Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962 (Betänkande 1962:Ku20 - höst Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

Nr 20

Konstitutionsutskottets betänkande med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande,
m. in.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna I: 38
av herr Strand m. fl. och II: 68 av herrar Torsten Fredriksson och Waldemar
Svensson har med hänvisning till de år 1960 i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 27 föreslagna och samma år antagna övergångsbestämmelserna
till stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande
anförts, att en översyn av övergångsbestämmelserna borde komma
till stånd och hemställts, att konstitutionsutskottet måtte företaga omförmälda
översyn och därefter för riksdagen framlägga de förslag i ärendet
som kunde finnas påkallade.

Utskottet har dels i anledning av vad sålunda hemställts dels bland annat
i anledning av de nya regler angående rätt till tilläggssjukpenning m. m.
som införes genom den nya lagen om allmän försäkring, vilken träder i
kraft den 1 januari 1963, låtit inom sitt kansli företaga en översyn av stadgan
och nämnda övergångsbestämmelser. På grundval av översynen framlägger
nu utskottet, med begagnande jämväl av sin initiativrätt i fråga om
nämnda bestämmelser, för riksdagen förslag till ändringar av stadgan och
övergångsbestämmelserna i enlighet med vad nedan sägs. Förslagen är avsedda
att utgöra en preliminär lösning av hithörande frågor i avvaktan på
resultatet av författningsutredningens arbete i vad det berör riksdagens arbetsformer.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

I 23 § riksdagsordningen stadgas att ledamot av riksdagen äger av statsmedel
åtnjuta arvode och reseersättning samt att närmare bestämmelser
härom meddelas i en av Konungen och riksdagen samfällt beslutad stadga.
De närmare föreskrifterna i åsyftade ämnen återfinnes i Stadga om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande, utfärdad den 21 februari
1941 (nr 98). Stadgan har senast ändrats år 1960, då bestämmelserna om
särskild riksdagsmannapension borttogs ur stadgan och ersattes med eu
bestämmelse om att riksdagsarvodet skulle vara pensionsgrundande inom
den allmänna tilläggspensioneringen. I de samma år utfärdade övergångsbestämmelserna
intogs de tidigare pensionsbestämmelserna med vissa ganska
betydande ändringar. Sålunda höjdes högsta pensionsbeloppet till 12 000
kronor och infördes reduktion av intjänt pensionsrätt för ledamöter i ål1
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 5 samt. 2 avd. Nr 20

2 Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

der att kunna bli berättigade till allmän tilläggspension. Stadgan och övergångsbestämmelserna
innehåller efter nämnda ändringar i huvudsak följande.

Riksdagsman åtnjuter arvode med 24 000 kronor för år. Traktamente utgår
för sessionstid med ett belopp motsvarande 540 kronor för månad. Generell
rätt till traktamente föreligger för riksdagsmän som är bosatta på
längre avstånd än 70 kilometer från riksdagshuset. Annan riksdagsman för
vilken nämnda avstånd är mer än 15 kilometer kan på ansökan beviljas traktamente
med högst nämnda belopp. Å arvodes- och traktamentsbelopp må tilllägg
eller avdrag göras med belopp motsvarande förändringar i löner och
traktamenten till befattningshavare i statens tjänst. Vid frånvaro från riksdagsgöromålen
skall i allmänhet avdrag göras på arvode och traktamente.

Riksdagsman äger på det allmännas bekostnad företaga resor på statliga
och enskilda järnvägar. Riksdagsman som uppbär traktamente har dessutom
motsvarande förmån i vad gäller resa med flyg till och från riksdagen
samt, under sessionstid, mellan riksdagsorten och hemorten.

Riksdagsman erhåller för fullgörandet av uppdraget pension från den allmänna
tilläggspensioneringen. Arvodet har sålunda gjorts pensionsgrundande
inom nämnda pensionssystem. Intjänt särskild riksdagsmannapension,
i vissa fall reducerad, utgår emellertid även framgent. Rätt till änkepension
föreligger jämväl inom detta system, och pension till efterlevande
barn kan beviljas. För pensionsrätt erfordras i princip åtta riksdagsår. Nämnda
åtta år ger ett pensionsbelopp av 4 800 kronor. För varje tillkommande
riksdagsår utgör pensionen likaledes 600 kronor. Högsta pensionsbelopp är
dock 12 000 kronor. Dessa belopp är emellertid, liksom förutnämnda arvodesbelopp,
grundbelopp, varå tillägg eller avdrag kan göras, svarande mot
förändringar i pensioner till befattningshavare i statens tjänst.

Efter beslutade höjningar med hänsyn till statliga procenthöjningar av
löner och pensioner samt höjningar av de statliga traktamentena utgår för
närvarande arvodet med 28 716 kronor för år, traktamentet med 645 kronor
för månad och nyssnämnda högsta pensionsbelopp med 14 358 kronor årligen.

De ändringsförslag utskottet framlägger redovisas nedan.

Arvodena

Riksdagsarvodenas storlek bestämdes år 1959 till 24 000 kronor för år
(grundbelopp). I det utlåtande (18/59), vari detta belopp föreslogs, uttalade
utskottet:

„M°t bakgrund av vad ovan sagts om att arvodet bör motsvara en med
hänsyn till uppdragets karaktär rimlig inkomst är det naturligt, att förändringar
i den allmänna lönenivån bör få återverkningar även på riksdagsmannaarvodet.
--- — Med hänsyn till riksdagsmannauppdragets natur är
det emellertid mindre lämpligt att genom någon form av automatik anknyta
arvodet till en viss grupp löntagare. I första hand bör dock jämförelse göras
med statstjänstemän i motsvarande inkomstläge.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

Förutom efter den 1 januari 1959 inträffade procenthöjningar av allmän
natur, av vilka även riksdagsmännen fått del genom ovannämnda höjningar
av det år 1959 bestämda arvodet, har efter nämnda tidpunkt väsentliga höjningar
av lönenivån beslutats för vissa grupper av statstjänstemän. Av sådana
höjningar må nämnas att år 1962 på löneplan A inrättats en ny lönegrad
med nr 27, till vilken huvuddelen av befattningshavarna i A 26 flyttats.
Uppflyttningen ger i dyrort V en lönehöjning med 165 kronor i månaden.
På chefslöneplanen har samtliga löner från och med den 1 juli 1962
höjts med 5,3 procent (= eu lönegrad). Denna uppflyttning innebär för
exempelvis befattningshavare i B 1 en höjning med 201 kronor i månaden.

Med hänsyn till den princip som kommit till uttryck i utskottets ovannämnda
av riksdagen godkända utlåtande nr 18/1959 att förändringar i den
allmänna lönenivån bör få återverkningar även på riksdagsmannaarvodet
och att jämförelse bör göras med statstjänstemän i motsvarande inkomstläge
samt med hänsynstagande till omfattningen av ovannämnda särskilda
lönehöjningar, finner utskottet att arvodets grundbelopp bör höjas med
2 000 kronor, d. v. s. till 26 000 kronor.

I detta sammanhang torde böra upptagas frågan om vid vilken tidpunkt
riksdagsmannaarvodet skall börja utgå och när det skall upphöra.

Enligt nu gällande bestämmelse i 1 § arvodesstadgan utgår arvodet från
och med den dag ledamoten tager plats i riksdagen. Bestämmelsen synes icke
stå väl samman med konstruktionen av arvodet som ett årsarvode och har
i tillämpningen medfört att nytillträdande riksdagsman ej erhållit något arvode
förrän han intagit sin plats i kammaren, vilket kunnat få särskilt kännbara
följder, om riksdagsmannen varit sjuk i början av sessionen. För undvikande
av dylika konsekvenser föreslår utskottet, att de arvodesförmåner,
som tillkommer riksdagsmannen, skall börja utgå från och med den månad
iedamoten skall taga plats i riksdagen, sålunda vid nyval från och med januari
månad och vid mellan vår- och höstsession mottaget uppdrag i regel
från och med oktober månad.

Beträffande upphörandet av arvodet gäller för närvarande, att arvodet
upphör med uppdraget. För att undvika att vid dödsfall redan utanordnade
belopp återkräves, något som i många fall kan framstå som oskäligt, torde
arvodesförmånerna böra utgå till och med den månad då riksdagsmannauppdraget
upphör.

Grupplivförsäkring

Från och med den 1 januari 1963 införes för statstjänstemännen en motsvarighet
till den grupplivförsäkring, varom överenskommelse den 29 mars
1962 träffats mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige. Sistnämnda försäkring, som i likhet med den för statstjänstemännen
är avgiftsfri för den anställde, utfaller med ett engångsbelopp
om 24 000 kronor om den försäkrade avlider före 55 års ålder. Efter
nämnda ålder minskas beloppet successivt.

4 Konslitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

Utskottet har vid sina överväganden i denna fråga till en början funnit,
att någon form av grupplivförsäkring bör inrättas för riksdagens ledamöter.
Den genomgripande omvälvning av familjens ekonomi, som förlusten
av familjeförsörjaren i regel medför, utgör naturligtvis även när det gäller
riksdagsmännens familjer ett bärande skäl för åstadkommande av trygghet
genom en kollektiv försäkring. Premien för densamma bör betalas av
riksdagen och tillkomma riksdagsmannen såsom en uppdragsförmån.

Vad beträffar försäkringens utformning torde emellertid systemet med
en från 55 ars ålder gradvis sänkning av beloppet icke vara lämplig för
riksdagsledamöternas vidkommande. Utskottet förordar därför ett enhetligt
belopp, som ej kompletteras med barntillägg. Försäkringen bör i likhet
med vad som gäller för ovannämnda grupplivförsäkringar på arbetsmarknaden
gälla för dem som ej uppnått 67 års ålder. Försäkringen skall i fråga
om begynnelsetidpunkt följa de allmänna reglerna om ersättning i 1 § (jämför
vad ovan sagts angående arvodet). Försäkringsbeloppet bör bestämmas
till 25 000 kronor. Premien för den åsyftade försäkringen torde för närvarande
uppgå till cirka 20 kronor per person och månad.

Tecknandet av försäkringen och utfärdandet av föreskrifter angående det
administrativa handhavandet av densamma torde böra ankomma på det
riksdagens organ, som nämnes i 8 § arvodesstadgan (f. n. kanslideputerade
tillika med kamrarnas talmän).

Traktamentet

Riksdagsmannaarvodet uppdelades år 1954 i ett beskattningsbart grundarvode
och en kostnadsersättning, vilken jämlikt särskilt stadgande i kommunalskattelagen
icke skulle vara skattepliktig inkomst. Kostnadsersättningen
skulle utgå med 3 000 kronor till dem som var bosatta i Stockholms
stad eller i ett område, som begränsades av en cirkel, dragen på femton kilometers
avstånd från Gustav Adolfs torg samt med 8 000 kronor för övriga.
Den år 1957 tillsatta riksdagsarvodesutredningen, som föreslog att kostnadsersättningen
skulle utbytas mot traktamente, uttalade (se bilaga till uti.
18/59 s. 36), att den ansåg riksdagens ledamöter skola hänföras till traktamentsklass
A enligt det allmänna resereglementet.

I utskottets utlåtande i anledning av nämnda utredning uttalas (uti
18/59 s. 7 f):

Den del av den nuvarande ersättningen, som benämnes kostnadsersättning
och som jämlikt särskilt stadgande i kommunalskattelagen icke är
beskattningsbar, är avsedd att motsvara, för riksdagsmän utanför stockholmsregionen
levnadskostnadsfördyringen (traktamente) samt dessutom,
för alla riksdagsmän de kostnader, som de därutöver har för sitt uppdrag.

För bestridande av sistnämnda omkostnader, som kan vara av varierande
storlek, anser utskottet, i anslutning till de sakkunniga, att någon särskild
ersättning ej längre bör utgå enligt stadgan. Detta innebär, att avdragvid
inkomsttaxeringen för sådana kostnader bör bedömas enligt skatteförfattningarnas
allmänna regler. Utskottet vill i detta sammanhang fram -

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

hålla, att bevillningsutskottet — enligt vad konstitutionsutskottet inhämtat
— i anledning av motionerna I: 156 och II: 199 kommer att föreslå ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Vid sidan av arvode bör därför framdeles endast utgå traktamente som
ersättning för fördyrade levnadsomkostnader. Vad angår dess storlek anser
utskottet, att det ungefärligen bör motsvara vad som tillkommer statstjänstemän.
Att utforma reglerna i direkt anknytning till vad som gäller
för dessa bör dock, som tidigare framhållits om arvodet, med hänsyn till
riksdagsmannauppdragets speciella karaktär ej komma i fråga.

Utskottet föreslog, att traktamentet skulle bestämmas till 540 kronor för
sessionsmånad, vilket också blev riksdagens beslut. Som förut nämnts utgår
traktamentet för närvarande med 645 kronor för sessionsmånad (21
kronor 50 öre per dygn) eller, med nuvarande sessionstider, cirka 4 300 kronor
per kalenderår.

Enligt det allmänna statliga resereglementet utgår traktamente i traktamentsklass
A med för närvarande tillhopa 50 kronor för dygn. Om uppdraget
varar mer än 15 kalenderdygn i följd, utgår från och med sextonde
dygnet traktamentet med 23 kronor 50 öre för dygn för förrättningsman
med eget hushåll. -— Då riksdagsman är ledamot i av Kungl. Maj :t eller
departementschef tillsatt kommitté är han i denna sin egenskap att hänföra
till traktamentsklass A.

Såsom framgått ovan utgår riksdagsmannatraktamentet för närvarande
med lägre belopp än vad som gäller för förrättningsmän, hänförliga till ovannämnda
traktamentsklass A. Utskottet anser, i likhet med 1957 års riksdagsarvodesutredning,
att traktamentet bör motsvara traktamentet i traktamentsklass
A. Det torde därvid böra bestämmas till ett månadsbelopp som motsvarar
beloppet av det lägre traktamentet i nämnda traktamentsklass. För en
sådan uppräkning talar, förutom de principiella hänsynen, även rättviseskäl.
För riksdagsmännen finnes nämligen åtskilliga fördyrande moment, vilka de
senaste åren alltmer accentuerats, såsom att förrättningen fullgöres i Stockholm,
varest exempelvis hyrorna för möblerade rum torde vara åtskilligt högre
än vad som är vanligt på andra orter i landet, och att måltiderna i regel
måste intagas på restaurang. Utskottet är sålunda väl medvetet om att det
traktamentsbelopp utskottet förordar, 705 kronor för sessionsmånad, inte
minst med hänsyn till nämnda fördyrande moment i många fall ej täcker hela
levnadskostnadsfördyringen. I avvaktan på resultatet av författningsutredningens
arbete i vad det angår riksdagens arbetsformer, anser sig utskottet
emellertid icke kunna föreslå någon mera genomgripande reform av bestämmelserna.

Såsom förut anmärkts utgår traktamentet för att täcka den levnadskostnadsfördyring
som utövandet av riksdagsmannauppdraget medför. Riksdagsman
som är ledamot av statsrådet och som således för utövandet av
nämnda ämbete måste uppehålla sig i Stockholm, bör därför icke ha rätt
att uppbära traktamente i sin egenskap av riksdagsman. Frågan om traklamcnte
för levnadskostnadsfördyring i samband med utövandet av stats -

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

rådsämbete är emellertid icke av beskaffenhet att i detta sammanhang skola
prövas. Utskottet förordar således en regel av innehåll att den som är ledamot
av statsrådet icke skall äga uppbära riksdagsmannatraktamente.

Avdrag å arvode och traktamente

A. Avdrag å arvodet då pension av visst slag uppbäres

I arvodesstadgan finnes f. n. inga bestämmelser om reducering av arvodet
för det fall att pension från allmän tjänst eller från den allmänna tilläggspensioneringen
samtidigt uppbäres. Detta betyder emellertid icke, att
riksdagen varit främmande för tanken att med hänsyn till andra utgående
förmåner reducera sådana förmåner, som utgår på grund av riksdagsmannauppdraget.

Vid införande år 1947 av rätt till egenpension, vilken till en, ehuru mindre
del finansierades genom pensionsavdrag å arvodet, föreslog sålunda Kungl.
Maj :t (prop. 276/47), att en reduktion av pensionen skulle ske med högst
tre fjärdedelar, om pensionstagaren samtidigt uppbar lön eller tjänstepension
på grund av anställning i allmän tjänst eller med bidrag av statsmedel.
Konstitutionsutskottet föreslog därefter i utlåtande 26/47, vilket av riksdagen
godkändes, att reducering av pensionen skulle ske med hälften, då lön
eller tjänstepension uppbars på grund av anställning i allmän tjänst. Då
änkepensionsrätt infördes fr. o. m. den 1 januari 1952 (mem. nr 28/51)
stadgades reduktion av pensionsbeloppet för det fall att maken vid frånfället
uppbar lön från allmän tjänst som berättigade honom till tjänstepension.
— Det är att märka att nämnda reduceringsregler, vilka fortfarande
gälla, ehuru avdraget numera är två tredjedelar, även tager sikte på lön
som från allmän tjänst utgår till den pensionerade riksdagsmannen.

Nuvarande statliga bestämmelser om reducering av lön när pension utgår
innehåller i huvudsak följande:

Är tjänsteman berättigad uppbära egenpension, beror på beslut eller bestämmelser,
som meddelas av Kungl. Maj :t, om och i vad mån avdrag å till
tjänstemannen utgående lön skall ske (19 § 5 mom. Saar). Huvudprincipen
i praxis är att avdrag å lönen sker med hela pensionsbeloppet. Motsvarande
regel tillämpas i princip på det kommunala området enligt där gällande normalt
jänstereglementen. Kommunerna kan dock medgiva undantag från principen.
Dessutom gäller numera (fr. o. m. den 1/7 1962) en samordning mellan
det statliga och kommunala området så att, exempelvis, en kommunal
pensionsförmån kan föranleda avdrag på statlig lön och en statlig pensionsförmån
föranleda avdrag på kommunal lön. Av betydelse härutinnan är också,
att den egenpensionsförmån som utgår för en tjänst skall anses innesluta
folkpension, tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring, yrkesskadelivränta,
sjukpenning enligt nämnda lag samt sjömanspension och att en
samordning skett av statlig, kommunal och viss annan pensionsrätt så, att
bara en pensionsförmån (den som finnes vara för pensionstagaren fönnånligast)
utgår. Den pensionsberättigade mister således övriga pensionsbelopp.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

En tjänsteman som efter pensionering har statlig eller kommunal anställning
riskerar således avdrag å lönen med beloppet av den sålnnda bestämda
egenpensionsförmånen. Vid anställning i lägre tjänst göres emellertid också
lägre avdrag. Även då den pensionerade uppehåller en stalig arvodesbefattning,
gäller principen om reducering av avlöningsförmånen med hänsyn till
viss utgående pension (52 § Saar).

Som ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande utgår numera
såväl ett årsarvode med ett belopp, avpassat med hänsyn till att arvodet
skall ge en med hänsyn till uppdragets natur rimlig bärgning för den som
saknar andra inkomster, som ock egenpension och efterlevandepension. Om
den ovan föreslagna arvodeshöjningen genomföres, kommer årsarvodet att
utgöra omkring två tredjedelar av årslönen för en statlig befattningshavare
med lön enligt B 1 (löneklass 1 å löneplan B). Därtill kommer, att den allmänna
tilläggspensionen, till vilken arvodet grundar rätt, ej påverkas av
att riksdagsmannen förutom pensionen uppbär fullt riksdagsarvode. Med
hänsyn till det sålunda anförda bör enligt utskottets mening en reduktion
ske av riksdagsarvodet, i fall riksdagsmannen samtidigt uppbär tilläggspension
jämlikt lagen om allmän försäkring eller pension på grund av allmän,
d. v. s. statlig eller kommunal, tjänst. Utskottet vill emellertid förorda,
att reducering icke sker innan riksdagsmannen fyllt 65 år. Vid bestämmande
av avdragets storlek talar visserligen starka skäl för att bestämma,
att reducering kan ske med mer än hälften av arvodet. Ett sådant skäl är
att avdragsprocenten ej borde vara mindre än i fråga om pensionsavdraget,
då inkomstklyftan vid avgång från riksdagen annars kan te sig mycket hög
för den som samtidigt avgår från allmän tjänst. Emellertid talar även rättviseskäl
för att avdraget bör göras så högt, att det blir kännbart ej bara för
dem som har en jämförelsevis liten pension, vars belopp helt kan komma att
avdragas å arvodet, utan även för dem som har höga pensioner. I detta sammanhang
må framhållas, att högsta pensionsbelopp enligt SPR f. n. är cirka
40 000 kr. Utskottet har emellertid av de skäl som inom utskottet anförts i
motsatt riktning, såsom hänsyn till statstjänstemännens nuvarande förmåner,
stannat för att föreslå ett pensionsavdrag om högst hälften av arvodet.
Avdraget skall således icke i något fall bli större än pensionens belopp. Utskottet
vill dessutom erinra om att detta förslag, såsom även nämnts ovan,
utgör en preliminär lösning i avvaktan på resultatet av författningsutredningens
arbete.

B. Avdrag å arvode och traktamente vid förhinder för utövande av riksdagsgöromålen -

Gällande regler

Arvodestadgans 2 § har för närvarande följande lydelse: Blir riksdagsman
av annan anledning än offentligt uppdrag förhindrad deltaga i riksdagsgöromålen,
skall han för tid, varmed frånvaron i en följd överstiger trettio da -

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

gar, vidkännas avdrag å arvodet med en fjärdedel och å traktamentet med
hälften av vad eljest skolat under samma tid utgå; efter nittio dagars frånvaro
skall intet traktamente utgå till honom och efter ett års frånvaro ej
heller något arvode.

Bestämmelsen innebär således, att frånvaro på grund av offentligt uppdrag
ej medför avdrag å arvode eller traktamente men att frånvaro av annan
anledning, t. ex. på grund av sjukdom, medför avdrag, dock först efter en
fortlöpande frånvaro av trettio dagar. Stadgandets mening torde vara att
frånvarons längd skall bedömas med hänsyn till längden av frånvaro från
göromålen. Att en riksdagsman under exempelvis fortlöpande sjukdomstid
besöker riksdagshuset eller, utan att deltaga i riksdagsgöromålen, uppehåller
sig där något, medför naturligen icke avbrott i frånvaron.

Bestämmelserna om avdrag å arvode och traktamente ansluter sig till bestämmelserna
i 24 § kamrarnas ordningsstadgor. I detta författningsrum
behandlas nämligen tillstånd och laga förfall, vilka båda medför frihet från
plikten att deltaga i riksdagsgöromålen och utgör förhinder i arvodesstadgans
mening. Riksdagsmannen kan enligt nämnda 24 § beviljas ledighet
från riksdagsgöromålen. Ansökan därom skall göras hos talmannen eller,
då längre ledighet än åtta dagar önskas, hos kammaren. Ledighet utöver
fjorton dagar må ej beviljas, såvida ej särskilda omständigheter föranleder
därtill. Inträffar den andra anledningen till befrielse från riksdagsarbetet,
nämligen laga förfall (t. ex. sjukdom), skall ledamoten göra anmälan hos
kammaren, därvid förfallet bör vara behörigen styrkt, över ledigheter och
laga förfall skall enligt samma paragraf en förteckning föras i kammarens
kansli.

De nuvarande reglerna om avdrag å arvode och traktamente medför rätt
till oförändrat såväl arvode som traktamente under de första 30 frånvarodagarna.
För tiden 31—90 dagar göres avdrag med en fjärdedel (f. n. cirka

20 kr.) å arvodet och hälften å traktamentet. Med utgången av nämnda tid
upphör traktamentet helt, medan arvodet fortsätter att utgå med tre fjärdedelar
till dess frånvaron varat ett år, då arvodet helt upphör.

Nya regler

a) Avdrag å arvode under sjukdom

Frågorna om avdrag å arvodet kommer från och med den 1 januari 1963
i ett nytt läge. Då träder nämligen den vid vårsessionen 1962 antagna lagen
om allmän försäkring i kraft, och enligt denna lags 3 kap. 2 § kommer
arvodet, enär det anses sasom inkomst av förvärvsarbete, att grunda ej
blott såsom f. n. rätt till grundsjukpenning utan även rätt till tilläggssjukpenning.
Lagen innefattar även nya bestämmelser, som innebär omändringar
och utbyggnad av sjukpenningskalan. Försäkringsskyddet kommer
således att omfatta inkomster uppgående till 21 000 kronor, och sjukpenningen
i den sjukpenningsklass, nr 15, som skall gälla för inkomster på

21 000 kronor eller mer, blir 28 kronor om dagen. Dessutom må nämnas,

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

att det införes möjlighet för bl. a. uppdragstagare att med arbetsgivaren
träffa avtal (»likställighetsavtal») om att arvodet i sjnkförsäkringshänseende
skall anses såsom inkomst av anställning. Arvodet grundar dock även
utan sådant avtal rätt till tilläggssjukpenning.

De nya reglerna angående tilläggssjukpenningen måste helt naturligt få
återverkningar i fråga om konstruktionen av reglerna gällande avdrag å arvodet
och storleken av dessa avdrag. Härvid måste beaktas, att sjukpenningen
är skattefri och, med hänsyn till marginalskatten å inkomster motsvarande
arvodesbeloppet, i allmänhet utgör en förmån motsvarande det
dubbla beloppet i skattepliktig inkomst. Avdraget bör emellertid enligt utskottets
mening överstiga sjukpenningens dubbla belopp. I fråga om avdragets
storlek har utskottet härvidlag, efter övervägande av olika alternativ,
stannat för att föreslå avdraget vid sjukdom till två tredjedelar av helt
arvode. Avdrag skall göras för all den tid, varunder sjukpenning utgår och
eljest, om sjukpenning ej utgått dessförinnan, från och med sextonde frånvarodagen.

h) Avdrag å arvode vid beviljad ledighet, då anledningen ej varit offentligt
uppdrag eller sjukdom

Ledighet för offentligt uppdrag föranleder ej avdrag. Under offentligt
uppdrag inbegripes därvid både uppdrag, som givits av riksdagen, och sådant
som givits av Kungl. Maj :t eller efter dess bemyndigande. Uppdraget
kan jämväl avse förrättning utomlands, såsom uppdrag att vara delegat i
FN eller i Europarådets rådgivande församling eller vid interparlamentariska
konferenser.

Ledighet för annat än offentligt uppdrag eller sjukdom föranleder enligt
nu gällande avdragsregel, vilken är densamma för sådan ledighet och ledighet
för sjukdom, icke avdrag förrän efter utgången av 30-dagarsperioden.
Då regeln tydligen konstruerats främst med tanke på ledighet för sjukdom,
bör enligt utskottets mening en inskränkning göras i den avdragsfria tiden.
Utskottet har vid sina överväganden härutinnan stannat för att föreslå
avdrag med två tredjedelar från och med den sextonde frånvarodagen,
alltså, frånsett sjukpenningfall, enahanda regel som avses gälla vid sjukdom.
Om riksdagsmannen vid sjukdomsfall, som t. ex. kan förmodas bli
kortvariga, väljer att icke uppbära sjukpenning (sjukförsäkringslagstiftningen
medför ej någon plikt att anmäla sjukdomsfallet), göres således ej
avdrag under 15-dagarsperioden.

Arvodets konstruktion såsom årsarvode, avsett att vara en ersättning för
inkomstbortfall icke enbart under riksdagssessionerna utan även i viss utsträckning
däremellan (jfr exempelvis uti. 18/59 s. 6) samt det förhållandet
att arvodesbeloppet inräknas i den inkomst som bestämmer tillhörigheten
till viss sjukpenningsklass och därmed sjukpenningens storlek, motiverar
att, om sjukpenning åtnjutes under tid mellan riksdagsessionerna,
avdraget göres även i sådant fall.

Verkställes samtidigt såväl pensionsavdrag som under a) och b) åsyftat

tf Bihang till riksdagens protokoll 1962. 5 samt. 2 avd. Nr 20

10 Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

avdrag (2 §) bör, under tid arvode utgår, avdragen sammanlagt ej uppgå
till mer än 2/3 av helt arvode. Eftersom pensionsavdraget kan utgöra högst
3/6, kommer således i dylika fall avdraget enligt denna paragraf under sådan
tid att utgöra lägst 1/6 av helt arvode. Angående den tidpunkt då på
grund av avdrag arvodet helt upphör att utgå, hänvisas till vad nedan sägs.

c) Tid för upphörande av arvode

Den nya lagen om allmän försäkring medför att en till visst antal dagar
maximerad tid för erhållande av sjukpenning skall finnas endast för den
som åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension. I övrigt skall sjukpenning
utgå till dess förtidspension tar vid. Den förbättring av den sociala
try§Sheten som sålunda införes, torde böra erhålla sådan motsvarighet beträffande
arvodet att det vid frånvaro från riksdagen utgår med sitt reducerade
belopp under tid som i allmänhet kan beräknas erforderlig för att
utbyta vederbörandes sjukpenning mot pensionsförmåner. Utskottet anser
sig i sadant hänseende böra föreslå att tidslängden för reducerat arvode utsträckes
till två år.

Det bör måhända erinras, att sedan tvåårsperioden utlöpt, arvodet alltid
helt upphör, såvida avdrag fortfarande skall göras enligt 2 §, även om bortfallet
till en del beror av pensionsavdrag jämlikt 1 § 3 mom. Om ledamoten
ånyo börjar deltaga i riksdagsgöromålen, börjar naturligen arvode att
ånyo utgå.

d) Avdrag å traktamente

Reglerna om avdrag å traktamente torde böra ändras så, att begynnelsedag
blir densamma som för avdrag å arvodet. I övrigt torde några ändringar
i fråga om avdrag å traktamentet ej böra göras.

De salunda föreslagna reglerna om avdrag å arvode och traktamente enligt
stadgan kan sammanfattas i följande tabell (siffrorna inom parentes
avser särskilda tider för sjukpenningfall)

Steg

1) 1—15 (1—3) dagar: helt arvode, helt traktamente

2) 16—90 (4—90) dagar: avdrag med 2/3 å arvodet och med 1/2 å traktamentet 3)

91 dagar—2 år: traktamentet har upphört att utgå, avdrag å arvodet
med 2/3

4) mer än 2 år: även återstående del av arvodet har upphört att utgå.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

Likställighetsavtal i fråga om sjukförsäkringen

Såsom förut antytts kan likställighetsavtal med verkan från och med den
1 januari 1963 slutas även beträffande arvodet i sjukförsäkringshänseende.
Sådant avtal har beträffande den allmänna tilläggspensioneringen redan
kommit till stånd beträffande riksdagsarvodet genom 1960 års ändringar
av 7 § arvodesstadgan. Utskottet anser att motsvarande likställighet bör
införas i vad gäller arvodet i sjukförsäkringshänseende och förordar därför,
att vid tillämpning av lagen om allmän försäkring arvodet generellt
skall anses såsom inkomst av anställning. Genomföres detta, kommer således
riksdagen att ha att erlägga arbetsgivaravgifter för arvodet till sjukförsäkringen,
vilket torde medföra en reducering med ca 60 % av de sjukförsäkringsavgifter
riksdagsmännen eljest skulle haft att erlägga, om arvodet
ensamt utgjort den sjukpenninggrundande inkomsten.

Pensionerna

Den särskilda riksdagsmannapensioneringen har i princip avskaffats år
1960, då riksdagsmannaarvodet gjordes pensionsgrundande inom den allmänna
tilläggspensioneringen från och med den 1 januari samma år. Arvodet
anses såsom inkomst av anställning inom nämnda pensionssystem.
I enlighet härmed erlägger riksdagen arbetsgivaravgifterna för pensioneringen,
och riksdagsmännen belastas icke av några avgifter för densamma.
Full pension från tilläggspensioneringen erhålles emellertid först vid fyllda
67 år. Tilläggspensionen ger, inklusive folkpension utan hustrutillägg, en
årlig ålderspension om något mer än sextio procent av medelinkomsten under
de femton bästa åren. I lägre inkomstskikt blir dock pensionens andel
av nämnda medelinkomst högre än så. Vid beräkningen av pensionsbeloppen
tages emellertid ej hänsyn till högre inkomst än 7 1/2 gånger basbeloppet,
och från det erhållna talet avdrages det vid årets början gällande basbeloppet,
varefter återstoden delas med nämnda basbelopp. Dividenden —
som således kan bli högst 6,5 — anger antalet årliga pensionspoäng. Den
årliga tilläggspensionen utgör 60 procent av medeltalet pensionspoäng (från
de femton bästa åren) gånger det basbelopp, som gäller den månad för vilken
pensionen skall utgivas, och är sålunda sextio procent av högst 6,5
gånger sistnämnda basbelopp. — För rätt till pension fordras att ha haft
pensionsgrundande inkomst i minst 3 år (för svenska medborgare födda
1896 minst 2 år). Inkomster som förvärvas efter det år man fyllt 65 år är
ej pensionsgrundande. För rätt till full pension fordras att man tillgodoräknats
pensionspoäng under trettio år. Beträffande svenska medborgare
födda 1896—1923 gäller dock särbestämmelser som innebär, att talet 30 utbyts
mot för åldersklasserna 1896—1914 talet 20 och för åldersklasserna
1915—1923 talet 20 ökat med en enhet för varje år den försäkrade är född

12 Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

senare än 1914. Mindre än full tid medför motsvarande minskning av pensionen.
Med hänsyn till att systemet har giltighet från och med år 1960
medför nämnda särbestämmelser möjlighet till full tilläggspension för de
som är födda år 1914 och senare, medan de som är födda 1896—1913 får
möjlighet till partiell pension i skala stigande med en enhet för varje tillkommande
åldersklass från två tjugondedelar av full pension för åldersklassen
1896 till nitton tjugondelar därav för åldersklassen 1913.

Då den särskilda riksdagsmannapensionen år 1960 i princip avskaffades
antogs till arvodesstadgan övergångsbestämmelser varigenom

1) dåvarande riksdagsledamöter födda 1895 eller tidigare — dessa åldersklasser
omfattas ej av tilläggspensioneringen — bibehölls vid rätten att erhålla
riksdagsmannapension med fullt belopp, vilket samtidigt höjdes till
600 kronor för eltvart pensionsgrundande år, dock högst 12 000 kronor, vartill
skulle utgå rörliga tillägg;

2) riksdagsledamöter födda 1896—1913 visserligen erhöll rätt till de
högre pensionsbeloppen med blivande tillägg men fick vidkännas reducering
av intjänt riksdagsmannapension, allt i förhållande till de möjligheter till
pension de erhöll genom tilläggspensioneringen;

3) ledamöter födda 1914 eller senare ej infördes på de nya bestämmelserna
och därför ej fick rätt till de höjda beloppen eller tilläggen. Deras intjänade
pensioner skulle alltså beräknas efter förut gällande regler: 3 000 kr
för 8 år och 350 kr för år därutöver, dock högst 7 200 kr, å vilka belopp ej
utgick rörliga tillägg. Dessa belopp skulle å andra sidan i förekommande
fall utgå utan reduktion, ehuru ifrågavarande ledamöter hade möjlighet till
full pension från tilläggspensioneringen.

För ledamöter under 2) skedde reduceringen av intjänt pensionsrätt så,
att ledamöter födda 1896 fick tillgodoräknas högst 18 riksdagsår och ledamöter
födda 1897—1913 ett år mindre för ettvart år de var födda senare än
1896. Dessa bestämmelser reducerar således intjänta riksdagsår efter en
skala, fallande i relation till antalet möjliga år inom tilläggspensioneringen
för åldersklasserna 1896—1913.

Riksdagsmannapensionen enligt 1960 års bestämmelser utgör för 20 riksdagsår
14 358 kr. (inkl. tillägg) år 1962. År 1963 blir beloppet cirka 14 860
kr. Hel tilläggspension beräknad på riksdagsarvodet enbart skulle för närvarande
bli cirka 14 800 kr. och sålunda ha ett försprång om nära 450 kr.
tramtör full riksdagsmannapension. Vid 4 700 i basbelopp och oförändrade
arvodesregler skulle tilläggspensionen år 1963 bli cirka 15 000 kr. och maximal
tilläggspension cirka 18 300. Riksdagsmannapensionerna har således ett
för pensionärerna fördelaktigare höjningssystem än tilläggspensioneringen,
såsom framgår av att »försprånget» om nära 450 kr. nästan inhämtats från
1962 till 1963. Riksdagsmannapensionerna har nämligen höjts med samma
procenttal som statstjänstemännens löner, vilket medfört större ökningar
än höjningarna inom tilläggspensioneringen, som enbart avser att kompensera
pensionärerna för höjningarna av prisnivån, d. v. s. att göra pensionerna
värdebeständiga.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

Pensionsålder m. m.

Såsom ovan nämnts ger den allmänna tilläggspensioneringen, inom vilken
riksdagsarvodet från och med år 1960 grundar pensionsrätt, rätt till full
pension först från 67 års ålder, medan den särskilda riksdagsmannapensioneringen
medför rätt till pension vid 65 år, vilken pensionsålder även gäller
för flertalet statstjänstemän i såväl mellanlönegrader som högre lönegrader
och dessutom för manliga befattningshavare inom ITP-systemet.

a) I den proposition (276/1947) varigenom Kungl. Maj :t, sedan tillkallad
utredningsman avgivit förslag i frågan, framlade förslag om införande av
pensionsrätt för riksdagens ledamöter, anförde departementschefen bl. a.:

I fråga om den levnadsålder vid vilken pension skall börja utgå, har utredningen
övervägt olika alternativ. Det må erinras, att för de danska riksdagsmännen
gäller en normal pensionsålder av 65 år. Enligt det föreslagna
finska pensionssystemet skulle åter pensionsåldern normalt utgöra 60 år.
Vid valet mellan olika pensionsåldrar har utredningen kommit till den uppfattningen,
att övervägande skäl tala för att pensionsåldern bestämmes till
65 år. Visserligen skulle önskemålet om en föryngring av riksdagens sammansättning
lättare främjas genom en något lägre åldersgräns, men utredningen
kan icke finna rimligt, att en lägre pensionsålder skulle fastställas för
riksdagsmännen än som i allmänhet gäller för tjänstemän i mellan- och
högre lönegrader.---

Emellertid bör enligt utredningens mening möjlighet hållas öppen att efter
särskild prövning låta pensionen utgå från en tidigare levnadsålder än 65 år,
därest särskilda omständigheter därtill föranleda. Närmast syftar utredningen
härvid på det fall, att en riksdagsman till följd av sjukdom blir urståndsatt
att fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag. Även för andra fall kan
det emellertid framstå som skäligt, att pension medgives utgå före uppnådd
ålder av 65 år, varvid en viss motsvarighet till systemet med förtidspensionering
inom det statliga pensionsväsendet synes kunna ifrågakomma.---

Departementschefen biträdde utredningens mening och föreslog att pensionsåldern
skulle bestämmas till 65 år, med möjlighet att efter särskild
prövning låta pensionen utgå från en tidigare levnadsålder.

Konstitutionsutskottet uttalade (uti. nr 26/1947): »Beträffande den ålder,
från vilken pensionen skulle utgå, har inom utskottet övervägts, huruvida
icke för att ytterligare befrämja önskemålet om en föryngring av riksdagens
sammansättning, pension regelmässigt borde kunna utgå redan vid
60 års ålder och icke, såsom i propositionen förordats, först efter fyllda 65
år, därest särskilda omständigheter därtill föranleda. Med hänsyn härtill får
utskottet, som förutsätter, att en ledamot, som innehar ett större antal riksdagsår
och en relativt hög ålder, även om han avgår före fyllda 65 år, omedelbart
skall kunna komma i åtnjutande av pension, ansluta sig till propositionens
lagförslag att pension regelmässigt bör utgå dagen näst efter den då
vederbörande uppnått 65 års ålder.»

De skäl som sålunda anförts för en pensionsålder av 65 år torde enligt utskottets
mening i stort sett fortfarande gälla.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

Utskottet vill därför förorda att möjlighet införes att bevilja avgående eller
förutvarande riksdagsman en temporär ålderspension för högst två år
från 65 år till dess tilläggspensionen börjar utgå. En sådan möjlighet kan
tillskapas därigenom att riksdagen, då pension finnes böra beviljas, hos
riksförsäkringsverket inköper en temporär ålderspension för ifrågavarande
riksdagsman och till verket inbetalar den engångspremie (= de beräknade
pensionsbeloppen) som kan komma i fråga. Pension bör ej kunna beviljas,
om ej ledamotskapet varat minst två år, varav någon del efter 60 års ålder.
Pensionsbeloppet för år torde få bestämmas efter prövning, enär annars
riksdagsmannen skulle kunna erhålla sådan pension med maximalt belopp
vid sidan av hög utgående lön eller pension från allmän tjänst eller tilläggspension
jämlikt lagen om allmän försäkring. Om ej sådana skäl finnes böra
föranleda minskning eller bortfall av pensionen, bör emellertid beloppet
för år bestämmas till vad uppburet riksdagsarvode skulle ha givit inom tillläggspensioneringen,
om pensionen bestämts för hela tidslängden under den
första månad pensionen utgives. Möjlighet att erhålla temporär pension
bör emellertid icke stå öppen för andra än dem som icke kan erhålla pension
från den särskilda riksdagsmannapensioneringen. Bestämmelserna om
pensionen föreslås skola införas i stadgans § 7. För dem som kan erhålla
pension från den särskilda riksdagsmannapensioneringen föreslås nedan
(övergångsbestämmelserna avd. A. p. 1, fjärde stycket), motsvarande möjligheter
genom (temporär) förhöjning av riksdagsmannapensionen.

b) I samband med övergången till det nya pensionssystemet 1960, avgjordes
ej frågan i vad mån de ledamöter, födda 1896 eller senare, som ännu
ej hunnit förvärva pensionsrätt inom riksdagsmannapensioneringen, skulle
kunna tillerkännas pensionsrätt för det antal år (mindre än 8), som de hade
varit ledamöter, innan de nya bestämmelserna för dem borttog rätten att i
fortsättningen intjäna riksdagsmannapension. Enligt utskottets mening bör
emellertid pension kunna erhållas för intjänade år, såvida dessa är minst
två. Den som hade exempelvis sju år intjänade står otvivelaktigt så pass
nära rätten till de 4 800 kronorna i grundpension att han, om han fått välja,
i de flesta fall hade valt att vänta ett år med att hans arvode skulle bli pensionsgrundande
inom tilläggspensioneringen. Detsamma torde gälla flera av
dem som hade lägre antal år än sju.

Rätten till pension för lägre antal år än åtta bör dock icke göras ovillkorlig
utan bör få bero av dispens efter ansökan. Regeln bör emellertid vara att
pension utgår, och för avslag bör krävas förhandenvaron av särskilda omständigheter,
såsom att ledamoten under samma tid intjänat statlig chefstjänstemannapension
eller erhåller full sådan pension. Beviljas pension skall
den bestämmas efter beloppet 600 kr. för riksdagsår.

Reglerna avses införda i avd. A p. 1 st. 2 av övergångsbestämmelserna.

c) Inom tilläggspensioneringen fordras att ha tillgodoräknats pensionspoäng
i minst tre år för rätt till pension (två år för åldersklassen 1896).
Verkningarna av denna regel kan i vissa fall medföra att pension ej erhålles
för riksdagsår. Två exempel må belysa detta.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

1. En riksdagsman, född senare än 1896, har år 1961 sju riksdagsår inom
riksdagens pensionssystem men avlider nämnda år. Detta år skulle strängt
taget, enär det faller inom tilläggspensioneringen, ej räknas de efterlevande
till godo i pensionshänseende i riksdagens pensionssystem. Rimligtvis bör
emellertid nämnda riksdagsår medföra den verkan, att efterlevandepension
utgår från riksdagsmannapensioneringen och att beloppet bestämmes till
samma belopp som för åtta år.

2. En person född något av åren 1897—1900 har år 1961 varit riksdagsman
ett tiotal år men avgår då ur riksdagen och får under tiden fram till
det år han uppnår 65-årsåldern ej så hög inkomst att han tillgodoräknas pensionspoäng
inom tilläggspensioneringen. Eftersom hans riksdagsår i sistnämnda
pensionssystem (endast 2 år) ej ger »utdelning», torde beloppet
av pensionen på hans »gamla» riksdagsår böra kunna uppräknas.

Möjligheten till sådana uppräkningar bör ges dispensvägen i anslutning
till regeln i avd. A p. 1 st. 4 och avd. C i övergångsbestämmelserna.

Nya samordningsbestämmelser

Såsom en generell invändning mot de nuvarande reduktionsreglerna i »tabellen»
i 1960 års övergångsbestämmelser har framförts, att de reducerar den
intjänade riksdagspensionen utan hänsyn till frågan huruvida riksdagsmannen
får något annat i stället. I fall då synnerliga skäl förelegat har dock möjlighet
dispensvägen funnits att slippa reducering. En samordning som träffar
de faktiskt utgående pensionsförmånerna är dock enligt utskottets mening
lämpligare.

Nämnda övergångsbestämmelser medför vidare, att riksdagsmannapensioner
enligt de före 1961 gällande bestämmelserna kommer att tillerkännas ett
stort antal nuvarande ledamöter. De som är födda 1896—1913 tages nämligen
in på de nya bestämmelserna endast om de därigenom får större förmåner
än enligt de tidigare bestämmelserna, och de som är födda 1914 eller senare
kommer som ovan nämnts icke alls in under de nya bestämmelserna
men har kvar den rätt de intjänat enligt de bestämmelser, som gällde före
den 1 januari 1961.

Det är enligt utskottets mening lämpligare, att låta alla som var ledamöter
av riksdagen den 1/1 1961 komma in i »12 000-kronorssystemet» och att
reducera pensionsbeloppen med hänsyn till andra samtidigt utgående förmåner.
Därigenom undvikes också att reducering sker av ledamöternas intjänade
pensionsgrundande år.

Den naturligaste utgångspunkten vid utformandet av en reduceringsregel
torde vara att anknyta till riksdagens eget pensionssystem. Detta kan vara
motiverat även därav att riksdagsmannapensionen med stor sannolikhet
kommer att om några år för varje riksdagsår ge mer i pension än vad tillläggspensioneringen
kommer att ge i ålderspension på enbart arvodet. En sådan
anknytning till riksdagens eget pensionssystem sker redan i den 1947
tillkomna reduceringsregeln för stats- och kommunaltjänstemän. Denna re -

16 Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

duceringsregel bör kunna användas även för fall då tilläggspension utgår.
Regeln bör emellertid omskrivas samt anpassas till avdrag med bruttobelopp
och bortfall av riksdagsmannapension vid det tak som föreskrives
enligt nuvarande statliga pensionsreglemente, SPR. För uppnående av likformighet
med bestämmelserna i den nuvarande regeln, vilken som nämnts
gäller stats- och kommunaltjänstemännen, torde reducering böra ske med
hänsyn till all tilläggspension, således även tilläggspension, som ej grundar
sig på riksdagsarvode. Med hänsyn härtill torde å andra sidan riksdagsmannen
böra garanteras att, om hans pensioner förslår, han sammanlagt skall
fa behalla ett belopp motsvarande en och en halv full riksdagsmannapension.

Den huvudsakliga innebörden av den nya regeln blir således att tabellen
försvinner och att en enda reduceringsregel blir tillämplig, då reduktion av
riksdagsmannapension skall ifrågakomma, d. v. s. när pensionstagaren vid
sidan av riksdagsmannapensionen uppbär pension från den allmänna tilläggspensioneringen
eller från allmän tjänst.

Efter denna redogörelse för innebörden av de viktigaste ändringsförslagen,
övergår utskottet till den närmare motiveringen för de särskilda bestämmelserna.

Stadgan
1 §

1 mom. I anledning bl. a. av att arvodet numera är ett årsarvode, varav
en tolftedel skall anses belöpa på envar av årets månader, föreslås en lydelse
enligt vilken arvode utgår från och med den första månad riksdagsmannen
skall deltaga i riksdagsgöremålen, således i regel från och med januari
manad, dock ej för tid innan han blivit ledamot. Till undvikande av återkrav
vid dödsfall av redan utanordnat arvodesbelopp har på motsvarande
sätt tiden för erhållande av arvode utsträckts till och med den månad då
riksdagsmannauppdraget upphör.

3 mom. Endast sådan i momentet avsedd pension som utgår till vederbörande
föranleder avdrag. Att rätt till pension inträtt, medför sålunda ej avdrag,
om pensionen av någon anledning, exempelvis uppskjutet uttag, ej
utgår. Å andra sidan inverkar belopp som uppbäres efter 65 års ålder, även
om det, såsom är möjligt inom tilläggspensioneringen, utgår på grund av
förtida uttag.

2 §

Utgående sjukpenning medför avdrag även om denna uppbäres av arbetsgivaren
på grund av s. k. arbetsgivarinträde. Till grund för bestämmelserna
i vad de angå sjukpenning ligger betraktelsesättet att riksdagsgöromålen
kräver ledamotens hela arbetsförmåga. Med hänsyn härtill behövs
särskilda bestämmelser om »sjukpenningfallen» endast för början av frånvaroperioden,
då ju sjukpenning utgår från och med fjärde dagen av sjukperioden.
Avdragen i början av perioden göres i anslutning till den tid, un -

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

der vilken sjukpenning utgår, medan från och med sextonde dagen fallet
skall utgöra ett frånvarofall och handläggas som ett sådant.

3 §

Paragrafen har undergått en omformulering som främst syftat till att
fastlägga den faktiska tillämpningen av den förra lydelsen. Kanslideputerade
tillika med kamrarnas talmän avses, genom hänvisningen i första
stycket, få befogenhet att genom föreskrifter eller beslut i det särskilda
fallet på sätt nämnes i 8 § bestämma i vilken omfattning »annat färdmedel»
skall få användas.

5 §

I paragrafen har vidtagits den förändringen att resa till eller från sammanträde
alltid ersättes. Ändringen innebär rätt att anlita flyg för resa,
oavsett om resan sker till eller från hemorten.

6 §

Vid delning av år sbelopp kan ofta uppkomma ojämna tal, varvid jämkning
av örebelopp bör ske (jämför 26 § 2 mom. 2 st. Saar). Beträffande
jämkning vid brutet dagantal etc. torde det få ankomma på kanslideputerade
tillika med kamrarnas talmän att utfärda bestämmelser.

7 §

Genom den nya lydelsen av första stycket kommer arvodet att vid tilllämpningen
av lagen om allmän försäkring generellt att anses såsom inkomst
av anställning.

Den temporära pensionen jämlikt andra stycket skall beräknas med hänsyn
till det basbelopp som gäller under den första månad för vilken pensionen
skall utgå. Vid beräkningen skall bortses från reglerna om viss minsta
intjänandetid för erhållande av pensionsrätt inom tilläggspensioneringen
(i regel tre år). Hinder möter icke att pensionen utgår för allenast viss tid
av angivna två år. Den som är berättigad till pension jämlikt övergångsbestämmelserna
kan ej tillerkännas pension jämlikt detta stycke. Sådan ledamot
kan, om han ej äger rätt till full riksdagsmannapension, ansöka om förhöjt
belopp av sådan pension för tiden intill dess exempelvis vederbörandes
allmänna tilläggspension börjar utgå.

8 §

Tillämpningen av stadgans bestämmelser kan föranleda att ställning behöver
tagas till olika frågor, som icke är av den natur att de bör underställas
riksdagen eller något dess utskott. Kanslideputerade tillika med kamrarnas
talmän bör därför såsom tillämpande organ ha befogenhet att avgöra
såväl särskilda ärenden som ock att utfärda de tillämpningsföreskrifter
som må erfordras.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

Övergångsbestäm melserna

Avd. A. 1. Andra stycket. Med bestämmelserna i detta stycke avses främst
det i den allmänna motiveringen nämnda fallet att pension sökes för mindre
antal år än åtta. Möjligheten att bevilja pension till ledamot, som ej uppnått
65 års ålder, vilken möjlighet redan finnes enligt gällande regler, bibehålies.
I detta avseende skall enligt utskottets mening fortfarande gälla
vad utskottet anfört vid riksdagsmannapensioneringens införande år 1947.

Fjärde stycket. Då pension beviljas för mindre än åtta riksdagsår, skall
pensionen utgå med 600 kronor för riksdagsår. Därutöver kan jämlikt detta
stycke och avd. C i dessa övergångsbestämmelser, beviljas pension med för
viss tid förhöjt belopp. Här åsyftas sålunda bl. a. ovannämnda fall av förhöjt
belopp för tiden fram till dess tilläggspensionen börjar utgå. Ansökningar
om sådan förhöjning bör prövas bl. a. med hänsyn till vederbörandes
blivande pensionsförmåner och antalet riksdagsår. Beaktas bör emellertid
även, att ett av syftena med den temporära förhöjningen är att ledamoten
skall kunna avgå från riksdagen utan att riskera en med hänsyn till
uppdragets karaktär alltför låg pensionsstandard. Då vederbörande har
riksdagsår som grundar rätt till allmän tilläggspension, bör tillses att den
förhöjda pensionen icke blir lägre än vad han skulle erhållit i temporär
pension, om han beviljats sådan enligt bestämmelserna i stadgan.

Sista stycket. I viss anslutning till de nya principer, som gäller beträffande
förlust av pensionsrätt för statliga tjänstemän, har en uppmjukning
skett av nu gällande bestämmelser.

2. Första och andra styckena. Även här har en uppmjukning skett. Sålunda
kan enligt första stycket äktenskapet ha ingåtts senast den dag ledamoten
fyllde 60 år. Fullmäktige i riksgäldskontoret har dessutom tillagts
rätt att om särskilda omständigheter, såsom exempelvis lång riksdagstid,
föranleder därtill, bevilja pension trots att äktenskapet ingåtts senare än
den dag ledamoten fyllde 60 år. I beslut om pensionsrätt för frånskild make
bör utsägas, att rätten upphör om maken ingår nytt äktenskap.

3. Syftet med de ändrade bestämmelserna är att pension till barn skall
beviljas med sådant belopp att barnet i sammanlagda pensionsförmåner
icke erhåller mindre än som sägs i förevarande stycke. Alltefter storleken
av de övriga förmånerna kan sålunda olika belopp bestämmas och även
bestämmas att pension jämlikt denna punkt ej skall utgå. Utgår pension
för flera barn, skall de anses dela pensionsbeloppet lika sig emellan.

4. Med hänsyn till de nya bestämmelserna i denna punkt torde storleken
av jämlikt densamma förut beviljade pensionsbelopp böra omprövas.

Avd. C. Såsom nämnts i den allmänna motiveringen, skall jämlikt denna
avdelning pensionsbeloppet för intjänade riksdagsår kunna höjas då riksdagsår
inom tilläggspensionssystemet ej ger utdelning. Även andra fall av
förhöjning, såsom den temporära förhöjning som ovan nämnts, skall grundas
på denna bestämmelse.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

Avd. E. Ändringen av andra stycket avser att möjliggöra att utbetalning
av pensionsbelopp, om så finnes lämpligt, får ske genom statens pensionsdelegation
eller annan statlig myndighet.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet med stöd av § 38
mom. 1 riksdagsordningen hemställa,

A) att riksdagen måtte för sin del antaga följande två
lagförslag med de ändringar av gällande bestämmelser som
framgår av nedan angivna såsom utskottets förslag betecknade
lydelser.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

I) Förslag
till

Lag

angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande

Härigenom förordnas, att samtliga paragrafer i stadgan den 21 februari
1941 om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives; och kommer i följd härav stadgan att
från och med den dag, då denna lag träder i kraft, hava nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

1 mom. Riksdagsman åtnjuter ersättning
för riksdagsmannauppdraget
från och med den dag, då han tager
plats i riksdagen, till och med den
dag, då riksdagsmannauppdraget upphör.

Ersättning utgöres av arvode och i
fall som nedan sägs traktamente.

Arvode utgår med 24 000 kronor för
år.

Traktamente utgår under tid, då
riksdagen håller session, med belopp
motsvarande 540 kronor för månad
till riksdagsman, som är bosatt på
längre avstånd än sjuttio kilometer
fågelvägen från riksdagens hus. Annan
riksdagsman än nu sagts, vilken
är bosatt på längre avstånd än femton
kilometer fågelvägen från riksdagshuset,
må av kanslideputerade
tillerkännas traktamente med högst
nämnda belopp.

(Utskottets förslag)

1 §•

1 mom. Riksdagsman åtnjuter ersättning
för riksdagsmannauppdraget
i enlighet med bestämmelserna i
denna stadga från och med ingången
av den månad, då han skall taga
plats i riksdagen, dock ej för tid innan
han blivit ledamot, till och med
utgången av den månad, då riksdagsmannauppdraget
upphör.

Ersättning i form av arvode utgår
med 26 000 kronor för år (grundbelopp).

Traktamente utgår för tid, då riksdagen
håller session, med belopp
motsvarande 705 kronor för månad
till riksdagsman, som är bosatt på
längre avstånd än sjuttio kilometer
fågelvägen från riksdagens hus. Annan
riksdagsman, vilken är bosatt på
längre avstånd än femton kilometer
fågelvägen från riksdagens hus, må
av kanslideputerade tillerkännas
traktamente med högst nämnda belopp.
Traktamente som nu sagts må
ej utgå till riksdagsman som är ledamot
av statsrådet.

Riksdagsman är på det allmännas

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

(Nuvarande lydelse)

2 §.

Blir riksdagsman av annan anledning
än offentligt uppdrag förhindrad
deltaga i riksdagsgöromålen, skall han
för tid, varmed frånvaron i en följd
överstiger trettio dagar, vidkännas avdrag
å arvodet med en fjärdedel och
å traktamentet med hälften av vad
eljest skolat under samma tid utgå;
efter nittio dagars frånvaro skall intet
traktamente utgå till honom och
efter ett års frånvaro ej heller något
arvode.

(Utskottets förslag)

bekostnad grupplivförsäkrad. Närmare
bestämmelser om försäkringen
meddelas i 7 §.

2 mom. Kanslideputerade, tillika
med kamrarnas talmän, äga besluta
sådant tillägg eller avdrag å arvode
och traktamente, som svarar mot
förändringar i löner och traktamenten
till befattningshavare i statens
tjänst. Arvode enligt 1 mom., till storleken
bestämt i enlighet med vad sålunda
må ha beslutats, benämnes i
3 mom. samt i 2 och 6 §§ utgående
arvode.

3 mom. Upphär riksdagsman, som
fyllt 65 år, tilläggspension jämlikt lagen
om allmän försäkring eller egenpension
på grund av anställning i allmän
tjänst, skall han vidkännas avdrag
å utgående arvode med det bruttobelopp,
basbelopp eller motsvarande
belopp, som för pensionen är tilllämpligt,
dock högst med hälften av
nämnda arvode.

2 §.

Riksdagsman skall för tid varunder
sjukpenning jämlikt 3 kap. lagen
om allmän försäkring utgår, och
eljest, om han är förhindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen, för tid
varmed frånvaron i en följd överstiger
femton dagar, vidkännas avdrag
å utgående arvode med, inberäknat
avdrag jämlikt 1 § 3 mom., två tredjedelar
av helt sådant arvode och å
traktamentet med hälften av vad eljest
skolat under samma tid utgå;
efter nittio dagars frånvaro skall intet
traktamente utgå till honom och
efter två års frånvaro ej heller något
arvode. Frånvaro på grund av of -

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

(Nuvarande lydelse)

3 §•

Riksdagsman äger på det allmännas
bekostnad företaga resor å statliga
och enskilda järnvägar.

Riksdagsman, till vilken utgår traktamente
enligt 1 § 1 mom., äger jämväl
vid begagnande av annat färdmedel
än i första stycket sagts på det allmännas
bekostnad resa till och från
riksdagen samt under tid, då riksdagen
håller session, mellan riksdagsorten
och hemorten.

4 §•

Kamrarnas talmän erhålla under
tid, då riksdagen håller session, tillläggsarvode
med belopp motsvarande
1 000 kronor för månad.

5 §•

Ledamot av utrikesnämnden, så ock
suppleant, åtnjuter under tid, då riksdagen
ej håller session, dels ersättning
för kostnaden för resa till och från
sammanträde med nämnden, dels ock
traktamente för varje sammanträdesdag
med 50 kronor, om ledamoten eller
suppleanten under riksdagssession
å ort, där nämnden sammanträder,
skulle ha uppburit traktamente enligt
1 § 1 mom., samt eljest med 25 kronor.

6 §.

Arvode enligt 1 § skall till en tolftedel
anses hänföra sig till varje kalendermånad.

(Utskottets förslag)

fentligt uppdrag skall dock icke föranleda
avdrag.

3 §.

Envar riksdagsman äger på det allmännas
bekostnad för resor anlita
inrikes järnvägar och statliga busslinjer
samt, i den utsträckning som
bestämmes enligt den i 8 § första
stycket stadgade ordning, jämväl annat
färdmedel, dock ej flyg.

Riksdagsman, till vilken utgår helt
traktamente, må på det allmännas
bekostnad jämväl anlita flyg för inrikes
resa till och från riksdagssession
samt, då han bevistar riksdagen,
mellan riksdagsorten och hemorten.

4 §.

Kamrarnas talmän erhålla under
tid, då riksdagen håller session, tillläggsarvode
med belopp motsvarande
1 000 kronor för månad (grundbelopp).

5 §•

Ledamot av utrikesnämnden, så
ock suppleant, åtnjuter ersättning
för kostnaden för resa till och från
sammanträde med nämnden samt, då
riksdagen ej håller session, traktamente
för varje sammanträdesdag
med 75 kronor.

6 §•

Av utgående arvode skall å varje
kalendermånad anses belöpa en tolftedel,
varvid belopp som slutar på

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

(Nuvarande lydelse)

Ersättning enligt 1—5 §§ utbetalas
månadsvis.

7 §•

Vid tillämpning av lagen om försäkring
för allmän tilläggspension
skall det arvode riksdagsman åtnjuter
på grund av bestämmelserna i denna
stadga anses såsom inkomst av anställning.

(Utskottets förslag)

öretal skall jämkas till närmaste
krontal eller, om det slutar på 50 öre,
till närmast högre krontal.

Ersättning som beräknas per månad
skall utbetalas månadsvis.

7 §.

Vid tillämpning av lagen om allmän
försäkring skola de arvodesbelopp
riksdagsman åtnjuter på grund
av bestämmelserna i denna stadga
anses såsom inkomst av anställning.

Den som varit ledamot av riksdagen
minst två år, varav någon del efter
det han fyllt 60 år, och som icke
är berättigad till pension från riksdagen
jämlikt bestämmelser om pension
för riksdagsmannauppdrag, må
för tid mellan 65 och 67 års ålder
tillerkännas pension. Pensionsbeloppet
för år må motsvara högst vad
han, under antagande att annan inkomst
av förvärvsarbete ej förekommit
och att varje riksdagsår grundat
rätt till tilläggspension jämlikt lagen
om allmän försäkring, årligen skulle
äga uppbära i sådan pension från
67 års ålder. Vid beräkningen skall
användas det basbelopp enligt nämnda
lag, som gäller den månad under
vilken pensionen skall börja utgå.
Pension som nu sagts må icke uppbäras
för tid, varunder vederbörande är
ledamot av riksdagen.

Avlider den som är ledamot av
riksdagen och har han vid dödsfallet
icke uppnått 67 års ålder, skall
på grund av den i 1 § 1 mom. nämnda
grupplivförsäkringen utbetalas ett
engångsbelopp av 25 000 kronor. Beloppet
skall, såvida ej annat av ledamoten
föreskrivits, tillfalla hans efterlevande
make eller, om sådan ej
finnes, hans arvingar. Närmare före -

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

(Nuvarande lydelse)

8 §•

Kanslideputerade äga, tillika med
kamrarnas talmän, meddela de närmare
föreskrifter, som må erfordras
för tillämpningen av bestämmelserna
i denna stadga.

Utbetalningar med stöd av denna
stadga verkställas av riksgäldskontoret.

(Utskottets förslag)

skrifter angående försäkringen utfärdas
i den ordning som sägs i 8 §
första stycket.

8 §•

Kanslideputerade äga, tillika med
kamrarnas talmän, meddela de beslut
och utfärda de föreskrifter, som må
erfordras vid tillämpningen av bestämmelserna
i denna stadga.

Utbetalningar med stöd av denna
stadga verkställas av riksgäldskontoret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963. Bestämmelsen i 1 § 3
mom. skall dock ej tillämpas förrän
från och med den 1 januari 1965, därvid
tillika skall iakttagas, att avdrag
jämlikt bestämmelsen ej skall göras
under mandatperiod som börjat före
den 1 januari 1963.

Som beräkningsgrund för procenttillägg
å arvode för år 1963 skall gälla
det sammanlagda procenttal som tilllämpats
år 1962 för då gällande arvodesbelopp,
ökat med det tillägg för
år 1963 som må ha beslutats jämlikt
stadgandet i 1 § 2 mom.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

II) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till lagen den
16 december 1960 (nr 701) angående ändring i stadgan den
21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande

Härigenom förordnas, att avdelningarna A—E i övergångsbestämmelserna
till lagen den 16 december 1960 angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
nämnda avdelningar att från och med
hava nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

A. För den, som varit ledamot av
riksdagen 1960 eller tidigare och är
född 1913 eller tidigare, samt för efterlevande
till sådan riksdagsman
skall gälla följande.

1. Den, som varit ledamot av riksdagen
minst åtta år, äger, sedan han
uppnått 65 års ålder och upphört att
vara riksdagsman, rätt till pension.

Fullmäktige i riksgäldskontoret må,
när särskilda omständigheter därtill
föranleda, bevilja pension till den,
som varit ledamot av riksdagen kortare
tid än åtta år eller ej uppnått 65
års ålder.

För den, som är född 1895 eller tidigare,
utgör pensionen med nedan

angives; och kommer i följd härav
den dag, då denna lag träder i kraft,

(Utskottets förslag)

Avd. A. För den som varit ledamot
av riksdagen 1960 eller tidigare
samt för efterlevande till sådan riksdagsman
skall angående pension från
riksdagen ( riksdagsmannapension)
gälla följande.

1. Den som varit ledamot av riksdagen
minst åtta år, äger, sedan han
uppnått 65 års ålder och upphört att
vara riksdagsman, rätt till pension.
Tid efter 1960 grundar dock icke rätt
till pension enligt dessa bestämmelser,
utom då ledamoten är född 1895
eller tidigare.

Fullmäktige i riksgäldskontoret må
utan hinder av bestämmelserna i
denna punkt, när särskilda omständigheter
därtill föranleda, bevilja
pension för viss tid eller livstid till
den som varit ledamot kortare tid än
i föregående stycke sägs, dock lägst
två år, eller ej uppnått 65 års ålder.

För den som varit ledamot av riksdagen
tjugu år eller längre tid, utgör

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

angivna undantag, om han varit ledamot
av riksdagen åtta år eller i andra
stycket avsedd kortare tid, 4 800 kronor
för år, och om han varit ledamot
av riksdagen tjugu år eller längre tid,
12 000 kronor för år. För varje år utöver
åtta ökas pensionen med 600 kronor,
intill dess nämnda högsta pensionsbelopp
uppnåtts.

För den, som är född 1896—1913
och som varit ledamot av riksdagen
åtta år eller i andra stycket avsedd
kortare tid, uppgår pensionen, med
nedan angivna undantag, till ett årligt
belopp av 600 kronor för varje år
den pensionsberättigade varit ledamot
av riksdagen före 1960, dock att högst
det antal riksdagsår får tillgodoräknas,
som framgår av nedanstående
tabell:

Födelseår

1896

1897

1898

1899

1900

1901

1902

1903

1904

1905

1906

1907

1908

1909

1910

1911

1912

1913

Högsta

antalet

riksdagsår

. 18
. 17

. 16
. 15

. 14

. 13

. 12
. 11
. 10
9
8
7
6
5
4
3
2
1

den årliga pensionen 12 000 kronor
(full riksdagsmannapension).

Då antalet riksdagsår är lägre än
tjugu och rätt till pension föreligger
eller pension eljest beviljas, utgår
pensionen med 600 kronor för varje
riksdagsår. Fullmäktige i riksgäldskontoret
må dock, med iakttagande
av att i föregående stycke nämnt belopp
ej överskrides, för viss tid bevilja
pension med förhöjt belopp.

Uppbär någon förutom riksdagsmannapension
tillika tilläggspension
jämlikt lagen om allmän försäkring
eller lön eller egenpension på grund
av anställning i allmän tjänst och
överstiger de sammanlagda förmånerna
beloppet av en och en halv
full riksdagsmannapension, skall
riksdagsmannapensionen minskas
med sålunda överstigande belopp,
dock högst med två tredjedelar. Återstående
del av riksdagsmannapensionen
må likväl ej utgå i den mån därigenom
beloppet av de sammanlagda
förmånerna skulle komma att överstiga
det högsta belopp som må utgå
i pension enligt statens allmänna
tjänstepensionsreglemente. Vid tilllämpningen
av avdragsreglerna skola
pensionsbelopp, som hänföra sig till
riksdagsmannapension, beräknas med
tillägg eller avdrag som avses i nästföljande
stycke samt tjänstepension
beräknas efter det bruttobelopp, basbelopp
eller motsvarande belopp, som
för densamma är tillämpligt. Avdragsbelopp,
som skall gälla från
början av utbetalningsår, skall tilllämpas
under hela året, såvida icke
därigenom månatligt pensionsbelopp
blir mindre än som eljest skolat utgå -

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1062

(Nuvarande lydelse)

Uppbär den, som äger rätt till pension
på grund av sitt riksdagsmannauppdrag,
tillika lön eller egenpension
på grund av anställning i allmän
tjänst, skall, så länge sådan annan
förmån åtnjutes, förstnämnda pension
minskas med två tredjedelar,
med iakttagande likväl av dels att
pension enligt dessa övergångsbestämmelser
ej må utgå med större belopp
än att de sammanlagda förmånerna
icke överstiga det högsta belopp som
må utgå i pension enligt 1947 års
allmänna tjänstepensionsreglemente,
dels ock att minskning skall ske endast
i den mån så erfordras för att
sagda förmåner, däri dock ej inberäknade
rörliga tilläggsförmåner, tillhopa
ej överstiga 12 000 kronor. Härvid
skall pension, som ej utgår i form av
grundbelopp och tilläggsförmåner, anses
bestå av rörliga tilläggsförmåner
till ett belopp motsvarande det, varmed
pensionen må överskjuta ett för
motsvarande fall beräknat grundbelopp
enligt nyssnämnda tj änstepensionsreglemente.

Kanslideputerade, tillika med kamrarnas
talmän, äga besluta sådant tilllägg
eller avdrag på i denna punkt,
styckena 3—4, nämnda pensionsbelopp,
som svarar mot förändringar i
pensioner till befattningshavare i statens
tjänst, De i denna punkt angivna
beloppen skola härvid anses hänföra
sig till den 1 januari 1959.

Pension jämlikt denna punkt må
icke tillkomma den, som genom lagakraftägande
dom förklarats förlustig
sitt riksdagsmannauppdrag eller upphört
att vara svensk medborgare eller
trätt i främmande makts tjänst.

(Utskottets förslag)

Kanslideputerade, tillika med kamrarnas
talmän, äga besluta sådant
tillägg eller avdrag på jämlikt dessa
övergångsbestämmelser utgående
pensionsbelopp, som svarar mot förändringar
i pensioner till befattningshavare
i statens tjänst. De i denna
punkt angivna beloppen skola härvid
anses hänföra sig till den 1 januari
1959.

Pension jämlikt denna punkt må
icke tillkomma den, som genom lagakraftägande
dom förklarats förlustig
sitt riksdagsmannauppdrag eller
upphört att vara svensk medborgare
eller trätt i främmande makts tjänst.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

2. Änka efter den, som varit ledamot
av riksdagen minst åtta år, äger
under förutsättning att äktenskapet
ej ingåtts efter det maken uppnått
60 års ålder, rätt till pension så länge
hon ej ingår nytt äktenskap.

Fullmäktige i riksgäldskontoret må,
när särskilda omständigheter därtill
föranleda, bevilja pension till änka
efter den, som varit ledamot av riksdagen
kortare tid än åtta år.

Pensionen till änka utgör, för år
räknat, hälften av den pension, som
jämlikt bestämmelserna i punkt 1,
styckena 1—6, tillkommit eller framdeles
skulle hava kunnat tillkomma
maken med hänsyn till den tid han
vid sitt frånfälle varit ledamot av
riksdagen. För det fall att maken vid
denna tidpunkt uppbar lön på grund
av anställning i allmän tjänst, skall
sistnämnda pension beräknas med utgångspunkt
från den tjänstepension,
som skulle hava kunnat tillkomma
honom vid avgång med rätt till pension
från denna anställning.

3. Efterlevande barn eller adoptivbarn
till den, som varit ledamot av
riksdagen, må, när särskilda omständigheter
därtill föranleda, av fullmäk -

Fullmäktige i riksgäldskontoret skola
dock äga att i sistnämnda båda
fall efter särskild framställning besluta
om rätt för vederbörande att
helt eller delvis uppbära pensionen.

2. Make efter den, som varit ledamot
av riksdagen minst åtta år, äger
under förutsättning att äktenskapet
ingåtts senast den dag ledamoten fyllt
60 år, rätt till pension så länge maken
ej ingår nytt äktenskap.

Fullmäktige i riksgäldskontoret
må, när särskilda omständigheter
därtill föranleda, bevilja pension till
make efter den, som varit ledamot
av riksdagen kortare tid än åtta år
eller ingått äktenskapet senare än i
föregående stycke sagts, ävensom
till frånskild make bevilja pension
som finnes skälig.

Pensionen till efterlevande make
utgör, för år räknat, hälften av den
pension, som jämlikt bestämmelserna
i punkt 1 tillkommit eller framdeles
skulle hava kunnat tillkomma
ledamoten med hänsyn till den tid
han vid sitt frånfälle varit ledamot
av riksdagen. För det fall att ledamoten
vid frånfället uppbar lön på
grund av anställning i allmän tjänst,
skall sistnämnda pension beräknas
med utgångspunkt från den tjänstepension,
som skulle hava kunnat
tillkomma honom vid avgång med
rätt till pension från denna anställning;
dock att sådan beräkning skall
göras endast såvitt tjänstepensionen
medfört rätt till pension för den efterlevande
maken.

3. Efterlevande barn eller adoptivbarn
till den, som varit ledamot av
riksdagen skall, i den mån ej med
hänsyn till annan barnet tillkom -

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

tige i riksgäldskontoret beviljas pension
intill dess barnet uppnått 19 års
ålder, adoptivbarn dock endast under
förutsättning att adoptionen ej ägt
rum efter det adoptanten fyllt 50 år.

Pensionen till barn eller adoptivbarn
utgår med belopp, som fullmäktige
i riksgäldskontoret för varje särskilt
fall äga bestämma.

4. Pension jämlikt dessa övergångsbestämmelser
skall icke utgå till den,
som avgått från riksdagsmannauppdraget
före den 1 januari 1945 och
som icke enligt tidigare bestämmelser
i stadgan varit berättigad till pension.
Ej heller skall pension utgå till efterlevande
till den, som före den 1 januari
1952 upphört att vara ledamot av
riksdagen. Fullmäktige i riksgäldskontoret
må dock bevilja pension till
i denna punkt avsedda personer med
belopp, som fullmäktige för varje särskilt
fall bestämma.

B. Den som jämlikt de tidigare bestämmelserna
i stadgan förvärvat rätt
till högre pensionsbelopp än vad han
skulle erhålla enligt dessa övergångsbestämmelser,
äger uppbära pension
med det högre beloppet.

C. När synnerliga skäl därtill föranleda,
må fullmäktige i riksgäldskontoret
bevilja pension till den, som
varit ledamot av riksdagen 1960 eller

mande pension särskilda omständigheter
finnas böra föranleda minskning,
tillerkännas pension för tid intill
dess det uppnått 19 års ålder
med belopp, motsvarande, om pension
till efterlevande make utgår,
femton och i annat fall fyrtio procent
av pensionen för efterlevande
make; finnas flera pensionsberättigade
barn, skall för varje sådant barn
utöver det första nämnda procenttal
ökas med tio. Det sammanlagda barnpensionsbeloppet
skall fördelas lika
mellan barnen.

4. Pension jämlikt dessa övergångsbestämmelser
skall icke utgå
till den, som avgått från riksdagsmannauppdraget
före den 1 januari
1945 och som icke enligt tidigare bestämmelser
i stadgan varit berättigad
till pension. Ej heller skall pension
utgå till efterlevande eller frånskild
make till den, som före den 1 januari
1952 upphört att vara ledamot av
riksdagen. Fullmäktige i riksgäldskontoret
må dock bevilja pension till
i denna punkt avsedda personer. Beviljas
pension skall densamma beräknas
efter de i punkterna 1—3
stadgade grunderna, såvida ej särskilda
skäl föranleda bestämmande
av lägre belopp.

Avd. B. Den som jämlikt tidigare
bestämmelser eller med stöd av tidigare
bestämmelser fattade beslut
är berättigad till högre pensionsbelopp
än vad han skulle erhålla enligt
vad härovan stadgats, äger uppbära
pension med det högre beloppet.

Avd. C. När särskilda skäl därtill
föranleda, må fullmäktige i riksgäldskontoret
bevilja pension till den,
som varit ledamot av riksdagen 1960

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

tidigare, samt till efterlevande till sådan
riksdagsman, med högre belopp
än som följer av dessa övergångsbestämmelser.

D. Pension jämlikt dessa övergångsbestämmelser
utgår, efter ansökan
hos fullmäktige i riksgäldskontoret, i
de fall, då pension i särskild ordning
beviljats av fullmäktige, från och med
den dag fullmäktige bestämma och
i övriga fall från och med dagen näst
efter den, då rätten till pension inträtt.
Pensionen utgår till och med
den dag, då en månad förflutit efter
pensionstagarens frånfälle, eller, där
pensionsrätten upphör av annan anledning,
till och med utgången av
den månad, under vilken rätten upphört.

Pensionstagare äger icke uppbära
pension för tid, varunder han är ledamot
av riksdagen. Ej heller må pensionstagare,
som undergår direkt
ådömt frihetsstraff eller är föremål
för åtgärd, som förklarats skola träda
i stället för sådant straff, eller ock
avtjänar ådömt tvångsarbete, för den
tiden uppbära någon del av pensionen.

E. Fullmäktige i riksgäldskontoret
äga utfärda de närmare föreskrifter,
som må erfordras för tillämpningen
av dessa övergångsbestämmelser.

Utbetalningar med stöd av dessa
övergångsbestämmelser verkställas av
riksgäldskontoret.

eller tidigare, samt till efterlevande
till sådan riksdagsman med högre
belopp än som följer av dessa övergångsbestämmelser.

Avd. D. Pension jämlikt dessa
övergångsbestämmelser utgår, efter
ansökan hos fullmäktige i riksgäldskontoret,
i de fall, då pension i särskild
ordning beviljats av fullmäktige,
från och med den dag fullmäktige
bestämma och i övriga fall från
och med den dag, då rätten till pension
inträtt. Pensionen utgår till och
med den dag, då en månad förflutit
efter pensionstagarens frånfälle, eller,
där pensionsrätten upphör av annan
anledning, till och med utgången
av den månad, under vilken rätten
upphört.

Pensionstagare äger icke uppbära
pension för tid, varunder han är ledamot
av riksdagen.

Avd. E. Fullmäktige i riksgäldskontoret
äga utfärda de närmare föreskrifter,
som må erfordras för tilllämpningen
av dessa övergångsbestämmelser.

Utbetalningar med stöd av dessa
övergångsbestämmelser verkställas
av riksgäldskontoret eller, i den mån
kanslideputerade tillika med kamrarnas
talmän därom bestämma, av annan
myndighet eller inrättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1962 31

B) att motionerna I: 38 och II: 68 måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört och hemställt.

Stockholm den 4 december 1962

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damstrom,
fru Segerstedt Wtberg, herrar Georg Pettersson, Sveningsson, Olsén,
Kronstrand, Erik Olsson och Enarsson; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i
lumhult, Adamsson, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hammar,
Bracomer, Henningsson och Larsson i Borrby.

Särskilt yttrande

av fru Segerstedt Wiberg, som anfört följande:

Stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande ändrades
senast år 1960. Viss därefter tillkommen lagstiftning har emellertid,
som utskottet framhållit, motiverat den nu gjorda översvnen. En sådan
översyn har även begärts i motionerna I: 38 och II: 68.

Jag kan emellertid inte finna, att den åberopade lagstiftningen gör en
översyn av reglerna för arvodenas storlek erforderlig. Inte heller har en sådan
begärts av motionärerna. Skall en omreglering av arvodena ske, anser
jag, att den bör anknytas till det förslag om riksdagens arbetsförhållanden,
vilket inom kort torde avlämnas av författningsutredningen.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag G21393