Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14 (Betänkande 1892:Ku14 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

i''

3 dr

N:o 14.

Ank. till Rikad. kansli den 23 april 1892, kl. 12 raidd.

.ni. Jaiiij <5i - ii • rf juli.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de sedan sistlidne riksdags början
och intill början af den innevarande i statsrådet förda protokoll, nemligen
öfver:

justitiedepartementsärenden från och med den 17 januari 1891 till
och med den 13 januari 1892;

justitieärenden från och med den 31 januari 1891 till och med
den 13 januari 1892;

utrikesdepartementsärenden från och med den 23 januari 1891 till
och med den 13 januari 1892;

landtförsvarsärenden från och med den 23 januari 1891 till och
med den 13 januari 1892;

sjöförsvarsärenden från och med den 23 januari 1891 till och med
den 13 januari 1892;

civilärenden från och med den 17 januari 1891 till och med den
13 januari 1892;

Jinansärenden från och med den 23 januari 1891 till och med den
13 januari 1892; och

ecklesiastikärenden från och med den 23 januari 1891 till och med
den 13 januari 1892.

På derom framstäld begäran hafva derjemte till utskottet öfverlemnats
dels protokollen i ministeriel föredragning förden 10 juli 1891,
Bill. till Riksd. Prof. 1892. 3 Sami. 14 Höft. (N:o 14). 1

Konstitutionsutskottet Memorial N:o 14.

angående fastställande af stater för beskiekningarnes traktamenten och
militärattachéer samt för expektanslön- och pensionstagare från kabinettskassan;
för den 16 oktober 1891, rörande förordnande för kaptenen
vid kongl. flottan Gustaf Dyrssen att vara marinattaché vid Kongl.
Maj:ts beskickning i S:t Petersburg; för den 31 december 1891 angående
underhandlingar med spanska regeringen om afsilande af ny
handelstraktat för Norge; samt för den 20 januari 1892 rörande instruktion
för Sveriges och Norges ombud vid sanitetskonferensen i Venedig,
dels ock protokollen i kommandomål för den 27 juli 1891 angående
kaptenen J. A. M. Blomstedts kommendering till deltagande i norska
generalstabens fältöfningar nämnda år samt för den 5 augusti samma
år angående kaptenen F. J. Leths kommendering att deltaga i norska
artilleriets skjutskola.

Vid den jemlikt grundlagarnes stadgande!! företagna och numera
fullbordade granskningen af dessa protokoll

har anledning icke förekommit att mot någon
ledamot af statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

hvaremot utskottet

funnit följande ärenden vara af beskaffenhet att
böra jemlikt § 107 regeringsformen hos Riksdagen
anmälas.

l:o.

Protokollen öfver sjöförsvarsärenden för den 24 april 1891,
n:o 3, och för den 11 september 1891, n:o 3, angående brister
i åtskilliga anslag för flottan år 1890.

Af ofvan omförmälda protokoll äfvensom af handlingar, som blifvit
till utskottet öfverlemnade, har utskottet inhemtat, att marinförvaltningen
uti skrifvelse den 17 mars 1891 hos Kong!. Maj:t anmält att
å anslagen till beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna och till
flottans öfningar under år 1890 uppkommit brister, till hvilkas betäckande
förut afsedda tillgångar icke funnes, nemligen å det förra anslaget till
belopp af 26,650 kr. 37 öre och å det senare till belopp af 126,496
kr. 85 öre.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o li.

Skrifvelsen föredrogs inför Kongl. Maj:t den 24 april 1891, dervid
Kongl. Maj:t på statsrådets hemställan beslöt, att de ifrågakomna
bristerna skulle redovisas i räkenskaperna såsom förskott att ersättas
af kommande års anslag äfvensom att i hufvudboken för år 1890 äfven
de äldre bristerna å berörda båda anslag skulle, dock särskilda från
bristerna för året, på enahanda sätt såsom förskott redovisas.

Då sedermera marinförvaltningen, jemlikt. den för detta embetsverk
utfärdade instruktion, med skrifvelse den 26 maj 1891 till Kongl.
Maj:t öfverlemnade summarisk liqvid öfver de i förvaltningens hufvudbok
förekommande anslag och fonder för år 1890, anförde förvaltningen,
beträffande särskildt öfverbetalningen å reservationsanslaget till
beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna, att yttrande deröfver
infordrats af vederbörande stationsbefälhafvare; hemställande förvaltningen,
som icke hade något mot de afgifna förklaringarna att erinra,
att Kongl. Maj:t täcktes låta dervid bero.

Vid slutlig anmälan inför Kongl. Maj:t den 11 september 1891
af berörda fråga, hemstälde chefen för sjöförsvarsdepartementet, att
Kongl. Maj:t täcktes låta vid förklaringarna bero; och blef denna hemställan,
deri statsrådets öfriga ledamöter sig förenade, af Kongl. Maj:t
bifallen.

Då af denna redogörelse framgår, att de af Riksdagen för år 1890
faststälda anslag till beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna
samt till flottans öfningar öfverskridits, har utskottet, sin pligt likmätigt,
ansett sig böra mot chefen för sjöförsvarsdepartementet härom hos
Riksdagen göra anmälan.

2:o.

Protokollen öfver civilärenden för den 16 oktober 1891,
n:is 4 och 5, den 6 november 1891, n:o 7, samt den 20 november
1891, n:o 3, angående besvär i fråga om återbetalning
af anordnade medel.

Handlingarna i berörda mål hafva på begäran blifvit till utskottet
öfverlemnade; och har utskottet af så väl dessa handlingar som ofvannämnda
protokoll inhemtat, att kammarrättens revisionsafdelnings lista
kontor efter granskning af Kopparbergs läns landsbok för år 1888 och
landtränterispecialräkningen yrkat, bland annat, att då af sjette hufvudtitelns
anslag till skrifmaterialier, expenser och ved m. m. blifvit på

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

föredragning af landskamreraren C. Schmidt obehörigen utanordnade
dels, enligt första anmärkningspunkten, arfvoden och ersättningar med
åtskilliga belopp, tillhopa 378 kronor 4 öre, till extra biträden vid länsstyrelsen
för verkstäldt skrifningsarbete m. m., hvars beskaffenhet i
vissa fall ej närmare angifvits och i andra fall upptagits såsom utskrift
af bref, expeditioner och räkenskaper, uppsättning eller skrifning efter
diktamen af bref, protokoll och utslag samt diarieföring, registrering,
kollationering och korrekturläsning m. m., dels ock, enligt tredje anmärkningspunkten,
kostnaden för inköp af åtskilliga böcker och en
karta med tillhopa 23 kronor 75 öre, berörda belopp måtte till betalning
fastställas.

Kammarrätten meddelade utslag i målet den 27 mars 1890, och
enär utgifter af ifrågavarande beskaffenhet icke enligt gällande stadganden
finge utbetalas af förenämnda anslag, fann kammarrätten skäligt,
med gillande af anmärkningarna, fastställa anmärkta beloppen till
betalning af Schmidt, honom dock obetaget att hos vederbörande efter
befogenhet återsöka det i första punkten anmärkta, honom till utgifvande
ådömda beloppet 378 kronor 4 öre.

Öfver utslaget anförde Schmidt hos Kongl. Maj:t besvär under
yrkande, att Kongl. Maj:t måtte, med ändring af öfverklagade utslaget,
befria honom från skyldighet att återbetala ifrågavarande belopp. De
å landskontoret anstälda tjenstemännen, deribland ett extra biträde,
som antagits mot en aflöning af 500 kronor om året af anslaget till
arfvoden åt extra länsnotarier och öfriga extra biträden vid länsstyrelsen,
hade icke medhunnit de expeditioner, hvarom i målet vore fråga;
och hade det derför varit nödvändigt att för arbetets utförande anlita
dels till verket icke hörande personer, dels olöuade extra ordinarie
tjenstemän. En begäran att få dessa arbeten utförda utan ersättning
skulle hafva varit orimlig; och någon annan än statsverket kunde icke
betraktas såsom betalningsskyldig. Hvad beträffade tredje anmärkningspunkten,
hade Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 16 november 1889
till inköp af böcker och kartor åt länsstyrelserna anvisat 50 kronor
om året, således mer än det belopp, hvartill anmärkta utgifterna enligt
samma punkt uppgått. Derest emellertid kammarrättens utslag skulle
anses lagligen grundadt, anhölle Schmidt, att Kongl. Maj:t på grund af
de i målet utredda omständigheter och enär utgifter af den beskaffenhet,
hvarom i målet vore fråga, tillförene anmärkningsfritt, fått af statsmedel
utanordnas, täcktes af gunst och nåd befria honom från återbetalningsskyldighet.

Genom nådig remiss anbefäldes statskontoret att i ärendet af -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

gifva utlåtande. I det yttrande, statskontoret i anledning häraf afgaf,
anfördes, hurusom genom kongl. brefvet den 31 maj 1878 blifvit förklarad!,
att den vid länsstyrelsernas kansli och kontor ifrågakommande
kostnad för sådan utgående expedition, hvarför lösen icke af vederbörande
uppbures, såsom för renskrifning m. in., finge enligt behörigen
granskade räkningar, som innefattade tydlig uppgift å grunden, hvarefter
ersättningen beräknats, anordnas och utgå af sjette hufvudtitelns
anslag till skrifmaterialier och expenser m. m., men, ehuru af handlingarna
i målet syntes framgå, att några af de i första punkten anmärkta
beloppen användts till bestridande af kostnaderna för renskrifning
af sådana från länsstyrelsen utgående expeditioner, hufvudsakligen
embetsskrifvelser eller bref, för hvilka lösen icke erhållits, likväl och
då utredning icke kunnat åstadkommas, huru stor del af de anmärkta
beloppen, hvari olika slags utgifter delvis vore sammanförda, blifvit
för nämnda ändamål använd, funne i ärendets så beskaffade skick statskontoret
icke anledning att tillstyrka ändring i denna del af öfverklagade
utslaget. Beträffande besvären i hvad de afsåge tredje anmärkningspunkten,
så, ehuru jemlikt nådiga brefvet den 16 november 1889,
länsstyrelse egde att för inköp af sådana böcker och kartor, hvilka,
förutom statskalendern, vore å embetsrummen för handläggning af göromålen
behöflig^, af sjette hufvudtitelns anslag till skrifmaterialier och
expenser m. m. använda ett belopp af högst 50 kronor om året, likväl
och då detta medgifvande icke torde få tilläggas tillbakaverkande kraft,
ansåge statskontoret anmärkningen äfven i denna del vara lagligen
grundad; men hemstälde statskontoret, som i fråga om första anmärkningspunkten
icke i det skick, saken befunne sig, ansåge sig kunna
afgifva något yttrande i afseende på klagandens anhållan att af gunst
och nåd varda befriad från betalningsskyldighet, att Kongl. Maj:t, med
afseende på de i målet förekomna särskilda omständigheter, måtte befria
klaganden från utgifvande af det belopp, som vid målets slutliga
afgörande kunde på grund af den i tredje punkten framstälda anmärkning
honom till utgifvande ådömas.

Vid ärendets behandling inför Kongl. Maj:t den 16 oktober 1891
tillstyrkte statsrådet, att af anförda orsaker Kong]. Maj:t i viss de! af
målet, afseende ett för utskrift af länets landsbok utanordnadt belopp
af 15 kronor, icke måtte finna skäl att göra ändring i kammarrättens
öfverklagade utslag, hvaremot, beträffande öfriga öfverklagade delar af
målet, statsrådet hemstälde, att Kongl., Maj:t väl måtte finna kammarrättens
utslag lagligen grundad!, men, med afseende å de uti dessa
delar af målet förekomna särskilda omständigheter, befria klaganden

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

från utgifvande af de honom derutinnan till betalning ådömda belopp,
386 kronor 79 öre, dock med skyldighet för klaganden att gälda det
anmärkningsarfvode, som enligt gällande föreskrifter borde af anmärkta
beloppen utgå.

I ett annat den 16 oktober 1891 slutligen afgjordt mål hade
vid granskning i kammarrättens revisionsafdelning af Malmöhus läns
landsbok för år 1888 och landtränterispecialräkningen, revisionen anmärkt
att till extra biträden vid länsstyrelsen å sjette hufvudtitelns anslag
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m. utbetalts, bland annat,
aflöning och ersättning med tillhopa 1,261 kronor 50 öre, nemligen dagaflöning
»för tjenstgöring å landskansli» tillhopa 1,245 kronor 74 öre
och »för tjenstgöring å landskontoret» tillhopa 15 kronor 76 öre; och
yrkade revisionen att berörda belopp 1,261 kronor 50 öre måtte såsom
obehörigen utanordnade till betalning fastställas.

I utslag den 1 maj 1890 yttrade kammarrätten, att emedan ifrågavarande
utgifter icke, så vidt visadt blifvit, vore af beskaffenhet att för
desamma ersättning bort enligt kongl. brefvet angående lönereglering
för vissa af de till landsstaten hörande tjenster den 31 maj 1878 utbetalas
af sjette hufvudtitelns anslag till skrifmaterialier och expenser,
blefve, med gillande af anmärkningen, anmärkta beloppen 1,261 kronor
50 öre faststälda till betalning af vederbörande föredragande sålunda,
att landskamreraren H. Cavalli skulle ansvara för 630 kronor 87 öre
och t. f. landskamreraren E. Lauhrén för 630 kronor 63 öre, dem dock
öppet lemnadt att sitt hos vederbörande efter befogenhet återsöka.

Häremot besvärade sig Cavalli och Lauhrén hos Kongl. Maj :t samt
anförde: redan år 1885 hade länsstyrelsen hos Kongl. Maj:t gjort anmälan
om behofvet af ännu ett extra biträde å landskansliet och hemstält
om en ökning med 700 kronor i anslaget till extra biträden, men denna
anhållan hade då ej kunnat bifallas, förnämligast på den grund att för
ändamålet anvisadt anslag icke lemnade tillgång. För länsstyrelsen
hade det emellertid varit oundgängligen nödigt att anlita särskilda skrifbiträden.
Enligt kongl. brefvet den 31 maj 1878 egde länsstyrelsen
att af statsmedel gälda kostnaden för utgående expeditioner, för hvilka
lösen icke erhölles. Ifrågavarande belopp hade ock blifvit just för sådana
expeditioner till stor del utbetaldt, men det vore numera icke
möjligt att åstadkomma någon utredning om huru många expeditioner
under år 1888 af ifrågavarande skrifbiträden utskrifvits. Detta medgåfves
vara ett förbiseende, men borde ej föranleda dertill, att klagandena
Ange öfvertaga den statsverket eljest åliggande skyldighet att bekosta
renskrift i ett statens embetsverk. Att för öfrigt anspråket på förökadt

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

anslag till extra biträde icke varit obefogadt, framginge deraf att Kongl.
Maj:t på derom af länsstyrelsen gjord förnyad framställning, för åren
1889 och 1890 anvisat ytterligare 700 kronor till berörda ändamål.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då det belopp, som utbetalts
till ett tillfälligt skrifbiträde å landskontoret, jemväl varit af behofvet
påkalladt, hemstälde klagandena om befrielse från utgifvande af
dem i dessa delar af målet ådömda belopp 1261 kronor 50 öre.

Efter det revisionen inkommit med infordrad förklaring samt
kammarrätten och statskontoret hvar för sig afgifvit infordradt, utlåtande,
föredrogs målet inför Kongl. Maj:t; och tillstyrkte dervid statsrådet,
att Kongl. Maj:t väl måtte finna kammarrättens utslag lagligen
grundadt, men, med afseende å de uti målet förekomna särskilda omständigheter,
befria klagandena från de dem till utgifvande ådömda
belopp 1261 kronor 50 öre, dock med skyldighet för eu hvar af dem
att gälda det anmärkningsarfvode, som jemlikt gällande föreskrifter
borde af det honom ådömda beloppet utgå.

Vidare hade i ett annat mål landsekreteraren A. Westrin hos
Kongl. Maj:t anfört besvär deröfver att, sedan kammarrättens revisionsafdelning
efter granskning af Kalmar läns landsbok för år 1888 och
landtränteriets specialräkning yrkat, att då af sjette hufvudtitelns anslag
till materialier och expenser, ved m. m., enligt anordning af landssekreteraren,
dåvarande landskamreraren Westrin, utbetalts för inbindning
af »Linde, Sveriges ekonomirätt» 1 krona 50 öre, men länets stat
icke medgåfve dylik utgift, det sålunda obehörigen anordnade beloppet
måtte fastställas till betalning, kammarrätten i utslag den 12 mars 1891
gillat anmärkningen och till betalning af Westrin faststält beloppet.

I besvären anförde Westrin, att om anmärkningen gält sjelfva
inköpet af boken, hade derom varit mindre att säga, eftersom länsstyrelsens
befogenhet att af expensmedel inköpa böcker varit omtvistad,
men att då sjelfva bokinköpet, som jemväl skett år 1888, lemnats
oanmärkt, det förefölle orimligt att framställa anmärkning om
bokens inbindning. Om boken inköpts bunden hade anmärkningen uteblifvit.
Den tillfälliga omständigheten, att ifrågavarande arbete funnits
uti bokhandeln tillgängligt endast i häftade exemplar och således i
inköp kostat mindre, borde vid sådant förhållande ej föranleda dertill
att klaganden skulle af egna medel bekosta inbindningen. Klaganden
yrkade alltså, att Kongl. Maj:t måtte finna anmärkningen hafva varit
obefogad samt undanrödja öfverklagade utslaget.

Anbefald att i målet afgifva utlåtande, inhemtade kammarrätten
förklaring från revisionen; och hemstälde denna att öfverklagade utslå -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

get måtte, i öfverensstämmelse med ett af Kongl. Maj:t den 20 februari
1891 meddeladt beslut i besvärsmål angående enahanda anmärkning vid
Skaraborgs läns landsboksräkenskaper, varda gilladt och faststäldt;
hvarefter kammarrätten såsom eget utlåtande åberopade det skäl, som
för öfverklagade utslaget läge till grund.

Målet föredrogs inför Kongl. Maj:t den 6 november 1891, dervid
statsrådet tillstyrkte, att Kongl. Maj:t väl måtte finna kammarrättens
utslag lagligen grundad!, men med afseende å de i målet förekomna
omständigheter låta vid den gjorda utbetalningen bero samt i följd
deraf befria klaganden från den honom i målet ålagda betalningsskyldighet,
dock med skyldighet för honom att gälda anmärkningsarfvode.

Slutligen hade landskamreraren Carl Schmidt och tillförordnade
landskamreraren J. Bjurstedt. hos Kongl. Maj:t gemensamt anfört besvär
öfver ett af kammarrätten den 21 maj 1891 meddeladt utslag, hvarigenom,
på yrkande af kammarrättens revisionsafdelning, till betalning
af klagandena faststälts följande å sjette hufvudtitelns anslag till skrifmaterialier
och expenser, ved m. m. under år 1889 utanordnade belopp,
nemligen dels 414 kronor 73 öre för åtskilligt å så väl landskanslist
som landskontoret af extra biträden utfördt skrifningsarbete in. m., dels
ock 55 kronor 65 öre för inköp af åtskilliga böcker och en karta.

Klagandena yrkade i besvären upphäfvande af kammarrättens utslag
under hänvisning till hvad af Schmidt blifvit anfördt i ofvan först
nämnda mål, men, derest Kongl. Maj:t skulle finna utslaget lagligen
grundadt, anhölle klagandena på grund af i målet utredda omständigheter
och enär utgifter af ifrågavarande beskaffenhet tillförene anmärkningsfritt
fått af statsmedel anordnas, att Kongl. Maj:t täcktes af gunst
och nåd befria dem från betalningsskyldighet i målet.

Vid målets föredragande inför Kong]. Maj:t den 20 november
1891 tillstyrkte statsrådet på anförda skäl, att Kongl. Maj:t i viss del
af målet, afseende ett för utskrift af länets landsbok utanordnadt belopp
af 18 kronor, icke måtte finna skäl att göra ändring i kammarrättens
utslag, hvaremot, beträffande målet i öfrigt, statsrådet hemstälde,''
att Kongl. Maj:t väl måtte finna utslaget lagligen grundadt, men med
afseende å de uti målet förekomna särskilda omständigheter befria
klagandena från utgifvande af de dem derutinnan till betalning ådömda
belopp, tillhopa 452 kronor 38 öre, dock med skyldighet att gälda anmärkningsarfvode.

Hvad efter chefens för civildepartementet föredragning statsrådet

Konsätutionsutskottets Memorial N:o 14.

i nu anmärkta fyra mål sålunda tillstyrkt och hemstält, blef af Kongl.
Maj:t bifallet.

r;j. . i-ijv.i * I • • » .G''Ho i ■ ‘jj Jii . ;!•!!?; .‘.i il l«)t ti: 1 .-t5 • »: ■ i • Tiii

Genom kongl. brefvet den 31 maj 1878 har Kongl. Maj:t, såsom
ofvan blifvit antydt, förklarat, att den efter 1879 års ingång vid länsstyrelsernas
kansli och kontor ifrågakommande kostnad för sådan utgående
expedition, hvarför lösen icke af vederbörande uppbäres, såsom
för renskrifning, tryckning af blanketter till utslag och dylikt, finge,
enligt behörigen granskade räkningar, innefattande tydlig uppgift å
grunden, hvarefter ersättningen beräknats, anordnas och utgå af sjette
hufvudtitelns förslagsanslag till »skrifmaterialier och expenser, ved m. m.»,
i likhet med hvad redan egde rum beträffande kostnaderna för skrifmaterialier
och expenser samt tryckning af länskungörelser. De utgifter,
för hvilka berörda anslag må tagas i anspråk, äro således noga
bestämda, och förklarandet medgifver icke utanordnande å samma anslag
af ersättning för andra kostnader än de i förklarandet angifna.

Enligt den af utskottet lemnade redogörelse för ifrågavarande
fyra besvärsmål hade emellertid i vissa fall å förslagsanslaget utanordnats
ersättningar för kostnader, hvilka icke varit afsedda att kunna
derifrån utgå. Kongl. Maj:t, som haft att i sista hand pröfva de i
dessa mål framstälda yrkanden om återbetalning af de sålunda obehörigen
utanordnade beloppen, har härvid funnit de utslag vara lagligen
grundade, hvarigenom samma belopp blifvit till betalning af vederbörande
föredragande faststälda, men ändock har Kongl. Maj:t, med afseende
å särskilda omständigheter i målen, funnit skäligt att befria
vederbörande från dem lagligen ålagd betalningsskyldighet. Detta förfaringssätt
har synts utskottet så anmärkningsvärd!, att utskottet ansett
sig höra hos Riksdagen göra anmälan om de rådslag, i enlighet med
hvilka ifrågavarande beslut fattats.

3:o.

Protokollet öfver ecklesiastikärenden för den 30 juni, u:o 2,
angående ändring i faststäld lönereglering för presterskapet i
Falu stads och Kopparbergs församlingars pastorat.

Hos Kongl. Mai:! anhöllo rikets ständer i skrifvelse den 6 juli
1857, enär presterskapets dåvarande aflöningssätt vore i flera afseenden
mindre lämpligt samt af beskaffenhet att löntagare och långifvare
emellan leda till tvister af störande inverkan på det förtroende och den
Tidt. till Rikhet. Prål. 1892. 3 Sami. 14 Häft. 2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

sämja, som borde råda emellan lärare och åhörare, att Kongl. Maj:t
ville med hufvudsaklig ledning af vissa i skrifvelsen angifna grunder
låta utarbeta och för rikets ständer framlägga förslag till allmänt ordnande
af presterskapets aflöning; och framhöllo rikets ständer härvid
särskildt vigten af att presterskapets aflöning blefve på ett tillfredsställande
och med hänsigt till hela riket ändamålsenligt sätt ordnad för
en längre framtid.

I anledning af denna skrifvelse framlade Kongl. Maj:t uti proposition
till 1859 års riksdag till rikets ständers pröfning och godkännande
de grunder, som Kongl. Maj:t ansåg böra följas vid reglerandet
af presterskapets aflöning, och blefvo dessa grunder, enligt rikets ständers
skrifvelse den 26 september 1860, af ständerna godkända, dock
med vissa smärre förändringar, som sedermera af Kongd. Maj:t gillades,
hvarefter Kongl. Maj:t genom förordning den 11 juli 1862 påbjöd ett
allmänt ordnande af presterskapets löneinkomster.

Enligt ofvannämnda, af Kongl. Maj:t och rikets ständer gemensamt
faststälda och i berörda förordning oförändradt upptagna grunder,
skulle vid skeende löneregleringar all tionde utbytas mot bestämda afgifter,
faststälda för en tid af 50 år. Påskpenningar, jura stolte och
andra extra ordinarie afgifter skulle utbytas mot vissa, för samma tid
som tiondeersättningen till beloppet bestämda utskylder. Presterskapets
löner skulle beräknas uti en eller flera af de räntepersedel-, som enligt
grunderna för ränteförenklingen vore för hvarje län bestämda, dock att
endast en mindre del finge beräknas i penningar; och skulle persedlarne
utgå efter tioårig medelmarkegång, der ej deras levererande till större
eller mindre del in natura kunde med afseende på särskilda förhållanden
varda medgifvet.

Af ofvannämnda protokoll öfver ecklesiastikärenden för den 30
juni äfvensom af handlingar, som på begäran blifvit till utskottet öfverlemnade,
har utskottet inhemtat, att Kongl. Maj:t genom resolution
den 15 oktober 1875 faststält lönereglering för presterskapet i Falu
stads och Kopparbergs församlingars pastorat och dervid förordnat,
bland annat, dels i 2 § att af de medel, som till presterskapets aflöning
årligen borde af församlingarna utgöras, kyrkoherden skulle erhålla
3,125 kubikfot spanmål, förste och andre komministrarne hvardera 1,250
kubikfot spanmål samt ordinarie adjunkten 810 kubikfot spanmål, allt
Va råg och 2/3 hafre, dels ock i 6 och 8 §§, att spanmålen skulle lösas
efter tioårigt medelmarkegångspris och att den faststälda löneregleringen
skulle gälla under en tid af 50 år.

Då emellertid dessa löner till följd af spanmålsprisens fall från

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14. ! 1

år 1876, då löneregleringen första gången tillämpats, till år 1889 nedgått
för kyrkoherden från 6,405 kronor till 5,271 kronor, för hvardera
komministern från 2,561 kronor till 2,108 kronor samt för ordinarie
adjunkten från 1,660 kronor till 1,366 kronor, under det att göromålen
för presterskapet betydligt ökats genom tilltagande folkmängd, anhöllo
församlingarne hos Kong!. Maj:t att, på sätt församlingarne å gemensam
kyrkostämma den 1 februari 1891 för sin del besluta, till 2 § i
ofvanberörda resolution måtte göras ett tillägg af innehåll att, derest
under något år de i spanmål bestämda lönemedlen skulle så nedgå, att
lösesummau komme att. understiga 6,400 kronor för kyrkoherden, 2,500
kronor för hvar och en af komministrarne samt 1,600 kronor för ordinarie
adjunkten, den i form af lösen för spanmål utgående aflöningen
skulle höjas så, att den uppginge till nämnda belopp, hvarvid det, som
erfordrades till den nödiga fyllnaden, skulle uttaxeras enligt viss i löneregleringen
förut tillämpad grund.

Denna ansökan blef på statsrådets tillstyrkan af Kongl. Maj:t
bifallen.

Kongl. Maj:t har alltså till den för Falu stads och Kopparbergs
församlingars pastorat faststälda löneregleringen stadgat ett tillägg,
innebärande sådan ändring af den i löneregleringsresolutionen för en
tid af 50 år bestämda aflöningen åt presterskapet, att detta äfven vid
spanmålsprisens starkare fallande skulle ungefärligen komma i åtnjutande
af de penningebelopp, som vid löneregleringens första tillämpning kommit
detsamma till del, oaktadt det vid regleringens uppgörande naturligen
varit insedt, att lönebeloppen, såsom beroende af markegångsprisen,
skulle vara underkastade förminskning såväl som förhöjning.
Men då, enligt den af utskottet här ofvan lemnade redogörelse, afsigten
med de af Konungen och Riksdagen gemensamt antagna grunder i afseende
på ordnandet af presterskapet.s aflöningsförhållanden oförtydbart.
varit, att de löneregleringar, som i eldighet med dessa grunder komme
att verkställas, skulle orubbadt bestå i 50 år, har Kongi. Maj:t genom
sitt berörda beslut uppenbarligen på egen hand frångått dessa grunder.
Härtill har dock, enligt utskottets åsigt, Kongl. Maj:t. icke egt befogenhet,
utan hade, så snart behof gjorts gällande af ändring i faststälda löneregleringar,
Kongl. Maj:t bort inkomma till Riksdagen med förslag om
antagande af sådant tillägg till förordningen den 11 juli 1862, hvarigenom
blefve bestämdt både under hvilka förhållanden sådan ändring
må ega rum och sättet, på hvilket den må genomföras.

Då konstitutionsutskottet nästlidet år hos Riksdagen gjorde anmälan
om två af Kongl. Maj:t på föredragning af chefen för ecklesiastik -

Konstitutiomutsköttds Memorial N:o 14.

departementet fattade beslut, hvarigenom Kongl. Maj:t på liknande sätt
ändrat de för presterskapet i S:t Klara samt i Jakobs och Johannis församlingar
faststälda löneregleringar, anförde utskottet, bland annat, att
dessa beslut lätt skulle gifva anledning till att inom olika delar af landet
en sträfvan uppstode att få de för presterskapets löneinkomster
gällande regleringar på motsvarande''sätt. ändrade. Hvad i förevarande
ärende förekommit har, synes det, gifvit. utskottet rätt i detta antagande;
men då beslut, sådana som det anmärkta, icke kunna vara egnade att
befordra det med ifrågavarande löneregleringar afsedda ändamål att,
såsom det i rikets ständers till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse den 6
juli 1857 finnes uttryckt, »bereda lärare och åhörare sins emellan trefnad,
endrägt och förtroende» — man må nemligen ej bortse från att
genom de kyrkostämmobeslut, som föregått Kongl. Maj:ts ifrågavarande
beslut, otvifvelaktigt undertryckts meningen hos en minoritet, hvilken
lika väl som majoriteten egt berättigad! anspråk att icke för presternas
aflönande blifva beskattad högre, än hvartill de faststälda lönekonventionerna
föranledt — har utskottet jemväl från denna synpunkt ansett
sig ega giltig anledning att om förevarande ärende hos Riksdagen göra
anmälan.

i. ■ ■ • • •• I ‘ :• . . i h ; tf r i, •> t ;x

Stockholm den 21 april 1892.

■■ i .''i.: . mö . drRT f Mit • >jr. ; u>. ‘ot i»<iv si : t - i Mulna.,

På utskottets vägnar:

'' , .0 bi/ *• ! :hjvtjb:.''.■. i ■■ .i xw ■>!•

0. BERÖIUS.

■ ,''d ... '' !kvi ... •/ . .''in. - .>•. • -.''..t r, . ,

11 f

Reservationer.

■ i ;*.> : i i'' ■ " ''•* * •. ; . /-ii.'' f- i ''■

Herrar Bergius, Alin, Behm, Lindahl, von Strokirch, Gustaf Berg,
Kajerdt och Samzelius

hafva ansett omförinälda regeringsåtgärder icke vara af beskaffenhet
att de bort föranleda utskottet att derom hos Riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen:

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

Herrar Billing, Nyström, friherre Wrangel von Brehmer, Gustaf
Andersson och Torelius hafva biträdt förenämnda reservation i hvad densamma
afser de ärenden, i hvilkas behandling de deltagit, nemligen
herr Billing beträffande 3:dje punkten;
herr Nyström beträffande lista och 3:dje punkterna;
herr friherre Wrangel von Brehmer beträffande lista punkten; samt
herrar Andersson och Torelius beträffande 2:dra punkten.

Herrar Etoivson, Vahlin och Hedin hafva anfört:

Enligt statsrådsprotokoll öfver justitieärenden den 31 januari 1891,
nio 1, hade danske undersåten Christian Carl Tychsen idkat försäljning
af jernvaror i staden Malmö utan att dertill hafva i vederbörlig ordning
erhållit tillstånd. Med anledning deraf verkstälde stadsfiskalen
N. Aschan den 27 mars 1890 å tjenstens vägnar, i öfverensstämmelse
med gällande näringsfrihetsförordning, beslag å det offentligen till salu
hållna lagret, som vid derå anstäld värdering uppskattades till 18,641
kronor 59 öre. Jemlik! förordningens föreskrift instämde stadsfiskalen
den danske handlanden Tychsen till polisdomstolen, som i utslag den
14 juli 1890 dömde Tychsen att, på grund af §§ 18, 23 och 31 i kongl.
förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 enligt
lydelsen i förordningen den 23 september 1887, bota 50 kronor samt
förklarade hela lagret förbrutet att å offentlig auktion försäljas; och
skulle af böterna och af hvad genom varornas försäljning inflöte Vs
tillfalla kronan och 2/3 åklagaren.

Detta polisdomstolens utslag faststäldes den 5 september 1890
af hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

Tychsen anförde underdåniga besvär och anhöll tillika, att Kongl.
Maj it ville af nåd befria honom från böterna samt förklara det beslagtagna
godset icke vara förverkadt.

Högsta domstolen fann emellertid icke skäl att göra ändring i hofrättens
förutnämnda utslag. Beträffande den sökta nåden hemstälde fyra
justitieråd, att Kongl. Maj it i så måtto täcktes bifalla nådeansökningen,
att 2/s af det i beslag tagna och förverkade godsets försäljningsvärde
skulle efterskänkas och den återstående Vs af samma värde tillfalla
åklagaren. Tre justitieråd åter hemstälde, att Kongl. Majit måtte på det
sätt bifalla nådeansökningen, att kronans andel eller Vs af det i beslag
tagna och förverkade godsets försäljningsvärde blefve efterskänkt.

Statsrådet tillstyrkte i underdånighet bifall till den mening, som
af justitierådens flertal omfattats; och beslöt Kongl. Majit i enlighet
med statsrådets tillstyrkan.

i 4 Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

Såsom kändt är från en reservation vid konstitutionsutskottets
memorial n:o 8 vid sistlidne års riksdag hade engelske undersåten sir
Edmund Giles Loder såsom egare af Törefors blifvit för förseelse emot
kongl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet af Neder-Kalix
tingslags häradsrätt dömd till böter och kostnadsersättning samt underkastad
den påföljd, att ett till 331,267 kronor 5 öre uppskattadt lager
af trävaror förklarades förbrutet. Med tillämpning af § 25 regeringstormen
täcktes emellertid Kongl. Maj:t efter högsta domstolens hörande
och på statsrådets tillstyrkan i nådeväg medgifva, att nyssnämnda trävaror
skulle, oaktadt häradsrättens utslag tagit åt sig laga kraft, anses
»icke vara förverkade». Under den diskussion, som af särskild anledning
framkallats i Riksdagens båda kamrar angående det s. k. Töreforsbeslaget,
har framhållits till stöd för den af regeringen vidtagna åtgärden
hufvudsakligen tvenne omständigheter. För det första kunde
nemligen uti detta speciella fall tvifvel råda derom, huru vida häradsrättens
utslag, som icke blifvit af öfverdomstolar pröfvadt, vore öfverensstämmande
med lagens rätta mening. För det andra har såsom allmän
regel ansetts, att den rätt, som enligt § 25 regeringsformen tillkommer
Konungen att i nådeväg återgifva till kronan förverkadt gods,
är af så vidsträckt omfattning, att medelst användning af nämnda rätt
icke allenast den straffsk3ddige personen kan frikännas från den lagligen
ådömda koufiskationspåföljden, utan tillika en tredje man frånkännas
en honom enligt lag rätteligen tillkommande andel af det konfiskerade
godsets värde.

Vidkommande lagligheten af det i Malmö gjorda beslaget å den
danske undersåtens jernvara!’ kan derom icke finnas minsta tvifvel, då
ju högsta domstolen bekräftat beslagsåtgärdens öfverensstämmelse med
gällande lag.

Beträffande åter det påstående, att § 25 i regeringsformen skulle
innebära en sådan allmängiltig rättsregel, att genom dess tillämpningtredje
man, åklagaren, skulle gå förlustig den andel i förbrutet gods,
hvilken blifvit honom lagligen tillerkänd, lärer samma påstående näppeligen
kunna anses annorlunda än såsom en viss uppfattning af nådens
begrepp, såsom en derom uppstäld teori, hvilken icke finner stöd uti
grundlagens bestämmelser. Enligt nämnda teori skulle utöfningen af
nåderätten vara en yttring af Konungens domsrätt. Sättes emellertid
benådniugen enligt § 25 i regeringsformen såsom en högsta judiciel
handling, såsom slutakten i ett brottmål, så skulle deraf följdrigtigt
framgå, att tillämpningen af nåd skulle vara ovilkorligen giltig och för
den brottslige bindande.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

Nu innehåller emellertid § 17 regeringsformen ett tydligt stadgande
derom, att Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolf, högst
aderton lagkuunige män, hvilka kallas justitieråd och utgöra Konungens
högsta domstol. Följaktligen kan det icke uti 25 § af regeringsformen
vara fråga om Konungens domsrätt såsom en judiciel pröfning af föregående
domslut. Derjemte innehåller samma 25 § i regeringsformen
uttryckligt stadgande derom, att det skall på den brottslige ankomma
att mottaga ''den nåd, Konungen honom förunnat, eller undergå det
straff, hvartill han blifvit dömd.

Anställer man en undersökning af begreppet nåd, så kommer man
till det resultat, att nåd betyder eu lindring af straff'', hvilken lindring
kan utsträckas ända till ett ''fullständigt efterskänkande af straffet. Om
denna straff lindring heter det, att Konungen förunnar brottslingen densamma;
om straffet åter begagnas det uttryck, att den brottslige blifvit
dertill dömd. Följaktligen synes det, som en tillämpning af nåd enligt
25 § regeringsformen icke skulle kunna hafva någon påföljd för en
tredje person, hvilken icke något brott begått och hvilken icke blifvit
ådömd något slags straff. Inträffar emellertid detta och kommer benådningen
alltså att lända en tredje person till förfång, så häntyder
denna verkan onekligen på eu felaktig uppfattning af begreppet nåd.
Skulle genom nådens utöfning en åklagare kunna rätteligen gå förlustig
den honom tillerkända beslagsandelen, så vore det äfvenledes tänkbart,
att enligt samma teori om nåden äfven andra personer, exempelvis
vittnen, kunde gå förlustige dem enligt lag tillkommande ersättningar.

Det prerogativ, som ligger uti Konungens benådningsrätt, är sannerligen
allt för stort och skönt för att genom eu mindre korrekt teori
förvandlas till en domshandling.

Benådningsrätten, som till sitt innehåll är noga bestämd i 25 §
regeringsformen, har sin naturliga begränsning i åtskilliga andra grundlagsstadganden,
exempelvis de tillämpliga förpligtelserna uti 16 § af
samma regeringsform. I detta sammanhang förtjena!- det antecknas,
att bestämmelsen om benådningsrätten var uti regeringsformen af år
1719 likasom uti regeringsformen af år 1720 intagen bland sådana förpligtelse^
angående hvilka föreskrifterna sedermera blifvit öfverförda
till särskilda paragrafer, så*m § 2 och delvis § 16 i 1772 års regeringsform,
§ 2 af förenings- och säkerhetsakten 1789 samt § 16 af
1809 års regeringsform.

Inom utskottet har yrkande gjorts derom, att det enligt statsrådsprotokollet
öfver justitieärenden den 31 januari, n:o 1, omförmälda
ärende angående efterskänkande af gods, som blifvit från danske under -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

säteri Christian Carl Tychsen kontiskeradt, skulle enligt 107 § regeringsformen
för Riksdagen tillkännagifvas; men då utskottets majoritet
afslagit berörda yrkande, hafva vi, emot utskottets sålunda fattade beslut,
ansett oss pligtiga att afgifva vår reservation.

Herrar Hedin, Ljungman, Bengtsson, Björkman, Boström, Elowson,
Johnsson, Wikstén, Vahlin och Nilson hafva anfört:

(Protokoll öfver ministeriella ärenden 10 juli 1891, 3:o.)

Enligt 7 § regeringsformen skola alla regeringsärenden, med
undantag af sådana som i 11 och 15 §§ omförmälas, inför Konungen i
statsrådet föredragas och der afgöras. De sålunda undantagna regeringsärendena
äro dels »ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som
angå rikets förhållande till främmande magter», derunder inbegripna
afhandlingar och förbund med främmande magter samt utnämnande af
sändebud hos främmande magter och tjenstemän vid beskickningarna
(11, 12 och 32 §§), dels kommandomål.

Af protokoll öfver ministeriella ärenden den 10 juli 1891 har
konstitutionsutskottet inhemtat, att Hans Maj:t Konungen nämnda dag
i ministeriel konselj, sammansatt i enlighet med 11 § regeringsformen
och resolutionen af år 1835, antagit och gillat samt till efterrättelse
faststält »stater dels för beskickningarnas traktamenten och militärattachéer,
dels för expektanslön- och pensionstagare från kabinettskassan»,
att tillämpas från och med den 1 juli 1891.

Då bestämmandet af de från kabinettskassan utgående aflöningar
eller pensioner icke hör till det slag af regeringsärenden, som »angå
rikets förhållande till främmande magter», och sålunda icke undantagits
från den i 7 § regeringsformen föreskrifna regel, att alla regeringsärenden,
med ofvan angifva undantag, skola inför Konungen i statsrådet
föredragas och der afgöras; då den friare dispositionsrätt öfver kabinettskassans
medel, som hvarje Riksdag för nästa statsregleringsperiod
meddelar Kong!. Maj :t, hvarken afser eller kan, i strid emot regeringsformen,
afse att tillerkänna Kong!, Maj:t befogenhet att afvika från de
för behandlingen af alla regeringsärenden, med förutnämnda undantag,
af grundlagen stadgade former; då äfven ett under längre tid fortsatt
missbruk lika litet förvärfva!- kraft af lag, som det upphäfver eller förringar
konstitutionsutskottets åligganden enligt 106 och 107 §§ regeringsformen,
hafva vi yrkat, att utskottet ville om detta förhållande
hos Riksdagen göra sådant tillkännagifvande, som i 107 § omförmäles

Herrar Elowson, Ljungman, Björkman och Hedin hafva anfört:

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

Vid läsningen af statsrådsprotokollen har inom konstitutionsutskottet
egnats uppmärksamhet åt det förhållande, att vid ett af de
värfvade regementena, nemligen Kongl. Svea Lifgardet, samtliga officerare
utgöras af personer med namn ur adliga ätter, dessa må nu
vara å svenska riddarhuset introducerade eller icke. Det förfaller nemligen,
som skulle detta sakförhållande icke stå i god öfverensstämmelse
med 28 § regeringsformen. Som bekant är, förefinnes i åberopade lagrum
ett stadgande af följande innehåll: »Konungen fäste, vid alla befordringar,
afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet,
men icke på deras börd». Nu kan visserligen invändas, att under en
följd af år, inga andra sökande än bärare af adliga namn anmält sig
till erhållande af anställning såsom officerare vid det ifrågavarande
regementet. Denna invändning torde ock finna stöd i en mångårig
praxis.

Emellertid synes det vara svårförklarligt, huruledes en dylik
praxis kunnat inom ramen af 1809 års regeringsform vinna utveckling.
Ty det är en obestridlig och obestridd sanning, att grundlagens föreskrifter,
särskildt i fråga om befordringar, gälla icke endast Konungens
rådgifvare utan äfven de embetsmän, hvilka hafva till tjenstepligt. att
inför regeringen afgifva förslag om de sökande, som hos dem anmält
sig. En mängd ynglingar af ofrälse börd bereda sig numera till militäryrket
såsom officersaspiranter. Det vore mycket sällsamt, om dessa
allmänneligen skulle sakna håg och lust att vinna inträde vid det nyssnämnda
regementet. Ännu sällsammare skulle det vara, om icke några
bland dem skulle ega så goda anlag, hafva förvärfvat. sig så framstående
skicklighet och vara i besittning af så förträffliga egenskaper
i öfrigt, att deras mottagande måste lända regementet till verkligt
gagn.

Under den tid, för hvilken utskottet granskat statsrådsprotokollen,
har ingen förändring egt rum med afseende på förenämnda befordringssystem,
för hvars öfverensstämmelse med grundlagen dock alla
sannolika förutsättningar saknas. Att vid de befordringar, hvilka skett
efter tur och anciennitet, endast adliga namn kunnat komma i fråga är
ju uppenbart, då samtliga officerare bära dylika namn. Men samma
system har vidhållits jemväl med hänsyn till underlöjtnants- och regementsofficersgraderna,
der möjlighet förefunnits att öfvergifva ett förfaringssätt,
som näppeligen låter förena sig med grundlagens bud.

Sedan visadt blifvit, att vid ett och samma regemente anställas
såsom officerare uteslutande personer af adlig börd, yrkades inom utskottet,
att med anledning deraf ett tillkännagifvande skulle inför Riks Bih.

titt Riksd. Prof. 1R92. 3 Samt. 14 Höft. 3

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

dagen göras enligt 107 § regeringsformen. Detta yrkande vann emellertid
icke pluralitet.

Emedan vi hysa den meningen, att det här omnämnda befordringssystemet
icke gerna låter förena sig med bestämmelserna i 28 § regeringsformen,
hafva vi ansett oss pligtiga att emot utskottsmajoritetens
beslut afgifva vår reservation.

Herr Hedin, med hvilken instämt herrar Ljungman, Bengtsson,
Björkman, Boström, Elowson, Johnsson, Wikstén och Nilson, har anfört:

(Protokoll öfver ministeriella ärenden den 16 oktober 1891,
5:o. — Protokoll öfver sjöförsvarsärende den 16 oktober 1891.)

Af förstnämnda protokoll inhemtas, att ministern för utrikesärendena,
efter att hafva föredragit en skrifvelse af den 8 samma
månad, hvarigenom chefen för sjöförsvarsdepartementet anhållit att utverkas
måtte, att kaptenen vid flottan Gustaf Dyrssen blefve anstäld
såsom marinattaché vid beskickningen i S:t Petersburg, samt meddelat,
att ryska regeringens samtycke till anställande vid nämnda beskickning
af en marinattaché blifvit under hand inhemtadt, hemstälde att Kongl.
Maj:t täcktes förordna bemälde G. Dyrssen att från och med denna
dag tills vidare vara marinattaché vid beskickningen i S:t Petersburg,
hvilket Konungen biföll. — Protokollet öfver sjöförsvarsärende samma
dag utvisar, att »statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
såsom för tillfället förordnad föredragande», med anledning af nyss
nämnda i ministeriel konselj fattade beslut, hvarigenom kaptenen G.
Dyrssen förordnats att vara marinattaché vid beskickningen i S:t Petersburg,
hemstälde att »bemälde officer, med bibehållande af sina nuvarande
aftoningsförmåner, måtte för fullgörande af detta uppdrag få tillgodonjuta,
förutom rese- och traktamentsersättning enligt gällande reglemente
under resorna fram och åter i Sverige, ej mindre traktamentsersättning
med tretiofem kronor för dag under vistelsen utom Sverige
till och med dagen näst före den, då han återkomme, än ock ersättning
för resorna utom riket samt andra i och för ifrågavarande uppdrags
fullgörande oundgängliga utgifter, hvilka i afseende å beloppen
af marinförvaltningen granskas; äfvensom att de af uppdraget föranledda
utgifter måtte få bestridas af anslaget å femte hufvudtiteln till
stipendier åt sjöofficerare under anställning i utländsk tjenst eller kommendering
utrikes», hvilket allt Kongl. Maj:t biföll.

Hvad här i första rummet ådrager sig uppmärksamhet är den
fullständiga frånvaron af upplysningar, i vare sig det ministeriella eller
statsrådsprotokollet, om anledningen till det så hastigt påkomna be -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

hofvet af en svensk marinattachés anställande vid beskickningen i S:t
Petersburg, ty den uppgiften i förstnämnda protokoll, att ministerns för
utrikes ärendenas hemställan föranledts af en skrifvelse, deri chefen
för sjöförsvarsdepartementet anhållit att »utverkas måtte att kaptenen
G. Dyrssen blefve i sådan egenskap sänd till den ryska hufvudstaden»,
ådagalägger visserligen att chefen för sjöförsvarsdepartementet hade
en bestämd mening om valet af person, men en sådan omständighet,
hvilken ingenting motiverar beträffande sjelfva saken, plägar eljest icke
gälla såsom uteslutande och tillräcklig grund för ett regeringsbeslut.

Dernäst kan ej förbises, att, då Riksdagen å tredje hufvudtiteln
beviljat särskildt anslag för anställande af tvenne militära attachéer,
det utan tvifvel har varit i sin ordning, att, om ett verkligt behof påkallade
anställande af flere militär-diplomatiska tjensteman, och om
medel dertill icke kunde beredas af tredje hufvudtitelns tillgångar,
framställning skett till Riksdagen om höjning af nämnda anslag å utrikesdepartementets
budget. I afseende härå torde få erinras om följande
omständigheter. Af 1872 års Riksdag äskade Kongl. Maj:t uppförande
å fjerde hufvudtiteln, under anslaget till kommandoexpeditionen,
af 12,000 kronor till aflöning åt två militärattachéer, nemligen i Berlin
och Paris. Sedan Riksdagen afslagit den begärda summan, befans det
(statsverkspropositionen 1873, bil. n:o 2, sid. 2), att medel till fyllande
af detta enligt utrikesministerns omdöme vigtiga behof kunde beredas
genom befintliga besparingar å tredje hufvudtiteln, »intill dess utvägar
dertill på annat sätt blifva tillgängliga». Häremot gjordes visserligen
ej af Riksdagen någon erinran, men svårförklarligt måste det dock
förefalla, att när Kongl. Maj:t. af 1874 års Riksdag begärde ett nytt,
särskildt anslag å tredje hufvudtiteln för militärattachéer, detta uppgafs
ske »i öfverensstämmelse med Kongl. Majrts af sist församlade Riksdag
och storting gillade proposition». Emellertid uppförde Riksdagen
i riksstaten för 1875 7,000 kronor (den svenska andelen), hvilken
summa i riksstaten för 1876 höjdes till 8,400 kronor.

Det torde sålunda, i betraktande af det sätt, hvarpå detta anslag
tillkommit för ett af Riksdagen pröfvadt behof, få anses ostridigt, att
om en ytterligare utveckling af den ifrågavarande militär-diplomatiska
institutionen funnes nödig, hemställan till Riksdagen om beviljande af
erforderliga medel bort ega rum.

Visserligen antyddes år 1872 af då varande chefen för landtförsvarsdepartementet,
att en militärattaché i S:t Petersburg vore »mindre
behöflig», endast »så länge vi der ega en minister med både inblick
och kunskaper i militärväsendet». Men ehuru detta gynsamma förhål -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

lande, som bekant, kort derefter upphörde, har Kongl. Maj:t ej under
de sedan dess förflutna nära tjugu åren funnit af behofvet påkalladt att
der såsom militärattaché anställa en officer af landtarmén. Att det
skulle vara nödigt att i Ryssland, just och företrädesvis i Ryssland,
anställa en sjöofficer såsom militärledamot af beskickningen, derom har
man tillförene ingenting förnummit, och derför är den fullständiga
saknaden af hvarje officielt motiv för åtgärden så mycket mer att
beklaga.

Vidare är att anmärka, att Kongl. Maj:t anvisat de synnerligen
dryga kostnaderna för den nya marinattachébefattningen icke å medel
ställa till Kongl. Maj:ts disposition för tillfälliga utgifter, utan å ett af
Riksdagen för visst, bestämdt ändamål beviljadt anslag. Rörande ändamålet
med detta anslag å 15,000 kronor »till stipendier för officerare
af flottans corpser under anställelse i utländsk tjenst eller kommendering
utrikes», som på Kongl. Majrts framställning beviljades af 1862
—63 års Riksdag, hänvisade den kongl. propositionen »särskilda till
departementschefens anförande och det af en sjöförsvarskomité kort
förut afgifna utlåtande. Ändamålet var, enligt departementschefens ord,
att sätta yngre officerare vid flottan och dess ingeniörcorps i tillfälle att,
»under längre tids vistande i främmande länder förvärfva noggrannare
kunskap om der vidtagna förbättringar och förändringar i sjökrigsväsendet,
och särskildt dem, som tillhöra sistnämnda corps, att vinna
vidsträcktare utbildning i sitt yrke». Huru man tänkte sig, att denna
kunskap, denna utbildning i yrket skulle vinnas, derom lemna ordalagen
i den skrifvelse, hvari Riksdagen tillkännagaf sitt bifall till förslaget,
intet tvifvel: Riksdagen beviljade anslaget, emedan den ansåg
det vigtiga ändamålet att förskaffa flottan ett skickligt befäl, skola i
väsentlig mån frärhjas derigenom, att yngre officerare finge tillfälle att
Mjenstgöra synnerligast inom de större utländska marinerna».

I den af Kongl. Majrt den 10 juli 1891 faststälda stat är aflöningen
för två militärattachéer uppförd med 6,000 kronor för hvardera.
Då af ofvan anförda protokoll öfver sjöförsvarsärende den 16 oktober
1891 framgår, att ensamt det åt marinattachén i S:t Petersburg beviljade
dagtraktamente under vistelsen utom riket skall uppgå, för år
räknadt, till 12,775 kronor, hvartill komma öfriga kostnader till obestämdt,
men sannolikt ej ringa belopp, synes den nya befattningen
komma att under ett år medtaga hela anslaget å 15,000 kronor, om
ens detta belopp förslår. Skulle åter »längre tids vistande» i utlandet
icke vara afsedt, ehuru detta i Kongl. Majrts framställning till 1862 års
Riksdag betecknades såsom ett vilkor för det väntade gagnet af yngre

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

sjöofficerares anställning i utländsk tjenst, utan marinattachéns uppdrag
komma att bestå i kortare besök då och då i grannlandet, så torde
gagnet för det allmänna ej kunna blifva nämnvärdt, äfven om det förutsättes
att det är just från den ryska marinen lärdomar böra inhemtas
till gagn för vårt sjöförsvar.

Ifrågavarande åtgärd förekommer mig från de angifna synpunkterna,
hvartill äfven andra kunde läggas, nog anmärkningsvärd att
hafva bort föranleda utskottet att härom till Riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen.

Herr Ljungman, med hvilken instämt herrar Bengtsson, Björkman,
Boström, Dahn, Johnsson, Wikstén och Hedin, har anfört:

Statsrådsprotokollen öfver civilärenden för den 22 maj, n:o 18,
och för den 31 december, n:o 69, utvisa, huru som på statsrådets
tillstyrkan Kongl. Maj:t, med anledning af ansökningar om
anslag till och åtgärder för bohuslänska hafsfiskets administration, allenast
anvisat det öfliga anslaget till arfvode och båtlega åt den af länsstyrelsen
för närvarande anstälde tillsyningsmannen för nämnda fiske,
men i öfrigt lemnat de med hänsyn till administrationen af samma
fiske, hvilket är det ojemförligt största inom riket och ett af de främsta
i Europa, gjorda hemställandena utan tillbörligt afseende.

Af handlingar, som varit för utskottet tillgängliga, framgår nemligen
dels l:o att Göteborgs och Bohus läns landsting redan under
åren 1882 och 1884 hos Kongl. Maj:t hemstält om anordnandet af en
mer tillfredsställande och tidsenlig administration för ifrågavarande
fiske än den befintliga och dervid bland annat år 1882 med hänsyn
till det ånyo »yppade ymniga sillfisket» framhållit, huru som »erfarenheten
från de äldre sillfiskeperioderna tydligen ådagalagt, att detta
fiske, i stället för att åt länet medföra stora förmåner, der åstadkommit
elände af mångahanda slag», och att »det vore otvifvelaktigt, att
anledningen dertill i icke ringa mån finge sökas i den omständigheten,
att ledningen af åtskilliga länets i samband med fisket stående angelägenheter
icke varit lyckobringande, utan tvärt om egnad att framkalla olyckliga
resultat»; dels 2:o att i en till Kongl. Maj:t ingifven, den 30 december
1890 daterad ansökan från bohuslänska skärgården företet.ts de mest
tydliga bevis å den i samma skärgård nu befintliga fiskeriadministrationens
högeligen otillfredsställande beskaffenhet och å de deraf härrörande
olägenheterna för näringslifvet samt, med åberopande af länets
landstings anförda skrifvelse, hemstälts om en mer tidsenlig anordning
af samma administration; dels 3:o att kommerskollegium uti den 17

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

mars 1891 afgifvet underdånigt utlåtande yttrat, att »hvarken i den af
tillsyningsmannen afgifna berättelsen eller i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
skrifvelse i ämnet till kollegium förekomme något om åtgärder
för tillgodoseende och utveckling af den för ifrågavarande län
och medelbart för det allmänna synnerligen vigtiga fiskerinäringen inom
länet eller om beskaffenheten af den tillsyn, som från den af länsstyrelsen
anstälde fiskeritillsyningsmannens eller så kallade intendentens
sida egnades åt bedrifvandet af näringen och densammas främjande
medelst ändamålsenliga anordningar, och ej heller i framställningen
om arfvodesförhöjning för tillsyningsmannen vore någon egentlig utredning
i dessa hänseenden lemnad», och att »kollegium alltså saknade
ledning för bedömande huru vida anslag af allmänna medel må allt
fortfarande vara för saken i fråga af omständigheterna påkalladt», och
att »det än mindre vore för kollegium möjligt att bedöma huru stort
belopp må för ändamålet erfordras», samt att »kollegium alltså funne
sig för egen del endast kunna, under åberopande af huru som Kongl.
Maj:ts befallningshafvande förmält, att behof af en så kallad intendent
vid länets fisken äfven för året 1891 förefunnes, med afseende derå
tillstyrka att Kongl. Maj:t täcktes äfven för detta år anvisa medel till
arfvode och båtlega åt eu tillsyningsman vid hafsfiskena inom Göteborgs
och Bohus län; och då det syntes kollegium vara af vigt att, i
den mån sådant må vara erforderligt, lämpliga åtgärder från det allmännas
sida vidtoges för tillgodoseende och främjande af fiskerinäringen
vid Sveriges vestra kust, enkannerligen inom Göteborgs och Bohus län, hemstälde
kollegium tillika att Kongl. Maj:ts befallningshafvande måtte
undfå nådig befallning att i fråga om behofvet af anslag efter år 1891
inkomma med närmare utredning i ämnet»; dels 4:o att hundratals
fiskeriidkare i bohuslänska skärgården uti till Kongl. Maj:t under sistlidna
sommar ingifna ansökningar framhållit både den vanvård, som
egde rum i fråga om bohuslänska hafsfiskets administration, och det
trängande behofvet för samma fiske att den befintliga fisk eri tillsy ningsmannainstitutionen
måtte indragas och i densammas ställe en tidsenlig
fiskeriadministration, i öfverensstämmelse med länets landstings åberopade
hemställan och utlandets bästa erfarenhet, anordnas för nämnda
skärgård; dels 5:o att Göteborgs och Bohus läns landsting till följd af
erhållen anmodan att yttra sig öfver de under 2:o och 4:o här omnämnda
ansökningarne uti den 23 sistlidne september afgifvet utlåtande
till Kongl. Maj:t vidhållit sina förut i ämnet uttalade önskningar och
för tredje gången hemstält om inrättande af en på helt andra grunder
än den nu befintliga hvilande administration af bohuslänska hafsfisket;

Konstitutionsutskottets Memorial N\o 14.

dels 6:o att Orusts och Tjörns fiskeriförening uti en den 31 sistlidne
oktober daterad ansökan hos Kongl. Maj:t framhållit huru som »den sedan
1855 inom Göteborgs och Bohus län befintliga fiskeriadministrationen
genom en af länsstyrelsen förordnad tillsyningsman hvarken vore
tidsenlig eller tillräcklig eller möjlig att utveckla till det bättre» samt
efter utredning af saken hemstält om en anordning af bohuslänska
fiskeriadministrationen i enlighet med förslaget i de under 2:o och 4:o
här anförda ansökningarne; dels ock 7:o att uti en till Kongl. Maj:t
ingifven, den 16 sistlidne november daterad ansökan från bohuslänska
skärgården ytterligare bevis anförts å riden ytterst otillfredsställande beskaffenheten
af den befintliga bohuslänska fiskeriadministrationen» och hemstälts
om den ifrågavarande fiskeritillsyningsmannabefattningens indragning.

Under sådana förhållanden synes det hafva bort vara statsrådets
skyldighet att tillstyrka Kongl. Maj:t att vidtaga kraftiga åtgärder till
de anmärkta olägenheternas afhjelpande och att icke vidare förorda
anvisandet af statsmedel för det fortfarande upprätthållandet af en tillfällig
institution af så ringa gagn; men då detta icke skett, synes mig
utskottet hafva bort, i enlighet med föreskriften i § 107 regeringsformen,
det anmärkta förhållandet för Riksdagen tillkännagifva.

Herr Hedin, med hvilken instämt herrar Ljungman, Bengtsson,
Björkman, Boström, Dahn, Elowson, Johnsson, Vahlin och Wallmark, har
anfört:

(Protokoll öfver civilärenden den 26 juni 1891, n:o 28, och den 31
december, n:o 54.)

När Kongl. Maj:t år 1873 beslöt, med anledning af de stegrade
lefnadskostnaderna, att låta genom statsdepartementens chefer från
embetsverk och myndigheter infordra förslag om löneförbättringar för
embete- och tjenstemän, blefvo vederbörande derjemte anmodade att
uppgifva, »huru vida någon eller några embete- och tjentemän innehade
flere befattningar, och att utlåta sig, huru vida de sålunda med andra
förenade eller ock andra tjenstår, med afseende på sin omfattning,
borde anses vara af beskaffenhet, att tjenstgöring äfven på annat håll
kunde utan olägenhet dermed förenas, och, i sådant fall, om icke
genom flere tjensters sammanslagning eller på annat sätt arbetet lämpligen
kunde så ordnas, att hvarje tjensteman, under förutsättning att skälig
aflöning honom bereddes, i sin tjenst er hö lie motsvarande full sysselsättning
och samtidigt, innehafvande af annan aflönad beställning kunde
undvikas» (Jemför chefens för finansdepartementet anförande till stats -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

rådsprotokollet den 19 december 1873, bilaga n:o 6 a) till statverkspropositionen
1874, sidan 2).

Det sålunda från begynnelsen angifna programmet för de löneregleringar,
som under en följd af år upptogo en ej ringa del af Riksdagens
verksamhet, har Riksdagen i allt hvad på den ankommit med
mycken beredvillighet uppfylt, i det att den i tillit till de anförda
förutsättningarnas iakttagande beviljat »skälig», vid jemförelse med
tjenstemännens arbetstid och lönebelopp i andra länder riklig aflöning.
Icke minst gäller detta om statsdepartementens expeditioner.

Att samma programs andra del, nemligen »full sysselsättning» för
den skäliga eller till och med mycket rikliga aflöningen, stundom förgätes
af dem som skulle hålla band öfver dess iakttagande, derpå erbjuder
följande förhållande ett exempel.

Af de ofvan anförda protokollen öfver civilärenden för 26 juni
och 31 december 1891 inhemtas, att byråchefen för statistiska ärenden
i justitiedepartementet Carlson förordnats att från och med 1 juli 1891
till årets slut och derefter från och med 1 januari till och med 30 juni
1892 i civildepartementet till föredragning bereda ärenden rörande
aktiebolagsordningar och i expeditionschefens ställe granska koncepten
till utgående expeditioner i dessa ärenden, mot ett arfvode af 2,000
kronor för år räknadt, att utgå af sjette hufvudtitelns anslag till extra
utgifter och utbetalas månadsvis i sammanhang med öfriga aflöningar
till civildepartementet.

I den af Riksdagen 1878 faststälda stat för justitiedepartementets
expedition bestämdes aflöningen för ifrågavarande byråchefsembete till
lön: 4,400, tjenstgöringspenningar: 2,000, ett ålderstillägg efter 5 år:
600 kronor.

Det är således innehafvaren af ett väl aflönadt embete i justitiedepartementet,
som i strid med den angifna principen »skälig» lön för
full sysselsättning gång efter annan — ty det anmärkta förfarandet
började icke först år 1891 — förordnas att i ett annat departement
sköta en befattning med 2,000 kronors arfvode.

I motiveringen till Kongl. Maj:ts förslag år 1878 om lönereglering
för justitiestatsexpeditionen (bilaga n:o 1 till statsverkspropositionen)
omförmäles, att af de för befrämjande af göromålens gång till
departementschefens förfogande anvisade 4,000 kronor »2000 kronor
fått af byråchefen för statistiska ärenden användas till de å hans byrå
arbetande biträden, och 1,000 kronor utbetalts till den på expeditionens
stat ännu qvarstående kopisten», men att förstnämnda 2,000 kronor
visat sig otillräckliga, så att till fyllande af de behof, som med

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

samma belopp bort bestridas, medel allt emellanåt måst anvisas af extra
utgiftsmedlen och af hufvudtitelns besparingar. Men, yttrade vidare
justitiedepartementets chef, om byråchefen för statistiska ärenden finge
lika aflöning som andre byråchefer, vore det icke obilligt att, derest
han icke sjelf medhunne en del af de beräkningar, som af underordnade
kunna verkställas, han finge sjelf bekosta hvad dertill åtginge
utöfver det af statsmedel anvisade beloppet å 2,000 kronor, som fortfarande
skulle utgå till biträde åt honom.

Enär det sålunda förutsattes såsom möjligt, att byråchefen för
statistiska ärenden äfven med hjelp af de räknebiträden, för hvilkas
aflönande 2,000 kronor anvisades, och af någon bland kanslisekreterarne
— livilka, enligt den år 1878 utfärdade instruktionen för embets-
och tjenstemän i Kongl. Maj:ts kansli, »indelas till -biträde åt
expeditionschefen eller till tjenstgöring å byråerna» — icke skulle
medhinna det honom åliggande statistiska arbetet, utan få sjelf bekosta
en del beräkningar, så kunde Riksdagen ej gerna annat förmoda,
än att vederbörande i fråga om hans tjenst tillämpat den proklamerade
grundsatsen: fullt arbete för full lön.

Att emellertid denna förmodan var origtig, är tydligen ådagalagdt,
då byråchefen för justitiedepartementets statistiska ärenden befunnits
kunna år efter år förordnas att jemte sin tjenst sköta en med 2,000
kronor aflönad befattning i annat departement. Med löneregleringens
grunder öfverensstämmer detta ej. Dessa fordra i stället, att det uppenbarligen
öfverflödiga anslaget af 2,000 kronor till biträde åt byråchefen
indrages.

Det är redan antydt, att förordnandet af ett särskildt biträde i
civildepartementet för handläggning af ärenden rörande bolagsordningar
fortgått så länge, att faktiskt en ny befattning, aflönad utom departementets
stat, tillkommit i detta departement. Jag kan ej annat än
uttala den meningen, att om den verkligen är af oundgängligt behof
påkallad, framställning i ämnet till Riksdagen bort ske, och att disponerandet
år efter år för sådant ändamål af medel från extra utgiftsanslaget
icke låter sig försvaras. Hvad Riksdagen uttryckligen föreskrifvit
beträffande besparingarna, att de i intet fall må anlitas till
årliga löner och arfvoden, synes mig äfven utan något sådant formligt
förbud böra sjelfklart gälla om extra utgiftsanslagen. När Kongl. Maj:t
af 18G2—1803 års Riksdag begärde, att sjette hufvudtitelns extra utgiftsanslag
skulle höjas från 9,000 till 15,000 kronor, angafs i motiveringen
för denna framställning (bil. n:o 5, sid. GG, till statsverkspropositionen),
att anslaget fortfarande var afsedt för ''»tillfUllig a behof, hvilka
Bill. till Eilisd. Prof. 1892. S Sami. 14 Käft. 4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 14.

vid riksstatens ordnande icke kunnat beräknas», och det är ej mindre
tydligt, att Riksdagens beslut att bevilja den äskade förhöjningen stödde
sig blott på de skäl och afsåg blott de ändamål, som i Kongl. Maj:ts
proposition angifvits (R. St. skrifvelse n:o 149, s. 51). Med det sålunda
angifna ändamålet för detta anslag står en år efter år förnyad disposition
af medel från detta anslag för ett uppdrag, som sålunda antagit
karakteren af en permanent tjenstebefattning, icke i öfverensstämmelse.

Äfven af detta skäl har jag yrkat, att utskottet måtte härom till
Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

Herrar Boström och Wikstén hafva velat tillkännagifva, att de ej
öfvervarit slutliga behandlingen inom utskottet af de i memorialets 2:dra
punkt anmärkta regeringsärenden.

Herr Dahn har jemväl velat anmäla, att han ej deltagit i slutliga
behandlingen inom utskottet af de ärenden, som innehållas i de utaf
utskottet infordrade protokollen i ministeriel föredragning för den 10
juli och den 16 oktober 1891.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1892.