Konstitutionsutskottets betänkande nr i2 dr 1966 (Betänkande 1966:Ku42 - höst Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets betänkande nr i2 dr 1966

Nr 42

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning au motioner
angående ersättningen för fullgörande av riksdagsmannauppdrag
m. m.

I de likalydande motionerna nr 252 i första kammaren av herr Lundberg
m. fl. och nr 323 i andra kammaren av herr Carbell m. fl. har hemställts, att
en allsidig och förutsättningslös översyn av reglerna om riksdagsledamöternas
arvoden och traktamenten måtte företagas genom konstitutionsutskottets
försorg med särskilt beaktande av vad som anförts i motionerna. —
Motiveringen är tryckt i första kammaren.

Vidare har i motionen nr 37 i andra kammaren av herr Dickson hemställts,
att en särskild remissinstans måtte inrättas för frågor rörande ersättning åt
riksdagens ledamöter i enlighet med vad som anförts i motionen.

I samband med behandlingen av dessa motioner har utskottet — som äger
självständig initiativrätt på detta område — även upptagit bl. a. frågan om
riksdagsledamöternas sjukförmåner i anslutning till de under vårsessionen
av innevarande års riksdag beslutna ändringarna i lagen om allmän försäkring.

Utskottet får härmed avge utlåtande över de nämnda motionerna samt
framlägga ett förslag till lag om ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Gällande bestämmelser

I 23 § riksdagsordningen stadgas att ledamot av riksdagen äger åtnjuta
»arvode och reseersättning» och att närmare bestämmelser härom meddelas
i en av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt beslutad stadga. Den gällande
stadgan, i det följande kallad ersättningsstadgan, tillkom år 1941. Av reglerna
i denna är de om arvode, traktamente och sjukavdrag av betydelse i
detta sammanhang.

Arvodet och traktamentet är båda så konstruerade, att visst grundbelopp
angetts i stadgan varjämte styrelsen för riksdagens förvaltningskontor —
före den 1 juli 1966 kanslideputerade jämte talmännen — fått rätt att besluta
om sådana tillägg och avdrag som »svarar mot förändringar i löner
och traktamenten till befattningshavare i statens tjänst». Med stöd av sistnämnda
bestämmelse har riksdagens ledamöter utan ändring i stadgan fått

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 avd. Nr 42

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

del av de traktamentshöjningar och generella löneökningar som skett för
statstjänstemännen men inte av de förbättringar som dessa fått genom Blisteuppgörelser
och liknande ändringar av icke generell natur.

Arvodets grundbelopp är fastställt till 26 000 kronor. Talmännen får under
sessionstid tilläggsarvode efter ett grundbelopp av 1 000 kr/mån. På dessa
belopp utgick under år 1965 tillägg med 34,32 %. Totalbeloppet utgjorde sålunda
34 923 kronor under året, talmanstillägget 1 343 kr /mån.

Traktamentets grundbelopp är 705 kr/mån. Under år 1965 utgick 930
kr/mån.

Traktamente utgår under sessionstid, i första hand till ledamöter som är
bosatta på längre avstånd än 70 kilometer fågelvägen från riksdagshuset.
Ledamot som är bosatt närmare än 70 men mera än 15 kilometer fågelvägen
från riksdagshuset må av styrelsen för riksdagens förvaltningskontor tillerkännas
traktamente med högst förutnämnda belopp.

Riksdagens ledamöter åtnjuter sjukförmåner enligt lagen om allmän försäkring.
I ersättningsstadgan föreskrivs att ledamot skall under tid då sjukpenning
utgår eller eljest från och med sextonde frånvarodagen vidkännas
avdrag på arvodet med två tredjedelar och på traktamentet med hälften.
Efter 90 dagars frånvaro utgår inget traktamente och efter två års frånvaro
inte heller något arvode.

Historik

I det följande lämnas först en kort sammanfattning av huvudinnebörden
i de regler, motsvarande de nu gällande om arvode och traktamente, som
förekommit under tvåkammarsystemets tid. Därefter lämnas en utförligare
framställning av motiven till de ändringar i ersättningsreglerna som genomförts
under senare år, såvitt de är av betydelse i detta sammanhang.

För enkelhets skull begagnas i det följande uttrycken »stockholmare» och
»icke-stockholmare» för de kategorier, i vilka riksdagens ledamöter indelats
med hänsyn till bosättningsorten och soan alltid på ett eller annat sätt
varit av betydelse för ersättningens storlek. Det måste emellertid påpekas
att den närmare gränsdragningen mellan »stockholmare» och »icke-stockholmare»
varierat utan att det särskilt anges i det följande. Denna definitionsfråga
har saknat aktualitet i förevarande sammanhang.

Kort sammanfattning av ersättningsreglerna efter år 1866
•

Åren 1866—1909 utgick ersättning endast till andra kammarens ledamö-,
ter. Dessa fick för varje ordinär lagtima riksdag 1 200 riksdaler i »arvode» j
och under urtima riksdag »dagtraktamente» med 10 riksdaler, dock högst j
1 200 riksdaler. Under traktamentsregeln hänfördes även bl. a. A-riksdag
och, från år 1891, B-riksdag.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 19G(i

År litOU infördes ersättningsrätt även för första kammarens ledamöter enligt
samma regler som gällde för andra kammarens ledamöter.

Intill är 1928 var »icke-stockholmare» inle skattskyldig för uppburen ersättning.

År 1918 infördes en skillnad mellan »stockholmare» och andra även i ersättningsreglerna.
Samtidigt slopade man begreppet »arvode» och övergick
helt till »dagtraktamente». Detta fastställdes för »stockholmare» till 15 riksdaler,
dock högst 1 800 riksdaler per riksdag, och för övriga till 20 riksdaler,
dock högst 2 400 riksdaler per riksdag.

År 1921 höjdes dagtraktamentena, för »stockholmare» till 24 riksdaler,
dock högst 3 400 riksdaler per riksdag, och för övriga till 32 riksdaler, dock
högst 4 500 riksdaler per riksdag.

År 1928 ändrades beskattningsreglerna så att »ieke-stockholmare» fick
göra avdrag med 2/3 av ersättningen. Resten blev alltså skattepliktig.

År 1933 slopade man begreppet »dagtraktamente» och övergick till »arvode».
En sänkning av ersättningen genomfördes med hänsyn till den ekonomiska
krisen. »Stockholmare» fick 3 000 kronor, övriga 4 000 kronor för
ordinär lagtima riksdag och B-riksdag. Under urtima riksdag skulle utgå
arvode motsvarande för »istockholmare» 750 kr/mån och för öviiga 1000
kr/mån. Kompletterande föreskrifter intogs i en samfällt beslutad stadga.

År 1941 överfördes alla materiella regler från riksdagsordningen till (den
nya) stadgan. Med bibehållande av begreppet »arvode» övergick man helt
till nyssnämnda månadsbelopp, utan någon maximering av den totala ersättningen.

År 1949 övergick man till årsarvoden, -som med hänsyn till gällande allmänna
lönestopp fastställdes till de belopp som utgått under år 1948 enligt
de äldre reglerna, för »stockholmare» 6 650 kronor och för övriga 8 866
kronor.

År 1951 höjdes arvodena, för »stockholmare» till 9 000 kronor och föi
övriga till 12 000 kronor. Av de lägre arvodet blev 1/3 avdragsgillt vid beskattningen;
av det högre blev som förut 2/3 avdragsgillt.

År 1954 uppdelades arvodet på grundarvode, 9 000 kronor för alla ledamöter,
och »kostnadsersättning», 3 000 kronor för »stockholmare» och 8 000
kronor för övriga. Kostnadsersättningen blev skattefri; den förutvarande
avdragsrätten slopades.

År 1957 höjdes grundarvodet till 12 000 kronor.

År 1959 höjdes grundarvodet till 24 000 kronor. Kostnadsersättningen slo .

des och ersattes med »traktamente» till »icke-stockholmare» med 540

r/mån under sessionstid. Traktamentet blev enligt allmänna regler skatteritt.
Kanslideputerade gavs rätt att, jämte kamrarnas talmän, besluta om
illägg och avdrag på arvode och traktamente som svarar mot förändringar
i löner och traktamenten till befattningshavare i statens tjänst.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt 2 avd. Nr 42

4 Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

År 1962 höjdes grundarvodet till 26 000 kronor och (grund-) traktamentet
till motsvarande traktamentsklass A eller 705 kr/mån.

Närmare om 1949 och 1951 års reformer

Den »tekniska» ändringen år 1949 sammanhängde med reformerna samma
år beträffande riksdagens arbetsformer och utgjorde endast ett provisorium
i avvaktan på en mera ingripande revision av ersättningsreglerna,
vilken sedermera skedde år 1951. Ändringarna dessa båda år bör därför ses
i ett sammanhang. De föregicks av överväganden av icke mindre än tre
offentliga utredningar.

1943 års utredning rörande riksdagens arbetsformer (SOU 1944: 8) föreslog
en kombination av fasta och rörliga arvoden. Till varje ledamot skulle
utgå ett årsarvode på 4 200 kronor, utbetalat med 350 kr/mån, vilket skulle
»fylla den dubbla funktionen att dels bereda riksdagsmännen skälig, under
året jämnt fördelad ersättning för de med riksdagsmannauppdraget förenade
omkostnaderna och arbetet och dels utgöra ett slags beredskapsarvode»
i händelse riksdagen behövde inkallas efter förpuppning eller till urtima
möte. Därutöver skulle utgå dagarvode med 5 kronor för »stockholmare» och
15 kronor för övriga.

1946 års utredning rörande riksdagens arbetsformer (SOU 1947: 79) förordade
helt fasta arvoden. Vid beräkningen av dessas storlek utgick utredningen
från att de skulle »ge riksdagsledamöterna skälig ersättning för i
samband med riksdagsuppdraget förlorad inkomst samt ersättning för de
under själva sessionen med uppdraget förenade extrautgifterna». I arvodet
skulle »med andra ord vara inräknade både ett fast årsarvode och dagtraktamente
för de sex till sju månader» som förutsattes bli normal riksdagslängd.
Utredningen förordade en arvodesberäkning på grundval av ett
»årsarvode» på 7 200 kronor, ett »dagtraktamente» på 10 kronor för »stockholmare
och 25 kronor för övriga, samt sju månader som normal riksdagstid,
vilket efter lämplig avrundning skulle ge totalt 9 000 kronor för »stockholmare»
och 12 000 kronor till övriga. Vid beskattningen föreslogs »stockholmare»
få göra avdrag med 20 %, Övriga med 50 %. Vid framräkningen
av dessa procenttal hade utredningen som skattefria belopp upptagit, förutom
ett här ovidkommande bidrag till självpensionering, hela »traktamentsdelen»
för »icke-stockholmare» men endast »omkring 1 000 kronor som kan
beräknas motsvara med riksdagsuppdraget direkt förbundna utgifter» f"
»stockholmare».

1947 års riksdagsarvodessakkunniga (stencil 1947) behandlade väsentligen
beskattning av riksdagsersättning, särskilt avgränsningen av kategorien
»icke-stockholmare», men hade även ålagts att överväga uppdelning av ersättningen
pa en för alla ledamöter lika arvodesdel och en differentierad och
skattefri traktamentsdel. De fann att en sådan uppdelning förutsatte en om -

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966 5

prövning av ersättningens storlek som de ej ägde ingå på. De uttalade sig
emellertid till förmån för ett sådant nytt system. Traktamente borde i
första hand utgå till »icke-stockholmare», men det borde övervägas att ge
»stockholmare» ett visst lägre belopp. »Riksdagsmannauppdraget fullgöres
nämligen under sådana förhållanden», framhöll de sakkunniga, »att detsamma
även för dem som är bosatta i Stockholm regelmässigt medför vissa
merutgifter, för vilka rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen föreligger». Skäl
kunde anföras för alt även dessa merutgifter blev föremål för eu schablonmässig
uppskattning. Tre alternativa arvodeskonstruktioner angavs. Av ett
till betänkandet fogat särskilt yttrande framgår, att det alternativ som
främst övervägts innebar ett fast arvode med 600 kr/inan samt traktamente
med 150 kr/mån till »stockholmare» och 600 kr/mån till övriga.

Vid 1949 års riksdag (prop 133, KU 23) genomfördes som nämnts endast
en teknisk omläggning till årsarvoden utan beloppsmässiga förändringar.
Departementschefen, vars mening delades av utskottet, framhöll att en höjning
av arvodena i och för sig var motiverad men borde ansta med hänsyn
till det på arbetsmarknaden gällande allmänna lönestoppet. Sedan detta
hävts, bragtes frågan till lösning vid 1951 års riksdag (prop 132, KU 24) i
huvudsaklig överensstämmelse med det förslag som framlagts av 1946 års
utredning. Departementschefen uttalade, att de av utredningen föreslagna
beloppen var väl avvägda men att viss kompensation borde ges för levnadskostnadsfördyringen
efter år 1947. Detta syntes lämpligen kunna ske genom
ökning av den skattefria delen. Avdragsrätten föreslogs höjd till hälften för
»stockholmare» och till 2/3 för övriga. På utskottets förslag fastställde riksdagen
avdragsrätten för »stockholmare» till 1/3 men följde i övrigt propositionen.

Närmare om 1954 och 1957 års reformer

Vid 1954 års riksdag tog konstitutionsutskottet (KU 5) initiativ till en
omläggning av riksdagsersättningen till ett sadant system som övervägts av
1947 års sakkunniga, dvs. uppdelning på ett för alla ledamöter lika stort
grundarvode och cn differentierad och skattefri ersättningsdel. Till skillnad
mot de sakkunniga valde utskottet emellertid inte »dagtraktamente» utan
en fast årlig »kostnadsersättning». I motiveringen anförde utskottet:

Såsom utskottet uttalade i sitt utlåtande nr 24 till 1951 års riksdag kan,
vid valet mellan olika tänkbara metoder att sammansätta ersättningen av
ett skattepliktigt arvodesbelopp och en fixerad, vid taxering avdragsgill omkostnadsersättning,
principiellt företräde icke givas åt någon viss metod. En
nackdel med den hittills tillämpade metoden är emellertid att den icke låter
i själva arvodesstadgan — som är den grundläggande författningen i sammanhanget
— komma till synes, vad av arvodet som utgör ersättning för de
med uppdraget förenade kostnaderna och vad som utgör gottgörelse av annat
slag. Sistnämnda gottgörelse — som här må kallas grundarvodet — har
också kommit att åtminstone skenbart uppgå till olika belopp för å ena si -

6 Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

dan riksdagsledamöter bosatta i Stockholm med omgivningar och å andra
sidan övriga riksdagsledamöter. Enligt utskottets uppfattning skulle bestämmelserna
vinna i klarhet, om av stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande direkt framginge, att viss del av ersättningen
— lika för alla riksdagsmän — utgjorde beskattningsbart grundarvode och
att återstoden utgjorde icke skattepliktig ersättning för de med uppdraget
förenade kostnaderna.

Om kostnadsersättningens storlek anförde utskottet, att de dåvarande
skattefria beloppen »avvägts icke blott med hänsyn till riksdagsledamöternas
direkta kostnader vid riksdagen under sessionerna utan även med hänsyn
till de utgifter av mångahanda slag, som riksdagsledamöterna också
mellan sessionerna ha att vidkännas i egenskap av ortens folkrepresentanter».
Utskottet ifrågasatte ingen ändring i dessa belopp, varför kostnadsersättningen
fastställdes till 3 000 kronor för »stockholmare» och 8 000 kronor
för övriga. Grundarvodet bestämdes på anförda skäl till 9 000 kronor.

Vid 1957 års riksdag upptog konstitutionsutskottet ånyo ersättningsfrågorna
till behandling (KU 18). Utskottet fann det önskvärt, att en förutsättningslös
utredning verkställdes i ämnet, och anförde om uppgifterna för
denna utredning bl. a. följande:

Bland frågor, som kommittén bör upptaga till behandling, må först nämnas
spörsmålet, huru ersättningen till riksdagsmän bör avvägas med hänsyn
såväl till riksdagsarbetets speciella natur som till önskvärdheten av att personer
av ekonomiska skäl icke komma att anse sig förhindrade mottaga
riksdagsmannauppdrag. Detta uppdrag medför sålunda ofta för sin innehavare,
att hans ordinarie inkomst helt eller delvis bortfaller. En undersökning
av inkomstbortfallets storlek och verkan bör därför komma till stånd. Vida”
re finner utskottet erforderligt att till prövning upptages spörsmålet om den
lämpliga avvägningen mellan riksdagsmännens grundarvode och deras kostnadsersättning,
den senare skattefri. Avvägningen mellan de två olika belopp,
varmed nämnda ersättning för närvarande utgår, torde likaledes böra
omprövas.

I avbidan på resultatet av den föreslagna utredningen inskränkte sig utskottet
till att omedelbart föreslå endast en »av föidiållandena motiverad»
höjning av grundarvodet till 12 000 kronor.

Närmare om 1959 års reform

I anledning av nyssnämnda utskottsmemorial tillsattes 1957 års riksdagsarvodesutredning.
Dennas förslag följdes i huvudsak i de delar som är av
betydelse i detta sammanhang.

I sitt utlåtande i ämnet vid 1959 års riksdag (KU 18) uttalade konstitutionsutskottet
till en början följande om arvodet:

Riksdagen är numera regelmässigt årligen samlad till två sessioner om
sammanlagt cirka 200 dagar. Under den tid session pågår är riksdagsledamöterna
i allmänhet sysselsatta med sammanträden i riksdagen under fyra
dagar i veckan, dock att alla vardagar ofta tages i bruk under slutet av ses -

Konstitutionsutskottets betänkande nr ''i2 år Wt><>

sionernu. Men den tid, som åtgår till sammanträden, är icke avgörande for
bedömningen av riksdagsledamotens arbetsbörda. Ett betydande arbete
måste ledamoten ägna åt att sälta sig in i de olika frågorna genom att taga
del av riksdagstryck och annat material. Den kontakt med hembygden och
det intresse för dess problem, som är naturligt för en riksdagsman, tar också
tid i anspråk. Riksdagsarbetet är vidare till sin art sådant, att det splittrar
annan verksamhet. Även mellan sessionerna är det därför understundom
svårt för riksdagsmän att utöva yrkesverksamhet. Den utredning de sakkunniga
företagit styrker också, att icke så få riksdagsmän varit tvungna
lämna sitt yrke och nästan helt blivit ekonomiskt beroende av sitt riksdagsmannauppdrag.
Detta gör att riksdagsmannaarvodet bör sättas till ett sådant
belopp, att det ger en med hänsyn till uppdragets natur rimlig bärgning for
den som saknar andra inkomster. Ingen bör av ekonomiska skal behova avstå
från att bliva riksdagsman. Riksdagsmannaskapets karaktär av förtroendeuppdrag
medför dock, att arvodet icke bör sättas så högt att det ter sig
direkt ekonomiskt lockande. Utifrån dessa utgångspunkter anser utskottet
det av de sakkunniga föreslagna arvodesbeloppet, 24 000 kronor för år, som
skäligt. Detta är även, som de sakkunnigas utredning visar, internationellt
sett jämförelsevis lågt.

Beträffande den »automatik» som infördes genom möjligheten att utan
stadgeändring höja eller sänka ersättningen i förhållande till ändiingar i den
allmänna lönenivån anförde utskottet:

Mot bakgrund av vad ovan sagts om att arvodet bör motsvara en med hänsyn
till uppdragets karaktär rimlig inkomst är det naturligt, att forändringar
i den allmänna lönenivån bör få återverkningar även på riksdagsmannaarvodet.
Att vid varje förändring i denna göra lagändringar ter sig
onödigt omständligt. Med hänsyn till riksdagsmannauppdragets natur ar det
emellertid mindre lämpligt att genom någon form av automatik anknyta
arvodet till en viss grupp löntagare. I första hand bör dock jämförelse göras
med statstjänstemän i motsvarande inkomstläge. Utskottet förordar därför,
att kanslideputerade tillika med kamrarnas talmän gives befogenhet att besluta
om det tillägg eller avdrag å arvodet, som betingas av förskjutningar
i det allmänna löneläget.

Utskottet uttalade om arvodet avslutningsvis, att förslaget givetvis byggde
på de förutsättningar som då var för handen. Skulle en framtida revision
av riksdagens organisation eller arbetsformer medföra väsentliga förändringar,
borde arvodets storlek omprövas.

Om den dåvarande kostnadsersättningen uttalade utskottet, att den var
»avsedd att motsvara, för riksdagsmän utanför stockholmsregionen, levnadsfördyringen
(traktamente) samt dessutom, för alla riksdagsmän de kostnader,
som de därutöver har för sitt uppdrag». I anslutning till de sakkunniga
ansåg utskottet, att »för bestridande av sistnämnda omkostnader, som
kunde vara av varierande slag», inte borde utgå särskild ersättning. Vid sidan
av arvode borde sålunda endast utgå traktamente som ersättning för
fördyrade levnadsomkostnader. Om dettas storlek anförde utskottet, att det
ungefärligen borde motsvara vad som tillkommer statstjänstemän. Att utforma
reglerna i direkt anknytning till vad som gäller för dessa kunde dock,

8 Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

som förut framhållits om arvodet, inte komma i fråga med hänsyn till riksdagsmannauppdragets
speciella karaktär.

Närmare om 1962 års reform

Till motiv för den höjning av grundarvodet, som enligt vad ovan sagts genomfördes
år 1962, anförde konstitutionsutskottet (KU 20) följande:

Förutom efter den 1 januari 1959 inträffade procenthöjningar av allmän
natur, av vilka även riksdagsmnänen fått del genom ovannämnda höjningar
av det år 1959 bestämda arvodet, har efter nämnda tidpunkt väsentliga höjningar
av lönenivån beslutats för vissa grupper av statstjänstemän. Av sådana
höjningar må nämnas att år 1962 på löneplan A inrättats en ny lönegrad
med nr 27, till vilken huvuddelen av befattningshavarna i A 26 flyttats.
Uppflyttningen ger i dyrort V en lönehöjning med 165 kronor i månaden.
På chefslöneplanen har samtliga löner från och med den 1 juli 1962
höjts med 5,3 procent (= en lönegrad). Denna uppflyttning innebär för
exempelvis befattningshavare i B 1 en höjning med 201 kronor i månaden.

Med hänsyn till den princip som kommit till uttryck i utskotttets ovannämnda
av riksdagen godkända utlåtande nr 18/1959 att förändringar i den
allmänna lönenivån bör få återverkningar även på riksdagsmannaarvodet
och att jämförelse bör göras med statstjänstemän i motsvarande inkomstläge
samt med hänsynstagande till omfattningen av ovannämnda särskilda
lönehöjningar, finner utskottet att arvodets grundbelopp bör höi as med
2 000 kronor, d. v. s. till 26 000 kronor.

I ett senare sammanhang uttalade utskottet (s. 7), att årsarvodet, om den
föreslagna höjningen genomfördes, skulle komma att utgöra »omkring
två tredjedelar av årslönen för en statlig befattningshavare med lön enligt
B 1 (löneklass 1 å löneplan B)».

Beträffande traktamentet antecknade utskottet, att detta utgick med lägre
belopp än som gällde för statstjänstemän i traktamentsklass A. För en höjning
till denna nivå talade såväl i principiella hänsyn som rättviseskäl. För
riksdagsmännen finns, framhöll utskottet, åtskilliga fördyrande moment
som alltmer accentuerats under de senaste åren, såsom att hyrorna för möblerade
rum i Stockholm torde vara åtskilligt högre än vad som är vanligt på
andra orter i landet och att måltiderna i regel måste intagas på restaurang.
Utskottet förklarade sig vara väl medvetet om att det föreslagna traktamentsbeloppet
inte minst med hänsyn till nämnda fördyrande moment i
många fall inte skulle täcka hela levnadskostnadsfördyringen. I avvaktan
på resultatet av författningsutredningens arbete i vad det avsåg riksdagens
arbetsformer ansag sig utskottet emellertid icke kunna föreslå någon mera
genomgripande reform av bestämmelserna.

Konstitutionsutskottets betänkande nr \2 år 1966

Motionerna in. in.

[ motionerna 1:252 och 11:323 erinras inledningsvis om att de normer,
som ligger till grund för ersättningen till riksdagens ledamöter, fastlädes år
1959. Enligt motionärernas mening föreligger idag starka skäl för att underkasta
ersättningsreglerna en allmän översyn och revision. Till närmare utveckling
anförs följande:

Vad först beträffar riksdagsmännens arvoden vill vi till en början fästa
uppmärksamheten på förändringarna i den allmänna lönenivån. Ersättningsreglernas
konstruktion är sådan, att riksdagsmännen kan utan författningsändring
erhålla sådana tillägg »som svarar mot förändringar i löner till befattningshavare
i statens tjänst». Arvodena följer därigenom med de årliga
generella löneökningarna. Däremot kan B-listeförhandlingar inte beaktas
utan författningsändring. En sådan genomfördes 1962 för att hålla arvodena
kvar på den nivå som 1959 års beslut innebar. Efter de B-listeförändi ingar
som skedde vid halvårsskiftet 1965 måste en ny författningsändring ske, om
de förut tillämpade principerna skall följas. Arvodets grundbelopp måste
böjas med 3 500 kronor, vilket i princip borde ske retroaktivt från den 1 juli

1965. ...... , ,, .

Vidare måste man i detta sammanhang beakta de förändringar som skett i
riksdagsarbetet under de gångna åren. Utvecklingen har ingående belysts
i det betänkande som avlämnades av riksdagens organisationsutredning i
november 1965. Utredningen räknade med en arbetsökning på minst 50 procent
sedan 1949 och påvisade att de kraftigaste stegringarna av arbetsvolvmen
skett under 1960-talet. Det är uppenbart att denna utveckling medför
att allt större krav ställs på riksdagsmännen. Det synes då ofrånkomligt
att överväga konsekvenserna med avseende på ersättningen för riksdagsuppdragets
fullgörande.

Slutligen vill vi även peka på utvecklingen på den kommunala sidan. Alltfler
förtroendemän engageras på heltid i kommunerna. Detta får på två
sätt återverkningar i riksdagen. Dels blir det svårare för riksdagsmännen
att behålla kommunala uppdrag. Dels är de kommunala heltidsuppdragen
väsentligt mera ekonomiskt lönande än ett riksdagsuppdrag.. Båda dessa
omständigheter måste påverka rekryteringen till riksdagen på ett ogynnsamt
sätt, något som redan blivit märkbart, och talar därför för att riksdagsmännens
arvoden blir föremål för omprövning.

Vad «äller riksdagsmännens traktamenten vill vi erinra om att konstitutionsutskottet
1962 (uti. nr 20) förklarade sig medvetet om att desamma
ofta inte täcker de verkliga kostnaderna. En mera genomgripande revision
av traktamentsreglerna kunde emellertid enligt utskottet inte då ske med
hänsvn till författningsutredningens arbete. Det står klart, att traktamentena‘i
dag inte är tillräckliga och att särskilt bostadskostnaderna bereder
bekymmer. Enligt vår mening är det ett rimligt krav, att riksdagsmännen
skall få full kostnadstäckning och att de också skall kunna utan kostnad
hålla sig med bostad av god standard på riksdagsorten året om.

Beträffande de olika omständigheter, som sålunda åberopas i motionerna,
må här utan närmare sakredogörelse lämnas följande kortfattade hänvisningar.
Det betänkande av riksdagens organisationsutredning, som åsyftas

10 Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

i motionerna, är fogat till konstitutionsutskottets betänkande 1965:47. Utredningens
sammanfattande redovisning och slutsatser rörande arbetsutvecklingen
i riksdagen under senare år återfinns på s. 29—31 och 35. Om heltidsengagerade
kommunala förtroendemän lämnas utförliga uppgifter beträffande
landstingen i Årsbok för Sveriges landsting 1966, s. 20 ff, beträffande
städerna i Svenska Stadsförbundets Tidskrift 1966, häfte 2, s. 54 ff,
och beträffande köpingarna och landskommunerna i Kommunernas tidskrift
1966, häfte 4, s. 234 ff.

I motionen II: 37 har avtryckts en vid 1952 års riksdag väckt motion
(II: 17). Med påpekande att berörda spörsmål ännu inte lösts återupptar
motionären det förslag som framfördes i nämnda motion. Detta åsyftade inrättande
av en remissinstans i frågor om ersättning åt riksdagens ledamöter.
I motiveringen anfördes bl. a.:

Som remissinstans kunde tänkas ett för tillfället sammankallat, utomordentligt
kollegium, bestående exempelvis av en ledamot av regeringsrätten,
presidenten i kammarrätten, generaldirektörerna för statskontoret
och riksräkenskapsverket, två eller tre landshövdingar samt ordförandena i
Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation och Arbetsgivareföreningen
eller motsvarande. Minst två av kollegiets ledamöter borde själva
tidigare ha varit ledamöter av riksdagen.

I sitt utlåtande över motionen anförde konstitutionsutskottet (nr 4) väsentligen
följande:

Avgörande erinringar kunna enligt konstitutionsutskottets mening riktas
mot förslaget.

Flertalet av de föreslagna ledamöterna i nämnden skulle i sin ställning
av chefer för ämbetsverk med särskild sakkunskap i lönefrågor eller ordförande
i nämnda arbetsmarknadsorganisationer komma att vara självskrivna.
Åtminstone de ledamöters deltagande, vilka icke skulle vara statsanställda,
måste emellertid bliva helt beroende av frivilligt åtagande. Beträffande
det regeringsråd och de landshövdingar, som skulle ingå i nämnden,
synas motionärerna förutsätta, att de skulle särskilt utväljas för detta
uppdrag; frågan av vem och efter vilka grunder detta skulle ske utgör ett
svårlöst spörsmål, till vars lösande något uppslag icke gives i motionerna.

De ledamöter av nämnden, som skulle vara statstjänstemän, skulle på
grund av denna sin egenskap komma i en mycket ömtålig ställning som
rådgivare i förevarande frågor åt riksdagen; det bleve för dem eu synnerligen
grannlaga uppgift att självständigt och kritiskt pröva de förslag, som
underställdes dem, och de bleve lätt utsatta för risken, att deras ständpunktstagande
bedömdes och kritiserades såsom påverkat av obehöriga hänsyn.
Detta förhållande understrykes därav, att det näppeligen skulle kunna
komma i fråga att av motionsvis väckta förslag till nämnden hänskjuta
andra än sådana som vederbörande utskott funnit förtjäna övervägande;
därmed skulle emellertid ett preliminärt ställningstagande i positiv riktning
av utskottet komma att föregå nämndens behandling av spörsmålet.
Rörande samtliga de ledamöter, vilka skulle såsom självskrivna ingå i
nämnden, kunde vidare komma att föreligga det förhållandet, att de i egenskap
av riksdagsmän eller pensionsberättigade förutvarande riksdagsmän
själva ekonomiskt berördes av de ifrågasatta avgörandena. Sistnämnda för -

Konstitutionsutskoltets betänkande nr i 2 år 1966

hållande, som torde bliva ofrånkomligt även av det skälet, att erfarenhet
av riksdagsarhete skulle vara företrädd i nämnden, synes emellertid
vara helt oförenligt med förslagets syfte.

De svårigheter, som sålunda skulle möta varje försök att tillskapa eu
nämnd de de i motionen avsedda kvalifikationerna och där åsyftad auktoritet,
äro så stora, att förslaget måste betecknas såsom praktiskt ogenomförbart.

Principiellt kan mot förslaget anföras att riksdagen i sin egenskap av
anslagsbeviljande statsmakt självfallet ej kan avbörda sig sin rätt och plikt
att besluta beträffande storleken av den ersättning, som skall utgå för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, och därmed sammanhängande frågor.
Det är ofrånkomligt att riksdagens ledamöter därvid på ett sätt, som har
få motsvarigheter inom det offentliga livet i övrigt, själva måste med avgörande
verkan värdesätta de uppoffringar, som fullgörandet av det åt
dem lämnade medborgerliga förtroendeuppdraget innebär. Det ligger då
enligt utskottets mening vikt uppå att intet tillätes undanskymma riksdagens
ansvarighet för de beslut, som den fattar i dessa frågor. Inrättandet
av en häri rådgivande instans skulle emellertid vara ägnat att i icke oväsentlig
grad fördunkla denna ansvarighet.

Utskottet avstyrkte sålunda motionen vilken avslogs av kamrarna.

Frågan om sjukavdrag

De nuvarande reglerna om sjukavdrag tillkom år 1962 (KU 20). Dessförinnan
gällde vid frånvaro på grund av sjukdom följande. Under de första
30 dagarna utgick oförändrat såväl arvode som traktamente. För tiden 31—
90 dagar gjordes avdrag med 1/4 av arvodet och 1/2 av traktamentet. Därefter
upphörde traktamentet helt, medan arvodet fortsatte att utgå med 3/4
tills frånvaron varat ett år, då även arvodet upphörde.

Ändringarna nämnda år skedde mot bakgrunden av att riksdagsarvodet
efter tillkomsten av lagen om allmän försäkring skulle grunda rätt till tillläggssjukpenning.
Utskottet anförde:

De nya reglerna angående tilläggssjukpenningen måste helt naturligt få
återverkningar i fråga om konstruktionen av reglerna gällande avdrag å
arvodet och storleken av dessa avdrag. Härvid måste beaktas, att sjukpenningen
är skattefri och, med hänsyn till marginalskatten å inkomster motsvarande
arvodesbeloppet, i allmänhet utgör en förmån motsvarande det
dubbla beloppet i skattepliktig inkomst. Avdraget bör emellertid enligt utskottets
mening överstiga sjukpenningens dubbla belopp. I fråga om avdragets
storlek har utskottet härvidlag, efter övervägande av olika alternativ,
stannat för att föreslå avdraget vid sjukdom till två tredjedelar av helt
arvode. Avdrag skall göras för all den tid, varunder sjukpenning utgår och
eljest, om sjukpenning ej utgått dessförinnan, från och med sextonde frånvarodagen.

Om traktamentet anförde utskottet i korthet, att begynnelsedagen för avdrag
borde bli densamma som beträffande arvodet, men att några ändringar
i övrigt inte borde göras.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

Genom ändring i lagen om allmän försäkring under vårsessionen av innevarande
års riksdag höjdes den högsta tilläggssjukpenningen från 28 till
52 kronor. Detta belopp skall utgå då årsinkomsten av förvärvsarbete uppgår
till minst 39 000 kronor.

Utskottet

Motionerna I: 252 och II: 323 åsyftar en höjning av riksdagsledamöternas
arvoden och traktamenten. Beträffande arvodena åberopar motionärerna
tre omständigheter, nämligen dels de lönegradsuppflyttningar som skett
för statstjänstemännen efter 1962 och som inte medfört någon höjning av
riksdagsarvodet, dels den ökning av riksdagens arbetsbörda som inträffat
under senare år och dels utvecklingen på den kommunala sidan mot allt
fler heltidsengagerade förtroendemän vilken är av betydelse för riksdagen
bl. a. genom dess inverkan på rekryteringen. Beträffande traktamentena
erinrar motionärerna om utskottets uttalande 1962, att de kunde förutses
ofta inte täcka de verkliga kostnaderna. De anför att utvecklingen alltmer
understrukit riktigheten i detta uttalande.

Utskottet kan i princip ansluta sig till de synpunkter som sålunda utvecklats
i motionerna. Goda skäl synes tala för en allmän omprövning av
ersättningen till riksdagens ledamöter. I motsatt riktning talar emellertid
att riksdagen och dess arbete är föremål för reformsträvanden, dels genom
den nyligen tillsatta grundlagberedningen och dels genom den sedan början
av förra året arbetande riksdagens organisationsutredning. Utskottet är
med hänsyn till detta reformarbete inte berett att nu föreslå några mera
djupgående ändringar i ersättningsreglerna. Att vissa förbättringar bör genomföras
redan nu synes emellertid klart.

Vad först beträffar arvodet finner utskottet uppenbart, att en sådan höjning
bör ske som motsvarar de sedan 1962 genomförda lönegradsförändringarna
för sådana statstjänstemän, som beaktades vid arvodesjusteringen
nämnda år. Enligt ställningstagandena 1959 och 1962 bör arvodet nu
motsvara ungefär två tredjedelar av lönen i löneklass C 1. Detta förutsätter,
med utgångspunkt från nu tillämpat basår, en höjning av arvodets
grundbelopp från 26 000 till 31 000 kronor. En sådan ändring innebär alltså
endast att man fasthåller vid en förut tillämpad princip och tillser att arvodet
inte undergår en sänkning relativt sett. Någon ytterligare höjning
med hänsyn till utvecklingen i riksdagsarbetet eller på den kommunala
sidan kan utskottet däremot inte nu tillstyrka av nyss angivna skäl.

Som en konsekvens av den föreslagna arvodeshöj ningen bör även det särskilda
tillägget till talmännen höjas. Nuvarande grundbelopp på 1 000 kr/
mån bör ändras till 1 200 kr/mån.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

Vid sin prövning av arvodesfrågan har utskottet funnit, att det är eu
mindre rationell ordning att ändring i ersätlningsstadgan skall behöva vidtagas
för att bibehålla arvodet på dess relativa nivå på sätt som blivit nödvändigt
både 1962 och nu. Befogenheten att besluta om arvodesändringar
enligt 1 § 2 inom. har emellertid av kanslideputerade — vilka från den 1 juli
1966 på denna punkt ersatts av styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
— ansetts omfatta endast generella lönetillägg men inte löneplans- och
Iönegradsrevisioner och andra ändringar som inte är av generell natur
men avser befattningshavare som beaktats vid riksdagsarvodets fastställande.
Till denna tolkning, vilken inte synes nödvändiggjord av bestämmelsens
avfattning, torde ha bidragit att ett klart uttalande saknats om hur arvodet
beräknats. Grunden för utskottets nu framlagda förslag har framgått av
vad som anförts i det föregående. Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
har också meddelat, att den finner sig kunna utan ändring av det
berörda stadgandets lydelse tillämpa detsamma även med avseende på sådana
förändringar i statstjänstemannalönerna som nyss nämnts. Med hänsyn
härtill har utskottet funnit sig kunna avstå från att föreslå någon
stadgeändring i detta syfte.

Traktamentet utgår för närvarande med belopp motsvarande traktamentsklass
A för statstjänstemän. Utskottet är medvetet om att ersättningen
ofta inte täcker de verkliga kostnaderna, särskilt inte för de ledamöter
som hyr bostad i Stockholm året runt. Trots detta och oaktat en jämförelse
med statstjänstemännen ingalunda är oomtvistligt riktig, bär
utskottet funnit sig inte kunna tillstyrka att den gällande principen överges.
Även denna fråga torde få övervägas i senare sammanhang. Utskottet
föreslår sålunda ingen ändring i traktamentena.

Det framstår emellertid som otillfredsställande att riksdagens ledamöter
i allmänhet inte får full gottgörelse för de med uppdraget förenade kostnaderna
utan måste täcka vissa sådana ur arvodet. Särskilt måste i detta sammanhang
beaktas den ökning av bostadskostnaderna, som betingats av att
ledamöterna i större utsträckning än tidigare måste ha bostad i Stockholm
året runt. Då utskottet på anförda skäl inte funnit sig kunna förorda att
ledamöterna kompenseras på annat sätt, har utskottet i stället övervägt
möjligheten att återinföra en särskild kostnadsersättning för alla ledamöter,
avseende vissa kostnader som inte avses med traktamentet.

Som framgått av redogörelsen för ersättningsreglernas utveckling har tre
i princip skilda faktorer beaktats: dels själva arbetet och det därav orsakade
inkomstbortfallet, dels de fördyrade levnadskostnaderna för ledamöter
bosatta utanför riksdagsorten, dels andra omkostnader som riksdagsuppdraget
medför oberoende av ledamöternas bosättning. För de sistnämnda
avsåg 1943, 1946 och 1947 års sakkunniga att särskild ersättning skulle utgå
under sessionstid; samtliga tänkte sig ett skattefritt belopp på drygt
1 000 kronor. År 1951 infördes i stället generell avdragsrätt vid beskattning -

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

en med 3 000 kronor, vilken 1954 ersattes med en särskild kostnadsersättning
av samma storlek. Skillnaden i belopp berodde på att olika kostnader
avsågs. Som utskottet uttalade 1954 hade det högre beloppet avvägts med
hänsyn till inte bara ledamöternas direkta kostnader under sessionerna
utan även de utgifter av mångahanda slag som de också mellan sessionerna
får vidkännas som ortens folkrepresentanter. De sakkunniga däremot avsåg
endast de direkta utläggen under sessionerna. Enligt 1959 års beslut
skulle emellertid samtliga kostnader av ifrågavarande typ täckas ur arvodet.
Till följd härav kan detta inte direkt jämföras med den lön som tillkommer
t. ex. en statstjänsteman. Utskottet har funnit det riktigt att ett
visst belopp återinförs för det ändamål som här åsyftas. Detta belopp, som
alltså bör utgå till samtliga ledamöter, bör emellertid inte, som fallet var
före 1959, vara a priori undantaget från beskattning. I stället bör ledamöterna
enligt 32 § 3 mom. kommunalskattelagen äska avdrag för de särskilda
kostnader som kan visas. Vid övervägande av de olika belopp som
i skilda sammanhang föreslagits eller utgått för ifrågavarande ändamål
samt penningvärdets förändringar har utskottet stannat för att förorda
ett årsbelopp av 3 600 kronor. Detta bör liksom tidigare betecknas kostnadsersättning
samt utbetalas med en tolftedel varje kalendermånad.

Utskottet har vidare upptagit sjukavdragsregeln i stadgans 2 § till omprövning
med hänsyn till den beslutade höjningen av tilläggssjukpenningens
högsta belopp. Om den 1962 antagna principen skall följas, bör
sjukavdraget höjas till 90 %. Utskottet föreslår att en sådan ändring genomförs.

Utskottet har även funnit skäligt att föreslå den mindre ändringen i 2 §
att avdrag på traktamente inte skall verkställas förrän efter 15 frånvarodagar.
För närvarande gäller att även sådant avdrag skall göras så snart sjukpenning
uppbäres, vilket tidigare inneburit från fjärde frånvarodagen men
efter nästa årsskifte, då karensdagarna slopats, skulle innebära redan från
första frånvarodagen. Något bärande skäl för att ha en mera ogynnsam regel
för fall av sjukdom än som gäller vid annan frånvaro synes inte föreligga Den

föreslagna arvodesändringen torde böra genomföras retroaktivt från
sistlidna årsskifte med hänsyn till att den till största del är motiverad av
förändringar som för statstjänstemännens vidkommande genomfördes redan
vid halvårsskiftet 1965. Även den föreslagna kostnadsersättningen synes
böra utgå från samma tidpunkt. Ändringarna i 2 § bör däremot tillämpas
från den 1 januari 1967, dvs. samma dag då ändringarna i lagen om allmän
försäkring träder i kraft.

Några andra ändringar i ersättningsstadgan än de nämnda har utskottet
inte funnit anledning att nu föreslå. Detta betyder emellertid inte att stadgans
bestämmelser i övrigt är i allo tillfredsställande enligt utskottets uppfattning.
I det föregående har vissa brister påpekats, och även på flera and -

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 är 1966 15

ra punkter föreligger anledning till närmare överväganden. Utskottet vill
särskilt anteckna två frågor av större räckvidd som diskuterats i samband
med behandlingen av förevarande ärende men i vilka utskottet inte funnit
sig kunna nu framlägga några förslag. Den ena gäller den nuvarande konstruktionen
med grundbelopp och tillägg, där utskottet ifrågasatt om inte
en »nollställning» borde ske genom att arvodets åsyftade bruttobelopp 196(1
direkt utsätts i lagtexten; utskottet har emellertid ansett att en sådan ändring
bör föregås av mera ingående överväganden, vilka lämpligen kan göras
av riksdagens förvaltningskontor. Den andra frågan avser sjukförmånerna,
där det synes kunna ifrågasättas om inte en reglering efter samma
principer som gäller för statstjänstemännen, dvs. med sjuklön och arbetsgivarinträde,
borde införas. Även regeln om pensionsavdrag från arvode i
1 § 3 mom. samt grupplivförsäkringen kan förtjäna att överses. Enligt utskottets
mening kan det också helt allmänt sägas, att ersättningsstadgans
tekniska konstruktion är förtjänt att ses över i ett sammanhang. I och med
att riksdagen med tillkomsten av dess förvaltningskontor får bättre administrativa
möjligheter, inte minst på det tekniska område som här är aktuellt,
synes emellertid konstitutionsutskottet lämpligen kunna avlastas huvuddelen
av utredningsarbetet i ersättningsfrågorna. Detta bör i stället ankomma
på förvaltningskontoret, som också bör ta initiativ till önskvärda
ändringar av teknisk natur.

Beträffande motionen II; 37 får utskottet hänvisa till sitt avstyrkande
utlåtande 1952 över motsvarande förslag. Utlåtandet godkändes av riksdagen.
Anledning till annat ställningstagande synes inte nu föreligga.

Till de framlagda lagförslagen torde utskottet inte behöva foga andra
kommentarer utöver vad ovan anförts än att 1 § första stycket avfattats efter
mönster av stadgandets lydelse före 1959 och att 2 § omarbetats i syfte
att vinna en kortare och enklare avfattning trots den ökning av sakinnehållet
som följer av utskottets förslag.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet,

I. att motionen 11:37 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

II. att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 252
och II: 323, för sin del antaga bifogade förslag till lag om
ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Stockholm den 9 november 1966

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

16 Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, Sveningsson, Erik Olsson, Carl Albert Anderson, Dahlén,
Dahlberg, Tistad och Svenungsson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von
Friesen, Henningsson, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Larsson
i Luttra, Wennerfors, Werbro och Gustafsson i Stenkyrka.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1666

Förslag

till

Lag

angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande

Härigenom förordnas att 1, 2, 4 och 6 §§* stadgan den 21 februari 1941
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Riksdagsman åtnjuter--

Ersättning i form av arvode utgår

med 26 000 kronor för år (grundbelopp).

Traktamente utgår -----—

Riksdagsman är — -—------

2 mom. Styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor äger besluta sådant
tillägg eller avdrag å arvode
och traktamente, som svarar mot förändringar
i löner och traktamenten
till befattningshavare i statens tjänst.
Arvode enligt 1 mom., till storleken
bestämt i enlighet med vad sålunda
må ha beslutats, benämnes i 3 mom.
samt i 2 och 6 §§ utgående arvode.

3 mom. Uppbär riksdagsman — — -

(Föreslagen lydelse)

§•

--riksdagsmannauppdraget upphör.

Arvode utgår med grundarvode av
31 000 kronor för år och kostnadsersättning
av 3 600 kronor för år.

---av statsrådet.

--i 7 §.

2 mom. Styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor äger besluta sådant
tillägg eller avdrag på grundarvode
och traktamente, som svarar
mot förändringar i löner och
traktamenten till befattningshavare
i statens tjänst. Grundarvode med
sådant tillägg eller avdrag benämnes
i 3 mom. samt i 2 och 6 §§ utgående
arvode.

---nämnda arvode.

2 §•

Riksdagsman skall för tid varunder
sjukpenning jämlikt 3 kap. lagen
om allmän försäkring utgår, och
eljest, om han är förhindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen, för tid varmed
frånvaron i en följd överstiger
femton dagar, vidkännas avdrag å
utgående arvode med, inberäknat avdrag
jämlikt 1 § 3 mom., två tredjedelar
av helt sådant arvode och å
traktamentet med hälften av vad eljest
skolat under samma tid utgå;
efter nittio dagars frånvaro skall
intet traktamente utgå till honom

Riksdagsman som av annan anledning
än offentligt uppdrag är förhindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen
skall efter femton frånvarodagar
i följd vidkännas avdrag på
traktamente med hälften och på utgående
arvode med, inräknat avdrag
jämlikt 1 § 3 mom., två tredjedelar.
Då sjukpenning utgår skall dock avdrag
göras på arvodet med nio tiondelar.
Efter nittio dagars frånvaro
skall traktamente ej utgå och efter
två års frånvaro ej heller arvode.

Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1966: 310, samt av 2, 4 och 6 §§, se SFS 1962: 622.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

(Nuvarande lydelse)

och efter två års frånvaro ej heller
något arvode. Frånvaro på grund av
offentligt uppdrag skall dock icke
föranleda avdrag.

Kamrarnas talmän erhålla under
tid, då riksdagen håller session, tillläggsarvode
med belopp motsvarande
1000 kronor för månad (grundbelopp).

Av utgående arvode skall å varje
kalendermånad anses belöpa en tolftedel,
varvid belopp som slutar på
öretal skall jämkas till närmaste
krontal eller, om det slutar på 50
öre, till närmast högre krontal.

Ersättning som--------

(Föreslagen lydelse)

§•

Kamrarnas talmän erhålla under
tid, då riksdagen håller session, förhöjning
av grundarvodet med belopp
motsvarande 1200 kronor för månad.

Av utgående arvode och kostnadsersättning
skall å varje kalendermånad
anses belöpa en tolftedel,
varvid belopp som slutar på öretal
skall jämkas till närmaste krontal
eller, om det slutar på 50 öre, till
närmast högre krontal.

- utbetalas månadsvis.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1967, dock att bestämmelserna
i 1 och 4 §§ skola i sin nya lydelse
äga tillämpning från och med
den 1 januari 1966.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 66002 6