Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4 (Memorial 1907:Ku4 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1907, kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på därom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlämnade de under tiden från och med den 15
januari 1906 till och med den 14 januari 1907 i statsrådet förda protokoll,
nämligen öfver

justitiedepartementsärenden från och med den 26 januari 1906 till
och med den 12 januari 1907;

justitieärenden från och med den 26 januari 1906 till och med den
31 december samma år;

utrikesdepartementsärenden från och med den 19 januari 1906 till
och med den 12 januari 1907;

landtförsvarsärenden från och med den 19 januari 1906 till och med
den 12 januari 1907;

sjöförsvarsärenden från och med den 19 januari 1906 till och med
den 12 januari 1907;

civilärenden från och med den 19 januari 1906 till och med den 12
januari 1907;

finansärenden från och med den 19 januari 1906 till och med den
14 januari 1907;

ecklesiastikärenden från och med den 19 januari 1906 till och med
den 12 januari 1907; samt

jordbruksärenden från och med den 19 januari 1906 till och med
den 12 januari 1907.

Med anledning af en utaf utskottet, jämligt § 105 regeringsformen,
gjord framställning hafva därjämte till utskottet öfverlämnats dels styrkt

Bil,, till Riksd. Prof. 1907. 3 Sami. 4 käft. (N:o 4). 1

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

utdrag ad ett den -27 januari 1906 fördt ''protokoll öfver kommandomål för
flottan, angående förklarande att viss del af den utaf chefen för kustartilleriet,
generalmajoren A. F. Centervall den 8 i samma månad afgifna
inspektionsrapport skulle såsom hemlig handling behandlas, dels ock handlingarna
rörande ett mot generalmajoren Centervall anhängiggjordt åtal för
offentliggörande af hemliga handlingar.

Vid den granskning af omförmSlida protokoll och handlingar, som i
öfverensstämmelse med grundlagens föreskrift blifvit af utskottet företagen
och nu fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon
ledamot af statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

hvaremot utskottet

funnit följande, efter föredragning af dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet, enligt hvad nedannäinnda
protokoll utvisa, af Kungl. Maj:t afgjorda
ärenden vara af beskaffenhet att böra jämlikt § 107
regeringsformen hos Riksdagen anmälas, ''nämligen dels
det i protokollet den 2 mars 1906, n:r 27, omförmälda
ärende angående undervisningsplan för realskolan m. in.,
dels ock det i protokollet den 11 maj 1906, n:r 26,
omhandlade ärende angående undervisningsplan för gymnasiets
första och andra ringar.

Till fullgörande af det öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk
genom nådigt bref den 20 januari 1905 lämnade uppdrag att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag till undervisningsplan för nämnda läroverk
öfverlämnade öfverstyrelsen med underdånig skrifvelse den 8 februari 1906,
efter samråd med tillkallade sakkunnige, till Kungl. Maj:t förslag till
undervisningsplan för realskolans samtliga klasser, innehållande timplan
och kursplan för läroämnena samt välskrifning och teckning. Uti sin
berörda skrifvelse anförde öfverstyrelsen, bland annat, att öfverstyrelsen
vid utarbetande af själfva kursfördelningen i allmänhet låtit sig angeläget
vara att, beträffande de fem lägre klasserna, i möjligaste mån följa de
principer, som läge till grund för den genom nådiga brefvet den 13 april
1905 fastställda kursfördelning, och endast föreslå förändringar i sådana
fall, där vunnen erfarenhet visat sådana vara af nöden. Blott i fråga om
ämnet kristendom hade öfverstyrelsen funnit sig nödsakad vidtaga en mera

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

genomgående förändring. Nämnda ämne hade visserligen redan länge påkallat
en omläggning, men öfverstyrelsen hade, i afbidan på åtskilliga
allmännare, af Riksdag och kyrkomöte påyrkade reformåtgärder i fråga
om kristendomsundervisningen, icke ansett sig böra framkomma med ett
mera genomgripande reformförslag, förrän realskolans undervisningsplan
blefve fullständigt framlagd.

Den af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk sålunda gjorda
framställningen äfvensom vissa andra till ecklesiastikdepartementet inkomna
handlingar, såvidt de rörde undervisningen inom realskolan, Indika
handlingar emellertid icke äro af betydelse för bedömande af nu ifrågavarande
del af ärendet, föredrogos den 2 mars 1906 inför Kungl. Maj:t
af dåvarande departementschefen, statsrådet Berg, som därvid tillstyrkte,
att Kungl. Maj:t måtte utfärda nådig kungörelse angående undervisningsplan
för realskolan af viss angifven lydelse; varande det förslag till
kungörelse, hvars fastställande sålunda af föredraganden tillstyrktes, med
afseende a läroämnet kristendom affattadt i öfverensstämmelse med det
åt öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk framställda förslaget. Departementschefens,
af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan,
blef ock af Kungl. Maj:t bifallen.

Den 27 april 1906 inkom vidare öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk, likaledes efter samråd med tillkallade sakkunnige, till Kungl.
Maj:t med förslag till undervisningsplan för gymnasiets första och andra
ringar, utarbetadt hufvudsakligen på grundvalen af det utaf senaste läroverkskommitté
framlagda förslaget till timplan och kursfördelning för
gymnasiet.

öfverstyrelsens sistberörda underdåniga framställning föredrogs den
11 maj 1906 inför Kungl. Maj:t af departementschefen, statsrådet Berg,
därvid föredraganden hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes förordna, att
undervisningen i gymnasiets första ring under läsåren 1906—1907 och
1907—1908 samt i gymnasiets andra ring under läsåret 1907—1908 skulle,
i fråga om såväl timplan som kursfördelning beträffande samtliga läroämnen
äfvensom teckning, äga rum enligt angifven undervisningsplan.
\ denna hemställan förenade sig statsrådets öfriga ledamöter; och biföll
Kungl. Maj:t hvad statsrådet sålunda tillstyrkt. Vidkommande läroämnet
kristendom företer den fastställda undervisningsplanen ingen afvikelse
från det af öfverstyrelsen Kungl. Maj:ts pröfning underställda förslaget.

Hvad som vid dessa ärendens behandling synts utskottet anmärkningsvärdt,
år föredragandens underlåtenhet att, innan öfverstyrelsens för

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

rikets allmänna läroverk ifrågavarande framställningar inför Kungl. Maj:t
föredrogos, bereda dem, i hvad de afsåge förändrad plan för undervisningen
i kristendom, på sätt § 10 regeringsformen stadgar, genom nödiga
upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk. Hvilka åter de
myndigheter äro, som bort sättas i tillfälle att yttra sig öfver de af öfverstyrelsen
framlagda ändringsförslagen, framgår af kap. 24 § 3 kyrkolagen
och § 201 i gällande läroverksstadga. I omförmälda paragraf af kyrkolagen
stadgas: »Biskoparna skola ock hafva uppsikt med gymnasier och
skolor så ock ungdomens upptuktelse efter skolordningen, uti hvilken ingen
må egenvilligt göra någon ändring.» Denna kyrkolagens bestämmelse, som
af ålder vunnit tillämpning i växlande skolordningar, har icke blifvit
upphäfd. Den däri för rikets biskopar stadgade rätt och plikt att utöfva
tillsyn öfver de allmänna läroverken har tvärtom vunnit uttryck äfven i
nu gällande stadga för rikets allmänna läroverk den 18 februari 1905, i
hvilken ofvanberörda § 201 har följande lydelse: »Eforus tillkommer att
hafva uppsikt öfver de allmänna läroverken i stiftet och särskildt öfver
det sätt, på hvilket kristendomsundervisningen vid dem handhafves, samt
att för sådant ändamål besöka läroverken; börande han, därest brister åt
honom bemärkas, därom hos öfverstyrelscn göra anmälan.» Det ligger ock
i sakens egen natur att i ett land med statskyrka äfven kyrkliga myndigheter
böra få göra sig hörda i fråga om bestämmandet af grunderna och
sättet för ungdomens religiöst sedliga fostran, och det är bekant, att den
i detta fall timade uraktlåtenheten, att öfver de berörda undervisningsplanerna
i kristendom från sådant håll inhämta nödiga upplysningar, haft
till påföljd en allvarlig oro inom vida kretsar af landet.

Att eforalstyrelserna haft tillfälle att yttra sig öfver senaste läroverkskommittés
kursplan, med hvilken kursplanen af den 13 april 1905,
hvad angår kristendomsundervisningen, i allt väsentligt öfverensstämde,
inverkar härvid icke, enär förutsättningarna då voro väsentligt olika de
förhållanden, som genom den öfverstyrelscn gifna instruktionen sedermera
inträdt. Och särskildt må i afseende på den nu ifrågavarande kursplanen för
realskolan af den 2 mars 1906 bemärkas, att öfverstyrelscn, såsom den
själf förklarat, funnit sig nödsakad att i fråga om ämnet kristendom vidtaga
en mera genomgående förändring.

Då ifrågavarande ärenden sålunda blifvit inför Kungl. Maj:t föredragna,
utan att eforalstyrelserna, hvilka det enligt gällande föreskrifter
tillkommer att utöfva uppsikt öfver undervisningen vid de allmänna läroverken
och särskildt öfver kristendomsundervisningen, erhållit tillfälle
att yttra sig öfver de föreslagna undervisningsplanerna, i hvad de afse
läroämnet kristendom, och alltså bestämmelsen i § 10 regeringsformen an -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

gående regeringsärendens beredning icke blifvit iakttagen, har utskottet funnit
sig böra hos Riksdagen mot föredragande departementschefen göra
anmälan enligt § 107 regeringsformen.

Stockholm den 22 april 1907.

På utskottets vägnar:

TH. AF CALLERHOLM.

Reservationer:

A) af herrar af Callerholm, Centerwall, Ericsson iVallsta, Beckman,
Andersson i öhrstorp, Moll, Ahlstrand, Sundström och Hammarström,
hvilka ansett de här ofvan om förmälda regeringsärenden icke vara af beskaffenhet,
att de bort föranleda utskottet att därom hos Riksdagen göra
anmälan jämlikt § 107 regeringsformen.

B) a) af herrar Behm, Berlin, Sjöholm, af Ekenstam, Berg, von Mentzer,
Björck, Bergström och Fosser, hvilka på nedan angifna skäl ansett, att utskottet
bort, i anledning af följande ärende, mot föredragande departementschefen
hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 7 april 1906, n:o 41.)

Den 5 januari 1903 aflat Sveriges allmänna folkskollärareförenings
centralstyrelse en underdånig skrifvelse till Konungen med hemställan, att
sjunde upplagan af Svenska akademiens ordlista öfver svenska språket icke
måtte i oförändradt skick af Kungl. Maj:t anbefallas såsom stafningsnorm
för skolorna, utan att i stället måtte föreskrifvas, att nämnda upplaga
skulle lända till efterrättelse med det tillägg, att det ej måtte betraktas
såsom fel, om dt såsom tecken för t-ljudet utbyttes mot t eller it samt
om fv, f och liv såsom tecken för t-ljudet utbyttes mot v.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

Skrivelser! remitterades den 13 januari 1903 till Svenska akademien
för afgifvande af utlåtande.

Uti sitt den 26 februari 1903 med anledning häraf afgifna yttrande
anförde akademien, bland annat, att den föreslagna valfriheten skulle lända
till. störa svårigheter och mycken oreda i stafningen samt att, då Kungl.
Maj:t nyligen bestämt, att sjunde upplagan af akademiens ordlista skulle
komma att följas vid stafningen i svensk författningssamling, i öfriga på
föranstaltande af Kungl. Maj:ts kansli från trycket utkommande skrifter, i
statsrådsprotokoll och i de från kansliet utgående expeditioner, det vore
föga lämpligt att samtidigt härmed medgifva skolorna att följa en ortografi,
som i högst väsentliga delar afveke från nämnda upplaga af ordlistan.
Under framhållande af att akademien hade för afsikt, att själf,
när tiden syntes mogen, upptaga reformarbetet inom stafningen, af styrkte
akademien bifall till centralstyrelsens framställning.

Akademien åberopade härvid ett dess utlåtande bifogadt yttrande i
ämnet af akademiens ledamöter, professorerna K. F. Söderwåll och E.
Tegnér, ett yttrande, hvaruti akademien förklarade sig i allt hufvudsakligt
instämma; och anfördes däri, bland annat, följande. Den i petitionen föreslagna
formuleringen af föreskrifterna i fråga vore allt för sväfvande för
att kunna tjäna som tillfyllestgörande norm för skolornas rättstafning.
Under förutsättning emellertid att denna formulering kunde göras mera
tillfredsställande och antagligen äfven bättre motsvarande petitionärernas
egentliga mening ansågo de dock, att för insättande af v i stället för fn
och f, då dessa senare tecken uttryckte ett v-ljud, talade ur principiell
synpunkt göda skäl. Hvad åter beträffade reformeringen af i-ljudets beteckning
med dt, innehåller utlåtandet följande:

»Äfven frågan om en reformering af i-ljudets beteckning med dt
bär inom akademien varit föremål för allvarliga öfverläggningar. Emellertid
möta onekligen här större svårigheter. Sådana skrifformer som
vitt och brett (''ljuft och) lett'', ''ett glatt anlete’ i betydelsen af ett ''gladt
ansikte’ måste helt naturligt stöta mången läsare för hufvudet. Då likväl
å andra sidan åtskiljandet af supinum och participium är en af rättstafningsundervisningens
största besvärligheter, är det tydligt, att akademien
vid hvarje tillfälle, då en ny ordlista utgifves, måste taga i öfvervägande,
om ej också på detta område förenklingar äro möjliga. I själfva verket
torde den största svårigheten vid användningen af dt — alla de fall, som
af den skrifvande kräfva någon syntaktisk reflexion — kunna undanröjas,
utan att man behöfver stöta den läsande allmänhetens vanor genom de
ofvan angifna formerna eller genom andra med dem likartade.»

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

I fråga åter om tecknet k v yttra de sig sålunda:

»Att stryka bort det fordom hörbara, men numera i det svenska
riksspråket öfverallt stumma h, som i ett antal ord har sin plats framför
v, förefaller måhända som en enkel sak. Dock möta här omständigheter,
som göra, att denna ändring tvifvelsutan måste stå tillbaka för åtskilliga
andra. Först och främst gäller ändringen här icke som vid dt och fv/-ändringarna
ett skriftecken, som har sin plats mot ordens slut, utan
den bokstaf i ordet, som först möter ögat, och af hvilken på denna grund
det snabba igenkännandet af ordet i väsentlig mån är betingadt. ° Man
behöfver endast besinna, huru bjärt hvarje tryckfel i ett ords begynnelse
sticker i ögonen, och huru hämmande det verkar på läsningen, för att
förstå, huru anstötlig en ändring af hv till v skulle förefalla flertalet af
dem, som vant sig vid nuvarande skriffbrmer. Härtill kommer ytterligare,
att en stor del af Ar-orden höra till språkets allra vanligaste ord, och att
de redan därför kraftigt reagera mot hvarje ingrepp. Man finner bland
dem flertalet af våra relativa och interrogativa pronomina och partiklar,
ord af så vidsträckt användning som hvem, hvad, hvilken, hvar, hvarmed,
hvaraf, hvart, hvarken och andra med dem sammanhängande. Att ett
ord är svårt att ändra, i samma mån som det är vanligt, är lätt att förstå:
eu rubbning i dess yttre form ingriper i samma mån djupare och
på ett mera störande sätt i fast rotade hvardagsvanor. Lyckligtvis blifva
å andra sidan de praktiska olägenheterna af en abnorm stafning mindre,
just i samma mån som det ord, där den träffas, har eu utsträckt användning.
Sådana ord, som man åter och åter möter, kanske flerfaldiga gånger
på hvarje sida, dem lär man sig snart att skrifva riktigt. — Sin betydelse
har. det ock, att flertalet Au-ord tillhöra en och samma gramrnatiska kategori,
hvilken den skrifvande snart nog lär sig att — visserligen ofta på ett
mera instinktivt än fullt medvetet sätt — sammanhålla till en enhet; orden
bilda på detta sätt för honom snarare ett rättstafningsundantag än mångas

Vidare uttala de sig på följande sätt:

»Skälet, hvarför akademien vid utgifvandet af sin 7:de ordlistupplaga
ej velat inlåta sig på mera genomgripande rättstafningsändringar,
bör vara lått insedt och torde af den opartiskt dömande erkännas såsom
fullgiltigt. Ännu då denna 7:de upplaga utgafs, år 1900, elfva år efter
det den 6:te utkommit, stod hela vår officiella värld fortfarande kvar vid
den rättstafning, som infördes genom första upplagan, 1874. Vårt lands
regering och riksdag, alla dess ämbetsverk, alla dess domare fasthöllo den
gamla rättstafningen utan alla modifikationer. Af de ganska betydande
ortografiska ändringar, som vidtagits i ordlistans 6:te upplaga, fann man,
ännu da den 7:de upplagan förbereddes, intet spår i våra officiella myn -

Konstitutionsutskottets Memorial Nu> 4.

digheters skrifsätt. Under sådana förhållanden var det naturligt, att akademien
måste förfara med en viss varsamhet i fråga om företagandet af
nya reformer.

Helt nyligen, först två år efter utgifvandct af 7:e upplagan, har
regeringen gifvit sitt stöd åt det ortografiska reformarbetet genom att för
ämbetsverken anbefalla den nämnda upplagan till användning.

Ställningen är alltså nu en annan än förut, dock sådan att akademien
icke heller nu torde finna det lämpligt att förorda åtgärder, genom
hvilka skolornas stafning kommer att i väsentlig mån förändras.

Tvifvelsutan skulle det väcka berättigad undran, om regeringen, just
samtidigt med att den för sina ämbetsmän, det uppväxande släktets fäder,
stadgade en ny ortografisk ordning, utfärdade en skrifvelse, genom hvilken
barnen faktiskt blefve förpliktade att följa eu helt annan ortografisk ordning,
också den ny, en ordning så skiljaktig från den förra, att genom
den det ortografiska afståndet mellan fäder och söner i ett slag skulle
blifva större än det, som nu äger rum emellan fäderna och deras farfäders
farfäder på Dalins tid. I så hög grad skulle nämligen den af folkskollärareföreningen
tillstyrkta reformen ytterligare ombilda vår så nyligen i
icke ringa grad reformerade rättstafning.

Om alltså akademien, enligt vår åsikt, ej nu kan tillstyrka regeringen
att antaga folkskollärareföreningens förslag, så synes det oss dock
önskvärdt att den i sitt svar till Kungl. Maj:t uttalar sin afsikt att &å fort
förhållandena medgifva det och, såsom den hoppas, inom en föga aflägsen
framtid, återupptaga det ortografiska reformarbetet, hvarvid — med anslutning
till det nu inkomna förslaget — i främsta rummet skall ifrågakomma
undanröjandet af de olägenheter, som äro förenade med v-ljudets
beteckning genom fv och f samt Hjudets genom dt.*

Efter att hafva framhållit, att den allmänna ståndpunkt, från hvilken
folkskollärareföreningen synes utgå i ort ografiskt hänseende är mycket
radikal, att man egentligen önskat åtskilligt mera än man vågat begära,
samt att man med hänsyn till det sätt, hvarpå undervisningen i modersmålet
kommit att gestalta sig inom många, kanske de flesta af våra skolor,
icke bör undra på denna radikalism, fortsätta de:

»Att kunna stafva rätt anses vara något af det allra första ett barn
bör lära sig, och under skolans första år ägnas därför både från barnens
och lärarnas sida ett ändlöst arbete åt utbildandet af denna färdighet.
Med rätta finna lärarna, att denna tid kunde vida bättre användas. Och
den skulle faktiskt också, äfven utan all reformering af gällande rättstafning,
kunna vida bättre användas. Våra barn lära sig icke att tala svenska
o-enom att vid två, tre års ålder erhålla vetenskaplig undervisning i språ -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

kets deklinations- och konjugation ssystem, utan genom egen iakttagelse.
Så skall nog också ett normalt barn med tämligen ringa undervisning
kunna lära sig det väsentliga af rättstafningen, om det blott finge tid på
sig, om man läte det göra tillräcklig bekantskap med boken, innan man
fordrade, att det med full säkerhet skulle handtera pennan» — samt tillläffora
senare:

»Vid undervisningen i främmande lefvande språk försöker man nu
att i viss mån återgå till forna tiders sätt att mera på praktisk väg, och
icke så mycket genom grammatikläxor, meddela den nödiga insikten. Om
samma metod allmännare genomfördes vid rättstafningsundervisningen, så
skulle helt visst mycken tid kunna vinnas för sysslandet med gagneligare
ämnen. Skolornas lärare skulle då också helt säkert långt mindre yrka
på brådstörtade åtgärder till förbättrandet af vår ortografis ofullkomligheter.
De skulle då mera än nu besinna, att vårt skriftspråk har en uppgift
att fylla ej blott såsom ett föreningsband mellan nutidens människor
inbördes, utan också såsom den viktigaste förmedlingen mellan vår nutids
människor och våra närmaste förfäder.»

Utlåtandet slutar sålunda:

»Svenska akademien synes oss alltså — för att sammanfatta det
föregående — böra uttala, att den anser folkskollärareföreningens framställning
icke under närvarande förhållanden böra af regeringen bifallas,
att den däremot anser det vara i våra skolors intresse, att det ålägges
eller tillstädjes dessa att till rättesnöre för undervisningen i modersmålet
använda den 7:e upplagan af akademiens ordlista; vidare, att akademien
är betänkt på att, så snart som det med nödig varsamhet och hänsyn till
tidsförhållandena visar sig möjligt, återupptaga arbetet på förbättringen
af vår ortografi, samt att den föreställer sig, att åtskilliga af det nuvarande
tillståndets brister skulle kunna genom en ändrad undervisning inom skolorna
blifva mindre kännbara.»

Petitionen hvilade sedermera hos Ivungl. Maj:t till den 15 februari
1905, då den för yttrandes afgifvande remitterades till öfverst.yrelsen för
rikets allmänna läroverk.

Den 28 april 1905 ingafs till Kungl. Maj:t en skrifvelse från Stockholms
läraresällskap, med anhållan, att det måtte medgifvas »en sådan
jämkning i nu gällande föreskrifter rörande stafsättet i skolorna, att ett
följdriktigt utbyte af åt som tecken för i-ljud samt af /och fv som tecken
för r-ljud mot resp. t (tt) och v må anses tillåtet.»

Sällskapet hade visserligen den uppfattningen »att från undervisningens
synpunkt förenklingen af stafsättet icke kan drifvas långt nog», men

Bill. till Riksd. Prat. 1907. 3 Sami. 4 Käft. 2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

villo dock med hänsyn till de invändningar, som framställdes mot en omfattande
rättstafningsform från en del af den bildade allmänhetens sida,
blott förorda samma två stafningsreformer som de andra lärareföreningarna,
nämligen t-ljudets teckning med t eller tt och v-ljudets teckning med v
i stället för f och fv, samt »önskar icke att dessa förändringar skola genom
ett påbud införas i våra skolor», utan böra de genom sitt eget värde
vinna tillslutning.

Liknande framställning gjordes den 2 maj samma år uti gemensam
skrifvelse af Svenska, läraresällskapet, Sveriges allmänna folkskollärareförening
och Föreningen för lärare och lärarinnor vid Sveriges flickskolor och
samskolor.

Dessa nya petitioner blefvo den 6 maj 1905 remitterade till läroverk
söfvers ty relsen, som den 18 i samma månad i cirkulärskrifvelser
till ämneskonferenserna i modersmålet vid rikets allmänna läroverk infordrade
dessas yttrande öfver förslagen, hvarvid de jämväl borde uttala
sin mening, dels huruvida ändringarna, därest de ansåges påkallade,
borde medgifvas alternativt med hittills varande stafsätt eller från en
viss tidpunkt obligatoriskt påbjudas, dels ock om nödiga öfvergångsbestämmelser
beträffande läroböcker.

Af öfverstyrelsen tillkallade sakkunnige, rektorn Eugéne Schwartz
och lektorn Erik Bråte, fingo i uppdrag att bearbeta och göra öfverskådligt
innehållet af de till ett antal af 80 afgifna yttrandena af ämneskonferenserna.
Såsom en sammanfattning i detta hänseende meddelade de i sitt
den 14 oktober 1905 afgifna utlåtande, att de ifrågasatta stafningsi''eformerna
blifvit tillstyrkta af 68 konferenser, att 4 hade funnit reformerna
ej nog omfattande, att 3 afstyrkt endera af de båda reformerna och att
4 afstyrkt båda ändringarna.

De skäl, hvarmed af styrkandet af bifall till petitionen i rättstafningsfrågan
motiverats, voro enligt herrar Schwartz och Bråte följande:

»Stafsättets beskaffenhet är så godt som likgiltig, blott det är enhetligt;
reformerna föranleda rubbningar i stafsättet och täta sådana långvarig
osäkerhet; reformer skola ej ''frampressas’ i skolan; Svenska akademien
bör gå i spetsen för ändringar af rättstafningen; utgifven litteratur
blir gammalmodig; den inlärda reformstafningen hindrar lärjungens
fortkomst efter utträdet ur skolan; efter det nya stafsättets införande komma
ständiga felskrifningar att förorsakas hos lärjungarne genom inflytande''
från litteratur, som ej använder det nya stafsättet; klart framställd bereder
icke läran om dt lärjungen synnerliga svårigheter; dt är en värdefull
hjälp att åtskilja supinum och participium, är ett godt medel för
tankeöfning och fordras af samhörighetslagen; genom borttagandet af dt

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4„

skulle ''språket’ blifva otydligt och stundom en del af själfva ordstammen
försvinna, till exempel hänt af hända, och genom skrifningarna hav t, halvt,
grovt skulle omotsvarighet uppkomma mellan ljud och tecken. Reservanten
lektor Mehn vid Nya elementarskolan i Stockholm säger sig därjämte
ha grundadt skal att antaga, att om ett fåtal år Svenska akademiens ordlista
kommer att införa de här påyrkade reformerna, med undantag af stafsättet
rött i stället för rödt, sunt i stället för sundt, vänt i stället för
vän dt o. d., och anser, att först då dessa reformer ha utsikt att vinna en
allmännare tillslutning.»

Den af öfverstyrelsen framställda frågan om de föreslagna ändringarna
borde obligatoriskt påbjudas hade jakande besvarats af 73 konferenser,
och till dessas mening anslöto sig äfven herrar Schwartz och Bråte.
Beträffande öfvergångsbestämmelser angående reformens succesiva genomförande
med afseende å såväl tiden härför som ock nya läroböckers införande
föreligga olika uttalanden i konferensernas yttranden.

Jämte föronämnda herrar Schwartz och Bråte hade ock som sakkunnig
blifvit rådfrågad professorn Adolf Noreen i Uppsala, hvilken jämväl
atgifvit yttrande i ämnet; och förenade sig dessa tre om ett så lydande
utlåtande:

»Efter tagen kännedom om samtliga handlingar i föreliggande ärende
förena sig undertecknade, under hänvisning till den i våra föregående
skrivelser lämnade motiveringen, om följande

Förslag till regler för t- och v-ljudens beteckning.

I. t-ljudet tecknas med t eller (efter de allmänna reglerna för konsonantteckens
dubbelskrifning) tt, t. ex. te, apotek, teater, tron, väsentlig,
bunt, bundsförvant, valthorn, hart när, månatlig, fientlig, hantera,
hantverk, lantbruk, vinthund, äntligen, vänsterhänt, höglänt, ömtänt,
trefalt, milt, oförtövat, oerhört, oanvänt, (det har) hänt, (han har) vänt,
(det är) byggt, ställt, föga bevänt, aktat, tveäggat;

glättig, mitt (emellan), ritt, skritt, titt (och ofta), solitt, högljutt,
glatt (af glad), brett (af bred), vitt, brått, rött, med berott mod, öfverIjutt,
oansett, (det har blifvit) trött, bebott, (han har) bett (af bedja),
blött (af blöda), fött, glatt (af glädja), klätt (af kläda), blått, rått;

II. v-ljudet tecknas

a) I allmänhet med v, t. ex.:

styv, grov, grövst, aktiv, halv, tolv, skriva, leva, hava, ärva, liv, ett livs,
hav, ett havs, nerv, nervs, ulv, ulvs, trives, trivs, (rocken) rivs (itu),
halvsfär, svärisk, hundsvott.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

Märk, att u-ljudet öfvergått till f-ljud och därför naturligtvis
tecknas med f.

1) Då en på t begynnande ändelse fogas till en grundform på v,
t. ex.:

haft (af hava), löfte (af lova), skrift, tolft, tolfte, hälft, hälft, skälft,
ärftlig, ärfts, djärft, groft, aktift, styft, ljuft.

2) Före s, i till hafs, Aa/sbotten, -fru o. s. v. hafsens, till lifs,
lifsens, lifsstraff, -tid o. s. v., (katten) rifs;

b) Med liv i hvem o. s. v. (lika med nu gällande stafningsregler).

Skulle, såsom vi i våra förut ingifna skrivelser förordat, äfven hvstafningen
i detta sammanhang komma att blifva reformerad, så böra ofvanstående
regler på följande sätt förenklas:

I mom. II a utgår »I allmänhet» och tillägges sist bland exemplen:
vem, vilken, vit, viska, kringvärva.

Mom. II b utgår i sin helhet.

Stockholm den 4 januari 1906.

Erik Bråte. Adolf Noreen. Eugéne Scliwartz.D

Uti sitt den 15 februari 1906 afgifna yttrande tillstyrkte öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk, under framhållande att den af nära
liggande skäl begränsat sin uppgift till att betrakta frågan från pedagogisk
synpunkt och väsentligen endast för så vidt den anginge de under öfverstyrelsens
inseende ställda läroanstalterna, i hufvudsak de utaf de tillkallade
sakkunnige föreslagna reformerna, men afstyrkte en reformering jämväl åt
Av-stafningen, under yttrande:

»Att emellertid såsom nämnda sakkunniga alternativt förutsatt och
för sin del förordat, nu utsträcka rättstafningsreformen till att äfven omfatta
afskaffande^ af liv såsom beteckning för u-ljudet, kali öfverstyrclsen
för sin del icke tillstyrka, emedan en sådan ändring, ehuru principiellt
tilltalande, dock ännu ej kan sägas ha vunnit allmän tillslutning och är
af jämförelsevis mindre pedagogisk betydelse. Denna ändring har ock af
Svenska akademien i dess den 26 februari 1903 afgifna underdåniga utlåtande
i rättstafningsfrågan, såsom framträdande i ordens början och därigenom
stötande för ögat samt medförande stora svårigheter i lexikografiskt
afseende, blifvit bestämdt afstyrka medan akademien till de andra, nu
ifrågasatta ändringarna ställt sig vida mindre afvisande.»

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

öfverstyrelse!! hemställde sålunda, att Kungl. Maj:t måtte föreskrifva:
att i de tre lägsta klasserna af de allmänna läroverken äfvensom af
statens normalskola för flickor skulle från och med början af läsåret 1906
—1907 eller, därest omständigheterna föranledde annan ordning, från början
af nästpåföljande läsår, med upphäfvande för nämnda klasser af bestämmelserna
i nådiga cirkuläret den 16 november 1889, vid undervisningen
i svensk rättstafning läggas till grund det i »Ordlista öfver svenska
språket, utgifven af Svenska akademien, 7:de upplagan», angifna stafsätt,
dock med "det undantag, att i fråga om t- och v-ljudens teckning skulle
vidtagas de ändringar, som närmare framginge af ofvan anförda, åt de särskilt
tillkallade sakkunnige utarbetade regler;

att i samma mån lärjungarna i nämnda läroanstalters tredje klasser
uppflyttades i högre klasser samma rättstafningsnorm äfven där skulle tilllämpas; att

från den tidpunkt Kungl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma
enahanda bestämmelser med afseende på undervisningen i svensk rättstafning
skulle tillämpas jämväl vid folkskoleseminarierna äfvensom i samtliga
småskolor och, i den mån småskolans sålunda undervisade lärjungar
överflyttades till folkskolan, äfven där iakttagas;

att, där lärarekollegium eller skolråd funne sådant lämpligt, dessa
föreskrifter finge, tidigare än eljest skolat ske, kunna göras gällande i andra
klasser af de allmänna läroverken, statens normalskola för flickor eller i
folkskolan;

att från början af det läsår, då det nya stafsättet i förstnämnda
läroanstalters tre lägsta klasser infördes såsom obligatoriskt, icke finge för
dessa klasser till användning antagas någon ny läro- eller öfningsbok i
svensk rättstafning, interpunktion och språklära, där ej den anbefallda
rättstafningsnormen blifvit följd; samt

att från början af läsåret näst efter det, då det nya stafsättet blifvit
vid eu läroanstalt infördt, icke finge till användning i de klasser, där nämnda
rättstafningsnorm blifvit] genomförd, antagas någon ny läro- eller läsebok
eller ny upplaga af förut vid läroanstalten använd läro- och läsebok, därest
icke i densamma den anbefallda rättstafningsnormen, utom hvad citat,
språkprof från äldre tider eller dylikt anginge, blifvit följd.

Uti skrifvelse den 1 februari 1906 hemställde pedagogiska sällskapet
i Göteborg, att, därest den af Svenska läraresällskapet, Sveriges allmänna
folkskollärareförening samt Föreningen för lärare och lärarinnor vid Sveriges
flickskolor och samskolor bifölles, Kungl. Maj:t täcktes samtidigt påbjuda,
att äfven användningen af v i stället för liv såsom tecken för v -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

ljudet måtte anses tillåten. Framställningen remitterades till läroverksöfverstyrelsen,
som uti utlåtande den 17 februari 1906 afstyrkte densamma.

Den 24 februari 1906 afläts från Våmhus lärarförening eu skrifvelse,
hvaruti denna instämde uti pedagogiska sällskapets i Göteborg hemställan.

Uti skrifvelse den 6 mars 1906 anhöll Svenska akademien, »att med
det viktiga ärendets definitiva afgörande måtte få anstå, till dess akademien
fått inkomma med underdånig framställning»; och lämnades tillstånd härtill
den 9 i samma månad, hvarvid bestämdes, att yttrandet skulle vara afgifvet
före den 1 april 1906.

Vid sammanträde med akademiens ledamöter den 29 mars 1906
närvoro 9 ledamöter, af hvilka fem förenade sig om att till Kungl. Maj:t
såsom akademiens eget öfverlåmna ett af professorerna K. F. Södervall och
E. Tegnér i ärendet afgifvet yttrande, uti hvilket reformen angående vljudets
beteckning med v i stället för fv och / förordades. Beträffande
reformen, i hvad den anginge Mjudets beteckning med t eller it i stället
för dt, yttrades följande:

»Vi öfvergå nu till frågan om ändringen af dt till it. Det är vida
mindre lätt än mången synes föreställa sig att afgöra, huruvida denna
ändring ur vår svenska ortografis synpunkt är, rent teoretiskt sedt, motiverad
eller ej. Den, som finner det själfklart, att en skrifform v än dt med
d har lika litet skäl för sig som t. ex. ett vrident såsom neutrum till
vriden skulle* hafva, lian ser utan tvifvel saken alltför ensidigt. Han iakttager
förhållandena blott med akustikerns öra, ej med psykologens blick;
han glömmer, att precis samma skäl, som kan anföras till stöd för teckningen
af i-ljudet med g i högt och för andra likartade företeelser i vår
ortografi, också talar för rödt i* stället för rött. Ordets hufvudform står i det
ena fallet liksom i det andra så lifligt för den skrifvandes medvetande, att
han tror sig höra denna form oförändradt bevarad, äfven när den faktiskt
undergått viss modifikation. Den, som skrifver rödt, har för afsikt att uttala
stamformens d och tror sig göra det; det är därför som skriftecknet
kommer i hans penna, fastän det icke når fram till hans tunga. Andra
stumma tecken i vår skrift (Z i ljus, värld, h i hjul, hvem o. s. v.) äro
gemenligen att uppfatta som bevarade antikviteter, kvarstående lämningar
af ett äldre uttal; d i förbindelsen dt kan däremot endast förklaras såsom
spontant uppkommet på nyss angifna sätt; det är en yttring af det vakna
språksinnets önskan att så långt som möjligt bevara systematisk ordning
och harmoni i det språk man talar och skrifver. Det är icke heller endast

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

i svenskan, som vi finna dt på detta sätt användt. Också danskan, tyskan,
holländskan behålla gärna stamformens d framför t.

Vill man alltså utdöma dt ur vår ortografi, så är det rådligast att
börja med ett öppet erkännande, att ändringen ur rent inre, teoretisk
synpunkt nog har sina betänkligheter; sedan står det ju en fritt att förflytta
frågan öfver till den praktiska ändamålsenlighetens område. Och
åtminstone vi för vår del hysa ingen betänklighet vid att medgifva, att
fall finnas, i hvilka den ortografiska teorien är pliktig att maka åt sig för
mera praktiska hänsyn. Vi hafva så mycket mindre skäl att rygga tillbaka
för ett sådant medgifvande, som vi redan för 20 år sedan just på
c/f-området förordat en dylik reform, som skulle vara ägnad att undanröja
de största praktiska olägenheterna i nuvarande ordning. Icke heller skulle
vi tveka att nu gå ytterligare ett steg längre, om vi kunde öfvertyga oss,
att fördelarna däraf uppvägde olägenheterna.

Enligt vårt förslag af 1886 borde dt förvandlas till t öfverallt i
svenska ord, där d icke hörde till ordstammen. Genom denna enkla regel
skulle alla skiljaktigheter i stafning mellan supinum och participium i
svaga verb med ett slag utplånas, och den skrifvande skulle icke med afseende
på användningen af beteckningen med dt behöfva följa någon annan
regel än den han också eljest nästan genomgående måste följa: att i böjda
formen stamstafvelsens bokstäfver behållas, när de ej direkt framkalla ett
oriktigt uttal. Något sådant kan dt ej sägas göra, åtminstone icke mera
än g i högt, ty d’et öfvergår vid uttalet ofrivilligt i t.

Den ortografiska svårighet, som möter den skrifvande, då han har
att teckna Hjudet i neutrum af glad med dt till skillnad från neutrum af
glatt, kan med säkerhet påstås icke vara större än den, som möter honom
vid tecknandet af supinum af fälla med ll till skillnad från substantivet
fält. Tvärtom tala alla psykologiska erfarenheter för att en ordform, som
skiljer sig från en annan genom tillvaron af en egen med de öfriga olikartad
bokstaf, skarpare inpräglar sig i medvetandet än den, som skiljer
sig från en annan ordform blott genom upprepning af en redan befintlig
bokstaf. En person, som med säkerhet kan tillämpa samhörighetslagen
med afseende på böjda former af andi’a svenska ord (t. ex. väckt eller
väkt, tryckt eller tryggt, lax eller lacks [genit. af lack] och dylikt), han
kan det ofelbart också med afseende på dt. Och om någon icke är i stånd
att i öfriga fall tillämpa denna lag, så står han i ortografiskt hänseende
på en sådan nivå, att det gör föga till eller ifrån, om han också begår ett
eller annat fel vid användandet af dt.

Man får härvid ej heller glömma bort, att om inöfvandet af dtbeteckningen
i nybörjarens skrifbok skaffar in ett och annat fel, som han

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

eljest skulle slippa, så bidrager inöfvandet af samma beteckning å andra
sidan till att andra fel aldrig komma in i samma bok. Ty ju oftare den
skrifvande nödgas att tänka på och tillämpa lagen om stamformens kvarstående
vid böjning, dess säkrare blir han ju också uppenbarligen i dess tillämpning.

Någon större vinst af utplånandet af di-beteckningen utanför det
område, där vi redan förordat en reform, anse vi därför icke alls vara att
förvänta.

Om man emellertid också skulle vilja medgifva, att ett radikalt utplånande
af dt i praktiskt afseende medför någon ortografisk fördel, så
återstår i alla fall att öfverväga, om denna praktiska fördel uppväger det
ingrepp i vårt ortografiska system och de praktiska olägenheter af annan art,
som ändringen skulle medföra.

Mången förmenar kanhända, att ett ingrepp i ’det ortografiska
systemets’ rätt är en sak, som blott kan intressera teoretikern och som
man därför ej synnerligen behöfver fråga efter. Just det nyss påpekade
förhållandet, att genom den ifrågasatta ändringen af åt ett fel, som undvikes
på en punkt, indirekt kommer igen på en annan, visar tillräckligt,
att man lika litet på rättstafningens område som på andra kan ostraffadt
göra en bräcka, om ock liten, i ett planmässigt ordnadt helt.

Vi skola dock ej här vidare utföra denna synpunkt utan nöja oss
med att påpeka vissa andra, mera direkt praktiska olägenheter af ändringen.

Läroverksöfverstyrelsen har med rätta framhållit, att, om den ock i
sitt utlåtande anser sig böra betrakta rättstafningsfrågan uteslutande ur
pedagogisk synpunkt, denna dock icke är den enda, som kan ifrågakomma.
Att vårt lands rättstafningslärare så enstämmigt yrka på oförtöfvadt bortskaffande
af allt det, som försvårar inhämtandet af vår ortografi, är ju ur
deras speciella synpunkt helt naturligt, men det bevisar icke alls något
med afseende på den stora läsande allmänhetens mening eller intresse.
Med största säkerhet kan man påstå, att den ojämförligt öfvervägande
delen af vårt folk känner hvarje ortografisk rubbning som ett obehag,
hvilket den endast motvilligt underkastar sig. Ett bevis härpå bland många
är att, huru många framstegsvänliga tidningar vi än hafva i vårt land, så
finnes ändå, såvidt vi känna, ingen enda mera betydande, som vågat sig
på en radikal rättstafning — alla yise, att de med en sådan stafning skulle
riskera att blifva utan publik. Åt rättstafningslärarnas stora enighet ^
fråga om önskan att på en gång reformera hela cZi-området bör man följaktligen
ej tillmäta en för stor betydelse.

Kvantitativt är nu visserligen det (^-område, som återstår att reformera,
sedan den af oss redan tillstyrkta ändringen vidtagits, ej synnerligen
ansenligt. Samtliga verb efter första konj ugationen — enligt Rydqvists

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

beräkning utgörande 5/ö af alla svenska verb — skulle hädanefter alldeles
befrias från dt: för ändeisen -ridt skulle hädanefter alltid skrifvas -åt. Af
den återstående sjättedelen skulle också det långt öfvervägande antalet
mista sitt d; endast de ganska få verb, som sluta på d {hända, träda och
dylika), skulle behålla denna konsonant. Härtill kommer sedan ett icke
alltför stort antal adjektiv, slutande på d.

Men om detta af oss från ändring undantagna (/^-område är jämförelsevis
litet, så är detta å andra sidan i hög grad ömtåligt — detta i vida
högre grad än det område, inom hvilket vi förordat en reform. En konsonant,
som ingår i ordstammen och öfverallt så att säga hör till dennas
ortografiska fysionomi, sätter sig långt djupare fast i minnet och kan därför
ur igenkänningens svnpunkt vida svårare umbäras än en konsonant,
som blott utgör en efter den grammatiska situationen växlande böjningsändelse.
Ordstammarna äro i allmänhet korta, de omfatta vanligen blott
3—4 bokstäfver. Om den sista af dessa utplånas, så är ordet i fråga om
igenkänningsmöjligheten ungefär likställdt med hvad ett porträtthufvud
skulle vara, om man höljde öfver dess nedre tredjedel eller fjärdedel. 1
sådana ord som its och ött blir halfva ansiktet bortskymdt; med igenkännandet
blir det ock därefter. Många ordfysionomier, som hittills varit olika,
komma på detta sätt att vid en radikal c/t-reform alldeles likna hvarandra
så att man endast ur sammanhanget får gissa sig till, hvilken man har att
göra med. Så skilda ord som glatt och gladt, lett och ledt, svett och
svedt, sitt och slät, spritt och spridt, titt och tidt, lytt och lydt, rått och
vält, trätt och träd t, stött och stolt, rött och volt, blött och blödt skulle
hädanefter sammanfalla. Äfven om man ej alls är benägen att hylla
''ordskillnadsprincipen’, så kan man ej förneka, att dylika tvetydigheter
innebära en ortografisk ofullkomlighet; och särskildt när det gäller en rättstafningsreform,
har det sin betydelse, att den på en gång skapar så många
svårigenkännliga ord. På den läsande göra i alla händelser de nya formerna,
så länge de äro nya, ett synnerligen stötande intryck, och detta
äfven när de ej vålla någon tvetydighet. Sådana förbindelser som vitt och
brett, ont och gott förefalla mycket främmande; och ej blott med de förut
nämnda its och ött, utan äfven med sådana som lätt, lött, rett, lets, kommer
man knappast till rätta utan något begrundande. Man får då också
anledning att tänka efter, huruvida det vid en rättstafningsreform är rätt
att se saken uteslutande ur de skrifvandes synpunkt. Skulle det månne
icke vara billigt att vid en sådan också hänsyn tages till de läsandes intressen
och känslor. De talande äro dock mångfaldigt flera än de skrifvande.
Hvad en enda person en enda gång nedskrifver, det kunna tusen
eller hundratusen komma att läsa, ej blott en gång utan många gånger.

Bih. till 1 iiksd. Blot. BJOi. 4 Sami. 3 Höft. 3

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

För öfrigt undgår icke ens den skrifvande själf genom eu radikal
ändring alla di-svårigheter. Fall finnas, där just genom ändringen kinkiga
problem uppstå, om hvilka man hittills ingenting vetat. Några sådana må
påpekas.

Huru skola de nyss anförda supinerna af deponentiella verben ledas
(— ha ledsamt) och idas skrifvas, med ett t eller med två? För det senare
talar analogien med de passiva supinerna letts af leda och spritts af
sprida, för ett t åter den omständigheten att till deponentierna icke finnes
någon aktiv supinform med två t. En lärobok i rättstafning får hädanefter
offra en egen anmärkning åt detta slags problem; en vanlig skribent kan
ej lätteligen själf utreda dem.

Vidare: Huru skall man skrifva neutrum af ett sådant ord som
fadd? Lyttkens och Wulff svara fatt; Noréen anser att d i någon mån
bevaras i uttalet och vill skrifva faddt. Och huru skall neutrum skrifvas
åt sådana ord som solid, timid, nitid, perfid? Hittills har intet tvifvel förefunnits
härom. Men efter den ''förenklande’ reformen skulle man ej veta,
om man bör följa Noréen, som förordar uttalet och skrifsättet solidt, eller
Lyttkens och Wulff, som skifver solitt, timitt.

Om man till dessa mindre och större ortografiska olägenheter, som
komma att åtfölja en radikal dtf-reform, lägger, att denna reform ej blott
infogar ett nytt och ganska skrymmande block i skiljemuren mellan vår
kommande litteratur och var hittills varande, utan ock i samma mån bygger
skiljemuren högre mellan vår litteratur och våra skandinaviska grannars
ty äfven för dem är bevarandet af stammens d i o ridt o g godt,
vidt og bredt en häfdvunnen sed, som ej lätt kan ändras — så torde det
befinnas, att vinsten af eft-reformen, för så vidt den går utanför de af oss
utstakade gränserna, blir ganska tvifvelaktig.

Beaktas må ytterligare, att de enda anmärkningsvärda försök att i
mera populär litteratur tillämpa df-reformen, som äro oss bekanta, hafva
stannat inom de nu nämnda gränserna. Flera tidningar hafva genomfört
denna mindre reform; det kan vara nog att nämna Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning. Men knappast har någon mera spridd tidning vågat sig
på ett blitt och glatt ansikte, ett spä,it barn och dylikt.

Om rättstafningsundervisningen blir ordnad på ett mera ändamålsenligt
sätt än den nog mångenstädes under det senaste halfva århundradet
varit och tack vare de nya metoder, för hvilka läroverksöfverstyrelsen
nu synes vilja verka, finnas härom goda förhoppningar — om, med andra
ord, den korrekta stafningen ej betraktas såsom ett lärstudium på skolans
tidigaste stadier, utan får på ett mera omärkligt sätt växa fram såsom ett
först vid skoltidens afslutning vunnet resultat hufvudsakligen af egen läs -

Konstitution sut‘skottets Memorial Nio 4.

ning och iakttagelse, då skall enligt vår tro behållandet af stammens d
framför t höra till de rättstafninjjsområden, som föga gifva anledning till
klagomål. Ett d i ordstammen gör sig så starkt gällande för ett något
mera utbildadt språkmedvetande, att det ej så lätt uteglömmes af den
skrifvande handen.

Vi anse följaktligen, att i fråga om e/t-refoniien en tillbörlig hofsamhet
fordrar, att vännerna af det bestående och ifrarna för reform å ömse
sidor göra hvarandra eftergifter. Om de senare, här representerade af skolans
män, få sig medgifvet hvad som för dem utan jämförelse är mest
maktpåliggande, aflägsnande! af de syntaktiska svårigheterna med supinets
teckning, så må man unna de förra att å sin sida behålla hvad som för
deras känsla och intresse är långt mera viktigt, det till ordstammen hörande
d-tecknet.

Rörande de administrativa åtgärder, genom hvilka de ifrågasatta rättstafningsreformerna
skulle införas i statens skolor, anse vi, att akademien
helst icke bör göra något uttalande. Hur intresserad än akademien må
vara för förbättringen i vår ortografi, kan den ändock med skäl hysa betänkligheter
vid att på sina skuldror lägga en del af ansvaret för en så
exceptionell åtgärd som den nu ifrågasatta, att omfattande ortografiska
ändringar genomföras på skolans lägsta stadier, innan de vunnit någon
nämnvärd anslutning hos den stora läsande och skrifvande allmänheten.

En omständighet vilja vi emellertid i detta sammanhang påpeka. Om
eu ny rättstafningsordning skall införas, kan denna icke lämpligen komma
till stånd genom ett påbud, som blott meddelar vissa nya ortografiska regler.
Hvar och en som något sysslat med hithörande frågor inser nogsamt,
att rättstafningsregler, hur sorgfälligt de än äro affattade, dock alltid vid
tillämpningen på enskilda fall kunna gifva anledning till villrådighet. Med
afseende på dt äro i det föregående några sådana fall framdragna, det vore
lätt att nämna liknande i fråga om f och fv (alf eller (liv, avita eller avvita
och dylika). Åt den enskilde rättstafningsläraren kan det omöjligt
öfverlåtas att efter eget hufvud dekretera om sådana tvistiga fall. Hvarje
officiell rättstafningsreform måste anknytas till en särskild, auktoriserad
ordlista, där de speciella fallen hvart för sig finnas förtecknade. Så har
hittills skett och så torde framgent böra ske.

Till förekommande af att nya ortografiska oredor må uppstå utöfver
de redan befintliga torde akademien böra framhålla hvad vi tillåtit oss att
här anföra. Något akademiens förord för det från skolans sida yrkade
påbudet behöfver icke ligga i ett sådant uttalande.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

Akademien bör emellertid, enligt vår åsikt, ådagalägga sitt intresse
för reformens främjande genom att förklara sig villig att, om Regeringen
så önskar, utarbeta en ny ordlista med en efter här ofvan angifna och
motiverade grundsatser förbättrad rättstafning.

Vi anse också önskvärd t att i denna nya ordlista vissa förbättringar
på andra, mindre i ögonen fallande områden vidtagas, förbättringar, som i
sin mån komma att för skolorna underlätta arbetet med rättstafningsundervisningen.
Ett uttalande härom synes oss böra ingå i Akademiens skrifvelse;
äfvenså ett tillkännagifvande att Akademien vill göra sitt bästa för
att redan till nästkommande vår hafva den nya ordlistan färdig och tryckt.»

Fyra utaf akademiens 9 närvarande ledamöter voro af skiljaktig
mening och ansågo, att akademien uti sitt yttrande bort vidhålla sin förut
i ärendet uttalade mening.

Ärendet föredrogs den 7 april 1906 i statsrådet, hvarvid föredragande
departementschefen, statsrådet Berg anförde:

»De föredragna framställningarna afse undanröjandet af följande
oregelbundenheter i det genom kungl. cirkuläret den 16 november 1889
för våra skolor hittills föreskrifna stafningssättet: t-ljudets teckning med
dt samt v-ljudets teckning med f, fv och hv.

Att nämnda beteckningssätt för t-ljud och v-ljud endast äro ortografiska
abnormiteter, som förr eller senare måste afskaffas, är sedan lång
tid tillbaka af den svenska språkforskningens målsmän tillfullo intygadt.
Af lärare och lärarinnor vid vårt lands allmänna läroverk, folkskolor och
privatskolor har upprepade gånger blifvit med största enstämmighet framhållet,
att samma ortografiska abnormiteter utgöra ett af de allra svåraste
hindren för skolundervisningen, enär de för sitt säkra inöfvande kräfva så
träget arbete och så mycken tid, att icke blott modersmålsundervisningens
öfriga och viktigare sidor utan ock andra ämnen af verkligt själsodlande
art måste för ortografiens skull i betänklig grad åsidosättas.

Jag anser därför, i likhet med de hörda myndigheterna, att en reform
af ifrågavarande ljuds teckning nu bör ske.

Vid hvarje reglering af'' det för skolorna föreskrifna stafningssättet
synes det mig emellertid vara af stor vikt, att det särskilda område, inom
hvilket regleringen företages, blir genom densamma så ordnadt, att undervisningens
oafvisliga kraf på enkelhet och följdriktighet icke genast måtte
framkalla förslag till nya, kompletterande ändringar inom alldeles samma
område. Skall man kunna hysa förhoppning om någon varaktig stadga
med afseende å t- och v-ljudens teckning, finner jag det därför nödvändigt,
att frågan härom nu erhåller en lösning, som kan ur såväl språk -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

vetenskaplig som pedagogisk synpunkt anses fullt tillfredsställande. Sä
skulle helt visst ej blifva förhållandet, om de nya bestämmelserna angående
skrifningen af nämnda båda ljud blefve så formulerade, att i vissa
undantagsfall t-ljudet fortfarande skulle tecknas med dt och v-ljudet
med hv.

Anslutande mig till den uppfattning i fråga om reformens lämpliga
omfång, som uttalats af de tre sakkunniga, hvilka under ärendets behandling
blifvit af läroverksöfverstyrelsen rådfrågade, anser jag därför, att vid
reformens genomförande undantag icke böra göras för teckningen hv samt
för teckningen dt i sådana former, där ordstammen har d.»

På grund af hvad sålunda anförts hemställde departementschefen,
med instämmande af statsrådets öfriga ledamöter, att Kungl. Maj:t måtte
utfärda cirkulär af följande lydelse:

«Med anledning af till Öss inkomna underdåniga framställningar angående
rättskrifningsnorm för rikets undervisningsanstalter, i hvilket ärende
såväl svenska akademien som öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk
afgifvit infordrade underdåniga yttranden, hafve Vi, med upphäfvande af
bestämmelserna i cirkuläret den 16 november 1889 angående gemensam
norm för undervisningen i svensk rättskrifning vid åtskilliga läroanstalter,
funnit godt föreskrifva:

att i de tre lägsta klasserna af de allmänna läroverken äfvensom af
statens normalskola för flickor skall från början af nästkommande läsår Ordlista
öfver svenska språket, utgifven af svenska akademien, sjunde upplagan,
läggas till grund för undervisningen i svensk rättskrifning, dock med iakttagande
däraf:

att dt för i-ljud ändras till t eller (enligt de i nämnda ordlista tilllämpade
reglerna för konsonanttecknens dubbelskrifning) it;

att f, fv och liv för v-ljud ändras till v med bibehållande af grundformens
v i böjningsformer framför t och s utom i ordet käft;

att i samma mån lärjungarna i nämnda läroanstalters tredje klass
uppflyttas i högre klass, samma rättskrifningsnorm skall tillämpas äfven där;

" att från början af nästkommande läsår enahanda bestämmelser*med
afseende på undervisningen i svensk rättskrifning skola tillämpas jämväl i
folkskoleseminarierna äfvensom i samtliga småskolor, och i den män småskolans
sålunda undervisade lärjungar öfverflyttas till folkskolan, äfven där
iakttagas; samt

att från början af det läsår, då den nya rättskrifningsnormen införes
i vissa klasser af ofvan nämnda läroanstalter, icke må för dessa klasser antagas
till användning någon ny läro- eller öfningsbok i svenska språket och från
början af läsåret två år därefter ej heller någon ny annan lärobok eller

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

ny läsebok eller ny upplaga af förut vid läroanstalten använd läro- eller
läsebok, däiest icke i densamma den anbefallda rättskrifningsnormen, utom
hvad citat, språkprof från äldre tider eller dylikt angår, blifvit följd.

Af de nu åberopade handlingarna synes oss framgå, att föredragande
departementschefen icke med den varsamhet, som ett så grannlaga ämne
måste kräfva, förfarit vid detta ärendes handläggning. Hvad först beträffar
ärendets beredning, finna vi det anmärkningsvärdt, att icke föredragande
departementschefen ansåg nödigt att, utan därtill gifven särskild anledning,
äfven öfver de senare petitionerna samt öfver de af öfverstyrelsen förlikets
allmänna läroverk framställda förslagen höra Svenska akademien,
som väl dock måste anses såsom förnämsta auktoriteten uti dylika frågor!
På akademiens egen underdåniga begäran fick den visserligen tillfälle^
göra ett uttalande, och ett mycket kraftigt sådant, men i följd af den bestämdt
utmätta tidens knapphet — 9 mars—1 april — kunde naturligtvis
ej påräknas, att för ärendets behandling i akademien hinna samla ett
större flertal af dess öfver landet spridda aderton ledamöter, utan ärendet
måste af endast 9 bland dessa afgöras. Och dock borde föredraganden
haft särskild anledning att begära akademiens yttrande i ämnet, sedan
öfverstyrelsen i sitt afgifna utlåtande uttryckligen förklarat, att den vid
sakens bedömande sett frågan uteslutande nr pedagogisk synpunkt. Man
kan ju nämligen icke förutsätta, att föredraganden lika ensidigt betraktat
denna fråga, utan måst anse den beröra andra, minst lika viktiga intressen.

Att akademien redan öfver den år 1903 ingifna petitionen afgifvit
ett utlåtande, förändrar icke saken, ty de senare petitionerna liksom det
på dessa grundade, af öfverstyrelsen uppgjorda förslaget till ändringar i
stafsättet samt de till stöd för detta förslag gjorda uttalanden af ämneskonferenserna
samt af tillkallade sakkunnige voro dock nyheter af den
beskaffenhet, att de måste föranleda till annan, helt ny behandling af
ämnet från akademiens sida.

Hvad åter. innehållet af de nu påbjudna ändringarna i stafsättet
angår, kan det ej undgå att väcka förvåning och ogillande att, ehuru båda
de myndigheter, som i ärendet rådfrågats, nämligen öfverstyrelsen och
Svenska akademien, på det bestämdaste afstyrkt afiägsnandet ur språket
af tecknet liv, föredraganden likväl tilltrott sig att tillstyrka vidtagande af
denna reform, som i så väsentlig mån skall komma att förändra vårt
språks utseende och göra detta vid läsning främmande och stötande för
ögat, utan att man såsom skäl till förändringen kunnat påvisa någon,
snart sagdt den ringaste förmån med hänsyn till lättnad i stafningsbesväret.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

Hvilka svårigheter i lexikografisk hänseende, soin genom afskaffande af
bokstafven h i början af vissa ord, där det hittills haft sin plats, blifva
en gifven följd, liksom ock i ekonomiskt afseende, för bokföidäggare m. fl.,
torde blott behöfva antydas. Ej lyckligare är enligt vår mening påbudet
om dt-ljudets undantagslösa skrifvande med t eller tt. Här har visserligen
öfverstyrelsen tillstyrkt reformen i den utsträckning, som den sedermera
erhållit enligt det kungl. cirkuläret, men Svenska akademien, som med
rätta betraktat frågan ur svenska språkets och den läsande allmänhetens
synpunkt, har med sådan bestämdhet samt med klarhet och skärpa visat
det olämpliga i användningen af detta skrifsätt i de många fall, då d i dt
tillhör ordets stam, att det ej kan annat än förvåna, att sä goda skäl icke
fått göra sig gällande.

Den i cirkuläret påbjudna ändringen af f och fv för u-ljud till v
med bibehållande af grundformens v i böjningsformer framför t och s,
utom i ordet haft, måste ju erkännas vara följdriktig, men man stannar
minst sagdt tveksam inför det ensamstående, godtyckliga undantaget från
regeln, ett undantag, som, såvidt af handlingarna kunnat inhemtas, från
intet håll blifvit förordadt.

Allt hittills har svenska språket fritt och utan förmynderskap af
den administrativa lagstiftningsmakten fått växa fram och utveckla sig,
och den enda reglerande verksamhet, som med hänsyn till dess vård och
ans förekommit, har varit den uppteckning af ordformerna, sådana de tid
efter annan förändrat sig, som genom Svenska akademiens försorg blifvit
verkställd dels under dess arbete med ordboken dels medelst utgifvande
af den ordlista öfver svenska språket, som sedan är 1874 i sju upplagor
utkommit. Härvid hafva jämte de nya skrifsätt, som mera allmänt vunnit
burskap i språket, äfven upptagits ordens förut gällande form såsom berättigad
ända tills man kunnat anse för konstateradt, att den äldre formen
blifvit så antikverad, att den ej i god stil användes och därför borde
ur språket försvinna. — Detta sätt att gå tillväga är något annat och
vida mera med svenska folkets vanor och önskningar samt med språkets
natur öfverensstämmande än de våldsamma åtgärder, hvarmed i de nu ifrågavarande
stafningsreformerna folkets rätt öfver dess eget språk våldföres
och hvilkas laglighet till och med torde kunna ifrågasättas.

Om nu de ifrågavarande reformerna i första rummet äro besvärande
och obehagliga för den nuvarande generationen, så medföra de ock den
följd, att genom dem äldre tiders litterära alster blifva för våra efterkommande
i vass män svårlästa och mindre njutbara. Att språkforskningen leder till
berättigad sträfvan att så småningom komma ifrån olämpliga ordformer
och stafsätt, kan ju villigt medgifvas, och i samma män dess kraf på för -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

ändringar i dessa afseenden äro berättigade, lärer nog efter hand dess
yrkande på reformer vinna insteg hos allmännheten och ändringarna i
språket därmed blifva på ett fullt naturligt sätt genomförda.

Slutligen vilja vi framhålla, att den nervösa brådska, hvarmed ärendet
blifvit handlagdt, äfven gjort sig gällande i fråga om bestämmande
af kortast möjliga tid för reformernas trädande i verkställighet, orsakande
icke ringa olägenheter och förluster icke blott för skolbarnen och deras
målsmän genom påbudet om anskaffande af nya skolböcker utan äfven
för ägare af bokförlag, som på detta sätt blifvit till väsentlig del värdelösa.

b) af herrar Ericsson i Vallsta, Centerwall, Beckman, Ahlstrand,
Sundström och Andersson i Ohrstorp, Indika anfört:

(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 26 oktober 1906, n:o 2.)

Enligt ofvan nämnda protokoll har till kommendörkapten af andra graden
vid Kungl. Flottan blifvit utnämnd kaptenen grefve C. A. Wachtineister.

Kaptenen G. T. Kraak, som enligt Kungl. Flottans rulla före Wachtmeister
varit i tur att befordras, var, enligt hvad vi inhämtat, särdeles väl
meriterad och har, efter hvad som är oss bekant, ej varit i vederbörande
straffregister antecknad.

Vid sådant förhållande synes det oss, att Kraak bort till befattningen
utnämnas, och hafva vi därför inom utskottet yrkat, att ärendet skulle
för Riksdagen anmälas.

c) af herr Eriksson i Elgered, som anfört:

(Protokoll öfver justitiedepartementsärenden den 7 september 1906,
n:o 2, angående reglering af tingslagen inom Norra Hälsinglands domsaga
och fastställande af tingsställe för Bergsjö och Forsa tingslag.)

Då Kungl. Maj:t — på grund af att 1906 års riksdag biföll propositionen
om lön för eu ny domarebefattning inom Hälsingland — hade
fria händer för att verkställa eu ornreglering af Norra och Södra Hälsinglands
domsagor, så ingingo med anledning häraf den 20 maj 1906 några
sökande inom Forsa tingslag, främst bland dem genom sina respektive
chefer följande bolag: Hudiksvalls trävaruaktiebolag, Forså trämassefabrik
och Forsa !inspinneriaktiebolag, till Kungl. Maj:ts befallningshafvande med
hemställan, att vederbörande måtte anmoda de tingshusbyggnadsskyldige
inom Forsa tingslag att uttala sig om, huruvida de vore villiga att ensamma
ikläda sig alla kostnader i och för det blifvande gemensamma

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

tingshuset med tomt, utan annan ersättning af antingen ettdera eller ock
af båda tingslagen än den att få öfvertaga respektive tingshus, uppförda
af de öfriga tingslagen. Med anledning af denna ansökan anmodade Kungl.
Maj:ts befallningshafvande de tingshusbyggnadsskyldige inom Forsa tingslag
att genom ombud inställa sig vid Forsa häradsrätt, som för att afgöra
detta ärende sammanträdde till urtima ting den 27 juni 1906. Ombuden
beslöto i enlighet med den hemställan, som gjordes af de sökande, hvilket
beslut genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg inkom till justitiedepartementet
den 31 augusti 1906.

Kungl. Maj:t afgjorde omregleringen så: från Norra Hälsinglands
domsaga afskildes Enångers tingslag, som förenades med östra tingslaget
af Södra Hälsinglands domsaga till en ny: Södra Hälsinglands östra domsaga;
hvarigenom Norra Hälsinglands domsaga förminskades såväl till areal
som folkmängd med nämnda Enångers tingslag.

Den 7 september 1906 beslöt Kungl. Maj:t, på tillstyrkan af chefen
för justitiedepartementet — med hvilken de öfriga statsråden instämde —
att Bergsjö och Forsa tingslag skola hädanefter utgöra ett gemensamt
tingslag med Hudiksvalls stad som tingsställe.

Af handlingarna framgår rörande sättet för dessa frågors afgörande,
att samtliga tingsmenigheterna väl blifvit hörda beträffande snabbare rättegångsordning
— då ombuden samtidigt uttalade sig mot omreglering af
tingslagen och tingsställena — men icke blifvit hörda angående tingslagens
fördelning efter domsagans förminskade omfång. De hafva alltså blifvit
hörda i en fråga, som mindre intresserat dem, men däremot icke i den
frågan som mest intresserat dem.

Af jämförelse mellan de respektive tingslagen framgår med afseende
på arealen, att Bergsjö och Delsbo tingslag hafva ungefär samma areal;
att vägsträckan — i båda fall den längsta — från nordvästligaste spetsen
af och inom de båda tingslagen till Hudiksvall är i båda fallen ungefär
densamma; att Forsa tingslag däremot har vida mindre areal; och med
afseende på folkmängden den 31 december 1903, att Bergsjö tingslag hade
14,202 invånare, Delsbo tingslag 10,561 och Forsa tingslag 12,713.

Af statistiska uppgifter, hämtade ur respektive rättsförhandlingar
vid Bergsjö och Delsbo häradsrätt, framgår, att något större procenttal af
såväl besvärs- som brottmål förekom vid Delsbo häradsrätt än vid den
förstnämnda. På grund häraf föreslog Svea hofrätt, att Bergsjö och Forsa
tingslag, i stället för Delsbo och Forsa härader, som man hade kunnat
vänta, borde för framtiden förenas till ett gemensamt tingslag. Hade
däremot antalet såväl besvärs- som brottmål varit lika stort inom Bergsjö
som inom Delsbo tingslag, så hade gifvetvis Delsbo och Forsa tingslag

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 4 Sami. 3 Höft. 4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

blifvit förenade, medan däremot Bergsjö tingslag i så fall fått sitta i
orubbadt bo, enär folkmängden inom det sistnämnda öfverstiger den inom
Delsbo tingslag med icke mindre än 3,641 personer. Om någon tingsmenighet
rättvisligen skulle hafva burit straffet för större procenttal af
såväl processlystnad som brott, så är det väl den tingsmenighet, där dessa
fall förekomma, men icke där, hvarest de ej förekomma — dessa straff
må nu förekomma vare sig i form af längre tidsutdräkt af rättsförhandlingar
eller i form af längre och dyrare resor. En sådan lösning af dessa
frågor skulle visserligen hafva verkat mera ojämnt med afseende på fördelningen
af arbetsbördan för vederbörande domare; men så är det ock
ett obestridligt faktum, icke att »folket är till för ämbetsmännen, utan att
dessa äro till för folket».

Om nu dessa synpunkter icke kunnat få göra sig gällande hos Svea
hofrätt, där de juridiska intressena varit förhärskande, så hade de så
mycket mer bort få göra sig gällande hos Kungl. Maj:ts regering, som
vid hvarje handling, antingen det gäller administrativ organisation eller
andra beslut, har att afskaffa orättvisa genom rådslag och beslut, präglade
af billighet och rättvisa — rättvisa, erkänd och förstådd af folket.

Men äfven med Kungl. Maj:ts plan — att sammanslå Bergsjö och
Forsa tingslag till ett gemensamt tingslag — som fullbordadt faktum, så
hade icke ens detta bort leda till det beslut, hvartill Kungl. Maj:t har
kommit: att förlägga tingsstället till Hudiksvalls stad; hvilket, bäst framgår
af jämförelse emellan de båda platserna som tingsställe: Bergsjö tingshus
vid järnvägsstationen med samma namn ligger i centrum af det nybildade
tingslaget, så att vägsträckan mellan tingsstället och de mest aflägset
boende inom Forsa socken af Forsa tingslag skulle blifva 6 mil
hufvudsakligen järnväg, och så att vägsträckan mellan tingsstället och de
mest aflägset boende inom Hassela socken af Bergsjö tingslag skulle blifva
5 3/4 mil landsväg; men förlagdt till Hudiksvall däremot, kommer en del
rättssökande inom Hassela socken att få resa 9 3/i mil — däraf 5 3A mil
landsväg och återstående 4 mil järnväg — medan de mest aflägset boende
inom Forsa socken få endast 2 mil till Hudiksvall; med Bergsjö tingshus
som tingsställe skulle sju socknar — däraf 4 större — hafva i bästa fall
större och i andra och hvarje fall minst lika stor förmån däraf, medan
endast 4 kommuner — däraf 2 större, Hälsing-Tuna och Forsa — få förmånen
af tingsställets förläggande till nämnda stad; Bergsjö tingslag hade
en folkmängd af 14,202 personer; samtidigt hade Forsa tingslag^, 12,713
personer, hvilken numerär sannolikt kommer att nedgå, enär Avik, eu
inom Hälsing-Tuna liggande förstad till Hudiksvall, kommer inom en ingalunda
aflägsen framtid att förläggas till Hudiksvalls stad, hvarigenom

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

Forsa tingslags folkmängd kommer att nedgå med 1,600 personer, nämnda
Aviks invånare, eller från 12,713 till 11,113 personer. Bergsjö tingslags
byggnadsskyldige uppförde för icke så många år sedan ett rymligt och
tidsenligt tingshus, medan Forsa tingslag länge varit i saknad af ett tidsenligt
sådant.

Att Svea hofrätt kunnat tillstyrka dels att förena Bergsjö och Forsa
tingslag till gemensamt tingslag — i stället för Delsbo och Forsa tingslag
— och dels att förlägga tingsstället till Hudiksvall, i stället för Bergsjö,
måste gifvetvis bero därpå, att de juridiska intressenas synpunkter fått
göra sig gällande på bekostnad af öfriga intressen. Men en Konungens
rådgifvare, som har att afväga sina rådslag emellan å ena sidan juridisk
formalism och å andra sidan krafvet på rättvisa emellan stridiga intressen
bland allmogen inom skilda orter, borde icke ens stå tveksam — ännu
mindre handla i strid med det rätta — i valet af det rätta och det som
bär mest gagnar fosterlandet. Men att denna synpunkt: rättvisa mellan
stridiga ortsintressen, icke varit den afgörande faktorn för föredragande
departementschefen, vare sig vid tingslagens fördelning eller vid valet af
tingsställe, är faktum, som icke gärna kan jäfvas.

Att föredraganden, herr chefen för justitiedepartementet, iakttagit
den konstitutionella formen, i det hans hemställan är i enlighet med hofrättens
förslag, är jag villig medgifva; och det har gjort att, om en mildare
form funnes för anmärkning än den nu mildaste, 107 §, så skulle jag långt
hellre velat anlita sådan; men då ingen sådan form finnes att tillgå, så
har jag varit nödsakad att inom konstitutionsutskottet framställa yrkande
enligt 107 § regeringsformen, för att kunna genom reservation få frågan
bragt inför Riksdagen.

Herrar Blomberg, J. F. Nyström, Östberg, Berger, Kvarnzelius, Jansson
i Djursätra och friherre Bonde hafva anhållit om anteckning å memorialet
därom, att de till följd af ledamotskap i särskildt utskott endast
delvis deltagit i utskottets granskning af statsrådsprotokollen.

Herr Clason har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
granskningen af samtliga ofvan omförmälda statsrådsprotokoll.