Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15 (Betänkande 1895:Ku15 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

juli.

Sifi.

N:o 15.

. L i - • )

Ank. till Riksd. kansli den 10 april 1895, kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning af
de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de under tiden från och med den 15
januari 1894 till och med den 14 januari 1895 i statsrådet förda protokoll,
nemligen öfver:

justitiedepartementsär enden från och med den 18 januari 1894 till
och med den 14 januari 1895;

justitieärenden från och med den 2 februari 1894 till och med den 31
december samma år; '' i

utrikesdepartementsärenden från och med den 9 februari 1894 till och
med den 14 januari 1895;

landtförsvar sår enden från och med den 26 januari 1894 till och med
den 14 januari 1895;

sjöförsvar sär enden från och med den 26 januari 1894 till och med
den 14 januari 1895;

civil- och finansärenden från och med den 16 januari 1894 till och
med den 14 januari 1895; samt

ecklesiastikärenden från och med den 16 januari 1894 till och med
den 14 januari 1895.

Bih. till Riksd. Vrot. 1895. 3 Sami. 8 Höft. (Ko 15.)

Ronstiiutionssutskottets Memorial N:o 15.

Vid den granskning af dessa protokoll, som, i öfverensstämmelse med
grundlagens föreskrift, blifvit företagen och nu fullbordad, har utskottet
hvarken funnit skäl att emot någon statsrådets ledamot tillämpa § 106
regeringsformen eller ansett anledning förekomma att framställa någon anmärkning
på grund af § 107 af samma grundlag;

hvilket utskottet får för Riksdagen tillkännagifva.

Stockholm den 1 april 1895.

På utskottets vägnar:

O. BERGrIUS.

Reservationer:

af herr Ljungman;

af herrar Elowson, Olsson i Maglehult, Vaklin, Bengtsson och Johnsson,
som yttrat:

»(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 2 november 1894, punkten 17.)

Eforus’ öfver Lunds stifts allmänna läroverk underdåniga skrifvelse,
hvarmed eforus, efter att hafva utfärdat kungörelse om ledighet af rektorsbefottpingep
vid läroverket i Malmö, till Kongl. Maj:t insändt inkomna
ansökningshandlingar samt afgifvit underdånigt utlåtande och förslag i ärendet.

Föredragande statsrådet hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes förordna
lektorn vid allmänna läroverket i Helsingborg Per Hjalmar Söderbaum att
från och med den 1 januari 1895 till den 1 juli 1900 bestrida ofvan omförmälda
rektorsbefattning, med rätt för honom att under denna tid såsom arfvode
uppbära den för samma befattning anslagna lön och åtnjuta öfriga dermed
förenade förmåner äfvensom att. i sip egenskap af lektor enligt faststälda
grunder uppflyttas i högre lönegrad.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

Inom dertill i ofvannämnda kungörelse utsatt tid hade hos eforusembetet
elfva sökande anmält sin önskan att till tjensten komma i åtanke. Uti sitt
underdåniga utlåtande gaf eforusembetet förord åt en annan än den som blef
nämnd och anförde dervid, att denne andre hade i fräsa om erfarenhet och
öfriga egenskaper, som företrädesvis erfordras hos styresmannen för ett läroverk
ett bestämdt och afgjordt företräde framför sina medsökande och att han
derjemte visserligen icke vore dem i kunskaper och insigter underlägsen.

Af handlingarne framgår beträffande den utnämndes kunskaper,
att han, som är född den 1 augusti 1840, i filosofiekandidatexamen den
31 januari 1866 erhållit uti 8 ämnen 12 hela och 2 halfva betygsenheter,
deribland icke i något ämne laudatur eller berömlig,

att han i disputationsprofvet för graden den 26 maj 1866 undfått
såsom betyg i afseende på så väl författandet som försvaret approbatur,

att han såsom sökande till en adjunktsbefattning i latin, grekiska och
franska aflagt undervisningsprof och derför den 12 oktober 1867 erhållit
betyget cum laude approbatur, hvilket betyg, särskildt med hänseende till
undervisningen i latin och grekiska, med nöje honom tilldelades,

att han den 24 och 25 maj 1869 för sökt lektorsbefattning i latin och
och grekiska aflagt dels katederprof dels ock undervisningsprof i så väl de
båda nyssnämnda ämnena som i svenska språket och dervid undfått för
katederprofvet vitsordet approbatur och för undervisningsprofvet likaledes
approbatur,

att han frän trycket ntgifvit, förutom gradualafhandling och lektorsdisputation,
»Berättelse om resa företagen sommaren 1879 för att taga
kännedom om realskolors i Tyskland organisation, undervisningsplan och
lärometod», samt »Uppsatser i pedagogisk tidskrift, l:o Om första undervisningen
i grekiska, 2:o Anmälan af Boethii latinska elementarbok».

Om man vid genomläsningen af ansökningshandlingarne i den ordning,
desamma äro statsrådsprotokollet bilagda, begränsar den detaljerade jemförelsen
till de fyra sökande, hvilkas meritförteckningar förekomma näst efter den
utnämndes, så finner man i fråga om kunskaper,
beträffande den l:ste i ordningen,

att han, som är född 1851, den 28 maj 1875 erhållit i filosofiekandidatexamen
enligt 1870 års stadga uti 7 ämnen 10 hela och 2 halfva
betygsenheter,

att han den 29 maj 1878 undfått i filosofie licentiatexamen för den
skriftliga afhandlingen med beröm godkänd och för den muntliga examen uti
3 ämnen 5 hela betygsenheter och 1 half,

att han den 19 oktober 1878 erhållit i disputationsprofvet för graden
vitsordet med beröm godkänd för så väl författandet som försvaret,

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

att han såsom sökande till lektorsbefattning i historia och modersmålet
aflagt undervisningsprof i dessa ämnen äfvensom i tyska språket och såsom
betyg den 7 december 1881 erhållit i historia berömlig, i modersmålet med
(utmärkt) beröm godkänd och i tyska språket godkänd,

att han har från trycket utgifvit, förutom sin gradualafhandling,
»Sveriges politiska förbindelser med Frankrike före Gustaf II Adolfs tid
(1880)»,. »Ett bidrag till den väpnade neutralitetens historia i Norden (1881)»,
»Om Sveriges förbindelse med Nederländerna från äldsta tider till år 1614
(1885)», »Hvilken är den enklaste, nyttigaste och tacksammaste läroverksreformen?
(1886)», »Handbok i dansk och norsk vitterhet för svenska skolor
(1887)», »Handbok i svensk vitterhet till skolornas tjenst (1889)», dessutom
smärre uppsatser, recensioner och dylikt af pedagogiskt och historiskt innehåll
i Ny svensk tidskrift, Pedagogisk tidskrift, Nordisk familjebok, Folkskolans
läsebok in. fl.;

beträffande den 2:dre i ordningen,

att han, som är född den 13 oktober 1848, aflagt filosofie kandidatexamen
(efter 1853 års stadga) den 29 maj 1875,

att han den 25 maj 1882 aflagt disputationsprof för den filosofiska
graden,

att han såsom sökande till lektorsbeställning i historia och modersmålet
aflagt dels undervisningsprof i dessa ämnen äfvensom i filosofi och derför
erhållit den 26 maj 1883 såsom betyg i historia berömlig, i modersmålet
med (utmärkt) beröm godkänd, samt i filosofi med (utmärkt) beröm godkänd
dels disputationsprof och för detsamma erhållit den 29 maj 1883 i afseende
på så väl afhandlingen som försvaret med beröm godkänd,

att han från trycket utgifvit: »Skolordningsförslaget af den 28 november
1778 jemte historik och bilagor», »Bidrag till den svenska skollagstiftningens
historia under parti-tidehvarfvet 1718—1809, I. 1718—1760», afdelningen
I. B af samma arbete, innehållande »öfversigter och öfriga bilagor» — med
understöd af statsmedel — 1892, »Förslag och åtgärder till svenska skriftspråkets
reglerande 1691—1739 jemte en inledande öfversigt af svenska
språkets ställning under den föregående tiden (lektorsspecimen), 1883»,
»Från frihetstiden, några arkivanteckningar» — 1. »Svenska tungomålsgillet
och dess förhållande till vetenskapsakademien»; 2. »Några anteckningar om
Dalins ''Svenska friheten''», 3. »Huru fru Nordenflycht fick statspension —
aftryck ur »Samlaren» — 1885», »Vetenskapsakademien och Lars Laurells
rättskrifningsförslag» 1888, recensioner och andra uppsatser i Nordisk revy,
Pedagogisk tidskrift, Historisk tidskrift, Samlaren, Nordisk familjebok m. fl.,
(tillsammans med en annan författare) »Svensk läsebok för allmänna läroverkens
mellanklasser» 1880;

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

beträffande den 3:dje i ordningen,

att han, som är född den 2 juli 1842, vid aflagd filosofie kandidatexamen
den 28 mars 1868 erhållit i 6 ämnen 12 hela och 2 halfva betygsenheter,
hvaribland laudatur i 3 ämnen,

att han i dispntationsprofvet för graden den 20 mars 1872 erhållit
betyget laudatur i afseende på så väl författandet som försvaret,

att han såsom sökande till en lektorsbefattning i grekiska och latinska
språken aflagt dels disputationsprof och derför erhållit den 27 november 1872

1 afseende på författandet cum laude approbatur samt i afseende på försvaret
laudatur, dels undervisningsprof i förutnämnda ämnen äfvensom i filosofi och
derför nyssnämnda dag erhållit i latin betyget laudatur samt i öfriga delar
af profvet betyget cum laude approbatur,

att han från trycket utgifva, förutom gradualafhandling och lektorsspecimen,
»En dag i Rom för omkring två tusen år sedan», 1885, »Johan ITI:s
liturgi», oration, 1883, smärre uppsatser i tidskrifter och tidningar;
beträffande den 4:de i ordningen,

att han, som är född den 11 januari 1832, aflagt filosofiekandidatexamen
den 13 december 1856 och dervid uti 8 ämnen erhållit 16 hela och

2 halfva betygsenheter, hvaribland laudatur i 2 ämnen,

att han för sökt lektorat i matematik aflagt dels specimen cathedrale
och derför den 6 mars 1858 erhållit betyget laudatur dels undervisningsprof
och derför nyssnämnda dag erhållit betyget laudatur,

att han aflagt undervisningsprof för sökt lektorsbefattning och derför
den 18 maj 1859 erhållit vitsordet laudatur.

Af handlingarne inhemtas vidare angående medsökandena,
att den 5:te i ordningen har i filosofiekandidatexamen 13 V* betygsenheter,
hvaribland laudatur i 2 ämnen,

att han för sin gradualafhandling undfått, för författandet med utmärkt
beröm godkänd och för försvaret berömlig,

att han för sökt lektorsbeställning aflagt undervisningsprof och dervid
erhållit i modersmålet berömlig, i historia och geografi med beröm godkänd,
i filosofisk propedeutik berömlig,

att han från trycket utgifvit, med sin gradualafhandling inräknad, 11
skrifter;

att den 6:te i ordningen har i sin filosofiekandidatexamen 12 hela betygsenheter,
hvaribland laudatur i 2 ämnen,

att han för sökt lektorsbefattning i latin och grekiska undfått betyget
laudatur för såväl disputationsprofvet som undervisningsprofvet,

att han från trycket utgifvit 20 skrifter förutom uppsatser, längre och
kortare recensioner m. m.;

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

att de 4 öfriga sökandena hafva i sina filosofiekandidatexamina respektive
15 betygsenheter, deribland 2 laudatur, 12 hela och 2 halfva betygsenheter,
hvaribland 1 laudatur, 16 betygsenheter och deribland laudatur i
4 ämnen samt 12 betygsenheter, hvaribland laudatur i 3 ämnen, hvarjemte
en af dessa aflagt examen till bergsstaten med 9 betygsenheter i 5 ämnen
och såsom hufvudbetyg med beröm godkänd;

att hvar och en af dessa 4 sistnämnda sökande erhållit för aflagda
disputations- eller undervisningsprof synnerligen vackra vitsord och kunnat i
sina meritförteckningar i större eller mindre utsträckning upptaga betyget
laudatur, som uti ingenderas meritförteckning saknas.

Af denna granskning framgår, att den skolman, som blifvit
hugnad med utnämning till den högst aflönade befattningen inom
Sveriges lärarecorps, icke kunnat i sin meritförteckning upptaga ett
enda laudatur, under det att ingen af hans tio medsökande saknar
detta betyg.

Förutsättningarna för skicklighet att sköta den ifrågavarande rektorsbefattningen
kunna objektivt bedömas af de betyg öfver förutvarande tjenstgöring,
Indika sökandena af vederbörande undfått. I detta afseende inhemtas
af handlingarne,

att den utnämnde tjenstgjort, dels såsom vikarierande, dels såsom ordinarie
adjunkt under 10 år och derför af vederbörande rektor den 10 oktober
1875. och den 27 augusti 1894 erhållit det vitsord, att han i denna sin
tjenstgöring ådagalagt grundliga kunskaper, lyckliga undervisningsgåfvor
samt stort nit och samvetsgrannhet vid uppfyllande af sina pligter, hvarigenom
äfvensom genom ett hedrande uppförande han tillvunnit sig medlärares
och lärjungars högaktning och förtroende,

att han tjenstgjort såsom rektor vid 5-klassigt läroverk från 1 juni
1876 till slutet af 1879 och från 1 januari 1880 till 1 juli 1884 vid samma
till fullständigt på reallinien utvidgade läroverk och derför erhållit den 7
november 1885 såsom vitsord, att han under hela denna sin tjenstetid icke
blott i egenskap af lärare med utmärkt nit och skicklighet fullgjort sina
tjensteåligganden utan jemväl såsom läroverkets närmaste styresman visat sig
i synnerlig grad besitta de egenskaper, som erfordras för att utöfva godt
inflytande på medlärare och lärjungar, hvadan ock hans verksamhet vid läroverket
ländt detsamma till mycken båtnad, äfvensom att han städse iakttagit
ett värdigt och hedrande uppförande,

att han från den 1 juli 1884 tjenstgjort såsom rektor vid ett fullständigt
läroverk och derför den 11 augusti 1894 undfått det vitsord, att han med

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

utmärkt nit, trohet och skicklighet fullgjort sina tjensteåligganden samt fört
en.i allo hedrande qch efterdömlig vandel, samt

att hgn den 22 mars 1889 förordnats och befullmägtigats till lektor i
kristendom samt historia och geografi.

Bibehåller man samma ordningsföljd mellan de sökande, hvilken iakttagits
vid jemförelsen mellan deras kunskapsmeriter, så finner man af bilagorna
till statsrådsprotokollet i fråga om tjenstgöring,
beträffande den l:ste i ordningen,

att han 1879 förordnats till docent och tjenstgjort i denna egenskap
samt jemväl såsom t. f. professor under åren 1880 och 1881,

att han utnämnts till lektor 1881 och i denna egenskap tjenstgjort
från och med vårterminen 1882 till och med vårterminen 1884 samt derför
den 12 oktober 1885 erhållit såsom vitsord, att han i denna sin tjenstgöring
ådaglagt berömligt nit och berömlig skicklighet, äfvensom i det enskilda
lifvet väl och hedrande sig förhållit,

att han tjenstgjort såsom rektor vid högre allmänt läroverk från den
1 juli 1884 till den i juli 1886 och har den 7 oktober 1886 deröfver undfått
det vitsord, att han under ifrågavarande sin tjenstetid med berömligt nit och
berömlig skicklighet till läroverkets sanna båtnad fullgjort sina åligganden,
att han sedan den 1 juli 1886 tjenstgjort såsom rektor vid ett annat
högre allmänt* läroverk och har derför den 18 augusti 1894 erhållit det
vitsord, att han med berömligt nit, trohet och skicklighet fullgjort sina åligganden
som rektor samt visat sig vara i besittning af alla på en så vigtig
och ansvarsfull plats erforderliga egenskaper, äfvensom att han städse fört
en i allo hedrande och efterdömlig vandel,

att han varit föreståndare för praktisk profårskurs för lärarekandidater,

samt

att han af Kongl. Maj:t den 6 maj 1890 förordnats till ledamot i
komitén för utarbetande af förslag till ändringar i läroverksstadgan och
deltagit i nämnda komités arbeten åren 1890—1891, 1893—1894;
beträffande den 2:dra i ordningen,

att han tjenstgjort såsom extra lärare vid lägre allmänt läroverk läsåret
1876—1877 och har enligt det af vederbörande rektor deröfver den
25 februari 1881 utfärdade tjenstgöringsbetyg vid denna sin undervisning
ådagalagt berömvärdt nit och berömvärd skicklighet,

att han tjenstgjort såsom extra lärare vid gymnasium läsåren 1877—1880
och vid ett högre latinläroverk läsåret 1880 — 1881 samt såsom vikarierande
lektor vid sistnämnda läroverk läsåret 1881—1882 och att han enligt deröfver
den 28 februari 1882 och den 17 juni 1882 afgifna tjenstgöringsbetyg
af vederbörande rektor vid denna sin undervisning ådagalagt berömvärdt nit

Konstitutionsutskottets Memorial K:o 15.

och berömvärd skicklighet samt en mycket god förmåga att uppehålla ordningen
bland lärjungarne, hvarjemte han sedan höstterminen 1879 biträdt
betygsgifvande rektorn vid uppgörandet af planer och anordningar för undervisningen
och skolans verksamhet i öfrigt samt vid uppsättandet och expedierandet
af hithörande skrivelser, vid hvilka åliggandens fullgörande han
visat såväl en synnerlig duglighet som ett ovanligt ordningssinne,

att han af vederbörande läroverksstyrelse undfått det vitsord, att han
under förenämnda tjenstgöringstid, omfattande åren 1876—1882, gjort sig
känd för en hedrande vandel,

att han förestått byråchefsbefattningen för högre undervisningsärenden
i Kongl. ecklesiastikdepartementet från den 1 augusti 1882 till nämnda års
slut och har enligt deröfver den 22 november 1882 och den 3 januari 1883
afgifna betyg under denna sin tjenstgöring ådagalagt en med utmärkt nit
och ordningssinne förenad synnerlig skicklighet vid fullgörandet af honom uppdragna,
till nämnda befattning hörande göromål,

att han den 29 maj 1883 utnämnts till lektor i historia och modersmål
vid ett högre allmänt läroverk och förordnats den 6 juli samma år att bestrida
rektorsbefattningen vid nyssnämnda läroverk och har deröfver den 12 november
1884 erhållit det intyg, att han i båda dessa egenskaper med berömligt nit
och berömlig skicklighet, ordning och punktlighet samt till läroverkets sanna
båtnad fullgjort sina åligganden,

att han den 28 mars 1884 förordnats till rektor vid ett annat statens
högre allmänt läroverk, att detta rektorsförordnande förnyats den 7 mars
1889 och den 16 maj 1894, hvardera gången för en tid af fem år, räknadt
från den 1 juli, och har han derför den 24 augusti 1894 erhållit såsom
vitsord, att han vid skötandet af sina befattningar ådagalagt grundliga kunskaper,
lyckliga läraregåfvor, oförtröttadt nit och synnerlig skicklighet samt
att han såväl genom sin lärareverksamhet som genom sin synnerligen framstående
förmåga och duglighet såsom rektor gjort sig förtjent af läroverksstyrelsens
tacksammaste erkännande, äfvensom att han gjort sig känd för en
hedrande vandel;

beträffande den 3:dje i ordningen,

att han tjenstgjort såsom vikarierande adjunkt vid allmänt högre läroverk
läsåret 1862—1863 och har deröfver den 25 november 1868 erhållit
såsom vitsord, att han med berömligt nit och skicklighet fullgjort de till
förberörda honom anförtrodda lärarebefattning hörande åligganden samt derunder
i allmänna lefvernet hedrande och värdigt sig förhållit,

att han tjenstgjort såsom extra lärare vid högre allmänt läroverk
höstterminen 1868 och har derför den 30 mars 1869 erhållit det betyg, att
han under denna tid i sin tjenstgöring ådagalagt grundliga kunskaper, lyckliga

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

undervisningsgåfvor, stor samvetsgrannhet och har härigenom äfvensom genom
ett i allo hedrande uppförande tillvunnit sig medlärares och lärjungars aktning
och tillgifvenhet,

att han utnämnts och förordnats till universitetsdocent i latinska språket
den 20 mars 1872,

att han utnämnts till lektor i grekiska och latinska spåken den 4
december 1872,

att han den 20 december 1872 förordnats till rektor vid högre allmänt
läroverk,

att han den 21 januari 1880 betullmägtigats att vara rektor vid 5-klassigt läroverk,

att han enligt betyg af den 20 september 1882 tjenstgjort dels såsom
rektor vid högre allmänt läroverk från och med den 1 januari 1873 till den
1 januari 1878, dels såsom lektor vid samma läroverk från sistnämnda dag
till den 1 maj 1880, dels ock från sistnämnda dag såsom rektor vid lägre
allmänt läroverk och öfver denna tjenstgöring fått sig det vitsord raeddeladt,
att han i dessa särskilda befattningar fullgjort sina åligganden med berömligt
nit och berömlig skicklighet samt i vandel och lefverne värdigt och hedrande
sig städse förhållit,

att han den 13 oktober 1882 förordnats till rektor vid högre allmänt
läroverk, hvilket förordnande förnyats den 16 september 1887, och har med
anledning deraf den 3 april 1889 undfått det vitsord, att han, som från och
med vårterminen 1883 oafbrutet tjenstgjort och då fortfarande tjenstgjorde
såsom rektor vid högre allmänt läroverk och såsom domkapitelsledamot, vid
fullgörandet af sina tjensteåligganden såsom domkapitelsledamot, rektor och
lärare städse ådadalagt berömligt nit, berömlig skicklighet och i sin vandel
sig väl och hedrande förhållit,

att han den 22 mars 1889 förordnats till rektor vid annat högre allmänt
läroverk och den 20 november 1889 utnämnts till lektor i latinska
och grekiska språken vid samma läroverk och har den 15 augusti 1894
undfått det betyg, att han, som sedan den 1 juli 1889 vid nämnda läroverk
tjenstgjort, derunder ådagalagt berömligt nit och berömlig skicklighet samt
i öfrig! värdigt och hedrande sig förhållit;

beträffande den 4:de i ordningen,

att han den 30 januari 1858 förordnats att under återstående delen
af vårterminen samt den 28 juli samma år att under årets hösttermin
bestrida den matheseos lectionen tillhörande undervisningsskyldighet vid
högre elementarläroverk och deröfver den 14 december 1858 undfått det
vitsord, att han sina åligganden med utmärkt nit och skicklighet fullgjort,

att han den 16 juni 1859 konstituerats till adjunkt vid högre elementarBih.
till Riksd. Prot. 1895. 3 Samt. 8 Höft. 2

iO Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

läroverk, i hvilken egenskap han tjenstgjorde till höstterminens slut 1859,
och har han den 5 juli 1894 derför erhållit såsom vitsord, att han under
denna tid i sin tjenstgöring ådagalade utmärkt skicklighet och nit, äfvensom
var känd för en hedrande vandel,

att han enligt tjenstgöringsbet.yg af den 18 augusti 1894 blifvit
befullmägtigad till lektor vid högre allmänt läroverk den 5 oktober 1859, i
hvilken egenskap han .tjenstgjort från början af år 1860, förordnad den 26
augusti 1872 att under höstterminen sistnämnda år uppehålla rektorsgöromålen
vid samma läroverk, hvilket förordnande förnyades för hvarje följande
termin till och med vårterminen 1875, förordnad af Kongl. Maj:t den 31
maj 1875 att under en tid af fem år från den 1 juli samma år och 7 maj
1880 att fortfarande från den 1 juli 1880 tills vidare bestrida rektorsbefattningen
vid nämnda läroverk, och har under förenämnde tjenstgöring
fullgjort sina åligganden med utmärkt nit och berömlig skicklighet samt fört
en hedrande vandel,

att han den 29 april 1869 förordnats till ledamot i matematisknaturvetenskapliga
lärobokskommissionen 1869—1871,

att han förordnats den 12 juni 1873 att deltaga i öfverläggningar
rörande åtskilliga läroverksfrågor, den 29 september och 11 december 1879
att deltaga i öfverläggningar rörande undervisningsplaner, och den 17 juni
1893 till ledamot i skollagskomitén.

Handlingarne lemna upplysning, att ej mindre den 5:te och 6:te i
ordningen utan jemväl de 4 följande hafva i sina meritförteckningar kunnat
upptaga betyg öfver en såsom utmärkt och berömlig vitsordad tjenstgöring
samt öfver en hedrande vandel.

Ur den sålunda gjorda granskningen af de till statsrådsprotokollet
hörande handlingarna framgår såsom resultat, att till innehafvare af den
indrägtiga rektorsbefattningen i Malmö blifvit, på tillstyrkan af herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet samt statsrådets öfriga ledamöter,
utnämnd en skolman, som hvarken med hänseende till förtjenst eller
skicklighet har något på objektiva grunder fotadt företräde framför åtskilliga
af de medsökande. Den utnämndes lärdomsmeriter äro icke af beskaifenhet
att för honom grundlägga företräde framför någon af medsökandena. Beträffande
skickligheten utvisa tjenstgöringsbetygen, att densamma hos flera
bland hans medsökande är vitsordad till deras förmån framför honom.

Alldenstund det för de allmänna läroverken är af vigt, att. de der
anstälde lärarne äro i besittning af gedigna kunskaper samt att de i
utöfningen af sin tjenst ådagalägga duglighet och pligttrohet, så måste
såsom förutsättning och vilkor för upprätthållandet af dessa höga fordringar
uppställas ett noggrant iakttagande och en följdrigtig tillämpning af den

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

grundsatsen, att befordringar inom lärarecorpsen försiggå efter allmängiltiga
och objektiva grunder. Sker icke detta, utan i stället vidsträckt spelrum
gifves åt den subjektiva uppfattningen vid befordringar till rektorsbeställningar,
så verkar sådant till skada för läroverken.

Inom utskottet hafva vi på grund af bilagorna till statsrådsprotokollet
hemstält, att utskottet skulle med anledning af ifrågavarande utnämning
göra inför Riksdagen sådant tillkännagifvande, som omförmäles uti 107 §
regeringsformen.»

af herrar Vahlin, Boström, Elowson, Olsson i Maglehult, Bengtsson,
Gyllensvärd och Johnsson, hvilka anfört:

»(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 30 mars 1894, 37:o).

Enligt anförda statsrådsprotokoll har Kongl. Maj:t, på föredragning af
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, tilldelat f. d.
öfverstelöjtnanten B. H. von Hall en gratifikation ur invalidhusfonden af
500 kronor.

Åt de upplysningar, som reservanterna inhemtat, framgår, att von
Hall åtnjuter pension från arméens pensionskassa till belopp af 3,120 kronor.
Till von Halls ansökan om »fortfarande understöd» från invalidhusfonden
finnes bifogadt följande intyg:

»Att f. d. öfverstelöjtnanten vid k. Skaraborgs regemente B. H. von
Halls ekonomiska ställning icke undergått någon förändring till förbättring
sedan han första gängen hugnades med understöd, varder härmed intygadt.

Stockholm den 5 januari 1894.

(rust. Geijer, Carl Broman,

f. d. öfverstelöjtnant. major.»

De bestämmelser för användandet af invalidlmsfondens medel, som i
öfverensstämmelse med af Kongl. Maj:t framlagdt förslag, af Rikets Ständer
godkändes, innehållas i deras här återgifna skrifvelse af den 2 juni 1848.

»tf. A. K.

Sedan Rikets senast församlade Ständer, uti underd. skrifvelse af den
22 Febr. 1845, förnyat den vid 1840—4841 årens riksdag gjorda anhållan,
dels att invalidinrättningen å Ulriksdal måtte upplösas och dervarande Kongl.
Slott blifva för sin egentliga bestämmelse eller annat ändamål ledigt, dels
ock att nådig framställning måtte till Rikets Ständer aflätas om användande
af invalidlmsfondens tillgångar på ett sätt, hvarigenom det med dessa medel
afsedda ändamål kunde befrämjas, så har E. K. M., genom till Rikets nu

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

församlade Ständer aflåten skrifvelse, täckts i nåder tillkännagifva, det E.
K. M. redan gått Rikets Ständers önskan om förändring med invalidernes
underhåll sålunda till mötes, att E. K. M., såsom en förberedande åtgärd
till den ifrågasatta förändringen, förordnat, att tills vidare ingen invalid finge
å Ulriksdal intagas, i följd hvaraf invalidernes antal förminskats under de
tvenne sista åren från 82 till 54; hvarjemte E. K. M., under förklarande,
att det vore angeläget, att städse ega nödiga medel, för att åt sådane afskedade
och i behof stadde krigsmän, för Indika invalidinrättningen varit
afsedd, kunna på annat sätt bereda vård och underhåll, förbehållit Sig, att
de till nämnda inrättning anslagna hemmansräntor, äfvensom invalidhusfondens
samlade kapital, fortfarande och allt framgent föfblefve till E. K. M:s nådiga
disposition, så att de af berörda räntor och kapital inflytande årliga tillgångar
måtte efter behof kunna användas till pensioner och gratifikationer
åt sådane afskedade krigsmän af så väl arméen som flottan, hvilka, enligt
nu gällande föreskrifter, kunde å invalidinrättningen intagas, samt uppkommande
öfverskott tilläggas den redan befintliga kapital-fonden; och ansåge
E. K. M. pensionernas belopp kunna bestämmas, på sätt i Rikets Ständers
förrberörda underd. skrifvelse jemväl hlifvit föreslaget, nemligen till 200 r:dr
för officer, 133 r:dr 16 sk. för underofficer och 80 r:dr för korporal eller
soldat, hvilket sistnämnda belopp dock borde kunna förhöjas, när särskilda
omständigheter dertill föranledde.

Rikets Ständer, som icke haft något att erinra emot det af E. K. M.
i nåder gjorda förbehåll, hafva alltså lemnat bifall dertill, att de invalidinrättningen
anslagna hemmansräntor och invalidhusfondens samlade kapital fortfarande
såsom hittills må förblifva till E. K. M:s nådiga disposition; anhållande
Rikets Ständer i underd., att E. K. M. täcktes i en icke aflägsen
framtid sätta Sin i nåder tillkännagifna afsigt, angående invalid-inrättningens
upphörande, i verkställighet, och då i nåder förordna att, om de vid oftanämnde
inrättning anstälde tjensteman äro berättigade till större eller mindre
pensioner, sådane böra utgå af inrättningens egna tillgångar och icke komma
att belasta den allmänna indragningsstaten.

Hvilket Rikets Ständer få, såsom svar i ämnet, hos E. K. M. i underdånighet
anmäla.

Rikets Ständer framhärda etc.

Stockholm den 2 Juni 1848.»

Reservanterna ha särskild anledning att, med hänvisning till denna
skrifvelse, framhålla:

Att de af Xongl. Maj:t föreslagna beloppen å pensioner icke endast
afse hvad som bolde tilldelas vid invalidinrättningens upplösning der intagna

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

invalider, utan äfven måste anses skola allt fortfarande tjena till efterrättelse
vid utdelningar från fonden; liksom att understöd från fonden endast borde
för beredande af vård och underhåll tilldelas sådana afskedade krigsmän,
som kunnat å invalidinrättningen intagas.

Genom den von Hall, i enlighet med den grad han vid sitt afskedstagande
innehade, tillförsäkrade pension, lär från statens sida få anses vara
till fullo sörjdt för hans vård och underhåll; de »bevekande omständigheter»,
som för Kongl. Maj:ts åtgärd åheropas, torde derför hänföra sig till sådana
ekonomiska förhållanden, till hvilka vid utdelandet af statsunderstöd icke
kan tagas hänsyn. Härutöfver har äfven beloppet af det von Hall tilldelade
understöd betydligt öfverstiga hvad, med iakttagande af utaf Kongl. Maj:t
godkända bestämmelser, bort till honom från invalidhusfonden utdelas; och
synes ett öfverskridande af dessa bestämmelser i anförda fall så mycket mer
anmärkningsvärdt, som von Hall vid samma föredragning, utom här påtalade
gratifikation, äfven — i likhet med hvad föregående år varit fallet — tilldelats
ett understöd frän Vadstena krigsmanshuskassa till belopp af 300
kronor.

På anförda skäl hafva vi inom utskottet yrkat, att förevarande ärende
skulle för Riksdagen jemlikt § 107 regeringsformen anmälas.

Reservanterna hänvisa till stöd för detta sitt yrkande, utöfver hvad
här redan anförts, till den reservation, som, berörande likartad! ärende,
finnes bifogad konstitutionsutskottets memorial n:o 24 för år 1893, liksom
till den anmälan för Riksdagen, som, med anledning af samma ärendes behandling,
af konstitutionsutskottet gjordes i dess memorial n:o 7, 3:o år 1894,
men anse sig likväl böra här ytterligare betona:

Att de höjda såväl löne- som pensionsförmåner för officerare, som nu
mera inträdt, borde — i likhet med hvad är förhållandet med statens öfriga
tjenstemän — göra särskilda nådegåfvor för dem öfverflödiga; liksom att det
missnöje, som ett särskilt gynnande af tjenstemän, tillhörande en viss klass,
alltid är egnadt att uppväcka, i förevarande fall måste vinna ökadt berättigande
af det förhållande, att genom ett frikostigt understödjande af tillräckligt
pensionerade officerare, understödet åt ytterst otillräckligt pensioneradt manskap
måste än mer inknappas*).»

*) Vid föredragning i statsrådet den 30 mars 1894 utdelades gratifikationer från
invalidhusfonden till 24 f. d. officerare med i medeltal 333 kronor till hvarje, åt 22 f. d.
underofficerare med 78 kronor och till 480 menige med, likaledes i medeltal, 17 kronor til
hvarje; vid samma tillfälle utdelades från Vadstena krigsmanshuskassa i understöd till 10
f. d. officerare sammanlagdt 3,300 kronor och till 1 f. d. underofficer 50 kronor.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

samt af herr Johnsson, som yttrat:

»(Protokoll öfver finansärenden den 26 januari 1894, n:o 1.)

På tillstyrkan af statsrådet och chefen för finansdepartementet har
Kong! Maj:t utfärdat förordning angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket, innefattande förändring i förvaltningen af de civila, militie
och ecklesiastika boställenas skogar, samt ändring i dispositionen af de medel,
som inflyta för skogsalster frän de ecklesiastika boställenas skogar.

I öfverensstämmelse med allmänna lagens föreskrift i 26 kapitlet 2 §
byggningabalken, stadgades i § 24 af kongl. förordningen om skogarna i riket
den 1 augusti 1805, att när socknemän skulle prestgård bygga och bättra,
egde de å prestboställets egor taga dertill nödigt timmer och virke, så vida
der tillgång fans, utan att skogen till prestboställets öfriga behof för mycket
medtogs.

Beträffande boställshafvares rätt till skogens afkastning, egde han enligt
§ 23 i nämnda skogsordning, ehvad han vore militär, civil eller prest, att
nyttja den skog, som tillhörde bostället, till husbehof, men ej till afsalu, utom
att under vissa förhållanden kolning till afsalu kunde medgifvas. Först vid
1836 års militieboställsordning medgafs under vissa förhållanden innehafvare
af militieboställe att tillgodogöra sig den skogstillgång, som öfversköt husbehofvet.
Genom analog tillämpning af nämnda boställsordning utsträcktes
detta medgifvande småningom äfven till innehafvare af ecklesiastika boställen.

Till legaliserande af sist berörda förhållande, anhöllo Bikets ständer
uti underdånig skrifvelse den 5 december 1854, att, sedan ordnad skogshushållning
blifvit införd å alla till civil-, militie- och ecklesiastikstaten hörande
skogar, boställshafvare måtte, jemte det lian tillförbundes att, i enlighet med
uppgjord och faststäld skoghushållningsplan samt under jägeribetjeningens
tillsyn, vårda boställets skog, erhålla rättighet att af de årliga afverkningarna
å densamma afyttra hvad som öfversteg boställets behof. I öfverensstämmelse
härmed föreslog den af Kong], Maj:t den 20 juni 1855 förordnade komité,
som hade i uppdrag att afgifva utlåtande och förslag angående åtgärder för
befrämjande af en förbättrad skogshushållning, i betänkande den 28 juni
1856, att om boställsinnehafvaren efterlefde hushållsplanen, skulle han vara
berättigad att till afsalu eller annorledes fritt använda hvad af skogens afkastning
icke åtginge till boställets behof; dock att till förekommande af allt
för stor olikhet i den förmån, som derigenom skulle tillkomma innehafvare af
boställen med större skogstillgång mot desse, som hade ringa eller ingen,
komitén föreslog ett maximum af den skogsmark, hvarutöfver boställshafvare
icke finge anlita skogen till afsalu. En af Kongl. Maj:t, den 30 maj 1857

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

hos Rikets ständer gjord framställning i det af nämda komité angifna syfte
vann emellertid icke ständernas bifall.

I sitt den 26 april 1862 afgifna förslag till förordning rörande skogarna
i riket hemstälde derefter skogsstyrelsen, dels, beträffande boställshafvares
rätt till skogens afkastning, att hälften af afkastningen utöfver husbehofvet
borde tilläggas boställshafvare, derest icke vid hushållningsplanens
pröfning högre apdel ansåges böra honom tilldelas och sådant på derom gjord
ansökning af Kongl. Maj:t medgåfves, dels i fråga om församlings rätt till
prestboställes skog, att socknemän, när de skulle prestgård bygga eller bättra,
skulle ega att för berörda behof från boställets eller annat dertill hörande
hemmans eller lägenhets skog, efter utsyning af behörig skogstjensteman,
taga nödigt timmer och virke, så vidt med bevarande af skogens bestånd
efter antagen hushållningsplan kunde ega rum utan inskränkning i den tillgång
till skogsalster till husbehof, som eljest erfordrades, eller i den rätt till
afkastningen, som enligt förslaget, enligt hvad härofvan blifvit nämndt,
skulle tillkomma boställshafvaren.

I sammanhang med pröfningen af förenämnda förslag, väcktes vid
1862—1863 års riksdag, genom särskild motion, jemväl förslag derom, att
Riksens ständer måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af en förordning,
hvarigenom tillåtelse lemnades socknemännen, att, vid ifrågakommen
kyrkobyggnad, till bestridande af kostnaderna derför, efter utsyning använda
skogen för kyrkans räkning, såväl genom virkets nyttjande som genom försäljning
deraf och de inflytande medlens användande till nödige utgifter i
och för byggnaden, i den mån skogstillgången sådant kunde medgifva, likväl
med iakttagande deraf, att nödiga tillgångar för prestbolsinnehafvaren ej
måtte saknas.

Med anledning häraf aflät Riksens ständer skrifvelse den 25 november
1863, angående förändrade föreskrifter i afseende å skogshushållningen
i riket, dervid Riksens ständer anförde, bland annat, att »sedan vid innevarande
riksdag blifvit hos Rikets ständer framstälda åtskilliga förslag till
förändring i nu gällande föreskrifter rörande skogshushållningen i riket, hafva
Rikets ständer, för bedömande hvilka åtgärder, med anledning häraf lämpligen
borde af Rikets ständer nu vidtagas, funnit sig böra taga i betraktande
den ståndpunkt, på hvilken denna, sedan flera riksdagar tillbaka under
behandling varande fråga för närvarande sig befinner. Det har härvid
funnits ostridigt, att en förändring i de bestående förhållandena är af behofvet
påkallad, och Rikets ständer anse sig icke behöfva upprepa de mångfaldiga
skäl härför, hvilka tillförene vid flera särskilda tillfällen blifvit af
Rikets ständer hos Eder Kongl. Maj:t andragna.»

Med afseende ä boställsskogar anför Rikets ständer vidare, »att sko -

Konstitutionsutskottets Memorial Ko 15.

gar å boställen skola, så vidt de ej ligga i samfällighet med enskild egendom
eller annat hinder möter, till regelbunden hushållning indelas»;

»att, derest, vid indelning af boställes skog, densamma finnes i bebetydligare
mån öfverstiga boställets behof af skogsfång, skogen, i dess helhet
eller lämplig del deraf, skall ställas under vård och förvaltning af skogsstyrelsen,
med iakttagande att af skogens behållna afkastning i första rummet
må tilldelas boställshafvaren, hvad honom med afseende på hittills åtnjuten
rätt eller förhanden varande förhållanden skäligen bör tillkomma, samt återstoden
tillfalla Kongl. Maj:t och kronan, men vid militieboställen disponeras
af vederbörande boställsdirektion och vid ecklesiastika boställen, i öfverensstämmelse
med kongl. förordningen den 11 juli 1862, användas till bidragvid
reglerande af presterskapets inkomster.»

»Kommunerna hafva redan den rätt till prestbolens skogar, att de derstädes
åtnjuta utsyning för de byggnader å prestbol, hvilka det åligger
socknemännen att uppföra och bättra. Det har synts billigt att denna
utsyningsrätt medgifves äfven för kyrkobyggnader; och hafva Rikets ständer
funnit en sådan förändring desto hellre kunna ske, som den väl sammanhänger
med de ecklesiastika boställenas egenskap att vara till kyrkans gagn
anslagna.»

Beträffande åberopade kongl. förordningen den 11 juli 1862, så förekommer,
att sedan Rikets ständer i skrifvelse af den 6 juli 1857 inför Kongl.
Maj:t anmält de åsigter, hvilka hos Rikets ständer gjort sig gällande i afseende
på den rigtning, hvari ordnandet af presterskapets löner borde sökas samt, i
enlighet dermed, uppgifvit de grunder, hvilka de ansett härvid böra följas,
med anhållan derjemte, att en komité af sakkunnige män måtte tillsättas
för att med hufvudsaklig ledning af dessa grunder, uppgöra förslag till allmänt
ordnande af presterskapets aflöning, så har Kongl. Maj:t, som ansett nödigt
att, innan frågan till förberedande behandling öfverlemnades åt en komité,
inhemta Rikets ständers mening om de grunder, som kunde vinna Rikets
ständers gemensamma godkännande, så att tvekan emellan skiljaktiga meningar,
åtminstone om väsentliga delar, ej vidare kunde ega rum, i proposition
af den 4 november 1859, dels framstält förslag om ändring i de af
Rikets ständer i omförmälda skrifvelse angifna grunder, dels ock de ytterligare
bestämmelser, rörande hvilka Kongl. Maj:t funnit tjenligt, att beslut
på förhand blefve af Rikets ständer fattadt; varande i sådant afseende till
Rikets ständers pröfning och godkännande framlagdt förslag, sammanfattadt
i tolf särskilda punkter.

I Rikets ständers skrifvelse den 26 september 1860 äro angifna de
grunder som borde göras gällande vid regleringen af presterskapets inkomster.
Samma skrifvelse innehåller i detta afseende bland annat:

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15 17

att presterskapets inkomster fördelas sålunda, att hvarje tjenstgörande
prestman erhåller en efter tjenstegrad och embetsåligganden lämpad anständig
bergning. Afgifter, som af en församling utgå, eller inkomster, som
till följd af bidrag från densamma tillfalla dess presterskap, må ej till
aflönande af annan församlings prest användas, men väl sådana medel, som
grunda sig på statsanslag eller arrenden af kronohemman och lägenheter,
som icke äro bostadsboställen, i händelse af befogenhet från en till annan
församling öfverflyttas eller alldeles indragas. Det senare dock endast i
de fall då de icke äro presterskapet för all framtid tillförsäkrade;

att presterskapets inkomster, utan att ingå till statsverket i annan
ordning än omedelbart ur den enskilde medborgarens händer komma presterskapet
till godo; samt

att boställe, som afses att af löntagaren bebos och brukas, beräknas
till en dess verkliga värde motsvarande inkomst;

att presterskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening
med bostadsboställe brukas, — derifrån undantaga de i vissa orter
befintliga enkesäten, — utarrenderas efter de grunder, som kunna varda
faststälda m. m.

Sist församlade kyrkomöte har i skrifvelse den 30 september 1893
hos Kongl. Maj:t anhållit, att, enär vården om de ecklesiastika boställenas
skogar på det närmaste berörde presterskapets ekonomiska ställning, Kongl.
Maj:t måtte, innan ny lag rörande vården om de allmänna skogarna i riket
utfärdades, lemna kyrkomötet tillfälle att yttra sig öfver de delar af samma
bestämmelser, som kunde angå ecklesiastika boställen.

Kyrkomötet anför nemligen: »Inom kyrkomötet har fråga blifvit väckt
i syfte att, innan ny lag rörande vården om de allmänna skogarna i riket
utfärdades, kyrkomötet måtte höras öfver de delar af densamma, som anginge
ecklesiastika boställen; till stöd för hvilken framställning hufvudsakligen
anförts, att presterskapet icke lemnats tillfälle att uttala sig angående de
närmare bestämmelser, som i fråga om hushållningen med boställsskogarna
blifvit meddelade efter 1862 —1863 års riksdag, ehuru dessa bestämmelser
icke så obetydligt afveke från det af Rikets ständer vid samma riksdag
fattade beslut angående hushållningen med de ecklesiastika boställsskogarna.»

Då i skogsförfattningar, som efter år 1866 utan kyrkomötets hörande
utfärdats, förekomme bestämmelser, hvilkas öfverensstämmelse med presterskapets
privilegier och förenämnda Riksdags beslut angående boställsskogarne
måhända vore omtvistelig, och då i allt fall hushållningen med de ecklesiastika
boställenas skogar vore af mycket stor betydelse för den svenska kyrkans
ekonomiska förhållanden, ansåg kyrkomötet ifrågavarande förslag hafva
tillräckliga skäl för sig, hvadan kyrkomötet hos Kongl. Maj:t anhöll, att,
Jlih. till liiksd. Vrot. 1895. 3 Samt. 8 Höft. 3

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 15.

innan ny lag rörande vården om de allmänna skogarna i riket utfärdades,
kyrkomötet måtte komma i tillfälle att yttra sig öfver de délar af densamma,
som angå ecklesiastika boställen.

Af det anförda torde otvetydigt framgå, att de beslut, som blifvit af
Rikets ständer fattade med afseende å förvaltningen af de ecklesiastika
boställenas skogar och användningen af behållen afkastning af dem, icke
lärer berättiga Kongl. Maj:t ,att, utan vederbörandes hörande, utfärda ifrågavarande
förordning angående hushållningen med de allmänna skogarna i
riket den 26 januari 1894, enär presterskapets privilegier af den 16 oktober
1723^ härigenom blifvit för nära trädda, samt församlingarnas rätt till viss
förmån från de ecklesiastika boställenas skogar icke utan Riksdagens medgifvande
torde kunna ändras.

På dessa skäl har jag ansett, att detta ärende enligt 107 § regeringsformen
bort för Riksdagen anmälas.»

A- >a\‘isuiHc in.- •«f<!
nb ''I97,v> c..i,i!V *t

nopit/is-ii.;; '' 1tnl r;.i;‘ .<■ -it >

■jf> f.i [>fl: sjufs -giå fi I ii i • : f ti ‘AV: hi

cuiry.Top.iirrtlifiiianif uf
I;, '' •> • i. --: i; n;rr,f*♦ i --t

pj''.!-: < }-h r»><: [-U- ;• IsjfiH

'' i ,, ''i i ''»! •;!'' : ■ ,[

in,c ur ; tn T

ur.

i Sfi,i

-‘>f tf

"f 7-.

/!.}■)

0- i ,

'') i'')i i

■ f ''.:''i

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1895.