Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2

Betänkande 1894:Ku2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Eiksd. kansli den 19 februari 1894, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, i anledning af olika meningar
mellan Kamrarne, till hvithet utskott en motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande af
föreskrift i 27 § disciplinstadgan för krigsmagten bör
hänvisas.

fr*

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 74) har herr
J. Bengtsson föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t upphäfva föreskriften i 27 § disciplinstadgan
för krigsmagten af den 7 oktober 1881 om afsändande af bestraffadt
manskap, som tillhör värfvad trupp, till värfvade arméns disciplinkompani.

Sedan denna fråga blifvit -af Andra Kammaren till lagutskottets
behandling hänvisad, men lagutskottet, på sätt af dess memorial n:o 2
lnliemtas, enär den i motionen väckta frågan icke kunde hänföras till
»allmän» civil-, kriminal-, kommunal- eller kyrkolag och således icke
folie inom omfånget för lagutskottets i 53 § regeringsformen och 42 §
riksdagsordningen utstakade verksamhet, återlenmat motionen till Andra
Kammaren, så har denna Kammare, enligt hvad utskottet tillhandakommet
protokollsutdrag för den 9 innevarande februari utvisar, beslutat att återBih.
till Riksd. Prot. 1804. 3 Sami. 2 Jläft. (N:o 2.J 1

2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

förvisa motionen till lagutskottet, hvaremot Första Kammaren, enligt
protokollsutdrag för den 7 i samma månad, förklarat, att motionen
vore af beskaffenhet att höra till behandling af tillfälligt utskott. Då
således olika meningar mellan Kamrarne uppstått, till hvilket utskott
motionen bör hänvisas, åligger det, jemlikt § 38: 3 riksdagsordningen,
konstitutionsutskottet att derom besluta.

För frågans utredning får utskottet till en början erinra, att år
1882 rätt att gemensamt med Konungen stifta kriminallag för krigsmagten
tillädes Riksdagen, och att i sammanhang dermed genom ändrad
lydelse af § 42 riksdagsordningen lagutskottets befogenhet utsträcktes
till att meddela utlåtande öfver de från Kamrarne dit hänvisade förslag
till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande af sådan kriminallag.

I disciplinstadgan af den 11 juni 1868, hvilken gälde före den
nuvarande, fans eu bestämmelse, likartad med den i motionen afsedda,
intagen bland föreskrifterna »Om disciplinstraffen». Deraf torde framgå,
att, enligt den äldre disciplinstadgan, den nu ifrågavarande påföljden
ansågs böra hänföras till dessa straff, men då Konungen den 7 oktober
1881 i administrativ ordning utfärdade ny strafflag och disciplinstadga
för krigsmagten, bibehölls fortfarande bestämmelsen derom i sistnämnda
författning, oaktadt den hufvudsakligaste delen af de i 1868 års disciplinstadga
under ofvan omförmälda rubrik upptagna föreskrifter infördes
i den nya strafflagen, och disciplinstraffen således numera lära falla
inom omfånget för kriminallagstiftningen. Att ifrågavarande bestämmelse
bibehölls i disciplinstadgan synes desto anmärkningsvärdare, som densamma
icke kan innefattas bland de före skrifter,bvilka, enligt strafflagen
för krigsmagten, Konungen eger att ensam utfärda.

Åro redan dessa förhållanden egnade att väcka tvifvel derom, huruvida
icke förevarande stadgande är af kriminallags natur och förty
rätteligen bort införas i den nya strafflagen, vinna dessa betänkligheter
ökad styrka vid granskning af bestämmelserna angående de fall, i
bvilka påföljden inträder, samt sjelfva beskaffenheten deraf. Densamma
kan nemligen drabba endast sådan, till värfvad trupp hörande person af
manskapet, hvilken, efter att minst tre gånger hafva undergått bestraffning
efter strafflagen för krigsmagten, beträdes med förseelse, som
skall försonas med straff enligt samma lag, samt påtagligen icke, under
förblifvande vid truppen, skulle kunna återföras till sin tjenstepligt.
Häraf framgår, att denna åtgärd måste anses som en nödfallsutväg,
hvilken användes allenast i fall af synnerligen svår beskaffenhet. Beträffande
påföljdens art torde svårligen kunna bestridas, att densamma

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2. g

ej allenast innebär så betydande inskränkningar i disciplinsoldatens rätt
att förfoga öfver sxn person och egendom, att den öfvervägande egen
karaktären af frihetsstraff, utan äfven för den, som drabbas deraf faktiskt
medför en synnerligen menlig minskning i medborgerligt anseende
Utskottet har af dessa skäl ansett tydligt, att ifrågavarande föreskrift
ar af knminallags natur och icke utgör allenast en ordningsbestammelse.
En motsatt mening torde vara desto betänkligare, som de
allmänna föreskrifterna angående tvångsarbete, hvilka innefattas i lagen
angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, ligga inom omlanget
for Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftningsmagt,

På grund häraf har utskottet funnit

motionen vara af beskaffenhet att, jemlikt § 42
riksdagsordningen, böra af lagutskottet behandlas;

hvilket utskottet får för Riksdagen tillkännagifva.

Stockholm den 19 februari 1894.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Reservationer:

af herrar Bergius, von Strokirch, friherre Wrangel von Brehmer, Alin
och Helander, som yttrat:

Emu det ifrågavarande stadgandet i 27 § disciplinstadgan för krigsmagten,
hvilket tillkommit i administrativ ordning, icke är af beskaffenhet
att kunna anses utgöra någon del af kriminallagstiftningen för kr i o-smagten
och förty, jemlikt § 87 regeringsformen, tillhöra Konungens
och Riksdagens gemensamma lagstiftningsmagt, utan är att betrakta som
en ordningsföreskrift, angående hvilken Konungen allena eger besluta,

I-n/rr V1 ^ mo^oue,b jemlikt § 37 riksdagsordningen, bör af

tillfälligt utskott behandlas;

4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

af herr Gustaf Berg, hvilken anfört:

Då till lagutskottets behandling endast höra sådana lagstiftningsfrågor,
som falla under Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma lagstiftningsrätt;
då till dessa frågor icke kan hänföras det uti ifrågavarande
motion väckta förslag om ändring uti disciplinstadgan för krigsmagten,
hvilken stadga utgör en af Kongl. Maj:t uti administrativ väg beslutad
förordning; och då motionen, öfver hvilken Andra Kammaren funnit
utskotts yttrande erforderligt, icke heller hörer till annat ständigt utskott
än lagutskottet, har jag på grund af stadgandet uti 37 § riksdagsordningen
för min del ansett, att konstitutionsutskottet bort besluta,
att motionen skulle till tillfälligt utskott hänvisas;

af herr Unger, som ansett, att memorialet bort hafva följande lydelse:

Enär herr Jöns Bengtssons förevarande motion innefattar hemställan
angående förändrade stadganden i fråga om värfvadt manskap sedan
det är vordet ur rullorna utstruken och motionen följaktligen angår
sådan del af krigslagarne, som eger tillämpning till medborgare utom
krigsstaten, alltså och då slika stadganden, jemlikt 42 § riksdagsordningen,
böra under civil- och kriminallag förstås, finner utskottet skäligt
besluta,

att motionen skall till lagutskottet hänvisas;

samt af herr Nyström, som instämt i herr Ungers motivering såsom
tillägg till den af utskottet anförda.

Herr Samzelius har velat tillkännagifva, att han till följd af annat,
utaf Riksdagen honom lemnadt uppdrag varit förhindrad att deltaga i
slutliga åtgörande! af ärendet.

Herr Boström har velat anmäla, att han ej deltagit i ärendets behandling
inom utskottet.

STOCKHOLM, K. L. BECKMAN, 1894.