Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961 (Memorial 1961:Ku15 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

Nr 15

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 11 januari
1960 till och med den 9 januari 1961 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över

justitiedepartementsärenden från och med den 15 januari 1960 till och med
den 3 januari 1961;

justitieärenden från och med den 15 januari 1960 till och med den 30
december 1960;

utrikesdepartementsärenden från och med den 15 januari 1960 till och
med den 3 januari 1961;

försvarsärenden från och med den 15 januari 1960 till och med den 3
januari 1961;

socialärenden från och med den 15 januari 1960 till och med den 3 januari
1961;

kommunikationsärenden från och med den 15 januari 1960 till och med
den 3 januari 1961;

finansärenden från och med den 15 januari 1960 till och med den 3
januari 1961;

ecklesiastikärenden från och med den 15 januari 1960 till och med den
3 januari 1961;

jordbruksärenden från och med den 15 januari 1960 till och med den 3
januari 1961;

handelsärenden från och med den 15 januari 1960 till och med den 3
januari 1961;

inrikesärenden från och med den 15 januari 1960 till och med 3 januari
1961;

civilärenden från och med den 15 januari 1960 till och med den 3 januari
1961.

Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats
utdrag av följande i statsrådet förda protokoll, nämligen:

över kommunikationsärenden den 20 januari, den 17 februari samt den
3 och den 10 mars 1961 i vad de avse ärendena nr 10—23 resp. nr 4, nr 6
och nr It—14 angående ansökningar om tillstånd till innehav av vissa
uppdrag; samt

över handelsärenden den 13 januari 1961 angående ytterligare medelsanvisning
till ombyggnad och reparation av operahuset och den 17 februari
1961 angående godkännande av visst förlikningsavtal.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1961. 5 saml. 2 avd. Nr 15

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

Vid granskning av ovan omförmälda protokoll och övriga handlingar, som
i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits, har
utskottet ej funnit anledning att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa
§ 106 regeringsformen.

Utskottet har vidare vid granskningen beslutat att ej framställa någon anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot ledamot av statsrådet.

Härutinnan ha dock skiljaktiga meningar, som utskottet ansett sig böra
för riksdagen redovisa, förekommit vid bedömningen av nedanstående spörsmål.

(Protokollet över justitiedepartementsärenden den 21 oktober 1960, nr 16)

I oktober och november 1948 förekommo i tidningen »Arbetaren» flera
artiklar rörande den s. k. Unmansaffären (se härom bl. a. bilaga till andra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 vid 1949 års riksdag).

Dåvarande rådmannen vid Stockholms rådhusrätt Folke Lundquist yrkade
vid rådhusrätten ansvar å redaktören Armas Sastamoinen såsom ansvarig
utgivare för tidningen och gjorde därvid gällande, att artiklarna innehöllo
falska beskyllningar mot Lundquist för bl. a. förskingring, förfalskning
och trolöshet mot huvudman samt smädelse enligt 16 kap. 9 § strafflagen
ävensom att de innefattade ärekränkning mot Lundquist av beskaffenhet
att göra honom ovärdig det förtroende och den aktning, som hans befattning
såsom rådman i Stockholm krävde.

Den i målet utsedda juryn fann fyra av de åtalade artiklarna brottsliga
jämlikt då gällande tryckfrihetsförordning § 3 mom. 11, beträffande två av
artiklarna jämfört med 16 kap. 9 § strafflagen och beträffande de två återstående
jämfört med 16 kap. 11 § samma lag, och Sastamoinen dömdes slutligen
den 1 november 1949 av Svea hovrätt för missbruk av tryckfriheten till
fängelse två månader varjämte han förpliktades att till Lundquist utgiva
skadestånd med 5 000 kronor.

Sastamoinen sökte prövningstillstånd hos Högsta domstolen, som dock i
beslut den 19 april 1950 ej fann skäl att bevilja sådant tillstånd, till följd
varav hovrättens dom skulle stå fast.

Frihetsstraffet har verkställts varemot skadeståndet icke lär ha utkrävts.

I skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 25 mars 1957 hemställde
Folkpartiets ungdomsförening, Liberal Ungdom, i Göteborg om åtgärder
för åstadkommande av resning till förmån för Sastamoinen i nyssnämnda
mål.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961 3

Som skäl för resning åberopades de domar, som dåmera fällts över Lundquist.
I detta hänseende må nämnas, att Lundquist slutligen dömts av
Kungl. Maj :t den 5 juli 1957 för bedrägeri under synnerligen försvårande
omständigheter i två fall, grovt bedrägeri i två fall samt grov förskingring
och trolöshet mot huvudman till straffarbete tre år och avsättning från rådmansämbetet.
Ingen av de åtalspunkter, som därvid prövats, avsåg emellertid
Unmansaffären.

Den 30 oktober 1957 skrev föreningen ånyo och begärde besked snarast
om vilka åtgärder justitieministern ämnade vidtaga.

Sedan föreningen i skrivelse den 18 april 1958 till registratorn i justitiedepartementet
hemställt om upplysning hur långt ärendet avancerat, meddelade
registratorn den 8 maj samma år att justitieministern ännu icke tagit
ställning till föreningens framställningar samt att frågan om åtal mot Lundquist
i de avseenden som berördes i de tidningsartiklar för vilka Sastamoinen
dömts alltjämt voro föremål för prövning av särskilt förordnad åklagare.

Den prövning av Unmansaffären, som sålunda skedde, resulterade i att
Lundquist, såvitt angår själva förmögenhetsförvaltningen, ställdes undei
åtal endast i ett hänseende, nämligen för trolöshet mot huvudman, bestående
i att han avhänt Unman visst lösöre till underpris. Sedan åtalet ogillats vid
Stockholms rådhusrätt men efter överklagande delvis bifallits i Svea hovrätt,
blev Lundquist slutligen frikänd genom Kungl. Maj :ts dom den 27
februari 1960. Härjämte åtalades Lundquist för det han vid avläggande i
januari 1934 av utmätningsed i egenskap av förmyndare för Unman gjort
sig skyldig till mened. Detta åtal ogillades av Stockholms rådhusrätt genom
dom den 13 februari 1959, som vann laga kraft.

Den 21 oktober 1960 upptogos föreningens skrivelser till behandling av
Kungl. Maj :t, som på hemställan av chefen för justitiedepartementet förordnade,
att de icke skulle föranleda någon åtgärd.

Inom utskottet har framställts yrkande om anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Kling, för
det yttrande i ärendet ej infordrats från justitiekanslern i dennes egenskap
av allmän åklagare i tryckfrihetsmål. Med hänsyn dels till den slutliga utgången
av verkställd prövning av Lundquists straffrättsliga ansvar i Unmansaffären,
dels till gällande regler angående resning sammanställda med
bestämmelserna om tillåten bevisning i mål om ärekränkning, dels och
framför allt till de principer rörande Kungl. Maj :ts ingripande i frågor angående
resning, vilka klargjorts av dåvarande chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, i svar den 3 februari 1954 på eu i första kammaren
framställd enkel fråga, har utskottet icke funnit anledning till anmärkning
mot statsrådet Kling för det denne utan att först remittera ärendet
till justitiekanslern för yttrande tillstyrkt Kungl. Maj :ts beslut, att föreningens
framställningar icke skulle föranleda någon åtgärd.

4 Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
Ollén, Olsén, Sveningsson, Dahl, Källqvist, Palm och Hilding*; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Linköping, von Friesen,
Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad,
Nilsson i Östersund, Hammar, Braconier och Alemyr.

* Ej närvarande vid justeringen.

Enligt § 34 regeringsformen må ledamot av statsrådet »icke tillika annat
ämbete utöva, ej heller några inkomster därav uppbära». En grundtanke
bakom denna bestämmelse är — på sätt saken uttrycktes i konstitutionsutskottets
utlåtande vid 1840—1841 års riksdag — att »konungens rådgivare,
såsom sådana, innehava befattningar, vilka, för att skötas såsom
sig bör, ovillkorligen fordra uteslutande åt dem ägnad tid, aldrig vilande
omsorger, oväld och oberoende av alla enskilda intressen---».

Det från rättssäkerhetssynpunkt grundläggande kravet på myndigheternas
opartiskhet, objektivitet och oväld har även varit vägledande vid utformningen
av de jävsbestämmelser, som gälla på rättskipningens område.
Förutom i vissa närmare angivna situationer, bland vilka märkes det fall
att domare i annan rätt fattat beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet
än domstol tagit befattning därmed — s. k. tvåinstansjäv — är
en domare jävig att handlägga mål så snart det föreligger någon särskild
omständighet, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet.
Rättegångsbalkens regler om domarejäv gälla uttryckligen inom vissa områden
av förvaltningen, exempelvis enligt länsstyrelseinstruktionen, och
anses i princip vara analogivis tillämpliga även inom statsförvaltningen
i övrigt.

Med hänsyn till vikten av att förtroendet för myndigheterna icke rubbas
därigenom att omständigheter föreligga, vilka kunna föranleda uppkomsten
av, låt vara ogrundade, misstankar om bristande objektivitet har
konstitutionsutskottet vid flera tillfällen funnit anledning att i sina dechargememorial
påtala förhållanden med avseende på bl. a. statsråds, statssekreterares,
landshövdingars och verkschefers engagemang vid sidan av tjänsten.
Såsom exempel härpå må följande anföras.

År 1926 (mein. nr 29) riktade utskottet anmärkning mot dåvarande chefen
för socialdepartementet med anledning av att statssekreteraren i departementet
förordnats att under samtidigt bestridande av sin departementstjänst
vara arbetsrådets ordförande och chef. Det syntes uppenbart, framhöll
utskottet bl. a., att då vissa av de av arbetsrådet handlagda ärendena
kunde bli föremål för Kungl. Maj :ts prövning detta förutsatte, att de båda
instanserna voro av varandra fullt oberoende. Detta kunde emellertid icke

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

sägas vara fallet, när en och samma person i sin egenskap av arbetsrådets
ordförande deltog i ärendenas behandling i rådet och i sin ställning som
statssekreterare i socialdepartementet ägde utöva inflytande på samma
ärendens handläggning hos Kungl. Maj :t.

En i vissa avseenden likartad fråga var föremål för utskottets uppmärksamhet
vid 1927 års riksdag (mem. nr 19) och ledde till anmärkning mot
vederbörande statsråd. Här påtalades, att chefen för bank- och fondinspektionen
tillika innehade posten som ledamot och ordförande i styrelsen för
AB Kreditkassan. I utlåtandet framhölls bl. a., att bankinspektören i sin
egenskap av ordförande i Kreditkassan hade att deltaga i avgörandet av
ärenden rörande sådana bolag, över vilka han såsom bankinspektör hade
att utöva kontroll, och att i följd härav intressekonflikter i vissa fall torde
kunna uppkomma.

I en år 1930 (mem. nr 26) framställd dechargeanmärkning, grundad
därå att ledamöter av statsrådet innehade ledande ställningar i enskilda
företag, uttalade utskottet bl. a., att det torde vara ostridigt att bestämmelsen
i § 34 regeringsformen tillkommit med tanke på att statsråden över
huvud icke borde med sitt statsrådsämbete förena andra åligganden, som
ej stode väl samman med utövningen av detta ämbete.

År 1931 (mem. nr 9) anmärkte utskottet på att dåvarande statsministern
var ordförande i Svenska Bostadskreditkassan och såsom av Kungl. Maj :t
förordnad ledamot hade till uppgift att tillvarataga statens intressen i kassan.
Det vore enligt utskottet uppenbart, att genom förordnandet skapades
ett ansvar för den sålunda utsedde styrelseledamoten inför den ståtlige
uppdragsgivaren. Å andra sidan ålåge det styrelsens ledamöter att tillika
bevaka bolagets intressen. Härvid kunde meningsskiljaktigheter av olika
slag tänkas uppkomma även mellan bolaget och staten. Utskottet fortsatte:

Medlem av statsrådet, som samtidigt utövar ledamotskap i kassans styrelse,
försätter sig sålunda i belägenheten att antingen under statsrådsansvar
nödgas bedöma åtgärder, som han möjligen i egenskap av ledamot
i kassans styrelse och med ansvar såsom sådan redan tidigare handlagt,
eller att anmäla jäv vid sådana ärendens behandling i statsrådet. Det är
emellertid ägnat att väcka samma betänkligheter antingen ett statsråd,
och allra helst statsrådets främste ledamot, samtidigt intager ställningen
som kontrollerande myndighet och kontrollerad instans eller anmäler jäv,
då ett ärende angående kassan handlägges i statsrådet.

Samma principiella synpunkter anfördes i en dechargeanmärkning år
1935 (mem. nr 12) i anledning av att ett statsråd var ledamot av AB
Svenska tobaksmonopolets styrelse.

Vissa landshövdingars innehav av uppdrag inom det egna länet, särskilt
på kommunikationsväsendets område, gav upphov till en omiörmälan vid
1937 års riksdag (mem. nr 11). Även här framhölls från utskottets sida,
att vederbörande lätt kunde försättas i situationen att antingen under
ämbetsmannaansvar nödgas bedöma åtgärder, som han redan i annan egen -

6 Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

skap varit med om att besluta, eller att anmäla jäv vid sådana ärendens
handläggning i länsstyrelsen. Utskottets omdöme blev också i detta sammanhang,
att det ena förhållandet vore ägnat att väcka samma principiella
betänkligheter som det andra.

I samband med årets dechargegranskning har utskottet uppmärksammat,
att vissa statssekreterare och andra av de högsta departementstjänsteinännen,
vilka intaga en särställning som departementschefens närmaste
medarbetare, inneha uppdrag såsom styrelsemedlemmar i hel- och halvstatliga
företag inom departementets verksamhetsområde.

Skälet härtill torde vara att det ansetts vara av betydelse att departementschefen
beredes möjlighet att kontinuerligt följa verksamheten inom ifrågavarande
företag.

Vid bedömningen av nyss nämnda förhållande har utskottet beaktat, att
frågan om de statliga företagsformerna efter verkställd utredning (SOU
1960: 32) och remissbehandling är föremål för bearbetning inom finansdepartementet
samt att författningsutredningen icke lärer kunna undgå att i
sitt slutbetänkande taga ställning till spörsmålet om statssekreterarnas konstitutionella
ställning i framtiden. I avbidan på resultatet av dessa frågors lösning
och mot bakgrunden av att vid meddelande under granskningsåret av
här åsyftade förordnanden en tidigare praxis synes ha följts har utskottet
— utan att därmed göra avkall på sin i andra sammanhang uttalade uppfattning
om kravet på myndigheternas oväld — ansett sig böra avslå ett inom
utskottet framställt yrkande om anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
mot vederbörande statsråd.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
Ollén, Sveningsson, Hedblom, Carl Albert Anderson*, Dahl och Palm;
samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Linköping, von Friesen,
Magnusson i Tumhult, Adamsson, Nilsson i Östersund, Hammar, Braconier,
Henningsson*, Boo* och Johansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid justeringen.

III

Skiljaktiga meningar angående anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
ha också förekommit i nedan under avdelning C punkten a) III redovisade
fråga.

Vid granskningen har utskottet uppmärksammat följande förhållanden
av beskaffenhet att föranleda nedanstående uttalanden av utskottet utan
åberopande av § 107 regeringsformen.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961 7

Med beaktande av kravet på myndigheternas opartiskhet och objektivitet
_vilket närmare berörts i det under avd. B II härovan upptagna ärendet
_har utskottet, utöver vad i förenämnda ärende redovisats, hos vissa

förvaltningsmyndigheter uppmärksammat förhållanden, ägnade att bidraga
till uppkomsten av s. k. tvåinstansjäv eller instansfusion. Såsom exempel
härpå må anföras följande.

På olika håll i landet driver staten ungdomsvårdsskolor för att bereda
vård, fostran och utbildning åt elever som omhändertagits för samhällsvård.
Som centralmyndighet för dessa skolor fungerar socialstyrelsen. Bestämmelser
angående förhållandet mellan socialstyrelsen och ungdomsvårdsskolorna
finnas i barnavårdslagen och i stadgan for ungdomsvårdsskolorna.
Det åligger socialstyrelsen att leda och övervaka verksamheten
vid skolorna, inbegripet vård utom skolan, ävensom att utfärda erforderliga
anvisningar och föreskrifter samt genom inspektioner och på annat satt
skaffa sig noggrann kännedom om förhållandena vid skolorna.

Varje ungdomsvårdsskola står under ledning av en av Kungl. Maj :t utsedd
styrelse, bestående av ordförande och minst fyra andra ledamöter. Skolstyrelsen
avgör bl. a. frågor om vårdform för de olika eleverna och beslutar
om utskrivning av dessa samt avger utlåtanden, som kan påfordras av
socialstyrelsen eller annan myndighet. Vidare skall skolstyrelsen varje år till
socialstyrelsen inkomma med de förslag angående förändringar av större
eller eljest principiell betydelse för skolan, vilka anses böra framläggas
för nästkommande års riksdag. Ytterligare har skolstyrelsen att till socialstyrelsen
för granskning insända räkenskaperna för varje kvartal, att årligen
till socialstyrelsen avge redogörelse för skolans verksamhet samt att
hålla socialstyrelsen underrättad om tilldragelser av större vikt vid skolan.

Socialstyrelsen är på ett undantag när besvärsinstans beträffande beslut
av ungdomsvårdsskolas styrelse. Undantaget gäller frågor rörande utskrivning
av elever, i vilket fall ändring i beslut skall sökas hos länsstyrelsen.

Genom konseljbeslut den 16 december 1960 har chefen för socialstyrelsens
barnavårdsbyrå, tillika generaldirektörens ställföreträdare, förordnats att
vara ordförande i styrelserna för två ungdomsvårdsskolor och ledamot i en
skolstyrelse.

Med utgångspunkt från ovannämnda exempel och då likartade föihållanden
förekomma även på andra håll inom den centrala statsförvaltningen \ill
utskottet göra följande allmänna uttalande.

Förordnanden av det slag, varom här är fråga, torde i vissa fall ha motiverats
av önskemål att skaffa befattningshavare hos den centrala myndigheten
inblick i och praktisk erfarenhet av verksamheten vid underlydande
organ och i andra fall av önskemål att inom dylika organ utnyttja den sakkunskap
som förefunnits inom den centrala myndigheten. Även om utskot -

8 Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

tet har förståelse för dylika synpunkter, vill utskottet likväl uttala principiella
betänkligheter mot en ordning, som över huvud taget kan ge upphov
till misstankar om att behandlingen av ärenden i olika instanser kan röna
inflytande av en och samma person. Den omständigheten att vederbörande
i förekommande fall givetvis anmäler jäv undanröjer icke de principiella betänkligheterna.
Utskottet är alltså av den meningen, att förordnanden av
förevarande slag i princip icke böra meddelas. Vad sålunda förekommit
och sin uppfattning härom har utskottet velat för riksdagen

tillkännagiva

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damstrom,
Ollén, Olsén, Sveningsson, Dahl, Källqvist, Palm och Hilding; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Linköping, von Friesen,
Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad^
Nilsson i Östersund, Hammar, Braconier och Alemyr.

Vid tiden för det nuvarande statsskickets tillkomst var det närmast regel
att befattningshavare inom statsförvaltningen för att få en rimlig inkomst
uppehöll flera tjänster. Under årens lopp ha dock allt strängare regler angående
förening av tjänster utbildats. Enligt 6 § statens allmänna avlöningsreglemente
(Saar) gäller numera såsom huvudregel, att ordinarie eller
extra ordinarie tjänst icke får förenas med annan statlig tjänst. Förbud
stadgas vidare mot förening utan särskilt tillstånd av ordinarie eller extra
ordinarie statlig tjänst med bl. a. »tjänstebefattning eller därmed jämförligt
uppdrag» (Saar 7 §).

Enligt förarbetena till gällande bestämmelser (1936 års lönekommitté;
SOU 1937: 48) avses med uppdrag jämförligt med tjänstebefattning sådana
uppdrag av offentlig eller enskild natur, som kunna karakteriseras som
varaktiga d. v. s. sträckande sig över en längre tidsperiod eller periodvis
återkommande — eller sådana uppdrag av offentlig eller enskild natur, som
är så tidskrävande att de kunna jämföras med tjänstebefattning.

Genom bestämmelser i de särskilda instruktionerna för vissa myndigheter
har en ytterligare reglering av rätten att inneha bisysslor ägt rum.
Förbud har därvid uppställts mot att utan tillstånd inneha ett antal närmare
specificerade bisysslor.

Sammanfattningsvis kunna bestämmelserna i Saar sägas reglera en statstjänstemans
rätt att inneha bisysslor ur den synpunkten att visst privat
eller offentligt arbete icke bör få inverka på hans arbetstid och arbetskapacitet,
medan bestämmelserna i instruktionerna främst syftar till att und -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1901

vika uppkomsten av jävsförhållanden inom statsförvaltningen (jfr avd.
B II och avd. C a) I härovan).

Undersökningar angående omfattningen av statstjänstemäns innehav av
bisysslor utfördes redan på 1920-talet av statsrevisorerna. 1925 års statsrevisorer
konstaterade att nära 60 procent av befattningshavarna inom
statsdepartementen och de centrala verken innehade bisysslor. Revisorerna
berörde ej närmare frågan om bisysslornas art — även om de påpekade att
anmärkningsvärda fall inte saknades — och ej heller i vilken utsträckning
vederbörligt tillstånd till innehav av bisysslor inhämtats.

Spörsmålet om statstjänstemännens bisysslor togs sedermera upp av
1955 års statsrevisorer, som bl. a. uttalade följande om innebörden och tilllämpningen
av gällande bestämmelser i avlöningsreglementen m. fl. författningar: Det

syfte som ifrågavarande bestämmelser ha är främst att förekomma
missbruk av tjänstemännens naturliga rätt att använda sin fritid efter eget
gottfinnande. Bestämmelserna avse sålunda icke att förbjuda innehavet av
bisysslor såsom i och för sig ur statens synpunkt förkastligt eller olämpligt.
Statstjänstemännen måste nämligen kunna tagas i anspråk för uppdrag
av offentlig karaktär — statliga eller icke statliga — för vilka de genom
sin utbildning och erfarenhet äro väl skickade och vilka ofta icke kunna
anförtros andra än statsanställda. I många fall torde sysselsättningen vid
sidan av tjänsten ge vederbörande erfarenheter och kunskaper, vidgad personkännedom
m. in., som kunna vara till direkt gagn för statstjänsten.
En alltför stark begränsning av rätten att mottaga privatuppdrag kan för
övrigt befaras medföra ökad benägenhet för särskilt de mest dugande
tjänstemännen att lämna statstjänsten för mera inkomstbringande arbete.
Av vikt har emellertid ansetts vara att befattningshavare icke åtager sig bisysslor
i en omfattning, som kan inverka menligt på tjänsteutövningen eller
öva obehörigt inflytande på hans ställning till frågor, med vilka han har att
taga befattning i statstjänsten.

En förutsättning för att det skall vara möjligt att avgöra, att innehavet av
tjänstebefattningen eller uppdraget icke blir hinderligt för utövandet av den
tjänst, varmed förening skall ske, är att myndigheterna erhålla kännedom
om de viktigare och mera varaktiga bisysslor tjänstemännen inneha. Fördenskull
har införts skyldighet att enligt de bestämmelser, som meddelats
i bl. a. avlöningsreglementena, ansöka om tillstånd att inneha vissa slag av
bisysslor.

En verkställd stickprovsundersökning visade att över 20 procent av de
tjänstemän, som innehade bisyssla av sådant slag som krävde tillstånd av
vederbörlig myndighet, saknade dylikt tillstånd. Revisorerna förutsatte att
detta berodde på att någon ansökan ej ingivits till myndigheterna i fråga
och anförde vidare:

Det finnes knappast anledning förmoda, att det gjorda stickprovet skulle
giva ett resultat, som väsentligt skiljer sig från förhållandena i övrigt. Det
synes därför icke omotiverat att antaga, att en dylik underlåtenhet även i övrigt
förekommer. Även om vissa tjänstemän som skäl härför kunna andraga,
att ifrågavarande stadgande i avlöningsreglementena är så formulerat,

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

att tveksamhet stundom kan föreligga, om skyldighet att anhålla om tillstånd
är för handen, måste denna underlåtenhet synas anmärkningsvärd.
Särskilt gäller detta i fall, då tjänsteman, som själv bl. a. har till ämbetsuppgift
att övervaka tillämpningen av bestämmelserna på förevarande område,
anser sig kunna uraktlåta att ingiva ansökan i ämnet. Det vill förefalla
revisorerna, som om myndigheter i fall, då tillstånd ej meddelats, stundom
måste haft kännedom om tjänstemäns bisysslor.---

Statsutskottet ansåg i sitt av riksdagen godkända utlåtande över statsrevisorernas
berättelse (SU 1956: 94) de av revisorerna sålunda påtalade
förhållandena anmärkningsvärda och anslöt sig till revisorernas uppfattning
att den uteblivna tillståndsprövningen delvis hade sin grund i att gällande
bestämmelser i ämnet stundom lämnat rum för tveksamhet huruvida
tillstånd erfordrades för att inneha viss bisyssla. Utskottet fann det
därför önskvärt att en översyn av dessa bestämmelsers utformning i såväl
sakligt som formellt hänseende kom till stånd.

I samband med årets granskning av statsrådsprotokollen har konstitutionsutskottet
särskilt uppmärksammat förhållandena i förevarande hänseende
inom byggnadsstyrelsen. Förekomsten av bisysslor bland denna myndighets
tjänstemän påtalades i pressen i maj 1960 och föranledde att justitieombudsmannen
infordrade uppgifter i saken från styrelsen. Av en med
anledning härav hösten 1960 inom styrelsen företagen skriftlig enkät —- av
vilken utskottet tagit del — framgår, att osäkerhet råder bland befattningshavarna
beträffande innebörden av gällande bestämmelser om innehav av
bisyssla. Det i Saar stadgade förbudet att utan tillstånd vid sidan av tjänsten
inneha annan tjänstebefattning »eller därmed jämförligt uppdrag» har
sålunda lämnat rum för skilda tolkningar. Vidare bär på många håll den
i instruktionen för byggnadsstyrelsen upptagna bestämmelsen med förbud
för ordinarie befattningshavare att utan särskilt tillstånd åtaga sig vissa
uppdrag ansetts som föråldrad och ej längre i praktiken giltig.

Av de i enkäten utfrågade 242 befattningshavarna ha 30 procent lämnat
uppgift om uppdrag av olika slag vid sidan om tjänsten och av dessa synes
ungefär en tredjedel ha sökt och innehaft tillstånd till bisysslorna. Det
undandrar sig utskottets bedömande huruvida uppdragen i övrigt varit av
sådan art att tillstånd bort inhämtas.

Sedan uppmärksamheten riktats mot förekomsten av bisysslor inom denna
grupp statliga tjänstemän, ökade antalet tillståndsansökningar väsentligt
under slutet av år 1960. En granskning av antalet avgjorda tillståndsärenden
fram till mars månad 1961 har visat att tillstånd numera sökts av
praktiskt taget samtliga de befattningshavare, som tidigare uppgivit sig
inneha dylika uppdrag. Kungl. Maj:t synes i samband därmed ha iakttagit
större återhållsamhet beträffande tillståndsgivningen än vad tidigare varit
fallet.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961 11

Mot bakgrunden av den ovan lämnade redogörelsen vill utskottet uttala
följande.

Förekomsten av bisysslor bland statstjänstemän har vid olika tillfällen
varit föremål för undersökningar, vilka visat att en icke obetydlig del av
befattningshavarna vid sidan om sin statliga tjänst innehar uppdrag av
skilda slag. Omfattningen av uppdragen torde dock växla starkt inom olika
tjänstemannagrupper såväl till antalet som till arten.

Det är uppenbarligen av vikt att statens högre befattningshavare så långt
möjligt intaga en fri och obunden ställning och därför ej heller inneha bisysslor
i en omfattning, som kan inverka menligt på tjänsteutövningen. En
förutsättning för att det skall kunna avgöras, att innehavet av ett uppdrag
icke inkräktar på möjligheten att behörigen sköta den statliga tjänsten är att
vederbörande myndighet erhåller kännedom om de bisysslor tjänstemännen
inneha. Det är därför angeläget att myndigheterna uppmärksamma
förekomsten av bisysslor bland befattningshavarna och, om så befinnes påkallat,
medverka till att den föreskrivna tillståndsprövningen kommer till
stånd. Utskottet finner det vidare vara av betydelse att vederbörande departementschef
utövar en allmän uppsikt över förhållandena i förevarande
hänseende vid de till departementet hörande myndigheterna. Utskottet vill
i samband härmed erinra om 1956 års riksdags uttalande angående önskvärdheten
av att en översyn av de här aktuella bestämmelserna i såväl sakligt
som formellt hänseende kommer till stånd, varigenom möjligheterna
att upprätthålla en fast praxis i fråga om tillståndsgivningen torde väsentligen
förbättras.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härom har utskottet velat
för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
Ollén, Olsén, Sveningsson, Dahl, Källqvist, Palm och Hilding; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Linköping, von Friesen,
Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad,
Nilsson i Östersund, Hammar, Braconier och Alemyr.

III

Utskottet har under dechargearbetet till prövning förehaft ärendet angående
ombyggnaden av operahuset i Stockholm. En närmare redogörelse härför
lämnas i bilagda promemoria. Sammanfattningsvis får utskottet i ärendet
framhålla följande.

Sedan teaterstyrelsen i hyresavtal den 1 juni 1955 utfäst sig att — under
förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande — den 1 april 1956 ställa till
restaurangbolagets förfogande lokaler, innefattande bl. a. eu festvåning
och iordningställda i enlighet med till avtalet fogade skisser, gjorde teater -

12 Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

styrelsen i februari 1956 framställning till Kungl. Maj:t i syfte att få till
stånd en renovering och ombyggnad av operahuset, avseende såväl restauranglokalerna
som teaterlokalerna. I anledning av denna framställning fick
byggnadsstyrelsen den 16 mars 1956 i uppdrag att utarbeta och inkomma
med förslag till plan rörande erforderliga ombyggnadsarbeten.

I samband med hyresavtalet torde en preliminär kostnadsuppgift ha förelegat
beträffande ombyggnad av restauranglokalerna i enlighet med de till
avtalet fogade skisserna, slutande på ca 3 milj. kronor. Vid upprättande av
huvudritningar och noggranna kalkyler för ett sådant alternativ kom emellertid
byggnadsstyrelsen till en kostnad av 8,6 milj. kronor förutom nödvändiga
följdarbeten inom teaterlokalerna. Då ett sådant byggnadsföretag
ansågs ekonomiskt ogenomförbart samt det ej heller visade sig möjligt att
med slopande av restaurangen utnyttja dess lokaler för en önskad utökning
av teaterns utrymme, framlade byggnadsstyrelsen i november 1957 ett nedprutat
ombyggnadsförslag, avseende bl. a. en restaurang utan festvåning
för en kostnad av 5 milj. kronor utom följdåtgärder.

Även detta förslag befanns emellertid vid föredragning inför chefen för
handelsdepartementet alltför kostnadskrävande, varför byggnadsstyrelsen,
sedan en undersökning huruvida restauranglokalerna kunde användas för
annat lämpligt ändamål givit negativt resultat, i december 1957 framlade
ett nytt förslag till ombyggnad av restaurangen, varvid kostnaderna härför
angåvos till 2,9 milj. kronor.

Detta förslag betraktades emellertid av restaurangbolaget såsom otjänligt
som underlag för en förhyrning. Man framhöll, att ingen restauratör torde
vara villig att taga restaurangen om ej någon festvåning ingick. Till följd
härav utarbetades ytterligare ett förslag, det s. k. marsförslaget. Ehuru
däri — till skillnad mot de båda föregående förslagen — en festvåning för
restaurangen beräknades skola iordningställas på en del av en planerad
terrasspåbyggnad, uppgavs kostnaden för restaurangens ombyggnad alltjämt
till 2,9 milj. kronor. Därvid hade emellertid från den verkliga kostnaden
avdragits och till en särskild post överförts 0,9 milj. kronor, avseende arbeten,
som på grund av eftersatt underhåll ansetts nödvändiga oavsett för
vilket ändamål lokalerna framdeles skulle användas. Förslaget upptog härjämte
ombyggnadsarbeten inom teaterlokalerna för en kostnad av 3,2 milj.
kronor.

På hemställan av chefen för handelsdepartementet uppdrog Kungl. Maj :t
den 11 april 1958 åt byggnadsstyrelsen att utföra ombyggnads- och reparationsarbeten
inom operahuset i huvudsaklig överensstämmelse med marsförslaget
till en kostnad av högst 7 milj. kronor. Samtidigt ställdes 3 milj.
kronor av särskilda lotterimedel till byggnadsstyrelsens förfogande för ändamålet.
Arbetet påbörjades i september 1958.

Under mellantiden fördes förhandlingar mellan operaledningen och restaurangbolaget
om revision av 1955 års hyresavtal. Dessa resulterade under

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

våren 1959 i en överenskommelse, vilken av Kungl. Maj :t godkändes den
30 april 1959.

Sedan byggnadsstyrelsen i slutet av maj 1960 anmält, att kostnaderna
för ombyggnaden skulle komma att väsentligt överskrida de tidigare angivna,
har Kungl. Maj :t på föredragning av chefen för handelsdepartementet
förordnat om särskild utredning rörande orsakerna till fördyringen av
operahusombyggnaden. Utredningsmannen har i sitt i november 1960 avgivna
yttrande redovisat en ny kostnadsberäkning, som slutar på över 18
milj. kronor, varav drygt 12 milj. kronor för restauranglokalerna. Då det
enligt av departementschefen anlitad expertis icke kunde anses ur praktiska
och ekonomiska synpunkter försvarligt att inställa arbetena, har Kungl.
Maj:t under sommaren och hösten 1960 anslagit tillhopa 8 milj. kronor av
tillgängliga särskilda lotterimedel för fullföljande av de ifrågavarande byggnadsarbetena,
därav 2 milj. kronor förskottsvis i avbidan på den riksdagens
prövning av frågan om täckande av merkostnaderna som numera skett.

De betydande kostnadsöverskridanden som uppkommit synas enligt den
verkställda särskilda utredningen i allt väsentligt kunna återföras på två
faktorer. Den ena är att i december- och marsförslagen lämnades kostnadsuppgifter,
som lågo avsevärt under novemberförslagets detaljerade och med
god noggrannhet utförda kostnadsberäkningar, utan att däremot svarande
minskningar i byggnadsprogrammet vidtagits. Den andra huvudorsaken
sammanhänger enligt utredningsmannen med att 1955 års hyresavtal mellan
teaterbolaget och restaurangbolaget träffades med de bristande förutsättningar
för dess genomförande, som förelågo från teaterbolagets sida. Utredningsmannen
finner vidare, att de flesta orsakerna till kostnadsöverskridandena
i större eller mindre utsträckning ha sin grund i vissa organisatoriska
förhållanden, nämligen dels den nuvarande uppdelningen mellan operaledningen
och byggnadsstyrelsen av ansvaret för operahusets förvaltning
och dels byggnadsstyrelsens nuvarande inre organisation och arbetsformer.

Av utredningen synes slutligen framgå, att medel för operahusets ombyggnad
i mars 1960 kommit att ställas till byggnadsstyrelsens förfogande
utan att vederbörligt anslagsbeslut från Kungl. Maj :t förelegat.

Som framgår av den föregående redogörelsen ha ett flertal otillfredsställande
förhållanden förekommit i samband med den ännu ej avslutade ombyggnaden
av operahuset i Stockholm. Detta har också klart insetts av
Kungl. Maj :t. Redan år 1959 har på initiativ av chefen för ecklesiastikdepartementet
tillsatts en utredning rörande operans ekonomi och därmed sammanhängande
förhållanden, vilken enligt sina direktiv har att överväga
även frågan om den framtida förvaltningen av operahuset. Sedan kostnadsöverskridandena
i fråga om operahusets ombyggnad i maj 1960 anmälts,
har chefen för handelsdepartementet omedelbart föranstaltat om särskild
utredning angående orsakerna till fördyringen. Så snart yttrandet bäröver

14 Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

avlämnats har chefen för kommunikationsdepartementet med stöd av
särskilt bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallat fem utredningsmän för
att verkställa översyn av byggnadsstyrelsens organisation. Vidare har chefen
för handelsdepartementet överlämnat ett exemplar av yttrandet till justitiekanslersämbetet
för kännedom. Sedermera har Kungl. Maj:t efter framställning
av ordinarie justitiekansler!! och med motsvarande befrielse för
denne förordnat en särskild befattningshavare att i egenskap av justitiekansler
handlägga det sålunda anhängiggjorda ärendet. Resultatet av justitiekanslerns
prövning av frågan huruvida ansvar skall yrkas mot någon
ämbets- eller tjänsteman för fel och försummelser i samband med ombyggnadsärendet
kan ej förväntas föreligga innan utskottets dechargebetänkande
bör avgivas. Utskottet kan därför än mindre avvakta utgången av den domstolsprövning
som kan bliva följden av justitiekanslerns beslut. Ansvarsfördelningen
mellan olika myndigheter och befattningshavare kan alltså för
närvarande ej fastställas. Genom den verkställda särskilda utredningen angående
orsakerna till fördyringen av ombyggnadsarbetena och vad som i
övrigt blivit känt efter den 10 januari 1960 ha likväl blottats förhållanden,
som icke få förekomma inom statsförvaltningen och som äro ägnade att
rubba allmänhetens förtroende för densamma. Vad sålunda förekommit i
frågan om operahusets ombyggnad och sin uppfattning härom, så långt
detta spörsmål nu går att bedöma ur konstitutionell synpunkt, har utskottet
— som avslagit ett framställt yrkande om anmärkning enligt § 107 regeringsformen
gentemot chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange
— funnit sig icke kunna underlåta att för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
Ollén, Olsén, Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg, herrar Hedblom,
Dahl och Palm; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Linköping, von Friesen,
Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad,
Nilsson i Östersund, Hammar, Braconier och Johansson i Trollhättan.

Enligt kungörelse den 25 november 1949, nr 614, fordras tillstånd för utförsel
ur riket av krigsmateriel. Av en till kungörelsen fogad förteckning
framgår vilka varor som betecknas som krigsmateriel. Däri ingår bland
annat vapen och ammunition samt annan utrustning för militärt bruk
ävensom maskiner och verktygsutrustningar, som äro särskilt avsedda för
framställning och underhåll av i förteckningen nämnd materiel.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961 15

Exportlicens för krigsmateriel meddelas av Kungl. Maj :t då utförsel
skall ske i större omfattning eller eljest är av större vikt och av chefen för
handelsdepartementet i andra fall.

Exportlicensärendena handläggas i handelsdepartementet av en krigsmaterielinspektör,
vilken även handhar kontrollen av krigsmaterieltillverkningen.
I ärenden som kunna påkalla prövning ur utrikespolitisk synpunkt
överlämnas handlingarna till utrikesdepartementet och föredragas regelmässigt
för ministern för utrikesärendena.

Statsminister Erlander har i svar på en interpellation i första kammaren
den 25 april 1956 (FIv 1956: 15 s. 54) framhållit, att regeringen i allmänhet
tillämpat principen att över huvud vägra licenser till stater, som för tillfället
äro invecklade i akuta internationella konflikter, eller i ■vilka inbördeskrig
är rådande eller där det internationella eller interna läget är så hotande,
att fara för oroligheter eller krig föreligger.

I anledning av en interpellation i andra kammaren anförde chefen för
handelsdepartementet, statsrådet Lange, den 17 februari 1961 (AK 1961:7

s. 3) att de av statsminister Erlander angivna principerna för export av
krigsmateriel alltjämt tillämpas och att från svensk sida under längre tid
licenser över huvud taget icke utställts för sådan export till vissa områden,

t. ex. Mellersta Östern och Mellanamerika.

Statsrådet Lange framhöll även att i samband med licensgivningen ofta
svårlösliga frågor uppkommo om kontroll av att försåld materiel komme
det i exportlicensen angivna mottagarlandet till handa; sålunda skedde upphandlingen
ibland direkt av importlandets myndigheter, i andra fall av en
industri i landet i fråga eller av ett förmedlande företag; transporten ombesörjdes
i regel av speditionsfirmor och olika transportföretag.

I detta sammanhang vill konstitutionsutskottet också erinra om att i en
vid årets riksdag väckt motion, II: 265, hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville anhålla om prövning av möjligheterna att effektivisera
övervakningen av svensk krigsmaterielexport. Allmänna beredningsutskottet
har i utlåtande nr 11 över motionen bland annat framhållit att det enligt
utskottets förmenande borde vara möjligt att inom ramen för den nuvarande
ordningen åstadkomma en kontroll som vore tillfredsställande med hänsyn
till ärendenas art och betydelse. Det kunde bland annat mot bakgrunden
av vad den ansvarige departementschefen anfört förutsättas, att mö jligheterna
härtill tillvaratoges. Utskottet fann därför icke skäl föreligga att nu
ifrågasätta en omorganisation av kontrollen utan hemställde att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagens kamrar biföllo
vid sammanträde den 24 mars 1961 vad utskottet sålunda hemställt.

Vid årets dcchargegranskning har konstitutionsutskottet ägnat särskild
uppmärksamhet åt såväl de av Kungl. Maj:t som de av chefen för handelsdepartementet
beviljade exporllicenserna för krigsmateriel.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

Med anledning av denna granskning och med hänsyn till de ifrågavarande
ärendenas art och betydelse vill utskottet i anslutning till statsministerns
ovannämnda uttalande understryka vikten av att tillstånd icke meddelas för
utförsel av sådan krigsmateriel, som kan tänkas komma till militärt bruk
eller därmed jämförlig användning, till länder, som äro invecklade i internationella
konflikter eller i vilka inbördeskrig är rådande eller där det internationella
eller interna läget är sådant, att fara för oroligheter föreligger.
I förekommande fall bör även beaktas, att materiel, som kan synas ha en
övervägande civil användning, såsom jaktgevär och dylikt, i vissa fall på sin
bestämmelseort kan komma att få militärt bruk. Vid meddelande av exportlicens
böra vidare enligt utskottets mening betryggande garantier skapas
för att ifrågavarande krigsmateriel införes i det land och kommer den köpare
till handa, som avsetts i licensen.

Denna sin uppfattning har utskottet funnit sig böra för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från f ör s t a kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
Ollén, Olsén, Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg, herrar Dahl, Källqvist
och Palm; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Linköping, von Friesen,
Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad,
Nilsson i Östersund, Hammar, Braconier och Alemyr.

Härjämte har beträffande uttalanden utan åberopande av § 107 regeringsformen
skiljaktighet, som utskottet ansett sig böra för riksdagen redovisa,
förekommit i följande ärende.

(Protokollet över justitiedepartementsärenden den 25 november 1960, nr 2)

I en den 6 juni 1907 dagtecknad skrift, som inkom till civildepartementet
den 13 juni 1908, anhöll legationssekreteraren Richard Kleen, att Kungl.
Maj :t måtte förordna om uppresande av ett fosterlandet ägnat monument,
ett »Sveamonument», i Sveriges huvudstad och som grundplåt för detta
ändamål av Kleen mottaga etthundratusen kronor. Monumentet skulle
resas på den öppna platsen på Helgeandsholmen, och för verkets åstadkommande
och medlens förvaltning skulle en kommitté tillsättas, vari bland
andra en eller flera konstnärer inginge.

Kungl. Maj:t einottog i konseljbeslut den 17 juni 1908 det erbjudna beloppet
och anbefallde förvaltningen av detsamma åt statskontoret samt
uppdrog åt civilministern att vidtaga lämpliga åtgärder för åstadkommande
av ett monument av åsyftat slag.

I en skrift av den 15 september 1908 förklarade Kleen att av honom ut -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

tryckta önskemål angående monumentets plats och utseende icke utgjorde
några absolut bindande villkor.

En kommitté, som tillsattes med dåvarande kronprinsen som ordförande
och nio ledamöter för utförande av de i donationsbrevet givna uppgifterna,
sammanträdde första gången år 1909 men synes därefter blott ha sammankommit
vid några tillfällen. År 1960 bestod kommittén av H. M:t Konungen
samt f. d. riksantikvarien Sigurd Curman, professorn emeritus Ragnar
Josephson och f. d. generaldirektören Ivar Tengbom.

Sedan donators arvingar framfört sin önskan, att donationsmedlen skulle
anslås till viss ungdomsverksamhet, avgav justitiekanslersämbetet den 10
maj 1946 utlåtande i frågan om ändrad disposition av fonden. Ämbetet anförde
däri bland annat, att innan beslut att övergiva det i donationsbrevet
angivna ändamålet fattades, det borde klarläggas, att donationsändamålet
på grund av ändrade förhållanden varken nu eller efter ytterligare fondering
av donationsmedlens avkastning rimligen kunde eller borde realiseras,
samt att det föreliggande materialet icke motiverade ett sådant beslut.

I skrivelse den 17 september 1957 hemställde riksantikvarieämbetet, på
begäran av Kleens då enda kvarlevande barn, hos Kungl. Maj :t, att donationen
skulle få tagas i anspråk för att i värdigt skick iordningställa och
underhålla fornminnesområdet i Gamla Uppsala såsom nationellt minnesmärke.
Donationsmedlen skulle, i händelse de ställdes till riksantikvarieämbetets
förfogande, användas för att befordra de fastighetsförvärv, som
ämbetet systematiskt gjorde inom fornminnesområdet i syfte att där förhindra
olämplig bebyggelse och bedriva markvård. För att uppfylla donators
önskningar till fullo skulle även ett monument uppföras i anslutning
till fornminnesområdet. Enligt en approximativ beräkning skulle kostnaderna
komma att fördela sig på följande sätt:

Monumentet ..............................	...... 100 000
Inköp av markområden och fastigheter	...... 300 000
Rivning och flyttning av byggnader..........	...... 300 000
Markvårdande arbeten	...... 150 000
Oförutsett ................................	...... 50 000

Kronor 900 000

I ett den 27 november 1958 avgivet remissutlåtande framhöll justitiekanslersämbetet,
att det såvitt nu kunde bedömas syntes antagligt att något
nationalmonument i den utformning donator tänkt sig knappast komme
att uppföras. Ämbetet funne det försvarligt att medlen på föreslaget sätt
användes till att sätta fornminnesområdet i värdigt skick trots att detta
innebure avvikelser på väsentliga punkter från donationsföreskrifteina,
men ansåg sig dock på grund av de betänkligheter som kunde anföras mot

2—Bihang till riksdagens protokoll 1961. 5 sand. 2 avd. Nr 15

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

förslaget böra framföra tanken att tills vidare endast en del av fonden toges
i anspråk för det förordade ändamålet.

I skrivelser till Kungl. Maj :t anhöllo Konstakademien, att ärendet måtte
remitteras till akademien, och Konstnärernas riksorganisation, att statens
konstråd skulle givas tillfälle att yttra sig. Riksorganisationen framhöll
även önskvärdheten av att de vakanta platserna i den i donationsbrevet
avsedda kommittén skulle besättas innan avgörande beslut fattades.

Ärendet remitterades förutom till justitiekanslersämbetet endast till riksgäldsfullmäktige,
som avstyrkte det föreliggande förslaget under framhållande,
att frågan om användande av donationsmedlen borde prövas i samband
med dryftande av förslag till skulptural utsmyckning av riksdagshusplanen.

I beslut den 25 november 1960 förklarade Kungl. Maj:t, att bestämmelserna
i Kleens ovannämnda donationsskrivelse icke utgjorde hinder mot
att donationsmedlen toges i anspråk för iordningställande i värdigt skick
av fornminnesområdet i Gamla Uppsala, varjämte Kungl. Maj:t uppdrog
åt riksantikvarieämbetet att inkomma med plan för erforderliga åtgärder
jämte kostnadsberäkning.

Fonden uppgick den 30 juni 1960 till i det närmaste 857 000 kronor.

Utskottet har icke funnit anledning erinra mot chefens för justitiedepartementet
beredning av ifrågavarande ärende eller dennes tillstyrkan av
Kungl. Maj :ts ovannämnda beslut.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
Ollén, Olsén, Sveningsson, Dahl, Källqvist, Palm och Hilding*; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Linköping, von Friesen,
Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Hammar, Braconier,
Alemyr, Henningsson* och Johansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 4 maj 1961

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
Ollén, Olsén, Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg, herrar Hedblom,
Dahl och Palm; samt

från andra kammaren; herrar Andersson i Linköping, von Friesen,
Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad,
Nilsson i Östersund, Hammar, Braconier och Johansson i Trollhättan.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

Reservationer

Avseende avd. B i utskottets memorial
(Avslaget yrkande om anmärkning enligt § 107 regeringsformen)

1) Beträffande punkt I

av herr von Friesen jämte herrar Sveningsson, Källqvist, Hilding, Magnusson
i Tumhult, Hammar och Braconier, vilka anfört:

Av handlingarna i ärendet jämte den långa tidrymd som förflutit sedan
föreningens hemställan inkom till justitiedepartementet framgår, att Kungl.
Maj :t ingått i saklig prövning av frågan huruvida det vore befogat med resning
till förmån för Sastamoinen i det ifrågavarande tryckfrihetsmålet. Det
borde då under alla omständigheter ha ålegat chefen för justitiedepartementet
att före ärendets avgörande inhämta justitiekanslerns uppfattning i frågan.
Så har icke skett. Detta faktum jämte den för rättskänslan stötande
omständigheten, att en person, som sedermera befunnits skyldig till grova
förmögenhetsbrott och till följd härav avsatts från sitt ämbete, likväl även
därefter kommit att åtnjuta rättsordningens skydd för sin ära gentemot den,
som påpekat hans brottslighet, har föranlett oss att inom utskottet yrka anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Kling.

2) Beträffande punkt II

av herr von Friesen jämte herrar Sveningsson, Hedblom, Magnusson i
Tumhult, Hammar och Braconier, vilka anfört:

Såsom styrelsemedlemmar i hel- och halvstatliga företag inom respektive
departements verksamhetsområde ha statssekreterare och andra här ifrågakommande
befattningshavare att vid avgörandet av olika ärenden handla på
eget ansvar — även om de dessförinnan samrått med departementschefen.
Sedermera kunna de på grund av sin särskilda ställning inom departementet
komma att medverka vid eller i vart fall utöva inflytande på samma ärendens
prövning därstädes. Detta anse vi så betänkligt att vi, oavsett den
praxis som synes ha utbildat sig på området, icke kunnat undgå att inom
utskottet yrka anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot vederbörande
statsråd. En annan ordning måste nämligen enligt vår mening tillskapas,
och vi finna det synnerligen angeläget att spörsmålet beaktas av författningsutredningen
och vid ställningstagandet till frågan om de statliga företagsformerna.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

3) Beträffande punkt III

av herr Sveningsson, som med instämmande av herr Ollén, fru SegerstedtWiberg
samt herrar Hedblom, von Friesen, Magnusson i Tumhult, Hammar
och Braconier anfört:

Vad beträffar byggnadskostnaderna för den i bilagd PM omnämnda
restaurangen synes handelsministern från början ha eftersträvat att hålla
ombyggnadskostnaderna så låga att en någorlunda godtagbar förräntning
av det nedlagda kapitalet kunnat ske. Redan den omständigheten att byggnadsstyrelsen
— i enlighet med departementschefens önskan -— vid olika
tillfällen framlade förslag om allt kraftigare nedpressade kostnadsberäkningar
utan att motsvarande nedskärningar i byggnadsprogrammet vidtogos
borde ha föranlett departementschefen till stor försiktighet då det gällde
att bedöma om kostnadsramen skulle kunna hållas. Härtill kommer att den
promemoria den 17 mars 1958, som enligt vad den nu verkställda utredningen
visar legat till grund för byggnadsstyrelsens påföljande dag avgivna
förslag och som för restaurangen upptog ett 0,9 milj. kronor högre belopp
än förslaget, synes ha föredragits i handelsdepartementet innan förslaget
framlades. Departementschefen måste alltså ha varit medveten om att
nämnda summa i det slutliga förslaget överflyttades från kostnaderna för
restaurangen till en särskild kostnadsrubrik, avseende eftersatt underhåll
för själva byggnaden. Oaktat detta överflyttande skedde inom en tidrymd
som svårligen kan ha medgivit några grundligare kostnadsberäkningar har
förslaget godkänts som grundval för Kungl. Maj :ts beslut och detta utan
att den nyssnämnda promemorian omnämnts i statsrådsprotokollet över
beslutet eller i därtill hörande handlingar.

Vad ombyggnaden av restaurangen beträffar synes det oss oriktigt att
lotterimedel i den omfattning som skett använts till byggande av en lyxrestaurang.
Härigenom har riksdagens beslutanderätt beträffande statsutgifterna
blivit åsidosatt. Riksdagen har innevarande år nödgats bevilja
anslag av ordinarie budgetmedel till täckande av viss del av merkostnaderna.

Av vad som förevarit synes det oss uppenbart att chefen för handelsdepartementet
försummat den kontroll av lämnade kostnadsuppgifter som
varit påkallad. Ej heller sedan ombyggnadsarbetena påbörjats — utan att
fullständiga arbetsritningar och därpå grundade noggranna kostnadsberäkningar
förelegat — synes departementschefen ha med erforderlig vaksamhet
följt utvecklingen av ärendet.

På grund av vad som anförts har vi inom utskottet yrkat anmärkning
jämlikt 107 § regeringsformen mot chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Lange.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

Avseende avd. C b) i utskottets memorial
(Avslaget yrkande om uttalande utan åberopande av § 107 regeringsformen)

av herr Källqvist, som med instämmande av herrar Sveningsson, Hilding,
von Friesen, Magnusson i Tumhult, Hammar och Braconier ansett att utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

len — — ----(= utskottsmajoriteten, s. 16—18) --—----

kronor.

Beredningen av det ifrågavarande ärendet, för vilken det ålegat chefen
för justitiedepartementet att ansvara, synes i vissa avseenden ha varit bristfällig.
Sålunda har den kommitté, som enligt donationsbrevets bestämmelser
hade att verka för åstadkommande av monumentet, över huvud taget
icke tillfrågats före avgörandet. Vidare har man icke inhämtat upplysningar
från någon på det konstnärliga området sakkunnig myndighet beträffande
möjligheten att utföra ett nationalmonument. Enligt stadga för Konstakademien
(SFS 1938:484) och instruktion för statens konstråd (SFS
1937:883) ha dessa institutioner till uppgift bland annat att avgiva utlåtanden,
där sådana av Kungl. Maj:t infordras. Det bör särskilt konstateras,
att Konstakademien hemställt att få avgiva remissyttrande i ärendet.

Lämpligheten av chefens för justitiedepartementet tillstyrkan av Kungl.
Maj :ts ifrågavarande beslut av den 25 november 1960 kan även starkt ifrågasättas.
Det finns inga som helst skäl för påståendet, att ett monument i här
angivet syfte inte skulle kunna uppföras i våra dagar. Otvivelaktigt är det
möjligt för nutida konstnärer att skapa ett fosterlandet ägnat monument i
överensstämmelse med donators önskemål. Enligt tillämpad praxis bör vid
permutation av en stiftelses ändamål sökas en användning, som så nära som
möjligt ansluter sig till stiftarens avsikter med donationen. Den av Kungl.
Maj :t medgivna ändrade dispositionen av den Kleenska fonden kan ej anses
i sådan grad ansluta sig till det av Kleen i donationsbrevet givna förordnandet
att permutation kan anses försvarlig. Att donationsmedlen, såsom riksantikvarieämbetet
föreslagit, skola för fornminnesvårdande ändamål användas
till inköp av markområden, rivning av byggnader och markåtgärder,
såsom fyllning av grustäkter och lagning efter sentida bebyggelse i Gamla
Uppsala, torde sålunda stå i dålig överensstämmelse med donationsbestämmelserna.
Främmande för donators syfte med gåvan torde även riksantikvarieämbetets
förslag vara att ett monument skall uppföras för en mindre del
av fondmedlen utanför det egentliga fornminnesområdet i arkitektonisk anslutning
till ett kommunalhus med ungdomsgård m. m. Justitiekanslersämbetct
har till yttermera visso i sitt utlåtande av den 27 november 1958
framhållit, att betänkligheter kunde anföras mot förslaget.

Denna sin uppfattning har utskottet velat giva riksdagen till känna.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 är W61

Bilaga

angående ombyggnaden av operahuset

Operahuset i Stockholm uppfördes under åren 1889—1898 och är statens
egendom. Byggnaden är sedan år 1935 av Kungl. Maj:t förklarad som byggnadsminnesmärke.
Den inrymmer, förutom lokaler för teaterändamål, några
affärslokaler samt en restaurang, Operakällaren. Nyttjanderätten till byggnaden
tillkommer Kungl. teaterns aktiebolag, ett enskilt företag, som bildades
år 1899. Till grund för teaterbolagets rättigheter och skyldigheter ha
legat ett flertal varandra avlösande kontrakt mellan staten och teaterbolaget.
Det senaste kontraktet har utlöpt den 30 juni 1958. Kungl. Maj :t har
genom beslut den 11 april 1958 uppdragit åt chefen för ecklesiastikdepartementet
att träffa nytt avtal med teaterbolaget för tiden t. o. m. den 30 juni
1961. Något skriftligt kontrakt har dock icke upprättats utan de villkor, som
angivits i beslutet den 11 april 1958, torde tillämpas enligt muntligt avtal
(jfr riksdagsberättelsen år 1960 s. 210).

Enligt både de tidigare kontrakten och det gällande avtalet åligger det
teaterbolaget att svara för teaterverksamhetens upprätthållande samt för
inre underhåll av byggnaden. För det yttre underhållet svarar byggnadsstyrelsen.
Teaterbolaget äger disponera inflytande hyresinkomster. Huvudparten
av dessa, i runt tal 200 000 kronor för år, avsåg tidigare Operakällaren.
Verksamheten där upphörde emellertid under våren 1955 på grund av
att lokalerna blivit otjänliga för restaurangbruk.

Operahuset har icke tidigare undergått någon väsentlig ombyggnad. Däremot
har operans lokalfråga redan år 1945 gjorts till föremål för utredning.
Teaterns styrelse framställde då önskemål om en utökning av sina lokaler.
Byggnadsstyrelsen, som utförde utredningen, framhöll i skrivelse år 1949
att det vore svårt att göra några större utvidgningar av själva byggnaden
av hänsyn till stadsbilden samt att man borde vänta med att vidtaga några
åtgärder med hänsyn till rådande tidsläge.

Frågan om utvidgning av operalokalerna synes därefter icke ha återupptagits
förrän år 1954. I en inom byggnadsstyrelsen utarbetad promemoria
den 31 mars 1954 angavs, att vissa arbeten av underhållskaraktär samt
nödvändigheten av en upprustning snarast möjligt av Operakällarens ekonomilokaler
hade aktualiserat behovet av en allmän översyn av teaterns
byggnadsproblem. Det hade visat sig nödvändigt, att en plan för arbetenas
genomförande i deras helhet snarast bleve utarbetad för att läggas till
grund för arbetenas successiva genomförande.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

Våren 1955 preciserades av operaledningen ett minimiförslag, upptagande
ett ytterligare lokalbehov av omkring 1 200 i huvudsak fördelat på
repetitionsutrymmen samt klädloger och uppehållsrum för personalen. Vidare
framhölls från operaledningens sida, att restaurangens kök samt övriga
utrymmen, som voro belägna i källarvåningen, icke fyllde av hälsovårdsmyndigheterna
uppställda krav utan vid en kommande upprustning
av byggnaden borde uppflyttas till samma niva som restaurangens matsalar.

Sedan restaurangen under några år gått med förlust, förvärvades aktiemajoriteten
i restaurangföretaget av nya intressenter, och i samband därmed
stängdes restaurangen i mars 1955. Vid överläggningar med de nya intressenterna
för Operakällaren nåddes enighet om att en betydande upprustning
av restauranglokalerna skulle eftersträvas, varvid i första hand
köks- och ekonomiutrymmen skulle flyttas upp från källarplanet samt lokalerna
utbyggas med en festvåning.

Den 1 juli 1955 tecknade teateraktiebolaget med Aktiebolaget Operakällaren
ett hyresavtal, vilket grundades på en preliminär genom restaurangföretagets
försorg utförd skiss avseende restaurangens ombyggnad. Denna
skulle i huvudsak omfatta — förutom uppflyttning av restaurangköket till
bottenvåningen — ombyggnad av förutvarande terrassen till festvåning
och en utökning av kontors- och personalutrymmena, vilka dittills icke
haft tillfredsställande omfattning. Några preciseringar rörande ombyggnadens
standard innehöll avtalet icke, men det innebar en ökning av restaurangens
lokalyta med ca 50 procent. Den i avtalet angivna hyresersättningen
omfattade en grundhyra på 165 000 kronor per år, vartill kom en
indexreglerad tilläggshyra, beräknad efter viss procent av restaurangrörelsens
omsättning. Vid en antagen omsättning inom restaurangen på 10 milj.
kronor per år skulle hyresersättningen till teatern utgöra omkring 400 000
kronor. Avtalet skulle gälla under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande
och avsåg tiden den 1 april 1956—den 31 december 1966. Det synes
emellertid aldrig ha underställts Kungl. Maj:ts prövning och har heller
icke trätt i tillämpning.

I december 1955 diskuterades ett skissutkast för ombyggnaden och ett
program för operans eget lokalbehov mellan bl. a. byggnadsstyrelsens chef
och teaterledningen.

I februari 1956 gjorde teaterbolagets styrelse framställning till Kungl.
Maj :t i syfte att få till stånd en renovering och ombyggnad av operahuset.
Styrelsen åberopade den intensifierade teaterverksamhetens krav på flera
och tidsenligare lokaler — särskilt behövde repetitionsutrymmen, sångrum
och klädloger utökas samt de sceniska resurserna förbättras. I fråga om
restaurangen hänvisades till att ekonomilokalema, som huvudsakligen lågo
i källarvåningen, befunno sig i ett ur hälsovårds- och arbetarskyddssynpunkt
icke tillfredsställande skick. 1 betraktande av det stora inkomst -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

bortfallet vid avstängning av restauranglokalerna vore det enligt styrelsen
av vikt, att arbetena kunde påbörjas snarast möjligt. Styrelsen hemställde
att medel i första hand skulle ställas till förfogande för utrednings- och
proj ekteringsarbeten.

Kungl. Maj :t uppdrog den 16 mars 1956 åt byggnadsstyrelsen att efter
samråd med teaterbolagets styrelse utarbeta och till Kungl. Maj :t inkomma
med förslag och plan rörande erforderliga ombyggnadsarbeten inom operahuset.
Samtidigt medgavs att byggnadsstyrelsen för ändamålet fick ta i
anspråk högst 200 000 kronor av behållningen av ett av Svenska penninglotteriet
aktiebolag under år 1955 anordnat lotteri till förmån för teater
och musik. Av nämnda lotteribehållning ställde Kungl. Maj :t sedermera,
den 26 april 1957, ytterligare 200 000 kronor till byggnadsstyrelsens förfogande
för utredningsändamål.

Sedan byggnadsstyrelsen fått i uppdrag att utarbeta förslag och plan för
ombyggnadsarbetena, anlitade styrelsen en privat arkitektfirma för uppgörandet
av definitiva förslag. Kostnadsberäkningar utfördes dock av
byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå.

Det skissutkast, som redan tidigare diskuterats, godkändes av samtliga
berörda parter och bearbetades vidare så att kostnadskalkyler, grundade
på tämligen fullständigt tekniskt underlag, och en preliminär tidsplan för
arbetenas genomförande kunde framläggas i juni 1956. Efter samråd under
hand med handelsdepartementet beslöt byggnadsstyrelsen att ritningsarbetet
skulle fullföljas enligt de redovisade riktlinjerna.

Strax därefter framställdes emellertid från operaledningens sida krav på
betydande ändringar i programmet, och byggnadsstyrelsen beslöt på hösten
1956 att konsekvenserna av dessa krav skulle utredas. Styrelsen hade dessförinnan
gjort teaterledningen uppmärksam på den tidsutdräkt som omarbetningen
skulle förorsaka.

Våren 1957 förelåg ett förslag med fullständiga huvudritningar. Det slutade
på en kostnad av 19 milj. kronor, varav 7,8 milj. kronor för restaurangen
jämte 1,5 milj. kronor för omdisponeringar inom teatern, föranledda
av restaurangens ombyggnad.

Detta förslag blev vid föredragning inför chefen för handelsdepartementet
icke godkänt för fortsatt detaljplanering med hänsyn till den betydande
kostnad som förslaget innefattade. Det ansågs därvid även tveksamt, huruvida
den hyresinkomst som skulle kunna erhållas från Operakällaren
kunde motivera den betydande investering som planerna förutsatte. I stället
erhöll byggnadsstyrelsen direktiv att fortsätta utredningsarbetet med
sikte på en mindre kostnadskrävande lösning.

Nytt förslag angående operahusets ombyggnad ingavs till Kungl. Maj:t
med skrivelse den 19 november 1957. Byggnadsstyrelsen redogjorde i skrivelsen
för olika förslag, som blivit föremål för överväganden inom styrelsen
och i samråd med teaterledningen. I första hand hade man haft att

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961 25

överväga den ombyggnad, som visats på 1956 års huvudritningar, vilka
som ovan nämnts nära anslöto sig till de skisser, som fogats till det den
1 juli 1955 ingångna hyresavtalet angående restauranglokalerna. Ett sådant
alternativ innebar en avsevärd utökning av de lokaler som tidigare
disponerats för restaurangändamål, bl. a. därigenom att byggnaden skulle
förses med en terrasspåbyggnad, som i sin helhet vore avsedd för restaurangens
behov såsom festvåning etc. men också genom att betydande teaterutrymmen,
repetitionssalar, loger och magasin togos i anspråk för restaurangen.
Bl. a. skulle genom ombyggnaden den utvidgning av scenen, som
förordats av en sakkunnig, icke bli möjlig. Kostnaden för en sådan ombyggnad
och utökning av restauranglokalerna angavs till 8,6 milj. kronor,
vartill skulle komma 2,8 milj. kronor för vissa ombyggnadsarbeten inom
teatern, som skulle bli en ren följd av restaurangens intrång i teaterns utrymmen
och därför borde belasta restaurangens ombyggnad. Med hänsyn
härtill beräknades totalsumman av kostnaderna för restaurangens ombyggnad
enligt ett sådant alternativ till 11,4 milj. kronor. — Då detta projekt
ansetts ekonomiskt ogenomförbart, bl. a. på grund av att hyresinkomst
icke skulle kunna erhållas för att ge en rimlig avkastning på investeringen,
hade styrelsen också prövat möjligheterna att utnyttja Operakällarens lokaler
för den önskade utökningen av teaterns utrymme. En år 1956 utförd
kostnadsberäkning rörande detta alternativ hade stannat vid 12,8 miljoner
kronor jämte för inredning in. m. omkring 900 000 kronor. Denna överslagsmässiga
kalkyl syntes emellertid enligt byggnadsstyrelsens mening
visa, att ombyggnadsarbetena på grund av byggnadens konstruktion och
nuvarande tekniska tillstånd trots betydande kostnader icke komme att
lämna ett fullgott resultat. Då lokalerna i detta fall icke gåvo några hyresinkomster,
innebar lösningen ej heller avkastningsmässigt sett någon egentlig
ekonomisk vinst. Byggnadsstyrelsen ansåg sig därför böra återgå till
tanken att restauranglokalerna sattes i stånd i samband med ombyggnaden,
men föreslog att detta skulle ske enligt ett minskat program; bl. a.
skulle festvåningen på terrassen utgå. Detta s. k. »novemberförslag» innebar,
att arbetena skulle bedrivas i fyra etapper, av vilka blott de båda första
äro aktuella i detta sammanhang. Den första etappen avsåg dels ombyggnad
och iståndsättning av restaurangen, huvudsakligen flyttning av ekonomilokalerna
från källarvåningen till bottenplanet, dels iordningställande
för teaterns del av repetitionssal och sidomagasin med kuliss-hiss. Sistnämnda
arbeten betraktades som följdåtgärder till restaurangombyggnaden;
genom kökets flyttning till bottenvåningen förlorade teatern utrymmen,
som måste ersättas på andra håll inom byggnaden. Dessutom skulle
inom denna etapp utföras ljudisolering av järnridån, vissa arbeten i orkesterdiket
samt omläggning av panncentralen. Hela kostnaden för etapp I
uppskattades till drygt 7 milj. kronor, varav 5 milj. kronor belöpte på
restaurangen, 1,6 milj. kronor på de nämnda följdåtgärderna samt 500 000

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

kronor på pannrum och ljudisolering av järnridån in. in. I första etappen
ingick icke någon påbyggnad av terrassen på operahusets baksida. En sådan
påbyggnad avsågs ske i etapp II, därvid på terrassen skulle iordningställas
repetitionssal, två balettsalar, sex loger samt lunch- och fritidslokaler
för teaterns personal. Kostnaderna för denna etapp, som alltså helt avsåg
teatern, beräknades till 1,7 milj. kronor.

Novemberförslaget föranledde överläggningar i handelsdepartementet
med företrädare för teaterbolaget och för byggnadsstyrelsen. Från departementets
sida framhölls därvid att icke ens medel i den utsträckning, som
förutsattes för genomförande av detta nedprutade förslag, skulle kunna
påräknas. Med hänsyn härtill överenskoms, att byggnadsstyrelsen närmare
skulle pröva, huruvida restaurangen ej kunde iståndsättas på ett mindre
genomgripande sätt, eller, därest detta icke läte sig göra, undersöka huruvida
restaurangutrymmena kunde ges annan lämplig användning, varigenom
operan kunde tillföras hyresinkomster. Till efterföljd härav framlade
byggnadsstyrelsen med skrivelse den 10 december 1957 ett nytt förslag —
hädanefter kallat decemberförslaget —- till ombyggnad av restauranglokalerna
och teatern, begränsat till de i novemberförslagets etapp I ingående
arbetena. Någon annan användning av lokalerna uppgavs från styrelsens
sida icke kunna ifrågakomma. Kostnaderna för restaurangen angavs i detta
förslag till 2,9 milj. kronor. Som följ dåtgärd kom iordningställandet för
teatern av en repetitionssal för en uppgiven kostnad av 400 000 kronor.
Därtill kom ytterligare arbeten inom teatern enligt novemberförslaget
(500 000 kronor). Kostnaderna enligt decemberförslaget utgjorde alltså
sammanlagt 3,8 milj. kronor.

Restaurangbolaget framhöll emellertid, att decemberförslaget på avgörande
punkter avvek från den ombyggnad, som förutsatts i 1955 års hyresavtal,
framför allt därigenom att någon festvåning icke skulle tillföras
restaurangen, över huvud taget förklarades från restaurangbolagets sida,
att decemberförslaget på intet sätt kunde betraktas soin tillfredsställande
och så väsentligt avvek från det förslag, varpå 1955 års hyresavtal grundat
sig, att förslaget icke kunde tjäna som underlag för en förhyrning av
restaurangen från Aktiebolaget Operakällarens sida.

Efter ytterligare överläggningar och sedan enighet nåtts mellan byggnadsstyrelsen,
teaterbolaget och restaurangbolaget angående omfattningen
av restauranglokalerna efter ombyggnaden, utarbetades ytterligare ett
förslag till ombyggnad av operahuset. Skrivelse härom ingick till Kungl.
Maj :t den 18 mars 1958. I detta förslag — som i det följande kallas marsförslaget
— angåvos kostnaderna för ombyggnad av restaurangen till 2,2
milj. kronor. Därjämte skulle den i etapp II i novemberförslaget ingående
terrasspåbyggnaden utföras, varvid en del av terrassen — i stället för lokaler
till teatern — skulle iordningställas som festvåning för en kostnad av
700 000 kronor. För teatern förutsågs —- ehuru utan uppgift om vad som

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

var att anse som följ darbeten i anledning av restaurangombyggnaden —
ungefär samma kostnader som för etapp I i novemberförslaget, d. v. s.
2,2 milj. kronor, i vilket belopp emellertid ingick 1 milj. kronor för den del
av terrasspåbyggnaden, som icke skulle utgöra festvåning. I skrivelsen uttalades
också önskemål om iordningställande för teatern av balettsalar och
kostymmagasin för en beräknad kostnad av 1 milj. kronor. Slutligen fanns
i kostnadsberäkningen upptagen en utgiftspost på 900 000 kronor, avseende
»allmänna byggnadsåtgärder samt reparation och underhåll», utan angivande
av om arbetena avsågo restaurangen eller teatern. De uppskattade sammanlagda
kostnaderna för ombyggnadsarbetena enligt marsförslaget blevo
därvid 7 milj. kronor.

Genom beslut den 11 april 1958 uppdrog Kungl. Maj :t på föredragning
och hemställan av chefen för handelsdepartementet åt byggnadsstyrelsen
att utföra ombyggnads- och reparationsarbeten inom operahuset i huvudsaklig
överensstämmelse med marsförslaget till en sammanlagd kostnad
av högst 7 milj. kronor. Samtidigt medgav Kungl. Maj:t, att byggnadsstyrelsen
fick såsom ett första anslag för ändamålet allt efter behov taga i anspråk
3 milj. kronor av disponibel behållning av 1955 års lotteri till förmån
för teater och musik.

Det må i detta sammanhang nämnas, att lotterier av ifrågavarande slag
enligt Kungl. Maj :ts beslut anordnats varje år sedan 1954 med ett undantag.
De ha ombesörjts av Svenska penninglotteriet aktiebolag. Behållningarna
av de särskilda lotterierna — varje lotteri ger som regel en nettoavkastning
av omkring 4 milj. kronor — disponeras av Kungl. Maj :t och har till
större delen använts till olika byggnadsföretag för kulturella ändamål med
staten som huvudman. Det torde för övrigt ha varit just för att möjliggöra
ombyggnad av de kungl. teatrarna som dessa lotterier först anordnades.
De ha sedan fortsatt, och under senare år har medel ur behållningarna anvisats
för bland annat pågående byggnadsarbeten inom nationalmuseum.
På sistone ha bidrag ur de särskilda lotterimedlen även beräknats, och
delvis ställts till förfogande, för bl. a. planerade ombyggnader av stadsteatern
i Hälsingborg och Stora teatern i Göteborg. Besluten om dessa särskilda
lotterier ha anmälts för riksdagen i statsverkspropositionen, tionde
huvudtiteln, under rubriken »Avsättning till lotterimedelsfonden», ehuru
medlen icke ingått i nämnda fond. (Jfr riksdagsberättelsen 1961, s. 13.)

Under tiden hade frågan om operahusets ombyggnad uppmärksammats
av riksdagens revisorer. I sin berättelse till 1958 års riksdag anförde dessa,
efter en redogörlse för ärendets handläggning fram t. o. m. novemberförslagets
framläggande och anteckning om att dittills 376 500 kronor förbrukats
för utredningsarbetet, bland annat följande.

Revisorerna äro medvetna om att en utredning av det slag som nu gjorts
rörande restaureringen av operabyggnaden erbjuder svårbemästrade problem

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

och att frågan komplicerats av svårigheten att finna en lämplig avvägning
mellan ekonomiska och tekniska synpunkter samt konstnärliga intressen.
Enligt revisorernas mening har emellertid utredningen planlagts och bedrivits
på ett mera omfattande och kostnadskrävande sätt än som varit
strängt erforderligt. Åtskilliga kostnader synas ha kunnat undvikas, därest
arbetet från början begränsats till mera schematiska förslag och summariska
kostnadsberäkningar samt ställning tagits till de huvudlinjer enligt
vilka en ombyggnad befunnits ekonomiskt genomförbar, innan den utförligare
planeringen igångsattes.---

Revisorerna finna det högst angeläget, att slutlig ställning snarast tages
till frågan om operabyggnadens restaurering. Icke minst är ett avgörande
påkallat av att i byggnaden ingående tekniska serviceanläggningar
utvisa sådana brister, att längre uppskov med förnyelse icke är tillrådligt.
Därest Operakällarens lokaler även framdeles skola utnyttjas för restaurangrörelse,
vilket revisorerna vilja lämna därhän, synes ett ställningstagande
utan ytterligare dröjsmål angeläget jämväl med hänsyn till att lokalerna
f. n. icke lämna den hyresinkomst som eljest tillfaller Operan. Även
hänsynen till teaterbolagets medpart i hyresförhållandet gör det önskvärt,
att klarhet vinnes rörande lokalernas användning och utformning.

I yttrande över revisorernas berättelse den 14 januari 1958 framhöll
byggnadsstyrelsen, att de grundläggande förutsättningarna för utredningen
på väsentliga punkter förändrats vid flera tillfällen under arbetets gång, till
följd av krav från operaledningens sida på betydande ändringar i programmet.
Då frågan gällde en ombyggnad av komplicerad art berörande
en byggnad av högt kulturhistoriskt värde, hade tillnärmelsevis rättvisande
kostnadskalkyler icke ansetts kunna göras utan ett ingående studium av de
med varje alternativ sammanhängande förändringsarbetena i byggnadens
stomme, inredning och ledningssystem. Byggnadsstyrelsen instämde med
revisorerna i fråga om önskvärdheten av att »arbetet från början begränsats
till mera schematiska förslag och summariska kostnadsberäkningar
samt att ställning tagits till de huvudlinjer enligt vilka en ombyggnad befunnits
ekonomiskt genomförbar, innan den utförligare planeringen igångsattes».
Det vore emellertid synnerligen ovisst huruvida man för ett ombyggnadsarbete
av denna komplicerade art på sådant sätt kunnat nå en
tillräcklig säkerhet beträffande de med de olika alternativen förbundna
kostnaderna. Styrelsen ville på denna punkt endast anmäla att enligt de
överslagsmässiga grunder, som statsrevisorerna nu anvisat, i december
1955 föreliggande skissutkast inom byggnadsstyrelsen bedömdes komma
att draga betydligt lägre kostnader än de belopp, som sedermera framräknats
och som föranledde att frågan efter noggrannare kalkylering under
hand underställdes departementet.

Statsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr B 34
den 8 juli 1958:

Även med beaktande av de speciella omständigheter som byggnadsstyrelsen
berört i sitt remissutlåtande anser utskottet i likhet med revisorerna,
att utredningen rörande operabyggnadens restaurering planlagts och be -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

drivits på ett mera omfattande och kostnadskrävande sätt än som varit
strängt erforderligt. Enligt utskottets mening ha revisorerna även goda
skäl för sitt uttalande om angelägenheten av att slutlig ställning snarast
tages i frågan. Kungl. Maj :t har emellertid numera ställt medel till förfogande
för en första ombyggnadsetapp, omfattande jämväl Operakällarens
lokaler. Då utskottet vidare inhämtat, att arbetet därmed avses skola
snarast påbörjas, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen omförmäla.

Ombyggnadsarbetena påbörjades i september 1958.

Till följd av de vidtagna ändringarna i ombyggnadsplanerna för restaurangen
upptogos diskussioner mellan teaterbolaget och restaurangbolaget
om 1955 års avtal angående förhyrning av restauranglokalerna.

Principöverenskommelse om nytt hyresavtal träffades den 13 mars 1958.
Efter granskning inom byggnadsstyrelsen träffades så nytt avtal den 28 juni
1958 för en tid av tio år från den 1 oktober 1960 med en hyra av 200 000 kronor
för år. Sedan avtalet underställts Kungl. Maj :t för godkännande blev
det föremål för remissförfarande, varunder kontraktets bestämmelser, i
synnerhet den avtalade hyran, blevo föremål för allvarliga erinringar, särskilt
från byggnadsstyrelsen. Hyran ansågs för låg, såväl för att möjliggöra
en rimlig förräntning av ombyggnadskostnaderna som i förhållande till
gängse hyror på allmänna marknaden. Byggnadsstyrelsen fick härefter
ärendet på återremiss för fortsatta förhandlingar med restaurangbolaget
samt undersökningar, huruvida annat företag kunde vara intresserat av att
övertaga restaurangrörelsen. Vid förhandlingarna utgick byggnadsstyrelsen
från den uppgift angående kostnaderna för ombyggnaden av restauranglokalerna,
2,9 milj. kronor, som angivits i byggnadsstyrelsens marsförslag
1958. En approximativ hyreskalkyl, upprättad inom intendentsbyrån
den 4 mars 1959, upptager därutöver markvärde 1,4 milj. kronor samt
byggnadskostnad för sommarveranda 200 000 kronor, tillhopa 4,5 milj. kronor.
Årskostnaderna, däribland 5 % ränta å markvärdet och 6,5 % amortering
och ränta å byggnadskostnaden, uppgå enligt kalkylen till 347 000
kronor, som med hänsyn till värdet av den gamla byggnaden med dess
konstnärliga utsmyckning och inredning enligt intendentsbyråns mening
skäligen borde uppräknas till en årshyra av 380 000 kronor.

De avslutande förhandlingarna med restaurangbolaget fördes av teaterstyrelsen
och ledde till ett modifierat avtal den 13 april 1959, vilket godkändes
av Kungl. Maj :t den 30 i samma månad. Avtalet gäller en tid av tio
år från den 1 oktober 1960. Lokalerna anges omfatta 4 000 in2 och skola
på hyresvärdens bekostnad iordningställas på ett ändamålsenligt och förstklassigt
sätt. Hyresvärden skall även tillhandahålla en sommarveranda
utanför restaurangen. Grundhyran utgör 200 000 kronor för år jämte bränsle-
och varmvattentillägg. Tilläggshyra skall — med undantag för de två
första hyresåren — utgå i relation till restaurangrörelsens omsättning ef -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

ter grunder, som finnas närmare angivna i avtalet. Maximihyran utgör
325 000 kronor. Avtalet skall efter fem år kunna under vissa förutsättningar
bli föremål för revision.

Den 4 maj 1960 framlade operaledningen och byggnadsstyrelsen vid uppvaktning
för handelsministern under hand förslag om medelsanvisning för
vissa mindre tilläggsarbeten i samband med ombyggnaden. Handelsministern
begärde då uppgift, huruvida redan beslutade arbeten skulle komma
att hållas inom den medgivna ramen av 7 milj. kronor. Sedermera anmälde
byggnadsstyrelsen i en den 27 maj 1960 dagtecknad promemoria, att kostnaderna
för ombyggnaden skulle komma att väsentligt överskrida de tidigare
beräknade. Såvitt styrelsen för det dåvarande kunde bedöma, skulle
de sammanlagda kostnaderna för ombyggnaden komma att uppgå till i
runt tal 14,5 milj. kronor, varav för restaurangen 9,7 och för teatern 4,8
milj. kronor. Styrelsen tilläde att en uppenbar felbedömning av de med ombyggnadsåtgärderna
förknippade kostnaderna måste ha skett samt att åtskilliga
icke förutsebara kostnader tillkommit.

Med anledning av vad sålunda inträffat förordnade Kungl. Maj :t på
föredragning av chefen för handelsdepartementet den 3 juni 1960 generaldirektören
S. A. E. ödeen att verkställa utredning rörande orsakerna till
kostnadsökningen samt att inkomma med redogörelse härför.

Sedan handelsministern av anlitad expertis erfarit, att det ur praktiska
och ekonomiska synpunkter icke kunde anses försvarligt att inställa arbetena,
ställde Kungl. Maj :t genom särskilda beslut den 28 juli och den 26
augusti 1960 av tillgängliga särskilda lotterimedel ytterligare tillhopa 6
milj. kronor utöver tidigare anvisade 3 milj. till byggnadsstyrelsens förfogande
för fullföljande av de byggnadsarbeten inom operahuset, vilka avsågos
i Kungl. Maj:ts beslut den 11 april 1958. Dessutom har Kungl. Maj :t
den 9 december 1960 -— i avvaktan på riksdagens prövning av frågan om
täckande av merkostnaderna — av de särskilda lotterimedlen förskotterat
för ändamålet 2 milj. kronor.

ödeen avlämnade den 22 november 1960 sitt betänkande (stencilerat)
med yttrande över orsakerna till fördyringen av operahusombyggnaden.
Däri redovisas också en helt ny kostnadsberäkning för de ombyggnadsarbeten,
vilka förutsågos i Kungl. Maj:ts beslut den 11 april 1958. Den slutar
på en summa av ca 18,1 milj. kronor, varav drygt 12 milj. kronor avser
restaurangen, ca 5 milj. kronor teaterlokalerna och 0,9 milj. kronor eftersatt
underhåll av byggnaden.

Ödeens uppdrag avsåg ej frågan huruvida och i vad mån myndighet
eller enskild genom någon åtgärd i samband med handläggningen av operahusombyggnaden
gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Såvitt avser
ämbets- och tjänstemän prövas denna fråga i stället inom justitiekanslersämbetet,
dit ödeens betänkande överlämnats.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

Yttranden över betänkandet ha efter remiss avgivits av byggnadsstyrelsen
och teaterbolagets styrelse. Aktiebolaget Operakällaren har därjämte
till Kungl. Maj:t inkommit med en skrivelse i ärendet.

Frågan om fördyringen av operahusombyggnaden berördes i riksdagens
båda kamrar vid debatter den 2 december 1960 i samband med att chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, besvarade interpellationer rörande
bl. a. prövningen av ärenden rörande anslag ur lotterimedelsfonden.
Statsrådet Lange förklarade sig därvid icke vilja föregripa det förslag rörande
täckandet av kostnadsökningen, som han ämnade förelägga 1961
års riksdag.

I proposition nr 23 till innevarande års riksdag föreslog Kungl. Maj :t
på föredragning av handelsministern att 9 milj. kronor av de uppkomna
merkostnaderna för ombyggnaden av operahuset skulle täckas genom särskild
medelsanvisning på kapitalbudgeten.

I enlighet med förslag av statsutskottet i dess utlåtande nr 44 biföll riksdagen
propositionen (riksdagens skrivelse nr 139/1961).

Vad angår hyresavtalet mellan teaterbolaget och Aktiebolaget Operakällaren
har — mot bakgrund av ödeens utredning —- den 14 februari 1961
slutits ett avtal om förlikning rörande vissa inredningsarbeten m. m. I avtalet
preciseras dels vissa arbeten för vilka hyresvärden har att svara och
dels vissa arbeten, vilka icke skola utföras, såvida icke hyresgästen före
den 21 februari 1961 påkallar att de — på hans bekostnad — komma till
stånd. Hyrestidens början har uppskjutits till den 15 september 1961 och
grundhyran har höjts till 240 000 kronor. Slutligen har ersättning till restaurangbolaget
för förseningen av lokalernas iordningställande bestämts till
240 000 kronor.

Sedan generaldirektören i byggnadsstyrelsen yttrat sig över avtalet har
detta den 17 februari 1961 godkänts av Kungl. Maj :t.

Frågan om ansvaret för handläggningen i skilda hänseenden av ärendet
rörande operahusets ombyggnad belyses — förutom av protokollen och handlingarna
till Kungl. Maj :ts olika beslut — främst av ödeens utredning angående
orsakerna till den skedda fördyringen jämte däröver avgivna yttranden.

ödeen kommer i sin utredning till den slutsatsen, att den betydande
skillnaden mellan tidigare angivna och nu bedömbara kostnader för ombyggnad
av operahuset i allt väsentligt kan återföras på två faktorer. Den
ena sammanhänger med att byggnadsstyrelsen i december- och marsförslagen
lämnade kostnadsuppgifter, som lågo avsevärt under novemberförslagets
kostnadsberäkningar, utan att styrelsen gjorde däremot svarande
minskningar i byggnadsprogrammet. Som den andra huvudorsaken till de
stora överskridandena betecknar utredningsmannen, att 1955 års hyresavtal
mellan teaterbolagct och restaurangbolaget träffades, med de bris -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

tande förutsättningar för dess genomförande som förelågo från teaterbolagets
sida.

Ödeen framhåller, att de stora överskridandena hänföra sig till restaurangombyggnaden.
Den kommer sannolikt att kosta omkring fyra gånger
så mycket som tidigare uppgivits, medan för övriga arbeten överskridandena
torde röra sig om i allmänhet under 60 procent.

I utredningen redovisas följande jämförande uppställning av restaurangens
lokalyta enligt olika föreliggande förslag jämte motsvarande beräknade
kostnader.

	Totalyta	ökning	Kostnad,
	kvm	kvm	%	milj. kr.
Före ombyggnaden............... Förslag 1956 i anslutning till skisser,	3 250	—	—	—
fogade vid 1955 års hyresavtal...	5 010	1 750	54	8,6 + 2,8
»Novemberförslaget» 1957 .........	3 450	200	7	5,0 + 1,6
»Decemberförslaget» 1957 .........	3 250	—	—	2,9 + 0,4
»Marsförslaget* 1958 .............	3 950	700	21	2,9
Efter ombyggnaden..............	4 050	800	25	12,2

I fråga om de missvisande kostnadsuppgifterna i december- och marsförslagen
erinrar utredningsmannen om att i novemberförslaget kostnaderna
för restaurangombyggnaden uppskattades till 5 milj. kronor, vartill
för en beräknad kostnad av 1,6 milj. kronor skulle komma arbeten inom
teaterns del av byggnaden, vilka hade karaktären av oundvikliga följ dåtgärder
av restaurangens intrång i teaterlokalerna. I en andra etapp skulle
för teaterns uteslutande räkning göras en påbyggnad av terrassen på operahusets
baksida. Någon festvåning för restaurangen ingick alltså ej i novemberförslaget,
som innebar en ökning av restaurangens lokalyta med cirka
sju procent. Till grund för kostnadsuppgifterna i novemberförslaget låg
en serie beräkningar, vilka voro delvis tämligen detaljerade och i det stora
hela av god noggrannhet. De hade utförts inom byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå
under åren 1956 och 1957. Utredningsmannen anser att dessa
kostnadsuppgifter voro underbyggda i tillräcklig omfattning och anser,
att därest förslaget skulle ha kommit till utförande, siffrorna hade visat sig
hållbara, om byggnationen utförts efter den standard — i nu gällande hyresavtal
användes orden »ändamålsenlig och förstklassig» — som legat till
hands att förutsätta vid beräkningarna.

Som framgår av den tidigare redogörelsen bedömdes emellertid novemberförslaget
alltför kostsamt att genomföra. Byggnadsstyrelsen uppgjorde
därför decemberförslaget. Detta angavs medföra mindre intrång i teaterns
dittillsvarande lokaler, dock att restaurangköket liksom i tidigare förslag
skulle flyttas från källarvåningen till bottenvåningen. Det framgår av schematiska
skisser, som voro fogade till förslaget, att teatern skulle få avstå
i huvudsak samma lokaler som enligt novemberförslaget, med undantag

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961 33

av att i bottenvåningen en del magasinsutrymmen ej togos i anspråk. Ej
heller enligt detta förslag skulle emellertid restaurangen få någon festvåning
inom en eventuell terrasspåbyggnad, men genom ett nytt entresolbjälklag
över en del av det nya köket och grillen skapades en festsal på ca
100 m2. Restaurangens totala lokalyta blev ungefär densamma som före
ombyggnaden.

Kostnaderna för denna ombyggnad av restauranglokalerna angavs till
2,9 milj. kronor, vartill skulle komma följdåtgärder inom teatern för en
uppgiven kostnad av 400 000 kronor. Bortsett från följ dåtgärderna — som
emellertid hade reducerats väsentligt i förhållande till novemberförslaget,
bland annat hade icke räknats med någon ersättning till teatern för loger
och omklädnadsrum, som tagits i anspråk för restaurangen — förutsattes
i decemberförslaget ungefär samma kostnader för teatern som i novemberförslaget.

Utredningsmannen konstaterar på grundval av jämförelser mellan de
ritningar, som åberopades i decemberförslaget, och motsvarande ritningar i
novemberförslaget, att de inbördes avvikelserna i fråga om restaurangen
icke kunna anses vara av betydelse att i avgörande utsträckning påverka ombyggnadskostnaderna.
Skillnaden bestod egentligen endast däri, anför utredningsmannen,
att i decemberförslaget köket gjorde mindre intrång i
teaterns lokaler men utvidgades mot grillen samt att en festsal inlades
ovan köket. Detta innebar en minskning av de totala lokalytorna med
mindre än fem procent. Då i övrigt byggnadssätt och inredning, enligt vad
utredningen givit vid handen, förutsågs lika, kan decemberförslaget för
restaurangens del ej ha inneburit något nämnvärt förbilligande. De av
byggnadsstyrelsen för ombyggnaden anlitade arkitekterna och övriga konsulter
ha också under utredningsarbetet förklarat, att såvitt de kände till
någon skillnad i ombyggnadsplanerna för restaurangen, som kunnat motivera
sänkningen av de beräknade ombyggnadskostnaderna från i novemberskrivelsen
angivna 5 milj. kronor till decemberskrivelsens 2,9 milj.
kronor, icke avsetts. I sammanhanget har också framhållits, att de största
kostnaderna för restaurangen hänförde sig till ekonomilokalerna med inredning
och utrustning samt att de olika förslagen i denna del icke skilde
sig från varandra.

Rörande det tekniska underlaget för decemberförslaget framhåller utredningsmannen,
att detsamma var knapphändigt och torde ha inskränkt
sig till de vid förslaget fogade schematiska skisserna, ett material som icke
kunde utgöra underlag för ens eu uppskattning av kostnaderna. Å andra
sidan synes avsikten med dessa skisser endast ha varit att utvisa de ändringar,
främst i fråga om kökets storlek och den nya festsalen i entresolplanet,
som förslaget innebar jämfört med novemberförslaget, medan ombyggnaden
i övrigt förutsattes skola följa det tidigare förslaget, som ju
detaljberäknats.

,''S — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 5 samt. 2 avd. Nr 15

34 Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

Angående tillkomsten av decemberförslagets kostnadsuppgifter har klarhet
icke kunnat skapas. Den befattningshavare på utredningsbyrån, som
i detta skede inom byggnadsstyrelsen handlagt ärendet, har under utredningen
påstått och upprepat vidhållit, att till grund för kostnaden 2,9 milj.
kronor legat av styrelsens byggnadsbyrå utförda kostnadsberäkningar.
Detta har enständigt bestritts av alla ifrågakommande tjänstemän inom
denna byrå. Utredningsmannen finner det dock sannolikt, att de i decemberskrivelsen
upptagna kostnaderna diskuterats med en av dessa tjänstemän.

Men bortsett från huruvida i detta sammanhang några nya kostnadsberäkningar
utförts inom byggnadsstyrelsen eller ej, anser utredningsmannen
så mycket kunna sägas, att den uppgivna siffran 2,9 milj. kronor —
särskilt mot bakgrunden av de föreliggande tidigare kostnadsberäkningarna
— icke av någon byggnadssakkunnig bort kunna godtagas såsom rimlig
för det omb3-ggnadsförslag, som framlades i decemberskrivelsen. Detta
styrkes också av att utredningsbyråns ordinarie chef — som vid novemberoch
decemberförslagens avlåtande befann sig på tjänsteresa -— efter återkomsten
ansåg sig böra fråga byggnadsbyrån, hur det kunde komma sig
att kostnaderna för operahusombyggnaden kunnat pressas så som skett.
Han hade då upplysts om att kostnadsuppgiften tillkommit efter resonemang
mellan vissa namngivna tjänstemän inom byggnadsstyrelsen om ett
reviderat förslag utan egentlig beräkning. Även byggnadsbyråns chef synes
ha meddelats detta.

1 rots att sålunda viss tveksamhet tydligen rådde angående decemberförslagets
kostnadssiffror, upptogs i en hos byggnadsstyrelsen den 17 mars
1958 upprättad promemoria, mars promemorian, alltjämt kostnaderna för
restaurangen till 2,9 milj. kronor, vartill emellertid kom 200 000 kronor
för en veranda och 700 000 kronor för en »reducerad» festvåning på den
ovanliggande terrassen, varigenom summan uppgick till 3,8 milj. kronor.
I fråga om terrasspåbyggnaden må erinras om att den var upptagen i novemberförslaget,
andra byggnadsetappen, och helt avsågs för teatern. Detsamma
torde ha förutsatts i decemberförslaget, som endast avsåg första
byggnadsetappen.

Marspromemorian innebar en utökning av restaurangens lokalytor med
20 procent, jämfört med decemberförslaget, vilken utökning nästan helt
berodde på festvåningen. Utredningsmannen erinrar i detta sammanhang
om att i novemberskrivelsen —- där kostnaderna för restaurangen utan
festvåning angavs till 5 milj. kronor — hade också angivits att de beräknade
kostnaderna för ett utförande av restaurangen jämte festvåning på
hela terrassen skulle belöpa sig till 8,6 milj. kronor och inklusive följdåtgärder
till 11,4 milj. kronor. Till grund för dessa kostnader lågo fullständiga
ritningar. Enligt de kostnadsberäkningar, på vilka novemberförslaget
bygger, borde, anser utredningsmannen, kostnaderna för restaurangombyggnaden
enligt marsförslaget ha angivits till 6,5—7,0 milj. kronor,
sannolikt närmare den senare siffran.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 är 1961

Enligt marspromemorian skulle den del av terrasspåbyggnaden, som ej
togs i anspråk som festvåning, disponeras för teaterns räkning. Promemorian
innefattade också, på teaterledningens önskan, ett nytt kostymmagasin
med hiss. För vartdera av de nu nämnda ändamålen upptogs i promemorian
1 milj. kronor. För följ dåtgärder inom teatern räknades med 700 000 kronor
och för pannanläggning, ljudisolering av ridån m. m. lika mycket som
i decemberförslaget, 500 000 kronor.

Utredningsmannen framhåller, att bakom ifrågavarande promemoria låg
ett än ofullständigare skissmaterial än det som företeddes i decemberförslaget,
och materialet gav mycket ringa upplysning om utformning, utförande
och inredning. Promemorian lades likväl till grund för byggnadsstyrelsens
skrivelse den 18 mars 1958, marsförslaget.

Skrivelsen avviker emellertid i vissa hänseenden från promemorian. Sålunda
har i skrivelsen kostnaderna för själva restaurangen med veranda
minskats från sammanlagt 3,1 milj. kronor till 2,2 milj. kronor genom att
ett belopp av 900 000 kronor uppförts som en särskild post »Byggnaden:
Allmänna byggnadsåtgärder samt reparation och underhåll». I utredningen
anföres, att denna post torde ha avsett en uppskattad kostnad för sådana
arbeten, som på grund av tidigare eftersatt underhåll inom restauranglokalerna
ansetts böra utföras, oavsett för vilket ändamål lokalerna framdeles
skulle användas och som därför ansetts icke böra belasta restauranglokalerna,
åtminstone icke vid beräkning av den investeringskostnad som
borde förräntas genom hyresinkomster från lokalerna. Det framhålles emellertid
såsom egendomligt att då icke också omläggningen av panncentralen
för 275 000 kronor fått belasta »Byggnaden», eftersom detta arbete ansetts
oundgängligen nödvändigt på grund av anläggningens dåliga skick. Denna
kostnad har i stället fått belasta »teatern».

När man till de 2,2 milj. kronorna lägger 700 000 kronor för festvåningen
på terrassen, kommer slutsiffran för restaurangens ombyggnad att, såsom
i decemberförslaget, sluta på 2,9 milj. kronor, en siffra som enligt vad som
framkommit under utredningen torde ha förekommit redan i förarbetet till
1955 års hyresavtal. Utredningsmannen pekar också på att i såväl november-
som decemberskrivelserna särskilt angavs omfattningen av de arbeten
för teaterns räkning, vilka voro att betrakta som följdåtgärder i anledning
av restaurangombyggnaden. Detta skedde även i promemorian —- där beräknades
700 000 kronor för »Följdåtgärder inom teatern». Samma belopp
återfinnes i skrivelsen, men beteckningen har nu ändrats till »Arbeten inom
teatern».

Angående anledningen till att kostnaderna redovisats på olika sätt i promemorian
den 17 mars 1958 och i skrivelsen till Kungl. Maj :t påföljande
dag synes ingen klarhet ha vunnits under ödeens utredning. Enligt vad
utskottet inhämtat ha emellertid under justiliekanslersämbetets utredning,
i ärendet följande upplysningar framkommit. Promemorian den 17 mars;

36 Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

1958 hade samma dag varit föremål för överläggningar inom handelsdepartementet,
varvid från departementets sida ifrågasatts, om icke en del
av de ombyggnadskostnader som i promemorian belastat restaurangen sammanhängde
med ett höggradigt eftersatt underhåll och alltså avsåge åtgärder,
som måste vidtagas inom restauranglokalerna oavsett för vilket
ändamål dessa för framtiden skulle utnyttjas, och om det därför vore riktigt
att ombyggnaden och iordningställandet av restaurangen belastades
med sådana kostnader. Den för ärendets handläggning närmast ansvarige
befattningshavaren inom byggnadsstyrelsen hade med hänsyn till de anförda
synpunkterna ansett det sakligt befogat att i den slutliga skrivelsen
till en särskild post överföra 0,9 milj. kronor av det belopp, som i promemorian
upptagits som kostnad för restaurangens ombyggnad. Samme
befattningshavare liade ansett det sakligt motiverat att i marsskrivelsen
redovisa 0,7 milj. kronor såsom avseende arbeten inom teatern utan att —
som i promemorian — angiva att det rörde sig om följdåtgärder av restaurangombyggnaden,
detta enär åtgärderna innebure väsentliga fördelar och
förbättringar för teatern ur driftsynpunkt.

Enligt ödeens utredning har det icke gått att med säkerhet klarlägga,
hur de i marsskrivelsen redovisade kostnadsuppgifterna underbyggts med
kostnadsberäkningar. I vart fall ha några kostnadsberäkningar, upprättade
på sedvanligt sätt och avsedda att utgöra underlag för de i marsförslaget
intagna, ovan behandlade kostnadsuppgifterna, ej kunnat förebringas,
ödeen tillägger, att de olika befattningshavare och till ombyggnadsarbetena
knutna konsulter, som hörts under hans utredning, förklarat, att marsförslaget
icke innefattade sådana avvikelser från eller förenklingar i förhållande
till de förslag, som redovisats i novemberskrivelsen, att ändringarna
kunnat motivera de låga kostnader för en ombyggnad av restauranglokalerna
och inrättande av en reducerad festvåning, som intagits i marsförslaget.

Chefen för byggnadsstyrelsen har rörande handläggningen av detta ärende
och då särskilt skrivelsen av den 18 mars 1958 framhållit, att han i fråga
om dylika kostnadsuppgifter i praktiken vore hänvisad till att lita på sina
närmaste medhjälpare, i synnerhet i nu förevarande fall, då han kort förut
tillträtt utövningen av sitt ämbete och ärendet till sin huvuddel handlagts
före hans utnämning.

Full klarhet har sålunda ej kunnat vinnas om hur kostnaderna för restaurangen
i marsförslaget kommit att anges till 2,9 milj. kronor. Ödeen anser,
som nämnt, mot bakgrunden av kostnadsberäkningarna från novemberförslaget,
att siffran rätteligen borde ha varit närmare 7 milj. kronor. Den
missvisande kostnadsuppgiften i marsförslaget skulle sålunda förklara omkring
4 milj. kronor av överskridandena.

Återstoden av kostnadsökningen för restaurangen, omkring 5 milj. kro -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

nor, vill utredningsmannen väsentligen hänföra till fördyrande ändringar
och utökningar, som skett under projektets utarbetande, och vilka han
i mycket stor utsträckning anser ha sitt upphov i 1955 års hyresavtal mellan
teaterbolaget och restaurangbolaget.

Detta avtal grundades, som nämnt, på en preliminär skiss, utförd genom
restaurangbolagets försorg. Några ritningar över den förutsatta ombyggnaden
förelågo sålunda icke då avtalet träffades.

Efter vilka grunder hyran avvägts under förhandlingarna har ej kunnat
fullständigt klarläggas. Teaterbolaget torde emellertid ha räknat med en
ombyggnadskostnad av 2,9 milj. kronor, en siffra, som uppges ha lämnats
av dåvarande chefen för byggnadsstyrelsen. Utredningsmannen erinrar i
detta sammanhang om att genom byggnadsstyrelsens försorg sedermera
utarbetades fullständiga huvudritningar i mycket nära anslutning till de
nämnda skisserna, och att det var ett ombyggnadsförslag på grundval därav,
som i novemberskrivelsen 1957 diskussionsvis omnämndes skola kosta 8,6
milj. kronor, utom följ dåtgärder.

Någon precisering av den utrustning och standard, som restauranglokalerna
avsågs att få, finnes ej i avtalet. Enligt ödeen har det under utredningen
framkommit, att i samband med avtalets uppgörande och under
fortsatta förhandlingar mellan teaterbolagets styrelse och restaurangbolaget
överenskommelser träffats och preciseringar gjorts i fråga om lokalutrustning
och standard. Dessa överenskommelser hade visserligen oftast
ej haft bindande form, men de torde av båda parterna ha betraktats som
normgivande för restaurangombyggnaden. Detta hade också bekräftats av
teaterbolagets styrelse. Utredningsmannen anser sig också ha funnit, att de
överenskommelser rörande utrustning och standard, som enligt vad nyss
sagts träffats vid sidan av det vid kostnadsberäkningstillfället gällande
hyresavtalet, ej alltid varit kända för byggnadsstyrelsen, i vart fall ej av
de tjänstemän därstädes, som utfört kostnadsberäkningarna. Styrelsens
kostnadsuppskattningar i novemberförslaget torde därför sannolikt ha
grundats på en mindre exklusiv standard och i vissa hänseenden på mindre
omfattande arbeten, än vad som avsetts mellan avtalsparterna.

De fördyringar, som genom nu relaterade omständigheter förorsakats,
torde enligt utredningsmannen visserligen i stor utsträckning hänföra sig
till dyrbarare utförande, inredning och utrustning i allmänhet. På vissa
punkter kunna fördyringar emellertid på grundval av nu gjorda kostnadsberäkningar
också anges till sin ungefärliga storlek. Hit höra i första hand
de betydande arbetena i matsal och grill, där i byggnadsstyrelsens ursprungliga
kostnadsberäkningar förutsatts blott »uppsnyggning» för mellan 200 000
och 270 000 kronor. 1 verkligheten torde nya fönster, fönsterdörrar, golv,
ventilationsanordningar m. m. i lokalerna samt omläggning av taket i matsalen
ha kostat omkring 500 000 kronor.

Redan i förutsättningarna kring det första avtalet ingick en »representa -

38 Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

tiv» ny trappa med hiss till festvåningen. I november- och decemberförslagen
1957 var denna ej med, då någon festvåning ej ingick. I marsförslaget
1958 antyddes blott en fortsättning av befintlig trappa till terrassen.
Mycket tidigt under projektarbetet hade emellertid en exklusiv ombyggnad,
icke blott av trappan utan även av angränsande utrymmen och av hela
denna del av byggnadens stomme upptagits. Utredningsmannen anser att
omkring 500 000 kronor av merkostnaderna torde vara att hänföra härtill.

Även andra exempel på fördyrande ändringar nämnas av utredningsmannen.
Endast en av dessa ombyggnadsdetaljer har emellertid, såvitt utredningen
utvisar, diskuterats på departementsnivån, nämligen frågan om
repetitionssalens inredning. I 1955 års avtal, som förutsatte hela terrassen
som festvåning, ingick en stor central festlokal. Marsförslaget 1958 hade
här i stället en repetitionssal för teatern. Restaurangbolaget gjorde tidigt
anspråk på att i stor utsträckning få disponera denna och på att den skulle
få en exklusiv inredning. Chefen för handelsdepartementet förklarade sig
emellertid, efter föredragning av teaterstyrelsens ordförande i februari
1958, absolut ovillig att ställa medel till förfogande för en sådan utsmyckning
av repetitionssalen. Till följd härav enades teaterstyrelsen och restaurangledningen
om att »släppa tanken» på ett gemensamt utnyttjande av
repetitionssalen. Utredningsmannen finner emellertid sannolikt, att de tidigare
förutsättningarna och teaterstyrelsens förstående inställning till ett
rätt långtgående uthyrande till restaurangen påverkat arkitekternas utformning
av lokalen, om vars lämplighet som repetitionssal dessutom olika
uppfattningar framförts. Med hänsyn till vad sålunda anförts och till följd
av dyrbara akustiska anordningar, som blivit nödvändiga, anser utredningsmannen
rimligt att räkna med, att repetitionssalen blivit cirka 500 000 kronor
dyrare än vad som på grund av marsskrivelsens skisser bort kunna förutses
av byggnadsstyrelsen.

Vad ovan anförts angående de missvisande kostnadsuppgifterna i december-
och marsförslagen samt om inverkan av 1955 års hyresavtal anser
utredningsmannen sålunda förklara större delen av kostnadsöverskridandena
för restaurangen. Därutöver finnas emellertid förhållanden och åtgärder,
som verkat i större eller mindre mån fördyrande för såväl restaurangombyggnaden
som teaterombyggnaden.

Utredningsmannen nämner därvid först den prisstegring, som ägt rum
sedan de ursprungliga kostnaderna beräknades eller uppskattades. I sin
promemoria den 27 maj 1960 bedömde byggnadsstyrelsen själv den av ökade
priser föranledda sammanlagda kostnadsökningen till 230 000 kronor.
För att bedöma prisstegringarnas andel i kostnadsöverskridandena har
emellertid utredningsmannen ansett det riktigast att söka ange, hur mycket
av de verkliga kostnaderna — sådana dessa numera kunnat beräknas — som

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

är att hänföra till prisstegringen. Han når därvid en siffra på mellan 500 000
och 600 000 kronor.

En annan orsak har givetvis varit arbetets speciella art. Det har gällt att
bygga om en mer än 60 år gammal byggnad till en tekniskt fulländad lyxrestaurang.
Det är självklart att en hel del ej förutsebara arbeten och ändringar
måst göras och även att förutsedda arbeten kommit att i vissa fall
draga ökade kostnader. Dock torde, tillägger utredningsmannen, en del sådana
fördyringar ha kunnat undvikas, därest på ett tidigt stadium en mera
ingående besiktning gjorts av byggnaden, än som i verkligheten skedde, och
om förekommande krav från andra myndigheter, exempelvis yrkesinspektionen,
i tid inhämtats.

Viktigast i sammanhanget anser dock utredningsmannen vara, att byggnadsarbetet
påbörjades utan att några som helst arbetsritningar förelågo.
Huvudritningarna för restaurangombyggnaden färdigställdes den 31 januari
1959 och ha sedan ändrats ett stort antal gånger. Övriga ritningar och beskrivningar
ha tillkommit efter hand och långt ifrån alltid legat färdiga vid
den tidpunkt, då arbetet bort igångsättas. Sedvanliga byggnads- och materialbeskrivningar
ha då ej kunnat uppgöras, och tillräcklig tid för anbudsinfordran
och prisförhandlingar ej alltid förelegat. Detta har i sin tur
medverkat till att projektörarvodena blivit stora: utom de 400 000 kronor,
som i särskild ordning ställdes till förfogande för utarbetande av novemberförslaget,
torde summan av dylika arvoden uppgå till över 2 milj. kronor,
varav huvudparten gäller restaurangen.

Den granskning, som enligt gällande rutin skett inom byggnadsstyrelsen
efter hand som nytt ritningsmaterial framställts, har av styrelsen angivits
innefatta ej blott en teknisk utan även en ekonomisk granskning. I allmänhet
torde dock granskningen, säger utredningsmannen, ha varit enbart formell
och skett genom underordnad personal. Vid flera tillfällen, då frågor av
denna art fördes upp till byggnadschefen, synas dock åtgärder ha vidtagits
för att få fram mindre kostsamma lösningar — stundom med framgång. Sedan
de betydande överskridandena konstaterats på våren 1960, ha ett flertal
sådana åtgärder vidtagits i fråga om återstående arbeten och leveranser.
Ödeen anser sig därför kunna uttala, att om riskerna för stora överskridanden
tidigare beaktats, besparingsåtgärder säkerligen skulle ha förekommit
i större omfattning.

Under april 1959 påbörjades rivningsarbetena inom restaurangens del av
operahuset. Åtminstone på försommaren 1959 hade dessa och de därmed
sammanhängande omfattande avlastningsarbetena fortskridit så långt, att,
enligt vad som framkommit under utredningen, inom arbetsledningen kunde
dragas slutsatsen, att arbetena skulle bli så omfattande och kostsamma,
att den fastställda kostnadsramen icke skulle kunna innehållas. Härtill

40 Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

kom, att hälsovårds- och arbetarskyddsmyndigheterna krävde ett väsentligt
mera utbyggt ventilationssystem, än vad man tidigare räknat med.

hfter hand som ritningar uppgjordes och byggnadsarbetet framskred,
frångicks som nämnts på ett flertal punkter de tidigare framlagda ritningsförslagen.
Då ritningar inneburit större förändringar i interiören eller varit
av betydelse för exteriören, synes godkännandet ha lämnats av byggnadsstyrelsens
utredningsbyra, som i allmänhet torde ha handhaft samarbetet
med arkitekterna, medan övriga konsulter synas ha diskuterat ritningarna
med byggnadsbyrån. Detta torde också vara normal rutin inom byggnadsstyrelsen
med hänsyn till den fördelning som råder mellan byråerna i fråga
om ansvar och sakkunskap.

Redan genom de fördyringar som på nu angivet sätt uppkommit, har det
enligt utredningsmannens mening ganska snart bort stå klart för de byggnadsstyrelsens
tjänstemän, som haft det närmaste ansvaret för dessa arbeten,
att enbart härigenom kostnaderna skulle komma att väsentligt överstiga
till förfogande stående medel. Av vissa uttalanden från vederbörande
tjänstemän framgår emellertid, att de icke alltid varit medvetna om, att de
medel som stodo till förfogande, inskränkte sig till 7 milj. kronor och att,
trots att tydligen vissa förfrågningar gjorts av dem, det dock ej lett till att
hela kostnadsfrågan tagits upp.

De vidlyftiga rivnings- och ombyggnadsarbeten, som nödvändiggjordes av
att huvudtrappan mellan restauranglokalernas olika våningar givits ett
helt annat utförande än enligt förslagen, torde också för envar på området
normalt fackkunnig person ha klargjort, att ombyggnaden i denna del
skulle bliva avsevärt fördyrad.

Oaktat det sålunda enligt ödeens mening på ett tidigt stadium av ombyggnadsarbetet
bort vara klart för en fackkunnig bedömare, att de anslagna
medlen icke alls skulle visa sig tillräckliga och oaktat att i varje fall
i januari 1959 huvudritningar förelågo, påbörjades noggranna kostnadsberäkningar
på grundval av dessa byggnadsritningar först i maj 1959. Att
detta arbete icke påbörjats omedelbart i januari 1959 och att det sedan dragit
så långt ut på tiden, har av byggnadsbyråns vederbörande befattningshavare
motiverats med att dessa ritningar icke kunde anses slutgiltiga. Enligt dessa
befattningshavare voro mängder av de lösningar som visades på ritningarna
föremål för omprövning. Härtill kom, att huvudritningar över vvs- och
elinstallationer icke voro färdigställda förrän långt senare.

Utredningsmannen finner det i allt fall anmärkningsvärt, att byggnadsstyrelsen
ej åtminstone i januari 1960, då en inom styrelsen utarbetad kostnadssammanställning,
vars slutbelopp visserligen ansågs tvistigt, ådagalade,
att väsentliga fördyringar förelågo, fann anledning att ånyo underställa
ärendet Kungl. Maj:t eller ens att under hand underrätta handelsdepartementet.

En bidragande orsak till att kostnadsöverskridandet icke tidigare upp -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

täcktes anser utredningsmannen vara, att det för närvarande inom byggnadsstyrelsen
tillämpade systemet för medelsdispositioner och utgiftsredovisningar
icke möjliggör en effektiv dispositions- och kostnadskontroll.
Därtill kommer i detta speciella fall, att ingen uppdelning av arbetena på
konton skedde och att de olika delanslagen och jämväl anslag av andra medel
sammanfördes. Därmed försvunno även de möjligheter som den normala
bokföringsrutinen skulle medgivit. Att anslagen icke delades upp torde ha
sin grund i att någon kostnadsberäkning från början ej gjorts, efter vilken
en lämplig uppdelning och därmed uppföljning av disponerade och utbetalade
medel kunde ske. Detta gjorde att överskridanden kunde äga rum i byggnadsbyråns
disposition av medel och — på grund av att byrån förfogar över
förskottsmedel — även i utbetalningar.

I detta sammanhang må också nämnas, att oaktat den första medelsanvisningen
för ombyggnadsarbetena utgjorde 3 milj. kronor, byggnadsstyrelsen
rekvirerade och erhöll sammanlagt 4 milj. kronor. I skrivelse till penninglotteriet
den 16 oktober 1959, då av de först anvisade medlen 2 milj.
kronor innestodo, hemställde nämligen byggnadsstyrelsen att 3 milj. kronor
måtte uppsägas och ställas till styrelsens förfogande. Enligt utredningen
inbetalades också detta belopp till styrelsen den 2 mars 1960 ehuru då något
beslut av Kungl. Maj :t om medel utöver de i april 1958 anvisade 3 milj.
kronor icke förelåg. Sådant beslut meddelades först den 28 juli 1960.

Därmed skulle, anför utredningsmannen, huvudparten av de omständigheter
i ärendets handläggning och i arbetets ledning och bedrivande ha behandlats,
som orsakat de stora överskridandena.

Emellertid ha de flesta av de nu angivna orsakerna i större eller mindre
utsträckning sin grund i vissa organisatoriska förhållanden — främst fördelningen
av ansvaret för operahusets förvaltning — utan vilka mycket av
det inträffade knappast skulle ha varit möjligt; i vart fall skulle rättelse
kunnat ske på ett tidigare stadium. Ödeen yttrar härom bland annat
följande.

Hit hör först och främst den egendomliga fördelningen av det tekniska
och ekonomiska förvaltningsansvaret för teaterbyggnaden. Formellt förvaltas
den av byggnadsstyrelsen och redovisas över styrelsens delfond av
statens allmänna fastighetsfond. Styrelsens tekniska ansvar inskränker
sig emellertid till det »yttre underhållet». Teaterbolaget disponerar enligt för
viss tid löpande avtal hela byggnaden, inklusive för uthyrning avsedda
restaurang- och andra lokaler. Bolaget erlägger härför ingen hyra men har
att svara för det »inre underhållet» och äger uthyra lokaler och uppbära
inflytande hyresintäkter. Det ligger då i sakens natur, att teaterstyrelsens
intresse måste vara inriktat på att förbättra bolagets ekonomi genom ökade
hyresintäkter och att styrelsen ägnar mindre intresse åt frågan om därav
föranledda investeringars räntabilitet, då ju teaterbolaget ej har att svara
för finansieringen. Att det inre underhållet därvid nästan totalt eftersatts
är kanske också naturligt. Det är väl också detta förhållande som möjlig -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

gjort för teaterstyrelsen att år 1955 träffa det avtal, som sedermera fått för
staten så vittgående konsekvenser. När medel sedan ställts till förfogande
för ombyggnaderna har ansvaret för genomförandet helt åvilat byggnadsstyrelsen,
som icke var part i avtalsförhållandet rörande restauranglokalerna
och, som i det föregående sagts, i stor utsträckning ej torde ha informerats
om vid sidan av avtalet mellan parterna träffade överenskommelser.
Först genom remissförfarandet i samband med ett 1958 träffat nytt preliminärt
hyresavtal har styrelsen satts i tillfälle att taga ställning till räntabilitetsfrågan.
Att detta i förevarande fall kom att ske utifrån felaktiga
siffor rörande investeringskostnaderna har, som framgår av det föregående,
berott på särskilda omständigheter.

Ett annat förhållande, som enligt utredningsmannens uppfattning förklarar
varför ärendet handlagts på det sätt som skett, är byggnadsstyrelsens
inre organisation och arbetsformer. Det heter härom i betänkandet.

Trots att som i detta fall fyra av styrelsens byråer i större eller mindre utsträckning
vid olika tidpunkter eller samtidigt haft att handlägga olika delar
av ärendet, vill det synas som om de tillämpade arbetsformerna icke inneburit
ett rationellt samarbete. En ej oväsentlig dualism i fråga om ansvarsfördelningen
synes också råda. Sålunda leds projektarbetet, då det gäller
arkitekterna, av utredningsbyrån men, då det gäller andra projektorer, av
byggnadsbyrån. Kostnadsredovisningen är på ett föga rationellt sätt uppdelad
mellan byggnadsbyrån och administrativa byrån. Även byggnadsbvråns
inre organisation synes ge en mindre lämplig uppdelning av ansvaret, i det
att de egentliga byggnadsarbetena och därmed platsledningen sorterar under
en byrådirektörsavdelning medan vvs-arbetena och el-arbetena, vid sidan av
platschefen, sorterar under två andra dylika avdelningar. Någon effektiv
löpande sammanhållning av arbetet i större byggnadsärenden på styrelseplanet
i form av behandling vid plenum e. dyl. synes ej, åtminstone under
de år det här gäller, ha tillhört den normala rutinen inom styrelsen. Även
styrelsens karaktär av administrativt ämbetsverk utan affärsmässigt tvång
att hålla investeringskostnaderna på en ur förräntningssynpunkt acceptabel
nivå torde i sin mån ha bidragit.

Utredningsmannen förmenar slutligen, att den omständigheten, att i detta
fall för en investering av denna storleksordning lotterimedel kommit till användning
och ej, som för statliga byggnader normalt, statsanslag, hade gjort
att ärendet ej kommit att underkastas den mera ingående prövning som
gäller normala nybyggnadsföretag av denna ekonomiska omfattning.

över Ödeens utredning ha yttranden avgivits av byggnadsstyrelsen, teaterstyrelsen
och restaurangbolaget. Byggnadsstyrelsen uttalar, liksom i sin
promemoria den 27 maj 1960 med anmälan om fördyringen, att ett klart
felbedömande av de med ombyggnadsåtgärderna förknippade kostnaderna
har skett samt att åtskilliga icke förutsebara kostnader tillkommit.

Härutöver pekar styrelsen på vissa allmänna förhållanden, ägnade att till
en viss del förklara uppkomsten av kostnadsfördyringen. Under den för
ärendets handläggning avgörande tiden ha skiften ägt rum på ledande poster
inom byggnadsstyrelsen, varjämte under den aktuella tidsperioden stv -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

relsen haft att arbeta med en tilltagande brist på teknisk personal samtidigt
som arbetsuppgifterna inom styrelsen ökat. Därjämte fanns inom byggnadsstyrelsen
en stark ambition — inspirerad från flera håll, däribland
riksdagsrevisorernas ovan återgivna uttalanden i deras berättelse till 1958
års riksdag — att snarast driva fram ombyggnadsärendet till ett avgörande,
något som ledde till att ombyggnadsarbetet igångsattes på hösten 1958 utan
att på slutlig kostnadsberäkning för arbetet i dess helhet grundad kostnadstablå
kunnat fastställas. Om — såsom är normalt inom byggnadsstyrelsen
— fullständigt ritningsmaterial avvaktats för ombyggnadsarbetena inom
restaurangen, skulle det icke ha blivit aktuellt att igångsätta dessa arbeten
förrän tidigast ett år senare. De fullständiga kostnadsberäkningarna skulle
då automatiskt ha lett till en omprövning av ärendet.

Enligt styrelsens uppfattning är det naturligt, att man vid en restaurering
av detta slag måste röra sig med betydande osäkerhetsmarginaler. Styrelsen
vill emellertid — närmast med anledning av vad som anförts i den
allmänna debatten rörande operahusutredningens betänkande — framhålla
som något självklart, att statsmakterna måste ha anledning att sätta tilltro
till de kostnadsberäkningar, som byggnadsstyrelsen i egenskap av fackorgan
presterar. Det skulle vara absurt, om byggnadsstyrelsen fungerade
på sådant sätt, att de medelsanskaffande myndigheterna skulle behöva anlita
annan byggexpertis för att kontrollera kostnadsuppskattningar och beräkningar.
Erfarenheterna visa också att anslagsöverskridanden inom
byggnadsstyrelsens mycket omfattande verksamhetsområde äro relativt
sällsynta, sannolikt långt mindre förekommande än inom den offentliga
byggnadssektorn i övrigt. Det inträffade anses av styrelsen utgöra en engångsföreteelse,
tillkommen under ogynnsamma omständigheter.

Kungl. Teaterns styrelse inlägger en bestämd gensaga mot utredningsmannens
förmodanden, att åtgärder eller uraktlåtenheter från styrelsens
sida skulle ha i väsentlig mån bidragit till fördyringen av operabygget. Styrelsen
förfogar icke över egen byggnadsexpertis. 1955 års avtal föregicks
av förhandlingar mellan operastyrelsen och byggnadsstyrelsens dåvarande
chef, vilken hölls noga underrättad om alla planer och åtgärder från operastyrelsens
sida. De kostnadskalkyler, på vilka överenskommelsen om hyresvillkoren
då grundades, hade lämnats av byggnadsstyrelsen. Operastyrelsen
finner det förklarligt att utredningsmannen kommit till den uppfattningen
att bristande förutsättningar för avtalets genomförande från operastyrelsens
sida förelågo, men vill framhålla att det i dåvarande läge icke
var möjligt att avvakta utarbetandet av detaljritningar m. m. innan avtalet
undertecknades, då icke minst från byggnadsstyrelsen framhölls, att en
förutsättning för att man skulle kunna gå vidare med planeringen av ombyggnaden
var att en acceptabel hyresgäst tanns, villig att ingå avtal.

Teaterstyrelsen framhåller vidare, att ett av utredningsmannen citerat
uttalande beträffande restaurangens utformning enligt planerna 1955 —

44 Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

restaurangen skulle bli sådan att den »ur alla synpunkter överglänste allt
vad som hittills existerat i restaurangväg i Skandinavien» — ingalunda
har varit normgivande för operastyrelsens handläggning av 1958 års förslag
till avtal eller 1959 års slutliga avtal. De citerade orden förekomma
i ett yttrande, avgivet av en av företrädarna för restaurangbolaget den 14
februari 1958, däri han rekapitulerar de förutsättningar, under vilka bolaget
var berett att sluta 1955 års avtal. Förutsättningarna för detta avtal
hade 1958 förfallit och det nya avtal, varom då förhandlades, gällde en betydligt
förminskad restaurang. Under de diskussioner, som fördes mellan
byggnadsstyrelsen, operastyrelsen och restaurangbolaget under förberedelserna
till 1959 års avtal, yppades ingen motsättning i fråga om restaurangens
standard och karaktär och operastyrelsen har icke på egen hand träffat
några överenskommelser och preciseringar i fråga om utrustning och standard
i de blivande restauranglokalerna. Sedan ombyggnadsförslaget och
hyresavtalet godkänts av Kungl. Maj :t, har genomförandet av ombyggnaden
helt varit byggnadsstyrelsens sak. Under arbetets gång ha visserligen
representanter för operastyrelsen med byggnadsstyrelsen diskuterat frågor,
där meningsskiljaktigheter uppstått mellan byggnadsstyrelsen och
restaurangbolaget rörande vissa detaljer i restaurangens ombyggnad, standard
samt kostnadernas fördelning. De stora överskridanden av beräknade
anslag, som nu konstaterats, blevo emellertid kända för operastyrelsen först
i maj 1960.

AB Operakällaren uttalar i sitt yttrande över Ödeens utredning, att dennes
uppfattning, att 1959 års avtal skulle förutsätta en lägre standard än 1955
och 1958 års avtal, icke är riktig. En absolut förutsättning för tecknande
av kontrakt har varit att en första klassens restaurang på högsta tekniska
och estetiska nivå skulle åstadkommas. De underhandlingar, som föregingo
1959 års avtal, gällde därför enligt bolagets uppfattning uteslutande
hyrans storlek samt vissa smärre ändringar i gränsdragningen mellan teatern
och Operakällaren. Bolagets uppfattning om restaurangens standard
har delats ej blott av de representanter, som från första början företrädde
teatern, utan även av dem, som företrädde teatern vid tecknandet av 1959
års avtal och som alltjämt företräda denna. Byggnadsstyrelsen föreslog
visserligen att orden »och förstklassigt» i § 2 i avtalet skulle utgå. Teatern
och bolaget voro emellertid fullt eniga om att en sådan förändring av avtalstexten
icke var förenlig med avtalets syften. Byggnadsstyrelsens beslut
och åtgärder vid projektering och byggnation fram till 1960 ha faktiskt också
präglats av samma målsättning som restaurangbolagets och teaterstyrelsens,
något som kan konstateras genom ett studium av ritningar, rumsoch
materialbeskrivningar, som utarbetats av byggnadsstyrelsen fram till
1960. Sammanfattningsvis anser sig restaurangbolaget kunna fastslå, att
någon standardhöjning icke skett i förhållande till parternas målsättning
vid tidpunkten för 1955 års avtal, att denna målsättning redan vid nämnda

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

tidpunkt var känd för myndigheterna, att utredningsmannens uppfattning
att en sedermera genomförd standardhöjning varit en av huvudorsakerna
till fördyringen av operahusombyggnaden därför icke är riktig samt att
den enda huvudorsaken till den redovisade fördyringen är att söka i felaktigheter,
begångna av de kostnadsberäknande myndigheterna. Såvitt bolaget
kan bedöma har den avgörande frågan i kostnadshänseende varit, huruvida
man i samband med ombyggnaden av operahuset skulle bibehålla restaurangen
Operakällaren eller icke. Enligt vad bolaget erfarit har möjligheten
att utnyttja lokalerna för annat ändamål varit föremål för särskild prövning.
Ett sådant utnyttjande har emellertid av kostnads- och andra skäl bedömts
såsom icke realistiskt och slutsatsen därav har blivit, att restaurang
Operakällaren skulle inrymmas jämväl i det ombyggda operahuset. Sedan
detta beslut väl fattats, ha myndigheterna enligt bolagets förmenande bundit
sig för i stort sett de kostnader, som enligt ödeen redovisats redan år
1957. Något realistiskt alternativ till den ombyggnad av restaurangen, som
då planerades, har ej funnits, vilket bäst visas av den omständigheten, att
den nuvarande ombyggnaden i stort sett ansluter sig till den redan år 1955
planerade. De planer på väsentlig förminskning av restaurangen som utarbetades
under åren 1957—1958 förkastades även av samtliga inblandade
parter. En enklare restaurang skulle ej ha medfört väsentligt minskade
kostnader och torde för övrigt icke ha kunnat ifrågakomma bland annat
med hänsyn till redan befintlig kulturskyddad utsmyckning av lokalerna.
Bolaget förmenar därför, att man genom beslutet att bibehålla en restaurang
i det ombyggda operahuset i realiteten bundit sig för en ombyggnad
av ungefärligen den karaktär och omfattning, som nu verkställes och att
sålunda varken Kungl. Teatern eller AB Operakällaren kan lastas för den
inträffade kostnadsfördyringen.

Chefen för handelsdepartementet har — i proposition nr 23/1961 — i
stort sett anslutit sig till utredningsmannens slutsatser rörande orsakerna
till fördyringen av operahusombyggnaden. Han har dock framhållit, att frågan
om denna ombyggnad, oaktat den bekostades av lotterimedel, av honom
behandlats med samma grad av noggrannhet, som när det gäller investeringar
över riksstaten.

Statsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 44/1961,
varigenom utskottet tillstyrkte propositionen om tilläggsanslag på kapitalbudgeten
för operahusombyggnaden, bland annat följande:

Av departementschefens redovisning framgår, att några lotterimedel utöver
dem som redan anvisats — ca 9 miljoner kronor — icke kunna ställas
till förfogande för täckande av byggnadskostnaderna utan att andra angelägna
kulturella och därmed besläktade ändamål bli lidande. Utskottet finner
det under sådana förhållanden ofrånkomligt att tillstyrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag om medelsanvisning till ändamålet. Utskottet vill

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1961

emellertid samtidigt understryka, att ett bifall från riksdagens sida måste
betraktas som ett engångsmedgivande, betingat av de särskilda omständigheterna,
och att den fortsatta anslagstilldelningen av de särskilda lotterimedlen
bör ske på sådant sätt, att den icke i efterhand utlöser anspråk på
ordinarie budgetmedel.

Utskottet saknar anledning att i sammanhanget taga ställning till ansvarsspörsmålen
i denna byggnadsfråga. Emellertid vill utskottet mot bakgrunden
av vad som framkommit vid dess behandling av ärendet mera allmänt
markera vikten av att sådant underlag skapas för ställningstaganden
i med statsmedel helt eller delvis finansierade byggnadsföretag, att
mera väsentliga kostnadsöverskridanden undvikas. Härvidlag bör den av
fjolårets riksdag godkända ordningen för handläggning av frågor rörande
den statliga byggnadsverksamheten noga iakttagas. Utskottet vill alltså
framhålla, hur väsentligt det är, att företag av detta slag bedrivas under
fast ledning med klara befogenheter och klart ansvar.

I sitt utlåtande noterade statsutskottet vidare, att frågan om förvaltningen
av operahuset behandlades av den av chefen för ecklesiastikdepartementet
med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1959 tillkallade
utredningsmannen med uppdrag att verkställa utredning rörande
operans ekonomi och därmed sammanhängande förhållanden, samt att chefen
för kommunikationsdepartementet med stöd av särskilt bemyndigande
av Kungl. Maj:t den 25 november 1960 tillkallat fem utredningsmän för att
verkställa en översyn av byggnadsstyrelsens organisation. Utskottet uttalade
i anslutning härtill, att utredningen om byggnadsstyrelsens organisation
och arbetssätt borde bedrivas skyndsamt och utredningen om operaverksamheten
på sådant sätt, att definitivt beslut snarast kunde fattas om
rationella former för operahusets förvaltning. Slutligen förutsatte utskottet,
att riksdagen i samband med nästa års statsverksproposition skulle erhålla
en specificerad redogörelse för det ekonomiska utfallet av byggnadsföretaget.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STH M SI
104529