Konstitutionsutskottets betänkande med framläggande av förslag till ändring i riksdagsstadgan med anledning av ersättarreformen m. m. (Betänkande 1973:KU48 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets betänkande nr 48 år 1973

KU 1973:48

Nr 48

Konstitutionsutskottets betänkande med framläggande av förslag till
ändring i riksdagsstadgan med anledning av ersättarreformen m. m.

Riksdagsstadgan

Enligt 78 § riksdagsordningen fastställer riksdagen ”de föreskrifter om
riksdagsarbetets bedrivande, ordningen hos riksdagen och utskotten samt
inom riksdagen, utskotten och andra riksdagens organ förekommande val
ävensom de övriga bestämmelser som anses nödiga till iakttagande jämte
grundlagarna”. Därvid får inte införas något som strider mot grundlag
eller annan lag.

Regler i de angivna hänseendena för enkammarriksdagen fastställdes
genom att riksdagen den 15 januari 1971 antog riksdagsstadgan (RFS
1971:1). Riksdagsstadgan trädde i kraft omedelbart vid antagandet. Den
upphävde den för tvåkammarriksdagen senast gällande riksdagsstadgan
den 23 mars 1949. Den ersatte också de tidigare gällande
ordningsstadgorna, den för första kammaren, antagen den 6 april 1949,
och den för andra kammaren, antagen den 27 april 1949.

Beträffande tillkomsten av den nya riksdagsstadgan hänvisas till
utskottets betänkande KU 1971:69.

Ändringsförslag 1971 m. m.

Vid 1971 års riksdag väcktes motioner om ändringar i riksdagsstadgan,
avseende bl. a. debattreglerna. I sitt yttrande över motionerna (KU
1971:69) yttrade utskottet bl. a. att frågan om ändring av
riksdagsstadgans regler om debatter m. m. lämpligen borde anstå till dess
att grundlagberedningen hade lagt fram sitt till i början av 1972 aviserade
slutbetänkande. Så snart detta förelåg, avsåg utskottet att med stöd av sin
initiativrätt ta upp de aktuella frågorna till behandling. Vid den översyn
av riksdagsstadgan, som sålunda borde äga rum, fick enligt utskottet tas
upp till övervägande också erfarenheterna av riksdagsstadgans tillämpning
i övrigt. Riksdagen delade utskottets mening.

Ändringsförslag 1972 m. m.

Vid 1972 års riksdag väcktes tre motioner angående riksdagsstadgan.
Motionen 1972:73 av herrar Molin (fp) och Ullsten (fp) avsåg frågan om
möjlighet att i riksdagens protokoll ta in visst material utan att detta har
framförts muntligen i kammaren. I motionen 1972:170 av herr
Strömberg (fp) begärdes ändringar i syfte att uppnå ökad rättvisa mellan
regering och opposition i fråga om debattreglerna. Motionen 1972:798 av
herr Romanus m. fl. (fp, c, m, vpk) syftande till ett slopande av då

1 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 48

KU 1973:48

gällande begränsning av antalet inlägg i frågedebatter och en strängare
begränsning av tiden för inlägg.

I sitt yttrande i ärendet (KU 1972:33) anförde utskottet bl. a.:

I utskottets betänkande 1971:69 med anledning av motioner om
ändringar i riksdagsstadgan uttalades att det kunde vara lämpligt att göra
riksdagsstadgan till föremål för en mera allmän översyn så snart
grundlagberedningens slutbetänkande förelåg. Detta betänkande
framlades våren 1972. Beredningens förslag innefattar bestämmelser om
riksdagsarbetet vilka motsvarar dem som nu är upptagna i
riksdagsstadgan. Grundlagberedningen har räknat med att proposition i
grundlagsfrågan skall kunna avlämnas till riksdagen våren 1973.
Beredningens betänkande har remissbehandlats och övervägs för
närvarande inom justitiedepartementet. 1 detta läge har utskottet vid sitt
förnyade övervägande av frågan om en allmän översyn av riksdagsstadgan
funnit att denna översyn bör anstå i avvaktan på riksdagsbehandlingen av
en eventuell proposition i författningsfrågan vid nästa års riksdag.
Bestämmelserna om riksdagsarbetet kan då bli föremål för en samlad
bedömning. Förfarandet har den fördelen att utskottet kan beakta
förslag och synpunkter som förs fram i motioner med anledning av
propositionen.

På de angivna skälen begränsade sig utskottet till att behandla de
frågor som aktualiserats i motionerna.

Utskottet fann att förslaget i motionen 1972:73 borde prövas vid den
berörda kommande översynen av riksdagsstadgan.

Beträffande motionen 1972:170 konstaterade utskottet att den
syftade till ändring av statsrådens ställning i riksdagsdebatterna och
aktualiserade frågor om rätten till repliker, om ordningen för
frågedebatterna och om statsrådens rätt att bryta talarordningen. Vad
gäller frågedebatterna föreslog utskottet att den av grundlagberedningen
förordade ordningen infördes med verkan redan under höstsessionen.
Enligt utskottets mening borde ytterligare erfarenheter avvaktas innan
reglerna om rätt till genmäle omprövades. Utskottet avstyrkte även att
frågan om statsrådens rätt att erhålla ordet framför kammarens
ledamöter gjordes till föremål för riksdagens ställningstagande i
sammanhanget. Frågan borde enligt utskottets mening inte brytas ut till
särskild behandling utan tills vidare avvakta proposition i
författningsfrågan.

I enlighet med utskottets hemställan avslog riksdagen motionerna
1972:73 och 1972:170 utom i vad avsåg frågan om debattreglerna vid
svar på enkla frågor. I sistnämnda hänseende beslöt riksdagen på
utskottets förslag — med bifall till hemställan i motionen 1972:798 —
ändring i 47 § riksdagsstadgan av innebörd att det första anförandet från
varje talare i frågedebatt får räcka längst tre minuter, det andra längst två
minuter och varje följande anförande längst en minut.

Riksdagens beslut innebar avslag på en reservation av sju av utskottets
ledmöter (c, fp, m) som förordat att riksdagen i anledning av motionen
1972:170 skulle anta ändringar i 43, 44 och 46 §§ riksdagsstadgan som
innebar att grundlagberedningens förslag till begränsning av statsrådens

KU 1973:48

företrädesrätt i debatterna genomfördes. Statsråd skulle enligt
reservationens förslag få bryta talarordningen endast för kortare inlägg
om högst tio minuter för att bemöta annan talare.

Motioner 1973 och vissa ställningstaganden i samband med beslutet om
ny RF och ny RO

I motionen 1973:2 av herrar Molin (fp) och Ullsten (fp) begärdes
sådan ändring av riksdagsstadgan att möjlighet öppnas att i riksdagens
protokoll intaga visst material utan att detta muntligen framförts i
kammaren. Motionen behandlades av KU i samband med
författningsfrågan. Utskottet (KU 1973:26 s. 81) avstyrkte motionen
under anförande att utskottet fann starka principiella skäl tala emot
motionärernas förslag. Riksdagen följde utskottet.

I motionen 1973:978 av herr Romanus m. fl. (fp, c, m) hemställdes
med hänvisning till bl. a. grundlagberedningens förslag till debattregler att
riksdagsstadgan ändras så att större jämlikhet uppnås mellan regering och
opposition i fråga om debattreglerna. Även denna motion behandlades av
KU i samband med författningsfrågan. Utskottet framhöll (KU 1973:26
s. 81) att de regler som förordades i detta hänseende i förslaget i prop.
1973:90 till ny RO och som utskottet tillstyrkte överensstämde med de i
motionen framförda synpunkterna. Vidare anförde utskottet: ”Det är
utskottets avsikt att under höstsessionen 1973 med begagnande av sin
initiativrätt föreslå att debattreglerna i riksdagsstadgan ändras till större
överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i nya RO. Med det
anförda får motionen 1973:978 anses vara tillgodosedd.” I enlighet med
utskottets hemställan (H 3) förklarade riksdagen motionen besvarad med
vad utskottet ”i det föregående anfört och hemställt”.

I sitt yttrande i författningsärendet (KU 1973:26) erinrade utskottet
(s. 20) om att riksdagsstadgan inte avsågs bli upphävd genom förslaget till
ny RO. Det skulle i stället ankomma på riksdagen att som ett led i
följdlagstiftningen upphäva stadgan från och med den tidpunkt då den
nya RO börjar tillämpas. Vidare anförde utskottet: ”1 vissa delar torde
det vara möjligt och lämpligt att dessförinnan i stadgan införa
bestämmelser, som ingår i den nya RO och som innebär ändringar i
förhållande till nuvarande ordning. En förutsättning härför är att de nya
bestämmelserna inte strider mot nu gällande RO. Därigenom skulle den
nya ordningen delvis kunna börja tillämpas redan före den 1 januari
1975. Utskottet avser att vidare överväga hithörande frågor under
höstsessionen 1973.” Utskottet återkom i sitt yttrande (på s. 76) till
frågan och anförde därvid bl. a.: ”Det bör tilläggas att enligt
övergångsbestämmelserna till RF (p. 2) skall bestämmelserna i den nya
RO kunna ändras genom tillämpning av 8 kap. 16 § RF, så snart den nya
RF fått kraft av grundlag. Härigenom kan sålunda, innan den nya RO
börjar tillämpas den 1 januari 1975, beslut fattas om ändringar i denna,
exempelvis med anledning av den förordade översynen av riksdagens
arbetsformer.”

KU 1973:48

Vidare bör här antecknas att riksdagen vid sitt ställningstagande till
debattreglerna i förslaget till ny RO (FRO) inte godtog grundlagberedningens
och propositionens förslag att talmannen skulle kunna medge ett
tredje genmäle om högst tre minuter.

I fråga om statsrådens debattprivilegier innebar riksdagens beslut att
bifalla propositionens förslag i denna del en begränsning av statsrådens
företrädesrätt enligt nuvarande ordning. Statsråd skall sålunda enligt 2
kap. 15 § andra stycket FRO få bryta talarordningen endast för kortare
inlägg för att bemöta andra talare. Enligt tilläggsbestämmelsen 2.15.3 får
sådant inlägg inte överstiga tio minuter. Utskottet hänvisade i sitt
yttrande (KU 1973:26 s. 78) till vad grundlagberedningen (prop. 1973:90
s. 50) och departementschefen (prop. s. 477) anfört därom.

Rörande grundlagberedningens överväganden må här antecknas
följande.

I sitt betänkande med förslag till nytt kammarsystem m. m.
behandlade grundlagberedningen frågan om statsrådens särställning i
kammaröverläggningarna men avstod från att föra fram förslag till
ändringar (SOU 1967:26 s. 135 f.). Frågan togs upp på nytt i
beredningens slutbetänkande (SOU 1972:15), och denna gång resulterade
övervägandena i förslag till nya regler. Som ett särskilt skäl att se över
bestämmelserna om statsrådens (ministrarnas) ställning i kammardebatterna
åberopade beredningen i slutbetänkandet (s. 240 f.) sitt förslag att
det för framtiden skall bli möjligt att inskränka antalet anföranden som
en talare får hålla i en fråga under kammardebatten. Beredningen, som i
denna del var enig, yttrade i fortsättningen:

Enligt beredningens mening kan man inte bortse från att den
nuvarande ordningen, formellt sett, skänker ministrarna ett betydande
övertag i meningsutbyten med andra talare. Man bör därför överväga om
en viss utjämning kan komma till stånd. Att därvid välja den vägen att
vissa ledande riksdagsmän utanför regeringskretsen jämställs med
ministrarna anser beredningen inte lyckligt. Debatterna skulle ytterligare
splittras och svårigheterna accentueras för övriga riksdagsledamöter att
komma till tals i den nuvarande kammaren och att därifrån nå ut till
allmänheten via massmedierna.

Två omständigheter talar för att en rätt för ministrarna att fritt gå in i
kammardebatten är mindre angelägen nu än den var i den gamla
tvåkammarriksdagen. Dels behöver en minister bevaka endast en dabatt i
en fråga. Dels kan vid förhandsanmälan till en debatt talmannen numera
med tillämpning av allmänna regler placera ministern på den plats på
talarlistan som svarar mot hans önskemål att i huvudanförandet kunna
bemöta angrepp och synpunkter från oppositionsföreträdare.

De anförda argumenten lär emellertid inte föra ända därhän att
ministrar i fråga om yttranderätten helt likställs med riksdagsledamöter i
allmänhet. Ministrarna torde ha ett särskilt behov av att kunna gå i
svaromål utanför vad som ryms inom den vanliga replikrätten. Att
ministrarna har goda möjligheter att ta upp meningsutbyten med andra
talare ligger även i den parlamentariska oppositionens intresse.

Vid en avvägning mellan de olika synpunkter som spelar in har
grundlagberedningen — i anslutning till en tanke som beredningen
framförde i SOU 1967:26 s. 135—136 — stannat för att föreslå att

KU 1973:48

minister får en ovillkorlig rätt att oavsett turordningen på talarlistan
bemöta annan talare i kortare inlägg, medan han i fråga om längre, mera
fristående anföranden har att anmäla sig till talarlistan som
riksdagsledamöter i allmänhet. Beredningen utgår från att
förhandsanmälan kommer till stånd inför debatten i alla någotsånär
betydelsefulla frågor. Tiden för sådant inlägg för minister, som gäller
bemötande, bör fixeras i tilläggsbestämmelser. Den kan försöksvis sättas
till tio minuter. Tiden är så avpassad att den kan medge en minister att
bemöta mer än en talare i ett och samma inlägg.

Departementschefens anförande i den del som utskottet hänvisade till
har följande lydelse:

Beredningens av mig biträdda förslag att göra det möjligt för riksdagen
att besluta begränsning av antalet anföranden som en talare får hålla i en
fråga (2 kap. 14 § RO) nödvändiggör en omprövning av nuvarande regler
för statsrådens ställning i debatterna. Beredningens förslag till lösning kan
enligt min mening leda till att statsrådens möjligheter att under
kammardebattema försvara regeringens politik i vissa fall kan visa sig
alltför snäva. Jag vill emellertid inte motsätta mig vad beredningen har
föreslagit. Skulle erfarenheten visa att den tid som har bestämts för
statsråds inlägg till bemötande av talare, tio minuter, är för kort, kan
tiden utsträckas genom en enkel ändring i tilläggsbestämmelserna.

Som redan antytts beslöt riksdagen som ett led i författningsärendet
att uppdra åt talmanskonferensen att tillsätta en särskild utredning med
uppgift att göra en allmän översyn av riksdagens arbetsformer. I sin
motivering i denna del anförde utskottet (KU 1973:26 s. 74 f.) följande:

Vid behandlingen av det framlagda förslaget till ny RO har utskottet
funnit att det nu — efter drygt två års erfarenheter av arbetet i
enkammarriksdagen — föreligger behov av en ingående och bred översyn
av riksdagens arbetsformer. Såsom närmare framgår av det av
grundlagberedningen redovisade materialet har riksdagens arbetsuppgifter
under senare år blivit både mer omfattande och mer komplicerade.
Tidsåtgången för arbetet såväl i kammaren som i utskotten har avsevärt
ökat. Arbetsbelastningen under vissa perioder av riksdagsåret, framför allt
vid slutet av sessionerna, har blivit alltmer svårbemästrad. Såsom
beredningen framhållit torde man vidare ha anledning att räkna med att
riksdagsärendena till följd av den offentliga verksamhetens expansion i
framtiden kommer att ytterligare öka i antal, omfattning och svårighet.

Även om det framlagda förslaget till ny RO i huvudsak har karaktär av
en tekniskt betonad översyn och anpassning av bestämmelserna rörande
riksdagens arbetsformer till reglerna i den nya RF innebär det även
åtskilliga ändringar i förhållande till nuvarande ordning, främst
föranledda av omläggningen av riksdagens årliga arbetsperiod. Utskottet
har, såsom framgår av vad utskottet i det föregående anfört med
anledning av RF:s bestämmelser om riksdagen och riksdagsarbetet, inte
något att erinra mot de framlagda förslagen till omläggning av
riksdagsåret eller de inom ramen för detta föreslagna åtgärderna, som
syftar till att effektivisera och rationalisera riksdagsarbetet.

Det är enligt utskottets mening påkallat att till ytterligare övervägande
ta upp frågor som hänger samman med årsrytmen i riksdagsarbetet —
exempelvis genom omfördelning av ärenden mellan sessionerna och
arbetsfria perioder under pågående riksmöte — och också rörande

1* Riksdagen 1973. 4 sami Nr 48

KU 1973:48

veckorytmen i arbetet. Av stor betydelse härvidlag är att
riksdagsledamöterna bereds rimliga möjligheter att verka även utanför
riksdagshuset och därmed bevara kontakterna med sina hemorter liksom
med samhällslivet i övrigt. En annan fråga, som enligt utskottets mening
också bör närmare övervägas, gäller fördelningen av ärenden mellan
utskott.

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att en särskild
utredning tillsätts med uppdrag att göra en allmän översyn av riksdagens
arbetsformer. Enligt utskottets mening bör denna utredning tillsättas av
talmanskonferensen. Härigenom får riksdagsledamöterna motionsrätt
beträffande de förslag som läggs fram av utredningen.

Utredningen om en allmän översyn av riksdagens arbetsformer torde
komma att tillsättas inom kort.

Ersättarreformen

Riksdagen beslöt våren 1972 att som vilande för vidare grundlagsenlig
behandling anta förslag till ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen som innebär att ett system med ersättare för
riksdagsledamöterna införs (prop. 1972:66, KU 1972:30). Samtidigt
antog riksdagen lag om ersättare för riksdagsledamöterna (rskr 1972:204,
SFS 1972:236) samt vissa ändringar i lagen (1920:796) om val till
riksdagen. Reformen bygger på ett förslag från grundlagberedningen i ett
särskilt betänkande i frågan 1970 (SOU 1970:17). Huvudinnebörden är
att det skall finnas ersättare för riksdagsledamot som är riksdagens
talman eller som tillhör statsrådet liksom för ledamot som är ledig. Under
den tid som ledamot är talman eller statsråd skall hans mandat innehas av
ersättare. Beviljas ledamot ledighet för minst en månad skall ersättare
kallas in för att tjänstgöra i ledamotens ställe. Ersättare skall utses från
samma parti, i samma valkrets och från samma listtyp som ledamoten.
Avsikten är att systemet skall kunna tillämpas i början av år 1974, sedan
erforderliga ändringar i gällande grundlagar slutligt antagits av riksdagen.

Såvitt gäller förutsättningarna för inkallande av ersättare vid ledamots
ledighet avvek propositionens förslag, som blev riksdagens beslut, från
vad grundlagberedningen föreslagit. Enligt grundlagberedningen skulle
ersättare för ledamot alltid kallas in när ledamoten beviljas ledighet om
minst 15 dagar. Dessutom skulle ersättare för ledamoten kallas in även
vid kortare ledighet (oberoende av längden) om minst tio av riksdagens
ledamöter begärde det.

I ärendet 1972 om införande av ersättare för riksdagsledamöterna
underströks att vissa frågor beträffande ersättarna kvarstod oreglerade.
Särskilt nämndes frågorna om ersättares tjänstgöring i utskott samt
arvode eller annan ersättning till ersättare. Avsikten var att dessa frågor
skulle regleras i riksdagsstadgan resp. ersättningsstadgan för riksdagens
ledamöter genom senare riksdagsbeslut.

Som ett led i den författningsreform som antogs som vilande av
vårriksdagen i år (prop. 1973:90, KU 1973:26) ingick bestämmelser om
ersättare för riksdagsledamöterna. Dessa överensstämmer i sak i allt

KU 1973:48

väsentligt med 1972 års regler. Regelsystemet har emellertid utbyggts så
att det omfattar också regler av riksdagsstadgekaraktär, dvs. regler i
tilläggsbestämmelser i FRO. Endast arvodesfrågorna kvarstår därför
olösta såvitt gäller ersättarsystemet i förslaget till den nya författningen.

Det bör erinras om att övergångsbestämmelserna till förslaget till ny
regeringsform, FRF (punkten 2 tredje stycket), föreskriver att vid nyval
till riksdagen före den tidpunkt då FRF avses skola börja tillämpas (dvs.
den 1 januari 1975) skall bl. a. ersättarbestämmelserna i den nya
författningen omedelbart träda i tillämpning.

Frågorna om de ekonomiska förmånerna till ersättare för
riksdagsledamot behandlas i utskottets samtidigt härmed avgivna
betänkande KU 1973:50.

Ledighet för riksdagsledamot

I 27 § RO i det vilande grundlagsförslaget om ersättare för
riksdagsledamöterna m. m. stadgas att riksdagsledamot äger erhålla
ledighet från sin befattning enligt bestämmelser som riksdagen meddelar
med stöd av 78 § RO.

Bestämmelser angående beviljande av ledighet från riksdagsarbetet
finns nu i 72 § riksdagsstadgan. 1 första stycket behandlas frånvaro
p. g. a. laga förfall, t. ex. sjukdom. Det sägs att ledamot som av laga
förfall är hindrad att ta del i riksdagsarbetet skall anmäla det till
kammaren. Enligt andra stycket kan ledamot på ansökan beviljas ledighet
från riksdagsarbetet. Ledighet beviljas för högst åtta dagar av talmannen
och för längre tid av kammaren. I tredje stycket föreskrivs att det på
kammarkansliet skall finnas en förteckning över ledamöter som är
frånvarande p. g. a. laga förfall eller beviljad ledighet. I förteckningen
anges tid för bortovarons början och slut.

Grundlagberedningen (SOU 1970:17)

Grundlagberedningen anförde i SOU 1970:17 (s. 35) att en
förutsättning för att ersättare för en frånvarande riksdagsledamot skall
kallas in bör vara att det i formell ordning har konstaterats att denne
verkligen är frånvarande. Enligt beredningens mening borde detta ske
genom att ledighet beviljas honom. Beredningen ansåg sålunda att termen
ledighet borde begagnas även i fall där den frånvarande ledamoten har
laga förfall. Ersättare borde kunna kallas in oberoende av
ledighetsorsaken. Det borde enligt beredningen föreskrivas att den som
söker ledighet skall uppge skäl för sin ansökan.

Grundlagberedningen förklarade att den i huvudsak kunde instämma

KU 1973:48

med vad författningsutredningen (SOU 1963:18 s. 50 f.) anfört angående
ledigheter. Utredningen hade bl. a. uttalat att ledighetsansökan på grund
av laga förfall ”givetvis” borde beviljas. För övriga fall borde enligt
utredningen liksom för närvarande en liberal praxis tillämpas. Ledamot
borde kunna beviljas ledighet för enskilda angelägenheter, såsom
familjeangelägenheter, skötande av egen tjänst eller eget företag,
affärsresa m. m. Beredningen ansåg att det med dess förslag till
ersättarsystem var praktiskt att dra samma gräns mellan fall, där
ledigheten skall beviljas av kammaren och där den kan medges av
talmannen, som mellan fall där ersättare obligatoriskt skall kallas och där
så inte var fallet. Det borde sålunda anförtros åt talmannen att pröva
ansökningar om ledighet för kortare tid än den som med beredningens
förslag skulle föranleda obligatoriskt inkallande av ersättare. Ansökan
borde inte avse ledighet tills vidare; var slutdagen svår att ange fick
ledamot begära ledighet tills vidare t. o. m. viss dag. Vidare anförde
beredningen:

1 undantagsfall såsom när ledamot av sjukdom eller vistelse på avlägsen
ort är förhindrad att själv sätta sig i förbindelse med riksdagen bör det
kunna godtas att annan, t. ex. anhörig eller partiledare, ansöker om
ledighet för ledamoten. Denna utväg torde också kunna begagnas om det
någon gång skulle inträffa att ledamot — kanske för att hindra att viss
ersättare tar säte i riksdagen — vägrar att själv begära ledighet. I de nu
berörda fallen måste givetvis för att ledighet skall medges bevisning
föreligga om att ledamoten verkligen har godtagbart skäl att ej inställa
sig.

Inträffar förfall för ersättare efter det att han trätt till värvet i
riksdagen bör gälla samma regler angående ledighet och ersättare för
honom som för ordinarie ledamot.

Grundlagberedningen underströk i sammanhanget att ordinarie
ledamot bör få återta sin plats i riksdagen när som helst utan hinder av
att den tid, för vilken ledighet beviljats honom, ännu inte har gått till
ända.

Grundlagberedningen förordade att en uttrycklig regel om att ledighet
kan beviljas ledamot från riksdagsmannabefattningen skulle upptagas i
RO. Det fick, enligt beredningen, ankomma på riksdagen att i
stadgebestämmelser ge närmare föreskrifter, däribland angående vem som
i olika fall skall fatta beslut över ansökan om ledighet. I motiveringen
uttalade beredningen att ledighet bör, ”t. ex. vid långvarig sjukdom”,
kunna omfatta också tid mellan sessioner.

Propositionen 1972:60

I propositionen 1972:66 föreslogs att ersättare för ledig
riksdagsledamot obligatoriskt skall inträda om ledamotens
ledighetsperiod uppgår till minst en månad. För kortare ledighet skulle
ersättare aldrig kunna inkallas. I propositionen (s. 36) underströks att
ledamot som har ersättare på grund av att han är ledig inte under

KU 1973:48

ledighetstiden får tillfälligt återta sin funktion genom att t. ex. delta i
riksdagens överläggningar eller i utskottsarbetet. Vidare anfördes: ”En
förutsättning för att ersättare skall kallas måste givetvis vara att
ledamoten i behörig ordning har beviljats ledighet. Ledamoten återtar
givetvis sin plats i riksdagen när ledigheten upphör.”

Riksdagen godtog propositionens förslag även såvitt nu är i fråga.

Det vilande författningsförslaget

1 kap. 8 § FRO har följande lydelse: ”Riksdagsledamot kan efter
prövning erhålla ledighet från sitt uppdrag. Beviljas ledamot ledighet för
en tid av minst en månad, skall hans uppdrag under den tid han är ledig
utövas av ersättare.” Till paragrafen anknyter tilläggsbestämmelsen 1.8.1,
som har följande lydelse: ”Ansökan om ledighet från uppdrag som
riksdagsledamot skall innehålla de skäl varpå ansökan grundas. Ansökan
skall avse ledighet under viss tid. Ansökan prövas av talmannen, om den
gäller ledighet under kortare tid än en månad, och av riksdagen om den
gäller för längre tid.”

Inkallande av ersättare, bevis, anmälan

Enligt 2 § lagen (1972:236) om ersättare för riksdagsledamöterna
kallas ersättare av talmannen. Talmannen skall därvid iaktta den ordning
mellan ersättarna som bestämts enligt vallagen. Om särskilda skäl
föranleder det, får talmennen dock frångå den sålunda bestämda
ordningen.

1 kap 9 § FRO har följande lydelse: ”När ersättare skall inträda på
grund av föreskrift i regeringsformen eller 8 § i detta kapitel, skall
talmannen kalla ersättaren till tjänstgöring. Talmannen skall därvid
iakttaga den ordning mellan ersättarna som har bestämts enligt lag om val
till riksdagen. Om särskilda skäl föranleder det får dock talmannen frångå
den sålunda bestämda ordningen.” Till paragrafen anknyter tilläggsbestämmelsen
1.9.1 som har följande lydelse:

Ersättare som skall utöva uppdrag som riksdagsledamot skall erhålla
skriftligt bevis härom. Beviset skall angiva vilken ledamot som ersättaren
träder i stället för och tiden för förordnandets början och slut. Bevis om
slutdagen kan utfärdas särskilt.

Talmannen skall för kammaren tillkännagiva när ersättare träder i
ledamots ställe och när ledamot återtager sin plats.

Ersättares ställning m. m.

I 28 § 2 RO i det vilande grundlagsförslaget om ersättare för
riksdagsledamöterna ges huvudregeln om tjänstgörande ersättares

KU 1973:48

ställning. Där stadgas: ”För ersättare som utövar befattning som
riksdagsledamot gäller vad som är stadgat i fråga om ledamot.”
Innebörden är att tjänstgörande ersättare — om annat inte är särskilt
stadgat i RF eller RO — har alla de befogenheter och skyldigheter som
tillkommer resp. åvilar ledamot.

Grundlagberedningen (SOU 1970:17)

Under rubriken 5.3 ”Ersättares och ersatt ledamots ställning (s.
52—54) anförde grundlagberedningen bl. a.:

Den föreslagna regeln om ersättares ställning har inte den innebörden
att ersättaren utan vidare intar den ersatte ledamotens plats i utskott och
andra organ, till vilka den senare särskilt blivit vald. Som ovan under
2.6.1 antytts vore detta olämpligt. Emellertid bör givetvis ersättare som
tjänstgör under lång tid, t. ex. flera år, kunna väljas in i utskott och andra
organ, som skall utses inom riksdagen. Med stöd av det stadgande, som
jämställer ersättare med riksdagsledamot under tid ersättaren är i tjänst,
kan ersättare, som har tillträtt vid den tidpunkt, då val förrättas — och
det bör vara fallet med bl. a. ersättare för statsråd och för talmannen —
väljas till ledamot eller suppleant i utskott. Utan särskild föreskrift bör
stå klart att ersättaren kan tjänstgöra i utskottet endast under den tid han
uppehåller ledamotsbefattningen i riksdagen.

Också ersättare, som inträder i riksdagen, sedan val till utskott har
förrättats, bör lämpligen kunna tas i anspråk som suppleant i utskott, om
han skall tjänstgöra under en längre tid av året (jämför
författningsutredningen, SOU 1963:18 s. 52). En metod vöre att stadga
att ersättare inträder som suppleant i utskott, där den ersatte är ledamot
eller suppleant. En sådan regel är emellertid för stel och hindrar att
ersättaren knyts till det utskott, där han på grund av sakkunskap och
intresseinriktning kan göra den värdefullaste insatsen. Här bör han
kunnat placeras, oavsett vilken ordinarie ledamot han för tillfället
ersätter. Detta blir möjligt om riksdagen får möjlighet att, i anledning av
att ersättare under pågående riksdag trätt i tjänst, utöka antalet
suppleanter i utskott och företa val till den nya suppleantplatsen eller de
nya platserna. Samma bestämmelse bör för övrigt gälla till förmån för
ledamot, som under riksdagens lopp efterträder avgången ledamot samt
för statsråd, som lämnar regeringen. Bestämmelse härom bör kunna
meddelas med stöd av 78 § RO.

Propositionen 1972:60

I propositionen berörde departementschefen i den allmänna
motiveringen frågan, om ersättare skall träda in på ersatt ledamots plats i
utskott och andra organ till vilken den senare har blivit vald. Utan eget
uttalande i denna del hänvisade departementschefen till vad grundlagberedningen
anfört.

KU 1973:48

Riksdagsbehandlingen 1972

I sitt betänkande angående ersättarförslagen (KU 1972:30), vari
utskottet tillstyrkte propositionens förslag, underströk utskottet (s. 10)
att åtskilliga frågor, ”t. ex. ersättares tjänstgöring i utskott”, inte prövats
i ärendet utan måste regleras genom senare riksdagsbeslut. Frågorna
berördes inte närmare i utskottets skrivning.

Det vilande författningsförslaget

Grundregeln om tjänstgörande ersättares ställning finns i 4 kap. 7 §
tredje stycket FRF, där det sägs att för ersättare som utövar uppdrag som
riksdagsledamot gäller bestämmelserna om ledamot. I motiven hänvisas
till vad som förekom i lagstiftningsärendet angående införande av
ersättare.

Av intresse i förevarande sammanhang är också bestämmelserna i FRO
om fyllnadsval till bl. a. utskott och möjligheterna till utökande av
antalet suppleanter i sådant organ.

Enligt gällande bestämmelser i 65 § riksdagsstadgan förekommer
fyllnadsval till utskott om plats som ledamot eller suppleant i utskott blir
ledig ”till följd av avgång ur riksdagen”. Det citerade uttrycket har i
praxis getts en vidsträckt tolkning. Så har t. ex. successionsval tillåtits i
vad gäller plats i utskott som blivit ledig därför att dess innehavare vid
fyllnadsval har placerats på plats, som innehades av någon som lämnat
riksdagen. Det har dock alltid krävts att den s. a. s. yttersta anledningen
till varje val skall vara ledamots avgång ur riksdagen. Vid fyllnadsval
enligt 65 § skall kammaren välja ny ledamot eller suppleant i den
avgångnes ställe från samma partigrupp.

FRO innehåller generella regler om fyllnadsval, avseende varje
uppkommen ledighet (7 kap. 12 §). I fråga om proportionellt sammansatta
organ skall efterträdare anmälas av berörd partigrupp.

I vad gäller antalet suppleanter i utskott stadgas nu i 9 § riksdagsstadgan
att detta skall vara 15 om inte kammaren beslutar annat. I FRO
föreskrivs i 7 kap. 8 § generellt för alla val som ankommer på kammaren
att om två eller flera skall väljas skall suppleanter utses till minst samma
antal som de ordinarie ledamöterna. Till paragrafen är knuten en
tilläggsbestämmelse, 7.8.1, av följande lydelse:

Sedan riksdagen har förrättat val till organ och därvid utsett
suppleanter med stöd av 8 §, kan den besluta att öka antalet suppleanter
i organet. Suppleantval som föranledes härav skall förrättas så snart det
kan ske.

I motiveringen till 7.8.1 sägs att tilläggsbestämmelsen är att se som ett
förtydligande till den enligt 7 kap. 8 § föreliggande möjligheten för
riksdagen att utse fler suppleanter än ordinarie ledamöter. Vidare anförs
att tilläggsbestämmelsen i första hand aktualiseras ”när ersättare tar plats

KU 1973:48

i avgången riksdagsledamots ställe, när minister har entledigats från sin
post och därmed återinträder i riksdagen och när ersättare träder i tjänst i
riksdagen”. I sammanhanget hänvisas till vad som ovan intagits ur SOU
1970:17.

Utskottet

Våren 1972 antog riksdagen förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen som innebär att ett system med ersättare för
riksdagsledamöterna införs. I samband därmed beslöt riksdagen om viss
lagstiftning i frågan i anslutning till de ändrade grundlagsstadgandena.
Avsikten är att det nya systemet skall träda i tillämpning i början av år
1974, sedan 1974 års riksdag bekräftat 1972 års grundlagsändringsbeslut.
Ersättare kommer då att förordnas med utgångspunkt i resultaten vid
valen hösten 1973.

Ett genomförande av det ifrågavarande ersättarsystemet gör det
nödvändigt att företa vissa ändringar i riksdagsstadgan.

I samband med behandlingen av förslagen till ny regeringsform (FRF)
och ny riksdagsordning (FRO) i slutet av vårsessionen (KU 1973:26)
förklarade utskottet att det avsåg att under hösten 1973 överväga vissa
ändringar i riksdagsstadgan i anslutning till FRO. Enligt vad utskottet då
uttalade skulle därvid prövas huruvida vissa delar av FRO kunde genom
ändringar i riksdagsstadgan börja i sak tillämpas redan innan det avsedda
ikraftträdandet den 1 januari 1975. Särskilt nämndes debattreglerna.

Utskottet har övervägt frågan om ändring av riksdagsstadgan ur de
båda aspekter som angetts i det föregående.

I ärendet 1972 om införande av ersättare för riksdagsledamöterna
underströks att vissa frågor beträffande ersättarna kvarstod oreglerade.
Särskilt nämndes bl. a. frågan om ersättares tjänstgöring i utskott.

Som ett led i den författningsreform som antogs som vilande av
vårriksdagen i år ingår bestämmelser om ersättare för riksdagsledamöterna.
Dessa överensstämmer i sak i allt väsentligt med 1972 års regler.
Regelsystemet har emellertid utbyggts så att det omfattar också regler av
riksdagsstadgekaraktär. I förslaget till FRO finns därför bestämmelser
också i frågor som lämnades oreglerade vid beslutet 1972 om ett
ersättarsystem.

Mot bakgrunden av vad som förekommit i 1972 års ärende om
införande av ett ersättarsystem och riksdagens beslut våren 1973 att som
vilande anta FRO har utskottet funnit det naturligt att nu föreslå att 1972
års ersättarregler kompletteras med stadganden som motsvarar vissa
nytillkomna bestämmelser i 1973 års förslag. Stadgandena avser ändrade
regler om ledighet för riksdagsledamot, regler om bevis för ersättare och
om anmälan för kammaren när ersättare träder i ledamots ställe och när
ledamot återtar sin plats samt regler som vidgar möjligheterna till

KU 1973:48

fyllnadsval till utskott och vissa andra riksdagsorgan och som klarlägger
att riksdagen efter utskottsvalen kan öka antalet suppleanter i utskott.
Utskottet föreslår vidare vissa smärre följdändringar i övrigt med
anledning av 1972 års vilande grundlagsändringsförslag.

Enligt lagen (1972:236) om ersättare för riksdagsledamöterna skall en
ledamots befattning som riksdagsledamot utövas av ersättare bl. a. om
ledamoten beviljas ledighet för en tid av minst en månad. Systemet
förutsätter att den hittillsvarande skillnaden mellan frånvaro på grund av
laga förfall och frånvaro efter beviljad ledighet upphör. Ledamot bör i
stället alltid ansöka om ledighet från riksdagsarbetet. Någon ändring i
bedömningen av förhinder till följd av laga förfall, såsom sjukdom, har
dock inte avsetts.

I 1972 års förslag till ändring i riksdagsordningen (RO) har i 27 §
införts en ny bestämmelse som fastslår att riksdagsledamot äger erhålla
ledighet från sin befattning enligt bestämmelser som riksdagen meddelar
med stöd av 78 § RO. Riksdagsstadgans bestämmelser om ledighet för
riksdagsledamot bör ansluta härtill. I likhet med 1973 års regler i ämnet
(1 kap. 8 § FRO med tilläggsbestämmelsen 1.8.1) bör i 72 § riksdagsstadgan
föreskrivas att ansökan om ledighet från befattning som riksdagsledamot
skall innehålla de skäl varpå ansökan grundas och avse ledighet under
viss tid. Även befogenheten att pröva ledighetsansökan bör enligt
utskottets mening vara fördelad på motsvarande sätt som enligt 1973 års
regler. Det bör därför i 72 § utsägas att ansökan prövas av talmannen om
den gäller ledighet under kortare tid än en månad och av kammaren om
den gäller för längre tid. Någon motsvarighet till det nuvarande
stadgandet i 72 § tredje stycket om att det på kammarkansliet skall
finnas en förteckning över frånvarande ledamöter synes inte erforderlig.
Utskottet förutsätter att det administrativa förfarandet i samband med
ledighetsansökningar utformas på ett rationellt och smidigt sätt.

På motsvarande sätt som är föreskrivet i 1973 års regler (tilläggsbestämmelsen
1.9.1 i FRO) bör i riksdagsstadgan intas regler om att
ersättare som skall utöva uppdrag som riksdagsledamot skall erhålla
skriftligt bevis härom och om att talmannen för kammaren skall
tillkännage när ersättare träder i ledamots ställe och när ledamot återtar
sin plats. Reglerna bör enligt utskottets mening lämpligen intas i en ny
paragraf — 72 a § — i stadgan. Utskottet vill tillägga att det som regel inte
torde vara möjligt att i det bevis för ersättare, som skall utfärdas i
samband med ersättarens inkallande, ange en bestämd tid för förordnandets
slut. Detta beror ju bl. a. på omständigheter som ofta inte kan
förutses vid tidpunkten för förordnandets början. Särskilt bevis om
slutdagen torde därför normalt böra utfärdas.

I vad gäller frågan om ersättares tjänstgöring i utskott och andra riksdagsorgan
vill utskottet anföra följande.

I 1972 års förslag till ändring i 28 § 2 RO ges huvudregeln om
tjänstgörande ersättares ställning. Där sägs att för ersättare som utövar

KU 1973:48

befattning som riksdagsledamot gäller vad som är stadgat i fråga om
ledamot. Innebörden är att tjänstgörande ersättare har alla de befogenheter
och skyldigheter som tillkommer resp. åvilar ledamot. Ersättare
som tjänstgör som riksdagsledamot när val förrättas till utskottet eller
annat riksdagsorgan är därför i samma mån som ledamot valbar till såväl
ordinarie ledamot som suppleant i organet i fråga. Mandatet kan därefter
innehas under valperioden så länge ersättaren fortfar att tjänstgöra som
ledamot.

I förarbetena till ersättarreformen har tagits avstånd från tanken att
ersättare skall automatiskt inträda i särskilt riksdagsorgan som suppleant
för den ledamot han ersätter. I stället har förordats att ersättare som
anses böra ges placering i utskott eller annat riksdagsorgan skall inväljas i
detta. Utskottet ansluter sig till denna bedömning.

För att möjliggöra bl. a. att ersättare kan ges utskottsplacering i
önskad utsträckning är det enligt utskottets mening lämpligt att vidga de
i riksdagsstadgan givna möjligheterna till fyllnadsval till utskott. Sådant
fyllnadsval bör sålunda få äga rum vid varje ledighet i utskott och inte
som nu vara begränsat till fall då plats blivit ledig ”till följd av avgång ur
riksdagen”. Detta uppnås genom att de citerade orden i 65 § stadgan
ersätts med orden ”i förtid”. Vidare bör det uttryckligen utsägas att
kammaren kan besluta att öka antalet suppleanter i utskott även sedan
val förrättats och att suppleantval som föranleds av sådant beslut skall
förrättas så snart det kan ske. Bestämmelser härom bör intas som ett
andra stycke i 9 § stadgan.

Fråga om nytillträdande ersättare skall placeras i utskott som
suppleant med tillämpning av de nya reglerna i 9 § andra stycket
riksdagsstadgan synes lämpligen kunna beredas under hand av valberedningen,
innan formellt förslag ställes. Initiativ till sådant underhandsförfarande
torde normalt komma att tas från vederbörande partigrupps sida.
Upphör ersättare, som har invalts som suppleant i utskott på angivet sätt
att tjänstgöra som riksdagsledamot, torde det som regel inte vara påkallat
att återbesätta den efter honom lediga suppleantplatsen. På t. ex.
valberedningens förslag kan kammaren då besluta att återgå till det lägre
antal suppleanter som gällde tidigare.

Såvitt avser andra riksdagsorgan än utskotten är enligt nu gällande
författningsregler möjligheterna att anordna fyllnadsval vid
uppkommande ledighet som regel inte begränsade. I fråga om riksdagens
förvaltningsstyrelse och Nordiska rådets svenska delegation gäller dock
samma begränsning som för utskottens vidkommande, dvs. att fyllnadsval
förutsätter avgång ur riksdagen. Den av utskottet förordade ändringen i
65 § riksdagsstadgan blir enligt 1 § reglementet för Nordiska rådets
svenska delegation omedelbart tillämplig också för delegationens vidkommende.
Genom att i 68 § stadgan låta orden ”ur riksdagen” utgå borttas
den ifrågavarande begränsningen även med avseende på förvaltningsstyrelsen.

KU 1973:48

Enligt 52 § riksdagsstadgan skall vid omröstning med namnupprop
först uppropas talmannen och vice talmännen. Som en konsekvens av
ersättarreformens genomförande, som ju bl. a. får till följd att talmannen
förlorar sin rösträtt, bör talmannen inte längre nämnas vid angivandet av i
vilken ordning upprop skall ske. Utskottet föreslår sådan ändring av 52 §.

Enligt 1972 års vilande förslag till ändring i 73 § RO skall talmannen
föra ordet i krigsdelegationen. Ändringen föranleder en följdändring i
riksdagsstadgans bestämmelser om krigsdelegationen (70 §), där det nu
föreskrivs att krigsdelegationen vid sitt första sammanträde skall välja
ordförande och vice ordförande. Utskottet framlägger förslag till sådan
ändring.

Enligt 1972 års vilande förslag till ändringar i 20, 22 och 32 §§ RO
betecknas den handling som skall utfärdas av centrala valmyndigheten för
en var som blivit utsedd till ledamot av riksdagen eller ersättare inte
längre som ”fullmakt” utan som ”bevis”. Utskottet föreslåren följdändring
i 3 § riksdagsstadgan.

Utöver vad som angetts i det föregående har utskottet inte funnit
anledning att nu föreslå nya bestämmelser i riksdagsstadgan med
anledning av införandet av en ordning med ersättare för riksdagsledamöterna.
Utskottet vill emellertid allmänt framhålla att erfarenheterna från
tillämpningen av ett sådant system kan komma att aktualisera ändringar
och tillägg i regelsystemet. Det är utskottets avsikt att med uppmärksamhet
följa utvecklingen och föreslå de ändringar som kan visa sig påkallade.

Som utskottet förutsatte i sitt betänkande (KU 1973:26) med
anledning av förslaget till ny RF och ny RO har utskottet nu också
övervägt frågan om att genom ändringar i riksdagsstadgan redan före den
1 januari 1975 i sak genomföra nyheter som föreslås i FRO.
Utskottet har vid sin prövning av denna fråga stannat för att endast i
begränsad utsträckning föreslå sådana ändringar i stadgan. Orsakerna
härtill är följande.

För det första gäller att endast sådana nyheter i FRO som är förenliga
med bestämmelserna i nuvarande RF och RO kan genomföras genom
ändring i riksdagsstadgan. De nya reglerna i FRO är inte sällan av sådan
karaktär att de med hänsyn till det angivna förhållandet endast kan
partiellt införas i riksdagsstadgan. Att införa en ny reglering av
procedurfrågor m. m. som avviker från nuvarande ordning och som i sin
tur skall ändras redan efter ett år är enligt utskottets mening inte
lämpligt.

Till det sagda kommer, för det andra, att riksdagen i våras i samband
med behandlingen av författningsfrågan beslöt att uppdra åt talmanskonferensen
att tillsätta en särskild utredning med uppgift att göra en allmän
översyn av riksdagens arbetsformer. Som ett led i uppdraget nämndes
särskilt bl. a. frågan om fördelningen av ärenden mellan utskott. Det
framhölls som värdefullt att riksdagsledamöterna får motionsrätt beträffande
de förslag som läggs fram av utredningen. 1 utskottets skrivning

KU 1973:48

förutsattes att vissa beslut på grundval av utredningens arbete skulle
kunna fattas före den 1 januari 1975. Då utredningens arbete inte bör
föregripas, har utskottet funnit sig böra avstå från att nu framlägga något
förslag i fråga om t. ex. ändringar i utskottens kompetensområden.

De ändringar i riksdagsstadgan som utskottet nu anser sig böra föreslå
avser främst frågan om statsrådens rätt att erhålla ordet framför
kammarens ledamöter. Statsrådens nuvarande debattprivilegier har kritiserats
vid åtskilliga tillfällen. Enligt vad som föreslås i FRO skall
statsrådens företrädesrätt i debatterna begränsas. Statsråd skall enligt det
vilande förslaget få bryta talarordningen endast för kortare inlägg, om
högst tio minuter, för att bemöta annan talare. Förslaget är ägnat att
skapa bättre rättvisa mellan regering och opposition i riksdagsarbetet,
samtidigt som det i rimlig utsträckning tillgodoser statsrådens intresse av
att kunna gå i svaromål. Det kan vidare genomföras inom ramen för
gällande grundlagar genom ändring i riksdagsstadgan. Enligt utskottets
mening bör en sådan ändring komma till stånd redan nu.

Den föreslagna ordningen medför i första hand en ändring i 46 §
riksdagsstadgan. Följdändringar bör därjämte vidtas i 43 och 44 §§ i
stadgan. Utskottet vill framhålla att statsråds rätt enligt förslaget att göra
kort inlägg till bemötande av annan talare är ovillkorlig och att någon
begränsning av antalet korta inlägg från statsråd som får följa på ett och
samma huvudanförande inte uppställs. Någon förändring i andra talares
rätt till replik med anledning av inlägg av statsråd åsyftas inte med
förslaget. — Utskottet utgår från att förhandsanmälan kommer till stånd
inför varje mera omfattande riksdagsdebatt och att anmälan görs också av
statsråd, så att det blir möjligt att på ändamålsenligt sätt bestämma
ordningsföljden mellan huvudanförandena.

I ytterligare ett avseende föreslår utskottet nu ändring i riksdagsstadgan.
Ändringen gäller tidpunkten för underrättelse om att plenum skall
fortsätta efter klockan 19. I 4 § riksdagsstadgan föreskrivs nu att sådan
underrättelse skall ges av talmannen muntligen och genom anslag före
klockan 16 sammanträdesdagen. Med hänsyn till att middagsuppehållet
på dag då kvällsplenum hålles numera regelmässigt börjar en timme
senare än vad som tidigare var brukligt, dvs. klockan 18 i stället för
klockan 17, bör enligt utskottets mening underrättelsen om kvällsplenum
också få senareläggas motsvarande tid. Utskottet föreslår därför att sådan
underrättelse skall lämnas före klockan 17.

Vissa av de av utskottet nu föreslagna ändringarna i riksdagsstadgan
har sådant omedelbart samband med ersättarreformen och grundlagsändringar
i detta sammanhang att de bör träda i kraft samtidigt med dessa.
Detta gäller ändringarna i 3, 52, 70 och 72 §§ samt förslaget till ny
72 a §. 1 övrigt bör de föreslagna ändringarna enligt utskottets mening
träda i kraft den 1 januari 1974.

KU 1973:48

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med anledning av utskottets initiativ antar det i
bilaga intagna förslaget till ändring i riksdagsstadgan.

Stockholm den 27 november 1973

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Henningsson (s), Nelander
(fp), fru Thunvall (s), herrar Hernelius (m), Mossberg (s), Boo (c),
Svensson i Eskilstuna (s), Pettersson i Örebro (c), Bergqvist (s), Werner i
Malmö (m), Karlsson i Malung (s), Fiskesjö (c), Molin (fp) och Olsson i
Edane (s).

Särskilt yttrande

av herr Fiskesjö (c):

Införande av ersättare för riksdagsledamöterna medför bl. a. en rad
praktiska problem. Det är angeläget att dessa så långt möjligt löses genom
enkla och generellt verkande regler. Det är inte tillfredsställande om
riksdagen skall vara nödsakad att efter hand fatta beslut i särskilda fall.
Jag förutsätter att de regler som nu föreslås övervägs på nytt, när
riksdagen vunnit erfarenhet av hur det nu introducerade systemet verkar.
En översyn bör bl. a. omfatta bestämmelserna om ersättares tjänstgöring i
utskott. Enligt konstitutionsutskottets förslag skall ersättares utskottsplacering
avgöras från fall till fall genom särskilt val i riksdagen efter
beredning av valberedningen. Det är enligt min mening en onödigt
omständlig procedur. Ersättaren borde i ställer automatiskt kunna
inträda som suppleant i det utskott som den frånvarande ledamoten
tillhör. Det kan tilläggas att det är den metoden som tillämpas i Norge,
där man har lång erfarenhet av ett väl fungerande ersättarsystem.

KU 1973:48

Bilaga

Förslag till

ändring i riksdagsstadgan

Härigenom förordnas i fråga om riksdagsstadgan
dels att 3, 4, 9, 43, 44, 46, 52, 65, 68, 70 och 72 §§ skall ha nedan
angivna lydelse,

dels att i stadgan skall införas en ny paragraf, 72 a §, och närmast före
densamma en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Vid första plenum under riksdag
föredras protokoll om full«iaÄ:tsgranskning
och anställs upprop.

Kallelse till plenum anslås i
riksdagens lokaler senast klockan
18 dagen före och införs, om så
kan ske, i minst en daglig tidning.
Skall plenum fortsätta efter klockan
19, underrättar talmannen
kammaren muntligen och genom
anslag före klockan 16 sammanträdesdagen.

3 §

Föreslagen lydelse

Vid första plenum under riksdag
föredras protokoll om bevisgranskning
och anställs upprop.

4 §

När yrkande om misstroendeförklaring skall behandlas eller val
förrättas, anges detta särskilt i kallelsen.

Kallelse till plenum inom stängda dörrar kungörs på sätt talmannen
bestämmer.

9 §

Varje utskott, som tillsätts enligt 7 § eller 8 §, skall bestå av femton ledamöter.
Lika många suppleanter skall utses, om inte kammaren beslutar
annat.

Sedan kammaren har förrättat
val till utskott och därvid utsett
suppleanter med stöd av första
stycket, kan den besluta att öka
antalet suppleanter i utskottet.
Suppleantval som föranleds härav
skall förrättas så snart det kan ske.

43 §

Ledamot som önskar ordet vid
ärendes behandling bör såvitt möjligt
göra anmälan därom till kammarkansliet
senast dagen före det

Den som önskar ordet vid ärendes
behandling bör såvitt möjligt
göra anmälan därom till kammarkansliet
senast dagen före det

KU 1973:48

Nuvarande lydelse

plenum då ärendet skall behandlas.

Oberoende av talarordningen
mellan övriga ledamöter kan talmannen
lämna ordet till ledamot
för genmäle som innehåller upplysning
eller rättelse med anledning
av föregående talares anförande
eller bemötande av angrepp
från dennes sida. Tiden för genmäle
får ej överskrida tre minuter,
om talmannen inte av särskilda
skäl medgett rätt till genmäle under
sex minuter. Varje talare får
högst två genmälen på samma
huvudanförande.

Föreslagen lydelse

plenum då ärendet skall behandlas.

Oberoende av talarordningen
kan talmannen lämna ordet till
ledamot för genmäle som innehåller
upplysning eller rättelse med
anledning av föregående talares
anförande eller bemötande av angrepp
från dennes sida. Tiden för
genmäle får ej överskrida tre minuter,
om talmannen inte av särskilda
skäl medgett rätt till genmäle
under sex minuter. Varje talare
får högst två genmälen på samma
huvudanförande.

Om statsråd vill ta del i överläggningarna,
skall han anmäla det
hos talmannen och får då ordet
oberoende av talarordningen. Ledamot
som fått ordet för genmäle
äger dock yttra sig före statsrådet.

Bestämmelserna i 52 § andra
stycket riksdagsordningen skall
tillämpas också i fråga om statsråd
som vill ta del i överläggningarna.
Statsråd får dock oberoende av
talarordningen göra inlägg om
högst tio minuter för att bemöta
annan talare. Har ledamot redan
erhållit rätt till genmäle enligt
44 §, äger han yttra sig före statsrådet.

52 §

Vid omröstning med namnupprop
anmodar talmannen två ledamöter
att ta plats vid talmansbordet
för att föra anteckningar över
omröstningen. Talmannen och
vice talmännen ropas upp först
och därefter övriga ledamöter efter
platsnummer i plenisalen. Något
av följande svar skall avges: ja,
nej, avstår.

Vid omröstning med namnupprop
anmodar talmannen två
ledamöter att ta plats vid talmansbordet
för att föra anteckningar
över omröstningen. Vice talmännen
ropas upp först och därefter
övriga ledamöter efter platsnummer
i plenisalen. Något av följande
svar skall avges: ja, nej, avstår.

KU 1973:48

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

65 §

Blir plats som ledamot eller
suppleant i utskott ledig till följd
av avgång ur riksdagen, skall kammaren
välja ny ledamot eller suppleant
i den avgågnes ställe från
samma partigrupp.

Blir plats som ledamot eller
suppleant i utskott ledig i förtid,
skall kammaren välja ny ledamot
eller suppleant i den avgångnes
ställe från samma partigrupp.

Riksdagens förvaltningsstyrelse är
kontor. Närmare bestämmelser om
antas av kammaren.

Styrelsen består av talmannen
som ordförande samt åtta ledamöter
vilka kammaren väljer inom sig
för en tid av tre år. För envar av
de åtta ledamöterna utses en suppleant.
Om ledamot eller suppleant
avgår ur riksdagen före valperiodens
slut, anställs nytt val för den
tid som återstår av perioden. Styrelsen
utser inom sig en vice ordförande.

styrelse för riksdagens förvaltningsdetta
meddelas i instruktion som

Styrelsen består av talmannen
som ordförande samt åtta ledamöter
vilka kammaren väljer inom sig
för en tid av tre år. För envar av
de åtta ledamöterna utses en suppleant.
Om ledamot eller suppleant
avgår före valperiodens slut, anställs
nytt val för den tid som
återstår av perioden. Styrelsen utser
inom sig en vice ordförande.

70 §

Vid första sammanträdet efter
det krigsdelegationen utsetts väljer
delegationen ordförande och en
eller flera vice ordförande. Det
åligger ordförande och vice ordförande
att förbereda delegationens
verksamhet för den händelse delegationen
skulle träda i riksdagens

Vid första sammanträdet efter
det krigsdelegationen utsetts väljer
delegationen en eller flera vice
ordförande. Det åligger talmannen
och vice ordförande att förbereda
delegationens verksamhet för den
händelse delegationen skulle träda
i riksdagens ställe.

ställe.

Kammarsekreteraren är sekreterare i delegationen.

Bestämmelserna i 26—29 §§ äger motsvarande tillämpning på delegationen
under tid då denna inte trätt i riksdagens ställe.

72 §

Ledamot som av laga förfall är
hindrad att ta del i riksdagsarbetet
skall anmäla det till kammaren.

Ledamot kan på ansökan beviljas
ledighet från riksdagsarbetet.
Ledighet beviljas för högst åtta

Ansökan om ledighet från befattning
som riksdagsledamot skall
innehålla de skäl varpå ansökan
grundas. Ansökan skall avse ledighet
under viss tid.

Ansökan prövas av talmannen,

KU 1973:48

Nuvarande lydelse

dagar av talmannen och för längre
tid av kammaren.

På kammarkansliet skall finnas
en förteckning över ledamöter
som är frånvarande på grund av
laga förfall eller beviljad ledighet.
I förteckningen anges tid för bortovarons
början och slut.

Föreslagen lydelse

om den gäller ledighet under kortare
tid än en månad, och av
kammaren om den gäller för längre
tid.

Ersättare för riksdagsledamot

72 a §

Ersättare som skall utöva uppdrag
som riksdagsledamot skall
erhålla skriftligt bevis härom. Beviset
skall ange vilken ledamot
som ersättaren träder i stället för
och tiden för förordnandets början
och slut. Bevis om slutdagen
kan utfärdas särskilt.

Talmannen skall för kammaren
tillkännage när ersättare träder i ledamots
ställe och när ledamot återtar
sin plats.

Ändringarna träder i kraft, såvitt gäller 4, 9, 43, 44, 46, 65 och 68 §§
den 1 januari 1974, och i övrigt när de förslag till ändringar i
regeringsformen och riksdagsordningen, som riksdagen antagit som
vilande med anledning av propositionen 1972:66, slutligt antagits och
erhållit kraft av grundlag.

• ■.

-Hämna

GOTAB 73 5511 S Stockholm 1973