Konstitutionsutskottets memorial Nr 10 (Betänkande 1942:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1942 kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari
1941 till och med den 9 januari 1942 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över

justitiedepartementsärenden från och med den 10 januari 1941 till och
med den 9 januari 1942;

justitieärenden från och med den 24 januari 1941 till och med den 9 januari
1942;

utrikesdepartementsårenden från och med den 10 januari 1941 till och
med den 3 januari 1942;

försvarsärenden från och med den 10 januari 1941 till och med den 9
januari 1942;

socialärenden från och med den 10 januari 1941 till och med den 9 januari
1942;

kommunikationsärenden från och med den 10 januari 1941 till och med
den 9 januari 1942;

finansärenden från och med den 10 januari 1941 till och med den 9 januari
1942;

ecklesiastikärenden från och med den 10 januari 1941 till och med den
9 januari 1942;

jorclbruksärenden från och med den 10 januari 1941 till och med den 9
januari 1942;

handelsärenden från och med den 10 januari 1941 till och med den 9 januari
1942; samt

folkhushållningsärendcn från och med den 10 januari 1941 lill och med
den 9 januari 1942.

Till utskottet har jämlikt § 57 riksdagsordningen remitterats dels från
första kammaren en av herr Brandt gjord anmälan om anledning till anmärkning
mot chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, dels
ock från andra kammare?.! en av herr Hagberg i Luleå gjord anmälan örn
anledning till anmärkning mot samme statsrådsledamot. Anmärkningsanledningarna
hava omförmälls uti till utskottet tillika överlämnade av herrar
Brandt respektive Hagberg i Luleå undertecknade skriftliga anföranden. Den

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 5 sami. 2 avd. Nr 10. 1

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

förra avser vissa med stöd av § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen av statsrådet
och chefen för justitiedepartementet företagna beslag och på dennes
föredragning beslutade konfiskationer av tryckta skrifter, den senare nämnda
departementschefs tillstyrkan av Kungl. Majits beslut den 13 februari
1942 att för riksdagen framlägga proposition örn förlängd giltighet av transportförbudsförordningen
med mera.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift av utskottet företagits, har anledning icke
förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen,
vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

Vid granskningen av statsrådsprotokollen har utskottet däremot funnit
nedan i denna avdelning omförmälda ärende jämlikt § 107 regeringsformen
föranleda anmärkning.

Svenska gymnastikförbundet hemställde den 2 oktober 1941 hos järnvägsstyrelsen,
att för prenumeration å tidskriften Friskt Folk, som gymnastikförbundet
avsåge att utgiva i syfte att främja folkhälsan, järnvägsstyrelsen
måtte bidraga med 5 kronor av prenumerationsavgiften till varje av
järnvägsstyrelsen anställd, som själv förklarade sig beredd att erlägga 1
krona i sådan avgift för år 1942. Efter en med anledning härav gjord hemställan
av järnvägsstyrelsen bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den
5 december 1941 järnvägsstyrelsen alt av statens järnvägars trafikmedel taga
i anspråk ett belopp av tillhopa högst 50,000 kronor för bidrag åt anställningshavare
vid statens järnvägar till prenumeration å ifrågavarande tidskrift
för år 1942 enligt de av gymnastikförbundet föreslagna grunderna.

I skrivelse den 13 oktober 1941 till generalpoststyrelsen hemställde gymnastikförbundet,
att styrelsen måtte betala 5 kronor av prenumerationsavgiften
för nämnda tidskrift för varje postfunktionär, som själv erlade 1 krona i
sådan avgift för tidskriften. Efter en med anledning härav gjord hemställan
av generalpoststyrelsen bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 19 december
1941 generalpoststyrelsen att av postmedel taga i anspråk högst
20,000 kronor för bidrag åt vid postverket anställda personer till prenumeration
för år 1942 å ifrågavarande tidskrift att utgå enligt ovannämnda grunder.

Gymnastikförbundet gjorde vidare framställning till vattenfallsstyrelsen
om dess medverkan till spridning av nämnda tidskrift inom vattenfallsverket
och hänvisade därvid till Kungl. Majits förutberörda beslut den 5 december
1941. Efter en med anledning härav gjord hemställan av vattenfallsstyrelsen
bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 9 januari 1942 vattenfallsstyrelsen
att av statens vattenfallsverks driftmedel taga i anspråk högst

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

10,000 kronor för bidrag åt anställningshavare vid statens vatlenfallsverk till
prenumeration för år 1942 å ifrågavarande tidskrift att utgå enligt ovannämnda
grunder.

Kungl. Majit har fattat ovannämnda beslut på föredragning och hemställan
av chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.

Med förevarande anslag torde Kungl. Majit huvudsakligen ha avsett att
understödja svenska gymnastikförbundet (som för budgetåret 1941/42 redan
erhållit statsunderstöd ur fonden för idrottens främjande med 236,000
kronor). Till ifrågavarande ändamål har Kungl. Majit förfogat över trafik-,
post- och driftmedel å tillhopa 80,000 kronor utan att inhämta riksdagens
medgivande. Statens järnvägars trafikmedel få emellertid av Kungl. Majit
användas endast för järnvägarnas drift och underhåll. I enlighet härmed har
riksdagen vid upprepade tillfällen hävdat sin rätt att besluta om användningen
av de överskott å jämvägsrörelsen, som uppkomma sedan till drift och
underhåll hänförliga ändamål tillgodosetts. I anslutning till denna uppfattning
riktade utskottet i sitt till 1922 års riksdag avgivna dechargememorial
(nr 22) anmärkning mot vederbörande statsråd med anledning av dennes tillstyrkan
av Kungl. Majits beslut att disponera över det vid de svenska järnvägarnas
drift uppkommande överskottet för syftemål, som icke stöde i omedelbart
sammanhang med denna verksamhet. Enahanda grundsatser gälla
med avseende på användningen av post- och vattenfallsverkens medel. Det
med nu förevarande anslag avsedda ändamålet kan emellertid icke betecknas
såsom stående i sådant samband med de ifrågavarande verkens drift, att
Kungl. Majit bort förfoga över därvid uppkommande överskott utan riksdagens
samtycke.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet beslutat anmärkning mot
föredragande departementschefen, statsrådet Andersson, vilket utskottet får
för riksdagen

anmäla.

Närvarande: Herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra, Oscar Gottfrid Karlsson*, Holmström*,
Källman, Per Andersson, Herlitz, John Björck, John Gustavson, Anders
Andersson*, Johannes Pettersson*, Sven Hansson, Nilsson i Göteborg**,
Fält, Norén, Nilsson i Norrlångträsk**, Hoppe, Ryling, Sefve* och Gustafsson
i Tenhult*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Vid granskningen av statsrådsprotokollen har utskottet uppmärksammat
nedan under punkterna Ilo—3:o omförmälda förhållanden, som utskottet,
utan att i anledning därav besluta anmärkning enligt § 107 regeringsformen
mot ledamot av statsrådet, ansett sig böra bringa till riksdagens kännedom.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

Iso.

Efter framställning av direktören A. Wickman i Stockholm, vilken förestod
det s. k. personhistoriska filmarkivet, medgav Kungl. Majit på föredragning
av vederbörande tjänstgörande chefer för justitie-, försvars-, social-, finans-,
ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen genom beslut den 28 februari
1941, att Wickman finge för statens räkning göra filmupptagningar av
tillhopa nio verkschefer och därmed jämställda personer. De filmer, som i
enlighet härmed upptogos och som utgjorde statsegendom, skulle vårdas och
förvaras i nämnda filmarkiv. Såsom ersättning för arbetet och kostnaderna
tillerkändes Wickman ett belopp av 2,000 kronor för varje filmupptagning
eller tillhopa 18,000 kronor. Beloppen skulle utgå från vederbörande huvudtitlars
anslag till extra utgifter och utbetalas till Wickman med hälften omedelbart
och med återstoden sedan Wickman styrkt att filmning skett.

Till belysning av förevarande beslut må följande meddelas:

Med anledning av väckt motion anhöll 1936 års riksdag i skrivelse den 29
maj 1936 (nr 273) till Kungl. Majit örn utredning angående inrättandet av
ett centralt statens filmarkiv samt om formen och kostnaden för ett dylikt.
Den sålunda begärda utredningen hade ännu icke kommit till stånd vid 1941
års utgång.

Efter gemensam framställning från generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen
och järnvägsstyrelsen förklarade Kungl. Majit genom beslut den 27 januari
1939 hinder för nämnda styrelser icke möta att under 1939 var för sig låta
för respektive verks museers räkning framställa personhistorisk arkivfilm,
omfattande filmupptagningar av betydande personer inom verken, samt att
för ändamålet taga i anspråk medel av tillgängliga anslag för driftkostnader
intill ett högsta belopp av 3,000 kronor för vartdera verket. Enligt inhämtade
upplysningar handhades filmupptagningen i förevarande fall av Wickman.

Genom beslut den 19 april 1940 beviljade Kungl. Majit, efter därom gjord
framställning, Wickman ett anslag å högst 10,000 kronor att utbetalas från
fonden för idrottens främjande för upptagande av en personhistorisk arkivfilm,
framställande några av idrottsrörelsens mera bemärkta ledare, under
villkor att plan för filmupptagningen och kostnadsberäkning för densamma
godkändes av Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund samt
att äganderätten till filmen tillfölle riksförbundet.

Med anledning av framställning från Wickman tilldelade Kungl. Majit
genom beslut den 26 april 1940 Wickman 700 kronor såsom bidrag till bestridande
av kostnaderna för förvaring av filmarkivets filmer samt bestämde
Kungl. Majit, att beloppet skulle utbetalas från anslaget till befrämjande av
vissa i samband med biografväsendet stående ändamål.

På framställning av ledamoten av första kammaren herr Åkerberg beslöto
fullmäktige i riksgäldskontoret den 23 maj 1940 godkänna ett under hand
träffat preliminärt avtal med Wickman om 26 filmer av regeringens ledamöter
och riksdagens talmän in. fl. till ett pris av 25,000 kronor samt för -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10. • 5

ordnade fullmäktige, att kostnaderna för filmupptagningen skulle utgå av det
för budgetåret 1939/40 under huvudtiteln Riksdagen och dess verk in. m.
Riksdagen 6. övriga omkostnader anvisade förslagsanslaget. -— I en senare
gjord framställning till riksgäldsfullmäktige framhöll herr Åkerberg, att den
för varje talare beräknade tiden av sju minuter i några fall överskridits
samt att antalet filmade personer utökats med några av de riksdagsmän
med lång tjänstgöringstid i riksdagen, som då lämnade densamma, varför
kostnaderna för hela filmningsarbetet komme att uppgå till cirka 50,000
kronor. — Under tiden juni 1940—juli 1941 utbetalades av riksgäldskontoret
till Wickman sammanlagt 67,800 kronor för nu nämnda filmupptagningar.

Utan att den av 1936 års riksdag begärda, i det föregående berörda utredningen
kommit till stånd, har Kungl. Maj:t alltså vid upprepade tillfällen anvisat
medel till upptagande av arkivfilm. Med hänsyn till den omfattning, vari
detta skett i och genom Kungl. Maj:ts förstberörda beslut av den 28 februari
1941, samt till karaktären av de medel, som disponerats härför, har utskottet
ansett sig böra framhålla, att anslagen till extra utgifter principiellt
icke böra tagas i anspråk för ändamål av förevarande slag, vilkas tillgodoseende
riksdagen ansett böra bliva beroende av närmare utredning. Skulle
spörsmålet om anvisande av medel härför likväl uppstå, innan sådan utredning
ägt rum, bör frågan underställas riksdagens prövning. Ehuru så
icke skett i förevarande fall, har utskottet ändock, med hänsyn tagen till
vad som tidigare förekommit i likartade ärenden, stannat vid att icke framställa
någon anmärkning mot vederbörande föredragande statsråd.

Vad sålunda förekommit har utskottet, som icke velat ingå i ett bedömande
av lämpligheten i och för sig av Kungl. Maj:ts förevarande beslut, ansett sig
böra för riksdagen

omförmäla.

Närvarande: Herrar Andersson i Ovanmyra, Oscar Gottfrid Karlsson*, Sandegård, Per Åndersson,
Herlitz, John Björck, Karl August Johanson*, John Gustavson, Anders
Andersson*, Sven Hansson, Wennqvist*, Lindmark, Fast*, Nilsson i Göteborg*,
Fält, Spångberg, Nilsson i Norrlångträsk, Nyling, Ekdahl och fru
Björck.

* Ej närvarande vid justeringen.

2:o.

Av femtioårsprotokollet över försvarsärenden den 21 mars 1941 framgår,
att Kungl. Majit på hemställan av chefen för försvarsdepartementet, med
hänsyn till vad som upplysts rörande vissa i en civil rättegång, i vilken
Kungl. Majit och kronan är svarandepart, framkomna omständigheter, efter
därom av kronans ombud i rättegången under hand gjord hemställan, funnit
gott medgiva, att verkställda uppteckningar rörande vissa avlyssnade,
rättegången berörande telefonsamtal från käranden till viss annan person

6 - Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

eller omvänt, finge utlämnas till ombudet för det bruk i rättegången, vartill
ombudet i denna sin egenskap kunde finna anledning.

Utskottet, som tagit del av handlingarna i rättegången, vilken hållits inom
lyckta dörrar, har med hänsyn till omständigheterna i målet ansett sig icke
höra rikta någon anmärkning mot föredragande departementschefen. Kungl.
Maj:ts förevarande beslut har emellertid givit utskottet anledning att närmare
uppmärksamma spörsmålet om telefonhemlighetens skyddande. Härom
får utskottet uttala följande:

Lagen den 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara
m. m. medger, att telefonsamtal avlyssnas, där det finnes erforderligt för
att hindra eller uppdaga brott mot 8 kap. strafflagen eller sådant brott mot
19 kap. samma lag, som kan skada rikets försvar eller folkförsörjning eller
dess vänskapliga förbindelser med främmande makt eller brott mot lagen om
straff för sabotage, så ock eljest där det finnes erforderligt för att hindra,
att förhållande, vars meddelande till främmande makt kan föranleda skada
som ovan sägs, kommer till obehörigs kännedom, eller för att vinna utredning
om obehörigt utforskande av sådant förhållande eller örn överbringande
till obehörig av meddelande därom. Bestämmelser om avhörande av telefonsamtal
funnos tidigare upptagna i lagen av den 14 oktober 1939 om
särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19
kap. strafflagen lii. m. Enligt en med stöd av 1940 års lag utfärdad tillämpningskungörelse
av den 21 mars 1941 — som i förevarande hänseende överensstämmer
med motsvarande bestämmelse i kungörelsen den 9 januari
1940 — må vad som inhämtats genom uppteckning av telefonsamtal eller
genom avlyssnande av sådant samtal icke yppas i vidare mån än som erfordras
för vinnande av det med undersökningen avsedda ändamålet. En
närliggande bestämmelse fanns i 1939 års lag. Genom dessa stadganden
har enligt utskottets mening den gräns angivits, som icke bör få överskridas
vid begagnande av upptecknade eller avlyssnade telefonsamtal. Dessa få
alltså icke utnyttjas i syfte att bereda staten såsom part i en civil rättegång
en förmånligare ställning.

Vad sålunda förekommit har utskottet, med hänsyn till den synnerliga
vikten ur det medborgerliga rättsskyddets synpunkt av telefonhemlighetens
skydddande, funnit sig böra för riksdagen

omförmäla.

Närvarande: Herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra, Sandegård**, Per Andersson, Fredril;

Ström, Herlitz, John Gustavson, Anders Andersson*, Johannes Pettersson*,
John Sandberg*, Holmbäck*, Wennqvist*, Lindmark, Fast*, Nordström, Nilsson
i Göteborg*, Hällgren, Hoppe, Sefve* och von Friesen*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

3:o.

Under pågående krig har Kungl. Maj:t genom olika slags åtgöranden,
sammanhängande med landets försörjningspolitiska läge, iklätt staten betalningsskyldighet
av betydande mått för att säkra tillgången på vissa för folkförsörjningen
viktiga varor. Med hänsyn till omfattningen av ifrågavarande
förbindelser har utskottet funnit angeläget söka utröna, i vad mån de under
granskningsåret vidtagna åtgärderna äga stöd i av riksdagen lämnade medgivanden.
Riksdagens samtycke, som kan givas i olika former, erfordras
nämligen enligt §§ 64, 65 och 76 regeringsformen icke blott för utgivande av
statsmedel utan också principiellt då det gäller att »riket med ny gäld belasta».
I vissa fall föreligga sådana riksdagsbeslut, som direkt hänföra sig
till särskilda av Kungl. Maj:t ingångna förbindelser. Detta gäller sålunda
för vissa avtal om anskaffande av maskintorvverk och igångsättande av
maskintorvtillverkning, som statens bränslekommission bemyndigats ingå,
samt för de avtal angående uppförande av nya sulfitspritfabriker och leverans
av motorsprit från dessa samt angående inköp av sådan sprit från
äldre företag, som vin- och spritcentralen under senare år slutit, ävensom
för de statliga garantier om inlösen av ved och bränntorv, som därunder
lämnats. I andra fall torde Kungl. Majit haft till sitt förfogande anslag, som
anvisats av riksdagen, eller andra medel. I ytterligare andra fall har Kungl.
Majit måhända funnit sig äga ett visst stöd för åtgärdernas vidtagande i uttalanden
från riksdagen i mera allmän form. Fall finnas emellertid under
granskningsåret, i vilka utskottet ej kunnat finna någon som helst meningsyttring,
som kan sägas innefatta ett riksdagens bemyndigande.

De ärenden, som utskottet här närmast åsyftar, ha handlagts inom handels-
och folkhushållningsdepartementen och ha angått avtal mellan kristidskommissioner
å ena sidan och industriföretag å andra sidan om upptagande
av nyproduktion av åtskilliga för landet värdefulla produkter, såsom
aluminium, bly, nickel, olika slag av trätjäreprodukter och cellull. Kungl.
Majits beslut i berörda ärenden ha antingen inneburit ett godkännande av
avtalen eller ett bemyndigande för vederbörande försörjningskommission att
sluta avtal av i ärendet ifrågasatt typ. Gemensamt för de ingångna avtalen
har varit, att vederbörande kommission i dem förbundit sig svara för att
den framställda varan vinner avsättning till visst pris, medan företagen regelmässigt
åtagit sig att själva bestrida de omedelbara kapitalutläggen för
produktionens igångsättande och drivande. Priserna för varorna ha satts
så höga att de i regel kunna antagas komma att tillåta avskrivning av företagens
nyanläggningar under avtalstiden. Tillverkningen av varorna har i
flera avtal förutsatts komma att fortlöpa under en tidsperiod av två eller
tre år. Under motsvarande tid kan den statliga avsättningsgarantien tagas i
anspråk. De ekonomiska förbindelser, som staten iklätt sig genom ingående
av berörda avtal, äro i flertalet fall mycket betydande och uppgå
i vissa fall -— såsom exempelvis i fråga om det avtal mellan statens bränslekommission
och skogsägarnas oljeaktiebolag örn tillverkning av trätjiira

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

m. m., som Kungl. Majit genom beslut den 19 juli 1941 godkänt — siffermässigt
till tiotals miljoner kronor. Även om förbindelserna i några av avtalen
begränsats genom att staten där förbehållit sig rätt att efter viss tid
uppsäga desamma, kvarstår dock i dessa fall skyldighet att till vederbörande
företag utbetala ett belopp, beräknat att medgiva skälig avskrivning av
kostnader för nyanläggningar.

Det har icke varit möjligt för utskottet att bilda sig en klar uppfattning
om omfattningen av den skuldbörda, varmed staten genom de nu berörda
åtgärderna belastats. Alla beräkningar härom äro nämligen beroende av
framtida politiska och ekonomiska förhållanden, som i detta nu icke kunna
förutses. Många förbindelser behöva måhända aldrig infrias, då de varor
de avse finna köpare i den allmänna marknaden. Och i den mån staten
nödgas inträda såsom köpare eller i annan form övertaga de ifrågavarande
varorna, kan det väl hända att de sedermera kunna avyttras utan förlust.
Under alla omständigheter förefinnes emellertid en risk för att förlusten stannar
på staten, framförallt om möjligheterna att från utlandet erhålla varor
vidgas.

Av det nu sagda kan icke med säkerhet den slutsatsen dragas, att vederbörande
statsråds rådslag i de fall, där utskottet icke kunnat finna att besluten
grundat sig på uttryckliga bemyndiganden från riksdagens sida,
varit inkonstitutionella. Särskilt har utskottet måst beakta, att enligt en
på senare tid alltmera utbredd praxis rättsligt bindande beslut från riksdagens
sida ansetts komma till stånd redan genom uttalanden i av riksdagen
godkända utskottsmotiveringar eller rentav därigenom, att meddelanden i
en kunglig proposition lämnas utan erinran från riksdagens sida. Icke heller
har det varit möjligt för utskottet att bedöma, i vad mån Kungl. Majit,
då beslut om godkännande av avtalen fattats, med fog kunnat räkna med
att särskilda av riksdagen anvisade tillgångar skulle komma att stå till förfogande
och vara tillräckliga för förbindelsernas gäldande. Med hänsyn till
svårigheten att sålunda i varje särskilt fall med full säkerhet klarlägga,
huruvida och i vad mån Kungl. Majit ägt stöd i riksdagens beslut för de
vidtagna åtgärderna, och med beaktande jämväl av de försörjningspolitiska
skäl, på vilka besluten grundats, ävensom av det stundom starkt framträdande
behovet av sekretess och snabba ingripanden, har utskottet icke ansett
sig kunna framställa någon anmärkning i anledning av besluten.

Uppenbart är emellertid att riksdagens makt över statsfinanserna äventyras,
örn riksdagen ställes inför förbindelser, som ingåtts utan varje dess medverkan,
och nödgas anvisa medel för infriande av skulder, som därigenom
uppkommit. Då det enligt utskottets mening är av den största vikt att riksdagen
bibehåller erforderlig kontroll över statens skuldsättning och detta bör
kunna ske utan att vare sig Kungl. Majits handlingsfrihet alltför hårt beskäres
eller Kungl. Majit erhåller för vidsträckta fullmakter, har utskottet
velat ovanstående för riksdagen

omförmäla.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

Närvarande: Herrar Hallén, Oscar Gottfrid Karlsson*, Sandegård, Per Andersson, Herlitz,
John Björck, Karl August Johanson*, John Gustavson, Johannes Pettersson*,
Sven Hansson, Wennqvist*, Lindmark, Fast*, Fält, Spångberg, Nilsson i
Norrlångträsk, Hoppe, Sefve*, Pettersson i Norregård* och Gustafsson i
Tenhult*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 15 maj 1942.

På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.

Närvarande: herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra, Sandegård, Källman, Per Andersson,
Fredrik Ström, Herlitz, John Björck, John Gustavson, Sven Hansson, Frans
Hansson, Lindmark, Nordström, Hällgren, Fält, Norén, Spångberg, Nilsson
i Norrlångträsk och Kyling.

Reservationer:

A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.

Vid punkten B:

av herr Björck, som ansett att utskottet icke bort göra ifrågavarande arn
märkning.

II.

Vid punkten C l:o:

av herrar Oscar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Sven Hansson,
Fast, Nilsson i Göteborg, Fält och Ekdahl, som ansett tillräckliga skäl icke
föreligga för den av utskottet gjorda omförmäla!!.

III.

Vid punkten G 2:o:

1) av herr Hällgren, som ansett att, då kärandeparten i målet inför rätten
meddelat, att han åstundat på nytt taga del av ifrågavarande telefonsamtal,
och då enligt »Lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

handlingar» (sekretesslagen) uti 38 § föreskrives att, »där det finnes erforderligt
för tillvaratagande av allmän eller enskild rätt, må utan hinder av vad
eljest i denna lag stadgas konungen förordna om handlingarnas utlämnande»,
samt då tvisten i omnämnda civila rättsmål ännu lär pågå, utskottet icke
bort i ärendet göra omförmälan till riksdagen.

2) av herrar Anders Andersson och John Sandberg.

IV.

Vid punkten C 3:o:

1) av herrar Oscar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Johannes Pettersson,
Sven Hansson, Fast, Fält och Guslafsson i Tenhult, som ansett tillräckliga
skäl icke föreligga för den av utskottet gjorda omförmälan.

2) av herr Sandegård, som principiellt vore av den uppfattningen, att utskottet
icke borde göra s. k. omförmälanden, och särskilt i föreliggande fall
ansett skäl för omförmälan icke vara för handen.

B. Reservationsvis framställda yrkanden.

a) Ämnar kill ngsyrkanden jämlikt § 107 regeringsformen.

av herr Herlitz, som med instämmande av herrar Källman och Spångberg
anfört följande:

»Efter gemensam beredning mellan jordbruks-, finans- och folkhushållningsdepartementen
fattade Kungl. Maj:t den 12 december 1941 på föredragning
av chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
’i anslutning till förda överläggningar mellan medlemmar av statsrådet
och representanter för Sveriges iantbruksförbund, till vilket äro anslutna
jordbrukarnas ekonomiska riksorganisationer, samt Riksförbundet landsbygdens
folk’, följande beslut angående ''åtgärder till förbättrande av jordbrukets
på grund av felslagen skörd försämrade läge’:

''Utöver den merinkomst, som beräknas bliva tillgodoförd jordbruket genom
den nyligen genomförda standardiseringen av konsumtionsmjölken, eller
i genomsnitt för landet 1.5 öre för kilogram försåld konsulntionsmjölk skall
för tiden 1 oktober 1941—31 augusti 1942 utbetalas ett pristillägg för konsumtionsmjölk
av 1.5 öre för kilogram, häri inberäknat enligt gällande bestämmelser
utgående konsumtionsmjölktillägg.

För tillgodoseende under tiden 1 oktober 1941—31 maj 1942 av de områden,
som hårdast drabbats av skördenedgången, samt för utbetalande av
ett pristillägg å all produktmjölk av 0.5 öre för kilogram, ställer Kungl. Maj:t
ett belopp till förfogande. Storleken av detta belopp — vilket utgår utöver
det av 1941 års riksdag beslutade pristillägget av 1 öre för kilogram mjölk
— skall vara beroende av mjölkproduktionens storlek på följande sätt.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

Därest mjölkinvägningen vid mejerierna — invägning från nytillkomna
leverantörer häri ej inberäknad — under tiden 1 oktober 1941—31 maj 1942
skulle uppgå till beräknade 1,342,000 ton, skall beloppet utgöra 28 miljoner
kronor. Skulle mjölkinvägningen bliva lägre än 1,342,000 ton, skall nämnda
belopp av 28 miljoner kronor ökas med ett belopp, svarande mot den inkomst
som bortfaller genom mjölkinvägningens nedgång under 1,342,000 ton, dock
högst med 8 miljoner kronor. Skulle mjölkinvägningen bliva högre än
1,342,000 ton, skall sagda belopp av 28 miljoner kronor nedgå med ett belopp,
svarande mot den ökade inkomst som tillföres jordbruket genom ökningen
i mjölkinvägningen, dock högst med 8 miljoner kronor.

För att i största möjliga utsträckning kunna bibehålla mejeriernas körlinjer
inom de områden där på grund av den minskade mjölkproduktionen transportkostnaderna
för kilogram mjölk starkt ökat, anvisar Kungl. Maj:t ett
belopp av 3 miljoner kronor för utbetalande av bidrag till mejerierna för
nämnda ändamål.

Med hänsyn till i Norrland rådande särskilda förhållanden anvisas vidare
1 miljon kronor till extra mjölkbidrag inom sagda landsdel utöver till de tre
nordligaste prisutjämningsdistrikten utgående pristillägg.

Kungl. Majit uppdrager vidare åt statens livsmedelskommission att låta
verkställa en undersökning rörande den inkomstminskning för mejerierna,
som kan bliva följden av att grädden underkastats ransonering.

Kungl. Maj :t bemyndigar statens livmedelskommission att för ovan angivna
ändamål taga i anspråk medel av det belopp av 78,575,000 kronor av reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område (1941/42:
IX.G.31), som Kungl. Majit den 28 juni 1941 ställt till statskontorets förfogande
att utbetalas till livsmedelskommissionen för upprätthållande av jordbruksregleringen.
’

Det av Kungl. Majits förevarande beslut föranledda ytterligare inedelsbehovet
för innevarande budgetår till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område uppgår, enligt vad som upplysts i proposition nr 2 till innevarande
års riksdag, till cirka 36,000,000 kronor. I denna summa ingår höjningen av
bidraget för konsumtionsmjölken och till mjölk omräknad grädde med
4.000,000 kronor.

Beträffande de villkor, under vilka Kungl. Majit ägde förfoga över det i
anspråk tagna anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område,
må hänvisas till jordbruksutskottets utlåtande nr 74 vid 1941 års riksdag.
Sedan utskottet här, i huvudsaklig anslutning till Kungl. Majits i ärendet
avlåtna proposition nr 278, angivit vissa allmänna riktlinjer för jordbruksregleringen
under budgetåret 1941/42, anför utskottet:

''Liksom hittills torde det vara nödvändigt att Kungl. Majit även under
kommande regleringsår erhåller förhållandevis vidsträckta fullmakter i
fråga örn handhavandet av jordbruksregleringen och därför lämnas befogenhet
att vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar i densamma.
I motionen 1:241 lia ifrågasatts vissa begränsningar i de Kungl. Majit lämnade
befogenheterna med avseende å jordbruksregleringen. I anslutning här -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

till vill utskottet framhålla, att det synes utskottet naturligt att mera genomgripande
ändringar i regleringsåtgärderna icke av Kungl. Maj.t vidtagas
där riksdagens hörande utan olägenhet kan ske.’ (Kurs. här.)

I fortsättningen av sitt utlåtande gör utskottet en rad uttalanden. Bl. a.
uttalar sig utskottet om enskildheterna i mjölkregleringen. Sålunda heter det,
att rubbning i principerna för prisutjämningsbidraget för produktmjölken
ej bör äga rum, att en höjning av de särskilda prisutjämningsbidragen i de
nordligaste länen bör övervägas, att departementschefens förslag rörande
konsumtionsmjölktillägg tillstyrkes, att prisutjämningsbidragens storlek bör
fastställas först senare, att merfraktstillägg och regleringskostnadstillägg alltjämt
böra utgå, att systemet med pristillägg för lantsmör bör bibehållas, att
producentbidraget bör höjas till 3 öre per kg för hela året o. s. v.

Mot bakgrunden av dessa uttalanden, som godkändes av riksdagen, synes
det mig uppenbart, att Kungl. Maj:t icke bort utan riksdagens samtycke vidtaga
de åtgärder, som ovan relaterats.

Dessa åtgärder måste nämligen vara att hänföra till sådana "mera genomgripande
ändringar i regleringsåtgärderna’, som förutsatts bliva beroende
av riksdagens samtycke, där dess hörande utan olägenhet kunde ske. Vad
som skall betecknas som en ''genomgripande ändring’ kan visserligen i
många fall vara en omdömesfråga. Att de nu ifrågavarande åtgärderna äro
av denna beskaffenhet blir emellertid ganska tydligt redan då man sammanställer
dem med jordbruksutskottets ovan återgivna uttalanden, och fullt
oomtvistligt då nian beaktar, att kostnaderna för dem —- som beräknades
uppgå till inemot hälften av det till förfogande stående anslaget — icke
kunde täckas av detta; Kungl. Majit måste i själva verket i efterhand utverka
ett tilläggsanslag för deras bestridande (jfr proposition nr 2 till innevarande
års riksdag s. 97 ff.).

Påtagligt är också, att samtycke av riksdagen, som i medio av december
ännu var samlad, ''utan olägenhet’ kunde hava inhämtats.

Det torde vara överflödigt att betona att med vad nu anförts icke avsetts
att rikta någon kritik mot det sakliga innehållet i Kungl. Maj:ts beslut. Det
finnes icke heller något att erinra emot att ändringarna i jordbruksregleringen
utformades under förhandlingar med jordbrukets organisationer.

Det anmärkningsvärda ligger allenast däri, att Kungl. Majit ansetts kunna
vidtaga åtgärder av så genomgripande betydelse och medförande en belastning
a skattebudgeten av 30 å 40 miljoner kronor utan riksdagens samtycke.
Det borde vara självklart — men bör måhända understrykas — att
samförståndet med producentorganisationerna icke på något sätt kan göra
sådant samtycke överflödigt.

Med anledning av den obehöriga medelsanvändning som sålunda ägt ruin
och med hänsyn till de äventyrliga konsekvenserna av att riksdagens grundlagsenliga
rätt i en så betydande omfattning åsidosättes har jag yrkat anmärkning
enligt RF § 107 mot föredragande departementschefen statsrådet
Pehrsson-Bramstorp och cheferna för de departement som deltagit i beredningen,
statsråden Wigforss och Gjöres.»

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

II.

av herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra, ./olin Björck, John Gustavson
och Ryling, som anfört följande:

»I skrivelse den 22 januari 1941 anhöll tivoliägaren Onni Widholm i Sundbyberg
hos magistraten i Motala örn tillstånd att å stadsägan lil i staden
anordna offentliga nöjestillställningar, bestående av karusell, skjutbanor, tivolispel,
dansbana och artistuppträdanden, samt i samband därmed försälja
våfflor och varm korv under tiden 1 juni—15 september 1941 med öppethållande
av nöjesanordningarna onsdagar, lördagar, sön- och helgdagar till
klockan 24 samt övriga dagar till klockan 23.

Sedermera inskränkte Widholm ansökningen till att avse öppethållande av
nöjesanordningarna endast lördagar, lielgdagsaftnar, sön- och helgdagar klockan
18—23 samt onsdagar och fredagar klockan 18—22, varvid dans skulle
anordnas lördagar, söndagar och onsdagar.

Genom beslut den 31 mars 1941 utlät sig magistraten sålunda: Enär anordnandet
av ifrågavarande nöjestillställningar å stadsägan nr lil i staden
måste antagas bliva i hög grad störande för de kringboende samt platsen i
fråga jämväl i övrigt ur ordningssynpunkt mindre väl lämpade sig för angivna
ändamål, bleve ansökningen avslagen.

I skrivelse den 4 april 1941 anhöll Widholm hos magistraten örn tillstånd
att under tiden 1 juni—15 september 1941 å förenämnda stadsäga uppsätta
skjutbana för prisskjutning, nöjesautomater, vinsthjul och karusell samt anordna
boll- och pilkastning, vilket allt skulle drivas utan musik, ävensom
idka försäljning av våfflor och varm korv.

Över sist omförmälda ansökning utlät sig magistraten genom beslut den 16
april 1941 sålunda: Enär anordnandet av ifrågavarande nöjestillställningar
å stadsägan nr lil i staden måste antagas bliva störande för de kringboende
samt platsen i fråga jämväl i övrigt ur ordningssynpunkt mindre väl lämpade
sig för angivna ändamål, bleve ansökningen avslagen.

över magistratens båda berörda beslut anförde Widholm i särskilda skrivelser
den 25 april 1941 besvär hos länsstyrelsen i Östergötlands län under
yrkande örn bifall i första hand till ansökningen den 22 januari 1941 med
däri gjorda inskränkningar och i andra hand till ansökningen den 4 april
1941.

Genom särskilda resolutioner den 16 maj 1941 fann länsstyrelsen med avseende
å vad i målet förekommit besvären icke föranleda ändring i klandrade
besluten.

Över länsstyrelsens resolutioner anförde Widholm i särskilda skrivelser
den 21 maj och den 4 juni 1941 besvär under fullföljande av sin förut i målen
förda talan.

I anledning av besvären avgav länsstyrelsen den 8 juli 1941 infordrat utlåtande
och överlämnade därvid yttranden av magistraten, polischefen och
hälsovårdsnämnden i Motala samt förste provinsialläkaren i länet ävensom
en av ett antal fastighetsägare i Motala undertecknad skrift, varefter Wid -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

holm inkom med påminnelser, i samband varmed Sven Ahlström i egenskap
av ägare till ifrågavarande stadsäga ingav en skrift.

Kungl. Maj.t (t. f. regering bestående av statsministern Hansson samt
statsråden Pehrsson-Bramstorp, Sköld och Rosander, den sistnämnde t. f.
chef för socialdepartementet) meddelade den 1 augusti 1941 följande beslut:
Enär, såvitt handlingarna utvisa, sådana omständigheter icke kunna anses
vara för handen, att klaganden bort förvägras tillstånd att — i huvudsaklig
enlighet med ansökningen den 4 april 1941 —■ å angiven plats samt å de
tider och under de villkor, som kunna befinnas lämpliga, anordna ifrågavarande
nöjestillställningar och försäljning, finner Kungl. Maj:t skäligt att,
med upphävande av myndigheternas beslut i vad desamma avse nämnda ansökning,
visa målet därutinnan åter till magistraten för ny, skyndsam behandling.

I § 13 ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 heter det bl. a.:

''Var och en, som vill i stad eller å dess område giva offentlig föreställning,
såsom skådespel, lindansning, konstridning, förevisa djur, konststycke eller
annat dylikt, hålla konsert eller eljest utföra musik, anställa maskerad, bal,
lekstuga eller andra nöjen, hålla allmänt föredrag, som ej är att hänföra till
andaktsövning eller föreläsning vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde
eller göra andra tillställningar av vad beskaffenhet som helst, vilka genom
allmän tidning, anslag eller annorledes kungöras, eller vartill inträdeskort
försäljas eller avgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres
eller mottages, eller till vilka allmänheten eljest har tillträde, skall därom
göra anmälan hos polismyndigheten.’

’Är fråga örn maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt,
akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning eller andra med
dessa jämförliga tillställningar, eller skall tillställning äga rum på gata, torg
eller annan allmän plats eller på annat under bar himmel beläget ställe, till
vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, då skall polismyndighetens
tillstånd avvaktas, och vare förbjudet att, innan tillstånd meddelats, utlämna
inträdeskort, fordra, begära eller mottaga avgift.’

’Där sig visar, att tillställning, som här ovan omförmäles, åsyftar eller innebär
något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till
svårare oordning, äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda. I nu
nämnda fall, ävensom då tillställningen utan vederbörlig anmälan eller tilllåtelse
äger rum eller bland de närvarande uppkommer oordning av svårare
beskaffenhet, den där icke genom deltagarnas i densamma avlägsnande kan
undanröjas, må sammankomsten av polismyndigheten upplösas.’

Ordningsstadgan gäller endast för städerna. Genom beslut av länsstyrelse
kan emellertid föreskrivas, att ordningsstadgan i sin helhet skall äga tilllämpning
jämväl å vissa stadsliknande samhällen. Länsstyrelse kan vidare
besluta, att § 13 ordningsstadgan skall tillämpas å område invid eller i närheten
av stad. Länsstyrelses beslut skall i dessa båda fall underställas Kungl.
Maj:ts prövning. Slutligen gäller enligt en särskild K. K. den 10 juni 1932,
att vad i § 13 ordningsstadgan är stadgat i fråga örn nöjestillställningar skall
tillämpas jämväl beträffande dylik tillställning å ort, varest vad sålunda stadgats
icke redan är gällande, samt att i dessa fall landsfiskal äger samma befogenhet,
som enligt nämnda paragraf tillkommer polismyndighet.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

1 lagutskottets utlåtande (nr 40) över den till grund för denna kungörelse
liggande propositionen anföres bl. a. följande:

Törsta stycket av § 13 i ordningsstadgan föreskriver för samtliga de i paragrafen
åsyftade och i samma stycke närmare angivna offentliga tillställningarna
såsom en allmän regel, att ingen sådan tillställning må äga rum
i stad utan föregången anmälan till polismyndigheten.

Denna regel underkastas emellertid i andra stycket av paragrafen för två
särskilda grupper av tillställningar undantag i skärpande riktning. Den ena
av dessa grupper omfattar ''maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning
eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning
eller andra med dessa jämförliga tillställningar’ — i det följande gemensamt
betecknade såsom icke-kulturella nöjestillställningar. Den andra gruppen inbegriper
tillställningar, som skola äga rum på gata, torg eller annan allmän
plats eller på annat under bar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten
eljest Ilar obehindrat tillträde ... här sammanfattade under beteckningen
tillställningar utomhus. För båda grupperna föreskrives, att tillstånd av polismyndigheten
alltid skall inhämtas till tillställningarna i fråga.

Polismyndigheten har alltså först och främst rätt att pröva, huruvida tillstånd
till en tillställning, som är att hänföra till någondera av nyssnämnda
grupper, bör meddelas elier ej.

Genom paragrafen ha emellertid därutöver tillagts polismyndigheten vissa
befogenheter i ytterligare tre hänseenden. För dessa är gemensamt att de
ej gälla allenast icke-kulturella nöjestillställningar och tillställningar utomhus
utan samtliga de i första stycket av paragrafen omförmälda tillställningar.

Polismyndigheten äger sålunda meddela erforderliga ordningsföreskrifter
för varje tillställning, för vilken fordras anmälan eller tillstånd, med skyldighet
för den, som gjort anmälan om tillställningen, att ställa sig föreskrifterna
till efterrättelse. För att sätta polismyndigheten i tillfälle att meddela
sådana föreskrifter åligger det även den, som gör anmälan, att lämna
polismyndigheten de upplysningar angående tillställningens ändamål och
beskaffenhet, som polismyndigheten äskar.

Äger tillställning rum utan anmälan eller tillstånd, där så erfordras, äger
vidare polismyndigheten befogenhet att upplösa tillställningen i fråga, i följd
varav alla de, som samlats a stället, äro skyldiga att på polismyndighetens
uppmaning hege sig fran platsen. Samma befogenhet tillkommer polismyndigheten,
där det visar sig, att tillställning, för vars hållande fordras anmälan
eller tillstånd, åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet
eller allmän lag, eller föranleder till svårare oordning. Är det fråga om
oordning av svårare beskaffenhet bland de vid tillställningen närvarande, erfordras
för att polismyndigheten skall äga ingripa med upplösning emellertid
ytterligare, att oordningen icke kan undanröjas genom avlägsnande av
deltagarna i densamma.

Där det visar sig, att tillställning, för vilken fordras anmälan eller tillstånd,
åsyftar eller innebär något, som .strider mot sedlighet eller allmän lag
eller föranleder till svårare oordning, äger polismyndigheten därjämte förbjuda
tillställningens förnyande.----*

I samband med ovannämnda författningsändring utarbetades inom socialdepartementet
en för rikets landsfiskaler avsedd promemoria angående till -lämpningen av § 13 ordningsstadgan i vad denna avser nöjestillställningar.
Ur denna, som innehåller en sammanfattning av de synpunkter, som borde

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

anläggas vid bedömande av frågan om beviljande av tillstånd att anordna
nöjestillställningar, må citeras följande:

''För att den befogenhet, som i förevarande avseende tillagts landsfiskalerna,
skall bliva till avsett gagn kräves, att densamma under ständig inriktning
mot ovan angivna syfte utövas under samverkan med överordnade och
samordnade myndigheter och under hänsyn, i den mån det är möjligt, till
vederbörande kommuners intressen, behov och önskemål. Att landsfiskalerna
för detta ändamål böra träda i samverkan med kommunalnämnd eller
andra vederbörande kommunala organ, har under förarbetena till författningen
förutsatts och starkt betonats.’

Tivolinöjena äro nöjestillställningar av lägre valör. Med deras anordnande
är ofta förbundet störande av lugn och ordning. Polismyndigheterna äga
enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer befogenhet att förbjuda förnyande
av tillställningar av ifrågavarande slag, vid vilka uppstått oordning.
Ansökningar om nöjestillställningar, som kunna presumeras störa lugn och
ordning, ha i praxis av polismyndigheterna redan på denna grund avslagits,
framförallt då — såsom i förevarande fall — alla hörda lokala myndigheter
avstyrkt framställningen i fråga. Uppenbart är vidare, att den för
rikets landsfiskaler avsedda, i det föregående berörda promemorian, som
utarbetats i samband med ovannämnda författningsändring, måste sägas
angiva en allmän princip om samarbete på ifrågavarande område med kommunerna
och hänsynstagande till deras intressen, behov och önskemål. Denna
princip bör givetvis också beaktas, då Kungl. Maj:t har att avgöra besvärsmål
i dylika ärenden såväl beträffande landskommuner som beträffande
städer. I nu ifrågavarande fall hade Kungl. Maj:t haft så mycket
större anledning att visa hänsyn till en enhällig folkopinion, som polismyndigheterna
— såväl polischefen som länsstyrelsen — på grund av sin förstahandskännedom
om förhållandena ansett sådana omständigheter föreligga,
vilka motiverade ett ogillande av vederbörandes klagomål. Vi ha därför
ansett, att utskottet bort besluta anmärkning enligt § 107 regeringsformen
mot de i det föregående omnämnda medlemmarna av den tillförordnade regeringen.
»

III.

av herr Spångberg, som med instämmande av herrar Oscar Gottfrid Karlsson,
Sven Hansson, Oskar Mattsson, Fast, Nilsson i Norrlångträsk, Ekdahl
och Larsson i Julita samt fru Björck anfört följande:

»Tryckfrihetsförordningen § 1 mom. 8 stadgar, att periodisk skrift icke må
utgivas, innan chefen för justitiedepartementet meddelat bevis för en utgivare
att hinder enligt tryckfrihetsförordningen icke möter för honom att utgiva
skriften. Därjämte återfinnes — såvitt nu är i fråga — i 10 mom. av samma
paragraf en bestämmelse, att chefen för justitiedepartementet må vägra utgivningsbevis,
om skriftens titel företer sådan likhet med titeln på skrift, för

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

vilken utgivningsbevis tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske. Vid
granskning av ett antal under år 1941 utfärdade utgivningsbevis ha vi uppmärksammat,
att utgivningsbevis utfärdats den 30 maj 1941 för den i Berlin
å svenska språket tryckta periodiska skriften ''Bildtidningen Signal’. Denna
titel företer en sådan likhet, som avses genom ovanberörda stadgande, med
den av Svenska Järnvägsmannaförbundet ägda och i Stockholm tryckta periodiska
skriften ''Signalen’, för vilken utgivningsbevis — under titel ''Signalen,
tidningen för järnvägsmän’ -— funnits sedan år 1899, att chefen för
justitiedepartementet icke hade bort utfärda utgivningsbevis för ''Bildtidningen
Signal’. Vi ha inhämtat en del uppgifter angående fall, då chefen för
justitiedepartementet under senare år vägrat utgivningsbevis på grund av lätt
förväxlingsbar likhet med skrift, för vilken utgivningsbevis tidigare utfärdats.
Att med dessa exempel för ögonen kunna utläsa någon enhetlig tillämpningsgrund
när utgivningsbevis komma att vägras låter sig av förklarliga skäl
icke göra. Dock önska vi till belysning av berörda likhetsfråga påpeka några
av nämnda exempel, samtliga avseende år 1941. Utgivningsbevis för ''Månadsmagasinet
Globen’ har vägrats på grund av likhet med ''Globen, meddelanden
utgivna av Generalstabens litografiska anstalt’. ''Rikstidningen'' ansågs
äga för stor likhet med ''Svenska Rikstidningen’, för vilken utgivningsbevis
utfärdats. Samma var förhållandet med en ansökan om utgivningsbevis
för ''Nya Dagbladet’, då bevis tidigare meddelats för ''Svenska Dagbladet’,
''Skånska Dagbladet’ etc. ''Aftonbladet, Morgonupplagan’ ansågs äga förväxlingsbar
likhet med ''Aftonbladet’ o. s. v.

Vi ha vidare uppmärksammat, att såsom ägare och utgivare av ''Bildtidningen
Signal’ framstår en i Stockholm bosatt person. Denne har i ansökniirgen
om utgivningsbevis avgivit förklaring, att han uppfyller de i tryckfrihetsförordningen
§ 1 mom. 7 uppställda fordringarna på utgivare, d. v. s.
att han skall hava inseendet över skriftens utgivning och äga sådan bestämmanderätt
över dess innehåll, att intet i skriften får införas mot hans vilja.
Vi äro medvetna örn svårigheterna att avgöra, örn en utgivare verkligen besitter
nu nämnda kvalifikationer, men anse oss med tanke på tidskriftens
karaklär i förevarande fall ha fog för att ifrågasätta, örn utgivaren uppfyller
nämnda fordringar. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser härutinnan ha
främst tillkommit i avsikt att förhindra ett bulvansystem beträffande ansvarigheten
för en periodisk skrifts innehåll, och dessa bestämmelser kunna
lätt bliva illusoriska, om icke en restriktivare lagtolkning i fall som dessa
tillämpas. Ävenledes ur denna synpunkt anse vi sålunda, att chefen för
justitiedepartementet icke hade bort utfärda utgivningsbevis för ''Bildtidningen
Signal’.

På grund av vad sålunda anförts ha vi ansett, att anmärkning enligt § 107
regeringsformen mot chefen för justitiedepartementet hade bort göras av ututskottet.
»

lutning lill riksdagens protokoll 19i2. 5 sami. 2 avd. Nr 10.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

IV.

av herr Fredrik Ström, som anfört följande:

»Tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 9 innehåller, såvitt nu är i fråga,
stadganden dels om att en skrift — vilken ej är smädlig eller förgriplig —-genom beslut av Konungen i statsrådet må utan rättegång konfiskeras, örn
genom densamma missförstånd med utländsk makt sig yppat, dels ock, efter
grundlagsändring 1941, en bestämmelse örn att i avbidan på sådant beslut
chefen för justitiedepartementet kan förordna örn skriftens beläggande med
kvarstad. Med nu nämnda stadganden korrespondera bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen § 5 mom. 13, vari det bland annat heter: ''Varder
någon av trycket härstädes utkommen eller utländsk, hit i riket införd,
skrift, utav en eller flera främmande staters sändebud eller deras regeringar
anmäld såsom innefattande sådana ämnen, vilka kunna föranleda till missnöje
hos andra makter, äge Konungen att därom, efter sakens och omständigheternas
beskaffenhet, i nåder förordna samt, örn Han så nödigt prövar,
om skriftens sekvestrerande och indragning — — —Någon egentlig
skillnad mellan de åberopade lagrummen har vid tillämpningen svårligen
kunnat utläsas. Däremot har det visat sig, att medan det sistnämnda lagrummet
legat till grund för åtgärd mot en skrift endast ett fåtal gånger, i
två fall sedan krigsutbrottet i september 1939, 3:9 tillämpats i ett synnerligen
stort antal fall.

En överblick över av chefen för justitiedepartementet mot skrifter vidtagna
åtgärder, därvid nu inräknats även av denne för åtal överlämnade skrifter,
utvisar, med utgångspunkt från sista halvåret 1939, en stegrad kurva för
ingripandena. Medan under nämnda halvår, räknat från krigsutbrottet, ett
femtontal tidningsnummer och andra skrifter beslagtagits eller överlämnats
till justitiekanslern för åtgärd, har motsvarande antal under första
halvåret 1942, räknat till mitten av april, stigit till ett åttiotal. De periodiska
skrifterna lia under angivna tidsperiod, halvårsvis räknat, därvid oftast varit
i övervägande antal. Böcker, broschyrer etc. lia från och med 1941 års ingång
mera sällan varit föremål för ingripanden.

En genomläsning av de beslagtagna skrifterna, varvid jämförelser i stor
utsträckning gjorts med skrifter, som ej varit föremål för åtgärd, har näppeligen
givit något principiellt svar på frågan, i vilka fall en skrifts innehåll
uppfyllt kvalifikationerna för en konfiskation efter en eventuellt föregången
kvarstad. Den omständigheten att icke angivits vilken eller vilka artiklar
eller vilket avsnitt i en bok, som föranlett justitieministerns åtgärd,
liar hos journalister och andra skribenter och även hos allmänheten framkallat
en stor osäkerhetskänsla och i landet skapat intryck att godtycklighet
är rådande. Jag är väl medveten örn det ansvar, som ej minst i dessa tider
åvilar pennans män och att stora hänsyn böra tagas till landets intressen,
men måste samtidigt bestämt varna för faran av tryckfrihetens beskärande
och uttala den uppfattningen att beslagen under alla förhållanden icke
borde ha skett i den omfattning som hittills varit fallet. 3: 9 innehåller,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

förutom de tidigare angivna stadgandena, bestämmelser att såsom missbruk
av tryckfriheten även skola anses smädliga, förgripliga eller till osämja
med främmande makter syftande omdömen och yttranden om samtida nationer
eller stater o. s. v. Förbrytelser i dessa fall skola avgöras vid domstol.
Gränsen mellan sislberörda stadgande och det administrativa förfarande,
som de förut åberopade bestämmelserna i 3: 9 innebära, är med hänsyn
till sin brottsbeskrivning stundtals flytande och synes ytligt betraktat
medgiva en relativt stor valfrihet vid tillämpningen. Det tyckes mig dock som
om ett ingripande mot en skrift bort kunna ha formen av åtal i stället för
som skett en tvivelaktig administrativ åtgärd. Man skulle därigenom ha
åstadkommit icke bara en större visshet i vad avseende skriftens innehåll är
sitt anse såsom brottsligt utan även en efter vårt lands rättstraditioner och förhållanden
bättre avpassad form att avgöra vad som i dessa fall är rätt eller
orätt. Åtalsvägen har under nu pågående krig mera sällan fått tillämpning,
och från och med andra halvåret 1941 ha åtal anställts endast i undantagsfall.
Jag önskar i detta sammanhang erinra örn vad pressnämnden därutinnan
anfört i sin skrivelse av den 28 februari 1942 till justitieministern.

Frågan hur beslagen fördela sig i förhållande till skrifternas politiska färg
är svår att bedöma. Ett spörsmål av denna art måste, örn man exempelvis
räknar med tidningspressen, för att få en rättvis utgångspunkt, sättas i relation
till storleken av den press, som representerar det politiska parti som
den tidning, mot vilken åtgärd riktats. Att utföra sådana beräkningar låter
sig dock svårligen göra. Till belysning av frågan kan emellertid nämnas att
med utgångspunkt från det faktiska antalet och inom ovan angivna tidsram
fördelningen mellan beslagen utfaller så, att omkring hälften drahbat kommunistiska
tidningar, medan de nazistiska tidningarna i detta hänseende
kunna visa upp endast en relativt låg procent. Ett stort antal beslag ha riktat
sig mot högt ansedda tidningar och tidskrifter, representerande några av de
stora demokratiska partierna och med utpräglad sympati för den ena sidan
av de i pågående kriget deltagande .staterna. Ehuru i dessa fall konfiskation
utan rättegång enligt 3: 9 tillämpats, vill jag starkt ifrågasätta, örn genom
innehållet och skrivsättet i dessa missförstånd med utländsk makt sig
yppat. I de flesta fall som nu avses har det rört sig om nu rådande förhållanden
i ett av våra nordiska broderländer. I en del andra fall åter har en
kritisk inställning kommit till synes mot styrelseformer och partier i främmande
länder, sedd från vårt lands egen nationella och demokratiska synvinkel,
utan att på något sätt uttrycksmedlen enligt min mening varit .sådana
att därigenom ett missförstånd med utländsk makt kunnat yppa sig.
Sympatiyttringar för folk i ockuperade .stater och skildringar av uppenbara
sanningar böra icke i och för sig anses motivera ingrepp, varom nu är fråga.
Del skulle föra för långt att här nämna alla de fall, då jag anser, att ingrepp
utan fog ha ägt rum. .Tåg vill dock uppräkna några exempel, som samtliga
avse tiden efter den dag, då utskottets granskningsperiod börjar. ''Veckojournalen’
för den 9 mars 1941, ''Trots Alli’ för veckan den 25—30 april 1941,
''Eskilstuna-Kuriren'' för den 17 oktober 1941 och ''Göteborgs Handels- och

^0 Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

Sjöfartstidning’ den 9 februari 1942 ävensom alla de tidningar som i mitten
på mars 1942 publicerat artiklarna om förhållandena i Norges fängelser.

Då jag med hänvisning till det ovan sagda funnit ett flertal konfiskeringar
utan rättegång av tryckta skrifter vara stridande mot grundlagen och i övrigt
till skada för landet har jag ansett att anmärkning enligt § 107 regeringsformen
bort av utskottet göras mot de för åtgärderna ansvariga statsråden.»

av herr von Friesen, som anfört följande:

»Tidningen Nordens Frihet daterad den 12 mars 1942 blev den 11 mars
jämlikt T. F. 3: 9 av justitieministern belagd med provisorisk kvarstad.
Tidningen hade innehållit en artikel rörande förhållandena i norska fängelser
och i stort sett samma artikel fanns införd i Vestmanlands Läns Tidning
den 12 mars, Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning den 12 mars, Trots
Allt (veckonumret 13—19 mars), Nu (veckonumret 13—19 mars), Karlstadstidningen
den 12 mars, Falu-kuriren den 12 mars, Dala-Tidningen den 12
mars, Eskilstuna-Kuriren den 12 mars, Hudiksvalls Nyheter den 12 mars,
Arbetarbladet den 12 mars, Smålands Folkblad den 12 mars, Norrländska
Socialdemokraten den 12 mars, Norrbottens Folkblad den 12 mars, Bohuslänningen
den 12 mars och Handelstidningens Veckoblad den 12 mars.
Vidare innehöll tidningen Östra Småland den 14 mars en ledare, innehållande
valda delar av den åberopade artikeln. Samtliga här nämnda tidningar belädes
av justitieministern med provisorisk kvarstad. Efterföljande konseljbeslut den
13 resp. 20 mars bekräftade de vidtagna åtgärderna.

Vid bedömandet av sagda åtgärd bör erinras om justitieministerns efterföljande
meddelande till pressen däri bl. a. anfördes:

’En alltmera ökad tendens har framträtt att i tryck återgiva utförliga
skildringar av grymheter begångna av olika krigförande parter. Uppgifternas
sanningshalt kan under nuvarande förhållanden svårligen kontrolleras. Enär
dylika skildringar föranleda missförstånd med främmande makter, har regeringen
till fullföljande av sin neutralitetspolitik vid upprepade tillfällen
ansett sig nödsakad inskrida mot dylika skräckskildringar riktade mot än
den ena, än den andra krigförande makten. Då regeringen på grund av
denna hållning finner det nödigt att ingripa med anledning av en sådan
skildring är det en konsekvens att ingripandet drabbar alla de tidningar, som
återgivit skildringen.’ Den 11 februari 1942 innehöll tidningen Aftonbladet
en artikel, författad av magister Nyman, under rubriken ''I GPU:s klor’
som uppenbarligen är att hänföra till de av statsrådet åberopade Skräckskildringarna’.
Anmärkas bör att denna uppsats var försedd med talrika
underrubriker exempelvis ''raffinerade metoder att uppmjuka offret’, ’det
lufttäta skåpet med glödlamporna’, ''delikatesser på middagsbordet skildrade
för offrén’ etc. Då ansvarige utgivaren av Nordens Frihet m. fl. publikationer
varit i tillfälle konstatera att Aftonbladets artikel ej medfört tillämpning
av T. F. 3:9 kan det antagas att de därigenom känt sig förvissade om att

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

den av dem återgivna artikeln icke bort föranleda kvarstad. Likheten inför
lagen är en av den svenska rättsordningens grundpelare. Även om tillämpningen
av T. F. 3: 9 genom lagbudets formulering inbjuder till högst subjektiva
tolkningar lär det vara svårt att förneka att en anmärkningsvärd olikhet
i förfaringssättet ägt rum. Jag anser att justitieministern handlat riktigt då
han uraktlåt belägga Aftonbladet av den 11 februari 1942 med kvarstad
men oriktigt då han vidtog samma åtgärd mot de sjutton andra åberopade
tidningarna. Den påfallande snabbhet med vilken ingripandet mot Nordens
Frihet ägde rum är likaledes anmärkningsvärd och ger vid handen att
missförstånd med främmande makt icke uppstått vid tidpunkten för beslaget.
Justitieministern har dock ansett en dylik presumtion tillåtlig och
meddelat att den bekräftats genom en gjord framställning.

I anledning av åtgärden att beslagtaga de omnämnda sjutton tidningarna
har jag inom utskottet yrkat anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman.»

b) Yrkande om omförmälan.

VI.

av herr Sefve, som med instämmande av herrar John Björck och Nilsson i
Göteborg anfört följande:*

»En av konstitutionsutskottet företagen granskning av de fall, i vilka
Kungl. Majit belagt med kvarstad och konfiskerat vissa tryckta skrifter jämlikt
tryckfrihetsförordningens § 3: 9, har ej givit anledning till anmärkning.
Det synes emellertid som örn en viss ojämnhet i bedömningen skulle kunna
iakttagas av å ena sidan sådana artiklar, som förorsakat kvarstaden, å andra
sidan sådana, som ej givit anledning till någon åtgärd. Utskottet finner denna
ojämnhet vara en i viss mån naturlig följd av formuleringen av ifrågavarande
bestämmelse i tryckfrihetsförordningen och av nu rådande förhållanden.
Utskottet har likväl genom denna omförmälan velat rikta uppmärksamheten
härpå.»

[Särskilt yttrande

av herr Herlitz, som anfört följande:

»Enligt min uppfattning kan det icke anses tillhöra utskottet att i annan
form än den av regeringsformen anvisade utöva kritik mot statsrådens rådslag
och ämbetsutövning i övrigt (jfr min reservation till konstitutionsutskottets
memorial nr 17 vid 1940 års riksdag s. 7 f.). Jag har därför motsatt mig
framställningar (i form av ''omförmälan’) utan stöd av regeringsformen § 107
vilka i själva verket framstått som anmärkningar av lägre valör. Då jag
likväl biträtt den framställning som upptages under C punkt l:o, beror det
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 6 sami. 2 avd. Nr 10. 3

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

därpå att jag, sedan ett inom utskottet framställt förslag om anmärkning
enligt regeringsformen § 107 fallit, trott mig icke böra underlåta att medverka
till en ''omförmälan’. Vad angår de under C punkterna 2:o och 3:o
upptagna framställningarna, till vilka jag likaledes anslutit mig, äga de en
helt annan karaktär. Jag uppfattar dem så, att utskottet här över huvud icke
funnit sig äga tillfyllestgörande grund för kritiska omdömen, emedan den
utredning, som kunnat åstadkommas, på vissa punkter icke ansetts tillräckligt
klargörande. Redan i min ovan åberopade reservation framhöll jag att
tillkännagivanden av sådan innebörd ej kunna anses oförenliga med vår
konstitutionella rätt.»

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421788