Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24 (Betänkande 1893:Ku24 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

N:o 24.

Ant till Riksd. kansli den 11 april 1893, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de under tiden från och med den 15
januari 1892 till och med den 14 januari 1893 i statsrådet förda protokoll,
nemligen öfver:

justitiedepartementsärenden från och med den 16 januari 1892 till
och med den 14 januari 1893;

justitieärenden från och med den 29 januari 1892 till och med den
12 januari 1893;

utrikesdepartementsärenden från och med den 20 januari 1892 till och
med den 14 januari 1893;

landtför sv ar särenden från och med den 16 januari 1892 till och med
den 14 januari 1893;

sjöförsvar särenden från och med den 22 januari 1892 till och med
den 14 januari 1893;

civil- och finansärenden från och med den 16 januari 1892 till och
med den 14 januari 1893; samt

ecklesiastikärenden från och med den 22 januari 1892 till och med
den 14 januari 1893.

På derom framstäld särskild begäran hafva derjemte till utskottet
öfverlemnats dels protokoll öfver ecklesiastikärenden för den 20 januari

Bih. till lliksd. Rrot. 1893. 3 Rami. 13 Höft. (N:o 24.) 1

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 34.

1893, angående bemyndigande för domkapitlet i Lund att utfärda fullmagt
för rektorn vid allmänna läroverket i Malmö Carl Ludvig Wåhlin
att vara lektor vid nämnda läroverk, dels ock protokoll i kommandoärenden
för den 30 januari 1893 angående fastställande af nytt formulär
till inskrifningsbok för värnpligtig^.

Vid den, jemlikt grundlagarna, af utskottet utöfvade, numera fullgjorda
granskning af dessa protokoll

bar anledning icke förekommit att mot någon ledamot af
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

hvaremot utskottet

funnit följande ärenden vara af beskaffenhet att böra, jemlikt
§ 107 regeringsformen, hos Riksdagen anmälas, nämligen •

l:o.

Protokoll öfver finansärenden för den 28 oktober 1892, n:o 5.

Genom kungörelse den 1 november 1878 har Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse
med Riksdagens skrifvelse den 14 maj samma år angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel, såsom
vilkor för åtnjutande af de i telegrafstyrelsens stat uppförda löneförmåner
stadgat, bland annat, att den, som af sjukdom hindras att sin
tjenst förrätta, eger uppbära hela lönen, men att den, som eljes undfår
ledighet för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda
uppdrag, kan förpligtas att under ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar
afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras
eller eljes pröfvas skäligt.

Af ofvannänmda protokoll har utskottet inhemtat att, sedan assistenten
vid telegrafverkets centralstation i Stockholm O. A. Sidenmark
hos telegrafstyrelsen anmält behofvet att för fullgörande af värnpligt
erhålla tjenstledighet, telegrafstyrelsen genom beslut den 10 maj 1892,
med beviljande af den sökta ledigheten under viss tid, föreskrifvit, att
hela det vikarien tillkommande arfvodet 90 kronor i månaden skulle
utgå af Sidenmarks aflöning.

Uti en till Kongl. Maj:t ingifven ansökning anhöll derefter Sidenmark
om sådan ändring af nämnda beslut, att han blefve berättigad att,

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

med afstående af tjenstgöringspenningarna, uppbära den med tjensten
förenade lön.

Utlåtande infordrades från telegrafstyrelsen; och anförde styrelsen,
att då uttrycklig föreskrift saknades angående det belopp, hvarmed
aflöningen i ett fall sådant som detta borde utgå, hade styrelsen sökt,
hos andra statens embetsverk inhemta kännedom om de bestämmelser,
som hos dem varit tillämpade, men dervid hade befunnits, att olika
grundsatser följts inom olika embetsverk. För sin del hade telegrafstyrelsen
icke ansett sig befogad att ådraga statsverket den utgift för
tjenstens uppehållande, som en utbetalning till Sidenmark af hela lönen
skulle medföra.

Jemväl från statskontoret infordrades utlåtande. Detta embetsverk
upplyste, att enligt gällande utgiftsstat Sidenmark åtnjöte i lön 1,200
kronor och i tjenstgöringspenningar 400 kronor, samt anförde, hurusom
fullgörandet af värnpligten visserligen vore eu allmän medborgerlig
skyldighet, men då det underhåll af statsmedel, som under öfningstiden
värnpligtig tilldelas, vore temligen obetydligt, och tjenstledighet för
fullgörandet af en så beskaffad skyldighet, icke syntes vara jemförlig
med de fall, då högre belopp af aflöningen än tjenstgöringspenningarna
enligt i ämnet gällande föreskrifter borde af den tjenstledige till vikaries
aflönande afstås, ansåg statskontoret sig böra hemställa, att Kongl.
Maj:t, med ändring af öfverklagade beslutet, täcktes förklara Sidenmark
böra för den tid af år 1892, hvarunder han för fullgörande af sin värnpligt
åtnjutit tjenstledighet, af sin å telegrafverkets stat uppförda aflöning
afstå endast, tjenstgöringspenningarna.

Målet blef den 28 oktober 1892 af chefen för finansdepartementet
inför Kongl. Maj:t, föredraget, dervid, med afseende å hvad statskontoret
anfört, statsrådet hemstälde, att Kongl. Maj:t måtte förklara Sidenmark
böra för den tid af år 1892, hvarunder han för fullgörande af
värnpligt åtnjutit tjenstledighet, af sin aflöning afstå endast tjenstgöringspenningarna
samt således vara berättigad att af telegrafverkets
medel återbekomma hvad han derutöfver för ifrågavarande tid såsom
arvode till sin vikarie afstått; och blef denna statsrådets hemställan af
Kongl. Maj:t bifallen.

Då, enligt hvad ofvan blifvit nämdt, inom skilda embetsverk olika
grundsatser varit rådande i fråga om huruvida värnpligtig tjensteman
skall vara berättigad att under fullgörande af värnpligt tillgodonjuta
sin å embetsverkets stat uppförda lön oafkortad, men Kongl.
Maj:ts ifrågavarande beslut möjligen skulle blifva vägledande för framtiden

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

vid afge rån det af likartade frågor, har utskottet funnit angeläget tillse,
om, i brist på tydliga lagstadganden, eljest giltiga skäl förefunnits för
det slut, hvartill Kongl. Maj:t kommit.

Beträffande den af statskontoret anstälda jemförelsen mellan förevarande
fall och de, då, enligt gällande bestämmelse, den tjenstledige
kan förpligta^ att afstå en del af lönen, så synes deraf icke kunna
hemtas något stöd för det ifrågavarande beslutet, ty lika litet som fullgörandet
af värnpligten kan sägas vara jemförlig!; med de åberopade
fallen, lika litet torde en jemförelse vara möjlig med det lagstadgade
fall, då den tjenstledige är berättigad att uppbära hela lönen.

Hvad åter det andra af statskontoret åberopade skälet angår, så
enär staten genom de förmåner af dagaflöning, föda, beklädnad m. m.,
som under öfningstiden lemnas värnpligtig, torde i väsentlig mån hafva
beredt Sidenmark ersättning för den del af hans månadsaflöning, som
han af telegrafstyrelsen förpligtats afstå, har det synts utskottet som om
statsverket icke bort ådragas den ytterligare kostnad, som en utbetalning
till Sidenmark af hela lönen medförde.

På grund häraf och då genom den utsträckning af värnpligtigs
vapenöfningar, som egt rum efter det ifrågavarande beslut gifvits, frågan
om värnpligtig tjenstemans lönevilkor i fall sådana som det förevarande
erhållit ökad betydelse, har utskottet ansett omförmälda regeringsåtgärd
böra komma till Riksdagens kännedom.

2:o.

Protokoll i kommandomål för armén den 30 januari 1893
angående fastställande af nytt formulär till inskrifningsbok
för värnpligtige.

Genom de förändrade stadganden i värnpligtslagen, som under
den 2 december 1892 kungjorts till efterrättelse, har beväringen blifvit
indelad i två linier med olika inkallelse- och tjenstgöringsvilkor samt
skilda uppgifter inom härordningen, den ena, bestående af första uppbådet,
som utgöres af de åtta yngsta åldersklasserna, samt den andra,
sammansatt af beväringens andra uppbåd och omfattande de fyra åldersklasserna
i 29—32 lefnadsåren. I princip är den personliga krigstjenstskyldigheten
lika fördelad på alla sapihällsklasser, men undantag finnas,
och deribland är att hänföra bestämmelsen i § 34 mom. 2 värnpligtslagen,
att den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande
vid universitet eller annan statens högskola, tillhör första uppbådet

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

under hela sin tjenstetid i beväringen. Afsigten med detta undantagsstadgande
är, enligt hvad af motiveringen till nämnda lagbestämmelse
framgår, att uti första uppbådet under hela deras beväringstid qvarhålla
värnpligtige i allmänhet, åt hvilka staten beredt högre allmänbildning,
och särskild! dem af desse, hvilka, på grund af vissa fackinsigter,
erhållna uti statens högskolor — såsom läkare, veterinärer, teknici m. fl.
— kunna vara af synnerlig nytta för hären.

I gällande förordning angående inskrifning och redovisning af
värnpligtige samt deras tjenstgöring m. m. den 22 december 1892 är
stadgadt, att formulär till sådan inskrifningsbok, som, jemlikt värnpligtslagen,
skall för värnpligtig utfärdas, af Kongl. Maj:t fastställes i kommandoväg.

Då till utskottets kännedom kommit, att det förnyade formulär till
inskrifningsbok, som numera skall lända till efterrättelse, innehåller
bestämmelser, hvarigenom ofvan berörda undantagsstadgande i värnpligtslagen
skulle blifvit utsträckt, har utskottet af denna omständighet
funnit anledning att infordra det protokoll i kommandomål för armén,
på grund hvai''af nämnda inskrifningsbok utgifvits.

Detta protokoll, hållet den 30 januari 1893 och försedt med chefens
för landtförsvarsdepartementet underskrift, innehåller, att nytt
formulär till inskrifningsbok skulle lända till efterrättelse samt att äldre
inskrifningsböcker skulle förses med särskilt tillägg; och har till utskottet
öfverlemnats ett exemplar af omförmälda formulär.

I denna inskrifningsbok är, bland andra underrättelser om gällande
bestämmelser angående värnpligts- och tjenstetid, upplysning äfven lemnad
om den utsträckning af tjenstetid i första uppbådet, som, på sätt ofvan
är nämndt, stadgats för dem, hvilka under minst två år varit inskrift^
såsom studerande vid universitet eller annan statens högskola, och i en
not under denna upplysning förekommer följande: »I öfverensstäm melse

med inskrifningsförordningen räknas såsom sådan (statens högskola):
Karolinska mediko-kirurgiska institutet, veterinärinstitutet, farmaceutiska
institutet, tekniska högskolan, landtbruksinstitut, skogsinstitutet,
gymnastiska centralinstitutet eller sjökaptens- eller öfvermaskinistklass
i navigationsskola.»

Hvad då först beträffar de stadganden uti inskrifningsförordningen,
med hvilka nämnda nots innehåll skulle öfverensstämma, så torde dermed
ej åsyftas andra, än §§ 127 och 128. Den först nämnda af dessa
paragrafer innehåller, bland annat, att värnpligtig äfvensom den, hvilken
är i värnpligtsåldern men blifvit från värnpligtens fullgörande frikallad,
åligger, då han anmäler sig till inskrifning såsom studerande

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

vid universitet, Karolinska mediko-kirurgiska institutet, veterinärinstitutet,
farmaceutiska institutet, tekniska högskolan, landtbruksinstitut,
skogsinstitutet eller gymnastiska centralinstitutet eller såsom elev i sjökaptens-
eller öfvermaskinistklass vid navigationsskola, att inför dekanus
vid vederbörlig universitetsfakultet eller rektor eller föreståndare
för undervisningsanstalt, som ofvan är sagd, förete inskrifningsbok
eller motsvarande, af behörig inskrifningsmyndighet utfärdad handling.
Och i § 128 stadgas, att vederbörande dekaner och rektorer eller föreståndare
skola årligen vid början af höstterminen låta upprätta och
inom viss tid till vederbörande inskrifningsområdesbefälhafvare öfversända
förteckning öfver de värnpligtige studerande eller elever, hvilka
vid först nämnda tidpunkt varit vid undervisningsanstalten inskrifne
under två år eller derutöfver samt icke tillförene blifvit å dylik förteckning
upptagne.

Ehuruväl dessa bestämmelser i inskrifningsförordningen äro att
anse såsom en direkt följd af stadgandet i § 34 mom. 2 värnpligtslagen,
då ju, dem förutan, behörig kontroll öfver de personer, å hvilka
sistnämnda lagrum är tillämpligt, icke skulle kunna utöfvas, och ehuru
utskottet icke förbisett, att, enligt den i författningen bredvid § 128
insatta rubrik, paragrafen angifves innehålla »förteckningar m. m. öfver
högskoleelever», saknas dock, enligt utskottets åsigt, tillräcklig anledning
till det antagande, att Kong! Magt genom samma bestämmelser
velat fullständiga och förtydliga § 34 inom. 2 värnpligtslagen. För att
rätt uppfylla sitt ändamål måste uppenbarligen ifrågavarande bestämmelser
så noggrant som möjligt uppräkna de undervisningsanstalter,
från hvilka det ansetts angeläget att erhålla särskilda förteckningar;
och om dervid skulle hafva upptagits flera undervisningsverk, än som
med stadgandet i § 34 mom. 2 afsetts, kunde en dylik åtgärd mycket
väl hafva varit föranledd af skäl, som icke stått i omedelbart samband
med sistnämnda stadgande. Men äfven om i dessa bestämmelser
skulle indirekt ligga ett fullständigande eller förtydligande af värnpligtslagen,
så äro i allt fall bestämmelserna så affattade, att ingen
torde på dem kunna grunda ett omdöme om hvad som är att hänföra
till statens högskolor.

Då sålunda, enligt hvad utskottet i korthet sökt visa, inskrifningsförordningen
icke bestämmer, hvilka undervisningsanstalter skola inbegripas
under benämningen statens högskolor, har utskottet att tillse, i
hvad mån den af Kong!. Maj:t på kommandoväg gifna förklaringen öfverensstämmer
med § 34 mom. 2 värnpligtslagen.

I proposition till 1890 års Riksdag föreslog Kongl. Maj:t ett tillägg

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

till § 34 värnpligtslagen i enahanda syfte, som det hvilket innefattas i
nu gällande 2 mom. af samma §. Uti det anförande till statsrådsprotokollet,
som finnes bilagdt nämnda proposition, yttrade dåvarande chefen
för landtförsvarsdepartementet, att, om till måttstock för en högskolas
jembördighet med universiteten toges den omständigheten, att i regeln
maturitetsexamen utgör vilkor för inträde vid densamma och att deri
meddelas undervisning, som direkt berättigar till anställning i någon af
statens olika förvaltningsgrenar, så skulle de högskolor, som i fråga om
utsträckt värnpligt för dem, hvilka begagna sig af undervisningen derstädes,
böra med universiteten likställas, vara skogsinstitutet, Karolinska
institutet, veterinärinstitutet och tekniska högskolan. I den motivering,
som åtföljde förslaget till nu gällande § 34 mom. 2 värnpligtslagen,
finnes icke uttaladt vare sig hvad som i allmänhet under benämningen
statens högskola skall förstås, eller hvilka särskilda undervisningsverk
skola under lagstadgandet inbegripas, men hvarken af hvad ofvan
blifvit omförmäldt angående afsigten med detta lagstadgande, ej heller
af motiveringen i öfrigt har utskottet funnit anledning till det antagande,
att meningen varit att, utöfver hvad som i 1890 års lagförslag angifvits,
utsträcka antalet af dem, som skulle vara underkastade paragrafens
verkningar.

Emellertid har uti ifrågavarande not i inskrifningsboken stadgats,
att till högskola räknas, utom de i 1890 års förslag angifna undervisningsverk,
farmaceutiska institutet, landtbruksinstitut, gymnastiska
centralinstitutet samt sjökaptens- eller öfvermaskinistklass i navigationsskola.

Huruvida redan farmaceutiska institutet och landtbruksinstituten äro
att betrakta såsom statens högskolor, derom torde meningarne kunna
antagas vara delade, men att, sjökaptens- eller öfvermaskinistklass i
navigationsskola icke af den allmänna uppfattningen hänföres till dylika
undervisningsverk, än mindre uppfyller de vilkor, som i 1890 års lagförslag
angifvas såsom måttstock på en högskola, torde icke vara något
tvifvel underkastadt.

Otvifvelaktigt är det mot grundlagen stridande att, på sätt som
här i fråga om värnpligtslagen skett, förklaring öfver en af Konung
och Riksdag gemensamt stiftad lag ensidigt meddelas af den ena statsmagten.
I förevarande fall är emellertid ytterligare att anmärka, dels
att genom den förklaring, som i inskrifningsboken meddelats, det i §
34 mom. 2 värnpligtslagen gifna undantagsstadgande blifvit i icke
oväsentlig mån utsträckt, dels ock att förklaringen tillkommit på ett
sätt, hvarigenom möjligheten för Riksdagen att utöfva sin kontrolle -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

rande myndighet i hög grad förminskats. Ur militär synpunkt kan det
vara lämpligt och nödigt och från statens synpunkt billigt, att äfven af
andra än de i § 34 mom. 2 värnpligtslagen angifna samhällsmedlemmar
utkräfves ett något större mått af tjenstskyldighet, än som i allmänhet
sker, men om det befunnits att detta lagstadgande ej inrymde eller ens
tydligt utmärkte alla dem, som derunder borde inbegripas, så hade, såsom
ock i Första Kammaren antyddes under den diskussion, som föregick
antagandet af § 34 mom. 2 värnpligtslagen, förslag i ämnet bort
i laga ordning underställas Riksdagens pröfning.

Stockholm den 11 april 1893.

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

Reservationer:

af herr Bergius, som yttrat:

»Emot utskottets åtgärd att infordra och granska protokollet öfver
ecklesiastikärenden för den 20 januari 1893, angående bemyndigande
för domkapitlet i Lund att utfärda fullmagt för rektorn vid allmänna
läroverket i Malmö Carl Ludvig Wåhlin att vara lektor vid nämnda
läroverk, har jag i utskottet anmält min reservation, under åberopande
deraf, att efter nya representationssättets införande den praxis städse
gjort sig gällande, att den konstitutionsutskottet, enligt grundlagarna,
åliggande granskning af de i statsrådet förda protokoll vid hvarje riksdag
omfattat tiden allenast intill samma riksdags början, och att, enligt
min uppfattning, i förevarande fall icke förelegat något sådant särskildt
förhållande, som kunnat utgöra giltig anledning för utskottet att utsträcka
sin granskningsrätt till berörda regeringsbeslut, som tillkommit
efter början af innevarande års riksdag.

Vidare har jag från utskottet varit skiljaktig deruti, att jag ansett
de under l:o och 2:o bär ofvan omnämnda regeringsåtgärder icke vara
af beskaffenhet, att de bort föranleda utskottet att derom hos Riksdagen
göra anmälan enligt 107 § regeringsformen»;

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

af lierrar friherre Wrangel von Brehmer, Billing, Helander, Nyström
och grefve Douglas, som instämt med herr Bergius;

af herr Alin, som, jemte det han begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen af den första anmärkningspunkten, velat anmäla,
dels att han ansett den i 2:dra punkten omförmälda regeringsåtgärden
icke vara af beskaffenhet att hafva bort föranleda utskottet att derom
hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen, dels att
han icke ansett giltig anledning förefinnas att i det fall, som i utlåtandet
omförmäles, begagna den utskottet tillkommande rätt att infordra
protokoll, hållet i statsrådet efter riksdagens början;

af herrar Gustaf Berg och Belim, som icke deltagit vare sig uti granskningen
af protokollet öfver finansärenden för den 28 oktober 1892,
n:o 5, eller uti handläggningen af ärendet om infordrandet af protokollet
öfver ecklesiastikärenden för den 20 januari 1893, men ansett den under
punkten 2:o här ofvan omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet,
att den bort föranleda utskottet att derom hos Riksdagen göra anmälan
enligt 107 § regeringsformen;

af herr von Strokirch, som, med tillkännagifvande att han icke deltagit
i behandlingen af ärendet angående infordrande af protokollet i
ecklesiastikärenden för den 20 januari 1893, velat anmäla, att han icke
funnit skäl hafva förekommit, som bort föranleda utskottet att om de
under l:sta och 2:dra punkterna omförmälda regeringsåtgärder hos Riksdagen
göra anmälan;

af herr Rudebeck, som ansett den under punkten l:o här ofvan omförmälda
regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet att böra föranleda
utskottet att derom hos Riksdagen göra anmälan enligt 107 § regeringsformen
samt derjemte velat tillkännagifva, att han icke deltagit i slutliga
behandlingen inom utskottet af det i memorialets 2:dra punkt anmärkta
ärende;

af herr Ljungman;

af herrar Johnsson, Bengtsson, Boström, Dalm, Vahlin, Wikstén,
Elowson, Gyllensvärd och Hedin, som anfört:

(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 2 december 1892, 24:o.)

Efter det stadsfullmägtige i Helsingborg till Kongl. Maj:t ingifvit
en skrifvelse, deruti fullmägtige erbjudit sig att, under vilkor att till
Bih. till lliksd. Prat. 1333. 3 Sami. 13 Iläft. 2

Konstitutionsutskottets Memorial Ko 24.

staden Helsingborg förlädes skolor från infanteriregementen, deraf från
åtminstone ett skånskt infanteriregemente, till en styrka af omkring 100
man, inberäknadt underbefäl, hvaraf minst 60 man borde ständigt vara
förlagda inom staden, samt att kommenderingen blefve skyldig att såsom
reservmanskap tjenstgöra vid stadens brandcorps äfvensom att biträda
ordningsmagten vid de tillfällen, då vederbörande myndighet kunde anse
den ständiga polisen ej vara tillräcklig för ordningens upprätthållande
inom staden, låta genom förändringar å och tillbyggnad till den nuvarande
läroverksbyggnaden derstädes tillhandahålla kommenderingen lämpliga
byggnader, livilka dock fortfarande skulle förblifva stadens egendom,
så bar Kongl. Maj:t, på statsrådets tillstyrkan, på det sätt antagit
stadsfullmägtiges förslag, att, derest arméförvaltningen vid anstäld besigtning
finner ifrågavarande byggnad vara af beskaffenhet att, sedan
den blifvit på föreskrifvet sätt tillbyggd och öfriga deri afsedda förändringar
verkstälda, kuuna såsom kasernetablissement för en styrka
af 150 man godkännas, och staden dessutom förbinder sig att bekosta
den för etablisseinentet erforderliga första uppsättningen af servispersedlar,
Kongl. Maj:t förklarat sig vilja, så snart anmälan till Kongl.
Maj:t ingått, att etablissementet vore i det skick att af en blifvande
kommendering tagas i bruk, i kommandoväg meddela erforderliga bestämmelser
i syfte att en ständig militärkommendering af föreslagen
styrka måtte varda, så länge etablissementet i nöjaktigt skick af staden
Helsingborg underhålles, till nämnda stad förlagd, med skyldighet att,
på sätt stadsfullmägtige ifrågasatt, tjenstgöra vid brandcorpsen och biträda
ordningsmagten inom staden.

Af statsrådsprotokoll för samma dag (n:o 23) inhemtas, att sedan, med
anledning af väckt fråga om förflyttning af de till första militärdistriktet
hörande infanteriregementens rekryt- och korporalskolor från regementenas
mötesplatser till inom militärdistriktet belägna städer, stadsfullmägtige
i Malmö erbjudit sig att, under vilkor att till staden Malmö blefve
året om förlagda antingen båda skånska infanteriregementenas rekrytoch
korporalskolor eller åtminstone södra skånska infanteriregementets
skolor, att ständiga året om vara till finnandes derstädes, för dessa kommenderingar
upplåta nödig tomt och uppföra lämpliga byggnader, hvilka
dock skulle förblifva stadens egendom, allt för en kostnad af 150,000
kronor, så har Kongl. Maj:t på statsrådets tillstyrkan antagit samma
förslag och beslutat att, så snart byggnaderna vore i det skick, att de
af en blifvande kommendering kunde tagas i bruk, i kommandoväg
meddela erforderliga bestämmelser i syfte att en ständig militärkom -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

mendering af ett hundra man måtte varda, så länge etablissementet i
nöjaktigt skick af staden underhåll, till nämnda stad förlagd.

De tvenne beslut, för hvilka här ofvan blifvit redogjordt, öfverensstämma
dels deruti, att Kong]. Maj:t utfäst att, så länge de af resp.
städer erbjudna etablissement nöjaktigt underhållas, en ständig militärkommendering
af viss styrka skall der vara förlagd, dels deruti att bestämmelser
om verkställigheten häraf förklarats skola blifva meddelade
i kommandoväg. Deremot förete resolutionerna den skiljaktighet att,
under det den förra bifaller Helsingborgs stads ansökan, att militärkommenderingen
skulle åläggas att tjenstgöra vid stadens brandcorps
och biträda ordningsmagten inom staden, resolutionen å Malmö stads
ansökan icke i detta afseende innehåller några bestämmelser.

Af flera skäl hafva dessa beslut synts oss anmärkningsvärda.

Dels torde det få anses för särdeles olämpligt att såsom här
skett förpligta staten genom ett aftal, för hvilket ingen tidsgräns finnes
bestämd. Det beror uteslutande af de städer, med hvilka aftalet ingås,
att bestämma, huru länge det skall räcka, efter som statens åtagande
förklarats skola gälla, så länge den andra parten i nöjaktigt skick underhåller
de åt militärkommenderingarna upplåtna etablissement. I betraktande
af de uppoffringar, städerna erbjudit, är det tydligtvis förutsatt,
att aftalet skall blifva gällande för en mycket lång framtid. Om
det emellertid inträffar, att det från statens synpunkt befinnes vara
olämpligt, så skall staten genom ett åtagande af nämnda lydelse blifva
underkastad en måhända dryg skadeståndsskyldighet.

Dels förefaller det ej mindre origtigt att bestämma, det de närmare
föreskrifterna för det nu fattade beslutets eventuella verkställighet skola
i kommandoväg meddelas, då härunder utan tvifvel kunna komma att
inbegripas åtgärder, de der ej rätteligen höra till kommaudomålens
kategori, än det tydligen varit öfverflödigt att redan nu härom afgifva
något förklarande.

Dels och slutligen kunna vi ej annat än finna den i svaret å
Helsingborgs stads ansökan intagna utfästelsen, att göra militärkommenderingen
till biträde åt stadens brandcorps och polis, i flera
afseenden betänklig. Vi kunna ej underlåta att påpeka, att Kongl.
Maj:t icke bort anse sig ega att i en sådan sak besluta utan
Riksdagens hörande, samt att militärens anlitande såsom polismagt är,
från synpunkten af den torras anseende bland folket och ett godt förhållande
mellan den civila befolkningen och hären, en allt för otjenlig
åtgärd, för att olägenheten deraf skulle kunna få anses uppvägd af

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

fördelen för en och annan stad af ett härigenom vunnet billigare pris
för dess polisväsendes ordnande.

Ifrågavarande åtgärd och beslut synas oss så anmärkningsvärda,
att de bort föranleda utskottet att göra anmälan enligt § 107 regeringsformen; af

herrar Johnsson och Hedin, som anfört:

(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 29 januari 1892, 8:o.)

I en till Kongl. Maj:t ingifven ansökan har regementsintendenten
J. Clausén, med förmälan att han, som från och med 1868 till och med
år 1887 tjenstgjort som redogörare för såväl stamtruppens som beväringens
beklädnadsmedel vid Norrbottens fältjägarecorps, för sitt besvär
med stamtruppens beklädnadsmedel åtnjutit stadgad ersättning, hvaremot
någon ersättning ej begärts eller erhållits för de särskilda besvär med
beväringens beklädnadsmedel, som föranledts af medlens insättning i
bankinrättning, och med bifogande af en förteckning öfver de medel,
som från 1872 till 1887 varit för beklädnadsdirektionens räkning insatta
i bankinrättning samt under åberopande af § 7 i instruktionen för beklädnadsdirektionerna
vid indelta roterade infanteriregementen och corpser
den 23 mars 1858 och § 11 i instruktion för beväringsbeklädnadsdirektioner
den 22 juli 1875, anhållit, att Kongl. Maj:t måtte tillerkänna
honom, Clausén, en half procent af ifrågavarande medel med 1,699
kronor 76 öre; och bär Kongl. Maj:t, på statsrådets tillstyrkan, funnit
skäligt att i ersättning för den tid, för hvilken ersättningsanspråken voro
preskriberade, tillerkänna Clausén ett belopp af 1,699 kronor 76 öre.

Om ock den af Clausén åberopade instruktion för beväringsbeklädnadsdirektionerna
af den 23 mars 1858 och den 22 juli 1875 berättiga
beklädnadsdirektionen att, der för verkställighet af de åtgärder, som i
och för medlens fruktbargörande kunna ifrågakomma, redogöraren nödgas
för utförande af direktionens uppdrag begagna främmande ombud
och dervid underkastas åligganden af den beskaffenhet, att någon godtgörelse
derför skäligen bör honom bestås, efter pröfning af förhållandet
i hvarje särskild! fall, derom utdrag af direktionens protokoll bör räkenskapen
biläggas, anordna högst en half procent å de utlånade medlen,
så, enär anspråk på sådan särskild ersättning icke, såvidt handlingarna
utvisa, blifvit af Clausén framstäldt vid redovisningens afgifvande samt
direktionen således ej varit i tillfälle att, på sätt i gällande föreskrifter
stadgas, pröfva i hvad mån särskild ersättning bort utgå, och nöjaktig

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

utredning i berörda afseende numera och efter så lång tid icke lärer
kunna vinnas, samt fordringsanspråket mot statsverket är preskriberadt,
hafva vi ansett, att detta ärende enligt 107 § regeringsformen bort för
Riksdagen anmälas;

af herrar Johnsson och Bromée, som anfört:

(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 27 maj 1892, ll:o.)

Efter det sekundchefen för lifgardet till häst i en till generalbefälhafvaren
i fjerde militärdistriktet aflåten skrift anhållit, att, sedan Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 24 maj 1872 till officerscorpsen vid
nämnda regemente afgiftsfritt upplåtit en plats å den kronan tillhöriga
tomten n:is 1 och 4 i qvarteret Terra Nova större här i staden för
uppförande derstädes på officerscorpsens egen bekostnad af en stallbyggnad
af sten, och officerscorpsen för ofvan berörda ändamål
låtit under åren 1878—1879 på omförmälda tomt uppföra en stallbyggnad,
hvars bokförda värde, efter årligen verkställa amorteringar
genom inflytande hyresafgifter, den 1 januari 1890 utgjorde 31,499
kronor 89 öre, Kongl. Magt täcktes, derest förflyttning af kasernetablissementet.
blefve beslutad och omförmälda stallbyggnad således
under den närmaste framtiden måste borttagas, i nåder bereda officerscorpsen
skälig ersättning för . den på byggnaden nedlagda kostnaden
på det sätt, att officerare med vederlikar vid regementet måtte berättigas
att för all framtid åtnjuta befrielse från den genom nådiga
brefvet den 2 december 1881 föreskrifna skyldigheten att till kronan
utgifv.a ersättning med 2 kronor i månaden för hvarje tjenstehäst, som
på kronans stall blifvit insatt, samt arméförvaltningens fortifikationsoch
civila departement i afgifvet utlåtande anmärkt, dels att utredning
ej förelåge, huruvida, derest förflyttning af lifgardets till häst
kasernetablissement komme att beslutas, i de blifvande stallarne utrymme
komme att finnas för officerarnes tjenstehästar, dels att förvaltningen
icke ansåg sig kunna tillstyrka befrielse för alltid af erläggande
af afgifter utan endast för den tid, att byggnaden efter hittills erlagd
årlig afgift, 50 kronor för häst, blefve amorterad, dock att sådana
delar af inredningen i det nuvarande officersstallet, som kunde af kronan
tillgodogöras i och för stallarne i det blifvande etablissementet
må, sedan regementet deri inflyttat, af kronan utan ersättning öfvertagas;
så har Kongl. Maj:t den 27 maj 1892, på tillstyrkan af statsrådet,
som erinrat, att sistnämnda års Riksdag anvisat medel till uppförande
af nytt kasernetablissement för lifgardet till häst, på det sätt bifallit

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

ansökningen, att officerare med vederlikar vid nämnda regemente förklarades
berättigade att under 28 år, räknadt från utgången af det
år, under hvilket regementet kan komma att inflytta i nytt kasernetablissement,
åtnjuta befrielse från den genom ofvan berörda kongl.
bref den 2 december 1881 stadgade ersättning för begagnande af stallrum
i kronans hus.

Genom det af sekundchefen åberopade kongl. brefvet den 24 maj
1872 har Kongl. Magt med anledning af officerscorpsens vid lifgardet
till bäst ansökan medgifvit, att 11,000 qvadratfot utaf den intill Styrmansgatan
gränsande delen af ofvannämnda tomt n:is 1 och 4 i qvarteret
Terra Nova större bär i staden må för ifrågavarande ändamål
åt officerscorpsen vid lifgardet till häst afgiftsfritt upplåtas, dock med
vilkor, att, i händelse den upplåtna platsen skulle i en framtid behöfva
för regementets eller för annat kronans behof tagas i anspråk, byggnaden
skulle, ett år efter derom af arméförvaltningen meddelad tillsägelse,
vara borttagen samt byggnadsplats^! afröjd och planerad.

Då Kongl. Maj:t genom ifrågavarande beslut tillerkänt officerscorpsen
vid lifgardet till häst, utöfver den af Riksdagen för denna
corps faststälda stat, eu särskild, under 28 års tid utgående förmån,
hafva vi yrkat, att utskottet ville om detta förhållande hos Riksdagen
göra sådant tillkännagifvande, som i § 107 regeringsformen omförmäles.

Herrar Vahlin, Ljungman, Bengtsson, Boström, Dalin, Johnsson,
Wikstén, Elowson, Gyllensvärd och Hedin hafva anfört:

(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden för den 26 mars 1892, 6:o.)

Med anledning af en skrifvelse från Rikets Ständer af den 22 februari
1845, i hvilken uttalas, att natura-underhållet af invalider vid Ulriksdal
synts Rikets Ständer för dyrt, framlade Kongl. Maj:t i proposition af
den 3 december 1847 förslag om upphörande af ifrågavarande inrättning
med vilkor, att dertill anslagna hemmansräntor äfvensom Invalidhusfondens
samlade kapital skulle förblifva till Kongl. Maj:ts disposition,
då det vore angeläget att städse ega nödiga medel för att åt
sådana afskedade och i behof stadde krigsmän, för hvilka invalidinrättningen
varit afsedd, kunna på annat sätt bereda vård och underhåll.
Kongl. Magt ansåg äfven pensionernas belopp kunna bestämmas »på
sätt i Rikets Ständers underdåniga skrifvelse jemväl blifvit föreslaget,
nemligen till 200 rdr för officer, 133 rdr 16 sk. för underofficer och
80 rdr (b:co) för korporal eller soldat, hvdlket sistnämnda belopp dock
borde kunna förhöjas, när särskilta omständigheter dertill föranledde».

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

Till hvad Kongl. Maj:t föreslagit lemnade Rikets Ständer i skrifvelse
af den 2 juni 1848 sitt bifall, i följd hvaraf invalidinrättningen vid
Ulriksdal upplöstes.

Af Invalidhusfondens inkomster besparas numera årligen en del
för mötande af ökadt pensionsbehof vid krigstillfälle, en del öfverföres
till Vadstena krigsmanshuskassa såsom bidrag — enligt arméförvaltningens
uppgift — till förhöjd manskapspensionering, hvarförutom från
fonden äfven utbetalas svärds- och svärdsmedalj-pensioner; och utgjorde
dessa dispositioner för år 1891 respektive 51,928, 30,000 och 19,009
kronor. Återstående afkomst af fonden utdelas enligt Kongl. Maj:ts
beslut i statsrådet till i behof stadde krigsmän, hvilka tillhört armén
eller flottan; och synas således vid fördelning af dessa medel de af
Kongl. Maj:t och Rikets Ständer gjorda bestämmelser allt fortfarande
böra ega tillämpning.

Dessa bestämmelser hafva emellertid så till vida råkat i förgätenhet,
att, såsom af statsrådsprotokollen för 1892 inhemtas, de till f. d.
officerare eller vederlikar lemnade understöd (till 101 personer 32,250
kronor) i medeltal nppgå till mer än 300 kronor för hvarje, under det
samma understöd för menige (till 1,489 personer 23,205 kronor), i
stället för minst 120 kronor till hvarje, utgå med i medeltal icke fullt
16 kronor.

Att en ej oväsentligt större del af dessa medel tillfallit officerare
än manskap, synes så mycket mer anmärkningsvärdt, som de förres
så väl löne- som pensionsförmåner numera borde — i likhet med hvad
är fallet med öfrige statens tjensteman — göra särskilda nådegåfvor af
statens medel för dem obehöfliga; hvilket deremot icke är förhållandet
med manskapet.

Då de ledamöter af konstitutionsutskottet, som ansett, att tillvägagåendet
vid fördelningen af Invalidhusfondens medel bort komma till
Riksdagens kännedom, icke varit i tillfälle att förskaffa sig de upplysningar
i en mängd enskilda fall — och, hvad särskildt varit af intresse,
vidkommande de pensionerade officerare, som årligen tilldelats understöd
från så väl Invalidhus fou den som Vadstena krigsmanshuskassa0)
och möjligen äfven af andra medel — hvilka för eu fullständig belysning
af frågan varit nödiga, hafva de emellertid, för att i ett fall kunna
för Riksdagen framlägga exempel på hvad med »bevekande omständigheter»
kan förstås, yrkat, att herr statsrådet och chefens iör sjöförsvarsdepartementet
åtgärd att tillstyrka Kongl. Maj:t att tilldela före detta

*) Så t. ex. erhöll vid samma föredragning, den 2G mars 1802, eu före detta öfverstelöjtnant ur
Iuvalidbusfonden 500 och från Vadstena krigsmanshuskassa 800 kronor i understöd.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

kommendören m. m. grefve A. R. Cronstedt en nådegåfva af 500 kronor
måtte jemlikt § 107 regeringsformen för Riksdagen anmälas.

Då, mot hvad af ingressen till anförda statsrådsprotokoll varit, att
förvänta, de infordrade handlingarna, hvad Cronstedt vidkommer, icke
åtföljts af någon »ansökan» eller något intyg om »bevekande omständigheter»,
har konstitutionsutskottet af dessa handlingar icke satts i
tillfälle att bedöma, i hvad mån Cronstedt varit i behof af understöd.

Enligt hvad vi på enskild väg inhemta!, var Cronstedt förlidet år
uppskattad till en inkomst af 4,410 kronor för pension, 500 kronor för
inkomst af enskild tjenst samt 500 kronor för särskild nådegåfva, hvarjemte
Cronstedt eger och bebor egen gård i Karlskrona. Af de infordrade
handlingarna upplyses deremot, att en del af det manskap,
som samtidigt med Cronstedt tillerkänts understöd från Invalidhusfonden,
äfven uppburit pensioner från 15 till 42 kronor, äfvensom att
några åtnjöto fattigunderstöd af kommunerna och flera voro utfattiga,
sjukliga, orkeslösa och ur stånd att sjelfva bidraga till sitt uppehälle.

Det torde icke behöfva påpekas, att en officer, som af staten uppbär
pension till så högt belopp som 4,410 kronor och dertill kan genom
eget arbete öka sina inkomster med 500 kronor, icke är likstäld med
sådana uttjente och i behof stadde krigsmän, »som kunnat å invalidinrättningen
intagas» eller bör ifrågakomma till erhållande af ytterligare
understöd af staten för att beredas nödig »vård och underhåll». Deremot
äro de pensionsbelopp, som tilldelas menige, för dem icke ens
tillräckliga för det nödtorftigaste lifsuppehälle, och deras löneförmåner
under aktiv tjenst hafva svårligen medgifvit dem att göra besparingar
för ålderdomen. Det är emellertid dessa senares ändock alltid otillräckliga
understöd från statens sida, som måste än mer förknappas
för att lemna tillfälle till en frikostighet, som, äfven om den icke medförde
denna försvårande påföljd, åtminstone i här anförda fall synes
sakna alla giltiga skäl.

Herrar Elowson, Bengtsson, Boström, Dahn, Johnsson, Wikstén,
Gyllensvärd och Hedin hafva anfört:

(Protokoll öfver civilärenden den 27 maj 1892, n:o 4.)

Uti skrifvelse till kammarkollegium och statskontoret angående
lönereglering för vissa af de till landsstaten hörande tjenster den
31 maj 1878 har Kongl. Maj:t förklarat, dels att den efter 1879
års ingång vid länsstyrelsernas kansli och kontor ifrågakommande kostnad
för sådan utgående expedition, hvarför lösen icke af vederbörande

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

uppbures, såsom för renskrifning, tryckning af blanketter till utslag och
dylikt, finge, enligt behörigen granskade räkningar, innefattande tydlig
uppgift å grunden, hvarefter ersättningen beräknats, anordnas och utgå
af sjette hufvudtitelns förslagsanslag till »skrifmaterialier och expenser,
ved m. m.», dels ock att på nådig pröfning i hvarje fall komme att
bero, om, till hvad belopp och för huru lång tid särskilda anslag borde
ställas till vederbörande befallningshafvandes förfogande att användas
till arfvoden åt extra ordinarie länsnotarie- och tillfälliga biträden.

På framställning af Konungens befallningshafvande i Jönköpings
län har Kongl. Maj:t den 12 december 1879 funnit godt att af »reservationsanslaget
för beredande af tillgångar till arfvoden åt extra länsnotarier
och öfriga extra biträden vid länsstyrelserna samt vikariatsersättning
under semester för dertill berättigade tjensteman» anvisa till
disposition af bemälde befallningshafvande två tusen femhundra kronor,
att tills vidare årligen utgå samt i mån af behof och emot redovisningsskyldighet
användas till godtgörelse åt ständiga eller tillfälliga extra
biträden.

I underdånig skrifvelse den 7 januari 1888 hemstälde länsstyrelsen
i Jönköpings län, att Kongl. Maj:t täcktes i nåder anvisa ett ytterligare
anslag af ett tusen kronor att emot redovisningsskyldighet användas
för aflönande af extra biträden å landskontoret, men genom nådigt bref
den 8 juni samma år förklarade Kongl. Maj:t, att den underdåniga
framställningen icke tillvunnit sig nådigt bifall.

Konungens befallningshafvande i Jönköpings län hade alltså dels
till sitt förfogande ett bestämdt belopp af 2,500 kronor att utgå af det
nyssnämnda reservationsanslaget till aflöning åt ständiga eller tillfälliga
extra biträden, dels rätt att i författningsenlig ordning anlita expensmedelsanslaget.

Efter verkstäld granskning af Jönköpings läns landsbok för år
1888 och landtränteriets specialräkning yrkade kammarrättens revisionsafdelnings
första kontor, bland annat, att, enär, utöfver det i länsstaten
för år 1888 å sjette liufvudtiteln uppförda anslag till arfvoden
åt extra länsnotarie!- och öfriga extra biträden vid länsstyrelserna,
hvilket anslag i Jönköpings län nämnda år utgått med 2,500 kronor,
å samma hufvudtitels anslag till skrifmaterialier och expenser, ved
m. m. månadsvis enligt specificerade anordningar utbetalts till extra
biträden ersättning för efter ark eller timtal utfördt skrifningsarbete åt
landskansli och åt landskontoret, men dylika ersättningar, jemlikt
ofvannämnda kongl. skrifvelse den 31 maj 1878, icke finge af berörda
förslagsanslag till skrifmaterialier och expenser in. in. utgå, sålunda
Bill. till Jliksd. 1''rot. 1333. 3 Hand. 13 Käft. ,''i

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

obehörigen utgifna belopp, sammanlagdt uppgående för skrifningsarbete
åt landskansliet till 2,191 kronor 95 öre och för skrifningsarbete åt
landskontoret till 2,214 kronor 70 öre, måtte till betalning fastställas
med inalles 4,406 kronor 65 öre.

Sedan vederbörande föredragande, landskamreraren G. Gasslander
och t. f. landskamreraren, kronofogden W. Klinghammer, öfver detta
påstående sig förklarat, och revisionen derefter med påminnelser
inkommit, meddelade kammarrätten utslag i målet den 24 september
1891 och yttrade dervid, att ehuru, enligt hvad förklarandena uppgifvit,
större delen af de anmärkta utgifterna skulle hafva afsett
renskrifning af sådana utgående expeditioner, för hvilka, jemlikt Kongl.
Maj:ts skrifvelse till kammarkollegium och statskontoret angående lönereglering
för vissa af de till landsstaten hörande tjenster den 31 maj
1878, godtgörelse af ofvan omförmälda anslag till skrifmaterialier
och expenser m. m. utginge, likväl, eftersom förklarandena medgifvit,
att af de anmärkta utgifterna någon del utgått för skrifning af konsept,
kollationering och registrering m. m., hvilka utgifter varit af beskaffenhet
att desamma icke bort enligt gällande stadganden af samma anslag
betalas, och då hvarken af räkenskapen kunnat inhemtas eller af förklarandena
blifvit utredt, huru stor del af de anmärkta utgifterna utgått
för det ena eller för det andra af ofvan angifna ändamål, funne
kammarrätten skäligt att, med gillande af anmärkningen, fastställa anmärkta
beloppet, fyra tusen fyra hundrasex kronor 65 öre, till betalning
af landskamreraren Gasslander och t. f. landskamreraren Klinghammer
sålunda, att Klinghammer, hvilken såsom föredragande undertecknat
anordningarna för tre uppgifna månader, skulle ansvara för ett tusen
ett hundrasextio kronor 40 öre, och Gasslander, på hvilkens föredragning
de öfriga medlen utanordnats, skulle ansvara för tre tusen två hundrafyrtiosex
kronor 25 öre.

Emot detta utslag anförde Gasslander och Klinghammer hvar för
sig imderdåniga besvär, hvarvid de till en början, på anförda skål,
hemstälde, att Kongl. Magt täcktes, med undanrödjande af kammarrättens
utslag, i nåder förklara, det ingen ersättningsskyldighet borde
någondera af dem i detta mål åläggas. Under förutsättning emellertid
att Kongl. Maj:t icke skulle finna skäl att härtill lemna bifall, hade
klagandena låtit utreda, huru stor del af det utaf kammarrätten ådömda
belopp, som hade utgått för annat arbete än utskrifning af utgående
expeditioner. 1 sådant afseende hade dels landskontorets registratur
och konsept blifvit med synnerlig noggrannhet genomgångna af tvenne
ordinarie tjenstemän, dels ock intyg anskaffats angående beskaffenheten

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

af det renskrifningsarbete, för hvilket ersättning blifvit åt landskansli
af expensmedlen lemnad. Af denna utredning framginge, att af den
ersättning, som obehörigen blifvit från expensmedelsanslaget utbetald,
tillkommit på Gasslanders föredragning 165 kronor 62 öre och på
Klinghammers föredragning 50 kronor 16 öre. Klagandena skulle sålunda
i allt fall endast vara ansvarige, Gasslander för 165 kronor 62
öre och Klinghammer för 50 kronor 16 öre, hvaremot kammarrättens
utslag i öfrigt torde böra undanrödjas. Efter att hafva framhållit, hurusom
de icke saknat anledning förmoda, att ifrågavarande utgifter bort
af expensmedlen gäldas, hemstälde klagandena hvar för sig, att, för
den händelse de skulle kännas skyldige återgälda omförmälda belopp,
respektive 165 kronor 62 öre och 50 kronor 16 öre, Kongl. Maj:t
täcktes i nåder förklara, att dessa belopp skulle dem godtgöras af besparingarna
å anslaget till extra biträden åt länsstyrelserna. Derest
Kongl. Maj:t icke heller skulle finna skäl lemna bifall till sistnämnda
hemställan, anhöllo de, att Kongl. Maj:t täcktes af nåd eftergifva beloppen.

I sin med anledning af besvären afgifna underdåniga förklaring
anförde revisionen, att då klagandena genom de vid besvären fogade
handlingar finge anses hafva åstadkommit utredning derom, att af dem
till betalning ådömda summan endast tillhopa 215 kronor 78 öre utgifvits
för annat ändamål än renskrifning af ofvanomförmälda expeditioner;
samt klagandena erkänt, att sistberörda belopp utgått för skrifning
af konsept-, kollationering och registrering m. m., Indika utgifter
varit af beskaffenhet att desamma icke bort enligt gällande stadganden
af expensanslaget betalas, torde endast sagda 215 kronor 78 öre varda
i nåder faststälda till betalning sålunda, att, enligt hvad af klagandena
medgifvet blifvit, t. f. landskamreraren Klinghammer borde ansvara för
50 kronor 16 öre och landskamreraren Gasslander för 165 kronor 62 öre.

Kammarrätten, som med anledning af besvären afgaf infordradt
utlåtande, åberopade härvid de skäl, hvarpå öfverklagade utslaget sig
grundade.

Enligt protokoll öfver civilärenden, hållet inför Hans Kongl. Höghet
Kronprinsen Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 27 maj
1892, föredrog departementschefen, statsrådet Groll i underdånighet det
ifrågavarande besvärsmål, hvarvid statsrådet — då genom hvad i
målet förekommit vore utredt, att af det belopp, 4,406 kronor 65 öre,
som kammarrätten genom öfverklagade utslaget till betalning fast ställ,
»3,030 kronor 47 öre», som på föredragning af Gasslander utanordnats,
och 1,110 kronor 24 öre, som utanordnats på föredragning af Kling -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

hammel-, afsett ersättning för renskrifning af sådana utgående expeditioner,
för hvilkas utskrift godtgörelse finge jemlikt nådiga brefvet den
31 maj 1878 utgå af sjette hufvudtitelns anslag till skrifmaterialier och
expenser, ved m. m., samt hvad anginge återstoden af det till betalning
faststälda beloppet, som jemväl från nyssnämnda anslag utanordnats
med 215 kronor 78 öre på Gasslanders föredragning och med 50
kronor 16 öre på Klinghammers föredragning, upplyst vore, att dermed
gäldats arbeten hos länsstyrelsen af beskaffenhet att böra bekostas från
reservationsanslaget till godtgörelse åt ständiga och tillfälliga extra biträden
hos länsstyrelserna — tillstyrkte, att Kongl. Maj:t måtte dels
befria klagandena från annan betalningsskyldighet i målet än den anmärkningsprocent,
som belöpte å sistberörda två belopp, nemligen å
215 kronor 78 öre för Gasslander samt å 50 kronor 16 öre för Klinghammer,
dels ock anbefalla statskontoret att godtgöra Jönköpings läns
ränteri dessa två belopp med tillhopa tvåhundrasextiofem kronor 94
öre från besparingarna å omförmälda reservationsanslag.

Hvad sålunda förekommit hafva vi ansett vara af beskaffenhet att
böra för Riksdagen anmälas.

Herrar Hedin, Bengtsson, Boström, Dahn, Johnsson, Vahlin, Wikstén,
Elowson och Gyllensvärd hafva anfört:

(Protokoll öfver civilärenden den 16 december 1892, 48:o.)

Kongl. Maj:t har nämnde dag, på föredragning af chefen för civildepartementet,
åt en kanslisekreterare i departementet beviljat tjenstledighet
under år 1893 »för enskilda angelägenheter».

Statsrådsprotokollet meddelar ingenting om de skäl, som föranledt
den årslånga tjenstledighetens beviljande.

Deremot inhemtas af statskalendern, att samme man åtnjutit tjenstledighet
under åren 1887, 1888, 1889, 1890, 1891, 1892. Året 1893
är det sjunde af en tjenstledighet, som sålunda fått karakteren af permanens
i stället för tillfällighet, af regel i stället för undantag.

Det skäl, som statsrådsprotokollet förtiger, är allmänt veterligt.
Den ifrågavarande tjenstemannen har år efter år erhållit tjenstledighet
för skötande af en affär, långt mera inbringande än en kanslisekreteraretjenst.

Visserligen förutsättes i den af Riksdagen år 1878 för civildepartementets
expedition faststälda lönereglering, att, utom för »sjukdom»
eller »svag helsas vårdande» eller »särskilda uppdrag», tjenstledighet
»för enskilda angelägenheter» kan beviljas, men bestämmelsen utvisar

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

också tydligt nog, att dermed afsetts tillfälliga och. öfvergående omständigheter,
som billigtvis kunde påkalla sistnämnda medgifvande.

Detta torde väl för öfrigt, få anses vara sjelfkärt, men till undanrödjande
af hvarje tvekan i detta hänseende, om eljest eu sådan vore
möjlig, lärer vara nog att påminna om sådana af gammalt gällande
stadganden, som t. ex. de i kongl. förordningen den 2 februari 1763,
der den grundsatsen i många ordvändningar (»gode och giltige skäl»,
»trängande orsaker», »synnerlige skäl och orsaker», »högst trängande
orsaker», »trängande nöd och tillräckliga skäl») inskärpes.

Dertill kan läggas den omständigheten, att, om tjenstemannaverksamheten,
täfven i en så underordnad och ofta, men icke alltid, i fråga
om arbetets art litet fordrande tjenstebefattning, som en kanslisekreterares,
dock ej får antagas vara af den betydelselösa beskaffenhet, att
ingen utveckling af tjenstemannens duglighet der kan ega rum, och om
det ej heller får antagas, att han, efter en lång frånvaro från befattningen
och sysselsättning med helt andra värf, kan i densamma återinträda
med samma användbarhet, som han vid den långa tjenstledighetens begynnelse
innehade, staten i dubbel måtto förlorar, när den dels till tjenstgöring
åter mottager en person, som under en följd af år endast blifvit
allt mer främmande för sina tjensteåligganden, dels äfven på inneliafvandet
af en tjenst, hvilken han icke skött, låter pensionsrätt grundas.

I ett fall som det förevarande synes oss uppenbart, att löneregleringsbestämmelser,
om hvilkas mening ingen tvekan är möjlig, bort
ålägga föredragande departementschefen att icke tillstyrka den för
sjunde året å rad sökta tjenstledigheten. Här finnes ej val mellan mer
än tvenne tillbörliga alternativ — att antingen sköta sin tjenst eller
ock söka afsked, för att utan någon kollision med de tydligaste pligter
egna sig åt de »enskilda angelägenheter», af hvilkas vårdande förväntas
större förmån än af en statstjenst med rundlig lön och litet arbete.

Herrar Hedin, Johnsson och Elowson hafva anfört:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 10 juni 1892, 33:o.)

Af detta prokoll inhemtas, att aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner
»efter aftal med departementets byrå för folkskoleärenden» besörjt utgifningen
af en ny upplaga — den nionde — af Läsebok för folkskolan,
utarbetad utaf en af Kongl. Maj:t förordnad komité, för hvilken kostnaden,
enligt statsverkspropositionen till innevarande Riksdag, uppgått till
6,608 kronor 60 öre.

Genom kontrakt den 20 oktober 1890, undertecknadt: »A. von Kru -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

senstjerna enligt uppdrag af herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet.
— För aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner: G. B.
A. Holm», öfverläts åt nämnda bolag för tiden till och med år 1902 att
af trycket utgifva och till ett då för de till stereotypering färdiga afdelningarna
bestämdt pris försälja Läsebok för folkskolan. Genom tillläggskontrakt
den 2 juni 1892, undertecknadt: »Carl Kastman enligt

uppdrag af chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet. För aktiebolaget
P. A. Norstedt & Söner: G. B. A. Holm», har ej blott det föregående
kontraktet fullständigats med hänsyn till de dåmera tryckfärdiga
fyra sista afdelningarna af läseboken, utan derjemte åt bolaget tillerkänts
uteslutande rätt, under ofvan sagda kontraktstid, att utgifva Läsebok
för folkskolan och tillgodogöra sig all inkomst af detta förlag.

Af protokollets ordalag framgår, att det icke är Kongl. Maj:t, som
fattat beslut om upplåtande åt aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner af
det på dels 10 dels 12 år meddelade monopolet å utgifvande af
Läsebok för folkskolan, utan att beslutet fattats af chefen för ecklesiastikdepartementet.
Väl heter det i departementschefens anförande till
nämnda statsrådsprotokoll, att bolaget besörjt bokens utgifvande »efter
aftal med departementets byrå för folkskoleärenden». Men en departementsbyrå
intager, som en hvar vet, icke en sådan ställning inom statsförvaltningen,
att den eger en sådan befogenhet; och för öfrigt upplysa
de åberopade kontrakten, att det är »enligt uppdrag» af departementschefen,
som en byråtjensteman undertecknat dem. Någon förflyttning
af ansvaret för åtgärden till byrån eller fördelning deraf på departementschefen
och byrån eger således lika liten faktisk anledning som
rättslig grund.

Vi hafva funnit synnerligen anmärkningsvärd^ att ett regeringsärende,
och detta af långt större betydelse än ett ganska stort antal
af dem, om hvilka Kongl. Maj:t enligt regeringsformens föreskrift besluter
i statsrådet, blifvit undandraget Kongl. Maj:ts pröfning och beslut
samt af en af Konungens rådgifvare afgjordt, ehuru enligt grundlagens
uttryckliga och otvetydiga bud Konungens rådgifvare icke eg a någon
beslutanderätt.

Med grundlagens föreskrift, att i hvarje regeringsåtgärd — endast
med ett vilkorligt undantag för kommandomål — beslutet skall tagas till
protokoll, sammanhänga på det närmaste bestämmelserna om sättet att
göra gällande Konungens rådgifvares grundlagsenliga ansvar. Konstitutionsutskottets
granskning af statsrådsprotokollen är i regel en förutsättning
för möjligheten att tillämpa detta ansvar. Äfven från denna
synpunkt har chefens för ecklesiastikdepartementet vidtagna åtgärd.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

hvarigenom afgörandet af ett regeringsärende undandraga Kongl. Maj:t,
synts oss böra af konstitutionsutskottet hos Riksdagen anmälas.

Herrar Vahlin, Bengtsson, Johnsson, Wikstén, Elowson, Gyllensvärd,
Hedin och Wallmark hafva slutligen yttrat:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden för den 30 januari
1893, 39:o.)

I en till Kongl. Maj:t ingifven skrift hade rektorn vid högre allmänna
läroverket i Malmö Carl Ludvig Wåhlin anhållit, att Kongl.
Maj:t. måtte, för att bereda honom rätt till pension, vid då uppkommen
ledighet af en lektorsbefattning vid högre allmänna läroverket i Malmö,
förklara honom för lektor derstädes med rätt till lön i högsta lönegraden.

På herr statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet tillstyrkan
täcktes Kongl. Maj:t bemyndiga domkapitlet i Lund att för
Wåhlin utfärda fullmagt såsom lektor vid högre allmänna läroverket i
Malmö.

Af de infordrade handlingarna i målet framgår, att Wåhlin, som
är född den 12 maj 1819 och som bestått förberedande förhör för
filosofie kandidatexamen, af Kongl. Maj:t medgifvits rätt att söka lektorsbefattningar
samt efter aflagda prof år 1859 utnämnts till lektor vid
högre allmänna läroverket i Lund. År 1866 förordnades Wåhlin till
rektor vid folkskolelärareseminariet i Lund, i följd hvaraf han frånträdde
innehafvande lektorsbefattning och förlorade dermed förenad pensionsrätt.
År 1870 förordnades Wåhlin att vara rektor vid högre allmänna
läroverket i Malmö, hvilken befattning han allt sedan uppehållit.

I infordradt utlåtande med anledning af Wåhlins ansökan att af
Kongl. Maj:t förklaras för lektor anför domkapitlet i Lund, att, då
gällande läroverksstadga icke gifver anledning dertill, att läraretjenst
vid allmänt läroverk tillsättes på sätt, som i ansökningen ifrågasatts,
domkapitlet också förut afstyrkt bifall till framställning i enahanda syfte
i fråga om lektors tillsättning vid högre allmänna läroverket i Helsingborg,
men funne sig domkapitlet, då Kongl. Maj:t i sistnämnda fall
icke fästat afseende vid domkapitlets åsigt, så mycket mindre förhindradt
att nu tillstyrka bifall till ansökningen, som sökanden härigenom
komme i tillfälle att erhålla pension.

År 1888 framlades af Kongl. Maj:t proposition till Riksdagen om
pension af 4,000 kronor årligen åt rektor Wåhlin. Denna proposition
afstyrktes af statsutskottet, men yrkades af tvenne reservanter derinom,

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

att Riksdagen skulle bevilja Wåhlin pension till belopp af 3,600 kronor
årligen; detta yrkande bifölls af Första Kammaren, hvaremot Andra
Kammaren med 80 rösters öfvervigt godkände statsutskottets hemställan.
Vid gemensam votering utföll Riksdagens beslut med 41 rösters öfvervigt
i likhet med Andra Kammarens.

Under den diskussion, som med anledning af denna fråga förekom
i Riksdagens Andra Kammare, framhölls, att Wåhlin, såsom rektor vid
högre allmänna läroverket i Malmö, under 18 år uppburit en så exceptionelt
hög aflöning0), att han utan svårighet bort häraf kunna bespara
tillräckligt för sin ålderdom; men uttalades härjemte, att då Wåhlin en
gång vore urståndsatt att sköta innehafvande befattning — hvilket då
ej kunde antagas vara förhållandet — och möjligen vore i behof, Riksdagen
helt säkert ej skulle vägra honom pension.

Gällande stadga för rikets allmänna läroverk föreskrifver, att läraretjenst
skall anslås ledig, sökandena aflägga prof och tjensten derefter
tillsättas; samt »att vid lektors tillsättning bör särdeles afseende göras
på den sökandes lärda förtjenster».

Af hvad här anförts framgår följande enkla sakförhållande: herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har tillstyrkt Kongl.
Maj fl att fatta ett beslut, genom hvilket läroverksstadgans vigtiga bestämmelse
om fri täflan för vinnande af befordran suspenderats, utan
att som försvar för denna undantagsåtgärd kunnat hos den derigenom
gynnade påvisas framstående vetenskapliga förtjenster, utan att man
vågat ens antyda, att åtgärden kunnat vara läroverket till gagn, utan
endast och uteslutande för att bereda personen i fråga en pension, som
Riksdagen på goda skäl förvägrat honom, men som man af uttalanden
af framstående ledamöter derinom berättigadt kunnat förvänta, att den
skulle bevilja, om och då hehofvet deraf verkligen förelåge.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet hade kunnat
tillstyrka Kongl. Majfl att å nyo för Riksdagen framlägga proposition
om pension åt Wåhlin, eller att bevilja honom tjenstledighet, men borde
deremot af konstitutionel hänsyn känt sig förhindrad att tillråda Kongl.
Majfl att, genom administrativa åtgärder på sida om gällande författning,
göra Riksdagens beslut i fråga om en statsutgift betydelselöst.

Ett fortgående på den af herr statsrådet nu anvisade väg skall

*) I den officiella aflöningsstatistiken (1887) upptagas samtliga rektorsbefattningen i Malmö
tillslagna inkomster till 10,624,64 kronor (1886). Dessa inkomster utgöras hufyudsakligen af arrendeafgifter,
4,798 kub.-fot säd (1886), från donerade jordar (5ll/24 mantal med ett taxeringsvärde af 281,500
kronor), hvartill kommer Hyllie vederlag 252 kub.-fot säd samt 503,31 kronor af statsmedel och 1,500
kronor hyresbidrag af kommunen. Af personer, väl bekanta med förhållandena på orten, anses emellertid
dessa inkomster faktiskt uppgå till 14 å 18 tusen kronor om året.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 24.

icke vara egnadt att bibehålla och stärka det förtroende, af hvilket ett
godt samarbete mellan regering och Riksdag alltid är i främsta rummet
beroende — och det har varit för att lemna Riksdagen tillfälle att inlägga
en allvarsam gensaga mot den uppfattning, att rikets sannskyldiga
nytta skulle främjas af råd af så farlig innebörd som det, hvilket föranledt
här omhandlade regeringsåtgärd, som vi ansett, att den bort
komma till Riksdagens kännedom.

Herr Samzelius har velat anmäla, att han ej deltagit vare sig i
behandlingen af frågan om infordrandet af protokoll öfver ecklesiastikärenden
för den 20 januari 1893 eller i slutliga behandlingen inom
utskottet af de under punkterna l:o och 2:o omförmälda regeringsärenden.

Herr Boström har velat tillkännagifva, att han ej öfvervarit behandlingen
inom utskottet af det i memorialets 2:dra punkt anmärkta regeringsärende.

Itih. till Ri/csd. Prat. 1893,

3 Samt.

13 Käft.