Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7 (Betänkande 1897:Ku7 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

: it it nVr'' U

ant

!. i T T i i1UI:«{ *-! intill ''i

t irufT bisiinliöt

• ivj-mni. ;: i i*; ''i ■ * T>; i i i: 11
iil i sno in _>«r/l L. i ia{ r >I>
i-m.ndvi ''.‘t !T.>i> ■(of

W:o 7.

,0-

foo/niöi 91) nni!
T" Ii ‘Hl? i! likt lin*!

>b bi''/

Vi''ii bit:* JU» i >!11JT^ 1 -OJffl ‘Jrll-MitM. iWr.?AVV\''\

Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1897, kl. 12 midd.

null

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de under tiden från och med den 15
januari 1896 till och med den 14 januari 1897 i statsrådet förda protokoll,
nemligen öfver:

justitiedepartementsärenden från och med den 16 januari 1896 till
och med den 14 januari 1897;

justitieärenden från och med den 31 januari 1896 till och med den
31 december samma år;

utrikesdepartementsärenden från och med den 31 januari 1896 till och
med den 14 januari 1897;

landtförsvarsärenden från och med den 16 januari 1896 till och med
den 14 januari 1897;

sjöförsvarsärenden från och med den 24 januari 1896 till och med
den 14 januari 1897;

civilärenden från och med den 16 januari 1896 till och med den
14 januari 1897;

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 3 Sanil. 7 Käft. (N:o 7.)

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

finansärenden från och med den 16 januari 1896 till och med den
14 januari 1897; samt

ecklesiastikärenden från och med den 24 januari 1896 till och med
den 14 januari 1897.

På derom framstäf begäran hafva derjemte till utskottet öfverlemnats
dels handlingar rörande ett af chefen för justitiedepartementet
den 9 oktober 1896 fattadt beslut om qvarstad å en af Gustaf Fröding
författad skrift med titel »Stänk och Flikar», dels ock protokollen öfver
ministeriella ärenden för den 26 november 1896 angående förnyade underhandlingar
om traktaten mellan de Förenade rikena och Japan samt
för den 26 februari 1897 angående anmälan af japanesiska regeringens
svar med anledning af framställning om förnyade underhandlingar om
traktaten mellan de Förenade rikena och Japan.

Vid den granskning af omförmälda protokoll och handlingar, som, i
öfverensstämmelse med grundlagens föreskrift, blifvit företagen och nu
fullbordad, har utskottet hvarken funnit skäl att emot någon statsrådets
ledamot tillämpa § 106 regeringsformen eller ansett anledning förekomma
att framställa någon anmärkning på grund af § 107 af samma grundlag;

V i\\ d \ \ • \ '' • \ ''Åt'' \ \, V’-. W r .''v.« , Av .. \''-,\\\ > iV

hvilket utskottet får för Riksdagen tillkännagifva.

Stockholm den 5 april 1897.

,;1 ''l.''!- ). » , .1/ { i;

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

K 1

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Reservationer:

af herrar Alin, friherre Ålcerhielm, Säve och Rodhe, som i de af statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet inför Konungen afgifna
råd med anledning af arméförvaltningens åtgärd att med intendenturtjenstemän
afsluta kontrakt om leveranser till kronan funnit skäl till anmärkning
mot herr statsrådet;

af herr Vahlin, som yttrat:

(Protokoll öfver landtförsvarsärcnden för den 17 juli 1896, n:o 16,
och den 24 juli 1896, n:o 18).

»Genom kammarrättens utslag af den 8 november 1895 har öfversten
K. V. T. Berg ålagts återbära till honom utbetaldt. lönetillägg och fourageersättning
för en tredje tjenstehäst under 3:dje och 4:de qvartalet 1893
och lista och 2:dra qvartalet 1894 med tillsammans 636 kronor 33 öre.
Likaledes har genom kammarrättens utslag af den 3 februari 1896
öfversten C. W. H. Leuhusen ålagts återbära lönetillägg och fourageersättning
för en tredje tjenstehäst under år 1894 med 765 kronor.

Kongl. brefvet af den 2 december 1892 föreskrifver, i öfverensstämmelse
med Riksdagens beslut, att lönetillägg och fourageersättning
för allenast tvenne tjenstehästar skola utgå till, utom andre, den regementsofficer
vid kavalleriet, som till dylik befattning utnämnes efter den 1
december 1892. I staterna för kavalleriet, af Kongl. Magt faststälda den
2 december 1892, bestämmes, att lönetillägg och fourageersättning för
den cheferna förut tillkommande tredje tjenstehästen skola indragas vid
nuvarande innehafvares af chefsbefattningarna afgång.

Detta ord nuvarande har af ifrågavarande öfverstar, som till sina respektive
befattningar såsom chefer för kavalleriregementen förflyttats efter
den 1 december 1892, icke hänförts till den dag, staterna faststälts, och
i följd häraf liksom äfven af skäl, att de före den 2 december 1892
utnämnts till chefer för kavalleriregementen, men till sina senare befattningar
af samma grad transporterats, hafva de ansett sig så berättigade
som skyldige att underhålla trenne tjenstehästar.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Den t. f. kongl. regeringen har i begge fallen funnit kammarrättens
utslag lagligen grundad!., men behagade med hänsyn till i målet
förekomna omständigheter låta bero vid de till klagandena gjorda utbetalningarna.

Då den i § 25 regeringsformen Konungen medgifva benådningsrätt
ej inrymmer befogenhet att efterskänka staten på obehörigt sätt frångångna
medel, har jag ansett anförda beslut böra komma till Riksdagens
kännedom»;

af herrar Boström, Gyllensvärd och Johnsson, hvilka instämt med
herr Vahlin;

af herrar Såte, Alin, Johnsson och Andersson från Malmö, som i
rådslagen den 15 maj 1896 angående ändring i reglementet för flottan,
delen I, § 4 mom. 5, och den 13 juni 1896 angående förnyade nådiga
instruktioner för marinförvaltningen § 3 och för öfverdirektören vid
mariningeniörsstaten §§ 2 och 3 funnit anledningar till anmärkning mot
statsrådet och chefen för kongl. sjöförsvarsdepartementet, enär de i nämnda
paragrafer införda nya bestämmelserna synts reservanterna stå i strid med
Riksdagens 1867 fattade beslut angående upprättande af mariningeniörsstaten; af

herr Alin, som i rådslagen den 9 juli 1896 angående anordnande
af ett penninglotteri för anskaffande af medel till allmänna konst- och
industriutställningen i Stockholm år 1897 funnit skäl till anmärkning
enligt § 107 regeringsformen mot dem af Konungens nuvarande rådgifvare,
som nämnda dag voro ledamöter af statsrådet;

af herr Vahlin, som anfört:

(Protokoll öfver civilärenden för den 16 oktober 1896, n:o 12).

»Enligt anförda protokoll har Kongl. Maj:t icke funnit skäl bifalla
eu af Lima kommun gjord anhållan att få upptaga ett lån å 40,000 kronor
att amorteras under en tid af 20 år.

Af de infordrade handlingarna framgår, att, då en mängd fastigheter
under senaste tid blifvit Lima kommun hembjudna till inköp, och dessa
fastigheter till största delen ovilkorligen måste försäljas, samma kommun
i afsigt att förekomma, det dessa egendomar öfverginge i de stora skogs -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

bolagens händer, å kommunalstämma den 3 maj 1896 enhälligt beslutat
att för inköp af jordbruksfastigheter upptaga omnämnda lån och uppdragit
åt kommunalstämmans ordförande att ingå till Kong! Maj:t med ansökan
om bifall till samma beslut.

I denna ansökan framhålles, att de stora skogsbolagen endast för
skogens skull inköpa fastigheterna, hvilkas jordbruk ej sällsynt sedan vanvårdas;
att, om jorden kunde förvärfvas åt kommunen, säljarne sjelf va
eller andra personer lemnades tillfälle att arrendera den på rimliga vilkor,
liksom äfven att, i händelse de det kunde, inköpa desamma och på detta
sätt komma i besittning af egna hem, hvilket vore omöjligt, om bolagen
inköpt jorden. Dessutom meddelas, att socknen, som redan inköpt en
icke obetydlig mängd egendomar, af hvilka flere redan afyttrats till arbetare
och jordbrukare, hade för afsigt att, för så vidt omnämnda lån finge
upptagas, efter bästa förmåga söka fullfölja samma företag, hvilket vore
en lifsfråga för orten. Vore nemligen ensamt bolagen i tillfälle att inköpa
till salu utbjuden jord, skulle det ej dröja länge, förr än den sjelfegande
jordbrukarklassen skulle nästan helt och hållet gatt under. Af
dessa skäl framginge, att frågan vore af så stor betydelse för kommunen,
att den derför vågade hoppas på nådigt bifall till sin ansökan.

Vid denna ansökan är bifogad uppgift å kommunens ekonomiska
ställning den 12 juni 1896, visande följande

Tillgångar:

Jordbruksfastigheter.....................

Inventarier ....................................

Fordringar ....................................

Jern vägsaktier (nominelt, värde)
Telefonaktier .................................

.................... kr. 157,081:94

.................... » 550:—

..................... » 40,382:96

.................... » 220,000:—

..................... » 1,000:—

Summa kronor 419,014:90

Skulder:

Rest å äldre amoteringslån (för jernvägsaktierna) ............... kr. 19S,112:50

Tillfälliga lån .............................................................................. » 17,498:05

Summa kronor 215,610:55

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Tillgångarna öfverstego således skulderna med 203,404: 35 kronor.

Vidare meddelas i sammanhang härmed, att inga kommunalutskylder
hafva förekommit på många år, utan har till utgifternas betäckande tagits
räntan från skogsmedelsfonden».

Enligt de upplysningar, jag varit i tillfälle att inhemta, uppgår den
för Lima och Transtrands socknar gemensamma skogsmedelsfonden för
närvarande till ett belopp af ungefär 2,586,000 kronor, hvaraf 23/40 tillkomma
Lima socken. Fonden har erhållits genom försäljning år 1872
på 50 år af afverkningsrätten (af träd ej under 10 verktums diameter
vid 17 fots chöjd) af för kommunerna gemensamt vid storskifte afsatt
skogsmark. A fondens medel utgår för närvarande räntan med ungefär
i1/i procent.

Länsstyrelsen i Falu län har med anledning af denna ansökan afgifvit
följande yttrande:

»Till stöd för ifrågavarande underdåniga ansökan har blifvit anfördt
hufvudsakligen, att ändamålet med de ifrågasatta jordköpen vore att förekomma,
det fastigheterna öfverginge i de stora skogsbolagens ego. Om
än kommunen skulle kunna med framgång inlåta sig i täflan med skogsbolagen
om fastighetsköp inom socknen, anser länsstyrelsen likväl högst
tvifvelaktigt, att dylika fastighetsköp kunna blifva för kommunen samfäldt
gagneliga. Sannolikt skola de medel, som af kommunen nedläggas
i fastigheter, blifva föga räntegifvande, då arrendatorn af jorden icke
torde kunna utgöra sina arrenden, sedan den fastigheterna tillhörande
skog lång tid dessförinnan åt bolagen upplåtits på arrende. Det är ingalunda
ådagalagdt, såsom i ansökningen uppgifves, att bolagen vanvårda
den inköpta jorden. Tvärtom bär det visat sig, att de, som till bolagen
sålt sin jord, i allmänhet fått sitta qvar å hemmanen mot skyldighet allenast
att utgöra hemmanets alla skatter och allmänna besvär, men med
förbindelse att väl häfda jorden. Bolagens afsigt med deras fastighetsköp
är att förvärfva eganderätt till den skog, de förut på viss tids afverkning
och arrenderätt innehaft, för att kunna nedlägga kostnader i skogen
till införande derstädes af eu rationel skogsvård, hvilket länsstyrelsen
desto hellre anser i det allmännas intresse gagneligt, som erfarenheten
visat, att hemmarisskogarne, så länge de af enskilde innehafvas, sakna all
vård, och skogsodligen i dessa nordliga trakter torde också få anses vara
mera vinstgifvande än åkerbruket.

Eders Kongl. Maj:t har väl i ett besvärsmål, som dragits under Eders
Kong], Mäj:ts nådiga pröfning och afgjorts den 19 oktober 1888, funnit

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

ett af Lima kommun tillförene fattadt beslut om inköp af jordbruksfastighet
medelst räntemedel från socknens skogsmedelsfond vara lagligen
giltigt, men då detta ärende afsåg att från viss uppgifven person inköpa
angifven fastighet till bestämdt pris med sådana räntemedel från skogsmedelsfonden,
hvaröfver kommunalstämman egde förfoga, under det att
det nu understälda beslutet afser att upplåna medel för att inlåta kommunen
i en sannolikt fruktlös täflan med andra spekulanter om jordförvärv
och en dylik fastighetshandel för kommunens gemensamma räkning
desto mindre torde blifva för socknen nyttig eller utgöra rätta
medlet för socknen att åt sig bevara en sjelfegande jordbrukareklass, som
socknens tillgångar i dess skogsmedelsfond kunna på ett långt fördelaktigare
sätt användas till allmännyttiga ändamål af hvarjehanda slag,
hvilka företag för visso komma att hämmas genom den ifrågasatta skuldsättningen
för jordförvärv anser sig länsstyrelsen sakna giltigt skäl att till
den underdåniga ansökningen tillstyrka nådigt bifall.»

Till fullständigande af den uppfattning i fråga om fördelarna af de
stora skogsbolagens ökade jordförvärv som i länsstyrelsens här anförda
yttrande framträder, anser jag mig böra meddela nedanstående utdrag
ur samma länsstyrelses senast afgifna femårsberättelse, omfattande åren
1891 — 1895.

»Den enskilda skogsvården kan i allmänhet anses ega litet intresse
för allmogen i länet, hvaremot all skog, som med eganderätt innehafves
af de bolag, som drifva trävarurörelse, skötes på ett för skogens framtida
bestånd betryggande sätt. Från denna synpunkt kan det för den skull
anses fördelaktigt, att bolagen komma i besitsning af så stora skogskomplexer
som möjligt. Detta kan gifvetvis icke ske med mindre än att
bolagen förvärfva de hemman, hvartill skogen hörer, och härmed sammanhänger
ock den på senare tider så mycket omtvistade frågan om gagneligheten
i ekonomiskt och politiskt hänseende af de s. k. trävarubolagens
jordförvärf. — — — — — — — — — — — — —
— — — Erfarenheten har för öfrigt gifvit vid handen, att skogars

sammanförande i större komplexer, som egas af kapitalstarka bolag, är
särdeles förmånligt för skogens rätta vård och skötsel, hvadan från skogskulturens
synpunkt bolagens jordförvärf icke kan vara annat än till gagn
för orten och det allmänna. Hvad åter angår den sjelfegande jordbruks■klassen
inom provinsen, så är väl uppenbart, att densamma genom bolagens
inköp af hemulansegares fastighetslotter undergått någon förminskning,
men länsstyrelsen har deraf icke fått anledning antaga, att ortens jordbruk

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

minskats eller försämrats, utan snarare motsatsen häraf. I de flesta fall
blir den förre egaren antagen till arrendator på särdeles fördelaktiga vilkor,
hvilka i regel icke sträcka sig utöfver skyldigheten för arrendatorn
att betala skatten för fastigheten, hvartill kommer, att i många fall arrendatorn
lär hafva ett slags förmånsrätt till arbete på skogen mot dagspenning.
Landbonden har genom försäljning af sin egendom fått sina
lugnaste dagar, fri som han blifvit från skulder och derigenom fullt obehindrad
att sköta sitt jordbruk till bästa möjliga afkastning, hvarvid ofta
nog lärer hafva inträffat, att den nye jordegaren, bolaget, fått träda
emellan vid nybyggnader eller större reparationer på åbyggnaden.

Landbonden är temligen sjelfständig vid sitt arrende och behöfver
icke känna någon ovisshet vid sin besittning, ty bolaget är naturligtvis
synnerligen angeläget att, på det att hemmanet icke skall vanhäfdas, bibehålla
en duglig och idog arrendator, och då härtill kommer, att, enligt
gällande kommunallagar, det är arrendatorn, men icke fastighetsegaren,
som eger talan i kommunens angelägenheter, torde anmärkningen derom,
att bolagen ega för stor röstöfvervigt, icke förtjena afseende beträffande
de jordbruksfastigheter, som bolagen på arrende upplåtit. Länsstyrelsen
har för den skull, hvad Dalarne angår, icke erfarenhet af att bolagens
jordförvärf hittills hämmat jordbruket och dess utveckling, men att det
deremot medfört en afgjord fördel för skogskulturen. På jordbruket allena
lärer väl för öfrigt en mindre jordegare icke kunna existera, hvadan det
måste betraktas som en stor fördel för honom att genom biförtjenster vid
arbete på bolagets skogar kunna förvärfva hvad derutöfver till uppehälle
erfordras.»

Det ytterst betänkliga förhållandet, att i flere vidsträckta delar af
vårt land den sjelfegande allmogen för hvarje år allt mer uudantränges,
för att ersättas af osjelfständiga bolagsunderlydande, har icke kunnat
undgå att fästa Riksdagens uppmärksamhet, och har Riksdagen äfven af
denna anledning den 11 maj 1894 aflåtit en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
hvaruti den, efter framhållande af frågans stora och behjertansvärda betydelse,
hos Kongl. Maj:t anhåller om insamlande af statistiska uppgifter
rörande bolags jordförvärf, samt att Kongl. Maj:t ville, för så vidt de
inhemtade upplysningarna sådant föranledde, för Riksdagen föreslå de åtgärder,
som för bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning i anförda
trakter kunde anses af förhållandena påkallade.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Då emellertid inga vidare åtgärder från statsmagternas sida till inskränkande
af de stora skogsbolagens jordförvärf kommit till stånd, hafva
åtskilliga kommuner, deraf åtminstone tvenne i Dalarne (Orsa och Lima),
sökt med egna krafter förekomma — eller åtminstone, under afvaktan på
statsmagternas åtgöranden, fördröja — det öde, som hotar dem, nemligen
att hela kommunerna öfverginge till bolagsegendom.

Man synes egt rätt att förvänta, det regeringen, särskild!, med hänsyn
till Riksdagens anförda skrifvelse, icke skolat, för så vidt ej fullt obestridliga
skäl härför kunnat andragas, försvåra nämnda kommuners egna sträfvanden
för bibehållande åt sig af en sjelfegande jordbrukarebefolkning.
De skäl, länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört, och på hvilka Kongl.
Maj:ts beslut måste anses grundad!, synas emellertid icke, hvad Lima
kommuns begäran om upptagande af ett lån angår, vara af den öfvertygande
art, att icke af andra, för frågans afgörande på alldeles motsatt
sätt talande skäl till fullo uppvägas.

Länsstyrelsen framhåller, att ifrågasatta egendoinsköp antagligen skulle
visa sig för kommunen ekonomiskt ofördelaktiga, och — jemte obestämda
förespeglingar om företrädet af andra, ej angifna och icke ännu pröfvade
åtgärder, framför den af kommunen vidtagna — fördelarna för orten af
bolagens jordförvärf. Dessa fördelar skulle i främsta rummet vara att
tillskrifva den omsorgsfulla vård, som bolagen, i motsats till de enskilda
jordegarne, uppgifvas egna skogen. Denna länsstyrelsens obetingade tillit
till bolagens skogsvård torde dock — äfven om den kan anses fullt berättigad
af nuvarande förhållanden — i händelse sådana konjunkturer
inträdde, som för bolagen gjorde det nödvändigt eller åtminstone särdeles
fördelaktigt att helt och hållet afverka sina skogar, komma att visa sig
hafva saknat fullt tillförlitliga förutsättningar; skogssköflingen skulle under
nu antydda förhållanden helt säkert antaga en vida större utsträckning
och för orten medföra vida skadligare följder, än i händelse skogarne
ännu varit i enskildes ego.

Men äfven om en omsorgsfull vård af skogen för många trakter af
vårt land är af den största betydelse, så lärer dock den befolknings intressen
och framtid, som bygger och bor i dessa trakter, dess bibehållande
såsom en fri och sjelfständig jordbrukareklass eller dess nedsjunkande till
lösa arbetare och i några fall arrendatorer, beroende af mycket mägtiga
bolags godtycke, varit en vida vigtigare synpunkt för frågans bedömande.
Denna synpunkt, som, om den framträdt för länsstyrelsen, åtminstone icke
gjort sig gällande i sin fulla och verkliga betydelse, synes deremot bort vid
Bill. till lliksd. Prut. 1897. 3 Band. 7 Höft. 2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

frågans afgörande af Kongl. Maj:t kommit till fullt erkännande. Vid bedömande
af detta skäls betydelse torde äfven bort uppmärksammas, att
behöflig skogsvård väl kan förväntas inom en icke aflägsen framtid komma
till stånd genom lagstiftningsåtgärder — för hvilkas förberedande Kongl.
Maj:t, äfven efter skrifvelse af Riksdagen, tillsatt en komité — men att
en sjelfständig jordbrukareklass i de trakter, der den nedsjunkit till bolagsunderlydande,
icke lärer genom dylika åtgärder kunna återställas.

Kommuner, exempelvis Stockholm, hafva redan länge och med lånta
medel bedrifvit fastighetsaflarer; en dylik affärsrörelse för befordrande af
något särskild^ för kommunen vigtigt ändamål är således icke ny öch
har icke ansetts falla utom kommunens uppgift eller vara oförenlig med
dess fördelar. Lima kommun har också med medel, öfver hvilka den
kunnat fritt disponera, företagit betydande jordinköp, och synes derför
kommunens nu enhälligt fattade beslut om upptagande af lån för ytterligare
utveckling af denna rörelse ge vid handen, att detta försök att inskränka
bolagens jordförvärf hvarken utfallit så resultatlöst eller visat sig
i ekonomiskt hänseende så ogynsamt, som länsstyrelsen velat förmena.
Länsstyrelsen har äfven vid uttalande af detta omdöme förbisett, att icke
å alla egendomar, som kunna komma att hembjudas kommunen till inlösen,
bolagen ega afverkningsrätt af skogen, liksom att äfven de egendomar,
der så är förhållandet, likväl komma att betydligt vinna i värde,
då denna afverkningsrätt förr eller senare upphör.

Kongl. Maj:t medgifver i öfrigt utan svårighet kommuner rätt att
upptaga lån för olika ändamål, exempelvis jernvägsanläggningar, ofta af
ytterst tvifvelaktig rentabilitet och i flere fall för de lånesökande kommunerna
icke medförande fördelar, som uppväga olägenheterna af den i
hög grad betungande kommunalbeskattning, som af dem blifvit en följd.
Den uppgift, för hvars förverkligande de lånade medlen i här omhandlade
fall varit afsedda att användas, kan svårligen förnekas vara för kommunen
af större betydelse än underlättandet för framtiden af genomförandet af
en stadsplan eller erhållande af en jernvägstation, och en skälig afkomst
af samma medel borde äfven få anses åtminstone lika väl betryggad som
vid dylika affärer.

Slutligen synes det förhållande, att Lima kommun är en af de rikare
i vårt land, icke vara utan betydelse för frågans afgörande. Kommunen
eger, som redan visats, ett icke obetydligt kapital, 157,081,94 kronor,
nedlagdt i inköpta fastigheter, och, äfven detta oräknadt, visar dess finansiella
ställning öfverskott. För kommunens årliga utgifter finnas dessutom

Konstitutionsutskottets Memorial N.o 7.

att påräkna räntorna af dess skogsmedelsfond. Denna fond uppgår, för
Lima socken ensamt, till ungefär 11/2 million kronor och skulle, då efter
förloppet af 25 år bolagens afverkningsrätt af skogen upphör, erhålla
betydligt ökade tillgångar genom nya afverkningsförsäljningar — men
torde då, i händelse inga åtgärder från statsinagternas sida vidtagits till
dess förhindrande, och kommunens egna bemödanden härför motarbetats,
så kommun som skogsmedelsfond öfvergått till bolagsegendom.

Inga skäl finnas i statsrådsprotokollet anförda för Kongl. Maj:ts beslut,
och lärer derför få antagas, det Kongl. Maj:t i allo gillat länsstyrelsens
framställning, i hvilken, med frånseende af andra och högre intressen för
orten och dess befolkning än de rent ekonomiska, äfven hänsyn till skogsvården
nog mycket gör sig gällande såsom en vid frågans bedömande
vigtig synpunkt, särdeles som denna skogsvård endast förmenas möjlig
genom mycket mägtiga och redan allt för inflytelserika korporationers än
mera ökade jordförvärv

Bibehållande af en sjelfegande, så i politiskt som kommunalt hänseende
oberoende allmogeklass i vårt lands nordligare provinser är för så
väl dessa trakter som för hela vårt land en uppgift af den allra största
betydelse. Jag har derför, då jag trott mig finna, att detta skäl, vid
fattande af Kongl. Majits beslut i omhandlade fråga, icke blifvit uppmärksammadt,
ansett att samma beslut bort komma till Riksdagens kännedom.
Detta beslut eger dessutom icke endast betydelse för Lima kommun;
länsstyrelsens uppfattning om fördelarna för Dalarnes skogsbygd af ett der
alltmer utbredt bolagsvälde kan genom detta beslut anses hafva vunnit
Kongl. Maj:ts godkännande, och i följd häraf skola äfven andra kommuner
i samma bygd, som erhållit eller komma att erhålla än mer betydande
tillgångar från sina kommunalskogar, icke ega utsigt att vinna tillstånd
att genom anlitande af någon del af dessa rikedomar söka förekomma
hela kommunernas öfvergång till bolagsegendom — tvärtom kan det vara
att befara, att just dessa rikedomar komma att inom samma kommuner
påskynda den sjelfegande befolkningens undergång»;

af herr Johnsson, som anfört;

(Protokoll öfver civilärenden för den 27 november 1896, n:o 30).

»I skrifvelse den 9 januari 1895 har G. Sjöcrona in. fl. hos Kongl.
Maj:t, med öfverlemnande af ritningar och kostnadsförslag, anhållit om

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

tillstånd att få anlägga och till allmänt begagnande mot afgift upplåta
en norinalspårig jernväg från Skromberga stenkolsgrufva öfver Ekeby
station å Landskrona—Engelholms jernväg till Påarps station å Helsingborg-—Hessleholms
jernväg, samt att, i enlighet med gällande författningar
om jord eller lägenhets afstående för allmänt behof, få inlösa och
besitta för jernvägsanläggningen erforderlig mark äfvensom att för jernvägen
få åtnjuta samma skydd mot skada och åverkan som statens
jernvägar.

I anledning af denna ansökning har styrelsen för Landskrona—Engelholms
jernvägsaktiebolag till Kongl. Maj:t inkommit med en skrift, deri
styrelsen anfört, bland annat, att orten i fråga, hvilken vore glest bebyggd,
ingalunda kunde anses lida brist på kommunikationsmedel, i ty att densamma
inom en omkrets af högst fem kilometer hade icke mindre än
sex jernvägsstationer, nemligen Ekeby och Billesholms grufva på Landskrona—Engelholms
jernväg, Billesholm, Mörarp och Påarp på Helsingborg—Hessleholms
jernväg och Kaus på Landskrona—Helsingborgs jernvägar;
att mellan Ekeby och Helsingborg också redan funnes jernvägsförbindelse
flera gånger dagligen, men att trafiken mellan nämnda orter
under år 1894 icke varit lifligare, än att passagerarnes antal uppgått till
157 och qvantiteten transporteradt fraktgods till 1,818 tons, och har bolagsstyrelsen
på grund af hvad sålunda och i öfrigt anförts i underdånighet
hemstält, att den underdåniga koncessionsansökningen icke måtte bifallas.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län, som på anmodan
af väg och vattenbyggnadsstyrelsen, hvars yttrande infordrats, å sammanträde
inför Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Ekeby den 8 juni 1895
låtit höra invånarne i de orter, genom hvilka den föreslagna jernvägen
vore afsedd att framgå, vid hvilket sammanträde af representanter för
Landskrona stad och Landskrona—Engelholms jernvägsaktiebolag uttalades
betänkligheter emot den föreslagna jernvägens anläggning, hvaremot densamma
förordades af personer från Ekeby och omnejd äfvensom från längre
österut belägna trakter; och har Kongl. Maj:ts befallningshafvande på
anförda skäl förklarat sig anse den ifrågasatta jernvägen vara för orten
lämplig och nyttig, men å andra sidan jemväl framhållit, att jernvägen
med nödvändighet skulle medföra minskning i trafiken å Landskrona—
Engelholms jernväg på sträckan från Ekeby till Landskrona, likasom att
den för Landskrona stad med sin hamn skulle medföra minskning i inkomster,
hvilken omständighet icke vore af betydelse att skäligen medföra
afslag å koncessionsansökningen.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Styrelsen för statens jern vägar har i afgifvet utlåtande af den 30
april 1896, bland annat, anfört, att af den i ärendet förebragta utredningen
lärer ovedersägligen framgå, att hufvudsyftemålet med den ifrågasatta
nya jernvägslinien är att skaffa Skromberga-bolaget en beqvämare förbindelse
med Helsingborg för att göra denna stad i stället för Landskrona
till utskeppningsort för bolagets tillverkningar. Å andra sidan är icke
mindre uppenbart, att den i statens hand numera befintliga Landskrona—
Engelholms jernväg skulle, om detta syftemål vunnes, komma att lida en
ganska afsevärd minskning i fraktinkomster, nemligen för allra största
delen af det gods, som från Ekeby nu fraktas till Landskrona, och för
allt gods, som öfver Åstorp fraktas till Helsingborg. På sätt uppvisas i
den skrift, styrelsen för Landskrona—Engelholms jernvägsaktiebolag till
Kongl. Maj:t ingifvit, fraktades af Skromberga-bolagets tillverkningar år
1893 från Ekeby till Landskrona 16,^770,140 kilogram för tillhopa 23,350
kronor 40 öre och från Ekeby till Åstorp för vidare befordran till Helsingborg
1,846,620 kilogram för tillhopa 2,101 kronor 85 öre. Enligt
hvad styrelsen inhemtat, äro motsvarande qvantiteter och fraktbelopp för
linien Ekeby—Landskrona år 1894 16,337,480 kilogram och 23,173 kronor
5 öre samt år 1895 16,311,800 kilogram och 22,814 kronor 55 öre
och för linien Ekeby—Åstorp år 1894 1,775,100 kilogram och 2,190
kronor 25 öre samt år 1895 2,293,600 kilogram och 2,809 kronor och
25 öre. För år 1896 ansåg styrelsen, att fraktningen torde blifva ännu
större, enär en ny rörfabrik samt en ny klinkerfabrik vore under anläggning
vid Skromberga; och lärer under sådana förhållanden den minskning
i fraktinkomsten, som genom den nya banan skulle tillskyndas staten såsom
egare till Landskrona—Engelholms jernväg, kunna enligt styrelsens
åsigt med säkerhet beräknas till åtminstone 25,000 kronor om året.

Uen omständigheten, att genom en ny jernvägsanläggning förlust
komme att tillskyndas en förutvarande jernväg, ansåg jernvägsstyrelsen
dock icke vara ensamt afgörande för frågan om den nya jernvägens
koncessionerande; och styrelsen hade vid flera föregående tillfällen, då
styrelsens yttrande inhemtats rörande" en underdånig koneessionsansökning,
jemväl uttalat sig för bifall till ansökningen, ehuru styrelsen kunnat påvisa,
att den nya jernvägen komme att draga en icke obetydlig trafik
från statsbanan. Den ifrågasatta jernvägen har nemligen då synts styrelsen
vara af så stor och allmän betydelse för vederbörande orter eller för
kommunikationsväsendets utveckling öfver hufvud taget, att statsbanornas
ekonomiska intresse funnits böra få stå tillbaka härför. Hvad nu ifråga -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o

( .

varande jernvägsanläggning beträffar, kunde styrelsen emellertid icke finna,
att någon dylik synpunkt skäligen kan göras gällande. För Skrombergabolaget
blefve jernvägen tvifvelsutan till fördel, ehuru härvid torde böra
beaktas, dels att afståndet till utskeppningshamn komine att förkortas med
endast omkring 2 kilometer och dels att ån gfärgeför bind elsen mellan
Helsingborg och Helsingör skulle få betydelse allenast för exporten på
Danmark, men icke för utskeppningarna till svenska samt norska, finska,
ryska och tyska hamnar. För orten kan jernvägen deremot enligt styrelsens
förmenande knappast anses behöflig, då, på sätt styrelsen för Landskrona''—Engelholms
jernvägsaktiebolag erinrar, denna redan förut är
ganska väl tillgodosedd med jernvägsförbindelser, och då i öfrigt enligt
den uppgjorda planen ingen station och endast en hållplats skulle anläggas
mellan Ekeby och Påarp. Under sådana förhållanden torde hänsynen
till statsbanornas intresse af att Skromberga-bolagets export fortfarande
må gå öfver Landskrona—Engelholms-banan kunna tillmätas afgörande
vigt; och styrelsen ansåg sig för sin del så mycket hellre pligtig
att i underdånighet häfda en sådan uppfattning, som styrelsen måste låta
sig angeläget vara att, i hvad på styrelsen ankommer, söka på allt sätt
medverka dertill, att vestkustbanan i statens hand må lemna skälig afkastning
å de för banans inköp och kompletterande nedlagda medlen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt ansåg styrelsen sig i underdånighet
böra hemställa, att den underdåniga ansökningen icke måtte
bifallas.

Vid ärendets föredragning den 27 november 1896 tillstyrkte statsrådet,
att Kongl. Maj:t måtte ej allenast bevilja sökandena rättighet att
anlägga och till allmänt begagnande mot afgift upplåta jernväg af 1,435
meters spårvidd från Skromberga till Påarps station å Helsingborg—Hessleholms
jernväg, utan äfven till efterrättelse vid jernvägsanläggningens utförande
fastställa åtskilliga af distriktschefen Westerberg upprättade planoch
profilritningar derför, dock att från fastställelse för närvarande undantages
den å plancherna n:is 8 och 4 af ritningarna angifna plan för jernvägens
sträckning från en punkt, belägen 8,5 kilometer från Påarp, och
vidare österut, under förklarande, bland annat:

dels att, sedan aftal träffats med jernvägsstyrelsen angående sättet
och vilkoren för banans sammanslutning med statens jernvägar vid Ekeby
station eller för dess korsning af statsbanan derstädes, Kongl. Maj:t ville
på anmälan taga under pröfning frågan om fastställande af plan för jernvägens
framdragande på nyssnämnda, från fastställelse undantagna sträcka;

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

dels att skenvigten skulle ökas till minst 24,8 kilogram för meter;
dels att frågan om anordningarna och vilkoren för jernvägens inledning
på Påarps station och sammanslutning derstädes med Helsingborg—
Hessleholms jernväg finge afgöras medelst öfverenskommelse emellan koncessionshafvarne
och Helsingborg—Hessleholms jernvägsaktiebolag, under
iakttagande att, om sådan öfverenskommelse icke kunde bringas till stånd,
koncessionshafvarne skulle vara underkastade de bestämmelser i ämnet,
som Kongl. Maj:t förbehölle sig att för sådant fall efter anmälan meddela.

Derjemte heinstälde statsrådet, att Kongl. Maj:t, som, då jernvägen
icke kunde anses vara af allmänt behof påkallad, icke funnit skäligt bifalla
ansökningen, så vidt den afsåge rätt att genom expropriation förvärfva
för anläggningen erforderlig mark, måtte i nåder förordna, att
jernvägsanläggningen med dertill börande telegraf- och telefoninrättningar
skulle åtnjuta samma skydd, som enligt 19 kap. 11, 12, 13 och 21 §§
strafflagen tillkomme dylika af staten utförda anläggningar.

För tillgodonjutande af de koncessionshafvarne sålunda förunnade
rättigheter och förmåner tillstyrkte statsrådet, att Kongl. Maj:t måtte stadga
åtskilliga vilkor och förbehåll, bland annat:

att arbetet å jernvägsanläggningen skulle börja senast den 1 juli
1898 samt derefter så bedrifvas, att jernvägen i sin helhet, äfven hvad
den i förslaget upptagna trafikmateriel anginge och i händelse trafikmateriel
utöfver den i förslaget upptagna måste för jernvägen anskaffas,
jemväl hvad sådan materiel beträffade, kunde, derest öfverenskommelse
om banans trafikerande med annan jernvägsmateriel icke träffas, vara
färdig att för trafik upplåtas senast den 1 november 1899;

och att Kongl. Maj:t förbehölle sig rätt att, derest erforderliga förbättringar
å jernvägen icke inom af Kongl. Maj:t bestämd tid verkstäldes,
förklara denna koncession förverkad och låta för egarnes räkning försälja
jernvägen i dess helhet med allt tillbehör med rättighet för köparen att
åtnjuta de förre egarne tillförsäkrade fördelar mot fullgörande af deremot
svarande skyldigheter; samt

att koncessionshafvaren skulle före den 1 juni 1898 till Kongl. Maj:t
inlemna bevis att de, till säkerhet för fullgörandet af sålunda stadgade
vilkor för denna koncession, nedsatt i statskontoret ett belopp af tjugu
tusen kronor antingen i kontanta penningar eller i sådana värdepapper,
som kunde af Kongl. Maj:t godkännas, hvilken deposition koncessionsinnehafvarne,
derest densamma icke, på sätt i punkt 7 föreskrifvits i sin
helhet förverkats, egde att återlyfta, sedan i statskontoret blefve styrkt,

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

att jernvägen vore i allo fullbordad, afsynad och för trafik fullständigt
upplåten.

Då förevarande beslut att bevilja koncession å jernväg, som »icke
kunde anses vara af allmänt behof påkallad», är en afvikelse ifrån hittills
gällande grunder vid koncession af enskilda jernvägsanläggningar, samt
statens intresse dervid ej synes hafva blifvit vederbörligen beaktadt, så
har jag ansett, att detta ärende enligt 107 § regeringsformen bort för
Riksdagen tillkännagifvas»;

af herr Vahlin, som yttrat:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden för den 17 juli 189G, n:is 1 och 2).

»Genom kammarrättens utslag af den 12 december 1895 i fråga om
Strengnäs stifts konsistorii räkenskaper för år 1892, och af den 20 februari
1896, rörande samma konsistorii räkenskaper för år 1893, hafva i begge
fallen de konsistorii ledamöter, som underskrifvit nämnda års räkenskaper,
blifvit ålagda att till konsistoriiexpeditionskassan återbära ett belopp af
14 kronor 50 öre, som enligt kammarrättens utslag utbetalts för ändamål,
för hvilka expeditionskassans medel ej få användas.

Af dessa medel hafva 6 kronor tilldelats dekanus och 8 kronor 50
öre konsistorienotarien. Dessa medel hafva, delvis åtminstone med stöd
af ett beslut af domkapitlet af år 1702, hittills opåtaldt till angifna personer
utanordnats, och anse domkapitlets medlemmar liksom t. f. konsistorienotarien,
att, så länge icke ny löneorganisation för konsistorii tjensteman
kommit till stånd, det vore med rättvisa och billighet förenligt, att dessa
bidrag finge, på sått förut egt rum, till vederbörande utbetalas.

Den t. f. kongl. regeringen har i begge fallen funnit kammarrättens
utslag lagligen grundadt, men velat, med afseende å i målet förekomna
omständigheter, i nåder låta bero vid de skedda utbetalningarna,
dock med skyldighet för de klagande att betala stadgadt anmärkningsarfvode.

Då den i § 25 regeringsformen Konungen medgifna benådningsrätt
ej inrymmer befogenhet att efterskänka staten på obehörigt sätt frångångna
medel, har jag ansett anförda beslut böra komma till Riksdagens
kännedom»;

af herrar Boström och Gyllensvärd, hvilka instämt i herr Vahlins sist
intagna yttrande;

samt af herr Ljungman.

Stockholm, tryckt hos Central-Tryckeriet 1897.