Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7

Betänkande 1894:Ku7

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

1

N:o 7.

:'' i !'' : , »• ’ : - - ? 1 i: *: i*; '' K'' ; t; > n it- ''■■■’]

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1894, kl. 1 e. in.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de under tiden från och med den 15
januari 1893 till och med den 14 januari 1894 i statsrådet förda protokoll,
nemligen öfver:

justitiedepartementsärenden från och med den 20 januari 1893 till
och med den 13 januari 1894;

justitieärenden från och med den 27 januari 1893 till och med den
30 december samma år;

utrikesdepartementsärenden från och med den 27 januari 1893 till
och med den 13 januari 1894;

landtförsvarsärenden från och med den lti januari 1893 till och med
den 13 januari 1894;

sjö för svar särenden från och med den 20 januari 1893 till och med
den 13 januari 1894;

civil- och finansärenden från och med den 16 januari 1893 till och
med den 13 januari 1894; samt

ecklesiastikärenden från och med den 20 januari 1893 till och med
den 13 januari 1894.

På derom framstäld särskild begäran hafva derjemte till utskottet
öfverlemnats dels protokoll i ministeriel föredragning för den 2 februari

Bih. till Riksd. Prot. 1804. 3 Sami. 7 Höft. (N:o 7). ]

2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

1894 rörande mot två svenska och ett norskt fartyg den 1 och den 2 augusti
1893 i Peterhead föröfvade våldsamheter, dels ock protokoll i kommandoärenden
för den 8 juni 1893 angående utdelande af en andaktsbok
till beväringsinän.

Vid den, jemlikt grundlagar^, af utskottet utöfvade, numera fullgjorda
granskning af dessa protokoll

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot af
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

hvaremot utskottet

funnit följande ärenden vara af beskaffenhet att höra, jemlikt
§ 107 regeringsformen, hos Riksdagen anmälas, nemligen:

l:o.

Protokoll öfver landtförsvarsärenden för den 3 mars 1893,
n:o 16, och för den 10 i samma månad, n:o 3.

Sedan t. f. chefen för generalstaben i ett af honom den 23 augusti
1892 afgifvet, förslag till förbättrad härordning hemstält, att, för afhjelpande
af de obestridliga brister, som förefunnes i fråga om ledningen af
arméns sjukvård och anskaffandet af derför nödig materiel, fältläkarekontoret
måtte få förflyttas till arméförvaltningen och såsom en särskild byrå
införlifvas med dess intendentsdepartement, dervid åt den nya byrån tillika
skulle uppdragas att såsom en »fältläkarecorpsens hufvud stati om handhafva
alla facktekniska angelägenheter äfvensom sådana personella och mobiliseringS-
m. fl. frågor, som det då tillkom öfverfältläkaren att, antingen sjelf
afgöra eller till afgörande af medicinalstyrelsen förbereda, framlade Kongl.
Magt vid 1892 års urtima riksdag förslag till ny stat för arméförvaltningen,
i hvilken funnos uppförda anslag till en sjukvårdsbyrå inom samma
embetsverks intendentsdepartement. Detta förslag blef af Riksdagen bifallet.

Genom bref den 2 december 1892 uppdrog Kongl. Maj:t åt arméförvaltningen
å sagda departement att till Kongl. Maj:t inkomma med
förslag till de åtgärder, som för den nya byråns anordnande syntes redan
då kunna vidtagas. I en med anledning häraf den 7 februari 1893 aflåten
skrifvelse angaf arméförvaltningen såsom ärenden, hvarmed den förevarande
byrån skulle komma att taga befattning, sådana, som rörde an -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

3

skattande, vård och redovisning af sjukvårds- och annan materiel, ombesörjandet
af sjukhusbyggnaders uppförande å arméns mötesplatser, alla
de göromål angående militärsjukvårds- och veterinärväsendet, som dittills
tillhört medicinalstyrelsen, samt eu del ärenden beträffande garnisonssjukhus
in. m. Vidare herastälde arméförvaltningen, som af anförd orsak
ansåg frågan om ordnandet af byråns embetsbefattning och de till densamma
inom arméförvaltningen öfverflyttade göromål icke för det dåvarande
böra göras till föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, att, enär bestämmelse
rörande förslags afgifvande till chefs- och assistentbefattningarna
inom byrån ännu saknades, Kongl. Maj:t behagade lemna uppdrag
åt generalintendenten, alt, i samråd med öfverfältläkaren för armén och vid
Stockholms garnison, till Kongl. Magt afgifva förslag å lämpliga personer
att erhålla fullmagter å nämnda tjenster.

Efter remiss afgaf derefter jemväl medicinalstyrelsen den 24 februari
1893 utlåtande i ärendet. Styrelsen anmärkte deri till eu början med
afseende å hvad arméförvaltningen sålunda anfört i fråga om deri nya
byråns verksamhetsområde, att utarbetandet af mobiliseringsförslag å sanitetspersonalen
ej funnes bland göromålen uppfördt; att planerna till nya
och vissa reparationer af gamla sjukhus fortfarande borde underställas styrelsen;
samt att arméförvaltningens uppgift derom, att byrån skulle öfvertaga
alla de göromål angående militärsjukvårds- och veterinärväsendet, som
dittills tillhört styrelsen, troligen härledde sig af skriffel. Beträffande åter
frågan om sättet för upprättande af förslag till de ifrågakomna tjensterna,
anförde styrelsen hufvudsakligen följande: Enligt gällande författningar föredroges
inom styrelsen alla frågor rörande befordring af militärläkare.
Lediga tjenster inom fåltläkarecorpsen, hvartill inga andra än legitimerade
läkare kunde utnämnas, kungjordes till ansökan i allmänna tidningarna tre
gånger med 30 dagars ansökningstid från första kungörelsedagen, och under
pågående krig meddelades underrättelse om ledigheten jemväl på arméns
generalorder. Ansökningarna skulle ställas till Kong]. Maj:t och åtföljas
af betyg öfver aflagda lärdomsprof samt tjensteförteekning. Efter ansökningstidens
utgång uppsatte styrelsen tre af sökandena å förslag efter ålder
i tjensten. Derjemte tillkomme det styrelsen att afgifva vitsord eller anmäla,
hvilken åt de sökande enligt dess öfvertygelse egde den största skickligheten
att förrätta tjensten, och borde bland sökande med lika meriter företräde
lemnas den, som tjenstgjort i fält. I händelse af olika meningar
inom styrelsen skulle omröstningsprotokoll bifogas. Efter förslagets uppsättande
och afgifvande af vitsord åt en af de sökande kunde besvär deröfver
inom 30 dagar ingifvas till kongl. landtförsvarsdepartementet. Undantag
från dessa föreskrifter angående militärläkares befordran egde endast

4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

ram dels för öfverfältläkaren, hvilken utnämndes af Kongl. Magt efter förslag
af generaldirektören för medicinalstyrelsen, dels ock för fältläkare,
hvartill styrelsen egde föreslå den regementsläkare inom militärdistriktet,
styrelsen ansåge dertill vara mest förtjent och skicklig. Beträffande militärläkarnes
befordran och utnämning yttrade medicinalstyrelsen vidare, att, så
länge deras vetenskapliga utbildning vore till stor del öfverensstämmande
med de civila läkarnes, och militärläkarne ofta tillika innehade civila förordnanden
och dylikt, deras befordringsväsen borde fortgå på samma sätt
som dittills, så mycket mer som styrelsen egde fullständig kännedom om alla
svenska läkares kunskapsbetyg, tjenstetid och tjensteutöfning och vid alla
förslag till tjensters besättande toge desamma i noggrann pröfning och
samfäld öfverläggning, hvarigenom dessa grannlaga ärenden blefve beroende
af flere samverkandes kunskaper och erfarenhet, innan befordringsärendena
underkastades Kongl. Maj:ts pröfning och slutliga afgörande.

Tillika erinrade medicinalstyrelsen derom, att, enligt-den för styrelsen
utfärdade instruktion, densamma utöfvade högsta tillsynen öfver den
allmänna helso- och sjukvården i riket, äfvensom handlade de ärenden, som
anginge helso- och sjukvården vid landt- och sjöförsvaret, samt deröfver
skulle hafva noggrann tillsyn och vidtaga eller föreslå de instruktioner
eller åtgärder, hvilka till dess befrämjande ansåges nyttiga och nödiga,
så ock tillse, att de vid landt- och sjöförsvaret anstälde läkare noggrant
fullgjorde sina åligganden. På grund häraf ansåg medicinalstyrelsen för
sin del, att skäl ej blifvit anförda till afvikelse från gällande befordringsgrunder
och befordringssätt med afseende å de vid förevarande byrå anstälde
militärläkarne, utan hemstälde, att dessa tjenstår måtte tillsättas på
sätt, som för militärläkaretjenster i allmänhet funnes stadgadt, dervid endast
regementsläkare borde ega kompetens till fördelningsläkare-(byråchefs-)
befattningen. Uppsättandet af förslag till ifrågavarande tjenstår efter föregången
kungörelse i tidningarna syntes medicinalstyrelsen vara lämpligare,
än att styrelsen bland kompetente regementsläkare skulle på enskild väg
skaffa sig kännedom derom, hvilka skulle vara benägna att mottaga tjenstår
Vidare framhöll medicinalstyrelsen, att, derest ifrågavarande förslag
komme att afgifva^ af generalintendenten efter samråd med öfverfältläkaren,
militärläkarnes billiga anspråk att få sina meriter nöjaktigt bedömda syntes
fordra, att förslagets afgifvande ej måtte uteslutande tillkomma generalintendenten,
som ej haft eller, så länge styrelsens ställning till fältläkarecorpsen
bibehölles oförändrad, finge tillfälle att taga kännedom om sökande
läkares duglighet, då lian ej i likhet med styrelsen och öfverfältläkaren
hade tillfälle att af inkomna berättelser och rapporter bedöma deras verksamhet
och duglighet både såsom civila och militära läkare. På grund

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

5

häraf ansåg medicinalstyrelsen lämpligast, att, så länge densamma öfvervakade
fältläkarecorpsens verksamhet, förslaget uppsattes antingen af styrelsen
eller, derest detta förslag ej godkändes, af öfverfältläkaren. Skulle
förslag komma att afgifvas af generalintendenten i samråd med öfverfältläkaren.
borde särskild föreskrift lemnas, huru öfverfältläkarens åsigt vid
bedömande af de sökandes skicklighet och lämplighet för ifrågavarande
tjenster måtte komma, till Kongl. Maj:ts kännedom.

Den 3 mars 1893 föreskref Kongl. Maj:t, bland annat, dels i fråga
om ordningen för de i staten för sjukvårdsbyrån uppförde tjenstemäns tillsättning
in. in., att byråchefen och den som assistent anstälde läkaren skulle
utnämnas och förordnas af Kong]. Maj:t uppå af generalintendenten och
öfverfältläkaren gemensamt, afgifvet förslag; att, derest vid dylikt förslags
uppsättande generalintendenten och öfverfältläkaren icke kunde förena sig
om samma person, generalintendenten skulle hafva utslagsrösten; öfverfältläkaren
dock obetaget att i det. protokoll, som för sådan händelse skulle
föras, och hvarur vid förslagets afgifvande utdrag skulle till Kongl. Maj:t,
öfverlemnas, få sin särskilda mening antecknad; att till byråchef ej skulle
föreslås annan än den, som fullgjort de för anställning som regementsläkare
stadgade vilkor, och till assisterande läkare ej annan än den, som
vore kompetent att söka bataljonsläkarebefattning vid armén, samt att
byråchefen och den assisterande läkaren skulle tillhöra fältläkarecorpsen,
den förre som fördelningsläkare och den senare som förste bataljonsläkare,
dels ock att, åtgärder ofördröjligen skulle vidtagas för tillsättning af byråchefsbefattningen.

Sedan derpå generalintendenten och öfverfältläkaren genom note
samma dag undfått uppdrag att gemensamt afgifva förslag till besättande
af sistnämnda tjenst, uppsattes den 8 mars 1893 af dem å förslag till
befattningen regementsläkaren vid kongl. göta trängbataljon Carl Christian
Ekeroth. öfverfältläkaren var emellertid dervid af skiljaktig mening samt
ansåg för sin del, att regementsläkaren vid kong], svea trängbataljon Gustaf
-Johan Anton Dunér borde uppföras å förslaget.

Enligt hvad handlingarna utmärka, aflade regementsläkaren Dunér,
som är född 1840, sina medicinska examina med sammanlagdt 25 V2 betyg
och blef 1874 medicine doktor, befordrades 1872 till andre och 1880 till
förste bataljonsläkare samt 1881 till regementsläkare, hvarjemte han tre år
tjenstgjort. såsom sjukhusläkare vid kongl. allmänna garnisonssjukhuset.
Man har företagit flera utländska vetenskapliga, resor, deribland en åren
1877—1878, under hvilken häri tre månader var anstå,ld såsom chefsläkare i
rumänisk krigstjenst vid fältsjukhus samt i åtskilliga främmande länder
studerade militärläkareväsendet, eu våren 1879 på regeringens uppdrag för

(5

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

att taga kännedom om i Ryssland utbruten pest samt en 1880, då han bevistade
höstmanövrerna i Schweiz. Regementsläkaren Dunér var 1875—
1884 amanuens å medicinalstyrelsens fältläkarekontor, 1876—1885 sekreterare
i komitén för ordnande af den militära sjukvården, 1878 adjutant
hos öfverfältläkaren under fälttjenstöfningarna, 1886—1888 medlem af
komitén för utarbetande af reglemente för härens sjukvård i fält, lärare
i krigshistoria och medicinallagfarenhet vid militärläkarekursen 1886—1892
samt flera år kommenderad till generalstabens fältöfningar. Sedan 1881 är
lian ledamot af krigsvetenskapsakademien.

Beträffande den å förslaget uppförde regementsläkaren Ekeroth inhemtas
af handlingarna, att han, som är född 1850, med tillsammans
17''/2 betyg aflade sina medicinska examina och 1881 blef medicine licentiat;
att han 1882 anstäldes som andre och 1886 befordrades till förste
bataljonsläkare samt 1892 utnämndes till regementsläkare; att han tidtals
bestämdt garnisonsläkaretjensten å Karlsborg; samt att han kommenderades
1887 till militärläkarekursen och 1890—1892 till generalstabens
fältöfningar.

Till det vid förslagets upprättande förda protokoll yttrade öfverfältläkaren,
att han efter granskning af officiella uppgifter om de båda föreslagna
militärläkarnes meriter samt efter öfvervägande af hvilkendera af
af dem egcle den största skickligheten och lämpligheten att bestrida ifrågavarande
tjenst, på grund af de befattningar och uppdrag, hvilka varit regementsläkaren
Dunér anförtrodda, ansett, att han, som inom fältläkarecorpsen
intoge ett framstående rum till följd af sill långvariga, utmärkt förtjenstfulla
verksamhet, sina omfattande kunskaper och stora erfarenhet, borde
ega företräde framför regementsläkaren Ekeroth.

Den 10 mars 1895 utnämnde Kongl. Magt regementsläkaren Ekeroth
till chef för ifrågavarande sjukvårdsbyrå.

Alla bestämmelser om åliggande för underordnade myndigheter att
till Kongl. Maj:t afgifva förslag till tjenster hafva tydligen sin grund i den
synnerliga vigten af att Kongl. Magt till ledning vid tillsättande af befatfningar
erhåller på erfarenhet och sakkunskap stödda utlåtanden derom,
hvilka personer lagligen böra till dem ifrågakomma. Stadganden angående
ordningen för afgifvande af sådana förslag måste således för att motsvara
sitt ändamål innebära de största möjliga garantier för att de grundsatser
i fråga om befordringsväsendet, § 28 regeringsformen fastställer, jemväl
vid förslags uppsättande blifva iakttagna.

Huruvida bestämmelserna angående sättet för afgifvande åt förslag
till ifrågavarande tjenster inom sjuk vårdsby rån i arméförvaltningens inten -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

7

dentsdepartement kunna anses medföra säkerhet i nämnda afseende, synes
dock utskottet mer än tvifvelaktigt. Utan nämnvärdt beaktande af medicinalstyrelsens
sakrika och, enligt utskottets åsigt, väl grundade utlåtande
i ärendet har Kongl. Maj:t uppdragit åt generalintendenten och öfverfält1
åkaren att upprätta förslag till förevarande befattningar. Att den förre af
desse embetsman, hvilken utslagsrösten dessutom tillerkändes, skulle ega
den sakkunskap och de förutsättningar i öfrigt, hvilka synas erforderliga
för fullgörande af nämnda uppdrag på sådant sätt, att derigenom syftemålet-
med förslags upprättande förverkligas, torde emellertid, med hänsyn
till hvad medicinalstyrelsen i ärendet yttrat, knappast kunna anses möjligt-
Utskottet har icke förbisett, att ifrågavarande tjenstår af sina innehafvare
kräfva äfven administrativ skicklighet, men det synes utskottet
likväl uppenbart, att medicinalstyrelsen eller Åkerfält!åkaren, hvilka icke
lära sakna förmåga att bedöma vederbörandes duglighet jemväl ur denna
synpunkt, äfven med afseende fästadt härå bort framför generalintendenten
erhålla bestämmanderätt vid afgifvandet af förevarande förslag. Föreskriften
att generalintendenten dervid eger utslagsrösten innebär, enligt utskottets
uppfattning, ett- sådant förbiseende af den betydelse, sakkunskapen i förevarande
fall eger, att detsamma icke torde vara förenligt med rättvisa
grundsatser i fråga om befordringsväsendet.

Det är icke egnadt. att väcka förvåning, att bestämmelser af sådan
art skulle vid tillämpningen visa sig föga motsvara sitt- ändamål. Regementsläkaren
Ekeroth, hvilken framför regementsläkaren Dunér uppfördes å
förslaget och sedermera af Kongl. Maj:t utnämndes till innehafvare af ifrågavarande
byråchefsbefattning, synes vid granskning af de två militärläkarnes
meriter vara, sin medtäflare så underlägsen, att någon jemförelse dem emellan
i sådant hänseende knappast kan ifrågakomma. Beträffande åter deras skicklighet,
lärer väl större vigt- böra tillmätas öfverfältläka-rens på sakliga- skäl
stödda uttalande än generalintendentens utan angifna grunder meddelade
förord.

På grund häraf har utskottet ansett, a-t-t förevarande ärendens behandling
icke öfverensstämmer med regel!ngsformens stadgande, att Konungen
skall vid alla befordringar fästa afseende endast å de sökandes förtjenst- och
skicklighet, och för tv funnit sig icke kunna underlåta att desamma för
Riksdagen anmäla.

8

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

2:o.

Protokoll öfver 1 andtförs varsärenderi för den 3 mars, n:o 20,
för den 5 maj, n:o 7, för den 30 juni, n:o 11, för den 4 augusti,
n:o 3, för den 18 augusti, n:o 7, för den 1 september, n:is 4, 5
och 6, för den 15 september, n:o 19, samt för den 20 oktober, n:o 3.

Vid åtskilliga tillfällen under loppet af nästlidet år fattade Kongl.
Maj:t i kommandoväg beslut om vidtagande af åtgärder, Indika föranledde
statsutgifter, samt. meddelade derpå i statsrådet föreskrifter om gäldande af
de sålunda uppkomna kostnaderna.

Så har genom särskilda generalorder den 24 februari, den 1 maj, den
20 juni, den 29 juli, den 23, den 26 och den 28 augusti samt den 14
september 1893 Kongl. Maj:t befäl! kaptenen vid kongl. Jönköpings regemente
J. C. Lemchen, öfverstelöjtnanten i generalstaben C. O. Nordensvan,
kaptenen vid kongl. första svea artilleriregemente R. E. Ossbahr, löjtnanten
vid kongl. första, göta artilleriregemente grefve G. O. F. Mörner,
öfverstelöjtnanten i generalstaben G. F. O. Uggla, löjtnanterna vid kongl.
vendes artilleriregemente H. A. Gemzell och vid kongl. första svea artilleriregemente
C. A. Breitholtz, majoren vid generalstaben A. F. von Matern, kaptenerna
vid samma stab O. F. M. Silfverstolpe och J. G. F. Wrangel äfvensom
löjtnanten vid kongl. första göta artilleriregemente C. E. N. Martin att
företaga tjensteresor till utlandet samt genom beslut i statsrådet den 3 mars,
den 5 ma], den 30 juni, den 4 augusti samt den 1 och den 15 september
samma år förordnat om kostnadsersättning för dessa resor.

Vidare inhemtas af protokollet öfver landtförsvarsärenden för den 18
augusti 1893, att, sedan jemlik! generalorder den 19 maj 1892 i afseende
å kongl. Norrbottens regementes volontärskola föreskrifvits, bland annat, att
chefen skulle ega att med lämpliga personer träffa aftal om meddelande af
undervisning vid skolan i kristendom, sång och finska språket mot den ersättning,
som Kongl. Maj:t, på förslag af chefen, ville bestämma, Kongl.
Magt berörda den 18 augusti medgifvit, att till nämnda lärare finge mot
viss undervisningsskyldighet för dem utbetalas arfvoden till sammanlagd!
belopp af 1,375 kronor att utgå från anslaget till indelta arméns och
Ver mlands fältjägarecorps’ vapenöfningar.

Enligt Kongl. Maj:ts till 1893 års Riksdag aflåtna proposition angående
statsverkets tillstånd och behof skulle byråchefsassistents- och adjutantsbefattningarna
i arméförvaltningens intendentsdepartement före innevarande

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

9

års början indragas och de till arfvoden åt beinälde tjensteman anslagna
belopp disponeras för andra ändamål. Med godkännande af detta förslag
faststälde Riksdagen derefter stater för intendenturcorpsen och arméförvaltningen.
Kong!. Maj:t förordnade emellertid det oaktadt den 20 oktober 1893
i kominandoväg regementsintendenten vid kongl. första lifgrenadierregementet,
C. J. G. Fries att vara byråchefsassistent i nämnda departement under
innevarande år samt beslöt samma dag i statsrådet, att för denna befattnings
upprätthållande skulle för nyssnämnda år från intendenturcorpsens anslagsmedel
utgå ett arfvode af 1,500 kronor, hvarjemte Kongl. Maj:t på samma
gång föreskref, att såsom adjutant i intendentsdepartementet skulle äfven
för innevarande år anställas en ej på intendenturcorpsens nya stat anstäld
intendenturtjensteman mot åtnjutande af ett arfvode utaf 2,000 kronor för
år att likaledes utgå från intendenturcorpsens anslag. Den af Kongl. Maj:t
föreslagna och af Riksdagen bifallna indragningen af ifrågavarande två befattningar
har således icke vunnit tillämpning.

Utskottet anser det vara af synnerlig vigt, att användningen af den
ordning, grundlagen med afseende å kommandomålen föreskrifver, icke
rner än nödigt utsträckes. Enligt hvad ordalydelsen af § 15 regeringsformen
gifver vid handen, har det ingalunda undgått grundlagsstiftarnes
uppmärksamhet, att dessa ärenden i vissa fall kunna ega en för hela
rikets välfärd afgörande betydelse, men de hafva icke ansett sig deraf
förhindrade att ej allenast utesluta dessa mål från den mångsidigare pröfning,
som egnas öfriga regeringsärenden, utan äfven, på sätt §§ 38 och
105 regeringsformen utvisa, väsentligen inskränkt den ende rådgifvarens
ansvarighet. Ehuru dessa omständigheter bort mana till den största
möjliga vaksamhet och noggrannhet vid uppdragandet af gränslinien
mellan kommandomålen och de allmänna regeringsärendena, sakna grundlagar^
hvarje stadgande i detta afseende med undantag af den betydelselösa
bestämmelsen i § 15 regeringsformen, hvilken blott utgör eu
omskrifning åt ordet kommandomål. Denna betänkliga brist i grundlagsstiftningen
uppmärksammades också redan kort efter det nya statsskickets
införande. Sedan Kongl. Maj:t genom särskilda författningar den 19 juni
1810 och den 24 januari 1815 sökt uppdraga eu bestämd gränslinie mellan
de embetsåliggänden, som skulle tillkomma å ena sidan dåvarande rådgifvande
i kommandomål, generaladjutanterna för armén och flottorna, och å
den andra statssekreteraren för krigsärendena, framlade Kong!. Maj:t i proposition
den 31 mars 1818 för Rikets Ständer förslag om införande i regeringsformen
af närmare bestämmelser i förevarande afseende. Enligt detta
förslag, som innefattade de grundsatser, hvarpå sistnämnda förordningar
Bill. till /liksd. Prat. 1834. 3 Sami. 7 ljuft. 2

10

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

hvilade, skulle med kommandomål förstås »sådana enkla militäriska mål,
som icke efter grundlagen höra till föredragning i statsrådet och statssekreterarnes
expedition; icke leda till stiftande af nya, icke till ändring,
förklaring eller rubbning af gällande lagar och allmänna ekonomiska författningar,
eller uti dispositionen af allmänna medel». Dessa uttryck för
Kongl. Maj:ts uppfattning om innebörden af grundlagarnes bestämmelser i
nu ifrågavarande ämne samt ett noggrant aktgifvande på öfriga stadganden i
dessa lagar, hvilka i nämnda hänseende kunna lända till upplysning, synas
utvisa, att allenast enkla militära mål, som afse rena verkställighetsåtgärder,
böra i kommandoväg behandlas. Man har emellertid allt för ofta fått erfara,
att Kongl. Maj:t vid tillämpningen frångått sin sålunda uttalade åsigt om
kommandomålens område, och det torde icke vara öfverflödigt att erinra,
hurusom utskottet vid flera tillfällen funnit sig föranlåtet att fästa Riksdagens
uppmärksamhet, derpå, att i kommandoföredragning inblandats ämnen,
som bort från densamma vara alldeles afskilda.

Hvad angår ofvan antecknade under nästlidet år af gjorda ärenden,
måste beslutet i statsrådet anses såsom en följd af det i kommandoväg
skedda afgörandet och eger derför endast formel betydelse, en ordning för
behandlingen af dylika frågor, som ingalunda år förenlig med den uppfattning
af omfånget för kommandoföredragningen, utskottet anser med
grundlagen öfverensstämmande. Med afseende å ett dylikt tillvägagående
vid handläggningen af ett ärende, likartadt med de nu ifrågavarande, yttrade
utskottet vid 1868 års riksdag, bland annat, följande: »Utskottet anser sig
kunna befara, om anslagsfrågor på dylikt sätt behandlas, att Kongl. Maj:t
i kommandoväg skulle i ett eller annat fall komma att disponera statens
medel till ändamål — låt vara i och för sig goda och nyttiga, men hvilka
Kongl. Maj:t, då medlen sedermera skolat i statsrådet utanordnas, funnit
hafva bort stå tillbaka för gagneligare och mera magtpåliggande». T öfverensstämmelse
med detta uttalande, h vilket utskottet anser fortfarande ega
giltighet, borde vid behandlingen af mål af förevarande art anslagsfrågan
städse afgöras i statsrådet, innan något beslut i kommandoväg fattades.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har utskottet ansett sig
böra anmäla förevarande ärenden för Riksdagen.

3:o.

Protokoll öfver sjöförsvarsärenden för den 24 mars 1893, n:o 6.

Sedan Rikets Ständer år 1812 bifallit ett af Kongl. Maj:t framstäldt
förslag, att ett invalidhus skulle inrättas å något af de kongl. lustslotten,

Konstitutionsutskottets Memorial Ar:o 7.

11

samt att alla vid f. d. adelsfaneregeinentet indragna boställen, indelningar
och räntor skulle anslås till understöd åt nämnda inrättning, samladoes
under åtskilliga år de deraf inflytande medlen för berörda ändamål. År
1822 öppnades emellertid en invalidinrättning å Ulriksdals slott, deri enligt
§ 2 af det för densamma den 30 september 1823 utfärdade reglemente
skulle såsom invalider emottagas afskedade krigsmän från armén och flottorna,
företrädesvis sådana, som blifvit blesserade eller utmärkt sig genom
tapperhet och välförhållande. Kostnaderna för denna inrättnings vidmagthållande
visade sig dock snart vara allt för höga i förhållande till det dermed
ernådda resultatet, och i följd häraf heinstälde Rikets Ständer vid
såväl 1840—1841 som 1844—1845 års riksdag, att invalidinrättningen måtte
upplösas. I skrifvelse till Ständerna den 3 december 1847 tillkännagaf
Kongl. Maj:t, att såsom en förberedande åtgärd till den påyrkade förändringen
förordnats, att tills vidare ingen invalid finge å Ulriksdal intagas, hvarjemte
Kongl. Maj:t, med framhållande af angelägenheten af att städse ega
nödiga medel ■ för att åt de afskedade och i behof stadde krigsmän, för
hvilka invalidinrättningen varit afsedd, kunna på annat sätt bereda vård
och underhåll, förbehöll sig, att de till nämnda inrättning anslagna hemmansräntor
äfvensom invalidhusfondens samlade kapital fortfarande och allt
framgent skulle förblifva till Kongl. Maj:ts disposition, så att de af berörda
räntor och kapital inflytande årliga tillgångar måtte efter behof
kunna användas till pensioner och gratifikationer åt sådane afskedade krigsmän
af såväl armén som flottan, hvilka enligt då gällande föreskrifter kunde
å invalidinrättningen intagas, samt uppkommande öfverskott tilläggas den
redan befintliga kapitalfonden. Tillika förklarade Kongl. Maj:t sig anse
pensionernas belopp kunna bestämmas, på sätt Ständerna jemväl föreslagit,
nemligen till 200 rd:r för officer, 133 rd:r 16 sk. för underofficer och 80
r:dr (b:ko) för korporal eller soldat, hvilket sistnämnda belopp dock borde
kunna förhöjas, när särskilda omständigheter dertill föranledde. I skrifvelse
den 2 juni 1848 förmälde sig Ständerna icke hafva något att erinra mot
det af Kongl. Maj:t gjorda förbehåll och lemnade således sitt bifall dertill,
att nämnda heinmansräntor, äfvensom fondens samlade kapital fortfarande
såsom dittills finge förblifva till Kongl. Maj:ts disposition. Invalidinrättningen
blcf snart derefter upplöst.

Af fondens afkastning har sedermera eu del årligen besparats för
att i öfverensstämmelse med dess syftemål bestrida det ökade behof af
understöd och pensioner, som vid krigstillfällen kan uppstå. Kong]. Maj:t
har jemväl anvisat ett visst belopp af fondens tillgångar att från år 1882
utgå till Vadstena krigsmanshuskassa (för år 1893 30,000 kronor) såsom
understöd till förbättrande af den derifrån bestridda ordinarie pensione -

12

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

ringel! af arméns manskap. Vidare användes en del af dessa medel till
pensioner åt afskedade svärdsman och innehafvare af svärdsmedalj. Den
återstående årliga af hornsten af fonden, hvars förvaltning sedan 1872 års
utgång ålegat statskontoret, fördelas af Kongl. Maj:t såsom gratifikationer
till behöfvande afskedade krigsmän, efter ansökning för personer, som tillhört
armén, hos kongl. landtförsvarsdepartementet och för personer, som
tillhört flottan, hos kongl. sjöförsvarsdepartementet.

Såvidt de af utskottet nu granskade statsrådsprotokoll utmärka, utdelades
nästlidet år sådana nådegåfvor till sammanlagdt belopp af 65,685
kronor, deraf 30,320 kronor till 94 officerare, 7,330 kronor till 93 underofficerare
och deras vederlikar samt 28,035 kronor till 1,717 personer tillhörande
manskapet, hvadan de utdelade understödsbeloppen i medeltal utgjorde
för officer 322 kronor 55 öre, för underofficer 78 kronor 82 öre
och för menig 16 kronor 33 öre. Det sätt, hvarpå fondens medel disponerats,
innebär sålunda en ganska väsentlig afvikelse från de af Kongl. Maj:t
godkända bestämmelserna beträffande storleken af de från densamma utgående
understöden, en afvikelse, hvilken synes desto märkligare, som, enligt
utskottets åsigt, någon giltig anledning till en dylik rubbning af samma
föreskrifter icke förefinnes. Utskottet anser det på samma gång böra särskildt
framhållas, att summan af de nästlidet år till officerare sålunda
utdelade belopp öfverstiger den del af förevarande medel, som under
samma tid tillfallit menige, oaktadt den på senare år skedda förbättringen
af officerarnes löne- och pensionsförhållanden bort föranleda dertill, att
det behof af understöd, som vid fastställandet af ifrågavarande bestämmelser
i vissa fall kunde för dem förefinnas, numera upphört. Deremot
torde manskapets löneförhållanden sällan lemna dem tillfälle till bespalfingar,
och de pensioner, som af menige åtnjutas, äro alldeles otillräckliga
för det torftigaste lifsuppehälle.

Bland de talrika fall under nästlidet år, då till officerare utdelats
högre understödsbelopp än enligt gällande föreskrifter är medgifvet, har
utskottet, med hänsyn till dervid förekomna omständigheter, framför andra
funnit sig böra för Riksdagen anmäla den på föredragning af herr statsrådet
och chefen för kongl. sjöförsvarsdepartementet den 24 mars 1893
beslutade åtgärden, att af ifrågavarande medel tilldela f. d. kommendören
grefve A. R. Cronstedt ett understöd af 500 kronor. I motsats till hvad
statsrådsprotokollet synes utvisa och för erhållande af sådan nådegåfva
torde böra anses erforderligt, har grefve Cronstedt icke ens till Kongl. Maj:t
ingifvit någon formlig ansökning om understöd. De infordrade handlingarna
innehålla i detta afseende allenast en af grefve Cronstedt till expeditionschefen
i kongl. sjöförsvarsdepartementet aflåten skrift, deri grefve Cronstedt

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

13

förmäler sig öfversända ett intyg i och för det honom »tilldelade understödet
från invalidhuskassan». Detta intyg, som är utfärdadt den 1 mars
1893 af am i ral i tétspastor n F. A. Bergfin, utvisar endast, att grefve Cronstedt
är född den 1 april 1819 och lefver. Att, såsom statsrådsprotokollet
tillika gifver vid handen, bevekande omständigheter skulle föreligga i detta
fall, saknar således allt stöd af ansökningshandlingarna.

Enligt hvad till utskottets kännedom kommit, var grefve Cronstedt för
nä stlid et år uppskattad till en inkomst af 4,410 kronor för pension, 500 kr.
af enskild tjenst samt 500 kronor för särskild nådegåfva, hvarjemte han eger
gård i Karlskrona. En officer, hvilken i likhet med grefve Cronstedt åtnjuter
pension till belopp af 4,410 kronor, kan, enligt utskottets uppfattning, svårligen
anses berättigad att komma i åtanke vid fördelning af medel, ämnade
att bereda vård och underhåll åt sådane afskedade och i behof stadde krigsmän,
för hvilka invalidinrättningen var afsedd. Det anspråk på underhåll af
staten, för hvilket han må ega fog, synes redan genom tilldelandet af nämnda
pensionsförmåner vara väl tillgodosedt. Af de menige, hvilka vid samma
tillfälle som grefve Cronstedt undfingo nådegåfvor ur fonden, tilldelades
icke någon högre belopp än 30 kronor, oaktadt många af dem på. grund
af ålderdomssvaghet, sjukdom och dylikt synas hafva varit i stort behof
af mera verksam hjelp. De understödsbelopp, hvilka utgå från fonden,
torde väl aldrig kunna komma att motsvara de ständigt växande krafvel),
men rättvisa och billighet borde dock mana, att vid fördelningen af dessa
medel de mindre lyckligt lottade blefve bättre än hitintills tillgodosedda.

Stockholm den 16 april 1894.

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

Reservationer:

af herr Bergius, som ansett de under Do, 2:o och 3:o här ofvan
omnämnda regeringsåtgärder icke vara af beskaffenhet, att de bort föranleda
utskottet att derom hos Riksdagen göra anmälan enligt 107 § regeringsformen
;

14

Konstitutionsutskottets Memorial N-.o 7.

af herrar von Strokirch, Behm, Gustaf Berg, friherre Wrangel von
Brehmer och Ungei'', som instämt med herr Bergius;

af herr Nyström, som i fråga om andra anmärkningspunkten ansett,
att anslagsfrågornas pröfning i statsrådet icke med nödvändighat står i
beroende af förut i kommandoväg fattade beslut, och att således statsrådet
kunnat utöfva den inverkan på anslagsfrågorna, som vederbort, samt beträffande
tredje punkten i fråga om understödet till grefve Cronstedt ansett,
att af inhemtade upplysningar framgår, att bevekande omständigheter
förelegat till stöd för den föredragande statsrådsledamotens handlingssätt,
hvartill kommer att samma åtgärd föregående år i konstitutionsutskottet
lemnats utan anmärkning;

af herr Helander, som instämt beträffande första punkten med herr
Bergius och i fråga om andra och tredje punkterna med herr Nyström;

af herr Samzelius, som beträffande första punkten instämt med herr
Bergius, icke deltagit i utskottets slutliga behandling af de uti andra punkten
omförinälda ärenden, samt i fråga om tredje anmärkningspunkten yttrat:
»Sedan, enligt hvad jag inhemtat, rättelse för framtiden numera egt rum
uti det i tredje punkten omförmälda ärende, så finner jag i öfverensstämmelse
med den åsigt, jag före ärendets afgörande i utskottet tillkännagifvit,
mig sakna tillräcklig anledning att nu biträda den i denna punkt framstälda
anmärkning»;

af herr Alin, som yttrat:

»Det sätt, hvarpå utskottet äfven detta, år utöfvat sin i §§ 106 och
107 regeringsformen stadgade pligt, föranlåter mig att erinra om dessa
paragrafers verkliga betydelse. Jag kan ej göra det bättre än genom att
meddela den framställning deraf, som lemnats af den statsman, hvilken
framför alla andra har äran af regeringsformens författande. Denna framställning
af »Rätta förståndet och rätta användandet af 106 och 101 §§
i Sveriges regeringsform» finnes tryckt i tidskriften Svea för 1826 och
lyder sålunda:

»Konungens rådgifvare kunna skada nationen på tvenne olika sätt;
antingen genom råd och medverkan till uppenbar öfverträdelse af rikets
lagar, eller genom råd till förderfliga, ehuru icke lagkränkande, styrelseåtgärder.

I rådgifningen deltaga statssekreterarne; men äfven, derutöfver, ål i gger
det dem, att bereda och föredraga målen till Konungens afgörande,

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

15

samt att utfärda Dess höga beslut. De kunna i denna verksammare befattning
skada riket och enskilda medborgare, antingen genom veld vid
ärendenas föredragning, eller genom ett svikligt expedierande af Konungens
beslut, eller genom försumlighet att fullgöra sina flerfaldigt embetspligter,
eller, ändtligen, genom oskicklighet dertill.

Uti en konstitutionelt ordnad monarki, hvarest Konungens person
är helig och hans gerningar mot allt åtal fredade, måste, till folkets säkerhet
och statsförfattningens bestånd, Konungens rådgifvare vara ansvarige
för sina råd och handlingar. Då vår regeringsforms stiftare skulle bestämma
denna ansvarighet, funno de nödigt att, i sin föreställning af
framtida möjligheter, skilja juridiskt bevisliga och straffbara lagbrott, hvilka
Konungens rådgifvare kunde begå, från blotta, dem till last lagda, felaktigheter,
skadliga för samhället, men icke kränkande dess lagar och följaktligen
i rättshänseende ostraffliga. Om de förra handlar 106 §, om de
senare 107 § i regeringsformen.

Magten att göra dessa vigtiga §§ gällande tillkommer i främsta
rummet Riksens Ständers vid hvarje riksdag valda konstitutionsutskott, som
granskar statsrådets protokoll och som pröfvar de af andra utskott eller
af enskilda riksdagsmän frambragta anmärkningar mot Konungens rådgifvare,
hvilka anmärkningar, innan denna pröfning föregått, endast i föreskrifna
allmänna ordalag kunna gifvas stånden till känna, men icke af dem
till någon öfverläggning upptagas. »Finner utskottet af statsrådets protokoll»
— så lyder 106 § — »att någon statsminister, statsråd, hofkansleren,
statssekreterare eller annan ledamot af statsrådet, eller den embetsman, som
i kommandomål Konungen råd gifvit, uppenbarligen handlat mot denna
regeringsforms tydliga föreskrift, eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf
eller af andra rikets gällande lagar, eller underlåtit att göra föreställningar
mot sådana öfverträ delser eller dem vållat och befrämjat genom uppsåtlig t
fördöljande af någon upplysning, då eger konstitutionsutskottet att ställa
eu sådan under tilltal af justitieombudsmannen inför riksrätt.» Den 107 §
åter säger: »Skulle konstitutionsutskottet anmärka, att statsrådets ledamöter
samfäldt eller en eller flera af dem uti deras rådslag om allmänna mått
och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon statssekreterare
icke med oveld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat, ege
då utskottet att sådant tillkännagifva för Riksens Ständer, hvilka, om de
finna rikets väl det kräfva, kunna hos Konungen anmäla deras önskan, att
han ville ur statsrådet och ifrån embetet skilja den eller dem, mot hvilka
anmärkning blifvit gjord. Frågor uti detta ämne kunna i Riksens Ständers
plena väckas och af andra Riksens Ständers utskott än konstitutionsutskottet
andragas; men icke af Riksens Ständer afgöras förr, än sistnämnda utskott

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

16

deröfver blifvit hördt. Under Riksens Ständers öfverlag g ning ar derom skola
icke Konungens beslut uti mai, som röra enskilda personers eller korporationers
rättigheter och angelägenheter kunna ens nämnas, ännu mindre någon
Riksens Ständers pröfning underställas.»

De afsigter, som ledde regeringsformens stiftare och hvilka det hela
af denna grundlag uppenbarar, framlysa äfven i de nu anförda §§. — En
revolution var utförd; men en revolution, som upprätthöll staten och tronen
mot verkningarna af eu egensinnig konungs oförstånd; men utförd med
samma moderation, hvilken, utan exempel ibland andra folk än det svenska,
hade trettiosju år dertillförene utmärkt en annan, lika nödvändig för att
upprätthålla staten och tronen mot nationalrepresentationens öfvervåld. Hvad
ville det eniga konstitutionsutskott, som föreslog våra nu gällande grundlagar?
Hvad ville de, ännu då och så länge det handlade om rikets frälsning
lika eniga, ständer, som antogo dessa lagar? De ville, varnade af
en dubbel erfarenhet, bevara nationen mot skiftande förtryck af de begge
högsta samhällsmagterna, hvilka inom en mansålder hade, hvardera i sin
ensidiga rigtning och hvardera till förhatlig ytterlighet, framgått, lika
oåterhållna och lika förödande. De ville befästa monarkien derigenom, att
de återgåfvo nationalförtroendets styrka, både mot aristokraters inkräktningsförsök
och mot demagogers vilda anfall, åt den konungamagt, af
hvilken allena svensken tål att styras, samt af hvilken han varit styrd, så
ofta han känt sig lycklig och gjort sig aktad. De ville åt Konungens person
försäkra utöfningen af denna makt, men tillika emot ränker och förvillelser
skydda hans sinne. Derföre ville de omgifva honom med ett ansvarigt
råd, med ett råd, som behöfde förena hos sig hans och folkets
förtroende; men icke med ett råd, som kunde trycka hans namnstämpel
under sina egenraägtiga beslut; icke med ett råd, hvilket endast vore någon
öfverlägsen faktions ombud, och som, vid den ena Riksdagen tillsatt af
denna faktion, kunde, vid den nästföljande, af en annan då mägtigare
afmattas.

Ansvarigt skulle Konungens statsråd vara, men, i juridisk mening,
ansvarigt endast för uppenbarliga öfverträdelser af lagarnes tydliga bud,
eller för medverkan till sådana öfverträdelser genom uppsåtligt fördöljande
af någon upplysning. Dess ledamöter borde således aldrig kunna anklagas
för förmenta, utan blott för otvifvelaktiga förbrytelser, begångna med fullt
uppsåt (dolus) och ej af ovarsamhet (culpa). Det borde icke kunna hända,
att Riksens Ständers konstitutionsutskott, vida upphöjdt öfver en poliskammares
bestämmelse, någonsin blottstälde för missaktning sin frihetsvårdande
myndighet genom en så osäkert grundad anklagelse mot någon af Konungens
rådgifvare, att riksrätten måste, utan all tvekan, enhälligt frikänna

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

17

honom. Endast råd och medverkan till öfverträdelser af regeringsformen
och af andra rikets gällande lagar skulle konstitutionsutskottet ega att
beifra; således icke råd till afvikelser från någon af dessa otaliga ekonomiska
författningar, till hvilkas stiftande, upphäfvande och förändring Konungen
och Riksens Ständer icke sammanverka, och som derför ej kunna, i
sträng bemärkelse, kallas lagar.

Men Konungens statsråd skulle icke allenast vara bundet till den
legala ansvarighet, som regeringsformens 106 § stadgar. Det borde äfven,
efter denna grundlags anda, förena hos sig Konungens och folkets förtroende
och således vara mera än ostraffligt, d. v. s. vara för vilja och förmåga
aktningsvärdt.

Under den så kallade frihetstiden, ifrån 1719 till 1772, var Konungen
oingifven af ett råd, hvilket, deltagande med honom i besluten och ej sällan
x honom öfverröstande, icke behöfde hans förtroende, men berodde helt ocli
hållet af Riksens Ständers. En sådan uti riksstyrelsen ingripande aristokratisk
rådskorporation ville 1809 års konstitutionsutskott och Ständer icke
upplifva. De bildade derför ett statsråd, hvars ledamöter Konungens fria
förtroende allena kunde kalla och bibehålla, men hvars handlingssätt nationens
representanter hade att granska, med rättighet, om de funne rikets
väl det fordra, att till Konungen framställa en underdånig önskan, att han
ville afskeda dem ibland sina rådgifvare, hvilka ansåges hafva, genom skadliga,
ehuru ej lagstridiga råd, genom försummelser eller oskicklighet, förlorat
folkets förtroende. Då likväl också Konungen hade, i detta såsom i
andra fall, att bedöma, hvad rikets väl kunde fordra, och det på hans pröfning
deraf samt på hans godtfinnande ankomme att bifalla eller förkasta
en sådan önskan, så skulle den icke ega någon juridisk kraft, utan blott
en moralisk, bestämd af de framstälda skälens och de verkande afsigternas
moraliska halt.

För att bevara denna kraft obesmittad af lag egennytta och oförryckt
af tillfälliga hänförelser, stadgade regeringsformens stiftare uti 107 §, att
Riksens Ständers ifrågavarande önskningsrätt endast då kunde utöfvas, i fall
statsrådets ledamöter uti sina rådslag om allmänna mått och steg icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta, eller om någon statssekreterare icke med
oveld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat. Under öfverläggningen
derom finge ej Konungens beslut — och följaktligen icke heller
de dem beredande rådslagen — uti mål, som rörde enskilda personers
eller korporationers rättigheter och angelägenheter, ens nämnas, ännu mindre
någon Riksens Ständers pröfning underställas. Sådana speciella mål, dem
de små sinnena vanligen omfatta med den varmaste ifver, och vid hvilkas
bedömande de oädlaste passionerna verka mägtigast, borde icke komma i

Bill. till Riksd. Prat. 1894. J Sami. 7 Höft. ‘6

18

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

betraktande, då fråga vore om ett steg af så allmän och ofta så oberäknelig
verkan, som det att hos Konungen, i folkets namn, begära dess rådgifvares
entledigande. Hela rikets väl, men icke något enskildt intresse, ehvad tillfällig
vigt derå lades, kunde rättfärdiga en sådan begäran. Den rena
patriotismen allena borde alltså leda Riksens Ständer vid utöfningen af en
makt, så vådlig som denna, om den missbrukades, och så lätt att missbruka,
om ej en kraftfull, moralisk känsla återhölle ärelystnadens, tadelsjukans,
hämndens, afundens, eller den oroliga lättfärdighetens frestelser
dertill.

Efter att nu hafva utredt, hvad regeringsformens 106 och 107 §§, i
enlighet med denna grundlags allmänna syftning, väsentligen bestämma,
vilja vi något närmare undersöka, huru konstitutionsutskottet må i formelt
afseende förhålla sig, då det rinner samma §§ böra göras gällande.

Detta utskott allena har enligt 106 § magt att inför riksrätten låta
tilltala ledamöter af Konungens statsråd eller Konungens rådgifvare i kommandomål.
När utskottet besluter en sådan anklagelse, måste det specificera
den ängifna brottsligheten och följaktligen utmärka det särskilda mål, vid
behandlingen hvaraf densamma egt rum. Men i detta fall, der konstitutionsutskottets
beslut icke beror på någon pröfning eller sanktion af Riksens
Ständers plena, kan det således icke föranleda inom dem några debatter
öfver det specificerade målet, och uttrycker icke heller hvad man anser
Riksens Ständers beslut skola uttrycka, nemligen nationens röst. Utskottets
ledamöter handla härutinnan blott såsom angifvare, sjelfve underkastade,
om angifvelsen finnes obehörig, det ogillande af rättsinnige medborgare,
som missbruk af all angifvaremagt, *den må utöfvas af hvilken som helst,
förtjena^ och som alltid förr eller senare utfaller. Deras omdöme, när det
vore orättvist, betydde i verkligheten alls intet, så länge riksrättens ledamöter
bevarade domarekallets sjelfständighet och nationen sin urgamla
rättskänsla.

Af allmännare betydlighet, än konstitutionsutskottets legala anklagelser,
äro dess på 107 § grundade anmärkningar mot statsrådets ledamöter.
Med dessa framträder utskottet inför Riksens Ständer, såsom deras
föredragande och rådgifvande minister. Föredragningens form är härvid
af stor vigt.

Inom konstitutionsutskottet kunna, vid läsningen af statsrådets protokoll,
många anmärkningar uppkomma. De äro naturligen fästade vid speciella
mål; men såsom vi redan visat, kunna sådana mål icke bringas under
Riksens Ständers pröfning. Deraf följer, efter vårt begrepp, att de speciella
anmärkningarna, som inom utskottet göras, icke må andragas hos Riksens
Ständer, utan endast tjena att grundlägga utskottets generella omdöme öfver

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

19

regeringssystemet i det hela, eller öfver eu viss gren deraf, eller öfver en
annan rådgifvares flerfaldigt ådagalagda sätt att råda och verka. Utfölle
detta omdöme så, att konstitutionsutskottet ansåge Konungens rådgifvare
icke hafva iakttagit rikets sannskyldiga nytta uti sina rådslag om allmänna
matt och steg, eller någon statssekreterare hafva, i det hela, illa förvaltat
sitt embete, då borde ock utskottets anmälan derom inför Riksens Ständer
vara så generaliserad, att den icke gåfve anledning till småaktigt gräl öfver
specialiteter, dem vår nu gällande regeringsform, i rak motsats af 1720-års,
sökt undandraga Riksens Ständers öfverläggningar, egnade endast åt rikets
stora angelägenheter.

Med ett diktadt exempel må vi förtydliga vår mening. Vid granskning
af statsrådets protokoll har konstitutionsutskottet anmärkt, att samtlige
statsrådets ledamöter eller visse ibland dem tillstyrkt flera allmänna
mått och steg, syftande att utomordentligt inskränka eller utvidga handelsfriheten.
Utskottet, tillgifvet det liberala eller det prohibitiva systemet,
anser statsrådets motsatta åsigter och handlingssätt icke vara förenliga med
rikets sannskyldiga nytta. Derom kan då utskottet göra en anmälan hos
Rikets Ständer, men icke nämna den eller den speciella resolutionen, såsom
efter utskottets öfvertygelse skadlig, utan endast motivera sin framställning
på utfärdade allmänna författningar eller på en följd af allmänt kända åtgärder,
röjande styrelsemaximer, dem utskottet fördömer.

Man må härvid alltid ihågkomma, att användandet af 107:de § i
regeringsformen är en politisk handling, icke en juridisk; att dervid är
fråga om rikets sannskyldiga nytta, icke om enskild rätt. En rättskränkning,
som skall åtalas, måste bevisas med omständlig noggrannhet. Styrelsefel
åter kännas i sina verkningar. Att sant framställa dessa senare är att
ådagalägga de förra.

Skulle den ifrågavarande 107:de § i regeringsformen så tillämpas,
att speciella regeringsbeslut framdroges till Rikets Ständers granskning, hvar
funnes då det hinder för Rikets Ständers inkräktningar på styrelsens område,
den konungamagtens sjelfständighet, den säkerhet för enskilda medborgare
mot skiftande faktioners förtryck, hvartill 1809 års regeringsform
syftar? Man läse denna grundlag icke styckevis, utan i dess stadgandens
sammanhang jemte det betänkande af konstitutionsutskottet, som åtföljde
förslaget till densamma, och man skall finna, huru, ännu vid det lifligare
minnet af konungamaktens missbruk, och ännu under den naturliga allmänna
sinnesjäsningen i första stunden af en återvunnen frihet, de visare
ibland nationens ombud sökte att skydda den monarkiska principen mot
dessa ingrepp, först af det aristokratiska och sedan af det anarkiska sjelfsvåldet,
hvilka gjorde riksstyrelsen under 1750- och 1760-talen intill 1772

20

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

års statshvälfning så vacklande, så småaktig, derjemte så våldsam, och, i
följd af allt detta, så föraktad och förhatlig.

Men, torde man saga, hvartill tjenar, med nu yrkade inskränkningar,
Rikets Ständers ifrågavarande magt, att begära en ministérförändring? När
må den göras gällande? Jo, i stora fall, då hela regeringssystemet eller
någon hufvudgren deraf, eller en och annan rådgifvares öfliga förhållande
vore värdt ett sådant klander, som kunde anstå nationalrepresentationen
och icke blott några olustiga individer inom fronderande sällskapskretsar.
Regeringsformens stiftare, skyldige att förese framtida möjligheter, tänkte
sig den, att en konung, sjelf mindre skicklig i styrelsekonsten, kunde öfverlemna
sitt välde åt rådgifvare, som i det hela följde skadliga regeringsmaximer
eller saknade drift och förmåga att bibehålla regeringsärendena i
en jemn och stadig gång. För sådana fall, hvilka borde förmodas sällan
inträffa, ville de förbehålla Riksens Ständer en petitionsrätt, svarande mot
den, som i England utöfvas af folkhopar, samlade på källare och värdshus.
De ville i Sverige gifva ädelhet och måtta åt en trihetsakt, som någon
gång kunde behöfvas för att förekomma mera vådliga rörelser af ett allmänt
missnöje. Men regeringsformens bokstaf och anda vittna, att de icke
ville gynna ett lättsinnigt bruk af den yttersta kontrollen mot en skadlig
styrelse, och icke låta denna kontroll i otid så utnötas och så göras föraktad,
att densamma, om rätt nöd den framdeles påkallade, skulle då vara
utan kraft». — —

Sedan detta skrefs, har statsrådets organisation blifvit förändrad, bland
annat derigenom, att statssekreterarne och Konungens rådgifvare i kommandomål
blifvit såsom departementschefer ordinarie ledamöter af statsrådet,
men stadgandena om den konstitutionella ansvarighetens art och om
konstitutionsutskottets anmärkningsrätt äro fortfarande till innehållet oförändrade
sådana de voro, då regeringsformen antogs.

Enligt dessa stadganden eger utskottet anmärkningsrätt mot föredragande
på grund af bristande oveld, nit, skicklighet och drift och på
grund af hans underlåtenhet att neka kontrasignation å ett Konungens beslut,
som strider emot regeringsformen, samt mot statsrådets ledamöter i
allmänhet på grund af lagstridiga eller skadliga rådslag. Någon rätt till
anmärkning mot Konungens beslut har utskottet deremot icke. Detta förhållande
har icke hindrat utskottet att för Riksdagen anmäla vissa regeringsåtgärder
i stället för att anmäla anmärkning mot uppgifna statsrädsledamöter,
och utskottet har till och med formulerat en af sina anmärkningspunkter
så, att den direkt rigtar sig mot Konungens sätt att utöfva sin
regeringsmagt.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

21

Regeringsformens § 106 stadgar, att om en Konungens rådgifvare
tillstyrkt lagstridiga beslut, skall konstitutionsutskottet ställa
honom under åtal inför riksrätt. Detta har ej hindrat utskottet att enligt
§ 107 regeringsformen anmäla regeringsbeslut, som förmenas vara af
grundlagsstridig beskaffenhet. I sitt nit att uppsöka och anmärka olagligheter
har utskottet således sjelft handlat i strid med grundlagens bestämda
bud. Att dylikt förr har skett, kan utskottet så mycket mindre anföra till
sitt försvar, som det genom sin anmärkning under punkten 2 har angifvit,
att det anser, att äfven den mest stadgade konstit uti onda praxis ej får ega
någon betydelse ens vid tillämpningen af oklara eller ofullständiga grundlagsbud.

Enligt § 107 regeringsformen är anhållan hos Konungen om entledigande
af den eller de statsrådsledamöter, mot hvilka anmärkning blifvit.
gjord, den enda åtgärd, som med anledning af utskottets anmärkningar
kan af Riksdagen vidtagas. Denna omständighet förutsätter otvetydigt, att
de anmärkningar, som af utskottet framställas, skola vara af den beskaffenhet,
att på grund af dem en dylik anhållan skall kunna med något rimligt
skäl ifrågasättas. Att detta är förhållandet med dem af utskottets anmärkningar,
som icke rätteligen fålla under § 106 regeringsformen, torde ej
ens utskottet sjelft vilja påstå.

Pin sådan tillämpning af den i grundlagen stadgade anmärkningsrätten
som den nu påpekade borde enligt min mening minst komma i fråga
hos det utskott, hvars första pligt är grundlagarnes vård. Men äfven om
utskottet sätter sin gransknings- och anmärkningspligt framför sin grundlagsvårdande
skyldighet, så vore det dock skäl att besinna Hans Järtas
varning mot att genom ett lättsinnigt bruk af kontrollen mot en skadlig styrelse
låta denna kontroll i otid sä utnötas och så göras föraktad, att densamma,
om rätt nöd den framdeles påkallar, då är utan kraft;

af herrar Johnsson, Bengtsson, Gyllensvärd, Dalm och Hedin, som

yttrat:

(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 24 mars 1893 no: 19).

Hos Kongl. Maj:t har inspektören för kavalleriet i underdånighet hemstält,
att Kongl. Maj:t, i likhet med föregående år, måtte anvisa ett belopp
af 2,000 kronor för att till uppmuntran af kavalleriofficerares hinderridt
utdelas som stat,spris, öppna för täflan mellan kavalleriets officerare,
att utdelas i Stockholm och Helsingborg med ett första pris om 700 kronor
å hvardera stället och ett andra om 300 kronor, samt för iordningställande
af de för löpningar erforderliga banorna 200 kronor, äfvensom

22

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

att för ridskolan å Strömsholm måtte anvisas 400 kronor att användas till
pris vid täflingar i fält- och hinderridning.

1 afgifvet utlåtande har arméförvaltningen hemstält, att Kongl.
Maj:t täcktes anvisa, dels 2,000 kronor till statspris, att på föreslaget sätt
utdelas, och 200 kronor för iordningssättande af de för täflingen erforderliga
banorna, dels 400 kronor till pris vid täflingarna vid Strömsholms
ridskola, samt 500 kronor till de s. k. släpjagterna; hemställande arméförvaltningen
derjemte, att Kongl. Maj:t, med bifall till den gjorda framställningen,
ville anvisa mot redovisningsskyldighet 3,100 kronor att utgå
med 2,200 kronor från anslaget till extra utgifter och med 900 kronor
från förenade mötespassevolansfonderna.

Kongl. Maj:t har beslutat, att ifrågavarande belopp, tillsammans 3,100
kronor, måtte af arméförvaltningen till inspektören för kavalleriet emot redovisningsskyldighet
utbetalas, samt att 2,200 kronor deraf finge gäldas från
fjerde hufvudtitelns anslag till extra utgifter och 900 kronor från förenade
mötes- och passevolansfonderna.

Då det af Riksdagen under fjerde hufvudtiteln beviljade anslag till
extra utgifter är afsedt att användas till statsändamål, samt medel från
de förenade mötespassevolansfonderna, hvilka fonder tillkommit genom besparingar
å de afgifter, som utgått från rust- och rotehållare för underhåll
af det indelta kavalleriets och infanteriets manskap under möten,
marscher, mönstringar och för sjukvård, enligt Riksens Ständers under år
1841 fattade beslut, bör användas för behof, »hvilka redan af dessa tillgångar
blifvit fylda eller vidare kunde uppkomma»; och då utgifter till pris
vid kapplöpningar lärer få anses vara ett för användningen af medel från
fonderna främmande ändamål; så hafva vi ansett, att förevarande regeringsåtgärd
vore af beskaffenhet att böra för riksdagen anmälas;

af herrar Ljungman, Bengtsson, Boström, Gyllensvärd, Dalin, Johnsson,
Vahlin, Elowson och Nilson, som anfört:

Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden -för den 19 maj utvisar
i 14 punkten, att Kongl. Maj:t på statsrådets hemställan faststält en af
kongl. lotsstyrelsen den 9 februari förra året meddelad resolution på ansökan
af jernvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön om tillstånd att i sjön
inom Stockholms stads hamnområde utkasta sprängsten från tunnelsprängning
i Stadsgården, hvilken resolution blifvit af samma stads ombudsman
öfverklagad.

Af de till målet hörande handlingarna har följande kunnat inhemtas.

Uti den 2 januari förra året till Stockholms stads drätselnämnd ingifven
skrift hade jernvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön genom G. O.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7. 23

Wallenberg anhållit att i anledning af den isbildning, som genom den
starka kölden uppkommit inom hamnområdet, få, tills vidare och intill dess
ishinder upphört, i Strömmen utkasta sten från bolagets sprängningsarbeten
i och för jernvägen från Stadsgården till Hammarby sjö; varande å ansökningen
tecknadt tillstyrkande af hamnkaptenen. Denna ansökan afslogs
samma dag den mottagits af drätselnämndens första afdelning, hvilken
emellertid medgaf, att åt bolaget skulle tills vidare afgiftsfritt upplåtas plats
i,Stadsgården för upplag af sten från jernvägssprängningen.

Den 23 januari samma år inkom jernvägsbolaget till drätselnämndens
föista afdelning med förnyad ansökan att få från bolagets tunnelsprängningsarbeten
å Södermalm utkasta sten i Strömmen, under förbindelse för
bolaget dels att utkasta stenen på sådant sätt och sådana ställen, att vattendjupet
aldrig blefve mindre än 80 fot och att utfyllningen ej höjde sig
mer än högst 5 fot öfver den närbelägna bottnen, dels ock att bestrida
kostnaderna för aflöning af den person, afdelningen kunde finna lämpligt
att utse till kontrollant å arbetet, hvilken ansökan påföljande dag afslogs
på den grund, att den af öfverståthållareembetet den 6 februari 1867 faslstälda
hamnordningen för Stockholms stad i § 14 innehölle förbud mot att
i hamnen utkasta något, som kunde orsaka uppgrundning.

Den 2 februari samma år ingick jernvägsbolaget med en liknande
ansökan till öfverståthållareembetet, hvilket, sedan hamnkaptenen uti infordradt
yttrande den 4 samma månad och år på angifna vilkor tillstyrkt
ansökan, den 6 samma månad och år förklarade, att från embetets sida ej
mötte något hinder för sökande bolaget att, tills vidare och intill dess rådande
ishinder upphört, i saltsjön utkasta sprängsten från bolagets tunnelarbete
å Södermalm, under följande vilkor och förbehåll, nemligen: att utkastningen
skulle ske från och utanför en linie, belägen på 100 meters afstånd
från kajen i Stadsgården öster om de så kallade Söderbergs trappor,
att stenen vid utkastningen spredes öfver en större yta och att sökande bolaget,
* stälde sig till noggrann efterrättelse de närmare bestämmelser, som i
förevarande hänseende kunde blifva det af hamnkaptenen meddelade.

Den 4 februari samma år ingaf jernvägsbolaget vidare till kongl.
lotsstyrelsen ansökan om bifall till merabemälda hemställan, hvilken ansökan
stödde sig på hamnkaptenens nyss nämnda yttrande till öfverståthållareembetet.
Sedan infordrade utlåtanden den 8 samma månad och år
inkommit från öfverståthållareembetet och distriktets lotskapten, afgaf lotsstyrelsen
den 9 februari samma år resolution med bifall till den gjorda
ansökningen under de af öfverståthållareembetet för dess del godkända vilkor
samt med föreskrift, att bolaget skulle vid hvarje veckas utgång till
lotskaptensexpeditionen i Stockholm ingifva eu af hamnkaptenen attesterad

24

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

uppgift å den qvantitet fyllningsämnen, som under den sistförflutna veckan
i sjön utkastats, äfvensom å den areal, inom hvilken utkastningen egt rum.

Den 14 februari samma år beslöt Stockholms stads drätselnämnds
första afdelning på hemställan af afdelningens ledamot, presidenten L. Annerstedt,
att bemyndiga stadens ombudsman att hos Kongl. Maj:t söka ändring
i kongl. lotsstyrelsens anförda resolution, i följd hvaraf nämnde ombudsman
den 10 nästpåföljande mars till Kongl. Maj:t ingaf besvär, i hvilka —
under framhållande af, att den uppfattning om sin rätt att bestämma öfver
arbeten i vattnet inom Stockholms stads hamnområde, hvaråt lotsstyrelsen
o-ifvit ett uttryck i öfverklagade resolutionen, lärer lotsstyrelsen grundat
på. dels ett kongl. bref af den 17 maj 1805, enligt hvilket öfverinseendet
öfver hamnarna i riket uppdragits åt förvaltningen af sjöärende!- eller marinförvaltningen,
såsom denna myndighet numera benämnes, dels ock kongl.
brefvet den 18 maj 1878, hvarigenom förklarats, att nämnda öfverinseende
skall med undantag för rikets örlogshamnar, hvilka fortfarande skulle stå
under förvaltningens öfverinseende, tillkomma lotsstyrelsen; men att omfattningen
af denna lotsstyrelsens öfverinseenderätt öfver rikets hammar
innefattades i först nämnda nådiga brefs bestämmelse, att fyllningar i hamnar,
stenkistors och duc d’albers utsättande samt hvad annat, som rörde
hamnen och kunde leda till dess förändrande, icke finge företagas, förr än
hos förvaltningen af sjöärender skett förfrågan och dess bifall till arbetet
erhållits; och att, hvilken betydelse man än måtte tillägga denna bestämmelse,
syntes väl åtminstone så mycket vara uppenbart, att derpå icke
kunde grundas en oinskränkt rätt för lotsstyrelsen att, utan särskildt medgifvande
af egaren till hamnen och vattnet inom hamnområdet, bevilja
tillstånd för enskilde personer eller bolag eller hvem det vara må att inom
hamnen företaga några som helst utfyllnads- eller andra dermed jeinförliga
arbeten; ty äfven om dessa arbeten icke skulle vara af beskaffenhet att
förhindra eller försvåra trafiken inom hamnområdet, vore det dock tänkbart,
att de kunde lägga hinder i vägen för kommunen att vidtaga en mängd
anordningar inom hamnen, som för ett eller annat kommunalt ändamål kunde
erfordras, och allra minst hade dylikt tillstånd utan vidare bort lemnas i
ett fall sådant som det föreliggande, der arbetet afsåge att afstjelpa slungsten
midt i en allmän farled, ty oafsedt det stora djupet af 80 fot och
äfven med den strängaste kontroll derpå, att de af lotsstyrelsen såsom vilkor
för arbetets utförande meddelade föreskrifter noggrant iakttoges, funnes
dock ingen säkerhet derför, att icke de i vattnet afstjelpta stenmassorna
skulle åstadkomma förskjutning af den angränsande, mer eller mindre lösa
bottnen och sålunda kunna förorsaka uppgrundning åt hamnen; samt att,
på grund häraf och då-i allt fall § 14 i den af öfverstathallareembetet

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

25

den 6 februari 1877 faststälda hamnordningen uttryckligen stadgade, att i
hamnen ej finge utkastas något, som kunde orsaka uppgrundning, det icke
lärer kunna förnekas, att lotsstyrelsen vid meddelandet af det ifrågavarande
tillståndet för jern vägsbolaget Stockholm—Saltsjön måste anses hafva öfverskridit
sin befogenhet — underdånigst yrkades, att lotsstyrelsens öfverklagade
resolution måtte af Kongl. Maj:t undanrödjas.

Besvären remitterades samma dag de ingifvits till kongl. lotsstyrelsen,
som den 21 mars nämnda år afgaf underdånigt utlåtande, hvilket den 28
samma månad inkom till kongl. sjöförsvarsdepartementet. Uti detta utlåtande
framhöll lotsstyrelsen, bland annat, dels, utan anförande af något
som helst bevis för sitt påstående, att det »tillkomme styrelsen att medgifva
eller afstå framställningar i dylikt syfte» som den ifrågavarande ansökans,
dels att styrelsen den 6 februari remitterat jernvägsaktiebolaget
Stockholm—Saltsjöns ansökning till öfverståthållareembetet med anmodan
att »efter stadsfullmägtiges i Stockholm hörande» inkomma med utlåtande,
men att öfverståthållareembetet uti härå afgifvet svar den 8 i nämnda
månad, utan stadsfullmägtiges hörande, tillkännagifvit, att embetet redan
genom resolution den 6 februari, hvilken hos styrelsen företetts, för sin
del förklarat hinder från embetets sida ej möta för jernvägsaktiebolaget
att, under viss uppgifven tid och under iakttagande af vissa föreskrifna
vilkor, i saltsjön utkasta sprängsten från bolagets tunnelarbete i Södermalm,
samt hemstälde derefter, att Kongl. Maj:t täcktes finna de anförda besvären
icke förtjena afseende.

Då obestridligt torde vara, att i fråga om saltsjön tillstånd att uti
vatten och å grund, som enligt gällande lag är enskild egendom, utkasta
sten och dylikt icke kan i andra fall och på annat sätt, än iförordningen
deri 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
angifves, af myndigheterna lemnas utan egarens medgifvande och att
kongl. lotsstyrelsens såväl som Kongl. Maj:ts befogenhet uti förevarande
fall alltså icke sträckte sig längre än till ett tillkännagifvande af att från
det allmännas sida intet hinder mötte för sådant åtgörande med egarens
begifvande; så synes statsrådets beteende att tillstyrka Kongl. Maj:t att fastställa
lotsstyrelsens ifrågavarande resolution vara af beskaffenhet att hafva
bort påkalla åtgärd från utskottets sida.

Herr Hedin har yttrat:

(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 19 maj n:o 14.)

1 enlighet med statsrådets tillstyrkan har Kongl. Maj:t nämnda dag
funnit Stockholms stads ombudsmans besvär öfver lotsstyrelsens den 9 februari
1893 meddelade resolution på jernvägsaktiebolagets Stockholm-—

liih. till Itiksd. Prof. 1834. 3 Samt. 1 Höft. 4

26

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Saltsjön ansökan om tillstånd att i sjön inom Stockholms stads hamnområde
utkasta sprängsten från tunnelsprängning icke föranleda ändring i den
öfverklagade resolutionen.

Under hänvisning till den redogörelse för ärendet, som meddelas i
en af flere ledamöter af utskottet afgifven reservation, får jag, som deltagit
i yrkandet att om rådgifvareåtgärden i detta mål borde till Riksdagen
göras anmälan enligt 107 § regeringsformen, reservera mig mot utskottets
afslag å detta yrkande.

Det beslut, som föredraganden och öfriga ledamöter af statsrådet tillstyrkt,
synes mig vara af beskaffenhet att påkalla en mycket allvarlig uppmärksamhet.
Utan egarens medgifvande, mot egarens bestridande har lotsstyrelsen
gifvit ett tillstånd, hvartill den endast i sitt missförstånd af eu
åberopad förordning kunnat söka befogenhet. Det bör nemligen vara lika
lätt att inse, som det är omöjligt att- med giltiga skäl bestrida, att nämnda
styrelses tillsynsrätt ej kan innebära mer än rätt till veto mot åtgärder,
som egaren af hamnområdet eller, med egarens tillstånd, någon annan
skulle vilja vidtaga, och som funnes komma i strid med ett allmänt intresse.
Med andra ord, att för ett allmänt intresses skull förhindra ett af hamnens
egare eller med hans begifvande tilltänkt missbruk af eg ande fät t en, torde
tillkomma statsmyndigheterna. Men ett sådant veto innebär ej den positiva
befogenheten att, mot egarens protest, gifva lof till missbruket. Lotsstyrelsens
rätt att för sin del meddela tillstånd, då sådant ej från synpunkten
af det allmännas intresse väcker några betänkligheter, upphäfver
ej egarens rätt att vägra det sökta tillståndet. Eu motsatt uppfattning
skulle leda till de eftertänkligaste följder.

Det behöfver knappt påpekas, att det är alldeles uppenbart, att här
icke kan anföras, såsom ett slags urskuldande omständighet., att tillståndet
var motiveradt af tvingande omständigheter, för hvilka en ostridig rättsgrundsats
måste undantagsvis gifva vika.

Den rätt, lotsstyrelsen i ett fall som detta ej eger, kan ej heller
tillkomma Kongl. Maj:t, med mindre den genom lag vore åt Ivongl. Maj:t
förlänad. Men en sådan Kongl. Maj:ts rätt kan hvarken ur något lagbud
uppvisas, eller ur allmänna konstitutionella rättsprinciper härledas.

Herrar Elowsson, Bengtsson, Boström, Gyllensvärd, Dahn, Johnsson,
Vahlin, Olsson och Hedin hafva anfört:

(Protokoll öfver civilärenden för den 24 mars 1893 n:o 4.)

Efter granskning af Stockholms läns landsbok för år 1890 och landtränterispecialräkningen
har kongl. kammarrättens revisionsafdclnings första

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

27

konto]’ yrkat, att, då t. f. landskontoristen Lars Johan Blomström, hvilken
förordnats att vid kronouppbördsstäinmorna den 3, 4, 5 och 6 februari
1890 inom Väddö och Häfverö skeppslag fullgöra häradsskrifvarens
åligganden, enligt anordning den 18 i samma månad af sjette hufvudtitelns
anslag till rese- och traktamentspenningar utgifvits ersättning
för denna tjenstgöring med 96 kronor 8 öre, men någon ersättning af
statsmedel utöfver häradsskrifvarens löneförmåner icke vore för sådan tjenstgöring
medgifven, utgifna beloppet måtte till betalning fastställas. Genom
utslag den 2 juni 1892 har Kongl. Maj:ts och rikets kammarrätt, med
gillande af anmärkningen, faststält det anmärkta beloppet nittiosex kronor
8 öre till betalning af landskamreraren Törnebladh, på hvilkens föredragning
medlen utanordnats.

Jemlikt kongl. instruktionen för häradsskrifvarne den 10 november
185ö åligger det häradsskrifvarne, bland annat, att »vara närvarande vid
uppbördsstämma samt icke allenast dervid utan äfven i öfrigt annotera
kronofogdes qvittenser för inflytande uppbörd och handhafva kontroll å
dennes uppbördsförvaltning».

Öfver förutnämnda utslag af Kong]. Maj:ts och rikets kammarrätt
hafva underdåniga besvär anförts af landskamreraren 1. Törnebladh, som
deruti anfört:

»Revisionen har anmärkt, att någon så beskaffad ersättning, hvarom
här är fråga, af statsmedel utöfver häradsskrifvarens löneförmåner icke vore
medgifven, och kammarrätten har utan närmare angifna grunder, än att
utgiften icke egde stöd i gällande författningar, faststält anmärkningen.
Här är emellertid ej fråga om den för dåvarande lediga häradsskrifvaretjensten
förordnade e. o. landskontoristen Carl Otto Johansson, utan om
den i hans ställe för vissa uppgifna förrättningar förordnade vikarien. För
honom gäller enligt mitt förmenande nådiga resereglementet af den 10 januari
(11 febr.) 1881, och i detta reglemente nämnas äfven häradsskrifvare. Vid
laga förfall för en embete- eller tjensteman att öfvervara en viss förrättning,
för hvilken ersättning ej eger rum, erhåller den förordnade ständigt
reseersättning af staten, äfven om den ordinarie embets- eller tjenstemannen
ej har dylik godtgörelse sig tillerkänd. Sådant eger rum med
den, som förordnas att i landshöfdings ställe hålla eller närvara vid en förrättning
och har i åtskilliga fall tillämpats äfven på kronofogdar och häradsskrifvare
utan anmärkning. Hade den t. f. häradsskrifvaren begärt fyradagars
tjenstledighet, så hade någon ersättning af statsmedel för vikarien
ej ifrågakomma, och det må ej förtänkas den tillförordnade häradsskrifvaren
att han, som endast egde tjenstgöringspenningar jemte möjligen extra inkomster,
ej begärde en sådan ledighet utan blott ledighet för vissa för -

28

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

rättningar. Då vikarie ej fans att tillgå inom orten, hade en månads tjenstgöringspenningar
ej varit tillräckliga att bekosta vikariens inställelse vid
ifrågavarande fyra kronouppbördsstämmor och återresa derifrån till hemorten.
Häremot kan invändas, att anmärkningens ogillande skulle kunna
i andra likartade fall föranleda missbruk, och det må vara sant, men detta
är en fråga, som rör lagstiftningen och ej tillämpningen af befintlig lag.
Det inträffar väl stundom, att en häradsskrifvare eller annan landtstatstjensteman,
på grund af läkarebetyg, erhåller ledighet från en hel serie
förrättningar, till exempel mantalsskrifningar eller kronouppbördsstämmor,
men missbruk i sådana fall förekomma åtminstone ej inom Stockholms län,
ty den ordinarie tjenstemannen har i sådana fall åtagit sig att svara för
utgifterna för vikarie, och detta har gjorts såsom vilkor för ledigheten
under begärd form och detta just för att förekomma ett anspråk, som, i
författningarne ej förbjudet, likväl skulle vara att hänföra till ett kring,
gående af lagstadgandena i ämnet. Här deremot, der förordnandet expedierades
på grund af telegram och ansökningen först senare inkom, samt
fråga var om en t. f. häradsskrifvares ledighet mot dryg kostnad under en
tid, då staten åtnjöt lönen, borde annat förordnande väl ej ifrågakomma,
än att medgifva den sökande de förmåner, författningarne tillerkände honom.
På dessa skål vågar jag, med åberopande af hvad å min sida tillförene
blifvit anfördt, i underdånighet anhålla att Eders Kongl. Maj:t täcktes i
nåder befria mig från den mig ålagda betalningsskyldigheten, hvilken skulle
tungt drabba ej den förordnade vikarien, utan t. f. häradsskrifvaren Johansson,
som i sådant fall skulle vara skyldig bekosta vikariens inställelse.»

Uti dessa besvär instämde t, f. häradsskrifvaren Karl O. Johansson,
hvilken anfört, att det ålegat honom i egenskap af tillförordnad häradsskrifvare
att såsom kontrollant närvara vid de fyra uppgifna uppbördsstämmorna,
men att han på grund af styrkt sjukdom derifrån erhållit ledighet,
hvarjemte han, i händelse Kongl. Maj:t vid pröfning af besvären
skulle finna det öfverklagade utslaget lagligen grundadt, i djupaste underdånighet
dristade för egen del, såsom den i sista hand betalningsskyldige,
utbedja sig, det Kongl. Maj:t täcktes af gunst och nåd efterskänka beloppet,
hvars utgifvande skulle drabba honom synnerligen tungt, då kostnaden för
hans egen inställelse vid de ifrågavarande uppbördsstämmorna från östhammar,
der han var boende, knappast skulle hafva uppgått till en fjerdedel
af det anmärkta beloppet.

På grund af kongl. resereglemelitet den 11 februari 1881 får resekostnads-
och traktamentsersättning åtnjutas för extra förrättning i statens
ärenden, der ej genom instruktion eller särskilda föreskrifter är annorlunda
stadgadt. Såsom extra förrättning räknas emellertid icke kronouppbörds -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

29

stämma. Vid dessa stämmor är det häradsskrifvarens tjenstepligt att utan
särskild ersättning närvara såsom kontrollant, Uti kongl. kungörelsen
angående kostnadsersättning till militära, landstats- och ecklesiastika tjensteman
för en del resor inom tjenstgöringdistrikten den 11 februari 1881
upptages icke heller bevistandet af uppbördsstämma såsom extra förrättning,
för hvilken häradsskrifvare skulle hafva något som helst anspråk på
ersättning.

Öfver de af landskamreraren och t. f. häradsskrifvare!! anförda besvären
afgåfvos underdåniga förklaringar ej mindre af kammarrättens revisionsafdelnings
första kontor, som hemstälde, att utslaget måtte, på deri
anförda grund, i öfverklagade delen varda i nåder faststäldt, än ock kongl.
kammarrätten, hvilken åberopade de skäl, hvarpå öfverklagade utslaget sig
grundade, samt slutligen kong], statskontoret, som uti skrifvelse den 28
februari 1893 anförde, att, då närvaro vid uppbördsstämma för uppbördens
annotering utgjorde en .häradsskrifvarne, enligt den för dem gällande nådiga
instruktionen af den 10 november 1855 åliggande ordinarie tjensteförrättning,
för hvars fullgörande den, som uppehåller sådan tjenst, alltså är
skyldig att utan särskild ersättning ansvara, kammarrättens öfverklagade
utslag syntes vara lagligen grundadt, hvadan statskontoret, med jemväl
hemtadt stöd af nådiga beslutet den 20 april 1883 i fråga om godtgörelse
för förrättande åt mantals- och skattskrifningarne i Östersysslets och Mellansysslets
fögderi år 1882, i underdånighet hemstälde, att de anförda besvären
måtte lemnas utan afseende, vid hvilket förhållande Johanssons ansökan,
att det ådömda beloppet måtte af gunst och nåd efterskänkas, icke
heller borde bifallas.

Det af statskontoret uti ett liknande fall särskilt åberopade nådiga
beslutet åt den 20 april 1883 är af följande innebörd:

Sedan häradsskrifvarne i Östersysslets och Mellansysslets fögderier
anmält och med läkarebetyg styrkt, att de af sjukdom varit förhindrade
att förrätta utsatta mantals- och skattskrifningar uti nämnda fögderier och
Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Vermlands län med anledning häraf
förordna!, att eu vikarie skulle uti förstnämnda fögderi verkställa berörda
förrättningar från och med den 14 till och med den 29 november 1882
samt att en annan vikarie skulle uti sistnämnda fögderi hålla enahanda
slags förrättningar under tiden från och med den 13 november till och med
den 1 december samma år, hade Konungens befallningshafvande uti ifrågavarande
län den 5 december 1882, då icke någondera af bemälde häradsskrifvare
sökt och vunnit ledighet från utöfvandet af tjensterna i deras
helhet, utan de sjelfva, i mån som helsa och krafter medgifvit eller med
biträde af andra personer, ombesörjt de tjenstegöromål, som uti deras hem -

30

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

vist kunnat förrättas, samt då hos Konungens befallningshafvande uppstått
tvekan om och i sådant fall till hvad belopp de för tjensterna anslagna
tjenstgöringspenningar för de tider mantalsskrifningarna pågått bort
emellan de ordinarie häradsskrifvarne och deras vikarier fördelas, eller till
hela beloppet tilldelas de förra eller de senare — i underdånighet hemstält,
att enär, utan afseende å den större eller mindre del af dessa tjenstgöringspenningar,
som ansetts böra tilldelas nämnde vikarier, dessa icke
kunnat finna sig dermed belåtna,. helst kostnaderna för skjuts till, frän och
emellan förrättningsställena samt för uppehåll och nattqvarter under de
dagar mantalsskrifningen pågått, enligt afgifna och å landskontoret utan
anmärkning granskade räkningar, uppgått till respektive 218 kronor 60 öre
och 215 kronor 20 öre, och då konungens befallningshafvande ansett, att
ifrågavarande, af de båda vikarierna verkstälda förrättningar bort hänföras
till de fall, som afsågos uti 3 och 4 §§ af nådiga resereglementet den 11
februari 1881, ersättning till de i räkningarne upptagna belopp mätte vikarierna
i nåder tilläggas, samt att Kongl. Magt tillika måtte förordna,
huru och till hvad belopp de för ifrågavarande häradsskrifvaretjenster anslagna
tjenstgöringspenningar bort i förevarande fall fördelas och utbetalas.

Efter erhållen nådig remiss hade kongl. statskontoret anfört, hvad
anginge ersättningen åt vikarierna för de kostnader, som mantals- och
skattskrifningarnes förrättande medfört, att enär, enligt grunderna för regleringen
af häradsskrifvarnes löner, desse tjensteman vore skyldige att utan
ersättning sjelfve bestrida de med dessa förrättningar förenade utgifter, och
den omständighet att, såsom i förevarande fall, tjensteinnehafvarne för sjuklighet
erhållit ledighet särskildt från mantals- och skattskrifningarnes förrättande,
med bibehållande af sina öfriga tjenstegöromål, skäligen icke bort
föranleda dertill att, med tjensteinnehafvarnes befrielse från berörda skyldighet,
hvilken vid lönernas bestämmande tagits i betraktande, statsverket
skulle vidkännas ifrågavarande kostnader, helst ett medgifvande härutinnan
utan tvifvel skulle framkalla eu mängd likartade anspråk, — den gjorda
framställningen i denna del måtte lemnas utan afseende, hvarjemte beträffande
frågan om fördelningen i förevarande fall af de för häradsskrifvaretjensterna
anslagna tjenstgöringspenningar, statskontoret, med heintadt stöd
af 5 punkten i nådiga kungörelsen den 28 maj 1880 ansett det böra tillkomma
konungens befallningshafvande att, derest godvillig öfverenskommelse
derom emellan vederbörande ej kunde träffas, i första hand bestämma
om berörda fördelning.

Med afseende å hvad statskontoret sålunda anfört, hade Kongl. Magt,
vid ärendets föredragning den 20 april 1883 dels funnit framställningen
om särskild ersättning af statsmedel åt de personer, som i häradsskrifvarnes

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

31

ställe förrättat ifrågavarande mantals- och skattskrifningar, icke böra bifallas,
dels funnit godt förklara frågan om fördelningen i anförda fall af
de för häradsskrifvaretjensterna anslagna tjengöringspenningar vara af beskaffenhet
att icke tillhöra Kongl. Maj:ts omedelbara pröfning.

Vid föredragning den 24 mars 1893 af de utaf landskamreraren I.
Törnebladh och t. f. häradsskrifvaren Karl O. Johansson underdånigst anförda
besvären tillstyrkte föredragande statsrådet, att Kongl. Magt, med
afseende å de i målet förekomna omständigheter, måtte befria Törnebladh
från vidare betalningsskyldighet än det anmärkningsarfvode, som belöpte å
anmärkta beloppet; hemställande statsrådet tillika, att Kongl. Maj:t måtte
anbefalla statskontoret att till Stockholms läns ränteri, på reqvisition, från
sjette hufvudtitelns allmänna besparingar utanordna godtgörelse för det från
nämnda ränteri utbetalta beloppet, nittiosex kronor 8 öre.

Inom utskottet har framstälts yrkande derom, att förberörda, uti
statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 24 mars 1893 under n:o 4 om -

förmälda, beslut med anledning af underdåniga besvär öfver Kongl. Maj:ts
och rikets kammarrätts utslag den 2 juni 1892 i fråga om ålagd återbetalning
af anordnade medel bort af utskottet inför Riksdagen anmälas jemlikt
107 § regeringsformen.

Den granskning, som inom Kongl. Majrts och rikets kammarrätt företages
öfver användningen af statens medel, är visserligen af ekonomisk
karakter, enär den afser att till statskassan återföra medel, som kunna
hafva blifvit derifrån obehörigt affärda. Men samma granskning har derjemte
i konstitutionelt hänseende en utomordentligt stor betydelse. Den
tjenar nemligen till vägledning för eu rigtig uppfattning och tillämpning
af de författningar, som äro regelbindande för utanordningar af statens
medel. Just ifrån den synpunkten må resultaten af nämnda granskning
vara af synnerligen stort intresse för Konungens rådgifvare, som ju måste
antagas böra lägga särskild vigt deruppå, att lagtillämpningen blir hos
underordnade myndigheter så god som möjlig.

Beträffande ifrågavarande fall synes det vara genom de till kongl.
civildepartementet inkomna handlingarne i målet till fullo ådagalagdt, att
det för häradsskrifvare är, jemlikt gällande författningar, en tjenstepligt
att vid uppbördsstämmor upprätthålla, utan någon särskild ersättning, kontrollen
öfver der skeende uppbörd. Kongl. Maj:ts och rikets kammarrätt
har genom sitt utslag gillat och faststält det inom dess första revisionskontor
gjorda yrkande om återbetalning af det anmärkta beloppet, nittiosex
kronor 8 öre, och statskontoret har uti sin med anledning af de underdåniga
besvären afgifna förklaring i alla afseenden biträdt kammarrättens
uppfattning. Föredragande departementschefen har icke till statsrådsproto -

32

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

kollet anfört något skål, enligt hvilket lagligheten af kammarrättens utslag
kunde ens ifrågasättas, ännu mindre rubbas. Statsrådet åberopade såsom
stöd för sin från kammarrättens utslag afvikande mening »de i målet förekomna
omständigheter», utan att på något som helst sätt antyda arten och
beskaffenheten af dessa omständigheter.

Tvifvelsutan måste ifrågavarande måls utgång i högsta, instansen
verka menligt i konstitutionelt hänseende och för rättsuppfattningen hos
underordnade myndigheter tillika förvirrande. Ty föredragande departementschefen
har, då han, oaktadt det synes vara uppenbart att tjenstemännen
inom kammarrätten samvetsgrant fullgjort sin anmärkningspligt, likväl
tillstyrkte upphäfvandet af kammarrättens utslag utan att yttra sig om
dess laglighet, föreslagit Kongl. Magt en åtgärd, som lätteligen kan hos
underordnade tjensteman och myndigheter uppväcka föreställningen derom,
att gifna författningars tillämpning är beroende på omständigheter.

Hvilka egendomliga, föreställningar en arbiträr lagtillämpning kan
framkalla visas särskildt af handlingarne i detta mål. Den tillförordnade
häradsskrifvaren utbeder sig nemligen i djupaste underdånighet, det Kong].
Maj:t, i händelse Kongl. Maj-i skulle vid pröfning af besvären finna det
öfverklagade utslaget, lagligen grunda,dt, täcktes af gunst och nåd efterskänka
beloppet, likasom om den benådningsrätt, hvilken konungen eger
jemlikt § 25 i regeringsformen, skulle kunna på föreliggande ärende tilllämpas.

Att författningarne rörande de på administrativ väg skeende utbetalningar
af statsmedel blifva rätt iakttagna och följda, lärer obestridligen
lända till rikets sannskyldiga nytta. Särskildt, synes det vara magtpåliggande,
att, icke någon Konungens rådgifvare vid föredragning af de grannlaga
frågor, som angå räkenskapsgranskning och hvilka af Kongl. Maj:ts
och rikets kammarrätt afdömas, tillstyrker ändring af kammarrättens utslag,
utan att han på samma gång anför till protokollet de skäl och grunder,
enligt hvilka han anser sig hafva funnit, att utslaget icke skulle vara eu
följ dr ig tig substitution af det, enskilda fallet under allmängiltiga, i författningar
angifva, regler.

På nu anförda skäl hafva vi inom utskottet, voterat för, att föredragande
departementschefens behandling af förevarande ärende skulle jemlikt
107 § regeringsformen för Riksdagen anmälas.

Herr Ljung man har yttrat:

Statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 14 april, n:o 24, utvisar,
huru Kongl. Maj:t på statsrådets tillstyrkan, med anledning af framställning
från kongl. vetenskapsakademien, som förmält, »att vid det, i

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

33

Köpenhamn år 1892 hållna fjortonde skandinaviska naturforskaremötet eu
öfverenskommelse blifvit träffad, att inom Sverige, Norge och Danmark
åstadkomma anställande efter en gemensam plan af samtidiga hydrografiska
undersökningar af de närmast omgörande hafven», till sådana undersökningar
utöfver det hos Kong!. Vetenskapsakademien innestående belopp af
2,261 kronor 69 öre, som återstode »af det vid 1876 års Riksdag anvisade
anslag för zoologiska och fysikaliska undersökningar af de Sverige omgifvande
hafven», anvisat »ett belopp af tre tusen kronor att utgå af anslaget
till fiskerinäringens understöd-».

Af till ärendet hörande handlingar, som varit för utskottet tillgängliga,
framgår, att undersökningarna i fråga skulle utföras efter af professoren
Otto Pettersson och ingeniören Gustaf Ekman »uppgjord plan» under
ledning af de personer, som Kongl. Vetenskapsakademien dertill utsåge,
samt att samma undersökningars omedelbara gagn under den närmare
framtiden för fiskerinäringen icke vitsordats af någon sakkunnig myndighet,
men väl att eu fiskeriförening i bohuslänska skärgården uti tvenne underdåniga
ansökningar framhållit, att »all god offentlig verksamhet till hafstiskerinäringens
främjande måste afse beredandet af ett sådant ekonomiskt
välstånd inom de fiskeidkande samhällena, att dessa genom detsamma
blifva i stånd att som sig bör, utveckla och upprätthålla en lifskraftig och
högt stående fiskebedrift», och att en sådan verksamhet till hafsfiskerinäririgens
förkofran i hög grad hindrats genom inblandning i fiskeriadminist.rationen
från visse, vetenskapliga undersökningar närmast åsyftande professorer,
samt fördenskull äfven anhållit »om bohuslänska skärgårdens förskonande
från fiskeriundersökningar af sådan beskaffenhet, som de af dessa
professorer förordade».

Betydelsen för fiskerinäringen af sådan inblandning från teoretiske
vetenskapsmän eller vetenskapliga institutioner, liksom af att eu del af anslaget
till »fiskerinäringens understöd» ställes till sådana vetenskapsmäns
eller institutioners förfogande, ligger deri, att man i verkligheten får tvenne
(eller flera) fiskeriadministrationer med stridiga intressen, och att det vetenskapliga
intresset gör sig gällande på bekostnad af den praktiska omvårdnaden
om fiskerinäringen derhän, att denna omvårdnad blifver både mindre
och sämre än tillbörligt eller såsom för närvarande i Bohuslän rent af
undanskjutes. %

Riksdagen har ock uti sin skrifvelse till Konungen n:o 67 den 15
maj 1889 under sjette punkten framhållit det olämpliga deri, att eu institution
med för rent vetenskapliga uppgifter afpassad organisation skulle
utöfva den centrala administrationen i frågor, som röra näringarne, och i
enlighet med denna obestridligen helt rigtiga uppfattning bör en sådan in lii.

li.

34

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

stitution heller icke få någon befattning med användning af anslaget till
»fiskerinäringens understöd».

»Planen» för de ifrågavarande undersökningarna ådagalägger på det
tydligaste, att med dem alls icke åsyftas fiskerinäringens upphjelpande,
hvarförutom det måste hållas nära nog för en öfverträdelse af föreskrifterna
i 62, 64 och 65 §§ regeringsformen att använda anslaget till »fiskerinäringens
understöd» för rent teoretiska undersökningar af sådan beskaffenhet,
att de omöjligen kunna antagas komma att under den närmare framtiden
medföra omedelbart gagn åt fiskerinäringen och att deras möjliga nytta
för samma näring i en aflägsnare framtid, i händelse undersökningarna tillräckligt
länge uti nödig omfattning fortsattes, måste i följd af sakens natur
anses för ytterst oviss. Dylika undersökningar, om än aldrig så betydelsefulla
för vetenskapen, höra tvärtom understödjas medelst anslag
från Riksdagen, på sätt äfven 1876 skedde, eller af besparingarna å
åttonde hufvudtiteln och icke med de till näringslifvets upphjelpande af
Riksdagen å sjette hufvudtiteln anvisade medlen, hvilka, i enlighet med
grundlagens bud, endast få användas till det ändamål, för hvilket de beviljats,
och sålunda i fråga om vetenskapliga undersökningar endast till
sådana, Nsom påkallas af näringslagstiftningen eller näringsadministrationen
eller eljest för näringsutöfningen kunna lända till omedelbart gagn. I
öfverensstämmelse med denna uppfattning hafva ock statens meteorologiska
undersökningar bekostats medelst å åttonde hufvudtiteln uppfördt särskildt
anslag och icke med de till den ena eller andra näringens understöd beviljade
medlen.

Då slutligen icke något tvifvel kan finnas derom, att flen ställning,
statsrådet intagit i föreliggande fråga, ländt hafsfiskenäringen vid rikets
vestkust till allvarlig olägenhet, synes utskottet hafva bort, jemlikt 107 §
1''egeringsformen, anmäla förhållandet för Riksdagen.

Herr Hedin har anfört:

(Protokoll öfver civilärenden den 30 juni 1893, n:o 25.)

Kongl. Maj:ts beslut att åt Sällskapet för inhemsk silkesodling bevilja
ett anslag å 3,000 kronor, för uppförande vid Alnarp af en byggnad
afsedji att inrymma dess magnaneri, har synts mig nog anmärkningsvärdt
att böra anmärkas för Riksdagen.

I sin berättelse angående kommerskollegium omförmälde Riksdagens
år 1872 församlade revisorer, att de till nämnda sällskap tid efter annan
utbetalda statsmedel utgjorde ett sammanräknadt belopp af 96,900 rdr rmt.
»De uppoffringar, som sålunda under eu längre tid från statens sida blifvit

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

35

för deri inhemska silkesodlingen gjorda, synas emellertid» — anmärkte revisorerna
— »ingalunda hafva ledt till det dermed ytterst afsedda mål, att
denna industrigren må kunna såsom en allmännare binäring här i landet
med fördel bedrifvas, och hvad särskildt beträffar sällskapets verksamhet
under det näst förflutna året, hafva revisorerne af den utaf sällskapets förvaltningsutskott
afgifna berättelse om mulbärsplanteringen och silkesodlingen
under samma år inhemtat att resultatet af denna verksamhet varit
högst obetydligt, då, enligt hvad sagda berättelse innehåller, den under
berörda år åstadkomna qvantiteten råsilke utgör endast 4V5 skålpund.
Revisorerna, som vid sådant förhållande Unna det kunna med skäl ifrågasättas,
huruvida ytterligare understöd af allmänna medel för omförmälda
industriföretag må böra ifrågakomma, och om icke detsamma må kunna
helt och hållet, utan att medföra någon vidare uppoffring från statens sida,
öfvertagas af de personer, som för företaget hysa intresse, hafva likväl för
den händelse något allmänt understöd kan anses fortfarande erforderligt,
velat hemställa, att det i sådant afseende nödigt ansedda belopp må, i stället
för att såsom hittills från skilda håll utbetalas, anvisas att i sin helhet från
sjette hufvudtitelns anslag utgå.»

Kommerskollegium, i sitt utlåtande i anledning af revisionsberättelsen,
fann sig »böra denna framställning biträda».

Statsutskottet vid 1873 års riksdag (uti. n:o 18, sid. 33) hemstälde
om detta med flere i revisionsberättelsen angående kommerskollegium framstälda
förslag, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes taga dem i öfvervägande, samt derefter till nästkommande
Riksdag göra de framställningar i ämnet, hvartill Kongl. Maj:t
kan finna omständigheterna föranleda; och i enlighet med denna utskottets
hemställan aflat Riksdagen skrifvelse till Kongl. Maj:t (n:o 22).

Sedan med anledning häraf anslagen till silkesodlingens befrämjande
indragits, synes man hafva egt giltig anledning att antaga, att anslag för
nämnda ändamål ej skulle komma att ånyo beviljas, med mindre Riksdagen
dertill gifvit sitt samtycke.

Herrar Väldin och Hedin hafva anfört:

(Protokoll öfver civilärenden den 24 november 1893, n:o 17.)

§ 44 af Kongl. Maj:ts byggnadsstadga för rikets städer af den 8 maj
1874 har genom kongl. kungörelsen af den 30 november 1888 erhållit följande
ändrade lydelse:

»Hvad — — — — — handlar; och må jemväl i byggnadsordning,
der så pröfvas erforderligt, såsom vilkor för uppförande af stenhus af mer

36

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

fin en vånings höjd eller under hvilket källare skall anläggas, föreskrifvas,
att husegare, som ej sjelf eger, på sätt i byggnadsordningen närmare angifves,
vitsordad skicklighet i byggnadsyrket, skall vara skyldig att uppdraga
ledningen af arbetet eller tillsynen derå åt sakkunnig byggmästare,
hvilken genom intyg från yrkesskola eller på annat i byggnadsordningen
bestämdt sätt styrkt sig ega erforderlig skicklighet i yrket.»

§ 55 mom. 3 af gällande byggnadsordning för Stockholms stad innehåller
följande bestämmelser:

v »Stenhus af mer än eu vånings höjd eller under hvilket källare skall
anläggas, må vid bot från och med tvåhundra till och med femhundra
kronor icke uppföras af annan än den, som genom intyg från byggnadsyrkesskola
eller annan dermed jemförlig teknisk läroanstalt visar sig hafva
inhemtat nöjaktiga insigter i byggnadslära och derjemte genom intyg af
sakkunnig myndighet eller i byggnadsyrket kunniga personer styrkt sig
ega praktisk insigt i detta yrke; dock må byggnadsnämnden jemväl kunna
såsom ansvarig byggmästare godkänna person, hvilken icke kan förete intyg
af sådan läroanstalt, men under minst fyra år innan denna byggnadsordning
utfärdats, deraf minst två år i Stockholm, med väl vitsordad skicklighet
utöfvat byggnadsyrket.»

En jemförelse mellan här anförda föreskrifter i § 44 af Kongl. Maj:ts
byggnadsstadga och de bestämmelser, som med anledning deraf intagits i
§ 55 mom. 3 af Stockholms byggnadsordning visar, att, i anförda § och
mom. af den senare, byggnadsnämnden medgifva rätt att »kunna» som
byggmästare godkänna äfven den, som på annat sätt, än genom intyg från
yrkesskola, visat sig ega erforderlig skicklighet i byggnadsyrket, måste i
rätt öfverensstämmelse med den kongl. stadgan, tolkas såsom bestämd föreskrift
för byggnadsnämnden att, der dylik skicklighet blifvit, i enlighet med
byggnadsordningens bestämmelser, styrkt, äfven ovilkorligt meddela detta
godkännande. Af såväl bestämmelserna i den kongl. stadgan som i Stockholms
byggnadsordning är byggnadsnämnden derjemte bestämdt förhindrad
att för godkännande såsom byggmästare fordra andra qvalifikationer, än väl
vitsordad skicklighet i byggnadsyrket.

Den 28 februari 1893 inlemnade byggmästaren Otto Dahlhielm till
byggnadsnämnden i Stockholm ansökan att, jemlikt anförda § och mom. af
stadens byggnadsordning, erhålla tillstånd att utöfva byggnadsyrket, samt
bifogade för styrkande af sin skicklighet härtill, utom fördelaktiga uttalanden
om sin byggnadsverksamhet af kända personer, intyg af tvenne
sakkunnige öfver de fem nybyggnader han uppfört i Stockholm under åren
1886—1891. Dessa sakkunnige, arkitekterna E. Medin och G. F. O. Ståhl,
hafva funnit omnämnda fastigheter i det skick, att de anse sökanden böra

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

37

tilldelas »väl vitsordad skicklighet till utöfvande af byggnadsyrket», och
omnämna särskilt att tvenne af fastigheterna vittna om »ett särdeles godt
byggnadsarbete».

-En förut under samma år af Dahlbielm ingifven likartad ansökan
hade, sedan en af byggnadsnämndens ledamöter upplyst, att sökanden afträdt
sina tillgångar till borgenärer och att konkursen ännu icke vore afslutad,
af nämnden afslagits, ehuru stadsarkitekten Hedin, på grund af den
kännedom han hade om den sökandes skicklighet såsom byggmästare, ansett
sig böra tillstyrka bifall till hans ansökan. I följd häraf bifogade
Dahlhielm sin senare ansökan intyg, att hans konkurs nu vore afslutad.

Vidkommande denna ansökan meddelade byggnadsnämnden följande
beslut:

»Enär, så vidt visadt blifvit, sökanden icke vid byggnadsskola eller
dermed jemförlig teknisk läroanstalt inhemtat insigter i byggnadslära, finner
byggnadsnämnden honom icke vara ovilkorligen berättigad att här i
staden utöfva byggnadsyrket jemlikt § 55 mom. 3 byggnadsordningen, och
om äfven de i ärendet åberopade intyg synas gifva vid handen, att sökanden
inom byggnadsyrket eger sådan praktisk skicklighet, att han utan
vitsord om teoretiska kunskaper skulle kunna såsom byggmästare godkännas,
anser dock byggnadsnämnden, med afseende å de upplysningar, som
vunnits angående beskaffenheten af sökandens nyligen afslutade konkurs,
och då sökanden icke visat sig vara från borgenärers kraf fri, icke skäl att
för närvarande förklara sökanden berättigad att i Stockholm utöfva sådan
bygnadsverksamhet, som omförmäles i ofvan åberopade § och mom. i
byggnadsordningen.»

Detta byggnadsnämndens beslut öfverklagades af Dahlhielm hos öfverståthållareembetet,
som emellertid icke fann skäl att deri göra ändring.
Öfver öfverståthallareembetets resolution anförde Dahlhielm besvär hos
Kong]. Magt, som, eldigt anförda statsrådsprotokoll, godkände densamma.
I sin förklaring till öfverståthållareembetet preciserar byggnadsnämnden
ännu bestämdare sin uppfattning af frågan, då den uttalar, att nämnden
vid pröfning af ansökan af person, som icke kan förete teoretiska skolbetyg,
att varda som byggmästare godkänd och då anledning dertill förekommer,
»ansett sig icke kunna lemna obeaktadt, huruvida sökanden äfven
i öfrigt innehar sådana egenskaper, att det lämpligen må uppdragas åt
honom att såsom sjelfständig byggmästare utöfva byggnadsyrket.»

Nämnden yttrar i samma förklaring vidare: »Beträffande nu klaganden
Dahlhielm, har byggnadsnämnden på förekommen anledning tagit del
af de hos Stockholms rådstufvurätt förvarade handlingar rörande hans
nyligen afslutade konkurs och deraf inhemtat, att hans flesta fordrings -

38

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

egare utgjorts af leverantörer af byggnadsmaterialier samt att tillgångar^
i hans konkurs varit så ringa, att de icke räckt till större utdelning åt
oprioriterade fordringsegare än eu procent».

I sin besvärsskrift till Kongl. Maj: t framhåller Dahlhielm, att byggnadsnämnden
icke tillförene för medgifvande af likartade ansökningar
ifrågasatt förmåga att fullgöra ekonomiska förbindelser eller innehafvande
af andra egenskaper, som icke i byggnadsordningen omnämnas, och anför
exempel på att flere likartade ansökningar af personer, som afträdt sin
egendom till borgenärer, af nämnden godkänts; häri tillskrifver den ringa
utdelningen i sin konkurs ogynsamma fastighetskonjunkturer och dålig
administration af konkursboet, hvarjemte han erinrar, att af ett bifall till
hans ansökan ingalunda följt, att han kunnat ikläda sig nya förbindelser,
men möjliggjorts för honom att för andra byggherrars räkning kunna åtaga
sig ledning af byggnadsföretag och härigenom förtjena uppehälle för sig
och sin familj.

I sin förklaring till Kongl. Maj:t vidhåller byggnadsnämnden i hufvudsak
samma uppfattning, som i sitt yttrande till öfverståthållareembetet,
och besvarar Dahlhielms anmärkning, att nämnden förut såsom byggmästare
godkänt personer, som till borgenärer afträdt sin egendom, med,
att dessa personers ekonomiska ställning varit för nämnden obekant.

Af här leinnade redogörelse för detta mål framgår, att byggnadsnämnden,
föranledd af ett, låt vara välvilligt, men derför icke mindre ovist
nit att söka skydda leverantörer m. fl. från ekonomisk förlust af deras
enskilda affärstransaktioner, vägrat godkänna Dahlhielm såsom byggmästare,
på grund af hans saknad af qvalifikationer, hvarom byggnadsordningen
intet innehåller eller kunnat innehålla, och att nämnden således härutinnan
gjort sig skyldig till en fullkomligt rättsstridig tolkning af för den normerande
författning.

Tillvägagåendet framstår så mycket mer rättskränkande, som i detta
fall af oexaminerad byggmästare fordrats ekonomiska qvalifikationer, utan
hvilkas egande examinerad är oförhindrad att fritt utöfva sitt yrke; och
ej mindre derför, att byggnadsnämnden erkänt sig vid andra likartade fall
icke hafva förskaffat sig kännedom, huruvida dessa qvalifikationer hos den
sökande förefunnits.

Det lär icke vara behöfligt att för Riksdagen framhålla, hvilka farliga
följder vore att förvänta af att kommunala myndigheter opåtaldt finge
tillerkänna sig rätt att, för bevakande af några personers ekonomiska för -

39

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

delar, efter godtycke och på sida om gällande författningar inskränka andra
enskilda personers rätt att tillgodogöra sig sin arbetskraft och skicklighet.
Detta sjelf berättiga de ingrepp i allmän näringsfrihet skulle dessutom genom
sina följfler icke endast drabba dem, som härigenom ändras att arbeta och
derigenom förtjena sitt uppehälle, utan härutöfver jemväl utsträckas till
alla dem, som velat af deras arbete till sin fördel sig begagna. Om lagbestämmelser
i detta hänseende vore vare sig lämpliga eller behöflig, lär
det otvifvelaktigt tillkomma andra myndigheter än de kommunala att om
dem besluta, och än mindre lära dessa, kommunala myndigheter kunna
tillerkännas befogenhet att i saknad af dylika lagbestämmelser supplera
dem genom godtycklig författningstolkning.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet har, enligt anförda
protokoll öfver civilärenden, tillstyrkt Kongl. Maj:t att godkänna ett beslut,
grundadt på motiv, som • sakna, stöd i gällande författningar; och
då denna herr statsrådets åtgärd är af beskaffenhet att för kommunala
myndigheters uppfattning så väl af gränserna för deras befogenhet som af
vigten af en korrekt tolkning af för dem gällande föreskrifter kunna verka
vilseledande, hafva vi ansett den böra komma till Riksdagens kännedom.

Herrar Bengtsson, Ljungman, Boström, Gyllensvärd, Dalin, Johnsson,
Väldin, Elowson, Hedin och Nilson hafva anfört:

(Protokoll öfver civilärenden för den 22 december 1893, n:o 9.)

Af detta protokoll med tillhörande handlingar inhemtas, att kommerskollegium
enligt beslut den 17 januari 1893 hade träffat aftal med föreståndaren
för Stockholms praktiska kontorsskola, grosshandlaren O. Murray,
att han skulle biträda å kollegii kassakontor med upprättande af bokslut
för år 1892 och uppgörande enligt lämpligt system af fullständiga formulär
för förandet af kollegii räkenskaper, och skulle Murray för berörda
arbete, enligt med honom träffad öfverenskommelse, åtnjuta ett arfvode af
800 kronor, att utgå af anslaget å kollegii stat till extra biträden in. in.

I skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 4 december 1893 anförde kollegiet,
att ifrågavarande anordning, hvarmed afsågs att genom en fullt, kompetent
och erfaren persons biträde få till stånd ett i möjligaste måtto
Praktiskt och enkelt system för bokföring af alla de särskilda slags medel
och kassor, som voro stälda under kollegii förvaltning eller till kollegiets
förfogande, var af behof vet. påkallad, såväl för vinnande af likformighet
och öfverskådlighet i afseende å räkenskapsföringen, som ock för underlättande
af kassörens befattning med densamma, hvilket befans desto mera
erforderligt, som han i egenskap af tillika sjöpassnotarie borde, för att de

40

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

göromål, som tillhörde sjöpassnotarietjensten, skulle kunna blifva behörigen
fullgjorda, deråt egna en hufvudsaklig de! af sin vei’ksamhet.

Vidare anförde kollegiet i nämnda skrifvelse, att grosshandlaren Murray
hade till kollegiets belåtenhet utfört sagda uppdrag samt erhållit den betingade
ersättningen härför, men att kollegiet för att vara i tillfälle att i
form af gratifikationer lemna någon ersättning åt de e. o. tjensteman och
e. o. vaktmästare, hvilka under senare hälften af året med flit och ordentlighet
fullgjort det dem anförtrodda arbetet, nödgades i underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes bereda kollegiet ersättning för sagda utgift
af 800 kronor.

Statskontoret, hvars utlåtande häröfver infordrades, anförde i skrifvelse
af den 10 december 1893, att det icke hade något att erinra mot
den begärda ersättningen och föreslog i underdånighet att, i händelse af
nådigt bifall till den gjorda framställningen, beloppet måtte anvisas att
utgå från anslaget under sjette liufvudtiteln till extra utgifter, och blef
denna framställning, på tillstyrkan af statsrådet och chefen för civildepartementet
i statsråd den 22 december 1893, af Konungen godkänd.

I den af Kongl. Maj:t utfärdade instruktion för Dess och rikets
kommerskollegium af den 30 oktober 1891, § 22, stadgas bland annat, att
kassören och sjöpassnotarien, hvilken i förstnämnda egenskap är redogörare
för de under kollegii förvaltning eller till dess förfogande stälda medel,
åligger såsom sådan:

att emottaga och qvittera alla till kollegium inkommande medel;

att ombesörja medlens insättning i bankinrättning och uttagning derifrån
samt verkställa alla beslutade utbetalningar;

att föra alla med afseende å ifrågavarande medels disposition och
redovisning erforderliga anteckningar och räkenskaper;

samt i § 25:

att amanuenser och andra extra ordinarie tjensteman skola biträda
vid målens beredning samt vid det statistiska arbetets utförande äfvensom
med uppsättning, utskrifning, kollationering och afsändande af expeditioner
samt deltaga i öfrigt, i förefallande göromål efter vederbörande förmäns
föreskrifter.

Häraf vill det synas som om den person (kassören), som är anstäld
i nämnda embetsverk och hvars hufvudsakliga åliggande enligt ofvanberörda
instruktion är att föra alla anteckningar och räkenskaper öfver af
kollegium omhänderhafda medel, äfven borde vara skyldig att afsluta desamma,
utan att staten derför skulle nödgas till annan person utbetala
särskild ersättning för arbetets fullgörande; och att kassören, som vål får
antagas hafva ansetts kompetent för platsen, då han erhöll densamma,

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

41

skulle vara så litet hemmastadd i sina med tjensten förenade göromål, att
han ej förmådde fullgöra dem, lär väl icke kunna ifrågasättas.

Vi hafva derför ansett, att detta ärende bort för Riksdagen anmälas.

Herrar Ljungman, Bengtsson, Olsson, Hedin, Nilson,''Höjer och Liljeholin
hafva yttrat:

Uti memorial den 8 maj 1854, n:o 6, angående verkstäld granskning
af de i statsrådet förda protokoll, anförde konstitutionsutskottet under den
14 punkten, bland annat, följande:

»Uti skrifvelse till Kong]. Maj:t den 9 juni 1841 förmälde Rikets då
församlade Ständer i underdånighet, med anledning af åtskilliga hos Rikets
Ständer gjorda framställningar, deras åsigt vara, att, då genom flera särskilda
författningar blifvit förordnadt, det hvar och eu, som sökte inträde
i något af rikets kollegier, samt åtskilliga andra embetsverk, borde förut
hafva undergått examen i föreskrifna ämnen vid något af rikets universitet,
syntes undantag från detta stadgande desto mindre böra ega rum vid tillsättandet
af högre civila embeten, som det i flera hänseenden torde vara
föga lämpligt, att personer, hvilka innehade chefsplatser, ansågos frikallade
från de qvalifikationer, som för deras undei*ordnade voro förerskifna; och
fingo Rikets Ständer alltså i underdånighet anhålla, att, vid besättande af
högre civila embeten, Kongl. Maj:t täcktes fästa särdeles afseende på skicklighet,
ådagalagd genom akademiska kunskapsprof samt under föregången
tjenstgöring å samma embetsbana, derest icke synnerligen förekommande
skäl föranledde till undantag från dessa befordringsgrunder.

Rigtigheten af den Utaf Rikets Ständer sålunda yttrade åsigt är så
uppenbar, att något tvifvel icke kan vara, det ju Konungens rådgifvare
insett och erkänt giltigheten deraf. Sådant erkännande synes ock hafva
skett vid ett tillfälle, den 3 februari 1854, då, enligt hvad statsrådsprotokollet
öfver civilärenden utvisar, Konungens rådgifvare i underdåniga påminnelser
mot en civileinbetsmans utnämning till landshöfdingeembete åberopat,
att denne »icke kunde anses å sin dittills tillryggalagda tjenstebana
hafva i någon synnerlig mån förvärfvat praktisk bekantskap med de ärenden,
som tillhöra landshöfding ars handläggning.» Men ändock hafva under den
tidrymd, konstitutionsutskottets nu fullbordade granskning af statsrådsprotokollen
omfattar, skäliga anledningar sig företett till tvifvel, att Konungens
rådgifvare anse sig af embetspligt uppfordrade att genom underdåniga
påminnelser hos Kong]. Maj:t städse söka upprätthålla tillämpningen af den
åberopade grundsatsen i de fall, då fråga är om sådan persons befordran
till landshöfdingeembete, som alls icke på civil tjenstebana vunnit någon
praktisk bekantskap med landshöfdingeärendena. — — — Det är alldeles

Bill. till Riksd. Prof. IHD4. ■''! Sami. 7 Höft.

(i

42

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

uppenbart, att de insigter, den noggranna kännedom af ärendena och den
förmåga att göra sig i deras minsta detaljer hemmastadd, som måste erfordras
hos länsstyrelsens chef för att i allo så som sig bör kunna uppträda
bland sina underordnade samt utöfva tillsynen och ledningen af de
mångfaldiga juridiska, kamerala och administrativa ärendenas gång och
förutan hvilka egenskaper icke någon, om han ock undergått behörig akademisk
examen, skulle kunna utan fara för ärendenas vanvård få sig anförtrodd
utöfningen af landssekreterare- eller landskamrerareembete, i allmänhet
icke kunna vinnas genom verksamhet i militära befattningar. Att
någon gång synnerliga skäl till undantag från den anförda befordringsgrundsatsen
kunna förekomma, är å Rikets Ständers sida erkändt och lärer
icke af någon betviflas, oaktadt, i sådan fråga som denna, betänklighet kan
finnas äfven deruti, att erfarna och skickliga militärpersoner dragas från
den bana, der de kunna med sina goda egenskaper gagna, till en annan,
der de äro främmande och vid redan hunnen mera framskriden ålder måste
röna större svårighet att göra sig hemmastadda.»

Då under de senare åren flera militärpersoner befordrats till landshöfdingar,
och då äfven under det år, för hvilket statsrådsprotokollen nu
underkastats konstitutionsutskotets granskning, en militär blifvit till landshöfding
utnämnd, utan att, för att använda det ofvan åberopade memorialets
ord, »Konungens rådgifvare, för att icke gifva rum för erinran om
bristande nit för rikets sannskyldiga nytta i detta hänseende, funnit för
sig angeläget att till protokollet afgifva de yttranden, som kunde utmärka,
om Konungens rådgifvare vid dessa tillfällen verkligen trodde sig ega anledning
att anse saknaden af praktisk erfarenhet i civila embeten kunna
ersättas genom ådagalagda utmärkande egenskaper hos de ifrågakomna personerna,
så att skäl vore för handen till undantag från en befordringsgrund
af den obestridligaste giltighet och vigt»; synes det hafva varit utskottets
pligt att nu, liksom år 1854 skedde, jemlikt 107 § regeringsformen anmäla
förhållandet för Riksdagen.

Herr Hedin har yttrat:

Jemte det jag deltagit i ofvanstående reservation, har jag ansett en
under året timad utnämning till landshöfding af en hoftjensteman, utan någon
i civil tjenst förvärfvad insigt och erfarenhet, vara i ännu högre grad stridande
mot rigtiga befordringsgrundsatser och följaktligen ännu mer egnad
att för Riksdagen anmälas.

Herrar Johnsson, Bengtsson, Gyllensvärd, Dahn och Hedin hafva
anfört:

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

43

Protokoll för finansärenden den 30 juni 1893 (n:o 1—3).

Sedan kongl. bergskollegium den 15 mars 1753 utfärdat privilegium
för fabrikör Seippel och dess intressenter att å en på Koppartorps
egor anlagd koppargrufva, i Tunabergs socken, Jönåkers härad, få inrätta
eu hyttebyggnad till sin kopparmalms uppbrukande, i sammanhang hvarmed
intressenterne berättigades »att på Tunabergs kronoallmänning låta
fålla hvad de till byggnad, ved och kolning för kopparverket behöfva», så
har samma kollegium, efter derom af kopparverkets egare gjord framställning,
den 5 juli 1757 tillerkänt delegarne i Tunabergs kopparverk, så länge
kopparverket upprätthölles och på bergsvis drefves, samt skogsunderstödet
behöfdes, nyttjanderättigheten till hela den allmänning, som varit af ålder
begripen under namn af Tima bergslags allmänning, att deraf tillika med
de dervarande oskattlagde torpen till kopparverkets drift och fortsättande
sig betjena, likväl med rätt för de på samma allmänning belägna skoglösa
hemmanen och torpen att, på vederbörlig anmälan hos bergstingsrätten
samt efter behörig och laga utsyning, få derifrån hemta så mycken skog,
som de till bränsle och nödtorftigt hemmansgårdfång betarfva, hvarförutom
kopparverksintressenterne förbjödos vid 100 daler silfvermynts vite att derifrån
göra någon afsalu.

Uppå ansökning af kopparverkets egare har Kongl. Maj:t genom nådigt
bref den 30 maj 1879 förklarat dessa berättigade att, i den ordning
kongl. kungörelsen den 4 februari 1811 jemte öfrige om användande af
de bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar
föreskrefve, efter skedd skattläggning till skatte lösa så stor del af
den kopparverket anslagna allmänningen, som, sedan de till skogsfång derifrån
berättigade hemman och lägenheter erhållit deremot svarande skogsmark,
kunde vara för kopparverkets behof erforderlig.

Med anledning häraf hade landshöfdingeembetet i Södermanlands län
i skrifvelse den 29 april 1881 förordnat förrättningsman att, med biträde
af tjenstförrättande kronofogden, i vederbörandes närvaro upprätta förslag
till utbrytning af mark såsom vederlag för rätt till skogsfång å allmänningen.
Enligt detta förslag skulle af allmänningen, som, efter verkstäld
rågångsreglering och i sammanhang dermed företagen rättelse af förut skedd
uppmätning, befunnits innehålla 4,606 har 87,3 ar, motsvarande 9,332 tunland
4,8 kappland, från tilldelningen af vederlagsmark uteslutas 509 har
19 ar, utgörande tomter, åker, äng och hagmark, och i tilldelningen
inga skogsmark och hagmark, tillhopa 4,097 har 68,3 ar, hvarjemte såsom
grund för sjelfva tilldelningen antagits, att till hemman af ett mantal skulle
utläggas vederlagsmark till det omfång, att marken lemnade årligen 30

44

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

storfanmar ved af 100 kubikfot fast massa, till hemman om ''jt mantal
mark för 18 famnar, till hemman om 7* mantal mark för 14 famnar och
till hemman om 7a mantal mark för 11 famnar samt till torp eller odling
mark för 8 famnar, hvarefter skogsfördelningen verkstälts enligt nedanståei
ide öfv ersi gt:

l:o. 536 har 19,5 ar med beräknad afkastning af 272,0016 famnar
till 23 stycken i jordeboken upptagna torp;

2:o. 191 har 37 ar, 104,0092 famnar till de under Näfveqvarns

bruk lydande lägenheter;

3:o. 440 har 58,2 ar, med 228 famnar till de under Näfveqvarn

icke lydande hemmanen;

4:o. 1,833 har 52,5 ar med 984,9979 famnar till hemman under

Näfveqvarn;

5:o. återstoden 1,095 har 71,l ar med en afkastning af 526,3292
famnar skulle anslås till kopparverket.

Till protokollet antecknade kronoombudet, grefve Mörner, i anledning
af hvad som under förrättningen blifvit anfördt, att genom kongl. resolutionen
.den 30 maj 1879 icke någon ändring blifvit gjord uti de medelst
kungörelsen den 4 april 1811, angående användandet af de till bergverken
och bruken upplåtna rekognitionsskogarne, gifna allmänna föreskrifter.

Kongl. kammar- och kommerskollegierna hafva den 26 februari 1889 i
hufvudsakliga delar gillat detta förslag med förklarande, att den åt kopparverket
bibehållna del af allmänningen skulle undergå indelning till hemmantal
och skattläggning; och är denna skattläggning ännu icke af kammarkollegium
slutligen pröfvad.

På anförda skäl anhöll torparen N. J. Löfgren jemte 17 stycken
andra personer hos Kongl. Maj:s befallningshafvande i Nyköpings län
att varda i de af dem innehafda. torplägenheter å Tunabergs allmänning inrymde
samt har till stöd för denna framställning, dels med prestbevis styrkt,
att N. J. Löfgrens, torpare å L:a Torskhult, förfäder från 1740-talet innehaft
torpet L:a Torskhult, dels styrkt, att torpet den 10 oktober år 1848
undergått rotering, som utgöres med Ve* andel i roten n:o 1 vid andra
Södermanlands båtsmanskompani och betalar i kronotionde 40 öre, samt
att Löfgren och hans förfäder varit påförde och erlagt alla utskylder och
onera för ifrågavaranda torplägenhet. Enahanda är förhållandet med flere
af de öfrige sökandena.

I afgifven förklaring har anförts, att Kongl. Maj:t genom nådigt
bref den 30 maj 1879 förklarat kopparverkets egare berättigade att, i den
ordning gällande författningar föreskrifva, efter skedd skattläggning till
skatte lösa så stor del af den till kopparverket anslagna allmänningen, som,

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

45

sedan de till skogsfång derifrån berättigade hemman och lägenheter erhållit
deremot svarande skogsmark, kunde vara för kopparverkets behof erforderlig,
och då kammarkollegium den 26 februari 1889 förklarat, att den åt
kopparverket bibehållna del af allmänningen skulle undergå indelning till
hemmantal och skattläggning, bestred kopparverkets egare den af Löfgren
in. fl. sökta åborätt å innehafda torplägenheter.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande förklarade i resolution den 14
juni 1892, att då de i ansökningen omförmälda torpen L:a Torskhult
m. fl. ostridigt äro belägna å Tunabergs kopparverks allmänning i Tunn
och Tunabergs socknar af Jönåkers härad, hvilken allmänning kopparverkets
egare genom nådigt bref den 30 maj 1879 förklarats berättigade att, efter
skedd skattläggning, till skatte lösa, fann landshöfdingeembetet sökandenas
i ärendet gjorda framställning att varda till kronoåbor å sagde torp antagna
icke förtjena afseende.

öfver detta beslut anförde torparena besvär. Om den åborätt, som
vore odlaren förbehållen i kongl. kungörelsen den 4 februari 1811, icke i
förevarande fall vore tillämplig å torplägenheter, som ostridigt blifvit af
deras fäder odlade och bebyggda, så syntes dem innhållet af kammar- och
bergskollegiernas kungörelse af den 30 januari 1824, att der bruk eller bergverk
förvärfva!’ skatterättighet å hemman framför åbo, så ansvarar det kronan
för räntor och är skyldig låta åbon odrifven bibehållas vid åborätten,
böra betrygga deras rätt till åboskap; och då åbons rätt till skatteköp inträder,
då bruket nedlägges, hvilket i förevarande fåll vore förhållandet,
yrkades bifall till den gjorda ansökningen.

Kopparverkets egare anförde i förklaring, att den af klagandena åberopade
kammar- och bergskollegiernas kungörelse den 30 januari 1824 pålagligen
icke vore tillämplig på ett fall sådant som det föreliggande.

I utslag den 24 januari 1893 fann kammarkollegium ej skäl att i
landshöfdingeembetets resolution göra ändring.

Klagandena fullföljde talan hos Kongl. Magt under åberopande af de
i saken anförda skäl, med förmenande, att, om kammar- och bergskollegiernas
kungörelse den 30 januari 1824 icke, på sätt kopparverkets egare anfört,
vore i förevarande fall tillämplig, torde bestämmelsen i kongl. förordningen
den 4 februari 1811 berättiga dem att torplägenheterna besitta och framför
kopparverkets egare till skatte lösa.

I resolution den 30 juni 1893 fann Kongl. Magt ej skäl att gorå
ändring i kammarkollegii utslag.

Till belysande af frågan tillåta vi oss erinra:

att sedan Riksens Ständer i skrifvelse den 5 juni 1866 förmält, hurusom
hos dem särskilda framställningar blifvit gjorda angående upphörande

46

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

af all tionde å tillverkningar af metaller eller andra mineralrikets alster,
der dessa tillverkningar icke vore i besittning af särskilda förmåner eller
privilegier; och som Riksens Ständer, hvilka vid pröfningen af dessa framställningar,
ansett obilligheten af produktionsskatter i allmänhet icke vara
ringaste tvifvel underkastad, i följd deraf funnit, att bibehållandet af en
sådan beskattning, der den egde ruin, icke borde ifrågakomma, der icke
särskilda förhållanden påkallade undantag från den i bevillningsförordningen
uttalade jemlikhetsgrundsats; att dock i förevarande hänseende sådana särskilda
förhållanden icke saknades, i det nemligen flera af de s. k. ädlare
verken, hvarmed här förstodes ej allenast sådana, der ädlare metaller frambringades,
utan äfven de verk, som afsåge tillgodogörande af andra mineralrikets
alster, med undantag af jernet, voro gynnade med privilegier och
förmåner af icke ringa värde, i hvilket fall, hvad än kunde sägas om lämpligheten
af produktionsskatter, likväl sjelfva beskattningsåtgärdens rättmätighet
ej kunde förnekas, så länge de förmåner, för hvilka skatten vore
att anse såsom en årlig ersättning, ännu qvarstode, och att alltså eu fullständig
utredning i fråga om de privilegier och särskilda förmåner, af
hvilka de olika verken kunde vara i besittning, erfordrades, anhållit, att
Kongl. Maj:t täcktes låta inhemta de för frågans utredning nödiga upplysningar,
så har kommerskollegium efter nådig befallning i afgifvet underdånigt
utlåtande den 15 november 1870 anfört, bland annat, att Tunabergs
kopparverk åtnjuter, på grund af bergskollegii utslag den 5 juli 1757,
nyttjanderätten till Tima bergslags allmänning samt rätt att betjena sig af
dervarande oskattlagda torp, så länge verket upprätthålles och på bergsvis
drifves samt detta skogsunderstöd behöfdes, dock med förbud att från allra
än ningen göra någon afsalu;

att de årliga förmåner, Tunabergs kopparverk från staten åtnjuter,
sammanräknade uppgå till 4,340 kronor 25 öre, hvaremot den till en

trettiondedel af tillverkningen uppgående, till statsverket influtna afraden
eller tionden, beräknad i värde efter försäljningspris, i medeltal årligen
under åren 1860—1869 utgjort:

1 centner 82 skålpund 81 ort garad koppar ä

49 kronor 53 öre per centner........................ 90: 66

43 skålpund 90 ort koboltrnalm ä 1 krona_________ 43: 90

Summa kronor 134: 46,

från hvilket belopp dock bör afräknas utbetalda

fraktkostnader med i medeltal........................ 2: 70

då behållna inkomsten blifver................. ............. 131:76;

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

47

att vid jemförelse mellan, å ena sidan, värdet af de förmåner, som här
ifrågakomna verk innehafva, och, å den andra, den afrad jemte värdet derå,
som staten från desamma i medeltal åtnjutit, befinnes, att afsigt en med
flessa förläningar blifvit uppnådd endast i afseende på de verk, der en
efter landets förhållanden mera omfattande tillverkning egt ram; och med
säkerhet kunde antagas, att de privilegierade ädlare verken i de flesta
fall icke återgäldat staten de uppoffringar, som för dem blifvit gjorda.
Bevis för denna åsigt förelåge i afseende å förhållandena vid Tunabergs
kopparverk, hvarest tillverkningen aldrig varit särdeles stor och under
åren 1865—1869 i värde understigit den fördel, bruksegaren haft af den
verket förunnade förläningen. Om å ena sidan en förändring i det nuvarande
förhållandet med de priviligierade ädlare verken, i syftning att
bringa desamma i öfverensstämmelse med de åsigter, som inom lagstiftningen
i senare tider, rörande såväl bergshandteringen som näringarna i
allmänhet, i deras af privilegier beroende ställning till staten gjort sig
gällande, må, på grund särskildt af nyss antydda, för statsverket menliga
samt vid privilegiernas förlänande ingalunda afsedda omständighet finnas
påkallad, och det å andra sidan, på sätt kommerskollegium, under förutsättning
af afrad ens upphörande för sådana verk, som icke innehade några
särskilda friheter, redan anfört, vore önskvärdt, att en dylik skattelindrmokomme
äfven de verk, hvarom nu vore fråga, till del, så syntes ur rättslig
synpunkt betraktadt sådant endast böra medgifvas emot förmånernas
afstående; och vidkommande 1 lina bergs kopparverk, hade kollegierna med
hänsyn dertill, att da nyttjanderätten till 1 lina bergslags ingalunda, obetydliga
allmänning blifvit verket förunnad endast så länge detta skogsbi
nderstöd behöfdes, i underdånighet tillstyrkt, att det af verkets egare
framstälda förslag till reglering af förmånerna emot tiondens upphörande,
måtte i så måtto vinna bifall, att, i den ordning kongl. kungörelsen den 4
februari 1811 jemte öfriga om användande af de bruken och bergverken
upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar föreskrifva, bemälde
egare berättigades att, efter skedd skattläggning, till skatte lösa så stor del
af allmänningen, som pröfvades böra kopparverkets egare tillkomma.

Med anledning häraf aflat Kongl. Maj:t till 1872 års Riksdag proposition,
dervid Kongl. Maj:t, under åberopande af utredning angånde berörda
vissa verk förunnade privilegier och fördelar, som blifvit af vederbörande
embetsverk meddelade, föreslog, hvad Tunabergs kopparverk anginge, att
Riksdagen måtte medgifva, att, sedan, i den ordning kongl. kungörelsen den
4 februari* 1811 jemte öfriga om användande af de åt bruken och bergverken
upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar föreskrefve, skattläggning
af Tunabergs allmänning skett, verkets egare skulle åtnöjas med ovil -

4K

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

korlig rätt till skattelösen åt'' endast så stor del åt nämnda allmänning, som,
sedan de till skogsfång derifrån berättigade hemman och lägenheter erhållit
mot denna förmån svarande skogsmark, må vara för verkets behof erforderlig
och derför från och med år 1878 utgöra den skatt, som komme att
bestämmas.

Uti det betänkande, som Riksdagens statsutskott afgaf öfver berörda
kongl. proposition, yttrade utskottet, efter att hafva erinrat om innehållet
i Riksens Ständers omförmälda skrifvelse, att vårt i vissa delar föråldrade
skatteväsen tarfvade, enligt utskottets förmenande, i främsta rummet ändring
i de delar, der det gälde vissa idkare af vigtigare näringar, der de genom
mer eller mindre tunga skattebördor stäldes i en sämre och ofördelaktigare
ställning, än öfriga idkare af samma näring. 1 enlighet härmed hade utskottet
jemväl uttalat sig för, att den vissa bland jordbruksnäringens idkare
pålagda ränta och tionde eller de så kallade grundskatterna å jordbruket måtte
afskaffa^, och då den här ifrågavarande skattetiteln, i anseende till sitt
jemförelsevis ringa belopp, kunde utan olägenhet för statsverket vida lättare
borttagas, tvekade utskottet icke att förorda en sådan åtgärd, dervid utskottet1
likväl, med vidblifvande af de i Riksens Ständers ofvan anförda
skrifvelse framstälda åsigter, ansåg, att, när tiondens utgörande varit förenadt
med tillgodonjutande af särskilda priviledier och förmåner, dessa borde
lika fullständigt som tionden upphöra. I detta afseende förekomme, att,
enligt den kongl. propositionen, egare till åtskilliga verk, från Indika tionde
utginge, skulle"befrias från tionde, men ändock bibehållas vid en del dem
förunnade förmåner eller ock undgå att för sådana lemna ersättning. Hufvudsakligen
afsåge detta den rätt att skatteköpa vissa hemman eller till
skattelösen af för verken anslagna skogar, som Kongl. Maj:t velat åt en
eu del bergverksegare bibehålla. Om än dylikt kunde hafva vid föregående
uppgörelse af enahanda slag egt rum, syntes för utskottet detta icke utgöra
skal att på enahanda sätt i förevarande fall afhända statsverket tillgångar
eller med andras förnärmande söka bevara åt bergverksegarne förmåner,
hvilka borde statsverket tillkomma eller ock för bergverksegarne upphöra,
när tionden ej längre utgöres. På sårning gång derför utskottet ej hade
nåo-ot att erinra deremot, att egarne till Åtvidabergs kopparverk berättigades
att, enligt derom gjord framställning, till fulla värdet efter uppskattning
till sig lösa den de! af allmänningen Gaddstigen, som de eljest borde
emot befrielse från tionden till staten återlemna, ansåg utskottet egal en åt
Tunabergs kopparverk böra antingen afstå från all rätt till lunabergs
bergslags allmänning eller ock efter uppskattning af fulla v är cfc t lösa den
del af allmänningen, som kunde verket tillkomma.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

49

Vid ärendets afgörande i kamrarne framhölls emot bifall till utskottets
förslag, att, så länge icke lindring medgåfves i de på jordbruksnäringen
hvilande särskilda skatter och besvär, borde icke heller den yrkade
eftergiften af de ädlare bergverkens särskilda skatter beviljas, och då
kamrarne stannade i olika beslut, i det Första kammaren biföll, men Andra
afslog utskottets förslag, förföll frågan. • i '' .

Vid 1877 års riksdag förnyade Kongl. Magt i proposition förslag
derom, att Riksdagen måtte godkänna, att från den dag, då författning
derom kunde varda i laga ordning utfärdad, tiondesättning å dittills icke
skattelagda eller derefter uppkommande så kallade ädlare verks tillverkning
icke må eg a rum, med vilkor och förbehåll, bland andra:

för T unabergs kopparverk, att dess egare inom 1878 års slut antingen
till kronan afstår all rätt till Tunabergs bergslags allmänning eller
ock efter fulla värdet, sådant det vid behörig uppskattning kan varda bestämdt,
till riksgäldskontor erlägger lösen för den del af allmänningen,
som, sedan de till skogsfång derifrån berättigade hemman och lägenheter
erhållit mot denna förmån svarande skogsmark, kan verket tillkomma.

I skrifvelse af den 24 maj samma år har Riksdagen anmält, att
Kongl. Maj:ts förevarande framställning af Riksdagen bifallits, dock att, då
värderandet af de delar af bergslagsallmänningar eller Öfriga förmåner,
hvilka några bergverk skulle ega att mot åtnjutande af lösen bibehålla,
möjligen icke alltid kunde inom 1878 års slut verkställas, dessa bergverk
höra berättigas att, äfven om de först under ett senare år skulle komma
att fullgöra ifrågavarande lösningsskyldighet, få från och med samma år
åtnjuta befrielse från bergsverkstiondens utgörande.

Med erinran, i förbigående, dels att den resolution af den 30 maj
1879, hvari genom Kongl. Maj:t förklarat kopparverkets egare berättigade
att, enligt grunderna i kungörelsen den 4 februari 1811 och andra angående
användande af de till bergverken och bruken upplåtna rckognitionsskogar
utfärdade författningar, skattelösa allmänningen, strider mot Riksdagens på
Kongl. Maj:ts egen framställning år 1877 fattade beslut, dels att samma
resolution ej kan lagligen inverka å lägenhetsinnehafvarnes rätt, gå vi att
söka visa, det kungörelsen den 4 februari 1811 torde gifva stöd åt lägenhetsinnehafvarnes
framställning.

Sedan Riksens Ständer i skrifvelse den 19 december 1809 hos Kongl.
Magt anmält, hurusom de till öfverläggning förehaft, på hvad sätt och efter
hvilka grunder de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogarne
måtte, till statens största fördel i förening med den enskildes nytta, lämpligast
kunna användas och indelas, hvarvid det icke undfallit Riksens Ständer
att, då å ena sidan eganderätten till den upplåtna skogstrakten alltid
Bih. till Riksd. Prof. 18114. 3 Sand. 1 Käft. 7

50

Konstitntionsutskottels Memorial N:o 7.

blifvit åt staten förvarad, har, å den andra, nyttjanderätten emot en öfverenskommen
vederkänsla eller så kallade rekogriitionsafgift, blifvit bergverken
upplåten; hafva med anledning häraf Riksens Ständer funnit en ny författning
härom nödvändig samt för verkställigheten deraf förenat sig om följande
grunder:

att vid undersökning om den arealvidd skog, som för hvarje bruk
är behöflig, noga afseende göres å jordmånens beskaffenhet in. in.;

att alla på skogarne för brukens räkning anlagda torp eller odlingar,
de må vara skattlagda eller ej, skola anses såsom bruken oskiljaktigt tillhörande
och tilldelas nödigt skogsanslag af allmänningen;

samt att de odlingslägenheter, på Indika odlaren har stubbe- och
röjselrätt, skola dervid ovägerligen bibehållas, samt bekomma åt sig anslagen
under bolbyarätt den för deras behof nödiga skogstillgång;

och utfärdade Kongl. Maj:t den 4 februari 1811 författning i ämnet.
Då de torplägenheter, hvarå N. »1. Löfgren in. fl. sökt åborätt, äro
upptagna redan i 1725 års jordebok för Tunabergs socken och följaktligen
ej af kopparverket, som erhållit privilegium den 15 mars 1753, kunnat
uppodlas, samt bruksegarne icke heller påstått, vare sig att torpen blifvit
af kopparverkets egare anlagda, eller att odlingsrätten blifvit å dem öfverlåten;
och då innehafvare af så beskaffade lägenheter som de förevarande,
blifvit genom Riksens Ständers beslut den 19 december 1809 tillförsäkrade
rätt att dervid bibehållas och att få sig anslagen nödig skog från allmänningen
med bolbyarätt; så synes det anmärkningsvärd^ att Kongl. Maj:t
nekat torpens nuvarande innehafvare att erhålla åborätt å sådana torplägenheter,
å hvilka Riksens Ständers oinförmälda beslut förklarats vara
tillämpligt.

Vid det förhållande, att frågan om stubbe- och röjselrätten, som
ifrågavarande åboer väckt anspråk att få sig tillerkänd, skulle ansetts omtvistad,
lärer, enligt kongl. brefvet till kammarkollegium den 1 mars 1826
och kongl. kungörelsen den 16 november 1860, frågan härom bort hänskjntas
att, enligt allmänna lagens stadgande i 10 kap. 14 § rättegångsbalken,
först pröfvas, innan inrymningsfrågan afgjorts.

Då vidare kopparverkets egare genom kammar- och bergskollegiernas
beslut den 5 juli 1757, tillerkänts rätt »att använda allmänningen till kopparverkets
understöd, så länge det upprätthölles och på bergsvis drefves»,
så torde det ifrågasättas, huruvida kopparverket numera drifves på det sätt
att de från staten till kopparverket utgående förmåner vidare böra åtnjutas.

I detta afseende förekommer, att medeltalet af den vid kopparverket
framalstrade garkoppar utgjorde enligt hvad anfördt är:

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7. Öl

under åi''en 1860—1869, 53,65 centner, representerande

ett bruttovärde af....................................,................. kronor 2,657: 26

samt, enligt uppgift af kongl. kommerskollegium, utgjort
under åren 1872—1881 i medeltal 54,60 centner
till ett värde af,......................................................... » 2,704: 31.

Efter 1881 har garkoppar tillverkats endast under tvenne år, nemligen
1885 och 1887 med respektive 64,70 och 42,35 centner, hvilken tillverkning
dock till stor del tillkommit genom omsmältning af »nasgods», hvarjemte
några små partier kobolt utvaskats. Efter 1888 har dock ingen som helst
tillverkning förekommit vid verket.

Vid det sålunda ådagalagda förhållande, att kopparverket under en
lång följd af år icke kan anses hafva »drifvits på bergsvis», och då all tillverkning
nu mera helt och hållet upphört, lärer de för verkets understöd
beviljade förmåner, enligt kongl. bergskollegii beslut den 5 juli 1757, till
staten återfallit, och frågan om åboskap för sökandena bort med hänsigt
härtill pröfvats.

Hvad sålunda förekommit hafva vi ansett vara af beskaffenhet att
böra föi’ Riksdagen anmälas.

Herrar Ljungman och Johnsson hafva yttrat:

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 14 juli 1893
innehåller i 29 punkten ett på statsrådets tillstyrkande fattadt beslut om
utfärdande af en kongl. kungörelse, angående vissa åtgärder till förekommande
af kolerans utbredning bland rikets innevånare, hvilket tillstyrkande
synes vara af den beskaffenhet, att det bort jemlikt 107 § regeringsformen
för Riksdagen anmälas.

Herrar Valilin, Bengtsson, Boström, Da/in, Gyllensvärd, Hedin, Nilson
och Broström hafva anfört:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden för den 14 juli 1893, n:o 29.)

Man borde berättigad! kunna förvänta, att det konstitutionella statsskicket
hos oss numera skulle hunnit den utveckling och stadga, att, särdeles
efter införande af årliga riksdagar, sådana regeringsåtgärder, som icke
mindre på grund af sin ingripande betydelse lämpligen bort, utan äfven i
följd af grundlagens bestämda föreskrifter rättsligen skolat underställas
Riksdagens pröfning och godkännande, icke af Kongl. Magt allt fortfarande
afgjordes enligt § 89 regeringsformen.

52

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Sträfvandet att åt konungamagtens odelade inflytande icke endast
söka bibehålla så stort område som möjligt, titan äfven att än mer utvidga
gränserna för detsamma, är icke till verklig fördel för denna magt; det bygger
på uppfattningar, som hos oss icke ega stöd i den allmänna folkmeningen,
och regeringen saknar äfven i flera hänseenden de förutsättningar, som
kunde göra eu dylik utvidgning af dess befogenhet fördelaktig för dess
verkliga inflytande och betydelse.

Vi hafva funnit skäl till dessa uttalanden af det sätt, på hvilket det
regeringsärende, för hvilket här nedan skall redogöras, blifvit behandladt.

Den kongl. kungörelsen af den 14 juli 1893 angående vissa åtgärder
till förekommande af kolerans utbredning bland rikets invånare innehåller
i § 1 bestämmelser om anställande i hvarje af rikets kommuner, på kommunens
bekostnad, af besigtningsman; dessa besigtningsman äro enligt §
12 vid försummelse underkastade ansvar på sätt allmän lag stadgar angående
den, som är förordnad att embets- och tjensteärende förrätta. Samma
kungörelse innehåller vidare i § 9 mom. 2:

»För att person, som lider af sjukdom, som misstankes vara kolera,
må kunna genast afskiljas och erhålla nödig vård, skall inom hvarje kommun
finnas lämpligt sjukhus eller sjukstuga med nödig sjukvårdsbetjening
och utredning, egande medicinalstyrelsen meddela närmare föreskrifter rörande
sjukstugas anordning, äfvensom, derest giltiga skäl dertill förekomma,
medgifva befrielse från eller anstånd med sjukstugas anordnande — —»;

i § 10:

»Medicinalstyrelsen har jemväl att meddela instruktion för besigtningsman
samt i öfrigt utfärda de närmare föreskrifter, som i afseende å
tillämpning af bestämmelserna i denna kungörelse kunna erfordras»;

i § 11:

»Underlåter kommunal helsovårdsmyndighet att ställa sig till efterrättelse
hvad densamma enligt denna kungörelse åligger eller hvad af medicinalstyrelsen
på grund af §§ 9 och 10 föreskrifves, eger medicinalstyrelsen
medelst förelägganden af viten tillhålla vederbörande att sådant fullgöra»;
i § 14:

»--— — Saknas tillgång till gäldande af dessa böter och viten,

skola de förvandlas enligt allmän lag.»

Med anledning af denna kongl. kungörelse utfärdade medicinalstyrelsen
den 3 augusti samma år »Anvisningar rörande sjukstugas anordning
för vård af kolerasjuke».

I dessa anvisningar föreskrifves utom annat:

»— — — Genom i tid vidtagna åtgärder för afskiljande af de först
insjuknade personerna i ett samhälle kan sålunda i de flesta fåll uppkom -

Konstitutions utskottets Memorial N:o 7.

53

sten af eu epidemi förebyggas. Ett sådant afskiljande kan antingen åstadkommas
på det sätt, att den sjuke vårdas i särskilt rum, som ej bebos
eller besökes af andra friska personer än dem, som vårda honom, eller än
bättre derigenom, att han intages på ett för vård af smittosjuke, särskilt
anordnadt sjukhus.

Oaktadt sådana sjukhus, s. k. epidemisjukhus, under senare åren
blifvit på många ställen uppförda, så saknas likväl en dylik anstalt ännu
i de flesta kommuner. Tillgång dertill är dock nödvändig icke allenast
för det fall, att en från främmande ort ankommande kolerasjuk behöfver
nödig vård, utan ock för att hindra sjukdomens spridning bland invånarnc
på platsen.

Vederbörande helsovårdsmyndigheter, så på landet som i städerna
skola derför, till åtlydnad af föreskriften i § 9 mom. 2 af ofvan nämnde
kungörelse den 14 juli 1893, angående vissa åtgärder till förekommande,
af kolerans utbredning bland rikets invånare, snarast möjligt åvägabringa,
att dylika sjukhus eller sjukstugor, afpassade efter kommunernas folkmängd,
läge o. s. v. anordnas för att användas till vård af personer, som angripas
af kolera. — —

Sjukstuga bör vara anordnad i från andra bebodda lägenheter afskildt
hus, som ligger fritt och sundt, på fullständigt torrlagd mark och på lämpligt
afstånd från väg, gata eller annan allmän plats.1 Den bör bestå
af minst tvenne rum, ett för manliga och ett för qvinliga sjuke, med kök,
förstuga och nödiga uthus. Hvarje sjukrum bör vara nödtorftigt utrustadt
med möbler, icke stoppade, och försedt, med minst tvenne sängar samt med
tvättställ och handdukar, nattkärl, stickbäcken, nattstol m. m. Till hvarje
säng bör finnas två madrasser af buldan eller annan gröfre väf, hvilka
stoppas med halm, torfströ eller annat dylikt ämne, som utan större kostnad
kan vid behof ombytas och uppbrännas; vidare tvenne kuddar, fyra par
lakan, två yllefiltar samt nödiga dryckeskärl af glas eller porslin.

Såsom betjening böra anställas allt efter omständigheterna en eller
flera vid sjukvård vana personer antingen mot fast aflöning eller ock mot
arfvode, som kan beräknas lägre för den tid ingen tjenstgöring erfordras
och högre, så snart sjuk finnes att vårda.»

Af såväl bestämmelserna i anförda §§ af den kongl. kungörelsen af
den 14 juli 1893 som medicinalstyrelsens med anledning deraf utfärdade
»anvisningar» framgår, att genom denna kungörelse eu afsevärd beskattning
blifvit med stöd af § 89 regeringsformen pålagd svenska folket, utan att

1 I [senare meddelade ritningar och beskrifning till sjukstugor tillägges: I sjukstugans närhet
måste finnas tillgäng pä godt dricksvatten (rinnande källvatten) samt pä annat vatten (flod- eller sjövatten)
till tvätt, renhållning och andra vanliga hushållshehof.

54

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

dess representanter härtill gifvit sitt bifall eller ens lemnats tillfälle att
häröfver uttala sig.

Den grundlagstolkning, hvarpå detta regeringsbeslut stödes, är af
beskaffenhet att, om den lernnas obestridd, kunna göra de för hela vårt
statsskick grundläggande bestämmelserna i regeringsformen betydelselösa.

Regeringsformen medgifver visserligen i § 89 Kongl. Magt rätt att
utan Riksdagens hörande utfärda författningar, som rikets allmänna hushållning
röra, samt att bestämma om grunderna för allmänna inrättningar
af alla slag; men Kongl. Maj:ts uteslutande befogenhet i dessa fall är genom
samma grundlag otvetydigt inskränkt till åtgärder, som icke föra med sig
beskattning af svenska folket.

Regeringsformen stadgar nemligen i

§57. . ''''

»Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen

allena.

Huruledes särskilda menigheter må för egna behof sig beskatta, bestämmes
genom kommunallagarne, hvilka af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftas;»

och i

§ 73.

»Inga nya pålagor, utskrifningar af manskap eller af penningar och
varor, må hädanefter, utan Riksdagens fria vilja och samtycke, i den ordning
förut nämndt är, påbjudas, uppbäras eller fordras.»

Dessa vigtiga grundlagsparagrafer hafva genom utfärdande af anförda
kongl. kungörelse blifvit öfverträdda, och skulle häraf en tillämpning
af § 106 regeringsformen mot den föredragande, som tillstyrkt Kongl. Maj:t
att fatta beslut om dess utfärdande, varit motiverad. Då vi emellertid
ansett, att genom en dylik åtgärd icke nu borde sökas rättelse i ett länge
tolereradt tillvägagående, hafva vi icke biträdt yrkandet derom, i förhoppning
att det grundlagsstridiga i utfärdande, med stöd endast af § 89 regeringsformen,
af kongl. förordningar, hvilkas bestämmelser icke utan skattekraf
kunna vinna tillämpning, ändock skulle, om det af konstitutionsutskottet för
Riksdagen framhölles, af Konungens rådgifvare för framtiden uppmärksammas.

Då emellertid, enligt vårt förmenande, genom anförda kongl. kungörelse
— oafsedt att den icke i grundlagsenlig ordning tillkommit — lemnats en
alltför vidsträckt och obegränsad magt åt en underordnad, icke inför Riks -

55

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

dagen ansvarig, myndighet, att besluta om åtgärder och anordningar, som,
måhända för all framtid, komma att för kommunerna medföra afsevärda utgifter,
hafva vi äfven häraf funnit skäl att yrka, att omnämnda regeringsåtgärd
skulle af utskottet jemlikt § 107 regeringsformen för Riksdagen anmälas.

Af till utskottet öfverlemnade handlingar framgår nemligen icke, att
ifrågavarande ärende före dess afgörande undergått sådan beredning, att
Rörig]. Maj:t egt, kännedom om de utgifter, som genom medicinalstyrelsens
bestämmelser om mer eller mindre dyrbara byggnader och anordningar i
öfngt kunnat eller kunna komma att drabba kommunerna. Likaså hav <mnorn
den kongl. kungörelsen, utan meddelande af några som helst ledande bestämmelser,
lemnats i medicinalstyrelsens fria skön att ålägga en kommun
betydande utgifter, men derifrån helt och hållet, fritaga en annan. Och
slutligen har, för utkräfvande af prestationer, hvilkas utgörande Riksdagen
icke beslutat eller kommunerna sig åtagit, och om hvilkas tyngd eller
svårighet att inom begränsad tid fullgöra Kong]. Maj:t icke på förhand
kunnat ega kännedom, genom samma kong], kungörelse tillerkänts medicinalstyrelsen
— eller rättare en delegation deraf, beslutmässig om tvenne ledamöter
äro närvarande och om beslutet, ense — rätt att förelägga obegränsade
viten, som vid bristande tillgång skola förvandlas till fängelsestraff.
Lika litet af den kong], kungörelsen som af medicinalstyrelsens anvisningar
framgår, huruvida omnämnda besigtningsmän, sjukhus, vid sjukvård vana
personer m. in. skola allt framgent, äfven då ingen kolerafarsot hotar, af
kommunerna presteras, om således faran för kolerafarsotens utbredning äfven
i viss mån fått tjena som förevändning för införande af ett i hast och
utan Riksdagens hörande uppgjordt kommunalt sjukvårdssystem, afsedt att
allt fortfarande bibehållas.

Då ett allmänt missnöje med medicinalstyrelsens första anvisningar gifvit
sig allt iner tillkänna, har samma styrelse sedan funnit för godt att
gifva dessa anvisningar eu mindre fordrande tolkning, till och med i vissa
fall sträckt sina medgifvanden utöfver hvad som svnes förenlio-t, med den
kongl. kungörelsens föreskrifter, och har häraf äfven tillkommit en osäkerhet,
om hvad medicinalstyrelsen kan komma att ytterligare fordra eller
hvad den kan komma att eftergifva, som ännu mer låtit olägenheterna af
den brist på begränsning af dess befogenhet, som vi redan påvisat, göra
sig känbara.

Af såväl här anförda skäl som af andra, hvarom Andra Kammarens
protokoll meddela upplysning, har denna kammare med 148 röster mot, 67
beslutat, att hos Kong]. Maj:t anhålla om upphäfvande af här omhandlade
kong1 kungörelse af den 14 juli 1893; hvilken åtgärd ensam torde lemna
tillräckligt, bevis, att denna kungörelse icke erhållit den omsorgsfulla be -

56

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

redning, som den, för att icke från såväl konstitutionel synpunkt som
med hänsyn till sin praktiska tillämplighet ge anledning till befogade
anmärkningar, hade fordrat.

Vi anse oss slutligen endast böra påminna, att 1893 års Riksdag väl
hunnit behandla denna fråga, om den grundlagsenligt blifvit till densamma
hänskjuten, liksom att de uppfattningar om kolerafarsotens bekämpande,
som genom kongi. kungörelsen af den 14 juli 1893 gjorts gällande, icke
äro så nya, att de åtgärder, som af dem föranledts, icke möjligen kunnat
föreläggas 1893 års riksdag till pröfning och godkännande. I annat tall
torde endast föreskrifter af mer provisorisk art — och medicinalstyrelsen
har sjelf i sina anvisningar angifvit andra, mindre kostsamma åtgärder, än
de sedan påbjudna, såsom möjliga att vidtaga — bort föreskrifvas, och
innevarande Riksdag lemnats tillfälle att till mer permanenta anordningar
lemna sitt bifall; detta så mycket hellre som nu gifna bestämmelser väl
icke ännu hunnit annat än undantagsvis vinna full tillämpning. Utom det
grundlagsenliga i ett dylikt tillvägagående, skulle de afsedda föreskrifterna,
efter att hafva undergått en för dem helt säkert gagnande granskning af
representanterna för dem, som skola tillämpa och efterlefva desamma, med
mindre motstånd och utan att framkalla allmänt missnöje vunnit en bättre
och snabbare tillämpning.

Af här lemnade framställning torde framgå, att omförmälda regeringsåtgärd
varit af beskaffenhet att i flera hänseenden lemna stöd Rådet
berättigade i det uttalande, hvarmed vi inledt denna vår reservation
mot utskottets beslut.

Derjemte har herr Hedin velat tillkännagifva, att han i följd af beskaffenheten
af nu omförmälda regeringsåtgärd inom utskottet yrkat tillämpning
af § 106 regeringsformen mot vederbörande föredragande.

Herr Hedin har vidare anfört:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 8 december 1893, n:o 20.)

Öfver ett vid kyrkostämma med Glafva församling den 9 maj 1893
fattadt beslut att tillsätta en femte ordinarie folkskolelärare inom församlingen,
hvilket beslut fattats af fyra röstegande, som tillsammans afgifvit
röster för 3,025 fyrk, mot trettionio röstegande, hvilka afgifvit röster för
2,069 fyrk, hade hemmansegaren Anders Karlson i Ivnoll med flere hos
domkapitlet i Karlstad anfört besvär under yrkande att, »enär den Glafva
glasbruk tillkommande rösträtt för 2,280 fyrk utöfvats af bolagets disponent
E. Larson utan att denne dertill i behörig ordning befullmägtigats

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

57

och dessa röster afgjort frågans utgång, hvarförutom det tillåtits J. A.
Fridlund att utan fullmagt utöfva rösträtt för 150 fyrk för bolaget Hoppet,
hvilka röster dock borde från de klagandes afräknas, hvarigenom öfverklagade
beslutet fattats med röster för 745 fyrk emot 1,919, hvilka afgifvits
emot ifrågavarande förslag, det sålunda olagligen tillkomna kyrkostämmobeslutet
måtte förklaras ogiltigt».

Med anledning af dessa besvär afsade domkapitlet med de flesta
rösterna den 26 augusti 1893 utslag af följande innehåll: »Då af handlingarne
inhemtas, att Kong!. Maj:t genom nådig resolution den 20 oktober
1876 fastställ bolagsordning för Glafva glasbruks aktiebolag, hvarigenom
bland annat förordnas, att disponenten eger tala och svara å bolagets vägnar
i alla förekommande fall utan behof af särskild fullmagt dertill, och
då genom utdrag af protokoll vid ordinarie bolagsstämma den 15 juni 1888
och den 13 juni 1893 visadt blifvit, att herr Emil Larsson är till disponent
utsedd intill den 1 januari 1899, finner domkapitlet bemälde Larsson
hafva varit berättigad att vid kyrkostämma med Glafva församling den 9
nästlidne maj utöfva rösträtt för Glafva glasbruks aktiebolag, hvadan och
då från de icke klagandes sida ingen anmärkning förekommit mot den af
disponenten för bolaget Hoppet utöfvade rösträtt, domkapitlet alltså pröfvar
lagligt att med undanrödjande af besvären fastställa det vid sagda kyrkostämma
fattade beslut om förändrad organisation af församlingens skolväsen
med deraf följande ökning af lärarekrafterna med en folkskolelärare.»

Sedan besvär blifvit af A. Karlson med flere anförda öfver förutnämnda
utslag, hvarvid klagandena, bland annat, framhållit, att disponenten
för Glafva glasbruk »vid stämman fått rösta för bolaget utan att dervid
ha visat sin rätt dertill», samt förklaringar med anledning af besvären infordrats
af församlingens icke klagande medlemmar, af pastorsembetet och
af domkapitlet, hemstälde herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
vid ärendets föredragning den 8 december 1893, att Kong]. Maj:t
täcktes förklara sig ej finna skäl att i domkapitlets utslag göra ändring.

En motsatt utgång fingo hos Kong]. Maj:t två liknande mål, som
blifvit i mellaninstansen handlagda, det ena hos Konungens befallningshafvande
i Örebro län, det andra hos domkapitlet i Karlstad.

Hos Konungens befallningshafvande i Örebro län hade disponenten
för aktiebolaget Aspa bruk, förre löjtnanten Rutger Robson anfört besvär i
anledning deraf, att klaganden, bland annat, vid en den 17 juni 1892
hållen kyrkostämma med Hammars församling, ehuru han genom utdrag
af protokoll, hållet vid stämma med bolaget, äfvensom den af Kong], Maj:t
för bolaget faststälda bolagsordning visat sig vara bolagets disponent och
såsom sådan ega i kommunala ärenden föra bolagets talan, blifvit af kyrko Bih.

till Riksd. Prof. 1834. 3 Sami. 7 Höft. 8

58

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

stämmans ordförande utan stämmans hörande förvägrad att för bolaget utöfva
rösträtt, deruti klaganden sökt ändring under yrkande, att honom
måtte tillerkännas rösträtt för berörda bolag samt ifrågavarande kyrkostämmas
beslut undanrödjas.

Den af klaganden åberopade och handlingarne i ett tryckt exemplar
bifogade bolagsordning för aktiebolaget Aspa bruk, hvilken blifvit af Kongl.
Maj:t den 21 augusti 1885 faststäld, innehåller uti sin 14 §: »Disponenten
eger att med bolagets rätt handla i allt, som till förvaltningen af bolagets
angelägenheter hörer, såsom att underhandla om upptagande af de för rörelsen
erforderliga lån och förlag, bedrifvande af bolagets verk och inrättningar,
utförande och bevakande, sjelf eller genom ombud, af bolagets rätt
och talan i rättegångar samt ekonomiska och kommunala frågor, antagande
och entledigande af tjensteman och betjening, som för bolagets tjenst erfordras,
jemte bestämmande af deras skyldigheter och aflöning, eller med
ett ord, att bolaget i alla afseenden fullständigt företräda. Dock åligger
det disponenten att vid utöfvandet af sin verksamhet, med ständig hänsyn
till bolagets fördel, ställa sig till noggrann efterrättelse de beslut, som å
bolagsstämma fattas, samt i alla vigtigare frågor inhemta råd af den eller
de styrelseledamöter, som bolaget jemte honom utsett.»

Konungens befallningshafvande har i utslag den 14 september 1892
anfört: »Som klaganden jemlikt 4 § i kongl.''förordningen om kyrkostämma
in. in. jemförd med 9 § i kongl. förordningen om kommunalstyrelse på
landet, icke i egenskap af disponent för aktiebolaget Aspa bruk är lagligen
behörig att utan särskild! bemyndigande för samma bolag utöfva rösträtt
och klaganden icke visat sig hafva erhållit dylikt uppdrag; alltså och då
hvad klaganden i öfrigt anfört icke förtjena!- afseende, aktar Konungens
befallningshafvande skäligt ogilla klagandens i målet förda talan.»

Häröfver anförde disponenten för aktiebolaget Aspa bruk besvär af
följande innehåll.

Då han såväl vid kyrkostämma som hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande
företett handlingar, som utvisade att han såväl vid kyrkostämman
som fortfarande vore disponent för aktiebolaget, och 14 § i de för bolaget
gällande, af Kongl. Maj:t faststälda bolagsreglor uttryckligen innehölle, att
bolagets disponent vore behörig att sjelf eller genom ombud utföra och
bevaka bolagets talan i kommunala frågor, så kunde han icke finna annat
än att Konungens befallningshafvande saknat laga skäl för sitt ifrågavarande
utslag. Väl innehölle 9 § i kommunalstämmoförordningen, att
bolaget eller dess styrelse egde utse ombud att utöfva bolagets kommunala
rösträtt, men då i de för aktiebolaget Aspa bruk gällande, behörigen faststälda
bolagsreglor funnes bestämdt att disponenten eller den han utsåge

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

59

skulle utöfva, bolagets kommunala rösträtt, så hade ju bolaget dermed en
gång för alla befullmägtigat sin disponent att utöfva samma rösträtt. Han
ansåge följaktligen, att lian, då han vid kyrkostämman i fråga företedde
bolagsreglerna, också derigenom företett sådan fullmagt att rösta för bolaget,
som i 9 § af kommunalstämmoförordningen afsåges.

Uti infordrad förklaring hade Hammars församling vid kyrkostämma
den 22 november 1892 vidhållit sitt vid kyrkostämman den 17 sistlidne
juni fattade beslut, att löjtnant Robson för utöfvande af rösträtt för aktiebolaget
Aspa bruk bort vid stämman förete lagligen utfärdad fullmakt.
Sedan ej mindre pastorsembetet afgifvit yttrande, än ock Konungens befallningshafvande
inkommit med utlåtande, hemstälde statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet, vid ärendets föredragning den 20 januari 1893,
att, som klaganden icke kunde anses hafva styrkt sin behörighet att utöfva
bolagets rösträtt, Kongl. Maj:t täcktes förklara sig ej finna skäl att göra
ändring i det slut, Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utslag innehölle.

Hos domkapitlet i Karlstad hade Jon Jonsson och Jan Nilsson med
flere i Ganterud anfört besvär öfver ett med Fryksände församling den 10
april 1892 hållet val för återbesättande af förenade klockare-, organistoch
skollärarebefattningen derstädes, vid hvilket val folkskoleläraren K. W.
N. Redelius förklarats vald med 3,024 röster, hvaremot folkskoleläraren
E. W. Dalin erhållit 1,434 röster, och hade klagandena yrkat, att enär,
bland annat, den Nors jernbruksaktiebolag tillkommande rösträtt 1,766
röster utöfvats af dess förvaltare E. Hollender, utan att denne dertill i
behörig ordning befullmägtigats, dessa på Redelius afgifna röster måtte
förklaras ogiltiga och Dalin således förklaras rätteligen vald.

Med anledning af besvären förenade sig domkapitlets pluralitet om
följande den 10 september 1892 afsagda utslag:

»Domkapitlet har tagit, i öfvervägande hvad handlingar^ i detta
besvärsmål innehålla, och som deraf framgår, att den fullmagt, hvarpå
Nors jernbruksaktiebolags rösträtt utöfvats, icke blifvit, på sätt § 9 af
kong], förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet,
sådan den lyder enligt kongl. kungörelsen den 8 september 1868, föreskrifver,
utfärdad af bolaget, eller dess styrelse, utan af dess verkställande
direktör; alltså finner domkapitlet de på grund af denna fullmagt å Redelius
afgifna 1,766 röster böra honom frånräknas, hvarigenom Dalin erhåller
röstöfvervigt, hvadan domkapitlet, som vid sådant förhållande finner
livad öfrigt i målet förekommit icke påkalla något yttrande, pröfvar lagligt,
härmed förklara folkskoleläraren Emil Walfrid Dalin vara rätteligen vald
till klockare, organist och skollärai’e i Fryksände församling.

60

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Sedan besvär öfver detta utslag blifvit anförda af folkskolelärare!!
Redelius, samt vederbörande öfver besvären sig. förklarat, och domkapitlet
afgifvit infordradt utlåtande, ansåg statsrådet vid ärendets föredragning
den 3 februari 1893, att klaganden ej anfört skäl, som kunde verka ändring
i domkapitlets utslag.

Inom utskottet har yrkande framstälts derom, att föredragande departementschefens
behandling af förberörda, uti statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 8 december 1893 n:o 20 omförmälda ärende skulle
jemlik! 107 § regeringsformen inför Riksdagen anmälas.

Grundsatsen om bolags befogenhet att deltaga i kommunalstämmas
eller kyrkostämmas öfverläggningar och beslut är fastslagen uti kommunalförfattningarna.
Rättigheten till sådant deltagande är i fråga om landet
bestämd genom kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den
21 mars 1862 tillika med kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd af samma dag, af hvilka författningar den förstnämnda
innehåller en så lydande paragraf, nemligen den 8:de:

»En hvar välfräjdad svensk undersåte, som är medlem af en kommun
samt enligt 57 § förbunden att till kommunen erlägga skatt och icke
häftar för oguldna kommunalutskylder, skall, under iakttagande af de närmare
bestämmelser, som 9 § innehåller, vara berättigad att deltaga i kommunalstämmans
öfverläggningar och beslut.

Enahanda rättighet tillkommer bolag.»

Vidkommande formen för utöfning af rösträtt finnes uti § 9 af nyssnämnda
förordning följande föreskrift:

»För omyndig röstar förmyndaren eller, der flere äro förmyndare,
den som desse bland sig utse.

Ej må för samfäld egendom mer än en person talan i kommunalstämma
föra. f ör bolag må bolaget eller dess styrelse och för oskiftadt
bo delegarne i boet ombud utse. I

I förordningen om kyrkostämma m. in. stadgas i 6 §:

»Vid omröstning följes, ])ä landet, hvad för kommunalstämma —
— — — — stadgadt är i afseende på röstberäkning samt rösträtts

utöfning och öfverlåtande på annan person.»

Jemlikt gällande lag kan således ett bolag vid kyrkostämma eller
kommunalstämma rösta för sin egendom eller inkomst, om nemligen för
rösträttens utöfning ett ombud utses af bolaget eller dess styrelse.

Af nyss anförda paragrafer ur kommu nalförfattningarne framgår, att
lagstiftningen gjort en bestämd skilnad emellan å ena sidan ett bolags

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

61

rättighet att deltaga i öfverläggningar och beslut angående kommunens
kyrkliga eller kommunala angelägenheter och å andra sidan formen för
denna rättighets utöfning.

Den omförmälda rättigheten är nämligen en omedelbar följd af bolagets
tillvaro. Icke så formen för nämnda rättighets utöfvande. Enligt
gällande författningar skall till rösträttens utöfning ett ombud utses af ett
sådant bolagets organ, som eger full behörighet att genom val utse en viss
person till det ifrågavarande uppdragets fullgörande. Det fordras således
för det första, att det ombud, som skall utöfva rösträtten, utses af ett organ
för bolagets verksamhet. Det heter nemligen, att bolaget eller dess
styrelse må utse ombud, hvaraf följer, att ombudet icke kan utses ‘i och
genom bolagsordningen, som är en för bolagets tillvaro konstituerande akt,
utan att utväljande af ombud för bolaget är en handling, hvilken såväl i
begreppet som i tiden faller efter bolagets konstituerande. För det andra
skall valet af ombud afse en viss namngifven person; deraf följer, att ombudskapet
för utöfningen af rösträtten i kommunala angelägenheter icke
kan med laga verkan genom bolagsordningen förenas såsom institution med
någon annan befattning inom bolaget, t. ex. disponentskapet eller ordförandeskapet
inom styrelsen. För det ''tredje måste ombudet hafva blifvit
utsedt i angifvet syfte att utöfva en viss funktion, hvaraf följer, att bolagsordningen
icke kan med rättslig verkan föreskrifva, att irmehafvandet af en
viss befattning inom bolaget, t. ex. disponentskapet, skall omfatta och i sig
inbegripa någon särskild befogenhet inom kommunen t. ex. medlemskap af
kommunalstämma.

Frågan om rätten och formen för utöfningen af bolags rösträtt vid
kommunalstämma och kyrkostämma är af framstående betydelse i konstitutionelt
hänseende. Kommunallagarne, hvilka innehålla bestämmelser om
rösträtt i kommunens angelägenheter för såväl enskilda som bolag, stiftas
af Konungen och Riksdagen gemensamt. Fastställelsen af bolagsordningar
åter sker på administrativ väg. Genom sammanställning af de olika sätten
för å ena sidan ändringar af kommunalförfattningarne och å andra sidan
fastställelse eller ändring af en bolagsordning lär det blifva tydligt, att en
bolagsordning icke får och icke kan rättsgiltigt innehålla några regelbindande
föreskrifter för utöfningen af ett bolags kommunala rösträtt.

I följd häraf lär det vara klart, att afgörandet af sådana mål som
de tre af mig här refererade är oberoende af, huruvida den för ett bolag
på administrativ väg utfärdade bolagsordningen innehåller eller icke innehåller
någon bestämmelse derom, att bolagets disponent såsom sådan eger
att å kommunalstämma eller kyrkostämma utöfva bolagets rösträtt. För
sådan rösträtts utöfning fordras, att han af bolaget eller dess styrelse

62

Konstiiictionsutskottets Memorial N:o 7.

blifvit till ombud utsedd. De här ofvan anförda, af Konungens befallningshafvande
i Örebro län den 14 september 1892 och af domkapitlet i Karlstad
den 10 september samma år afsagda utslag, hvilka båda blifvit af
Kongl. Maj:t faststälda, häfda den grundsatsen, att utöfningen af bolags
rösträtt i kommunala angelägenheter är beroende deraf, att ombud blifvit
till detta uppdrags fullgörande utsedt. Deremot har samma, med kommunalförfattningarnes
rätt förstådda mening öfverensstämmande grundsats icke
blifvit följd vid afgörandet hos Kongl. Maj:t den 8 december 1893 af det
tredje ärendet, för hvilket jag i början af denna reservation lemnat redogörelse.
På grund af denna afvikelse har jag ansett, att föredragande
departementschefens behandling af nämnda ärende bort för Riksdagen jemlikt
107 § regeringsformen anmälas.

Herrar Vahlin och Hedin hafva yttrat:

(Utdrag af protokoll öfver kommandomål för arméen den 8 juni
1893 och generalorder af den 5 juni 1893).

Enligt utdrag af protokoll öfver kommandomål för arméen från och
med den 1 till och med den 8- juni H393 har Kongl. Magt den 5 juni
1893 på föredragning af statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
J. Christerson gillat följande beslut:

»Fältandaktsbok skall utlemnas till hvarje vid årets beväringsrekrytmöte
tjenstgörande värnpligtig.»

Till de med anledning af detta beslut af utskottet infordrade handlingarne
är bilagd en generalorder af följande innehåll:

»Till chefen för 1 fördelningen och generalbefälhafvaren i 1 militärdistriktet.

Sedan evangeliska fosterlandsstiftelsen i underdånighet anhållit, att
en å stiftelsens förlag utgifven fältandaktsbok måtte kostnadsfritt utdelas
till hvarje värnpligtig, som innevarande år första gången inträdt i tjenstgöring
har Kongl. Maj:t i nåder befallt, att exemplar deraf skall tilldelas
hvar och en vid årets beväringsrekrytmöte tjenstgörande beväringsman, med
påminnelse, att nämnda bok bör af denne förvaras och medföras vid inställelse
till tjenstgöring.

Hvilket blifvit regementen och corpser direkt meddeladt.

Stockholms slott den 5 juni 1893.

På nådigste befallning:

,/. Christerson.

C. A. M. Nordenskjöld.»

Konstitutionsutskottets Memorial N:n 7.

63

Af här återgifna handlingar framgår, att genom generalorder till arméen,
utfärdad på nådigste befallning, meddelats föreskrifter, som, så vidt
till utskottet aflemnade, här anförda kommandoprotokoll upplyser, icke af
Kongl. Maj:t gillats, och hafva vi ansett ensamt detta förhållande, såsom
icke öfverensstämmande med föreskrifterna i regeringsformen § 15, utgöra
giltig anledning att för Riksdagen anmäla ifrågavarande kommandomål. •

Att genom endast i kommandovåg beredt .och fattadt beslut föreskrifva
utdelandet af religiösa skrifter, synes oss icke lemna tillräcklig säkerhet
för att dessa skrifter undergått fullt sakkunnig granskning och derför
äro af beskaffenhet, att de bort tillerkännas den auktoritet, som de
måste förväntas erhålla af att genom regerings åtgärd spridas, och harsärskildt
innehållet af till utskottet aflemnade fältandaktsbok visat, att en mer
omsorgsfull granskning af vissa delar deraf varit af behofvet påkallad.

Genom anförda generalorder har icke endast meddelats föreskrift, att
— hvad kommandoprotokollet äfven innehåller — nämnda bok skulle tilldelas
en hvar af årets värnpligtige, utan äfven påminnelse, att den skulle
förvaras och vid inkallande till tjenstgöring medföras.

Dessa senare, genom generalordern tillagda, föreskrifter synas oss icke
oberättigadt kunna af de många värnpligtige, som icke tillhöra statskyrkan,
uppfattas såsom ett ingrepp i deras religiösa frihet, och då helt säkert äfven
många till statskyrkan hörande icke torde erkänna, att det religiösa
lifvet hos dem lämpligen kan och bör påverkas genom åtgärder i kommandoväg,
skall åtgärden äfven af dem kännas såsom ett oberättigadt religiöst
tvång.

Äfven om underlåtenhet att medhafva tilldelad andaktsbok möjligen
icke kommer att för de värnpligtige medföra egentlig bestraffning, skall
dock icke osannolikt dylik försummelse i flere fall komma att ådraga
dem åtminstone obehag. De, som anse sig förpligtade att ställa sig den
af herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet tillagda föreskriften
till efterrättelse —- och deras antal torde icke vara minst bland dissenters
— skola derför till de icke få saker, de såsom värnpligtige redan
förut hafva att ihågkomma och ombesörja, liksom till den packning de
måste föra med sig, äfven hafva att taga vara på en af dem måhända aldrig
använd bok.

Då den religiösa friheten hos oss i så många fall ännu icke vunnit
erkännande, och då särskildt de värnpligtige utan hänsyn till religion
tvingas att deltaga i statskyrkliga förrättningar, torde åtminstone hvarje
ny åtgärd, vid hvilken allt fortfarande lemnas obeaktadt, att andra religioner
än statskyrkans hos oss ega ett icke ringa antal anhängare, böra af
Riksdagen uppmärksammas; och detta så mycket mer som Riksdagen i

64

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

annat fall knappast eger säkerhet, att en dylik åtgärd, om den lemnas opåtald,
icke skall åtföljas af andra och kraftigare yttringar af ett religiöst nit,
som icke till fullo lärt akta annan öfvertygelses rätt till frihet från påverkan
genom tvångsåtgärder.

Af här anförda skäl hafva vi yrkat, att omförmälda kommandomål
skolat hos Riksdagen anmälas.

Herrar Elowson, Johnsson och Olsson hafva anfört:

(Protokoll öfver ministerielt ärende, hållet inför Hans Maj:t
Konungen den 2 februari 1894.)

Sedan utskottet begärt del af de ministeriella protokollen med tillhörande
handlingar angående våldsamheter, som mot två svenska och ett
norskt fartyg föröfvats i Peterhead, Skotland, den 1 och 2 augusti 1893,
har till utskottet öfverlemnats ett protokoll, hållet i ministeriel konselj den
2 februari innevarande år jemte åtskilliga handlingar i ämnet.

Då vår granskning af nämnda protokoll och handlingar gifvit vid handen,
att ärendet först efter sex månaders förlopp blifvit af hans excellens
herr ministern för utrikesärendena anmäldt och föredraget enligt § 11
regeringsformen,

att ministern för utrikes ärendena icke begagnat sig af det tillfälle,
den i saken förebragta utredningen erbjöd, att, med bemötande af de från
engelsk sida gjorda invändningarne, tydligt ådagalägga, hurusom svenska
undersåtars handelsrätt i förevarande fall verkligen icke blifvit respekterad,
att ministern för utrikes ärendena, ehuru reklamationer på grund
af förluster, som senare förorsakats derigenom att fartygen återsändes utan
att lossa, blifvit framstälda, likväl icke understödt dessa reklamationer, samt
att ärendet härigenom af ministern för utrikes ärendena bragtes i
sådant läge, att, när detsamma den 2 februari detta år inför Kongl. Maj:t
anmäldes och föredrogs, i sjelfva verket för Kongl. Maj:t intet annat återstod
än att bifalla ministerns för utrikes ärendena, af den ministeriella
konseljens öfriga ledamöter biträdda hemställan, att de framstälda reklamationerna
»icke skulle till någon vidare åtgärd föranleda», samt att ministern
för utrikes ärendena skulle bemyndigas att underrätta två af reklamanterna,
nemligen hufvudredaren för ångfartyget »Dagmar» och befälhafvare!!
å norska ångfartyget »Bernadotte», om det af storbritanniska regeringen
gjorda anbud att betala till kaptenen å fartyget »Dagmar» £ 10 och till
befälhafvare!! å »Bernadotte» £ 15 såsom »full ersättning för alla reklamationer
i samband med de tilldragelser, som egde rum vid fartyget »Dagmars»
ankomst till nämnda hamn» (Peterhead) med en last af tomtunnor,

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

65

så hafva vi ansett, att behandlingen af detta ärende bort af utskottet
för Riksdagen anmälas, och få nu anföra reservation mot utskottets afslag
å det om dylik anmälan gjorda yrkande.

Herr Hedin har slutligen anfört:

(Protokoll öfver ministerielt ärende, hållet inför Hans Maj:t
Konungen den 2 februari 1894.)

På hemställan af ministern för utrikes ärendena och jemlikt öfriga
närvarande statsrådsledamöters (herrar Boström, Gram och Östergren) tillstyrkan
förklarade Hans Maj:t Konungen, att de af Thorburn, Falck och
Hiorth framstälda reklamationer icke skulle till någon vidare åtgärd föranleda,
samt uppdrog åt ministern för utrikes ärendena att underrätta Falck och
Hiorth om det af storbritanniska regeringen gjorda anbud att betala till
kaptenen å fartyget »Dagmar» £ 10 och till kapten Hiorth il 15 som full
ersättning för alla reklamationer i samband med de tilldragelser, som egde
rum vid fartyget »Dagmars» ankomst till staden Peterhead.

Den 26 juli 1893 afgick från Uddevalla, med eu der intagen last af
tomtunnor, ångaren Dagmar, kapten Christofferson, destinerad till Fraserburgh
i Skotland, dit den anlände d. 29 s. in. Då kaptenen signalerade
efter lots för att komma in i hamnen, fick han nekande svar under uppgift
att hamnen vore öfverfyld af fiskefartyg, och samma vägran upprepade»
följande dag. Kaptenen nödgades den 81/7 gå till sjös, emedan fartygets
läge på den öppna redden, under inträffadt hårdt väder, var riskabelt,
och s. d. beslöt han sig att afgå till Peterhead, sedan han af lastemottagare
och lots fått den upplysningen, att tunnbindarne komme att göra
strejk, och sålunda insåg att fortsatt väntan och minskad trängsel ej skulle
undanrödja det verkliga hindret för fartyget att få inkomma i hamnen.

Denna detalj är icke omförmäld i det utdrag af ministerns för utrikes
ärendena anförande till det ministeriella protokollet den 2 februari
1894,. som offentliggjordes i Post- och Inrikes Tidningar den 6 februari,
men i den föregående, icke offentliggjorda delen af samma protokoll vidröres
den i de orden, att fartyget Dagmar, »som var befraktadt af Thorburn
att med last af tomtunnor afgå till Fraserburgh, på begäran af dervarande
lastemottagaren (mr Läders) afgått till Peterhead,» hvarjemte der

Bill. till Riksd. Prof. 1894. 3 Sami. 7 Höft. «)

66

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

äfven ur ett bref af 1 augusti från Liiders till Thorburn anföres, att
lastens lossande i Fi''aserburgh »syntes farlig, om ej omöjlig» (very dangerous,
if not impossible — heter det i brefvet). Händelsen har dock ej
varit för herr ministern obekant, ty den omtalas i konsulns i Leith bref till
utrikesministern den 3 augusti och i hans utförligare rapport eu månad
senare, äfvensom i andra handlingar.

Den 31 juli ankrade Dagmar på Peterheads redd och gick följande
morgon in i hamnen, afbidande högvattenstid för att komma in till kajen
och få lossa. Om hvad derefter tilldrog sig, inhemtas utaf den skrift,
hvarmed befälhafvare!! å Dagmar den 7 augusti hos rådstufvurätten i Uddevalla
anmälde sig till sjöförklarings afgifvande, samt af den inför rätten
den 9 augusti upptagna förklaringen följande:

Att omkring kl. 3 e. in. den 1 augusti en upprorisk folkmassa samlades
vid hamnen; att flere hundrade personer rusade öfver de i hamnen
till stort antal befintliga fiskebåtar och sålunda banade sig väg till Dagmar,
som de, efter att hafva kapat dess förtöjningar, äntrade från båda
sidor akter och förut, oaktadt kaptenen, till fartygets skydd, å detsamma
hissade den svenska flaggan; att folkmassan, som till eu del var beväpnad
med dragna knifvar, 1 hotade besättningen till lifvet 1 2 och hindrade dem
med våld att åter fästa förtöjningarna, hvarefter de upproriske beinägtigade
sig en å fartyget befintlig tross och dermed började hala fartyget ut ur
hamnen, men att kaptenen då, för att hindra uthalningen, lät fartygets
ångmaskin arbeta, och att besättningen lyckades att fälla babords ankare;
att fartyget emellertid af det upproriska folket blifvit förhaladt till närheten
af ett vid kajen liggande norskt ångfartyg vid namn Bernadotte,
till hvilket kaptenen Christofferson lät kasta eu tross under tillrop till
Bernadottes befälhafvare, kaptenen Hiorth, som han förut kände, att mottaga
trossen; att kaptenen Hiorth uppfylt, denna begäran och med trossen
sprungit ned på fiskarbåtarne samt fastgjort densamma, hvarefter eu del
af den uppretade folkmassan rusat ombord å Bernadotte och illa misshandlat
kaptenen Hiorth, hvars ansigte efter misshandeln synts öfverhöljdt
af blod; att under dessa uppträden endast en af stadens poliskonstaplar
befunnit sig ombord å Dagmar, hvarjemte några poliskonstaplar syntes
ombord å Bernadotte, men att, ehuru såväl nämnda poliskonstaplar som

1 Detta nämnes ej i det uti Post- och Inrikes Tidningar införda utdraget ur det
ministeriella protokollet.

2 I det offentliggjorda utdraget ur det ministeriella protokollet omtalas ej dessa
hotelser. De beslöjas under de ordalagen, att »kaptenen och besättningen blefvo efter egen
uppgift mycket skrämda, emedan de ansågo sig vara i lifsfara.»

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

67

kapten Christofferson och lians besättning gjorde allt hvad de kunde för
att lugna folket och afstyra våldsamheterna, sådant likväl ej lyckades; att
stadens hamnmästare, som befann sig å kajen, kapade den tross, som det
upproriska folket tagit från Dagmar och halade med, hvarefter upploppet
aftog något, så att det blef möjligt för kaptenen Christofferson att, med
rapport om förhållandet, affärda förste styrmannen Larsson till svenske
och norske vicekorisuln i Peterhead, William Boyd, till hvilkens kontor
kaptenen Christofferson derefter sjelf begaf sig; att vicekonsul Boyd för
dagen ej var hemma, men att i stället hans vikarie träffades, hos hvilken
kapten Christofferson då anmälde tilldragelsen och begärde hjelp mot det
upproriska folket samt afgaf skriftlig protest; att vikarien då tillkännagifvit,
att anmälan om upploppet redan skett från konsulatet till staden
Peterheads myndigheter, men att polisstyrkan i staden, som endast bestod
af sju man, var otillräcklig att lemna nödigt skydd; att kapten Christofferson
derefter åter begifvit sig ombord å sitt fartyg, som förtöjts vid långsidan
af ångfartyget Bernadotte, under det folkmassan fortfarande var samlad
och förhöll sig mycket hotande, utan att någon hjelp anlände från
stadens myndigheter; att, sedan natten förflutit, folkmassan åter, onsdagen
den 2 augusti, börjat svärma på och omkring ångfartyget Dagmar samt
till lifvet hotat dess besättning, om fartyget ej begåfve sig från staden,
hvarefter sistnämnde dag en poliskonstapel anländt och kallat kapten Christofferson
till inställelse inför stadens magistrat; att kapten Christofferson,
af fruktan att passera igenom den uppretade folkmassan, som till tusental
var samlad vid hamnen, vägrat att uppfylla denna begäran och frågat
hvad magistraten önskade, och att poliskonstapeln tillkännagaf, att magistraten
beslutat anmoda kaptenen att med sitt fartyg begifva sig ur stadens
hamn, för att skydda fartyg, gods och lif, enär magistraten saknade
medel att lemna nödigt skydd; att efter någon stund tvenne poliskonstaplar
anländt för att skydda kaptenen, då han gick i land för att ordna fartygets
uthalande, hvarefter kaptenen, åtföljd af poliskonstaplarne, begifvit
sig till lastemottagaren E. Löders, som tillika var befraktarens agent,
äfvensom skeppsmäklare!), hvilka begge rådde kaptenen att med sitt fartyg
begifva sig ur hamnen, enligt det uppretade folkets fordran; att kaptenen,
som fann folkets uppträdande icke vara en strejk mot arbetsgifvarne utan
eu »verklig revolution» för att hindra införandet af tomtunnorna, derefter
beslutat att begifva sig ur hamnen med sitt fartyg, enär ingen möjlighet
fans att få lasten lossad i Peterhead, der han af lastemottagaren erhållit
skriftlig förbindelse att ansvara för liggepenningarna; samt att fartyget nu
ligger bär i hamnen (Uddevalla) på fjerde dagen, derom lian underrättat
betraktaren. — Befraktarens närvarande rättegångsbiträde anmärkte nu, att

68

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Luders ej egde att såsom befraktarens agent vidtaga någon åtgärd utan
särskildt bemyndigande för hvarje fall.

Derefter vittnade förste styrmannen Lorens Peter Larsson, jemte det
han vitsordade hvad kaptenen i dagboken och inför rådstufvurätten anfört,
att under natten 1—2 augusti folkmassan kastat stenar ombord å Dagmar;
matrosen Oskar Olsson, med vitsordande af kaptenens uppgifter, »att då
han den 1 augusti var sysselsatt att sticka ut ankarkettingen, den uppretade
folkhopen hotat att skära strupen af honom, om han ej upphörde
med sitt arbete, hvarjemte han såg en i närheten stående person hafva
en dragen knif i handen, samt att natten 1—2 augusti folket kastat sä
mycket sten'' ombord å Dagmar, att dess vakt ej kunde uppehålla sig å
fördäck, utan måste söka skydd på midten af fartyget och å akterdäcket;
lättmatrosen Anders Olsson, att under ifrågavarande upplopp, hvarom han
i öfrigt hade lika berättelse att afgifva som kaptenen, folket hotade att
skära strupen af honom och den öfriga besättningen, som var sysselsatt
att sticka ut ketting för att hindra folket att hala fartyget ur hamnen,
samt att han, som natten 1—2 augusti befann sig i fartygets skans, hörde
suset af stenarne, som från land kastades ombord å fartyget. 1

Slutligen förklarade kapten Christofferson, på fråga af befraktarens
rättegångsbiträde, att det var först sedan lossningen af lasten, till följd af
upploppet i Peterhead, visat sig vara omöjlig, som kaptenen af lastemottagaren
erhöll löfte om ersättning för frakt och liggedagar, samt att kaptenen
med fartyget återvände till Uddevalla, utan att härom hafva meddelat
sig med befraktaren.

Den 29 juli afgick från Uddevalla, med samma slags last som Dagmar
och destinerad till Peterhead, ångaren Gylfe, kapten O. F. Gillholm. Om
anledningen, hvarför den med oförändradt ärende återvände, inhemtas af
befälhafvarens anmälan om sjöförklaring af hans under resan förda dagbok
och af förklaringen följande:

1 Om stenkastningen under natten mellan 1 och 2 augusti nämnes ingenting i det
offentliggjorda utdraget af herr utrikesministerns anförande till det ministeriella protokollet,
utan tvärtom förmäles der, att efter kl. 3,15 e. in. den 1 augusti »vidare vald icke utöfvats»
mot fartyget.

Ej mindre anmärkningsvärdt är, vid jemförelse med kaptenens och besättningens
ofvan meddelade berättelser, att herr ministern utan vidare tager för god den förklaring,
som afgifvits af de inför sheriffen förhörda polistjenstemännen, att de »haft folkhopen i
sin magt.»

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

69

Gylfe ankrade å Peterheads redd den 1 augusti, kl. 12,35 e. m. Kl.
5 kom »order ombord att fartyget ej fick inkomma i hamnen i anledning
af uppror bland arbetarne i land». Den 2 augusti kl. 2,20 f. m. kom lots
ombord och förde fartyget in i hamnen. »När» — heter det vidare i
kaptenens anmälan till rådstufvurätten -— »när förtöjningarna väl voro
fastsätta i land, kom en hel hop af orostiftare stormande och kastade dem
loss, så att fartyget måste sacka till en annan kaj. Äfven der försöktes
att få kastadt loss, men genom polisens mellankomst lyckades det att få
behålla trossarne fast och sedermera förhala till anvisad plats. Förtöjde
derstädes med trossar i land för- och akterut. När kaptenen skulle gå i
land, öfverfölls han af stenkastning från hopen, så att han måste vända
tillbaka och gå ombord, efterföljd af hopen, som återigen kastade loss förtrossen,
men genom polisens mellankomst lyckades det att åter få den
fastgjord. Senare på förmiddagen hopades folkmassan, nemligen de strejkande,
långs sidan af fartyget och kastade sten, sand och smuts in. in. ombord
under väldigt tjut och stojande. Skydd begärdes från svenska och
norska konsuln, men fick till svar, att all den ordning supprätthållande magten,
som i Peterhead stod att förfoga öfver, var utkommenderad för att
upprätthålla ordningen, men eftersom den strejkande hopen var sä stor, sä
kunde ej ordning upprätthållas '', så konsuln m. fl. af stadens myndigheter
och äfven lastemottagaren rådde fartygen, nemligen Gylfe och Dagmar, till
att hala ut ur hamnen. Så i fara för lif och fartyg och last riskerades
ej att qvarligga öfver natten. Fick så order af lastemottagaren att returnera
tillbaka till Uddevalla.» — I den sjöförklaring, som upptogs
den 9 augusti, berättade kapten Gillholm vidare, att han den 2 augusti,
kl. 12,30 e. in., kallats till firman Leask & C:os mäklarekontor genom ett
firmans ombud och en poliskonstapel, hvilka jemväl åtföljde Gillholm genom
den larmande folkhopen till mäklaren, hos hvilken kapten Christofferson
då jemväl befann sig; att mäklaren vid detta tillfälle uppgaf. att han
förut samma dag varit närvarande vid ett sammanträde af magistratens
ledamöter, vid hvilket sammanträde magistraten beslutat att uppmana Gillholm
och Christofferson att med sina fartyg och deras laster afgå från
staden; att härunder några personer af den utanför väntande upproriska
folkskaran inkommit på mäklarekontoret och tillkännagifvit, att, om ej de
begge kaptenerna voro färdiga att aflägsna sig derifrån, de skulle med
våld drifvas ut; att mäklaren då förklarat, att han ej kunde lemna något 1

1 I herr utrikesministerns uti Post- och Inrikes Tidningar offentliggjorda anförande
till protokollet i ministeriel konselj den 2 februari uppgifves, att »från fartyget Gylfe gjordes
ingen framställning om hjelp hvarken till vicekonsuln eller till myndigheterna.»

70

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

skydd och uppmanat kaptenerna att afresa med sina fartyg; att Gillholm
derefter begifvit sig till svenske och norske vice konsuln i Peterhead,
hvilken tillkännagaf, att polisstyrkan i staden icke vore tillräcklig att lemna
fartygen skydd mot det upproriska folket, och derför rådde kapten Gillholm
att afresa från staden med sitt fartyg och dess last; att ett dylikt
råd jemväl lemnades af firman Falkenberg & Dienesmann, som, enligt
uppgift, var lastemottagare och hvilken firma förklarade sig villig att betala
fartyget dess frakt; att i följd häraf, och då kaptenen Gillholm icke
fann någon utväg att få lasten lossad, han beslöt, för att skydda lif, fartyg
och last, att afresa från staden.

Styrmannen C. J. Johansson vitsordade kaptenens uppgifter och förklarade
sin mening vara, att lasten ej kunde lossas utan fara för besättningens
lif samt för fartyget och dess last; båtsmannen Vesterlind vittnade
att han den 2 augusti hörde folkmassan hotfullt ropa, att den skulle sätta
eld på Gylfe och dess last samt slå ihjel besättningen, om ej fartyget före
natten lemnade staden.

Den uppfattning af våldsamheternas verkliga beskaffenhet, som dessa
vittnesmål föranleda, bekräftas till fullo af följande meddelanden från herr
Liiders samt herrar Falkenberg och Dienesmann till herr Thorburn i
Uddevalla:

Herr Luders telegraferar den 4 augusti, att han beordrat Dagmar att
återvända, emedan han »tvangs af mobben och var i personlig fara». Hrr
Falkenberg & Dienesmann skrifva samma dag till herr Thorburn, att de
»nödgats» att sända Gylfe tillbaka, i ty att de varit i »lifsfara», då de upproriske
angrepo deras hus, att »polisen ej hade tillräcklig styrka att skydda
lossningen», och att de »voro lemnade i den rasande mobbens våld.» Herr
Luders skrifver den 5 augusti till herr Thorburn, att om han »insisterat»
på lossning af Dagmars last, Peterheads myndigheter »måhända» skulle
hafva tillkallat tillräcklig styrka polis och soldater, men att enligt hans
och andras mening resultatet deraf skulle hafva blifvit »ett lokalt inbördes
krig», samt att han och andra, intill dess nödig väpnad styrka anländt,
skulle hafva befunnit sig i personlig fara, och denna blifvit likadan igen,
så snai''t efter lossningen den extra polisstyrkan åter lemnat platsen.
»Faktum är», fortsätter han, »att jag och min agent herr Schultze voro
skrämda, och tvungna att handla så, som vi gjorde, af en hotande, upprorisk
mob.» Han säger också, att provosten Smiths till sekreteraren för
Skoband och till utgifvaren af en tidning i Aberdeen meddelade upplysningar
äro mycket origtiga, i ty att »det är ett nonsens att säga att intet försök
gjordes att föra tunnorna i land», eftersom ju ångaren af de upproriska
lösgjordes från kajen och kom i drift i hamnen.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

71

Trots den knapphändighet, hvartill herr utrikesministern ansett sig
böra inskränka sin redogörelse, har der funnits utrymme för upprepande
icke mindre än fyra gånger af herr Luders’ förklaring eller medgifvande
vid det förhör, hvarom vidare här nedan, att han visste, att skydd kunnat
erhållas, om han bestämt sig för att lossa lasten. Hvad detta medgifvande
i sjelfva verket innebär och hvad det rätteligen betyder, torde af det redan
anförda framgå tydligt nog, men belyses ytterligare af protokollet öfver det
officiella förhöret, hvartill jag i det följande återkommer.

Här torde ej böra lemnas å sido, att detta herr Löders’ yttrande, som
ej lärer böra lösryckas ur sitt sammanhang med hans utlåtelser om påföljden
af ett försök att lossa lasten under skydd af polis, derest sådant
»måhända» kunnat erhållas, af herr utrikesministern användts såsom motiv
för påståendet, att »ersättningsanspråk mot storbritanniska regeringen icke
kunna göras gällande.» Äro således svenska undersåtars traktatsenliga
rättigheters giltighet i England, för hvilkas skyddande svenska fartygsbefälhafvare
och svensk-norsk konsulatmyndighet äskat skydd af vederbörande
auktoriteter, beroende deraf, huruvida eu i England bosatt lastemottagare
äfven för sin del »insisterar» uppå att det äskade skyddet skall lemnas?
Att det någonsin skulle kunna falla den storbritanniska regeringen in att
låta denna absolut nya folkrätts-sats få gälla, derest den en gång skulle
t. ex. i Sverige åberopas mot storbritanniska undersåtar, lärer ingen föreställa
sig. Och att den öfver hufvud taget skulle vinna något erkännande
i annan måtto, än såsom ett eventuelt verksamt vapen mot svenska undersåtars
anspråk, är föga antagligt, ehuru vårt utrikesdepartement trott sig
ega auktoritet nog att proklamera den såsom allmängiltig.

Det är sant, att herr Löders i bref till herr Thorburn den 5 augusti
uttalar den åsigten, att Thorburn »näppeligen eger god laglig reklamation
mot Peterhead-myndigheterna», ett yttrande som herr utrikesministern återgifver,
såsom hade han härmed åberopat en auktoritet, mot hvilkens ord
hvarje invändning vore onyttig, — hvarvid jag blott erinrar om det som
nyss anfördes, att nemligen svenska undersåtars rättigheter i England ej
äro beroende af herr Luders’ underlåtenhet att »insistera» på en åtgärd,
som han, om den vidtoges, befarade skola leda till ett »lokalt inbördes
krig». Men detta bref och andra yttranden af herr Löders röja blott alltför
tydligt, att han, i sitt eget personliga intresse, afstyrkte reklamationer
mot myndigheterna på en ort, der han sjelf drifver affärsverksamhet och
under några dagars lopp befunnit sig i en mycket svår och farlig belägenhet.
<*

Likväl betviflade icke herr Löders — om man nu, enligt herr utrikesministerns
föredöme, skall betrakta honom såsom eu auktoritet — att

72

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

de svenske undersåtar, hvilkas rätt blifvit kränkt, verkligen egde giltiga
ersättningsanspråk att göra gällande. Det är skada, att herr utrikesministern
icke haft plats för ens eu antydan om herr Löders och andras samstämmande
åsigt i detta afseende. Redan i telegram af 4 augusti förmäler
Liiders, att enligt juristernas mening ersättningsanspråken borde framställas
genom svenska utrikesdepartementet, och att »goda utsigter» vore förhanden.
I det af herr utrikesministern citerade brefvet af 5 augusti från
herr Löders till herr Thorburn säger Luders, att hans juridiska rådgifvare
åt honom uppsatt ett bref, som han just stod i begrepp att aflåta till
myndigheterna i Peterhead, och deri skadeståndsanspråken upptogos (för
Dagmar) till £ 363. 14. 2, men att, då han ej väntar att få beloppet ersatt
utan diplomatisk intervention, han ville uppmana Thorburn att så fort
som möjligt påkalla sin regerings bistånd hos den engelska tilläggande
brefskrifvaren, att hans juridiska rådgifvare hyste de bästa förhoppningar,
att herr Thorburn på den vägen skulle röna framgång. I bref af den 4
augusti tillstyrka också herrar Falkenberg & Dienesmann, att skadeståndsanspråken
måtte framställas genom svenska utrikesdepartementet, och de
upprepa i bref af den 5 augusti samma råd i enlighet med en af dem
rådfrågad advokats utlåtande, som erinrat, att den diplomatiska reklamationsvägen
vore indicerad, alldenstund våld föröfvats mot svenska fartyg,
hvilka på grund af gällande handelstraktat bort få påräkna skydd. I bref
till herr Thorburn af 25 augusti yttrar herr Löders, att han »eger göda
skäl att tro, det engelska regeringen skall godtgöra Thorburns förlust».

Det redan citerade yttrandet i herr utrikesministerns meranämnda anförande,
att kaptenen och''besättningen på Dagmar blefvo »mycket skrämda,
emedan de ansägo sig vara i lifsfara», synes antyda, att skrämseln var
omotiverad och faran ringa; och möjligtvis skola de, som inhemta sin
kunskap om dessa tilldragelser blott ur det genom sin förvånande ofullständighet
i vigtiga afseende!! vilseledande anförandet förledas till denna
slutsats. En annan uppfattning lärer emellertid påtvinga sig hvar och en
som, utan förutfattad afsigt att i alla händelser godkänna det engelska
utrikesministeriets officiella uttalande i ämnet, tager kännedom om de ovederlaqda
uppgifterna i de svenska kaptenernas sjöförklaringar och öfriga här
ofvan refererade meddelanden. Att den, som i lugn och ro läser beskrifningen
om fara, för hvilken en annan varit utsatt, ej deraf röner samma

intryck, är lika naturligt, som det är oberättigadt att derför underskatta

den. Har man ofvanstående berättelser i minne, bör man ej känna sig
frestad att förvånas öfver mi* Leasks vittnesmål — då denne yttrar om

Dagmars befälhafvare: »Han var glad att få begifva sig hvart det skulle

vara, hellre än stanna i Peterhead. Han sade, att om detta beteende upp -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

73

repades, det korame att taga lifvet af hans hustru» — eller att med en
axelryckning omtala den skrämsel, som Dagmars befälhafvare och besättning
i sanning ej behöfva blygas för att kännas vid.

1 herr utrikesministerns anförande till det ministeriella protokollet
den 2 februari yttras,

att Löders (lastemottagaren, som från Fraserburgh anländt till
Peterhead) »gjorde ingen anhållan om polishjelp»,

_ att från fartyget Gylfe »gjordes ingen framställning om hjelp hvarken
till vicekonsulatet eller till myndigheterna»1, hvarjemte herr utrikesministern
blott med mycken tvekan uttalar den förmodan, att möjligen »icke all anledning
torde saknas till anmärkning mot Peterheadpolisens förhållande
under folkhopens försök att föra fartyget Dagmar ur stadens hamn».

Då herr utrikesministern påtagligen lägger stor vigt på det förmenta
förhållandet, att skydd mot våldet icke begärts, torde få erinras, att det
är eu hittills okänd rättsgrundsats, att ordningsmagtens skyldighet att ingripa
till afstyrande af våld mot person och egendom, som föröfvas under
dess ögon, skulle vara beroende af en anhållan om bistånd från den, som
är föremål för våldet och ofta, just i följd deraf, urståndsatt att framställa
eu sådan anhållan. Denna skyldighet lärer väl vara sjelffallen, och man
har ej veterligen förr drifvit den läran, att den skulle vara mindre giltig
med hänsyn till i lofliga ärenden stadda utländingar än mot eget lands
medborgare. Men äfven om i England svenska undersåtars anspråk på
ordningsmagtens skydd skulle vara beroende af, att de bedja om bistånd
■ ett vilkor, som ganska visst engelska undersåtar icke äro underkastade
i Sverige så förhåller det sig faktiskt icke så, att af dem, som voro
utsätta för våldsamheterna, eller af andra på deras vägnar, ingen framställning
om skydd och hjelp gjordes. Oafsedt hvad kaptenernas sjöförklaringar
i detta afseende upplysa, innehålla andra till utskottet öfverlemnade
handlingar härom fullständig bevisning.

Till tjenstförrättande svensk-norske konsuln i Leith, herr Tornöes bref
till utrikesministern äro i afskrift bilagda,

_ telegram af 2 augusti till konsul Tornöe från svensk-norske vicekonsuln
i Peterhead, herr William Boyd, af innehåll att denne gjort framställning
om förstärkt polishjelp för händelse af behof,

bref från Dagmars befälhafvare till vicekonsuln i Peterhead med anhållan
om »skydd»,

eu af vicekonsulns vikarie, herr Robert Gray, undertecknad »note» af
innehåll, att kapten Christoffersons nämnda bref afiemnades genom Dagmars

1 Att denna uppgift strider mot kapten Gillholms sjöförklaring, är redan anmärkt.
Bill. till Riksd. Prof. 1894. 3 Sami. 7 Fläft. 10

74

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

styrman å vicekonsulns kontor den 1 augusti, kl. 3,so e. m.; att herr Gray
då först begaf sig till polisbyrån, som befans vara stängd, derefter till
södra hamnen, der han träffade polisinspektören Hendry och meddelade
honom, att det vore »nödvändigt att genast förskaffa förstärkt polishjelp»;
att han derpå begaf sig till herr Leasks kontor, der han erhöll det medmeddelandet,
att lossningen skulle ega rum, derest polisen vore i stånd
att beherrska orostiftarne; att han strax derefter uti inspektören Hendrys
närvaro inför baillie Mitchell, som i provostens frånvaro fungerade såsom
»chief magistrate», »upprepade sin anhållan om tillräckligt polisskydd»,

telegram af 2 augusti från vicekonsuln i Peterhead till County chief
constable i Aberdeen, med underrättelse att våld föröfvats mot svenskt
fartyg, att ytterligare oordning och våld kunde befaras, att polisstyrkan
ej vore tillräcklig, på hvilket allt telegramafsändaren fäste vederbörandes
»allvarliga uppmärksamhet».

I bref till tjenstförrättande konsuln i Leith, datera,dt, den 4 augusti,
meddelar vicekonsuln i Peterhead vidare, att han den 2 augusti från the
town clerk i Peterhead mottagit ett bref, åtföljdt utaf afskrift af dennes
bref till herrar Schulze & Helfft med anhållan, att firman måtte »underrätta
vederbörande, innan de försökte att lossa lasten, på det att den polisförstärkning
kunde anskaffas, som blefve behöflig». Vicekonsuln anmärker,
att, han ej inser skälen, hvarför detta meddelande gjordes till honom, samt
att det egde rum, sedan han erfarit att »de två svenska fartygen leranat
hamnen och afseglat». Han tillägger slutligen, att hans anhållan hos grefskapsmyndigheterna
om förstärkt polishjelp leinnats obesvärad..

För den händelse, att omdömet om vederbörande myndigheters tillvägagående
verkligen bör bero af svaret på den fragan, huruvida de, mot
hvilka våldet föröfvats, anhållit om det bistånd och det, skydd, hvarå de
äfven dessförutan egde giltigt anspråk, så lärer det, följaktligen vara, ådagalagdt,
att, i detta afseende ingenting af dem försummats. Också har tjenstförrättande
svensk-norske konsuln i Leith ej funnit sig hafva anledning
till sådan tvekan, som herr utrikesministern röjer, angående rätta domen
öfver polisens beteende. Konsuln yttrar nemligen i sin förut omnämnda,
efter undersökning å ort och ställe utarbetade rapport, att »det kan föi
visso icke sägas, att polismyndigheterna uppfyllde sina skyldigheter med
hänsyn till skyddande af en annan vänskaplig nations undersåtar och egendom».
Han tillägger följande anmärkningsvärda ord, för hvilka — liksom för
så många andra märkliga yttranden — utrymme beklagligtvis saknats i herr
utrikesministerns anförande till det ministeriella protokollet : »det måste anses
för erkändt, att ett sådant skandalöst beteende, som ofvan beskrifvits, icke

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

75

skulle hafva antagit sådana dimensioner, om icke alla de i affären direkt
intresserade varit utländingar».

Sedan sekreteraren för Skoband den 8 augusti gifvit befallning om
undersökning rörande de i Peterhead timade händelser, företogs inför sheriffen
i Aberdeen herr J. Guthrie Smith och i närvaro af flere officiella
personer den 18 augusti ett förhör. Den officiella redogörelsen för detta
förhör föreligger, bland de utskottet meddelade handlingar, i tvä exemplar,
båda af Foreign office meddelade svensk-norska legationen, det ena tryckt
den 7» 1893, det andra den 30/9 1 8 9 3. Det senare betecknas såsom den
•»korrigerade» officiella rapporten om det af sheriffen i Aberdeen hållna förhöret
och skulle, enligt anmodan från Foreign office, »substitueras» för det
förra, hvilket nu, ehuru lika officielt öfverlemnadt, betecknades såsom ett
— korrekturafdrag»!, Bland de genom korrigeringsåtgärder tillkomna skiljaktigheterna
märkes kursiveringen af vissa delar af herr Löders’ vittnesmål,
hvilka, såsom redan är antydt, blifva användbara och förmånliga för den
officielt-engelska framställningen af saken, om och endast om man lägger
all vigt på de delarne af hans yttrande, men lernnar de öfriga å sido.

Ifrågavarande redogörelse för den officiella undersökningen inledes af
en skrifvelse från undersökningsförrättaren, sheriffen Smith. Efter att
hafva med mycket lätt hand berört »Dagmars» första äfventyr (i Fraserburgh)
— vid fartygets ankomst till Fraserburgh den 2!''/7, säger han,
yppades bland tunnbindarne »a strong feeling» — konstaterar han, att uppträdena
i Peterhead den 1 augusti hade gjort det fullkomligt tydligt, att
lossning af lasten ej kunde verkställas »utan betydlig ökning af den vanliga
polisstyrkan». Under fisketiden består polisstyrkan i Peterhead af en
inspektör, eu sergeant och nio konstaplar, »en styrka alldeles otillräcklig
att hämma ett allvarsamt tumult». Men grefskapets chief constable har
förklarat, att, »om han blifvit anmodad», han inom några timmar skulle
hafva kunnat ställa till förfogande femtio man af staden Aberdeens polis
och femtio från angränsande delar af grefskapet, hvilken styrka jemte
Peterheads polis skulle hafva varit fullt tillräcklig att förekomma oroligheter,
och att sannolikt genast vid dess uppträdande intet vidare motstånd
skulle hafva försökts. Också ville eu ledamot af lokalstyrelsen, baillie
Mitchell, att man skulle anskaffa en för ordningens upprätthållande tillräcklig
styrka och sätta lastemottagarne i stånd att »handla så, som de
ansåge lämpligt». Hvarför gick man då ej till väga på det sättet? Sheriffen
svarar, att Mitchells mening väl »i allmänhet» anvisar den rätta vägen,
men att i det föreliggande fallet saken, närmare besedd, ställer sig annorlunda.
Ty en strejk af de qvinnor, som gäla fisken och packa den för
export, skulle vid fiskesäsongens höjdpunkt hafva ådragit »samhället och

76

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

särskildt salteriidkarne» enorm förlust. Härefter sammanfattar sheriffen sin
åsigt i följande förvånansvärda satser:

att intet kan läggas lokalpolisen till last,

att grefskapsmyndigheterna voro beredda att förskaffa allt erforderligt
skydd,

att stadsmyndigheterna härom underrättade fartygens konsignatärer,
att fartygens återvändande var en »frivillig» åtgärd på befallning af
dem, till hvilka de voro adresserade,

och att konsignatärerna gjorde så, dels för att återställa lugnet bland
allmänheten, dels för att hindra arbetarne i salterierna att nedlägga arbetet.

Af protokollet öfver förhöret — som sheriffen öppnade med ett tal,
deri han om det »skandalösa anfallet» på de svenska fartygen, yttrade, att
»ingenting mera vettlöst eller ytterligt laglöst kan tänkas» — inhemtas:

James Mc Combie (salteriidkare, Peterhead) vittnar, att »det var alldeles
omöjligt att försöka lossa tunnorna», att »intet enda försök gjordes
att häkta någon» af dem, som deltogo i angreppet, ehuru polisen hade
godt tillfälle att se, hvilka föröfvade våldet, att om polisen gjort hvad han
anser hafva varit dess pligt, eller om lokalstyrelsen gifvit den befallning
att göra sin skyldighet, den skulle hafva hämmat upploppet genom att
arrestera ledarne, men att emellertid ingen häktning egde rum förr än
några dagar efteråt, samt slutligen att, om man hindrat våldet mot fartygen,
det icke skulle hafva blifvit någon strike. På frågor, som till
honom stäldes af Mitchell (burgh fiscal) och Martin (town clerk), om
han till den förre gjort någon framställning eller till honom eller polis anfört
klagomål, eller påkallat lokalstyrelsens (the magistrates’) uppmärksamhet
på hvad som skedde, svarade han: »Nej, det var alldeles onödigt; polisen
var der och såg hvad som skedde. — Stadens styresmän voro der. Hade
de gjort sin pligt, så kunde de med ens hafva hämmat det, men de läto
det ske».

Edward Liiders (coinmission agent, Peterhead) svarade på frågan,
om magistratspersonerna rådde honom att skicka lasten tillbaka, att de ej
precis gåfvo detta »råd», men att det syntes vara deras önskan, och att
t. ex. Carnegie (en af baillies) väl icke »rådde» honom till de! men sade
att »det var hans mening att det vore bäst». Nere vid hamnen hade
Löders varit föremål för personliga hotelser. Somliga sade: »Slå honom»,
andra: »Kasta honom i hamnen».

Sheriffen ledde förhöret med de inkallade utländingarna på ett helt
annat sätt än med dem, som äro engelsmän. Medan de senare, såsom
Mc Combie, fritt fingo säga synnerligen misshagliga saker, snästes de förra
på ett sätt, som knappt kan undgå att väcka något tvifvel om opartisk -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

77

heten hos undersökningens ledare. När Luders sade, att lian fruktat för
»blodsutgjutelse», tillrättavisades han med den frågan, om han ansåge
»detta land» och dess »lag» så svaga att, såsom Luders yttrat, »tunnbindarne
hade herraväldet i staden», och på detta sätt framtvingas svaret, att
naturligtvis lagens vilja skulle hafva kunnat med magt göras gällande (be
enforced).

Max Schultze (sillhandlare, Peterhead, till hvilken Luders konsignerat
Dagmars last, då den ej kunnat lossas i Fraserburgh med anledning
af dervarande tunnbindares fiendtliga hållning) började med den bekännelsen,
att han var rädd för att yttra något som »komme i bladen», ty »sade
han något som misshagade befolkningen, så skulle han komma i samma
belägenhet som den 1 augusti», hvartill sheriffen genmäle, att han ej kund»
fästa afseende vid denna invändning, tilläggande det i betraktande af omständigheter
mera välklingande än värdefulla löftet, att vittnet »ej af sådan
anledning behöfde hysa någon fruktan».

Fogande sig efter detta förständigande berättade Schultze, att på
onsdagen den 2 augusti unobben» samlades vid hans bostad och begärde
att han skulle betala »Dagmars» frakt, emedan kaptenen ej ville afresa
utan att ha fått trakten betald, att han då till eu af tunnbindarne lemnade
en anvisning å 112 f. 10 sh., att han fick den tillbaka, men istället
måste utfärda en ny å mer än dubbla beloppet, eller 263 fl och några
shillings (hvarmed ''äfven returfrakten ersattes). Sheriffen frågade, om han
gjorde det ofrivilligt i följd af fruktan för mobben»1, hvartill herr Schultze
genrnälte, att det »är eu svår fråga för mig att besvara, efter som jag i
alla händelser måste betala». Flvad skulle följden hafva blifvit — fortsatte
sheriffen —- om Ni vägrat? »Jag kan ej veta. Utan tvifvel skulle
följderna hafva blifvit allvarsamma i den ställning, hvari jag befann mig.
Der fans ingen polisman i närheten af mitt hus. Jag var helt och hållet
lemnad åt mig sjelf, och hvad skulle jag göra? Jag hade intet val. Der
voro 1,000 personer framför huset. — Jag mottog brefvet från town clerk,
efter att allt vav öfver. Det var sedan jag lemnat anvisningen. Jag mottog
det o. kl. 4 eller 5».

1 »Gaf Ni anvisningen frivilligt på grund af Er fruktan för mobben?» (Did you give
this cheque voluntarily on account of your fear of the mob?) — den undersökningsförrättande
sheriffens fråga har verkligen denna otroliga lydelse, som — jemte vissa andra frågor —
karakteriserar på samma gång hans bemödande att åt de svenska fartygens afsegling från
Peterhead gifva skenet af den fullständigaste, ej af något hot, någon fara eller något tvång
påverkade frivillighet, och den anda, hvari förhöret med de i saken intresserade utländingarne
leddes.

78

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 1.

William Hutclmon Leask (skeppsmäklare, Peterhead) hade först sedan
allt var arrangeradt fått bref från town clerk med afskrift af densammes
bref till herrar Schultze & Helfft, deri lokalstyrelsen, »med hänsyn till
upphetsningen bland tunnbindarne», begärde underrättelse på förhand, innan
man försökte att lossa lasten, detta i afsigt att »förskaffa den ytterligare
polisstyrka som vore nödig».

G. Birnie (hamnmästare, Peterhead) förklarade sig ej kunna inse,
att det fans något hinder mot att lossa. — Poliskonstapeln G. Adam
hyste samma mening. — Konstapeln A. Thorit kunde ej begripa hvad som
skrämt kaptenens hustru, trodde ej att — andra dagen — försök att lossa
skulle hafva orsakat upplopp, men tillägger också, att utan ökad polisstyrka
lossningen ej kunnat ega rum. — Polissergeanten G. H. Rohb kunde lika
litet se något hinder mot lossning. Men om hopen gjort motstånd, hade
Ni då tillräcklig styrka för att skydda fartyget? »Nej». — J. Hendry
(polisinspektör, Peterhead) hade kommit tillstädes, när oväsendet var förbi.
Strax derefter råkade han svensk-norske vicekonsulns vikarie, herr Gray,
hvilken hade för afsigt att låta lossa lasten och derför uppmanade honom
att begära förstärkning. Hendry svarade, att han ej egde att göra det,
men skulle vända sig till stadsstyrelsen. Han träffade derpå baillie Mitchell,
för hvilken han nämnde Grays önskan, och hvilkens samtycke han fick.
De följdes derefter åt till town clerks kontor, der de gemensamt undertecknade
en anhållan till stadsstyrelsen om förstärkt polishjelp. Eu annan
af stadens baillies, Ross, godkände den, men den tredje, Carnegie,
vägrade under förebärande, att herr Schultze ej önskade lossning af
lasten, samt föreslog i stället, att ett magi stråts möte skulle hållas kl. 5.
Det egde också ruin, och beslöt — intet armat än att ett nytt möte skulle
hållas följande förmiddag, då provosten, som för tillfället var borta, kunde
komma tillstädes. Innan Mitchell (tjenstgörande town clerk) på onsdagsförmiddagen
begaf sig till detta möte, träffade han svensk-norske konsuln,
som sade honom, att man ville lossa, men att tillräckligt polisskydd ej
fans, och att han, vicekonsuln, telegraferat till grefskapets chief constable
om förstärkning. Vid mötet förklarade väl provosten att, i händelse
af motstånd mot lossningen, polisstyrkan ej vore tillräcklig, och att han,
om man insisterade på lossning, skulle skaffa förstärkning, hvartill han
dock behöfde någon »tid»; men tilläde, att detta var — obehöflig^ emedan
den vid mötet närvarande Luders sagt, att han ville betala 20 ■£■ till tunnbindare-associationen
ocli låta fartyget gå ut på redden.

Då Luders i ett ytterligare vittnesmål yttrade, att han »delvis» låtit
sig bestämmas af farhågan att se stadens handel förlamad, sökte sheriffen
pressa honom att medgifva, att han alls icke påverkats af någon fruktan

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

79

för »lugnets störande». Luders sökte väl hålla i sig, sägande att han ej
velat bära något ansvar för möjliga oroligheter. Men då anslog sheriffen
åter den ton, han valt för att i kritiska ögonblick imponera på utländingarna.
Tviflade — frågar han — tviflade Ni på, att myndigheterna kunde
skydda Er? Luders vågade tydligen icke svara ja, utan medgaf, att »detta
land» naturligtvis var starkt nog att på längden få bugt på »ett lokalt störande
af lugnet». Sheriffen: »Här kommer intet på längden i fråga».
Luders: »Det kunde väl räcka en dag eller två, så vidt jag förstod».
Sheriffen: »Hvad för slag? Det skulle ej räckt fem minuter». Löders invände,
att det väl ej kunnat ske, med mindre extra polis anskaffades från
Aberdeen. Sheriffen: »Det angick ej Er!» — Och på detta sätt, med dessa
förbehåll, pinas slutligen fram det medgifvandet af Löders, att lasten
kunnat lossas, om han velat tilltvinga sig det (Yes, if I had enforced it).

Svensk-norske vicekonsulns kompanjon och vikarie Gray vittnade,
att genom »Dagmars» styrman och mäklare (Leask) begäran om bistånd
med anledning af upploppet framstälts till vicekonsulatet, att han af polisinspektören
Hendry begärt polisförstärkning, och att han, sedan Leask
sagt, att han ville lossa (det var fram på eftermiddagen den 1 augusti),
till Mitchell upprepat samma anhållan.

John Mitchell (senior baillie i Peterhead) bekräftar att Gray, såsom
representant för vicekonsuln, sagt honom att man ville lossa, hvarför M.
vändt sig till Hendry, som förklarat sig anse polisstyrkan otillräcklig; båda
hade derför förenat sig om den här ofvan i Hendrys vittnesmål omtalade
framställningen till stad sstyrelsen. Han bekräftar också, att vid dess möte
ä e. in. den 1 augusti ingen åtgärd beslöts. Och om förrniddagsmötet följande
dag inhemtar man af hans berättelse, att vederbörande då inskränkte
sig till erkännandet af sin »förpligtelse» att lemna »fullt skydd». Löders
blef skrämd af »processionen» (arbetarnes promenad genom gatorna). »Dessa
tyskar låta mycket lätt skrämma sig». Ytterligare ljus sprider han öfver
den passivitet in praxi, som gör detta teoretiska erkännande så onyttigt
och på samma gång påtrycker det eu pregel af skrymteri, när han omtalar,
att till Luders, som infann sig vid förrniddagsmötet, framstäldes följande
fråga: »Vi höra, att Ni just nu har i hamnen en last eller två af
tunnor. Har Ni något förslag att göra oss med anledning häraf ?» Löders
skulle uppenbarligen derigenom, att den erkända skyldigheten att skydda
honom stannade vid blotta ord, förmås att begripa, att han borde ikläda sitt
görande ocli låtande det fö]1 vederbörande så önskvärda skenet af ett frivilligt,
initiativ — som sedermera kunde åberopas mot honom. Också tvekade ej

John Smith (provost i Peterhead) att ej blott upprepa det obligata
»vi voro färdiga och villiga» att, efter några timmars varsel, lemna allt

80

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

nödigt bistånd för lossningen, utan ock omtala, att ingen blef mer »öfver
raskad» än han och hans embetsbroder, när de tingo den öfvermåttan märkvärdiga
underrättelsen, att fartygen skickats bort. Han vidgick emellertid,
att han ansåg den i Peterhead befintliga polisstyrkan »absolut otillräcklig
att dämpa ett upplopp».

Major Gordon (chief constable i Aberdeenshire) förklarade, att han
varit i tillfälle att lemna fullt tillräcklig polishjelp. Hade vederbörande
begärt den på f. m. den 2 augusti, kunde förstärkning å 40 till 50 man
ha anländt från Aberdeen kl. 2, och ytterligare 50 man kl. 6.

Charles Carnegie (baillie i Peterhead) bekräftar, att å eftermiddagsmötet
ingen åtgärd beslöts, och att man å mötet följande dag ej fann skäl
att anskaffa någon förstärkning, hvaremot man då »erkände sin ansvarsskyldighet»,
derest lossning önskades.

H. B. Mitchell hade på det till honom, i egenskap af stadsstyrelsens
»juridiske rådgifvare», af provosten under förmiddagsmötet stälda spörsmålet,
hvad vederbörandes skyldighet vore, svarat, att det var deras pligt att
skydda lossningen. Huruvida och när erkännandet af denna pligt borde
öfvergå från ord till handling, derom upplyser han icke att han uttalat sig.

Hersch Dienesmann (firma Dienesmann & Falkenberg): Till honom
var »Gylfes» last konsignerad, och han hade sålt den till åtskilliga salteriidkare,
hvilka sjelfva skulle lossa tunnorna, men ej gjorde det: »de sade
alla, att det var omöjligt». Han hade ej sett, hvad som tilldrog sig vid
hamnen, men af kaptenen hört, att det kastades sten mot honom och besättningen,
samt att förtöjningarna lossades tre gånger. En deputation från
salteriidkare, som ej hörde till köparne af Gylfes last, kom och bad firman
att skicka bort fartyget, emedan deras sill eljest skulle blifva förderfvad:
de fruktade strejk, om lossning egde rum. De upproriske använde ett
annat öfvertagningsmedel: »vårt hus var omgifvet af mobben, och vi kunde
ej komma ut». Så förmåddes de att betala kaptenen 160 B. i frakt och låta
fartyget afgå.

Sitt antagna system trogen, sökte''sheriffen att afpressa vittnet yttranden,
hvilka kunde tydas såsom ett erkännande, att alls ingen fara varit
på tärde, och beslutet att hemsända fartyget den mest frivilliga bland alla
otvungna handlingar. Når Dienesmann säger, att lossning ej kunde ske,
emedan polisstyrkan var otillräcklig, genmäler sheriffen: »Aberdeenshire är
ett stort grefskap». Dienesmann: Kanske, jag vet icke. Sheriffen: I Aberdeen
finnas 150 män, af hvilka en stor del kunde komma med nästa tåg.
Dienesmann: Vi fingo ej hit dem. Sheriffen: Emedan Ni ej begärde dem.
Dienesmann: Det var ej vår sak, vi hade ej att lossa tunnorna. Sheriffen:
Hvarför begärde ej salteriidkarne skydd? Dienesmann: Deras mening var, att

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

81

att skydd ej kunnat lemnas dem. Sheriffen: Var Ni ej skyldig att leverera
(tunnorna) till salteriidkarne? Dienesmann: Jo, vi voro skyldiga att bringa
fartyget in i hamnen, men de hade att lossa. Sheriffen: Hur kom Ni att
skicka bort fartyget? Dienesmann: Emedan salteriidkarne begärde det.
Sheriffen: Men ingen af dem hade köpt lasten. Hvad rätt hade Ni att
skicka bort fartyget utan köparnes samtycke? Dienesmann: Vi skickade
bud till köparne, och de svarade: »Vi kunna ej taga dem». Det var deras
sak att föra lasten i land. Sheriffen, besluten att intervenera rolerna
och placera vittnet på de anklagades bänk, upprepar den redan besvarade
frågan: Hur kom Ni att skicka bort fartygen utan samtycke af dem,
som köpt lasten? Dienesmann upprepar också: De sade, vi kunna ej föra
eu tunna i land, emedan tunnbindarne ej skulle tillåta det. Sheriffen:
Således (!) var det farhåga, att affärerna skulle rubbas genom tunnbindarnes
strejk, men icke (!) att lugnet. skulle bli stördt? Dienesmann upprepar:
De sade, att inobben på kajerna ej komme att tillåta lossning. Sheriffen:
Polisen skulle hafva skyddat Er. Uppenbarligen var för Er och köparne
strejken mera allvarsam, än frågan om lugnets bibehållande? Dienesmann:
De voro rädda för mobben, oafsedt strejken. Sheriffen: Qvinnorna sympatiserade
med tunnbindarne; salterierna berodde af qvinnorna, för att få fisken
gällad; hade qvinnorna strejkat jemte tunnbindarne, så kunde arbetet fått
inställas? Dienesmann: Det var ett af skälen. Sheriffen: Var det hufvudskälet?
Dienesmann; Det var ett af skälen. Sheriffen: Var det ej hufvudskälet?
Dienesmann: Jo. Sheriffen: Då har Ni utan skäl tadlat polisen
och auktoriteterna. Dienesmann: Det har jag aldrig gjort. Sheriffen: Men
Ni visste, att de hela tiden voro villiga att gifva Er det skydd, Ni begärde?
Dienesmann: Salteriidkarne sade, att polisen var otillräcklig. Sheriffen:
Om . Ni säger, att gr ef skåpets polis (!) var otillräcklig, så säger Ni
hvad - - jag vet ej är sant. Dienesmann: Jag menade Peterheads polis.
Sheriffen: Ni begriper ej polissystemets natur; polisen i Peterhead är tillräcklig
blott för vanliga fall, men hela grefskapets polis är användbar för
skyddandet af Peterhead.

Sedan Sheriffen på detta sätt expedierat representanten för en utländsk
och judisk firma, återtager han, i förhöret med egna landsmän, ett
mera tillbörligt skick.

John Mair (salteriidkare) vittnade, att när han och öfrige deputerade
kornmo till »judarne, Dienesmann & Falkenberg», och klagade sin nöd,
dessa behjertade deras svåra belägenhet »with perishable goods on hand».
Och en annan salteriidkare

James S. Davidson fick också säga hvad han hade att säga, utan
att blifva hutlad och blindsäd. Hade man försökt — förklarade han —
Bill. till Itiksd. 1‘rot. 1834. 3 Sami. 7 Höft.

11

82

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

att lossa tunnorna, så fans för visso intet till hinder för mobben att taga
herraväldet i staden; »det skulle hafva varit ändamåslöst att göra motstånd
mot en sådan mobb». Sheriffen: Men intet försök gjordes att leverera
lasten? Davidson: De voro terroriserade. Hade jag varit i ett främmande
land och inför samma förhållanden, skulle jag förmodligen hafva gjort samma
uppoffringar. Sheriffen: Hvad kunde Ni mer begära, om bistånd erhållits
inom 2, 3 timmar? Davidson: »Så vidt jag såg, gjordes aldrig något försök
att bereda dem bistånd. Jag såg ej någon af lokalpolisen underlåta
sin pligt, men det skulle ha varit vanvett af en så liten styrka att försöka
motstå massan».

Om skadeståndsanspråken inhemtas af handlingarna följande:

A. Dagmars hufvudredare, hr Falck i Göteborg, upptager i sin till
Kongl. Maj:t ingifna skrift af 18 augusti rederiets förlust till

1) Enligt uppgift från kaptenen en

dags uppehåll........................ 180 kr.

skadade trossar ........................... 100 kr.

kol, olja och talg, som åtgått derigenom
att ångaren måst

ligga klar för hastig manöver 35 kr. 80 öre 315 kr. 80 öre.

2) Förlorad frakt i Fraserburgh derigenom att farty gets

befälhafvare hindrades att fullgöra sina
åtaganden enligt bifogade certeparti, genom
hvilket ångaren var befraktad för 3,000 tunnor
sill ä 1 sk. 5. p. per tunna — £■ 212,io........ 3,856 kr. 88 öre.

3) Eventuel! 100 £, derest rederiet blefve nödsakadt

att, såsom skadestånd för underlätet fullgörande
af certepartiet, erlägga detta belopp,
hvarom yrkande blifvit framstäldt.

I en senare skrift, af 22 augusti, nedsätter han reklamationen n:r 2)
till 1,150 kronor, emedan »af befraktare i Peterhead uppburits 1,350 kr.,
äfvensom diverse kostnader icke behöft .ler förekomma, hvilka han högt beräknar
till 1,35 6,08». Deremot vidhöll han, utom post 1), äfven reklamationen
under 3), emedan, äfven om det mot rederiet framstälda yrkandet måhända
ej skulle vid svensk domstol gillas, fartyget alltid stode i fara att,
vid ankomst till engelsk hamn, blifva taget i beslag för detta kraf, då
valet blefve mellan att antingen betala eller förlora en dyrbar tid och
underkasta sig dyr rättegång vid engelsk domstol.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

83

Sådana voro herr Falcks reklamationer enligt de utskottet meddelade
handlingar. I herr utrikesministerns offentliggjorda anförande till det
ministeriella protokollet heter det åter, att Falck blott »begärt ersättning
af 100 kronor för eu liggedag samt ett belopp af tillsamman 135 kr. 80 öre
såsom ersättning för förlust af tvenne kapade kablar, beräknade till 100
kronor, samt för utgifter för kol och olja af 35 kronor 80 öre under den
tid fartyget till följd af upploppet nödgades hålla maskinen i gäng.» Falcks
anspråk lära således hafva blifvit betydligt nedsatta under hvad hans skrift
af 22 augusti utvisar; men när och af hvad anledning denna ytterligare
reduktion af reklamanten anmälts, derom inhemtas af de meddelade handlingarna
ingenting.

B. I en till Kongl. Magt stäld skrift, daterad den 21 augusti, beräknar
befraktaren, herr D. Thorburn i Uddevalla, sina förluster under nedanstående
tretton poster sålunda:

	£.	sh.	d.
1. Ombordförande af lasterna från tunnmagasinet
å ångarne Dagmar och Gylfe: 5,710 tunnor ä
x/2 d. pr tunna ....................................................	11	17	11
2. Affärsvinst å Gylfes last: 2,700 tunnor ä 6 d.	67	10
3. D:o å Dagmars last: 3,010 tunnor ä 7 d.	87	15	10
4. D:o å Ottos last: 2,000 tunnor ä 8Va d.	70	16	8
5. Försämring af tunnorna enligt värdering,........	18	1
6. Lossning af tunnorna och deras återförande till
magasin: 5,710 tunnor ä 3/i d.. .........................	17	16	107,
7. Dagmars frakt Uddevalla—Fraserburgh—Peter-
head—Uddevalla: 3,010 tunnor ä 1 sh. 9 d.....	263	7	6
8. Dagmars liggedagar i Uddevalla: 4 dagar ä £ 10	40
9. Gylfes frakt Uddevalla—Peterhead och åter:
2,700 tunnor ä 1 sh...........................................	135
10. Gylfes liggedagar i Uddevalla: 4 dagar ä £ 10	40
11. Kostnad och skada för egen affärsrörelse genom
tidsspillan och besvär för denna sak..................	60
12. Förlust af marknad i Skoband...........................	1,000
13. Arfvode för juridisk utredning in. m................	100
£	1,912	5	97,

84

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

I en förteckningen åtföljande »utredning af skadeståndsanspråken» äro
dessa antingen, der så kunnat ske, styrkta genom intyg eller ock förklarade
genom angifvande af beräkningsgrunderna.

I en senare skrift, daterad den 5 oktober, har herr Thorburn tillkännagifvit,
att han afstode från de under 2 och 9 upptagna reklamationsbeloppen,
emedan han dåmera erfarit, att »herrar Falkenberg och Dienesmann
förklarat sig sjelfva villiga att lida denna förlust». Hvad åter vidkommer
post n:r 7, frakten för Dagmar, hvarom herr utrikesministern i
bref af 19 september till herr Thorburn yttrar, att då fraktbeloppen, enligt
hvad handlingarna synas utvisa, »utbetalades i Peterhead af lastemottagarne»,
herr Thorburn »således åtminstone icke härigenom lidit någon
förlust», så har herr Thorburn i nyssnämnda skrift, efter en redogörelse
för den genom undersökningen konstaterade »sjelftagna jurisdiktion», hvarigenom
de upproriske tvungo Luders’ af skräck förlamade agent Schultze
att utgifva en anvisning å fraktbeloppet (263 £), upplyst, att dessa penningar
tillhörde herr Thorburn och utgjorde del af ett belopp, som herr
Luders för Thorburns räkning uppburit för en förut i Fraserburgh försåld
last af tunnor, samt att herr Luders, för att rädda sig sjelf och sin agent
i Peterhead herr Schultze, lät utan Thorburns hörande utanordna dessa,
penningar. Emellertid, och i strid med detta herr Thorburns meddelande
till utrikesministern, säger herr ministern i den till svenska allmänhetens
upplysning genom Post- och Inrikes Tidningar offentliggjorda delen af det
ministeriella protokollet, att Luders »beordrade fartyget att återvända till
Uddevalla, sedan han, efter det att kaptenerna vägrat resa utan betalning
af returfrakten, betalt fartyget sådan frakt.» Om herr utrikesministern
antagit, att Posttidningens läsare skulle förstå, att detta betydde, att herr
Luders betalte frakten med herr Thorburns penningar, så har han tilltrott
dem en med hans egen jemförlig förmåga att fatta diplomatisk tankegång
och stil. Det för dem utan tvifvel smickrande i en sådan opinion på ett
sådant håll uppväger dock näppeligen olägenheten af, att de genom framställningens
knapphändighet blifvit vilseledda.

Det bör ock nämnas, att herr Thorburn i sin till utrikesministern
stälda skrift af den 5 oktober slutligen anhåller, att herr ministern måtte
utverka vår regerings beslut att hos den engelska regeringen söka utfå
»den ersättning för de lidna förlusterna, som efter pröfning af de särskilda
reklamationsposterna kan finnas skälig.» Ehuru anseende sig vara i sin
goda rätt med hänsyn till sina reklamationer, sådana de vidhöllos i skriften
af den 5 oktober, har han sålunda tydligt nog förklarat sig beredd att se
dem efter opartisk pröfning reducerade och att sjelf bära en del af den
honom ådragna förlust, om han för en del finge ersättning. Härmed har

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

85

han antagligen åsyftat post 12 — förlust af marknad i Skoband. Visserligen
har han i sin förklaring af de särskilda reklamationsposterna med delat

eu mycket upplysande utredning af denna punkt1, en utredning, som
i hvarje fall lärer ådagalägga, att reklamationen för loss of märket icke
var ett anspråk å ersättning för imaginär skada — visserligen har han

också i sin skrift af den 5 oktober framhållit, att, om än anspråk å ersätt ning

för lucrum cessans ej i allmänhet erkännes i den svenska lagstiftningen,
ett dylikt ersättningsanspråk är fullt enligt med engelsk rättsåskådning
— och visserligen skulle herr utrikesministern i sin omfattande och nog- 1 * 3

1 Herr Thorburn yttrar: »Att jag med full rätt kali tala om marknad i Skoband och

kräfva ersättning för den förlust deraf, som nu inträffat, tror jag mig kunna visa derigenom,
att jag dels gjort hvad jag kunnat för att derstädes upparbeta marknad, samt att det under
detta fiske, intilldess tumultet uppstod, visade sig, att detta, kommersiell sedt, fullkomligt
lyckats. Arbetet på att vinna afsättning i Skotland har utförts derigenom att jag, som besökt
skotska ostkustens fiskemedelpunkter, sedermera år från år genom muntliga och skriftliga
meddelanden med skottar och andra intressenter samt genom fackpressen noga följt skotska
fiskets vilkor och gång. Har förut vid olika tillfällen dit afskeppat några mindre laster tunnor.
Jag har under de sista åren med fästadt afseende särskildt på eventuel tunnexport till
Skotland ordnat min tillverkning så, att jag under juli och augusti månader varit försedd
med ett lämpligt lager af skotska tunnor. Då emellertid under de sista åren det skotska
fisket ej varit så rikt, att någon brist på tunnor der uppstått, och då min tillverknings qvalitet
ännu var mycket litet känd i Skotland, hade jag ännu icke fått tillfälle att skeppa någon
afsevärd qvantitet dit. Att jag sålunda i det förflutna icke egt någon fastare fot i Skotland,
torde dock icke minska mitt berättigande att räkna mig derstädes ega marknad. Att denna
åsigt var grundad, torde bevisas dels derigenom, att skottarne voro tillfredsstälda med de
första 3 lasterna, hvilka de i sommar erhöllo, så att jag på de 16 dagar, som föregingo
tumultet i Peterhead, kunde sälja sex laster eller cirka 16,300 tunnor, och hade så godt som
sålt tvenne till, och dels på ett indirekt sätt genom det mottagande, som Dagmar och Gylfe
rönte af de skotska coopers, och dels derigenom att mitt sommarnettopris för sådana tunnor,
såsom förut nämnts, utgör kr. 2,os eller 2 sb. 2 d. f. o. b. i Uddevalla. Då frakt kali
betingas å 6 pence pr tunna, blir sålunda det pris, till hvilket jag kan leverera tomtunnor i
Skotland, 2 sh. 8 d. Kostnadspriset för tomtunna af inhemsk tillverkning beräknas i
Skotland gemenligen till 2 sh. 9 pence, och uppgår detsamma under en fiskeperiod till 3 sh.,

3 sb. 6 pence och stundom högre.

Sådana priser skulle derför kunna bereda mig en extra förtjenst, öfver min ordinarie
affärsvinst vid försäljning i Sverige, af respektive 1—4 eller ännu högre. Dä sådana högre
priser under denna månad rådt i Skotland, då jag hade 40,000 tunnor till, hvilka jag lämpligen
kunnat afsätta i Skotland, då ensamt städerna Fraserburgh och Peterhead redan i
medio af denna månad insaltat eu qvantitet tunnor, som med högre antal än 50,000 öfverstiger
deras insaltning vid motsvarande tid förra året, då jag utom Fraserburgh och Peterhead
jemväl hade korrespondens med andra fiskeplatser i Skotland, så anser jag mig med säkerhet
kunna påstå, det jag under denna skotska fiskesäsong kunnat sälja 40,000 tunnor till, med
en medelförtjenst pr tunna af 6 pence, utgörande tillsammans £ 1,000. Ersättningsanspråken
för förlorad marknad, hvilka ju billigtvis skulle kunnat sträcka sig öfver flere säsonger, torde
derför icke vara för högt beräknade.»

86

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

granna kännedom om engelsk praxis uti internationella differenser af ifrågavarande
slag helt säkert med största lätthet kunnat hemta teoretiskt
oemotståndliga argument för äfven detta ersättningskraf. Men deraf följer
dock icke, enligt min mening, att det kunde med någon utsigt till framgång
göras, äfven om den, till hvilken det skulle rigtas, varit någon annan
regering än den storbritanniska.1 A andra sidan innebär dock ej denna
åsigt eller detta medgifvande i afseende å en eller två reklamationspunkter,
att äfven alla de andra borde kastas öfver bord, hvartill dock herr utrikesministern,
utan att hafva framstält dem hos engelska regeringen, var
besluten redan den 19 september, såsom hans skrifvelser af sagda dag till
herrar Thorburn och Falck utvisa.

I det offentliggjorda anförandet af herr utrikesministern till det ministeriella
protokollet omtalas herr Thorburns ersättningsanspråk i de ordalagen,
att Thorburn reklamerat en ersättning af omkring 1,700 £ lör »förluster,
som uppgifvits hafva blifvit en följd deraf att fartygen skulle hafva
blifvit nödsakade att återvända utan att lossa». Då häraf möjligen skulle
kunna dragas den, af herr utrikesministern naturligtvis ej afsedda, men
genom tilliten till de förment väl afvägda uttrycken i en sådan handling
förklarliga slutsatsen, att reklamationerna, med en obestyrkt faktisk uppgift
till utgångspunkt, i sjelfva verket vore ett prejeri försök, så har det
synts mig påkalladt att med någon utförlighet redogöra för dessa reklamationer.

C. Befälhafvaren å »Bernadotte», kapten Hiorths klagan öfver den
misshandel, som mot honom. föröfvades ombord å hans fartyg i två eller
tre polismäns närvaro, hvilka iakttogo ungefär samma neutralitet som deras
kamrater och stadsstyrelsen med hänsyn till angreppet mot »Dagmar».

Utskottet, som begärt de ministeriella protokollen med tillhörande
handlingar rörande denna sak, har erhållit ett enda protokoll, af den 2
februari detta år, hvithet väl således lärer vara det enda inför Hans Maj:t
Konungen förda protokoll rörande Peterhead-affären som finnes. Ministern
för utrikes ärendena har sålunda under fem månaders tid underlåtit att för
Konungen föredraga de inkomna reklamationerna och hvad öfrigt till ären- 1

1 Detsamma torde gälla om post 5, hvarom den upplysning må meddelas, att ångaren
»Otto» var färdig att afgå med en i Peterhead till 2 shilling 7 */, pence per tunna försåld
last, hvars skeppning på grund af upploppet måste inhiberas.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

87

det hört. De åtgärder, som vidtagits af utrikesdepartementet, hafva ej egt
rum enligt Kongl. Maj:ts beslut. Utrikesdepartementet har, liksom under
den beryktade spanska frågan, i månadtal regerat i Kongl. Maj:ts ställe.
Till den beredning af regeringsärendena före deras föredragning, som grundlagen
ålägger departementschef, hör ej att besluta framställningar till främmande
magt: grundlagen säger, att de skola ske genom ministern för utrikes
ärendena, men har ej åt honom uppdragit att besluta om deras innehåll.
Genom detta åsidosättande af en den mest oomtvisteliga princip i
vårt statsskick, som ej känner till någon ministerstyrelse, förvandlas de
redan i och för sig sjelfva mycket svaga garantier för de utrikes ärendenas
behöriga skötsel, som grundlagen uppstält, till ett bedrägligt sken, och den
ministeriella konseljen till en onyttig statsdekoration. Den nyss nämnda
spanska frågan är ett vittnesbörd om, hur ändamålslöst det är att det sista
pro forma-beslutet af Konungen fattas i den ministeriella konseljen, sedan
ett ärende förut blifvit af det i strid med grundlagen beslutande utrikesdepartementet
så förfuskadt, att ingen bot vidare är möjlig.

Af de utskottet meddelade handlingar synes framgå, att första underrättelsen
om det i Peterhead mot ett svenskt fartyg föröfvade våldet ingick
till utrikesdepartementet den 3 augusti 1893. Under samma månad afgåfvo
»Dagmars» hufvudredare och befraktare sina reklamationer. Först den 2
februari föredrogos dessa inför Kongl. Maj:t. Man kommer härvid att erinra
sig, att första behandlingen i ministeriel konselj af den spanska frågan
egde rum först fyra och eu half månad efter att utrikesministern från
dåvarande sändebudet i Madrid erhållit första underrättelsen om den tillämnade
traktatsvidriga spritbeskattningen, samt att, sedan Karlshamnsbolaget
den 20 september 1888 anhållit om svenska regeringens bistånd mot
den våldsamma tillämpningen af den nya spritbeskattningslagen, bolagets
skrift i ett så ytterst trängande mål åtminstone ej på en och en half månad
föredragits för Kongl. Maj:t (jemför konstitutionsutskottets dechargebetänkande
år 1889, hvaraf ses, att intet ministerprotokoll för tiden 29/8—
7„ 1888 varit till utskottet öfverlemnadt).

Jag vill slutligen sammanfatta det som synes mig konstituera sjelfva
hufvudkarakteren af denna bedröfliga episod i historien om Sveriges internationella
förbindelser och om utrikesdepartementets sätt att vårda med
dem förknippade intressen.

Sheriffen Smith, i sin till undersekreteraren för Skoband afgifna, rapport,
angående det i Peterhead den 18 augusti hållna förhöret, säger, att

88

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

lossning af lasten var uppenbarligen omöjlig utan betydlig förstärkning af
polisen, och att inom några timmar fullt tillräcklig polisstyrka skulle kunnat
anskaffas. Han säger vidare, att det »i allmänhet» nog vore rättast
att, såsom baillie Mitchell yrkat, använda en för lugnets och säkerhetens
upprätthållande tillräcklig ordningsmagt, och så låta lastemottagarne handla
efter sitt eget godtfinnande. Ty — medgifver han — derförutan kan en
person i deras ställning icke sägas hafva egt handlingsfrihet, och om han
då gifver efter för intimidation, så är det eu eftergift för orättvisa anspråk
och en uppmuntran till laglöshet. Men i detta fall dugde det icke att
följa regeln, ty derigenom skulle man hafva ådragit samhället och särskilt
salteriidkarne en ofantlig förlust. Ur detta motiv förklaras den
passivitet å verkställande magtens sida, som, under ett upplopp och under
fortsatt hot mot fredliga och laglydiga personer, ej kan annat än betecknas
såsom moralisk medbrottslighet. Denna passivitet — som först flere dagar
efter händelserna sökte bemantla sig sjelf i och genom några då vidtagna,
mycket onyttiga häktningsåtgärder — räckte så länge faran räckte. Myndigheterna
gjorde intet försök att hämma våldet i dess första början, hvilket
enligt fleres mening skulle hafva varit mycket lätt; de gjorde intet för att
skaffa den polisförstärkning, som, åtminstone sedan upproret lärt känna sitt
öfvertag, var nödvändig för skyddande af menniskolif och egendom, i fall
lossning företogs; de voro döfva för, de besvarade icke de flere framställningar
om hjelp och skydd, som bevisligen till dem rigtades; de ville
nemligen, att främlingarne, på goda skäl misströstande om sin säkerhet,
skulle lemna den ogästvänliga stad, der denna sammansvärjning af alla
dåliga viljor gjorde vistelsen så äfventyrlig; om de ej formligen hafva gifvit
sådant råd, så hafva de — med en diplomatisk nyans i yttrycket,
hvilket ingenting ändrar i sak — gifvit sin opinion till känna, att detta var
det vådligaste. De ville nemligen genom den skräck, som upprorsmakarne
injagade, förmå de svenska fartygen att begifva sig bort, dervid vederbörande
noga rättade sig efter regeln, att dén som vill ändamålet, måste
vilja medlet, och således underläto hvarje åtgärd, som kunde stäfja denna
skräck och försäkra de hotade om effektivt skydd. För detta ändamål tålde
man, att främlingarna och deras affärsvänner på platsen hotades till lifvet.
Möjligheten af blodsutgjutelse var en faktor i denna kommunal-politiska
affärskalkyl. Naturligtvis — det betviflar jag ej — önskade man och hoppades,
att denna möjlighet, som man icke gjorde något för att förebygga,
icke skulle blifva verklighet. Men denna förhoppning, som jag gerna tilltror
Peterhead-myndigheterna, urskuldar i ingen mån en passivitet, som
var vilkoret för att deras önskan om fartygens afsegling skulle uppfyllas,
men som också kunnat hafva till följd, att fredliga, laglydiga, i lofliga

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

89

ärenden stadda, på mellanfolklig tro och lofven sig förlitande svenska undersåtar
fått för denna engelska sterling-politik sätta lifvet till.

Sedan fartygen afseglat, skyndade myndigheterna att förklara, att
ordningsmagt funnits, tillräcklig att qväfva hvarje motstånd, att man stått
färdig, derest blott någon önskan derom framstälts, men att hvarje åtgärd
blef öfverflödig, enär främlingarna alldeles »frivilligt» dragit sina färde.
Om ett sådant hyckleri kan förvandla »det skandalösa», det högst »vettlösa
och ytterligt laglösa» angreppet till en berömmelig gerning, så borde det
dock af den regering, till hvars bistånd de förorättade vädjade, hafva blifvit,
med all kraft tillbakavisadt.

Men detta har icke skett, ehuru det ju icke kän nekas, att man i här
ofvan refererade handlingar haft till sitt förfogande ett mycket tillräckligt
bevisningsmaferial för gendrifvande af den uppfattning, af de faktiska förhållandena,
som från engelsk sida officiel göres gällande ännu i lord Roseberys
skrifvelse den 21 december 1893, i svensk öfversättning offentliggjord
i Post- och Inrikes Tidningar för den 6 februari detta år. Deri påstås
bland annat,

att »innan någon oordning, större än Peterheads vanliga polisstyrka
kunde dämpa, egde rum, hade redan tunnornas lastemottagare beslutat
hemsända fartygen utan att lossa laddningarna» — hvilken uppgift är, bevisligen
och bevisadt, osann, eftersom det var först den 2 augusti, som
lastemottagaren, efter nytt våld mot Dagmar och genom fortsatta hotelser,
nödgades att fatta detta beslut,

att upploppet bestod blott i ett »uppträde», som »endast varade omkring
20 minuter eller en half timme» — hvarvid således angreppet mot
Dagmar påföljande natt och de uppträden, medelst hvilka de upproriske
den 2 augusti aftvungo lastemottagaren frakt för Dagmar och fartygens
hemresa, förbigås med tystnad,

att tillräcklig polisstyrka hade »kommit att anskaffas», om ej lastemottagaren
beslutat hemsända fartygen — en försäkran, hvilkens ytterst
ringa grad af sannolikhet ådagalägges af vederbörandes påtagliga önskan
och bemödande att skrämma bort fartygen och af deras härmed förbundna
taktik att icke taga något enda steg för anskaffande af polisförstärkning,
ända till dess int.imidationens ändamål var vunnet, och polisens förstärkning
sålunda blifvit öfverflödig,

att Luders icke betviflade, att lagen kunnat göras gällande till hans
skydd — hvilket skall bevisas genom några lösryckta yttranden i ett hans
bref af den 5 augusti, der han dock säger (hvilket icke citeras i lord Roseberys
skrifvelse), att, om han envisats att få lossa, myndigheterna »kanske»
skulle hafva anskaffat polishjelp, men att han och andra, intill dess att så
fiih. till Riksd. Vrot. 1HSJ4. 3 Sami. 7 Höft. 12

90

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

skett, skulle hafva befunnit sig i personlig fara och blifvit åter bragt i
samma vådliga belägenhet, så snart den extra polisstyrkan aflägsnade sig.

Utan tvifvel hafva de engelska myndigheterna insett, att deras förebärande
om de svenska fartygens »frivilliga» hemfärd svårligen kunde
komma att tagas för godt. Det är väl derför de sökt att afhjelpa bristfälligheten
i detta argument med ett annat, som är desso likt, d. v. s. lika
sanningslöst, nemligen att, om de förorättade ingen hjelp fått, detta förklaras
deraf, att de ingen begärt. Det skulle för herr utrikesministern hafva
varit oändligt lätt, om han så velat, att visa, dels att detta påstående är
grundlöst, dels att, vore det än grundadt, det ej urskuldar myndigheter,
med hvilkas vetskap, under hvilkas ögon våld mot personer och egendom
med hotelser om mord och mordbrand föröfvas. Det skulle ej hafva varit
svårt att visa, att det engelska försvaret består i en kombination åt två
icke sanna påståenden, hvilkas addition förmenas utgöra ett giltigt argument
— en förmodligen både inom diplomatien och eljest ny applikation
af regeln, att två negativer affirmera. „

Opinionen i England har icke låtit sig så vilseföras. Åtminstone
var den från början, såsom flera vittnesbörd utvisa, på rätt spår. Så
yttrade t. ex. Aberdeeu-tidningen Daily Free Press för den 4 augusti:

»Det är fullt ut lika lagligt att. lossa svenska tunnor i Peterhead,
som Peterhead-tunnor i Stettin. En tydlig anledning till myndigheternas
ingripande var sålunda för handen. Likväl, i stället för att skrida till att
häfda laglig frihet och qväfva laglöst upplopp och våld, inläto sig myndigheterna
i Peterhead i förhandlingar med upprorsmännen och fredsstörarne,
och skrämselsystemet fick öfvertag ända derhän, att fartyg och last återfördes
till Sverige. Laglösheten triumferar således öfver fredliga menniskor
och öfver Peterhead-myndigheterna, och det skall blifva Lord Roseberys
angenäma pligt att för svenska regeringen förklara, huru förhållandena
ställa sig för framtiden med hänsyn till lossande af tillåtna handelsvaror
på britisk kust.»

Och efter det den af sheriffen Smith ledda s. k. undersökningen egt
rum, yttrade Peterhead Sentinel and Buchan journal för den 22 augusti:

»Det är äfven nu svårt att gifva, skäl för, att man lät'' tumultet taga
sådan öfverhand. En god del af ofoget får tillskrifvas ''polisens och hamntjenstemännens
brottsliga sorglöshet. — Det är sant, att mr Birnie högg af
tåget, hvarmed upprorsmännen halade fartyget ut ur hamnen, men det är
ej ådagalagdt, att vare sig han eller någon af hans stab sökte göra sin
myndighet gällande för att, förekomma lösgörandet a,f ångarens förtöjningar.
Att såga, att de voro magtlösa mot, pöbelhopen, är ej en giltig ursäkt,
med mindre det, också kan sägas, att de gjorde sitt bästa för att skydda

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

91

fartyget, och att de öfverväldigades af pöbelvåld, och detta fins icke omförmäldt
i hvad hittills hlifvit kunnigt om denna bedröfliga affär. — Och
lokalpolisens beteende är fullkomligen oförklarligt. Ingen ansträngning, så
vidt visadt är, gjordes för att hämma upploppet, eller för att skydda egendom,
som stod på spel; det är komplett nonsens att invända, att styrkan
var otillräcklig, eller att de aldrig formligen anmodades att ingripa. Störandet
af det allmänna lugnet var för dem uppenbart, och det var deras
ovägerliga pligt att handla med kraft för att undertrycka upploppet, i synnerhet
när de sågo värdefull egendom i fara, och hamnens goda rykte fördunklad!
Föreställer sig polisinspektören, att han är fritagen för allt ansvar
för overksamhet, derest han ej kan skicka i fält en mot en? Den
tanken är befängd för enhvar, som känner till en Peterhead-mobs karakter.
Med de tio eller tolf man, han inom kort kunde hafva användt på skådeplatsen,
understödda af den ständiga och tillfälliga hamnbetjeningen, skulle
det laglösa utbrottet hafva blifvit krossadt nästan i dess födsel, och ringledarne
tagna i fängsligt förvar. Det fans icke något behof af de 50
eller 100 man, som the chief constable omtalar såsom disponibla, Och
beträffande anhållan om skydd, så behöfva ej bodegare i Broad Street
eller Longate formligen göra ansökan om skydd, när ett upplopp utbryter
der, och egendom är i fara. Polisen handlar af eget initiativ såsom lugnets
officiella väktare, och hvarför de ej bort göra så vid detta tillfälle,
utan låta tunnbindare genomdrifva sin laglösa vilja utan motstånd eller
hinder, är en polishemlighet, som ännu återstår att förklara.» Har detta
åskådningssätt sedermera fått vika för ett motsatt, så kunna vi derför tacka
vårt utrikesdepartement; utan tvifvel vore det för mycket begärdt, att den
allmänna meningen i England skulle fullfölja försvaret för svenska undersåtars
rättigheter, sedan dessa af sina officiella målsmän gifvits till spillo.

Underlåtenheten att bemöta en så skef framställning af faktiska förhållanden
som den, hvilken kommer till synes ännu i lord Roseberys nyssnämnda
skrifvelse, är ett för vårt land lika ogynsamt som för England
beqvämt precedensfall för händelse af likartade förhandlingar i framtiden
— lika väl som uraktlåtenheten att vederlägga de från engelsk sida, med
lika mycken dristighet i yrkanden som svaghet i bevisningen, framstälda
anspråken i Törefors-målet. Det är fara värdi, att så det ena som det
andra fallet skall i England behållas i godt minne, såsom vägledande prejudikat
för framtiden. Sådana exempel — och man behöfver ej gå tillbaka
till Bodö-saken, för att öka antalet — äro egnade att gifva''styrka åt
den pretentionen, att när helst Englands regering proklamerat sin mening
i en internationel differens, åtminstone med Sverige, denna mening skall
hafva absolut vitsord framför motpartens, att den ej ens får motsägas, att

92

Konstitutionsutskottets Memorial N:u 7.

den skall vara sista ordet. Sådan undfallenhet skall naturligen komma att
medföra sitt straff — och straffet det skall drabba svenska statens värdighet
och svenska medborgares legitima intressen.

Behandlingen och slutliga afgörande! af Peterhead-målet hafva helt
naturligt påmint om Kongl. Maj:ts beslut år 1890, med anledning af nådeansökningar
af två engelska undersåtar, att till egarne af Törefors och
Trångsviken, herrar E. G. Loder och L. Miller, återskänka förbrutet gods till
värde af 387,699 kronor. Båda dessa ärenden handlades med synnerlig
snabbhet: Neder-Kalix tingslags häradsrätts utslag mot Loder afkunnades
den 7 maj, Offerdals häradsrätts utslag mot Miller deri 10 oktober 1890,
och Kongl. Maj:ts benådningsbeslut äro af resp. 26 juni och 14 november
samma år. Så verksamt var det diplomatiska ingripandet från engelsk
sida med anledning af svenska domstolars laga kraftvunna utslag. Först
efter mer än fem månader har deremot Kongl. Maj:t, på herr utrikesministerns
tillstyrkan, beslutit, att svenska undersåtars reklamationer med anledning
af de mot svenska fartyg i engelsk hamn föröfvade våldsamheter
ej skulle till någon åtgärd föranleda. Medan herr utrikesministern år 1890
icke ens bemötte de mer än dristiga påståendena uti härvarande storbritanniska
sändebudets »protest» mot Törefors-beslaget, ehuru denna protest
bland annat och synnerligen stödde sig på fördraget mellan Sverige och
England af 21 oktober 1661, hvars förmenta giltighet efter tvåhundratrettio
år lärer hafva varit egnad att i England1 väcka ej mindre öfverraskning
än i Sverige, har herr utrikesministern ej, såvidt de utskottet
meddelade handlingar utvisa, gjort någon framställning till engelska
regeringen i syfte att ens till någon del understödja de ofvan omförmälda
reklamationerna.1 2 Och i det genom Post- och Inrikes 1 idningar offentliggjorda
ministeriella protokollet af 2 februari detta år har Sveriges utrikesminister,
på sätt som i det föregående blifvit belyst, gjort sig till

1 Uti ett officiel! engelskt dokument från år 1888 — Return of most-favoured-nation
clauses in existing treatises of commerce and navigation between Great-Britain and foreign powers,
statiug the period when terminable; and showing whether the apply to the british colonies.
in force on the list August, 1888. Presented to both Houses of Parliament by command
of Her Majesty, August 1888 — är den svensk-engelska traktaten af 1661 icke nämnd såsom
ens till någon del varande i kraft. Lika litet namnes der den äfvenledes i protesten åberopade
traktaten af 5 februari 1766.

2 I skrifvelse från utrikesdepartementet till svensk-norska konsulatet i Leith den 18
augusti säges, att »frågan, angående hvilka yrkanden i anledning åt hvad inträffat kunna och
böra från svensk sida fråmställas, kommer nu att genom beskickningens i London försorg
underställas pröfning af engelsk jurist.»

Den engelske juristens utlåtande har icke blifvit utskottet meddeladt.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

93

målsman för den uppfattning, som lord Rosebery funnit lämpligt att
förfäkta.

Herr utrikesministern säger, att »den omständigheten, att eu stads
befolkning gör upplopp och begår öfvervåld, är icke under alla förhållanden
ett brott mot folkrätten, som berättigar till ersättning af landets regering.»
Detta är, minst sagdt, öfverflödigt att inskärpa, eftersom ju för sjelfva
möjligheten af en sådan händelses folkrättsliga karakter förutsattes, att den
på något sätt inverkat på en annan stats eller dess undersåtars rätt och
intressen. Men äfven om den förutsättningen är för handen, må villigt erkännas,
att denna allmänna sats är lika rigtig som *— för den förevarande
frågan betydelselös. Ty hvad som behöfver visas, det är, att just fallet
Dagmar-Gylfe hör till dem, då en regering på statens vägnar icke är förpligta!
till skadestånd för af dess undersåtar mot en annan stats medborgare
begånget våld. Men detta har icke af herr utrikesministern blifvit
åclagalagdt, och således saknas det erforderliga sambandet mellan denna
hans försats och den slutsats, som innefattas i hans hemställan, att Kongl.
Ma:jt måtte besluta, det reklamationerna ej skulle till någon »vidare» åtgärd
föranleda. Att en stat kan finnas ansvarsskyldig gent emot en annan stat
för olagliga handlingar, som enskilda personer bland den förres undersåtar
begått, när dess offentliga myndigheter icke, för att begagna en namnkunnig
folkrättslärares ord, »gjort hvad som var möjligt för att hindra
dem» — den satsen torde deremot, efter hvad ofvan blifvit visadt, vara
omedelbart tillämplig å Peterhead-affåren.

Och hvilken rikedom af exempel ur historien om Englands relationer
till andra stater skulle ej herr utrikesministern hafva varit i tillfälle att
åberopa!

Herr utrikesministerns tillvägagående i denna sak synes mig sålunda
vara anmärkningsvärdt, i synnerhet i följande afseende!),

att han uraktlåtit att med användande af det ymniga bevisningsmaterial,
som stod honom till buds, gendrifva den framställning af de faktiska
förhållandena, som från engelsk sida officiel gjorts gällande,

att han i och dermed låtit sjelfva grundvalen för rättsfrågan om de
förorättades skadeståndsanspråk ryckas undan den diplomatiska bemedling,
som klagandena af Kongl. Maj:t begärde,

att detta tillvägagående ej kan på annat sätt förklaras, än att lian
a priori var afgjordt obenägen att lemna klagandena den hjelp, hvarom de
ansökte,

att detta hans beslut redan den 19 september 1893 meddelades
dem, men

94

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

att han först den 2 februari 1894, således efter att det ej längre
kunde finnas någon utsigt till verklig upprättelse, understälde Kongl. Maj:t
detta ärende,

att han således, tvärt emot hvad grundlagen föreskrifver i § 11 regeringsformen,
ej låtit Kongl. Maj:t i denna sak spela någon annan roll
än den godkännande namnstämpelns å den handling — ett ministeriel
protokoll — som bekräftar hans eget långt förut fattade beslut, att till
förmån för de svenska undersåtar, hvilkas rätt blifvit kränkt, ingen »vidare»
åtgärd skulle vidtagas,

att hela detta tillvägagående, i synnerhet i förening med vissa föregående
kasus, danar ett för vårt lands och dess medborgares rätt och legitima
intressen mycket ogynsamt prejudikat för framtiden, samt slutligen
att han genom den i Post- och Inrikes Tidningar offentliggjorda
delen af sitt anförande till det ministeriella protokollet den 2 februari meddelat
den svenska allmänheten en framställning af Peterhead-affären, som
icke är egnad att bibringa läsaren eu rigtig föreställning om sakens faktiska
och rättsliga karakter.

Herr Olsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i behandlingen
inom utskottet afföljande utaf här ofvan omförinälda ärenden, nemligen:

sjöförsvarsärendet för den 19 maj p. 14,
civilärendena för den 14 april p. 24,
den 30 juni p. 25,
den 24 november, p. 17, och
den 22 december, p. 9,
finansärendena för den 30 juni, p. 1 och 3,

ecklesiastikärendena för den 14 juli, p. 29, och den 8 december, p. 20,
kommandomålet för den 5 juni angående en fältandaktsbok.

Stockholm 1894. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.