Konstitutionsutskottets Memorial N:o 20

Betänkande 1872:Ku20

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 20.

1

N:o 20.

Ank. till Riksd. Kansli den 23 April 1872, kl. 1 e. m.

Konstitutions- Utskottets Memorial, i anledning af åtevremiss d
Utskottets Utlutande N:o 8 angående Kongl. Maf:ts proposition
om ändring i 72 § Regeringsformen.

_ 1 förenämnda utlåtande hade Utskottet dels afstyrkt Kongl. Maj:ts berörda
proposition, dels i ändamål att möjliggöra eu öfvergång från silfver- till guldmyntfot
föreslagit att ur sista punkten af 72 § utesluta orden “med silfver1'', så att
punkten endast komma att innehålla en förpligtelse för Riksbanken att inlösa sina
sedlar efter deras lydelse. Enligt Utskottet tillhandakomna protokolls-utdrag för
den 13 innevarande April har utlåtandet i sin helhet blifvit af Första Kammaren
till Utskottet återförvisadt, men ai Andra Kammaren endast så vidt det rör det af
Utskottet afgifna förslag till grundlagsparagrafens ändring. Inom begge Kamrarne
synes flertalet vara ense derom, att sista punkten af §:n bör innehålla en bestämmelse
angående den metalliska valuta, hvarmed banksedlarne skola inlösas, hvarjemte
inom borsta Kammaren förordats en sådan förändring i paragrafens lydelse
i öfrigt, att riksbankssedeln skulle förklaras vara lagligt betalningsmedel, så vida
annat förbehåll ej vore gjordt.

_ Utskottet har att i anledning af återremissen med nytt förslag till Kamrarne
inkomma, kan Utskottet icke lemna utan afseende, att såväl behandlingen af
Kongl. Maj:ts proposition i Andra Kammaren, som de beslut hvari denna Kammare
stadnat, då fråga om uteslutande ur grundlagen af allt stadgande om tvångskurs å
Riksbankens sedlar vid föregående riksdagar förevarit, häntyda derpå, att flertalet
inom denna Kammare icke önskar någon annan förändring i paragrafen, än som
är nödig för att möjliggöra införande af guldmyntfot, och att ett sammanjemkningsförslag,
sådant som det inom Första Kammaren framställda, följaktligen icke torde
hafva någon utsigt till framgång. Härtill kommer att det med skäl kan sättas i
fråga, huruvida detta förslag, i och för sig betraktadt, är af verkligt behof påkalJBih.
till Riksd. Prof. 1372. 3 Sami. 10 Käft.

2

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 20.

ladt. Det nuvarande stadgandet i 72 § Regeringsformen angående tvångskursen
innehåller endast, att Riksbankens sedlar skola erkännas såsom mynt, det vill säga
att de skola vid betalningar lemnas och mottagas efter enahanda grunder som
klingande mynt. Men i egenskapen af mynt ingår icke att det ena slaget af mynt
skall kunna vid betalningar användas i stället för det andra utan afseende på de
vilkor som rörande betalningen blifvit träffade. Den, som förbundit sig att betala
en viss summa i caroliner, kan, enligt 9 kap. Handelsbalken, icke mot fordringsegarens
bestridande afbörda sig denna skuld i speciel’, icke ens i det fall att
caroliner å förfallodagen ej kunna anskaffas, ty det ankommer då på fordringsegaren
att välja, om han vill vänta med betalningen eller taga emot den i annat
mynt med rättighet att i sednare fallet njuta ersättning för den iörlust som i följd
af detta mynts möjliga sämre beskaffenhet kan tillskyndas honom. Då nu 72 §
Regeringsformen icke innehåller något som häntyder derpå, att Riksbankens sedlar
tillagts det företräde framför mynt, att betalningar med dem skola kunna fullgöras,
äfven der aftaladt är att de böra ske i klingande mynt, utan fastmer 4 § af
myntbestämningslagen, som i allmänhet tillerkänner riksbanksedeln egenskap af
laga betalningsmedel, uttryckligen undantager det fall, att annat förbehåll är gjordt,
synes det Utskottet, som om den mening man inom Första Kammaren velat inlägga
i 72 § Regeringsformen redan funnes i svensk lag med all önskvärd tydlighet
uttryckt.

Hvad beträffar sista momentet af §:n torde det tillåtas Utskottet att i minnet
återkalla hvad som utgjort anledningen till detta stadgandes tillkomst. Vid
1830 års realisation förklarades genom 1 § af lagen för Rikets Ständers Bank den
1 Mars samma år Riksbanken skyldig att, när så påfordrades, sina sedlar med Svenskt
silfvermynt inlösa efter den grund Konung och Rikets Ständer bestämt. Denna
grund fastställdes genom myntbestämningslagen af samma dag så, att 2| riksdaler
i bankosedlar skulle gälla lika med eu riksdaler silfverspecie. Att betrygga denna
realisations bestånd utgjorde föremålet för de lagstiftningsförsök i detta ämne, som
under de följande tjugu åren gång efter annan upprepades. Man saknade, enligt
Konstitutions-Utskottets yttrande vid 1847—48 års riksdag, tillräcklig garanti, att
det silfvervärde banken genom sedeln förskref och denna således föreställde, skulle
under alla förhållanden och oberoende af de ändringar, hvilka efter sedelns utgifningsdag
antingen i myntfoten eller silfvermyntets nominela fördelningar kunde företagas
i fäll af behof, oafkortadt tillgodoräknas sedelns innehafvare eller den åt
hvilken han öfverlät densamma. Denna säkerhet skulle enligt Utskottets förmenande
vinnas genom att åt bankens skyldighet till ständig och orubblig silfverutvexling
mot bankssedlar på stadgade realisationsgrunder gifva kraften och garantien ej blott
af civillag utan ock af grundlag. Så tillkom på Utskottets förslag det sedermera
år 1851 sanktionerade stadgande, att Riksbankens sedlar skola vid anfordran efter
deras lydelse af banken med silfver inlösas. Här var således icke fråga om att be -

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 20.

3

stämma något angående beskaffenheten af rikets mynt. Man utgick från det faktum,
att detta mynt utgjordes af silfver, samt att sedlarne följaktligen lydde på
ett visst värde i silfver och uppgiften blef att, så vidt genom lagstiftning var möjligt,
tillförsäkra sedlarnes innehafvare rätt att utbekomma detta värde oafkortadt,
så att det åtminstone skulle fordras en grundlagsändring och således två Riksdagars,
af Konungen sanktionerade beslut för att, såsom år 1830 skett, förklara Riksbanken
hafva fullgjort sin invexlingsskyldighet, dermed att den inlöste sina sedlar
med tre åttondedelar af det värde i silfver, hvarå de lydde och för hvilket banken
utlemnat dem. För detta ändamål hade det varit fullt tillräckligt att i 72 § Regeringsformen
stadga, det Riksbanken skulle inlösa sina sedlar efter lydelsen. Men
då nu af den tillfälliga anledning, att, när lagen stiftades, rikets myntfot var silfver,
denna metall blef betecknad såsom den, med hvilken banken skulle inlösa sina
sedlar, vill man tolka detta såsom en nödvändig bestämmelse att förekomma eu
försämring af ej blott banksedlarnes utan ock myntets värde. Den skulle nemligen
förhindra utgifvande af banksedlar löpande med tvångskurs men lydande på annat
än mynt eller på försämradt mynt. Att en banksedel skall lyda på mynt ligger
i dess begrepp, och om Riksbanken någonsin, hvilket Utskottet betviflar, skulle
Unna för sig förmånligt att utgifva förskrifningar att vid anfordran inlösas med andra
varor, kunde dylika förskrifningar åtminstone icke hänföras till sådana kreditpapper,
som enligt 72 § Regeringsformen skola löpa med tvångskurs. Lika öfverflödigt
som det vore att för detta ändamål i 72 § Regeringsformen stadga om den
metalliska valuta, hvarmed banksedlarne skola inlösas, lika otillräckligt är ett stadgande,
sådant som det nu befintliga, att förekomma sedlarnes inlösen med ett försämradt
mynt. Ty så länge grundlagen icke innehåller annat än att sedlarne skola
inlösas med silfver, finnes åtminstone i grundlag intet hinder för Konung och Riksdag
att genom ändring af förordningen om rikets mynt nedsätta myntets silfverhalt
ända intill den gräns, genom hvars öfverskridande det kan anses hafva upphört
att ega karakteren af silfvermynt.

Ehuru Utskottet följaktligen fortfarande hyser den mening att den af Utskottet
i Utlåtandet N:o 8 föreslagna lydelse af 72 § Regeringsformen är fullt motsvarande
det dermed afsedda ändamål, och att någon ytterligare garanti icke i något
afseende står att vinna genom att i sista momentet införa orden “med silfver eller
guld''1, finner Utskottet likväl icke någon betänklighet vid att föreslå en dylik redaktion
för det fall att derigenom en öfverensstämmelse mellan Kamrarnes beslut
skulle vinnas. Att eu dubbel myntfot genom ett sådant stadgande skulle fastställ;''s,
anser Utskottet vara en farhåga som saknar all grund. Stadgandet är, såsom Utskottet
redan påpekat, af (len allmänna natur att det tydligen angifver sig sjelf
såsom varande i behof af kompletterande bestämmelser. Dessa tillkommer det enligt
79 § Regeringsformen Konungen att jemte Riksdagen meddela; och då desamma,
såsom Utskottet förmodar, komma att affattas så, att guldet blir ensam värde -

4

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 20.

mätare, så lägger den nu föreslagna lydelsen af grundlagsparagrafen lika litet hinder
i vägen deremot, som den hindrar statsmakterna att fortfarande, intill dess öfvergangen
till en annan myntfot blifvit beslutad, behålla silfret såsom ensam värdemätare.
Af dessa skäl hemställer Utskottet,

att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande förändring i

Regeringsformen

§ 72.

(Nuvarande lydelse.)

Riksbanken förblifver — — _ _

göras kunna. Riksdagen allena eger rätt
att genom banken utgifva sedlar, som för
mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar
skola, vid anfordran, efter deras lydelse,
af banken med silfver inlösas.

Stockholm den 23 April 1872.

(Förslagen lydelse.)

Riksbanken förblifver — — — —
göras kunna. Riksdagen allena eger rätt
att genom banken utgifva sedlar, som för
mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar
skola, vid anfordran, efter deras lydelse,
med silfver eller guld af banken inlösas.

På Utskottets vägnar:

Th. Munck af Bosenschöld.

Reservationer:

af Herr By din: “På grund af hvad jag vid diskussionen i Första Kam maren

yttrat, får jag föreslå följande lydelse af Regeringsformens § 72:

“Riksbanken — — — kunna. De sedlar som Riksdagen genom Riksbanken
utgifver, skola, der ej uttryckligt förbehåll om undfående af klingande mynt
gjordt är, såsom lagligt betalningsmedel erkännas. Dessa sedlar skola vid anfordran
efter deras lydelse med silfver eller guld af banken inlösas.“

af Herr Faxe, som åberopat innehållet af sin vid Utskottets Utlåtande N:o
8 fogade reservation.

Herr Ehrenborg har låtit anteckna, att han åtnjutit ledighet från riksdagsgöromålen
vid den tid då detta ärende i Utskottet behandlades.

Stockholm, tryckt hos A. 1. Norman, 1872.