Konstitutionsutskottets memorial nr 16 (Betänkande 1955:Ku16 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Nr 16

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 11 januari 1954
till och med den 9 januari 1955 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 15 januari 1954 till och
med den 7 januari 1955;

justitieärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari
1955;

utrikesdepartementsärenden från och med den 15 januari 1954 till och
med den 7 januari 1955;

försvarsärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari
1955;

socialärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari
1955;

kommunikationsärenden från och med den 15 januari 1954 till och med
den 7 januari 1955;

finansärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari
1955;

ecklesiastikärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7
januari 1955;

jordbruksärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7
januari 1955;

handelsärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari
1955;

inrikesärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari
1955; samt

civilärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari
1955.

Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats dels

utdrag av det över jordbruksärenden den 14 januari 1955 förda protokoll
i vad det avser ärendet nr 12 angående skrift av H. Pettersson och V.
Pettersson, båda i Trulsabo, Skillingaryd, beträffande inköp av viss skogsmark
å kronoparken Hult i Jönköpings län,

dels utdrag av det över jordbruksärenden den 21 januari 1955 förda protokoll,
i vad det avser ärendet nr 24, angående Kungl. Maj:ts proposition till

1 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 5 samt. 2 avel. Nr 16

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

riksdagen angående anslag till förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag^
in. m.,

dels utdrag av det över handelsärenden den 28 januari 1955 förda protokoll
i vad det avser ärendet nr 26 angående drosktaxan i Stockholms stad.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och övriga handlingar,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa
§ 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

Vid granskningen har utskottet däremot funnit nedan upptagna ärende
vara av beskaffenhet att böra jämlikt § 107 regeringsformen hos riksdagen
anmälas.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 19 november 1954.)

Före den 1 juli 1939 avlönades vaktmästarpersonalen vid de allmänna
läroverken ur en särskild kassa vid läroverken, den s. k. ljus- och vedkassan.
Utöver den kontanta lönen erhöll ifrågavarande personal i flertalet fall
fri bostad i läroverksbyggnaden eller annan kommunen tillhörig fastighet.
I några fall utbetalades i stället kontant hyresersättning av kommunen. Sedan
1937 års riksdag i princip beslutat, att de kontanta utgifterna för läroverksvaktmästarnas
avlönande skulle övertagas av statsverket i vad avsåg
ordinarie och extra ordinarie vaktmästare, genomfördes från och med den
1 juli 1939 en lönereglering för vaktmästarpersonalen, innebärande att
denna personal anställdes i statens tjänst samt inordnades i det för den civila
statsförvaltningen gällande lönesystemet. Därav följde bl. a., att ifrågavarande
personal hade att i vanlig ordning erlägga ersättning för naturaförmåner
genom avdrag på avlöningen. Beträffande denna ersättning bestämdes
att den skulle inbetalas till statsverket.

Sedan från några läroverkskommuner inkommit framställningar, i vilka
ifrågasattes, huruvida icke kommunen borde på något sätt gottgöras för
tillhandahållandet av bostäder i läroverksfastigheterna åt vaktmästarpersonalen,
framhöll statskontoret i uttalande, som återgivits i 1941 års statsverksproposition,
åttonde huvudtiteln, sid. 197, att den omständigheten, att
läroverkskommunerna, trots frånvaron av i författning stadgad skyldighet
därtill, i största utsträckning ansett sig böra tillhandahålla bostad åt vaktmästarpersonalen,
syntes ha sin grund i att denna personal fullgjort och
alltjämt måste anses fullgöra vissa arbetsuppgifter i vederbörande kommuns
tjänst. Den löpande tillsynen över de kommunen tillhöriga undervisnings -

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

lokalerna ankomme på vaktmästarna, vilka som ersättning härför av kommunerna
tillförsäkrats förmånen av fri bostad eller bostadsersättning. Denna
ordning, som av hävd utbildat sig, kunde icke anses grunda sig på ett
åtagande från kommunernas sida utan fordran på motprestation, utan torde
fastmera utgöra en form för ersättande av dessa befattningshavare för det
arbete, de fullgjorde för kommunernas räkning. Löneregleringen syntes —-fortsatte statskontoret — bygga på den förutsättningen, att kommunerna i
samma utsträckning som före densamma skulle bidraga till vaktmästarnas
avlönande genom att tillhandahålla bostad eller ersättning härför. Det hade
givetvis varit i hög grad önskvärt, om denna förutsättning erhållit klarare
uttryck vid löneregleringen, exempelvis genom att staten åtagit sig att svara
för avlöningen endast till sådan vaktmästare, för vilken vederbörande kommun
förpliktat sig att tillhandahålla lämplig bostad eller ersättning härför.
Ett villkor av dylik innebörd borde enligt statskontorets mening uppställas
vid inrättande av nya undervisningsanstalter eller nya vaktmästartjänster.

I förevarande ämne anförde departementschefen i berörda statsverksproposition:
Löneregleringen för vaktmästarpersonalen vid de allmänna läroverken
hade icke haft till syfte att från läroverkskoinmunerna avlasta de
kostnader för denna personals avlönande, som kommunerna i allmänhet påtagit
sig genom att på ett eller annat sätt tillhandahålla personalen fri
bostad. Det principbeslut, som låge till grund för löneregleringen, innebure
endast att de kontanta kostnaderna för personalens avlönande skulle övertagas
av statsverket. Löneregleringen, sådan den slutligen utformades år
1939, innebure — såvitt departementschefen kunde finna — i kostnadshänseende
endast att staten åtoge sig att svara för de merkostnader, som löneregleringen
medförde. Bestämmelser hade nämligen då meddelats av innebörd,
att ljus- och vedkassorna skulle till statsverket inleverera ett belopp,
motsvarande deras dittillsvarande utgifter för kontant avlöning åt den personal,
som kommit i åtnjutande av löneregleringen. Därest statsmakterna
medgåve, att vaktmästarpersonalens hyresersättningar finge uppbäras av
vederbörande kommun eller läroverkens byggnadsfonder, varur kommunerna
kunde påräkna bidrag till kostnaderna för läroverksbyggnaderna, skulle
detta i själva verket innebära, att statsverket påtoge sig att svara jämväl för
de kostnader, som kommunerna dittills i största utsträckning — låt vara
utan uttryckligen stadgad skyldighet — ansett sig böra vidkännas. Till en
sådan lösning av frågan ansåge departementschefen sig icke böra medverka.

— Såsom statskontoret framhållit, hade det — fortsatte departementschefen

— givetvis varit önskvärt, att frågan om vaktmästarnas bostadsförmån
bringats till en lösning i samband med löneregleringen genom formliga åtaganden
från kommunernas sida att tillhandahålla bostad åt vaktmästarpersonalen.
I enlighet med statskontorets förslag torde framdeles vid ändringar
i läroverksorganisationen böra uppställas villkor av sagda innebörd. Beträffande
de kommuner, som icke koraine att beröras av sådana ändringar, torde
kunna förväntas, att de — oavsett huruvida rättsligt bindande skyldighet
att tillhandahålla bostad åt vaktmästarpersonalen ålåge dem eller icke -—

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

ej i allmänhet skulle göra anspråk på att erhålla gottgörelse för de förmåner,
som de dittills tillhandahållit vaktmästarpersonalen utan att fordra
ekonomiskt vederlag av staten. Någon anledning att till stöd för sådana
anspråk åberopa den förutnämnda löneregleringen förelåge uppenbarligen
icke.

I anledning av vad sålunda förekommit anförde riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t följande (skr. nr 196/1941): »Riksdagen anser sig i förevarande
fråga icke böra göra annat uttalande, än att riksdagen i likhet med departementschefen
och statskontoret anser, att framdeles vid ändringar i
läroverksorganisationen böra uppställas villkor om formliga åtaganden från
kommunernas sida att tillhandahålla bostad åt vaktmästarpersonalen.»

I samband med ändringar i läroverksorganisationen har riksdagen
därefter vid olika tillfällen intagit samma ståndpunkt i frågan. Sålunda
beslöt exempelvis 1953 års riksdag att — i överensstämmelse med vad Kungl.
Maj :t föreslagit i proposition (nr 145/1953) angående omorganisation av
gymnasierna vid de högre allmänna läroverken m. m. — föreskriva, att »såsom
villkor för upprättande vid visst läroverk av gymnasielinje, som icke
ingår i läroverkets nuvarande organisation, skall gälla, att vederbörande
kommun åtager sig att tillhandahålla---bostäder åt för läroverket er forderlig

vaktmästarpersonal.» (skr. nr 236)

Enligt inhämtade upplysningar har staten — alltsedan riksdagen gjorde
ovan citerade uttalande år 1941 —- vid ändringar i läroverksorganisationen
regelmässigt föreslagit vederbörande kommuner att åtaga sig att tillhandahålla
erforderliga vaktmästarbostäder vid respektive läroverk. Kommunerna
ha regelmässigt antagit dessa förslag.

Den 19 november 1954 utfärdade Kungl. Maj:t på föredragning och hemställan
av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Persson kungörelse
om ändring av förnyade stadgan den 17 mars 1933 (nr 109) för rikets
allmänna läroverk. Genom nämnda kungörelse, som utkom från trycket
den 25 november 1954, erhöll § 215 läroverksstadgan följande lydelse:

»I varje kommun, där allmänt läroverk är eller framdeles bliver inrättat,
skall, såvida icke annorlunda i särskilt fall är föreskrivet, kommunen
anskaffa och underhålla lämplig, till utrymmet tillräcklig samt helst utom
läroverkshuset belägen tjänstebostad för rektor eller ock, i enlighet med
vad därom särskilt stadgas, utgiva den ersättning, som i vederbörlig ordning
bestämts.

Kommun, som avses i första stycket, skall jämväl, såvida icke annorlunda
i särskilt fall är föreskrivet, anskaffa och underhålla lämpliga, till
utrymmet tillräckliga samt helst inom läroverkshuset eller i dess omedelbara
närhet belägna tjänstebostäder åt innehavare av ordinarie och extra
ordinarie statliga vaktmästar- och värmeskötartjänster vid läroverket. Fråga
om rätt för kommun att, i stället för att tillhandahålla dylik tjänstebostad,
utgiva ersättning till statsverket underställes Kungl. Maj :t. Har kommun
erhållit rätt att utgiva sådan ersättning, skall i fråga om denna ersättning
i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivits angående ersättning,
varom stadgas i första stycket.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Angående tjänstebostad skall i övrigt gälla vad därom är särskilt föreskrivet.
»

Stadgandet skulle träda i kraft den 1 januari 1955.

I skrivelse den 22 november 1954 anmodades riksräkenskapsverket att
före den 1 januari 1955 till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till de bestämmelser
om undantag från föreskriften i paragrafens andra stycke som
borde av Kungl. Maj :t meddelas. Skrivelse från riksräkenskapsverket med
förslag i nyssnämnda hänseende inkom till departementet den 10 januari
1955. I skrivelsen anföres bl. a. följande:

»Enligt en inom riksräkenskapsverket verkställd undersökning saknas
vid 59 läroverk, där ordinarie eller extra ordinarie vaktmästar- eller värmeskötartjänster
finnas inrättade, formligt åtagande från vederbörande läroverkskommuns
sida att tillhandahålla tjänstebostäder åt den personal, varom
här är fråga. Av räkenskaperna för budgetåret 1953/54 framgår emellertid
att vid 36 av dessa läroverk den fastställda hyresersättningen likväl inlevererats
till statsverket.»

Den 11 januari 1955 översändes skrivelsen till skolöverstyrelsen, som anmodades
att till departementet inkomma med yttrande i ärendet. Sådant
yttrande avgavs den 26 april 1955. Undantagsbestämmelser ha ännu icke utfärdats.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har Kungl. Maj:t
den 19 november 1954 utfärdat kungörelse om ändring av förnyade stadgan
den 17 mars 1933 (nr 109) för rikets allmänna läroverk. Enligt föreskrift
i § 215 andra stycket nämnda stadga i dess nya lydelse skall kommun,
där allmänt läroverk är eller framdeles blir inrättat, såvida icke annorlunda
i särskilt fall är föreskrivet, anskaffa och underhålla tjänstebostäder åt
innehavare av ordinarie och extra ordinarie statliga vaktmästar- och värmeskö
tartjänster vid läroverket; fråga om rätt för kommun att, i stället för
att tillhandahålla dylik tjänstebostad, utgiva ersättning till statsverket skall
underställas Kungl. Maj :t. Förevarande bestämmelse trädde i kraft den 1
januari 1955. Något stadgande om undantag från densamma hade då icke
utfärdats och har för övrigt ännu icke meddelats. Emellertid finnas — såsom
framgår av riksräkenskapsverkets ovan nämnda skrivelse — ett flertal
kommuner, som icke åtagit sig sådan skyldighet, varom nu är fråga. I anledning
härav vill utskottet framhålla, att Kungl. Maj :t icke kan i administrativ
ording ålägga dessa kommuner den i förevarande stadgande angivna
skyldigheten. Sådant åläggande kan endast meddelas efter samtycke
från riksdagen. Något beslut av dylik innebörd från riksdagens sida
föreligger icke. I det ovan nämnda riksdagsuttalandet år 1941 framhölls
endast, att framdeles vid ändringar i läroverksorganisationen borde »uppställas
villkor om formliga åtaganden» från kommunernas sida att tillhandahålla
hostad åt vaktmästarpersonalen. Senare har riksdagen intagit
samma ståndpunkt. Vad som sagts i förevarande fråga från riksdagens sida
kan således icke åberopas som stöd för ifrågavarande bestämmelse i läroverks -

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

stadgan. Ehuru föreskrifter om undantag från bestämmelsen äro under utarbetande,
har utskottet med hänsyn till ovan angivna förhållanden ansett
sig böra göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Persson.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Weiland, Herlitz,
Fritiof Karlsson, Erik Olsson**, Sörlin** och Sigfrid Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, von Friesen*, Fast, Swedberg,
Spångberg, Jonsson i Haverö, Hammar*, fru Wallin**, fröken Wetterström och herr Andersson
i Linköping.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Stockholm den 28 april 1955

På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Hällgren, Wahlund,
Damström, Pettersson, Weiland, Herlitz, Fritiof Karlsson och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast,
Håstad, Swedberg, Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, Nordkvist i Kalmar,
Andersson i Linköping och Dahl.

Reservationer:

A. Beträffande särskilda punkter i utskottets memorial
(Avd. B i memorialet)

av herrar Pettersson i Norregård, Fritiof Karlsson och Sigfrid Larsson,
som anfört:

Läroverksstadgan är en administrativ författning, som Kungl. Maj :t
äger utfärda utan att lydelsen först underställes riksdagen. En del bestämmelser
i stadgan är dock i sak grundade på beslut av riksdagen.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Vad beträffar den sakliga innebörden av bestämmelsen i § 215 andra
stycket, må först erinras, att vederbörande kommuners ekonomiska medverkan
till läroverkens upprätthållande i huvudsak är baserad på åtaganden
av kommunerna. Dessa åtaganden lämnas vanligen vid upprättande
eller omorganisation av läroverk.

Sedan gammalt har kommunernas åtaganden inneburit skyldighet att
tillhandahålla undervisningslokaler och rektorsbostad (eller ersättning härför).
Om denna skyldighet har läroverksstadgan sedan 1800-talet innehållit
bestämmelser. Beträffande rektorsbostad har sålunda stadgats, att kommunen
skall tillhandahålla sådan (eller ersättning), såvida icke annat i
särskilt fall föreskrives. Enligt en uppgift i skolkommissionens betänkande
1922 fanns då fyra läroverkskommuner, som icke iklätt sig skyldighet att
tillhandahålla läroverkshus och rektorsbostad. Dessa kommuner måste alltså
ha undantagits från nämnda stadgebestämmelsers tillämpning.

Vad angår vaktmästarbostäderna, bekostades sådana tidigare vanligen av
kommunerna, helt naturligt eftersom kommunerna svarade för läroverksbyggnaderna.
Först i slutet av 1930-talet tillkom statliga vaktmästartjänster.
Härvid synes meningen icke ha varit, att kommunerna skulle befrias
från att hålla vaktmästarbostäder. Tyvärr kom denna mening icke till uttryck
i någon bestämmelse. Av detta förbiseende begagnade sig en del kommuner,
i det att de upphörde att bekosta bostäder för de statliga vaktmästarna.
Den för statsverket oförmånliga situation, som härigenom uppkom,
berördes i 1941 års statsverksproposition, åttonde huvudtiteln (s. 196
ff.). Departementschefen anförde därvid, att läroverkskommunerna framdeles
vid ändringar i läroverksorganisationen borde avfordras åtagande att
tillhandahålla bostad åt vaktmästarpersonalen. Beträffande de kommuner,
som icke komme att beröras av sådana ändringar, ansåg departementschefen
det kunna förväntas, att de — oavsett huruvida rättsligt bindande skyldighet
att tillhandahålla bostad åt vaktmästarpersonalen ålåge dem eller
icke — ej i allmänhet skulle göra anspråk på att erhålla gottgörelse för de
förmåner, som de dittills tillhandahållit vaktmästarpersonalen utan att
fordra ekonomiskt vederlag av staten. Riksdagen ansåg sig i förevarande
fråga icke böra göra annat uttalande än att riksdagen även ansåg, att
framdeles vid ändringar i läroverksorganisationen borde uppställas villkor
om formliga åtaganden från kommunernas sida att tillhandahålla bostad åt
vaktmästarpersonalen.

Alltsedan 1941 har riksdagen härefter regelmässigt uppställt nyssnämnda
villkor i samband med beslut om nyinrättande eller omorganisation av läroverk.
Frågan har särskilt berörts vid 1953 års beslut om gymnasiereformen.

Enligt uppgifter från riksräkenskapsverket har numera — framför allt
efter 1953 års gymnasiereform —- den övervägande delen av kommunerna
åtagit sig att tillhandahålla vaktmästarbostad. Sålunda skulle för närvarande
endast vid 23 av de 221 läroverken råda det förhållandet, att kommunen
icke tillhandahåller dylik bostad.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Den nu ifrågavarande bestämmelsen har alltså avseende på det övervägande
flertalet av läroverkskommunerna. Beträffande dessa innebär bestämmelsen
icke att de pålagts någon ny skyldighet utan endast, att i stadgan
intagits en närmare föreskrift om vad som gällde förut, i logisk konsekvens
med att i stadgan redan tidigare fanns bestämmelser om kommuns
skyldighet att tillhandahålla undervisningslokaler och rektorsbostad.

Vad däremot angår de förutnämnda 23 läroverk, vid vilka kommunerna
icke tillhandahåller vaktmästarbostad, måste tydligen av Kungi. Maj :t föreskrivas,
att bestämmelsen icke gäller för dem. För detta ändamål har i stadgandet
intagits orden »såvida icke annorlunda i särskilt fall är föreskrivet».
Enligt vad som meddelats från ecklesiastikdepartementet är det meningen
att — sedan infordrad utredning inkommit — föreslå Kungl. Maj:t att
meddela föreskrift om undantagande på sätt nyss nämnts.

Beträffande den erforderliga utredningen har av ecklesiastikdepartementet
uppgivits, att riksräkenskapsverket genom en departementsskrivelse
den 22 november 1954 anmodades att före den 1 januari 1955 (då stadgebestämmelsen
trädde i kraft) till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de
bestämmelser om undantag från den här ifrågavarande föreskriften, som
borde av Kungl. Maj :t meddelas. Riksräkenskapsverket inkom med förslag
i ämnet den 10 januari. Remiss av förslaget till skolöverstyrelsen ansågs
behövlig, och sådan skedde den 11 januari, överstyrelsens svar avgavs den 26
april 1955.

Det bör framhållas, att klargörandet av kommunernas skyldighet beträffande
vaktmästarbostäderna kräver viss arkivforskning och att såväl hos
kommuner som rektorer råder stor oklarhet och missuppfattning om kommunernas
skyldigheter. Även hos vederbörande statsmyndigheter synes råda
tveksamhet i detta hänseende. Det anförda visar behovet av en stadgebestämmelse
i ämnet och av att undantagen bestämmes av Kungl. Maj :t.

I ärendet har också varit fråga om 36 läroverk, vid vilka kommunerna tillhandahållit
vaktmästarbostäder utan att enligt vad som uppgives ha åtagit
sig detta. Utskottet har icke redovisat de omständigheter, som föranlett
nämnda tillhandahållande, säkerligen beroende på att ett fullständigt klarläggande
härav kräver ett relativt omfattande utredningsarbete. (I åtminstone
ett fall synes kommunen självmant ha gjort ett regelrätt åtagande).

Det måste betecknas som anmärkningsvärt, att utskottet kunnat finna
skäl att rikta anmärkning mot ifrågavarande stadgebestämmelse. Såsom
ovan framhållits uppställde riksdagen 1941 som villkor i samband med beslut
om nyupprättande eller omorganisation av läroverk, att kommunerna
skall åtaga sig att tillhandahålla vaktmästarbostad. Under åren 1942—1953
har riksdagen i samband med ändringar i läroverksorganisationen föreskrivit
skyldighet för kommun att »tillhandahålla bostäder åt för läroverket
erforderlig vaktmästarpersonal». Sådant åtagande gäller för cirka 160
läroverkskommuner.

Utskottet framhåller, att Kungl. Maj:t icke i administrativ ordning kan
ålägga de kommuner, som icke åtagit sig att tillhandahålla vaktmästar -

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

bostad, dylik skyldighet, men har intet att erinra mot dylikt stadgande beträffande
de kommuner, som åtagit sig att tillhandahålla vaktmästarbostad.
Ifrågavarande § 215 läroverksstadgan måste emellertid anses ha den
innebörden, att de kommuner, som icke åtagit sig nämnda skyldighet,
undantages genom stadgandet, att skyldigheten endast gäller, »såvida icke
annorlunda i särskilt fall är föreskrivet». Den av Kungl. Maj :t i § 215 andra
stycket angivna skyldigheten för kommun att tillhandahålla vaktmästarbostad
måste därför anses ha fått en lämplig utformning i anslutning till
riksdagens beslut.

Formuleringen av det nu ifrågavarande andra stycket av § 215 ansluter
sig till vad som säges i paragrafens första stycke beträffande skyldighet
att tillhandahålla rektorsbostad. Det måste anses ankomma på Kungl.
Maj :t att med samma rätt och i överensstämmelse med riksdagens beslut
i administrativ ordning stadga beträffande skyldigheten att tillhandahålla
vaktmästarbostad. Enligt vår mening finns ingen anledning att anmärka
på avfattningen av andra stycket.

Den här avsedda bestämmelsen innebär alltså endast, att i stadgan av
logiska skäl intagits en föreskrift om vad som redan förut fullgjordes av
flertalet kommuner. Kungl. Maj :t kommer att angiva vilka läroverk som
f. n. är undantagna från denna bestämmelse. Anledningen till att Kungl.
brev om undantagen ej utfärdades redan i samband med stadgans ikraftträdande
var, som ovan nämnts, att utredningen härom blivit fördröjd. Att
uppskjuta utfärdandet av ny stadga var av flera orsaker omöjligt.

Vi anser av ovan anförda skäl att utskottet icke bort göra ifrågavarande
anmälan.

B. Beträffande avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107

regeringsformen

II.*

(Protokoll över justitieärenden.)

av herrar Englund, Weiland, Herlitz, Swedberg, Olsson i Mora och Hammar
samt fröken Wetterström, vilka anfört:

Vid granskningen av statsrådsprotokollen över justitieärenden har utskottet
funnit anledning särskilt uppmärksamma de fall, då Kungl. Maj :t
givit nåd åt personer som dömts för onykterhet vid förande av motorfordon.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Wahlund, Damström, Pettersson,
Weiland, Herlitz, Fritiof Karlsson och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast, Norén, Swedberg,
Spångberg, Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, Hammar och fröken Wettcrström.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Bestämmelserna om straff härför återfinnas i 4 § lagen den 28 september
1951 om straff för vissa trafikbrott, vilket lagrum har följande lydelse:

1 mom. Den som vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap
varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han
icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, dömes för rattfylleri till
fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, till dagsböter,
dock ej under tjugofem.

o Till samma straff dömes föraren, om han av annat berusningsmedel var
så påverkad som nyss sagts.

Hade förare av bil eller motorcykel, eller av traktor med släpfordon en
alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, skall han anses
hava varit så påverkad av starka drycker, som i första stycket sägs.

2 mom. Är det ej styrkt, att förare av bil eller motorcykel eller av traktor
med släpfordon var så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men
uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till 0,8 men ej till 1,5 promille,
skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader.

Antalet personer som dömts för onykterhet vid förande av motorfordon
har, såsom framgår av nedanstående uppställning, ökat väsentligt under
senare år.

År 1949 1950 1951 1952

Hela antalet dömda .... 1 911 1 771 2 590 2 739

Därav dömda till böter 711 669 949 876

Till belysning av de fall, då Kungl. Maj:t under granskningstiden beviljat
nåd åt personer, vilka dömts för här ifrågavarande brott, har utskottet låtit
upprätta korta redogörelser för dessa ärenden, därvid dock utelämnats
dels de ärenden där den dömde av nåd erhållit någon tids uppskov med
verkställigheten av frihetsstraff, dels ock några fall där den nådesökande
dömts, förutom för rattfylleri, för andra, grövre brott. Redogörelserna återgivas
här nedan.

A. Ärenden i vilka Kungl. Maj:t givit nåd i överensstämmelse med högsta
domstolens yttranden.

1. En 23-årig maskinställare dömdes till fängelse 2 månader 15 dagar för
rattfylleri och vårdslöshet i trafik. Maskinställaren hade gjort en synnerligen
vådlig bilfärd. Han hade backat emot en bil med stor kraft men kört
från platsen med hög hastighet och en stund senare törnat emot en vägvisarstolpe;
han hade fortsatt förbi en polisman, som gjort stopptecken, och
kört med hög hastighet, förföljd av en polisbil, samt slutligen hamnat i ett
dike. Blodprov visade 1,75 promille. Maskinställaren påstod, att han varit
så berusad att han knappast mindes något. Han var vid brottstillfället sjukskriven
sedan ett år på grund av skador vid en motorcykelolycka; enligt
läkarintyg hade han därvid fatt bl. a. svåra skallskador med epileptiska
anfall som följd. Enligt HD:s tillstyrkande gjordes domen villkorlig med
övervakning. (Beslut 27/3 1954 nr 5.)

2. En 26-årig chaufför dömdes till fängelse en månad för rattonykterhet
och brukande av bil utan föreskriven namnskylt. Enligt vittnen hade chauffören
kört bilen 3—5 meter med motorn i gång. Blodprov visade 1,57 pro -

Konstitutionsutskottets memorial nr IG

mille (ej med säkerhet över 1,5). I nådeansökningen gjorde chauffören
gällande att han endast stått på bilens fotsteg och styrt bilen, när denna
rullat av sig själv en kortare sträcka; vidare åberopade han att han bedrev
åkerirörelse med lastbilen, på vilken han hade stor skuld, varför han och
hans familj (hustru och två barn) hotades av ruin. HD förordnade om personundersökning;
därvid fick chauffören goda vitsord och det uppgavs att
han sällan använde sprit. Ett justitieråd avstyrkte nåd, men två justitieråd
tillstyrkte villkorlig dom. Kungl. Maj:t följde den mildare meningen. (Beslut
27/3 1954 nr 40.)

3. En 53-årig direktör dömdes till fängelse 2 månader for rattfylleri.
Han hade kört bil på en gata i Stockholm, varvid bilen fastnat i en snödriva.
En polisman, som kom till platsen, märkte spritlukt från direktören.
Blodprov visade 2,24 promille. I nådeansökningen åberopade direktören,
att avtjänande av frihetsstraff skulle innebära fara för hans liv. Enligt läkarintyg
led han av ett psykiskt depressionstillstånd, betingat av inre orsaker,
samt vårdades sedan en månad på lasarett för hjärtsjukdom (hjärtattacker
på grund av »kranskärlssjuka»). Medicinalstyrelsen förklarade sig
med hänsyn till hjärtsjukdomen icke vilja motsätta sig bifall till nådeansökan.
—‘i enlighet med tillstyrkande av HD nedsatte Kungl. Maj:t straffet
till 100 dagsböter om 30 kronor. (Beslut 4/6 1954 nr 22.)

4. En 34-årig ingenjör dömdes av hovrätt till fängelse 4 månader för våld
mot tjänsteman, rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande
från olycksplats (underrätten hade meddelat villkorlig dom, men
hovrätten fann av hänsyn till den allmänna laglydnaden påkallat, att ingenjören
undergick straffet); HD fann ej skäl meddela sökt prövningstillstånd.

__Ingenjören hade varit utsatt för skallskador, vilka sades ha medfört

nedsatt alkoholtolerans; han missbrukade sprit och sömnmedel. Underrätten
förordnade om sinnesundersökning. Undersökningsläkaren uttalade, att
ingenjören var en substabil, subsolid och lätt subvalid man, som undei flera
år varit hemfallen åt ett kroniskt spritmissbruk, att han begått brotten
under inflytande av sin psykiska abnormitet, som ej kunde jämställas med
sinnessjukdom, samt att han icke var i behov av vård men borde bli föiemål
för behandling enligt alkoholistlagen. I hovrätten åberopade ingenjören
ett av en annan psykiater utfärdat intyg, enligt vilket ingenjören begått
brotten under inflytande av sådan djupgående själslig rubbning, som
avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Medicinalstyrelsen förklarade i yttrande till
hovrätten, att ingenjören begått brotten under inflytande av själslig abnormitet,
som dock icke varit av så djupgående natur att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom. — I nådeansökningen åberopade ingenjören
bl. a., alt han en tid efter underrättens dom varit intagen på alkoholistanstalt
och att han upphört med att använda sprit; undergående av straffet
skulle medföra ruin för honom och hans familj (hustru och två barn).
Åklagaren förklarade i infordrat yttrande, att omständigheterna voro särskilt
ömmande, och tillstyrkte därför villkorlig dom med övervakning. —
På tillstyrkan av HD förordnade Kungl. Maj:t om villkorlig dom med övervakning
och rusdrycksförbud in. m. (Beslut 11/6 1954 nr 27.)

5. En 53-årig försäljare dömdes till fängelse 3 månader 15 dagar för rattfylleri,
grov vårdslöshet i trafik, våldsamt motstånd, missfirmelse mot
tjänsteman och fylleri. Efter brotten vårdad c:a 2 månader a psykiatrisk
klinik för ångestdepression med hypokondriskt tankeinnehåll samt symtom
av alkoholskada; läkaren ansåg,‘att ett frihetsstraff skulle innebära allvarlig
risk för hans psykiska hälsa. — På tillstyrkan av HD förordnade
Kungl. Maj :t om villkorlig dom med övervakning. (Beslut 18/6 1954 nr 31.)

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

6. En 20-årig studerande dömdes till fängelse en månad för rattfylleri;
hade lånat sin adoptivfaders bil och blivit bjuden på sprit av en kamrat.
Uppgav att han förut druckit sprit endast två gånger. I nådeansökningen åberopades
ungdom och oerfarenhet. — Efter tillstyrkande av HD förordnade
Kungl. Maj :t om villkorlig dom. (Beslut 13/8 1954 nr 16.)

7. En 35-årig smed dömdes till fängelse en månad för rattfylleri och
vårdslöshet i trafik. Intogs efter domen på sanatorium för öppen lungtuberkulos
med nedsmältningar. Efter tillstyrkande av HD förordnade Kungl.
Maj:t om villkorlig dom med övervakning. (Beslut 3/12 1954 nr 32.)

B. Ärenden i vilka Kungl. Maj:t avvikit från högsta domstolens enhälliga
yttranden.

\• En vågmästare i 40-årsåldern dömdes till fängelse en månad för medhjälp
till rattfylleri och för det han tillåtit person, som ej varit därtill berättigad,
att föra motorfordon. Vågmästaren hade vid restaurangbesök
träffat en person, B., som vågmästaren lät köra sin bil. Båda voro spritpåverkade
och B. saknade körkort; färden slutade i ett staket. I nådeansöknmgen
uppgav vågmästaren, att han fruktade, att hans nerver icke skulle
hålla för ett avtjänande av straffet (led av neurasteni enligt läkarintyg; år
1943 oduglig till militärtjänst på grund av neuros: deprimerad, gråter, darrar
i hela kroppen). — HD avstyrkte nåd, men Kungl. Maj:t nedsatte straffet
till 50 dagsböter om 10 kronor. (Beslut 22/1 1954 nr 25.)

2. En 67-årig målarmästare dömdes till fängelse en månad för rattfylleri
vid förande av moped. Blodprov visade 1,97 promille. Dömd flera gånger för
fylleri; en gång för över tio år sedan intagen på alkoholistanstait. I nådeansökningen
åberopade målarmästaren ett läkarintyg, enligt vilket han företedde
ganska starkt uttalade senila förändringar och ett par månader år
1946 vårdats på sinnessjukhus efter ett självmordsförsök; enligt läkaren
r*sE för psykisk oro med åtföljande mental försämring vid intagning på
fangvardsanstalt. HD avstyrkte nåd. Kungl. Maj :t beslöt inhämta yttrande
från medicinalstyrelsen, som tillstyrkte benådning. Medicinalstyrelsen ansåg
övervägande skäl tala för att straffriförklaring skulle ha föreslagits,
därest målarmästaren blivit rättspsykiatriskt undersökt; han var dock icke
för närvarande i behov av vård på sinnessjukhus. — Kungl. Maj :t förordnade
om villkorlig dom med övervakning och föreskrift att målarmästaren
skulle ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar, som meddelades av
psykiatrisk hjälpverksamhetsläkare. (Beslut 22/1 1954 nr 34.)

3. En 39-årig stuveriarbetare dömdes av hovrätten för Västra Sverige till
straffarbete 8 månader för grov stöld, grovt egenmäktigt förfarande, rattfylleri
och vårdslöshet i trafik (en ledamot av hovrätten var skiljaktig och
ville meddela villkorlig dom). Stuveriarbetaren hade dels tillsammans med
en kamrat gjort inbrott i en fabriks lagerlokaler och där stulit metalltackor,
värda 800 kronor, dels i fabrikslokalerna tillsammans med kamraten tillgripit
en lastbil för transport av det stulna, dels varit spritpåverkad under
körningen med lastbilen (blodprovet visade 2,76 promille), dels ock färdats
sa vårdslöst med bilen att han vid ett gathörn kört på en parkerad bil.
Gjorde gällande att kamraten varit den drivande kraften vid brottens förövande.
Stuveriarbetaren var tidigare straffad: år 1950 fängelse en månad
för rattfylleri, år 1946 böter för undandräkt samt två gånger böter för bl. a.
fylleri. Gift och tva barn. Enligt personundersökningen missbrukade han
sprit; en arbetsgivare uppgav, att han visat god arbetskunnighet men avskedats
på grund av spritmissbruk. Beslut om intagning på alkoholistanstalt
år 1952 verkställdes icke. Av utredningen framgick, att stuveriarbe -

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

tarcn undergick abstinylbehandling och icke fortsatt att missbruka sprit.
HD avstyrkte nåd, men Kungl. Maj:t förordnade om villkorlig dom med
övervakning och rusdrycksförbud m. m. (Beslut 14/5 1954 nr 35.)

4. En 63-årig lantbrukare dömdes till fängelse en månad för rattfylleri;
hade kört moped, ehuru alkoholkoncentrationen i blodet överstigit 1,5 promille,
och åkt omkull på vägen. Hade kommit från Estland till Sverige som
flykling år 1944; numera svensk medborgare. Ägde ett lantbruk om 15 tunnland
odlad jord och 20 tunnland skog; tämligen stor skuld. Skötte lantbruket
ensam; hustrun sinnessjuk men vistades hemma. Uppgav att hustrun
måste intagas på sinnessjukhus och att egendomen skulle få lämnas utan
tillsyn, om han måste avtjäna straffet; sade sig icke ha känt till att rattfylleribestämmelserna
gällde även mopedförare. HD avstyrkte nåd. Kungl.
Maj :t infordrade yttrande från åklagaren, som vitsordade den dömdes uppgifter
och ansåg sig icke ha något att erinra emot ett efterskänkande av
straffet men ansåg med hänsyn till den allmänna laglydnaden skäl icke
finnas för villkorlig dom eller nedsättning till böter. Kungl. Maj :t gav villkorlig
dom utan övervakning. (Beslut 21/5 1954 nr 13.)

5. En åkare i 40-årsåldern dömdes till fängelse 4 månader för rattfylleri
vid två tillfällen, vårdslöshet i trafik, olovlig körning vid två tillfällen, misshandel
å hustru, resande av livsfarligt vapen mot hustru och fylleri. Åkaren
var alkoholist men hade börjat undergå antabusbehandling, vilken haft
gott resultat. I nådeansökningen gjorde åkaren gällande, att han skulle
bli ekonomiskt ruinerad (bedrev åkerirörelse), om han skulle avtjäna straffet;
var gift och hade fyra barn. HD avstyrkte nåd. Kungl. Maj :t infordrade
yttrande från nykterhetsnämnden, som uppgav, att åkaren på senare tid
skött sig klanderfritt. Kungl. Maj :t bestämde straffet till dels fängelse två
månader, ovillkorligt, dels fängelse två månader, villkorligt med övervakning,
förbud att bruka rusdrycker in. m. (Beslut 26/5 1954 nr 18.)

6. En 40-årig montör dömdes till fängelse en månad för rattfylleri; blodprov
visade över 1,5 promille vid körningen men någon olycka inträffade
ej. I nådeansökningen åberopade montören, att han under de senaste två
åren varit sjukskriven i olika perioder, sammanlagt omkring ett år, dels för
rubbning i blodcirkulationen (låga blodtrycksvärden), dels för gallsten
(dessa uppgifter styrktes med intyg); på grund av sjukdomen hade hans
ekonomi blivit dålig och ett avtjänande av straffet skulle äventyra försörjningen
för familjen (hustru och 4 barn); hade haft endast 1 200 kronors
inkomst det senaste året men räknade med att få stadigvarande anställning
inom den närmaste tiden. — HD avstyrkte nåd, men Kungl. Maj :t nedsatte
straffet till 100 dagsböter om 2 kronor. (Beslut 18/6 1954 nr 30.)

7. En 38-årig trädgårdsmästare dömdes till fängelse en månad 15 dagar
för rattfylleri och vårdslöshet i trafik. Hade med bil kört på en trafikdelare
på en gata i Malmö; blodprov visade 1,78 promille. I nådeansökningen åberopades
sömnlöshet och depression. Enligt läkarintyg på bättringsvägen i
fråga om sömnlösheten, men risk för att han med sin klena hälsa mycket
dåligt skulle tåla den psykiska påfrestning som vore förbunden med ett avtjänande
av straffet. — HD avstyrkte nåd. Sedan Kungl. Maj:t förordnat
om yttrande från medicinalstyrelsen, hade trädgårdsmästaren enligt läkarintyg
gjort ett allvarligt självmordsförsök. Medicinalstyrelsen ansåg, att ur
psykiatrisk synpunkt skäl funnes alt tillstyrka benådning. Kungl. Maj:t
nedsatte straffet till 100 dagsböter om It) kronor. (Beslut 30/6 1954 nr 3.)

8. En 45-årig byggnadsarbetare dömdes till fängelse en månad för rattfylleri
(bade kört vingligt med moped; blodprov visade 2,07 promille). Intogs
en vecka efter domen på alkoholistanstalt; en assistent vid anstalten

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

tillstyrkte nåd, enär byggnadsarbetaren kunde kvarhållas på anstalten en
avsevärd tid framåt. Straffad många gånger för misshandel och fylleri; tidigare
vid två tillfällen på alkoholistanstalt. — HD avstyrkte nåd, men
Kungl. Maj :t befriade helt från straff. (Beslut 30/6 1954 nr 42.)

9. En 25-årig A''erkmästare dömdes av häradsrätt till fängelse två månader
för grovt egenmäktigt förfarande, olovlig körning och rattfylleri. Åklagaren
fullföljde talan till hovrätten, som dömde till fängelse fyra månader för samma
brott. Verkmästaren hade druckit sprit tillsammans med ett par kamrater
och därefter utan lov tagit en bil i den verkstad där han var anställd;
hade inte körkort. Verkmästaren hade avtjänat det av häradsrätten ådömda
straffet innan hovrättens dom vann laga kraft och anhöll att av nåd bli befriad
från återstoden av straffet; åberopade olägenheter för familjen (hustru
och 4 barn) samt att han förut var ostraffad. HD avstyrkte nåd, men
Kungl. Maj :t nedsatte det återstående straffet till 50 dagsböter om 5 kronor.
(Beslut 30/7 1954 nr 1.)

10. En 34-årig resande dömdes till fängelse en månad för rattfylleri. HD
avstyrkte nåd, men Kungl. Maj :t nedsatte straffet till 100 dagsböter om 10
kronor. (Beslut 13/8 1954 nr 12.) — Fallet redovisas närmare här nedan.

11. En 19-årig elektriker dömdes till straffarbete 3 månader för grovt egenmäktigt
förfarande, olovlig körning och rattonykterhet. Hade tillgripit en"bil;
blodprov visade 1,43 promille. Dömd ett år tidigare till fängelse ett år, villkorligt,
för grovt egenmäktigt förfarande, egenmäktigt förfarande, försök till
grovt egenmäktigt förfarande, stöld, häleri, snatteri och olovlig körning
(sammanlagt 30 brott; deltagit i en liga som tillgrep bilar och använde dem
eller plockade sönder dem och använde delarna); den villkorliga domen förklarades
ej förverkad. Fick goda vitsord från arbetsgivarna; vek karaktär
med behov att hävda sig (hade själv tagit initiativ till flera brott); intellektuellt
ordinärt utrustad men i viss mån omogen. I nådeansökningen åberopade
elektrikern, att han skulle bli avskedad från sin anställning, därest han
skulle avtjäna straffet. — HD avstyrkte nåd, men Kungl. Maj :t nedsatte
straffet till fängelse en månad. (Beslut 27/8 1954 nr 29.)

12. En 43-årig diversearbetare dömdes till fängelse en månad 15 dagar
för rattfylleri i två fall (hade kört moped; blodproven visade i det ena fallet
2,50 promille, i det andra fallet 1,85 promille). Dömd 5 gånger för fylleri. I
nådeansökningen åberopade diversearbetaren att han sedan 13 år tillbaka led
av nervsjukdom och därför hade sjukpension. — HD avstyrkte nåd. Kungl.
Maj:t infordrade yttrande från vederbörande skyddskonsulent, som uppgav,
att diversearbetaren hade pension på grund av ryggskada och nervsjukdom;
hade emellertid arbete emellanåt; »för att komma över sina kontaktsvårigheter
tillgriper han sprit»; fara för psykisk skada av frihetsstraff; i behov av
övervakning. Skyddskonsulenten tillstyrkte villkorlig dom. — Kungl. Maj :t
förordnade om villkorlig dom med övervakning och skyldighet att underkasta
sig den behandling, som må föreskrivas av hjälpverksamhetsläkare. (Beslut
17/9 1954 nr 2.)

13. En 22-årig plåtslagare dömdes till fängelse 4 månader för grovt egenmäktigt
förfarande, olovlig körning och rattfylleri. Hade vid ett tillfälle provkört
en motorcykel efter att ha druckit 25 cl brännvin, vid ett annat tillfälle
tillgripit en låst motorcykel, som han kört omkull med och skadat (hade
före tillgreppet druckit minst 30 cl brännvin); saknade körkort. Tidigare
ostraffad. Fick vid personundersökningen medelmåttiga vitsord. Åklagaren
tillstyrkte villkorlig dom. I nådeansökningen åberopade plåtslagaren bl. a.
sin ungdom, att han skulle utbilda sig till maskinist samt att åklagaren tillstyrkt
villkorlig dom. — HD avstyrkte nåd. Kungl. Maj:t beslöt infordra

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

yttrande från vederbörande skyddskonsulent, som uppgav, att plåtslagaren
fick goda vitsord av arbetsgivare och andra; tillstyrkte villkorlig dom. Kungl.
Maj:t förordnade om villkorlig dom med övervakning. (Beslut 17/9 1954
nr 23.)

H. En 40-årig kontorist dömdes till fängelse en månad 15 dagar för vårdslöshet
i trafik, rattfylleri, underlåtenhet att göra föreskriven anmälan till
bilregistret och att fullgöra försäkringsplikt å motorfordon. Hade efter
restaurangbesök kört sin bil i diket. I nådeansökningen åberopade kontoristen,
att han intagits på sanatorium för tuberkulos och att hans hälsotillstånd
sannolikt icke inom den närmaste tiden komme att så förbättras, att han
kunde avtjäna straffet (styrktes med läkarintyg). — HD avstyrkte nåd.
Kungl. Maj :t beslöt inhämta yttrande från medicinalstyrelsen, som tillstyrkte
nåd. Kungl. Maj:t förordnade om villkorlig dom. (Beslut 24/9 1954 nr 1.)

Av ovanstående sammanställning av de här i fråga varande nådeärendena
framgår, att Kungl. Maj :t helt eller delvis bifallit tjugoen nådeansökningar,
av vilka fjorton avstyrkts av en enhällig högsta domstol. I sju av dessa fjorton
ärenden har Kungl. Maj :t, sedan högsta domstolen avgivit yttrande, införskaffat
ytterligare utredning, varefter ärendena avgjorts utan att nytt
yttrande infordrats från högsta domstolen.

I ett av de fall, där Kungl. Maj :t avvikit från högsta domstolens yttrande,
ha vi ansett omständigheterna vara sådana, att ärendet bör närmare redovisas
för riksdagen. Handlingarna i detta ärende utvisa följande:

Den 15 februari 1954 dömde underrätten X jämlikt 4 § 1 mom. första
stycket trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse en månad. Underrättens
dom fastställdes av hovrätten den 3 juni 1954.

Brottet begicks den 6 augusti 1953, då X klockan 23.20 framförde bil på
en gata i staden A. Vid underrätten uppgav X, att han samma dag mellan
klockan 18 och 22 förtärt 10 cl brännvin, en pilsner, cirka 8 cl rödvin och
5—7 1/2 cl munklikör. Han ansåg sig vid tillfället icke olämplig att föra bil.
Om körningen berättade han: När han befann sig på ifrågavarande gata, förde
han sin bil med en hastighet av 40—45 kilometer i timmen, omkring 10 meter
bakom en annan bil. När denna bil plötsligt stannades utan att han märkt
någon föregående inbromsning, måste han svänga ut sin bil så kraftigt till
höger, att den kom i sladdning, varvid den vänstra bakre stänkskärmen
slog emot den andra bilens bakre stötfångare. Han märkte omedelbart sammanstötningen
och stannade efter att ha kört endast ett kort stycke. — I
målet företeddes protokoll, fört vid undersökning för påvisande av alkoholpåverkan.
I protokollet uttalade läkaren, att X vid undersökningen den 7
augusti 1953 klockan 1.30 varit så påverkad av starka drycker, att det kunde
antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra motorfordon. Enligt
bevis rörande analys av alkoholkoncentrationen i blodprov, taget från
X den 7 augusti 1953 klockan 1.30, hade som medelvärde av tre analyser erhållits
ett reduktionsvärde motsvarande 1,41 promille alkohol. — Vid domstolarna
hördes två vittnen. Enligt det ena vittnet, som kom tillstädes omedelbart
efter kollisionen, luktade X sprit och talade sluddrande, varjämte
han uppträdde egendomligt så till vida att, då vittnet och den påkörda bilens
förare i sällskap med X gick till den påkörda bilen för att bese skadorna, X
gick förbi denna, som om han inte såg den. Det andra vittnet uppgav, att X
till en början förnekade kollision, att han luktade sprit, att hans gång var

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

vinglig och hans tal virrigt samt att hans blick var slö. Båda vittnena uttalade,
att X på grund av spritförtäring var olämplig att föra bil. — I hovrätten
uppgav X bl. a.: Han hade under efternatten den 6 augusti 1953 förtärt
medicin i samband med ett njurstensanfall. Medicinen utgjordes av
1 1/2 st. stolpiller »Morphin hd. Extr. bellad. aa 0,02 Öl cacaon 1,5» samt
en matsked sömnmedel »Mixt. Chloral hydr. 300». På eftermiddagen den
6 augusti 1953 badade han bastu mellan kl. 16.30 och 18.00. X hade först
nyligen fått kännedom om att medicinförtäringen kunnat inverka på hans
kondition och på alkoholkoncentrationen i blodet så långt efter förtäringen
som vid tiden för körningen. Av detta skäl hade medicinförtäringen ej tfdigare
förts på tal.

Av handlingarna i målet framgår, att X var 34 år gammal och gift; makarna
hade inga barn och hustrun hade egen inkomst. X förekom ej i straffregistret.

Med hänsyn till X:s uppgift om sin spritkonsumtion, den omständigheten,
att han under färden på sätt som skett kolliderat med annan bil, den
undersökande läkarens uttalande, den förhållandevis höga alkoholkoncentrationen
i X:s blod ännu cirka två timmar efter bilkörningen samt vittnesmålen
ansågo domstolarna styrkt, att X vid förandet av bilen varit så påverkad
av starka drycker, att det kunde antagas, att han icke på betryggande
sätt kunnat föra fordonet.

I nådeansökningen anhöll X, med instämmande av hustrun, att Kungl.
Maj :t måtte av nåd befria X från straff eller förordna om villkorlig dom,
samt anförde vidare:

I domstolarna har jag åberopat åtskilliga enligt min uppfattning mildrande
omständigheter, som jag anhåller att här få återgiva. Natten mellan
den 5 6 augusti 1953 hade jag ett njurstensanfall. I samband med an fallet

förtärde jag den medicin, som angivits i vadeinlagan. Helt naturligt
var jag emellertid på dagen den 6 augusti mycket trött eftersom jag på
grund av anfallet endast fått några få timmars sömn under natten. Vid

denna tid bodde jag ensam i staden A, där jag hade anställning på---,

under det att min hustru kvarbodde i vår gemensamma bostad i staden
B. Trots mycket stora ansträngningar hade det inte lyckats mig alt erhålla
lamiljebostad i A. Just till den 6 augusti hade jag emellertid en möjlighet
att få hyra en bostad och jag skulle få bekräftelse den dagen. Emellertid
fick jag ett meddelande, som innebar att jag icke skulle få komma
i fråga såsom hyresgäst. Med anledning därav var jag mycket deprimerad.
Sedan jag tagit bastubad på eftermiddagen mellan klockan 16.30

18.00, vistades jag på kvällen hos en bekant som därvid bjöd mig på middag.
Under middagen förtärdes den sprit, som jag i målet uppgivit. Efter
det jag lämnat min värds hem, promenerade jag en stund på gatorna och
uppsökte sedan min bil för att hämta min överrock och därefter gå hem.
Då jag tagit rocken fick jag en ingivelse att jag skulle köra hem trots att
jag tagit sprit under kvällen. Till detta beslut bidrog, att jag inte kände mig
nämnvärt påverkad av spriten. Jag är medveten om att det var omdömeslöst
av mig att besluta mig för att köra hem, men jag förmenar att min
omdömeslöshet må vara ursäktlig, med hänsyn till vad jag ovan relaterat
angående de händelser som inträffat under nalten till och dagen den 6
augusti. Jag har förstått att dessa omständigheter icke äro av den beskaffenhet
att en domstol kan anse dem mildrande i trafikbrottslagens mening
och av det skälet utdöma dagsböter, men likafullt borde med ett humanitärt
betraktelsesätt min omdömeslöshet anses så ursäktlig att dessa förhållan -

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

den förtjäna beaktande i nådeärende. Det är mera påfrestande för nerverna
än man vanligen tänker sig att vistas på annan ort, borta från sin familj.
Då därtill kom detta njurstensanfall med åtföljande trötthetssymptom,
samt det nedslående meddelandet angående lägenheten var mina nerver
i sådant skick att jag var fullkomligt »ur gängorna». Vad beträffar mitt
uppträdande efter påkörningen måste detta ses mot bakgrunden av omnämnda
omständigheter. Jag kan fortfarande inte tro annat än att vittnena
missuppfattat orsaken till mitt uppträdande och utseende. Min kondition
och mitt uppträdande måste ha varit avsevärt mycket mera negativt
påverkat av uttröttning, depression, medicinförtäring och upprördhet över
olyckshändelsen än av spritförtäringen. Slutligen vill jag också åberopa att
blodprovet utvisar 1,41 %0 och att alkoholkoncentrationen vid olyckstillfället
sålunda möjligen men ej mycket överstigit 1,5 0/00, varför något särskilt
»kvalificerat» rattfylleri sålunda ej är för handen. Beträffande mina
levnadsomständigheter får jag anföra att min anställning i A varade från
den 1.1 1953 till den 31.3 1954. Särskilt med hänsyn till bostadssvårigheterna
såg jag mig nödsakad att sluta anställningen i A och söka annan anställning
i B, där jag hade familjebostad. Där är jag nu anställd vid —----

såsom resande. Jag sammanbor alltså återigen med min fru, som är beroende
av min arbetsinkomst. Jag behöver inte riskera att här och i framtiden
råka i sådana svårigheter, som jag befann mig i vid händelsen den
6 augusti 1953. Med hänsyn till att jag tillträtt en ny arbetsanställning är
det för min framtida utkomst ytterligt olägligt att nu undergå verkställighet
av straffet. För min utkomst är jag beroende av att skapa mig ett
gott anseende bland mina kunder och det skulle väsentligt inskränka mina
utkomstmöjligheter i framtiden om jag skulle få lov att taga ledighet från
anställningen för att undergå fängelse. Snart skulle detta förhållande komma
till mina kunders kännedom.

X åberopade flera intyg av arbetsgivare.

Högsta domstolen fann anledning ej förekomma att tillstyrka bifall till
ansökningen. Tillförordnad regering beslöt den 13 augusti 1954 (nr 12) att
på det sätt bifalla ansökningen, att straffet bestämdes till etthundra dagsböter
å tio kronor. Den tillförordnade regeringen bestod av statsråden Sträng,
Norup, Lindel 1 och Ulla Lindström. Statsrådet Lindell var tillförordnad
chef för justitiedepartementet.

Med anledning av Kungl. Maj:ts beslut i detta ärende vilja vi erinra om
att statsrådet Zetterberg vid en debatt i första kammaren den 1 december
1949 om skärpta åtgärder mot rattfylleri förklarade sig anse, att om en
person som gjort sig skyldig till rattfylleri skulle få nåd fordrades det
andra och mycket starkare skäl än när det gällde nådeansökningar för de
flesta andra brott. Statsrådet Zetterberg uttalade, att domstolarna snarast
borde kunna utdöma något högre straff för rattfylleri än vad de i allmänhet
gjorde. När emellertid det utdömda straffet efter nådeansökan i något enstaka
fall blivit nedsatt, hade detta berott på speciella omständigheter. 1 ett
fall hade straff mätningen varit påfallande hög i förhållande till det begångna
brottet. I ett annat fall hade straffet nedsatts från två månader till
en månad för en småbrukare, som icke skulle kunna klara sin gård, om
han skulle avtjäna det längre straffet.

2 Jlihang till riksdagens protokoll 1055. 5 samt. 2 avd. .Yr 10

Konstitutionsutskottets memorial nr i6

Såvitt framgår av domstolsakterna och de i nådeärendet ingivna handlingarna
ha i det här redovisade fallet icke framkommit sådana starka
skäl, som enligt statsrådet Zetterbergs ovannämnda uttalanden borde krävas
för benådning av rattfyllerister. Enär, såsom statsrådet Zetterberg framhållit
vid en debatt i andra kammaren den 14 maj 1954, Kungl. Maj :t icke
i ett nådeärende kan ingå i någon prövning av bevismaterialet i målet utan
måste utgå från den bevisbedömning, som domstol gjort, har Kungl. Maj :t
här haft att utgå från att X varit så påverkad av starka drycker, att han
icke på betryggande sätt kunnat föra sitt fordon. Det torde icke kunna
göras gällande, att domstolarnas straffmätning varit påfallande hög i förhållande
till brottet. Ett stort antal rattfyllerister, som dömts till frihetsstraff,
torde kunna åberopa personliga förhållanden, som äro mera ömmande
än de som förelegat i förevarande fall. Enligt vår mening ha icke
förefunnits tillräckliga skäl för bifall till X:s nådeansökan. På grund härav
ha vi ansett anmälan enligt § 107 regeringsformen böra göras mot den tillförordnade
regeringens ledamöter, statsråden Sträng, Norup, Lindell och
Ulla Lindström.

III.*

(Protokoll över socialärenden den 4 juni 1954.)

av herrar von Friesen och Hammar, vilka anfört följande:

14 § första—tredje styckena lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
har genom lag den 19 juni 1953 erhållit följande lydelse:

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt
läkares utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna eller,
då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa
skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. I utgifter
för läkarvård skola inräknas kostnader för läkares resa och för läkarintyg,
som erfordras för utfående av sjukpenning.

Såsom utgifter för läkarvård skola anses jämväl utgifter för tandläkarvård,
avseende sådan behandling, som angives i en av Konungen fastställd
förteckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola
eller allmänt sjukhus.

Taxa, som i första stycket sägs, skall avse sådan vård — däri inbegripen
röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas av varje läkare, så
ock röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres
av därför särskilt utbildad läkare, ävensom tandläkarvård, varom i
andra stycket förmäles.

Med anledning av denna lagbestämmelse utfärdade Kungl. Maj :t den 4
juni 1954 på förslag av föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Walilund, Damström, Pettersson, Weiland,
Herlitz, Ollén, Bror Nilsson och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, von Friesen, Fast, Norén,
Håstad, Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, Hammar, Andersson i Linköping och Dahl.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

»Taxa för beräkning av ersättning för läkarvård och tandläkarvård enligt
lagen om allmän sjukförsäkring» (SFS 532/1954), att gälla från den 1 januari
1955 till och med den 31 december 1956. I 2 §, som handlar om läkarvård
å läkares mottagning, samt 4 §, som handlar om läkarvård vid sjukbesök,
har därvid angivits olika arvoden till läkare, när det gäller stockholmsområdet
och när det gäller riket i övrigt. Med stockholmsområdet avses
i taxan, förutom Stockholms stad, städerna Lidingö, Nacka, Solna och
Sundbyberg.

Denna taxa har haft en tidigare motsvarighet i »Taxa som avses i 22 § av
förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor», vilken
taxa första gången fastställdes den 18 december 1931 (nr 433) och som därefter
med vissa ändringar förlängts att gälla kortare tider i sänder
den 21 december 1933 (SFS 671/1933),
den 20 december 1935 (SFS 636/1935),
den 16 december 1938 (SFS 738/1938),

den 19 december 1941 (SFS 963/1941), :

den 12 november 1943 (SFS 773/1943) och
den 21 december 1945 (SFS 830/1945).

De arvoden, som därvid upptagits under »I. Sjukdomsfall, som ej föranleda
operativt ingrepp eller annan kirurgisk behandling», voro högre för
Stockholm än riket i övrigt i den år 1931 fastställda taxan. Samma har förhållandet
varit i den taxa, som fastställts 1933, 1935 och 1945, under det att
taxan som fastställdes 1938, 1941 och 1943 endast på en punkt upptagit
olika arvodesbelopp för Stockholm och riket i övrigt.

Frågan om läkarvård staxans utformning har tidigare behandlats i olika
sammanhang.

I socialvårdskommitténs betänkande VII: Utredning och förslag angående
Lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) anfördes bland annat följande
(sid. 168—169):

»Läkarvårdstaxan. Vad angår nivån å de i läkarvårdstaxa!! upptagna ersättningarna
måste tydligen hänsyn tagas till de ändrade förhållanden, som
föranletts av förändringarna i fråga om penningvärdet. Skall försäkringen
fylla sitt ändamål, bör nämligen taxan så nära som möjligt ansluta sig till
de arvoden, som i allmänhet begäras av läkarna. Detta önskemål aktualiserar
frågan huruvida taxan bör dyrortsgraderas. Enligt de erfarenheter,
som hittills vunnits, har taxan visat sig å landsbygden och i de flesta mindre
och medelstora städer i stort sett överensstämma med de faktiskt begärda
arvodena. Vad angår vissa av de största städerna, särskilt Stockholm och
Malmö, ligga dock läkartaxorna så avsevärt över sjukkassetaxan, att försäkringens
värde högst betydligt reducerats. Det vill därför synas, som om
högre belopp i taxan borde bestämmas beträffande vissa i densamma angivna
orter eller områden. Detta kan för övrigt vara motiverat av läkarnas
större utgifter för lokaler och vissa andra ändamål. Att nu närmare ingå
på dessa frågor torde emellertid vara ganska ofruktbart, enär framtidsförhållandena
i fråga om penningvärdet äro svårbestämbara och den föreslagna
lagstiftningen icke torde kunna träda i kraft förrän om några år. Hur
önskvärt det än kunde vara, särskilt med hänsyn till kostnadsberäkning -

Itonstitutionsutskottets memorial nr 16

arna, att nu taga ställning till dessa ersättningsfrågor, liar detta, bl. a. av
nämnda skäl, funnits icke vara möjligt. Vissa allmänna riktlinjer rörande
taxans utformning synas dock kunna uppdragas. Taxan bör sålunda ansluta
sig till de arvoden, vilka begäras av privatpraktiserande ej specialiserade
läkare, i den mån dessa arvoden kunna anses vara skäliga. Det bör vidare
omprövas i vad mån den nuvarande differentieringen av taxan bör bibehållas
eller omläggas. Vid utarbetandet av ny taxa bör den nu gällande, vilken i
många avseenden befunnits tillfredsställande, läggas till grund. Upprättande
av förslag till taxa förutsättes såsom hittills ske genom medicinalstyrelsens
försorg. Härvid bör självfallet erforderligt samråd ske med såväl tillsynsmyndigheten
som läkar- och sjukkasseorganisationer.»

I Kung], Maj :ts proposition nr 312 till 1946 års riksdag med förslag till
lag om allmän sjukförsäkring anförde föredragande departementschefen i
denna fråga bland annat (s. 214):

»Kommitténs förslag i fråga om läkarvårdsförsäkringen ansluter sig nära
till nu gällande lagstiftning. Såsom för närvarande gäller skall den försäkrade
efter fritt val äga vända sig till den läkare, för vilken han har förtroende.
Han skall emellertid liksom nu själv vidkännas viss andel av vårdkostnaden,
och denna kostnad heräknas med hänsyn till arvodena i en av Kungl.
Maj :t fastställd läkarvårdstaxa, vars bestämmelser dock — i motsats till
den för provinsialläkarna gällande taxan — icke skola vara för läkarna bindande.
Taxan skall enligt kommitténs förslag endast avse vård som kan
meddelas av icke-specialutbildad läkare. Då vård meddelas av specialist,
kommer den eventuella skillnaden mellan det av honom debiterade arvodet
och det arvode, som i taxan upptagits för en icke-specialutbildad läkare, att
stanna å den försäkrade.»

Tredje särskilda utskottet vid 1946 års riksdags höstsession anförde i sitt
utlåtande nr 1 i anledning av lagförslaget om allmän sjukförsäkring beträffande
läkarvårdstaxan (s. 70):

»Såsom framgår av vad socialvårdskommittén och departementschefen
anfört angående storleken av den ersättning, som sjukkassorna skola ha att
utgiva för läkarvård, är utformningen av läkarvårdstaxan av stor betydelse
för sjukförsäkringens effektivitet i förevarande avseende. Den nu gällande
läkarvårdstaxan upptar i vissa avseenden högre ersättningar för Stockholms
vidkommande än beträffande landet i övrigt. Detta förhållande torde vara
föranlett därav, att läkararvodena i regel äro högre i Stockholm än å övriga
orter. Utformningen av läkarvårdstaxan är uppenbarligen beroende av överväganden
av skilda slag. Sålunda torde sådana synpunkter som kostnaderna
för försäkringen, läkarnas ersättningskrav och de försäkrades berättigade
intresse av försäkringens effektivitet få vägas mot varandra. Utskottet, som
förutsätter att vid taxans fastställande samtliga berörda omständigheter
vinna tillbörligt beaktande, anser sig icke böra ingå på denna fråga i vidare
mån än vad som följer av det nu anförda.»

I debatten i andra kammaren den 18 december 1946 angående förslaget
till lag om allmän sjukförsäkring yttrade herr Pettersson i Dahl, bland annat,
följande:

»Det förhåller sig ju så, och det säges även i departementschefens yttrande,
att den försäkrade skall ha fritt val att vända sig till den läkare, som han
har förtroende för, och han skall vidkännas en viss del av kostnaden. Den -

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

na kostnad skall emellertid beräknas med hänsyn till arvodena i en av Kungl.
Maj :t fastställd läkarvårdstaxa. Om detta har utskottet sagt, att denna läkarvårdstaxa
i vissa avseenden upptar högre ersättningar för Stockholms
vidkommande än beträffande landet i övrigt, detta på grund av att läkararvodena
i regel äro högre där än på övriga orter. Utskottet har en liten
reflexion att göra på denna punkt och säger, att man förutsätter att vid
taxans fastställande samtliga berörda omständigheter vinna tillbörligt beaktande.
Mera säger inte utskottet på denna punkt. Här gå vi alltså in för
principen att ha en enhetlig sjukpenning men inte en enhetlig läkartaxa.
Orsaken härtill är, att det för närvarande gäller högre läkararvoden i Stockholm
än ute i landsorten, vilket i sin tur beror på de högre hyreskostnaderna
i Stockholm o. s. v. Det är alltså dyrortsfrågan, som i detta fall spelat in.

Nu vill jag inte alls här ingå i polemik om huruvida denna läkartaxa är
rätt avvägd eller inte, men man måste ju säga, att i och för sig finns det ingen
anledning till att läkartaxan för samma prestation skall vara högre här
i Stockholm än ute i landsorten. Jag skulle tvärtom tro, att det för en läkare
på landsbygden är förenat med större besvär och uppoffring att fara ut ganska
långt från sin bostadsort till vederbörande patient, och detta även om han
får ett litet tillägg utöver den vanliga taxan. Vad jag alltså på denna punkt
vill säga är, att jag inte tror att det finns anledning att beräkna läkartaxan
olika i Stockholm och på landsorten, varför Kungl. Maj:t borde fastställa
en enhetlig taxa.»

I Kungl. Maj :ts proposition nr 178 till 1953 års riksdag med förslag till
lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
anförde departementschefen (s. 176):

»Det är i nuvarande läge inte möjligt att taga ställning till den närmare
utformningen av sjukkassetaxan. Jag vill emellertid framhålla, att
det självfallet är ett önskemål att taxebeloppen i görligaste mån ansluter sig
till de arvoden, som de försäkrade har att erlägga till läkarna.»

Förslaget till den nu ifrågavarande läkarvårdstaxan enligt sjukförsäkringslagen
har uppgjorts av medicinalstyrelsen efter samråd med riksförsäkringsanstalten
samt i fråga om den principiella uppläggningen av taxan efter
överläggningar med representanter för Sveriges läkarförbund och Svenska
sjukkasseförbundet. Medicinalstyrelsen anför i sitt yttrande i samband med
förslagets framläggande, att man vid de nämnda underhandlingarna eftersträvat
att följa de riktlinjer, som kommit till uttryck i förarbetena till sjukförsäkringslagen
och den nya provinsialläkartaxan. För att önskemålet om
samordning även med en blivande ny lasarettsläkartaxa skulle kunna tillgodoses
ha vid överläggningarna om förslaget till läkarvårdstaxan enligt
sjukförsäkringslagen jämväl närvarit representanter för Svenska landstingsförbundet.

I medicinalstyrelsens nämnda yttrande anföres vidare bland annat:

»Medan i provinsialläkartaxan, som ju uteslutande avser landsbygdens läkare,
endast angives ett arvodesbelopp för varje konsultationsgrupp, upptager
förslaget till läkarvårdstaxa i likhet med gällande sjukkassetaxa olika

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

arvodesbelopp för läkarvård, meddelad i Stockholm respektive riket i övrigt.
En nyhet i förhållande till sistnämnda taxa är att med läkarvård, meddelad
i Stockholm, i ersättningshänseende likställes vård, meddelad vid Karolinska
sjukhuset, ehuru detta är beläget i Solna kommun (1 § 7 inom.).

Redan i samband med överlämnandet av sitt förslag till provinsialläkartaxan
framhöll medicinalstyrelsen, att det vore vanskligt att på förhand
bilda sig en uppfattning om dess verkningar ur skilda aspekter. Taxan borde
sålunda tjäna som ett provisorium, vilket icke borde lägga hinder i vägen fölen
reglering efter delvis andra principer, om så efter en tids prövning skulle
befinnas lämpligt. I anslutning härtill torde få förutsättas, att i den mån av
sakskäl ej betingade olikheter komma att föreligga beträffande parallella
bestämmelser mellan den nya läkarvårdstaxan och gällande provinsialläkartaxa
eller de till taxorna hörande förteckningarna över åtgärder enligt grupp
3 a) och b), provinsialläkartaxan blir föremål för överarbetning i syfte att
ernå önskvärd överensstämmelse med sjukkassetaxan.

Den ekonomiska avvägningen. Vid avvägningen av de i förslaget upptagna
taxebeloppen har — i den mån fråga icke varit om ovan nämnd specialistvård
och tandläkarvård — en av RF A verkställd omfattande statistisk utredning
rörande de faktiska läkarvårdskostnaderna under år 1952 respektive
kostnaderna för berörda vård, beräknade enligt gällande sjukkassetaxa, tjänat
till ledning.

Beträffande siffrorna för ''de verkliga läkarvårdskostnaderna’ gäller, att
i den man hela eller praktiskt taget hela utredningsmaterialet (50 000 sjukkassekvitton
= 1 % av samtliga till kassorna ingivna läkarvårdskvitton under
året) legat till grund för beräkningarna, desamma torde ge en god uppfattning
av verkligheten så till vida, att de faktiska kostnaderna i varje fall
inte torde ha understigit de framräknade beloppen.---

Sålunda har utredningen givit goda hållpunkter för bedömandet av behovet
av en dyrortsgradering av taxan. Som man haft anledning vänta framgår
av materialet, att arvode per konsultation i regel utgår med lägre belopp
till landsbygdens och de mindre tätorternas läkare än till de större städernas
läkare, för att stiga till sitt maximum i Stockholm, som intager en
klar särställning i kostnadshänseende (se tabellen). Motiv har därför ansetts
föreligga för bibehållande av högre taxebelopp i Stockholm. Såväl rimlighetsskäl
som sjukvårdspolitiska hänsyn ha motiverat, att i taxan den vid
Karolinska sjukhuset meddelade öppna vården i ersättningshänseende likställts
med sådan vård, meddelad vid Stockholms stads sjukhus.

Vid avvägningen av arvodena enligt grupptaxan har styrelsen icke ansett
riktigt att fästa avgörande vikt vid de medelarvoden per konsultation, vilka
basera sig på kvitton, avseende samtliga läkarkategorier. Den höjning av
medelarvodena, som betingas av meddelad specialistvård, torde enligt statsmakternas
intentioner principiellt icke böra beaktas. Framhållas må även,
att den stora anhopningen av specialister i huvudstaden eljest lätt skulle leda
till fastställande av allt för höga taxearvoden för Stockholm. Det skulle icke
vara tillfredsställande, om man genom en härav föranledd taxesättning skulie
bidraga till att öka den bestående differensen i arvodeshänseende mellan
Stockholm och riket i övrigt.

Å andra sidan skulle vid beräkning av medelarvodena ett medtagande av
provinsialläkarna, vilka åtnjuta fast grundlön utöver sin arvodesinkomst,
medföra en oskälig sänkning av taxearvodena för ''riket i övrigt’, där denna
läkargrupp dominerar.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Av de inledningsvis refererade förarbetena till sjukförsäkringslagen framgår
för övrigt, att statsmakternas avsikt närmast varit, att till grund för
arvodesberäkningen skulle läggas de arvoden, vilka i allmänhet betingas av
privatpraktiserande läkare utan specialistkompetens, i den mån dessa befinnas
skäliga. I enlighet härmed har till utgångspunkt för taxeförslaget ta»its
de uppgifter om medelarvodena hos allmänpraktiker, vilka återfinnas
f tabellen. Enligt dessa uppgick under år 1952 arvodet per konsultation hos
allmänpraktiker i genomsnitt i Stockholm till kronor 11: 91 och i riket i övrigt
kronor 7: 56.

För rådfrågningr jämte vård på mottagning av läkare uttagna arvoden, beraknade
som medelarvode per konsultation enligt RFAss utredning.

Orts grupp

(läkares stationerings-eller bosättningsort)

Lasaretts-

läkare

Privatprakt. läk.

Tills.

(2 4-3 + 4)

Las.-läk. +
allm.-prakt.

(2 + 4)
kr

Specialister

Allmän-

prakt.

(ej prov.-läk.)
kr

‘2

Stockholm ..............

Göteborg ................

Malmö..................

Norrköping..............

Hälsingborg..............

(Övriga) länsresidensstäder

Övriga städer............

Landsbygden ............

Medeltal för riket utom
Stockholm beräknat av
medicinalstyrelsen......

13:52
12:88

8: 67
9:11

9: 26

9: 72

9: 08
8:60

15:19
11:45
11:69

8: 93

10: 40

10:15
9:35
9:44

11:91

8:32

8: 83
8:93
9:22
8:04
7:08

6: 55

7: 56

13: 76

10:23
9:87

9: —
9:59

9: 43
8:44
7:71

12: 06

8: 43

8: 72

9:04

9: 24

9:31

8:33

7:63

I svfte att få till stånd en mera realistisk läkarvårdstaxa har vidare eftersträvats
att så vitt möjligt i grupptaxan föreslå arvodesbelopp pa sådant satt
avrundade att de kunna förutsättas ligga väl till för användning i lakarnas
praktik. Grupparvodesbeloppen ha sålunda i allmanhet avrundats till jamna
antal kronor. För Stockholms del förekommer en avvikelse haritran, i
det att arvode enligt grupp 1 föreslagits skola beräknas till kronor 8: .»

Riksförsäkringsanstalten avgav yttrande i ärendet och anförde därvid

bland annat:

»Det av medicinalstyrelsen uppgjorda förslaget till läkarvårdstaxa för
sjukförsäkringen har den gällande provinsialläkartaxan till förebild och utgör
alltså en s. k. grupptaxa. Innebörden av detta begrepp kan sagas vara,
att arvodena bestämmas i stort sett oberoende av de vid ett konsultationstillfälle
vidtagna åtgärdernas antal och utan annan hänsyn till dessa åtgärders
art, än som följer därav, att de äro hänförliga till den ena eller andra
av de jämförelsevis fåtaliga och tämligen schematiskt bestämda grupperna.
Man måste vara klart medveten därom, att i grupptaxans ide hgger, att
många gånger vid de särskilda konsultationstillfällena arvodena enligt taxan
äro lägre eller högre, än vartill vid tillfället företagna åtgärders antal och
art i och för sig skulle berättiga, men att detta förhållande för lakarens del
förutsättes bli utjämnat i längden.

Riksförsäkringsanstalten inser väl, att övervägande skal kunna anses tala
för att tillämpa en så beskaffad taxa för provinsialläkarnas vidkomman -

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

de. Dessa äro skyldiga att följa taxan, vilket skapar erforderlig garanti för
patienterna och vilket för läkarna själva kan te sig naturligt, enär de äro
fast anställda statstjänstemän med lön, pension etc. De äro alltså endast
delvis beroende av taxeinkomsterna.

Vad däremot sjukkassetaxan beträffar, ligga förhållandena annorlunda
till. Den är, i principiell olikhet med provinsialläkartaxan, ej en ersättningstaxa,
som vederbörande läkare har skyldighet att följa, utan en återbäringstaxa,
varav läkarna d. v. s. allmänpraktikerna — äro författningsenligt
obundna vid uttagandet av sina konsultationsarvoden. Riksförsäkringsanstalten
kan ej känna sig övertygad därom, att dessa läkare — vilka ej kunna
räkna med lön, pension m. in. såsom utjämnande ekonomiska faktorer

— ändock komma att bestämma sina arvoden i den mån utan hänsyn till
vidtagna åtgärders antal och art, som det av medicinalstyrelsen nu framlagda
grupptaxeförslaget förutsätter. Om ej allmänpraktikerna i städerna
mera allmänt komma att följa denna grupptaxa vid sin arvodessättning utan
överskrida densamma, blir ändamalet med den nu förestående taxereformen
förfelat. Dessa läkares patienter komma nämligen då jämväl i fortsättningen,
liksom hittills i stor utsträckning varit förhållandet, att få vidkännas
högre läkarvårdskostnader, än sjukförsäkringslagen avser. Men det är just
undanröjande av det nu berörda förhållandet beträffande patienternas läkarvårdskostnader
i städerna, som är den väsentliga anledningen till att
frågan om ny sjukkassetaxa uppkommit.

Riksförsäkringsanstalten ställer sig därför mycket tveksam till frågan,
om taxeförslaget, sådant det av medicinalstyrelsen utformats, kommer att
ge de sjukförsäkrade i rikets städer den återbäring å deras faktiska läkarvårdsutgifter,
som åsyftas. Men givetvis föreligger stor ovisshet om, hur
verkligheten i detta hänseende kommer att te sig. Med hänsyn härtill vill
liksförsäkringsanstalten ej motsätta sig, att en taxa i huvudsaklig enlighet
med förslagets numera föreliggande slutliga skick fastställes, men förutsätter,
att taxan göres tidsbegränsad — med giltighet lämpligen under år 1955

— och föreslår, att riksförsäkringsanstalten erhåller i uppdrag att under
nämnda år följa utvecklingen på området ur sjukförsäkringssynpunkt och
att under årets sista kvartal till Kungl. Maj:t inkomma med det utlåtande
och förslag, vartill omständigheterna må föranleda.»

Av'' ovanstående framgår, att den sedan år 1933 gällande principen åter
knäsatts, nämligen att landet i ifrågavarande hänseende indelas i två dyrortsgrupper,
en omfattande Stockholms stad och städerna Lidingö, Nacka,
Solna och Sundbyberg, och en omfattande riket i övrigt. Vi finna denna anordning
orättvis mot de i detta avseende hjälpsökande och att den leder till

såsom Sveriges läkarförbund framhållit i sitt remissyttrande — att förhållandevis
högre läkararvoden tillämpas i Stockholm än i riket i övrigt. Vi
ha därför inom utskottet yrkat anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot
föredragande departementschefen, statsrådet Sträng.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

IV.*

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 26 november 1954.)

av herr Håstad, som med instämmande av herr Hammar och i princip
av herr Herlitz ansett, att utskottet bort uttala följande:

Den 26 november 1954 beviljade Kungl. Maj:t adjunkten vid samrealskolan
i Lund, fil. dr Yngve Löwegren avsked från adjunktstjänsten, räknat
från och med den 1 juli 1954.

Löwegren är född den 17 september 1899. Han blev fil. mag. 1931, fil.
lic. 1936 och fil. dr 1952. År 1939 anställdes Löwegren som timlärare vid
kommunala mellanskolan i Lund, där han följande år blev ordinarie ämneslärare.
I samband med denna skolas ombildning till statlig samrealskola
(samrealskolan i Lund) utnämndes Löwegren till adjunkt i lönegrad
Ca 26 från och med den 1 juli 1949. Från och med den 1 april 1953
var han placerad i lönegrad Ca 29.

Den 12 maj 1954 förordnades Löwegren av skolöverstyrelsen att tills
vidare från och med den 1 juli 1954 inneha en lektorstjänst vid det med
realskolan i Malmö förenade kommunala gymnasiet. Löwegren anhöll den
15 juni 1954 om tjänstledighet från adjunkturen vid samrealskolan i Lund
för att uppehålla nämnda lektorstjänst. Den 6 juli 1954 avslog skolöverstyrelsen
Löwegrens framställning. Löwegren, som tillträtt lektoratet den
1 juli, inkom den 25 oktober 1954 till skolöverstyrelsen med anhållan om
avsked från adjunktstjänsten från och med den 1 januari 1955. Genom
ovannämnda beslut den 26 november 1954 beviljade Kungl. Maj :t Löwegren
avsked retroaktivt från och med den 1 juli 1954. I samma konselj utnämndes
Löwegren till förste museiintendent (lönegrad Ca 31) vid Lunds universitet,
räknat från och med den 1 januari 1955.

Kommunala lektorers anställningsförhållanden. För kommunalt gymnasium,
som står i förening med allmänt läroverk, gälla i första hand de föreskrifter,
som finnas intagna i kungl. brev till skolöverstyrelsen den 24 september
1937. Enligt detta brevs ursprungliga lydelse skulle undervisningen
bestridas av e. o. lektorer till det antal, som av skolöverstyrelsen eller, därest
läroanstalten åtnjöte rätt att med sina lärjungar anställa studentexamen,
av Kungl. Maj :t bestämdes, samt i övrigt av extra lärare och timlärare.
Den 28 juli 1939 fattade Kungl. Maj:t beslut angående vissa ändrade föreskrifter
beträffande de kommunala gymnasierna, varvid den i ovannämnda
kungl. brev angivna benämningen e. o. lektor ulbyttes mot benämningen
lektor.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Englund, Hällgren, Damström, Weiland, Herlitz,
Fritiof Karlsson, Erik Olsson, Olsén, Sörlin och Sigfrid Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Norén, Håstad, Swedberg, Spångberg, Jonsson
i Haverö, Olsson i Mora, fru Svedberg, herrar Hammar och Andersson i B ram hult.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Lektorer vid kommunala gymnasier skola ha avlagt fil. lic.-examen och
genomgått stadgad provårskurs. Skolöverstyrelsen har dock rätt att i särskilda
fall på grund av förekomna omständigheter förordna lektorer utan
hinder därav, att i nämnda lcungl. brev föreskrivna villkor icke uppfyllas.

Till och med läsåret 1951/52 förordnades kommunala lektorer av överstyrelsen
för ett år i sänder. Av de 90 kommunala lektorerna läsåret 1951/
52 hade endast 41 avlagt fil. lic.-examen, och av dessa saknade 8 provårsutbildning.
De Övriga 49 voro samtliga fil. magistrar utom två, som endast
avlagt fil. kand.-examen. I denna grupp saknade 13 provårsutbildning. —
Fr. o. in. läsåret 1952/53 införde överstyrelsen förordnande tills vidare som
kommunal lektor för lärare, som förvärvat föreskriven kompetens eller
vore väl meriterad adjunkt. Annan lärare, som läsåret 1951/52 innehade
förordnande som kommunal lektor och som beräknades komma att även i
fortsättningen tjänstgöra såsom sådan, förordnades på viss tid. Samtidigt
föreskrevs, att kommunal lektorstjänst, som icke blivit besatt genom förordnande
tills vidare, skulle för varje läsår ledigförklaras, vilket borde ske
under närmast föregående vårtermin. För läsåret 1952/53 medgav överstyrelsen
dock dispens från föreskriften om sådant ledigförklarande.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 140 vid 1952 års riksdag föreslogs viss
utbyggnad av den statliga gymnasieorganisationen genom att vissa med
kommunala gymnasier förenade samrealskolor ombildades till högre allmänna
läroverk. Förslaget, som godkändes av riksdagen, innebar bl. a.,
att det kommunala gymnasiet såsom skolform finge — i avvaktan på att
1950 års skolreform genomfördes — betraktas som ett ordinärt inslag i skolorganisationen
samt att förstatligande av kommunala gymnasier kunde
betecknas som etapper i en mera omfattande utbyggnad av gymnasieorganisationen.
Vid 1952, 1953 och 1954 års riksdagar ha beslut fattats om
ombildning av sammanlagt 17 med kommunala gymnasier förenade samrealskolor,
och i årets statsverksproposition föreslås, att ytterligare sex kommunala
gymnasier skola förstatligas.

Efter framställning av skolöverstyrelsen beslöt Kungl. Maj:t den 11 december
1953 sådan ändring i föreskrifterna i 1937 års kungl. brev, att de kommunala
lektorstjänsterna med avseende å ledigförklarande, behörighetskrav
och befordringsgrunder komme att tillsättas på principiellt samma sätt som
de statliga lektoraten. Det är dock att märka, att kommunala lektorer icke
erhålla kunglig fullmakt utan erhålla tillsvidareförordnande av skolöverstyrelsen.
Samtliga de kommunala lektorat, som ledigförklarats efter den 1
januari 1954, ha besatts med sådana sökande, som ha behörighet till statlig
lektorstjänst. Några tillsvidareförordnanden av icke lektorskompetenta, välmeriterade
ordinarie adjunkter såsom kommunala lektorer ha icke meddelats
efter den 1 juli 1954.

Parallellt med strävandena att bringa bestämmelserna om tillsättning av
kommunala lektorat i överensstämmelse med föreskrifterna för statliga lektorat
har utvecklingen beträffande avlönings- och övriga anställningsvillkor
gått mot allt större överensstämmelse med de statliga förhållandena. Det

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

kung], brevet av år 1937 innehåller visserligen blott, att vederbörande kommun
hade att bekosta avlöningen åt kommunal lektor med ett årligt belopp,
som med minst 1 000 kronor överstege den avlöning, som skulle tillkomma
honom, därest han vore e. o. adjunkt vid den med gymnasiet förenade realskolan.
Mellan Svenska stadsförbundet och Läroverkslärarnas riksförbund
har emellertid den 6 november 1953 träffats ett avtal om rekommendation
av vissa avlönings- och anställningsvillkor för rektorer och lärare i läroämnen
vid kommunala gymnasier. Överenskommelsen innebär, att kommunala
lektorer i princip erhålla lön enligt avlöningsbestämmelserna för statliga
lektorer, att entledigande av tillsvidareförordnad lektor skall föregås av sex
månaders ömsesidig uppsägningstid, att kommunal lektor efter viss tjänstgöringstid
beredes viss ytterligare trygghet i anställningen samt att kommunal
lektor skall ha pensionsförmåner, motsvarande dem som tillkomma
statlig lektor.

Denna överenskommelse torde ligga till grund för praktiskt taget alla
kommunala lektorers anställningsavtal. Malmö stad har beträffande det
med realskolan därstädes förenade kommunala gymnasiet antagit överenskommelsens
innehåll den 30 juni 1954 med giltighet fr. o. m. den 1 juli

1952.

Eftersom vederbörande kommun är huvudman för sitt kommunala gymnasium,
måste anställningsavtal mellan kommunen och läraren träffas parallellt
med att läraren förordnas av skolöverstyrelsen.

Förening av statlig adjunktstjänst med kommunal lektorstjänst. Statens
allmänna avlöningsreglemente (Saar) innehåller i 6 § bestämmelser
om förening av lönegradsplacerade tjänster in. in. Paragrafen lyder i nu
aktuella delar:

»1 mom. Förening må ske,

a) av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med ordinarie tjänst, som tillsättes
medelst förordnande tills vidare och ej är förenad med pensionsrätt,
eller med högre aspiranttjänst eller högre extra tjänst, samt

b) av ordinarie tjänst med högre extra ordinarie tjänst,

allt dock under förutsättning att tjänstemannen frånträder utövningen
av den av de båda tjänsterna som först nämnts.

Ovan meddelade bestämmelser om förening av tjänster skola gälla jämväl
om den ena tjänsten är sådan ordinarie, extra ordinarie, aspirant- eller
extra tjänst, som icke avses i detta reglemente men vid vilken avlöning
utgår enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

2 mom. Utöver vad i 1 mom. stadgas må förening icke ske

a) av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med annan ordinarie eller
extra ordinarie statlig tjänst eller med jämförlig kommunal befattning, med
mindre Kungl. Maj :t, i fråga om ordinarie tjänst med stöd av riksdagens
beslut, för visst fall därtill lämnat medgivande;-----»

Skolöverstyrelsens åsikt är, att de kommunala lektorstjänsternas karaktär
genom den ovan skisserade utvecklingen (de kommunala gymnasiernas
etappvis fortskridande förstatligande, det ändrade tillsättningsförfarandet,

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

möjligheten för kommunala lektorer, som förordnats efter ledigkungörande
1954 eller senare, att vid förstatligande bliva överflyttade till motsvarande
statliga tjänst samt särskilt de reglerade pensionsförhållandena liksom avlönings-
och anställningsförhållandena i övrigt) så väsentligt ändrats, att
dessa tjänster numera måste anses i det hela fullt jämförliga med motsvarande
statliga tjänster. Skolöverstyrelsen menar därför, att 2 mom. a) ovan
hindrar, att ordinarie statlig lärartjänst numera förenas med kommunalt
lektorat. I överensstämmelse med denna åsikt tillstyrkte överstyrelsen, att
Löwegren måtte avskedas från sin statliga adjunktur från och med den dag
han tillträtt det kommunala lektoratet i Malmö.

Skolöverstyrelsen har understrukit, att det icke ur vare sig organisatorisk
eller pedagogisk synpunkt längre kan anses försvarligt, att ett relativt
stort antal ordinarie statliga lärartjänster, vilkas innehavare förordnats som
kommunala lektorer, under lång tid uppehållas med vikarier.

Det må framhållas, att skolöverstyrelsen i cirkulär den 5 juni 1954 lämnat
vederbörande rektorer anvisning rörande rektors rätt att bevilja adjunkt,
som förordnas såsom kommunal lektor, tjänstledighet under högst sex månader
för uppehållande av den kommunala lektorstjänsten.

Gentemot skolöverstyrelsens uppfattning har anförts — närmast av Läroverkslärarnas
riksförbund — att någon förändring i de kommunala lektorernas
ställning i förhållande till skolöverstyrelsen och de förordnanden, som
meddelats av skolöverstyrelsen, icke inträtt genom avtalet den 6 november
1953 mellan Svenska stadsförbundet och Läroverkslärarnas riksförbund, då
detta avtal blott reglerade förhållandet mellan kommunen som arbetsgivare
och läraren som arbetstagare men icke ingrepe i skolöverstyrelsens förordnanderätt.
Sålunda vore klausulen om viss uppsägningstid utan verkan beträffande
skolöverstyrelsen, som hade full frihet att tillämpa vanliga grunder
vid återkallande av tillsvidareförordnanden. Osäkerhetsmomentet i anställningssituationen
vore lika stort som tidigare. Förbundet menade därför,
att de adjunkter, som åtoge sig kommunal lektorstjänstgöring, rimligen
kunde begära att få tills vidare behålla sina statliga adjunkturer.

Läroverkslärarnas riksförbund menar emellertid, att det över huvud taget
inte vore riktigt att tillämpa 6 § 2) mom. Saar utan att i stället samma paragraf
1 mom. tredje stycket (»Ovan meddelade bestämmelser» etc., se här
ovan) vore tillämpligt. Detta motiverar förbundet med att 1937 års kungl.
brev, såsom ovan nämnts, innehåller föreskrifter om minimilön åt kommunala
lektorer. Är denna förbundets tolkning riktig, skulle avlöningsreglementet
icke utesluta tjänsteförening av nu ifrågavarande art.

Vad som vid granskningen av förevarande ärende i första hand väcker uppmärksamhet
är den omständigheten, att Löwegren, som innehade fullmakt
å ordinarie statstjänst, avskedades från sin adjunktur från och med en tidigare
dag än han själv begärt, en dag, som dessutom låg före tidpunkten
för Kungl. Maj :ts beslut. Orsaken härtill har uppenbarligen varit, att Kungl.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Maj :t ansett tjänst såsom kommunal lektor icke kunna förenas med statlig
adjunktstjänst.

Den tolkning av statens allmänna avlöningsreglemente, som Kungl. Maj :t
genom beslutet om avsked åt Löwegren anslutit sig till, är måhända formellt
riktig, även om viss tvekan härom kan råda. Det anmärkningsvärda
är emellertid, att skolöverstyrelsen tidigare företrätt en rakt motsatt uppfattning
rörande möjligheten att förena kommunalt lektorat med statlig
adjunktur. Denna skolöverstyrelsens tidigare uppfattning kom till uttryck
så sent som i cirkuläret av den 5 juni 1954. Då Löwegren sökte lektorstjänsten
i Malmö, hade han ingen anledning att räkna med annat än att han
åtminstone några år skulle ha möjlighet att stå kvar såsom tjänstledig
adjunkt vid samrealskolan i Lund med rätt att, därest han skulle vilja lämna
lektoratet, återinträda i tjänst som adjunkt. Vid den tidpunkt, då ansökningstiden
till lektoratet i Malmö utgick, den 10 april 1954, kunde näppeligen
någon lektorsaspirant inse, att en kommunal lektor icke kunde vara
statlig adjunkt. Löwegren fick först sedan han tillträtt lektoratet sin ansökan
om tjänstledighet avslagen.

Om Kungl. Maj :t ansett skolöverstyrelsens tidigare praxis att meddela
kommunala lektorer tjänstledighet från statliga adjunkturer böra ändras,
hade rimliga hänsyn till ordinarie statstjänstemans rätt att varda bibehållen
vid sin tjänst bort föranleda, att avsked åtminstone ej meddelats retroaktivt.
Utskottet anser, att om Kungl. Maj :t kommit till den uppfattningen, att de
kommunala lektoraten utvecklats därhän, att de enligt avlöningsreglementet
icke längre kunde förenas med statliga adjunkturer, denna ändrade uppfattning
bort bringas till berörda tjänstemäns kännedom på annat sätt än genom
retroaktivt avskedande.

Det kan invändas, att Kungl. Maj :ts ifrågavarande beslut icke haft menliga
verkningar för Löwegren personligen, eftersom han under andra halvåret
1954 varit berättigad till såväl lön som sannolikt också pension i egenskap
av lektor och eftersom han samtidigt med beslutet om avsked erhöll
annan ordinarie statlig tjänst. Beslutet om avsked har emellertid i andra
hand en vidsträcktare, principiell innebörd, som motiverar, att utskottet -—
oavsett beslutets konsekvenser för Löwegrens del — ägnar detsamma uppmärksamhet.

Skolöverstyrelsen har nämligen i Kungl. Maj :ts beslut om avsked åt Löwegren
sett ett prejudicerande uttalande om att statlig adjunktur icke kan förenas
med kommunalt lektorat.1 Dessa lektorat ha i stor utsträckning innehafts
just av tjänstlediga adjunkter. Den snabba takt i vilken kommunala
gymnasier tillkommit och utbyggts har sin huvudsakliga grund i den allt
kraftigare tillströmningen av elever till de högre undervisningsanstalterna.
Statsmakterna ha på olika sätt sökt lindra den lärarbrist, som väsentligen
vållats av denna kraftiga tillströmning. Utskottet anser det också vara av

■ Detta har av skolöverstyrelsen klart uttalats i förklaring, som överstyrelsen avgivit
i anledning av att besvär anförts mot ett av överstyrelsen den 10 december 1954 meddelat
beslut, varigenom sexton ordinarie adjunkter, som saknat lektorskompetens, entledigats
från förordnanden som kommunala lektorer.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

utomordentlig vikt, att den högre undervisningens behov av kompetenta
lärare tillgodoses. Detta har hittills bland annat kunnat ske genom att lektorskompetenta
adjunkter uppehållit kommunala lektorat. Visserligen har
detta medfört, att ordinarie adjunktstjänster måst uppehållas av vikarier
i större omfattning än eljest vore nödigt. Det är emellertid lättare att erhålla
adjunktskompetenta än lektorskompetenta vikarier.

Trots de förbättrade anställningsförhållanden, som skapats för kommunala
lektorer, anses de kommunala lektoraten av läroverkslärare fortfarande
icke erbjuda samma trygghet som de statliga. Med hänsyn till anställningsformen
— förordnande tills vidare — göra de det icke. Det finnes därför
all anledning att antaga, att den praxis, som fastslagits genom beslutet om
avsked åt Löwegren, kommer att ytterligare försvåra en tillfredsställande
rekrytering av de kommunala lektoraten.

Utskottet menar, att Kungl. Maj :t —- genom att ur snäv lönesynvinkel tolka
bestämmelserna i avlöningsreglementet om tjänsteförening och utan att söka
genom undantagsstadgande undanröja sakligt olyckliga konsekvenser av
dessa bestämmelser —- har åsidosatt de kommunala gymnasiernas intresse
av att erhålla dugliga lektorer. På grund härav har utskottet ansett anmälan
enligt § 107 regeringsformen böra göras såväl mot föredragande departementschefen,
statsrådet Persson, som mot chefen för civildepartementet,
statsrådet Lingman, vilken enligt anteckning i akten rörande avsked åt Löwegren
deltagit i ärendets beredning.

V.*

(Protokoll över jordbruksärenden den 21 januari 1955.)

av herrar Håstacl, Xordkvist i Kalmar, Hammar och Stenberg, vilka anfört
:

Den 7 februari 1954 avlämnades till riksdagen Kungl. Maj:ts proposition
nr 60, vari dels föreslogs, att medel skulle anvisas för Aktiebolaget Statens
skogsindustriers förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag, dels hemställdes
om riksdagens medgivande till Statens skogsindustriers förvärv av aktierna
i Aktiebolaget Åry manufakturverk.

Sistnämnda hemställan hade föranletts av en utav Statens skogsindustrier
i skrivelse den 16 december 1954 gjord framställning om godkännande av
bolagets förvärv av aktierna i Aktiebolaget Åry manufakturverk.

Xärvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Hällgren, Wahlund, Damström,
Pettersson, Weiland, Fritiof Karlsson och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Norén, Håstad. Spångberg,
Jonsson i Haverö, Nordkvist i Kalmar, Hammar, Andersson i Linköping och Stenberg.

Herr Herlitz har under överläggningen i utskottet biträtt anmärkningsvrkandet men
var förhindrad att deltaga i beslutet i ärendet.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Rörande detta förvärv anfördes i huvudsak följande i skrivelsen.

Aktiebolaget Statens skogsindustrier hade erhållit hembud av samtliga
aktier i Aktiebolaget Åry manufakturverk med anläggningstillgångar, bestående
av skogs- och jordbruksfastigheter, vilka omfattade bland annat 1 327
hektar produktiv skogsmark, sågverksanläggning, snickerifabrik m. m. jämte
samtliga aktier i fastighetsbolaget Valhalla. Åry bruk vore en industriplats
med mycket god belägenhet för skogsindustri — dock icke massafabrik
— och borde kunna utnyttjas såsom sådan i utvecklingen av den sydsvenska
skogsindustrien. Statens skogsindustrier ställde sig likväl tveksam
till förvärvet med hänsyn till dels den omständigheten, att dess huvudsakliga
syfte vore att förädla virke från statens skogar, under det att den nu
bedrivna rörelsen i Åryd och i ännu högre grad en eventuellt utvidgad rörelse
huvudsakligen måste grundas på virke från enskilda skogar, dels det
förhållandet, att Statens skogsindustrier till följd av sina stora uppgifter på
andra håll icke kunde under åtskilliga år framåt disponera medel för större
investeringar i manufakturverket. Då genom den nyligen publicerade utredningen
om skogstillgångarna i södra Sverige visats, att skogsindustrien inom
dessa områden borde ganska kraftigt utbyggas, ansåg Statens skogsindustrier
emellertid lämpligt att nu förvärva ifrågavarande industri, varigenom
Statens skogsindustrier skulle bli i tillfälle att efter måttet av sina
tillgångar göra den insats i utbyggnaden av skogsindustrien i södra Sverige,
som förhållandena kunde komma att kräva. Enär ifrågavarande förvärv
i huvudsak icke avsåge förädling av virke från domänverkets skogar, ansåge
sig Statens skogsindustrier böra underställa Kungl. Maj:t förvärvet.

Statens skogsindustrier upplyste vidare, att avsikten vore att behålla industrifastigheterna
vid Åryd i dess ägo, medan skogsfastigheterna enligt
överenskommelse med domänstyrelsen och under förutsättning av Kungl.
Maj:ts godkännande skulle säljas till domänverket till pris, som närmare
kunde överenskommas, varvid skogen skulle likvideras med tillgängliga medel
ur markfonden.

Enligt Statens skogsindustriers bolagsordning har detta bolags verksamhet
till föremål att idka skogsindustriell rörelse ävensom handel jämte annan
därmed förenlig verksamhet. Bolagets styrelse skall bestå av högst sex
och lägst fyra ledamöter samt högst fyra suppleanter för dessa, av vilka
Kungl. Maj:t utser två ordinarie ledamöter och en suppleant. Kungl. Maj:t
utser vidare en av tre revisorer. För giltighet av beslut om ändring av bolagsordningen
fordras Kungl. Maj:ts fastställelse av beslutet. Bolagets aktier,
nominellt å tillhopa 44 000 000 kronor, ägas samtliga av kronan och förvaltas
av domänstyrelsen.

Den 21 resp. 27 december 1954 undertecknades ett köpekontrakt mellan
majoren Hakon Gisle, Åryd, å ena sidan samt Statens skogsindustrier å andra
sidan. Genom kontraktet överlät Gisle å bolaget samtliga aktier i Aktiebolaget
Åry manufakturverk (nominellt värde 1 050 000 kronor) för en köpeskilling
av 500 000 kronor. 1 kontraktets ingress säges, att avtalet träffats
''förutsatt Kungl. Maj :ts godkännande’. Statens skogsindustriers tillträde av

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

den försålda egendomen och därmed tillträdet av Årybolagets rörelse skulle
äga rum den 1 februari 1955. Gisle skulle ansvara för att Årybolagets rörelse
fram till tillträdesdagen komme att drivas i normal omfattning. För den
händelse Kungl. Maj :ts besked ej förelåge senast den 1 februari 1955 eller
detsamma skulle visa sig gå i negativ riktning, skulle avtalet anses förfallet
från Statens skogsindustriers sida.

Den 20 och 27 januari 1955 träffades mellan Gisle och Statens skogsindustrier
ett arrendeavtal, enligt vilket Gisle till Statens skogsindustrier
från och med den 1 februari 1955 till dag, som Statens skogsindustrier hade
att bestämma, utarrenderade Årybolagets anläggningar och rörelse. Under
arrendetiden skulle bolagets hela rörelse drivas för Statens skogsindustriers
räkning. Vissa garantier, som Gisle i ovannämnda köpeavtal givit rörande
Årybolagets tillgångar och fordringar ävensom beträffande bolagets skulder
och ansvarsförbindelser m. m., skulle utsträckas att gälla under arrendetiden.
Statens skogsindustrier skulle å sin sida under arrendetiden svara
för driftskostnader, räntor, utgifter för fast och lös egendom (försäkringspremier,
skatter) ävensom för vissa värdeminskningar m. m. Någon särskild
arrendeavgift skulle — utöver Statens skogsindustriers åtaganden i fråga om
driftskostnader etc. — icke utgå.

Arrendeavtalet angavs uttryckligen vara träffat i avvaktan på Kungl.
Maj :ts och riksdagens ställningstagande till det i kontraktet av den 21 och
27 december 1954 avtalade köpet.

Kungl. Maj :ts inledningsvis nämnda proposition är dagtecknad den 21
januari 1955. Där nämnes, att köpeskillingen för Åry-aktierna, 500 000 kronor,
avsågs skola bestridas av Statens skogsindustriers egna medel. Tillika
förklarades, att domänstyrelsen i skrivelse den 23 december 1954 anmält, att
styrelsen vore villig att för kronans räkning inköpa de i det av Statens skogsindustrier
ifrågasatta förvärvet ingående skogsfastigheterna, utgörande det
s. k. Attsjökomplexet, för en köpeskilling av 1 800 000 kronor, vilken styrelsen
efter företagen värdering funnit vara skälig.

Föredragande departementschefen, statsrådet Norup, yttrade, sedan han
behandlat frågan om förvärv av aktierna i Törefors Aktiebolag:

»Vad härefter angår statens skogsindustriers inköp av aktierna i Aktiebolaget
Åry manufakturverk framgår av vad som upplysts i ärendet, att
förvärvet föranletts bland annat därav, att det ur statens intressen ansetts
lämpligt att bli i tillfälle att göra den insats i utbyggnaden av skogsindustrien
i södra Sverige, som förhållandena synes komma ait kräva. Den skogsindustriella
rörelsen i Åryd grundas och måste även i fortsättningen huvudsakligen
grundas på virke från enskilda skogar. Enär statens skogsindustrier
bildats med huvudsakligt syfte att förädla virke från statens skogar, skulle
emellertid förvärvet av Åry manufakturverk innebära en viss utvidgning av
den avsedda råvarubasen för statens skogsindustriers verksamhet. Med hänsyn
härtill synes frågan böra underställas riksdagen.

Därest riksdagen icke har något att erinra mot nyssnämnda förvärv, bör
Årybolagets skogsfastigheter i enlighet med vad som överenskommits mel -

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

lan domänstyrelsen och statens skogsindustrier överlåtas till domänverket.
Den av domänstyrelsen efter värdering föreslagna köpeskillingen av 1 800 000
kronor synes därvid böra godtagas. Förvärvet bör bestridas av tillgängliga
medel i domänverkets markinköpsfond.»

Under åberopande av det anförda hemställde departementschefen, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att Aktiebolaget Statens
skogsindustrier måtte i överensstämmelse med vad departementschefen förut
angivit förvärva aktierna i Aktiebolaget Åry manufakturverk.

Enligt meddelande från Tidningarnas telegrambyrå beslöt Kungl. Maj:t
den 25 mars 1955 att återkalla ifrågavarande proposition i vad den gällde
förvärv av aktierna i Aktiebolaget Åry manufakturverk. Statsrådet Norup
hade meddelat telegrambyrån, att Åry-aktierna under senare år utbjudits
till olika intressenter utan att någon överlåtelse kommit till stånd. Då manufakturverkets
rörelse vore av synnerligen stor betydelse för ortsbefolkningens
sysselsättningsmöjligheter, hade det framstått som ett statligt intresse
att se till att rörelsen inte nedlades. Mot denna bakgrund hade Statens
skogsindustrier, ehuru med tvekan, accepterat ett erbjudande från manufakturverkets
sida att övertaga rörelsen och för framtiden svara för att
den upprätthölles. Preliminärt avtal hade slutits mellan bolagen och föranlett
framställningen till riksdagen. Sedermera hade emellertid Sydöstra
Sveriges skogsägareföreningars förbund inkommit med en framställning att
få förvärva rörelsen på samma villkor som Statens skogsindustrier. Då härigenom
det syfte uppnåtts, som skolat vinnas genom Statens skogsindustriers
engagemang, hade Kungl. Maj :t på Norups förslag beslutat återkalla
propositionen.

Propositionen har ännu icke återkallats.

I likhet med departementschefen vill utskottet först uttala, att frågan om
en utvidgning av Statens skogsindustriers verksamhet på sådant sätt, som
avsågs med detta statliga företags förvärvande av Åry manufakturverk, uppenbart
faller under riksdagens kompetens. Den omständigheten att en statsverksamhet
organiserats i aktiebolagsform kan icke rimligen leda till att
riksdagen skjutes helt åsido och Kungl. Maj:t blir allenabestämmande, när
det gäller spörsmål om ny inriktning av verksamheten i fråga.

Det ankommer givetvis icke på konstitutionsutskottet att ta ställning till
frågan om ändamålsenligheten av det projekterade statsköpet; härför var
jordbruksutskottet rätt forum. Konstitutionsutskottet har endast velat bedöma
spörsmålet, huruvida vad som inträffat med Åryföretaget gjort det
möjligt för riksdagen att fritt pröva den proposition, i vilken riksdagens
medgivande till statsförvärvet av företaget inhämtades.

Utskottet har härvid först fäst sig vid att propositionen avlämnades till
riksdagen först den 7 februari, d. v. s. sex dagar efter den dag, då Åry manufakturverk
enligt det upprättade köpekontraktet skulle övertas av sta it

Iiihang till riksdagens protokoll 1955. 2 samt. 2 avd. Nr 16

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

tens skogsindustrier. Utskottet finner det dock mest anmärkningsvärt, att
regeringen ej omnämnt i propositionen, att Statens skogsindustrier då sedan
den 1 februari övertagit Åry på arrende. Trots att arrendekontraktet är upprättat
före den 1 februari, omnämnes detsamma icke alls i propositionen.

Inte heller ger propositionen någon sådan redogörelse för Åry manufakturverks
ekonomiska ställning, som skulle ha kunnat sälta riksdagens ledamöter
verkligen i stånd att åtminstone i någon mån bedöma statsköpets bärighet.
Lika litet anges i propositionen, om några sociala eller arbetsmarknadspolitiska
motiv förestavat arrenderingen av Åry redan från den 1 februari.
Om sådana motiv varit för handen, hade detta enligt utskottets mening
gjort riksdagens medgivande än nödvändigare, eftersom Statens skogsindustrier
icke tillkommit för sociala eller arbetsmarknadspolitiska syftemål.

Utskottet fäster uppmärksamheten på att arrendekontraktet uttryckligen
bygger på köpekontraktet och tillkom, såsom det i kontraktet heter, i avvaktan
på medgivandet till statsköpet av Åry. Under sådana förhållanden kan
arrenderingen av Åry från den 1 februari icke betraktas som en fristående
åtgärd. Tvärtom innebar övertagandet av Åry på arrende att riksdagen vid
sitt beslut om medgivande till köpet ej hade de fullt fria händer, som riksdagen
i varje sådan fråga bör äga. Arrendekontraktet innehöll heller ingen
garanti mot förluster för staten på arrendet; den omständigheten, att Statens
skogsindustrier såvitt bekant efteråt vid överlåtelsen av företaget på
Sydöstra Sveriges skogsägareföreningars förbund garanterats täckning för
förluster på arrendet saknar enligt utskottets mening betydelse för förevarande
spörsmål, eftersom Statens skogsindustrier och Kungl. Maj :t inte
kunde äga kännedom härom, när arrendekontraktet skrevs. Det fanns enligt
utskottets mening så mycket större anledning för Kungl. Maj :t och Statens
skogsindustrier till återhållsamhet i frågan, d. v. s. att icke genom en
arrendering prejudicera frågan om statsköpet, som propositionen om statsförvärv
av Åry på ett tidigt stadium framkallat motstånd inom olika grupper,
ett motstånd varom regeringens ledamöter inte kunde sväva i okunnighet
och som visade sig till sist så starkt, att ett meddelande om propositionens
återkallande utsänts.

Då utskottet enligt vad som ovan anförts finner, att Kungl. Maj:t i denna
fråga ej tillbörligen respekterat riksdagens bestämmanderätt, gör utskottet
anmälan jämlikt regeringsformen § 107 mot föredraganden, statsrådet
Norup.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

VI.*

(Protokoll över handelsärenden den 14 maj 1954 och den 28 januari 1955.)

av herr Håstad, som anfört följande:

Den 14 maj 1954 och den 28 januari 1955 har Kungl. Maj:t på hemställan
av föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, fattat beslut
rörande drosktaxan i Stockholm. Vid förstnämnda tillfälle förordnades
sålunda, att taxan från och med den 24 maj 1954 skulle sänkas med i genomsnitt
sju procent. I beslut den 28 januari 1955 fann Kungl. Maj :t i anledning
av vissa framställningar från Svenska droskbilägareförbundet om
höjningar av drosktaxan vad i ärendet förekommit icke föranleda någon
åtgärd.

Droskrörelsen i Stockholms stad omfattade i maj 1954 sammanlagt 1 048
droskrättigheter (droskbilar), varav 878 innehades av s. k. enbilsåkare och
170 innehades av 40 s. k. flerbilsåkare. Enligt en under 1940-talet av överståthållarämbetet
genomförd princip tillfaller alla ledigblivna eller nya
droskrättigheter enbilsåkare, vilkas antal sålunda successivt ökas.

Drosktaxan i Stockholm regleras dels av priskontrollnämnden med stöd
av kungl. kungörelsen den 30 juni 1947 om allmänt prisstopp, dels av
ÖÄ med stöd av 29 § kungl. förordningen den 25 oktober 1940 ang. yrkesmässig
automobiltrafik m. m. Enligt sistnämnda lagrum skall taxa i
fråga om beställningstrafik i Stockholm fastställas av ÖÄ. Enligt kungl.
cirkulär den 28 april 1950 åligger det dock ÖÄ såsom taxemyndighet att
samråda med PKN, då fråga uppkommer om höjning av taxan. Finner sig
PKN därvid icke kunna gå med på förslag om taxehöjning, skall ÖÄ hänskjuta
ärendet till Kungl. Maj :ts avgörande. Dessa bestämmelser ha ansetts
tillämpliga även då det gäller en sänkning av taxan.

Sedan försök till frivillig överenskommelse med Svenska droskbilägareförbundet
om taxesänkning misslyckats, beslöt PKN vid sammanträde den
26 mars 1954, att drosktaxan i Stockholms stad och de delar av Stockholms
län, där stockholmstaxan tillämpades, från och med den 1 april
1954 skulle sänkas med 12 procent. Beslutet var enhälligt och grundade sig
på en lönsamhetsundersökning omfattande både en- och flerbilsåkare. Undersökningsmaterialet
utgjordes av droskägarnas egna uppgifter om inkomster
och utgifter. Droskbilägareförbundet, som motsatte sig sänkningen,
hade under mars 1954 förebragt en egen utredning, som omfattade endast
enbilsåkare. Båda undersökningarna avsågo lönsamheten under år
1952.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Wahlund, Pettersson, Weiland, Herlitz,
Olsén, Ollén, Carl Albert Anderson, Bror Nilsson och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Fast, Håstad, Jonsson i Haverö,
Olsson i Mora, Nordkvist i Kalmar, fru Svedberg, herrar Edberg och Hamrin samt fru
Wallin.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

I skrivelse den 27 mars 1954 underrättades ÖÄ, länsstyrelsen i Stockholms
län och Svenska droskbilägareförbundet om beslutet. I skrivelsen till
ÖÄ, vilken överlämnades den 29 mars 1954, hemställde PKN att ÖÄ måtte
medgiva fastställelse av sänkt taxa för Stockholm enligt nämndens beslut
samt att föreskrift om tillämpning av den av nämnden för beräkning av
taxebeloppen utarbetade omvandlingstabellen måtte utfärdas.

Enär ÖÄ den 31 mars 1954 icke slutligt prövat PKN:s anhållan, beslöt
nämnden samma dag genom en utsänd kommuniké, att beslutet om sänkning
icke som avsetts skulle träda i kraft den 1 april 1954 utan att närmare
meddelanden om tidpunkten senare skulle lämnas. ÖÄ förklarade
därefter i skrivelse till PKN den 6 april 1954, att ämbetet under den korta
tid som stått till buds, icke kunnat taga slutlig ställning till PKN:s beslut
om sänkning av drosktaxan och föreslog därför, att ärendet skulle hänskjutas
till Kungl. Maj :ts avgörande.

PKN hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 april 1954, att Kungl.
Maj :t måtte fastställa den av nämnden beslutade sänkningen av drosktaxan
för Stockholms stad samt anbefalla öä att föreskriva motsvarande
sänkning av den för Stockholms stad gällande maximitaxan att tillämpas
från och med den dag som av Kungl. Maj :t befanns lämplig.

I sin skrivelse till Kungl. Maj :t den 7 april 1954 anförde PKN rörande de
omständigheter, som föranlett PKN att fatta sitt beslut, bland annat följande: »Den

gällande drosktaxan i Stockholm har tillämpats sedan den 1 september
1952. I början av år 1953 erhöll PKN kännedom om den undersökning
av droskägarnas deklarationer, som igångsatts av skatteverket i Stockholm.
Då det härvid visade sig, att betydande belopp i vissa fall undanhållits från
taxering, beslöt PKN låta utföra undersökningar i syfte att därefter upptaga
frågan om taxenivån till prövning. Sedan sådana undersökningar för
år 1952 utförts, dels av Svenska droskbilägareförbundet för 126 droskägare
med allenast en droskrättighet var — enbilsåkare — dels av PKN för
47 droskägare med sammanlagt 59 droskrättigheter, redovisades resultatet
för PKN. Av de på undersökningsmaterialet grundade kalkylerna framgår,
att god överensstämmelse råder mellan å ena sidan droskbilägareförbundets
(Taxi) och å andra sidan PKN:s kalkyl för enbart enbilsåkare. I sin
kritik över PKN:s kalkyl hade droskbilägareförbundet anfört, dels att
drickspengar till ägaren icke borde medräknas, dels att bilskatten rätteligen
borde höjas med 97 kronor, dels att den av PKN företagna 10-procentiga
sänkningen av reparationsposten måtte återföras till sitt ursprungliga
belopp och dels slutligen att ersättningen för företagsledning — 2 400 kronor
— borde ingå som en kostnadspost i kalkylen och icke inräknas i överskottet.
Den av förbundet framförda kritiken har beaktats vid förhandlingarna,
utom såvitt avser reparationsposten, som dock är av mindre betydelse.

Enär övervägande antalet droskägare i Stockholm är enbilsåkare, hade
PKN i kalkylen använt sig enbart av de för enbilsåkare upptagna värdena.
I den kalkyl, som bildade underlag till PKN :s beslut om taxesänkning den
26 mars 1954, hade PKN emellertid ansett sig böra taga viss hänsyn till
att även flerbilsåkare förekomma och därför beträffande den årliga inköpssumman
använt sig av medelvärdet för samtliga i undersökningen ingående
droskrörelser. Detta medelvärde uppgick till 51 957 kronor.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Sedan PKN i den senast framlagda kalkylen i huvudsak beaktat de önskemål
om ändringar, som droskbilägareförbundet anfört i sin ovan relaterade
kritik av PKN:s tidigare kalkyl, torde allenast valet av inkörssumma och
beräkningen av vinst kunna vara föremål för skiljaktigheter i förbundets
och PKN:s syn på kalkylen. Vad valet av inkörssumma beträffar framgår
orsaken härtill av ovan anförda synpunkter. Vad sedan angår sättet för
beräkning av vinst har PKN vid sitt beslut om taxesänkning med 12 procent
utgått från en utdelning av 10 procent på det investerade kapitalet.
Vid förhandlingar med förbundet ha representanter för droskägarna vid
olika tillfällen framfört den åsikten att droskinnehavare, som på grund av
ålder eller sjukdom icke kan utföra något aktivt arbete, borde åtnjuta så
stor vinst av sin rörelse som motsvarar de nödvändiga levnadskostnaderna.
Vinsten skulle under sådana förhållanden behöva uppgå till lägst 6 000 å
7 000 kronor motsvarande en utdelning på det investerade kapitalet — 15 583
kronor — av 40 å 45 %. Med hänsyn till de synpunkter PKN har att företräda
kan det anförda resonemanget icke accepteras. I kalkylen har PKN
utom ovannämnda 10 %-utdelning inräknat dels en viss genomsnittlig
förarlön till ägaren, dels även ersättning för företagsledning. Dessa tre poster
sammantagna uppgår till 7 498 kronor. Denna inkomst uppnås vid en
arbetsprestation, som icke uppgår till mer än knappt hälften av ordinarie
arbetstid. För en droskägare, som ägnar sin rörelse full arbetstid, kommer
inkomsten att bli väsentligt högre.»

En inom PKN upprättad promemoria rörande de företagna undersökningarna
och uppgjorda kalkylerna innehåller bland annat följande.

Den av PKN genomförda undersökningen avseende drosktrafiken 1952
har omfattat 52 droskägare med sammanlagt 70 droskrörelser. Urvalet för
undersökningen har skett slumpvis genom att var tionde droskägare enligt
drosknummerförteckningen utvalts. I de fall droskägaren i fråga redan
lämnat 1952 års uppgifter till Taxis undersökning, har i första hand närmast
högre och därefter närmast lägre drosknummer valts o. s. v. Vissa
företagare ha utelämnats på grund av ägarens frånfälle under året och
andra på grund av oanträffbarhet. Taxis undersökning, som representerar
126 droskägare med samma antal rättigheter, omfattar uteslutande droskägare,
som köra själva och som inte disponera reservbilar. Före materialets
bearbetning utsorterades 2 av droskägarna med sammanlagt 8 droskrörelser
på grund av förmodad otillförlitlighet. Under bearbetningen har resultaten
från ytterligare 3 enbilsåkare undantagits, 1 på grund av otillförlitlighet
och 2 på grund av ofullständiga uppgifter. Den färdiga undersökningen representerar
sålunda 47 droskägare med sammanlagt 59 droskrörelser. Av
dessa äro 40 enbilsåkare under det att resterande 7 sammanlagt äga 19 droskrörelser.

Materialet bar bearbetats på följande sätt.

1. Likvid för under året försålda bilar har ej medtagits såsom inkomst
eller vinst. Dylika försäljningar äro sporadiskt förekommande och böra ej
få inverka på resultatet.

2. Uppgift om drickspengar till ägaren ingår inte i undersökningen. Då
skattemyndigheterna räkna med 8 % av inkörssumman som skattepliktig
inkomst, har detta belopp upptagits.

3. Som inkomst ha räknats — förutom inkört belopp, drickspengar och
bensinrabatt — utbetalningar från försäkringsbolag för driftavbrott samt
bonus och återbäring. Beträffande bensinrabatten, som utgör återbäring på
föregående års bensinkostnad, bar denna i ett fall uppskattats till 5 %
av årets bensinkostnad.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

4. Avskrivningar ha beräknats med 20 % på nyanskaffningspriserna 1952
resp. 1 januari 1954.

5. I de fall droskägare kört själva har avlöningsposten ökats med summan
av lön för av ägaren körda pass (21: 40/pass) och 12 % bonus på ägarens
inkörssumma efter avdrag av 10:—/pass. Till kontroll av de sålunda
erhållna beloppen har uträknats den förarlön till ägaren, som erhålles genom
proportionering av den totala inkörssumman och antalet av ägarens
körpass. Kontrollen visar genomsnittligt något högre lönebelopp vid sistnämnda
heräkningssätt, troligen beroende på att ägarens inkörssummor i
regel torde vara något lägre än de anställda förarnas. Detta torde i sin tur
bero på att droskägarna ofta låta utföra justeringar och smärre reparationer
under den tid de själva disponera bilen. Medelavvikelsen är dock inte
större än 2,5 %.

6. Föreningsavgiften till Taxi, inkluderande kostnad för drosklelefon,
är 980 kronor. Härtill kommer i vissa fall tillägg i form av inbetalningar
till Taxi för fondering att utgå vid ägarens frånfälle. Nuvarande avgift är
100 kronor högre än 1952.

7. Garagehyra har av vissa droskägare med egna gagare ej upptagits som
kostnad. I dessa fall har upptagits ett gängse pris för trakten i fråga. I vissa
fall har kostnad för biltvätt inkluderats i garagehyran. Efter kontakt med
droskägaren har den verkliga eller uppskattade tvättkostnaden påförts avlöningsposten.

8. Bokförda administrationskostnader förekomma bara i ett fåtal fall.
I tidigare kalkyler har PKN använt beloppet 474 kronor. Detta har använts
i den jämförande kalkylen.

9. Diverse kostnader ha redovisats till sitt bokförda värde utom i ett fall,
där administrationsbeloppet 474 kronor fråndragits.

10. Resultaten ha uträknats dels för samtliga droskrörelser (59), dels
fördelats på enbilsåkare (40) och övriga (19). I de insamlade uppgifterna
ingå förekommande kostnader för reservbilar.

Undersökningens material bildar underlag till en med Taxis efterkalkyl
jämförande kalkyl. Gemensamma värden i kalkylerna äro avskrivningar
och ränta beräknade på nyanskaffningsvärdet 1952. I Taxis kalkyl har
lönekostnad för ägaren, motsvarande 100 körpass, överförts från överskottet
till avlöningsposten.

Kalkyljämförelsen visar högre överskott i Taxikalkylen än vad som
framkommer med tillämpning av undersökningens uppgifter. En bidragande
orsak härtill kan vara reservbilkostnaderna, som delvis belastat undersökningskalkylerna
men saknas i Taxikalkvlen.

En särskild kalkyl har upprättats avseende kostnadsläget den 1 januari
1954. Taxikalkylens uppgifter ha använts men justerats med hänsyn till
kostnadsändringar sedan 1952 enligt följande.

1. Inköpspris = nupris för Volvodroska.

2. Höjt belopp för bensinrabatt på grund av höjt bensinpris.

3. Avskrivningsvärdet sänkt på grund av lägre inköpspris.

4. D:o beträffande räntebeloppet.

5. Drosktelefonavgift höjd med 100 kronor.

6. I lönekostnaden inkluderas lön till ägaren för 100 pass (proportionerat
värde).

7. Bensinkostnaden höjd med 2,65 9c (nupris 58 öre/l, medelpris 1952
56,5 öre/l).

8. Reparationskostnaderna sänkta med 10 %.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

överskottet uppgår till 5 896 kronor. Vid behandling i PKN av senaste
taxehöjningens storlek år 1952 ansågs cirka 2 700 kronor såsom ett skäligt
överskott. Detta erhölls vid en taxehöj ning av cirka 9 % fr. o. m. den 1
september 1952. Högre överskott hade dock förekommit tidigare, överskottet
skall utgöra ersättning för eget arbete (utöver förarlön till ägaren), företagsledning
samt vinst och risk. Till företagsledning beräknar Taxi ett belopp
av 200 kr./mån. eller 2 400 kr./år, vilket är den lön som utgår till anställd
föreståndare, då ägaren inte själv kan deltaga i arbetet. Godkännes
detta belopp, återstår frågan vad som skäligen skall utgöra rörelsens vinst.
I Taxis kalkyl den 27 juni 1952 till senaste taxehöjningen upptages ett belopp
av 814 kronor. Vid en taxesänkning med 6 % enligt nedan blir motsvarande
belopp 950 kronor.

Inkört belopp ................. 48 208 kronor

överskott..................... 5 896 »

Sänkning.........................

Avgår 12 % bonus...............

Minskning i överskott.............

Resterande vinst.................

Sänkning

8 %

7 %

6 %

5 %

4 %

3 857
./. 463

3 394

2 502

3 375
./. 405

2 970

2 926

2 892
./. 347

2 545

3 351

2 410
./. 289

2 121

3 775

1 928
./. 231

1 697

4 199

Jämförelse mellan droskägarnas efterkalkyl för 126 enbilsåkare och PKN:s
undersökning. ____

Taxis

efter-

kalkyl

PKN

Kalkyl
>/1 1954 på
grundval
av efter-kalkylen

Samtliga

59 st.
medeltal

Enbilsåkare
40 st.
medeltal

Övriga

19 st.
medeltal

49 373

44 139

5 234

49 384

43 488

5 896

52 803

48 747

4 061

49 801

46 035

3 766

59 141

54 456

4 685

Kostnader..............

Enligt en senare kalkyl per den 10 mars 1954 blir överskottet 9 358 kronor.
överskottet utgör ersättning för eget arbete = företagsledning (utöver
förarlön till ägaren) samt vinst och risk. Till företagsledning beräknar
Taxi ett belopp av 200 kr./mån. eller 2 400 kr./år. Godkännes detta belopp,
skall därifrån dragas i kalkylen ingående administrationskostnad 449
kronor — rest 1 951 kronor. Därefter återstår frågan vad som skäligen skall
utgöra rörelsens vinst. I Taxis kalkyl 27 juni 1952 till senaste taxehöjningen
upptages ett belopp av 814 kronor. 10 % på investerat kapital är 1 558 kronor.
överskottet kan enligt dessa alternativ beräknas:

1) 1 951 2) 1 951

814 1 558

2 765 kr. 3 509 kr.

I tabellen nedan har beräknats överskottets storlek efter sänkning med
varierande procenttal. De alternativa överskotten enligt ovan motsvaras
närmast av sänkning med 14 % resp. 12 %.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Inkört belopp.................. 54 451 kronor

Överskott ..................... 9 358 »

Sänkning......................	Sänkning
14 %	13 %	12 %	11 %	10 %
7 623 ./. 915 6 708 2 650	7 079 ./. 849 6 230 3128	6 534 ./. 784 5 750 3 608	5 990 ./. 719 5 271 4 087	5 445 ./. 653 4 792 4 566
Avgår 12 % bonus............... Minskning i överskott............. Resterande överskott............

I kalkylen per den 10 mars 1954 företogs under förhandlingarnas gång
ett flertal förändringar och omräkningar, som här må förbigås. Bl. a. sänktes
i kalkylen inköpspriset för en Volvodroska från 16 300 till 15 100 kronor.
Siffran för den sammanlagda investeringen sänktes därigenom från
15 583 till 14 383 kronor. Skäligt överskott enligt PKN kom följaktligen att
beräknas på följande sätt

dels skälig ersättning för droskägarens företagsledning (2 400

kr.) — administrationskostnad (449 kr.) .................... 1 951 kr.

dels skälig vinst, beräknad till 10 % å investerat kapital (droskbilen)
..................................................... 1 438 kr.

Summa 3 389 kr.

Vid beräkning av taxan tog priskontrollnämnden i beaktande, att en sänkning
även minskade droskförarnas inkomster. Förarna uppbär nämligen —
förutom avtalsenlig kontantlön — provision med 12 procent av inkörssumman.
Med hänsyn därtill borde det belopp, varmed taxan (= inkörssumman)
sänktes, reduceras med 12 procent för att komma fram till droskägarens
överskott. Detta beräkningssätt medgav ur PKN:s synvinkel egentligen en
sänkning av drosktaxan med 13 procent.

Nedanstående tabell åskådliggör resterande överskott vid sänkning med
olika procenttal enligt olika beräkningssätt:

	Medelvärde en- och flerbilsåkare	Proportionellt medelvärde en- och flerbilsåkare	Medelvärde enbilsåkare	Droskägarnas beräkning enbilsåkare
Inkomster..................	54 909 44 890 10 019 3 389	53 365 44 890 8 475	51 638 44 890
Utgifter...................
Överskott................	5 178
Skäligt överskott enl. PKN .. Resterande överskott vid sänk-

ning med...............	14 % 3 311 13 % 3 789
	2 888	1 343	87
12 4 269
	11 4 748	3 353	1 794	511
	10 5 227	3 819	2 244	936
	7		3 595	2 208
	6		4 046	2 633
	5		4 496	3 057
	4		4 947	3 481

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Svenska droskbilägareförbundet anförde i skrivelse den 8 april 1954 besvär
över PKN:s beslut den 26 mars 1954 och hemställde därvid bland annat,
att drosktaxan för Stockholm icke måtte ändras. Förbundet anförde,
att drosktaxan för Stockholms stad och samtliga angivna orter inom Stockholms
län —- såvitt det enligt förbundets uppfattning visats —- icke var
högre än som kunde anses skäligt och att genom den av PKN verkställda
utredningen annat förhållande icke heller ådagalagts. Mot PKN:s beslut
hade droskägareförbundet följande invändningar att göra. De av PKN beräknade
inkomsterna för år 1952 voro högre än de verkliga inkomsterna
för åren 1953 och 1954. Åkfrekvensen hade nämligen minskat betydligt
sedan 1952. Vidare ansågo droskägarna det felaktigt och stridande mot
förut tillämpade metoder att vid beräkningen av taxan taga med flerbilsåkarna.
Dessa droskägare, som uppnådde förhållandevis höga inkörssummor,
hade nämligen inte medräknats i samband med tidigare taxeändringar.
Slutligen funno droskägarna det av PKN såsom skäligt ansedda överskottet
alltför lågt. Enligt av ÖÄ godkända principer borde nämligen överskottet
bereda en skälig försörjning för de droskägare, som på grund av ålder
eller sjukdom inte själva kunde tjänstgöra som förare. Av Stockholms 900
droskägare beräknades 600 vara på detta sätt »pensionerade». Med hänsyn
till nu angivna förhållanden ansågo droskägarna det inte möjligt att
sänka drosktaxan.

Sedan ärendet sålunda kommit under Kungl. Maj:ts prövning, beslöt
Kungl. Maj :t den 14 maj 1954, att taxan fr. o. in. den 24 maj 1954 skulle
sänkas med 7 procent. Till utgångspunkt för beslutet togs enligt i departementet
upprättade promemorior PKN:s lönsamhetsundersökning beträffande
endast enbilsåkare. Resultatet framgår av följande siffror.

Kungl. Maj:t PKN

Inkomster.................................. 51 638 kr. 54 909 kr.

Utgifter.......................... 44 890 »_44 890 »

Överskott 6 748 kr. 10 019 kr.

Sänkning med 7 % = ...................... 3 153 » 13 % — 6 230 »

Resterande överskott 3 595 kr. 3 789 kr.

Frågan om en höjning av drosktaxan togs upp av Svenska droskbilägareförbundet
i skrivelse den 17 augusti 1954 till ÖÄ. I skrivelsen hemställdes,
att drosktaxan för Stockholms stad måtte höjas med 7 %, så att den kom
att överensstämma med den som gällde före den av Kungl. Maj:t beslutade
sänkningen. Till stöd för framställningen åberopade förbundet resultatet
av en undersökning av lönsamheten för enbilsåkare i Stockholm under år

1953.

Framställningen remitterades av ÖÄ till PKN för yttrande. Nämndens
företog en stickprovskontroll av förbundets undersökning. Denna kontroll
fördröjdes genom svårigheten att från droskägarna få del av de s. k. körlapparna,
varför PKN icke kunde avlämna sitt yttrande till ÖÄ förrän den
22 oktober 1954. I yttrandet meddelade nämnden, att den av droskägarna

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

förebragta utredningen enligt nämndens mening icke motiverade en höjning
av taxan. Som grund för sitt yttrande redovisade nämnden en kontrollundersökning
av inkörssummorna för 49 av de 359 enbilsåkare som ingick i
droskägarnas utredning. Resultatet av utredningarna framgår av nedanstående
siffror, jämförda med den kalkyl, som låg till grund för Kungl. Maj:ts
beslut den 14 maj 1954. Denna kalkyl har omräknats med hänsyn till att
»ersättning för företagsledning», som tidigare inräknats i överskottet, nu
upptagits som kostnadspost på utgiftssidan.

Inkörssumma......... Bensinrabatt.........		Kungl. Maj:t 14 maj 1954 51 180 kr. 458 »>	PKN 22 okt. 1954 51 843 kr. 292 »	Droskägarna 17 augusti 1954 51 444 kr. 0 »
	Inkomster	51 638 kr.	52 135 kr.	51 444 kr.
Utgifter..............		46 841 »	47 828 »	48 793 »>
Kvarstående överskott	Överskott vid sänkning	4 797 kr.	4 307 kr.	2 651 kr.
med 7 %..........	1 644 »	1 113 »	— 538 »>
6 %..........		2 095 »	1 569 »	— 66 »
Skäligt överskott enligt PKN......	1 438 »	1 468 »	1 468 »

I yttrandet berörde PKN avslutningsvis frågan om drosknäringens i Stockholm
struktur och anförde därvid:

Enligt nämndens mening står utan tvivel den verkliga orsaken till den
stora spridningen i fråga om inkörsbeloppens storlek och därmed sammanhängande
svårighet för vissa droskägare att uppnå erforderligt överskott att
finna i nu gällande regler för tillståndsgivningen. Dessa regler förhindrar,
såvitt nämnden kan finna, alla möjligheter till bildande av rationellt drivna
företag. Av en inom överståthållarämbetet den 20 september 1954 upprättad
VPM framgår bland annat, att den huvudsakliga orsaken till genomförandet.
ifrågavarande bestämmelser vore att man därigenom ville bereda
möjlighet till bättre pensionsförhållanden för såväl de anställda förarna som
droskägarna själva. Att detta sedan skulle medföra konsekvenser av annan,
mindre önskvärd art torde icke ha kunnat överblickas vid den tidpunkt, då
dessa regler fastställdes, övergången till allt större antal företag av minsta
typ — enbilsföretag — medför nämligen bevisligen lägre intäkter och högre
kostnader per droskbil. Detta medför i sin tur dels, att den resande allmänheten
får betala mer än som eljest vore nödvändigt, dels, att ägaren till företaget
erhåller lägre vinst än om han vore delägare i ett större företag och
dels slutligen, att de anställda förarna icke har samma möjlighet till löneförbättring,
som annars skulle föreligga. Alla parter skulle sålunda vinna
på en ändring av nu gällande föreskrifter. Pensionsfrågan torde kunna ordnas
tillfredsställande även i andra former.

En annan omständighet, som i detta sammanhang bör beaktas, är avsaknaden
av all konkurrens inom drosknäringen. Därest möjligheter till företagsbildning
av annan typ förefunnes, skulle måhända andra intressegrupper
i samhället vara villiga att etablera droskrörelse, varigenom viss konkurrens
vore tänkbar.

Då sålunda vägande skäl tala för att en ändring i berörda avseende komme
att medföra icke oväsentliga fördelar, vill nämnden för sin del föreslå att

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

överståthållarämbetet måtte överväga, huruvida icke en utredning vore påkallad
rörande möjligheterna att genom andra regler för tillståndsgivningen
undanröja de med nuvarande föreskrifter förenade olägenheterna.

En inom handelsdepartementet upprättad promemoria angiver bl. a. följande
skiljaktigheter mellan PKN:s och droskbilägareförhundets utredningar.

Inkomster

Inkörssumman. PKN:s kontrollundersökning av 49 droskor visar ett genomsnitt
på 52 834 kr., medan droskägarnas utredning beträffande samma
droskor har ett medelvärde av 52:435 kr. Skillnaden är således 399 kr. Med
hänsyn därtill har PKN ökat droskägarnas genomsnittliga inkörssumma för
de 395 droskorna med det skiljaktiga beloppet (51 444 + 399 = 51 843).

Bensinrabatt. Droskägarna göra gällande, att all rabatt på bensin slopats
från och med den 1 juli 1954. PKN hävdar, att rabatten alltjämt förekommer
i viss utsträckning, bl. a. i form av återbäring från Bilägarnas IC. PKN har
därför räknat med 3 procents bensinrabatt. Därigenom tillkommer på inkomstsidan
i droskägarnas kalkyl 292 kr.

Genom dessa omräkningar har PKN sålunda höjt inkomsterna i droskägarnas
kalkyl med sammanlagt 691 kr.

Utgifter

Reparationskostnader. Droskägarna ha höjt denna post med 7 procent,
som motsvaras av en inom verkstäderna genomförd höjning. PKN anser, att
denna höjning i viss mån motverkas av de prissänkningar på reservdelar till
bilar, som redan skett och väntas ske efter nu pågående förhandlingar mellan
branschen och PKN. Dessa prissänkningar beräknas sänka de av droskägarna
höjda reparationskostnaderna med fem procent. Därigenom begränsas
reparationsposten i droskägarnas kalkyl till 5 000 kr. mot yrkade 5 265
kr.

Diverse driftkostnader. I denna post ingår bl. a. kostnader för biltvätt, vilka
av droskägarna upptagits med 1 050 kr. Detta belopp utgör emellertid
inte ett genomsnitt för verkliga tvättkostnader utan är beräknat på den kostnad,
som ett flertal droskägare med gemensamt garage har för särskilt anställd
tvättare. Ett sådant beräkningssätt medför enligt PKN högre kostnader
än om medelvärdet av de verkliga tvättkostnaderna kunnat uträknas.
Med utgångspunkt från lönsamhetsundersökningen för droskrörelsen i Stockholms
län anser PKN att genomsnittskostnaden för biltvätt i Stockholms
stad ej skall vara högre än 800 kr. Därigenom minskas diverseposten i
droskägarnas kalkyl med 250 kr.

Administrationskostnader. Denna post har av droskägarna upptagits med
450 kr. jämte den nytillkomna kostnadsposten företagsledning 2 400 kr. Enligt
den kalkyl, som låg till grund för Kungl. Maj:ts beslut den 14 maj 1954,
inrymdes emellertid posten administrationskostnader redan inom ersättningen
för företagsledning. Med hänvisning därtill har PKN minskat kostnaderna
i droskägarnas kalkyl med 450 kr.

Genom dessa omräkningar har PKN minskat utgifterna i droskägarnas
kalkyl med sammanlagt 965 kr. Då inkomsterna ökats med 691 kr. blir sålunda
den totala avvikelsen från droskägarnas beräkning 1 656 kr.

Den av PKN sålunda omräknade kalkylen medger rent siffermässigt en
taxesänkning med 6 procent i stället för av Kungl. Maj:t beslutade 7 procent.
PKN har emellertid icke ansett skillnaden mellan det överskott, som
uppnås vid den 7-procentiga sänkningen (1 113 kr.), och det av PKN så -

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

som skäligt ansedda överskottet (1 468 kr. = 10 procents avkastning på investerat
kapital) vara av den storleksordning att en taxehöjning är motiverad.
De skäl som PKN därvid anför äro i korthet följande.

Vid den stickprovskontroll av körinkomsterna, som PKN beslutat verkställa,
kunde s. k. körlappar införskaffas endast från en mindre del av de
65 enbilsåkare, som utvalts i samråd med droskbilägareförbundet. Av de 49
enbilsåkare, vilkas körinkomster slutligen kontrollerats, äro sålunda endast
24 st. att hänföra till de av PKN och droskägarna från början utvalda. Med
hansyn till att det ursprungliga urvalet icke kunnat följas anser PKN, att
stickprovskontrollen icke kan tillmätas det värde, som varit önskvärt. —
PKN framhåller vidare, att vissa kostnadsposter även efter PKN:s omvärdering
synas tvivelaktiga. Vad reparationskostnaderna angår har sålunda
droskägarna i vissa fall räknat med totalkostnader för utbytesmotorer. Detta^
anser PKN felaktigt, da kostnaden för ett motorbyte i stället bör antingen
fråndragas övriga reparationskostnader eller minska avskrivningskostnaderna,
då ett motorbyte förlänger brukstiden för en bil. Vidare framhåller PKN,
att installation av bilradio i vissa fall upptagits såsom kostnad. En sådan
utgift bör enligt PKN icke belasta kalkylen.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 29 oktober 1954 förordade ÖÄ en höjning
av gällande drosktaxa med tre procent och framhöll därvid, bl. a., att
om man utgår från att ett nettoöverskott, motsvarande tio procent å investerat
kapital, måste anses utgöra ett minimum, följden blir, om taxan strikt
avpassas härefter, att rörelseidkaren icke har annan marginal för inkomstbortfall
eller utgiftsökningar än som kan ligga i att kalkylen beträffande
vissa poster kan ha beräknats på ett för droskägarna förmånligt sätt. Sålunda
torde, fortsatte ÖÄ, även relativt obetydliga kostnadsstegringar, t. ex.
i fråga om bensinpriser och reparationskostnader, kunna komma att påverka
bärigheten av rörelsen på sådant sätt, att jämkningar av taxebeloppen
bliva erforderliga. Ur de synpunkter ÖÄ har att företräda vid den ämbetet
åvilande skyldigheten att fastställa taxa för droskrörelsen i huvudstaden,
kan ämbetet icke finna det tillrådligt att marginalen göres alltför
knapp. ÖÄ ville tillika peka pa att lönekontot från och med 1955 kommer
att belastas med avgifter för den allmänna sjukförsäkringen — en i och för
sig relativt obetydlig utgiftsökning, som emellertid, med taxans nuvarande
utformning, torde vara tillräcklig för att kunna aktualisera frågan om en
taxehöjning.

Eftersom ÖÄ och PKN sålunda stannat i skilda beslut hänsköts frågan
om den av droskbilägareförbundet föreslagna taxehöjningen till Kungl.
Maj :ts avgörande.

ÖÄ:s förslag om taxehöjning synes ha haft avgörande inverkan på de
sedan början av år 1954 pågående förhandlingarna om nytt kollektivavtal
mellan droskägarna och droskförarna i Stockholm. Redan dagen efter ÖÄ:s
skrivelse, den 30 oktober 1954, undertecknades nämligen det nya avtalet,
som innebar en väsentlig ökning av droskförarnas löner.

Med hänsyn till att de nya lönerna åsamkade droskägarna en betydande
kostnadsökning och denna ökning kunde väntas påverka de kalkyler, som
legat till grund för PKN:s och ÖÄ:s ställningstagande i taxefrågan, remit -

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

terades ärendet av Kungl. Maj:t först till PKN. I förnyat yttrande den 19
november 1954 vidhöll nämnden sitt avstyrkande av den begärda taxehöjningen.
Efter en redogörelse för vad som tidigare förevarit i ärendet
anförde PKN därvid:

»I sin framställning till överståthållarämbetet den 17 augusti 1954 om
höjning av drosktaxan har droskbilägareförbundet grundat sina anspråk på
en utredning avseende 395 enbilsåkare. Nämndens beslut den 26 mars 1954
om sänkning av drosktaxan var däremot baserat på uppgifter som inhämtats
från såväl enbilsåkare som flerbilsåkare. I ovanintagna skrivelse till
överståthållarämbetet den 22 oktober 1954 erinrar nämnden om, att nämnden
tidigare hävdat, att taxekalkylen bör omfatta jämväl flerbilsåkare, enär
enbilsåkare icke kan anses vara en ur ekonomisk synpunkt rationell företagareform.

Enligt nämndens mening har ingenting förekommit som givit nämnden
anledning att ändra uppfattning härvidlag. Även om flerbilsåkerierna i
Stockholm icke i och för sig kan anses vara rationellt arbetande företag är
de likväl en effektivare företagareform än enbilsåkerierna. Så länge flerbilsåkerier
faktiskt finns kan nämnden därför icke, med nu gällande riktlinjer
för den prisreglerande verksamheten, bortse från intäkts- och kostnadsläget
vid dessa företag. Nämnden är emellertid medveten om att drosknäringens
nuvarande struktur i Stockholm är beroende på ett ingripande
av statlig myndighet, och att stora svårigheter föreligger att inom ramen
för gällande föreskrifter rationalisera driften. Det synes därför påkallat att
— som nämnden framhållit i remissyttrandet till överståthållarämbetet
frågan om ändrade regler för tillståndsgivningen blir föremål för utredning.
Det synes även berättigat, att intill dess resultat av en sådan utredning
föreligger, hänsyn tages till drosknäringens nuvarande struktur.

Vad därefter angår frågan om de i kalkylen ingående posterna för intäkter
och kostnader vill nämnden framhålla följande.

Den betydelsefullaste och samtidigt mest svårkontrollerade posten i kalkylen
är den årliga inkörssumman. Det är också i fråga om storleken av
detta belopp som åsiktsbrytningarna mellan nämnden och förbundet varit
störst, i fråga om såväl metoden för dess beräknande som dess tillförlitlighet.
Beträffande övriga i kalkylen ingående poster ha meningsskiljaktigheterna
varit av mindre betydelse och dessa poster har också i regel kunnat
åtminstone nöjaktigt kontrolleras. Nämnden framhöll i yttrandet till överståthållarämbetet,
att genom de svårigheter, som uppstod vid insamlingen
av uppgifter för nämndens stickprovskontroll av det inkörda beloppet, det
statistiska värdet av kontrollen blivit avsevärt förringat. Nämnden vill här
erinra om, att nämnden gemensamt med förbundet för denna stickprovskontroll
uttog 15 procent, d. v. s. 65 stycken, av de i förbundets egen utredning
ingående 395 enbilsåkarna. Uppgifterna skulle via förbundet överlämnas
till nämnden. Av dessa 65 uttagna överlämnades till nämnden uppgifter
från 24 företagare. Förbundet förklarade att det icke fanns möjlighet
att tillhandahålla uppgifter från resterande 41 företag. Efter ny uttagnmg
erhölls — fortfarande genom förbundets förmedling — uppgifter från ytterligare
12 företag och efter en tredje ultagning av nu resterande 29 överlämnade
förbundet uppgifter från ytterligare 14. Totalt hade sålunda 50
uppgifter slutligen överlämnats till nämnden. Vidare insamlingsarbete bedömdes
därefter av nämnden som lönlöst. Av de inkomna uppgifterna måsle
senare eu uteslutas från bearbetning. Det bör betonas, all urvalet hela liden
gjordes bland samma 395 företagare som lämnat uppgifter till förbundets
lönsamhetsutredning.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Med hänsyn till vad som ovan sagts vill nämnden framhålla, att nämnden
finner det utomordentligt anmärkningsvärt att det förlegat dessa svårigheter
för förbundet att tillhandahålla nämnden det utredningsmaterial
nämnden ursprungligen begärde. Ifrågavarande (55 uttagna företagare ingår
bland dem som kort tid dessförinnan lämnat uppgifter till förbundet, uppgifter
på vilka förbundet ansett sig kunna grunda en framställning till överståthållarämbetet
om höjning av taxan. Om anledningen till att av nämnden
infordrat kontrollmaterial icke kunnat överlämnas har tillfredsställande
förklaring icke kunnat lämnas.

Om tillförlitligheten av det material som slutligen överlämnats för kontroll
må nämnas, att nämnden i flertalet fall kunnat konstatera avvikelser
från av droskägarna lämnade uppgifter i fråga om inkörda beloppets storlek
såväl uppåt som nedåt. I 36 fall hade sålunda vederbörande uppgivit
för lågt inkörsbelopp, därav 7 stycken över 1 000 kronor vardera. Största
avvikelsen uppgick här till 2 064 kronor. I 13 fall hade för högt inkörsbelopp
uppgivits. I ett fall uppgick avvikelsen härvid tili 818 kronor. I övrigt
var avvikelserna av mindre storleksordning.

Det må vidare framhållas, att nämnden hos droskbilägareförbundet begärt
att få taga del av det material som legat till grund för den av förbundet
angivna kostnaden för biltvätt, 1 050 kronor, vilken nämnden icke ansett
sig kunna godkänna. Från förbundet har nämnden därvid erhållit
det beskedet att detta svårligen låter sig göra, enär materialet återlämnats
till företagarna.

På grund av ovan relaterade förhållanden anser sig nämnden starkt
kunna ifrågasätta viljan hos branschen att medverka till eu allsidig belysning
av drosknäringens lönsamhet. Det synes icke osannolikt att om utredningsmaterial
tillhandahållits från de först uttagna 65 företagen, drosknäringens
lönsamhet skulle framstått i en gynnsammare dager än vad den
slutligt genomförda stickprovskontrollen givit vid handen. Nämnden anser
sig därför icke kunna vitsorda den av förbundet förebragta utredningen.

Med denna utgångspunkt vill nämnden betona, att nämnden i sitt yttrande
till överståthållarämbetet allenast verkställt en siffermässig granskning
av det material som droskbilägareförbundet överlämnat till ämbetet.
Som framgår av yttrandet har nämnden icke ansett sig kunna godkänna
varken de värden förbundet framlagt eller det värde på inkörsbeloppet,
som framkommit vid nämndens stickprovskontroll. Överståthållarämbetets
uttalande om, att det av nämnden angivna värdet på inkört belopp, 51 843
kronor, bör ligga till grund vid beräknandet av bruttoinkomsten, synes ge
vid handen att ämbetet i denna del missuppfattat yttrandet.

Vad angår frågan om de i kalkylen ingående tvistiga posterna, d. v. s.
frågorna om bensinrabatt, reparationskostnader och diverse driftskostnader,
ber nämnden att få hänvisa till de beräkningar som i dessa hänseenden
redovisats i ovanintagna skrivelse till överståthållarämbetet. Därutöver må
framhållas, att överenskommelse om sänkning av priserna på bilreservdelar
nu träffats med praktiskt taget hela branschen. Prissänkningarna uppgår
i genomsnitt till 10 procent, vilket överensstämmer med vad nämnden
beräknade i remisssvaret till överståthållarämbetet. Beträffande den av förbundet
angivna kostnaden för biltvätt hänvisar nämnden till vad ovan anförts.

I ovanintagna skrivelse den 1 november 1954 har droskbilägareförbundet
beräknat kostnadsökningarna i samband med nytt kollektivavtal till 2 126
kronor. Nämnden har granskat framställningen och finner för sin del att
kostnadsökningarna kunna uppskattas till högst 1 817 kronor.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Överståthållarämbetet uttalar att ämbetet icke kan finna det tillrådligt
att marginalen i taxekalkylen göres alltför knapp med hänsyn till att detta
skulle kunna framtvinga jämkningar i taxebeloppen även vid relativt obetydliga
kostnadsstegringar och inkomstbortfall. Nämnden är väl medveten
om de olägenheter alltför täta ändringar av taxebeloppen skulle föra med
sig, och har därför principiellt intet att invända mot uttalandet. Hänsyn
måste emellertid även tagas till att kostnadssänkningar och inkomstökningar
kunna förekomma. Av nämnden gjorda uppskattningar tyda snarare på en
förbättring än en försämring av drosknäringens lönsamhet i Stockholm under
1953 och 1954 jämfört med 1952.

Vad överståthållarämbetet i övrigt anfört synes icke var av den beskaffenhet
att det enligt nämndens mening kan motivera den av ämbetet föreslagna
taxehöjningen.

Som framgår av vad som ovan anförts anser nämnden att skäl finnes som
tala för, att intill dess resultat av en utredning om rationalisering av tillståndsgivningen
föreligger, hänsyn tages till drosknäringens nuvarande organisation.
Vidare har nämnden väl funnit att drosknäringen i Stockholm
haft att vidkännas vissa kostnadsökningar i samband med det nya kollektivavtalet.
Då nämnden emellertid icke kan tillerkänna den senast framlagda
lönsamhetsberäkningen något vitsord på grund av osäkerheten i grundmaterialet
kan nämnden icke finna, att kravet på en höjning av den nuvarande
taxan blivit styrkt.

Då sålunda något utredningsmaterial av beskaffenhet att kunna utgöra
grundval för omprövning av Kungl. Maj :ts beslut den 7 maj 1954 icke förebragts,
kan nämnden för sin del icke f. n. tillstyrka någon ändring av
nämnda beslut.

Mot beslutet var föredraganden, ingenjören I. Hallström, skiljaktig och
anförde: »Enligt vad ovan anförts har nämnden, ehuru nämnden i princip
uttalat sig för att drosktaxan bör grundas på uppgifter från såväl ensom
flerbilsåkare, likväl uttalat att hänsyn bör tagas till drosknäringens
nuvarande struktur, vilket skulle innebära, att taxan finge grundas enbart
på uppgifter från enbilsåkare. En på dylikt sätt upprättad kalkyl, baserad
på förbundets undersökning för 1953 men med av nämnden justerade och
omräknade värden, ger med de senaste kostnadsökningarna vid nuvarande
taxenivå ett underskott på 738 kronor. Ehuru jag delar den uppfattningen,
att undersökningen på grund av uppgifternas otillförlitlighet icke kan tillmätas
önskvärt värde, anser jag dock att kostnadsökningarna och därav
föranlett kalkylunderskott är av sådan storleksordning att en taxehöj ning
varit motiverad.»

Ärendet remitterades därefter med PKN:s sista yttrande även till ÖÄ.
Under remisstiden inkom droskbilägareförbundet den 13 och den 20 december
1954 med påminnelser, vari förebragtes ytterligare utredning. Även
dessa framställningar remitterades till ÖÄ. Förbundets första påminnelseskrift
bifogades av en av en särskild sakkunnig, civilekonomen Nils östlind,
verkställd kritisk granskning av PKN:s beräkningar och synpunkter i ärendet.
Enligt hans utredning skulle på företagsekonomiska grunder en taxeböjning
med cirka elva procent då vara motiverad. I droskbilägareförbundels
skrift den 20 december 1954 hemställdes under åberopande av Östlinds

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

utredning, att drosktaxan tills vidare måtte fastställas till överensstämmelse
med procenttalet 103/104 i förhållande till drosktaxan före den 24 maj
1954, varjämte bifogades resultatet av en utredning angående kostnaderna
för tvättning av droskbilar i Stockholm, utförd av en marknadsbyrå där.

ÖÄ avgav sitt yttrande den 3 januari 1955 och framhöll därvid, att genom
det nya kollektivavtalet lönekostnaderna för enbilsåkeriernas vidkommande
stigit med belopp, som enligt priskontrollnämndens egna beräkningar synes
böra uppskattas till högst omkring 1 800 kronor. Ämbetet fortsatte:

För ÖÄ står det klart, att ett enbilsåkeri icke kan bära en sådan kostnadsökning
utan en ytterligare taxehöjning utöver den av ämbetet tidigare
förordade, även om ämbetet vid avgivande av sitt förslag om en höjning av
taxan med tre procent förutsatte, att visst utrymme skulle finnas för kommande
utgiftsökningar.

Under beaktande av å ena sidan, att bruttoinkomsten för ett enbilsåkeri
för närvarande torde böra beräknas till i runt tal 52 000 kronor samt å
andra sidan att vissa i droskbilägareförbundets kalkyl ingående utgiftsposter
torde vara relativt gynnsamt beräknade, finner sig ÖÄ för sin del
böra förorda en höjning av gällande taxa med fem procent. Ett bifall till
detta förslag skulle innebära, att drosktaxan komme att ligga mellan två
och tre procent lägre än den vid ingången av år 1953 gällande taxan.

Droskbilägareförbundet inkom därefter med en den 18 januari 1955 dagtecknad
framställning, vari med ändring av tidigare yrkanden hemställdes,
att drosktaxan i Stockholm måtte höjas på sådant sätt, att den kom att överstiga
den före den 24 maj 1954 gällande taxan med fem procent.

Kungl. Maj :t fann i beslut den 28 januari 1955 vad i ärendet förekommit
icke föranleda någon åtgärd.

Såsom framgår av handlingarna i förevarande ärende fann PKN vintern
1954 i skattemyndigheternas många åtal mot droskägare i Stockholm för
oriktiga deklarationer ett tillräckligt motiv för PKN att undersöka om drosktrafiktaxan
därstädes vore för hög. Utskottet finner detta naturligt. Att
nämndens hastiga ingripande när den i mars 1954 nedsatte taxan med tolv
procent innebar ett överskridande av dess lagliga befogenhet vill utskottet
med hänvisning till redogörelsen här ovan blott konstatera. Den omständigheten,
att Kungl. Maj :t sedermera begränsade taxesänkningen till sju procfent,
måste enligt utskottets mening tydas så att Kungl. Maj:t icke fann
den av PKN förebragta utredningen helt övertygande. Rörande taxefrågan
under denna dess första fas — fram till dagen för konseljbeslutet den 14
maj 1954 — vill utskottet härutöver icke göra något annat uttalande än att
det synes egendomligt att ingripandet begränsades enbart till Stockholm med
omgivningar. Även om förhållandena i huvudstaden och andra delar av landet
skifta och även om en speciell, högre taxa varit gällande för Stockholm,
måste dock så många för hela landet likartade pris- och kostnadstendenser
ha varit för handen, att den för en offentlig verksamhet självklara fordran
på en likartad behandling av en viss samhällsgrupp från statliga myndigheters
sida bort kräva, att åtminstone en undersökning av förhållandena an -

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

norstädes än i Stockholm kommit till stånd. Såvitt utskottet fått sig bekant
har någon sådan djupgående undersökning ej gjorts och i vart fall ej offentligt
redovisats.

När det gäller taxefrågans fortsatta handläggning har utskottet inte ansett
sig kunna gå in i prövning av de olika kostnadskalkyler, som föreligga.
Utskottet vill endast taga upp frågan om rättmätigheten av Kungl. Maj :ts
beslut den 28 januari 1955, enligt vilket alla omkostnaderna för de avsevärda
lönestegringarna läggas på droskägarna. Utskottet vill härvid fastslå följande
fakta:

Enligt PKN:s uppfattning borde överskottet utgöra 1 468 kronor, d. v. s.
tio procents avkastning av investerat kapital. Med utgångspunkt härifrån
konstaterar nämnden i sitt yttrande den 22 oktober 1954, att dess egen
kalkyl — före lönestegringen — i dåvarande läge blott gav ett överskott på
1 113 kronor. Enligt nämndens mening talade detta för att sänkningen av
taxan borde ha begränsats till sex procent. Främst med hänsyn till kalkylens
osäkerhet fann nämnden emellertid denna differens alltför ringa för att
påkalla en justering av taxan. Efter lönestegringarna, som droskbilägareförbundet
beräknade till 2 126 kronor och nämnden till högst 1 817 kronor
per bil och år, uppstod enligt nämndens egna siffror en förlust på över 700
kronor. Icke förty ansåg nämnden — i motsats till föredraganden —• att någon
höjning av taxan ej kunde tillstyrkas.

Utskottet har här ovan hållit sig uteslutande till de siffror som äro PKN:s
egna; utskottet tager sålunda härvid ej hänsyn till att riktigheten av dessa
siffror på nästan varje punkt bestritts av droskbilägareförbundet, liksom ej
heller till kalkylerna från den av förbundet anlitade företagsekonomen, vilken
i sina undersökningar kommit till det resultatet att taxan i stället för
att sänkas under den gamla i stället bort höjas över den gamla taxans nivå.
Utskottet bortser även ifrån den — psykologiskt i så fall lättbegripliga —
möjligheten, att nämnden efter att tidigare ha blivit desavouerad av regeringen
till det yttersta velat pressa siffrorna i en för nämnden förmånlig
riktning.

Utskottet har vidare av handlingarna bibragts det intrycket — även om yttrandena
ej äro fullt klarläggande i denna del — att PKN ej blott i de kalkyler,
som lågo till grund för dess försök till sänkning av taxan med tolv
procent, utan även i de kalkyler, på vilka dess meddelande om en sänkning
med sex procent såsom det riktigaste baserades, tagit även flerbilsdroskägarna
med i beräkningen. Detta måste innebära att kalkylen motsvarar ett
genomsnitt av inkomsterna för flerbilsåkarna och enbilsåkarna. Eftersom
de förra enligt nämnden bättre kunna utnyttja sina fordon och därigenom
erhålla en större avkastning, måste följaktligen genomsnittsinkomsten för
enbilsåkarna ligga något under detta genomsnittstal. Kungl. Maj:t har dock
icke godtagit denna nämndens utgångspunkt utan ansett att taxan hör utformas
med hänsyn blott till enbilsåkarna, eftersom dessa utgöra mer än 80
procent av droskägarna och eftersom enligt tidigare beslut nya rättigheter

4 llihang till riksdagens protokoll 1955. 5 samt. 2 avel. Nr 16

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

skola beviljas endast gamla, förtjänta chaufförer såsom ett led i en planmässig
pensionering av kåren. Enligt utskottets uppfattning kan ingen anmärkning
riktas mot Kungl. Maj :t härför. Vad PKN anfört rörande behovet
av en förändring av strukturen hos droskbilsnäringen i Stockholm i riktning
mot större enheter saknar betydelse i ärendet, enär en sådan omläggning
— om den verkligen vore möjlig eller rekommendabel — ej kan genomföras
förrän efter en tid och alltså ej kunnat påverka faktorerna för
taxesättningen under den nu aktuella tiden. Såvitt det framgår av handlingarna
har priskontrollnämnden i sitt sista yttrande (den 3 januari 1955)
ej ansett sig böra göra någon omräkning av kalkylerna, trots att den finner
det i förevarande läge »berättigat» att ta hänsyn till den förhandenvarande
strukturen av droskbilsnäringen.

När PKN trots lönestegringen ej ansåg sig kunna tillstyrka en höjning av
taxan, har den som motiv härför hänvisat till svårigheterna att få in tillförlitligt
utredningsmaterial från droskägarna. Uppenbarligen har nämnden
mött visst motstånd från droskägarehåll i sina undersökningar. Den
omständigheten att en del av de inkomna 50 svaren visade sig innehålla för
låga och en annan del för höga inkomster synes dock inte göra detta material
mindre tillförlitligt än de summariska kalkyler, som nämnden stödde
sig på när den hastigt påbjöd en taxesänkning av tolv procent, synnerligast
som nämnden i sitt yttrande i oktober 1954 företog en rad korrektioner av
de inkomna deklarationerna.

Som ovan framhållits följde Kungl. Maj :t den 28 januari 1955 PKN:s förslag,
när den motsatte sig att den avsevärda lönestegringen skulle få påverka
taxan trots att kalkylerna enligt nämndens egna beräkningar visade ett underskott
för företagarna. Enligt de promemorior som upprättats inom handelsdepartementet
skulle i det då uppkomna läget en höjning av taxan med
fyra procent ungefärligen ha givit droskägarna den vinst, som nämnden
uppställt som skälig. ÖÄ:s samtidiga förslag avsåg, som det framhållits här
ovan, en höjning med fem procent. Problemet rör sig härvid i första hand
om huruvida en lönestegring — som för övrigt hade retroaktiv karaktär •—
i den förhandenvarande situationen kunde betecknas såsom rimlig. Utskottet
vill vid bedömandet härav endast hänvisa till det faktum att droskägarna
både före och efter löneuppgörelsen haft stora besvärligheter att förvärva arbetskraft;
utan denna löneförbättring skulle stor risk ha uppstått att taxirörelsen
inte kunnat upprätthållas i en för en storstad behövlig omfattning.
I andra hand gäller frågan, huruvida avsevärda lönestegringar, även om de
åsamka näringens företagare förluster på rörelsen, helt skola bäras av dessa
i sådana fack, där fri konkurrens ej råder eller där prissättningen är beroende
på taxor eller andra prisreglerande åtgärder från statliga myndigheters
sida. Utskottet kan icke finna detta skäligt. Utskottet vill erinra om att
statsmakterna tillämpat andra principer när det gällt t. ex. sockernäringen,
jordbruket eller skogshanteringen. Då ha statsmakterna i liknande fall sedan
många år företagit en justering uppåt av producentpriserna. Endast på detta
vis har det varit möjligt att lyfta typiska låglönegrupper. Vare sig man an -

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

ser denna metod lämplig eller inte måste den enligt utskottets mening bli
en ofrånkomlig följd av näringsregleringar. Det förhållandet att en företagargrupp
är liten kan rimligen inte få föranleda de statliga myndigheterna att
frångå principer, som regelmässigt tillämpas när det gäller större grupper,
utan snarast bör detta förhållande skärpa riksdagens vaksamhet över grundsatsen
om alla gruppers likartade behandling.

På grund härav gör utskottet en anmälan jämlikt RF § 107 mot statsrådet
och chefen för handelsdepartementet för att denne i konseljen den 28
januari 1955 tillrått Kungl. Maj :t att följa priskontrollnämndens förslag,
när denna avstyrkte en justering uppåt av drosktaxorna i Stockholm, trots
att den träffade löneuppgörelsen inom droskfacket med utgångspunkt från
nämndens egna kalkyler pålagt droskägarna, enkannerligen enbilsåkarna,
så stora kostnadsstegringar, att överskottet på rörelsen förbytts i underskott.

C. Beträffande avslagna yrkanden om anmälan utan åberopande
av § 107 regeringsformen

VII.*

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 19 november 1954.)

av herrar von Friesen och Hammar, vilka anfört:

På förslag av föredragande departementschefen, statsrådet Persson, utnämnde
Kungl. Maj:t den 19 november 1954 danske medborgaren, dr med.
och tandläkaren John Hertz till professor i tandkirurgi vid tandläkarhögskolan
i Stockholm.

Enligt § 28 regeringsformen äger Konungen att i statsrådet utnämna och
befordra svenska medborgare till alla de ämbeten och tjänster, högre och
lägre, vilka äro av den egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar.
Från denna bestämmelse fanns beträffande ämbeten inom riket ursprungligen
endast ett undantag nämligen för militära ämbeten, uti vilka Konungen
fick nyttja utländska män av »sällsynt skicklighet», dock icke till kommendanter
i fästningarna. Vid riksdagen 1853—1854 genomfördes emellertid
den grundlagsändring, som givit paragrafen dess i detta hänseende oförändrade
lydelse: »Konungen vare ock obetaget, att, efter vederbörandes hörande,
eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar vid universiteterna,
de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom ock till lärare-
och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Hällgren, Damström, Pettersson,
Weiland, Herlitz, Fritiof Karlsson, Olsén och Sigfrid Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Fast, Norén, Håstad, Jonsson i
Havcrö, Olsson i Mora, Larsson i Julita, Hammar och Andersson i Brämhult.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

eller skön konst, ävensom till läkarebefattningar, kalla och befordra även
utländske män och kvinnor av utmärkt förtjänst».

I samband med besättandet 1953 av professuren i nationalekonomi vid dåvarande
Göteborgs högskola, varvid bland de sökande fanns en utlänning
och fråga väckts om kallelse till befattningen av professor i ämnet vid annan
högskola, avgav professorn i statskunskap vid högskolan, Jörgen Westerståhl,
ett votum, vari han, bland annat, anförde:

»Enligt regeringsformen § 28 fordras att utlänning, som erhåller svensk
akademisk befattning, inte bara på grund av principen om förtjänst och
skicklighet skall äga företräde framför andra sökande, utan också att han
skall vara av ''utmärkt förtjänst’. Av förarbetena till stadgandet, av grundlagskommentatorernas
uttalanden samt av åtskilliga yttranden, som avgivits
i samband med prövning av utlännings ansökan att erhålla svensk
akademisk befattning, framgår, att man ansett sig böra ställa särskilt höga
krav på utlännings kompetens (kurs. här). Även om det uppenbarligen är
ogörligt att ge en för olika tider och tillfällen entydig precisering av detta
kravs innebörd, torde man likväl vara berättigad att i detta uttryck inlägga
ej blott en fordran på kompetens eller ''uppenbar kompetens’ utan något
väsentligen mera — i varje fall då brist ej råder på kompetenta svenska sökande
(kurs här).»

Den 8 oktober 1953 besvarade statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
en interpellation i första kammaren av herr Sjödahl angående
villkoren för kallelse till professur, och interpellationssvaret utgjorde huvudsakligen
en redogörelse för vad Westerståhl hade anfört i sitt ovannämnda
votum.

Enligt Kungl. Maj:ts stadga den 30 juni 1944 (nr 572) för tandläkarinstitutet
gälla vid tillsättande av professorsbefattningar vid institutet bland
annat följande bestämmelser:

20 § 2. Professor och laborator tillsättas av Kungl. Maj :t på förslag av
lärarrådet och sedan karolinska institutets lärarkollegium och kanslern yttrat
sig över förslaget.

26 § 4. Lärarrådet äger att, om skäl därtill äro, hos kanslern göra framställning
om utseende av specialsakkunnig för granskning av viss del av sökandes
produktion.

30 § 2. Där en eller flera till befattningen skickliga sökande finnas, skall
lärarrådet upprätta ett samfällt förslag. Finnes flera till befattningen skickliga,
skall omröstning anställas om varje förslagsrum för sig, därvid början
göres med första rummet. Å vart förslagsrum varde den sökande uppförd,
som härtill erhållit flera röster än övriga sökande var för sig. Vid lika röstetal
vare ordförandens röst avgörande.

31 §. Vid upprättande av förslag, som i 30 § omförmäles, skall avseende i
första rummet fästas vid graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet hos
de sökande i det eller de ämnen, som befattningen omfattar. Vid bedömandet
av den vetenskapliga skickligheten skall hänsyn jämväl tagas till ådagalagd

Konstitutionsutskottets memorial nr 16 53

förmåga att meddela vetenskaplig undervisning av den art, institutet avser
att giva.

Prövas skickligheten hos två eller flera sökande vara lika, må hänsyn
även tagas till tjänstetid såsom lärare vid institutet eller annan högskola
samt till annan verksamhet, vilken kan anses öka lämpligheten för den sökta
befattningen.

33 § 1. Innehavare av professorsbefattning skall vara legitimerad tandläkare.

Befattningen såsom professor i tandkirurgi vid tandläkarhögskolan i
Stockholm ledigförklarades 1953 med anledning av den tidigare innehavarens,
professor Olof Norberg, förestående inträde i emeritiåldern. Vid ansökningstidens
utgång, den 3 augusti 1953, hade såsom sökande till professorsbefattningen
anmält sig

1) professorn i tandkirurgi vid tandläkarhögskolan i Malmö, med. dr Carl
Hilding Björn,

2) docenten i parodontologi, avdelningstandläkaren vid avdelningen för
tandkirurgi vid tandläkarhögskolan i Stockholm, med. dr Arne Richard
Forsberg,

3) danske läkaren och tandläkaren, dr med. John Hertz, samt

4) laboratorn vid avdelningen för tandkirurgi vid tandläkarhögskolan i
Stockholm, odontologie dr Nils Berghagen, som emellertid sedan återkallade
sin ansökan.

Kungl. Maj :t förklarade den 7 augusti 1953 med anledning av en av Hertz
gjord ansökning hinder icke möta för att av denne ingiven ansökning till
professorsbefattningen upptoges till behandling i vederbörlig ordning.

Sedan rektorsämbetet vid tandläkarhögskolan i Stockholm hos lärarkollegiet
vid tandläkarhögskolan i Malmö anhållit om förslag å sakkunniga i
ärendet, föreslog sistnämnda lärarkollegium såsom sakkunniga professor
Olof Norberg, d. v. s. ifrågavarande professurs tidigare innehavare, rektorn
vid och professorn i kirurgi vid Danmarks Tandlsegehpjskole i Köpenhamn
Erik Husted och professorn i kirurgi vid Lunds universitet, överläkaren
i Malmö Helge Wulff. Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm
beslöt emellertid att till sakkunniga utse professor Norberg, professorn i
kirurgi vid karolinska institutet J. P. Strömbeck och professorn i tandkirurgi
vid Helsingfors universitet Juuso Kivimäki. Samtliga sakkunniga förklarade
sig villiga att mottaga sakkunniguppdraget.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm beslöt härefter att hos
universitetskanslern hemställa om befrielse för sökanden Björn från skyldigheten
att avlägga föreskrivet lärarprov. Kungl. Maj :t biföll denna ansökan.

Den 17 november 1953 ingåvo de tre sakkunniga en skrivelse till lärarkollegiet
med anhållan, att specialsakkunnig måtte utses för bedömning av
vissa neurofysiologiska arbeten i sökanden Björns produktion, varvid framhölls,
att en granskning av dessa av en på detta område speciellt sakkunnig

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

skulle utgöra ett värdefullt stöd för de av kollegiet utsedda sakkunnigas bedömanden.
Under åberopande av vad de sakkunniga sålunda anfört anhöll
lärarkollegiet med stöd av 26 §'' 3 punkten (rätteligen 4 punkten) i stadgan
för tandläkarinstitutet den 30 juni 1944 i skrivelse till universitetskanslern,
att denne måtte utverka tillstånd för kollegiet att utse en specialsakkunnig
för granskning av de nämnda arbetena. Sedan universitetskanslern meddelat
tillstånd att tillkalla en specialsakkunnig, beslöt lärarkollegiet att anmoda
de sakkunniga att till kollegiet inkomma med uppgift rörande dels vilka arbeten,
dels i vilka frågor i sålunda angivna arbeten den specialsakkunnige
borde avgiva yttrande, samt att i avbidan härpå bordlägga frågan om utseende
av specialsakkunnig.

De sakkunniga, professorerna Norberg och Strömbeck med instämmande
av Kivimäki, inkommo därefter till lärarkollegiet med uppgift rörande dels
vilka arbeten, dels de frågor i dessa arbeten, över vilka den specialsakkunnige
borde avgiva yttrande. Lärarkollegiet beslöt den 20 januari 1954 att till
specialsakkunnig i befordringsärendet utse professorn vid veterinärhögskolan
Yngve Zottennan.

Professor Zottennan avgav den 12 mars 1954 begärt yttrande, vari han
granskar Björns gradualavhandling »Electrical excitation of teeth», 1946,
dennes arbeten rörande lokalanästesi samt en vetenskaplig diskussion mellan
herrar Ekmanner, Raud och Björn.

Professor Zottennan slutar sitt yttrande:

»De sakkunniga ha i en skrivelse av den 19 januari 1954 till lärarkollegiet
vid tandläkarhögskolan antytt att de erfarenheter som vunnits vid olika
kliniker av Björns retningsmetod ''varit mycket varierande och resultaten
syns osäkra, ej sällan svårbedömda'' och hänvisa till det ovan nämnda av
Ekmanner publicerade preliminära meddelandet om de två för trigeminusneuralgi
opererade fallen.

Av vad jag ovan anfört torde framgå att Ekmanners fynd ej kan sägas
vara ''förbryllande'' i någon nämnvärd grad om man bara gör ldart för sig
skillnaden i konstruktion och arbetssätt mellan de två använda stimulatorsapparaterna.

Vad sedan beträffar den av sakkunniga framförda åsikten att det skulle
föreligga ''en påtaglig oklarhet beträffande Björns personliga insats’ kan
jag ej dela densamma. Det framgår ju med all önskvärd tydlighet av Björns
gradualavhandling att han tagit initiativet till stimulatorns konstruktion,
vilken i och för sig är av inom elektroniken helt vanligt slag. Björns förtjänst
är ju betydligt större i det att han ju använt sin apparat till att utveckla
kvantitativa metoder för undersökning av tändernas sensibilitet, eu
fråga av given betydelse för såväl forskning som klinik. Jag anser att Björn
vid utarbetandet av sin metod för testning av tändernas sensibilitet har utfört
ett förträffligt arbete, som vittnar om goda insikter i hithörande områden
av neurofysiologien och dess arbetsmetoder och i övrigt om en hög
grad av vetenskaplig kritik och skicklighet.»

Zottermans yttrande delgavs de tre sakkunniga, varefter dessa i maj 1954
inkommo med sakkunnigutlåtanden.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Professor Norberg gör i sitt utlåtande efter att ha granskat var och en av
de tre kvarstående sökandenas utbildnings-, tjänste- och vetenskapliga meriter
följande sammanfattning.

»Samtliga sökande finner jag ha styrkt sin behörighet att söka befattningen,
enär i Kungl. Maj:ts stadga, § 33, moment 1, härom står utsagt: »Innehavare
av professorsbefattningen skall vara legitimerad tandläkare.»

Beträffande examensmeriter ha professor Björn och dooent Forsberg,
utom tandläkarexamen fullständig medicinsk utbildning och äro med. doktorer,
en, doktor Hertz, är dansk tandläkare, läkare och dr. med.

Beträffande övriga utbildningsmcriter är det tydligt, att Hertz ligger avsevärt
framför sina medsökande, framför allt när det gäller allmänt kirurgisk
utbildning. Han är sålunda dansk speciallärare i såväl kirurgi som käkkirurgi,
under det att Björns och Forsbergs kirurgiska utbildning synes
vara relativt kort.

Till sin meritförteckning har Hertz fogat en skrivelse, som inte kunnat
undgå min uppmärksamhet. Den gäller tillsättandet av professuren i kirurgi
vid Danmarks Tandlsegehpjskole 1942 och är undertecknad av förutvarande
professorer i detta ämne. — Av nio sökande ha dessa sakkunniga
placerat trenne i en klass för sig, och av dessa trenne anse de utan tvekan
Hertz som den mest meriterade för professorstjänsten.

Även om förhållandena i Sverige och Danmark i berörda hänseende inte
kunna helt jämföras, betraktar jag dock detta uttalande av Danmarks förnämsta
sakkunskap på området som en tydlig manifestation av Hertz’ kvalifikationer
för en akademisk lärarbefattnng av denna art.

I fråga om tjänstgöringens längd vid tandläkarhögskola och tandkirurgisk
avdelning är Forsberg Björn överlägsen med ca 10 år mot Björns ca
6 Va år. Hertz uppvisar i detta hänseende inga tjänstemeriter.

Beträffande vetenskapliga meriter i form av från trycket utgivna skrifter
anser jag Hertz vara sina medsökande överlägsen, framför allt när det gäller
ämnet kirurgi. — Betraktar man dessa meriter ur tandkirurgiens synvinkel
blir förhållandet något annorlunda. Av Hertz’ många skrifter (av honom
ensam utgivna och samtliga i tryck) kunna sju anses ha betydelse föi
tandkirurgien. Av dessa sju äga tre ett betydande kvalitativt värde under
det att de övriga fyra ha en mer kompilatorisk karaktär. Jag anser salunda
hans gradualavhandling vara ett synnerligen gott specimen, likaså hans undersökning
över adamantinomen samt, om än i mindre grad, arbetet över de
muco-sekretoriska tumörerna.

Björns skrifter äro många till antalet och sträcka sig över skilda områden,
även tandkirurgien. Emellertid äro de till sin natur växlande. Huvudarbetet,
gradualavhandlingen, gäller tandens retbarhet för elektriska impulser.
Om dess värde för tandkirurgien ur såväl teoretisk som framför allt
praktisk synvinkel har jag i det föregående utförligt uttalat mig. Liknande
värdeomdöme kan också, om än i skiftande grad, ges beträffande de skrifter
som på ena eller andra sättet höra samman med detta huvudarbete. —

--Vissa av Björns arbeten ha samma eller liknande innehåll —;

andra äga huvudsakligen ett praktiskt-kliniskt värde---, medan eu är

eu skäligen enkel kasuistik.

Sex av Björns vetenskapliga skrifter föreligga endast i manuskript. \ issa
av dem äro tillkomna i »team work», något som naturligtvis kan vara värdefullt
under förutsättning att vars och ens personliga insats tydligt kommer
till synes. Detta kan tyvärr inte alltid sägas vara fallet med Björns skrifter,
vilket i någon mån försvårar deras bedömning. Man kan ej heller frigöra
sig från intrycket, att Björns senare arbeten, särskilt de i manuskript,

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

tillkommit under en viss forcering, som medfört att idérikedom och kritisk
bedömning ej alltid hållit jämna steg.--• —

Ej heller Forsbergs samtliga skrifter föreligga i tryck. De beröra nästan
samtliga tandkirurgiens och parodontologiens område och göra i sin helhet
ett gediget intryck. Forsbergs styrka i vetenskapligt hänseende ligger mindre
i originalitet när det gäller frågeställning och uppläggning än i en synnerligen
klar och redig framställningsförmåga.---

Vid bedömandet av de sökandes vetenskapliga skicklighet, dokumenterad
i utgivna skrifter, anser jag Hertz de båda andra överlägsen. Även med hänsyn
tagen till att hans skrifter i stor utsträckning icke ligga inom den egentliga
tandkirurgien omfatta de dock ett mycket stort område, framför allt den
allmänna kirurgien, samt synas vara av en sådan kvalitet, att jag finner
dem utgöra tydligt bevis på den sökandes förmåga att i skrift framlägga
sina betydande kunskaper inom medicinens olika områden. Det hade dock
varit önskvärt, att Hertz producerat mera inom den egentliga tandkirurgien
och parodontologien, framför allt som han inte tycks ha innehaft någon lärarbefattning
vid undervisningsanstalt för tandläkare. Denna begränsning
kom nämligen i viss mån till synes i samband med hans praktiskt-kliniska
prov, till vilket jag senare återkommer.

Efter Hertz finner jag Björn och Forsberg likställda. Visserligen kan
Björn uppvisa en kvantitativ överlägsenhet, men denna uppväges av att Forsbergs
skrifter till huvudsaklig del ligga inom tandkirurgi och parodontologi
samt äro karakteriserade av gedigenhet och klar framställning.

Av de sökande ha tvenne avlagt lärarprov under det att den tredje, nämligen
Björn, därifrån hade erhållit befrielse.

Forsbergs föreläsnings prov liksom hans praktiskt-kliniska prov kännetecknas
av kunnighet, klarhet och reda. Jag anser Forsbergs lärarprov som
mycket goda.

Hertz’ föreläsningsprov kännetecknades av gedigna kunskaper och en
fascinerande framställningskonst, medan hans praktiskt-kliniska prov inte
gjorde fullt samma goda intryck. Här framträdde enligt min mening en viss
brist på undervisningsvana.

Som slutomdöme beträffande de sökande till den ledigförklarade professuren
i tandkirurgi vid Tandläkarhögskolan i Stockholm, professorn, med.
doktorn och tandläkaren Hilding Björn; docenten, med. doktorn och tandläkaren
Arne Forsberg samt dr med. och tandlaege John Hertz, får jag härmed
anföra följande:

1:o JaS anser samtliga ha styrkt sin behörighet att söka professuren;

2:o jag anser likaledes samtliga ha styrkt sin kompetens till densamma
och föreslår att de uppföras på förslagsrum.

I första förslagsrummet placerar jag dr med., tandlaege John Hertz med
hänsyn till hans allsidiga och framstående vetenskapliga författarskap;

i andra förslagsrummet placerar jag jämnställda professorn, med. doktorn
och tandläkaren Hilding Björn samt docenten med. doktorn och tandläkaren
Arne Forsberg.»

Professor Strömbeck gör i sitt utlåtande följande sammanfattning om envar
av de sökande.

■»Sammanfattande får jag här framhålla att professor Björn ytterligare
styrkt sin kompetens genom den vetenskapliga produktion han presterat efter

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

den förra konkurrensen till en lärostol av samma slag. Hans arbeten äro
kanske av något ojämn beskaffenhet och inånga av de i manuskript föreliggande
äro rätt ofullständigt genomförda, men det kvarstående intrycket är
att han på ett mycket gott sätt styrkt sin vetenskapliga kompetens.

Professor Björn blev av kansler på framställning av tandläkarhögskolans
lärarkollegium befriad från avläggande av lärarprov. Den undervisningsvana
han måste ha förvärvat under sin omkring fyraåriga tjänstgöring på motsvarande
lärostol i Malmö borgar för en mycket god förmåga att meddela
vetenskaplig undervisning samt en synnerligen god praktisk förmåga inom
professurens ämnesområde.

Sammanfattande kan om docent Forsbergs vetenskapliga produktion sägas
att den ej är omfattande, men rymmer flera värdefulla arbeten såsom doktorsavhandlingen
och de i manuskript föreliggande paradentosarbetena, där
han genomgående arbetar med kliniska metoder och strävar till ökad exakthet
i materialets bedömande.---

Docent Forsbergs lärarprov visade genomgående god undervisningsför måga.

Den praktiska meriteringen inom ämnesområdet finner jag väl styrkt
genom årslång kirurgtjänstgöring efter med. lic. examen samt mångårig
verksamhet inom tandkirurgien vid högskolan.

Med hänsyn till sålunda ådagalagd vetenskaplig skicklighet och förmåga
att meddela vetenskaplig undervisning anser jag docent Forsberg hava
styrkt sin kompetens till det sökta ämbetet.

Sammanfattande kan beträffande John Hertz’ vetenskapliga produktion
sägas att tyngdpunkten ligger i hans doktorsavhandling och anslutna arbeten
ifrån benpatologiens område, nämligen skorbutiska tandförändringar
och käktumörer. Vidare märkes strumaarbetena, som äro av gott vetenskapligt
värde. Den övriga produktionen består väsentligen i korta kasuistiska
meddelanden, vanligen av enstaka fall där dock litteraturstudium och
noggrann framställning ge arbetena ett visst vetenskapligt värde.

Doktor Hertz lärarprov voro genomgående av god kvalitet, utvisande en
bred allmänmedicinslc orientering och voro väl avpassade för informering
av odontologie studerande om det viktiga gränsområdet mellan allmän-medicin
och odontologi.

För den kliniska föreläsningen hade han valt ämnet: »De praecancerösa
bildningarna i munnen med särskild hänsyn till tandläkarens roll i cancerprofylaxen.
» Han gav en glänsande framställning över detta område som
han suveränt behärskade rent allmänmedicinskt. Framställningen var fullständig
och säkerligen mycket lämpad för odontologisk undervisning.

Som ett slutomdöme om doktor John Hertz’ skicklighet för en professur
i tandkirurgi vid tandläkarhögskolan i Stockholm vill jag framhålla att
flertalet av hans arbeten utan tvekan tillhöra det bästa som förelagts till
denna konkurrens. Detta framgår särskilt då han arbetar med patologiskanatomisk
metodik. Flera av hans bästa arbeten falla inom ämnesområdet.
Hans undervisningsskicklighet är även synnerligen väl styrkt. Däremot kan
ett visst tvivel enligt min mening råda om hans praktiska kompetens för
tandkirurgi, sådan den bedrives vid svenska tandläkarhögskolor. Jag anser
dock att doktor Hertz är kompetent till det sökta ämbetet.

Jämförelse mellan de sökande. Den praktiska skickligheten inom ämnesområdet
bör enligt min mening beaktas vid bedömande av den vetenskapliga
skickligheten för professur i ett kliniskt ämne såsom tandkirurgi.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

De kvarstående sökandena äro samtliga legitimerade läkare (Björn, Forsberg
och Hertz). Alla ha allmän kirurgisk utbildning, varvid Hertz är överlägsen.
Däremot har Hertz styrkt endast obetydlig praktisk verksamhet inom
ämnesområdet medan de båda medsökandena besitta betydande sådan, speciellt
Björn.

Beträffande vetenskaplig skicklighet, ådagalagd i framlagda skrifter, är
Hertz otvivelaktigt överlägsen. En stor del av hans värdefullaste produktion
faller inom ämnesområdet. Björn bör enligt min mening ha företräde
framför Forsberg i vetenskapligt hänseende och jag bygger härvid främst
på hans doktorsarbete, som betecknade en pioniärinsats. Även hans arbeten
över lokalanestetica måste beaktas såsom goda.

Då doktor Hertz, särskilt om man beaktar hans mindre goda praktiska
kompetens på ämnesområdet, ej kan sägas besitta den utmärkta förtjänst
som regeringsformens § 28 kräver för utnämnande av utländsk man till
svenskt ämbete, anser jag att han trots sin goda vetenskapliga kompetens ej
kan ifragakomma. Av de återstående två sätter jag Björn före Forsberg.

Sammanfattning. Sålunda förklarar jag sökandena: Björn, Forsberg och
Hertz kompetenta till professur i tandkirurgi samt uppför på förslag till det
sökta ämbetet:

1. Professor Hilding Björn.

2. Docenten, med. dr Arne Forsberg.

Doktor Hertz anser jag ej kunna uppföras på förslag.»

Professor Kivimäki gör i sitt utlåtande följande uttalanden om de olika
sökandenas kvalifikationer:

»På grund av föregående finner jag, att alla besitta en lång praktisk utbildning,
men man kan dock i detta hänseende finna rätt stora differenser
mellan aspiranterna. Vid bedömning av deras inbördes förhållande måste
man till först fastställa, hurudan skolning är bäst lämpad för ifrågavarande
befattning.

Det är klart, att man måste bra behärska det nuvarande utvecklingsstadiet
av tandkirurgin, men när man tager i betraktande, huru snabbt också
tandkirurgin utvecklat sig under de senaste åren och troligen kommer att
göra det även i framtiden, är det synnerligen viktigt enligt min mening att
ledaren av den tandkirurgiska avdelningen besitter kunskaper också i allmän
kirurgi.

Om man då följer de ovannämnda principerna, skulle jag på första plats
ställa prof. Björn och docent Forsberg. Dr Hertz besitter en vidsträckt allmän
kirurgisk, patologisk-anatomisk och allmän röntgenologisk skolning,
men har, såsom ovan antytts, endast ringa tandkirurgisk meritering. De två
förstnämndas inbördes förhållande är däremot svårare att bedöma. Båda ha
ungefär lika stora om och icke alltför omfattande meriter i allmän kirurgi
och som allmän praktiker.

Dr Forsberg har bakom sig en 10-årig karriär vid tandkirurgiska avdelningen
i Stockholms högskola, varav han verkat över 3 år som ställföreträdande
laborator. Prof. Björn har verkat nästan 5 år vid sagda högskola,
men därav endast 2 år 3 månader vid tandkirurgiska avdelningen. Bemärkas
bör dock, att prof. Björn har en över 4-årig praktik av ledandet av tandkirurgiska
avdelningen vid Malmö högskola, vilken befattning torde mot -

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

svara den. nu ifrågavarande tjänsten. Av rektorn i sagda högskola har han
erhållit berömligt vitsord för sin befattning som avdelningens ledare. Under
hans ledning har även publicerats flera avhandlingar av verkställda forskningar
från den tandkirurgiska avdelningen vid högskolan i Malmö.

Huruvida man då ställer i första rummet en långvarig tjänstgöring på
•den tandkirurgiska avdelningen delvis med en ganska självständig ställning
som laborator, men dock under ledningen av en professor, eller en kortare
självständig ställning som ledare för en likadan avdelning, är naturligtvis
en sak, som är svår att avgöra. Dock är det min åsikt, att prof. Björns ställning
som självständig ledare av avdelningen ställer honom i någon mån
framom dr Forsberg.

Prof. Björn har en ansenlig vetenskaplig produktion, som emellertid ger
anledning till några anmärkningar. Han besitter lust för experiment, men
man tycker sig skönja hos honom en viss brist på sådan kritik som är av
nöden för att draga slutsatser av sina experiment och att fastställa experimentens
mening och resultat, såsom bl. a. i arbetena Nr. 15 och 25. Det är
även svårt att bedöma sådana arbeten, vilka gjorts av flera personer. Om
även ett dylikt »team-work» är nuförtiden populärt, giver det dock icke en
tydlig bild av prof. Björns andel i saken. Jag har redan omnämnt de dubier,
som existera beträffande hans avhandling. Hans bästa arbeten i mitt tycke
äro de, vilka behandla hans forskningar på anaestesins område.

Många av hans publikationer äro i hans egen utsago preliminära tillkännagivanden.

Trots dessa anmärkningar kan jag dock såsom min åsikt framföra, att
han är kompetent för den ledig anslagna tjänsten.

Docent Forsbergs vetenskapliga publikationsverksamhet är relativt ringa.
Då han emellertid i sina forskningar behandlat frågor av vitalt intresse för
tandkirurgin, kan jag anse honom vara kompetent för tjänsten han ansökt.

Dr Hertz har en omfattande och god vetenskaplig produktion. De flesta
av hans arbeten äro dock av allmän-kirurgiskt intresse. Hans arbe ten

angående adamantinom och slembildande tumörer äro även värdefulla
tillägg i tandkirurgin.

På grund härav, och i betraktande av hans stora vetenskapliga produktion
i storkirurgin, anser jag honom fylla de fordringar, som kräves för att vaia
vetenskapligt kompetent till ifrågavarande professur.

Vad den vetenskapliga skickligheten beträffar, anser jag att Dr Hertz
borde sättas på första platsen. Visserligen ligger största delen av hans vetenskapliga
produktion på det allmänkirurgiska området, men han har också
flera förtjänstfulla arbeten inom tandkirurgin.

Prof. Björns produktion ådagalägger ett berömligt intresse för frågor på
tandkirurgins område, vilket även bevisas av hans talrika arbeten. Såsom
jag dock redan omnämnde, finner man i flera av dem en brist på nödig kritik
och många av dem äro blott preliminära meddelanden angående fortsatta
forskningar.

Docent Forsbergs vetenskapliga produktion är relativt liten. I min åsikt
äro dock hans forskningar omsorgsfullt gjorda och han har dragit rätta slutsatser.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Även om deras vetenskapliga kapacitet är svag anser jag dock de båda
senast nämnda vara kompetenta för den ifråga varande professuren. Jag
skulle ställa dem på ungefär samma nivå, men tack vare prof. Björns forskningar
i synnerhet på anaestesins område skulle han kunna ställas något
framom doc. Forsberg.»

De sakkunniga hade sålunda uppfört de sökande på förslagsrum enligt
följande:

Kivimäki: 1. Hertz, 2. Björn, 3. Forsberg;

Norberg: 1. Hertz, 2. Björn och Forsberg;

Strömbeck: 1. Björn, 2. Forsberg samt att Hertz på grund av bestämmel serna

i § 28 regeringsformen ej kunde uppföras på förslagsrum.

Lärarkollegiet beslöt vid sammanträde den 19 maj 1954, att sakkunnigutlåtandena
och specialsakkunnigutlåtandet i avskrifter skulle överlämnas
till lärarkollegiets samtliga ledamöter samt att tillsättningsärendet skulle
företagas till slutlig handläggning den 16 juni 1954. När ärendet sistnämnda
dag företogs till slutlig behandling yttrade sig först ämnesrepresentanten,
professor Norberg. I ett längre yttrande, vari han citerade en del av de i det
föregående återgivna avsnitten av professor Strömbecks utlåtande, framhöll
professor Norberg, att han ansåg sig böra fästa särskild uppmärksamhet
vid »professor Strömbecks betonande av bristen på tandkirurgisk meritering
hos sökanden Hertz, alldenstund professor Strömbeck inom kollegiet
företräder ämnet kirurgi, där Hertz dock har sin starkaste förankring i vetenskapligt
och praktiskt hänseende.» Han fortsatte: »När således kollegiets
ämnesrepresentant för kirurgi vägrar uppföra kirurgen och tandläkaren
Hertz på förslag anser jag mig som tandkirurgiens representant vid voteringen
i kollegiet inte ensam vilja bära ansvaret för att helt bortse från en
odontologisk tjänstgöringsbrist i Hertz’ meriter.» Även beträffande sökandena
Björn och Forsberg ansåg sig professor Norberg böra göra en omvärdering
och slutade med att giva sitt votum den formen, att han förklarade
docenten Forsberg kompetent och uppförde honom på första förslagsrummet
samt förklarade Hertz och Björn båda kompetenta och uppförde dem
på förslag, Hertz i andra och Björn i tredje förslagsrummet.

Sedan varje ledamot av lärarkollegiet särskilt yttrat sig, upprättade kollegiet
ett samfällt förslag genom omröstning om varje förslagsrum för sig.
Omröstningen resulterade i att lärarkollegiet uppförde, i första förslagsrummet
Forsberg med 5 röster emot 2 för Björn, i andra förslagsrummet
Björn med 4 röster emot 3 för Hertz och i tredje förslagsrummet Hertz med
3 röster, varjämte 4 ledamöter icke uppförde Hertz på förslag jämlikt de
av professor Strömbeck åberopade skälen.

över lärarkollegiets förslag anförde Hertz och Björn besvär, båda med
yrkande att bliva uppförda i första förslagsrummet.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Forsberg anhöll i sin förklaring över besvären, att hans placering i första
rummet måtte stadsfästas.

Lärarkollegiet utlät sig vid sammanträde den 22 september 1954 över besvären
och beslöt därvid dels att med rektors utslagsröst avstyrka Björns
besvär, dels enhälligt att avstyrka Hertz’ besvär.

I sitt yttrande till Kungl. Maj :t anförde universitetskanslern:

Enär de sakkunniga äro ense om att Hertz i fråga om vetenskaplig skicklighet
är sina medsökande överlägsen, uppställer sig den frågan, huruvida
Hertz kan anses vara i besittning av den »utmärkta förtjänst» inom ämnesområdet,
varom förmäles i § 28 Regeringsformen. I ett liknande ärende, det
på Kungl. Maj:ts prövning beroende ärendet angående tillsättande av professuren
i praktisk filosofi vid Stockholms högskola, till vilken professur
anmält sig, bl. a., norske medborgaren professorn H. Ofstad, anförde jag i
underdånig skrivelse den 30 augusti 1954:

Därest Ofstad varit svensk medborgare och det därför här endast gällt att
inbördes gradera de sökande i fråga om vetenskaplig skicklighet, skulle jag
med stöd av sakkunnigmajoriteten hava ansett mig oförhindrad att tillstyrka
utnämningsbeslutet. I förevarande fall tillkommer emellertid den omständigheten,
att Ofstad såsom utländsk medborgare är underkastad det särskilda
behörighetsvillkoret i § 28 Regeringsformen om »utmärkt förtjänst». Enligt
min mening måste som en grundförutsättning för att en utländsk medborgare
över huvud taget skall kunna komma i fråga till professur i Sverige
krävas, att den »utmärkta förtjänsten» är så klart dokumenterad, att för de
sakkunniga ingen tvekan råder om hans absoluta företräde. Då en av de
sakkunniga, professorn Petzäll, uppfört Ofstad i tredje förslagsrummet samt
till och med uttalat tvekan om hans kompetens, föreligger uppenbarligen icke
denna grundförutsättning för att Ofstad skall kunna komma i fråga till professuren.

I förevarande befordringsärende har en av de sakkunniga, professorn
Strömbeck, uttryckligen förklarat Hertz icke uppfylla villkoret om »utmärkt
förtjänst». Professorn Norberg, som i sitt sakkunnigutlåtande uppfört Hertz
i första förslagsrummet och sedermera förklarat sitt utlåtande innebära, att
Hertz vore i besittning av »utmärkt förtjänst», har vid ärendets behandling
i lärarkollegiet den 16 juni 1954 nedflyttat Hertz från första till andra förslagsrummet.
Professorn Kivimäki har, utan alt ingå på spörsmålet om utmärkt
förtjänst, förklarat Hertz kompetent och uppfört honom på första
förslagsrummet. Ehuru sakkunnigutlåtandena synas mig giva vid handen, att
Hertz intager en starkare ställning i förhållande till sina medsökande än
Ofstad, anser jag dock även i detta befordringsärende grundförutsättningen
för den ifrågavarande utländske medborgarens behörighet saknas, nämligen
att den »utmärkta förtjänsten» är i och för sig oomtvistlig och vid en jämförelse
med övriga sökande så klart dokumenterad, att ingen tvekan kan
råda om hans absoluta företräde. .lag finner förty Hertz icke kunna ifrågakomma
till professuren.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Beträffande de båda övriga sökandena äro Strömbeck och Kivimäki ense
om att Björn bör sättas före Forsberg. Norberg, som i sitt sakkunnigutlåtande
jämställt Björn och Forsberg i andra rummet, har vid ärendets behandling
i lärarkollegiet den 16 juni 1954 ändrat ståndpunkt jämväl i fråga
om deras placering och uppfört Forsberg i första rummet och Björn i tredje
rummet (Hertz uppfördes såsom ovan nämnts i andra rummet). Med hänsyn
till de olika ståndpunkter, Norberg intagit i detta befordringsärende, lämnar
hans utlåtande mig ingen ledning vid bedömandet av Björns och Forsbergs
inbördes placering. Jag anser mig för min del sakna skäl att avvika från sakkunnigmajoriteten
på denna punkt och hemställer fördenskull, att Kungl.
Maj.t ville, med bifall till de av Björn anförda besvären, utnämna honom
till innehavare av professuren. (Kurs. här.)

Utskottet, som helt delar uppfattningen att tillämpningen av § 28 regeringsformen
bör gå i den riktningen att i varje fall de nordiska ländernas
medborgare bör erhålla samma rättigheter vid sökande av professorstjänster,
kan dock icke undgå att vid granskningen av detta ärendes behandling
framhålla det egendomliga i att Kungl. Maj:t underkänner ej blott en av de
främsta auktoriteterna bland de sakkunniga, professorn J. P. Strömbeck,
utan även den särskilt tillkallade svenske sakkunnige, professorn Y. Zotterman.
De skäl som dessa båda anfört ha också föranlett kanslern för rikets
universitet att med bifall till av Björn anförda besvär förorda denne, vilken
varit professor vid tandläkarhögskolan i Malmö. Det torde vara ytterst sällsynt
att en svensk professor i ämnet, som självfallet medgivits dispens från
undervisningsprov, förbigås till förmån för en utländsk medborgare. Med
hänsyn till särskilda omständigheter i ärendet har dock utskottet icke funnit
skäl till anmärkning mot vederbörande statsråd utan nöjt sig med att
omförmäla berörda förhållande för riksdagen.

vin.*

(Protokoll över handelsärenden den 8 oktober 1954.)
a) av herr von Friesen, vilken ansett, att utskottet bort uttala:

Jämlikt 1 § kungl. kungörelsen den 25 november 1949 angående förbud
mot utförsel från riket av krigsmateriel må ej någon utan tillstånd utföra
krigsmateriel till utrikes ort. Med krigsmateriel förstås enligt vid kungörelsen
fogad förteckning bl. a. luftfartyg samt vissa särskilt angivna delar
därtill (med vissa undantag, varom nu icke är fråga).

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Wahlund, Damström, Weiland,
Herlitz, Fritiof Karlsson, Erik Olsson, Olsén och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen, Fast,
Norén, Håstad, Jonsson i Haveri), Olsson i Mora, Hammar och Dahl.

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Enligt 2 § nyssnämnda kungörelse äger chefen för handelsdepartementet
för särskilt fall meddela utförseltillstånd beträffande krigsmateriel.
Avser ärendet utförsel i större omfattning eller är det eljest av större vikt,
skall frågan underställas Ivungl. Maj :t.

I skrivelse den 20 september 1954 anhöll visst aktiebolag hos Ivungl.
Maj :t om tillstånd att till viss mellanamerikansk stat utföra tjugofem flygplan,
typ J 26, jämte reservdelar med en vikt av ungefär femtiotusen kilogram.
I ansökningen angavs, att likviden för den ifrågavarande krigsmaterielen
uppginge till 397 500 US-dollar i fri valuta (motsvarande något mer
än 2 miljoner svenska kronor).

På föredragning och hemställan av statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Ericsson medgav Kungl. Maj :t den 8 oktober 1954, med
anledning av ovan nämnda ansökning, bolaget rätt att, utan hinder av gällande
utförselförbud, före den 1 februari 1955 ur riket till ovan angivna
stat utföra ifrågavarande flygplan och reservdelar (under villkor att av
handelsdepartementet utfärdat bevis om tillståndet i original företeddes för
vederbörande tullmyndighet vid utförseltillfälle).

Enligt vad utskottet erfarit nedmonterades flygplanen, innan de inlastades
på ett utländskt fartyg, vilket lämnade svensk hamn den 18 december

1954. De ifrågavarande flygplanen voro omoderna för svenska förhållanden
men fullt brukbara sedan de uppmonterats efter transporten.

Utskottet har sig bekant, att utförseltillstånd icke lämnas för export till

a) länder för vilka FN beslutat (rekommenderat) att vapentillförsel bör
hindras;

b) områden (länder) där oroligheter uppstått eller kunna väntas vare
sig inom landet eller gentemot grannländer; eller

c) länder som äro avrustade.

Enligt Utrikespolitiska institutets kalendarium utbröt öppen konflikt
mellan ovan nämnda och viss annan mellanamerikansk stat under förra
hälften av januari 1955. — Enligt uppgifter i svensk press skulle läget mellan
staterna ha varit spänt redan under sommaren och hösten 1954. I juni
1954 skulle sålunda de diplomatiska förbindelserna ha avbrutits från den
ena statens sida, och gränsen mellan länderna skulle ha spärrats.

Utskottet beaktar givetvis de svårigheter, som vid olika tillfällen kunna
uppstå, när det gäller vårt lands av riksdagen understödda utrikespolitik.
Dessa omständigheter kunna dock icke befria svenska regeringen från
skyldigheten att uppmärksamt följa den politiska utvecklingen inom skilda
världsdelar. Som framgår av icke minst en artikelserie i en svensk tidning
(Göteborgs-Posten) hade spänningen mellan ifrågavarande båda stater tilltagit
redan under mitten av år 1954. Denna omständighet borde ha manat
till alldeles särskild försiktighet vid beviljande av tillstånd till flygplansleveranser
till ifrågavarande stat vid här ovan refererade tidpunkt, även
om spänningen just då hade avtagit. Med hänsyn dels till det faktum, att
handelsministern ingalunda ensam kan lastas för ifrågavarande förbiseende,
dels till det faktum, att genom ingripande från »Organization of American

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

States» såväl maktbalansen som lugnet återställts inom ifrågavarande mellanamerikanska
område, har utskottet velat låta bero vid enbart en omförmälan.

b) av herrar Englund, Weiland, Håstad, Olsson i Mora och Hammar, vilka
i likhet med herr von Friesen ansett, att vederbörande statsråds handläggning
av ifrågavarande ärende bort föranleda omförmälan.

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

35088-1