Konstitutionsutskottets betänkande nr 47 år 1965 (Betänkande 1965:Ku47 - höst Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets betänkande nr 47 år 1965

Nr 47

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av riksdagens
organisationsutrednings förslag rörande effektivisering
av riksdagsarbetet jämte motioner

Sedan talmanskonferensen i skrivelse till kamrarna överlämnat ett av riksdagens
organisationsutredning framlagt betänkande, innefattande utredning
med vissa förslag rörande effektivisering av riksdagsarbetet, har kamrarna
hänvisat nämnda skrivelse och betänkande till konstitutionsutskottet.

I anledning av ifrågavarande skrivelse och betänkande har väckts de likalydande
motionerna nr 812 av herrar Birger Andersson och John Ericsson
samt nr 963 i andra kammaren av herrar Bergman och Franzén i Motala.

Betänkandet, vilket av talmanskonferensen överlämnats i stencil, fogas
efter tryckning som bilaga till utskottets betänkande.

Utredningen

Talmanskonferensen beslöt i februari innevarande år att tillsätta en kommitté
för utredning rörande riksdagens personal- och förvaltningsorganisation
m. m. Till ledamöter utsågs talmannen F. Thapper, tillika ordförande,
talmannen E. Boheman, andre vice talmannen I. Johansson, konstitutionsutskottets
ordförande G. Pettersson och bankoutskottets ordförande C. G.
Regnéll. Kommittén har antagit benämningen riksdagens organisationsutredning.

Utredningen har som en inledning och bakgrund till sina överväganden i
organisationsfrågorna studerat riksdagsarbetet i stort. I förevarande betänkande
redovisas en utredning, som genomförts i denna del, samt framläggs
vissa förslag rörande effektivisering av riksdagsarbetet, avsedda att genomföras
redan vid 1966 års riksdag.

Betänkandet innehåller följande sammanfattning.

Utredningens granskning av riksdagens arbete och arbetsformer har haft
det dubbla syftet att ge underlag för överväganden både rörande riksdagens
personal- och förvaltningsorganisation och i vad mån det är möjligt att genom
reformer inom grundlagarnas ram vinna en rationellare arbetsordning,
helst redan från 1966 års riksdag. I förevarande betänkande har utredningen
redovisat sina överväganden i sistnämnda del. Ett blivande betänkande
kommer att ägnas organisationsfrågorna.

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 2 avd. Nr 47

Konstitutionsutskottets betänkande nr 47 år 1965

Utredningen liar genomfört delvis ingående undersökningar rörande riksdagsarbetet
och dess bedrivande under tiden efter 1949 års reformer. Utredningen
har konstaterat, att en betydande expansion ägt rum i fråga om riksdagens
arbetsuppgifter, vilken med särskild styrka framträtt under 1960-talet. Enligt utredningens bedömning är det mera realistiskt att räkna med
en fortsatt ökning av riksdagens arbete än att kalkylera med en avmattning
av den nuvarande aktiviteten. Det synes därför angeläget, att riksdagen nu
inrättar sig efter de ändrade förhållandena. Man bör utgå från att arbetsvolymen
under ett vanligt riksdagsår ligger minst 50 % över 1949 års nivå
och vara beredd på en ännu väsentligt större arbetsbörda under särskilt belastade
år.

Enligt utredningens mening utgörs de viktigaste bristerna i den nuvarande
ordningen av den ytterst ojämna arbetsfördelningen över riksdagsåret
och av svagheter i organisationen, främst personal- och förvaltningsorganisationen
men i viss mån även utskottsväsendet.

Till vinnande av en rationellare arbetsordning förordar utredningen i
huvudsak följande åtgärder.

1. Uppskov med ärendenas behandling från vår- till höstsessionen beslutes
i avsevärt större utsträckning än hittills. I första hand bör väsentligt
flera propositioner uppskjutas, men möjlighet synes även föreligga för att
överflytta flera motionsärenden till höstsessionerna. Riksdagen bör också
ha uppmärksamheten fäst på möjligheten att besluta uppskov med budgetärenden
genom att frikoppla sådana ärenden från riksstaten för att i stället
företaga prövningen av desamma inom ramen för en tilläggsstat.

2. Även rätten att uppskjuta ärenden från en riksdag till nästföljande bör
begagnas i större utsträckning för att avlasta höstsessionens slutskede och
bereda en arbetsutjämning med vårsessionens föga belastade startskede eller
för att möjliggöra en tidigare avslutning av höstsessionen.

3. Det bör vara en normal ordning, att utskottskanslierna arbetar under
sommaruppehållet med förberedelse av höstsessionens arbete. Även utskotten
bör hålla något eller ett par sammanträden före sessionens början,
om inte bordläggning av utlåtanden därförutan kan ske under sessionens
första vecka.

4. De strävanden, som förekommit under senare år för att få till stånd en
för kainmax-e och utskott gemensam arbetsplanering, fullföljs med talmanskonferensen
som centralorgan. Det framstår som en grundförutsättning för
en bättre ordning i riksdagsarbetet, att denna planering vidareutvecklas och
får såvitt möjligt fasta former. Enligt utredningens bedömning finns det
goda möjligheter att genom större planmässighet i arbetet få till stånd en
tidigare och mera effektiv start för vårsessionens arbete och därmed undanröja
vissa av de olägenheter, som vållas av den nuvarande arbetsanhopningen
i slutskedet.

5. Det är vidare av vikt, att närmare kontakter hålls mellan riksdagen och

Konstitutionsutskottets betänkande nr 47 år 1965

departementen i fråga om propositioners avlämnande och spörsmåls besvarande.
Verksamt bidragande orsaker till de nuvarande otillfredsställande
förhållandena är att propositioner avlämnas för sent och även att interpellationer
i viss utsträckning besvaras senare än vad som borde kunna ske.

6. I riksdagens arbetsvecka förordas den ändringen, att frågestunderna
flyttas från tisdagar till torsdagar för att bereda utskotten förbättrade arbetsmöjligheter.
I övrigt framstår arbetsveckans disposition som ändamålsenlig.

7. Utskottsorganisationen bör utökas med ett fast särskilt utskott med
funktion som ett fjärde lagutskott. Härigenom vinns en erforderlig avlastning
av andra lagutskottet, vars arbetsbörda inte på rationellt sätt kan nedbringas
genom överflyttning av ärenden till de övriga båda nu befintliga
lagutskotten.

8. Inom statsutskottet bör en omfördelning av arbetet mellan de fem avdelningarna
genomföras i syfte att åstadkomma en utjämning av de betydande
skillnaderna dem emellan i fråga om arbetsbelastning. Andra och
tredje avdelningarna har nu en alltför stor arbetsbörda.

Avslutningsvis uttalar utredningen, att det är uppenbart att en sådan fastare
och jämnare ordning i riksdagsarbetet, som utredningen finner böra
eftersträvas, uppställer större krav på riksdagens personal- och förvaltningsorganisation.
Denna företer enligt utredningens mening för närvarande betydande
brister. Förvaltningssidan uppvisar en avsevärd splittring på skilda
organ med delvis oklara uppgifter. Personalorganisationen utmärks av en
betydande löslighet. Enligt utredningens mening måste riksdagen som en
konsekvens av utvecklingen beträffande riksdagsarbetet eftersträva en fastare
ordning i båda dessa hänseenden. Förslag härom kommer att framläggas
i utredningens följande betänkande.

Motionerna

Motionärerna hemställer, att riksdagen måtte avslå förslaget om inrättande
av ett nytt utskott för lagfrågor och i stället besluta om erforderlig
utökning av lagutskottens kanslier samt en omfördelning av arbetsuppgifterna
mellan lagutskotten så att en jämnare arbetsfördelning åvägabringas.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen i första
kammaren.

Utskottet

Huvuduppgiften för riksdagens organisationsutredning är att utreda och
framlägga förslag rörande de viktiga frågorna om riksdagens personal- och
förvaltningsorganisation. Vid arbetet härpå har det helt naturligt visat sig
ofrånkomligt att även betrakta och ta ställning till allmänna spörsmål ro -

Konstitutionsutskottets betänkande nr 47 år 1965

rande riksdagens arbete i stort. Utskottet hade för egen del tidigare för avsikt
att under detta års riksdag med begagnande av sin initiativrätt upptaga
frågan om reformer inom grundlagarnas ram i syfte att effektivisera
riksdagsarbetet. Sedan organisationsutredningen tillsatts, ansåg sig utskottet
emellertid böra avstå från att taga åsyftade initiativ. Mot denna bakgrund
har utskottet naturligen funnit det i hög grad tillfredsställande, att
ett betänkande med vissa förslag rörande effektivisering av riksdagsarbetet
kunnat framläggas av utredningen och bli föremål för behandling redan
detta år.

Betänkandet har karaktär av inledning till utredningens huvudbetänkande,
vilket ursprungligen avsetts vara färdigställt redan under år 1965.
Sedan det visat sig, att hela utredningsuppdraget inte kunnat slutföras på
så kort tid, har förevarande förslag framlagts i syfte att möjliggöra vissa
reformer redan under 1966 års riksdag. Mot denna bakgrund är det naturligt,
att förslagen endast bar begränsad räckvidd.

Utredningen har genomfört delvis ingående undersökningar rörande riksdagsarbetet
under tiden efter de senaste större reformerna på området, år
1949. Resultaten bekräftar att en mycket betydande utveckling har skett
under de gångna åren, innebärande att arbetsuppgifternas både omfattning
och svårighetsgrad avsevärt ökat. Utskottet ansluter sig till utredningens
på grundval av det redovisade materialet gjorda bedömning, att riksdagen
nu har att inrätta sig efter en arbetsbörda som under normala år ligger
omkring 50 % över 1949 års nivå och som under särskilt belastade år kan
bli väsentligt drygare.

Att den utveckling som sålunda skett medfört ett påtagligt behov av reformer
i riksdagsarbetet är uppenbart. Den praktiska erfarenheten har länge
klargjort detta. Reformer av större räckvidd har emellertid under lång tid
fått skjutas åt sidan på grund av författningsutredningen och övervägandena
kring dess betänkanden. Ytterligare uppskov med reformer kan enligt
utskottets mening inte ifrågakoinma. Oavsett utvecklingen av författningsfrågan
i stort måste riksdagen själv eftersträva bättre arbetsförhållanden.
De förslag, som framförts i föreliggande betänkande, kan endast uppfattas
som en första, mindre etapp.

En huvudfråga i förevarande sammanhang är i vilken utsträckning det
är möjligt att åstadkomma reformer utan grundlagsändringar. Utredningen
har i det föreliggande betänkandet klargjort, att det finns förhållandevis
stora handlingsmöjligheter. Till en början är grundlagarnas regler i stor
utsträckning så flexibla, att nyskapelser kan ske inom deras ram genom
ändringar i praxis; utredningens förslag om ett »fjärde lagutskott» ger ett
exempel på hur grundlagarnas möjligheter kan tillvaratas. Vidare förhåller
det sig otvivelaktigt så att åtskilligt kan uträttas på det rent praktiska planet,
utan författningsreglering över huvud, och att vissa av de olägenheter,
som i dag föreligger, beror på att man inte tillvaratagit föreliggande handlingsmöjligheter.
Som exempel må pekas på vad utredningen visat om det

Konstitutionsutskottets betänkande nr kl år 1965

ringa antalet uppskov med propositioner eller om att omfördelning av arbetsuppgifterna
mellan de tre lagutskotten och mellan de fem statsutskottsavdelningarna
endast skett vid ett enda tillfälle på vardera sidan under de
senaste femton åren.

De principer och rekommendationer, som utredningen summerat under
punkterna 1—6 i den ovan intagna sammanfattningen, föranleder ingen utskottets
erinran utan synes väl avvägda och underbyggda. Utskottet vill anteckna,
att en sådan bättre arbetsplanering, som åsyftas, torde ställa särskilda
krav på talmanskonferensen. Sålunda torde realiserandet av det förordade
mera omfattande uppskovsförfarandet förutsätta att initiativ till
uppskov i de skilda ärendena inte utgår endast från utskotten utan tas även
av talmanskonferensen. Vad beträffar uppskov med budgetärenden vill utskottet
understryka vikten av att frågor av betydelse för budgetens enhet i
stort inte blir föremål för uppskovsförfarande.

Vad härefter beträffar utskottsorganisationen vill utskottet till en början
helt ansluta sig till de principiella synpunkter och överväganden, som anförts
på sid. 46—48 i det tryckta betänkandet. Även enligt utskottets mening
bör utskottsorganisationen bli föremål för en grundlig och förutsättningslös
prövning. Frågan är vilka reformer som må anses påkallade redan i detta
sammanhang. Utskottet delar utredningens uppfattning, att starka skäl
talar för att ytterligare utskott tillskapas redan nu men att första kammarens
ledamotsantal begränsar handlingsmöjligheterna till högst två nya sexlonmannautskott.
På anförda skäl har utredningen emellertid stannat för
att endast föreslå ett nytt utskott, med funktion som »fjärde lagutskott»,
och i övrigt rekommendera en omfördelning av arbetet mellan statsutskottets
avdelningar. Ett alternativ med även ett särskilt undervisningsutskott
har varit föremål för överväganden. För de förordade reformerna har enligt
utskottets mening anförts mycket starka skäl av inte bara begränsat arbetsteknisk
utan även, vilket är lika viktigt, principiellt parlamentarisk natur.
Utskottet tillstyrker sålunda utredningens förslag och avstyrker motionerna
I: 812 och II: 963 i vad de avser det nya utskottet. Vad motionärerna
anfört om behovet av arbetsomfördelning mellan de berörda utskotten kommer
att tillgodoses vid bifall till utredningens förslag. Frågan om utskottens
personalbehov kommer att prövas i samband med ställningstagandet till
riksdagens personalorganisation.

Det må antecknas, att inom utskottet framkommit betydande sympatier
för längre gående förändringar beträffande utskottsorganisationen än utredningen
föreslagit. I avvaktan på en sådan vidare prövning av dessa frågor,
som nyss ovan förordats, torde emellertid ytterligare reformer böra
anstå.

Utskottet bar utarbetat förslag till erforderliga ändringar i riksdagsstadgan
i anslutning till vad utredningen anfört om det nya utskottet och om
den lämpliga omkonstruktionen av den nuvarande lagutskottsdeputationen.

Beträffande riksdagens budgetarbete föreslår utredningen inte nu några

6 Konstitutionsutskottets betänkande nr 47 år 1965

andra reformer än arbetsomfördelning mellan statsutskottets avdelningar,
men det framgår av betänkandet, att vissa överväganden kommer att fortsättas
i denna del. Med hänsyn till den mycket långvariga debatt, som förts
om riksdagens budgetarbete, framstår det för utskottet som angeläget, att
utredningsarbetet i denna del leder till positiva resultat. Att förevarande betänkande
inte heller i övrigt får betraktas som en slutpunkt för de aktuella
reformsträvandena inom riksdagsarbetet har utskottet redan uttalat. På
vad sätt och i vilka former arbetet bör fullföljas, torde bli föremål för prövning
sedan organisationsutredningen slutfört den andra etappen av sitt
arbete, omfattande riksdagens personal- och förvaltningsorganisation.

Med åberopande av det anförda hemställer utskottet,

1. att riksdagen måtte, med avslag på motionerna 1:812
och II: 963 i vad de avser frågan om ett nytt utskott, antaga
efterföljande förslag till ändringar i riksdagsstadgan;

2. att riksdagen måtte godkänna de övriga av riksdagens
organisationsutredning i dess förevarande betänkande framlagda
förslagen rörande effektivisering av riksdagsarbetet;
samt

3. att motionerna I: 812 och II: 963, i vad de inte omfattas
av hemställan under 1 och 2, måtte anses besvarade med
vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 2 december 1965

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Damström, fru Segerstedt
Wiberg*, herrar Sveningsson, Carl Albert Anderson, Dahl, Dahlberg,
Harald Pettersson, Sörenson och Risberg; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von
Friesen, Henningsson, Wahlund, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall, herrar
Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping och Boo.

Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 47 år 1965

Förslag

till

ändringar i riksdagsstadgan

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 7

Talmanskonferensen skall----—---riksdagsarbetets bedrivande.

Vid förfall — —---- — i talmanskonferensen.

Ordföranden i det särskilda utskott,
som nämnes i 18 § nedan,
och vid förfall för honom vice ordföranden,
äger deltaga i talmanskonferensen.

Anses nödigt -------kallelse, tillstädeskomma.

Vid talmanskonferensens--------sammanträde förekommer.

Talmanskonferensens beslut------— besluten avse.

Talmanskonferensen skall--—- — — — till kamrarna.

§ 17

Anser annat------utskott överlämnas.

Anse de i 20 § här nedan omförmälda
deputerade för lagutskotten
ett till behandling av lagutskott hänvisat
ärende ej böra av lagutskott
handläggas, åligge de deputerade att
därom senast inom fjorton dagar,
efter det ärendet till lagutskotts
kansli inkom, avgiva utlåtande till
kamrarna, varefter förfares på sätt
i första stycket sägs.

§ 20

Till lagutskotts behandling hörande
ärenden skola mellan lagutskot -

Anse de i 18 § här nedan omförmälda
deputerade ett till behandling
av lagutskott hänvisat ärende ej böra
handläggas av lagutskott eller av det
i samma § nämnda särskilda utskottet,
åligge de deputerade att därom
senast inom fjorton dagar, efter det
ärendet till lagutskotts kansli inkom,
avgiva utlåtande till kamrarna, varefter
förfares på sätt i första stycket
sägs.

§ 18

å varje riksdag bör, inom sex dagar
efter dess öppnande, tillsättas
ett särskilt utskott för behandling av
vissa till lagutskott hänvisade frågor.

Beslut om överlämnande av ärenden
till det särskilda utskottet och

Konstitutionsutskottets betänkande nr tf år 1965

(Nuvarande lydelse)
ten fördelas vid särskilda sammanträden
med deputerade för dem. Deputerade
äro för varje utskott ordföranden,
vice ordföranden och två
för hela riksdagen utsedda ledamöter.
Sammanträde hålles så ofta det
för fördelning av inkomna ärenden
finnes erforderligt. Utskotten äga å
gemensamma sammanträden fastställa
allmänna grunder för ärendenas
fördelning mellan utskotten
att gälla till dess utskotten annorledes
besluta.

§ 18

Mom. 1. Besluta kamrarna tillsätta
särskilt utskott för behandling av
något ärende, skall underrättelse
därom ofördröj ligen meddelas det
eller de ständiga utskott, som eljest
skolat ärendet handlägga. Har, innan
beslutet fattades, ärende av enahanda
eller likartad beskaffenhet
blivit till ständigt utskott hänvisat,
skall sådant utskott, inom åtta dagar
efter det berörda underrättelse
till utskottets kansli inkom, hos
kamrarna göra framställning om dylikt
ärendes överlämnande till det
särskilda utskottet.

Mom. 2. Varder, sedan----

§ 19

(Föreslagen lydelse)
om fördelning av övriga ärenden
mellan de tre lagutskotten fattas av
deputerade, vilka äro för ettvart av
de fyra utskotten ordföranden, vice
ordföranden och två för hela riksdagen
utsedda ledamöter. Utskotten
äga å gemensamma sammanträden
fastställa allmänna grunder för arbetsfördelningen
mellan utskotten
att gälla till dess utskotten annorledes
besluta.

§ 19

Mom. i. Besluta kamrarna i annat
fall än som avses i § 18 tillsätta särskilt
utskott för behandling av något
ärende, skall underrättelse därom
ofördröj ligen meddelas det eller
de utskott, som eljest skolat ärendet
handlägga. Utskott som, innan beslutet
fattades, fått ärende av enahanda
eller likartad beskaffenhet
till sig hänvisat, skall, inom åtta dagar
efter det berörda underrättelse
till utskottets kansli inkom, hos
kamrarna göra framställning om dylikt
ärendes överlämnande till det
särskilda utskottet.

--motsvarande tillämpning.

§ 20

ESSELTE AB. STHLM 61
514806

UTREDNING

med vissa förslag rörande effektivisering av riksdagsarbetet

AVGIVEN AV

RIKSDAGENS ORGANISATIONSUTREDNING

. fiL !('' ’ < - '' V ''''i •’

•''•t . H

. ■

Till

Talmanskonferensen

Genom beslut den 24 februari 1965 har talmanskonferensen tillsatt en
kommitté för utredning av frågan om riksdagens personal- och förvaltningsorganisation
m. m. Till ledamöter i kommittén har talmanskonferensen
utsett talmannen F. Thapper, ordförande, talmannen E. Boheman, andre
vice talmannen Ivar Johansson, konstitutionsutskottets ordförande G. Pettersson
och bankoutskottets ordförande C. G. Regnéll.

Enligt talmanskonferensens beslut har såsom sakkunniga hos kommittén
tjänstgjort kamrarnas sekreterare K. G. Lindelöw och S. Johansson.

Med stöd av talmanskonferensens bemyndigande har kommittén till experter
utsett statsutskottets sekreterare O. Berger, konstitutionsutskottets
sekreterare F. Sterzel och avdelningssekreteraren hos statsutskottet N. af
Malmborg, den sistnämnde tillika kommitténs sekreterare.

Kommittén har antagit benämningen Riksdagens organisationsutredning.

Organisationsutredningen höll sitt första sammanträde den 3 mars 1965
och har hittills hållit 14 sammanträden, vartill kommer en sammanhängande
sammanträdesperiod under tiden den 2—6 augusti. Mellan tidpunkterna för
utredningens sammanträden har utredningsarbete fortlöpande bedrivits.

På hemställan av bankoutskottet har utredningen den 9 april 1965 till
utskottet avgett yttrande över gjorda framställningar om riksdagens upplysningst
jänsts arbetsuppgifter och organisation samt om anordnande av
ett klipparkiv för riksdagens räkning.

Utredningen har under tiden för utredningsarbetet haft överläggningar
med kanslideputerades ordförande samt företrädare för riksgäldskontoret,
de fyra budgetutskotten, lagutskotten och riksdagsbibliotekets styrelse.

För organisationsutredningens arbete har ej meddelats särskilda direktiv.
Talmanskonferensens beslut om utredningens tillsättande grundade sig
bl. a. på överväganden inom en av konstitutionsutskottet tillsatt berednings -

delegation rörande riksdagens personalorganisation och arbetsformer m. m.,
varvid förutsattes att utredningen även borde pröva frågan om förvaltningsorganisationen.
Det har vid talmanskonferensens beslut i ärendet förutsatts
att den tillkallade utredningen skulle ha betydande frihet vid bestämmandet
av de spörsmål uppdraget skulle omfatta.

Organisationsutredningens huvuduppgift är att överväga och framlägga
förslag rörande riksdagens personal- och förvaltningsorganisation. Dessa
frågor kan emellertid inte betraktas fristående utan måste ses i visst samband
med frågan om riksdagens arbetsformer. Utredningens arbetsfält omfattar
sålunda tre huvudfrågor, nämligen riksdagens arbetsformer, riksdagens
förvaltningsorganisation och riksdagens personalorganisation.

Som allmänna förutsättningar för utredningens arbete gäller att detta
i nuvarande läge måste bedrivas med utgångspunkt från nu gällande grundlagsstadganden
och att framställda förslag inte bör innebära ett föregripande
av författningsfrågans behandling i stort.

Såsom av det anförda framgår innefattar utredningens uppdrag problem
av avsevärd omfattning. Det har ej varit möjligt för utredningen att framlägga
förslag rörande utredningens hela arbetsfält i sådan tid att beslut
i ärendet skulle kunna fattas under hösten 1965 med sikte på ett ikraftträdande
fr. o. m. 1966 års vårsession. En bidragande orsak härtill har varit
behovet av att före förslagens slutliga färdigställande ta vissa ytterligare
kontakter, bl. a. med företrädare för vederbörande personalorganisationer.
Utredningen har därför inriktat sig på att i första hand framlägga förslag
på grundval av en undersökning rörande riksdagsarbetet, i syfte att möjliggöra
en effektivisering härav redan fr. o. m. 1966 års vårsession. Förslaget —
som härmed överlämnas — har sammanfattats under rubriken Utredning
med vissa förslag rörande effektivisering av riksdagsarbetet. Förslaget innebär
bl. a. inrättande av ett särskilt utskott för lagärenden, varigenom
antalet lagutskott i realiteten skulle ökas från tre till fyra. Utredningens
innebörd i övrigt framgår av särskild sammanfattning.

För avfattningen av förevarande utredning och förslag har utredningens
expert Sterzel väsentligen svarat.

Beträffande riksdagens förvaltnings- och personalorganisation har utredningens
arbete framskridit så långt att principståndpunkt fattats i väsentliga
hänseenden. Utredningen avser att framlägga förslag härutinnan
i sådan tid att beslut kan fattas med sikte på ikraftträdande den 1 juli 1966.

Stockholm den 17 november 1965
Fridolf Thapper

Erik Boheman Ivar Johansson

Georg Pettersson C. G. Regnéll

/N. af Malmborg

Inledning

Utredningens huvuduppgift har varit att överväga och framlägga förslag
rörande riksdagens personal- och förvaltningsorganisation. Dessa frågor kan
uppenbarligen inte betraktas fristående utan måste ses i samband med riksdagens
arbete och arbetsformer. Utredningen har därför som en inledning
och bakgrund till sina överväganden i organisationsfrågorna studerat riksdagsarbetet
i stort.

De spörsmål, som sammanhänger med riksdagens arbete och arbetsformer,
utgör en viktig del av författningsfrågan. Utredningen har särskilt
beaktat, att den inte bort föregripa de pågående övervägandena om författningsfrågan
i stort. Detta har varit så mycket lättare att tillgodose som utredningen
i förevarande sammanhang begränsat sig till att undersöka möjligheterna
till sådana förbättringar, som inom grundlagarnas ram kunnat
åstadkommas redan från 1966 års riksdag.

Riksdagsarbetet har studerats av författningsutredningen, som redovisat
visst material därom. Det har emellertid inte varit möjligt att endast bygga
på tidigare utförda undersökningar. Särskilt har det framstått som angeläget
att något mera i detalj klarlägga utvecklingen efter de senaste större
reformerna rörande riksdagsarbetet, vilka genomfördes år 1949. Vidare har
det synts erforderligt att som underlag för övervägandena i organisationsfrågorna
— vilka inte behandlas i detta betänkande — granska kamrarnas
och de olika ständiga utskottens arbete närmare än som tidigare skett.

I det följande lämnar utredningen först en redogörelse för utvecklingen
efter 1949 års reformer och redovisar därefter sina överväganden och ställningstaganden.
Som utgångspunkt för framställningen har på nästa uppslag
sammanställts vissa uppgifter rörande riksdagsarbetet under åren 1950—
1965 utom upplösningsåret 1958.

HELA året hösten våren

1 ] 2 1 3 I 4

Motioner

År

Lika

Kam mare -

Fria

Följd

1950

1951

1952

1953

1954

1955

1956

1957

1959

1960

1961

1962

1963

1964

1965

1950

1951

1952

1953

1954

1955

1956

1957

1959

1960

1961

1962

1963

1964

1950

1951

1952

1953

1954

1955

1956

1957

1959

1960

1961

1962

1963

1964

428

418
399

419
475
491
544
457
464
629
647
704
740
776
726

31
17
87
17

57
26
39

444

445
429
426
485
521
575
474
551
646
704
730
779
834

282

332

378

279

304

243

311

323

212

284

200

227

246

293

209

17
6

13
9

18
12
25

14
22
12

15
35

299

352

395

285

317

252

329

335

247

298

222

239

261

328

233

194

232

223

237

222

296

191

258

337

331

325

349

396

233

194

232

223

237

225

296

191

258

337

331

325

349

397

477

556

545

425

542

512

559

589

418

576

516

606

637

673

112

510

603

592

488

565

548

608

618

540

607

595

644

691

765

År

Lika

kam mare -

Fria

Följd

Motioner

2 | 3

5	1 6	1 7	8	1 9	1 io	1 11	12	1 13	1 14	15	1 16
	Kungl. skr. och prop.	Spörsmål	Uppskov	Pleni- dagar
S:a	Ej ut-skott	Ut- skott	Inter- pell.	Enkla frågor	(U :c« d	C :CS	S:a	FK	AK

			FI<	AK	FK	AK	eu	S
710	3	243	17	40	3	16	24	19	43	66	69
750	3	208	21	53	2	18	9	34	43	64	67
777	4	234	23	48	6	23	17	37	54	67	69
698	5	227	11	45	8	14	11	62	73	66	66
779	2	214	24	52	6	23	10	77	87	63	64
734	2	197	20	39	6	45	6	56	62	61	63
855	3	178	24	87	2	28	9	96	105	62	63
780	3	176	24	72	11	56	16	46	62	63	64
676	4	156	26	69	4	28	9	52	61	64	66
913	2	164	28	97	5	48	11	89	100	60	63
847	8	162	36	83	3	35	12	79	91	59	64
931	3	172	38	93	6	31	7	80	87	60	62
986	5	165	30	86	11	36	9	127	136	60	64
1069	6	159	35	85	42	106	14	130	144	66	68
935	8	127	20	66	19	99	6	103	109	64	66
33	1	14	9	19	2	10				24	25
47	—	18	13	27	2	14	—	2	2	27	31
47	—	15	17	41	5	11	—	—	—	25	27
13	—	9	13	35	4	18	—	3	3	22	24
23	—	10	16	36	1	20	1	—	1	26	27
39	—	18	13	29	8	24	—	2	2	26	27
49	—	20	9	38	3	29	—	—	—	30	31
29	1	14	13	35	1	15	—	—	—	27	28
112	1	25	10	40	6	22	—	3	3	29	30
31	1	23	16	49	2	22	—	—	—	26	27
79	1	31	11	43	8	24	2	8	10	27	30
38	—	28	24	41	2	26	2	3	5	25	27
54	—	32	28	73	7	18	—	—	—	27	31
93	—	38	16	48	27	51	—	—	—	29	32
743	4	257	26	59	5	26	24	19	43	90	94
797	3	226	34	80	4	32	9	36	45	91	98
824	4	249	40	89	11	34	17	37	54	92	96
711	5	236	24	80	12	32	11	65	76	88	90
802	2	224	40	88	7	43	11	77	88	89	91
773	2	215	33	68	8	65	6	58	64	87	90
904	3	198	33	125	10	52	9	96	105	92	94
809	4	190	37	107	12	71	16	46	62	90	92
798	5	181	36	109	10	50	9	55	64	93	96
944	3	187	44	146	7	70	11	89	100	86	90
926	9	193	47	126	ii	59	14	87	101	86	94
969	3	200	62	134	8	57	9	83	92	85	89
1 040	5	197	58	159	18	54	9	127	136	87	95
162	6	197	51	133	69	157	14	130	144	95	100
			FK	AK	FK	AK	C
	Ej ut-skott	Ut- skott
S:a	Inter-	Enkla	d o		S:a	FK	AK
			pcil.	frågor	eu	£
	Kungl. skr. och prop.	Spörsmål	Uppskov	Pleni- dagar
5	6 1	7	8 1	9 i	10 \|	11	12 \|	13 \|	14	15	16

17 \|	18 \|	19	20	21	22 \|	23	24	25	26 \|	27 \|	28	29 \|	30 \|	31 \|	32
Plenitimmar					Utskottsbetänkanden
																År
FK	AK	% i maj	Utr.	CA C	Stats	Bev.	Ban- ko	l:a lag	2:a lag	3:e lag	Jord.	Allm. ber.	Särsk.	Sam.
					o
		FK	AK		a
164	220	52	53	15	19	193	61	22	30	48	21	53	_	2	3	1950
181	229	42	49	13	27	179	60	34	32	33	14	42	—	2	3	1951
167	234	46	41	10	29	193	57	33	30	44	27	48	—	—	6	1952
166	229	46	48	7	21	163	58	30	41	36	29	38	—	—	13	1953
193	234	47	49	6	17	157	59	35	30	42	31	38	19	9	6	1954
175	228	41	37	4	21	159	53	35	38	36	27	30	17	—	11	1955	y
186	245	52	51	4	16	160	50	34	35	40	25	33	23	—	—	1956	a
166	233	48	47	8	18	141	48	34	36	36	24	33	29	—	3	1957	ce
165	243	44	45	5	19	139	55	42	28	41	21	34	25	1	5	1959	<
181	272	43	41	5	24	150	72	33	38	51	29	35	29	2	2	1960
166	231	43	44	8	17	144	55	31	47	53	28	35	30	—	1	1961
194	276	43	45	8	19	156	57	32	41	33	36	27	48	8	—	1962
191	257	42	44	7	13	155	49	25	37	59	30	18	35	—	3	1963
218	278	40	37	6	21	146	59	41	34	54	35	20	41	2	1	1964
189	278	44	41	9	31	140	38	51	29	54	27	19	40	—	1	1965
54	72			2		39	7	9	2	2	8	9	_	2	_	1950
54	73	—	—	1	2	29	7	8	3	1	—	8	—	—	1	1951
41	62	_	—	1	—	42	3	3	2	1	5	10	—	—	—	1952
37	56	_	—	2	3	44	5	5	4	5	5	5	—	—	—	1953
44	70	—	—	2	4	44	4	11	3	9	4	9	—	—	1	1954	z
41	63	_	_	2	1	36	6	5	3	4	6	13	—	—	—	1955	w
46	77	_	—	1	1	68	10	6	3	20	3	11	—	—	1	1956
34	58	_	—	2	—	44	6	3	2	3	2	7	—	—	—	1957	o
59	95	—	—	3	6	55	16	6	2	9	6	—	—	1	1	1959	E
43	73	—	—	1	4	60	14	7	5	20	5	8	—	—	—	1960
42	77	—	—	2	2	52	13	4	4	21	2	7	—	—	1	1961
49	68	—	—	1	4	43	11	6	4	12	9	9	10	1	—	1962
55	95	_	—	4	3	65	13	8	15	19	13	6	5	—	3	1963
69	112	—	—	7	19	64	9	8	18	18	9	10	19	1	—	1964
218	292			17	19	232	68	31	32	50	29	62	_	4	3	1950
235	302	—	—	14	29	208	67	42	35	34	14	50	—	2	4	1951
208	296	—	—	11	29	235	60	36	32	45	32	58	—	—	6	1952
203	285	_	—	9	24	207	63	35	45	41	34	43	—	—	13	1953
237	304	—	—	8	21	201	63	46	33	51	35	47	19	9	7	1954	H M
216	291	—	—	6	22	195	59	40	41	40	33	43	17	—	11	1955	ce
232	322	—	—	5	17	228	60	40	38	60	28	44	23	—	1	1956	<
200	291	_	—	10	18	185	54	37	38	39	26	40	29	—	3	1957	<
224	338	—	—	8	25	194	71	48	30	50	27	34	25	2	6	1959	<-4 tf
224	345	—	—	6	28	210	86	40	43	71	34	43	29	2	2	1960	K
208	308	—	—	10	19	196	68	35	51	74	30	42	30	—	2	1961
243	344	—	—	9	23	199	68	38	45	45	45	37	55	9	—	1962
246	352	—	—	11	16	220	62	33	52	78	43	24	40	—	6	1963
287	390	—	—	13	40	210	68	49	52	72	44	30	60	3	1	1964
		FK	AK
								Ban- ko	l:a lag	2:a lag	3:e lag		Allm. ber.
FK	Al<			Utr	O tf	Stats	Bev	Jord.	Särsk.	Sam.
		7o 1 maJ
																År
Plenitimmar	Utskottsbetänkanden
17	1 1«	1 19	\| 20	21	t 22	23	1 24	\| 25	\| 26	\| 27	\| 28	29	30	1 31	32

Riksdagsarbetets utveckling efter 1949 års reformer

I särskilda avsnitt behandlar utredningen i det följande riksdagens arbetsmängd
och arbetsmaterial, kamrarnas arbetstid, fördelningen av kamrarnas
arbete över riksdagsåret samt slutligen utskottens arbete.

Riksdagens arbetsmängd och arbetsmaterial

Det är uppenbart, att utvecklingen under efterkrigstiden med dess intensiva
reformarbete och kraftiga expansion av statsverksamheten medfört en
väsentlig ökning av riksdagens arbetsbörda. Att närmare klarlägga och mäta
denna arbetsökning torde inte vara möjligt. De uppgifter, som sammanställts
på tabelluppslaget, kan bidraga till belysningen av utvecklingen men medger
endast begränsade slutsatser. I första hand lämnar de besked om arbetsmaterialets
förändringar, om antalet propositioner, motioner, spörsmål etc.
Någon mätare på det utförda arbetets omfattning och svårighetsgrad ger
de däremot inte. Sin uppfattning om utvecklingens konsekvenser i dessa
hänseenden kommer utredningen att redovisa i anslutning till sina överväganden
och förslag. I detta sammanhang inskränks framställningen till
att avse vad som kan direkt utläsas ur de redovisade siffrorna.

Uppgifter har till en början lämnats om antalet motioner för varje
riksdag och session under de berörda åren. Likalydande motioner har genomgående
räknats endast en gång.

Totalsiffror har upptagits i kol. 5. De visar en kraftig ökning. Det bereder
emellertid vissa svårigheter att klart ange vart utvecklingen hittills lett,
då variationerna mellan de olika åren ofta varit betydande. Helt naturligt
visar de första åren efter ordinarie andrakammarval lägre siffror än valåren,
dock att år 1961 väcktes nästan lika många motioner som år 1960. Motsvarande
tendens föreligger inte mellan år varunder kommunalval hållits och
efterföljande år. Jämför man år med samma ställning inom andra kammarens
mandatperioder, kan man med en försiktig uppskattning beräkna den
totala ökningen av antalet motioner under perioden till drygt 30 %. Mellan
första och sista valår, 1952 och 1964, utgör ökningen drygt 40 %.

Det framgår klart av siffrorna, att ökningen väsentligen ägt rum under
1960-talet. Mellan jämförbara år under det tidigare decenniet uppgick skillnaderna
till högst 10 %. Årsgenomsnittet utgjorde nästan jämnt 800 motioner.
Större avvikelser från detta medeltal noterades endast år 1953 med
711 och år 1956 med 904 motioner. Under 1960-talet har totalsiffran legat
väsentligt högre: mellan 900 och 1 000 åren 1960—1962, över 1 000 år 1963
och 1 162 år 1964. För innevarande år synes man kunna räkna med cirka
1 000 motioner.

Fördelningen på likalydande motioner och sådana som endast väckts i en
kammare har redovisats i kol. 1 och 2. Siffrorna visar, att ökningen helt
legat på de likalydande motionerna. Från att i periodens början ha utgjort
drygt 400 har de under senare år varit omkring 800 årligen. Någon ökning av
antalet enkammar motioner kan inte påvisas: dessa har under hela perioden
legat mellan drygt 200 och drygt 300.

Att det ökade motionerandet kommit till uttryck genom alt det väckts
allt flera likalydande motioner innebär, att riksdagens arbete ökat mera än
siffrorna anger: förhållandet måste ha återverkat i kamrarna genom ett
ökat antal debatter.

Ser man närmare på motionsstrukturens förändringar mellan de olika
åren, finner man att de ovan påpekade variationerna i totalsiffrorna till
största delen berott på växlingar i antalet enkammarmotioner. Dessa har varierat
i samma riktning som det sammanlagda antalet motioner, ofta ganska
kraftigt, medan de likalydande visat en mera jämn utveckling, innebärande
endast små förändringar i periodens början och kraftiga ökningar under
senare år. En avvikande struktur visar egentligen endast år 1957, sålunda
mellan andrakammarvalen 1956 och 1958, med en stark förskjutning åt enkammarmotioner.

Fördelningen på fristående motioner och följ dmotioner har redovisats i
kol. 3 och 4. Som fristående har därvid bara räknats sådana som behandlats
i särskilda utskottsutlåtanden över endast motioner. Avgörande har alltså
varit riksdagsbehandlingen och inte motionerna som sådana. Detta har
synts vara riktigast från den för utredningen grundläggande synpunkten,
hur riksdagsarbetet bedrivits. En fristående motion, definierad på sätt som
skett, bereder nästan undantagslöst väsentligt mera arbete i utskotten än en
följdmotion och kan också i kamrarna leda till en särskild debatt.

Den inbördes antalsmässiga relationen mellan fristående motioner och
följ dmotioner kan uppskattas så, att de förra brukar utgöra cirka 30 %,
de senare cirka 70 % av det totala antalet motioner.

Siffrorna visar, att de fristående motionerna har ökat väsentligt kraftigare
än följdmotionerna. Med en försiktig uppskattning synes man för de
fristående komma fram till eu ökning med drygt 50 %, för följdmotionerna
till en ökning med drygt 20 %. Jämför man särskilda år i per iodens början
och slut, för man emellertid andra siffror, t. ex. mellan första och sista valår,
1952 och 1964, en ökning av de fristående motionerna med cirka 70 % och
av följdmotionerna med cirka 30 %.

Även de nu angivna tendenserna betyder, att riksdagens motionsarbete i
själva verket ökat väsentligt mera än totalsiffrorna över väckta motioner
ger vid handen: just sådana motioner, som bereder mest arbete, i första hand
för utskotten men även i kamrarna, har ökat mest.

Vid läsningen av siffrorna måste man också hålla i minnet den använda
definitionen av vad som avses med en fristående motion. Det är rimligt att
antaga, att den stegrade arbetsmängden — som inte motsvarats av någon

ökning av riksdagens personalresurser — lett till att motioner i större utsträckning
än tidigare tas upp i propositionsutlåtanden i stället för i särskilda,
mera arbetskrävande motionsutlåtanden. Själva den tillförda arbetsmängden
har alltså sannolikt varit ännu större än siffrorna visar.

Uppgifter har vidare framtagits om antalet kungl. skrivelser
och propositioner för varje riksdag och session under de berörda
åren. En uppdelning har därvid gjorts mellan sådana skrivelser, som inte
utskottsbehandlats, samt övriga skrivelser och propositioner. De förra,
vilka redovisas i kol. 6, är antalsmässigt betydelselösa, inellan 2 och 9 årligen.
De senare, vilka redovisas i kol. 7, betecknas i det följande som propositioner,
oaktat däri ingår t. ex. de skrivelser varmed överlämnats verksamhetsberättelser
beträffande Nordiska rådet.

Det framgår av siffrorna att antalet propositioner har nedgått väsentligt.
Mot 257 år 1950 står knappt 200 under senare år.

Det angivna förhållandet innebär, att siffrorna inte kan tjäna som mätare
på riksdagens propositionsarbete. över huvud ger de ingen ledning i detta
hänseende. De ger endast ett uttryck för en strävan inom departementen
efter en rationellare arbetsordning än tidigare under ett skede av ständigt
ökande uppgifter. Man har i allt större utsträckning sammanfört frågor till
stora propositioner och undviker att med korta mellanrum återkomma till
samma ämne med flera smärre framställningar. Siffrorna ger rentav möjlighet
att ungefärligen datera den angivna utvecklingens början. Man
finner sålunda, att propositionernas antal under åren 1952—1956 successivt
nedbragtes från 249 till 198. Därefter har totalsiffran inte något år
nått 200.

Propositionsuppgifterna bör även ses i samband med de ovan lämnade
uppgifterna om följ dmotionernas utveckling under perioden. Dessas antal
var under 1950-talet i stort sett konstant för att under 1960-talet kraftigt
stiga. Något närmare mått på den s. a. s. sakliga ökningen av regeringsförslagen
kan man inte få genom följ dmotionerna, men dessa belyser dock att en
väsentlig sådan ökning har ägt rum.

Siffrorna anger vidare en klar tendens mot ökad förläggning till höstsessionerna.
Alltjämt läggs emellertid gott och väl 4/s av propositionerna under
våren.

I anslutning härtill bör antecknas att en betydelsefull ändring genomfördes
i 54 § riksdagsordningen år 1957, efter att ha antagits som vilande år
1954. Tidigare utsade stadgandet, att andra propositioner än sådana som
berör riksstaten borde framläggas inom 90 dagar från riksdagens öppnande
och vid senare tidpunkt endast om Konungen fann uppskov lända riket
till men eller eljest fann synnerliga skäl föreligga för framställningens avlåtande.
Denna lydelse innebar alltså, att propositioner inte borde avlämnas
vid höstsession. Ändringen nämnda år innebar, att propositioner »som
Konungen finner böra behandlas under riksdagens vårsession» bör lämnas
inom 90 dagar från öppnandet; de citerade orden tillädes i den eljest oföränd -

rade författningstexten. Siffrorna visar att denna ändring fått påtaglig
betydelse.

Uppgifter har ytterligare framtagits om antalet spörsmål i vardera
kammaren för varje riksdag och session under de berörda åren. Siffrorna
avser framställda interpellationer och enkla frågor.

Båda spörsmålstyperna har ökat mycket kraftigt i antal. Interpellationema
i första och de enkla frågorna i andra kammaren ungefär fördubblades mellan
åren 1950 och 1963, medan de enkla frågorna i första och interpellatio
nerna i andra kammaren omkring tredubblades mellan samma år.

Under vårsessionen 1964 infördes särskilda frågestunder i kamrarna,
vilka emellertid redan under innevarande år i praktiken kommit att upphöra
i första kammaren. Siffrorna visar, att dessa frågestunder har lett till en
minskning av antalet interpellationer. Dessas antal är emellertid fortfarande
högt: i andra kammaren under vårsessionerna 1962—1965 resp. 93, 86, 85
och 66 att jämföra med 40—50 under vart och ett av åren 1950—1955.

Siffrorna visar också, att spörsmålen varit 2—4 gånger flera i andra än i
första kammaren under hela den ifrågavarande perioden.

Av siffrorna framgår slutligen, att spörsmålen i större utsträckning börjat
framställas under höstsessionerna. För båda kamrarna visar höstsessionerna
1963 och 1964 mellan 3 och 4 gånger flera spörsmål än höstsessionen 1950.

Riksdagens speciella uppgifter har knappast större betydelse
från allmän arbetsmängdsynpunkt. För kamrarna har sålunda granskninger
av ämbets- och verksamhetsberättelser vanligen ingen större betydelse lik
som inte heller de framställningar från riksdagens verk, som behandlas
av bankoutskottet. I vissa fall kan dock även sådana ärenden orsaka större
debatter, t. ex. Tumba pappersbruk år 1963 och JO:s ämbetsberättelse i
andra kammaren år 1964. Konstitutionsutskottets dechargebetänkande bereder
kamrarna en större debatt; att dubbla debatter förekom vårsessionen
1964 — både vanlig dechargedebatt och Wennerströmaffären — var ett
undantag.

Ifrågavarande uppgifter har emellertid stor betydelse för de skilda utskotten.
Tre utskott är här att beakta. Första lagutskottet anslår ett par veckor
i riksdagen början åt att granska ,JO:s och MO:s ämbetsberättelser. Bankoutskottet
har åtskilligt arbete med berättelser från och om riksbanken,
riksgäldskontoret in. fl. samt framställningar från riksdagens verk och handläggning
av interna ärenden som besvär m. m. Om konstitutionsutskottet
slutligen kan det rentav sägas, att det domineras av särskilda uppgifter,
främst dechargearbetet men även initiativärenden i konstitutionella ämnen.

Bland de speciella uppgifterna bör särskilt nämnas granskningen av riksdagsrevisorernas
berättelse angående statsverket. Tidigare hänvisades denna
i sin helhet till statsutskottet, men år 1964 började man i stället uppdela
berättelsen på olika fackutskott.

Kamrarnas arbetstid

Den stegrade arbetsvolymen bär naturligen lett till en ökning av kamrarnas
arbetstid. Till belysning härav har på det föregående tabelluppslaget
intagits uppgifter om kammarplenas antal och längd.

Om man till en början betraktar det totala antalet plenitimmar, finner
man av kol. 17 och 18, att sammanträdestiden först mot periodens slut visat
en klar ökning. Detta gäller båda kamrarna om än utvecklingen inte varit
helt likformig för båda.

I första kammaren var plenitiden ännu år 1961 inte längre än år 1952,
i båda fallen 208 timmar, varvid dock måste observeras att det sistnämnda
året var valår för andra kammaren. Jämför man i stället åren 1952 och
1960, framkommer en ökning som emellertid inte blir större än omkring
10 %. över huvud visar åren 1950—1961 knappast så stora variationer, att
man kan tala om någon tendens mot utsträckt plenitid. Under de senaste
åren har utvecklingen varit en annan: 243, 246 resp. 287 timmar åren
1962—1964. Mellan åren 1960 och 1964 utgör ökningen cirka 30 %, mellan
åren 1959 och 1963 dock bara 10 % och mellan åren 1954 och 1962 — upplösningsåret
1958 har ej medtagits — kan knappast någon ökning alls
noteras. Jämför man periodens första och sista valår, 1952 och 1964, framkommer
en utsträckning av plenitiden med omkring 40 %.

Ser man i stället på andra kammaren, finner man, att en mera tydlig tendens
till förlängd plenitid kan noteras redan från år 1959, dock att år 1961
visar en tämligen låg siffra, över huvud synes det som om de fem åren
närmast efter 1958 års riksdagsupplösning legat mellan 10 och 15 % över de
föregående åren med avseende på plenitiden. År 1964 nåddes en ojämförligt
hög siffra, 390 timmar att jämföra med resp. 296, 322 och 345 timmar valåren
1952, 1956 och 1960 och med 352 timmar år 1963.

Det framgår klart av siffrorna, att ökningen av plenitiden inte når upp
till vad som ens med en försiktig uppskattning kan bedömas motsvara arbetsmängdens
ökning. Debatterna har alltså blivit förhållandevis kortare.

Uppgifter om antalet plenidagar lämnas i kol. 15 och 16. Även här kommer
mot periodens slut en viss ökning till synes i båda kamrarna, motsvarande
omkring fem dagar. Siffrorna varierar emellertid. Betraktar man
tabellens uppgifter om fördelningen av plena på vår- och höstsessionerna,
finner man, att ökningen ligger på höstsessionerna. Under vårsessionerna
har antalet plena växlat, i första kammaren mellan 59 och 67, i andra kammaren
mellan 62 och 69. Antalet plena under höstsessionerna har varierat
mellan 22 och 30 i första kammaren och mellan 24 och 32 i andra kammaren.

Att ökningen av antalet plena är så förhållandevis liten sammanhänger
med den numera genomförda planeringen i förväg av arbetet inom kamrarna.

Det må även antecknas, att utredningen särskilt studerat förekomsten
av kvällsplena. Uppgifter om dessa lämnades för åren 1952—1963 av den
arbetsgrupp, som under 1964 års riksdag övervägde arbetsformerna för en
enkammarriksdag med 350 ledamöter, och torde därför inte behöva återges
i detta sammanhang. Som slutsats av utredningens granskning, som även

omfattar åren 1950, 1951 och 1964 samt vårsessionen 1965, kan antecknas,
att ingen ökning av antalet kvällsplena har skett i någondera kammaren
och inte heller någon utsträckning av sådana plenas längd.

I anslutning till sist behandlade frågor har utredningen även uppmärksammat
det gamla spörsmålet om begränsning av kammaranförandena.
En kort översikt över denna frågas behandling har
lämnats i konstitutionsutskottets utlåtande 1965: 14. Riksdagen har hittills
ställt sig avvisande till införande av begränsningsregler. Däremot har under
senare år, med växlande framgång i praktiken, träffats överenskommelser
om frivillig tidsbegränsning av anföranden. Frågan skall här endast i korthet
beröras med hänsyn till de undersökningar, som företagits under senare år.

Under författningsutredningens arbete genomfördes vissa undersökningar
rörande verkningarna av tidsbegränsningsregler enligt vissa alternativ. Undersökningarna,
som hänförde sig till 1959 års riksdag, har redovisats i
utredningens betänkande SOU 1963: 19 (sid. 176 ff.). Resultaten sammanfattades
sålunda, att tidsbesparingen inte skulle ha varit särskilt stor —
med huvudalternativet en arbetsdag med kvällsplenum i första och tre
arbetsdagar med kvällsplena i andra kammaren — att ungefär hälften av
tidsöverskridandena hänförde sig till bara drygt tiotalet debatter, och att
det framför allt var huvudtalarna som, trots de för dem i allmänhet generösare
villkoren, höll längre anföranden än de i alternativet förutsatta reglerna
medgav.

Under 1965 års riksdag har vissa noteringar gjorts om anförandenas längd,
vilka ställts till utredningens förfogande. Av desamma framgår att endast
en mycket ringa del av anförandena är långa. Exempelvis varade av 910
anföranden — repliker oräknade — i andra kammaren under maj månad
bara 77 över en kvart, 36 över 20 minuter och endast ett över 40 minuter.

Av vad ovan anförts har framgått, att kammardebatterna i viss mån förkortats
under den femtonårsperiod, som här har granskats. Den sammanlagda
plenitiden har inte ökat i proportion till arbetsuppgifternas tillväxt.
Utsträckningen under 1960-talet skall ses i sammanhang med vad förut
påvisats om den starka ökningen av både fristående motioner, följ dmotioner
och frågor under samma år.

Utredningens granskning har sålunda inte lett till någon från författningsutredningen
avvikande bedömning av möjligheterna alt påverka den
sammanlagda plenitiden genom införande av regler om tidsbegränsning
av anföranden. Det är tydligt, att huvudfrågan inte är anförandenas längd
utan deras antal. Härtill återkommer utredningen i det följande.

Fördelningen av kamrarnas arbete över riksdagsåret

Utredningen skall närmast behandla arbetets fördelning
på vår- och höstsessionerna. Inledningsvis må därvid noteras,

att införandet av bestämmelser om sessioner och om uppskov med ärendens
behandling hörde till de viktigaste nyheterna vid 1949 års reformer. Höstsession
har förekommit varje år därefter.

Det inledande tabelluppslaget innehåller uppgifter om antalet ärenden,
som uppskjutits från vår- till höstsessionen under vart och ett av de berörda
aren. Det totala antalet uppskov har angetts i kol. 14, som visar eu
betydande stegring, dock väsentligen hänförlig dels till de tidiga åren
1952 1954, dels till de senaste åren, 1963—1965. Mellanåren visar stora

variationer. Medan 87 ärenden uppsköts vid 1954 och 1962 års riksdagar
och siffrorna 105 och 100 uppnåddes de båda valåren 1956 och 1960, stannade
antalet uppskov åren 1955, 1957 och 1959 vid drygt 60. De senaste tre
åren, 1963—1965, har resp. 136, 144 och 109 ärenden uppskjutits.

I kol. 12 och 13 lämnas uppgifter om uppskovsbeslutens fördelning på
propositioner och fristående motioner. Siffrorna visar, att endast ett
mycket ringa antal propositioner brukar uppskjutas. Det högsta antalet, 24,
nåddes år 1950, det lägsta, 6, åren 1955 och 1965. Förhållandet måste ses i
sammanhang med vad ovan nämnts om att propositioner numera i större
utsträckning än tidigare avlämnas först vid höstsessionerna. Summerar man
antalet propositioner som framlagts först vid höstsessionen enligt kol. 7
och antalet propositioner som uppskjutits till höstsessionen enligt kol. 12,
finner man följande. Antalet under höstsessionen behandlade propositioner
minskade under åren 1950—1954 från 39 till 20. Därefter har siffran, med ett
mindre avbrott åren 1962 och 1963, successivt stigit till 52 år 1964. Man
bör i sammanhanget även beakta, att propositioner varje år i viss utsträckning
framläggs sent under vårsessionen utan anspråk på behandling förrän
under höstsessionen, som s. a. s. en serviceåtgärd.

Beträffande fristående motioner visar siffrorna i kol. 13 en annan bild.
Alltsedan år 1951 har dessa dominerat bland uppskovsärendena. Under de
senaste åren har ungefär en tredjedel av alla fristående motioner uppskjutits
till höstsessionerna.

Utredningen har även granskat uppskovsbeslutens fördelning på utskotten.
Siffrorna har emellertid inte synts ge några upplysningar av påtagligt
värde utöver uppgifterna om antal utskottsbetänkanden vid höstsessionerna,
vilka framgår av kol. 21—32, och har därför inte medtagits.

Vad nu sagts har avsett ärendefördelningen mellan sessionerna. Om plenitidens
fördelning kan upplysningar erhållas av kol. 15—18.

Höstsessionen utgör en något knapp tredjedel av en normal riksdag. Dess
andel av såväl den sammanlagda plenitiden och antalet plenidagar är emellertid
väsentligt lägre. Vid jämförelser mellan vår- och höstsessioner måste
det självfallet särskilt beaktas, att statsverkspropositionen och alla propositioner
och motioner, som anknyter till riksstaten, alltid skall ha slutbehandlats
i maj månad. Slutsatsen av de här anförda uppgifterna måste

bli, att höstsessionema är i förhållande till deras längd väsentligt mindre
belastade än vårsessionerna och att detta bl. a. leder till en proportionsvis
ganska avsevärt förlängd debattid för de ärenden, som behandlas vid höstsessionerna.

Möjlighet föreligger även för uppskov från en riksdag till
nästföljande i den mån andrakammarval inte förrättas däremellan.
Denna utväg har emellertid tagits i bruk endast i mycket ringa omfattning.
Uppgifter om sådana uppskov framgår av kol. 12—14 i den del, som avser
höstsessionerna.

Vad härefter beträffar arbetsfördelningen under sessionerna
är det ett välkänt förhållande, att såväl vår- som höstsessionerna
kännetecknas av en stark förskjutning av arbetet mot slutskedet. Maj månad
har under hela den aktuella tidsperioden varit riksdagens ojämförligt
mest belastade tid. Till närmare belysning av förhållandena har på tabelluppslaget
angetts hur stor del av vårsessionernas plenitid som belöpt på
maj. Procenttal återfinns i kol. 19 och 20. De visar, att maj månad under
hela den gångna femtonårsperioden svarat för i runt tal 45 % av vårens
plenitid. Båda kamrarna ger i huvudsak samma bild. Siffran har varierat
mellan 37 % och 53 % men har vanligen legat omkring det nyssnämnda
genomsnittet. De lägsta siffrorna visar åren 1964 och 1955 med resp. 40 %
och 41 % i första kammaren och båda åren 37 % i andra kammaren. Högsta
talen visar år 1950 med 53 % i första och 52 % i andra kammaren. Det är
att beakta, att remissdebatten i januari motsvarar omkring 5—10 % av vårens
plenitid, och att arbetsplena börjar hållas i mitten av februari och sålunda
förekommit under 10—11 veckor vid månadsskiftet april—maj. Man
kan alltså säga, att av den period, då kamrarna håller arbetsplena, de sista
30 % svarar för lika lång plenitid som de första 70 %.

Ett välkänt förhållande är också, att arbetsplena av mera än någon timmes
varaktighet inte kommer till stånd förrän i mars månad, men att kvällsplena
brukar hållas någon gång redan i nämnda månad.

Orsakerna till den utomordentligt starka belastningen av maj månad har
varit föremål för särskild uppmärksamhet under utredningsarbetet. En
mycket viktig faktor är otvivelaktigt tiderna för avlämnande av propositioner
som behandlas under våren. Utredningen har i detalj studerat förhållandena
under vårsessionerna 1952, 1956, 1960 och 1964, om vilka uppgifter
sammanställts i tab. 1 och 2. Frågan har undersökts med sikte både på
regeringen och på riksdagen själv. Sålunda visar tab. 1 vid vilka tider samtliga
under sessionerna behandlade propositioner avlämnats, medan tab. 2
åskådliggör när de propositioner avlämnats, som behandlats i andra kammaren
under de fyra sista veckorna i maj. I den senare tabellen har propositioner
med och utan följdmotioner särhållits. Vidare har i båda tabellerna
beaktats skillnaden mellan budget- och andra propositioner: de förra bör

ha lämnats inom 70 dagar från riksdagens öppnande, medan för de senare
gäller en frist på 90 dagar. Stats-, bevillnings- och jordbruksutskotten har
hållits isär från övriga utskott.

Där en proposition delats på två utskott, har den för vartdera upptagits
som Va, vid delning på tre utskott för ettvart som Vs- Då man ser på utskotten
bör en halv proposition jämställas med en hel; i båda fallen blir det
regelmässigt ett ärende och ett utlåtande. Bråkdelarna har därför inte summerats
horisontellt: 264/a betyder alltså t. ex. att utskottet fått 26 hela och
4 delade propositioner och därmed haft 30 propositionsärenden. Ser man i
stället på regeringen som propositionsavlämnare, saknar delningen inom
riksdagen motsvarande betydelse. Bråkdelarna har därför summerats vertikalt,
för att summakolumnerna för varje år skall belysa förhållandena från
regeringens sida; 264/2 blir här 28 propositioner etc.

Tabell 1. Tiden för avlämnande av propositioner

År	Utskott	Under våren behandlade propositioner avlämnade i
Jan. Febr.	Mars	April	Maj	Summa
1—10	11—20	21—31	1—10	11—20	21—30
	StatsU.....	23 7,	6 7,	6 7,	39 7,	1	9 7,		7,	84 ”/«
	BevU......	4	2	17,	4 7,	2	11	1	17,	26 7,
1952	JU........	vy,	4	17,	4 7,	—	1	—	7,	17 7,
	Övriga.....	29 y,	6 7,	8 7,	4 7,	3	22 7,	—	17.	73 u/,
	Summa	65	20	20	55	6	46	1	5	218
	StatsU.....	21 7,	10	207,	8 7,	4	3	1	7,	67 7,
	BevU......	14	3	—	1	3 7,	1	1	17,	24 7,
1956	JU........	V V*	1	2	—	2 7,	1	1		14 7,
	Övriga.....	26 7,	1	2 7,	7,	15	7	1	4	56 7,
	Summa	70	15	25	n	25	12	4	6	168
	StatsU.....	10 /	5 7,	7 7,	19 7,+7,	4	4	_	3 7,	52 7,+7,
	BevU......	9	1	17.	3 7,	4	3	1	17,	23 7,+7,
1960	JU........	4 7,	2	5	3 7,	1	—	1		16 7,+7,
	SäU.......	—	—	—		—	1	—	_	1
	Övriga.....	25 7,	4 7,	3 7,	3 7,	6	10	—	2	53 7,
	Summa	50	14	18	30	15	18	2	7	154
	StatsU.....	15 7,	9 7,	13 7,	_	24 7,	1	1	2 7,	65 »/,
	BevU......	7 7,	17.		—	7	—	1	7,	16 7,
1964	JU........	5 7,	—	3	—	3 7,	—	—		117 ,
	SäU.......		—	—	—	1	_	_	—	1
	Övriga.....	16 7,	3	5 7,	—	13 7,	1	2	l	41 7,
	Summa	45	14	22	—	55	2	4	4	146

514806

Tabell 2. Ankomsttiden för propositioner som behandlats i andra kammaren under de fyra sista veckorna i maj

Propositioner avlämnade

År	Utskott	Jan. Febr.	Mars	April	Maj	Summa
1—	10	11-	-20	21-	-31	1—	10	11-	-20	21-	-30
m	u	m	U	m	u	m	u	m	U	m	u	in	u	m	u	in	u
1952	StatsU...	i	i			Vi	1 V,	17 Vi	18 V,	1		2 Vi	6			v,	V.	21 Vi	26 V,
5/5	BevU____						Vi	3 Vi			2	3	8		1	v.	1	6 Vi	12 Vi
—	JU......		i	2	i	1	V.	1	2			1				Vi		5 Vi	4 Vi
30/5	Övriga. . .				i	2 Vi	3 Vi	2	1 V.	1	1	8	16 Vi			1	1	14 Vi	23 Vi
	Summa	i	2	2	2	3 Vi	4 Vi	23 Vi	21 Vi	2	3	14 V,	30 V,	—	1	1 V.	2 Vi	46 »/i	65 Vi
1956	StatsU. . .	i	1	4	1	8	3	5 Vi	1	2	1	1	2	1			V.	22 »/i	9 Vi
7/5	BevU____			2					1				1		1	V.		2 Vi	3
	JU......									1	1		1	1				2	2
31/5	Övriga...		1			2		Vi		5	6	3	3	1		2	3	13 V,	13
	Summa	i	2	6	1	10	3	5 Vi	2	8	8	4	7	3	1	2 V.	3 Vi	39 Vi	27 Vi
1960	StatsU...	i		2 V«		3 V,	1	9 V,	7 Vi	4		1	3			2	1 V.	22 Vi	12 Vi
2/5	BevU____					1 V,		1	1		4		3	1		1 Vi		4 Vi	8
—	JU......			2 ‘/i		1		2	1V1					1				6 Vi	1 Vi
28/5	SäU.....											1						1
	Övriga...		1	1		2		2 Vi	1	2	4	6	3				2	13 Vi	11
	Summa	i	1	5 Vi		7 Vi	1	14 Vi	10 Vi	6	8	8	9	2		3 V.	3 Vi	46 Vi	34 4/i
1964	StatsU...			3	V.	6 V,	3			12 Vi	10 3/i	1			1	1 V.	1	23 Vi	15 Vi
4/5	BevU____			1V.						2	4			1		Vi		4 Vi	4
—	JU......					3				3 Vi	Vi							6 Vi	Vi
30/5	SäU.....									1								1
	Övriga. . .		1	2		1 V.				9 Vi	2	1	1		1	1		14 Vi	5
	Summa		1	61/.	Vl	10 Vi	3			27 »/i	16 Vi	2	1	1	2	2 Vi	1	48“/,	24 »/i

m = med följdmotioner
u = utan följdmotioner

Tabell 3. Debatterna under de fyra sista veckorna i andra kammaren vårsessionerna

1963, 1964 och 1965

Ärenden	1963	1964	1965
Stora	Summa	Stora	Summa	Stora	Summa
Svar på spörsmål.........			280,5			332			268,5
Utrikesutskottet..........			29			—	100	U)	103,5
Konstitutionsutskottet,
dechargedebatt.........	295	(1)	295	430	(2)	430	223	(1)	223
Konstitutionsutskottet,
övrigt.................			—	59	(1)	99,5			58,5
Statsutskottet ............	184	(3)	565	386	(5)	702	395,5 (4)	6791
Bevillningsutskottet, ekono-
misk debatt............	212	(1)	212	119	(1)	119	133	(1)	133
Bevillningsutskottet, övrigt.			134,5	76	(1)	191	133	(2)	216,5
Bankoutskottet..........			57			55			114
Första lagutskottet........	93	(1)	152,5			28,5			9,5
Andra * ........	107	(1)	227	70	(1)	130	65	(1)	101
Tredje » ........	210	(1)	304,5	68	(D	73	307,5 (2)	307,5
Jordbruksutskottet, jord-
bruksdebatt............	72,5 (1)	72,5	63	(1)	63	128	(1)	128
Jorbruksutskottet, övrigt. . .			—			42			36,5
Allmänna beredningsutskot-
tet....................			46			93,5	70	(1)	183
Särskilt utskott...........				102	(1)	102
Sammansatt utskott......							90	(1)	90
Summa	1 173,5 (9)	2 375,5 \|l 373	(14)	2 460,5	1 645	(15)	2 651,5

1 Till statsutskottet har räknats frågan om kommunal skatteutjämning (182,5) där utlåtanden
avgavs även av bevillningsutskottet och andra lagutskottet.

(»Stora» = debatter över 50 tryckspalter. Siffror inom parentes = antal sådana debatter).

Utredningen har vidare med ledning av andra kammarens protokoll studerat
debatterna under de fyra sista majveckorna åren 1963, 1964 och 1965.
Resultatet framgår av tab. 3. Fördelning har skett på utskotten, varjämte
svar på spörsmål upptagits särskilt. Uppgifterna redovisas med angivande
av antal spalter i det tryckta protokollet. Stora debatter, varmed avsetts sådana
som fyllt minst 50 spalter (dvs. 25 sidor) i trycket, har upptagits i
särskilda kolumner. Siffrorna visar, att omkring 10 % av tiden upptas av
spörsmål och 50—60 % av stora debatter. Av de sistnämnda har tre varje
år förekommit i maj, nämligen decharge- och jordhruksdebatterna samt
den ekonomiska debatten; år 1964 förekom som förut nämnts två dechargedebatter.
Mindre utskottsärenden har alltså svarat för omkring 30 %. De
utskott, som dominerat i denna del, har varit statsutskottet, bevillningsutskottet
och andra lagutskottet.

Slutligen har utredningen särskilt studerat interpellationssvar i maj. Det
har visat sig, att ett stort antal svar lämnas i maj på interpellationer som
framställts i sådan tid att möjlighet torde ha funnits att få dem besvarade
tidigare. Uppgifter om åren 1962—1965 lämnas i tab. 4. Siffrorna visar, att
en viss förbättring skett.

Tabell 4. Interpellationssvar i maj

Framställd:	Januari	Februari	Mars	1—15 april svar 15/5—	Övriga	Summa
1962	FK	3	4	5	3	7	22
	AK	3	5	9	4	14	35
1963	FK	2	3	5	1	4	15
	AK	7	11	8	4	15	45
1964	FK	—	3	2		9	14
	AK	7	8	5	7	13	40
1965	FK	1	4	1		5	11
	AK	—	5	4	2	12	23

Utskottens arbete

Utredningen övergår härmed till att behandla utskottsarbetet. På tabelluppslaget
har i kol. 21—32 redovisats antal utskottsbetän k anden
för varje riksdag och session under de berörda åren. Uppgifterna ger
en allmän bakgrund men kan knappast i och för sig läggas till grund för
några närmare slutsatser. Särskilda kommentarer till desamma synes inte
erforderliga.

Utredningen har försökt att få en bild av utvecklingen beträffande u tskottens
sammanträden, deras antal och längd, under den aktuella
tidsperioden. Härvidlag är man hänvisad till utskottens protokoll.
Då genomgången av dessa innebär ett synnerligen tidsödande arbete, har
utredningen inskränkt sig till att studera åren 1950, 1952, 1956, 1960 och
1964 samt vårsessionen 1965. Vid protokollsgenomgången har utrikesutskottet,
särskilda och sammansatta utskott samt för åren 1950 och 1952 första
och andra kammarens allmänna beredningsutskott lämnats åt sidan som
saknande större intresse i sammanhanget. Konstitutionsutskottet antecknar
inte tiderna för sammanträdenas början och slut, varför utskottet bara
ingår i uppgifterna om antal sammanträden. Detsamma gäller första lagutskottet
år 1960. Beträffande utskottsavdelningar skall antecknas, att bevillningsutskottets
avdelningar för protokoll med angivande även av sammanträdestiderna,
medan statsutskottets avdelningar över huvud inte för
protokoll.

De framtagna uppgifterna avser sålunda stats-, bevillnings-, banko-, lag-,
jordbruks- och allmänna beredningsutskotten samt bevillningsutskottets
men inte statsutskottets avdelningar och i fråga om antal sammanträden
konstitutionsutskottet, dock att för år 1960 första lagutskottet ej ingår i
tids- men väl i antalsuppgifterna. Åtskilliga begränsningar gäller alltså.
Huvudtendensen är emellertid så klar, att den inte påverkas därav. Otvivel -

aktigt är att den sammanlagda arbetstiden har nedbragts väsentligt under
den gångna femtonårsperioden.

Räknar man samman tidsuppgifterna finner man följande. Medan åren
1950, 1952 och 1956 uppvisar siffrorna 659, 595 och 595 timmar, kommer
åren 1960 och 1964 inte högre än 501 resp. 475 timmar. Kurvan är i själva
verket betydligt brantare, då allmänna beredningsutskottet ingår i de tre
sista årens siffror men dess föregångare inte i de två första årens och första
lagutskottet saknas i 1960 års siffra.

Beträffande antalet sammanträden kan någon klar tendens knappast påvisas:
för åren 1950, 1952, 1956, 1960 och 1964 resp. 305, 265, 322, 367 och
305. En ökning av de första båda siffrorna med beredningsutskottens sammanträden
leder i vart fall inte över 1960 års siffra. Dock framstår otvivelaktigt
1964 års siffra som låg. Det framgår även av uppgifterna, att vårsessionen
1965 omfattade betydligt färre utskottssammanträden än någon
tidigare vårsession. Beträffande statsutskottets avdelningar har på grundval
av annonserna i dagspressen antalet sammanträden under vårsessionerna
1960 och 1964 kunnat rekonstrueras till 147 resp. 130.

Beträffande sammanträdestiden i de olika utskotten må nämnas, att särskilt
första och tredje lagutskottens samt jordbruksutskottets arbetstid
nedbragts väsentligt. Redan mellan åren 1950 och 1952 hade förstnämnda
båda utskotts sammanträdestid nedgått med 43 resp. 90 timmar. Jordbruksutskottet
däremot ökade mellan samma år med 21 timmar för att år 1964
sammanträda 63 timmar mindre än år 1952. Statsutskottets plenum har
likaledes kraftigt och närmast kontinuerligt minskat sin arbetstid. Bevillningsutskottets
plenum visade en mycket låg siffra år 1964, med endast 37
timmar, att jämföra med 72—85 timmar under de fyra tidigare av de studerade
åren; dess avdelningar har kontinuerligt minskat sin arbetstid, ökad
sammanträdestid visar andra lagutskottet, som synes ha passerat en topp
år 1960, samt under senaste år bankoutskottet och allmänna beredningsutskottet.

Alltför vittgående slutsatser kan inte dragas av siffrorna, då dessa ej avser
samtliga år under perioden. Särskilt gäller detta, om en kraftigt avvikande
siffra föreligger för ett visst år och utskott; orsaken kan vara endera att
ett särskilt stort ärende behandlats just det året eller att en »svacka» inträffat
till följd av just genomförda eller snart väntade stora reformer inom
utskottets område. Alldeles ofrånkomligt är likväl, att debatterna avkortats
ganska väsentligt åtminstone i vissa utskott. Den totala utskottstidens markanta
minskning och de behandlade ärendenas och de avgivna utlåtandenas
kraftiga ökning kan inte förklaras på annat sätt. Att utvecklingen medfört
avsevärt skärpta krav på utskottskanslierna är uppenbart.

Utredningen har vidare särskilt studerat de olika utskottens arbetsförhållanden
under den aktuella perioden. Denna granskning har haft det dubbla
syftet att ge underlag för övervägandena både i fråga om riksdagens personalorganisation
och i vad mån reformer beträffande utskottsorganisationen
framstår som motiverade med hänsyn till riksdagsarbetets ändamålsenliga

bedrivande. Endast den senare synpunkten är i förevarande sammanhang
aktuell. Det har framstått som uppenbart att alltför ingripande omläggningar
inte kunnat nu övervägas, med sikte på genomförande redan från
1966 års riksdag. Det har varit naturligt att i första hand rikta uppmärksamheten
på de tre lagutskotten samt stats- och jordbruksutskotten, representerande
de båda stora »sakområdena» inom utskottsorganisationen, nämligen
det allmänna lagstiftningsarbetet resp. beredningen av riksstatens
huvudtitlar utom riksdagshuvudtiteln. Dessa båda områden skall av dessa
skäl belysas med viss utförlighet, medan övriga fem ständiga utskott kommer
mera i bakgrunden. Därutöver skall utvecklingen beträffande särskilda
och sammansatta utskott belysas. I det blivande betänkande, vari riksdagens
personalorganisation skall behandlas, kan ytterligare material rörande utskotten
komma att redovisas.

Utredningen skall först upptaga lagutskotten till behandling. Inledningsvis
må erinras om att det tredje tillkom i samband med 1949 års
reformer rörande riksdagens arbetsformer och tillsattes första gången år
1950.

Ärenden hänvisas av kamrarna endast »till lagutskott». Fördelningen
mellan de tre utskotten verkställs av deputerade, bestående av ordföranden,
vice ordföranden och ytterligare två ledamöter från varje utskott. Allmänna
grunder för ärendefördelningen må fastställas av utskotten vid gemensamt
sammanträde att gälla tills utskotten annorledes besluter. Sådana grunder
antogs i början av år 1950. Dessa har därefter ändrats vid ett tillfälle, nämligen
år 1962 då trafiklagstiftningen överfördes från andra till tredje lagutskottet.
Den gällande ärendefördelningen innebär följande.

Till första lagutskottet hänvisas i regel:

1. Granskningen av riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning.

2. Följdförfattningar till grundlagarna samt övrig lagstiftning i konstitutionella
ämnen; hit hänförs även medborgarskapslagstiftningen.

3. Lagstiftning i kyrkorättsliga ämnen (med undantag av lagstiftning
rörande kyrklig jord och kyrkofonden samt kalenderfrågor).

4. Lagstiftning i ämnen, som avhandlas i giftermåls-, föräldra- eller
ärvdabalken eller i lagar och författningar, som ersätter eller anknyter till
stadganden i dessa balkar; hit hänförs även namnrätten.

Lagstiftning i ämnen som avhandlas i handelsbalken eller i lagar och författningar,
som ersätter eller anknyter till stadganden i denna balk, såsom
lagstiftning rörande avtal, köp och byte av lös egendom, skuldebrev samt
kommission, handelsagentur och handelsresande; hit hänförs vidare försäkringsrätten
(med undantag av lagstiftning rörande socialförsäkring), lagstiftning
rörande juridiska personer och rörande bokföring, sjö- och lufträtt,
växel- och checkrätt, skadeståndsrätt, immaterialrätt (lagstiftning rörande
firma, prokura, patent, varumärke samt litterär och konstnärlig äganderätt)
ävensom lagstiftning i andra privaträttsliga ämnen av allmän natur
(med undantag av arbetsrätten).

5. Lagstiftning i internationellt privaträttsliga ämnen.

6. Lagstiftning i ämnen, som avhandlas i allmänna strafflagen samt i la -

gar och forfattningar tillhörande specialstraffrätten; hit hänförs även lagstiftning
rörande åtalseftergift, straffverkställighet samt avbrytande av havandeskap,
sterilisering och kastrering.

7. Lagstiftning i ämnen, som avhandlas i rättegångsbalken med tillhörande
författningar; hit hänförs även lagstiftning rörande den militära rättsvården.

Lagstiftning i ämnen rörande utsökning och konkurs.

8. Lagstiftning i allmänt förvaltningsrättsliga ämnen ävensom i ämnen
avseende polisväsendet samt allmän ordning och säkerhet såsom ordningsstadgan
för rikets städer, författningar angående offentliga föreställningar,
vapen, explosiva varor och eldfarliga oljor.

Till andra lagutskottet hänvisas i regel:

1. Lagstiftning i arbetsrättsliga ämnen såsom rörande yrkesfara, arbetarskydd,
kollektivavtal och annat arbetsavtal, förenings- och förhandlingsrätt,
arbetsdomstolen, arbetsförmedling, arbetstid och semester; hit hänföres
även lagstiftning rörande kalenderfrågor.

2. Lagstiftning i sociala ämnen såsom rörande folkpensionering och annan
pensionering, barnbidrag, familjebidrag, olycksfall-, sjuk- och arbetslöshetsförsäkring,
barna- och ungdomsvård, fattigvård, alkoholistvård, behandling
av lösdrivare, vård av kroppssjuka, sinnessjuka och sinnesslöa, allmän
hälsovård, läkemedel, gifter, sjukhus och läkare.

Lagstiftning i ämnen rörande utbildning och skolgång.

3. Lagstiftning i ämnen avseende rikets försvar och andra liknande ämnen
såsom rörande värnplikt, civilförsvarsplikt, tjänsteplikt, ekonomisk försvarsberedskap,
rekvisition och uttagning; hit hänföres även förfogandelagstiftningen.

4. Lagstiftning i näringsrättsliga ämnen såsom rörande allmän näringsfrihet,
särskilda näringsgrenar, lotterier, kontroll å tillverkning och försäljning
av olika varor, kartellkontroll, priskontroll, illojal konkurrens, monopol
samt införsel och utförsel (med undantag av författningar tillhörande
specialstraffrätten).

5. Lagstiftning rörande utlänningar.

Till tredje lagutskottet hänvisas i regel:

1. Lagstiftning i ämnen, som avhandlas i jorda- och byggningabalken eller
i lagar och författningar, som ersätter eller anknyter till stadganden i dessa
balkar, såsom lagstiftning rörande rätt att förvärva fast egendom, vanhävd,
nyttjanderätt till fast egendom, servitut, ägofred, brandväsende, fiske och
jakt; hit hänförs vidare lagstiftning rörande jorddelning, fastighetsbildning,
expropriation, skogar, vägar, naturminnesmärken och fornlämningar, byggnadsplanering
och bostadsförsörjning, gruvor, elektriska anläggningar, ävensom
gravrätt.

Lagstiftning i vattenrättsliga ämnen.

2. Lagstiftning rörande kyrklig jord och kyrkofonden.

3. Lagstiftning i ämnen rörande jordbruksförhållanden, djurskydd och
djursjukdomar, växtskydd samt födoämnen.

4. Lagstiftning rörande folkbokföring och mantalsskrivning.

5. Lagstiftning rörande trafikförhållanden.

Lagutskottens sammanträdestider har berörts i det föregående, varvid på -

visades en minskning av arbetstiden, genomförd till stor del redan i periodens
början, för första och tredje lagutskotten.

Beträffande antalet utlåtanden visar tabelluppslaget, att samtliga tre lagutskott
under 1950-talet varierade inom vissa gränser utan att någon mera
bestämd tendens framkom. Första lagutskottet hade sitt lägsta år 1959 med
30 utlåtanden och sitt högsta år 1953 med 45, andra sitt högsta år 1956 med
60 och sitt lägsta år 1951 med 34 utlåtanden, och tredje sitt högsta år 1954
med 35 och sitt lägsta år 1951 med 14 utlåtanden. För samtliga tre utskott
har 1960-talet medfört en väsentlig arbetsökning. De uppnådde år 1964 resp.
52, 72 och 44 utlåtanden. För samtliga anger siffrorna en arbetsökning med
omkring 50 % i förhållande till periodens början.

För att få en närmare bild av utvecklingen har utredningen genomfört en
undersökning av samtliga lagutskottsutlåtanden under hela perioden med
hänsyn till deras sakliga innehåll. Denna redovisas i bilaga l. Undersökningen
har utförts och bilagan uppställts på samma sätt som skedde under
förarbetet till 1950 års beslut om allmänna fördelningsgrunder för ärenden.
Som bilaga till lagutskottens memorial 1950: 1 intogs en motsvarande tablå,
avseende åren 1946—1949.

Bilagan har uppdelats på 16 huvudområden. Störst av dessa är socialrätten,
som under perioden omfattat 420 utlåtanden, näst störst fastighetsrätten
med 309 utlåtanden. Över 100 utlåtanden kommer även vardera av privatprocess-
och arbetsrätten. Förvaltningsrätten utom socialrätten har i enlighet
med 1950 års uppställning uppdelats på flera huvudområden; i en
samlingsgrupp med beteckningen »förvaltningsrätt» ingår bl. a. trafiklagstiftningen
med över 100 utlåtanden.

Av det framtagna materialet framgår otvetydigt, att andra lagutskottet är
väsentligt mera arbetstyngt än de övriga, och att socialrätten är det lagstiftningsområde
som mest expanderat under perioden. Även annan förvaltningsrättslig
lagstiftning har ökat i omfattning, men i övrigt är det inte möjligt
att återföra den totala arbetsökningen på bestämda områden.

Stats- och jordbruksutskotten bereder riksstatens utgiftssida
utom fjortonde huvudtiteln, riksdagen och dess verk, vilken handläggs
av bankoutskottet. Vid utredningens närmare studium av riksdagens utskott
har det synts naturligt att sammanföra de båda förstnämnda till en
grupp för sig. Redan den utomordentliga betydelse, som de berörda utgiftsfrågorna
har för riksdagens arbetsbelastning, motiverar en sådan uppläggning.

Statsutskottet har under hela den aktuella tidsperioden arbetat på fem
avdelningar. Omfördelning av arbetet mellan avdelningarna har endast skett
vid ett tillfälle, nämligen då tionde huvudtiteln, handelsdepartementet, år
1964 överfördes från första till femte avdelningen. Den nuvarande fördelningen
av huvudtitlarna mellan avdelningarna samt de olika huvudtitlarnas
belopp i miljoner kronor under egentliga statsutgifter på driftbudgeten

enligt riksstaterna för budgetåren 1950/51 och 1965/66 framgår av följande
uppställning:

1950/51 1965/66

avd.	Hov- och slottsstaterna	3 mkr	6 mkr
	Utrikesdep. .................	....... 33	»	258	»
	Försvarsdep.	842	»	4 184	»
avd.	Ecklesiastikdep.	....... 575	»	3 802	3>
avd.	Justitiedep.	41	»	337	»
	Socialdep...................	.......1 447		8 166	»
	Inrikesdep.	298	»	2 250	»
avd.	Kommunikationsdep..........	355	»	2 251	»
avd.	Finansdep..............	93		1 233	»
	Handelsdep. (fr. 1964)	150	»	284	»
	Civildep.	....... 172	»	1 101	»

Ärendena bereds på avdelningarna, men formella beslut fattas i utskottets
plenum. Som förut nämnts förs inga protokoll på avdelningarna, varför
arbetstiden inte kan beräknas. Antalet sammanträden har rekonstruerats
till 147 under vårsessionen 1960, fördelade med 34, 33, 33, 22 och 25 på de
fem avdelningarna, och till 130 under vårsessionen 1965, fördelade på avdelningarna
med resp. 20, 28, 28, 31 och 23. Utskottets plenum sammanträdde
vårsessionerna 1950, 1952, 1956, 1960, 1964 och 1965 resp. 27, 28, 33, 35,
23 och 23 gånger med en sammanlagd arbetstid av resp. 33, 35, 33, 20, 15
och 17 timmar.

Jordbruksutskottet arbetade tidigare, då det även beredde jordlagstiftningsfrågor,
på avdelningar men så sker inte numera. Sammanträdenas både
antal och tid har sjunkit kraftigt under senare år. Mot 83, 109, 60 och 82
timmar under vårsessionerna 1950, 1952, 1956 och 1960 stod 40 resp. 35 timmar
under de båda senaste. Om jordbrukshuvudtitelns omslutning må för
fullständighets skull anges de med ovan intagna siffror jämförbara beloppen
439 och 683 mkr (för budgetåren 1950/51 och 1965/66).

Ett närmare studium av arbetsmängdens utveckling i de båda utskotten
är av betydelse även därigenom, att det bidrar till belysningen av omfattningen
av riksdagens budgetarbete under berörda år. Om uppgifterna skall
bli av mera påtagligt värde, måste emellertid analysen drivas tämligen långt.
Med hänsyn härtill har utredningen begränsat sig till att granska åren 1952,
1956, 1960, 1963 och 1964 samt för statsutskottets del vårsessionen 1965. För
dessa tider har samtliga betänkanden av de båda utskotten genomgåtts och
i första hand klassificerats på fem grupper: sådana som avser statsverkspropositionen;
andra propositioner angående riksstat eller tilläggsstat; från
budgeten fristående propositioner; fristående motioner; samt övriga betänkanden.
Vid varje betänkande har antecknats däri behandlade propositioner
och motioner med angivande av nummer samt beträffande statsutskottet den
avdelning, som berett ärendet. Sammanställningar av materialet redovisas
i bilaga 2.

Statsverkspropositionen och andra propositioner rörande riksslat eller
tilläggsstat betecknas i det följande som »budgetpropositioner», motioner
som behandlas i utlåtanden över sådana propositioner »budgetmotioner».
Det må anmärkas, att svårigheter i några fall uppträtt vid klassificeringen
av propositionerna — särskilt sådana i löne- och tjänstefrågor — men antalet
sådana fall har varit så ringa och de anknytande motionerna så få, att
den valda rubriceringen saknat nämnvärd inverkan på helhetsbilden.

I fråga om budgetpropositionerna visar siffrorna en antalsmässig nedgång
mellan åren 1952, 1956 och 1960, från 82 till 50. Åren 1963 och 1964 behandlades
55 resp. 68 sådana propositioner. De fristående propositionerna sjönk
i antal mellan de fyra förstnämnda åren, från 58 år 1952 till 37 år 1963. Även
här steg siffran år 1964, till 45. Sammanlagda ger siffrorna — som då inte
vidlådes av fel hänförliga till klassificeringen som budget- eller fristående
propositioner — en fallande kurva till år 1963 med en klar ökning år 1964.

I fråga om budgetmotionerna framkommer en oenhetlig bild ur tabellerna.
Det totala antalet steg från 373 år 1952 till 429 år 1956 men sjönk därefter
till 339 år 1960. De senare åren, 1963 och 1964, visar höga siffror, 457 och
491. Ser man på de båda utskotten vart för sig, finner man för jordbruksutskottet
en ökning från 75 år 1952 till 92 vartdera året 1956 och 1960 men
därefter en nedgång till 76 år 1963 och 56 år 1964. För statsutskottet framkommer
en uppgång mellan åren 1952 och 1956 från 298 till 337 år 1963 och
435 år 1964. Vårsessionen 1965 visar en betydande minskning: 316 budgetmotioner
att jämföra med resp. 266, 332, 239, 378 och 433 under de förstnämnda
årens vårsessioner.

Mera vittgående slutsatser rörande budgetarbetets omfattning de nämnda
åren kan naturligtvis inte dragas av siffrorna, men vissa förhållanden kan
klart fastställas. Otvivelaktigt är till en början att jordbruksutskottets arbetsmängd
minskat under senare år, något som också redan framgått av tabellen
över avgivna utlåtanden som visade en nedgång under perioden till
omkring hälften. Klart är också att statsutskottet haft arbetstyngda år 1956,
1963 och 1964- men väsentligt lindrigare år 1960 och 1965.

Om budgetutlåtandena bör anmärkas, att dessa, särskilt vad gäller statsuskottet,
är många till antalet och ytterst skiftande till beskaffenhet. Åtskilliga
är av stor omfattning, medan en mängd andra är av huvudsakligen formell
natur, innefattande endast bifall till regeringens framställning. Då det
regelmässigt gäller, att betänkanden utan motioner tillhör den senare typen,
har i bilaga 2 särskilt angetts hur många betänkanden som upptagit motioner.
Man finner beträffande statsutskottet, att dessa utgjort omkring hälften
av budgetbetänkandena, de tre senaste vårsessionerna 59, 50 resp. 46 av
107, 104 resp. 106. För jordbruksutskottet brukar motsvarande andel vara
högre, naturligt nog med hänsyn till att utgiftsregleringens formalia väsentligen
ligger hos statsutskottet. Det må anmärkas, att även de stora budgetutlåtandena
självfallet alltid innehåller ett mycket stort anal hel oomtvistade
punkter. Av utskottens betänkanden över fristående propositioner bni -

kar mindre än en tredjedel behandla även motioner. Man finner vidare av
bilaga 2, att statsutskottet mellan åren 1952 och 1956 nedbragte antalet budgetbetänkanden
under vårsessionen från 124 till 97 och att siffran därefter
varierat omkring 100. En arbetsrationalisering'' har skett, och siffrorna visar
att den kan dateras till samma år som departementens rationalisering av
propositionsavlämnandet.

Beträffande statsutskottets avdelningar redovisas i bilaga 2 ytterligare, för
samma år som förut sagts, dels antal betänkanden av olika typer med och
utan motioner, dels antal motioner som behandlats i dessa betänkanden. Det
är nödvändigt att sammanställa alla dessa uppgifter, om en rättvisande bild
av avdelningarnas arbetsbelastning skall erhållas.

Genom att studera siffermaterialet i bilaga 2 når man följande slutsatser.
Avdelningarnas arbetsbelastning är mycket olika. Andra avdelningen är den
klart mest arbetstyngda, därnäst den tredje som likaledes har en ojämförligt
större arbetsbörda än de övriga tre. Femte avdelningen har haft en särskild
ställning. Den var sålunda i periodens början i väsentligt mindre utsträckning
än de andra engagerad i det ordinära budgetarbetet utan beredde
i stället flertalet av de till statsutskottet hänvisade fristående motionerna.
Under vårsessionen 1952 avgav avdelningen sålunda inte mindre än 24 utlåtanden
över endast motioner, en siffra som emellertid sjönk till 14 år 1956
och till 8 år 1960 för att därefter ungefär motsvara de övriga avdelningarnas.
Genom överflyttningen dit av tionde huvudtiteln år 1964 fick avdelningen
en arbetsbörda, som närmade den till fjärde avdelningen, vilken i sin tur
synes ha ungefärligen lika stor arbetsbörda som den första. Det bör antecknas,
att femte avdelningen till följd av de nyligen genomförda reformerna
rörande statstjänstemännen kommer att fr. o. m. 1966 års riksdag avlyftas
största delen av lönefrågorna, vilka utgjort en viktig del av dess arbetsuppgifter.

Att övriga ständiga utskott tilldragit sig mindre intresse i
förevarande sammanhang har redan anmärkts. Utredningen kan inskränka
sig till några kortfattade notiser av allmän karaktär rörande förhållanden av
betydelse för den efterföljande framställningen.

Från de här aktuella synpunkterna, riksdagens arbete och arbetsformer,
är utrikesutskottet av ringa intresse och kan därför förbigås. Antalet utlåtanden
har varierat mellan 17 och 5.

Konstitutionsutskottet har en särskild ställning genom sin handläggning
av statsrådsdechargen och sin initiativrätt på det konstitutionella området.
Det bör antecknas, att enligt vad som upplysts utskottet planerar att upptaga
dechargeverksamhetens former och allmänna uppläggning till övervägande
med särskilt beaktande av den under senare år allt starkare inriktningen
på granskning av departementens administrativa praxis. Redan vid
innevarande höstsession har den förändringen genomförts, att arbetet på
nästa års dechargebetänkande igångsatts redan i början av november i stäl -

let som tidigare först i januari. Till beslutet därom har bidragit en önskan
att få till stånd dechargedebatt före maj månad.

Beträffande utvecklingen av utskottets arbetsuppgifter vid sidan av dechargen
kan antecknas, att 1949 års reformer rörande riksdagsarbetet och
1954 års författningsutredning medförde, att utskottets arbetsbelastning
under åren 1950—1963 blev mindre än tidigare. Antalet utlåtanden varierade
mellan 29 (åren 1951 och 1952) och 16 (år 1963). Därefter har en
väsentlig förändring inträtt. År 1964 avgavs 40 utlåtanden, vilken siffra
torde komma att överskridas innevarande år. Om utskottet må vidare antecknas,
att dess initiativrätt har begagnats vid åtskilliga tillfällen och att
arbete genom särskilda delegationer är vanligt förekommande.

I fråga om bevillningsutskottet är närmast det där tillämpade avdelningssystemet
värt att uppmärksammas i förevarande sammanhang. Av gammalt
är utskottet uppdelat på två avdelningar. Förhållandet mellan plenum och
avdelningarna är emellertid ett helt annat än i statsutskottet. Tyngdpunkten
är förlagd till plenum, som alltid haft väsentligt längre arbetstid än avdelningarna.
Det har förut nämnts, att sammanträdestiden i plenum år 1964
var avsevärt kortare än de tidigare år, som studerats av utredningen, 39
timmar att jämföra med resp. 85, 83, 79 och 72 åren 1950, 1952, 1956
Tesp. 1960. Avdelningarnas sammanlagda arbetstid har varit väsentligt
lägre, resp. 33, 23, 22, 18 och 12 timmar nämnda fem år. Utvecklingen har
alltså gått mot en allt mindre betydelse för avdelningarna.

Antalet betänkanden har under hela perioden i huvudsak varierat mellan
60 och 70 med ett lågt antal år 1957 med 54 och ett högt är 1960 med 86
betänkanden.

Bankoutskottet intar en särskild ställning genom att det samtidigt är
riksdagens ekonomiskt-politiska utskott och dess interna förvaltningsutskott.
Dess uppgifter i den sistnämnda egenskapen skall behandlas i utredningens
senare betänkande om riksdagens förvaltningsorganisation.

Utskottet har i båda dess funktioner fått vidgade arbetsuppgifter under
perioden. Till följd av de heterogena arbetsuppgifterna är det knappast
möjligt att uppskatta utvecklingens innebörd med ledning av antalet utlåtanden.
Utskottet uppvisar härvidlag stora variationer, mellan över 50 och
drygt 30. De sista båda åren representerar de högsta talen.

Allmänna beredningsutskottet slutligen, första gången tillsatt år 1954,
bereder motioner, som inte hänvisas till annat utskott. Utvecklingen bar
under senare år gått i riktning mot att allt fler motioner hänvisas till utskottet.
Antalet utlåtanden, som de första båda åren var 19 resp. 17, hade
år 1960 stigit till 30 och år 1964 till 60. Utskottets betydelse har under de
senaste åren även påverats av att dit hänvisats flera stora partimotioner,
upptagande ett flertal frågor över ett gemensamt område, såsom nykterhetspolitiken,
familjepolitiken etc.

Om utskottets arbete må ytterligare antecknas, att uppskov med ären -

dens handläggning till höstsessionen beslöts första gången år 1962.

Om särskilda utskott må vidare antecknas följande. Enligt riksdagsordningen
äger kamrarna »när sådant finnes vara av nöden» tillsätta
särskilt utskott, dvs. det är helt överlämnat till deras fria skön att avgöra
när så bör ske. Praxis har emellertid hittills varit mycket restriktiv. Under
perioden 1950—1965 tillsattes sålunda endast tio särskilda utskott. Av dessa
handlade fem ärenden på utbildningsväsendets område, nämligen enhetsskoleutskottet
år 1950, universitetsutskottet år 1960, skollagsutskottet år
1962, studiehjälpsutskottet våren 1964 och gymnasieutskottet hösten 1964.
De övriga var religionsfrihetsutskottet och särskilda skatteutskottet år 1951,
nykterhetsutskottet år 1954 samt pensionsutskotten år 1958 och 1959.

Sammansatta utskott slutligen har under perioden 1950—1965
kommit till stånd vid 34 tillfällen. En gång sammansatte sig tre utskott,
nämligen konstitutions-, banko- och första lagutskotten år 1963. I övrigt
har endast två utskott gått samman varje gång.

De vanligaste kombinationerna har varit dels stats- och andra lagutskotten,
vilka bildade sammansatt utskott varje år 1950—1957 men ingen gång
därefter, dels konstitutions- och första lagutskotten, vilka sammansatte sig
sju gånger under åren 1950—1959 men därefter endast samverkat i 1963
års kombination med bankoutskottet. Vanliga sammansättningar har också
varit stats- och tredje lagutskotten (åren 1953, 1958, 1960 och 1963), bevillnings-
och jordbruksutskotten (åren 1956, 1958, 1959 och 1960) samt
konstitutions- och bankoutskotten (åren 1951, 1963 och 1964 förutom kombinationen
med första lagutskottet år 1963). Sammansatt stats- och första
lagutskott förekom åren 1951 och 1953. I övrigt har endast enstaka sammansättningar
ägt rum: konstitutions- och statsutskotten år 1956, konstitutions-
och andra lagutskotten år 1965, stats- och bevillningsutskotten
år 1961, bevillnings- och första lagutskotten år 1963 samt tredje lag- och
jordbruksutskotten år 1954.

De ständiga utskottens deltagande i sammansatta utskott under ifrågavarande
år framgår av följande uppställning:

Tabell 5. Utskottens deltagande i sammansatta utskott

Utskott	KU	StatsU	BevU	BoU	1LU	2LU	3LU	JU
Antal 1950—65	13	16	6	4	11	9	5	5
Härav efter 1957........	6	4	5	3	4	1	3	3

Sammansättningar har alltså förekommit mera sällan i periodens slut än
i dess början. Den viktigaste förändringen består i upphörandet med sammansatta
stats- och andra lagutskott.

Utredningen

Inledning

Riksdagsarbetet bär efter 1918—21 ärs stora författningsrevision blivit
föremål för mera omfattande reformer väsentligen vid två tillfällen, åren
1933 och 1949. Några djupgående förändringar har emellertid knappast genomförts.
De viktigaste nyheterna är 1949 utgjordes av sessions- och uppskovsreglerna.
Det måste likväl uppmärksammas, att riksdagsårets uppdelning
på två arbetsperioder, en på våren och en på hösten, i praktiken genomförts
redan tidigare, som en följd av det andra världskrigets och efterkrigsårens
belastning på statsmakterna. I övrigt innebar 1949 års reformer
väsentligen vissa ändringar på utskottssidan. Ett tredje lagutskott inrättades
samtidigt med att jordlagstiftningsfrågorna överfördes från jordbruksutskottet
till lagutskott. De tillfälliga utskotten ersattes med ett fast beredningsutskott
för vardera kammaren. Redan år 1953 omvandlades de båda
beredningsutskotten till ett gemensamt genom inrättande av allmänna beredningsutskottet.
I sammanhanget bör vidare nämnas, att konstitutionsutskottet
i betänkandet 1954: 19 framlade vissa förslag till rationalisering av
riksdagsarbetet, vilka i huvudsak genomfördes i samband med grundlagsändringar
år 1957. Redan vid 1955 års riksdag omlades emellertid riksdagens
arbetsvecka, varvid lördagarna friställdes från riksdagsarbete.

Inga av de reformer, som vidtagits i riksdagsarbetet under tiden efter år
1949, har varit av mera påtaglig räckvidd. Delvis har detta berott på författningsutredningens
arbete, vilket ansetts böra avvaktas. Helt kan likväl
avståendet från reformer inte återföras därpå. Oberoende därav tillsattes
sålunda 1957 års budgetkommitté, som år 1959 framlade ett betänkande
med förslag till reformering av riksdagens budgetarbete. Någon åtgärd har
emellertid inte föranletts därav.

Innebörden av utvecklingen efter 1949 års reformer

Tiden efter år 1949 har medfört en väsentlig ökning av statsverksamhetens
omfattning och betydelse. Belysande är de i det föregående anförda
siffrorna för huvudtitlarnas tillväxt under perioden, vilka visade en ökning
av de egentliga statsutgifterna på driftbudgeten till mellan det femoch
sexdubbla. Vilken saklig och arbetsmässig expansion som ligger bakom
dessa och liknande siffror är meningslöst alt söka uppskatta. Att riksdagens
arbetsuppgifter undergått en kraftig ökning och en utveckling mot en
alltmer komplicerad beskaffenhet ligger emellertid i öppen dag. Att någon
motsvarighet till statsdepartementens utvidgning och omdaning inte ägt rum
på riksdagens sida får ses som bakgrund till utredningens uppdrag. Huvuduppgiften
för utredningen har också angetts till att överväga och framlägga

förslag rörande riksdagens direkta motsvarighet till departementen på regeringssidan:
dess personal- och förvaltningsorganisation. En lösning av dessa
frågor måste emellertid, som redan inledningsvis understrukits, bygga på
en klar uppfattning om ordningen för själva riksdagsarbetet.

Vid en bedömning, om 1949 års system visat sig hållbart med hänsyn
till utvecklingen därefter, är det naturligt att börja med att söka s. a. s.
kvantitativt uppskatta innebörden av denna utveckling och dess resultat
för riksdagens vidkommande. Till belysning härav har vissa siffror presenterats
i det föregående. Om desamma måste emellertid, som förut sagts,
fastslås att de knappast alls ger någon bild av utvecklingens »sakliga» innebörd
utan endast belyser riksdagsarbetets »yttre» utveckling. De kan ge
underlag för eu bedömning främst av riksdagsledamöternas egen aktivitet
men inte för en mätning av själva arbetsuppgifternas storleksordning. Om
denna begränsning iakttas, kan det emellertid otvivelaktigt sägas, att materialet
tillåter ganska klara slutsatser, särskilt om de allmänna tendenserna.
Med bortseende från detaljer och med viss förenkling kan följande
bild tecknas.

För periodens första decennium, 1950-talet, visar siffrorna i stort sett
ingen utveckling mot en ökning av riksdagsärendena. Med vissa variationer
upp och ned mellan de olika åren visar utgången ungefär samma bild som
ingången i fråga om både plenitid, fria motioner och följdmotioner. Däremot
ökade spörsmålen. För en bedömning av regeringsförslagens innebörd och
räckvidd ger siffrorna ingen vägledning; inte ens antalet propositioner är
till hjälp härvidlag, då detta som en rationaliseringsåtgärd inom departementen
nedbragts väsentligt.

Under 1960-talet har en kraftig expansion ägt rum. Motionerna har tilltagit
avsevärt i antal, ökningen ligger helt på de likalydande och är mer
än dubbelt större för de fristående än för följ dmotionerna. Jämför man
valåren 1952 och 1964, finner man en uppgång för de fria motionerna med
cirka 70 % och för följ dmotionerna med cirka 30 %. En försiktig jämförelse
mellan 1950-talets genomsnitt och vad som synes vara en »säker» slutnivå
för perioden ger siffrorna drygt 50%, resp. drygt 20%. Spörsmålen har
fortsatt att öka. Ett viktigt led i denna utveckling utgör införandet av särskilda
frågestunder. Plenitiden har utsträckts väsentligt om än inte i proportion
till det ökade motionerandet och spörsmålsframställandet.

De angivna huvuddragen i utvecklingen är enligt utredningens bedömning
ej ägnade att förvåna. Otvivelaktigt innebar 1950-talets sista andrakammarperiod
— med folkomröstningen och koalitionsregeringens avlösning år 1957,
riksdagsupplösningen år 1958 in. m. — ett viktigt parlamentariskt genomgångsskede,
och det framstår därför som fullt naturligt att den även kom
att omfatta en gränslinje i det inre riksdagsarbetet.

Redan innan den stora ökningen av riksdagsärendenas antal satte in,
kom viktiga förändringar till synes. Belysande är motionsstrukturens väx -

lingar mellan åren 1956, 1957 och 1959. Totalsiffrorna antyder ingen omställning:
904, 809 resp. 798. Men fördelningen på motionstyper visar markanta
förändringar. Ser man på proportionerna mellan likalydande och enkammarmotioner,
finner man år 1956 den sedvanliga dominansen för de
förra, 575 mot 329. Följande år företedde en kraftig nedgång av de likalydande,
till 474, och en obetydlig uppgång för enkammarmotionerna, till 335,
vilket gav de senare deras ojämförligt högsta andel av totalsiffran under
perioden. Är 1959 åter var förhållandet radikalt förändrat, med en åtskilligt
starkare dominans för de likalydande än år 1956: 551 mot 247. Motsvarande
omkastningar finner man i fördelningen på fristående motioner och följdmotioner:
296 mot 608 år 1956, 191 mot 618 år 1957, 258 mot 540 år 1959.
Det är tydligt, att år 1957 utgjorde ett »avvaktande» genomgångsår och år
1959 ett begynnelseår för en ny utveckling. År 1960 inledde så det nya skedet,
med en kraftig ökning av motionsinitiativens antal, från 798 föregående år
till 944, en uppgång som väsentligen låg på likalydande och fristående motioner.

Frågan är vilka konsekvenser som bör dragas av den här skisserade utvecklingen.
Det kan vara naturligt att till en början framkasta spörsmålet,
om det möjligen gäller en tillfällig uppgångsperiod som kan antagas småningom
bli följd av en återgång mot 1950-talets förhållanden. Enligt utredningens
bedömning saknas grund för ett sådant antagande. Man torde i stället
böra betrakta läget så, att statsuppgifternas kraftiga expansion och
stegrade komplikation först vid övergången från 1950- till 1960-talet slagit
igenom i det interna riksdagsarbetet i form av en allmän ökning av riksdagsiniliativen.
Redan tidigare hade utvecklingen uppenbarligen kommit till
uttryck i riksdagsarbetet genom ärendenas vidgade sakliga omfattning och
högre svårighetsgrad, men denna sida av utvecklingen kan som tidigare
framhållits inte belysas med de framtagna siffrorna. Riksdagsiniliativens
antal har rimligen påverkats av de parlamentariska förhållandena. Att regeringsmakten
i periodens början delades av två partier, tillsammans representerande
betydligt över hälften av båda kamrarnas ledamöter, bör ha haft
en återhållande verkan på riksdagsinitiativens antal, och det är endast dessa
antalssiffror som bär har kunnat mätas.

Om den fortsatta utvecklingen är det naturligtvis svårt att göra förutsägelser.
Enligt utredningens mening är det emellertid mera realistiskt att
räkna med en fortsatt uppgång, inte bara i fråga om regeringsförslagens
räckvidd utan även beträffande riksdagsinitiativens såväl omfattning som
antal, än att kalkylera med en avmattning av den nuvarande aktiviteten.

Bör en minskning av arbetsbördan eftersträvas?

Det är utan vidare tydligt, att den ordning för riksdagsarbetet, som skisserades
vid 1949 års reformer, inte varit i allo anpassad efter en sådan
arbetsvolym som förekommit under de senare riksdagsåren. Då man har
alt ta ställning till frågan, på vad sätt en ändamålsenlig ordning bör sökas,
ligger det nära till hands att först överväga, om åtgärder hör vidtagas för

att nedbringa själva arbetsbelastningen. Denna fråga måste i sak gälla,
om man bör verka för en begränsning av riksdagsmännens aktivitet. Utredningen
ställer sig avvisande härtill. På frågan har anlagts i huvudsak följande
synpunkter.

Det är enligt utredningens mening inte bara naturligt utan även från
allmänt demokratiska synpunkter värdefullt, att samhällets dynamiska
utveckling och statsverksamhetens expansion återspeglas även i en stegrad
aktivitet inom riksdagen. Redan av detta skäl bör riksdagsinitiativens ökning
under senare år, särskilt mot bakgrunden av periodens första decennium,
betraktas som en riktig utveckling, som inte bör motarbetas. Härtill
kommer tungt vägande synpunkter av allmänt konstitutionell natur. Viktiga
karakteristika för det svenska statsskicket, som avsevärt skiljer detta
från åtskilliga andra parlamentariskt styrda länders, är utskottsarbetets
höga kvalitet och generositeten mot de enskilda ledamöterna. Till våra parlamentariska
traditioner hör, att riksdagsmännen inte bara har en vidsträckt
motionsrätt utan också får sina motioner underkastade en saklig
prövning, att de har en närmast obegränsad rätt att framställa spörsmål
till regeringen, som så gott som undantagslöst går i svaromål, och att varje
ledamot har fri yttranderätt i sin kammare. Enligt utredningens uppfattning
bör dessa principer upprätthållas till dess yttre förhållanden gör en revision
oundgängligen påkallad, något som ingalunda inträffat. Man bör heller
inte bortse från att utvecklingen inom riksdagen i viss mån torde ha påverkats
av regeringsinnehavets relativa permanens under lång tid. De förut
redovisade siffrorna angav alldeles klart, att den väsentliga ökningen av
riksdagsmännens aktivitet gått vid sidan av regeringsförslagen. Spörsmålen
har flerdubblats och av motionerna har de fristående ökat mer än dubbelt
så mycket som följ dmotionerna.

Det sagda innebär inte att utvecklingen enligt utredningens mening
skulle helt sakna negativa inslag och än mindre att man bör låta utvecklingen
löpa vidare utan att följa den med uppmärksamhet. Utredningen har
endast angett sin principiella utgångspunkt och skall något närmare utveckla
sin syn på de skilda delfrågorna.

Vad först beträffar motionerna kan det knappast förnekas, att de i vissa
fall kan framstå som mindre angelägna. Ofta upptas t. ex. samma ämne
med korta mellanrum utan att frågans läge kan antagas ha undergått någon
förändring. De fall, där man med fog kan anse en motion ha varit opåkallad,
är emellertid enligt utredningens uppfattning inte många, och de fall, där
en sådan motion verkligen lett till ett påtagligt merarbete för riksdagen,
ännu färre. Vad gäller de nyssnämnda återkommande motionerna måste
man t. ex. hålla i minnet både att det ofta har verkan på sikt, att en fråga
hålls aktuell, och att ärendet vid oförändrat ställningstagande från riksdagens
sida i regel bereder väsentligt mindre arbete, särskilt i utskottet,
än då det först upptogs.

Viss tvekan hyser utredningen emellertid inför tendensen mot att allt
flera motioner väcks i båda kamrarna. Om utvecklingen går därhän, att
varje motionär finner sig böra för understrykande av initiativets allvar söka
få till stånd en likalydande motion i medkammaren, måste detta leda till
ett ökat antal debatter i mindre ärenden i båda kamrarna, där man med fog
kunnat säga sig att det varit tillräckligt om frågan debatterats i den ena.
Ännu torde utvecklingen inte ha medfört några mera påtagliga olägenheter
av denna art, men en återgång till tidigare motionspraxis kan på sikt vara
till fördel.

Väsentligen aktualiserar emellertid motionernas ökning enligt utredningens
mening synpunkten, att utskottsarbetets höga kvalitet bör uppräthållas
även vid en stegrad arbetsvolym. Detsamma gäller självfallet propositionerna.
Liksom departementen satt in ökade resurser på regeringsförslagens
beredning, bör riksdagen ha uppmärksamheten fäst på att utskottsberedningen
av såväl propositioner som motioner även framdeles hålls på
den kvalitativa nivå, som varit utmärkande för utskottsväsendet.

I fråga om spörsmålen kan man enligt utredningens uppfattning, liksom
beträffande motionerna, knappast komma ifrån, att de ibland kan framstå
som mindre angelägna. Otvivelaktigt kan det i vissa fall sägas, att ledamoten
likaväl kunde ha skaffat sig ett svar på egen hand och att det upptagna
ämnet inte heller varit av mera påtagligt intresse från debattsynpunkt.
Dessa fall är emellertid fåtaliga och leder inte till debatter som är av betydelse
för plenitidens längd. Man bör enligt utredningens mening i stort
sett bortse från att det förekommer mindre befogade frågor och i stället
beakta spörsmålsinstitutens allmänna parlamentariska betydelse. Av flera
skäl kan man säga, att dessa hör till de mest värdefulla inslagen i riksdagsarbetet.
De ger ledamöter möjlighet att ta upp frågor och därmed aktivt
engagera sig i riksdagsverksamheten, även om de saknar fast utskottsplacering.
Vidare innebär spörsmålsinstituten en möjlighet att hålla en löpande
kontakt med väljarna och deras särskilda aktuella intressen. Ämnen
av speciell, kanske lokal karaktär, som inte lämpar sig för motionsinitiativ,
kan upptas spörsmålsvägen. Ytterligare ger dessa institut en viktig
möjlighet att överlägga om aktuella ämnen i kamrarna. Av dessa skäl bör
man enligt utredningens mening inte söka motverka frågandet i riksdagen.
Av vikt är också att uppmärksamma, att statsråden som redan påpekats
närmast undantagslöst ger svar på framställda spörsmål.

Ett drag i utvecklingen, som kan motivera en viss tvekan, synes emellertid
vara det starkt ökade antalet interpellationer. Införandet av frågestunder
har medfört en viss minskning av interpellationerna, men ökningen av antalet
enkla frågor mer än uppväger denna nedgång. Åtminstone på sikt
vore det otvivelaktigt en fördel, om det ökande framställandet av spörsmål
mer än hittills kom till uttryck genom flera enkla frågor. Vad dessa beträffar
förekommer det i praxis mera sällan, att andra ledamöter än fråge -

3—S14806

ställaren deltar i debatten, ehuru sådant inte brukat förvägras. Särskilt
så länge interpellationsdebatterna är så många som för närvarande, måste
det vara ett klart önskemål att frågedebatterna begränsas till frågande och
svarande, om inte mycket vägande skäl föreligger för ett vidgat meningsutbyte.

En viktig förmån för riksdagens ledamöter är deras fria yttranderätt i
kammardebatterna. Dessa utgör ett vanskligare ämne än motionerna och
spörsmålen. Åtskillig kritik har, särskilt utom men även inom riksdagen,
riktats mot kammardebatterna enligt nuvarande ordning. Regler om talarbegränsning
har förordats från skilda håll. De kritiska synpunkter som
sålunda framförts kan enligt utredningens uppfattning väl inte avfärdas
som grundlösa, men diskussionen i ämnet synes ha präglats av en viss
ensidighet och har inte alltid beaktat de verkliga förhållandena. Man måste
främst beakta två omständigheter, som båda berörts i det föregående. För
det första har plenitiden inte ökat i proportion till arbetsvolymens tillväxt.
För det andra visar företagna undersökningar, att man knappast kan allmänt
sett kritisera kammaranförandenas längd, och att de långa anförandena
till största del hålls av huvudtalare. Frågan gäller alltså väsentligen, om det
hålls för många anföranden. Utredningen vill inte förneka, att det under
varje session förekommer debatter, där de anförda synpunkterna likaväl
kunde ha framförts av ett mindre antal talare. Då man kritiserar den
gällande ordningen i detta hänseende, måste man emellertid beakta ytterligare
två synpunkter utöver de nyss anförda. Till en början innebär gällande
utskottsregler, att en mycket stor del av ledamöterna, särskilt i andra
kammaren, saknar möjlighet att aktivt deltaga i utskottsarbetet. Bereder
man inte ledamöterna bättre sysselsättning i utskotten, är det svårt att införa
begränsningar av antalet talare vid kamrarnas överläggningar. Vidare kan
det onekligen sägas, att olägenheterna av de många och långa arbetsplena
under kamrarnas mest belastade tidsperioder knappast bör i första hand
tillskrivas mängden av anföranden, så länge det är normalt, att av vårsessionens
plenitid, remissdebatten frånräknad, närmast lika stor del är förlagd
till maj månad som till hela den föregående tid, under vilken arbetsplena
kan hållas. En sådan ordning medför naturligtvis bl. a., att åtskilliga talare,
som velat yttra sig i ett ärende, ser sig nödsakade att avstå eller i vart fall
att väsentligt avkorta sina anföranden.

Det vill alltså synas som om frågan om begränsning av kammaranförandena
måste ses i ett större perspektiv än som vanligen sker. Kammararbetets
planering över riksdagsåret och utskottsorganisationens uppbyggnad måste
föras in i bilden. Hela detta frågekomplex måste uppenbarligen bli föremål
för grundliga och förutsättningslösa överväganden, men i detta sammanhang
kan begränsning av ledamöternas yttrandefrihet inte upptas till
prövning. Härför talar också att riksdagen innevarande år, med godkän -

nande av konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, avslagit en motion i ämnet.
Det bör även fortsättningsvis ankomma på partigrupperna och de enskilda
ledamöterna att tillse, att debatterna inte blir onödigt långa.

Huvudkonsekvenser av utvecklingen efter år 1949

Av det anförda har framgått att man enligt utredningens uppfattning
varken kan räkna med att arbetsökningen under senare år varit av tillfällig
karaktär eller bör, annat än i ringa mån, söka motverka utvecklingen.
Detta leder till att riksdagen bör anpassa sig efter en väsentligt större
arbetsmängd än som förutsattes vid 1949 års reformer. Hur stor ökning
man bör räkna med kan bli föremål för olika uppskattningar. Utredningen
har för sin del funnit, att man bär uigå från att arbetsvolymen under ett
vanligt riksdagsår ligger minst 50 % över 19^9 års nivå. Under särskilt
hårt belastade år, såsom valår, bör man vara beredd på en ännu väsentligt
större arbetsbörda. Man måste vidare, av skäl som anförts i det föregående,
ta med i beräkningen, att utvecklingen även i fortsättningen kan komma att
innebära en successiv ökning av arbetsvolymen i samma takt som hittills
under 1960-talet.

Frågan blir, vilka åtgärder som bör vidtagas i riksdagsarbetet för att
anpassa detta bättre än som för närvarande är fallet till den allmänna
utvecklingen. Enligt utredningens mening ligger det i öppen dag, att de
viktigaste bristerna för närvarande utgörs av den ytterst ojämna arbetsfördelningen
över riksdagsåret och av svagheter i organisationen, främst
personal- och förvaltningsorganisationen men i viss mån även utskottsväsendet.
Allmänt sett bör man enligt utredningens bedömning sträva efter
en fastare ordning över huvud, såväl i det löpande arbetet som i den yttre
organisationen.

Utan en anpassning efter de ändrade förhållandena måste man befara
en successiv försvagning av riksdagen på två sätt. Dels måste man räkna
med att riksdagens allmänt politiska ställning och betydelse minskas. Dels
kan man i längden knappast undgå en sådan försämring av det utförda arbelets
kvalitet, som utredningen anser böra undvikas.

I de närmast följande underavsnitten i denna avdelning upptar utredningen
de olika frågor, som direkt berör riksdagsarbetet. Tyngdpunkten
förläggs därvid till spörsmålen om arbetsfördelningen under riksdagsåret
och om utskottsorganisationen. Med hänsyn till att ämnena är välkända och
behandlats både av författningsutredningen och av tidigare utredningar
rörande riksdagsarbetet (främst i SOU 1931: 26, 1944: 8 och 1947: 79) har
utförligare framställningar om gällande regler och om frågornas tidigare behandling
ansetts kunna undvaras.

Sessionstiden

Den första fråga, som rent logiskt bör uppställas i detta sammanhang,
är om den kraftiga ökningen av riksdagens arbetsmängd bör föranleda en
utsträckning, eventuellt en omläggning av sessionstiden.

De gällande bestämmelserna (2 § riksdagsordningen) innebär i första
hand, som välkänt är, att vårsessionen skall börja den 10 januari — eller
om helgdag då inträffar påföljande dag — och vara avslutad den 31 maj, och
att höstsessionen skall börja tidigast den 16 oktober för att därefter fortgå
så länge det erfordras, vilket kommit att normalt innebära till veckan före
julhelgen. Bland övriga bestämmelser i ämnet är närmast två förtjänta
en erinran, oaktat de nästan helt saknat betydelse i praktiken. Till en början
har det särskilt angetts, att höstsession förutsätter beslut om uppskov med
ärenden från vårsessionen, och det har även medgetts, att vårsessionen får
utsträckas till den 15 juni, om framlagda ärenden bedöms kunna vara behandlade
den dagen. Vidare har en ovillkorlig rätt stadgats att få till stånd
extra session både för regeringen och för ett visst antal ledamöter i någondera
kammaren. Det räcker med en begäran endera från 65 förstakammarledamöter
eller från 100 andrakammarledamöter för att extra session skall
inkallas; särskilt skäl för framställningen skall uppges, men någon rätt
att underkänna skälet föreligger inte.

De angivna bestämmelserna medger två slutsatser av betydelse i detta
sammanhang. Det står till en början klart, att man vid 1949 års reformer
inte räknade med att höstsession skulle bli nödvändig varje år. Detta beriktigas
av motiven (SOU 1947:79, prop. 1948:244, SäU 1948: 1). Redan
det förhållandet, att höstsession inte kunnat undvikas något år utan att
tvärtom dessa sessioner fått behandla en allt större del av riksdagsårets
ärenden, visar att utvecklingen gått ifrån 1949 års regler. Vidare står det
alldeles klart, att bestämmelserna om extra sessioner öppnar möjlighet
för vilken utsträckning av sessionstiden som helst; enda formella begränsningen
ligger i att riksdagen senast den 31 maj måste övergå från en session
till en annan och alltså inte kan fortsätta löpande, något som medför ett
visst formellt besvär beträffande budgetärenden — varom närmare i det
följande —• som dock är av helt underordnad betydelse från praktisk synpunkt.
I samband med 1949 års reformer utsädes det klart, att extra
sessioner borde utgöra undantagsfall. Stor vikt lades vid att ledamöterna
normalt skulle få ett ostört sommaruppehåll i riksdagsarbetet den 1 juni—
den 15 oktober. Skulle riksdagen finna, att arbetsökningen sprängt ramen
för 1949 års »normalsystem», fordras emellertid ingen grundlagsändring
för att åstadkomma en längre sessionstid, och man kan inte heller med
något fog göra gällande, att ett sådant handlande skulle i sak om än inte till
form vara grundlagsstridigt.

Utredningen har för sin del funnit uppenbart, att någon allmän utsträckning
av sessionstiden inte är motiverad. Så länge stora delar av den nuvarande
sessionstiden är så föga väl tillvaratagna som nu, måste det vara

klart olämpligt att förlänga sessionerna. Först då man kan säga sig, att
hela den för närvarande normala riksdagstiden blivit i sådan grad ianspråktagen,
att en ytterligare belastning inte bör ske, bör en utsträckning övervägas,
och då måste man också mot varandra väga alternativen längre riksdagsvecka
eller längre sessionstid.

Trots det sagda har utredningen funnit anledning att i detta sammanhang
erinra om de gällande sessionsreglernas innebörd. Det är sålunda tydligt,
att dessa öppnar möjlighet även för mindre långtgående reformer än
en allmän förlängning av riksdagstiden. En nära till hands liggande utväg
för att lösa det svårbemästrade majproblemet, om detta inte kan klaras på
annat sätt, är t. ex. att uppskjuta några större ärenden från maj till en
kort extra session omfattande två eller tre arbetsplena under veckan före
midsommar. Utredningen ställer sig för närvarande klart avvisande även
till detta alternativ och anser andra vägar böra i första hand prövas för
att åstadkomma en bättre ordning än den nuvarande. Skulle emellertid de
andra vägarna inte leda till resultat och arbetsmängden fortsätta att öka,
torde det bli ofrånkomligt att ta lösningar av den angivna typen under övervägande.

Arbetsfördelningen över riksdagsåret

Det har framgått av det redan sagda, att utredningen betraktar den ojämna
arbetsfördelningen över riksdagens sessionstid som den största olägenheten
av den nuvarande ordningen. Den mycket starka arbetsanhopningen i kamrarna
under sessionernas slutskeden och den särskilt för det stora antalet
ledamöter utan fast engagemang i utskottsarbetet mycket ringa belastningen
under andra tider innebär ett system, som enligt utredningens uppfattning
är klart otillfredsställande inte minst från allmänt parlamentariska synpunkter.
Det motsvarar knappast riksdagens och riksdagsuppgifternas betydelse.
Utredningen bortser inte från att många ledamöter väl numera
inställt sig på den nuvarande ordningen, och att denna kanske renlav i en
del fall kan anses även innebära vissa fördelar, bl. a. vad gäller upprätthållandet
av arbete och uppdrag vid sidan av riksdagen. En fortsatt ökning av
arbetsvolymen skulle emellertid frammana reformer oavsett bedömningen av
dagsläget, och som redan förut understrukits är det enligt utredningens
uppfattning angeläget, att riksdagen i tid anpassar sig efter ändrade förhållanden.
Utvecklingen hade enligt utredningens mening i och för sig motiverat
reformer redan tidigare, men författningsutredningen och övervägandena
kring dess betänkanden har lagt hinder i vägen. Alldeles oavsett hur man
bedömer arbetsutvecklingen ger också de nyss anförda principiella synpunkterna
eu klar anvisning om att en ny ordning måste eftersträvas.

Det bereder otvivelaktigt väsentliga svårigheter alt inom ramen för de
nuvarande grundlagsbestämmelserna åstadkomma eu fullgod lösning av

ifrågavarande problem. Åtskilligt bör emellertid kunna uträttas på det praktiska
planet utan grundlagsändringar.

Den första delfråga, som bör upptagas till övervägande, är naturligen
arbetsfördelningen mellan vår- och höstsessionerna.
Denna arbetsfördelning åstadkommes med hjälp av uppskovsreglerna (58 §
riksdagsordningen).

De välkända gällande bestämmelserna innebär i huvudsak, att kamrarna
äger genom sammanstämmande beslut uppskjuta behandlingen av proposition,
framställning från något riksdagens verk eller motion, som inte berör
riksstaten, från en session till en annan. Uppskov kan även beslutas från en
riksdag till nästföljande, om inte andrakammarval förrättas dessförinnan.
Ett ärende får aldrig uppskjutas längre än att det blir avgjort året efter
det då det väcktes. Uppskov besluts på framställning av vederbörande utskott,
som skall ha inhämtat yttrande av talmanskonferensen. Kamrarna
äger emellertid även uppskjuta behandlingen av ett utskottsutlåtande, något
som inte skett i praxis.

Uppskovsinstitutet infördes år 1949 i det dubbla syftet att ge riksdagen
en möjlighet att reglera arbetsbelastningen mellan vår- och höstsessionerna
och ett maktmedel för att motverka olägenheter i riksdagsarbetet av all
propositioner avlämnas för sent. Båda dessa synpunkter är aktuella i dagens
läge.

Det förut redovisade materialet gav vid handen, att uppskovsinstitutet
begagnats flitigare under senare år men att höstsessionerna i förhållande till
sin längd är väsentligt mindre arbetstyngda än vårsessionerna. En första
åtgärd för att åstadkomma en jämnare arbetsbelastning över riksdagsåret
måste tydligen bli att i avsevärt större utsträckning än hittills uppskjuta
ärenden från vår- till höstsessionerna. En fråga, som förtjänar närmare övervägande,
är efter vilka normer detta bör ske.

De anförda siffrorna visade, att fristående motioner klart dominerar bland
uppskovsärendena, medan antalet uppskjutna propositioner är ringa. Även
om man beaktar tendensen mot att propositioner i något större utsträckning
än tidigare framläggs först under höstsessionerna, finner man, att dessa
sessioners propositionsarbete är avsevärt mindre än vårsessionernas. Omkring
4/5 av propositionerna behandlas normalt under vårsessionerna, vartill
kommer hela statsverkspropositionen. Av de fristående motionerna har
under senare år omkring Vs uppskjutits till höstsessionerna.

Det står av flera skäl klart, att en lösning av arbetstid ämningsproblemet
inte bör i första hand sökas i ett utvidgat uppskovsförfarande beträffande
fristående motioner, och att över huvud möjligheterna att nå önskade resultat
på denna väg är begränsade. Till en början framstår det som från
allmänt parlamentarisk synpunkt oriktigt att antaga en princip, enligt vilken
riksdagsinitiativen a priori skall i fråga om riksdagsbehandlingen sättas
i efterhand i förhållande till regeringsförslagen. Den disproportion i
förevarande hänseende, som redan nu framkommit mellan propositioner

och motioner, synes inte böra ökas. Vidare är det uppenbart, att ett propositionsärende
av någon omfattning betyder lika mycket för kamrarnas arbetstid
som flera motionsärenden. Slutligen måste det uppmärksammas att
motionsärendena har väsentlig betydelse under den mindre arbetstyngda
tiden i riksdagens början, medan den besvärande perioden i vårsessionens
slut helt domineras av propositionsärenden; endast ett ringa fåtal fristående
motioner föranleder beslut under de fyra sista veckorna. Ett uppskovsförfarande
får naturligtvis inte innebära, att man flyttar ärenden från vårsessionens
lugnaste skede till höstsessionen.

Det sagda innebär inte att utrymme enligt utredningens mening skulle
saknas för ytterligare uppskov med motionsärenden. Om endast proportionen
till regeringsförslagen inte förändras till riksdagsinitiativens nackdel,
synes det alltjämt föreligga viss möjlighet att överflytta flera motionsärenden
till efter sommaruppehållet. Sålunda skulle uppskov med ett antal
motioner, som nu brukar komma fram till behandling i kamrarna under april
månad, kunna även på det sättet främja en bättre ordning, att utskotten
skulle få större möjlighet att bereda propositionsärenden, som annars skulle
redovisas senare.

Den första och viktigaste åtgärden för att åstadkomma en jämnare arbetsfördelning
mellan sessionerna måste emellertid bli att i avsevärt större
omfattning än hittills besluta om uppskov med behandlingen av propositioner.
Beaktar man, att statsverkspropositionen behandlas under vårsessionen,
lär man kunna säga sig att en rimlig belastning av höstsessionen skulle
förutsätta, att omkring hälften av de övriga propositionerna behandlades
under densamma. Det är också värt att beakta, att en likartad saklig arbetsbörda
under sessionerna kan vara av betydelse. Då budgetarbetets tyngdpunkt
med nuvarande bestämning av budgetåret alltid måste vara förlagd till vårsessionen,
måste det vara angeläget att tillse, att höstsessionerna inte får en
alltför ringa del av det övriga propositionsarbetet.

Med anknytning till det sist sagda bör den punkt i uppskovsreglerna något
beröras som avser budgetärenden. Inga ärenden som »berör riksstaten»
kan uppskjutas till annan session. Vid läsningen av denna punkt måste det
beaktas, att ett system med öppna tilläggsstater för löpande budgetår sedan
länge är införlivat med budgetpraxis, men att grundlagsregeln endast avser
ärenden som anknyter till riksstaten. Det är alltså fullt möjligt att uppskjuta
behandlingen av ett budgelärende, även om regeringens äskande hänför
sig till riksstaten för det kommande budgetåret. Den tekniska förutsättningen
är endast, att riksdagen först beslutar att ärendet skall prövas
inom ramen för eu blivande lilläggsstat. Hemställan därom och om uppskov
kan naturligtvis upptagas som två punkter i samma utskottsutlåtande.
Den angivna möjligheten är av särskild betydelse att uppmärksamma med
hänsyn till att just budgetärendena sedan lång tid — långt före år 1949 —
varit ett dominerande inslag i riksdagsarbetet under de hårdast belastade

perioderna på våren. Man kan med fog hävda, att eu verklig arbetstidämning
över huvud inte kan åstadkommas, om en annan ordning för budgetärendenas
handläggning inte kan fås till stånd. Utredningen har inte med det sagda
velat ge sitt förord för ett omedelbart igångsättande av uppskovsförfarande
med budgetfrågor. Även här bör man först försöka att med åtgärder av mera
ingripande natur åstadkomma det önskade resultatet. Det är emellertid
utredningens uppfattning, att man redan nu bör ha uppmärksamheten fäst
på uppskovsmöjligheten och, om det visar sig att vårsessionens slutskede kan
förutses bli alltför arbetstyngt, noga överväga att ta den i bruk.

Frågan om uppskov med ett regeringsförslag innefattar ofta en fråga
om dagen för den föreslagna reformens ikraftträdande, vanligen om detta
skall ske redan den 1 juli samma år eller först vid årsskiftet. Det är av
vikt, att riksdagen inte avstår från en verklig sakprövning i detta hänseende.
Det skulle uppenbarligen vara betänkligt om riksdagen — som ensam
innehar finansmakten och är jämställd med regeringen i fråga om den centrala
lagstiftningsmakten — skulle av tidsskäl inskränka sin prövning av
framlagda förslag. Riskerna härför kan med hänsyn till arbetsutvecklingen
knappast negligeras.

En avgörande faktor för riksdagens ställningstagande till uppskovsfrågorna
är naturligtvis alltid vid vilka tidpunkter regeringsförslagen framlagts.
Under en lång följd av år har uppmärksamhet varit riktad mot förhållandena
i detta hänseende. Som ovan antecknats var ett av huvudmotiven för
uppskovsreglernas införande år 1949, att riksdagen borde få ett maktmedel
gentemot regeringen som kunde ge en verksam möjlighet att motverka arbetsanhopning
i riksdagen till följd av för sent avlämnade propositioner. Särskilt
mot denna bakgrund kan det sägas vara något förvånande, att propositioner
i så pass ringa utsträckning blivit föremål för uppskovsbeslut. Man
kan inte göra gällande, att förhållandena blivit påtagligt bättre under senare
år vad gäller tiderna för propositioners avlämnande. Tvärtom uttrycktes
under innevarande år allvarliga bekymmer från riksdagens sida. Ett ökat
uppskovsförfarande beträffande propositioner skulle i detta läge allenast
innebära ett fullföljande av en av huvudtankarna bakom 1949 års uppskovsregler.
Det bör också uppmärksammas, att propositionstiderna återverkar
på uppskovsmöjligheterna beträffande motioner: kommer propositionerna
sent, nödgas utskotten under väntetiden behandla motioner som annars med
fördel kunnat uppskjutas till höstsessionen. Om praxis inte ändras i riktning
mot flera uppskov med regeringsförslag, kan därigenom resultatet under
särskilt besvärliga år med många sena propositioner bli en förstärkt
snedbelastning genom att en del av vad som planerats för höstsessionen
redan fått arbetas undan under vårsessionen.

Utredningen skall härefter övergå till de frågor, som är förknippade med
arbetsfördelningen inom sessionerna och börjar därvid med
höstsessionerna såsom innefattande de minsta problemen.

Det framstår för utredningen som klart, att det inte bör bereda mera
påtagliga svårigheter att få till stånd en jämnare arbetsgång under höstsessionerna.
För förberedandet av de ärenden, som uppskjutits från vårsessionen,
står hela sommaruppehållet till förfogande. Om utskottskanslierna
ges i uppgift att mellan sessionerna bearbeta höstens ärenden, bör riksdagens
arbete kunna i full utsträckning komma i gång omedelbart efter sessionens
början. I viss omfattning förekommer det redan nu, att utskottstjänstemän
står till förfogande även under sommaruppehållet. Detta bör enligt utredningens
uppfattning göras till huvudregel.

Eu särskild fråga i sammanhanget är i vad mån utskotten själva kan och
bör arbeta mellan sessionerna. Delade meningar om grundlagsenligheten av
ett sådant förfarande har tidigare framkommit. Utredningen har för sin del
inte kunnat finna några hinder föreligga för utskottssammankoinster mellan
sessionerna, i vart fall inte om det formella beslutsfattandet hänförs till
sessionstid. Likaväl som utskotten kan samlas under sommaren för gemensamma
resor, måste de kunna överlägga om riksdagsärendena under samma
tid. En annan sak är om utskotten bör hålla sammanträden mellan sessionerna.
Enligt utredningens mening bör detta endast ske i begränsad utsträckning.
Det väsentliga är att kansliarbetet utförs. Därefter kan det, beroende
av utskottens arbetsbelastning från fall till fall, vara lämpligt att
något eller ett par sammanträden hålls före sessionens början, så att utlåtanden
kan färdigställas för bordläggning genast efter det att riksdagen samlats i
oktober. Som huvudprinciper bör gälla, att utskottskanslierna arbetar under
sommaruppehållet i den omfattning som ärendenas antal och svårighetsgrad
motiverar, med sikte på att senast den 1 oktober tillställa ledamöterna
material i ärendena, och att utskottet därefter, om bordläggning av utlåtanden
inte därförutan kan ske under höstsessionens första vecka, håller
något eller ett par sammanträden i början av oktober månad.

Ett sådant tillgodogörande av sommaruppehållet för förberedelsearbete
inom utskottskanslierna, som utredningen förordar, skulle uppenbarligen
i avsevärd mån underlättas, om propositioner, som avses bli behandlade
under höstsessionen, i större utsträckning än nu gjordes tillgängliga, i
tryck eller underhandskorrektur, redan före sessionens början. Denna fråga
bör bli föremål för överläggningar med regeringen.

Med den här skisserade ordningen kan uppnås, att det vid varje höstsessions
början finns färdigt arbetsmaterial för kamrarna, vilket därefter
kan inplaneras jämte förväntade propositionsärenden till en någorlunda
jämn arbetsgång under sessionen. Det skulle också kunna bli möjligt att
på denna väg något förkorta höstsessionerna.

Med anknytning till det sist sagda vill utredningen något beröra frågan
om uppskov till nästfoljande riksdag, något som kan beslutas varje år utom
det sista i andra kammarens mandatperiod. Enligt utredningens mening
bör även denna möjlighet begagnas i större utsträckning än som hittills

skett. Samma slags synpunkter, som talar för ett större antal uppskov från
vår till höst, gör sig gällande även i detta sammanhang. Även höstsessionerna
företer nu en ojämn arbetsbelastning, med förskjutning mot slutskedet.
Helt lär denna inte kunna elimineras genom de reformer, som här föreslagits,
då den delvis beror på sent avlämnade propositioner. Det framstår
som naturligt, att möjligheten att överflytta behandlingen av sådana ärenden
till vårsessionens början, som alltid utgör kamrarnas minst belastade
tid, blir föremål för överväganden, något som nu endast sällan sker.

Uppenbart är emellertid, att den sist diskuterade uppskovsmöjligheten
endast skall begagnas, där behov föreligger att avlasta en höstsessions slutskede
eller det befinns möjligt och önskligt att avsluta sessionen tidigare
eller sakliga skäl eljest föreligger. Uppskov bör naturligtvis inte innebära
endast att riksdagen skjuter en del av sin arbetsbörda framför sig. Av detta
skäl bör, som även framgått av det förut sagda, i första hand propositioner
ifrågakomma till uppskov.

Betydligt mera svårbemästrade problem möter då det gäller att söka
åstadkomma en jämnare arbetsfördelning över vårsessionerna. De reformer,
som föreslagits i det föregående, är i och för sig ägnade att åstadkomma en
ej obetydlig avlastning av vårsessionens slutskede: direkt genom att propositioner
uppskjuts till höstsessionen och indirekt genom att ökade uppskov
med motionsärenden ger utskotten större möjligheter att sätta in sina
resurser på behandlingen av sådana ärenden, som skall avgöras av kamrarna
under vårsessionen. En sådan utjämning av arbetet över sessionen,
som bör eftersträvas, kan emellertid inte uppnås utan ytterligare åtgärder
i det interna riksdagsarbetet.

Det är uppenbart, att vad som måste eftersträvas är en genomgående tillbakaflyttning
av ärendenas behandling, från maj och tillbaka. En forcering
av arbetet i riksdagens början är meningslös om den inte motsvaras av en
tidigareläggning av maj ärendena. Klart är emellertid att en snabbare och
mera effektiv start i utskottsarbetet än för närvarande, omedelbart efter den
allmänna motionstidens utgång, efter förberedelsearbete i utskottskanslierna
under januari månad — då ju i vart fall statsverkspropositionen och en del
annat arbetsmaterial redan föreligger — skulle få gynnsamma återverkningar
för den senare delen av sessionen.

Vad som i första hand erfordras för att nå önskvärda resultat är en utbyggd,
för kammare och utskott gemensam arbets planering. Otvivelaktigt
har väsentliga framsteg gjorts i detta hänseende under senare år, ehuru ansträngningarna
i huvudsak uppvägts av arbetsmängdens ökning. Utredningen
ser det som en grundförutsättning för en bättre ordning i riksdagsarbetet,
att den planering och det samarbete som nu sker vidareutvecklas
och får såvitt möjligt fasta former. Utredningen vill i detta sammanhang
erinra om att önskemål i samma riktning framförts under en följd av år,
ehuru man först på senare tid sett mera påtagliga resultat. Sålunda för -

ordade t. ex. redan 1943 års utredning rörande riksdagens arbetsformer
(SOU 1944: 8, sid. 22 och 57), att utskottsordförandena skulle var fjortonde
dag lämna skriftliga uppgifter till talmännen angående utskottens arbete.
Ett liknande system, med talmanskonferensen som centralorgan, bör
komma till stånd. Planeringen måste börja i utskotten och genomföras omedelbart
i riksdagens början. Varje utskott bör skyndsamt söka vinna överblick
över både vilka ärenden som lämpligen kan uppskjutas till höstsessionen
och vilka ärenden som kan upptagas till behandling omedelbart efter
allmänna motionstidens utgång. För budgetutskotten föreligger statsverkspropositionen
redan efter riksdagens öppnande; för övriga utskott bör det
finnas möjlighet att så snart motionstiden utgått utvälja några ärenden varmed
arbetet kan börja första veckan i februari. Enligt utredningens bedömning
måste det i varje utskott finnas förutsättningar att framlägga några utlåtanden,
varav åtminstone något som föranleder debatt i kamrarna, i sådan
tid att ett arbetsplenum av någorlunda omfattning kan äga rum den första
onsdagen efter den 15 februari. För arbetet under sessionens senare del har
naturligtvis tiderna för propositionernas avlämnande stor betydelse, men
en verksam planering på riksdagens sida måste bidraga till att minska
olägenheterna av förskjutningar i detta hänseende.

Det är, som redan förut framhållits, av vikt att även budgetärendena
kan komma fram till behandling i kamrarna något tidigare än som nu sker.
Med hänsyn till deras antal och omfattning skulle redan en tidsvinst på
någon vecka få avsevärd verkan för de sista majveckorna. Det bör i sammanhanget
anmärkas, att särpropositioner rörande budgeten skall vara avlämnade
inom 70 dagar efter riksdagens öppnande, medan i övrigt gäller
en frist på 90 dagar (54 § riksdagsordningen). Särskilt mot bakgrunden av
den stora återhållsamhet, som riksdagen visat i fråga om uppskov med
propositioners behandling, framstår den nämnda regeln som en förmån för
budgetutskotten. Det bör även antecknas, att det ökade uppskovsförfarande,
som utredningen förordat i det föregående, självfallet bör omfatta även
sådana från riksstaten fristående propositioner, som bereds av budgetutskotten.
De av dessa som föranleder följdmotioner är emellertid regelmässigt
ringa till antalet — högst 10 under de fem vårsessioner som redovisats
i bilaga 2 — men de bör likafullt bli föremål för beaktande.

En specialfråga, som bör något beröras i sammanhanget, är utskottens
remissförfarande beträffande motioner. Det är naturligtvis riktigt och överensstämmande
med utvecklingen, att utskotten på denna väg inhämtar
uppgifter och synpunkter från utomstående myndigheter och organisationer.
Likväl har utredningen funnit fog för att rekommendera en något
större återhållsamhet i praxis än för närvarande. Ett alltför omfattande remissförfarande
minskar riksdagens möjligheter att få fram ärenden till behandling
redan i vårsessionens början. Det bör övervägas, om inte utredningsarbete
inom vederbörande utskottskansli och inhämtande av muntliga

upplysningar kan ersätta en särskild remiss. Vidare bör remisser inte utan
att särskilda skäl föreligger verkställas i andra ärenden än sådana, som
man är beredd alt uppskjuta till höstsessionen.

Av stor vikt är att planeringen utsträcks till att även omfatta löpande
kontakt mellan riksdagen och departementen rörande propositionerna. I
viss utsträckning förekommer det redan nu, att departementen i förväg tillhandahåller
utskottens föredragande personal korrektur till blivande propositioner,
så att visst förberedelsearbete kan ske. Särskilt där de tider för
propositionernas avlämnande inte innehålls, vilka uppges i den översikt,
som i riksdagens början överlämnas av statsrådsberedningen, synes riksdagen
ha berättigade anspråk på en service av angiven art.

Om arbetet i maj månad har slutligen uppmärksammats, att ett ganska
stort antal interpellationer, som framställts betydligt tidigare på året, i
vissa fall i januari eller februari, brukar besvaras då. Den ytterligare belastning
av den ändock hårt ansträngda plenitiden, som härigenom uppkommer,
framstår som högst otillfredsställande och bör undanröjas genom
kontakter med regeringen. Rörande spörsmålen i övrigt må anmärkas, att
sådana i förhållandevis stor omfattning också framställs i maj månad.
Även om utredningen som förut framhållits inte vill motverka spörsmålsinstitutens
begagnande, synes det vara rimligt att begära, att frågeställare
under vårsessionens slutskede uttryckligen anger, i vad mån de önskar ett
svar före höstsessionen, och om så är fallet även kan uppge ett bärande
skäl därför.

Riksdagens arbetsvecka

Innan utredningen övergår till en granskning av utskottsorganisationen,
skall riksdagens arbetsvecka något beröras, närmast från synpunkten vad
som bör anses vara en riktig tidsfördelning mellan kammare och utskott.

Till en början vill utredningen anteckna, att den inte funnit en utsträckning
av riksdagens arbetsvecka motiverad. Samma synpunkter gör sig här
gällande som i det föregående anförts i frågan om sessionstiden bör förlängas.
Riksdagen bör alltså enligt utredningens mening även fortsättningsvis
begränsa sitt arbete till tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar och
endast i utomordentliga fall ta övriga veckodagar i anspråk.

Vid sin granskning av arbetsveckans disposition har utredningen funnit
denna i det väsentliga tillfredsställande. Endast på en punkt synes en ändring
böra komma till stånd. Detta gäller frågestundernas förläggning. Den
nuvarande ordningen innebär, att utskottens arbete på tisdagarna måste
avslutas före kl. 15. På torsdagarna kan utskottssammanträden å andra
sidan pågå till kl. 16. Med hänsyn till att utskotten har större möjlighet att
börja sitt arbete tidigare på torsdagarna än på tisdagarna, till följd av att
de senare är riksdagsveckans första dag, skulle det innebära en värdefull

utjämning, om frågestunderna flyttas från tisdagar till torsdagar, överläggningar
härom bör upptas med regeringen.

Med den jämkning som sålunda föreslagits skulle riksdagens arbetsvecka
få följande disposition:

tisdagar utskottsarbete till kl. 16, bordläggningsplena med besvarande av
interpellationer kl. 16;

onsdagar arbetsplena kl. 10;

torsdagar utskottsarbete till kl. 16, frågestund i första kammaren kl. 16
och i andra kammaren kl. 16.30; och

fredagar antingen arbetsplena kl. 11 eller arbets- eller bordläggningsplena
kl. 14.

Förändringar i det normala schemat bör ske i sessionernas slutskede,
efter utskottsarbetets avslutande, efter samma principer som hittills.

Utskottsorganisationen

Då utredningen övergår till att behandla utskotten, är utgångspunkten,
att arbetsmängden ökat väsentligt utan att någon utvidgning eller omläggning
av utskottsorganisationen ägt rum.

Om de gällande bestämmelserna (främst 36 § riksdagsordningen) är det
tillräckligt att anteckna följande. Kamrarna skall årligen tillsätta tio gemensamma
utskott, med lika antal ledamöter från vardera kammaren. Ledamotsantalet
är på bindande sätt fastställt endast för utrikesutskottet, medan
för övriga endast angetts normalsiffror som kamrarna kan överskrida,
då något utskott »anmäler behov av förstärkning i ledamöternas antal».
Den sistnämnda punkten har i praxis ej tillämpats. För antalet suppleanter
anges i grundlag över huvud inga siffror utom för utrikesutskottet, för vilket
en bindande föreskrift gäller även i detta hänseende; i övrigt äger kamrairna
var för sig bestämma antalet suppleanter. De ständiga utskottens arbetsuppgifter
har angetts i grundlag, dock ej den interna fördelningen
mellan de tre lagutskotten. Om nuvarande regler i sistnämnda hänseende
hänvisas till framställningen i föregående avsnitt. Kompetensreglerna är på
två sätt dispensabla: genom den s. k. uppmjukade remissregeln och genom
möjligheten att tillsätta särskilda utskott. Den förra innebär, att fråga som
har nära samband med ämne tillhörande visst utskotts behandling må hänvisas
till detta utskott även om huvudreglerna skulle ha föranlett annat.
Särskilda utskott må tillsättas av kamrarna »när sådant finnes vara av
nöden» och övertar i så fall uppgifter som annars skulle ha ankommit på
ständigt utskott. Om ledamotsantal har inte stadgats. Sammansatt utskott
(47 § riksdagsordningen och 1!) § riksdagsstadgan) besluts av utskotten,
utan att ärendet uppkommer i kamrarna, och sker genom deputerade.

Utskotts uppdelning på avdelningar är ett för både grundlagarna och
riksdagsstadgan okänt förfarande, som emellertid har mycket gamla anor.
Det tillämpas för närvarande inom fyra utskott och har i praktiken mycket
olika innebörd. Statsutskottet arbetar på fem, bevillningsutskottet på två
avdelningar. I det förra utskottet har utvecklingen förskjutit tyngdpunkten
i arbetet allt starkare mot avdelningarna, medan det senare utskottet visar

rakt motsatt tendens; bevillningsutskottets avdelningar spelar en allt mindre
10II. Vidare uppdelar sig första lagutskottet på två avdelningar för granskningen
av riksdagens ombudsmäns berättelser. Slutligen brukar konstitutionsutskottet
uppdela sig på fyra avdelningar för läsningen av statsrådsprotokollen.
Avdelningar har i praxis inga uppgifter därutöver, utan dechargearbetet
är i övrigt helt förlagt till plenum. Dessa avdelningar utgör
sålunda de minst betydelsefulla.

Om utskottens ledamotsantal må följande antecknas:

30 ledamöter i statsutskottets plenum;

24 ledamöter i allmänna beredningsutskottet;

20 ledamöter i konstitutions-, bevillnings- och jordbruksutskotten; samt

16 ledamöter i utrikes-, banko- och lagutskotten.

Statsutskottets avdelningar omfattar vardera 6 ledamöter.

För samordningsuppgifter inom utskottsarbetet finns dels lagutskottsdeputerade,
som redan berörts i det föregående, dels budgetdeputerade. De
sistnämnda skall (19 § riksdagsstadgan) »under riksdagens lopp, i den utsträckning
sådant finnes påkallat, rådpläga i frågor, som angå budgetarbetet
i riksdagen». De bör vidare »verka för att största möjliga enhetlighet
vid budgetbehandlingen iakttages» och har slutligen »att föranstalta därom,
att lämpliga sammanställningar angaende statsverkets inkomster och
utgifter samt angående budgetarbetets fortgång inom riksdagen tid efter
annan delgivas kamrarnas ledamöter». I praxis utgörs deputerade av de
fyra budgetutskottens presidier, sålunda åtta ledamöter.

Vid sina överväganden rörande utskottsorganisationen har utredningen
till en början beaktat följande allmänna principsynpunkter.

Som förut nämnts har den gedigna utskottsberedningen alltid utgjort
ett viktigt karakteristikum för den svenska riksdagen. Möjligheterna och
önskvärdheten av att engagera ledamöterna i utskottsarbetet har därför
varit föremål för ständig uppmärksamhet och föranlett åtskilliga reformkrav.
För närvarande är läget, att 97 ordinarie utskottsplatser står till förfogande
för vardera kammaren med deras 151 resp. 233 ledamöter. Även
om man frånräknar talmän och statsråd och beaktar suppleanternas möjligheter
att deltaga i utskotten och värdet av föregående riksdagserfarenhet
för närmare engagemang i utskottsarbetet, måste man enligt utredningens
uppfattning säga sig, att den nuvarande organisationen inte ger möjligheter
för utskottssysselsättning av ledamöterna i den utsträckning som är önskvärd.
Läget vid 1965 års riksdag framgår av efterföljande tabell.

Tabell 6. Ledamöternas utskottsplacering vid 1965 års riksdag

utsk.

Utan

o = ordinarie plats, s = suppleantplats. UU = utrikesutskottet.

Vidare är det uppenbart, att den kraftiga arbetsökningen måste aktualisera
frågan, om inte utskottsorganisationen bör utbyggas. Särskild tyngd
får denna synpunkt, om den förenas med den nyssnämnda. Det kan onekligen
med fog göras gällande, att arbetsuppgifternas tillväxt ger större möjligheter
att tillgodose önskemålet om ökat utskottsengagemang för ledamöterna.

De förslag och rekommendationer, som utredningen i det föregående
framlagt rörande den allmänna ordningen för riksdagsarbetet, måste också
få en viss återverkan i förevarande sammanhang. En utjämning av arbetet
över riksdagsåret medför ökade anspråk på ledamöterna i fråga om deltagande
i kammararbetet. Det är ofrånkomligt, att ledamöterna under sådana
förhållanden måste kunna ställa berättigade krav på möjlighet till en mera
varaktig och aktiv sysselsättning i riksdagsarbetet än vad endast deltagandet
i plena innebär.

En synpunkt som är förtjänt att beaktas är ytterligare, att det kan ligga
ett särskilt värde i att riksdagsärendena oavsett sin skiftande beskaffenhet
blir föremål för beredning i likartade yttre foiuner. Den nuvarande organisationen
företer härvidlag betydande ojämnheter. Medan jordbrukshuvudtiteln
i dess helhet behandlas i ett tjugomannautskott, sker den sakliga
beredningen av övriga departementshuvudtitlar på sexmannaavdelningar i
statsutskottet. De inotionsärenden åter, som hänvisas till allmänna beredningsutskottet,
behandlas helt i plenum med 24 ledamöter. Lagutskotten
arbetar genomgående — med undantag för granskningen av JO:s och MO:s
äinbetsberättelser — i plenum med 16 ledamöter etc.

Betraktar man i stället rena arbetseffektivitetssynpunkter, är det tydligt,
att man inte kan generellt hävda att den nuvarande utskottsorganisationen
är otillräcklig och måste utvidgas. Ofta torde det snarast vara så, att utskotten
själva väl kan behandla de till dem hänvisade ärendena utan alltför
stor tidspress men att kanslierna saknar möjlighet att föra fram ärendena
i den takt som utskotten själva kunnat följa. Förstärkningar av personalorganisationen
— som alltså kommer att behandlas först i ett senare
betänkande — skulle otvivelaktigt vara av stor betydelse för utskottsarbetet.
Helt utan olägenheter är emellertid den nuvarande organisationen inte
ens från begränsade effektivitetssynpunkter. I viss utsträckning har förhållandet
för särskilt de mest arbetstyngda utskotten blivit, att man får
tillämpa en tidskrävande successivbehandling av ärendena, där parallell behandling
varit fullt möjlig sakligt sett och önskvärd med hänsyn till kammararbetets
fortgång.

Alla de synpunkter, som här antecknats, leder till att riksdagens utskottsorganisation
enligt utredningens mening måste bli föremål för en grundlig
och förutsättningslös prövning. En sådan kan inte ske i delta sammanhang,
där endast förändringar inom grundlagarnas ram kan ifrågakomina
och sådana blott på sätt som inte binder de fortsatta övervägandena rörande

törfattningsfrågan i stort. Det är därför nödvändigt att uppställa spörsmålet,
vad som i praktiken kan uträttas redan i detta sammanhang. Härvidlag
är att uppmärksamma, att grundlagarna ger riksdagen fri möjlighet att
utöka utskottsorganisationen genom tillsättande av särskilda utskott; den
enda förutsättningen för en sådan åtgärd är att kamrarna finner den vara
»av nöden», något som i dagens läge med hänsyn till arbetsutvecklingen
inte kan uppfattas som något band på handlingsfriheten. Ingenting hindrar
att utskottsorganisationen utökas genom inrättandet av »fasta» särskilda
utskott och inte heller att en sådan ordning inskrivs i riksdagsstadgan i
form av en föreskrift av rekommendationskaraktär. Åtgärder i denna riktning
kan inte heller binda för framtiden, då riksdagen naturligtvis kan
återgå till de i grundlagarna föreskrivna tio ständiga utskotten vilket år
som helst och utan några särskilda formaliteter över huvud.

De anförda principsynpunkterna leder enligt utredningens uppfattning
till att möjligheten att tillskapa ytterligare utskott måste allvarligt övervägas
redan i detta sammanhang. Därvid måste emellertid uppmärksammas
dels suppleantsystemet, dels konsekvenserna av kamrarnas olika ledamotsantal.
Dessa båda spörsmål sammanhänger nära med varandra, då en
huvudfråga uppenbarligen är hur många förstakammarledamöter som kan
beredas ordinarie utskottsplats utan att antalet tillgängliga suppleanter nedgår
till alltför ringa antal.

Utredningen har kommit till uppfattningen, att det är en brist i nuvarande
ordning att så många ledamöter har flera suppleanlplatser. En minskning
av antalet suppleanter, som innebär, att dessa ges en fastare anknytning
till bestämda utskott, skulle enligt utredningens mening kunna medföra
vissa fördelar för utskottens arbete. Som tabellen ovan visade har för
närvarande 41 ledamöter i första och 48 i andra kammaren mer än en
suppleantplats men ingen ordinarie plats.

Särskilt om en sådan ändrad ordning beträffande suppleanterna kommer
till stånd, som sålunda förordas, synes det utredningen tydligt, att det inte
skulle möta några svårigheter att inrätta ett nytt utskott med 16 ledamöter;
tillkomsten av 8 ytterligare ordinäre utskottsplatser borde framstå som
en fördel även för första kammaren. Det synes också vara möjligt att inrätta
två sådana utskott. En längre gående utökning av utskottsorganisationen
synes emellertid knappast kunna ifrågakomma. Första kammarens
ledamotsantal synes alltså begränsa möjligheterna till två nya utskott med
vartdera 16 ledamöter.

Det har alltså framstått som både möjligt och i och för sig önskvärt med
en viss utökning av utskottsorganisationen. Som redan förut anförts har
lag- och statsutskotten närmast kunnat ifrågakomma för avlastning. Utredningen
har självfallet inte begränsat sina överväganden till att avse om
nya utskott bör tillskapas eller ej utan har även noga beaktat möjligheterna
till omfördelning av arbetet mellan de befintliga lagutskotten och statsut -

skottsavdelningarna. 1 delta hänseende är att anteckna att, som framgått
av den föregående redogörelsen, under perioden 1950—1965 en sådan omfördelning
av arbete kommit till stånd endast vid ett tillfälle på vartdera
området, nämligen på lagutskottssidan då trafikfrågorna från 1962 års
riksdag överfördes från andra till tredje lagutskottet och inom statsutskottet
då handelsdepartementets huvudtitel från 1964 års riksdag flyttades
trån första till femte avdelningen. Utredningen har vidare haft uppmärksamheten
riktad mot lagutskotts- och budgetdeputerade och övervägt möjligheterna
att genom dessa åstadkomma rationaliseringar och bättre samordning
av riksdagsarbetet.

Utredningen har före sina ställningstaganden till de aktuella frågorna
kallat berörda utskotts- och avdelningspresidier till överläggningar, varvid
dessa informerats om de synpunkter och alternativ som övervägts och beretts
tillfälle att framlägga sin syn på arbetsförhållandena inom vederbörande
utskott och avdelningar. Utredningen har vid sina därefter återupptagna
överväganden kommit till följande ställningstaganden.

Vad först beträffar lagutskotten står det som förut framhållits klart, att
samtliga tre fått vidkännas en betydande arbetsökning under tiden efter
år 1949. Andra lagutskottet synes ha ett påtagligt behov av avlastning.
Första lagutskottet bör i vart fall inte tillföras flera ärenden; snarare framstår
en viss minskning av arbetsbördan som önsklig. Tredje lagutskottet
behöver inte avlastas utan skulle i stället kunna tillföras ytterligare uppgifter,
dock att det kommande reformarbete, som kan förutses inom utskottets
område inom de närmaste åren, omfattande bl. a. en ny jordabalk, gör
det tveksamt om nya ärendegrupper bör nu överföras dit.

Av det sagda följer att eu önskvärd arbetsutjämning mellan lagutskotten
inte kan åstadkommas genom omfördelning av arbetet dem emellan. Det
bör i sammanhanget erinras om att avdelningsarbete aldrig brukat förekomma
inom lagutskotten annat än vid granskningen av riksdagens ombudsmäns
verksamhetsberättelser. Då arbetet ökat i alltför hög grad, har
i stället nya lagutskott tillskapats, det andra år 1918 och det tredje år 1949.
Enligt utredningens mening bör denna princip följas. Då tiden nu synes
mogen för inrättande av en ytterligare arbetsenhet, bör alltså ett fjärde
lagutskott tillskapas, formellt som ett särskilt utskott.

Enligt 42 § 3 mom. riksdagsordningen skall »fördelning mellan lagutskotten
av till dem hörande ärenden» verkställas »på sätt riksdagen bestämmer».
För den nuvarande ordningen med lagutskottsdeputerade, vilken
inskrivits i 20 § riksdagsstadgan, har förut redogjorts. Samma principer
som hittills bör tillämpas även efter tillkomsten av ett fjärde utskott.
Dettas formella egenskap av särskilt utskott måste emellertid beaktas vid
bestämmelsernas avfattning. Det citerade grundlagsstadgandet innefattar
inget hinder för all lagutskottsdeputerade tillföres representanter för det
särskilda utskottet. Ärendefördelningen kan emellertid formellt endast ske

4— 614806

»mellan lagutskotten». En särskild bestämmelse måste därför ges om överlämnande
till det särskilda utskottet. Remiss bör även fortsättningsvis ske
»till lagutskott» och ärenden tillföras det särskilda utskottet utan omremiss
av kamrarna. Något hinder för en sådan ordning reses inte i grundlagarna.
Sålunda utsäger 36 § 1 mom. riksdagsordningen endast, att särskilt utskott
må tillsättas »för upptagande av frågor, som tillhöra ständigt utskotts behandling»,
och 58 § som behandlar remiss till utskott innehåller inte heller
något stadgande som nödvändiggör direkt remiss till ett särskilt utskott.
De enda bestämmelserna i ämnet återfinns i 18 § riksdagsstadgan, vilken
bör ändras i enlighet med vad ovan sagts. De deputerade bör alltså formellt
få till uppgitt dels att fördela ärenden mellan de tre lagutskotten,
dels att överlämna ärenden till det särskilda utskottet utan omremiss av
kamrarna. Erforderliga författningsändringar torde kunna utarbetas av
konstitutionsutskottet.

Den materiella ärendefördelningen mellan de fyra utskotten bör sålunda
ankomma på deputerade för dessa, och utredningen framlägger därför inte
något förslag i detta ämne. Genom det i bilaga 1 redovisade materialet har
utredningen emellertid framtagit ett underlag för fördelningen, motsvarande
vad som låg till grund för de nu gällande allmänna fördelningsreglernas
tillkomst. Därutöver har utredningen i samband med sina överväganden
skisserat flera olika alternativ till ärendefördelning, vilka överlämnats till
lagutskotten och varit föremål för underhandsdiskussioner. Som exempel
må följande alternativ intagas, vilket jämväl kan bidraga till att mera
konkretisera den aktuella frågeställningen. Siffrorna hänför sig till ärendenas
antal och omfattning åren 1962—1964 (se tabell å sid. 52).

Det må vidare anmärkas att frågor rörande dispositionen av ATP-fonderna
numera torde ha närmare samband med bankoutskottets uppgifter
än med lagutskottens och därför torde böra överföras till förstnämnda utskott.

Utredningen vill om ärendefördelningen på lagutskottssidan ytterligare
endast anteckna, att det synes önskvärt med en något flexibel ordning. Tillkomsten
av ett särskilt utskott bör innebära särskilda fördelar från denna
synpunkt. En jämn arbetsfördelning mellan utskotten bör befordras genom
att ärendeutvecklingen följs med uppmärksamhet och deputerades fria
beslutanderätt i ämnet begagnas för sådana ändringar och jämkningar, som
är ägnade att undanröja snedbelastning.

Beträffande statsutskottet har likartade överväganden gjorts som ovan
redovisats i fråga om lagutskotten. Att en ökning av arbetsbördan skett
även här under den sistlidna femtonårsperioden är otvivelaktigt.

Vid en jämförelse mellan statsutskottets fem avdelningar och de tre
lagutskotten kan det konstateras, att större skillnader i arbetsbelastningen
föreligger mellan de förra än mellan de senare. Att de andra och

tredje avdelningarna har en så dryg arbetsbörda, att avlastning bör ske,
synes alldeles klart. Lika tydligt är att femte avdelningen kan tillföras
ytterligare ärenden; som förut nämnts kommer denna också att få sina
nuvarande uppgifter minskade från nästa års riksdag till följd av reformerna
beträffande statstjänstemännen. I fråga om första och fjärde avdelningarna
är arbetsläget mera svårbedömbart.

Utredningen har funnit det tveksamt om en rationell arbetsordning kan
uppnås endast genom omfördelning av arbetet mellan utskottsavdelningarna.
Med hänsyn härtill har utredningen vid de förut nämnda överläggningarna
med berörda presidier även framlagt ett alternativ med ett särskilt utskott.
Närmast tänkte sig utredningen därvid en ombildning av andra avdelningen
till ett fristående utskott med 16 ledamöter för ecklesiastikhuvudtiteln. Detta
borde arbeta på två avdelningar med tyngdpunkten förlagd till plenum och
förberedande arbete utfört på avdelningarna. Av dessa kunde den ena lämpligen
handlägga det högre utbildningsväsendet samt forsknings- och kulturfrågor,
den andra övriga delar av huvudtiteln. Inom statsutskottet skulle
andra avdelningen friställas och därmed ge ökad möjlighet till spridning
av återstående arbetsuppgifter. Som ett andra alternativ uppställde utredningen
endast omfördelning av ärendena, innebärande avlastning av andra
och tredje avdelningarna.

Vid de med presidierna förda överläggningarna har dessa ställt sig avvisande
till lösningen med ett särskilt utskott och i stället gett sin anslutning
till det andra, mindre långtgående alternativet. Det har anförts, att
redan en sådan omfördelning inom statsutskottet av dess nuvarande uppgifter,
som utredningen förordat, borde i förening med en förstärkning av
utskottskansliet kunna medföra önskade resultat och undanröja för kamrarnas
arbete otillfredsställande successivbehandling av huvudtitlar. Det har
vidare understrukits, att en omfördelning av uppgifterna mellan avdelningarna
skall genomföras redan vid 1966 års riksdag, om utredningen
och riksdagen stannar för detta alternativ.

Med hänsyn till de synpunkter, som framförts från statsutskottets sida,
har utredningen funnit sig böra frånträda alternativet med ett särskilt utskott
och i stället begränsa sig till att förorda en omfördelning av arbetet
mellan statsutskottets avdelningar.

Hur arbetsfördelningen skall närmare genomföras är här liksom på lagutskottssidan
en fråga, till vilken utredningen ansett sig inte böra taga ställning.
Det slutliga avgörandet bör tillkomma statsutskottet. Här liksom i
fråga om lagutskotten har utredningen emellertid framtagit material, som
kan tjäna som underlag för de vidare övervägandena; detta har i huvudsak
redovisats i bilaga 2. Som exempel på möjligheter till omfördelning mellan
avdelningarna har vid de förut nämnda överläggningarna från utskottets
sida främst pekats på att från andra till förslagsvis femte avdelningen skulle
kunna flyttas de delar av statsverkspropositionen som behandlar allmänna

4 *—514806

Exempel på ärendefördelning mellan fyra lagutskott

(Siffrorna hänförliga till 196?—1964)

L2U	L2U	L»U	SäLU
	Uti. ant.	Sid.		Uti. ant.	Sid.		Utl. ant.	Sid.		Uti. ant.	Sid.
Familje-			Socialrätt	108	1 466	Fastig-			Kyrko-
rätt ....	24	255				hetsrätt ..	69	1 122	rätt.....	17	240
Privat-				Vattenrätt	6	180	Lagstiftn.
rätt	31	274				Trafik ...	36	485	om polis,
Int. pri-						Jordbruks-			brandvä-
vaträtt . Straff-	1	7				lagstift-	3	24	senae, ordnings-

rätt ....	20	444							stadgan,
Process-									vapen o.
rätt ....	22	274							explosiva
Lagar									varor	19	293
ang. HD,									Närings-
RR, JO,									rätt.....	17	132
MO, lag-									Försvars-
rådet ...	8	70							lagstift-
	106	1 354							ning.....	17	221
							Utlän-
Gransk-
ningen									ningslag-stiftning .	3	17
MO.....	6	27							Arbetsrätt	35	377
								Skolfrågor Studie- sociala	1	10

									frågor1. . .	15	120
									Förvaltn. allmänhet	6	105
Summa	112	1 381		108	1 466		114	1 811		130	1 515
Per år	37	460		36	488		38	603		43	505

1 Studiesociala frågor behandlades 1964 av ett särskilt utskott och 1965 av L2U. Då L2U i år
för första gången behandlade studiesociala frågor förelåg en proposition och 17 fristående motioner.
Utskottet avgav 5 utlåtanden om sammanlagt 46 sidor. För att studiesociala frågor skall bli
medräknade vid fördelning har i uppställningen räknats med en fiktiv belastning 1962—1964
med för varje år 5 utlåtanden om sammanlagt 40 sidor.

kultur- och bildningsändamål och från tredje till förslagsvis fjärde avdelningen
de till justitiedepartementet hänförliga delarna.

Om arbetsfördelningen inom statsutskottet vill utredningen ytterligare
anmärka, att det här liksom på Iagutskottssidan synes önskvärt med en
något flexibel ordning, något som också vid vissa tillfällen förekommit.
Det vore också av värde, om fördelningsgrunderna formellt gavs riksdagen
till känna på sannna sätt som sker från lagutskottens sida.

Utredningen har under sina överväganden ytterligare berört budgetdeputerade
och i anslutning därtill frågan om riksdagsbehandling av finansplanen.
Det gäller här spörsmål, som diskuterats under en lång följd av år. Om deras
vikt kan delade meningar inte råda. överläggningar har under utredningsarbetet
ägt rum med representanter för budgetutskotten. Några förslag till

reformer, som kan genomföras redan från 1966 års riksdag, har emellertid
inte framkommit genom de hittills förekomna övervägandena och överläggningarna.
Utredningen kommer därför att fortsätta sitt arbete i denna del.

Sammanfattning

Utredningens granskning av riksdagens arbete och arbetsformer har haft
det dubbla syftet att ge underlag för överväganden både rörande riksdagens
personal- och förvaltningsorganisation och i vad mån det är möjligt att
genom reformer inom grundlagarnas ram vinna en rationellare arbetsordning,
helst redan från 1966 års riksdag. I förevarande betänkande har utredningen
redovisat sina överväganden i sistnämnda del. Ett blivande betänkande
kommer att ägnas organisationsfrågorna.

Utredningen har genomfört delvis ingående undersökningar rörande riksdagsarbetet
och dess bedrivande under tiden efter 1949 års reformer. Utredningen
har konstaterat, att en betydande expansion ägt rum i fråga om
riksdagens arbetsuppgifter, vilken med särskild styrka framträtt under
1960-talet. Enligt utredningens bedömning är det mera realistiskt att räkna
med en fortsatt ökning av riksdagens arbete än att kalkylera med en
avmattning av den nuvarande aktiviteten. Det synes därför angeläget, att
riksdagen nu inrättar sig efter de ändrade förhållandena. Man bör utgå från
att arbetsvolymen under ett vanligt riksdagsår ligger minst 50 % över 1949
års nivå och vara beredd på en ännu väsentligt större arbetsbörda under
särskilt belastade år.

Till rinnande av en rationellare arbetsordning förordar utredningen i
huvudsak följande åtgärder.

1. Uppskov med ärendens behandling från vår- till höstsessionen beslutes
i avsevärt större utsträckning än hittills. I första hand bör väsentligt flera
propositioner uppskjutas, men möjlighet synes även föreligga för att överflytta
flera motionsärenden till höstsessionerna. Riksdagen bör också ha
uppmärksamheten fäst på möjligheten att besluta uppskov med budgetärenden
genom att frikoppla sådana ärenden från riksstaten för att i stället företaga
prövningen av densamma inom ramen för en tilläggsstat.

2. Även rätten att uppskjuta ärenden från en riksdag till nästföljande bör
begagnas i större utsträckning för att avlasta höstsessionens slutskede och
bereda eu arbetsutjämning med vårsessionens föga belastade startskede
eller för att möjliggöra cn tidigare avslutning av höstsessionen.

3. Det bör vara en normal ordning, alt utskoUskanslierna arbetar under
sommaruppehållet med förberedelse av höstsessionens arbete. Även ut -

skotten bör hålla något eller ett par sammanträden före sessionens början,
om inte bordläggning av utlåtanden därförutan kan ske under sessionens
första vecka.

4. De strävanden, som förekommit under senare år för att få till stånd
en för kammare och utskott gemensam arbetsplanering, fullföljs med talmanskonferensen
som centralorgan. Det framstår som en grundförutsättning
för en bättre ordning i riksdagsarbetet, att denna planering vidareutvecklas
och får såvitt möjligt fasta former. Enligt utredningens bedömning
finns det goda möjligheter att genom större planmässighet i arbetet få till
stånd en tidigare och mera effektiv start för vårsessionens arbete och därmed
undanröja vissa av de olägenheter, som vållas av den nuvarande arbetsanhopningen
i slutskedet.

5. Det är vidare av vikt, att närmare kontakter hålls mellan riksdagen
och departementen i fråga om propositioners avlämnande och spörsmåls
besvarande. Verksamt bidragande orsaker till de nuvarande otillfredsställande
förhållandena är att propositioner avlämnas för sent och även att interpellationer
i viss utsträckning besvaras senare än vad som borde kunna
ske.

6.1 riksdagens arbetsvecka förordas den ändringen, att frågestunderna flyttas
från tisdagar till torsdagar för att bereda utskotten förbättrade arbetsmöjligheter.
I övrigt framstår arbetsveckans disposition som ändamålsenlig.

7. Utskottsorganisationen bör utökas med ett fast särskilt utskott med
funktion som ett fjärde lagutskott. Härigenom vinns en erforderlig avlastning
av andra lagutskottet, vars arbetsbörda inte på rationellt sätt kan
nedbringas genom överflyttning av ärenden till de övriga båda nu befintliga
lagutskotten.

8. Inom statsutskottet bör en omfördelning av arbetet mellan de fem avdelningarna
genomföras i syfte att åstadkomma en utjämning av de
betydande skillnaderna dem emellan i fråga om arbetsbelastning. Andra och
tredje avdelningarna har nu en alltför stor arbetsbörda.

Det är utredningens uppfattning att genomförandet av de allmänna principer
och förslag, som här framförts, bör kunna undanröja åtskilligt av
olägenheterna i nuläget. Uppenbart är emellertid att en sådan fastare och
jämnare ordning i riksdagsarbetet, som utredningen finner böra eftersträvas,
uppställer större krav på riksdagens personal- och förvaltningsorganisation.
Denna företer enligt utredningens mening för närvarande betydande
brister. Förvaltningssidan uppvisar en avsevärd splittring på skilda organ
med delvis oklara uppgifter. Personalorganisationen utmärks av en betydande
löslighet. Enligt utredningens mening måste riksdagen som en konsekvens
av utvecklingen beträffande riksdagsarbetet eftersträva en fastare ordning
i båda dessa hänseenden. Förslag härom kommer att framläggas i utredningens
följande betänkande.

BILAGA 1

Sammanställning

lagutskottens utlåtanden i lagfrågor
1950—våren 1965

Xfi» stf * n >uK

2 Jr»

''> i ''", -ä i H ■ (i ■ f i ‘ {t > i -- • i TT>» ij S

'' ( ''V ! sii 7 OcÅ'' [

Kyrkorätt

Kyrkolagen med tillhörande förf., t. ex. domka
pitelslagen, lagstiftning om kyrkofonden och
kyrkliga lönefrågor (präster och kyrlcomusi
ker) samt om kyrklig jord, författningar om
folkbokföring och kyrkobokföring.......

Förvaltningsrätt........................

Förvaltningsförfarandet i allmänhet.......

Ordningsstadgan för rikets städer, frågor om

församlingsfrihet.....................

Polislagstiftning........................

Brandväsende..........................

Vapen och explosiva varor...............

Trafikförfattningar.....................

Näringsrätt............................

NäringsfrihetsF, förf. ang. lotteri, prev.medel,

pantlåneri, skrot.....................

Kvalitets- och kartellkontroll (konkurrensbegr.

krigsmtrlkontr.)......................

Annan kontrollagstiftning (clearing och tysk''

medellagstiftn.)......................

Priskontroll............................

Försvarslagstiftning.....................

Rekvisitions- och förfogandelagstiftn. (uttag

ningsF), ransonering..................

Förvar ang. värnplikt, tjänsteplikt, civilförsvar
ek. försvarsber.......................

Jordbrukslagstiftning.......................

Dj ursky ddsf örf attningar....................

Lagstiftning ang. köttbesiktning, galtbes., häst

och kreaturshandel......................

Växtskydd...............................

Utlänningslagstiftning......................

Arbetsrätt.................................

Arbetsavtal, AD, arbetsförmedling, förhandlingsrätt.
...............................

Yrkeslagstiftning (yrkessjukdomar, arbetarskydd
m. m.) ..........................

Välfärdsanordningar för sjömän.............

Arbetstidslagstiftning, kalenderfrågor, hembiträdeslag
...............................

Semesterlagstiftning.......................

Socialrätt.................................

Folkpensionering, ATP och andra pensionsfrågor
....................................

Barnbidragsförfattningar...................

Socialförsäkring (olycksfalls-, sjuk-, arbetslöshets-
m. fl. försäkr:ar)....................

Militärersättningsförordning................

F amilj ebidragsförordning...................

Mödrahjälp, moderskapspenning m. m.......

Barnavård, fattigvård och annan socialvård . . .

Alkoholistlagstiftning......................

Sjukvårdslagstiftning (könssjuka, sinnessjuka,

sinnesslöa)..............................

Sjukhuslagstiftning (av. rör. läkare, sjuksköterskor,
barnmorskor)......................

Läkemedelslagstiftning.....................

Studiesociala frågor.......................

19	50	1951	1952	1953	1954	1955	1956	1957	1958	1959	1960	1961	1962	1963	1964	Våren 1965	Summa 1950—våren 1965
Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal åren den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Anta! ären-den väckta genom	Ut- låtandenas
mo- tion	prop.	anta	sid- antaj	mo- tion	prop	antal	sid- anta	mo- tion	prop	anta	sid- anta''	mo- tion	prop	antal	sid- anta	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop	anta!	sid- antal	mo- tion	prop.	anta	\| sid- \| antal	mo- tion	prop	anta	sid-am a	mo- tion	prop	anta	sid- anta	mo- tion	prop	anta	sid-am a	mo- tion	prop	anta	sid- anta	mo- tion	prop	anta	sid- antai	mo- tion	prop	anta	sid- anta	mo- tion	prop	anta	sid- anta	mo- tion	prop	anta	sid- anta	mo- tion	prop	anta	sid- antal	mo- tion	prop	anta	j sid-antal
2	4	5	61	i	2	3	28		4	4	40	6	4	10	100	3	3	6	35		3	5	45	4	2	6	33		6	6	83	1	7	8	112	7	2	3	15	4	2	5	51	8	2	8	89	3	7	1	35	4	11	73	180	1	2	2	25	7	7	2	9	72	56	87	972
3	3	6	44	3	3	4	258	.5	4	9	78	14	3	11	128	8	4	11	75	7	5	11	169	11	i	10	175	9	1	10	33	10	4	a	294	11	2	12	118	23	3	21	223	22	5	23	297	18	4	20	295	14	5	77	194	24	5	24	3.97	77	7	n	55	194	53	211
									~~			1	1	2	23	~	1	1	23	2	—	2	24	1		1	19	i	—	1	11	—	—	—	—	—	—	—	—	3	—	3	29	2	1	3	30	2	—	2	22	—	—	—	—	3	1	4	83	2		2	18	17	4	21	282
—	i i i	—	—	—	i	i	114	—	—	—	—	2	—	2	14	—-	—	—	—	i	—	i	8	1	i	2	89	—	—	—	—	1	2	3	147	1	—	1	8	4	1	5	36	4	_	3	22	4	i	4	47	3		3	17	2		2	21	2		2		25	6	29	530
1 2	1 2 3	4 15 25	3	1 1	1 2	3 141	1 4	2 1 1	2 2 5	13 26 39	1 2 8	1 1	2 1 4	10 10 71	8	2 1	2 8	12 40	4	1 1 3	i i 6	11 34 92	1 8	—	1 6	9 58	i 7	i	1 1 7	11 7 54	1 8	2	1 7	11 ■ 136	10	i i	1 10	14 96	16	1 1	1 12	11 147	1 15	1 1 1 1	1 1 2 13	21 48 28 148	1 11	1 2	1 1 12	81 5 140	1 3 7	1 4	1 3 10	6 40 131	2 1 16	2 2	3 1 14	70 6 214	i 6	1	2 5	13 47	5 5 8 134	14 3 5 21	IS 7 12 124	190 167 162 1 579
1	3	4	67	—	3	3	19	—	4	4	20	1	4	5	97	4	2	2	25	—	4	4	27	4	5	8	118	7	7	5	75	2	—	2	16	5	3	6	72	3	7	4	34	3	2	4	28	7	—	1	7	6	3	8	72	5	3	8	53	—	7	7	3	36	72	69	733
1	—	i	4	—	—	—-	—	—	i	i	3	1	—	1	12	—-	—	—	—	—	—	--	—	3	—	2	12	—	—	—	—	i	—	i	10	2	i	3	15	i	1	2	13	2	—	i	11	—	—	—	—	2	1	3	24	—	1	1	3	—	—	—	—	13	5	16	107
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	66	—	—	—	—	—	—	—	—	1	2	3	63	1	2	3	66	i	—	i	6	3	i	2	55	2	—	2	21	1	i	2	15	1	—	1	7	4	1	4	45	4	2	6	40	—	—	—	—	18	10	25	384
—	2 1	2 1	58 5		2 1	2 1	6 13	—	1 2	1 2	3 14	—	2 1	9 1	5 14	1 3	1 1	1 1	17 8	—	3 1	3 1	17 10	—	2 1	2 1	13 30	—	2	2	9	—	—	—	—	___	i	1	2	—	_	—	_	—	i	1	2	—	—	—	—	—	1	1	3	1	—	1	10	—	1	1	3	1 4	19 8	19 9	138 104
1	3	3	50	3	7	S	no	1	.5	6	56	—	3	3	22	7	4	5	143	—	—	—	—	—	2	2	35	—	5	5	91	1	1	2	97	7	2	3	61	1	3	4	84	2	3	5	45	3	3	4	45	6	2	7	45	4	3	6	737	3	7	4	17	27	77	67	7 026
—	1	1	5	—	3	3	12	—	1	i	3	—	1	1	3	—	1	1	118	—	—	—	—	—	1	1	2	—	i	1	24	—	—	—	—	—	1	i	44	—	—	—																							10	10	211
1	2	2	45	3	4	5	98	1	4	5	53	—	2	2	19	1	3	4	25	-	—	—	—	—	1	1	33	—	4	4	67	i	i	2	91	1	1	2	17	1	3	4	84	2	3	5	45	3	3	4	45	6	2	7	45	4	3	6	131	3	1	4	17	27	37	57	815
1	2	3	34	—	1	1	9	1	2	3	68	1	—	1	3	—	7	-i	7	—	—	—	—	—	—	—	—	—	7	7	12	2	7	3	29	—	1	7	49	—	—	—	—	—	2	2	79	—	2	2	12	2	_	7	72	_	_			2		7	77	5	73	20	331
					1	1	9					1		1	3									—	—			--	—	—	—	—	1	i	5 5	—	—	—	—	--	—	—	—	—	—	—	—	—	2	2	12	2	—	1	12	—	—	—	—	i	—	1	17	4	4	7	68
1	2	3	34	—	—		—	1	2	3	68	—	—	—	—	—	1	1	7	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	12	2	—	2	14	—	1	1	49	-_	—	—	—	—	2	2	79	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	4	1 8	1 12	49 214
—	1	1	3	—	1	1	2	—	1	1	2	1	—	7	13	—	2	2	54	—	—	—	—	—	—	—	—		1	7	53	—	—	—	—	2	1	3	34	—	—	—	—	—	1	7	S	7	—	1	5	i	7	2	12	—	—	—	_	_	_	_	_	5	9	13	181
13	S	19	1S1	7	3	7	103	10	3	9	208	14	3	13	109	8	7	14	114	77	2	12	93	6	3	7	92	5	3	7	107	6	3	9	135	3	5	8	165	17	3	75	210	77	3	70	77	10	7	15	729	79	7	u	173	9	3	9	75	5	3	7	53	775	63	172	2 024
2	—	2	33	1	—	1	29	2	1	2	25	5	—	3	24	3	3	6	42	3	—	3	20	1	—	1	13	3	1	3	25	1	—	1	14	—	—	—	—	6	~	5	67	3	—	2	12	3	2	4	32	5	—	4	32	1	1	2	17	1	—	1	5	40	8	40	390
4	3	5	33	3	2	4	29	5	—	2	28	4	i	5	41	1	2	3	26	1	1	2	14	1	—	1	15	—	1	1	4	3	2	5	106	2	i	3	26	2	2	4	50	3	1	4	36	2	3	5	55		1	1	48	4	1	3	27	3	2	4	40	38	23	52	578
2	3	5	41				''		1	1	123	1	1	2	10	—	1	1	13		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	2	8	—	i	1	12	—	1	1	45	1	2	2	14	—	1	1	9	1	1	2	14	—								6	13	18	291
3	2	5	44	2	1	1	17	1	1	2	17	2	i	2	20	1	—	1	8	1	—	1	5	2	2	3	30	1	1	2	69	1	—	1	7	1	3	4	127	4	_	4	34	1	_	1	5	3	1	4	25	4	1	3	23	2		2	10		1	1	2	29	13	37	448
2		2	30	1	1	28	2	—	2	13	2	—	1	14	3	1	3	25	6	1	6	54	2	1	2	34	1	—	1	9	—	—	—	—	—	—	—	—	5	—	1	14	3	—	1	10	2	—	1	8	—	1	1	56	2	1	2	21	1		i	6	32	6	25	322
13	9	19	267	12	5	17	151	16	11	23	196	7	9	75	271	12	12	22	416	77	8	15	287	46	13	70	506	23	6	75	180	16	70	25	298	16	9	27	467	42	7	30	559	47	9	36	537	34	6	18	573	54	10	45	433	54	77	43	520	56	9	38	309	759	144	725	5 770
8	—	5	68	3	1	4	38	2	2	3	24	i	—	1	4	3	1	4	46	3	—	2	16	6	—	4	45	7	2	4	62	i	—	1	5	5	2	5	132	12	1	5	149	19	2	11	125	21	1	2	317	17	2	14	129	24		18	152	11	1	8	75	143	15	91	1 387
3		O	24		1	1	2	3		3	15	1		1	4		1	1	4	1		1	7	8	1	4	36	3	1	1	29	3	—	3	40	2	1	3	26	1	—	1	14	5	.3	6	37	3	—	1	7	—	—	—	—	—	2	2	34	1	1	2	8	34	n	33	287
i	2 1 1	3 1 1	44 37 6	5	1	5 1	37 12	8 1	1 1	6 2	86 12	—	2 1 1	2 1 1	146 16 11	6 1 2	5 1	10 2 1	196 50 8	5	2 1	4 1	65 17	18	5 1	17 1	248 4	4	1	5 1	37 11	5 1	4 1	9 1 1	129 7 8	7	3	8	149	18	2 1	16 1	113 22	17 1 1	1	10 1 1	120 13 7	6 1	1 1	7 2	37 20	16 1	1	12 2	75 11	20	3	10	186	23	3	17	134	162 3 10	35 4 9	141 7 15	1 802 140 1 32
—	1 1	1 1	3 42	—	—	—	—	1	2	3	14	2 1	1	1 2	10 9	—	1 2	1 2	36 50	—	2	2	153	1 1	3	1 3	5 62	1	1	2	27	1 4	1	1 4	4 26	1 1		1 1	6 13	5	1	3	167	1	1	1 1	5 3	1	1	2	18	4 12	1	3 7	22 89	1 3	3	1 4	5 101	2 1	3	1 4	6 32	13 31	2 23	12 41	102 806
				2		2	27															‘	—		1	1	24	—	—	—	—	—	--	—	--	—	—	—	—	1	—	i	16	1	—	1	8	—	—	—	—	2	1	3	29	—	1	1	8	—				6	3	9	112
—	2	2	8	—	1	i	ii	1	4	5	42	i	4	5	69	—	—	—	—	—	3	3	20	2	1	2	25	1	—	1	5	—	4	4	71	—	1	1	20	—	—	—	—	1	1	2	10	2	1	3	36	2	4	6	57	2	1	2	11	—	—	—	—	12	27	37	385
i	1	2	35	i	1	2	20	—	1	1	3	i	—	i	2	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	6	—	1	1	9	—	—	—	—	—	1	1	101	4	2	2	76	1	1	2	9	_		_	_		1	1	21									8	10	14	9,89,
		—	—	1	—	1	4	—	--	—	—		~~		--	—	1	1	26	2	—	2	9	10	—	6	51	—	—	—	—	1	—	1	8	—	1	1	20	1	—	1	2	—	—	—	—	—	1	1	78	—	—	—	—	4	1	5	23	1	--	1	8	20	4	20	229
													--																	~ -								~ .	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	17	1	5	46	17	1	5	46

	1950	1951	1952	1953	1954	1955	1956	1957	1958	1959	1960	1961	1962	1963	1964	Våren 1965	Summa 1950	—våren 1965
	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas	Antal ären-den väckta genom	Ut- låtandenas
	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	3rop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal	mo- tion	prop.	antal	sid- antal
Familjerätt GB, ÄB och FB med tillhörande författningar (även namnrätt).........................	i	2	3	18	4		4	34	5	i	4	76					2	1	3	25	5	i	5	67	5		4	65	i	i	2	21		2	2	91	i		1	15	i		1	5	3		3	31	7	2	9	77	9	2	9	128	5	1	6	JO	5		4	30	54	13	60	733
Fastighetsrätt..............................	9	12	19	359	13	6	11	231	17	12	20	330	17	9	21 1 3	277	18	8	18	282	21 1 1	10	23 1 3	239	22 1	7	15 1	358 24	13	6	16	322	17	5	16	272	15	8	20	414	22 2	10	26 2	542 14	15	6	29	226	47 1	8	24 1	329 12	17 1	3	22 1	401 12	21 2	6	23 2	392 32	17	5	15	267	271 9	126	309 9	5 241 103
Lagfarts- och inteckningsförordningarna...... Jorddelning och fastighetsbildning...........	_	3	3	59	i	i	2	67	i	i	2	16	1 1	2	5 41	—	i	1	12	2	30	—	2	—	2	18	1	—	1	6	1	—	1	15		—			1	—	1	17	i	2	3	50	1	1	2	37		1	1	34	—	—	—	—	11	14	25	402
Kronojordsförvaltning, nationalparker, renbe-teslag, allmän.-skogar....................	_	1	1	5	—	—	—	—	i	2	3	75	—	—	—	—	—	i	1	4	1	1	2	23	—	—	—	—	1	—	1	13	1	1	2	18	—	1	1	3	—	2	2	32	—	—	—	—	i	1	2	24	1	—	1	28	—	1	1	3	—	—	—	—	6	11	17	228
Nyttjanderätt till fast egendom (arrende och hyra).................................. Expropriationslagstiftning.................. Annan social jordlagstiftn. (ensittar, vanhävd,	4 2	2	5 2	93 14	2	i	1	17	3	1	2	20	3 2	2	3 2	63 29	—	i	1	17	9 1	1	5 1	41 4	9	2	3	126	2	1	1	35	2 1	1	2 2	26 53	1 2	2	3 2	58 30	3	—	3	27	2 1	1	3 1	47 3	4 1		4 1	35 18	2 2	1	2 2	44 11	3 1	—	3 1	34 7	6	1	2	33	55 12	10 1	43 14	716 169
jordförvärv), naturvård, allemansrätt, strand-lag ....................................	—	—	—.	—	5	i	1	65	1	1	2	32	2	1	2	31	6	i	3	29	1	1	2	75	1	—	1	6	2	—	2	12	3	—	1	23	3	—	2	39	4	1	3	31	3	1	3	59	1	1	2	12	4	1	3	26	4 1	1	2 1	155 12	4	1	3	97	45 1	11	32 1	692 12
Ägofredslagstiftning.......................	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—		—	''																				2		2	29						1	1	16													_	_	_	_	2	2	3	45
	—-	_		_	—	—	—	_	_	—	■--	—	—	--	—	—	—	—	■--	--	—	—		—	--	■	--		—	—											1 2	101 27								1			SO					1			12 27		._	12 22	313 295
Gru vrätt.................................	i	1	1 1	6	—	—	—	—	—	1 3	1 3	63 60	1	1 1	2 1	21 2	1	2	3	72	2	—	2	9	2	i	1 1	3 21	1	—	i	5	2	—	2	27	1		i	6	3	1	5	1	6	56	1	—	1	3	2	3	—	—	—	—	1	1 1	5 17	/ 8

Skogslagstiftning (avverkningsskyldighet, flott-			i 3			i i				1										21 104					1 5		1 4	32	1 1		2	31	1	1	2	17	1		i	10		1	1	6	1		1	3	_	_	__	_	1	_	i	9	1	1	2	16	2	—	2	32	ii	7	18	183
ning, virkesmätning)..................... Jakt- och fiskelagstiftning..................	i	1 2	2 117	3	4	2 59	7	4	37	4	—	3	24	5	1	5	4	2	4	32	i	71	3	4	141			—		2	—	2	20	6	3	ii	221	1	1	2	11	3	1	4	49	1	i	2	49	4	—	3	42	4	—	4	55	51	16	54	1 032
Byggnads- och bostadslagstiftning, fornminnes-lagstiftning.............................	i	2	3	56	2	i	2	21	4	2	2	25	3	2	4	61	4	1	2	23	1	2	2	15	2	i	1	20	2	—	2	14	6	1	3	33	2	3	4	198	3	2	5	73	1	1	2	14	3	2	4	56	3	2	5	105	5	2	7	57	—	2	2	ii	42	26	50	782
Lagar rörande elektricitets- och radioanlägg-ningar .................................														_	—	_	—	—	—	—	--	i	1	6	1	2	2	55	1	1	1	53	—	1	1	69	—	1	1	G	1	—	1	10	—	—	—	—	1	1	2	70													4	7	9	269
Vattenrätt.................................	4	1	2	41	—	—	_	_	1	2	3	49	3	3	6	88	6	3	7	105	3	3	6	104	2	4	6	104	3	—	3	66	—	1	1	6	2	2	4	71	1	1	2	86	—	2	2	59	1	2	3	92	1	1	2	30	2	1	1	58	—	—	—	—	29	26	48	959
Privaträtt.................................	4	5	9	166	1	5	6	164	2	3	5	61	4	7	9	140	3	2	5	49	1	6	7	106	3	3	6	99	4	4	6	116	1	5	6	56	—	4	4	44	1	6	7	225	6	6	12	164	4	5	9	62	9	3	11	94	13	2	11	118	9	2	9	96	65	68	122	1 707
Handelsbalken med tillhörande lagar (avtalsL,																73 19		1						76 5 9	i i		1 1	15 17						1 1	1 2	10 21		1		5 9 23	1		2	16	2		2	15	1		1	10	1	1	2	9					3		3	20	11	11	21	279
köpL, lösöreköpsF kommissionsL)......... Aktiebolags- och föreningsrätt...............	2	1 2	1 4	27 6S	—	2	2	119	1	2	3	33	2 2	3	4 1	1	1	3 15	1	2 1	1 1	-	1		1 1 1 2	12 6 9 85	1	—	1 1	1 1	1	1	5	i	1 2	2 2	28 73	1 1	1	1 2	4 19	2	1	3	23	2 2	—	2 2	16 18	1 2	1	1 2	5 36	17 5	10 10	26 14	394 236
Försäkringsrätt...........................	—	2	2	47			—	—	—	—						''										1 2													1	1	10		1	1	15	_	_	_	_	_	_	_	_	2	1	2	21	3	3	5	55
Växel- och checkrätt....................... Sjörätt, lufträtt...........................	1	z	1	17	—	—	—	_	1	—	1	24	—	i	i	8	—	—	—	—	—	i	1	4	—	—	—	—	2	—	1	1	9	—	i	1	7	—	1	i	26	—				—				1	—	1	10	1	2	3	46	1	—	1	14	7	9	14	250
Immaterialrätt (patent, uppfinningar, litterär äganderätt)............................. Skadeståndsfrågor......................... Allmänt privaträttsliga frågor (vittne vid vissa	1	—	1	7	1	3	3 1	34 11	—	1	1	4	—	2 1	2 1	26 14	1 1	1	2 1	22 9	—	i i	1 1	2 10	i	2	3	5G	—	1	1	4	—	2	2	16	—	—	—	—	—	2 1	2 1	156 22	1 2	2	3 2	12 26	1	3	3 1	8 6	5	1	5	52	8	—	4	39	—	—	—	—	3 19	20 4	23 18	340 196
rättshandlingar, dödande av förkommen																											1 3	11 33																														_	_	__	_	_	_	_	_	1	1	11
handling)..............................														1	1	5			I	____	_			_	1	2	,	I	I	_	—	_	_	—	—	1	4	8	--	--	—	—	—	—	—	—	—-	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	7	—	—	—	—	1	5	6	53
					3	1	4	47	2	3	5	98	5	4	9	99	_	1	1	4	5	i	5	66	i	i	2	26	4	1	5	86	1	2	3	22	7	2	ö	106	8	6	14	195	7	3	9	85	1	2	2	219	4	4	8	194	7	5	iö	221	2	1	3	33	57	37	86	1 511
Strafflagen och brottsbalken med tillhörande					3	1	4	47	2	1	3	76	2	2	4	34			_	__	_	i	i	4	i	_	1	9	2	1	3	44	1	_	1	10	4	i	3	91	5	3	8	76	5	2	6	57	1	i	1	212	4	i	5 2	62 26 16	5	2 1	5 1 1 3	163 25 12 21	1	1	2	26	36	17	47	1 011
				_	_	_	_		__	1	1	8	—	—	—	—	—	1	1	4	—	—	—	—	—	i	1	17	—	—	—	—	—	—	—	—	2	—	1	5	--	—	—	—	1	—	1	4		—				2	1 1						1 13
Abort- och kastreringslagama............... Specialstraffrätt...........................	—	—	—	z	_	_	z	—	—	1	1	14	1 2	2	1 4	16 49	_	_		--	3 2	—	2 2	41 21	—	—	=	z	1 1		1 1	37 5	—	2	2	12	1	i	2	10	2 1	3	2 4	35 84	1	1	2	24	—	i	1	7	—	1	1	2	1	—	1	7	10	23	254
	7		6	112	4	1	5	60	2	3	5	89	5	3	8	93	5	6	10	169	3	5	8	56	2	6	7	107	3	4	7	94	10	5	15	169	4	3	7	64	—	3	3	30 25 5	3	2	5	in in	5	5	19	72 35	2	4	6	97 56	1	5	9	105 83	3	1	3 2 1	16 12 4	59 45	56 41 5	in 82 5	1 444 1 140 25
RB med tillhörande författningar............	6	—	5	99	3	—	3	42	i	3	4	76	4	3	7	85	3	4	6	138	1	3	4	30	2	5	6	91	2	3	5	69	S	4	12	144	3	1	4	44	" ''	2	2	3	2	5	3	4	7	2	3						1
			——		—	—	_	_	___	—	-.	—	—	—	—	—	—	1		4	—	1	1		--	—		—	—	--	—																					14 23 24		1 2	1 2	41 9				22 62					10 4 17	8 2 33	18 6 48	214 65 428
Utsökningslagen........................... Konkurslagen.............................	1 2	2	1 3	13 57	1 2	1 2	2 3	18 22	i i	2	1 3	13 60	1	1	1 1	8 5	1 1 2	1 1	2 1 3	17 10 16	1 1	1 3	2 1 3	13 9 24	—	1 2	1 2	16 12	1	1 2	1 1 2	7 18 48	2	1 2	3 2	25 12	1	1	i i	7 5	2	4	6	40	3	3	6	27	2 2	1 2	1 2 4		3	1 3	1 6	_	2	2	19
Lagstiftning rörande HD, RR och lagrådet samt JO och MO.............................	i	1	2	14	2	2	3	22	__	2	2	22	—	—	—	—	2	1	3	16	—	2	2	16	--	2	2	12	—	2	2	48	—	2	2	12	—	—	—	—	—	4	4	22	3	1	4	19	1	2	3	18	—	2	2	9	1	2	3	43	—	2	2	10	10	27 1	36 1	283 8
Borgmästarval............................	—	—	—	—	--	—	—	—	—	--	—	z	_	1	1	5	_	_	_	__	—	1	1	8	—	_	_	_	_	_	_	_	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	1	11	—	2	2	8	—	—	—	—	—	—	—	—	1 1	1	2	7 12	—	—	—	—	2 1	4	6 1	31

Partifinansiering.......................... Medborgarrätt............................	i	1	1	43	—	—	—	—	i	—■	1	38	—																												1	—	1	7	—	—	—	-	1	—	1	6	—	—	—	—		—			—	—	—	—	4	1	4	94

BILAGA 2

Vissa bearbetningar
rörande

stats- och jordbruksutskotten

f ,*/ j I ii

•Ui^uinJ*.Mfuio<! ti»A (

ftbaeiöi

<c *o ■'' t>! • Jfn.Ibi- i --tet -

Statsutskottet 1952

Utlåtanden	Vår	Höst	Summa
	UU	Mot	Uti	Mot	Uti	Mot
över statsverkspropositionen
med motioner.................	24	175	—	—	24	175
hela antalet...................	38		—		38
över andra budgetpropositioner
med motioner.................	27	91	3	32	30	123
hela antalet...................	86		5		91
över fristående propositioner
med motioner.................	6	9	5	13	11	22
hela antalet...................	33		15		48
över fristående motioner..........	29	49	20	22	49	71
övriga..........................	7	—	1	—	8	—
Summa	(57) 193	324	(8) 41	67	(65) 234	391

Antalet andra budgetpropositioner var på våren 61 och på hösten 5.

Statsutskottet 1956

Utlåtanden	Vår	Höst	Summa
Uti	Mot	Uti	Mot	Uti	Mot
över statsverkspropositionen
med motioner.................	27	231	—	—	27	231
hela antalet...................	40		—		40
över andra budgetpropositioner
med motioner.................	26	101	3	5	29	106
hela antalet...................	57		17		74
över fristående propositioner
med motioner.................	7	14	1	1	8	15
hela antalet...................	30		4		34
över fristående motioner..........	23	27	46	56	69	83
Övriga..........................	10	2	1	—	11	2
Summa	(60) 160	375	(4) 68	62	(64) 228	437

Antalet andra budgetpropositioner var på våren 40 och på hösten 8.

Statsutskottet 1960

Utlåtanden	Vår	Höst	Summa
Uti	Mot	Uti	Mot	Uti	Mot
över statsverkspropositionen
med motioner.................	28	191	—	—	28	191
hela antalet...................	50		—		50
över andra budgetpropositioner
med motioner.................	23	48	2	8	25	56
hela antalet...................	45		6		51
över fristående propositioner
med motioner.................	10	26	1	1	11	27
hela antalet...................	26		6		32
över fristående motioner..........	15	27	45	50	60	77
övriga..........................	12	2	3	1	15	2
Summa	(61)150	294	(3) 60	59	(64) 210	353

Antalet andra budgetpropositioner var på våren 32 och på hösten 6.

Statsutskottet 1963

Utlåtanden	Vår	Höst	Summa
Uti	Mot	Uti	Mot	Uti	Mot
över statsverkspropositionen
med motioner.................	27	262	—	—	27	262
hela antalet...................	35		—		35
över andra budgetpropositioner
med motioner.................	32	116	1	3	33	119
hela antalet...................	72		8		80
över fristående propositioner
med motioner.................	8	17	2	16	10	33
hela antalet...................	25		4		29
över fristående motioner..........	12	12	52	58	64	70
övriga..........................	11	1	1	—	12	1
Summa	(67) 155	408	(3) 65	77	(70) 220	485

Antalet andra budgetpropositioner var på våren 46 och på hösten 1.

Statsutskottet 1964

Utlåtanden	Vår	Höst	Summa
Uti	Mot	Uti	Mot	Uti	Mot
över statsverkspropositionen...... med motioner................. hela antalet...................	22 29	322	—	—	22 29	322
över andra budgetpropositioner
med motioner................. hela antalet...................	28 75	in	2 13	2	30 88	113
över fristående propositioner
med motioner................. hela antalet...................	5 24	10	5 13	19	10 37	29
över fristående motioner..........	8	9	35	42	43	51
övriga..........................	10	—	3	1	13	1
Summa	(55) 146	452	(7) 64	64	(62) 210	516

Antalet andra budgetpropositioner var på våren 51 och på hösten 4.

Statsutskottet våren 1965

Utlåtanden	Uti	Mot
över statsverkspropositionen
med motioner...................	21	248
hela antalet.....................	29
över andra budgetpropositioner
med motioner...................	25	68
hela antalet.....................	77
över fristående propositioner
med motioner...................	4	7
hela antalet.....................	14
över fristående motioner............	7	7
övriga............................	13	—
Summa	(50) 140	330

Antaiet andra budgetpropositioner var 41.

Statsutskottsavdelningarnas arbete 1952, 1956, 1960, 1963, 1964 och 1965

Antal utlåtanden med motioner över huvudtitlar (H), statsverkspropositionen (S),
andra budgetpropositioner (B) och fristående propositioner (P)

	l:a avd H S B P	2:a avd H S B P	3:e avd H S B P	4:e avd H S B P	5:e avd H S B P
		3	1	3	2	2	H
	1952	3	4	4	-	2	S
		4	6	11	3	3	B
		-	li	-	3	11	P
		3	1	3	2	1	H
	1956	6	5	4	-	2	S
		4	7	8	4	3	B
		-	1	1	1	4	P
		3	1	3	2	1	H
	1960	4	6	6	1	1	S
		2	7	9	2	3	B
z w		1	3	1	1	4	P
a •<		4	1	3	2	1	H
>	1963	-	7	6	1	2	S
		71	9	5	3	71	B
		2	1	1	1	3	P
		2	1	3	2	2	H
	1964	1	5	3	2	1	S
		5	x 9	5 >	3	6	B
		2	1	-	1	1	P
		2	1	3	3	2	H
	1965	3	4	1	1	2	S
		3	6	8	1	7	B
		1			2	1	P
	1952	1	_		_	2	B
		1	1	-	1	2	P
	1956	2	_	_	_	1	B
		1	i	t	1	i	P
w H	1960	1	_	_	_	1	B
C/3 O		-	-	1	-	-	P
33	1963	1	_	_	_	_	B
		-	1	1	-	-	P
	1964	_	_	2	_	_	B
		2	1	1	_	_	P
—

Statsutskottsavdelningarnas arbete 1952, 1956, 1960, 1963, 1964 och 1965

Antal utlåtanden utan motioner över huvudtitlar (H), statsverkspropositionen (S),
andra budgetpropositioner (B) och fristående propositioner (P)

		l:a	avd		2:a	avd		3:e avd		4:e	avd			5:e	avd
	H	s	B	P	H S	B	P	HSB	P	H S	B	P	H	S	B	P
		1				_			_		_			_				H
	1952		2			2			4		5				-			S
				20			4		17			11				7		B
					6			2		7			2				10	P
		1				_			_		_			1				H
	1956		2			4			3		4				2			S
				7			3		14			5				3		B
					6			2		5			5				6	P
		1				J			_					1				H
	1960		7			4			1		5				3			S
				7			5		5			6				3		B
z w					3			2		3			2				6	P
ce •<		_				_			-		-			1				H
>	1963		1			-•			1		5				~			S
				10			5		11			9				5		B
					5			2		-■			4				6	P
		1							_		_			1				H
	1964		1			-			1		3				1			S
				10			6		15			6				10		B
					4			1		1			3				10	P
		1							_		_			1				H
	1965		1			_			-		4				1			S
				7			6		15			13				11		B
					1			1		1			1				6	P
	1952						_		_			1				1		B
					3			-		2							5	P
	1956			4			1		5			3				1		B
					1			-		1			-				1	P
A
w	1960			4			_		-			-				-		B
0O					1			-		2			1				1	P
O
I!	1963			2			1		3			-				1		B
					1			-		-			-				1	P
	1964			4			1		1			1				4		B
					2			-		1			3				2	P

HÖSTEN VÅREN

Statsutskottsavdelningarnas arbete 1952, 1956, 1960, 1963, 1964 och 1965

Antal motioner som behandlats 1 huvudtitelsutlåtanden (H) och i utlåtanden över
statsverkspropositionen (S), andra bugdetpropositioner (B) och fristående propositioner
(P) samt antal utlåtanden över fristående motioner (M)

	l:a avd H S B P M	2:a avd. H S B P M	3:e avd. H S B P M	4:e avd. H S B P M	5:e avd. H S B P M
	26	64	42	21	3	H
	5	6	8	-	2	S
1952	10	39	23	4	17	B
		3	-	3	3	P
	3	-	1	1	24	M
	25	49	65	23	2	H
	13	39	17	-	3	S
1956	21	54	19	8	4	B
	-	1	1	2	11	P
	2		2	5	14	M
	41	35	33	15	3	H
	10	19	43	1	1	S
1960	5	21	15	3	12	B
	4	6	2	1	13	P
	1	3	2	1	8	M
	37	34	49	44	2	H
	-	72	37	2	3	S
1963	19	48	10	26	15	B
	3	8	1	3	4	P
	2	2	3	1	4	M
	22	24	77	40	18	H
	11	116	24	2	2	S
1964	8	69	22	4	12	B
	4	2	-	4	1	P
	-	4	-	-	4	M
	7	21	68	34	23	H
	13	79	12	2	2	S
1965	6	27	17	1	29	B
	1	-	-	4	2	P
	“	2	-	-	5	M
	1	_	_	_	31	B
1952	3	3	-	1	5	P
	3	4	1	7	5	M
	3	_	_	_	2	B
1956	1	-	-	_	_	P
	7	18	5	7	9	M
	6	_	_	_	2	B
1960	-	-	1	-	_	P
	10	22	1	5	7	M
	3	1	_	_		B
1963	-	11	5	5	_	P
	6	25	4	6	11	M
	-	_	2	_		B
1964	6	5	4	-	-	P
	5	7	3	4	16	M

Jordbruksutskottet 1952

Utlåtanden	Vår	Höst	Summa
Uti	Mot	Uti	Mot	Uti	Mot
över statsverkspropositionen
med motioner..............	12	44	—	—	12	44
hela antalet...............	15		—		15
över andra budgetpropositioner
med motioner..............	6	31	—	—	6	31
hela antalet...............	15		—		15
över fristående propositioner
med motioner.............	2	4	2	4	6	8
hela antalet...............	7		3		10
över fristående motioner	9	10	7	7	16	17
övriga.........................	2	—	—	—	2	—
Summa	(20) 48	89	(2) 10	11	(22) 58	100

Antalet andra budgetpropositioner var på våren 15 och på hösten 0.

Jordbruksutskottet 1956

Utlåtanden	Vår	Höst	Summa
Uti	Mot	Uti	Mot	Uti	Mot
över statsverkspropositionen
med motioner.............	10	86	—	—	10	86
hela antalet...............	10		—		10
över andra budgetpropositioner
med motioner.............	1 1	6	—	—	1	6
hela antalet...............	4		2		6
över fristående propositioner
med motioner..............	3	8	1	1	4	9
hela antalet...............	12		3		15
över fristående motioner	5	5	6	6	11	11
övriga.........................	2	—	—	—	2	—
Summa	(14) 33	105	(1) 11	7	(15) 44	112

Antalet andra budgetpropositioner var på våren 4 och på hösten 2.

Jordbruksutskottet 1960

Utlåtanden	Vår	Höst	Summa
Uti	Mot	Uti	Mot	Uti	Mot
över statsverkspropositionen
med motioner.............	4	25	—	—	4	25
hela antalet...............	6		—		6
över andra budgetpropositioner
med motioner..............	7	64	1	3	8	67
hela antalet...............	11		1		12
över fristående propositioner
med motioner..............	3	4	—	—	3	4
hela antalet...............	10		1		11
över fristående motioner.........	2	3	5	5	7	8
Övriga.........................	6	—	1	'' —	7	—
Summa	(14) 35	96	(1) 8	8	(15) 43	104

Antalet andra budgetpropositioner var på våren 10 och på hösten 1.

Jordbruksutskottet 1963

Utlåtanden	Vår	Höst	Summa
Uti	Mot	Uti	Mot	Uti	Mot
över statsverkspropositionen
med motioner.............	2	32	—	—	2	32
hela antalet...............	2		—		2
över andra budgetpropositioner
med motioner.............	3	44	—	—	3	44
hela antalet...............	6		1		7
över fristående propositioner
med motioner..............	—	—	—	—	—	—
hela antalet...............	7		1		8
över fristående motioner.........	—	—	4	4	4	4
Övriga.........................	3	—	—	—	3	—
Summa	(5) 18	76	(-) 6	4	(5) 24	80

Antalet andra budgetpropositioner var på våren 6 och på hösten 1.

Jordbruksutskottet 1964

Utlåtanden	Vår	Höst	Summa
Uti	Mot	Uti	Mot	Uti	Mot
över statsverkspropositionen
med motioner..............	1	35	—		1	35
hela antalet...............	1		—		1
över andra budgetpropositioner
med motioner..............	7	20	1	1	8	21
hela antalet...............	11		1		12
över fristående propositioner
med motioner.............	1	2	1	3	2	5
hela antalet...............	5		3		8
över fristående motioner.........	—	—	5	5	5	5
Övriga.........................	3	—	1	—	4
Summa	(9) 20	57	(2) 10	9	(11) 30	66

Antalet andra budgetpropositioner var på våren It och på hösten 1.

ESSELTE AB. STHLM SS
fil 4800