Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning (Betänkande 1975:KU12 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets betänkande nr 12

KU 1975:12

Nr 12

Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av granskning
av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning Jämlikt

regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. För detta
ändamål har till utskottet överlämnats de protokoll som förts i statsrådet
under år 1974. Beträffande vissa ärenden har utskottet även tagit del av
de till ärendena hörande handlingarna.

1 det följande lämnas först en redogörelse för granskningsarbetets omfattning
och inriktning och sedan en översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens
innehåll m. m. Den verkställda granskningen och dess resultat
upptas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Till betänkandet har fogats
ett antal bilagor, vari redovisas vissa inom utskottets kansli upprättade
granskningspromemorior m. m.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning

I förra årets granskningsbetänkande (KU 1974:22) redovisades en av utskottet
företagen större undersökning av statsdepartementens organisation
m. m. Härvid gjordes dock inte någon närmare genomgång av utrikesdepartementets
och statsrådsberedningens förhållanden. Avsikten var att utskottet
skulle återkomma till dessa frågor vid ett senare tillfälle. Beträffande
statsrådsberedningen lämnar utskottet i betänkandet en redogörelse för organisation
och arbetsformer inom statsministerns kansli med särskild tonvikt
på statsrådsberedningens verksamhet som samordnare av departementsarbetet
i stort samt det sedan flera år pågående arbetet med frågor om decentralisering
av olika ärendegrupper från regeringen till underlydande myndigheter.

Vad gäller utrikesdepartementet har enligt regeringens bemyndigande förra
året tillkallats två utredningar (UD 1974:01 och 02) med uppgift att ta
upp en rad frågor angående utrikesförvaltningens organisatoriska förhållanden
m. m. Med hänsyn härtill har utskottet ansett det lämpligt att låta
en närmare granskning av detta departements organisation anstå i avbidan
på resultatet av de nämnda utredningarnas arbete. I detta sammanhang
redovisas därför endast vissa uppgifter om den nuvarande organisationen,
vilka hämtats från direktiven till de nämnda utredningarna.

Det skall emellertid nämnas att en rad utrikesfrågor kommit att ingå
i årets granskning. Sålunda har utskottet gått igenom vissa frågor som hör

1 Riksdagen 1975. 4 sami. \'r 12

KU 1975:12

samman med Sveriges ingående av internationella överenskommelser (traktater),
däribland samarbetsavtal om utvecklingsbistånd. På detta område
har granskningen bl. a. omfattat svenskt stöd till skogsindustriprojekt m. m.
i Nordvietnam samt de särskilda katastrofinsatser som riksdagen beslutade
om i december förra året. Vidare har utskottet tagit del av omfattningen
och fördelningen pä länder under senare tid av sådana exportkreditgarantier
- s. k. u-garantier - som lämnas på särskilt gynnsamma villkor vid export
av betydelse för u-ländernas ekonomi. Inom utskottet har tagits upp ytterligare
några utrikesfrågor, nämligen viss skriftväxling med utländsk regeringschef,
principerna för överlämnande av museala föremål som statsgåvor
samt handläggning av frågor om avvisande av främmande fartyg på svenskt
territorialvatten.

Beträffande regeringsärendenas beredning har utskottet i likhet med tidigare
år ägnat uppmärksamhet åt utrednings- och remissväsendet, bl. a.
med avseende på framställningar från riksdagens sida om tillsättande av
utredningar. Vidare har en kartläggning gjorts beträffande utredningsväsendets
omfattning och i samband därmed en undersökning rörande kommittéernas
parlamentariska inslag. Vad gäller remissväsendet har granskningen
inriktats på frågor som rör remisser av utredningsbetänkanden, främst
remisstidernas längd. Utskottet har liksom förra året följt utvecklingen beträffande
den numera fakultativa lagrådsgranskningen. Vidare har utskottet
behandlat frågan om propositionsavlämnandet till riksdagen under senare
år.

Praxis i fråga om beslutsmotivering m. m. i regeringsärenden av förvaltningsrättslig
karaktär har studerats av utskottet såvitt gäller vissa departement.
Det är utskottets avsikt att ett senare år i samband med sin granskning
återkomma mer ingående till frågor om handläggningen av förvaltningsärenden
inom regeringskansliet.

På sedvanligt sätt har utskottets granskning även i år avsett författningarnas
utgivning liksom behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen.
I sistnämnda hänseende har utskottet bl. a. granskat regeringens åtgärder
med anledning av riksdagsbeslut om prövning av behovet av särskilda regler
för regeringens handlande i nödsituationer, om viss försöksverksamhet i
syfte att förbättra fastighetsstrukturen i skogsmark, om rörliga krediter för
rationaliseringsverksamhet m. m. inom försvaret, om upphävande av skyldighet
för myndighet att i vissa fall vid framställning av trycksaker samråda
med Allmänna förlaget, om kommunalt ekonomiskt ansvar för förlust beträffande
vissa bostadslån och som redan tidigare nämnts tillkallande av
vissa utredningar. Utskottet har vidare behandlat frågor om tillämpningen
av den nya tandvårdstaxan samt formerna för avskaffande av beteckningen
”Kunglig” på statliga myndigheter m. m. Härutöver har utskottet granskat
regeringens handläggning av ytterligare några frågor, vilka redovisas under
, rubriken ”Övriga frågor” sist i betänkandet.

KU 1975:12

Översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens innehåll m. m.

I de senaste årens granskningsbetänkanden har lämnats vissa statistiska
uppgifter beträffande konseljärendena. En motsvarande redovisning avseende
förra årets ärenden har intagits i bilaga 1, där även 1973 års statistik
medtagits. Utvecklingen beträffande det sammanlagda antalet konseljärenden
visar att en successiv nedgång skett under perioden 1966-1970 från
närmare 32 000 ärenden år 1966 till omkring 25 000 ärenden under åren
1969 och 1970. Under perioden 1971-1973 har antalet konseljärenden däremot
åter kontinuerligt ökat och under år 1973 uppgått till sammanlagt
drygt 28 000. Även forår 1974 har det sammanlagda antalet konseljärenden
uppgått till drygt 28 000.

Beträffande de olika ärendegrupperna kan noteras att, liksom tidigare,
den största ökningen gäller besvärsärenden. Antalet sådana ärenden har
under de senaste fem åren mer än fördubblats och under förra året uppgått
till drygt 6 600 ärenden, vilket motsvarar ca en fjärdedel av samtliga av
Kungl. Maj:t avgjorda ärenden. Ökningen av denna ärendegrupp har - med
några få undantag-skett inom samtliga departement. En annan ärendegrupp
som ökat relativt starkt under förra året är regleringsbrev och anslags- och
statsbidragsärenden. Bland de ärendegrupper som minskat under år 1974
kan nämnas dispens- och övriga partsärenden - vilka dock uppgått till drygt
9 000 (inkl. drygt 2 000 nådeärenden) - samt utfärdande av författningar.
Antalet tjänsteärenden, som under ett antal år stadigt minskat, har däremot
under förra året ökat något och totalt uppgått till ungefär lika många ärenden
som gruppen besvärsärenden. Det bör påpekas att utskottets statistik - liksom
tidigare - beträffande fördelningen av konseljärenden på olika ärendegrupper
är behäftad med vissa svagheter. Sålunda skulle exempelvis ett
ärende som gäller besvär över tjänstetillsättningsbeslut kunna redovisas antingen
som tjänsteärende eller som besvärsärende, vilket här skett, eller
som enskilt partsärende.

Vad beträffar fördelningen av ärenden på departement bör först erinras
om den ändring i departementsindelningen som skett fr. o. m. den 1 januari

1974. Till det nyinrättade bostadsdepartementet har förts, förutom bostadsärenden
från det förutvarande inrikesdepartementet, vissa ärenden angående
plan- och byggnadsväsendet, inbegripet den fysiska riksplaneringen från civildepartementet
samt ärenden rörande bostadstillägg för barnfamiljer m. m.
från socialdepartementet. Med anledning av nämnda departementsreform
har inrikesdepartementet fått benämningen arbetsmarknadsdepartementet

- med ansvar även för arbetsmiljöfrågorna, dvs. frågor om arbetarskydd,
arbetstid och semester, som tidigare handlagts inom socialdepartementet

- samt civildepartementet fått benämningen kommundepartementet. Med
de reservationer som föranleds av att den ändrade departementsindelningen
i viss mån försvårar jämförelser med tidigare år kan konstateras att särskilt
jordbruks-, kommunikations- och industridepartementen under år 1974 fått
en ökning av antalet konseljärenden. Å andra sidan har särskilt försvars-,
handels- och i viss mån utbildningsdepartementen fått en relativt stor minsk -

KU 1975:12

ning av det totala antalet ärenden. Liksom tidigare kan det vidare konstateras
att det föreligger stora skillnader beträffande den inbördes fördelningen av
konseljärenden mellan departementen. Sålunda hade justitie-, finans- och
utbildningsdepartementen under förra året, liksom under åren 1972 och 1973,
tillsammans ungefär lika många ärenden som de övriga tio departementen
tillsammans.

Såsom nämndes i förra årets granskningsbetänkande har statsrådsberedningen
- under hänvisning till uttalanden av konstitutionsutskottet - utfärdat
vissa anvisningar rörande statsrådsprotokollen m. m. Dessa rekommendationer,
som gällt fr. o. m. den 1 januari 1974, innebär bl. a. att om
hinder mot ett offentliggörande av vissa beslut, som intas i de s. k. femtioårsprotokollen
- t. ex. erkännande av främmande stater och ratifikation
av internationella överenskommelser - inte föreligger, bör samtidigt förordnas
att statsrådsprotokollet får offentliggöras omedelbart. Detta har medfört
att antalet hemliga ärenden i 1974 års statsrådsprotokoll ytterligare minskat.
Härtill kan läggas att samtliga s. k. tvåårsprotokoll försetts med särskild
föreskrift om omedelbart offentliggörande.

Utskottets granskning

1. Organisation och arbetsformer inom statsrådsberedningen

Till utskottet har överlämnats en inom statsrådsberedningen upprättad
promemoria - bilaga 2 till detta betänkande - med vissa uppgifter om organisation
och arbetsformer inom statsministerns kansli, där bl. a. statsrådsberedningens
samordnande funktion för departementsarbetet i stort belyses.
Vidare behandlas det sedan flera år pågående arbetet inom statsrådsberedningen
med frågor om decentralisering av olika ärenden och ärendegrupper
från regeringen till underlydande myndigheter.

En viktig roll för den övergripande planeringen av regeringens verksamhet
spelar de allmänna beredningarna, dvs. överläggningar i konkreta och principiella
frågor mellan samtliga statsråd under statsministerns ordförandeskap.
Enligt statsrådsberedningens promemoria hålls de allmänna beredningarna
vanligen i omedelbar anslutning till ett regeringssammanträde och
till de regelbundet återkom mande planeringssammanträdena, vilka förbereds
av statssekreteraren i statsrådsberedningen. Denne deltar också som enda
icke regeringsmedlem i de allmänna beredningarna. Arbetsuppgifterna allmänt
inom statsministerns kansli präglas naturligen av statsministerns roll
som regeringens främste talesman. Tjänstemännen inom statsrådsberedningen
har sålunda till uppgift att medverka vid föreberedelser av statsministerns
offentliga framträdanden i olika sammanhang och att hålla den nödvändiga
kontakten med departementen, riksdagen etc.

Av central betydelse för departementsarbetet i stort är den granskning
som utförs inom statsrådsberedningen av t. ex. förslag till propositioner,
utredningsdirektiv och svar på interpellationer och frågor. Granskningen

KU 1975:12

sker från både politiska och formella utgångspunkter. Det kan i sammanhanget
nämnas att statsrådsberedningen i samråd med statsdepartementens
organisationsavdelning utarbetat särskilda anvisningar till ledning för departementen
vid utformning i formellt hänseende av propositioner och författningar.

För statsrådsberedningens kontakter med press och andra massmedia svarar
en pressekreterare som också leder verksamheten inom den för hela
regeringskansliet gemensamma informationsgruppen, i vilken samtliga departements
informationssekreterare ingår.

Enligt utskottet visar den redovisning av de organisatoriska förhållandena
inom statsministerns kansli som lämnats utskottet, att statsrådsberedningen
har en mycket betydelsefull roll som samordningsorgan i olika hänseenden
för arbetet inom regeringskansliet.

Som tidigare nämnts pågår inom statsrådsberedningen ett fortlöpande arbete
med frågor om decentralisering av beslutanderätt från regeringen till
underlydande myndigheter. Statsrådsberedningens verksamhet på detta område
innefattar bl. a. uppföljning av propositions- och författningsarbetet
inom de olika departementen i syfte att undersöka möjligheterna att lägga
beslutsfunktioner på lägre myndigheter samtidigt med att förslag genomförs.

Arbetet härvidlag kan få till resultat att regeringen i t. ex. en lagproposition
inhämtar riksdagens bemyndigande att flytta vissa typer av ärenden eller
ärendegrupper till slutligt avgörande hos lägre myndighet. Gäller det ett
område som faller inom regeringens normgivningskompetens kan statsrådsberedningens
undersökningar leda till att regeringen uppdrar åt underordnad
myndighet att ta över den slutliga prövningen i vissa frågor. Det kan gälla
tjänstetillsättningsärenden, statsbidragsfrågor etc.

Som utskottet uttalat i samband med tidigare granskning av hithörande
frågor är det av värde om man genom ytterligare decentraliseringsåtgärder
kan åstadkomma en minskning av ärendemängden hos regeringen. Utskottet
förutsätter emellertid att frågor om decentralisering av ärenden av större
vikt, även om de skulle falla inom regeringens kompetensområde, underställs
riksdagens prövning.

2. Några uppgifter om utrikesdepartementets nuvarande organisation

Som inledningsvis nämnts tillkallades förra året två utredningar med uppgift
att ta upp vissa organisatoriska frågor angående utrikesförvaltningen.

I direktiven till den första utredningen (UD 1974:01), som gäller utrikesdepartementets
organisation, erinras om de senaste årens utveckling, som
bl. a. inneburit att Sveriges internationella förbindelser intensifierats och
byggts ut. Denna utveckling har ställt ökade krav på utrikesförvaltningen.
Antalet ambassader och delegationer har vuxit. Allt större del av personalen
har måst avdelas för multilateralt förhandlingsarbete, bl. a. inom FN-organens
ram. Efterfrågan på Sverigeinformation i utlandet och information

KU 1975:12

om svenska utrikespolitiska förhållanden har ökat och det har blivit nödvändigt
att skärpa bevakningen av olika specialområden, såsom forskning
och miljövård.

För att möta bl. a. dessa krav har successivt personalförstärkningar skett
och organisatoriska förändringar vidtagits. En informationsbyrå och en byrå
för bl. a. nedrustnings-, atom-, rymd- och miljövårdsfrågor har tillskapats.
Vidare har upprättats en avdelning för internationellt utvecklingsarbete, som
sedan förra året underställts ett särskilt statsråd. Utrikesdepartementets handelsavdelning,
som i vad gäller handelspolitiska frågor sedan 1967 lyder
under handelsministern, och handelsdepartementets utrikeshandelsenheter
har integrerats.

1 direktiven till utredningen framhålls att erfarenheten visar att de nämnda
åtgärderna i det stora hela varit ändamålsenliga. Genom Sveriges växande
internationella engagemang har emellertid behovet av långsiktig planering,
utredningar och analyser ökat. Vidare föreligger önskemål från riksdagens
och allmänhetens sida om ökad information rörande internationella förhållanden
och svenska utrikespolitiska ställningstaganden.

I direktiven pekas vidare på det speciella förhållande som ligger i att
utrikesdepartementet i större utsträckning än andra statsdepartement vid
sidan av sina uppgifter som beredningsorgan för regeringen fullgör uppgifter
som sammanhäger med utlandsmyndigheternas administration och servicefunktioner.
I sammanhanget erinras om att 1965 års departementsutredning
behandlade en rad för statsdepartmenten gemensamma frågor avseende
organisation och arbetsformer. Utredningen föreslog bl. a. att normalorganisationen
för statsdepartement skall bestå av arbetsenheter, som
inom lämpligt avgränsade sakområden svarar för såväl planering och riktlinjer
som handläggning av löpande ärenden. Utrikesdepartementet omfattades
inte av departementsutredningen. Enligt direktiven bör bl. a. möjligheterna
prövas att anpassa utrikesdepartementets organisation till den
som gäller för övriga statsdepartement..

Utredningen har nyligen framlagt betänkandet Utrikesdepartementets Organisation
(Ds UD 1975:2). I detta lämnas förslag till en rad organisatoriska
åtgärder inom utrikesförvaltningen. Förslagen kommer att prövas av regeringen.
Utskottet har därför inte ansett sig ha anledning att i detta sammanhang
närmare redogöra för dessa förslag.

Den andra utredningen (UD 1974:02) gäller frågor rörande rekrytering,
utbildning och tjänstgöringsförhållanden inom utrikesförvaltningen. I direktiven
till utredningen nämns bl. a. att utrikesförvaltningen i dag sysselsätter
över 1 500 personer, fördelade på olika personalkategorier. Därav
arbetar drygt 500 inom utrikesdepartementet, medan övriga är fördelade
på inemot hundratalet utlandsmyndigheter. Utredningens uppgift är att göra
en samlad översyn av de personalpolitiska frågorna inom utrikesförvaltningen.
Bl. a. skall utredningen undersöka om behov föreligger att utrikesförvaltningens
tjänstemän bereds ökade möjligheter att temporärt tjänst -

KU 1975:12

göra inom andra delar av statsförvaltningen. Utredningen bör vidare studera
metodiken för placering av personal vid utlandsmyndighet resp. inom hemmaförvaltningen.
Utbildningsfrågorna slutligen bör få en framträdande plats
i utredningsarbetet.

Som inledningsvis nämnts har utskottet tidigare granskat de övriga statsdepartementens
organisatoriska förhållanden. Vad beträffar utrikesdepartementet
har utskottet ansett det lämpligt att låta en närmare granskning
av detta departements organisation anstå i avvaktan på resultatet av nu
berörda utredningars arbete.

3. Ingåendet av internationella överenskommelser

Som inledningsvis nämnts har utskottet i sitt granskningsarbete uppehållit
sig vid frågor med anknytning till utrikespolitiska förhållanden. Hit hör
en redogörelse för gällande regler och praxis vid ingående av internationella
överenskommelser, främst med sikte på riksdagens medverkan. En granskningspromemoria
härom har upprättats inom utskottets kansli - bilaga 3
till detta betänkande.

Reglerna om ingående av internationella överenskommelser och riksdagens
medverkan däri har i nu gällande regeringsform i huvudsak samma
innehåll som i 1809 års regeringsform. Utrikespolitiken är således även enligt
den nya grundlagen en regeringens styrelsefunktion och inom ramen härför
företräder regeringen Sverige i förhållande till andra stater vid ingående
av internationella överenskommelser. Mot bakgrund av utrikespolitikens
betydelse för rikets säkerhet tillförsäkras emellertid riksdagen i grundlagen
en vidsträckt insyn i och ett starkt inflytande över utrikespolitiska angelägenheter.
På traktaträttens område innebär detta skyldighet för regeringen
att inhämta riksdagens godkännande före ingåendet av för riket bindande
internationell överenskommelse, inte endast om den förutsätter lagstiftning
eller gäller annat ämne i vilket riksdagen skall besluta, utan även eljest
när överenskommelsen är av större vikt. Det ankommer på regeringen att
under konstitutionellt ansvar avgöra om en överenskommelse är av sådan
större vikt. Riksdagens medverkan krävs enligt samma grunder för åtagande
av internationell förpliktelse i annan form än överenskommelse och vid
uppsägning av internationell överenskommelse eller förpliktelse. Under förutsättning
att rikets intresse bedöms kräva det kan riksdagens hörande ersättas
av att regeringen överlägger med utrikesnämnden när frågan inte
gäller ämne i vilket riksdagen skall besluta.

Enligt 1809 års regeringsform skulle en överenskommelse som krävde
riksdagens godkännande innehålla förbehåll härom. Denna regel är numera
slopad i regeringsformen. Detta har motiverats bl. a. med att det kan anses
tveksamt om en sådan regel har någon folkrättslig verkan. Den av Sverige
1974 ratificerade Wienkonventionen om traktatsrätten tillgodoser i viss mån
samma syfte genom att stipulera att en stat kan begära upphävande av

KU 1975:12

en överenskommelse om den har slutits i uppenbar konflikt med en intern
kompetensregel av grundläggande betydelse.

Utskottet har som närmare redovisas i granskningspromemorian undersökt
vilka internationella överenskommelser som under åren 1972 och 1973
underställts riksdagen för godkännande. Enligt denna redovisning omfattade
år 1972 underställningen tolv konventioner. Det totala antalet under samma
år ingångna överenskommelser, inkluderande ratifikationer och utväxlande
av ministeriella noter, var ett hundratal. Motsvarande redovisning för år
1973 visar att 26 överenskommelser underställts riksdagen för godkännande
och att närmare 140 överenskommelser ingåtts.

Flertalet av de riksdagen underställda avtalen har berört frågor om lagstiftning
som krävt riksdagens medgivande i 1809 års regeringsform. Tre
överenskommelser synes inte ha tillhört denna kategori och torde följaktligen
ha underställts riksdagen, därför att de ansetts vara av sådan vikt att de
enligt § 12 RF ändock krävde riksdagens medverkan. Det är dels det internationella
kakaoavtalet den 15 november 1972, dels två överenskommelser
med Danmark den 8 juni 1973 om fasta förbindelser över Öresund
m. m.

Av de under åren 1972 och 1973 ingångna överenskommelserna har sammanlagt
ett åttiotal avsett bilateralt utvecklingssamarbete. Dessa har inte
underställts rikdagen för godkännande. Det bör emellertid härvid framhållas,
att regeringen med anledning av riksdagens önskemål (UU 1973:3) fr. o. m.
1973 års riksdag lämnat utrikesutskottet förtrolig information om den s. k.
länderplaneringen för de två budgetår som följer efter det budgetår som
statsverkspropositionen avser. I nästa avsnitt av detta betänkande behandlas
vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten, bl. a. vad gäller
fleråriga biståndsutfästelser och avtal om utvecklingsbistånd.

Enligt den i detta sammanhang företagna genomgången av internationella
överenskommelser har under 1972 och 1973 tre handelsavtal underställts
riksdagen för godkännande, nämligen Sveriges avtal den 24 juli 1972 med
den europeiska gemenskapen och samma dag med den europeiska kol- och
stålunionen samt det ovan nämnda internationella kakaoavtalet. Förutom
ministeriella noter rörande handeln och protokoll rörande förlängning av
gällande handelsavtal ingicks under åren 1972 och 1973 långtidsöverenskommelser
rörande handeln med Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien och Ungern.
Dessutom slöt Sverige handelsavtal med Bulgarien och ratificerade 1972
års internationella kakaoavtal.

Publiceringen av Sveriges internationella överenskommelser sker i olika
former. Den viktigaste torde vara den sedan 1912 årligen utkommande publikationen
Sveriges överenskommelser med främmande makter, för vars
utgivning utrikesdepartementets arkiv svarar. Vartannat år utges genom
utrikesdepartementets försorg ett register över gällande internationella överenskommelser.
I registret upptas bilaterala överenskommelser efter
länderindelning i bokstavsordning. De multilaterala avtalen indelas i två

KU 1975:12

kategorier, dels mellan de nordiska länderna, dels mellan flera stater i övrigt.
Gällande dubbelbeskattningsavtal utges dessutom genom finansdepartementets
försorg i publikationen Sveriges Skatteavtal. Vidare förekommer
det att centrala förvaltningsmyndigheter, t. ex. tullverket, postverket, televerket
och statens järnvägar publicerar texterna till internationella överenskommelser
och beslut som rör deras verksamhet i sina författningssamlingar
eller handböcker. Utrikesdepartementet utger årligen en publikation,
Utrikesfrågor, vari bl. a. ingår en förteckning över internationella överenskommelser
m. m. som Sverige anslutit sig till under ifrågavarande kalenderår.
Riksdagsberättelsen innehöll t. o. m. 1974 en kronologiskt ordnad förteckning
över internationella överenskommelser. Förteckningen avsåg tiden
november året före det som behandlas i berättelsen t. o. m. oktober nästa
år. Kommittéberättelsen, som från och med år 1975 ersatt riksdagsberättelsen,
innehåller ingen motsvarande förteckning.

Publikationen Sveriges överenskommelser med främmande makter innehåller
de internationella överenskommelser som Sverige på regeringsnivå
tillträtt genom undertecknande, ratifikation eller anslutning. Internationella
avtal mellan förvaltningsmyndigheter intas däremot inte, liksom som regel
inte heller beslut och rekommendationer som meddelats av mellanstatliga
organisationer. Till varje årgång skall i princip hänföras de överenskommelser
som Sverige tillträtt under året. Arbete med översättning och andra tidskrävande
faktorer medför emellertid att publikationen som regel inte är
färdigställd förrän ett eller ett par år senare. Så t. ex. förelåg 1973 års upplaga
färdig först i början av år 1975. Vidare förekommer det att överenskommelser
- i första hand multilaterala - på grund av olika tekniska problem inte
kan tas med i den årgång av publikationen som motsvarar tillträdesåret.
Det kan härvid undantagsvis dröja fyra till fem år innan överenskommelsen
kommer att inflyta i publikationen. F. n. har den en upplaga av 1 100 exemplar,
som framför allt distribueras till de svenska utlandsmyndigheterna,
riksdagen, departementen och bibliotek.

Utredningen om författningspublicering m. m. framlade 1974 betänkandet
Internationella överenskommelser och svensk rätt (SOU 1974:100). Betänkandet
behandlar i första hand problematiken med införlivande av traktatsregler
med svensk rätt, men där framläggs också förslag rörande formerna
för publicering av internationella överenskommelser. I detta hänseende föreslås
att vissa grundläggande regler skall utfärdas av regeringen.

Någon allmän folkrättslig regel för hur avtalsslutande stater skall gå till
väga för att uppfylla sina konventionsförpliktelser finns inte. Sverige tilllämpar
ett system som i princip innebär att det - vid sidan av den statsrättsliga
akt, varigenom landet blir folkrättsligt bundet av en överenskommelse
eller ett beslut - fordras interna föreskrifter för att ge traktatsbestämmelser
nationell giltighet. Till dess sådana föreskrifter utfärdats anses
i princip den interna lagstiftningen ta över konventionsbestämmelserna.

Som nyss nämnts behandlas denna problematik ingående av utredningen

KU 1975:12

om författningspublicering. 1 korthet är utredningens slutsats att båda de
två former under vilka införlivning kan ske - direkt överföring av konventionstexten
till svensk lag, s. k. inkorporation, respektive omarbetning,
av konventionens innehåll till svensk författningstext, s. k. transformation
- även i fortsättningen bör användas. Utredningen anser dock att metoden
med direkt överföring av konventionstexten till svensk lag i de flesta fall
är att föredra med hänsyn främst till att den är minst tids- och arbetskrävande.
Den andra metoden bör i princip endast tillämpas när inkorporation
av i första hand rättstekniska skäl inte kan komma till användning.
Utredningens förslag, som har varit föremål för remissbehandling, syftar
inte till lagstiftning.

Den genomgång som gjorts av praxis vad gäller vilka internationella överenskommelser
som underställts riksdagens prövning har, utöver vad som
framgår av närmast följande avsnitt, inte föranlett något särskilt uttalande
från utskottets sida.

Enligt utskottet är det självfallet av väsentligt intresse att internationella
överenskommelser så snabbt och fullständigt som möjligt bringas till allmän
kännedom. De i vår tid ökande internationella engagemangen är ägnade
att ytterligare understryka betydelsen härav. Mot denna bakgrund är det
enligt utskottets mening tillfredsställande att frågan om möjligheterna att
utforma fastare regler för publiceringen av våra internationella överenskommelser
varit föremål för utredning och att hithörande spörsmål kan förutsättas
inom en snar framtid komma att prövas av regeringen.

Beträffande tillvägagångssättet vid införlivandet av internationella överenskommelser
med svensk rätt anser utskottet det värdefullt med den utredning
om hithörande frågor som kommit till stånd. Som anförs i utredningsdirektiven
har Sverige inte haft någon systematiskt uppbyggd metod
härvidlag, vilket skapat osäkerhet och vållat svårigheter för lagstiftande och
rättstillämpande myndigheter. Mot bakgrund av det ständigt vidgade internationella
samarbetet är dessa problem enligt utskottets mening angelägna.
Utskottet utgår därför från att införlivandeproblematiken blir föremål
för överväganden inom regeringen sedan utredningsbetänkandet remissbehandlats.
Utan att ta ställning till om ämnet lämpar sig för lagstiftning
anser utskottet det naturligt att dessa överväganden också omfattar frågan
om inte ämnets vikt kräver riksdagens hörande.

4. Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

I en inom utskottets kansli upprättad promemoria - bilaga 4 A till detta
betänkande - lämnas några uppgifter om planeringen av den svenska biståndsverksamheten,
bl. a. vad gäller s. k. fleråriga biståndsutfästelser och
avtal om utvecklingsbistånd.

Grundläggande riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet antogs av
1962 års riksdag, då bl. a. ett särskilt statligt organ för biståndsverksamheten

KU 1975:12

- nämnden för internationellt bistånd (NIB) - inrättades. Några år senare,
1965, övertogs NIB:s uppgifter av styrelsen för internationell utveckling
(SIDA) som fick ställning som ett centralt ämbetsverk med en parlamentariskt
sammansatt styrelse. Enligt de nämnda riktlinjerna skall biståndsinsatserna
ha till syfte att höja de fattiga folkens levnadsnivå och främja
ekonomisk utveckling samt medverka till ökad social rättvisa. I valet mellan
biståndsformer har de multilaterala hjälpprogrammen prioritet, men även
bilateralt bistånd har stor betydelse. När det gäller den bilaterala verksamheten
förutsätts det att insatserna inte splittras på alltför många länder och
ämnesområden. Som känt har ett led i de svenska strävandena sedan flera
år varit att uppnå det s. k. enprocentsmålet, dvs. att de totala biståndsanslagen
skall motsvara en procent av bruttonationalprodukten. Enligt årets
budgetproposition beräknas detta mål bli uppnått under nästa budgetår.

Beträffande fleråriga biståndsutfästelser kan erinras om att bi. a. 1966 och
1967 års riksdagar bemyndigade regeringen att med förbehåll för erforderlig
medelsanvisning från riksdagens sida ingå förhandsåtaganden om bilaterala
utvecklingskrediter avseende de närmast följande tre till fem budgetåren.

Genom beslut av 1968 års riksdag utformades bemyndigandet på så sätt
att kreditåtagandena för de närmast efterföljande tre åren skulle få göras
tili ett sammanlagt belopp som för de första två åren fullt ut motsvarade
det löpande budgetårets anslagsbelopp och för det tredje året hälften därav.
Härvid skulle något förbehåll för medelsanvisning från riksdagen inte behöva
göras i avtalet med berörda låntagande länder.

Frågan om bemyndigande för regeringen att göra fleråriga biståndsutfästelser
behandlades ånyo av 1972 års riksdag.

I statsverkspropositionen detta år framhölls bl. a. när det gällde villkoren
för det finansiella utvecklingsbiståndet att starka skäl talade för en hög
gåvoandel i samarbetsprogrammen för flertalet mottagarländer för det svenska
biståndet. Vidare anfördes att erfarenheten visat att flertalet av de projekt
och program som erbjuder sig till finansiering i mottagarländerna kräver
fem till sex år att slutföra. Det gällande systemet för svenska kreditåtaganden
hade enligt propositionen lett till att betydande reservationer samlats under
biståndsanslaget i fråga.

För att möjliggöra ett snabbare nyttiggörande av de anvisade resurserna
förordades att kreditåtgärder skulle få gälla även fem framförliggande budgetår
samt att de samlade åtgärderna - förutom s. k. ingående intecknad
reservation - fick uppgå till högst fyra gånger anslaget för det löpande budgetåret.
Dessa principer borde gälla såväl gåvor som krediter.

Riksdagen godkände de angivna principerna och bemyndigade regeringen
att göra biståndsinsatser för den angivna tidsperioden om fem framförliggande
budgetår samt inom den åtaganderam som föreslagits.

Beträffande den förut berörda s. k. länderplaneringen kan nämnas att det
direkta svenska utvecklingssamarbetet med de större mottagarna av svenskt
bistånd - de s. k. programländerna - sedan ett antal år utformas i långsiktiga

KU 1975:12

samarbetsprogram. Programmeringen av samarbetet täcker samma treårsperiod
som de planeringsramar för det internationella utvecklingssamarbetet,
vilka redovisats i statsverkspropositionerna under senare år och nu senast
i 1975 års budgetproposition.

Samtidigt med att systemet med s. k. länderprogrammering började tilllämpas
för några år sedan skedde en omläggning av avtalsformerna och
samarbetsrutinerna med berörda länder.

Den övergripande planeringen av biståndet regleras normalt, enligt vad
nyss sagts, årligen i ett ”rullande” treårigt planeringsprogram - planeringsprotokoll
- i vilket parternas långsiktiga intentioner uttrycks. Bindande
åtaganden beträffande överföring av resurser sker genom samarbetsavtal,
som kan ta formen antingen av ett årsavtal för det kommande budgetåret
eller, om mottagaren så önskar, av avtal på ännu längre tid, i regel på tre
år.

Som framgått av den i förra avsnittet i detta betänkande gjorda redovisningen
av internationella överenskommelser har de samarbetsavtal om
utvecklingsbistånd som Sverige träffat med enskilda länder inte underställts
riksdagen för godkännande.

Bland större bilaterala biståndsavtal under senare år skall nämnas det
stöd som började planeras 1971 till Demokratiska republiken Vietnam (DRV)
för landets återuppbyggnad i form av omfattande skogsindustri- och sjukhusprojekt.
Frågan anmäldes för riksdagen första gången i 1972 års statsverksproposition.
Som framgår av årets budgetproposition har avtal om
svenskt bistånd till skogsindustri- och sjukhusprojekten träffats mellan Sverige
och DRV under innevarande budgetår. Avtalet undertecknades i Hanoi
i augusti 1974. Bidraget till skogsindustriprojektet beräknas uppgå till 770
milj. kr. Projektet beräknas komma att genomföras under en femårsperiod
och vara avslutat under budgetåret 1978/79. Det utgörs av en industri för
framställning av pappersmassa och papper och ett program för skogsplantering,
avverkning och transporter.

Projektet innefattar även sådana investeringar som skolor, vägar, sjukstugor
och bostäder. Ca 5 000 vietnameser beräknas erhålla arbete inom
projektet, varav huvuddelen inom skogsbruksdelen. Projektet rymmer ett
stort mått av teknisk kunskapsöverföring. Några hundra svenska experter
kommer att anställas. Därtill anordnas utbildning i Sverige för vietnamesiska
experter inom skogsindustri och skogsbruk. Projektet väntas resultera i en
betydande upphandling i Sverige.

Inom utskottet har gjorts gällande att regeringen utnyttjat främst det bemyndigande
att göra bilaterala utfästelser som tillkom 1972 på ett sätt som
står i mindre god överensstämmelse med reglerna i 1809 års regeringsform
om budgetbesluts giltighetstid. Det har vidare hävdats att riksdagen inte
erhållit tillbörlig insyn i den s. k. länderplaneringen för utvecklingsbiståndet
samt att det berörda avtalet med DRV borde ha underställts riksdagen.

Beträffande dessa frågor vill utskottet först erinra om att såväl äldre som

KU 1975:12

nuvarande grundlag i princip utgår från att budgetregleringen skall omfatta
ett budgetår i taget. Endast om särskilda skäl föranleder det får enligt 9
kap. 3 § den nya regeringsformen budgetregleringen avse annan budgetperiod.

Grundlagberedningen anförde i sitt betänkande Ny regeringsform och
Ny riksdagsordning (SOU 1972:15 s. 114) att den äldre regeringsformen förutsatte
en ettårsbudget och vidare innebar att budgetbeslutens giltighetstid
omfattade bara ett år. I praxis hade man dock på olika sätt - i vissa fall
vid sidan om regeringsformen - fattat beslut med budgetkonsekvenser för
längre tid än det närmaste budgetåret. Enligt beredningen borde det skapas
grundlagsstöd för en befogenhet för riksdagen att fatta beslut med budgetkonsekvenser
för längre tid än det närmast följande budgetåret. Beredningen
ville sålunda göra det möjligt att besluta särskilt anslag för annan
tid än budgetår och vidare uttryckligen tillåta s. k. princip- eller organisationsbeslut
med räckvidd utöver det närmast följande budgetåret. Frågan
var om man borde gå ett steg längre och i regeringsformen ställa upp krav
på riksdagsbeslut inom det ekonomiska området för längre perioder.

Någon generell förlängning av den ettåriga budgetperioden ansågs inte
böra komma i fråga. Däremot betonades intresset av att riksdagen medverkar
vid den långsiktiga ekonomiska planeringen. Riksdagen kunde annars lätt
bli faktiskt bunden av den flerårsplanering som handhas av regering och
myndigheter. Det kunde hävdas att spörsmålet fått skärpt aktualitet allteftersom
systematisk långtidsplanering och systematiska långtidsstudier blir
vanligare på regerings- och myndighetsnivå. Emellertid måste riksdagen,
om den skulle fatta formliga flerårsbeslut, vara rättsligt oförhindrad att sedermera
ändra sådana beslut.

1 propositionen i författningsfrågan (prop. 1973:90 s. 222) framhöll departementschefen
att den statliga långtidsplaneringen hade ett nära samband
med budgetsystemets utformning. Vidare uttalades att önskemålen om ett
utbyggt planeringssystem vuxit fram ur insikten att beslut under den årliga
budgetbehandlingen ofta har konsekvenser också på längre sikt och att som
följd härav den faktiska bundenheten vid den årliga utgiftsprövningen kan
vara ganska omfattande på grund av tidigare års beslut.

Ett utbyggt system för planering kunde enligt departementschefen införas
endast successivt och under hänsynstagande till föreliggande olikheter mellan
skilda sektorer av den statliga verksamheten. Planeringsarbetet borde
ledas av regeringen, men det var givet att studier på flerårssikt var av utomordentligt
intresse också för riksdagens del. Då det gällde att ta ställning
till formerna för riksdagens deltagande i planeringsprocessen, måste man
beakta planeringens karaktär. Först och främst borde naturligtvis riksdagen
få del av information som utgjorde resultat av studierna och som torde
vara av betydelse för de beslut som riksdagen skulle fatta.

1 vissa fall måste riksdagen, framhöll departementschefen, fatta ekonomiska
beslut som utgjorde bestämda led i en fixerad handlingsplan för fram -

KU 1975:12

tiden. Det rörde sig alltså då om en mera bindande planering. Det var självf,
J^art att riksdagen i sådana fall som hittills skulle ta del av och i allmänhet
ta ställning till hela det ifrågavarande projektet.

1 författningsförslaget hade upptagits bestämmelser som anvisade flera
olika former i vilka riksdagen kan fatta beslut med ekonomisk verkan utöver
budgetåret. Riksdagen kan sålunda direkt besluta om anslag för längre tid
än ett budgetår. Den kan vidare bemyndiga regeringen att utlägga beställningar
eller företa andra investeringar för vilka utgifterna belöper på flera
budgetår. Riksdagen kan också i samband med budgetbehandlingen eller
i andra sammanhang besluta om ”riktlinjer för viss statsverksamhet”, dvs.
fatta s. k. princip- eller organisationsbeslut. Däremot kunde det enligt departementschefen
inte komma i fråga att i regeringsformen ange bestämda
fall då planer, som avses bli bindande, skall underställas riksdagens prövning
eller då riksdagen annars skall ha att fatta beslut som gäller tid utöver
det närmast följande budgetåret. Detta innebar att regeringsformen inte borde
innehålla bestämmelser om flerårsplanering eller flerårsstudier och inte
heller andra föreskrifter om riksdagens avgörande på flerårssikt än de angivna.

Som framgår av den lämnade redovisningen från förarbetena till den nya
grundlagen är den inom åtskilliga sektorer av den statliga verksamheten
nödvändiga långtidsplaneringen av utomordentlig betydelse för statsmakternas
handlande. Praxis enligt den äldre regeringsformen visar att beslut ofta
naturligen mäste få budgetkonsekvenser för längre tid framåt, även om
varje riksdag självfallet i och för sig är rättsligt oförhindrad att ändra tidigare
beslut om t. ex. inriktningen av viss verksamhet. Denna praxis i fråga om
långtidsplaneringen har kodifierats genom den nya grundlagen, som bl. a.
innehåller uttryckliga bestämmelser om olika former i vilka riksdagen kan
fatta beslut med ekonomisk verkan utöver budgetåret. Till dessa hör som
nämnts bl. a. bemyndiganden till regeringen att t. ex. utlägga beställningar
eller företa investeringar för vilka utgifterna belöper på flera budgetår. De
i förevarande sammanhang aktuella fleråriga bilaterala biståndsutfästelserna
är enligt utskottet exempel på bemyndiganden av denna karaktär.

1 förarbetena till den nya grundlagen understryks vikten av att riksdagen
får tillbörlig information beträffande långtidsplaneringen på olika områden.
Ett exempel härpå är de riktlinjer som antogs 1972 beträffande riksdagens
insyn i försvarsplaneringen. Det bör i sammanhanget erinras om
att i kompletteringspropositionen varje år för riksdagen presenteras de statsfinansiella
perspektiven på längre sikt.

Som redan framgått av den redogörelse som tidigare lämnats i detta betänkande
om internationella överenskommelser innehåller både äldre och
nuvarande grundlag föreskrifter om riksdagens medverkan vid ingåendet
av överenskommelser med främmande makter och om samråd mellan regering
och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter. Huruvida överenskommelser
med främmande makter avser frågor av sådan vikt att de i enlighet

KU 1975:12

med grundlagen skall underställas riksdagen avgör regeringen ensam under
konstitutionellt ansvar.

Vad gäller samarbetsavtalen om utvecklingsbistånd bör i sammanhanget
erinras om att utrikesutskottet i sitt av 1973 års riksdag godkända betänkande
(UU 1973:3) om den långsiktiga s. k. länderplaneringen bl. a. framhöll, att
en regel som tvingar regeringen att underställa riksdagen samarbetsavtalen
för godkännande skulle kunna omintetgöra en av den s. k.
länderprogrammeringens väsentligaste fördelar, nämligen den frihet som
systemet ger avtalsparterna att planera samarbetets innehåll för flera år framåt.
Utskottet underströk emellertid vikten av att ett parlamentariskt deltagande
i planeringsprocessen äger rum på ett tidigt skede innan regeringen
utfärdar direktiv som blir avgörande för fördelningen av resurserna på olika
länder och uppläggningen av samarbetet med mottagarländerna. Det var
enligt utrikesutskottet önskvärt att det kommer till stånd ett förfarande
som ger utskottet kvalificerad insyn i länderplaneringen på ett tidigt stadium
utan att samtidigt aktualisera formella ställningstaganden från riksdagens
sida. Regeringen har i anledning av riksdagens viljeyttring på denna punkt
vid de senaste årens riksdagar lämnat utrikesutskottet förtrolig information
om länderplaneringen för de två budgetår som följer efter det budgetår som
statsverkspropositionen avser.

Som framgått erhåller utrikesutskottet förtrolig information från regeringen
om planeringen av utvecklingsbiståndet till olika länder på längre sikt.
Vidare har riksdagen av de skäl som angetts i det föregående avvisat tanken
på en regel som skulle tvinga regeringen att underställa riksdagen samarbetsavtalen
i fråga.

Från de synpunkter konstitutionsutskottet har att företräda synes ej anledning
föreligga att ändra den praxis som föreligger beträffande hithörande
frågors behandling. Ej heller har utskottet kunnat finna att regeringen utnyttjat
det bemyndigande som riksdagen lämnat att göra fleråriga biståndsutfästelser
på ett sätt som strider mot grundlagen.

Beträffande samarbetsavtalet med DRV om stöd till bl. a. ett större skogsindustriprojekt
vill utskottet erinra om att riksdagen i olika sammanhang,
bl. a. i de senaste årens statsverkspropositioner och nu senast i årets budgetproposition,
erhållit informationer om projektets omfattning och kostnaderna
för detsamma. Från konstitutionell synpunkt finns enligt utskottet
inte anledning att behandla detta avtal på annorlunda sätt än övriga samarbetsavtal
när det gäller frågan huruvida avtalet formellt borde ha underställts
riksdagen. Utskottet vill tillägga att beträffande biståndsprojekt
av omfattande storleksordning bör riksdagen lä så ingående informationer
som möjligt.

Utskottet har i samband med granskningen av biståndsfrågor tagit del
av uppgifter om omfattningen och fördelningen på länder under senare tid
av sådana exportkreditgarantier - s. k. u-garantier - som enligt riksdagens
bemyndigande till regeringen får lämnas på särskilt gynnsamma villkor vid

KU 1975:12

export av betydelse för u-ländernas ekonomiska villkor. Uppgifterna, som
redovisas i kanslipromemoria bilaga 4 B till betänkandet, har inte föranlett
något särskilt uttalande från utskottets sida.

Till de frågor på biståndsområdet som utskottet tagit upp till granskning
hör slutligen regeringens åtgärder med anledning av riksdagsbeslutet den
12 december förra året om ytterligare katastrofinsatser mot bakgrund av
den allvarliga svältsituationen i ett antal u-länder. Beslutet tillkom på initiativ
av utrikesutskottet (UU 1974:17).

Av utrikesutskottets betänkande framgår bl. a. att vid ett extra möte med
FN:s generalförsamling våren 1974 antogs ett särskilt program för de mest
drabbade u-länderna, omfattande dels en katastrofaktion avseende hjälp under
de närmaste 12 månaderna, dels en särskild fond för katastrof- och
utvecklingshjälp. Vidare behandlades problemet vid världslivsmedelskonferensen
i november 1974, därvid resolutioner antogs om mera långsiktiga
åtgärder. Enligt årets budgetproposition har Sverige hittills bidragit med
ca 235 milj. kr. till katastrofaktionen.

Under budgetåret 1973/74 fattades beslut om katastrofbistånd och extraordinära
biståndsinsatser till ett sammanlagt belopp om 180,4 milj. kr.
I årets budgetproposition uttalas att kostnaderna för motsvarande insatser
som hittills beslutats under budgetåret 1974/75 uppgår till ca 140 milj. kr.
Härtill kommer åtgärder som föranleds av riksdagens beslut den 12 december
1974 om katastrofinsatser för 100 milj. kr. i form av vete eller andra insatser
som mottagarländerna prioriterar för att kunna förbättra sin livsmedelsförsörjning.

Genom konseljbeslut den 30 december 1974 uppdrogs åt SIDA att för
det av riksdagen angivna beloppet 100 milj. kr. inköpa och ombesörja lagring
av brödsäd, som skulle utnyttjas enligt beslut som regeringen senare skulle
komma att fatta.

Enligt vad som framgår av konseljbeslutet den 30 december 1974 kunde
Svensk Spannmålshandel, som är den organisation i Sverige som företräder
spannmålsproducenterna när det gäller exportfrågor, vid den tidpunkten utbjuda
100 000 ton vete till försäljning.

Genom beslut den 6 februari 1975 förordnade regeringen om gåvoleveranser
av vissa angivna kvantiteter vete till Indien, Bangladesh, Mozambique,
Pakistan, Sri Lanka samt Somalia. SIDA bemyndigades ombesörja
leveranserna. Regeringsbeslutet innebar att huvuddelen av de 100 milj. kr.
som riksdagen i december 1974 beslutat skulle ställas till förfogande för
ändamålet hade utnyttjats.

Enligt vad utskottet inhämtat från utrikesdepartementets avdelning för
internationellt utvecklingssamarbete har under senare tid fortlöpande kontakter
uppehållits med Svensk Spannmålshandel angående spannmålsutbud
för katastrofinsatser. Så var förhållandet vid tiden för riksdagsbeslutet den
12 december 1974. Vad gäller mottagarländerna för katastrofinsatser på grund
av livsmedelsbristen hålls ständiga kontakter med berörda länder angående

KU 1975:12

deras situation och önskemål.

Chefen för SIDA underrättades före julen 1974 om det kommande konseljbeslutet.
I anslutning till detta inleddes intensiva förhandlingar med
Svensk Spannmålshandel som sedan resulterade i regeringsbeslutet den 6
februari 1975 om veteleveranser.

Inom utskottet har gjorts gällande att regeringen tidigare än som skedde
borde ha företagit åtgärder med anledning av riksdagsbeslutet i fråga.

Enligt utskottets mening måste det naturligen ta viss tid innan klara
tesked angående leveranskvantiteter och leveransmöjligheter föreligger i
fett fall som det förevarande. Vidare måste förhandlingar föras med mottagarländerna
angående de planerade insatserna. Utskottet kan med hänvisning
till vad som upplysts angående handläggningen av frågan inte finna
att regeringen åsidosatt vad som ålegat den att verkställa med anledning
av riksdagsbeslutet.

5. Statsministerns skriftväxling med utländsk regeringschef

Enligt utrikesnämndens formalprotokoll den 18 mars 1974 besvarade statsministern
en fråga som gällde viss skriftväxling mellan honom och Cubas
premiärminister. Som framgår av en inom utskottets kansli upprättad promemoria,
bilaga 5 till detta betänkande, har från statsrådsberedningen inhämtats
att skrifterna i fråga betraktats som privata meddelanden och inte
som allmänna handlingar. Inom utskottet har väckts frågan om skrifterna
borde ha diarieförts och vidare om innehållet borde ha delgetts utrikesnämnden.

I kanslipromemorian redovisas vissa uppgifter om allmänna handlingar
och deras behandling från bl. a. diarieföringssynpunkt. Det skall i sammanhanget
nämnas att utskottet i samband med förra årets granskningsarbete
tog upp bl. a. frågor om diarieföring i vissa konkreta fall av brev till statsråd
(se KU 1974:22 s. 29-31).

Enligt tryckfrihetsförordningen avses med allmänna handlingar alla hos
stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de inkommit
till myndigheten eller upprättats där. I förarbetena till tryckfrihetsförordningen
(prop. 1948:230 s. 130) uttalas beträffande gränsdragningen mellan
allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev att det å ena sidan
måste anses i princip stridande mot offentlighetsgrundsatsen om meddelanden,
vilka tillkommit i syfte att påverka ett ärendes avgörande, genom
att betraktas som enskilda undandras offentligheten men att det å andra
sidan torde böra finnas ett visst utrymme för skriftliga meddelanden i tjänsten,
vilka inte kan anses vara allmänna handlingar. Gränsdragningen härvidlag
borde, liksom dittills, ankomma på rättspraxis. I sekretesslagen föreskrivs
att handlingar i ärenden, vilka angår rikets förhållande till främmande
makt, endast i de fall och i den ordning regeringen bestämmer får
utlämnas tidigare än 50 år efter handlingens datum.

2 Riksdagen 1975. 4 sami. Nr 12

KU 1975:12

Vissa allmänna riktlinjer för diarieföring har lämnats i en inom statsrådsberedningen
år 1969 upprättad promemoria. I denna uttalas beträffande
gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata meddelanden, att
det förhållandet att en handling är ställd till ett statsråd eller en tjänsteman
personligen inte i och för sig medför att handlingen skall anses som ett
privat meddelande. Har handlingen getts in i syfte att föranleda tjänsteåtgärd
eller att påverka handläggningen eller avgörandet av ett ärende, är handlingen
enligt promemorian att anse som allmän, oavsett om den ställts till
exempelvis chefen för visst departement eller till en viss namngiven person.
Vid sådant förhållande skall handlingen enligt promemorian överlämnas
för registrering. Avser handlingen däremot mottagarens rent personliga angelägenheter,
eller har den ställts till honom i hans egenskap av medlem
av viss organisation, är den inte att anse som allmän och behöver således
inte diarieföras.

Beträffande sekretesskyddade handlingar anförs i promemorian att det
förhållandet att en handling är hemlig i och för sig inte får leda till att
handlingen registreras i hemligt diarium. Endast handling vars själva existens
måste hållas hemlig bör enligt promemorian få registreras i hemligt
diarium.

Enligt regeringsformen - såväl den äldre som den nuvarande - skall regeringen
fortlöpande hålla utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska
förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden
om dessa så ofta det erfordras. I alla utrikesärenden av större vikt
skall regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske.
Vidare gäller att ledamot av utrikesnämnden skall visa varsamhet i fråga
om meddelanden till andra om vad han erfarit i denna egenskap. Ordföranden
kan besluta om ovillkorlig tystnadsplikt.

Vad gäller den sistnämnda aspekten, nämligen information till utrikesnämnden
om innehållet i den aktuella brevväxlingen, vill utskottet uttala,
att någon ovillkorlig rätt för utrikesnämndens ledamöter att få ta del av
handlingar av berörd karaktär - om dessa inte skulle vara att betrakta som
privata meddelanden - inte torde föreligga. Det bör i sammanhanget hållas
i minnet att vissa utrikespolitiska meddelanden, t. ex. från andra länder,
kan vara av så ömtålig natur att ett utlämnande med åtföljande risk för
vidare spridning skulle kunna få allvarliga konsekvenser.

Utskottet har vid sin granskning inte funnit anledning att göra något
ytterligare uttalande med anledning av den bedömning som skett från statsministerns
sida beträffande brevväxlingens karaktär.

6. Regeringens befogenhet att överlämna vissa museala tillgångar som
statsgåvor

I 1809 års regeringsform fanns föreskrifter om att kronans fasta egendom
skulle förvaltas efter de grunder som riksdagen föreskriver och inte fick

KU 1975:12

avhändas kronan - vare sig ”genom försäljning, förpantning eller gåva, eller
på något annat sätt” - utan riksdagens samtycke (§ 77). Någon motsvarande
reglering av regeringens befogenhet att förfoga över staten tillhörig lös egendom
fanns inte. Praxis har dock härvidlag varit att i första hand det anslagsbeslut
som ligger till grund för anskaffningen av tillgången är vägledande
för dispositionsrätten. Sedvanerättsligt har vidare gällt att statens
fordringar inte kan efterskänkas utan riksdagens bemyndigande (se t. ex.
prop. 1973:90 i författningsfrågan s. 224). Genom främst budgetregleringen
och olika anslagsbeslut har riksdagen gett regeringen direktiv om hur statens
lösa egendom skall användas och förvaltas. Lös egendom som anskaffats
enligt riksdagens beslut för att för framtiden vara statsegendom kan inte
försäljas - eller skänkas bort - utan riksdagens hörande (se t. ex. författningsutredningen
i SOU 1963:17 s. 396).

1974 års regeringsform innebär ingen principiell ändring i det hittillsvarande
systemet. Dock avser de nu gällande bestämmelserna i 9 kap. Finansmakten
beträffande den ifrågavarande förfoganderätten såväl fast som
lös egendom. Den tidigare formella skillnaden härvidlag har således inte
upprätthållits. 19 kap. 2 § sägs sålunda att ”statens medel” inte får användas
på annat sätt än riksdagen bestämt. I 8 § sägs att ”statens medel och dess
övriga tillgångar” - med undantag för tillgångar som är avsedda för riksdagen
eller dess myndigheter eller som i lag har avsatts till särskild förvaltning

- står till regeringens disposition. Enligt 9 § fastställer riksdagen ”i den
omfattning som behövs” grunder för förvaltningen av ”statens egendom”

- dvs. såväl lös som fast egendom - och förfogandet över den. Riksdagen
kan därvid föreskriva att åtgärd av visst slag inte får vidtas utan riksdagens
tillstånd. Den nya ordningen innebär således inte att riksdagens inflytande
med avseende på den statliga förmögenheten har försvagats. Redan innehavet
av utgiftsmakten ger också riksdagen ett fast grepp över den statliga
förmögenhetsdispositionen. Riksdagen är dessutom oförhindrad att förbehålla
sig rätten att i konkreta fall pröva om en överlåtelse eller annan åtgärd
i fråga om visst slags egendom bör komma till stånd (se prop. 1973:90
s. 225).

Regeringen har vid flera tillfällen ansett sig oförhindrad att utan riksdagens
hörande besluta om överlåtelse, i form av gåva, av vissa museiföremål som
tillhört svenska staten. Som exempel på denna praxis kan nämnas att Kungl.
Maj:t år 1962 - med anledning av en framställning från riksbibliotekarien

- medgett att ur kungl, bibliotekets äldre möbeluppsättning till Leninmuseet
i Moskva fick överlämnas ett forskarbord, en stol och en bordshylla. År
1970 har Kungl. Maj:t - med anledning av en framställning från riksantikvarieämbetet
- medgett att en bronskanon, som bärgats på svenskt territorialvatten
från det år 1645 sjunkna danska amiralsskeppet S:ta Sophia,
fick överlämnas till danska staten som gåva. Vidare har Kungl. Maj:t under
år 1974 - med anledning av en framställning från riksarkivet och livrustkammaren
- medgett att en rulle med en målad framställning av Sigismund

KU 1975:12

lilis intåg i Krakow år 1605, som av riksarkivet år 1902 deponerats i livrustkammaren,
fick överlämnas som gåva till polska staten. I detta sammanhang
kan också nämnas att ett i riksdagen år 1970 motionsvägen framfört
förslag om återlämnande till Danmark av en tronhimmel som tillhört Kronborgs
slott-efter avstyrkande av nationalmuseet och riksantikvarieämbetet
- har avslagits av riksdagen (SU 1970:159).

Statsministern har under år 1974 - med anledning av en i riksdagen framställd
fråga - framhållit att denna ”regeringens rätt att avhända staten egendom
självfallet utnyttjas endast efter en noggrann prövning i sedvanliga
former och således efter hörande av berörda myndigheter samt under regeringens
allmänna politiska ansvar inför Sveriges riksdag” (riksdagens protokoll
1974:83, § 2).

Utskottet får för sin del understryka detta uttalande av statsministern.
Någon anledning att från riksdagens sida nu överväga någon annan eller
mera detaljerad reglering av dessa frågor än den som kommit till uttryck
i den nya grundlagen torde inte finnas. Det kan också förutsättas att regeringen
- liksom riksdagen - kommer att ägna fortsatt uppmärksamhet
åt dessa frågor.

7. Utrednings- och remissväsendet

Utskottet har i samband med sin granskning av regeringsärendenas handläggning
vid åtskilliga tidigare tillfällen behandlat utrednings- och remissväsendet.
Under senare år har också flera motioner rörande denna fråga
varit föremål för behandling i utskottet. I samband med motionsbehandlingen
1973 och 1974 (KU 1973:44, 1974:51) uttalade utskottet sin avsikt
att vid sin granskning av regeringsärendenas handläggning återkomma till
det statliga utrednings- och remissväsendet i syfte att företa en kartläggning.

Den av utskottet nu företagna granskningen har, som inledningsvis
nämnts, inriktats på vissa viktiga aspekter av utrednings- och remissväsendet.
Underlaget för granskningen har varit en promemoria, upprättad
inom utskottets kansli, bilaga 6 till detta betänkande. Syftet med denna
promemoria har varit att ge en aktuell, översiktlig bild av olika faser av
de förberedande skedena av beslutsprocessen i viktigare politiska frågor.

Med tanke på utrednings- och remissväsendets viktiga ställning i den
politiska beslutsprocessen finnér utskottet det vara önskvärt att det blir föremål
för uppmärksamhet i olika sammanhang. Utskottet noterar med tillfredsställelse
att en statsvetenskaplig forskningstradition på detta område
upprätthålls med två nyligen påbörjade större undersökningar.

Utskottet har vidare erfarit, att en arbetsgrupp, bestående av fyra statssekreterare,
under 1974 undersökt möjligheterna till reformer av det statliga
utredningsväsendet. En rapport med arbetsgruppens hittillsvarande överväganden
kommer enligt vad utskottet erfarit att publiceras inom kort och
remissbehandlas. Även vissa frågor som berör utredningsväsendet kommer

KU 1975:12

att behandlas av den nyligen tillsatta utredningen rörande möjligheterna
att göra besparingar inom statsverksamheten.

1 avvaktan på resultaten av nämnda undersökningar har utskottet inte
funnit anledning att göra något särskilt uttalande beträffande utredningsoch
remissväsendet.

8. Remisser till lagrådet

Genom grundlagsändring 1970 och 1971 slopades den tidigare skyldigheten
för Kungl. Maj:t att beträffande viss lagstiftning höra lagrådet. I 1974
års regeringsform har lagrådet bibehållits som en fakultativ instans för laggranskning.
En ändring har dock den nya författningen medfört därigenom
att en minoritet om minst en tredjedel av ledamöterna i ett riksdagsutskott
genom bestämmelsen i 4 kap. 10 § riksdagsordningen i princip fått rätt att
inhämta lagrådets yttrande över ett lagförslag.

Vid riksdagsbehandlingen av författningsförslaget förekom delade meningar
om lagrådsgranskningen (KU 1973:26). Majoriteten framhöll under
hänvisning till utskottets uttalande i samband med obligatoriets avskaffande
(KU 1970:20) bl. a. värdet av att lagrådsgranskningen i motsats till den tidigare
ordningen kunde utsträckas till lagförslag utanför det obligatoriska
området. Utskottet fann det vidare välgrundat med införande av en rätt
för en utskottsmajoritet att få till stånd lagrådsgranskning. Härigenom skapades
enligt utskottet ytterligare garantier för att de lagförslag beträffande
vilka lagrådsgranskning bedömdes som särskilt angelägen blev föremål för
granskning. Minoriteten å sin sida förordade i en reservation till betänkandet
i princip återinförande av obligatorisk lagrådsgranskning och framhöll
därvid som sin åsikt att lagrådsgranskningen utgjorde ett vidgat skydd för
rättssäkerhetsintresset och för enhetlighet, konsekvens och klarhet i rättssystemet.
Även reservanterna ansåg det dock vara en väsentlig förbättring
i förhållande till gällande regler att en utskottsminoritet fått rätt att höra
lagrådet.

Utskottet har alltsedan 1972 årligen i samband med granskningsarbetet
undersökt omfattningen och inriktningen av lagrådsremisserna. Granskningen,
som i år avsett de under år 1974 till riksdagen avgivna propositionerna,
redovisas i en granskningspromemoria, bilaga 7 till detta betänkande.

De undersökningar som utskottet företagit visar att antalet lagrådsremisser
under senare år successivt minskat. År 1970 hade således omkring 60 av
de till riksdagen avgivna propositionerna granskats av lagrådet. Motsvarande
antal för 1971 var omkring 30, för 1972 omkring 15, för 1973 13 och för
1974 10.

Lagrådet har under år 1974 arbetat på två avdelningar, dels under tiden
1 januari-11 april, dels under tiden 16 september till årets slut.

Innevarande år kommer utskottet att behandla tre motioner, 1975:94,
1975:994 och 1975:999, alla med syfte att utvidga lagrådsgranskningen utöver

KU 1975:12

vad som gäller enligt den nya författningen. Utskottet finner inte skäl att
föregripa motionsbehandlingen genom något särskilt uttalande utan anser
det i detta sammanhang till fyllest att redovisa den undersökning som
granskningspromemorian innehåller.

9. Utgivningen av Svensk författningssamling

I likhet med tidigare år har utskottet granskat utgivningen av Svensk
författningssamling (SFS). Utskottet har vid flera tillfällen med anledning
av konstaterade förseningar understrukit vikten av att författningarna kommer
ut i vederbörlig tid, så att såväl myndigheterna som allmänheten kan
ta del av dem i god tid innan de träder i kraft (se t. ex. KU 1972:26 s. 4,
1973:20 s. 13 och 1974:22 s. 33-34). Med hänvisning bl. a. till utskottets
uttalanden har statsrådsberedningen i särskilda anvisningar för författningsskrivning
rekommenderat att en författning inte bör träda i kraft tidigare
än en vecka från den dag då författningen kommit ut från trycket i SFS.

Det tidigare ofta förekommande förhållandet att författningar satts i kraft
redan dagen efter den då de utkommit från trycket förekommer - efter
erinringar från bl. a. konstitutionsutskottets sida - i princip inte längre. I
stället har i flertalet fall då en särskild ikraftträdandedag av olika skäl inte
kunnat anges i författningen, denna satts i kraft en vecka efter det den
utkommit från trycket. Det kan också nämnas att sedan vissa förbättringar
under senare år genomförts beträffande distributionen av författningarna,
dessa som regel är abonnenterna till handa inom två dagar efter utsändningen
från tryckeriet.

Vid granskningen av 1974 års författningar kan konstateras att ett
hundratal av sammanlagt drygt 1 100 författningar trätt i kraft inom en
vecka från det de utkommit från trycket. Även om detta i och för sig innebär
betydande förbättringar gentemot tidigare år, då andelen sådana författningar
ibland uppgått till nästan 50 % av samtliga i SFS utgivna författningar,
synes detta likväl inte helt tillfredsställande. Det torde dock kunna förutsättas
att departementen i ökad utsträckning kommer att anpassa författningsarbetet
till de av statsrådsberedningen, senast den 2 december 1974,
utfärdade anvisningarna i frågan.

Vid granskningen av 1974 års författningar har vidare uppmärksammats
några författningar som blivit så försenade att de utkommit från trycket
först efter det att de trätt i kraft. Detta gäller bl. a. instruktionen för arbetsdomstolen
(SFS 1974:589), ändring i instruktionerna för postverket och
för statens bakteriologiska laboratorium (SFS 1974:590 och 627), vissa ändringar
rörande föreskrifterna om statsverkets checkräkning i riksbanken (SFS
1974:600 och 601), upphävande av kungörelsen om tillsyn av postbanken
m. m. (SFS 1974:623) samt Kungl. Maj:ts beslut med ändringar i föreskrifterna
om särskild plan för handläggning av ärenden om nedläggning av
icke lönsamma järnvägsstationer (SFS 1974:1108). Enligt uppgift från stats -

KU 1975:12

rådsberedningen har dock i samtliga dessa fall de berörda myndigheterna
och verken haft tillgång till författningen i dess slutliga skick före ikraftträdandet.

Enligt uppgifter från statsrådsberedningen har ytterligare 41 författningar
som trätt i kraft den 1 januari 1975 sänts ut från tryckeriet efter denna
tidpunkt (36 stycken den 3 januari och 5 stycken den 7 januari 1975) och
sålunda inte varit mottagarna till handa förrän efter ikraftträdandet. Detta
gäller författningarna 1974:1002-1031,1034-1037,1051,1052 och 1053-1057.
Som skäl för förseningen har anförts att den stora anhopningen av författningar
vid årsskiftet - samt de ovanligt många helgfria eller annars arbetsfria
dagarna - gjorde det omöjligt att distribuera alla författningarna
i omedelbar anslutning till utkomstdagen. Det har dock framhållits att författningarna
på utkomstdagen fanns tillgängliga dels på Liber Förlag/Allmänna
Förlaget, dels i vissa större boklådor i Stockholm. I den mån författningarna
berörde viss myndighet har denna fått författningen i särskild
ordning före ikraftträdandet. Även vid halvårsskiftet 1974 har liknande förseningar
uppkommit (för SFS 1974:591-594).

Utskottet får i detta sammanhang erinra om sina tidigare uttalanden om
att inte minst rättssäkerhetskraven motiverar att takten i lagstiftningsarbetet
hålls så jämn som möjligt under hela året och att författningarna kommer
ut i så god tid före ikraftträdandet att alla berörda kan få tillräcklig information
om innebörden av de nya bestämmelserna (se t. ex. KU 1974:58).
Det kan således inte anses till fyllest att endast berörda myndigheter och
verk men inte den stora allmänheten, som ofta direkt eller indirekt berörs
av författningsändringarna, får kännedom om dessa i föreskriven tid. Mot
bakgrunden av det till hel- och halvårsskiftena i hög grad koncentrerade
författningsarbetet har utskottet därför vid flera tillfällen tagit upp frågan;
om inte en ytterligare tidsmässig utspridning av författningarnas ikraftträdande
borde göras. Utskottet har också erfarit att detta eftersträvas av statsrådsberedningen.

En annan fråga som utskottet tagit upp några gånger under senare år
gäller utfärdandet av s. k. rättelseblad. Härvid har erinrats bl. a. om att utredningen
om författningspublicering föreslagit att tryckfel och liknande
fel skall rättas genom särskilda notiser i stället för genom särskilda rättelseblad.
Detta förslag har emellertid inte genomförts. Även under år 1974
har sålunda rättelseblad getts ut, då t. ex. stavfel eller andra misskrivningar
uppkommit. Som framgår av den bilagda förteckningen, bilaga 8, torde endast
i något enstaka fall rättelsen ha varit av sådan saklig betydelse att
utgivningen av särskilt rättelseblad varit motiverad. Enligt uppgift från statsrådsberedningen
torde frågan om att ersätta rättelsebladen med något annat
system komma att tas upp till övervägande i samband med en planerad
reform på författningspubliceringsområdet på grundval av förslagen från utredningen
i betänkandet Bättre överblick över lagar och andra bestämmelser
(SOU 1973:23).

KU 1975:12

Såsom utskottet tidigare redovisat har utredningen om författningspublicering
som sin mening uttalat bl. a. att yttersta omsorg bör visas för
att undvika fel i författningssamlingen och att författningsarbetet inte får
forceras så att tilliten till den publicerade texten minskar (SOU 1970:48
s. 66). Utredningen har också framhållit att, om ett fel uppstått, stora ansträngningar
bör göras för att rätta till det. Annars riskerar man att felet
sprider sig till andra författningsutgåvor. Utskottet vill för sin del ånyo understryka
dessa uttalanden (se KU 1974:22 s. 36-37).

10. Propositionsavlämnandet till riksdagen

Frågan om propositionsavlämnandet till riksdagen togs upp av utskottet
i 1971 års granskningsbetänkande (KU 1971:34 s. 17-18). Utskottet konstaterade
då att ett stort antal propositioner hade anmälts i riksdagen efter
den i riksdagsordningen föreskrivna propositionstiden. Ridare konstaterades
en kraftig anhopning av propositioner till vissa tider under vårsessionen.
Utskottet framhöll att denna anhopning av propositioner till vissa tider sent
under vårsessionen innebar stora olägenheter för riksdagsarbetet. Förutom
de uppenbara olägenheterna för de enskilda riksdagsledamöterna, som har
att inom en begränsad tid väcka motioner med anledning av propositionerna,
liksom för utskottens beredning av ärendena, framhöll utskottet svårigheterna
att få en tillfredsställande redovisning i massmedia av en stor mängd
samtidigt och koncentrerat behandlade frågor av allmänt intresse. Då angivna
förhållanden enligt utskottets mening var otillfredsställande, var det
av stor vikt att undersöka vilka möjligheter som stod till buds för att
åstadkomma en jämnare belastning i riksdagsarbetet.

Mot bakgrunden av de hittills vunna erfarenheterna av arbetet i enkammarriksdagen
har utskottet funnit anledning att nu återkomma till denna
fråga. En närmare undersökning har därför skett beträffande de under åren
1971-1974 avlämnade propositionerna till riksdagen. Särskilt har studerats
spridningen i avlämnandet av propositioner i ett helårsperspektiv och, framför
allt, under vissa perioder under vårsessionerna. En inom utskottets kansli
upprättad promemoria i ämnet redovisas i bilaga 9 till detta betänkande.
I promemorian lämnas bl. a. en redogörelse för de regler som tidigare gällt
och som nu gäller beträffande tidpunkterna för avlämnande av propositioner
till riksdagen och vissa riksdagsuttalanden m. m. i frågan. Som närmare
framgår av promemorian skulle propositioner som avsåg statens inkomster
och utgifter för nästkommande budgetår i princip avlämnas till riksdagen
inom sjuttio dagar från riksdagens öppnande och övriga propositioner, som
regeringen fann borde behandlas under vårsessionen, inom nittio dagar från
riksdagens öppnande. Bestämmelserna i den nya riksdagsordningen (3 kap.)
innebär att dessa tidsfrister har förkortats med ca tio dagar.

Av undersökningen framgår bl. a. att någon påtaglig förskjutning i propositionsavlämnandet
från vår- till höstsessionerna inte har skett under de

KU 1975:12

senaste åren. Någon förbättring av de från riksdagens sida ofta kritiserade
förhållandena med kraftig anhopning av propositioner till vissa tider sent
under vårsessionen har inte heller ägt rum. Sålunda har i genomsnitt ca
tio procent av alla propositioner under vårsessionerna avlämnats till riksdagen
den sista dagen av de fastställda propositionstiderna och drygt en
tredjedel under den sista veckan före resp. propositionstids utgång. Andelen
propositioner som avlämnats efter propositionstidernas utgång har stadigt
ökat och under år 1974 uppgått till närmare tjugo procent av samtliga propositioner
under vårsessionen. Det bör tilläggas att åtskilliga av de sent
avlämnade propositionerna varit av mycket stor omfattning och föranlett
ett stort antal följdmotioner.

För att en anhopning av arbete hos riksdagen i möjligaste mån skall
förebyggas har i riksdagsordningen tagits in föreskrifter om att regeringen
skalf samråda med talmannen. Sådant samråd har också sedan länge förekommit
och bl. a. lett till att statsrådsberedningen flera gånger om året
upprättar förteckningar över de propositioner som avses bli avlämnade till
riksdagen och den beräknade tidpunkten för detta. Att sådana förteckningar
är ägnade att underlätta planeringen av riksdagens arbete är uppenbart. En
självfallen förutsättning för detta är dock att planerna är realistiska och
i det väsentliga kan följas.

Av den i kanslipromemorian redovisade undersökningen framgår att stora
förseningar i förhållande till de till riksdagen lämnade förteckningarna över
aviserade propositioner har uppkommit. För ungefär hälften av de avlämnade
propositionerna har sålunda de av statsrådsberedningen för riksdagen presenterade
planerna inte kunnat hållas. Förseningarna synes också - särskilt
under vårsessionerna - ha ökat under senare år. Mindre än en tredjedel
av de för behandling under vårsessionen 1974 ursprungligen aviserade propositionerna
avlämnades senast vid angiven tidpunkt. Den genomsnittliga
förseningstiden - för de propositioner där en sådan tidpunkt närmare angetts
- uppgick till nästan tre veckor. Till detta kan läggas att ungefär en tredjedel
av samtliga under vårsessionen 1974 avlämnade propositioner inte kunnat
förutses i den ursprungliga förteckningen.

De iakttagelser som utskottet i detta sammanhang har gjort beträffande
propositionsavlämnandet visar att planeringen inte fungerat på ett tillfredsställande
sätt. Utskottet har mot denna bakgrund .i särskild skrivelse till
den av talmanskonferensen tillsatta utredningen om en allmän översyn av
riksdagens arbetsformer hemställt att utredningen tar upp dessa frågor till
närmare diskussion och prövning i samband med behandlingen av frågan
om riksdagens arbetsrytm.

Bland de konkreta åtgärder som utskottet anser i första hand bör övervägas
kan nämnas möjligheten att i ökad utsträckning skjuta upp behandlingen
av sent avlämnade propositioner till höstsessionerna, dvs. till början av de
kommande riksmötena. Andra åtgärder som kan vara ägnade att tillgodose
riksdagens önskemål om en rimlig arbetsplanering och en så jämn takt i

KU 1975:12

riksdagsarbetet som möjligt är att inom regeringens kansli sker en närmare
bedömning och ev. prioritering av de propositioner som av olika skäl anses
mest angelägna att få behandlade i riksdagen. Utskottet inser väl de praktiska
svårigheter som härvid kan föreligga för regeringen, särskilt med den nuvarande
uppläggningen av budgetarbetet. Med hänsyn till frågans vikt för
riksdagens arbete förutsätter utskottet att hithörande frågor ägnas fortlöpande
uppmärksamhet från regeringens sida.

11. Riksdagens skrivelser till regeringen

I samband med årets granskningsarbete har utskottet i likhet med tidigare
år tagit del av den redovisning - regeringens skrivelse 1975:3 - som lämnats
beträffande behandlingen under perioden 1 december 1973-30 november
1974 av riksdagens skrivelser till regeringen.

Regeringens redovisning av behandlingen av riksdagsskrivelserna har varit
föremål för en översiktlig genomgång inom utskottets kansli, redovisad i
tabellform i bilaga 10 A till detta betänkande. Av tabellen framgår bl. a. att
det totala antalet skrivelser som ej hade slutbehandlats senast den 30 november
1973 uppgick till 123. Av dessa färdigbehandlades under perioden
den 1 december 1973-den 30 november 1974 57 ärenden. Under samma
period avlämnades dock 62 skrivelser som inte slutbehandlades. Balansen
av ärenden ökade således med 5.

Av den 1 december 1974 kvarstående ärenden är 38 delvis slutbehandlade
medan utredning pågår eller har utförts i 17. Beträffande sammanlagt 73
ärenden anges i regeringens skrivelse 1975:3 att de är beroende på regeringens
prövning. Ungefär hälften av dessa har inkommit före den 1 december
1973.

Som nämnts redan inledningsvis i detta betänkande har utskottet vid
sin granskning av regeringens åtgärder med anledning av riksdagens skrivelser
ägnat särskild uppmärksamhet åt riksdagsbeslut om prövning av behovet
av särskilda regler för regeringens handlande i nödsituationer, om
tillsättande av en parlamentarisk besparingsutredning och en utredning om
indexreglering av skattesystemet, om upphävande av skyldigheten för statliga
myndigheter att i vissa fall anlita AB Allmänna förlaget, om vissa åtgärder
för att förbättra fastighetsindelningen beträffande skogsmark m. m.,
om kommunalt ekonomiskt ansvar för förlust beträffande vissa bostadslån
samt om rörliga krediter för rationaliseringsverksamhet inom försvaret.

Vad först gäller frågan om prövning av behovet av särskilda regler för extraordinära
situationer vill utskottet erinra om att utskottet i 1973 års granskningsbetänkande
behandlade regeringens handlande i samband med det uppmärksammade
flygkapardramat på Bulltofta i september 1972 (se KU 1973:20
s. 16-17 och 182-186).

Utskottet, som inte fann anledning till anmärkning mot regeringen, ansåg

KU 1975:12

att en rad praktiska och andra frågor som aktualiserats med anledning av
kapningen borde bli föremål för ytterligare överväganden i syfte att åstadkomma
en ordning som underlättar för regeringen att snabbt och effektivt
agera i en nödsituation. Frågan om behovet av särskilda grundlagsregler
för extraordinära situationer i fredstid ansåg sig utskottet inte böra diskutera
i sammanhanget, eftersom utskottet inom kort hade att behandla proposition
och motioner i författningsfrågan.

I sitt betänkande i grundlagsärendet återkom utskottet till frågan (KU
1973:26 s. 35) och uttalade att frågan om särskilda regler för regeringens
handlande i extraordinära situationer och för beslutsprocessen i samband
därmed borde bli föremål för prövning. Det borde enligt utskottet ankomma
på Kungl. Maj:t att närmare besluta om inriktningen och formerna för en
sådan prövning. Utskottet, vars betänkande var enhälligt på denna punkt,
hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört i denna del. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen
i juni 1973 utan votering. Grundlagsärendet föranledde skrivelse till Kungl.
Maj.t (rskr 265). I Kungl. Maj:ts skrivelse (Skr 1974:3) angående behandlingen
hos Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelser anfördes att ärendet vilade i avbidan
på fortsatt behandling i grundlagsenlig ordning (s. 19).

Grundlagsärendet behandlades av riksdagen i februari 1974, då den nya
författningen antogs slutligt (rskr 1974:19).

I sitt granskningsbetänkande 1974 behandlade utskottet regeringens åtgärder
i samband med Norrmalmstorgsdramat 1973 (se KU 1974 s. 17-20
och 186-193).

Utskottet, som inte fann anledning till anmärkning mot regeringen,
uttalade under hänvisning till 1973 års riksdagsbeslut i grundlagsfrågan att
en prövning av frågan om regler för extraordinära situationer borde komma
till stånd. Utskottet framhöll att stora svårigheter kunde vara förenade med
t. ex. en grundlagsreglering på detta område. Det kunde emellertid finnas
andra vägar att få till stånd en fastare beslutsordning och dokumentation,
vilket var önskvärt inte minst med tanke på de tjänstemän som har att
verkställa regeringens beslut i samband med extraordinära situationer som
regeringen kan komma att ställas inför i framtiden.

Riksdagen godkände utskottets enhälliga uttalande på denna punkt.

1 regeringens skrivelse till riksdagen den 3 januari 1975 (Skr 1975:3) med
redogörelse förbehandlingen hos Kungl. Maj:tav riksdagens skrivelser anges
att riksdagsskrivelserna med anledning av grundlagsärendet är slutbehandlade.

Enligt vad utskottet inhämtat har statsrådsberedningen vid olika tillfällen
- senast i anslutning till det s. k. Bulltoftadramat - vidtagit olika åtgärder
i syfte att förbättra förutsättningarna för att regeringen skall kunna samlas
och fatta de beslut som betingas av plötsligt inträffade händelser. På grundval
av uppgifter från statsråden upprättas regelbundet s. k. engagemangs!istor
med uppgift om tider och platser för statsrådens besök och framträdanden.

KU 1975:12

Statsråden lämnar dessutom uppgifter till statsrådsberedningen när de kommer
att vara lediga -1, ex. för semester - eller till följd av tjänsteresa kommer
att vistas utanför regeringskansliet. Statsrådsberedningen har dessutom anmodat
statsråden att alltid lämna uppgift till någon eller några departementstjänstemän
om var de kan nås under helger eller annan fritid.

Vidare har utskottet erfarit att regeringen ägnar frågan om handlingsberedskap
kontinuerlig uppmärksamhet. Ytterligare åtgärder av praktisk natur
för att stärka den övervägs f. n. inom regeringskansliet. När resultatet
av dessa överväganden föreligger kommer att prövas om andra medel behöver
tillgripas.

Angivna åtgärder i förening med den nya regeringsformens beslutsförhetsregler,
som innebär att beslut i regeringsärende kan fattas av fem statsråd,
måste anses ha förbättrat regeringens handlingsberedskap för bl. a. sådana
situationer som nu avses. Detta är värdefullt, men enligt utskottet bör ytterligare
uppmärksamhet ägnas olika frågor som kan uppkomma i nödsituationer,
t. ex. kompetensfördelningen mellan myndigheter som har att verkställa
besluten. Utskottet tänker därvid bl. a. på operativa ledningsfunktioner
från exempelvis polisens sida.

Utskottet förutsätter alltså att regeringen låter föranstalta om en översyn
i syfte att åstadkomma så klara handlingslinjer som möjligt att användas
i händelse av en nödsituation. Vad utskottet anfört bör ges riksdagen till
känna.

Genom beslut den 31 maj 1974 anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t att
en parlamentarisk besparingsutredning skulle tillsättas (FiU 1974:25 p. 9, rskr
1974:279). Den 3 januari 1975 bemyndigade regeringen chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om
möjligheterna att göra besparingar inom statsverksamheten. Utskottet finner
att riksdagsbeslutet härigenom blivit tillbörligen beaktat. Utskottet vill i
sammanhanget nämna att riksdagen den 2 april 1975 avstyrkt finansutskottets
hemställan (FiU 1975:10) att hos regeringen begära tilläggsdirektiv
till nämnda utredning.

Frågan om en utredning av indexreglering av skattesystemet behandlades
i riksdagen vid två tillfällen under 1974. Den 31 maj avstyrkte riksdagen
finansutskottets hemställan (FiU 1974:25 p. 4) att 1972 års skatteutredning
i tilläggsdirektiv skulle ges i uppdrag att framlägga förslag till indexreglering
av skattesystemet. Den 4 december beslöt riksdagen att hos Kungl. Maj:t
anhålla om tilläggsdirektiv till 1972 års skatteutredning att utreda införande
av indexreglering av skattesystemet (SkU 1974:54 res. 17, rskr 329). Någon
åtgärd med anledning av det senare riksdagsbeslutet har inte vidtagits av
regeringen. I frågedebatt i riksdagen den 20 mars 1975 anförde finansministern
att eftersom 1974 års riksdag fattade två mot varandra stridande
beslut beträffande en indexreglering av skattesystemet hade riksdagen inte

KU 1975:12

uttalat någon deciderad uppfattning på denna punkt. Han ansåg därför inte
att någon utredning i ärendet under dessa förhållanden var påkallad.

Utskottet har inte funnit anledning att göra något särskilt uttalande beträffande
regeringens handläggning av frågan om den berörda utredningsverksamheten.

Utskottet har vidare uppmärksammat riksdagens beslut den 27 mars 1974
att - med bifall till motionen 1974:249 - hos Kungl. Maj:t hemställa om
upphävande av skyldigheten för statliga organ att i vissa fall anlita AB Allmänna
förlaget (NU 1974:9, rskr 1974:82). Regeringen beslöt den 31 maj
1974 att fr. o. m. den 1 juli 1974 upphäva kungörelsen (1969:142) om skyldighet
för statliga myndigheter att anlita Aktiebolaget Allmänna förlaget
samt utfärda en ny kungörelse (1974:335) om framställning och utgivning
av publikation, blankett eller annat tryckalster för statens räkning. I den
nya kungörelsen förordnades att dylik framställning och utgivning som kostar
mer än 1 000 kr. skall, om regeringen inte föreskriver annat, ske antingen
efter samråd med Allmänna förlaget innan anbud infordras eller genom
att Allmänna förlaget anlitas. En kanslipromemoria i ämnet redovisas i
bilaga 10 B till detta betänkande.

Utskottet finnér att regeringens åtgärder med anledning av riksdagens
nämnda beslut står i överensstämmelse med detta.

Granskningen har också avsett riksdagens beslut den 27 mars 1974 att
- med anledning av motionen 1974:585 - som sin mening ge regeringen
till känna vad civilutskottet anfört om vissa åtgärder för att förbättra fastighetsindelningen
m. m. (CU 1974:15, rskr 1974:89). En kanslipromemoria
i ämnet redovisas i bilaga 10 C till detta betänkande.

Utskottet får framhålla att civilutskottet nyligen har uttalat att det inte
har någon erinran mot regeringens bedömning av denna fråga (CU 1975:5).
Civilutskottets betänkande har också godkänts av riksdagen den 13 mars

1975. Inte heller konstitutionsutskottet finner anledning att ifrågasätta regeringens
åtgärder med anledning av riksdagens beslut den 27 mars 1974.

Beträffande bostadsldnefrdgan har utskottets granskning avsett överensstämmelsen
mellan riksdagens beslut (CU 1974:36, rskr 1974:372) rörande
storleken av det kommunala ansvaret för låneskuld på bostadslån för småhus
och bestämmelsen härom i 19 § Kungl. Maj:ts bostadsfinansieringsförordning
(1974:946).

Enligt utskottets bedömning föreligger ingen saklig skillnad mellan den
angivna bestämmelsen och riksdagens beslut i motsvarande del och bestämmelsen
får således anses ha utformats i enlighet med riksdagens intentioner.

Riksdagen har bl. a. vid förra årets riksdag behandlat frågor om rörliga

KU 1975:12

krediter för investeringar i rationaliseringssyfte inom försvarsväsendet samt om
möjligheter för bl. a. försvarets materielverk att åstadkomma utjämning i
betalningshänseende mellan olika budgetår (FöU 1974:19, rskr 1974:190).
En kanslipromemoria i ämnet redovisas i bilaga 10 D till detta betänkande.

De synpunkter och förslag som framförts från riksdagens sida kommer
enligt vad utskottet erfarit att prövas av 1974 års försvarsutredning. Beträffande
betalningsutjämningsfrågan har utskottet erfarit att regeringen
överväger att lämna förslag till riksdagen nästa år. Utskottet har ej funnit
anledning att göra några ytterligare uttalanden angående riksdagsskrivelsen
i fråga.

12. Vissa frågor rörande tandvårdstaxan

Som närmare redogörs för i en kanslipromemoria, bilaga 11 till detta betänkande,
föreskrivs i lagen om allmän försäkring att ersättning för tandvård
utgår enligt grunder som regeringen efter förslag av riksförsäkringsverket
fastställer för högst två år. Vidare gäller att den som är försäkrad eller eljest
äger rätt till ersättning enligt lagen har skyldighet att i enlighet med de
föreskrifter som meddelas av regeringen eller efter regeringens bestämmande
riksförsäkringsverket lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen
av lagen.

Tandvårdstaxan innehöll från början inte någon bestämmelse om vilka
uppgifter som skulle lämnas i tandvårdsräkning. Det angavs i detta hänseende
endast att privatpraktiserande tandläkare skulle upprätta tandvårdsräkning
enligt formulär som fastställdes av riksförsäkringsverket. Genom
en ändring i tandvårdstaxan dén 28 juni 1974 (1974:638) föreskrevs att privatpraktiserande
tandläkare skulle redovisa arbetstid och andra uppgifter
som riksförsäkringsverket föreskriver. Även annan anordnare av tandvård
ålades genom ändringen skyldighet att lämna de uppgifter som riksförsäkringsverket
föreskriver. Samtidigt tillkom en bestämmelse om att en förutsättning
för utbetalning av tandvårdsersättning var att angivna uppgifter
lämnades.

Inom utskottet har gjorts gällande att skyldigheten att lämna de uppgifter
som riksförsäkringsverket föreskriver innebär ett överskridande av bemyndigandereglerna
i lagen om allmän försäkring, eftersom där avses endast
uppgifter som är av betydelse för tillämpning av lagen.

Av förarbetena till tandvårdsreformen framgår att uppgift om arbetstid
är av betydelse för tillämpning av lagen om allmän försäkring i vad avser
tandvård. Utskottet anser således att den i detta hänseende ålagda uppgiftsskyldigheten
omfattas av bemyndigandena i lagen om allmän försäkring.

Beträffande de andra uppgifter som riksförsäkringsverket genom ändringarna
i tandvårdstaxan kan föreskriva har det inte uttryckligen angetts att
det måste vara fråga om uppgifter som fordras för tillämpning av lagen
om allmän försäkring. Detta är emellertid enligt utskottets mening heller

KU 1975:12

inte erforderligt, då det klart framgår av lagen om allmän försäkring att
bemyndigandet endast avser sådana uppgifter.

Det i tandvårdstaxan införda villkoret för utbetalning av ersättning är
enligt utskottet nödvändigt för att den berörda uppgiftsskyldigheten skall
bli verkningsfull. En bestämmelse av ifrågavarande slag får därför också
anses omfattas av bemyndigandet enligt lagen om allmän försäkring.

Utskottet har inte funnit anledning att göra något ytterligare uttalande
i frågan.

13. Slopande av beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheter

Av en inom utskottets kansli upprättad promemoria - bilaga 12 till detta
betänkande - framgår att frågan om slopande av beteckningen Kunglig i
namnet på statliga myndigheter behandlades vid en allmän beredning med
regeringen i slutet av oktober 1974. Man kom därvid fram till att som
en konsekvens av den nya grundlagens ikraftträdande den 1 januari 1974
borde ordet Kunglig som tidigare markerat myndigheternas lydnadsställning
i förhållande till kungen slopas framför myndighets namn. När det gällde
militära myndigheter och förband tillkom den omständigheten att kungens
ställning som högste befälhavare skulle upphöra med 1974 års utgång. Då
någon föreskrift om att myndighets namn skulle föregås av ordet Kunglig
inte fanns, ansågs det inte erforderligt med något formellt regeringsbeslut
i frågan.

Av kanslipromemorian framgår vidare att beteckningen i fråga kommer
att slopas i Sveriges statskalender som utges enligt avtal mellan staten och
AB Allmänna förlaget samt i svenska försvarsväsendets rulla. Vissa föreskrifter
i ämnet har vidare utfärdats inom utrikesdepartementet.

Utskottet har ingen erinran mot att beteckningen Kunglig slopas i namnet
på statliga myndigheter och ej heller mot formerna för de åtgärder som
i detta hänseende vidtagits från regeringskansliets sida.

14. Övriga frågor

Utskottet har utöver de granskningsområden som redovisats i det föregående
tagit upp ytterligare några frågor.

Den första gäller dröjsmål i fråga om tillsättning av ordförande i riksbanksfullmäktige.
Riksbanken förvaltas av sju fullmäktige. En av dessa och en
suppleant för honom förordnas av regeringen för tre år i sänder. Övriga
sex bankofullmäktige jämte suppleanter väljs av riksdagen. Den av regeringen
förordnade ordinarie ledamoten är fullmäktiges ordförande. Förutvarande
statsrådet John Ericsson, som av regeringen förordnats som fullmäktigeordförande,
begärde och erhöll i slutet av år 1973 entledigande från
uppdraget fr. o. m. utgången av nämnda år. Därefter tjänstgjorde som fullmäktiges
ordförande vice ordföranden Erik Wärnberg till den 2 maj 1974.
Denna dag valde fullmäktige till ny vice ordförande Allan Hernelius. Under

KU 1975:12

tiden 2 maj-26 augusti 1974 tjänstgjorde Hernelius som fullmäktiges ordförande.
Regeringen förordnade fr. o. m. sistnämnda dag för en tid av tre
år nuvarande statssekreteraren i finansdepartementet Pierre Vinde till fullmäktiges
ordförande.

Som framgått har något längre dröjsmål med tillsättningen av ordförandeposten
i riksbanksfullmäktige inte förekommit i detta fall. Uppdraget
har under tiden i fråga förvaltats av vice ordförandena. Utskottet saknar
anledning att göra något ytterligare uttalande i frågan.

Vidare har utskottet tagit del av ett av regeringen meddelat beslut där
frågan gällde prövning enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) av etablering
för tillverkning av oljeutvimingsplattformar på västkusten. I beslutet föreskrevs
som villkor bl. a. att viss avgift skulle erläggas att användas för att
tillgodose det rörliga friluftslivet, den vetenskapliga naturvården och kulturminnesvården
i främst norra Bohuslän. En kanslipromemoria redovisas
i bilaga 13 A till detta betänkande.

Utskottet finner inte anledning att göra något särskilt uttalande angående
ärendet i fråga.

En annan fråga, som varit föremål för utskottets uppmärksamhet, är distribution
i tjänstebrev av visst informationsmaterial från intresseorganisation.
Med anledning av att pensionsålderskommittén den 31 januari 1975 överlämnade
sitt betänkande Rörlig pensionsålder (SOU 1975:10) till chefen för
socialdepartementet utfärdades av departementet ett pressmeddelande om
innehållet i betänkandet. Till pressmeddelandet bifogades bl. a. ett utdrag
ur LO-nytt, som innehöll ett uttalande om pensionsålderskommitténs förslag
av LO:s ordförande. En kanslipromemoria redovisas i bilaga 13 B till detta
betänkande.

Som utskottet tidigare uttalat i flera sammanhang är det värdefullt att
informationsfrågorna ägnas stort intresse från departementens sida. Den här
aktuella åtgärden måste ses mot bakgrund av att det är önskvärt att en
snabb information ges om den inställning till förslag till viktiga samhällsreformer
som därav starkt berörda organisationer ger uttryck för. Utskottet
finner därför inte anledning till erinran mot förfarandet i denna fråga.

Regeringen utbetalade på grund av förlikningsavtal i januari 1975 visst
skadestånd till en f. d. handelssekreterare. Utskottet har granskat bakgrunden
till att handelssekreteraren tillerkändes skadeståndet och därvid inte funnit
anledning till kritik mot vederbörande statsråds handläggning av ärendet.

Härutöver har granskningen omfattat följande ämnen, nämligen
rutiner inom regeringen rörande avvisande av främmande fartyg på svenskt
territorialvatten (kanslipromemoria bilaga 13 C),
vissa frågor med anknytning till av regeringen uppdragna riktlinjer för

KU 1975:12

yrkesmässig trafik med buss (kanslipromemoria bilaga liD),

distributionen av granskningsexemplar av tryckt skrift till universitetsbiblioteket
i Umeå, samt
regeringens motivering av beslut i vissa besvärsärenden samt handläggningen
av vissa för sent inkomna besvär.

Utskottet har inte funnit anledning att göra några särskilda uttalanden
beträffande de angivna frågorna. Vad gäller de sistnämnda besvärsfrågorna
avser utskottet att fortsätta granskningen.

Den granskning som således utförts samt resultatet därav får utskottet
härmed för riksdagen

anmäla

Stockholm den 23 april 1975

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Boo (c), fru Thunvall (s),
herrar Werner i Malmö (m). Mossberg (s), Fiskesjö (c), Svensson i Eskilstuna
(s), Jonnergård (c). Bergqvist (s), Björck i Nässjö (m), Karlsson i Malung
(s), Nordin (c), Måbrink (vpk), Olsson i Edane (s) och Lindahl i Hamburgsund
(fp).

Vid beslut under nedan antecknade punkter har beträffande

punkterna 1 och 2 (organisation och arbetsformer inom statsrådsberedningen
m. m. resp. uppgifter om utrikesdepartementets nuvarande organisation) fru
Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö, herr Kindbom ersatt herr Fiskesjö,
herr Sten Andersson i Stockholm ersatt herr Bergqvist och herr Molin ersatt
herr Lindahl i Hamburgsund,

punkten 3 (ingåendet av internationella överenskommelser) herr Kindbom
ersatt herr Boo, herr Hernelius ersatt herr Björck i Nässjö, herr Johansson
i Malmö ersatt herr Karlsson i Malung, herr Berndtson ersatt herr Måbrink
och herr Dahlberg ersatt herr Olsson i Edane,

punkten 4 (vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten) herr
Kindbom ersatt herr Boo, herr Johansson i Malmö ersatt herr Bergqvist,
herr Hernelius ersatt herr Björck i Nässjö, herr Dahlberg ersatt herr Karlsson
i Malung och herr Berndtson ersatt herr Måbrink,

punkten 5 (statsministerns skriftväxling med utländsk regeringschef) herr
Kindbom ersatt herr Boo, herr Hernelius ersatt herr Björck i Nässjö, herr
Johansson i Malmö ersatt herr Karlsson i Malung, herr Berndtson ersatt
herr Måbrink och herr Dahlberg ersatt herr Olsson i Edane,

punkterna 6 och 7 (regeringens befogenhet att överlämna vissa museala
tillgångar som statsgåvor resp. utrednings- och remissväsendet) herr Berndtson
ersatt herr Måbrink och herr Johansson i Malmö ersatt herr Olsson
i Edane,

3 Riksdagen 1975. 4 sami. Nr 12

KU 1975:12

punkten 8 (remisser till lagrådet) fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö,
herr Kindbom ersatt herr Fiskesjö, herr Sten Andersson i Stockholm ersatt
herr Bergqvist och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

punkten 9 (utgivningen av svensk författningssamling) fru Jacobsson ersatt
herr Werner i Malmö, herr Kindbom ersatt herr Fiskesjö, herr Sten Andersson
i Stockholm ersatt herr Bergqvist och herr Berndtson ersatt herr
Måbrink,

punkterna 10 och 11 (propositionsavlämnandet till riksdagen resp. riksdagens
skrivelser till regeringen - vissa avsnitt) herr Kindbom ersatt herr Boo, fru
Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö, herr Berndtson ersatt herr Måbrink
och herr Johansson i Malmö ersatt herr Olsson i Edane,

punkten 11

(betr. extraordinära situationer och bostadslånefrågan) herr Kindbom ersatt
herr Boo, fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö, herr Berndtson ersatt
herr Måbrink och herr Johansson i Malmö ersatt herr Olsson i Edane,

(betr. besparingsutredningoch indexreglering av skattesystemet) herr Berndtson
ersatt herr Måbrink och herr Johansson i Malmö ersatt herr Olsson
i Edane,

(betr. Allmänna förlaget) herr Kindbom ersatt herr Boo, herr Johansson
i Malmö ersatt fru Thunvall, herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Svensson
i Eskilstuna, herr Berndtson ersatt herr Måbrink och herr Molin ersatt
herr Lindahl i Hamburgsund,

(betr. fastighetsindelning) herr Kindbom ersatt herr Fiskesjö och herr Sten
Andersson i Stockholm ersatt herr Bergqvist,

(betr. rörliga krediter) herr Kindbom ersatt herr Boo, herr Johansson i Malmö
ersatt herr Bergqvist, fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö, herr Berndtson
ersatt herr Måbrink och herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Olsson
i Edane,

punkten 12 (vissa frågor rörande tandvårdstaxan) herr Kindbom ersatt herr
Fiskesjö och fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö,

punkten 13 (slopande av beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheter)
herr Johansson i Malmö ersatt herr Svensson i Eskilstuna och
herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

punkten 14 (övriga frågor)

(betr. ordf. i riksbanksfullmäktige) herr Kindbom ersatt herr Boo, herr Johansson
i Malmö ersatt herr Bergqvist, fru Jacobsson ersatt herr Björck
i Nässjö och herr Berndtson ersatt herr Måbrink,

(betr. oljeutvinningsplattformar) herr Kindbom ersatt herr Boo, herr Johansson
i Malmö ersatt fru Thunvall, herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr
Svensson i Eskilstuna och herr Berndtson ersatt herr Måbrink,

(betr. distribution av visst informationsmaterial) herr Kindbom ersatt herr
Boo, herr Sten Andersson i Stockholm ersatt fru Thunvall och herr Johansson
i Malmö ersatt herr Bergqvist,

KU 1975:12

(betr. handelssekreterare) herr Berndtson ersatt herr Måbrink och herr Johansson
i Malmö ersatt herr Olsson i Edane,

(betr. avvisande av fartyg) herr Kindbom ersatt herr Fiskesjö och herr Sten
Andersson i Stockholm ersatt herr Bergqvist,

(betr. busstrafik) herr Kindbom ersatt herr Boo, herr Sten Andersson i Stockholm
ersatt fru Thunvall, herr Johansson i Malmö ersatt herr Bergqvist
och fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö,

(betr. granskningsexemplar av tryckt skrift) herr Kindbom ersatt herr Boo,
herr Berndtson ersatt herr Måbrink och herr Johansson i Malmö ersatt herr
Olsson i Edane,

(betr. besvär) herr Kindbom ersatt herr Fiskesjö.

Reservationer (A, C, D, G, H, I, J, L, M, P, R, S och T) och
särskilda yttranden (B, E, F, K, N, O och Q)

Beträffande punkten 4. Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten
(s. 10-17)

A. Reservation av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m), vilka
ansett att utskottet under punkten 4 såvitt avser fleråriga biståndsutfästelser
och avtal om utvecklingsbistånd (s. 10-17) i stället bort anföra följande:

1 en inom (= utskottet (s. 10-12) ha underställts riksdagen.

Vad först gäller avtalet med DRV som ingicks i augusti 1974 vill utskottet
erinra om att enligt då gällande grundlagsregler - 12 $ regeringsformen -krävdes att en överenskommelse med främmande makt som angick en
fråga som riksdagen enligt regeringsformen ägde avgöra ensam eller med
Konungen skulle framläggas för riksdagen till godkännande. Detsamma gällde
andra överenskommelser av större vikt. 1 överenskommelsen skulle tas
in förbehåll, varigenom dess giltighet gjordes beroende av riksdagens bifall.
Frågan huruvida en överenskommelse var av sådan vikt att den i enlighet
med regeringsformen skulle underställas riksdagen avgjorde regeringen under
sedvanligt konstituionellt ansvar.

Som nyss framgått har avtalet med DRV inte underställts riksdagen. Ej
heller har i avtalet intagits förbehåll om riksdagens godkännande.

Beträffande frågan om avtalet med DRV borde ha underställts riksdagen
vill utskottet framhålla att det skogsindustriprojekt som omfattas av avtalet
är den största enskilda biståndsinsats som hittills planerats från svensk sida.
Projektet kommer, som framhållits av utrikesutskottet (UU 1974:3 s. 15),
under en följd av år att ställa stora krav, delvis av principiellt nytt slag,
på det svenska deltagandet i insatserna i fråga. Kalkylerna över investeringskostnaderna
har länge varit och är fortfarande osäkra. Det kan nämnas
att i 1974 års statsverksproposition angavs beloppet 500 milj. kronor och
att detta sannolikt skulle komma att överskridas. Avtalet i augusti månad
gällde emellertid 770 milj. kronor till projektet i fråga. Och som nyss framgått

KU 1975:12

talas i årets budgetproposition också om en investeringskostnad om 770
milj. kronor. Vidare torde projektet vara det mest riskfyllda som svensk
biståndsverksamhet någonsin engagerat sig i. Det finns anledning befara
att den svenska andelen av kostnaderna kan komma att öka ytterligare
på grund av oförutsedda svårigheter under uppbyggnadsskedet. Anförda
förhållanden leder enligt utskottet till slutsatsen att DRV-avtalet med hänsyn
till sin storleksordning och principiella innebörd självklart borde ha underställts
riksdagen i enlighet med regeringsformens regler. Mot att sådana
avtal om utvecklingsbistånd som är av avsevärt mindre räckvidd och principiell
betydelse än det nu berörda inte regelmässigt underställs riksdagen
har utskottet, som i sammanhanget hänvisar till de uttalanden härom som
gjordes vid 1973 års riksdag (UU 1973:3 s. 12), ingen erinran.

Vad gäller frågan om bilaterala biståndsutfästelser har som tidigare framgått
regeringen år 1972 erhållit riksdagens bemyndigande att göra sådana
utfästelser för fem framförliggande budgetår till ett belopp som förutom
ingående s. k. ointecknade reservationer svarar mot högst fyra gånger det
bilaterala anslaget för det löpande budgetåret. Detta bemyndigande gav regeringen
möjlighet att för perioden 1974/75-1978/79 göra bilaterala biståndsutfästelser
till ett belopp om mer än 5 miljarder kronor. Motsvarande belopp
skulle enligt årets budgetproposition för perioden 1975/76-1979/80 uppgå
till nära 7 miljarder kronor.

Den fullmakt av liknande slag som enligt vad förut nämnts tillkom 1968
var av mindre omfattning och var avsedd att möjliggöra kreditutfästelser
för vissa perioder. 1972 års bemyndigande innebar en viktig skillnad i förhållande
till den tidigare fullmakten nämligen att utfästelserna fick avse
såväl gåvor som krediter. Vidare utökades bemyndigandets omfattning väsentligt.
Enligt utskottets uppfattning medgav då gällande regeringsform
uppenbarligen inte en så vittgående fullmakt. Genom den nya grundlagen
har öppnats vissa möjligheter för riksdagen att besluta om anslag för längre
periodér än budgetåret. Dessa får dock enligt utskottet betraktas som undantagsregler
avsedda att tillämpas endast när särskilda skäl föreligger. Att regeringen
skulle kunna binda kommande riksdagar på sådant sätt och till
så stora belopp som 1972 års bemyndigande inneburit och fortfarande innebär
kan från konstitutionell synpunkt självfallet inte vara godtagbart.

Frågan om utnyttjandet av den nämnda fullmakten aktualiserades i hög
grad genom DRV-avtalet. Som utskottet nyss framhållit hårde informationer
som delgetts riksdagen om projektets omfattning och kostnader varit bristfälliga.
1 1974 års statsverksproposition nämndes beloppet 500 miljoner kronor.
Nu har denna siffra stigit till närmare 800 miljoner kronor. Några praktiska
svårigheter i form av tidsförlust e. d. för regeringen att underställa
avtalet riksdagen torde enligt utskottet inte ha förelegat. Självklart borde
då gällande regeringsforms regler om förbehåll i fråga om riksdagens godkännande
ha iakttagits i samband med avtalets ingående. Att riksdagen
sålunda ställts utanför möjligheten till granskning och bedömning av ett

KU 1975:12

projekt som till sin omfattning och sina ekonomiska konsekvenser är det
största i sitt slag hittills är enligt utskottet inte rimligt.

Med hänvisning till det anförda anser sig utskottet icke kunna underlåta
att rikta anmärkning mot det statsråd som närmast haft ansvaret för frågans
handläggning, statsrådet Sigurdsen.

Vad slutligen gäller frågan om riksdagens insyn allmänt i den s. k.
länderplaneringen för utvecklingsbiståndet förhåller det sig så att till utrikesutskottet
under senare år har överlämnats vissa mycket kortfattade
och ofullständiga sifferuppgifter beträffande framtida stöd till biståndsländer.
Uppgifterna ges i form av en förtrolig promemoria. Det har från regeringens
sida betonats att uppgifterna i fråga grundar sig på bedömningar som gjorts
av tjänstemän i biståndsorganen och att uppgifterna på intet sätt är bindande.
På grund av denna karaktär hos uppgifterna kan de inte läggas till grund
för några beslut eller andra överväganden inom utrikesutskottet.

Konstitutionsutskottet konstaterar med hänvisning till det anförda att
det i strid mot vad som förutsatts från riksdagens sida inte lämnas någon
närmare information om länderplaneringen. Detta förhållande bör ges riksdagen
till känna.

B. Särskilt yttrande av herrar Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Nordin (c), Kindbom
(c) och Lindahl i Hamburgsund (fp), vilka beträffande punkten 4 såvitt
avser fleråriga biståndsutfastelser och avtal om utvecklingsbistånd (s. 10-17) anfört
följande:

Samarbetsavtalet med DRV om stöd till bl. a. ett större skogsindustriprojekt,
där det svenska bidraget nu beräknas till 770 milj. kr., är av sådan
betydelse, att riksdagen måste ges avgörande inflytande och kontroll över
programmet och dess genomförande. Vid granskning av ärendet måste emellertid
som en utgångspunkt för bedömningen gälla, att regeringen erhållit
riksdagens bemyndigande att göra bilaterala biståndsutfastelser för viss tid
inom en viss ram. Vidare har riksdagen uttalat att en regel som tvingar
regeringen att underställa riksdagen samarbetsavtalen för godkännande skulle
omintetgöra en av länderprogrammeringens väsentligaste fördelar, nämligen
den frihet som systemet ger avtalsparterna att planera samarbetets
innehåll för flera år framåt. 1 det utvecklingsbistånd, som Sverige lämnat
enskilda länder, har inte avtalen som sådana underställts riksdagen för godkännande.
Vid beslut om anslagen har riksdagen emellertid avgörande över
projektens utformning och genomförande. Vi delar uppfattningen att det
från konstitutionell synpunkt inte finns anledning att behandla avtalet med
DRV om bl. a. skogsindustriprojektet på annat sätt än andra biståndsavtal.
Men det är i sammanhanget angeläget att uppmärksamma att de informationer,
som lämnats riksdagen i denna fråga t. ex. i statsverkspropositioner
och nu senast i årets budgetproposition, varit knapphändiga. Vi vill framhålla
att beträffande projekt av en så omfattande kraktär som DRV-programmet

KU 1975:12

bör riksdagen på ett tidigt stadium få mer ingående informationer än vad
som här varit fallet.

C. Reservation av herrar Hernelius (m), Werner i Malmö (m) och Lindahl
i Hamburgsund (fp), vilka ansett att utskottet under punkten 4 såvitt avser
särskilda katastrofinsatser i stället för sista stycket i avsnittet (s. 17) bort anföra
följande:

Riksdagens beslut den 12 december 1974 tillkom på initiativ av utrikesutskottet
och innebar att skyndsamma åtgärder skulle vidtas på grund
av katastrofsituationen i ett antal svältdrabbade länder. Allvaret i detta
initiativ från riksdagens sida borde enligt utskottet ha beaktats av regeringen
och föranlett att uppdrag åt SIDA att verkställa de beslutade åtgärderna
lämnats omgående.

Beträffande punkten 5. Statsministerns skriftväxling med utländsk
regeringschef (s. 17-18)

D. Reservation av herrar Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c), Jonnergård
(c), Nordin (c), Hernelius (m), Kindbom (c) och Lindahl i Hamburgsund
(fp), vilka ansett att utskottet under punkten 5. Statsministerns skriftväxling
med utländsk regeringschef (s. 17-18) i stället bort anföra följande:

Enligt utrikesnämndens (= utskottet) ovillkorlig tystnadsplikt.

Beträffande frågan om den berörda skriftväxlingen hade bort diarieföras
vill utskottet, som inte tagit del av skrifternas innehåll, anföra att om i
dessa avhandlas frågor som sammanhänger med avsändarens eller mottagarens
ämbete eller tjänstefunktioner bör diarieföring självklart alltid äga
rum. Detta överensstämmer också med vad riksdagen uttalade år 1974.
Att dokumentation av regeringens åtgärder sker är viktigt ur många synpunkter.
För exempelvis en ny regering är det nödvändigt att få kunskap
om utfästelser e. d. som kan ha gjorts av en tidigare regering.

I fråga om utrikesnämndens ledamöters rätt att få ta del av handlingar
av berörd karaktär vill utskottet uttala att denna rättighet måste ges en
vidsträckt innebörd. Så har också skett i praxis. Regeringen har även enligt
den nya grundlagen en fortlöpande informationsskyldighet till nämnden,
vars sammansättning och personal är sådan att hemlighållandet av uppgift
i möjligaste mån kan anses garanterad, när tystnadsplikt beslutas.

Utskottet har velat bringa nu angivna synpunkter till riksdagens kännedom.

Beträffande punkten 6. Regeringens befogenhet att överlämna vissa
museala tillgångar som statsgåvor (s. 18-20)

E. Särskilt yttrande av herrar Werner i Malmö (m), Björck i Nässjö (m)
och Lindahl i Hamburgsund (fp), vilka beträffande punkten 6. Regeringens

KU 1975:12

befogenhet att överlämna vissa museala tillgångar som statsgdvor(s. 18-20) anfort
följande:

Som framgår av den i betänkandet lämnade redogörelsen har ingen överlåtelse
av detta slag ägt rum utan att de berörda museala myndigheterna
tillstyrkt avhändelsen eller riksdagen fattat beslut därom. Om överlåtelse
av särskilt betydelsefull egendom skulle komma i fråga eller sådana överlåtelser
skulle ske i större omfattning förutsätter vi att riksdagens yttrande
i så fall först inhämtas. Vi får samtidigt understryka vikten av att ökad
klarhet skapas om det faktiska rättsläget beträffande omfattningen av regeringens
rätt att förfoga över detta slag av statsegendom. Detta bör lämpligen
ske genom att regeringen låter närmare utreda frågan och redovisar
resultatet.

Beträffande punkten 8. Remisser till lagrådet (s. 21-22)

F. Särskilt yttrande av herrar Boo (c), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m),
Nordin (c), Molin (fp), fru Jacobsson (m) och herr Kindbom (c), vilka beträffande
punkten 8. Remisser till lagrådet anfört följande:

Utskottets redovisning av lagrådsgranskningens omfattning visar en ytterligare
nedgång under 1974 i förhållande till tidigare år. Som vi vid olika
tillfällen framhållit anser vi lagrådsgranskningen utgöra ett skydd för rättssäkerheten
och en garanti för enhetligheten, konsekvensen och klarheten
i rättssystemet. Mot denna bakgrund är den kontinuerliga minskningen
av antalet lagrådsremisser betänklig. Den verkställda granskningen visar
också, att man inom regeringen varken följer några enhetliga principer eller
företar någon samlad bedömning rörande vilka lagförslag som skall remitteras
till lagrådet.

Utskottet kommer senare i år att behandla motioner rörande lagrådsgranskningen.
Vi har då tillfälle att föreslå riksdagen ändringar i granskningens
nuvarande utformning. Med hänsyn härtill anser vi oss kunna avstå
från att i förevarande sammanhang framställa något yrkande.

Beträffande punkten 11. Riksdagens skrivelser till regeringen
(s. 26-30)

G. Reservation av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Jonnergård
(c), Björck i Nässjö (m), Nordin (c) och Lindahl i Hamburgsund
(fp), vilka ansett att utskottet under punkten 11 såvitt avser en parlamentarisk
besparingsutredning (s. 28) i stället bort anföra följande:

Genom beslut (= utskottet) inom statsverksamheten.

1 finansutskottets betänkande anfördes beträffande inriktningen av den
parlamentariska besparingsutredningens arbete bl. a. följande:

KU 1975:12

Arbetet bör omfatta en kartläggning av möjligheterna till omedelbara besparingar,
en analys av resursanvändningen på längre sikt samt åtgärder
för att få till stånd en snabbare rationalisering och en förbättrad planering
i den offentliga verksamheten. Ett viktigt led i arbetet bör också vara att
försöka skapa effektivare instrument för statsmakternas planering och styrning
av den offentliga verksamheten och för att mäta effektiviteten inom
den offentliga sektorn. En självklar utgångspunkt för utredningsarbetet måste
vara, att den uppnådda välfärdsnivån bibehålls och att de förslag som
arbetet mynnar ut i på sikt höjer välfärdsnivån. Arbetet bör omfatta hela
det statliga utgiftsområdet och utgå från en helhetssyn på de offentliga utgifterna.

Enligt utskottet har inte riksdagens beslut tillbörligen beaktats i direktiven
till utredningen. Bl. a. innehåller direktiven ett uttryckligt förbud att behandla
frågor om statsförvaltningens organisation, uppgifter och funktionssätt.
Inte heller får utredningen ta upp frågor som rör metoder för styrning
och planering av den statliga verksamheten. Härigenom förhindras utredningen
att fullgöra de uppgifter som riksdagens beslut omfattar. Utskottet
vill vidare framhålla att en ovanligt lång tid - drygt 7 månader - förflutit
mellan riksdagsbeslutet och regeringens bemyndigande att tillkalla utredningen.
Vad utskottet anfört ges härmed riksdagen till känna.

H. Reservation av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c), Jonnergård
(c), Björck i Nässjö (m), Nordin (c) och Lindahl i Hamburgsund
(fp), vilka ansett att utskottet under punkten 11 såvitt avser en utredning
av indexreglering av skattesystemet (s. 28-29) i första nya stycket på s. 29 i
stället bort anföra följande:

Utskottet kan inte ansluta sig till den uppfattning i denna fråga som
chefen för finansdepartementet i olika sammanhang givit uttryck för. Det
beslut som riksdagen fattade den 4 december 1974 har föranlett en skrivelse
till regeringen med anhållan om tilläggsdirektiv till 1972 års skatteutredning.
Enligt utskottet borde denna riksdagens begäran ha villfarits av regeringen.
Utskottet ger riksdagen detta till känna.

I. Reservation av herrar Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c), Jonnergård (c),
Björck i Nässjö (m), Nordin (c), Molin (fp) och Kindbom (c), vilka ansett
att utskottet under punkten 11 såvitt avser AB Allmänna förlaget (s. 29) i
stället bort uttala följande:

Utskottet har (= utskottet) detta betänkande.

Riksdagens beslut måste ses som en direkt uppmaning till regeringen
att avskaffa den obligatoriska skyldigheten för statliga organ att - så snart
det är fråga om någon mera kostnadskrävande framställning av trycksaker
- anlita Allmänna förlaget. Regeringens beslut innebär att man föreskrivit
ett obligatoriskt samråd med Allmänna förlaget innan anbud infordras eller
att Allmänna förlaget - utan att anbud infordras - skall anlitas. Den nya

KU 1975:12

kungörelsen stämmer således inte överens med riksdagens beslut utan får
betraktas som ett försök från regeringens sida att kringgå detta. Utskottet
ger riksdagen detta till känna.

J. Reservation av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m), Jonnergård (c), Björck
i Nässjö (m), Nordin (c) och Kindbom (c), vilka ansett att utskottet under
punkten 11 såvitt avser fastighetsindelningen m. m. (s. 29) i stället för andra
stycket i avsnittet bort uttala följande:

I en fyrpartimotion till 1974 års riksdag föreslogs att lantmäteritaxan skulle
nedsättas för ett s. k. pilotprojekt i syfte att förbättra fastighetsstrukturen
i skogsmark. Under civilutskottets behandling av motionen erfor utskottet
att ”inom Kungl. Maj:ts kansli i samråd med lantmäteri-, lantbruks- och
skogsmyndigheterna övervägts en försöksverksamhet med samma syfte”.
För vissa inledande insatser beräknades kostnaderna preliminärt till 200 000
kronor. Utskottet framhöll att en förbättring av fastighetsstrukturen kunde
få ”betydande positiva effekter” och underströk att Kungl. Maj:t borde vara
oförhindrad att initiera åtgärder i detta syfte. Med detta uttalande ansåg
utskottet att anslagskonstruktionen (förslagsanslag) gav Kungl. Majit möjlighet
att ställa medel till förfogande. En enig riksdag biföll den 27 mars
1974 civilutskottets hemställan att med anledning av motionen som sin
mening ge Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört.

Med hänvisning till riksdagens beslut tog lantmäteriverket upp frågan
om medel för dylika åtgärder, dels i sin anslagsframställning för det kommande
budgetåret, dels i en särskild framställning om medel för budgetåret
1974/75. Härvid framhölls att det fanns förutsättningar att ”mycket snart
påbörja försöksverksamhet av åsyftat slag, om behövliga medel ställs till
förfogande.” Efter gemensam beredning med bl. a. finansdepartementet
kom man emellertid inom bostadsdepartementet fram till att lantmäteriverkets
framställning om ytterligare medel skulle avslås. De åtgärder som
även Kungl. Majit fann angelägna, förutsattes härvid ”i viss omfattning”
kunna rymmas ”inom ramen för tillgängliga medel”. Genom att inte ställa
erforderliga medel till förfogande för den inledande försöksverksamheten
på det sätt som riksdagen förra året hade anledning att räkna med kan
regeringen inte anses ha följt riksdagens beslut. Utskottet ger riksdagen
detta till känna.

K. Särskilt yttrande av herr Werner i Malmö (m) och fru Jacobsson (m),
vilka under punkten 11 såvitt avser frågor om rörliga krediter för investeringar
i rationaliseringssyfte inom försvarsväsendet (s. 30) anfört följande:

Frågan om en långfristig kredit för investeringar i rationaliseringssyfte
inom försvarsväsendet har behandlats vid 1972, 1973 och 1974 års riksdagar.
De riksdagsbeslut som därvid fattats har gått ut på att regeringen skulle
lämna riksdagen förslag i frågan. Vidare har 1973 och 1974 års riksdagar

KU 1975:12

uttalat att myndigheter inom försvarsväsendet bör ges möjligheter att åstadkomma
en utjämning i betalningshänseende mellan olika budgetår. Det
förutsattes att regeringen skulle vidta åtgärder i detta hänseende.

Ställning till de berörda frågorna har ännu inta tagits från regeringens
sida. Från konstitutionell synpunkt är det enligt utskottet inte godtagbart
att riksdagsbeslut - i förevarande fall beslut av flera tidigare års riksdagar
- inte respekteras.

Punkten 12. Vissa frågor rörande tandvårdstaxan

L. Reservation av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m), Jonnergård (c), Nordin
(c), fru Jacobsson (m), herrar Kindbom (c) och Lindahl i Hamburgsund
(fp), vilka ansett att utskottet under punkten 12. Vissa frågor rörande tandvårdstaxan
(s. 30-31) bort anföra följande:

Som närmare redogörs (= utskottet) för tillämpning av lagen.

Av förarbetena till tandvårdsrefomen framgår att ändamålet med insamlandet
av vissa uppgifter om arbetstid var att erhålla ett statistiskt underlag
för bedömningen av tandvårdstaxans utfall. Dessa uppgifter saknade således
betydelse för bedömningen av ersättningens storlek. Vid sådant förhållande
kan uppgift om arbetstid i ifrågavarande hänseende i princip inte anses
hänförlig till uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen om
allmän försäkring. Att ålägga tandläkare att redovisa arbetstid och göra denna
redovisning till ett villkor för att utfå ersättning kan därför enligt utskottets
mening inte anses omfattas av de i lagen om allmän försäkring givna bemyndigandena.
Härvidlag saknar således ändringarna i tandvårdstaxan stöd
i lagen.

Den uppgiftsskyldighet i övrigt som föreskrivits genom ändringarna i
tandvårdstaxan får givetvis inte omfatta andra uppgifter än sådana som
är av betydelse för tillämpningen av lagen om allmän försäkring. Detta
borde enligt utskottets mening ha kommit till uttryck i tandvårdstaxan.

Beträffande punkten 13. Slopande av beteckningen Kunglig i namnet
på statliga myndigheter (s. 31)

M. Reservation av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö (m),
vilka ansett att utskottet under punkten 13. Slopande av beteckningen Kunglig
i namnet på statliga myndigheter (s. 31) i stället bort anföra följande:

Av en inom (= utskottet) inom utrikesdepartementet.

Frågan om slopande av beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheter
som av ålder haft denna beteckning kan enligt utskottet synas
sakna reell betydelse för det svenska statslivet. Saken är emellertid inte
så enkel. Det bör erinras om att den nya grundlagen antogs under den
uttryckliga förutsättningen att monarkins bevarande i vårt land var en gi -

KU 1975:12

ven utgångspunkt vid utformningen av författningen om denna skulle få
önskvärt stöd i riksdagen och folkopinionen. Därom rådde fullständig enighet
bland företrädarna för de politiska partier som medverkade i förberedelsearbetet
till den nya grundlagen. 1 det inledande kapitlet i regeringsformen
slås sålunda fast att konungen är rikets statschef. Enligt utskottets
mening finns det en risk för att även sådana åtgärder som de förevarande
hos allmänheten kan uppfattas som ett led i en politik som ytterst syftar
till att införa republik i vårt land. Även om detta mot nyss angivna bakgrund
inte är avsikten med åtgärderna är det emellertid av väsentligt intresse ur
allmän synpunkt att statsmakternas inställning till statsskickets grunder inte
missuppfattas av medborgarna på grund av dessa eller liknande åtgärder.

Det är enligt utskottet klart att praxis när det gäller användningen av
ordet Kunglig i beteckningar på offentliga myndigheter ej är enhetlig. I
namn på centrala ämbetsverk har beteckningen förekommit i stor utsträckning.
En del äldre myndigheter, exempelvis Svea hovrätt har länge använt
den ålderdomliga beteckningen ”Kungl. Maj:ts och Rikets”. 1 vissa fall,
ursprungligen sannolikt av språkliga skäl, förekommer inte något tillägg
över huvud taget. En del myndigheters namn föregås av beteckningen statens
t. ex. ”Statens vägverk” och ”Statens avtalsverk”. I militära förbands
officiella namn används däremot regelmässigt ”Kunglig”. Detsamma gäller
de svenska utlandsmyndigheterna.

Sådana beteckningar som ”Kunglig” eller ”statens” kan enligt utskottet
inte gärna ha eller ha haft någon annan funktion än att ange att vederbörande
inrättning inte är vare sig privat, kommunal eller direkt underställd riksdagen.
Dessa uttryck markerar blott att myndigheten i fråga hör till den
svenska statsapparaten. Beteckningen ”Kunglig” har med andra ord inte
någon reell innebörd när det gäller konstitutionella befogenheter eller direkta
lydnadsförhållanden. Den markerar helt allmänt tillhörighet till den svenska
staten. Mot denna bakgrund ter sig regeringens förklaring att slopandet
av beteckningen ”Kunglig” skulle vara en logisk följd av den nya grundlagen
som helt ohållbar. Från logiska utgångspunkter talar i stället övervägande
skäl för ett bibehållande av beteckningen ”Kunglig”. Sverige är alltjämt

- och betecknas alltjämt i bl. a. viktigare internationella sammanhang r
som "Konungariket Sverige” där statschefen, dvs. konungen, har till uppgift
att symbolisera riket. Vill man markera en offentlig inrättnings anknytning
till detta, finns det alltjämt inget naturligare sätt än beteckningen ”Kunglig”,
där delta är språkligt lämpligt och möjligt.

Den nya regeringsformen innehåller inte - lika litet som sin föregångare

- några bestämmelser i frågan. Namngivningav offentliga myndigheter torde
-om inte helt undantagsvis samfälld lagstiftning förekommit i sådana frågor

- ha skett i form av föreskrifter som utfärdats av regeringen. Vad som
gör de nu vidtagna åtgärderna speciellt tvivelaktiga är enligt utskottet att
de strider mot de förutsättningar om vilka enighet i grundlagsfrågan uppnåddes
i riksdagen. 1 grundlagspropositionen (prop. 1973:90, s. 170 ff) ut -

KU 1975:12

vecklade föredragande departementschefen hurusom statschefen skulle behålla
representativa och ceremoniella uppgifter. Till statschefens person och
hans namn skulle inte knytas beslut och åtgärder inom statslivet med politisk
innebörd (s. 172). Uttalandet torde av de flesta ha uppfattas som ett klart
uttryck för den princip, som grundlagsändringen ansågs uttrycka, nämligen
att konungen inte längre skulle delta i de politiska beslutsprocesserna, medan
hans ställning i övrigt skulle förbli oförändrad. Att det skulle föranleda
några konsekvenser på det rent ceremoniella området antyddes inte på minsta
sätt i propositionen.

Att propositionen uppfattades på detta sätt framgår klart av den moderata
partimotionen (1973:1874) i grundlagsfrågan, där det heter: ”När det mer
generellt gäller de sedvanliga och traditionella förmåner och hedersbetygelser,
som tillkommer monarken i olika sammanhang, utgår vi likaså från
att någon ändring i rådande praxis ej avses och ej kan ifrågakomma som
en konsekvens av att konungen uttryckligen fråntas de befogenheter som
hittills formellt tillhört honom. Det gäller t. ex. användningen av konungens
bild i samband med myntprägling och frimärksutgivning, hans ställning
som beskyddare av lärda samfund m. m. Det ter sig likaså självklart att
svenska myndigheter, verk och militära förband allt framgent använder
beteckningen kunglig.”

Motionens olika förslag diskuterades ingående i konstitutionsutskottet
(KU 1973:26 s. 30) och lämnades i nu angivna hänseenden utan erinran
av utskottet.

Vad gäller de för utrikesförvaltningen utfärdade föreskrifterna erinrar utskottet
om de uttalanden som gjordes av föredragande departementschfen
i grundlagsärendet (prop. 1973:90 s. 173), vilka klart markerar att konungen
i det internationella umgänget har en reell, saklig roll som rikets främste
företrädare i förhållande till andra länder. Han utövar därvid vissa folkrättsliga
funktioner. Sålunda skall svenska sändebuds kreditivbrev undertecknas
av konungen liksom främmande sändebud ackrediteras hos honom.
Att slopa beteckningen Kunglig beträffande de svenska utlandsmyndigheterna
är därför enligt utskottet inte endast onödigt utan klart vilseledande.

Det bör anmärkas att i utrikesdepartementets föreskrifter gjorts en felaktig
tolkning av stora riksvapnets ställning i det att myndighet hädanefter endast
skall begagna det lilla riksvapnet. Enligt den alltjämt gällande lagen den
15 maj 1908 (SFS 1908:65) är det stora riksvapnet - där Götalandskapens
lejon alltjämt förekommer som likställda med nordligare landsdelarnas tre
kronor - fortfarande ett av rikets två vapen. Stora riksvapnets status kan
sålunda inte ändras utan riksdagens medverkan.

Beträffande formerna för de åtgärder som vidtagits av regeringen i fråga
om slopandet av beteckningen Kunglig vill utskottet understryka att något
formellt klart beslut inte föreligger i ärendet. Detta är enligt utskottet otillfredsställande.
Det är sålunda av största vikt, att allmänheten och myndigheterna
får offentligt besked om vilka centrala beslut som regeringen

KU 1975:12

eventuellt fattat i hithörande frågor och vilka direktiv i stil med nyss berörda
föreskrifter till utlandsmyndigheterna som utgått på olika områden. Till
detta kommer frågan om vilka ytterligare åtgärder, som är att förvänta,
vilka rättsgrunder och skäl regeringen eller enskilda myndigheter och befattningshavare
kan anföra för sådana åtgärder samt slutligen hur de ansvariga
uppfattar åtgärderna när det gäller träffade politiska överenskommelser.

Utskottet finnér att anledning till anmärkning föreligger mot justitieministern,
statsrådet Geijer.

N. Särskilt yttrande av herrar Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Nordin (c) och
Kindbom (c), vilka beträffande punkten 13. Slopande av beteckningen Kunglig
i namnet på statliga myndigheter anfört följande:

Förändringen av benämningar på ämbetsverk eller andra statliga organ
bör enligt vår mening ske på ett sådant sätt att ingen tveksamhet kan råda
om vilken benämning som skall användas eller i vilka former beslutet fattats.
Det narurliga är att de förändringar som härvidlag bedöms som lämpliga
sker i samband med nya eller ändrade förordningar om instruktioner eller
andra författningar som reglerar vederbörande organs verksamhet.

Beträffande punkten 14. Övriga frågor (s. 31-33)

O. Särskilt yttrande av herrar Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Jonnergård
(c), Nordin (c), fru Jacobsson (m) och herr Kindbom (c), vilka beträffande
punkten 14 såvitt avser tillsättande av ordförande i riksbanksfullmäktige (s. 32)
anfört följande:

Vi konstaterar att riksbanksfullmäktige saknat ordinarie ordförande i
närmare nio månader. Som utskottet uttalat i annat sammanhang är det
av stor vikt, att inte onödigt dröjsmål förekommer i samband med att
i synnerhet chefsbefattningar i statlig tjänst skall återbesättas. Här gällde
det ledningen av landets centralbank där regeringens representant enligt
grundlagen skall utöva ordförandeskapet. Utskottet finner det anmärkningsvärt
att återbesättandet fick anstå under så lång tid.

P. Reservation av herr Lindahl i Hamburgsund (fp), som ansett att utskottet
under punkten 14 såvitt avser oljeutvinningsplattformar (s. 32) i stället bort
anföra följande:

Vidare har utskottet (= utskottet) till detta betänkande.

Enligt förarbetena till det angivna stadgandet i byggnadslagen kan regeringen
med ett tillstånd av förevarande karaktär förena villkor som innebär
åläggande för sökanden att betala penningbelopp eller utföra åtgärder för
att tillgodose allmänna intressen som annars inte skulle kunna kompenseras
för det ingrepp från miljöskyddssynpunkt m. m. som industrilokaliseringen
i fråga innebär.

KU 1975:12

Enligt utskottet har i förevarande fall lämnats en alltför vidsträckt ram
beträffande användningen av de föreskrivna avgifterna.

Q. Särskilt yttrande av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö
(m), vilka beträffande punkten 14 såvitt avser oljeutvinningsplattformar (s. 32)
anfört följande:

Av den inom utskottets kansli upprättade promemorian, bilaga 13 A till
detta betänkande, framgår att regeringen i det aktuella ärendet, vilket gällde
prövning enligt 136 a § byggnadslagen av etablering för tillverkning av oljeutvinningsplattformar
i Strömstads kommun, Göteborgs och Bohus län,
som villkor för nämnda etablering bl. a. föreskrev att en viss avgift skulle
erläggas att användas för att tillgodose det rörliga friluftslivet, den vetenskapliga
naturvården och kulturminnesvården i främst norra Bohuslän.

Enligt förarbetena till den angivna bestämmelsen i byggnadslagen kan
regeringen med ett tillstånd av förevarande karaktär förena villkor för att
tillgodose allmänna intressen som annars inte skulle kunna kompenseras
för det ingrepp från miljöskyddssynpunkt m. m. som industrilokaliseringen
i fråga innebär. Bestämmelsen har sin förebild i ett motsvarande stadgande
i vattenlagen. De särskilda villkor som har brukat förenas med tillstånd
till företag i vatten är av två principiellt sett olika slag. Den ena typen
avser villkor som innebär åläggande för sökanden att betala penningbelopp
eller utföra åtgärder för att tillgodose allmänna intressen som annars inte
skulle kunna kompenseras. Den andra typen utgörs av villkor som i och
för sig skulle ha kunnat föreskrivas också av vattendomstolen. Dessa villkor
avser närmast åtgärder av skadeförebyggande karaktär. Gemensamt för de
båda villkorstyperna är att de går ut på att tillgodose allmänna intressen.

Ärenden som skall underställas regeringen enligt vattenlagen bereds av
vattendomstol därvid alla parter och företrädare för allmänna intressen har
möjlighet att framlägga sina synpunkter på bl. a. frågan om särskilda villkor
och efter vilka grunder en eventuell avgift för tillgodoseende av allmänna
intressen skall beräknas.

I förevarande lokaliseringsärende har konsessionsnämnden för miljöskydd
avgett yttrande till regeringen. Detta yttrande innehåller inte något förslag
till avgift för tillgodoseende av allmänna intressen. Denna fråga har enligt
uppgift avgjorts av regeringen utan att sökanden eller företrädare för av
lokaliseringen berörda intressen beretts tillfälle att yttra sig. Denna handläggningsordning
är enligt vår mening inte godtagbar och avviker som
framgått markant från vad som tillämpas i underställningsärenden enligt
vattenlagen.

Saken har från konstitutionella utgångspunkter en mer vidsträckt aspekt.
Grunden för den s. k. avgiftsmakten bygger på förutsättningen att en avgift
endast kan komma i fråga som ersättning för direkta motprestationer från
det allmänna. Den nu aktuella avgiften har fastställts utan denna förut -

KU 1975:12

sättning och kan enligt vår mening inte hänföras till en kompensation för
de intressen som direkt berörs av lokaliseringen i fråga.

Avgiften har med andra ord mer karaktär av ett slags skattebeläggning
och är därmed stridande mot vad riksdagen förutsatt vid antagandet av
det ifrågavarande stadgandet i byggnadslagen.

Vi vill slutligen framhålla att några grunder för hur en avgift för tillgodoseende
av allmänna intressen i samband med sådan industrilokalisering
som behandlas i det nämnda stadgandet i byggnadslagen och tillämpningsföreskrifterna
till detta inte presenterats för riksdagen.

R. Reservation av herrar Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c), Jonnergård
(c), Björck i Nässjö (m), Nordin (c), Kindbom (c) och Lindahl i Hamburgsund
(fp), vilka ansett att utskottet under punkten 14 såvitt avser distribution
i tjänstebrev av visst informationsmaterial frän intresseorganisation (s. 32) i andra
stycket i ifrågavarande avsnitt i stället bort anföra följande:

Som utskottet uttalat i flera sammanhang är det värdefullt att informationsfrågorna
ägnas stort intresse från departementets sida. I det här aktuella
fallet har emellertid informationsmaterial från en intresseorganisation spridits
på ett sätt som utskottet inte anser lämpligt mot bakgrund av bestämmelserna
om utnyttjande av tjänstebrevsrätten. Det använda förfaringssättet
kan alltså inte godtagas av principiella skäl. Utskottet får därför uttala att
utdrag ur LO-nytt ej borde ha utsänts i tjänstebrev från socialdepartementet.

S. Reservation av herrar Werner i Malmö (m), Björck i Nässjö (m) och
Lindahl i Hamburgsund (fp), vilka ansett att utskottet under punkten 14
såvitt avser skadestånd till en f. d. handelsskreterare (s. 32) i stället bort anföra
följande:

Regeringen beslöt i januari 1975 att på grund av förlikningsavtal utge
skadestånd till en f. d. handelssekreterare med 190 000 kronor med anledning
av vad justitiekanslern anfört om svårigheterna att i en process övertyga
domstolen om att handelsdepartementet haft tillräcklig grund för sina ingripanden
mot vederbörande handelssekreterare. Bakgrunden till skadeståndet
varatt handelssekreteraren i februari 1973 enligt direktiv av Kungl.
Maj:t dels utan varsel tvingats ta ut semester med sammanlagt 53 dagar,
dels sedan semesterledigheten utgått likaledes utan ansökan beviljats tjänstledighet
under sin återstående tjänstetid (drygt två månader) från handelssekreterartjänsten
och ålagts andra arbetsuppgifter. I samband med semesterbeslutet
hade handelssekreteraren fråntagits nycklarna till handelssekreterarkontoret.
Personalen vid kontoret hade vidare underrättats om att handelssekreteraren
inte längre skulle administrera kontoret. Det bör vidare
nämnas, att justitiekanslern mot bakgrund av att anmärkningar riktats mot
medelsförvaltningen vid handelsssekreterarkontoret och att påståenden
gjorts om att handelssekreteraren förgripit sig på statens medel undersökt

KU 1975:12

om handelssekreteraren gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten.
Justitiekanslern uttalade i beslut den 20 januari 1973 att hans genomgång
av ärendet inte gav stöd för eventuella påståenden om att handelssekreteraren
gjort sig skyldig till förskingring eller annan oegentlighet beträffande
handelssekreterarkontorets medel eller att det eljest framkommit något som
visat att handelssekreteraren gjort sig skyldig till fel eller försummelse av
beskaffenhet att föranleda åtgärd från justitiekanslerns sida.

De åtgärder som vidtagits mot handelssekreteraren främst i samband med
verkställigheten av semesterbeslutet, har uppenbarligen varit ägnade att skada
handelssekreterarens anseende.

Öven om det fanns fog för viss oro beträffande skötseln av handelssekreterarkontoret
borde det dock med hänsyn till den enskildes rättstrygghet
ha krävts ett säkrare underlag för de vidtagna åtgärderna. Enligt utskottets
bedömning har detta ärende inte handlagts med tillräcklig varsamhet.
Ansvaret härför åvilar i första hand chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Feldt.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

T. Reservation av herrar Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Nordin (c) och Kindbom
(c), vilka ansett att utskottet under punkten 14 såvitt avser riktlinjer
för yrkesmässig traf k med buss (s. 32-33) i stället bort anföra följande:

I kanslipromemoria, bilaga 13 D till detta betänkande, lämnas en redogörelse
för vissa frågor sammanhängande med Kungl. Maj:ts beslut den
28 juni 1974 rörande linjetrafik med buss mellan Stockholm och orter norr
om Stockholm. Beslutet innebar i princip att statens järnvägar och ytterligare
några företag medgavs att inom ramen för pågående trafiksamarbete mellan
statensjärnvägar och dessa företag bedrivs viss linjetrafik Stockholm-Norrland.
Flertalet av beslutet berörda företag fick tidigare meddelade linjetrafiktillstånd
indragna eller fick avslag på anförda besvär över tidigare för
dem meddelade negativa beslut. 1 beslutet konstaterades dock att det fanns
ett ytterligare trafikbehov och att detta lämpligen kunde lösas genom samgående
av företag.

Utskottet har granskat ifrågavarande beslut mot bakgrund av vad som
uttalades i propositionen 1972:81 rörande förslag till vissa ändringar i förordningen
om yrkesmässig trafik och i riksdagens yttrande i anledning härav
(TU 1972:13). I dessa sammanhang framhölls vikten av att linjetrafiktillstånd
meddelades i sådan utsträckning att angelägna behov av kompletterande
trafik på längre avstånd tillgodosågs i sådana fall där utvecklingen visade
att trafikunderlaget gav utrymme för busslinjetrafik vid sidan av befintlig
jänrvägstrafik eller för busslinjetrafik genom flera företag. Enligt utskottets
mening utgör beslutet den 28 juni 1974 ett klart avsteg från denna princip.
Trots att utrymme uttryckligen bedömts finnas för ytterligare busstrafik
har man låtit tillståndsfrågan bli beroende av samgående mellan olika företag.

KU 1975:12

Beslutet innebär att en ny princip lanserats utan att riksdagen blivit i tillfälle
att yttra sig höräver. Utskottet bedömer det som angeläget att uppmärksamma
detta, inte minst mot bakgrund av att beslutet drabbar flera seriöst
arbetande foretag som sedan längre bedrivit busstrafik.

I riksdagens beslut i anledning av propositionen 1972:81 gav riksdagen
Kungl. Maj:t tillkänna angelägenheten av att oklarheten i fråga om gränsdragningen
mellan linjetrafik och beställningstrafik undanröjdes och att förslag
därom förelädes riksdagen. Det är enligt utskottet otillfredsställande
att detta riksdagens uttalande ännu inte effektuerats av regeringen.

4 Riksdagen 1975. 4 sam!. Nr 12

BILAGEDEL

KU 1975:12

Bilaga 1

Konseljärenden år 1973

Ärendegrupp	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	In	C	1	S:a
1 Proposi-tioner	55	2	6	11	13	56	14	11	12	10	4	10	204
2 Lagråds-remisser	11				_	1		.		1	1	1	15
3 Utfärdande av författ-ningar (SFS)	310	9	29	156	73	296	61	71	63	95	31	12	1 206
4 Kommitté-direktiv	20		2	8	9	7	9	7	4	1	4	5	76
5 Reglerings-brev samt an-slags- och statsbidrags-ärenden	460	64	266	311	lil	254	706	296	59	455	142	143	3 267
6 Tjänste-ärenden	993	390	470	294	352	1 545	1 254	238	134	189	348	207	6414
7 Besvärs-ärenden	175	6	426	197	768	604	976	582	63	802	1 027	23	5 649
8 Dispens- och övriga parts-ärenden	3043’	62	1 090	835	618	1 558	732	207	971	860	291	286	10 553'
9 Hemliga ärenden	12	70	110	2	1	112	1	1	86	11	1		407
10 övriga ärenden	53	49'	59	45	37	100	82	32’	52*	23	22	26’	580
Totalt	5 132	652	2 458	1 859	1 982	4 533	3 835	1 445	1 444	2 447	1 871	713	28 371

' inkl. 2 203 nådeärenden.

! inkl. 35 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.

1 inkl. 7 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.

4 inkl. 4 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.

5 inkl. 7 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.

KU 1975:12

Konseljärenden år 1974

Ärendegrupp	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	A	B	1	Kn	S:a
1 Proposi-tioner	47	4	4	10	7	50	12	19	8	8	3	13	3	188
2 Lagråds-remisser	10					2		_		_		1		13
3 Utfärdande av författ-ningar (SFS)	284	4	30	97	52	293	77	73	36	55	37	36	16	1 090
4 Kommitté-direktiv	19	2	6	4	4	9	10	6	7	11	4	4	3	89
5 Reglerings-brev samt an-slags- och statsbidrags-ärenden	585	54	254	290	97	259	666	317	89	449	96	166	252	3 574
6 Tjänste-ärenden	1 090	386	348	296	341	1 501	1 153	289	136	• 204	140	295	375	6 554
7 Besvärs-ärenden	230	3	550	255	1 102	649	960	656	149	785	1 126	46	119	6 630
8 Dispens- och övriga parts-ärenden	2 718‘	67	618	726	485	1 753	760	247	509	799	246	306	41	9 275'
9 Hemliga ärenden	7	56	92	1		93	1	1	81	18	1	2		353
10 Övriga ärenden	37	58’	19	17	12	37’	27	33*	37’	13	12	28*	5	335
Totalt	5 027	634	1 921	1 696	2100	4 646	3 666	1 641	1 052	2 342	1 665	897	814	28 101

' inkl. 2 263 nådeärenden.
z *

inkl. 51 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.

3 inkl. 2 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.

4 inkl. 16 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.
3 inkl. 21 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.
‘ inkl. 4 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.

KU 1975:12

Bilaga 2

PROMEMORIA

1975-02-25

Statsrådsberedningens organisation och arbetsuppgifter
Inledning

En översiktlig redogörelse för statsrådsberedningens (SB:s) organisation
och arbetsuppgifter lämnades i KU:s betänkande 1974:22 (bilaga 3,s. 90-91).
I denna promemoria kompletteras vissa delar av den redogörelse som lämnas
där.

I promemorian behandlas

1. Organisation och arbetsformer inom statsministerns kansli (organisationstablå
redovisas i underbilaga),

2. SB:s verksamhet som samordnare av departementsarbetet i formellt avseende
(anvisningsverksamheten),

3. SB:s verksamhet för att flytta prövningen av olika ärenden och ärendegrupper
från regeringen till underlydande myndigheter (decentraliseringsverksamheten).

Statsministerns kansli: Organisation och arbetsformer

1. Allma ni

Enligt departementsinstruktionen (1974:386), omtryckt 1974:834), vilken
tillämpas på departementen (utom UD) och SB, är det statssekreteraren
som närmast under statsministern leder arbetet inom SB (9 $).

Statssekreteraren i SB intar en central position inom regeringskansliet
i frågor som rör planering och samordning. Statssekreteraren har täta kontakter
med statsråden och de andra statssekreterarna. Dessutom har han
omfattande kontakter med företrädare för organisationslivet, arbetsmarknadens
parter och olika folkrörelser.

En viktig roll för den övergripande planeringen av regeringens verksamhet
spelar de allmänna beredningarna (dvs. överläggningar i konkreta och principiella
frågor mellan samtliga statsråd under statsministerns ordförandeskap)
som vanligen hålls i omedelbar anslutning till ett regeringssammanträde
och de regelbundet återkommande planeringssammanträdena. Statssekreteraren
i SB deltar som ende icke regeringsmedlem i de allmänna beredningarna.
Planeringssammanträdena, som ofta sträcker sig över två dagar,
förbereds av statssekreteraren i SB.

En väsentlig del av det förberedande arbetet på olika regeringsförslag
utförs inom arbetsgrupper inom ett departement eller sammansatta av företrädare
för flera departement. Bildandet av sådana arbetsgrupper föregås
av kontakter med statssekreteraren i SB.

KU 1975:12

En mer övergripande planering av arbetet inom regeringskansliet sker
inom statssekreterarkretsen. För detta ändamål samlas samtliga statssekreterare,
dels till varje vecka återkommande möten, dels till särskilt anordnade,
längre planeringsmöten. Dessa senare möten forläggs vanligtvis utom kanslihuset.
Vid båda slagen av möten fungerar statssekreteraren i SB som
ordförande.

Det kan vidare i detta sammanhang nämnas att till statssekreterarens
i SB åligganden hör att för statsministerns räkning följa säkerhetsfrågor av
vikt. Vid föredragningen i polisiära säkerhetsärenden infor justitieministern
är sålunda statssekreteraren i SB närvarande. Han hålls också underrättad
om de viktigaste militära säkerhetsärendena som föredras inför försvarsministern.

2. Det löpande arbetet

För det dagliga arbetet inom SB tillämpas bestämda rutiner. Uppgiften
att hålla kontakt med det löpande departementsarbetet ligger
primärt på särskilda handläggare. Ärendena anmäls för statssekreteraren,
som bedömer aktualiserade frågor från bl. a. politiska synpunkter och drar
- med utgångspunkt i denna bedömning - upp riktlinjerna för hur frågan
bör hanteras. Utarbetade departementsförslag - t. ex. propositioner och förslag
till svar på interpellationer och frågor - granskas av handläggarna. Förslagen
och de synpunkter som de föranleder anmäls för statssekreteraren
som, i förekommande fall efter samråd med statsministern, för SB:s räkning
tar ställning till förslaget.

Under statssekreterarens ledning samlas den handläggande personalen
till regelbundet återkommande planeringsmöten. Den mera kortsiktiga
planeringen sker vid veckomöten. Sådana hålls vanligen två gånger
i veckan. Den långsiktiga planeringen görs vid särskilda sammankomster.

Utöver dessa planeringsmöten på tjänstemannanivå förekommer regelbundna
genomgångar och planeringsmöten med statsministern.

3. Handläggande personal

Antalet handläggare uppgår f. n. till sex samt ett kansliråd och en pressekreterare
för press- och informationsverksamheten. Av handläggarna har
fem till uppgift att svara för de direkta departementskontakterna, medan
en svarar för statsministerns korrespondens med främst allmänheten. För
registraturen finns en registrator. Dessutom finns ett bibliotek med tillhörande
dokumentationscentral.

Kanslirådet svarar för organisationen av det löpande arbetet. Häri ingår
bl. a. att förbereda statsministerns engagemang. Kanslirådet är vidare närmast
under statssekreteraren ansvarig för utarbetandet av de tal och andra
uttalanden som statsministern i olika sammanhang skall göra samt svar

KU 1975:12

på interpellationer och frågor som i riksdagen har ställts till statsministern.

Pressekreteraren svarar för att press och andra massmedia får information
om verksamheten, dels inom statsrådsberedningen, dels inom regeringskansliet
i den mån det gäller frågor av mer övergripande natur.

Pressekreteraren svarar vidare för bevakningen av press och andra massmedier.
Pressekreteraren leder också verksamheten inom den för regeringskansliet
gemensamma informationsgruppen i vilken samtliga departements
informationssekreterare ingår.

Det löpande departementsarbetet följs från SB:s sida av särskilda handläggare/kontaktmän.
Varje handläggare har- sorn regel - tre departement
att följa. Uppgiften innebär bl. a. att handläggaren granskar förslag som
har upprättats inom resp. departement. Utöver uppgiften att vara kontaktman
med resp. departement har vederbörande handläggare uppgiften att
svara för kontakterna med organ inom och utom regeringskansliet, som
är verksamma inom handläggarens ansvarsområde. Handläggarna svarar
också för en betydande del av SB:s muntliga kontakter med allmänheten
inom detta område. Sådana kontakter förekommer i mycket stor omfattning.

Inom SB biträder handläggaren med utarbetandet av promemorior, tal
och liknande till den del de berör frågor som faller inom hans/hennes ansvarsområde.

Den handläggare som svarar för statsministerns korrespondens upprättar
förslag till brevsvar i den mån svaret inte kräver särskild sakkunskap, i
vilket fall brevet överlämnas till vederbörande fackdepartement, som upprättar
utkast till svaret. Det ankommer på denne handläggare att bevaka
att inkomna brev besvaras.

Korrespondensverksamheten har ökat starkt i omfattning under senare
år. Några siffror kan belysa detta. År 1972 inkom 3 602 brev, år 1973 var
antalet 9 708, medan det år 1974 registrerades 7 483 inkommande brev.

Anvisningsvefksamheten

I KU:s promemoria ang. organisation och arbetsformer inom statsdepartementenfbil.
3 till KU 1974:22) har erinrats om den granskningsverksamhet
som bedrivs inom vad som benämns de konsultativa statsrådens kansli
(bet. s. 90). Denna granskning, som avser utskast till propositioner, lagrådsremisser,
författningar, utredningsdirektiv och svar på interpellationer och
frågor, sker huvudsakligen från juridiska, administrativa och andra formella
synpunkter, men avser även en sakgranskning i syfte att undvika fel och
uppnå enhetlighet och konsekvens.

Till ledning för departementen vid utformning av de nämnda utkasten
i formellt avseende har SB utarbetat särskilda anvisningar. Anvisningarna
avser dels propositionsskrivning, dels författningsskrivning och är samlade
i vad som populärt kallas röda resp. gröna boken. Dessutom har SB i samarbete
med departementens organisationsavdelning utarbetat de s. k. skrivanvisningarna.
Dessa innehåller dels främst tekniska anvisningar för kon -

KU 1975:12

torspersonalen, dels anvisningar för den formella behandlingen av regeringsoch
departementsärenden med tyngdpunkten förlagd till utformningen av
protokoll och expeditioner i sådana ärenden.

SB har vidare utfärdat anvisningar som tar sikte på att ge främst författningar
och andra från regeringskansliet utgående skrivelser en enhetlig,
klar och lättbegriplig språklig utformning. De grundläggande anvisningarna
i detta hänseende finns i promemorian "Språket i lagar och andra författningar”.
I fråga om den språkliga utformningen av propositioner och lagrådsremisser
finns anvisningar i bilaga 2 till ”röda boken”. Dessa överensstämmer
med anvisningarna i den nämnda promemorian men innehåller
dessutom anvisningar i frågor som är specifika för propositionsskrivning.

Det bör här framhållas att de anvisningar som nu har nämnts har rönt
en livlig efterfrågan från myndigheter utanför regeringskansliet liksom från
kommuner och enskilda. SB har sökt att i största möjliga utsträckning tillgodose
det externa behov som sålunda finns. Som exempel kan nämnas
att den senaste utgåvan av gröna boken (1975-01-02) har tagits fram i en
upplaga på 4 000 exemplar, varav 1 500 har beräknats för departementens
behov under de närmaste åren och återstoden för myndigheters och andras
behov. Med den spridning som dessa anvisningar fått och som de senaste
kan beräknas få, finns förutsättningar för att de principer som i formellt
och språkligt avseende är vägledande för regeringskansliets verksamhet i
det hänseende som nu har nämnts också vinner tillämpning på myndighetsnivå.

SB:s uppgift att samordna departementens verksamhet och verka för enhetlighet
och konsekvens i departementsarbetet medför att beredningen vid
uppkommande behov går ut med anvisningar i speciella frågor. Bland anvisningar
av detta slag kan nämnas

- anvisningar för diarieföringen i departementen

- mall för utformningen av arbetsordning för departement

- mall för utformningen av instruktion för myndighet

- anvisningar för förvaltningslagens tillämpning hos Kungl. Majit (regeringen) -

anvisningar för utformningen av svar på interpellationer och frågor (i samarbete
med kammarkansliet)

- anvisningar för behandlingen av frågor om ledighet för statsråd
-anvisningar för den typografiska utformningen av propositioner, lagrådsremisser
och skrivelser till riksdagen m. m.

Utöver de nämnda anvisningarna ger SB råd och rekommendationer i
såväl sakligt som formellt avseende i enskilda ärenden.

Vidare bör nämnas att SB håller intim kontakt med kammarkansliet i
syfte att åstadkomma en så effektiv samordning av arbetet inom de båda
statsorganen som möjligt. Denna verksamhet föranleder bl. a. utfärdande
av anvisningar av mera kortfristig natur i olika praktiska frågor.

KU 1975:12

Decentraliseringsverksamheten

När decentraliseringsarbetet år 1971 inordnades i SB låg detta i linje med
den uppfattning om decentraliseringsarbetets betydelse som redan författningsutredningen
år 1958 hade gett uttryck för. Utredningen uttalade att
decentraliseringsarbetet inte är en tillfällig företeelse utan något som kräver
kontinuerliga insatser och ständig uppmärksamhet från regeringens sida.
Till denna uppfattning anslöt sig sedermera grundlagberedningen, och den
får genom statsmakternas beslut om författningsreformer (prop. 1973:90,
KU 26, rskr 265) anses ha blivit definitivt bekräftad.

Den år 1974 införda ordningen gjorde det möjligt att bevaka delegeringsfrågorna
i anslutning till SB:s fortgående granskning av propositioner, författningar
m. m. Verksamheten resulterar i förslag om ändringar eller tillägg
i huvudsakligt syfte att minska arbetsbelastningen för departementen. SB
kan sålunda i samband med delning av förslag till lagproposition föreslå
att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att flytta viss eller vissa
grupper av ärenden till avgörande av underlydande myndigheter. Gäller
det en författning som faller inom regeringens normgivningskompetens kan
SB:s rekommendationer avse att regeringen direkt i författningen tar in bestämmelser
med uppdrag åt underordnad myndighet att ta över vissa frågor,
t. ex. rörande tjänstetillsättning eller statsbidrag eller dispens eller något liknande.

Om en decentraliseringsfråga med hänsyn till sin omfattning eller av annan
orsak inte kan lösas i det fortlöpande arbetet gör SB en särskild utredning
av frågan och lägger fram resultatet i en särskild promemoria som tillställs
det eller de departement som berörs. Som exempel på denna verksamhet
kan nämnas förslag till

-jordbruksdepartementet om upphävande av underställningsskyldighet i
fråga om garantilån i vissa fall
-kommunikationsdepartementet om flyttning till länsstyrelserna och trafiksäkerhetsverket
av åtskilliga dispenser inom trafiklagstiftningen

- justitie-, handels- och industridepartementen om ändrad beslutskompetens
i tillståndsfrågor berörande aktiebolagslagen, 1916 års lag om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom och lagstiftning om rätt
för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket

- justitiedepartementet om ändringar i rättshjälpslagen och rättshjälpskungörelsen
för att från regeringen flytta vissa beslutsfunktioner av rutinbetonad
karaktär

- social- ochjordbruksdepartementen om nya beslutsformer i handläggningen
av vissa förordnande- och resefrågor med anknytning till vårt lands deltagande
i internationellt samarbete

- samtliga departement om förenklad handläggning av bl. a. ärenden om sådana
utrikes resor som sker med anlitande av kommitté- och extra utgiftsanslagen.

KU 1975:12

Bland pågående undersökningar kan nämnas en utredning om nya beslutsregler
i fråga om avskrivning av vissa av statens fordringar samt biträdande
av ackord och annan form för eftergift av statens rätt.

Många av de undersökningar som nu nämnts berör var för sig alla departementen
eller åtminstone flera av dem. Ibland är det dock både praktiskt
och sakligt motiverat att undersöka ett helt departement eller delar av det
i ett sammanhang. Det har hittills skett beträffande justitie-, utrikes- och
utbildningsdepartementen.

För justitiedepartementets del framstod en sådan större undersökning av
delegeringsproblemen särskilt berättigad med hänsyn till 1971 års riksdagsbeslut
om inrättande av ett domstolsverk.

I fråga om utrikesdepartementet har SB föreslagit en anpassning av vissa
av UD-instruktionens regler om tjänstetillsättning m. m. till motsvarande
regler i instruktionen för regeringskansliet. Vidare har SB i en särskild PM
behandlat frågan om konsulerna och lagt fram förslag som syftar till en
förenklad handläggning av frågor om upprättande (indragning) av svenskt
olönat konsulat i utlandet, om utnämning (entledigande) av svensk olönad
konsul, om förlänande av konsuls namn, om fastställelse av distrikt för
olönat konsulat osv. I anslutning till den av riksdagen nyligen godkända
Wienöverenskommelsen om konsulära förbindelser tas även upp frågan om
formerna för vårt lands erkännande (exekvatur) av olönad konsul från annat
land.

Om man ser till ärendeantalet räknat för helt år är finansdepartementet
och utbildningsdepartementet de två största departementen1. Därför har inom
SB bedömts som speciellt önskvärt att göra särskilda genomgångar av dessa
båda departement. Arbetet med utbildningsdepartementet är i huvudsak
avslutat. I fem promemorior har SB - i några fall med underlag av tidigare
förslag av departementsutredningen - förordat flyttning från detta departement
och regeringen till underlydande ämbetsverk av beslutanderätt, dels
i åtskilliga tillstånds- och dispensfrågor med anknytning till skolväsendet
och den högre utbildningen, dels i tillsättnings- och behörighetsärenden på
det kyrkliga området, dels i ett stort antal reseärenden inom hela departementets
verksamhetsområde, dels i ärenden om förordnande av ledamöter
och revisorer m. fl. i vissa organ, dels i åtskilliga bidrags- och tillståndsärenden
på det kulturella området.

Det skall avslutningsvis framhållas att i SB:s arbete med rationalisering
också ingåratt i anledning av förfrågningar under hand från departementen
ge råd och anvisningar på decentraliseringsområdet.

1 Vid en sådan jämförelse har från ärendeförteckningama för justitiedepartementet
undantagits nådeärendena.

KU 1975:12

Underbilaga

Organisationstablå över statsministerns kansli

Statssekreterare

Statsministern

Konsultativa statsrådens kansli

Rättschef
Tre sakkunniga

Statsministerns kansli

Kansliråd
Sju sakkunniga

KU 1975:12

Bilaga 3

PM med vissa uppgifter rörande reglerna för ingåendet av internationalla
överenskommelser m. m.

Allmänt om internationella överenskommelser

Internationellt samarbete manifesteras i stor utsträckning genom olika
slag av mellanstatliga överenskommelser - bilaterala mellan två stater och
multilaterala mellan flera stater - och genom beslut fattade med stöd av
sådana överenskommelser. Sålunda är en överenskommelse den vanligaste
formen när en stat åtar sig skyldigheter eller tillförsäkras rättigheter i förhållande
till annan stat. Även en mellanstatlig organisation kan vara part
i en överenskommelse med en eller flera stater.

En internationell överenskommelse kan ingås under olika benämningar:
traktat, konvention, stadga, fördrag, statut m. m. Beteckningarna har i Sverige
inte någon rättslig betydelse, och någon enhetlig praxis för beteckningen
av olika överenskommelser förekommer inte.

Det finns inga folkrättsliga regler om när bundenhet av en internationell
överenskommelse inträder. Denna fråga ingår i stället som ett led i den
ifrågavarande överenskommelsen. Vissa överenskommelser blir således enligt
sin lydelse bindande för en stat direkt genom undertecknandet. Andra
får denna verkan först sedan undertecknandet har följts av ratifikation, dvs.
slutligt godkännande av det statsorgan som enligt interna konstitutionella
regler är behörigt att ingå internationella överenskommelser. 1 det senare
fallet anses undertecknandet i allmänhet innebära att den undertecknande
statens regering avser att vid senare tidpunkt ratificera överenskommelsen
eller, i de fall då folkrepresentationens godkännande erfordras, verka för
sådant godkännande och ratifikation. En annan form att biträda en internationell
överenskommelse är anslutning. Detta förekommer när en stat
biträder en multilateral överenskommelse efter det att den tid som stått
öppen för undertecknande utgått. Vid ratifikation eller anslutning blir staten
bunden av överenskommelsen genom deposition eller utväxling av ratifikations-eller
anslutningsinstrumentet. Överenskommelser kan också ingås
i förenklad form exempelvis genom utväxling av s. k. ministeriella noter.

Om en överenskommelse skall ändras, sker detta i form av en ny överenskommelse.

Riksdagen godkände 1974 (UU 1974:15) Wienkonventionen den 23 maj
1969 om traktaträtten (prop. 1974:158). Konventionen innehåller en omfattande
reglering av frågor rörande internationella överenskommelsers ingående,
tillämpning, tolkning, ändring, ogiltighet, upphörande m. m. Den
innebär en kodifiering av de internationella sedvanerättsreglerna på detta
område men också en precisering och komplettering av regler som varit
omstridda eller osäkra. Konventionen avser endast överenskommelser mellan
stater och omfattar således inte överenskommelser mellan internationella

KU 1975:12

organisationer eller mellan sådana organisationer och stater. Den är också
begränsad till skriftligt ingångna överenskommelser.

Bland Wienkonventionens bestämmelser förtjänar i förevarande sammanhang
särskilt nämnas sättet för en stat att uttrycka bundenhet till en traktat
och traktaters efterlevnad. Enligt artikel 11 i konventionen kan bundenhet
uttryckas genom ”undertecknande, utväxling av instrument som utgör en
traktat, ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning eller på vilket
som helst annat överenskommet sätt”. Man har således i konventionen
låtit frågan om när bundenhet skall inträffa få avgöras efter parternas önskemål
i det enskilda fallet. I artiklarna 26 och 27 stadgas att i kraft varande
traktater är bindande för dess parter och att en part inte får åberopa bestämmelser
i sin interna rätt för att rättfärdiga sin underlåtenhet att fullgöra
en traktat. Endast om överträdelsen var uppenbar och berörde en regel i
statens interna rätt av grundläggande betydelse kan statens bundenhet ifrågasättas
(art. 46).

Beträffande rätten att företräda en stat vid ingående av en traktat innehåller
Wienkonventionen regler av innebörd att statschefer, regeringschefer och
utrikesministrar i kraft av sin ställning äger vidta alla åtgärder i samband
med en traktats ingående. Samma rätt tillkommer i inskränkt mening beskickningschefer
eller särskilt ackrediterade personer. I övrigt krävs i princip
fullmakt för behörighet att företräda stater vid traktaters ingående - ”för
antagande eller bestyrkande av en traktattext eller för att uttrycka statens
samtycke till att vara bunden av en traktat”.

För ikraftträdande av Wienkonventionen fordras att 35 stater tillträtt den.
I december 1974, när propositionen om godkännande antogs av riksdagen,
hade förutom Sverige 20 stater anslutit sig.

Regeringsformens bestämmelser om Sveriges tillträde till internationella överenskommelser Sveriges

förhållande till andra stater behandlas i 10 kap. i den nya regeringsformen.
I kapitlets första paragraf stadgas att överenskommelse med
annan stat eller med mellanfolklig organisation ingås av regeringen. 1 vissa
fall erfordras dock för Sveriges anslutning till en överenskommelse riksdagens
godkännande. Härom stadgas i 10 kap. 2 S första stycket att regeringen
inte får ingå för riket bindande internationell överenskommelse
utan riksdagens godkännande om överenskommelsen fordrar lagstiftning
eller eljest rör ämne i vilket riksdagen har beslutanderätt. Samma regel
gäller enligt paragrafens andra stycke även eljest om överenskommelsen
är av större vikt. I sådant fall kan dock riksdagens godkännande underlåtas
om rikets intresse kräver det. Regeringen skall då i stället överlägga med
utrikesnämnden innan överenskommelsen ingås.

Angivna regler i regeringsformen innebär inga väsentliga ändringar i förhållande
till vad som i detta hänseende gällde enligt 1809 års regeringsform.

KU 1975:12

Ifrågavarande regler behandlades i S 12, enligt vars första punkt Konungen
ägde ingå överenskommelse med främmande makt sedan statsrådet hörts
i frågan. Enligt samma grundlagsstadgande skulle riksdagens godkännande
inhämtats i frågor om överenskommelser i ämnen som riksdagen ensam
eller tillsammans med Konungen hade att avgöra. Detsamma gällde beträffande
andra överenskommelser av större vikt. Det föreskrevs dessutom
-tillskillnad från vad numera gäller-att överenskommelsen skulle innehålla
förbehåll, varigenom dess giltighet gjordes beroende av riksdagens bifall.

I Malmgrens m. fl. kommentarer till 1809 års regeringsform anfördes beträffande
S 12 bl. a. att överenskommelser, som angick frågor, i vilka riksdagen
hade åtminstone medbestämmanderätt - t. ex. om ändring i tullsatserna
eller om likartad civil-eller kriminallagstiftning-skulle underställas
riksdagens godkännande oberoende av frågans vikt. I vad gällde överenskommelser
som eljest varav större vikt framhölls att frågor om riksdagens
godkännande fick avgöras av regeringen ensam under konstitutionellt ansvar.
Som exempel på frågor av större vikt angavs skiljedomstraktater, rent
politiska traktater, överenskommelser av folkrättslig natur m. fl., där innehållet
i traktaten innebar förpliktelse av största betydelse. Beträffande
kravet på att i överenskommelsen skulle intas förbehåll om riksdagens godkännande
uttalades, att stadgandet var avsett att förebygga internationella
svårigheter, som kunde tänkas uppstå i anledning av grundlagens principiella
men likväl inte fullständigt genomförda krav på riksdagens medverkan vid
traktatslutande. Förbehållet, som skulle intas i den egentliga traktaten, skulle
ge uttryck för kravet att ratifikation måste föregås av riksdagens godkännande.
Det framhölls emellertid att den avsedda effekten på en traktats
folkrättsliga giltighet syntes tvivelaktig med hänsyn till att motparten som
regel inte fick kännedom om riksdagens godkännande lämnats eller inte.

Författningsutredningen föreslog i sitt betänkande Sveriges statsskick
(SOU 1963:17) inga väsentliga ändringar beträffande reglerna om ingående
av traktater i förhållande till reglerna om traktater i 1809 års regeringsform.
Utredningen ansåg det dock obehövligt med någon föreskrift i grundlag
om att överenskommelse skulle innehålla förbehåll om att dess giltighet
var beroende av riksdagens godkännande. Inte heller grundlagberedningen
föreslog i sitt betänkande Ny regeringsform, Ny riksdagsordning (SOU
1972:15) några genomgripande ändringar av grundlagsbestämmelserna om
traktater. Liksom författningsutredningen ansåg beredningen det inte erforderligt
med en regel att, då riksdagens godkännande förutsattes, överenskommelsen
skulle innehålla ett förbehåll om detta. Beredningen framhöll
härvid, att det har ansetts tveksamt i vad mån ett sådant förbehåll har
folkrättslig verkan. Vidare anförde beredningen, att det syfte som den ifrågavarande
regeln avsåg uppfylla kunde anses bli i viss utsträckning tillvarataget
i Wienkonventionen om traktaträtten genom bestämmelser i artikel
46, att en stat kan begära upphävande av en överenskommelse om
den har slutits i uppenbar konflikt med en intern kompetensregel av grund -

KU 1975:12

läggande betydelse.

I propositionen med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning
(1973:90) anslöt sig departementschefen - bortsett från vissa ändringar av
huvudsakligen redaktionell art - till grundlagberedningens förslag. Departementschefen
uttalade härvid att beredningens förslag inte innebar något
avsteg från gällande rätt vare sig i fråga om att internationella överenskommelser
skall ingås av regeringen eller i fråga om principerna för krav på
riksdagens godkännande av vissa överenskommelser. Den föreslagna ordningen
ansåg departementschefen lämplig. Grundlagberedningens förslag
till utformning av 10 kap. 2 5j regeringsformen hade föranlett viss kritik
under remissbehandlingen däri att bestämmelsen ansetts närmast ge vid
handen att riksdagens prövning skulle ske först efter det att regeringen
träffat en bindande överenskommelse. Departementschefen fann kritiken
befogad och föreslog därför en annan utformning av paragrafen i syfte att
klart ange att det rörde föreskrifter som utgjorde villkor för regeringens
statsrättsliga kompetens att med utnyttjande av sin i 1 i fastslagna behörighet
binda riket genom internationella överenskommelser.

Vid riksdagsbehandlingen av grundlagsförslaget yrkades i en motion (vpk)
grundlagsregler om att varje för riket bindande överenskommelse skulle
för att bli gällande godkännas av riksdagen. Konstitutionsutskottet (KU
1973:26 s. 66), som avstyrkte motionen, erinrade om att grundlagsförslaget
utgick från att handläggningen av utrikesärenden även i fortsättningen skulle
vara en riksstyrelsefunktion bland andra och att ansvaret för utrikespolitiken
därför i första hand åvilade regeringen. Utskottet anslöt sig till grundlagberedningens
och departementschefens uttalande att utrikespolitikens betydelse
för rikets säkerhet motiverade att riksdagen tillförsäkrades en vidsträckt
insyn i och ett starkt inflytande över utrikespolitiken. Enligt utskottets
mening tillgodosåg förslagen i propositionen väl dessa väsentliga
intressen.

I en annan motion (fp) föreslogs vidare viss omformulering av 10 kap.
2 S tredje stycket regeringsformen i syfte att klargöra att underlåtenhet att
höra riksdagen kunde ske endast på grund av tidsskäl. Utskottet uttalade
i anledning av motionen att undantagsregeln i första hand tog sikte på
tidsfaktorn men avstyrkte motionen under framhållande att det undantagsvis
ändå kunde förekomma fall då överenskommelsen var av så grannlaga
beskaffenhet att den med hänsyn till rikets säkerhet inte borde föreläggas
riksdagen.

Riksdagen följde i fråga om båda motionerna utskottets förslag.

Riksdagen kan bemyndiga regeringen att i visst angivet hänseende träffa
en internationell överenskommelse utan riksdagens hörande. Sådant bemyndigande
innehåller t. ex. 72 S 2 mom. kommunalskattelagen, vari stadgas,
att ”Konungen äger, till förekommande av eller lindring i sådan dubbelbeskattning,
som i 1 mom. sägs, med annan regering träffa överenskommelse,
såvitt avser fördelning i beskattningshänseende mellan berörda

KU 1975:12

stat och Sverige av inkomst, som är underkastad dubbelbeskattning

I praxis underställs dock dubbelbeskattningsavtalen alltid riksdagen.

1809 års regeringsform saknade uttryckliga regler om delegering till förvaltningsmyndighet
av rätten att ingå överenskommelser med andra stater
eller motsvarande organ. I praxis har dock sedan länge statlig förvaltningsmyndighet
efter uttrycklig eller underförstådd delegation från regeringen
tillåtits ingå överenskommelser med motsvarande myndighet i annan stat.
Denna praxis har kodifierats genom bestämmelsen i 10 kap. 3 5; regeringsformen
att regeringen äger uppdra åt förvaltningsmyndighet att ingå internationell
överenskommelse i fråga där överenskommelsen inte kräver
riksdagens eller utrikesnämndens medverkan. Departementschefen anslöt
sig i förevarande hänseende till grundlagberedningens förslag att tidigare
gällande praxis borde komma till uttryck i grundlag. Liksom grundlagberedningen
ansåg departementschefen att myndighets behörighet härvidlag
kunde grundas endast på ett klart bemyndigande, antingen för viss fråga
eller för visst slag av frågor. Även om stadgandet huvudsakligen skulle
tillämpas på överenskommelser som svensk förvaltningsmyndighet ingick
med motsvarande förvaltningsmyndighet i annat land - t. ex. post- och
telekonventioner - borde enligt departementschefen bestämmelserna inte
utesluta att svensk förvaltningsmyndighet tillädes behörighet att sluta överenskommelse
även med annat lands regering eller ministerium. Detta kunde
få betydelse i fall då motsvarande förvaltningsuppgift i den andra staten
handläggs av sådant organ.

Vid riksdagsbehandlingen föranledde ifrågavarande stadgande inte något
särskilt uttalande.

Riksdagens medverkan i utrikespolitiken är vidare grundlagsfäst genom
reglerna om utrikesnämnden. Enligt 10 kap. 6 § regeringsformen skall regeringen
fortlöpande hålla utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska
förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden
om dessa så ofta det behövs. I alla utrikesärenden av större vikt föreskrivs
att regeringen före avgörandet skall överlägga med nämnden om det kan
ske. Enligt 10 kap. 7 S regeringsformen sammanträder utrikesnämnden på
kallelse av regeringen. Regeringen är skyldig att sammankalla nämnden
om minst fyra av nämndens ledamöter begär överläggning i viss fråga.

Reglerna i regeringsformen ansluter sig i vad avser utrikesnämnden nära
till 5 54 i 1809 års regeringsform. 1 propositionen (1973:90)i grundlagsärendet
uttalade departementschefen, att det närmare samarbetet mellan regering
och riksdag i utrikesfrågor liksom tidigare kunde ske genom utrikesnämnden
och att regeringen således skulle vara skyldig att överlägga med nämnden
i alla utrikesärenden av större vikt såvida detta inte av särskilda skäl var
omöjligt. Utrikesärenden definierades av departementschefen såsom "ärenden
som angår rikets förhållanden till främmande stat eller mellanfolklig
organisation”.

1809 års regeringsform innehöll ingen bestämmelse om förfarandet vid
5 Riksdagen 1975. 4 sami. Nr 12

KU 1975:12

uppsägning av internationell överenskommelse eller förpliktelse. Denna fråga
regleras emellertid i den nya regeringsformen. 110 kap. 4 § stadgas sålunda
bl. a. att samma regler som gäller för ingående av överenskommelse med
annan stat också gäller vid uppsägning av internationell överenskommelse
eller förpliktelse. Härom uttalas i förarbetena att föreskriften inte innebär
att uppsägning nödvändigtvis behöver behandlas i riksdagen eller utrikesnämnden
därför att den överenskommelse eller förpliktelse, som skall sägas
upp, prövades av riksdagen vid ingåendet. Uppsägningen skall således behandlas
självständigt. Härav följer att om uppsägningen förutsätter lagändring,
skall den prövas av riksdagen liksom att den, om den bedöms vara
av större vikt, skall underställas riksdagen eller utrikesnämnden.

Enligt § 11 i 1809 års regeringsform skulle i mål, som angick rikets förhållande
till främmande makter, alla meddelanden till främmande makt
eller Konungens sändebud i utlandet, utan avseende å ärendets beskaffenhet,
ske genom ministern för utrikes ärendena. Syftet med denna bestämmelse
har ansetts vara att garantera en enhetlig ledning av utrikespolitiken så
att alla rikets förpliktande åtaganden skulle meddelas den främmande makten
genom utrikesledningen. Detta gällde alla politiska ärenden, dvs. också
om de efter sitt sakliga innehåll skulle tillhöra ett fackdepartement eller
om viss överenskommeise efter Kungl. Maj:ts bemyndigande ingåtts av
särskilt befullmäktigade delegationer eller ombud. Däremot avsåg grundlagsstadgandet
i princip inte förvaltningsöverenskommelser av teknisk eller
opolitisk natur.

Även nu gällande regeringsform innehåller en bestämmelse om utrikesministerns
medverkan i internationella överenskommelser. I 10 kap. 8 $
stadgas sålunda att chefen för det departement till vilket utrikesärendena
hör skall hållas underrättad när fråga som är av betydelse för förhållandet
till annan stat eller till mellanfolklig organisation uppkommer hos annan
statlig myndighet.

Författningsutredningen ansåg inte behov föreligga av någon bestämmelse
motsvarande 5} 11 i 1809 års regeringsform. Detta motiverades med att bestämmelsen
avsåg ett ämne som närmast var en intern regeringsangelägenhet.
Grundlagberedningen fann däremot ett stadgande av angiven innebörd
vara angeläget med hänsyn till intresset av enhetlighet och konsekvens
i utrikespolitiken. I grundlagen borde därför ges garantier för en
sammanhållen bedömning av frågor med utrikespolitisk betydelse. Departementschefen
anslöt sig i detta hänseende till grundlagberedningens bedömning
samt fastslog det härvidlag vara av väsentlig betydelse att i grundlagen
stadga att utrikesledningen skall hållas informerad om alla kontakter
av utrikespolitisk betydelse som svenska myndigheter håller med utländska
eller internationella organ.

I praktiken innebär bestämmelsen om utrikesministerns medverkan att
ärenden om internationella överenskommelser, vilkas ämnesområde är att
hänföra till annat departement än utrikesdepartementet, företas till gemen -

KU 1975:12

sam beredning mellan vederbörande fackdepartement och utrikesdepartementet.
Detta gäller såväl i fråga om förordnande av ombud att representera
Sverige vid förhandlingar rörande ingående av överenskommelser som i
fråga om beslut rörande Sveriges tillträde till en överenskommelse. Vidare
ankommer beslutets verkställande på utrikesdepartementet. Regeringens beslut
att underteckna en överenskommelse fattas dock på föredragning av
det statsråd till vars sakområde ärendet närmast har anknytning. Det är
också i första hand detta statsråd som hara» bedöma om överenskommelsen
måste godkännas av riksdagen.

Som belysning av förfarandet kan nämnas ingående av dubbelbeskattningsavtal.
Efter initiativ av finansdepartementet görs framställning genom
utrikesdepartementet om förhandlingar med den främmande staten. Som
ombud vid förhandlingarna utses på förslag av finansdepartementet vanligtvis
tjänstemän i detta departement. Föredragningen sker av chefen för
finansdepartementet men har föregåtts av gemensam beredning med utrikesdepartementet.
På förhandlingarnas sakliga innehåll har utrikesdepartementet
inte något inflytande. Först sedan förhandlingarna avslutats vidtar
gemensam beredning, som oftast består i att utrikesdepartementet delges
den preliminära avtalstexten och ger sin syn på denna. Såväl godkännandet
av det sakliga innehållet i avtalstexten som bemyndigandet att underteckna
avtalet ges på föredragning av finansministern. Har regeringen beslutat att
en överenskommelse skall undertecknas, sker undertecknandet enligt regeringens
generella bemyndigande av chefen för utrikesdepartementet eller
den person som av denne förordnats att underteckna internationella överenskommelser.
Efter undertecknandet avlåts på förslag av chefen för finansdepartementet
efter gemensam beredning med utrikesdepartementet
proposition till riksdagen med hemställan om godkännade av avtalet. Krävs
ratifikation för Sveriges bundenhet, meddelar regeringen beslut härom efter
det att riksdagens godkännande inhämtats. Detta beslut fattas på föredragning
av chefen för finansdepartementet. Ratifikationsinstrument utfärdas
av chefen för utrikesdepartementet, och utväxlingen av instrument sker
genom utrikesdepartementet.

Publicering av internationella överenskommelser

Svensk rätt innehåller inte några lagfästa bestämmelser om publicering
av internationella åtaganden. Sveriges internationella överenskommelser har
dock sedan länge publicerats i olika former.

Fram till 1912 intogs i viss omfattning internationella överenskommelser
i Svensk författningssamling (SFS). Dessa uteslöts genom en kungörelse
från 1911 (K.K. 1911:142) ur SFS och samtidigt förordnades att internationella
överenskommelser i stället skulle offentliggöras i en av utrikesdepartementet
utgiven samling. Som en följd härav tillkom 1912 publikationen
Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ). Utri -

KU 1975:12

kesdepartementets arkiv har ansvaret för utgivningen. En närmare redovisning
för SÖ lämnas i det följande.

Förutom i SÖ intas internationella överenskommelser och beslut även
i andra publikationer. Som exempel härpå kan anges följande.

När en internationell överenskommelse eller delar av den skall bli direkt
tillämplig i svensk rätt fogas som regel de ifrågavarande bestämmelserna
som bilaga i SFS vid den lag eller kungörelse, varigenom införlivandet i
svensk rätt sker.

Vissa centrala förvaltningsmyndigheter, vilkas verksamhetsområden berörs
av ett flertal internationella överenskommelser och beslut, publicerar
texterna till sådana instrument i sina författningssamlingar eller handböcker.
Exempel på sådana myndigheter är tullverket, postverket, televerket, statens
järnvägar, sjöfartsverket och luftfartsverket.

Finansdepartementet utger publikationen Sveriges skatteavtal, som innehåller
gällande dubbelbeskattningavtal.

Utrikesdepartementet utger årligen publikationen Utrikesfrågor, som innehåller
offentliga dokument m. m. rörande viktigare svenska utrikesfrågor.
Publikationen upptar en förteckning över överenskommelser med främmande
makter, vilka skall intas i SÖ. Publikationen innehåller också en
förteckning över i riksdagen behandlade frågor, som berör Sveriges utrikespolitik,
utrikeshandel eller förhållanden i övrigt till annan stat. Under
rubriken Traktater uppräknas överenskommelser som under året behandlats
av riksdagen.

Riksdagsberättelsen innehöll t. o. m. 1974 en kronologiskt ordnad förteckning
över de internationella överenskommelser som Sverige ingått under
den tid berättelsen avsåg. I förteckningen angavs samtliga överenskommelser,
som undertecknats, ratificerats eller tillträtts på annat sätt samt
datum för tillträdet. Även uppsägning av överenskommelser angavs i förteckningen.
Kommittéberättelsen, som fr. o. m. år 1975 ersatt riksdagsberättelsen,
innehåller ingen motsvarande förteckning.

Enligt praxis innehåller SÖ de internationella överenskommelser som Sverige
tillträtt genom undertecknande, ratifikation eller anslutning. Förvaltningsavtal
anmärktes fram till 1940 men finns numera inte med i publikationen.
Beslut och rekommendationer som meddelats av mellanstatliga
organisationer intas som regel inte heller.

Till varje årgång hänförs i princip de överenskommelser som Sverige tillträtt
under året. Detta innebär dock inte att en överenskommelse alltid
finns tryckt i SÖ samma år som Sverige har tillträtt den. Utgivningstiden
varierar. Vanligen håller den sig mellan ett och två år från trillträdet, men
det kan undantagsvis dröja fyra eller fem år innan överenskommelsen införs
i SÖ. Det kan nämnas att av samtliga de år 1973 ingångna överenskommelserna,
till antalet 137, har 73 influtit i SÖ för samma år.

Flertalet internationella överenskommelser införs i sin helhet i SÖ, oavsett
i vilken form de har avfattats (konvention, protokoll, ministeriel! notväxling

KU 1975:12

etc.). Vissa överenskommelser redovisas dock enbart i form av en notis,
som omfattar överenskommelsens rubrik, dagen för undertecknandet och
en mycket kortfattad uppgift om innehållet Utgivaren av SÖ avgör i vilka
fall det skall anses räcka att publicera en överenskommelse i notisform.
Antalet notiser i förhållande till antalet i sin helhet publicerade överenskommelser
varierar från år till år men torde i genomsnitt avse en knapp
tredjedel av det totala antalet i SÖ intagna överenskommelser. Det kan
i sammanhanget nämnas att 1972 års SÖ innehåller 68 nummer, 1973 års
151. Nordiska överenskommelser publiceras på alla de deltagande ländernas
språk. Bilaterala överenskommelser trycks i princip i sina autentiska versioner,
medan multilaterala överenskommelser i regel publiceras på engelska
och franska jämte svensk översättning. SÖ har f. n. en upplaga på 1 100
exemplar, som framför allt distribueras till de utländska beskickningarna,
riksdagen, departementen, bibliotek m. fl.

Utredningen om författningspublicering ger i sitt betänkande Internationella
överenskommelser och svensk rätt (SOU 1974:100) bl. a. en ingående
redogörelse för publiceringen av internationella överenskommelser.

Utredningen konstaterar, att publiceringen av internationella överenskommelser
som regel inte har någon rättslig betydelse i Sverige, där överenskommelserna
inte utan särskilda internrättsliga beslut blir en del av den
interna rättsordningen. Utredningen anser även att starka skäl talar för publicering
av överenskommelserna. Det viktigaste är enligt utredningen att
den enskilde medborgaren har ett berättigat intresse av att kunna ta del
av de internationella förpliktelser som Sverige åtagit sig. Publiceringen sägs
vidare vara av värde för myndigheter och andra som skall syssla med internationella
frågor. Vidare framhålls det vara av vikt att lätt ha tillgång
till och översikt över våra internationella förpliktelser och rättigheter.

Utredningen anser att internationella överenskommelser fortlöpande bör
publiceras i en och samma publikation, dvs. SÖ, vars officiella benämning
föreslås ändrad till Sveriges internationella överenskommelser. Utredningen
föreslår viss ändring i rutinerna rörande publiceringen. Vissa grundläggande
regler beträffande SÖ bör enligt utredningen utformas av regeringen.

Beträffande omfattningen av publiceringen i SÖ föreslår utredningen att
i första hand alla internationella överenskommelser som Sverige ingår liksom
hittills bör publiceras i SÖ. I övrigt föreslås att där skall i begränsad omfattning
publiceras för Sverige bindande beslut som meddelas av mellanstatliga
organisationer, nämligen i första hand om besluten rör ämnesområden
som i Sverige regleras genom lag eller förordning, i andra hand om
besluten är av väsentlig betydelse och av längre varaktighet eller av stort
allmänt intresse. Däremot anser utredningen att förvaltningsavtal eller av
mellanstatliga organisationer meddelade rekommendationer i pricip inte behöver
publiceras i SÖ. Enligt utredningen behöver inte kravet på publicering
av internationella överenskommelser innebära att överenskommelsen alltid
återges i sin helhet. Är det allmänna intresset av överenskommelsen litet,

KU 1975:12

t. ex. om den uteslutande rör viss myndighet eller en begränsad krets av
personer eller är av utpräglat teknisk karaktär, räcker det enligt utredningen
att man liksom hittills tar in en notis med kortfattad uppgift om förpiktelsens
existens och innehåll.

Utredningen föreslår att multilaterala överenskommelser i princip skall
publiceras på franska och engelska jämte eventuellt förekommande svensk
text och bilaterala överenskommelser på svenska och det andra landets språk.

Av SÖ framgår f. n. inte om en överenskommelse varit föremål för riksdagsbehandling.
Utredningen anser att detta alltid bör gramgå av publikationen.
Önskemål härom kan enligt utredningen tillgodoses genom att
i en not till överenskommelsen hänvisa till proposition, utskottsbetänkande,
kammarprotokoll. Vidare bör det enligt utredningen framgå av SÖ om en
överenskommelse föranlett nationell författningsbestämmelse.

Utredningen föreslår vissa åtgärder i syfte att förkorta utgivningstiden
för SÖ som den anser vara otillfredsställande lång, Utredningen pekar bl. a.
på en omständighet som varit ägnad att fördröja utgivningen - översättning
av de internationella texterna till svenska och korrekturläsningen. Som framgår
av redogörelsen ovan anser utredningen det inte nödvändigt att multilaterala
överenskommelser publiceras med svensk översättning. 1 princip
bör enligt utredningen publicering ske så snart Sverige fullgjort vad som
krävs för att bli bundet av en överenskommelse, antingen bundenheten
inträder genom undertecknandet eller genom deposition av ratifikationsinstrument
eller anslutningsinstrument.

Frågan om införlivande av konventionsbestämmelser i svensk rätt

Någon allmän folkrättslig regel för hur avtalsslutande stater skall gå till
väga för att uppfylla sina konventionsförpliktelser finns inte. Parterna kan
givetvis i den ifrågavarande överenskommelsen enas om hur åtagandena
skall förverkligas, t. ex. om detta skall ske genom intern lagstiftning. Vanligast
är dock att överenskommelsen inte innehåller några bestämmelser
i detta hänseende och att parterna således har handlingsfrihet i fråga om
sättet att fullgöra åtagna förpliktelser. I vissa länder blir internationella överenskommelser
eller beslut på grund av föreskrift i grundlag eller enligt i
landet allmänt erkända rättsgrundsatser del av den interna rätten så snart
landet har publicerat överenskommelsen eller blivit bundet av beslutet. Det
kan nämnas att EEC-fördraget innehåller regler av innehåll att med stöd
av fördraget utfärdade förordningar blir omedelbart tillämpliga i medlemsstaterna
även om de strider mot inhemsk lagstiftning. Sverige - liksom
för övrigt de andra nordiska länderna - tillämpar ett annat system som
utgår ifrån att det vid sidan av den statsrättsliga akt, varigenom landet
blir folkrättsligt bundet av en överenskommelse eller ett beslut, fordras interna
föreskrifter för att göra de internationella bestämmelserna nationellt
tillämpliga.

KU 1975:12

För de fall att konventionsbestämmelser strider mot intern lagstiftning
eller saknar motsvarighet i denna måste de införlivas genom lagstiftningsåtgärder.
Vid införlivande skiljer man mellan två metoder, den ena som
innebär att överenskommelsens innehåll omarbetas till svensk författningstext,
den s. k. transformationsmetoden, och den andra, som innebär att
konventionstexten i lag eller annan författning direkt förklaras gällande i
landet, den s. k. inkorporationsmetoden.

I svensk praxis är transformationsmetoden den vanligast förekommande.
Inkorporationsmetoden används i första hand beträffande dubbelbeskattningsavtal
och överenskommelser om sociala förmåner.

Skulle införlivande i någon form underlåtas, kan viss diskrepans uppstå
mellan inhemsk författning och traktat. Ett exempel härpå redovisas i JO:s
ämbetsberättelse 1972 s. 496, där JO påtalar viss bristande överensstämmelse
mellan 23$ utlämningslagen (1957:668) och artikel 16 i 1957 års utlämningskonvention,
som ratificerades av Sverige 1958. Konventionens regler
innebären gräns föranhållningstid som saknar motsvarighet i lagen. I prop.
1975:35 framläggs förslag till ändringar i utlämningslagen, bl. a. avsedda
att anpassa 23 $ till artikel 16 i nyssnämnda konvention. Ett annat allmänt
känt fall är Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (ratificerad av Sverige 1952),
där vissa internrättsliga regler främst av processuell natur bedömts inte fullständigt
överensstämma med konventionens bestämmelser. I detta sammanhang
kan nämnas riksdagens skrivelse den 27 april 1956 med anledning
av motion om utredning i vad mån svensk rätt strider mot de förpliktelser
som Sverige åtagit sig enligt nämnda konvention. 1 regeringens skrivelse
1975:3 anförs beträffande denna riksdagsskrivelse, att ärendet är beroende
på prövning och att i första hand avvaktas resultat av det pågående arbetet
på en eventuell förstärkning av grundlagsskyddet för medborgerliga fri- och
rättigheter (1973 års fri- och rättighetsutredning, Ju 1973:19).

Utredningen om författningspublicering m. m. behandlar i sitt betänkande
ingående frågan om val av införlivandemetod. Enligt utredningen är. det
inte möjligt att använda sig endast av endera av de båda metoderna. Utredningen
föreslår därför att lagstiftaren även i fortsättningen skall välja
den införlivandemetod som är mest ändamålsenlig.

Utredningens förslag rörande införlivandemetod syftar inte till lagstiftning.
Betänkandet har varit föremål för remissbehandling. Frågan om förslaget
i någon form kommer att underställas riksdagen är ännu inte prövad
inom justitiedepartementet.

Internationella överenskommelser 1972 och 1973

Av förteckningarna, redovisade i bilagorna 1 och 2, framgår vilka internationella
överenskommelser som underställts riksdagen under 1972 och

KU 1975:12

1973. De under samma år ingångna överenskommelserna redovisas i förteckningarna
i underbilagorna 3 och 4. Samtliga förteckningar är hämtade
ur den av utrikesdepartementet årligen utgivna publikationen Utrikesfrågor.

1972 underställdes tolv internationella överenskommelser riksdagen. Det
totala antalet under året ingångna överenskommelser uppgick enligt förteckningen,
bil. 3, till 106.

Samtliga de överenskommelser som ifrågavarande år underställts riksdagen
synes ha varit hänförliga till riksdagens lagstiftningsområde och således
enligt ij 12 1809 års regeringsform underkastade obligatorisk underställning.

1973 blev enligt förteckningen, bil. 2, 26 internationella överenskommelser
underställda riksdagen för godkännande. Det totala antalet överenskommelser
enligt förteckningen, bil. 4, var detta år 137. Av de underställda
har flertalet antingen varit obligatoriska enligt S 12 1809 års RF eller avsett
dubbelbeskattningsavtal. Tre överenskommelser synes hänförliga till sådana
som på grund av att de rör frågor av större vikt bör behandlas av riksdagen,
nämligen dels överenskommelserna med Danmark den 8 juni 1973 om
fasta förbindelser över Öresund samt om fiygtrafikledningstjänst m. m. med
anledning av tillkomsten av en dansk flygplats på Saltholm jämte protokoll,
dels det internationella kakaoavtalet den 15 november 1973.

Utrikesnämndens formalprotokoll 1972-1974 visar att vid ett tillfälle -1972 - information lämnats i nämnden om ingåendet av en internationell
överenskommelse.

Av de under båda de ifrågavarande åren ingångna överenskommelserna
har varje år omkring ett fyrtiotal avsett utvecklingssamarbete. Som regel
har dessa avtal inte underställts riksdagen. Denna fråga behandlas närmare
i bil. 4.

En genomgång av internationella överenskommelser åren 1972-1973 visar
att handelsavtal endast undantagsvis underställts riksdagen. Under nämnda
tid har såvitt kunnat utrönas följande handelsavtal underställts riksdagen
för godkännande, nämligen Sveriges avtal den 24 juli 1972 med den europeiska
gemenskapen och med den europeiska kol- och stålunionen samt
det internationella kakaoavtalet den 15 november 1972. Förutom ministeriella
noter rörande handeln och protokoll rörande förlängning av gällande
handelsavtal ingicks under 1972 och 1973 långtidsöverenskommelser rörande
handeln med Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien och Ungern. Dessutom
slöt Sverige handelsavtal med Albanien samt ratificerade 1973 års
internationella sockeravtal.

Underbilagor

1. Internationella överenskommelser som underställts riksdagen 1972

2. D:o 1973

3. Under år 1972 ingångna överenskommelser

4. D:o 1973

KU 1975:12

Ur Utrikesdepartementets publikationer

Utrikesfrågor 1:C:22 1972 s. 313-315

Underbilaga 1

Riksdagsbehandlade traktater

Prop. Mot.

Utskott Skr. Protokoll

Traktater

1. RD godkänner avtal av den 9 november 1972 142
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge

om handräckning i skatteärenden.

2. RD antager lag om internationellt samarbete rör. 98
verkställighet av brottmålsdom samt godkänner att
Sverige med visst förbehåll tillträder den europeiska
konventionen om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar av den 28 maj 1970.

3. RD godkänner en av Sverige undertecknad kon- 136
vention rör. skydd för framställare av fonogram mot
olovlig kopiering av deras fonogram, 29 oktober
1971.

4. RD godkänner den av Förenta nationernas ge- 112
neralförsamling den 20 december 1971 beslutade
ändring av FN-stadgans art. 61 rör. antalet medlemmar
i ECOSOC.

5. RD godkänner Sveriges avtal av den 22 juli 1972 135
med den europeiska ekonomiska gemenskapen och
med den europeiska kol- och stålgemenskapen.

6. RD godkänner överenskommelsen av den 29 sep- 123
tember 1972 mellan Sverige och Finland om avgränsning
av kontineltalsockeln i Bottenviken, Bottenhavet,
Ålandshav och nordligaste delen av Östersjön.

7. RD giver i skrivelse till Kungl. Maj:t till känna 10
vad utskottet anfört i anledning av vissa beslut av
internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1971 vid dess femtiosjätte sammanträde
fattade beslut, nämligen konvention (nr 135) om arbetstagarrepresentanters
skydd inom företaget och
åtgärder för att underlätta deras verksamhet, konvention
(nr 136) om skydd mot förgiftningsrisker
härrörande från bensen.

8. RD godkänner Sveriges fortsatta deltagande i
ESRO:s program t. o. m. 1974 och det den 9 december
1971 undertecknade avtalet rör. utveckling
av en satellit för flygtrafikkontroll, och protokollet
mellan Sverige och ESRO ang. upphörande av organisationens
verksamhet vid raketfaltet i Kiruna
av den 12 och 13 januari 1972, samt avtalet mellan
ESRO, Sverige och andra medlemsstater i organisationen
ang. ett specialprojekt för uppsändande av
sondraketer av den 20 december 1971.

1706

1908

1909

1910

1911

1480

1481

SkU 63 297 132:26

(6 dec.)

JuU 16 233 92:215

(29 maj)
JuU 26 126:68d

(29 nov.)

LU 26 338 141:159

(10 dec.)

UU 15 281 122:202

(22 nov.)

UU 20 311 139:107d

(12 dec.)

UU 21 324 139:149

(12 dec.)

SoU 6 10 61:171d

(19 apr.)

1575

UbU 27 216 88:198d

NU 37 217 (25 maj)

KU 1975:12

Riksdagsbehandlade traktater Prop. Mot. Utskott Skr. Protokoll

9. RD godkänner en den 9 februari 1972 underteck- 16 1485 JoU 5 85 56:88d

nåd konvention mellan Sverige och Norge om ren- 1486 (12 apr.)

betning samt ett samma dag undertecknat protokoll

om uppförande och underhåll av spärrstängsel för
renar.

10. RD godkänner de ändringar, som åren 1969 och 38 1673 JoU 36 234 92:215

1971 gjorts i 1954 års oljeskyddskonvention. 1674 (29 maj)

1675

11. RD godkänner en den 15 februari 1972 under- 71 _ j0U 37 235 92:215

tecknad konvention om förhindrande av havsför- (29 maj)

oreningar genom dumpning från fartyg och luftfartyg 12.

RD godkänner konventionen av den 29 novem- 106 - JoU 62 272 121:163

ber 1969 om ingripande på det fria havet vid olyckor (22 nov.)

som är ägnade att leda till förorening genom olja,

den s. k. ingreppskonventionen.

KU 1975:12

Ur utrikesdepartementets publikationer

Urrikcsfrågor 1:C:22 1973 s. 262-264

Underbilaga 2

Riksdagsbehandlade traktater

Prop. Mot.

Utskott Skr. Protokoll

Traktater

1. RD godkänner avtal av den 18 december 1972 117
mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Sverige

om ömsesidigt bistånd i tullfrågor.

2. RD godkänner ytterligare tilläggsprotokoll mellan 164
Sverige och Storbritannien och Nordirland rör. ändring
i det i London den 28 juli 1960 undertecknade
avtalet för undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter,
i dess ändrade lydelse enl. det protokoll
som undertecknats i London den 25 mars 1966

och det tilläggsprotokoll som undertecknats i London
den 27 juni 1968.

3.RD godkänner tilläggsavtal till avtalet av den 27 176
oktober 1953 mellan Sverige och Danmark för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande skatter å
kvarlåtenskap.

4. RD godkänner avtal av den 28 juni 1973 mellan 183
Sverige och Kenya för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och förmögenhet.

5. RD godkänner avtal av den 27 juni 1973 mellan 179
Sverige och Finland för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och förmögenhet.

6. RD godkänner avtal av den 16 november 1973 201
mellan Sverige och Danmark för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och
förmögenhet.

7. RD godkänner en i Montreal den 23 september 92
1971 dagtecknad konvention för bekämpande av
brott mot den civila luftfartens säkerhet.

8. RD godkänner ett i Stockholm den 20 mars 1973 89
undertecknat fördrag mellan Sverige och Australien

om utlämning.

9. RD godkänner 1963 års Wienkonvention om' 172
konsulära förbindelser och därtill hörande protokoll,
daterade den 24 april 1963.

10. RD godkänner Bernkonventionen för skydd av 15
litterära och konstnärliga verk, reviderad i Paris den

24 juli 1971, och Världskonventionen om upphovsrätt,
reviderad i Paris den 24 juli 1971, jämte två
tilläggsprotokoll.

SkU 36 194 87:172

(15 maj)

SkU 63 315 141:84

(28 nov.)

1855

1667

1680

SkU 64 316 141:84

(28 nov.)

SkU 72 360 152:117

(11 dec.)

SkU 73 361 152:117

(11 dec.)

SkU 74 392 160:202

(15 dec.)

JuU 21 222 95:177

(22 maj)

JuU 23 224 95:177

(22 maj)

JuU 43 399 160:228

(15 dec.)

LU 15 177 83:132d

(9 maj)

KU 1975:12

Riksdagsbehandlade traktater	Prop.	Mot.	Utskott	Skr.	Protokoll
11 .RD godkänner de, den 27 maj 1967 i Bryssel an-tagna, internationella konventionerna om sjöpant-rätt och fartygshypotek och om inskrivning av rätt till fartyg under byggnad, den förstnämnda konven-tionen dock med förbehåll som avses i dess artikel 14.	42		LU 22	272	119:30 (24 okt.)
12. RD godkänner ett den 23 februari 1968 daterat protokoll innebärande ändring av internationella konventionen rör. fastställande av vissa gemensam-ma bestämmelser i fråga om konossement, under-tecknad den 25 augusti 1924 i Bryssel.	137		LU 35	363	152:117 (11 dec.)
13. RD godkänner överenskommelse av den 20 no-vember 1973 om ändring av den nordiska konven-tionen den 6 februari 1931 innehållande internatio-nellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap.	151		LU 37	322	141:100 (28 nov.)
14. RD godkänner den i Bryssel den 29 november	140	2054	LU 40	398	160:228
1969 avslutade konventionen om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja samt den i Bryssel den 18 december 1971 avslutade konven-tionen om upprättande av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja.		2055	JuU 43	399	(15 dec.)
15. RD godkänner Haagkonventionen av den 1 juni 1970 om erkännande av äktenskapskillnader och hemskillnader.	158	2101	LU 42	364	152:117 (11 dec.)
16. RD godkänner 1961 års Haagkonvention,avden 5 oktober, om lagkonflikter i fråga om testamen-tariska förordnanden.	175		LU 43	400	160:228 (15 dec.)
17. RD godkänner överenskommelse om upprättan-de av Afrikanska utvecklingsfonden, 29 november 1972.	1 bil. litt. C s. 24	5 -	UU 3 s. 61	139	72:9d (25 apr.)
	24	-	UU 8	201	89:134 (16 maj)
18. RD godkänner överenskommelsen den 12 april 1973 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om Nordiska ministerrådets sekretariat i Oslo.	122	1980	UU 14	246	100:108d (25 maj)
19. RD godkänner tilläggsprotokoll av den 15 maj 1973 om Nordiska rådets presidiesekretariat och dess rättsliga ställning.		—	UU 14	246	100:108d (25 maj)
20. RD godkänner akt ang. ändring i internationella arbetsorganisationens stadga av den 22 juni 1972.	5	-	SoU 1	100	57:173 (29 mars)
21. RD godkänner europeisk överenskommelse av den 1 juli 1970 om arbetsförhållanden för fordons-besättningar vid internationella vägtransporter (AETR).	8 s. 25	1578	TU 5	69	43:187d (14 mars)
22. RD godkänner den europeiska överenskommel-sen om internationell transport av farligt gods på väg (ADR) och därtill hörande signaturprotokoll av den 30 september 1957.	143	2058 2059 2060	TU 24	334	145:48d (4 dec.)

KU 1975:12

Riksdagsbehandlade traktater Prop. Mot. Utskott Skr. Protokoll

23. RD godkänner två överenskommelser med Dan- 146 2012 TU 25 381 156:20d

mark av den 8 juni 1973, nämligen om fasta för- 2018 (13 dec.)

bindelser över Öresund samt om flygtrafiklednings- 2071

tjänst m. m. med anledning av tillkomsten av en 2072

dansk flygplats på Saltholm jämte protokoll. 2076

2077

2081

2082

2083

2084

24. RD godkänner konventionen om förhindrande lil 334 JoU 27 234 97:192d

av havsföroreningar till följd av dumpning av avfall, 784 (23 maj)

den 29 december 1972. 794

805

1384

1971

25. RD godkänner internationella kakaoavtalet av- 36 - NU 30 107 62:16

den 15 november 1972. (5 apr.)

26. RD godkänner överenskommelsen av den 20 fe- 79 - NU 35 138 69:162

bruari 1973 mellan Danmark, Finland, Island, Nor- (12 apr.)

ge och Sverige om en nordisk fond för teknologi

och industriell utveckling.

27. RD godkänner överenskommelse, den 2 april 116 - InU 20 205 89:158

1973, mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och (16 maj)

Norge om tillägg till överenskommelsen den 12 juli

1957 mellan samma stater om upphävande av
passkontrollen vid de internordiska gränserna.

KU 1975:12

Underbil. 3

Ur Utrikesdepartementets publikationer
Utrikesfrågor 1:C:22 1972 s. 299-306

Överenskommelser med främmande makter m. m.

(Texterna till här uppräknade överenskommelser inflyter i publikationen ”Sveriges
överenskommelser med främmande makter” )

* Den 1 januari 1972 trädde i kraft ändringar av bilagan till konventionen
den 15 december 1950 rörande nomenklatur för klassificering av varor i tulltarifferna.

Den 5 januari 1972 undertecknades i Washington en överenskommelse
med Kenya och Internationella utvecklingsfonden (IDA) om utvecklingskredit
(fjärde landsvägsprojektet).

* Den 12 och 13 januari 1972 undertecknades i Neuilly-sur-Seine och Stockholm
ett protokoll med Organisationen för europeisk rymdforskning (ESRO)
angående upphörande av organisationens verksamhet i Kiruna.

* Den 19 januari 1972 växlades i Stockholm ministeriella noter med Storbritannien
rörande tillämpning i vissa kolonier av avtalet den 28 juli 1960
för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

* Den 21 januari 1972 undertecknades i Stockholm ett protokoll om ändring
av överenskommelsen den 20 december 1962 rörande skydd för beståndet
av lax i Östersjön. Kungl. Maj :t beslöt den 11 februari att ratificera protokollet.
Ratifikationsinstrumentet deponerades i Stockholm samma dag.

* Den 20 december 1971 och 26 januari 1972 växlades i Stockholm ministeriella
noter med Tjeckoslovakien rörande ikraftträdandet av överenskommelsen
den 13 oktober 1971 om vetenskapligt och tekniskt samarbete.

* Den 28 januari 1972 deponerades i New York ratifikationsinstrumentet
till konventionen den 10 juni 1958 rörande erkännande och verkställighet
av utländska skiljedomar.

* Den 28 januari 1972 beslöt Kungl. Maj:t ratificera ILO-konventionerna

133 om besättningens bostäder ombord på fartyg (tilläggsbestämmelser) och

134 om förebyggande av yrkesskador för sjöfolk, båda av den 30 oktober
1970. Ratifikationsinstrumenten deponerades i Genéve den 17 februari.

* Den 23 december 1971 och 28 januari 1972 växlades i Singapore ministeriella
noter med Singapore rörande ändrad bilaga till luftfartsöverenskommelsen
den 20 december 1966.

Den 14 januari och 9 februari 1972 växlades i Genéve ministeriella noter
med International Trade C entre (UNCTAD/GATT) rörande exportfrämjande
åtgärder för Ceylon.

* Den 9 februari 1972 undertecknades i Oslo en konvention med Norge

* Ingår i 1973 års SÖ

KU 1975:12

om renbetning. Kungl. Maj:t beslöt den 28 april att ratificera konventionen.
Ratifikationsinstrumenten utväxlades i Stockholm den 28 april.

* Den 9 februari 1972 undertecknades i Oslo ett protokoll med Norge om
uppförande och underhåll av ett spärrstängsel för renar. Kungl. Majit beslöt
den 28 april att ratificera protokollet. Ratifikationsinstrumenten utväxlades
i Stockholm den 28 april.

Den 10 februari 1972 undertecknades i Gaborone en överenskommelse
med Botswana om utvecklingssamarbete (Madibaskolan i Mahalapyc).

Den 12 februari 1972 undertecknades i Dar es Salaam ett proceduravtal
med Tanzania för utvecklingssamarbete.

Den 12 februari 1972 växlades i Dar es Salaam ministeriella noter med
Tanzania rörande ett svenskt bidrag för framställning av läroböcker för skolor
i Tanzania.

Den 12 februari 1972 växlades i Dar es Salaam ministeriella noter med
Tanzania angående bistånd till Tanzanias skogsbruk.

* Den 15 februari 1972 undertecknades i Oslo en konvention om förhindrande
av havsföroreningar genom dumpning från fartyg och luftfartyg. Kungl.
Maj:t beslöt den 16 juni att ratificera konventionen. Ratifikationsinstrumentet
deponerades i Oslo den 13 september.

Den 15 februari 1972 undertecknades i Dares Salaam en överenskommelse
med Tanzania om utvecklingssamarbete (regional utvecklingsfond).

Den 15 februari 1972 växlades i Dar es Salaam ministeriella noter med
Tanzania angående gåvobistånd till vuxenutbildningsprogrammet.

Den 17 februari 1972 undertecknades för Sveriges vidkommande åttonde
protokollet av den 9 november 1971 rörande förlängning av Tunisiens provisoriska
anslutning till allmänna tull- och handelsavtal.

* Den 18 februari 1972 utväxlades i Oslo ratifikationsinstrumenten till avtalet
med Norge den 1 november 1971 för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och förmögenhet.

* Den 28 februari 1972 undertecknades i Stockholm en överenskommelse
med Danmark och Norge om krigsriksgaranti till Scandinavian A irlines System.
Överenskommelsen trädde ur kraft den 10 juni.

* Den 29 februari 1972 undertecknades i Moskva ett protokoll med Sovjetunionen
om samtidigt överlämnade av tomter och färdigställda beskickningsanläggningar
för Sverige i Moskva och för De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union i Stockholm.

Den 1 mars 1972 undertecknades i Wien en överenskommelse med Internationella
atomenergiorganet (IAEA) och Amerikas Förenta Stater rörande
viss kontroll på kärnenergiområdet.

* Den 2 mars 1972 undertecknades i Sofia ett årsprotokoll med Bulgarien
beträffande Handeln under år 1972.

* Den 29 februari och 3 mars 1972 växlades i Bangkok ministeriella noter
med Thailand rörande förlängning av vänskaps-, handels- och sjöfartsavtalet
av den 5 november 1937.

* Ingår i 1973 års SÖ

KU 1975:12

Den 14 mars 1972 undertecknades i Nairobi en överenskommelse med
Kenya om samarbete för landsbygdens utveckling.

Den 15 mars 1972 undertecknades i Washington en överenskommelse
med Amerika Förenta Stater om samarbete rörande Experimental Safety
Vehicles Program (ESV-programmet).

* Den 17 mars 1972 undertecknades i Warszawa ett tilläggsprotokoll 1972
med Polen till långtidsprotokollet av den 16 september 1968 rörande varuutbytet.

Den 20 mars 1972 växlades i Nairobi ministeriella noter med Kenya med
vissa ändringar av överenskommelsen den 20 januari 1970 om utvecklingskredit
(projekt om landsbygdens vattenförsörjning).

Den 20 mars 1972 undertecknades i Nairobi en överenskommelse mellan
Danmark, Finland, Norge och Sverige å ena sidan samt Kenya rörande
bistånd på kooperationens område.

Den 20 mars 1972 undertecknades i Nairobi en överenskommelse med
Kenya om utvecklingskredit (andra programmet för landsbygdens vattenförsörjning).

* Den 23 mars 1972 undertecknades för Sveriges vidkommande europeiska
konventionen i Strasbourg den 30 november 1964 om straff för vagtrafikbrott.
Kungl. Majit beslöt den 25 februari att ratificera konventionen. Ratifikationsinstrumentet
deponerades i Strasbourg den 28 april varvid deklarationer
avgavs.

* Den 24 mars 1972 beslöt Kungl. Maj:t ratificera fördraget av den 11 februari
1971 om förbud mot placering av kärnvapen och andra massförstörelsevapen
pä havsbotten samt i dennas underlag. Ratifikationsinstrumentet deponerades
i London, Moskva och Washington den 28 april.

* Den 25 mars 1972 undertecknades i New York ett protokoll med ändring
av konventionen den 30 mars 1961 ersättande äldre konventioner rörande
narkotika. Kungl. Majit beslöt den 17 november att ratificera konventionen.
Ratifikationsinstrumentet deponerades i New York den 5 december.

Den 29 mars 1972 växlades i Rom ministeriella noter med FN:s livsmedelsoch
jordbruksorganisation rörande förlängning av överenskommelserna den
25 april 1968 och den 21 januari 1971 rörande ett jordbruksprojekt i Afghanistan.

Den 17 och 30 mars 1972 växlades i Paris ministeriella noter med FN:s
organisation för utbildning, vetenskap och kultur rörande utbyggnad av sekundärsko/a
i Swaziland.

Den 20 mars och 17 april beslöt Kungl. Majit om Sveriges anslutning
till internationella överenskommelsen i Paris den lOjuli 1967 om proceduren
för fastställande av tariffer för regelbunden luftfart. Anslutningsinstrumentet
deponerades i Montreal den 7 juni
Den 8 april 1972 undertecknades i Dar es Salaam en överenskommelse
mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge å ena sidan samt Tanzania
om ett forsknings- och utbildningsprojekt inom jordbrukets område.

* Ingår i 1973 års SÖ

KU 1975:12

Den 28 mars och 13 april 1972 växlades i Genéve ministeriella noter
med Internationella arbetsorganisationen om svenskt bistånd för upprättande
av ett institut för utvecklingsarbete och rådgivning avseende kooperativ företagsledning
i Ceylon.

Den 14 april 1972 växlades i New York ministeriella noter med FN:s
barnfond (UNICEF) rörande svenskt bidrag till projekt för barnmatstillverkning
i Tunisien.

* Den 18 april 1972 trädde ikraft ändring av bilaga I och II till koventionen
rörande varors tullvärde av den 15 december 1950.

Den 20 april 1972 undertecknades i Dacca en överenskommelse med
Bangladesh om utvecklingssamarbete.

Den 27 april 1972 undertecknades i Washington en överenskommelse
med Botswana och Internationella utvecklingsfonden (IDA) om utvecklingskredit
(andra vägprojektet).

Den 29 april 1972 växlades i Tunis ministeriella noter med Tunisien rörande
ändring av tilläggsöverenskommelsen den 2 september 1969 rörande fiskeskolan
i Kélibia.

* Den 9 maj 1972 undertecknades i Genéve en överenskommelse med
Förenta Nationerna rörande arrangemangen för Förenta Nationernas Konferens
om den mänskliga miljön.

Den 15 maj 1972 undertecknades i Strasbourg med förbehåll för ratifikation
en europeisk konvention om övertagande av lag/oring i brottmål.

Den 16 maj 1972 undertecknades i Basel med förbehåll för ratifikation
en europeisk konvention om beräkning av tidsfrister.

Den 16 maj 1972 undertecknades i Kampala en överenskommelse med
Östafrikanska utvecklingsbanken om utvecklingskredit.

Den 17 maj 1972 undertecknades i New Delhi en överenskommelse med
Indien rörande pappersgåva.

* Den 26 maj 1972 beslöt Kungl. Maj:t ratificera avtalet den 20 december
1972 mellan Organisationen för europeisk rymdforskning, Sverige och andra
medlemsstater i organisationen angående ett specialprojekt för uppsändande
av sondraketer. Ratifikationsinstrumentet deponerades i Paris den 28 juni.

Den 29 maj 1972 undertecknades i Stockholm en överenskommelse med
Cuba om utvecklingsbistånd.

Den 30 maj 1972 undertecknades i Gaborone en överenskommelse med
Botswana om utvecklingssamarbete.

* Den 2 juni 1972 beslöt Kungl. Majit godkänna av IMCOis generalförsamling
den 21 oktober 1969 och den 12-15 oktober 1971 beslutade ändringar
av internationella konventionen den 12 maj 1954 till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja. En notifikation härom avlämnades till
IMCOis generalsekreterare den 26 oktober.

Den 31 maj och 2 juni 1972 växlades i New Delhi ministeriella noter
med Bangladesh rörande interimsfinansiering av IDA-projektet.

* Ingår i 1973 års SÖ

6 Riksdagen 1975. 4 sami Nr 12

KU 1975:12

Den 14 juni 1972 undertecknades i Washington en överenskommelse
med Indien och Internationella utvecklingsfonden (IDA) om samfinansiering
av ett familjeplaneringsprojekt.

* Den 15 juni 1972 växlades i Genéve ministeriella noter med International
Trade Centre (UNCTAD/GATT) rörande ändring av artikel IV i överenskommelsen
den 27 juni 1969 rörande tekniskt samarbete.

Den 16 juni 1972 undertecknades i Bryssel en överenskommelse om
genomförande av ett europeiskt telekommunikationsprojekt över temat ”acreal
network with phase control”.

* Den 16 juni 1972 utväxlades i Oslo ratifikationsinstrumenten till protokollet
med Norge den 13 december 1971 om uppförande och underhåll
av ett renstängsel utmed vissa delar av riksgränsen (Jämtlands län och NordTröndelag
och Sör-Tröndelag fylker).

Den 21 juni 1972 undertecknades i Stockholm en överenskommelse med
Tunisien rörande ett dräneringsprojket i Kélibia.

Den 22 juni 1972 undertecknades i Dar es Salaam ett garantiavtal med
Tanzania.

Den 22 juni 1972 växlades i Dar es Salaam ministeriella noter med Tanzania
rörande gåvobistånd till en korrespondensinstitution i Dar-es-Salaam.

Den 26 juni 1972 undertecknades i Tunis en överenskommelse med Tunisien
rörande svenskt bistånd till det tunisiska husbyggnadsprogrammet för
nödställda i Sousse-distriktet.

Den 29 juni 1972 undertecknades i Nairobi en garantiöverenskommelse
(projket om industrifinansiering) med Kenya.

* Den 30 juni beslöt Kungl. Maj:t ratificera ILO-konventionen 135 av den
23 juni 1971 om arbetstagarrepresentanters skydd inom företaget och åtgärder
för att underlätta deras verksamhet. Ratifikationsinstrumentet deponerade
i Genéve den 11 augusti.

Den 30 juni 1972 undertecknades i Washington en överenskommelse
med Botswana och Internationella utvecklingsfonden (IDA) om samfinansiering
åv ett boskapsprojekt.

Den 11 juli 1972 undertecknades i Lusaka en överenskommelse med
Zambia om utvecklingssamarbete (telekommunikationsprojekt).

* Den 5 juni och 12 juli 1972 växlades i Genéve ministeriella noter med
Förenta Nationerna rörande ett symposium om långtidsaspekter på elförsörjningen.

Den 12 juli 1972 framlades för undertecknande i Neuilly-sur Seine ett
avtal mellan Organisationen för europeisk rymdforskning, Sverige och andra
medlemsstater i organisationen rörande ett meteorologiskt satellitprojekt. Avtalet
undertecknades för Sverige den 29 september med förbehåll för ratifikation.

Den 17 juli 1972 undertecknades i Entebbe ett garantiavtal med Uganda.

* Den 2 juni och 21 juli 1972 växlades i Suva och Stockhom ministeriella
noter med Fiji rörande fortsatt giltighet mellan de båda länderna av avtalet

* Ingår i 1973 års SÖ

KU 1975:12

med Storbritannien den 30 mars 1949 för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter.

Den 22 juli 1972 undertecknades i Bryssel ett avtal med Europeiska ekonomiska
gemenskapen (EEC). Kungl. Maj:t beslöt den 15 december att
ratificera avtalet. Det trädde i kraft den 1 januari 1973 efter utväxling av
notifikationer den 22 december 1972.

Den 22 juli 1972 undertecknades i Bryssel ett avtal med Europeiska koloch
stålgemenskapens medlemsstater och Europeiska kol- och stålgemenskapen.
Kungl. Majit beslöt den 15 december att ratificera avtalet.

Den 24 juli 1972 växlades i DaresSalaam ministeriella noter med Tanzania
angående yrkesutbildning i Kidatu.

Den 28 och 31 juli 1972 växlades i Islamabad ministeriella noter med
Pakistan rörande skuldkonsolidering.

* Den 16 juli och 7 augusti 1972 växlades i Kairo ministeriella noter rörande
ikraftträdande av överenskommelsen den 10 november 1971 med Egypten
om ersättning för svenska intressen.

Den 1 september 1972 undertecknades i Addis Abeba en överenskommelse
med Etiopien rörande samarbete på hälsovårdens område i provinserna
Wollega, Illubabor och Arussi.

Den 8 september 1972 beslöt Kungl. Majit ratificera överenskommelsen
i Neuilly-sur-Seine den 9 december 1971 mellan vissa medlemsstater i Europeiska
organisationen för rymdforskning samt ESRO om utveckling av
en satellit för flygtrafikkontroll.

Den 22 september 1972 undertecknades i Gaborone en överenskommelse
med Botswana om bidrag till botswanska biblioteksväsendet.

Den 22 september 1972 undertecknades i Santiago en överenskommelse
med Chile om utvecklingskredit.

Den 29 september 1972 undertecknades i Stockholm en överenskommelse
med Finland om avgränsning av kontinentalsockeln i Bottenviken, Bottenhavet,
Ålands hav och nordligaste delen av Östersjön. Kungl. Majit beslöt
den 28 december att ratificera överenskommelsen.

* Den 4 oktober 1972 undertecknades i Genéve en överenskommelse med
Höge flyktingkommissarien om tillhandahållande av biträdande experter.

Den 20 oktober 1972 undertecknades i London med förbehåll för ratifikation
1972 års internationella sjövägsregler.

* Den 25 oktober 1972 undertecknades i Stockholm en långtidsöverenskommelse
med Polen om handeln.

* Den 26 oktober 1972 undertecknades i Genéve en överenskommelse med
Meteorologiska världsorganisationen rörande svenska biträdande experter.

* Den 6 november 1972 undertecknades i Stockholm en överenskommelse
med Danmark, Finland, Island och Norge om samarbete på transport- och
kommunikationsområdet. Kungl. Majit beslöt den 15 december att ratificera
överenskommelsen. Ratifikationsinstrumentet deponerades i Stockholm
samma dag.

* Ingår i 1973 års SÖ

KU 1975:12

Den 6 november 1972 undertecknades i Washington en överenskommelse
med Bangladesh och Internationella utvecklingsfonden (IDA) om utvecklingskredit
(rörbrunsprojekt).

* Den 9 november 1972 undertecknades i Stockholm en överenskommelse
med Danmark, Finland och Norge om ändring av avtalet den 26 juni 1962
om nordisk hälsovdrdshögskola.

* Den 9 november 1972 undertecknades i Stockholm ett avtal med Danmark,
Finland, Island och Norge om handräckning i skatteärenden. En notifikation
om godkännande avlämnades i Stockholm den 7 december.

Den 9 december 1972 undertecknades i Dar es Salaam överenskommelser
med Tanzania om utvecklingssamarbete (Tanzania Investment Bank samt
Tanzania Rural Development Bank).

Den 9 december 1972 undertecknades i Dar es Salaam en överenskommelse
med Tanzania om utvecklingskredit (importstöd).

Den 11 november 1972 undertecknades i New Delhi ett samarbetsavtal
och ett proceduravtal med Indien.

Den 11 november 1972 växlades i New Delhi ministeriella noter med
Indien rörande upprättande av en blandad kommission för ekonomiskt, industriellt,
tekniskt och vetenskapligt samarbete.

Den 15 november 1972 undertecknades i Wien med förbehåll för ratifikation
en konvention för kontroll och märkning av ädelmetallarbeten.

* Den 17 november 1972 beslöt Kungl. Maj:t ratificera konventionen den
21 februari 1971 rörande så kallade psykotropa medel. Ratifikationsinstrumentet
deponerades i New York den 4 december.

* Den 22 november 1972 undertecknades i Stockholm ett protokoll med
Rumänien rörande varuutbytet.

* Den 27 november 1972 växlades i Dar es Salaam ministeriella noter mellan
Sverige, Danmark, Finland och Norge å ena sidan samt Tanzania rörande
ett nordiskt gåvobistånd till Kibaha Education Centre för utbyggnad av ett
mjölkproduktions- och fjäderfäprojekt.

* Den 30 november 1972 uppsade Sverige med en ministeriell note till
Pakistan överenskommelsen den 30 juni 1970 om utvecklingskredit (rörbrunnar).

* Den 8 december 1972 beslöt Kungl. Maj:t ratificera ändring av artikel
61 i Förenta Nationernas stadga. (Resolution 2847 (XXVI) av den 20 december

1971.) Ratifikationsinstrumentet deponerade i New York den 22 december.

* Den 8 december 1972 avlämnade Sverige i Stockholm en ministeriell
note till Jugoslavien rörande urkraftträdande tills vidare för Sveriges vidkommande
av överenskommelsen den 6 maj 1964 rörande avskaffande av
passviseringstvånget.

* Den 15 december 1972 växlades i Caracas ministeriella noter med Venezuela
rörande radioamatörverksamhet.

* Ingår i 1973 års SÖ

KU 1975:12

Den 18 december 1972 undertecknades i Stockholm med förbehåll för
ratifikation ett avtal med Förbundsrepubliken Tyskland om ömsesidigt bistånd
i tullfrågor.

* Den 19 december 1972 undertecknade Sverige i New York med förbehåll
för ratifikation internationella kakaoavtalet av den 15 november 1972.

* Den 21 december 1972 undertecknades i Genéve ett protokoll angående
övergångsarrangemangen mellan å ena sidan Danmark och Storbritannien och
å andra sidan kvarstående EFTA-länder.

* Den 21 december 1972 undertecknades i Berlin ett avtal med Tyska Demokratiska
Republiken om upprättande av diplomatiska förbindelser.

Den 28 december 1972 beslöt Kungl. Maj:t ratificera konventionen i Genéve
den 29 oktober 1971 rörande skydd för framställare av fonogram gående
övergångsarrangemangen mellan å ena sidan Danmark och Stormot
olovlig kopiering av deras fonogram.

* Den 29 december 1972 undertecknades i London, Mexico, Moskva och
Washington med förbehåll för ratifikation en konvention om förhindrande

av havsförorening genom dumpning av avfall.

* Ingår i 1973 års SÖ

KU 1975:12

Underbilaga 4

Ur Utrikesdepartementets publikationer
Utrikesfrågor 1:C:22 1973 s. 248-254

Överenskommelser med främmande makter m. m.

(Texterna till här uppräknade överenskommelser inflyter i publikationen "Sveriges
överenskommelser med främmande makter")

Den 11 januari 1973 deponerades i Paris ratifikationsinstrumentet till tillläggsakten
av den 10 november 1972 angående ändringar i internationella
konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter.

Den 12 januari 1973 beslöt Kungl. Maj:t ratificera internationella konventionen
den 29 november 1969 om ingripande på det fria havet vid olyckor
som är ägnade att leda till förorening genom olja. Ratifikationsinstrumentet
deponerades hos IMCO:s generalsekreterare i London den 8 februari.

Den 27 december 1972 och 12 januari 1973 utväxlades i Stockholm ministeriella
noter med Cuba rörande förlängning av handelsavtalet av den
12 december 1957 och noteväxlingen den 31 mars 1970.

Den 15 januari 1973 utväxlades i Helsingfors ratifikationsinstrumenten
till överenskommelsen med Finland den 29 september 1972 om avgränsning
av kontinentalsockeln i Bottenviken, Bottenhavet, Ålands hav och nordligaste
delen av Östersjön.

Den 18 januari 1973 deponerades i Genéve ratifikationsinstrumentet till
konventionen den 29 oktober 1971 rörande skydd för framställare fonogram
mot olovlig kopiering av deras fonogram.

Den 19 januari 1973 beslöt Kungl. Majit godkänna ändringen den 28
september 1970 av stadgan den 26 oktober 1956 för Internationella atomenergiorganet.
Anslutningsinstrumentet deponerades i Washington den 8 februari.

* Den 22 januari 1973 undertecknades i Budapest ett protokoll med Ungern
rörande varuutbytet.

* Den 2 februari 1973 växlades i Stockholm ministeriella noter med Sovjetunionen
rörande importen till Sverige av sådana varor som icke kan importeras
fritt.

* Den 20 februari 1973 undertecknades i Oslo en överenskommelse med
Danmark. Finland, Island och Norge om en nordisk fond för teknologi och
industriell utveckling. Kungl. Majit beslöt den 27 april att ratificera överenskommelsen.
Ratifikationsinstrumentet deponerades i Oslo den 19 juni.

* Den 20 februari 1973 växlades i Rom ministeriella noter med FN:s livsmedels-
och jordbruksorganisation rörande ett fiskeinstitut i Sri Lanka.

* Ingår i 1972 års SÖ

KU 1975:12

* Den 24 februari 1973 växlades i Dar es Salaam ministeriella noter med
Tanzania rörande bidrag till ett nutritionsprogram i Tanzania.

Den 3 mars 1973 undertecknades i Washington med förbehåll för ratifikation
en konvention för reglering av handeln med vissa utrotningshotade
vilda djur och växter.

Den 7 mars 1973 uppsade Sverige den internationella konventionen av
den 1 juni 1951 för användningen av originalbeteckningar och benämningar
å ost.

* Den 1 och 7 mars 1973 växlades i New Delhi ministeriella noter med
Indien rörande skuldkonsolidering.

Den 20 mars 1973 undertecknades i Stockholm ett fördrag med Australien
om utlämning. Kungl. Maj:t beslöt den 25 maj att ratificera fördraget.

* Den 22 mars 1973 växlades i Oslo ministeriella noter med Norge om
tilläggspension för s. k. gränsgångare.

* Den 23 mars 1973 undertecknades i Stockholm ett protokoll med Rumänien
rörande varuutbytet.

Den 20 oktober 1971 och 27 mars 1973 växlades i Suva och Stockholm
ministeriella noter med Fiji rörande fortsatt giltighet mellan de båda länderna
av 1930 års konvention med Storbritannien rörande vissa till civilprocessen
hörande ämnen av internationell natur.

Den 27 mars 1973 växlades i Tokio ministeriella noter med Japan angående
samarbete för atomenergins fredliga utnyttjande.

Den 27 mars 1973 växlades i Rom ministeriella noter med FN:s livsmedelsoch
jordbruksorganisation rörande svenskt bistånd för olivsekrorn i Tunisien.

* Den 30 mars 1973 undertecknades i Nairobi en överenskommelse med
Kenya om utvecklingssamarbete (småindustri i Kisumu-området).

Den 4 september 1970 och 30 mars 1973 växlades i Mbabane ministeriella
noter med Swaziland rörande fortsatt giltighet mellan Sverige och Swaziland
av konventionen med Storbritannien den 28 augusti 1930 rörande vissa
till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur.

Den 30 mars 1973 undertecknades i Stockholm en långtidsöverenskommelse
med Tjeckoslovakien om handeln och ett tilläggsprotokoll.

* Den 2 april 1973 undertecknades i Köpenhamn en överenskommelse mellan
Sverige, Danmark. Finland, Island och Norge om tillägg till överenskommelsen
mellan samma stater den 12 juli 1957 om upphävande av passkontrollen
vid de internordiska gränserna. Kungl. Maj:t beslöt den 18 maj att
ratificera överenskommelsen. Ratifikationsinstrumentet deponerades i Köpenhamn
den 12 juni.

Den 4 och 5/6 april 1973 växlades i Dacca ministeriella noter med Bangladesh
rörande förlängning av noteväxlingen den 31 maj och 2 juni 1972
rörande interimsfinansiering av IDA-projekt.

* Ingår i 1972 års SÖ

KU 1975:12

* Den 5 april 1973 undertecknades i Stockholm ett sjöfartsavtal med Sovjetunionen
och ett protokoll angående ömsesidig skattebefrielse för sjöfartsföretag.

* Den 5 april 1973 undertecknades i Stockholm en överenskommelse med
Sri Lanka rörande en pappersgäva.

* Den 5 april undertecknades i Bonn en överenskommelse med Togo rörande
upphävande av passviseringstvånget.

Den 6 april 1973 beslöt Kungl. Maj:t ratificera 1972 års internationella
kakaoavtal. Ratifikationsinstrumentet deponerades i New York den 25 april.

Den 6 april 1973 beslöt Kungl. Maj:t ratificera överenskommelsen i Strasbourg
den 24 mars 1971 om internationell patentklassificering. Ratifikationsinstrumentet
deponerades i Genéve hos WIPO:s generalsekreterare den 17
maj.

* Den 6 april 1973 undertecknades i Tunis en överenskommelse med Tunisien
om utvecklingskredit för finansiering av industriutveckling.

* Den 12 april 1973 undertecknades i Oslo ett avtal mellan Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige om Nordiska ministerrådets sekretariat och
deras rättsliga ställning. Kungl. Maj:t beslöt den 5 juni att ratificera avtalet.
Ratifikationsinstrumentet deponerades i Oslo den 29 juni.

Den 12 april 1973 undertecknades i Stockholm ett årsprotokoll med Bulgarien
beträffande handeln under år 1973.

* Den 12 april 1973 undertecknades i Dar es Salaam överenskommelser
med Tanzania om utvecklingssamarbete (skogsutveckling 1972/73-1973/74
samt vattenförsörjningsprogram för landsbygden 1973-1974.

* Den 13 april 1973 undertecknades i Helsingfors en överenskommelse med
Danmark, Finland och Norge om inrättandet av ett nordiskt skatterättslig!
forskningsråd. Kungl. Majit beslöt den 29 juni att ratificera överenskommelsen.
En notifikation härom avgavs i Helsingfors den 10 juli.

* Den 13 april 1973 växlades i Dar es Salaam ministeriella noter med Tanzania
om bistånd för utbyggnad av landsbygdsvägar.

* Den 13 april 1973 växlades i Dar es Salaam ministeriella noter med Tanzania
om ändring av överenskommelsen den 12 juni 1970 om samarbete
för utbildning av sekreterare.

* Den 14 april 1973 antog Internationella kaffeorganisationens råd en resolution
264 rörande förlängning av internationella kaffeavtalet 1962. Kungl.
Majit beslöt den 6 september att godkänna resolutionen. En notifikation
härom avgavs i New York den 17 september.

* Den 17 april 1973 växlades i Rom ministeriella noter med Italien om
skattebefrielse beträffande arv och gåva till förmån för stat och kulturinstitut.

* Den 24 och 26 april 1973 växlades i Stockholm ministeriella noter med
Amerikas Förenta Stater rörande luftvärdighetsbevis för importerade luftfartyg.

* Ingår i 1972 års SÖ

KU 1975:12

Den 27 april 1973 beslöt Kungl. Maj:t ratificera akt angående ändring
i Internationella arbetsorganisationens stadga av den 22 juni 1972. Ratifikationsinstrumentet
deponerades i Genéve den 22 maj.

Den 27 april beslöt Kungl. Maj:t godkänna ändringar i internationella
fördraget 1961 angående godsbefordran å järnväg, Bil. I: Internationella reglementet
angående befordran a\ farligt gods å järnväg (RID) av november

1972.

Den 27 april 1973 växlades i Rom ministeriella noter med FN:s livsmedelsoch
jordbruksorganisation rörande ytterligare svenskt bidrag till ett jordbruksprojekt
i Afghanistan.

* Den 4 maj 1973 undertecknades i Havanna ett avtal med Cuba om en
utvecklingsgåva.

Den 10 maj 1973 undertecknades i Genéve en överenskommelse rörande
upprättande av ett europeiskt molekulärbiologiskt laboratorium. Kungl. Majit
beslöt den 21 september att ratificera överenskommelsen.

Den 10 maj 1973 växlades i Bryssel ministeriella noter med Europeiska
ekonomiska gemenskapen angående ett särskilt importpris på nötkött.

* Den 10 maj 1973 undertecknades i Bukaresten långtidsöverenskommelse
om handeln med Rumänien.

Den 16 oktober 1972 och 11 maj 1973 växlades i Suva och Stockholm
ministeriella noter med Fiji rörande fortsatt giltighet mellan de båda länderna
av konsularkonventionen med Storbritannien den 14 mars 1952.

* Den 11 maj 1973 undertecknades i Dar es Salaam en överenskommelse
med Tanzania om utvecklingssamarbete (hälsovårdsprogram
1972/73-1976/77).

* Den 12 maj 1973 undertecknades i Tunis ett årsavtal med Tunisien om
utvecklingssamarbete 1973 och en allmän överenskommelse om finansiellt
och tekniskt samarbete.

* Den 12 maj 1973 växlades i Tunis ministeriella noter med Tunisien rörande
stöd till olivoljesektorns utveckling i Tunisien.

* Den 14 maj 1973 växlades i Paris ministeriella noter med Frankrike rörande
radioamatörverksamhet.

* Den 15 maj 1973 undertecknades i Oslo ett tilläggsprotokoll mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige om Nordiska rådets presidiesekretariat
och dess rättsliga ställning. Kungl. Majit beslöt den 5 juni att ratificera
protokollet. Ratifikationsinstrumentet deponerades i Oslo den 29
juni.

* Den 16 maj 1973 undertecknades i Dacca ett biståndsavtal (1973) med
Bangladesh.

* Den 17 maj 1973 undertecknades i Gaborone en överenskommelse med
Botswana om svenskt bidrag till programmet för vattenförsörjning i byar och
på landsbygden.

* Ingår i 1972 års SÖ

KU 1975:12

* Den 18 maj 1973 undertecknades i Washington en överenskommelse
med Bangladesh och Internationella utvecklingsfonden om utvecklingskredit
(spannmälslagringsprojekt).

* Den 19 maj 1973 undertecknades i Tunis en överenskommelse med Tunisien
om utvecklingssamarbete (bostadsbyggande).

Den 17 april och 21 maj 1973 växlades i Genéve ministeriella noter med
Världshälsoorganisationen rörande svenska biträdande experter.

Den 25 maj 1973 beslöt Kungl. Maj:t ratificera Bernkonventionen för skydd
av litterära och konstnärliga verk, reviderad i Paris den 24 juli 1971 samt
Världskonventionen om upphovsrätt, reviderad i Paris den 24 juli 1971.
Ratifikationsinstrumenten deponerades i Genéve den 14 juni respektive i
Paris den 27 juni.

Den 25 maj 1973 beslöt Kungl. Majit ratificera överenskommelsen i Abidjan
den 29 november 1972 om upprättande av Afrikanska utvecklingsfonden.
Ratifikationsinstrumentet deponerades i Abidjan den 18 juni.

Den 25 maj 1973 beslöt Kungl. Majit ratificera europeiska konventionen
den 28 maj 1970 om brottsmålsdoms internationella rättsverkningar. Ratifikationsinstrumentet
deponerades i Strasbourg den 21 juni, varvid en reservation
gjordes och förklaringar avgavs.

Den 25 maj 1973 undertecknades i Montreal ett tilläggsprotokoll av den
1 december 1972 till överenskommelsen den 25 februari 1954 om väderleksstationer
i Nordatlanten, ändrad genom tilläggsprotokoll den 13 maj 1970.

* Den 25 maj 1973 undertecknades i Köpenhamn ett tilläggsprotokoll om
Islands anslutning till överenskommelsen den 18 juli 1968 mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge rörande administrationen av gemensamma
nordiska biståndsprojekt i utvecklingsländerna.

Den 25 maj 1973 avlämnade Sverige i Islamabad en ministeriel! note
till Pakistan med uppsägning av överenskommelsen den 10 februari 1966
om utvecklingskredit (spannmälslagringsprojekt).

* Den 26 maj 1973 undertecknades i Dares Salaam en årsöverenskommelse
med Tanzania rörande ekonomisk och social utveckling.

* Den 1 juni 1973 undertecknades i Peking en överenskommelse med Kina
om civil luftfart.

Den 21 maj och 1 juni 1973 växlades i Stockholm ministeriella noter
med Sri Lanka rörande pappersgåva.

Den 5 juni 1973 beslöt Kungl. Majit om Sveriges anslutning till konventionen
i Montreal den 23 september 1972 för bekämpning av brott mot
den civila luftfartens säkerhet. Anslutningsinstrumentet deponerades i London,
Moskva och Washington den 10 juli.

* Den 21 maj och 5 juni 1973 växlades i Bangkok ministeriella noter med
Thailand rörande förlängning av vänskaps-, handels- och sjöfartsavtalet av
den 5 november 1937.

* Ingår i 1972 års SÖ

KU 1975:12

Den 6 juni 1973 uppsade Sverige avtalet mellan Danmark, Finland, Norge
och Sverige av den 26 juni 1962 om nordisk hälsovdrdshögskola.

* Den 6 juni 1973 undertecknades i Stockholm en överenskommelse med
Australien om ubyte av arbetsmarknadstjänstemän.

Den 6 juni 1973 undertecknades i Gaborone en överenskommelse 1973
med Botswana rörande ekonomisk och social utveckling.

* Den 6 juni 1973 undertecknades i Dar es Salaam en överenskommelse
med Tanzania om utvecklingssamarbete (vuxenutbildningsprogram 1972/73).

Den 8 juni 1973 undertecknades i Köpenhamn med förbehåll för ratifikation
en överenskommelse med Danmark om fasta förbindelser över Öresund
och en överenskommelse om flygtrafikledningstjänst m. m. med anledning
av tillkomsten av en dansk flygplats på Salthoim.

Den 11 juni 1973 undertecknades i Hanoi en överenskommelse med Demokratiska
Republiken Vietnam rörande utvecklingssamarbete samt ett proceduravtal
för utvecklingssamarbete.

* Den 12 juni 1973 undertecknades i Haag ett protokoll angående flyktingar
som är sjömän. Kungl. Majit beslöt den 6 september att godkänna protokollet.
Ett instrument om godkännande deponerades i Haag den 25 september.

Den 12 juni 1973 framlades i Wien för undertecknande en överenskommelse
om internationell registrering av varumärken. Överenskommelsen undertecknades
av Sverige med förbehåll för ratifikation den 20 december.

Den 15 juni 1973 växlades i Dar es Salaam ministeriella noter med Tanzania
om ändra lydelse av överenskommelsen den 2 juli 1970 om utvecklingskred
i t (spannmdlslagringsprojekt).

* Den 15 juni 1973 undertecknades i Lusaka en överenskommelse med
Zambia om utvecklingssamarbete.

* Den 18 juni 1973 undertecknades i Tiranan ett handelsavtal mod Albanien.
Den 18 juni 1973 undertecknades i Stockholm ett samarbersavtal 1973

med Indien.

* Den 18 juni 1973 växlades i Stockholm ministeriella noter med Indien
med ändring av samarbetsavtalet av den 11 november 1972.

* Den 26 juni 1973 undertecknades i Gaborone en överenskommelse med
Botswana om stöd till bostadsbyggande.

Den 27 juni 1973 undertecknades i Helsingfors ett avtal med Finland
för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och
förmögenhet. Kungl. Majit beslöt den 14 december att ratificera avtalet.

* Den 27 juni växlades i Dar es Salaam ministeriella noter med Tanzania
rörande bidrag för utveckling av Tanzanias statistik.

Den 28 juni 1973 uppsade Norge avtalet mellan Danmark, Finland, Norge
och Sverige av den 26 juni 1962 om nordisk hälsovdrdshögskola.

Den 28 juni 1973 växlades i Addis Abeba ministeriella noter med Etiopien
rörande förlängning av överenskommelsen den 29 juni 1968 rörande tekniskt
bistånd vid byggandet av grundskolor i Etiopien.

* Ingår i 1972 års SÖ

KU 1975:12

Den 28 juni 1973 undertecknades i Nairobi ett avtal med Kenya för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och förmögenhet.
Kungl. Maj:t beslöt den 20 december att ratificera avtalet. Det sattes
i kraft genom en noteväxling i Stockholm den 28 december.

Den 29 juni 1973 beslöt Kungl. Maj:t ratificera överenskommelsen med
Italien den 18 november 1971 om ändring i konventionen mellan de båda
staterna den 25 maj 1955 rörande social trygghet. Ratifikationsinstrumentet
utväxlades i Rom den 27 september.

* Den 29 juni 1973 undertecknades i Stockholm en överenskommelse med
Kenya om samarbete för ekonomisk och social utveckling i Kenya under tiden
1 juli 1973-30 juni 1974.

* Den 3 juli 1973 växlades i Rom ministeriella noter med FN:s livsmedelsoch
jordbruksorganisation rörande svenskt bidrag för ett köttinstitut på Cuba.

Den 20 juli 1973 beslöt Kungl. Maj:t ratificera den europeiska överenskommelsen
av den 1 juli 1970 om arbetsförhållanden för fordonsbesättningar
vid internationella vägtransporter (AETR). Ratifikationsinstrument deponerades
i New York den 24 augusti.

Den 20 juli 1973 beslöt Kungl. Maj:t ratificera avtalet i Neuilly den 12
juli 1972 mellan Europeiska rymdforskningsorganisationen (ESRO)och vissa
av dess medlemsstater om ett meteorologiskt satellitprogram. Ratifikationsinstrumentet
deponerades i Paris den 23 augusti.

* Den 20 och 25 juli 1973 växlades i Genéve ministeriella noter med Förenta
Nationerna om ett seminarium rörande "villkor och bestämningsfaktorer för
ekonomisk tillväxt på lång sikt”.

Den 25 juli 1973 växlades i New Delhi ministeriella noter med Indien
rörande förlängning av noteväxlingen den 19 juni 1966 om skatte- och tullättnader
för Föreningen Svalorna.

* Den 26 juli 1973 undertecknades i Stockholm en långtidsöverenskommelse
om handeln med Tyska Demokratiska Republiken.

* Den 27 juli 1973 framlades ett protokoll med ändrad text till europeiska
överenskommelsen den 15 december 1958 angående utbyte av substanser
av mänskligt ursprung för terapeutiskt bruk.

* Den 8 augusti 1973 framlades för undertecknande ett protokoll rörande
Ungerns anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet. Sverige undertecknade
protokollet den 10 augusti.

* Den 9 augusti 1973 växlades i Nairobi ministeriella noter med Kenya
om ett program för bekämpning av smittsamma djursjukdomar.

* Den 30 juli och 13 augusti 1973 växlades i Paris ministeriella noter med
FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur om gåvobistånd till en
skola för angoleser i Dolisie, Kongo.

* Den 27 augusti 1973 uppsade Sverige europeiska konventionen den 19
december 1954 om internationell patentklassificering.

* Ingår i 1972 års SÖ

KU 1975:12

* Den 29 augusti 1973 undertecknades i Köpenhamn ett tilläggsavtal till
avtalet med Danmark den 27 oktober 1953 för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap. Kungl. Maj:t beslöt den 7 december
att ratificera avtalet. Det sattes i kraft genom en noteväxling den
28 augusti och 11 december.

* Den 31 augusti 1973 undertecknades i Santiago en överenskommelse med
Chile om utvecklingssamarbete och ett proceduravtal. Avtalen uppsades av
Sverige den 10 december.

Den 13 juli och 4 september 1973 undertecknades i Washington en note
med Bangladesh och Internationella utvecklingsfonden med ändring av överenskommelsen
den 6 november 1972 om utvecklingskredit (rörbrunnsprojekt).

Den 6 september 1973 beslöt Kungl. Maj:t ratificera den europeiska konventionen
av den 7 juni 1968 om slopande av legalisering av handlingar
upprättade av diplomatiska eller konsulära tjänstemän. Ratifikationsinstrumentet
deponerades i Strasbourg den 27 september.

Den 13 september 1973 undertecknades i Gdånsk med förbehåll för ratifikation
en konvention rörande fisket och bevarandet av de levande tillgångarna
i Östersjön och Bälten.

* Den 13 september 1973 undertecknades i Stockholm ett protokoll med
Italien till överenskommelsen den 18 november 1971 om ändring i konventionen
den 26 maj 1955 om social trygghet.

* Den 14 september 1973 undertecknades i New York en överenskommelse
med Förenta Nationerna angående ett symposium i Stockholm den 26 september
till 5 oktober 1973 om befolkning, resurser och miljö.

* Den 18 och 20 september 1973 växlades i Stockholm ministeriella noter
med Pakistan om skuldlättnad.

Den 27 september 1973 undertecknades i London ytterligare tilläggsprotokoll
med Storbritannien röande ändring i det i London den 28 juli 1960
undertecknade avtalet för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter, i dess ändrade lydelse enligt det
protokoll som undertecknats i London den 25 mars 1966 och det tilläggsprotokoll
som undertecknats i London den 27 juni 1968. Kungl. Majit beslöt
den 7 december att ratificera avtalet.

Den 28 september 1972 beslöt Kungl. Majit ratificera konventionen den
29 december 1972 om förhindrande av havsförorening genom dumpning av
avfall.

Den 5 oktober 1973 undertecknades i Munchen med förbehåll för ratifikation
en konvention om meddelande av europeiska patent (europeisk
patentkonvention).

Den 11 oktober 1973 undertecknades i Bryssel med förbehåll för ratifikation
en konvention om ett europeiskt centrum för medellånga väderprognoser.

* Ingår i 1972 års SÖ

KU 1975:12

Den 16 oktober 1973 undertecknades i Köpenhamn med förbehåll för
ratifikation en överenskommelse med Danmark om frågor rörande tull och
mervärdeskatt som har samband med byggande och drift av fasta förbindelser
över Öresund.

* Den 22 oktober .1973 undertecknades i Stockholm en överenskommelse
med Frankrike rörande visst utbyte av sekretesskyddad information.

Den 26 oktober 1973 framlades i New York för undertecknande 1973
års internationella sockeravtal. Kungl. Maj:t beslöt den 30 november att
ratificera avtalet. Detta undertecknades och ratifikationsinstrumentet deponerades
den 12 december.

* Den 26 oktober 1973 undertecknades i Stockholm en tillämpningsöverenskommelse
till överenskommelsen den 22 oktober 1973 med Frankrike
rörande visst utbyte av sekretesskyddad information.

* Den 31 oktober 1973 undertecknades i Prag ett protokoll med Tjeckoslovakien
till långtidsöverenskommelsen om handeln den 30 mars 1973.

Den 9 november 1973 undertecknades i Bern med förbehåll för ratifikation
protokoll 1-3 upprättade av den diplomatkonferens som sammanträtt för
att sätta i kraft de internationella fördragen den 7 februari 1970 angående
godsbefordran d järnväg och angående befordran å järnväg av resande och
resgods.

* Den 9 november 1973 undertecknades i Peking en överenskommelse med
Kina rörande en utställning av arkeologiska fynd.

* Den 13 november 1973 växlades i Lusaka ministeriella noter med Zambia
rörande varubistånd (lastbilar och telekommunikationsutrustning).

Den 21 september och 16 november 1973 beslöt Kungl. Maj:t ratificera
avtalet med Förbundsrepubliken Tyskland den 18 december 1972 om ömsesidigt
bistånd i tullfrågor. Ratifikationsinstrumenten utväxlades i Bonn
den 19 december.

* Den 16 november 1973 undertecknades i Stockholm ett avtal med Danmark
för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet. Kungl. Maj:t beslöt den 21 december att ratificera avtalet.
En note härom avlämnades i Köpenhamn samma dag.

* Den 20 november 1973 undertecknades i Stockholm en överenskommelse
med Danmark, Finland, Island och Norge om ändring av den nordiska konventionen
den 6 februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap, adoption och förmyndarskap. Kungl. Majit beslöt
den 30 november att ratificera överenskommelsen. Ratifikationsinstrumentet
deponerades i Stockholm samma dag.

Den 20 november 1973 undertecknades i Stockholm ett handelsavtal med
Demokratiska Folkrepubliken Vietnam.

* Den 23 november 1973 växlades i Caracas ministeriella noter med Trinidad
och Tobago rörande fortsatt tillämpning mellan Sverige och Trinidad och
Tobago av konventionen med Storbritannien den 28 augusti 1930 rörande

* Ingår i 1973 års SÖ

KU 1975:12

vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur.

* Den 26 november 1973 undertecknades i Lusaka en överenskommelse
med Zambia om ett lantbruksinstitut i Mpika.

Den 30 november 1973 utväxlades i Bryssel notifikationer mellan Sverige
och medlemsstaterna i Europeiska Kol- och stålunionen varigenom avtalet
den 22 juli 1972 sattes i kraft.

Den 30 november 1973 undertecknades i Neuilly med förbehåll för ratifikation
ett avtal mellan Europeiska rymdforskningsorganisationen och vissa
medlemsstater avseende utförande av Ariane-bärraketprogrammet.

Den 5 december 1973 undertecknades i Stockholm enlångtidsöverenskommelse
med Ungern om handeln.

Den 10 december 1973 avgav Sverige i Stockholm en ministeriel! note
till Chile med uppsägning av överenskommelsen om utvecklingssamarbete
och proceduravtal, båda av den 31 augusti 1973.

Den 12 december 1973 undertecknades i Bern med förbehåll för ratifikation
en överenskommelse med Schweiz om internationella vägtransporter.

Den 14 december 1973 undertecknades i Stockholm ett protokoll med
Rumänien rörande varuutbytet.

Den 18 december 1973 undertecknades i Stockholm en överenskommelse
med Danmark, Finland och Norge om samordning av pensionsrätt enligt
statliga pensionsordningar.

* Den 21 december 1973 växlades i Köpenhamn ministeriella noter med
Danmark om upphävande av artikel 17, tredje stycket, i konventionen den
15 september 1955 med Danmark, Finland, Island och Norge om social
trygghet.

* Den 21 december 1973 växlades i Stockholm ministeriella noter med
Island med tillägg till överenskommelsen den 22 december 1969 rörande
import av fårkött till Sverige.

* Den 28 november och 27 december 1973 växlades i Bryssel ministeriella
noter med Belgien med tillägg till konventionen den 26 april 1870 angående
ömsesidigt utlämnande av förbrytare avseende narkotikabrott.

* Ingår i 1973 års SÖ

KU 1975:12

Bilaga 4 A

PM med några uppgifter om planeringen av den svenska biståndsverksamheten
m. m.

Inledning

Svenskt bistånd till ökad ekonomisk och social utveckling i de fattiga
länderna har i olika former förekommit sedan lång tid tillbaka. Under efterkrigstiden
fick den s. k. u-hjälpen en fast organisation och inriktning. 1952
bildades ett särskilt organ för bilateral biståndsverksamhet. Multilaterala
biståndsinsatser i samarbete med olika FN-organ kom vidare till stånd.
Nämnden för internationellt bistånd (N1B) inrättade 1962. Samma år antog
riksdagen grundläggande riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet
(prop. 1962:100). Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) kom till 1965
och fick ställning som ämbetsverk med lekmannastyrelse under utrikesdepartementet.
SIDA, som övertog NIB:s uppgifter, är sålunda central förvaltningsmyndighet
för det utvecklingssamarbete som Sverige bedriver med
utvecklingsländer direkt med vederbörande land eller via mellanfolkliga
organ.

1962 års riktlinjer för utvecklingsbiståndet kan sammanfattas på följande
sätt (U-aktuellt 1965:59).

Biståndsinsatserna skall ha till syfte att höja de fattiga folkens levnadsnivå.
De skall främja ekonomisk utveckling och medverka till ökad social rättvisa.
Motivet för svenska biståndsinsatser är i första hand ideellt och kan i hög
grad härledas ur känslor av moralisk plikt och internationell solidaritet. De
ideella motiven är samtidigt realistiska. Ursvensk synvinkel är det naturligt
och önskvärt, att det av flertalet u-länder nyförvärvade politiska oberoendet
ges det ekonomiska underlag och sociala innehåll som en förutsättning för
en demokratisk samhällsutveckling och för verklig nationell oavhängighet.

Det svenska biståndet utgör en del av den svenska utrikespolitiken. Ett
viktigt syfte för denna är att bidraga till utjämning och större förståelse
mellan folken och därigenom främja internationell solidaritet och en fredlig
utveckling i världen. I valet mellan biståndsformer har de multilaterala hjälpprogrammen
prioritet.

Biståndsarbetet skall företas i nära samverkan mellan offentliga organ
och enskilda organisationer och grupper. Insatserna skall samordnas med
andra länders och de internationella organisationernas u-hjälp.

Av olika slags insatser bör för svensk del det s. k. tekniska biståndet,
dvs. den direkta kunskapsöverföringen, ges prioritet. Det tekniska biståndsprogrammet
bör avse områden, där preciserade önskemål föreligger från
mottagarlandet och där Sverige har särskilda förutsättningar att lämna ett
verksamt stöd. De svenska biståndsinsatserna bör bl. a. inriktas på uppgifter,
som av en eller annan anledning eftersatts i den internationella bistånds -

KU 1975:12

givningen. Här är familjeplaneringen det mest framträdande exemplet.

Biståndsverksamheten skall också bedrivas på det handelspolitiska området,
i syfte att öka u-ländernas handel, och i form av kapitalöverföring.
Även här gäller regeln om prioritering av de multilaterala åtgärderna. Insatserna
skall omsorgsfullt planeras. De skall bygga på kunskaper om mottagarlandets
behov och förutsättningar. Ännu viktigare än givarlandets biståndsplanering
är givetvis mottagarlandets utvecklingsplanering. Biståndsverksamheten
skall vara effektiv, dvs. ha största möjliga effekt på mottagarländernas
utveckling. Man bör välja projekt och verksamhetsområden
av central betydelse för mottagarlandets ekonomiska utveckling.

Att välja mellan de olika länderna blir ofrånkomligt i den bilaterala biståndsverksamheten.
Insatserna bör sålunda inte splittras på alltför många
länder och ämnesområden.

Strävandena skall slutligen inriktas på att successivt öka den svenska
biståndsgivningen så att den uppnår en nivå som motsvarar 1 procent av
bruttonationalprodukten. År 1968 godkände riksdagen - i samband med
beslut om att det s. k. enprocentsmålet för utbyggnaden av det statliga utvecklingsbiståndet
skulle vara uppnått inom en sjuårsperiod - vissa av Kungl.
Maj:t framlagda allmänna riktlinjer för den fortsatta verksamheten (prop.
1968:101, SU 128, rskr 302). Härvid betonades bl. a. att 1962 års riktlinjer
skulle äga fortsatt giltighet. Vidare skulle medverkan i de internationella
multilaterala biståndsprogrammen fortsätta och utvidgas. Samtidigt borde
den direkta biståndsgivningen inom ramen förs. k. bilaterala program ökas.

För att det skulle bli möjligt att förverkliga ett i snabb takt växande
biståndsprogram där insatsernas värde motsvarade nedlagda kostnader och
ställda förväntningar, skulle tillräckliga resurser avdelas för planering och
förvaltning; sakkunskap från statligt och privat håll skulle engageras. Samverkan
borde komma till stånd mellan olika statliga och privata u-landsinsatser,
och den privata u-landserfarenheten borde utnyttjas i det statliga
biståndsprogrammet.

Beträffande det svenska biståndets ämnes- och länderinriktning skulle
insatserna främst syfta till att stödja mottagarländernas ansträngningar att
utveckla de egna produktionsresurserna. En koncentration av biståndet till
ett fätal huvudmottagarländer hade, enligt vunna erfarenheter, varit förutsättningen
för en grundlig planering av biståndsinsatserna. Endast genom
att fasthålla vid principen om ländermässig koncentration av biståndet kunde
det svenska utvecklingssamarbetet väntas fä påtaglig betydelse för mottagarländerna.

Fleråriga bistdndsutfasielser

I statsutskottets utlåtande i anledning av nyssnämnda 1968 års proposition
angående långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet erinrade utskottet
(SU 1968:128 s. 63) om att 1966 och 1967 års riksdagar bemyndigat regeringen

7 Riksdagen 1975. 4 sam!. Nr 12

KU 1975:12

att med förbehåll för erforderlig medelsanvisning från riksdagens sida ingå
förhandsåtaganden om utvecklingskrediter avseende de närmast följande
3-5 budgetåren med ett belopp motsvarande högst hälften av de då
aktuella anslagsbeloppen för vart och ett av budgetåren i fråga.

I propositionen hade regeringen föreslagit att den gällande åtagandefullmakten
i stället skulle utformas så, att kreditåtaganden för de närmast efterföljande
tre åren skulle få göras till ett sammanlagt belopp som för de första
två åren fullt ut motsvarade det löpande budgetårets anslagsbelopp och för
det tredje året hälften därav. Härvid skulle något förbehåll för medelsanvisning
från riksdagens sida inte behöva göras i avtalen med låntagarna.

Statsutskottet tillstyrkte en sådan ändring av riksdagens tidigare bemyndigande
att göra kreditåtaganden i avräkning mot framtida anslag, vilka
i enlighet med den i långtidsplanen förordade anslags- och planeringsramen
förutsattes kontinuerligt bli ökade från år till år med i planen angivna minimibelopp.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Frågan om bemyndigande för regeringen att göra fleråriga biståndsutfästelser
behandlades ånyo av 1972 års riksdag.

Det skall i sammanhanget först erinras om att de svenska biståndsanslagen
fram till budgetåret 1970/71 i statsverkspropositionen redovisades under
främst utrikes-, finans- och handelsdepartementens huvudtitlar. I samband
med att en ny organisation inom regeringskansliet för handläggning av frågor
rörande internationellt utvecklingssamarbete genomfördes år 1970 har
nämnda anslagsfrågor samlats under utrikesdepartementets huvudtitel.
Vidare skall nämnas att i statsverkspropositionerna under senare år och
nu senast i 1975 års budgetproposition redovisas treåriga planeringsramar
med totalsiffror för bl. a. anslaget "Bilateralt utvecklingssamarbete”. En fördelning
av anslag till olika mottagarländer redovisas emellertid endast för
det aktuella budgetåret.

I 1972 års statsverksproposition (bilaga 5 s. 40) framhölls bl. a. när det
gällde villkor för finansiellt utvecklingsbistånd att starka skäl talade för en
hög gåvoandel i samarbetsprogrammen för flertalet mottagarländer för det
svenska biståndet. I syfte att åstadkomma större likformighet mellan gåvor
resp. kreditfinansierade insatser borde en översyn ske av de regler som gäller
för upphandling, medelsöverföring till mottagare m. m. I februari 1973 tillkallades
en parlamentarisk utredning med uppgift att företa en allmän översyn
av frågor som rör Sveriges deltagande i det internationella utvecklingssamarbetet.

I propositionen 1972:1 framhölls att flertalet av de projekt och program
som erbjuder sig till finansiering i mottagarländerna kräver fem till sex
år att slutföra. Det erinrades om att enligt gällande system för svenska
kreditåtaganden fick dessa avse belopp om tre och en halv gånger det löpande
budgetårets anslag för kreditverksamhet jämte eventuellt ointecknad reservation.
Dessa åtaganden fick periodiseras över högst fyra budgetår inklusive
det år under vilket avtal ingås. Enligt propositionen hade systemet

KU 1975:12

lett till att betydande reservationer samlats under anslaget.

För att möjliggöra ett snabbare nyttiggörande av de anvisade resurserna
förordades det i propositionen att kreditåtgärder skulle fä gälla även fem
framförliggande budgetår samt att de samlade åtgärderna - förutom ingående
intecknad reservation - fick uppgå till högst fyra gånger anslaget för det
löpande budgetåret. Dessa principer borde gälla såväl gåvor som krediter.

Med hänvisning till anförda synpunkter hemställdes i propositionen att
riksdagen skulle bemyndiga regeringen att göra utfästelse om biståndsinsatser
för den angivna tidsperioden om fem framförliggande budgetår och
inom den åtaganderam som föreslagits.

Utrikesutskottet (UU 1972:6 s. 40,59,61) tillstyrkte propositionens förslag.
Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Programländer

I SIDA:s verksamhetsberättelse 1973/74 uttaladas bl. a. följande beträffande
den s. k. länderprogrammeringen.

De länder med vilka årsavtal om utvecklingssamarbete slutits eller avses
slutas med är Botswana, Etiopien, Kenya, Tanzania, Tunisien och Zambia
i Afrika, de asiatiska länderna Indien, Bangladesh och Demokratiska republiken
Vietnam, samt Cuba i Latinamerika.

Biståndet till dessa länder bereds enligt principen om landprogrammering.
Den innebär att Sverige och mottagarlandet - med utgångspunkt i mottagarlandets
utvecklingsplanering, behov och förslag - i ett sammanhang
fastställer inriktningen av biståndet och fördelningen på ändamål av den
finansiella ramen för en viss period. De formella instrumenten för landprogrammeringen
är biståndsprogram, treåriga planeringsramar och årsavtal.
Årsavtalet är en överenskommelse som reglerar fördelningen på ändamål
av planeringsramen för det kommande budgetåret.

Biståndsprogram utarbetas av SIDA sedan 1971. Det första årsavtalet slöts
med Indien 1972. Under 1973 ingicks årsavtal med ytterligare sex programländer.

Landprogrammeringen har medfört ökad stadga i och samordning av
biståndet till de enskilda länderna. De treåriga planeringsramarna har medfört
ökad långsiktighet i både mottagarnas och Sveriges biståndsplanering.
Vidare har genom årsavtalet åstadkommits en mer omfattande delegering
av beslutsrätt än tidigare från Kungl. Maj:t till SIDA och därmed mindre
administrativt arbete för Sveriges del.

Landprogrammeringen innebär att valet av sektorer och projekt ankommer
på mottagarlandets regering med hänsyn tagen till dess egen planering och
prioritering samt de krav som de svenska biståndspolitiska målen innebär.
Härigenom kan det svenska biståndet samverka med de övriga resurser
mottagarlandet har till sitt förfogande i utvecklingsarbetet. Den helhetssyn

KU 1975:12

100

på mottagarländerna och deras utvecklingsproblem som landprogrammeringen
bygger på har varit en förutsättning för att mindre kapacitetskrävande
former av bistånd, såsom t. ex. importstöd, kunnat börja tillämpas i större
skala.

Ett land blir programland för svenskt bistånd i första hand som resultat
av kunskap om och sympati för dess utvecklingsansträngningar. Vidare
kan tidigare utvecklingssamarbete ha byggt upp ett ömsesidigt förtroende
mellan landet och Sverige.

1974 års riksdag uttalade att beslut om en utökning av den s. k. programlandskretsen
måste föregås av grundliga analyser, som klarlägger förutsättningarna
för det svenska engagemanget. Ett sådant engagemang är
långsiktigt och vanligen växande under ett antal år. Den försiktighet i utvidgningen
av antalet mottagarländer som iakttagits hittills har i hög grad
varit betingad av administrativa hänsyn. (SIDA:s verksamhetsberättelse
1973/1974 s. 14)

I motionen 1973:625 av herr Bohman m. fl. (m) hemställdes att SlDA:s
långsiktiga länderplanering underställdes riksdagen för prövning.

Utrikesutskottet (UU 1973:3 s. 12-13) anförde i denna fråga bl. a. följande.

I statsverkspropositionen framhålls att det direkta svenska utvecklingssamarbetet
med de större mottagarna av svenskt bistånd - de s. k. programländerna
- numera utformas i långsiktiga samarbetsprogram. Programmeringen
av samarbetet täcker samma treårsperiod som de planeringsramar
för det internationella utvecklingssamarbetet vilka Kungl. Maj:t redovisat
till riksdagen i statsverkspropositionen. Länderprogrammeringen baseras på
en beräkning av de svenska biståndsresurser som kan ställas till förfogande
för landet i fråga och har till syfte att låta mottagarlandets regering avgöra
hur dessa resurser bäst skall kunna nyttiggöras för landets utveckling. Därmed
kommer biståndets inriktning på sektorer och enskilda projekt att styras
av mottagarlandets önskemål och prioriteringar.

Frågor rörande samarbete med mottagarländerna inom de redovisade finansiella
ramarna utgör en viktig del av Sveriges utrikespolitik. Regeringsformen
innehåller föreskrifter om riksdagens medverkan vid ingåendet av
överenskommelser med främmande makter och om samråd mellan regering
och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter. Huruvida överenskommelser
med främmande makter avser frågor av sådan vikt att de i enlighet med
12 § regeringsformen skall underställas riksdagen avgör regeringen ensam
under konstitutionellt ansvar.

En regel som tvingar regeringen att underställa riksdagen samarbetsavtalen
för godkännande skulle kunna omintetgöra en av
länderprogrammeringens väsentligaste fördelar, nämligen den frihet som
systemet ger avtalsparterna att planera samarbetets innehåll för flera år framåt.
Med hänvisning till vad som här anförts avstyrker utskottet motionen
1973:625 i denna del.

Utskottet vill emellertid framhålla vikten av att ett parlamentariskt deltagande
i planeringsprocessen äger rum på ett tidigt skede, innan regeringen
utfärdar direktiv som blir avgörande för resursernas länderfördelning och
uppläggningen av samarbetet med mottagarländerna.

KU 1975:12

101

Utskottet anser önskvärt att det kommer till stånd ett förfarande som
ger utskottet kvalificerad insyn i länderplaneringen på ett tidigt stadium
utan att samtidigt aktualisera formella ställningstaganden från riksdagens
sida. En motsvarande ordning tillämpas som bekant i fråga om riksdagens
medverkan i försvarsplaneringen (FöU 1972:23).

Riksdagen godkände utskottets yttrande. Enligt uppgift har regeringen
i anledning av riksdagens viljeyttring på denna punkt vid 1973 och 1974
års riksdagar lämnat utrikesutskottet förtrolig information om
länderplaneringen för de två budgetår som följer efter det budgetår som
statsverkspropositionen avser.

Frågor om planeringsramar och biståndsutfästelser enligt 1975 års budgetproposition
m. m.

För budgetåret 1975/76 förordas i budgetpropositionen (bil. 5 s. 37) en
total ökning av biståndsanslagen med 760 milj. kr. eller med ca 36 96. De
samlade anslagen för internationellt utvecklingsarbete skulle därmed uppgå
till 2 680 milj. kr. Härigenom beräknas de totala biståndsanslagen motsvara
1 % av bruttonationalprodukten till marknadspris.

I propositionen, som innehåller planeringsramar för budgetåren
1975/76-1977/78 (prop. s. 38), erinras om att regeringen 1972 erhållit riksdagens
bemyndigande (se ovan) att göra bilaterala biståndsutfästelser för
fem framförliggande budgetår till ett belopp som förutom ointecknad reservation
svarar mot högst fyra gånger det bilaterala anslaget för det löpande
budgetåret. Detta skulle enligt propositionen med utgångspunkt i nuvarande
förslag till anslag ge regeringen fullmakt att göra bilaterala biståndsutfästelser
om totalt 6 945 milj. kr. för perioden 1975/76-1979/80.

1 motionen 1975:246 av herr Bohman m. fi. (m) erinras om budgetpropositionens
innehåll i nämnda avseende, varefter anförs:

En fullmakt av liknande slag, ehuru av ringare omfattning, tillkom år
1968 och var då avsedd att möjliggöra kreditutfästelser för längre perioder.
År 1972 borttogs skillnaden i detta avseende mellan gåvor och krediter,
samtidigt som bemyndigandets storlek utökades. Enligt då gällande grundlag
var en sådan fullmakt näppeligen tillåten. Från den 1 januari 1975 gällande
grundlag ger en möjlighet att besluta anslag för längre tid än ett budgetår.
Detta stadgande får dock betraktas som en undantagsregel, avsedd att tilllämpas
när särskilda skäl föreligger. Att regeringen skulle kunna binda kommande
riksdagar på sådant sätt som nu åberopas i propositionen och till
sådana belopp som där angives är självfallet icke rimligt. Då det visat sig
att nämnda fullmakt enligt vår mening kommit till användning långt utöver
vad som åsyftades, föreslår vi härmed att nämnda fullmakt återkallas. Vill
regeringen begära ett annat och mer inskränkt bemyndigande kan den hos
riksdagen senare begära ett sådant.

KU 1975:12

102

I motionen hemställs (punkt 12) att riksdagen uttalar att till regeringen
tidigare lämnad fullmakt om bilaterala utfästelser för fem framförliggande
budgetår icke längre skall gälla.

Propositionen och motionen i angivna avseende har behandlats av riksdagen
under årets riksmöte (se UU 1975:4).

Svenskt stöd till skogsindustriprojekt m. m. i Nordvietnam

Sveriges bistånd till Demokratiska republiken Vietnam (DRV) inleddes
1965 och bestod till en början av främst humanitära insatser på sjuk- och
hälsovårdsområdet men utvecklades sedermera till biståndsåtgärder avseende
familjeplanering, varuleveranser m. m. 1971 påbörjades planeringen
av svenskt bistånd till landets återuppbyggnad, bl. a. i form av ett omfattande
skogsindustriprojekt. Under senare år har vidare planeringen avsett bidrag
till två sjukhusprojekt, bl. a. ett barnsjukhus i Hanoi.

Skogsindustriprojektet anmäldes för riksdagen första gången i 1972 års
statsverksproposition (prop. 1972:1, bil. 5, s. 50). Som framgår av 1975 års
budgetproposition (prop. 1975:1, bil. 5,s. 67-68) har avtal om svenskt bistånd
till skogsindustri- och sjukhusprojekten träffats mellan Sverige och DRV
under innevarande budgetår (anm.: avtalet undertecknades i Hanoi i augusti
1974, från svensk sida av statssekreteraren Lennart Klackenberg). Bidraget
till skogsindustriprojektet beräknas uppgå till 770 milj. kr. Projektet kommer
att genomföras under en femårsperiod och beräknas vara avslutat under
budgetåret 1978/79. Det utgörs av en industri för framställning av pappersmassa
och papper och ett program för skogsplantering, avverkning och
transporter. Den kombinerade massa- och pappersindustrin beräknas vid
full utbyggnad framställa 55 000 ton papper, huvudsakligen av skriv- och
tryckkvalitet och avsett i första rummet för undervisningsändamål.

Projektet, som är lokaliserat till området Bai Bang ca 7 mil nordväst
om Hanoi, innefattar även samhällsinvesteringar som skolor, vägar, sjukstugor
och bostäder. Ca 5 000 vietnameser beräknas erhålla arbete inom
projektet, varav huvuddelen inom skogsbruksdelen. Projektet rymmer ett
stort mått av teknisk kunskapsöverföring. Några hundra svenska experter
kommer att anställas. Därtill anordnas utbildning i Sverige för vietnamesiska
experter inom skogsindustri och skogsbruk. Projektet väntas resultera i en
betydande upphandling i Sverige.

Barnsjukhuset kommer att förläggas till Hanoi. Det skall rymma flera
specialavdelningar och kommer att utgöra ett centrum för utbildning och
forskning inom landets barnavård. Byggandet beräknas kunna påbörjas i
början på år 1975 och vara slutfört år 1977. Det svenska bidraget har beräknats
till ca 55 milj. kr.

Uppförandet av ytterligare ett sjukhus, ett allmänsjukhus i gruvdistriktet
norr om Haiphong, beräknas kunna påbörjas år 1975 och vara avslutat år
1977.

KU 1975:12

103

Vissa konstitutionella frågor

Grundlagberedningen erinrade i sitt betänkande Ny regeringsform och
ny riksdagsordning (SOU 1972:15 s. 114) om att äldre RF förutsatte en ettårsbudget
och vidare innebar att budgetbeslutens giltighetstid omfattade
bara ett år. I praxis hade man dock på olika sätt - i vissa fall vid sidan
om RF - fattat beslut med budgetkonsekvenser för längre tid än det närmaste
budgetåret. Enligt beredningen borde det skapas grundlagsstöd för en befogenhet
för riksdagen att fatta beslut med budgetkonsekvenser för längre
tid än det närmaste följande budgetåret. Beredningen ville sålunda göra det
möjligt att besluta särskilt anslag för annan tid än budgetår och vidare uttryckligen
tillåta s. k. princip- eller organisationsbeslut med räckvidd utöver
det närmast följande budgetåret. Frågan var om man borde gå ett steg längre
och i RF ställa upp krav på riksdagsbeslut inom det ekonomiska området
för längre perioder.

I propositionen i författningsfrågan (prop. 1973:90 s. 222) framhöll departementschefen
att den statliga långtidsplaneringen hade ett nära samband
med budgetsystemets utformning. Vidare uttalades att önskemålen om ett
utbyggt planeringssystem vuxit fram ur insikten att beslut under den årliga
budgetbehandlingen ofta har konsekvenser också på längre sikt och att som
följd härav den faktiska bundenheten vid den årliga utgiftsprövningen kan
vara ganska omfattande på grund av tidigare års beslut.

Ett utbyggt system för planering kan enligt departementschefen införas
endast successivt och under hänsynstagande till föreliggande olikheter mellan
skilda sektorer av den statliga verksamheten. Planeringsarbetet borde
ledas av regeringen, men det var givet att studier på flerårssikt var av utomordentligt
intresse också för riksdagens del. Då det gällde att ta ställning
till formerna för riksdagens deltagande i planeringsprocessen, måste man
beakta planeringens karaktär. Först och främst borde naturligtvis riksdagen
få del av information som utgjorde resultat av studierna och som torde
vara av betydelse för beslut som riksdagen skall fatta. De i 3 kap. 2 § RO
föreslagna bestämmelserna om uppskattning av framtida kostnader m. m.

KU 1975:12

104

syftade till att trygga en sådan information. I övrigt borde riksdagens medverkan
i det väsentliga få formen av insyn i planeringsarbetet. Enligt riktlinjer,
som statsmakterna godtog 1972, hade det parlamentariska deltagandet
i forsvarsplaneringen huvudsakligen karaktär av insyn i viktiga planeringsmoment.
Ett insynsförfarande kunde emellertid åstadkommas inom ramen
för riksdagens nuvarande arbetsformer och krävde inte några särskilda föreskrifter
i RF eller RO.

I vissa fall måste riksdagen, framhöll departementschefen, fatta ekonomiska
beslut som utgjorde bestämda led i en fixerad handlingsplan för framtiden.
Det rörde sig alltså då om en mera bindande planering. Det var självklart
att riksdagen i sådana fall skulle ha del av och i allmänhet ta ställning
till hela det ifrågavarande projektet. Så skedde redan. I författningsforslaget
hade upptagits bestämmelser som anvisade flera olika former i vilka riksdagen
kan fatta beslut med ekonomisk verkan utöver budgetåret. Riksdagen
kan sålunda direkt besluta om anslag för längre tid än ett budgetår. Den
kan vidare bemyndiga regeringen att utlägga beställningar eller företa andra
investeringar för vilka utgifterna belöper på flera budgetår. Riksdagen kan
också i samband med budgetbehandlingen eller i andra sammanhang besluta
om ”riktlinjer för viss statsverksamhet”, dvs. fatta s. k. princip- eller organisationsbeslut.
Departementschefen hänvisade i sammanhanget till de
föreslagna bestämmelserna i 9 kap. 3 § andra stycket, 7 § och 10 § första
stycket RF. Däremot kunde det enligt departementschefen inte komma
i fråga att i RF ange bestämda fall då planer, som avses bli bindande, skall
underställas riksdagens prövning eller då riksdagen annars skall ha att fatta
beslut som gäller tid utöver det närmast följande budgetåret. Detta innebar
att RF inte borde innehålla bestämmelser om flerårsplanering eller flerårsstudier
och inte heller andra föreskrifter om riksdagens avgöranden på flerårssikt
än de angivna.

Enligt både tidigare och nu gällande RF gäller den grundsatsen att internationella
överenskommelser (traktater) skall ingås av regeringen. I 12 §
äldre RF finns vissa regler om riksdagens medbestämmanderätt vid tillkomsten
av traktater. Om en överenskommelse med främmande makt angick
en fråga som riksdagen enligt den äldre RF ägde avgöra ensam eller
med Konungen skulle överenskommelsen framläggas för riksdagen för godkännande.
Detsamma gällde andra överenskommelser av större vikt. I överenskommelsen
skulle enligt § 12 äldre RF tas in förbehåll, varigenom dess
giltighet gjordes beroende av riksdagens bifall. Frågan huruvida en traktat
som inte berörde riksdagens lagstiftnings- eller beskattningsmakt var av
större vikt bedömdes av Kungl. Maj:t ensam under konstitutionellt ansvar.
Kravet på riksdagens godkännande var undantagslöst vad gällde traktater
i frågor där riksdagen enligt äldre RF hade beslutanderätt. Andra överenskommelser
av större vikt kunde ingås utan riksdagens godkännande
om rikets intresse krävde det. I sådana fall skulle i stället utrikesnämnden
beredas tillfälle att yttra sig innan överenskommelsen ingicks.

KU 1975:12

105

Utredningen om författningspublicering m. m. har i sitt i november förra
året avgivna betänkande Internationella överenskommelser och svensk rätt
(SOU 1974:100) bland överenskommelser som skulle godkännas av riksdagen
nämnt sådana frågor som ändring av tullsatser och prestationer som kräver
anslag (bet. s. 39).

Som tidigare nämnts lämnas huvuddelen av Sveriges direkta bistånd till
enskilda mottagarländer inom ramen för långsiktiga samarbetsprogram.
Tidsmässigt omfattar programmen samma treårsperiod som riksdagens planeringsramar
för det internationella utvecklingssamarbetet. Programarbetet
utgår från de belopp som Sverige beräknas kunna ställas till förfogande
i form av bistånd till resp. länder under treårsperioden.

Programmeringen syftar till att låta mottagarlandets regering ange hur
de resurser som Sverige ställer till förfogande bör nyttiggöras för att stödja
landets egna utvecklingsansträngningar. I enlighet med de av riksdagen
fastlagda grunderna för utvecklingssamarbetet ankommer valet av sektorer
och projekt på mottagarlandets regering.

I 1973 års statsverksproposition (bil. 5, s. 32) anmäldes i anledning av
att systemet med länderprogrammering börjat tillämpas att en omläggning
av avtalsformerna och samarbetsrutinema med respektive länder påbörjats.
Den övergripande planeringen av biståndet som normalt, enligt vad nyss
sagts, regleras årligen i ett ”rullande” treårigt planeringsprogram - planeringsprotokoll
- i vilket parternas långsiktiga intentioner uttrycks. Bindande
åtaganden beträffande överföring av resurser sker genom samarbetsavtal,
som kan ta formen antingen av ett årsavtal för det kommande budgetåret
eller, om mottagaren så önskar, av ett treårsavtal. I sistnämnda fall - sägs
det i propositionen - bör man dock vid avtalets konstruktion eftersträva
viss flexibilitet i utformningen för de senare åren i avtalsperioden.

1 1974 års statsverksproposition (bil. 5, s. 43) anmäldes att till SIDA hade
delegerats att komma överens med mottagarlandets myndigheter om utformningen
av det stöd till enskilda verksamheter som upptas i samarbetsprogrammen.
Enligt propositionen krävdes tidigare Kungl. Maj:ts beslut
i ärenden av detta slag.

De samarbetsavtal om utvecklingsbistånd som Sverige träffat med enskilda
länder har inte underställts riksdagen för godkännande (jfr vad ovan
nämnts om fullmakter för regeringen att göra biståndsutfästelser).

KU 1975:12

106

Bilaga 4 B

PM med vissa uppgifter om exportkreditgarantier 1974

Riksdagen har vid flera tillfällen, senast under höstsessionen förra året,
bemyndigat Kungl. Maj:t att lämnat statsgaranti för att hindra förlust i
samband med export m. m. Det senaste bemyndigandet avsåg ett högsta
belopp om 18,5 miljarder kr. Av detta belopp har 2 miljarder kr. reserverats
för s. k. u-garantier, dvs. garantier på särskilt gynnsamma villkor vid export
av betydelse för u-ländernas ekonomiska utveckling (prop. 1973:195).

Ärenden rörande statsgaranti prövas av exportkreditnämnden. Kungl.
Maj:t har bemyndigat nämnden att bevilja statsgarantier för exportkredit
intill ett belopp av 12,5 miljarder kr., varav 2 miljarder kr. reserverats för
u-garantier.

Från exportkreditnämnden har erhållits vissa statistiska uppgifter rörande
garantigivningen 1974.

Garantibelopp
i milj. kr.

1. Garantigivning 1974
/V -garantier
Garantiförbindelse
Garantiutfästelser

3 147,7
12 846,0

U-garantier

Garantiförbindelser

Garantiutfästelser

506,5

303,9

Fördelning av u-garantigivning på länder

Garantiförbindelser Garantiutfästelser

Malaysia

Nordkorea

Nordvietnam

1,0

234,9

33,9

Cuba

Chile

Peru

Tunisien

Zaire

80,0

3,2

214,7

5,1

202,5

29,2

5,9

2. Den 31 december 1974 utestående

Garantibelopp
i milj. kr.

3 996,0
10815,6

N-garantier

Garantiförbindelser

Garantiutfästelser

KU 1975:12

107

Fördelning av n-garantier på landområden

	Garantiförbindelser	Garantiutfästelser
	Milj. kr.	%	Milj. kr. %
U-länder	1 243,3	31	3 281,7 30
Östländer	1 806,9	45	4 282,5 40
Övriga industriländer	945,8	24	3 251,4 30

U-garantier

Garantiförbindelser

Garantiutfästelser

Garantibelopp
i milj. kr.
682,6
605,2

Fördelning av u-garantier på länder

Garantiförbindelser Garantiutfästelser

Pakistan	0,3	-
Indien	19,9	179,6
Malaysia	36,8	-
Nordkorea	-	234,9
Nordvietnam	-	33,9
Cuba	154,4	104,4
Chile	3,2	28,3
Peru	214,7	24,1
Tunisien	43,4	-
Nigeria	6,9	-
Zaire	202,5	-
Tanzania	0,5	-

Det skall nämnas att konstitutionsutskottet i samband med sin granskning
1973 behandlade vissa frågor rörande exportkreditgarantier (KU 1973:20
s. 19, 25-27, 193).

KU 1975:12

108

Bilaga 5

PM angående fråga om skriftväxling mellan statsministern och utländsk regeringschef Enligt

utrikesnämndens formalprotokoll den 18 mars 1974 ställde herr
Bohman (m) en fråga om innehållet i en skrivelse från statsminister Palme
till Cubas premiärminister Fidei Castro. Statsministern besvarade frågan.
Enligt vad som inhämtats från statsrådsberedningen har skriftväxlingen i
fråga mellan statsministern och den kubanske regeringschefen inte betraktats
som allmänna handlingar och sålunda inte diarieförts. Skrivelserna har inte
delgelts utrikesnämnden.

Enligt tryckfrihetsförordningen avses med allmän handling alla hos statseller
kommunal myndighet förvarade handlingar, vare sig de inkommit till
myndigheten eller upprättats där. I förarbetena till tryckfrihetsförordningen
(prop. 1948:230 s. 130) uttalar departementschefen beträffande gränsdragningen
mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev att
det å ena sidan måste anses i princip stridande mot offentlighetsgrundsatsen
om meddelanden, vilka tillkommit i syfte att påverka måls eller ärendes
avgörande, genom att betraktas som enskilda undandras offentligheten men
att det å andra sidan torde böra finnas ett visst utrymme för skriftliga meddelanden
i tjänsten, vilka inte kan anses vara allmänna handlingar. Departementschefen
stannade för att låta gränsdragningen, liksom dittills, ankomma
på rättspraxis. I sekretesslagen föreskrivs att handlingar i ärende,
vilka angår rikets förhållande till främmande makt, endast i de fall och
i den ordning regeringen bestämmer får utlämnas tidigare än 50 år efter
handlingens datum.

Beträffande diarieföring av handlingar i regeringsärenden finns i departementsinstruktionen
en bestämmelse om att för varje departement skall
finnas diarium för registrering av handlingar. Det anges dock inte i vilken
omfattning diarieföring skall ske. Vissa allmänna riktlinjer för diarieföring
har lämnats i en inom statsrådsberedningen år 1969 upprättad promemoria.

Enligt statsrådsberedningens promemoria tjänar diarieföringen huvudsakligen
två syften; för det första är en systematisk registrering av allmänna
handlingar i regel nödvändig för arbetets behöriga gång inom myndigheterna,
för det andra är registrering av sådana handlingar av vikt för det praktiska
genomförandet av principen om allmänna handlingars offentlighet, eftersom
registrering i allmänhet är en förutsättning för upplysning om attén handling
finns och var den kan sökas.

Mot bakgrund av att endast allmänna handlingar skall diarieföras framhålls
i promemorian gränsdragningsproblemet beträffande allmänna handlingar
och privata meddelanden. Därvid sägs att det förhållandet att en handling
är ställd till ett statsråd eller en tjänsteman personligen inte i och för sig

KU 1975:12

109

medför att handlingen skall anses som ett privat meddelande. Har handlingen
getts in i syfte att föranleda tjänsteåtgärd eller att påverka handläggningen
eller avgörandet av ett ärende, är handlingen enligt promemorian
att anse som allmän, oavsett om den ställts till exempelvis chefen för visst
departement eller till en viss namngiven person. Vid sådant förhållande
skall handlingen enligt promemorian omgående överlämnas för registrering
till registrator el ler den som eljest svarar för diarieföringen. Avser handlingen
däremot mottagarens rent personliga angelägenheter, eller har den ställts
till honom i hans egenskap av medlem av viss organisation, är den inte
att anse som allmän och behöver således inte diarieföras.

Det påpekas vidare i promemorian att inte alla allmänna handlingar behöver
diarieföras. Som exempel på sådana handlingar anges avskrifter, cirkulär,
pressklipp och liknande handlingar, periodiska rapporter, verksamhetsberättelser,
statistiska meddelanden och framställningar, sorn endast föranleder
s. k. enkla förvaltningsbestyr, t. ex. begäran om avskrifter. Vidare
framhålls, att framställningar från enskilda kan vara sådana att diarieföring
kan underlåtas därför att framställningen saknar begripligt innehåll eller
eljest uppenbarligen inte kommer att föranleda någon åtgärd.

Beträffande sekretesskyddade handlingar anförs i promemorian att det
förhållandet att en handling är hemlig i och för sig inte lär leda till att
handlingen registreras i hemligt diarium. Endast handling vars själva existens
måste hållas hemlig bör enligt promemorian fä registreras i hemligt
diarium.

I sammanhanget förtjänar även erinras om att offentlighetskommittén
i sitt betänkande Offentlighet och sekretess (SOU 1966:60) föreslog att i
tryckfrihetsförordningen skulle införas en bestämmelse om att allmänna
handlingar, som ej uppenbart var av ringa betydelse, skulle hos myndighet
hållas registrerade eller så arkiverade att det utan omgång kunde fastställas
om handling inkommit eller upprättats.

Det kan vidare nämnas att Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
nyligen har lagt fram ett preliminärt betänkande med utkast till
lag om allmänna handlingar. Häri föreslås en bestämmelse om diarieföring
av i huvudsak följande innebörd. Allmänna handlingar skall registreras eller
ordnas så att det utan omgång kan fastställas om handling inkommit eller
upprättats. Dispens från denna skyldighet skall kunna meddelas av regeringen
om registreringen i förhållande till "handlingens betydelse för främjande
av ett fritt meningsutbyte och allsidig upplysning” skulle medföra
särskilt betungande arbete eller stora kostnader. Beträffande hemliga diarier
föreslås en bestämmelse som går ut på att handling får registreras i sådant
diarium endast om registreringen skulle medföra att det väsentliga innehållet
i handlingen röjs.

I samband med konstitutionsutskottets granskningsarbete 1974 togs upp
bl. a. vissa frågor om diarieföring inom statsdepartementen (se KU 1974:22
s. 29-31). Bl. a. behandlades frågan om diarieföring i vissa konkreta fall av
brev till statsråd.

KU 1975:12

110

Utskottet anförde härvid följande:

Samtliga dessa brev är ställda till vederbörande mottagare personligen.
Som uttalas i statsrådsberedningens promemoria innebär detta i och för
sig inte att diarieföring bör underlåtas. Emellertid måste det naturligen i
sådana fall ofta bli en avvägningsfråga huruvida diarieföring bör ske eller
inte. Utskottet har vid sin granskning av de påtalade breven inte funnit
anledning att göra något särskilt uttalande med anledning av den bedömning
som gjordes om brevens behandling från diarieföringssynpunkt.

1 en reservation (4 c, 2 m, 1 fp) anfördes följande:

Breven i fråga är ställda till mottagarna i deras egenskap av statsråd/
statssekreterare och innehåller olika sakuppgifter. I breven finns vidare
meningsyttringar som uppenbarligen varit avsedda att påverka handläggningen
av eller beslutet i vederbörande ärende. Det faktum att breven är
adresserade till mottagaren personligen kan inte åberopas som skäl för att
breven inte skall betraktas som allmänna handlingar. De angivna breven
borde således ha överlämnats till vederbörande registrator för diarieföring.
Genom att breven inte diarieförts kan allmänheten ha undandragits insyn
i de ärenden breven behandlar. Utskottet ger riksdagen detta till känna.

Reservationen bifölls efter lottning av riksdagen

Enligt regeringsformen - såväl den äldre som den nuvarande - skall regeringen
fortlöpande hålla utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska
förhållanden, som kan få betydelse för riket, och överlägga med nämnden
om dessa så ofta det erfordras. I alla utrikesärenden av större vikt
skall regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske.
Vidare gäller att ledamot av utrikesnämnden skall visa varsamhet i fråga
om meddelanden till andra om vad han erfarit i denna egenskap. Ordföranden
kan besluta om ovillkorlig tystnadsplikt. Ordförande vid sammanträde
med nämnden är statschefen eller, om han har förfall, statsministern
(se 10 kap. 6 och 7 §§ nya RF och 54 § äldre RF).

I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angår rikets förhållande till
främmande makt får enligt sekretesslagen inte utan regeringens samtycke
utlämnas tidigare än 50 år efter protokollets datum. Som framgår av regeringsformens
bestämmelserom kontrollmakten har konstitutionsutskottet
för sin granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning rätt att utfå alla statsrådsprotokoll och de handlingar som
hör till dessa, sålunda även de s. k. 50-årsprotokollen. I sekretesslagen stadgas
vidare allmänt att handlingar i ärenden vilka angår rikets förhållande till
främmande makt endast i de fall och i den ordning regeringen bestämmer
får utlämnas tidigare än 50 år efter handlingens datum.

Någon ovillkorlig rätt för utrikesnämndens ledamöter att få ta del av
handlingar av berörd karaktär - om dessa skulle anses vara att betrakta
som allmänna handlingar - torde inte föreligga. Vissa utrikespolitiska meddelanden
t. ex. från andra länder kan självfallet vara av så ömtålig natur
att ett utlämnande med åtföljande risk för vidare spridning skulle kunna
få allvarliga konsekvenser.

KU 1975:12

lil

Bilaga 6

PM angående utrednings- och remissväsendet

I samband med behandlingen av motioner angående det statliga utrednings-
och remissväsendet 1973 och 1974 uttalade konstitutionsutskottet
(KU 1973:44, 1974:51) sin avsikt att återkomma till dessa frågor vid sin
granskning av regeringsärendenas handläggning. Utskottet avsåg att därvid
företa en kartläggning av utrednings- och remissväsendet.

Inledningsvis skall i korthet erinras om några undersökningar på detta
område som ingått i utskottets granskningsbetänkanden på senare år.

Det statliga kommittéväsendet studerades i 1972 och 1974 års granskningsbetänkanden.
I 1972 års betänkande uppmärksammades bl. a. kommittéväsendets
omfattning, kommittéernas parlamentariska inslag och betänkandenas
fördelning på olika typer av utredningar under 1971 (KU
1972:26, Bilaga 7). Förhållandena i dessa avseenden under 1973 studerades
som ett led i den departementsundersökning som redovisades i 1974 års
granskningsbetänkande. I denna undersökning belystes också departementstjänstemännens
medverkan i kommittéerna (KU 1974:22, Bilaga 3).

Vad rem iss väsendet beträffar föreligger från senare år ingen undersökning,
som direkt berör detta. Däremot behandlades i 1972 års granskningsbetänkande
redovsningen av remissvar i propositioner (KU 1972:26, Bilaga
8). En uppföljning i mindre skala av denna undersökning gjordes i 1973
års betänkande (KU 1973:20 s. 11).

I detta sammanhang kan vidare erinras om att varje år under senare
tid har utskottet haft att behandla motioner angående det statliga utredningsoch
remissväsendet. Som framgår av underbilaga 1 har antalet motioner
i denna fråga under perioden 1971-1974 uppgått till ett tiotal. Ingen av
dem har föranlett någon riksdagens åtgärd.

KU 1975:12

112

Innehållsförteckning Sid.

1. Grundläggande bestämmelser och praxis 113

2. Statsvetenskapliga studier av utrednings- och remissväsendet 115

3. Vissa viktigare undersökningar och reformförslag beträffande

utrednings- och remissväsendet under senare år 116

4. Kommittéväsendets omfattning 119

5. Kommittékostnadernas utveckling 119

6. Riksdagsinitiativ beträffande kommittétillsättning och till läggsdirektiv

120

7. Kommittéernas parlamentariska inslag 123

8. Avlämnade betänkanden 125

9. Remisser av betänkanden 127

10. Remisstidens längd 129

Underbilagor

1. Motioner 1971-1974 angående det statliga utrednings- och 133

remissväsendet

2. Vissa uppgifter angående antalet fristående kommittéer 1974.

Departementsvis 136

3. Utgifter över anslaget till kommittéer m. m. Departementsvis 137

4. Riksdagsbeslut under vårsessionen 1974 om framställning till

Kungl. Maj:t om tillsättande av utredning 138

5. Riksdagsbeslut under vårsessionen 1974 om framställning till

Kungl. Maj:t om tilläggsdirektiv 140

6. Antal kommittéer med parlamentarisk inslag m. m. vid 1975

års ingång. Departementsvis 142

7. Antalet betänkanden i SOU och Ds-serierna 1974 utarbetade

av fristående kommittéer och inom departementen m. m. Departementsvis
143

8. Antal formellt, informellt och ej remitterade betänkanden

i SOU och Ds-serierna 1974. Departementsvis 144

9. Förteckning över ej remitterade betänkanden i SOU och Ds serierna

1974 med angivande av betänkandets karaktär
och/eller ev. åtgärd 145

10. Förteckning över betänkanden 1974 för vilka remisstiden förlängts
148

11. Betänkandenas remisstid under 1974 i månader, i förekommande
fall efter förlängning. Departementsvis 149

12. Förteckning över betänkanden 1974 med en remisstid av omkring
en månad eller mindre 150

KU 1975:12

113

1. Grundläggande bestämmelser och praxis

Det statliga utrednings- och remissväsendet är från konstitutionell synpunkt
att uppfatta som ett led i beredningen av regeringsärendena. Normalt
sett föregås utarbetandet av propositioner i lagstiftningsfrågor i vid mening
av ett utredningsarbete. Arbetets resultat offentliggörs i ett betänkande som
remitteras till berörda myndigheter, organisationer m. m. Inte sällan ger
ett betänkande också upphov till en omfattande allmän debatt och diskussion,
som kan tjäna till vägledning för regeringens ställningstagande.
Dessa led i beredningen av regeringsärendena har kommit att framstå som
karakteristiska och betydelsefulla inslag i den svenska politiska beslutsprocessen.
Sett i ett internationellt perspektiv torde det svenska systemet med
ett fristående utredningsväsende, där på många viktiga områden företrädare
för de politiska partierna medverkar, vara unikt till sin art och omfattning.
I de flesta andra länder är utredningsarbete av motsvarande slag förlagt
till organ som permanent står till förfogande för regeringsärendenas beredning.

För utredningsväsendets del föreligger ingen konstitutionell reglering. Det
statliga kommittéväsendet berörs varken i den regeringsform som gällde
intill utgången av 1974 eller i den nu gällande regeringsformen.

I propositionen om ny regeringsform och ny riksdagsordning (prop.
1973:90 s. 288) framhöll departementschefen att det förhållandet att regeringen
mäste bära det slutliga ansvaret för utformningen av och innebörden
i förslag som läggs fram för riksdagen bör föra med sig att det ytterst får
ankomma på regeringen att avgöra hur den utredning bör bedrivas som
anses behövlig som grundval för förslagen. På regeringen får enligt departementschefen
alltså ligga att avgöra sådana frågor som om utredning skall
ske genom en särskild kommitté eller anförtros annan från departementen
fristående utredningsman och vidare att ange de riktlinjer efter vilka arbetet
i så fall skall bedrivas.

En utredning tillkallas vanligtvis i form av ett bemyndigande av regeringen
för ett visst statsråd att tillkalla ett antal sakkunniga för att utreda en viss
fråga, att utse en av de sakkunniga att vara ordförande och att besluta
om experter, sekreterare och annat arbetsbiträde åt de sakkunniga. I direktiven
till utredningen anges närmare utredningsarbetets inriktning m. m.
Detta sker formellt genom ett anförande till regeringsprotokollet av det
statsråd, som erhåller bemyndigandet att tillkalla de sakkunniga. Vidare
brukar föreskrivas att de sakkunniga får samråda med myndigheter samt
begära uppgifter och yttranden från dem.

I en särskild kungörelse, den s. k. kommittékungörelsen (1946:394), ges
vissa generella bestämmelser. En kommitté definieras i kungörelsen som
”kommitté, kommission eller sakkunnig, som för utredning av viss fråga
av Kungl. Maj:t förordnats eller jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande av
departementschef eller myndighet tillkallats” (1 §). Kungörelsen innehåller
en rad bestämmelser om ersättning för kommittéuppdrag och därmed sam8
Riksdagen 1975. 4 sami. Nr 12

KU 1975:12

114

manhängande förhållanden. I kungörelsen föreskrivs vidare bl. a. att utredningsarbetet
inte får medföra större kostnad för statsverket än som är
nödvändigt. Innan det egentliga utredningsarbetet påbörjas skall kommittén
göra upp en plan för utredningsarbetet, som skall inges till vederbörande
departementschef. Till denne skall också inges anmälan, om kommittén
finner anledning att i väsentlig mån gå ifrån planen. Kommittén skall vidare
årligen till departementschefen avge berättelse angående kommitténs arbete
under det förflutna året. Förberedande undersökningar t. ex. av statistisk
eller historisk natur av mera omfattande eller kostsam art eller för vilka
avses att i större omfattning inhämta uppgifter från enskilda personer, företag
eller sammanslutningar fordrar särskilt medgivande av departementschefen.
Som allmän regel gäller enligt kungörelsen att det vid avfattande av betänkande
bör tillses, att större vidlyftighet ej användes än ämnets natur
gör oundgängligt. Mera omfattande betänkanden bör enligt anvisningarna
innehålla en så fullständig sammanfattning av förslaget att den med behållning
kan läsas oberoende av betänkandet i övrigt (se anvisningarna till
2 5).

När det gäller remiss/ör/arandet återfanns bestämmelser i 10 5 i den gamla
regeringsformen. Enligt detta stadgande var den föredragande skyldig att
bereda de ärenden som skulle avgöras av Konungen i statsrådet genom
”nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk”. Motsvarande
bestämmelser i den nya regeringsformen (7 kap. 2 §) föreskriver,
att ”vid beredningen av regeringsärenden skall behövliga upplysningar och
yttranden inhämtas från berörda myndigheter”. I den nya regeringsformen
används alltså det mera vidsträckta begreppet myndigheter i stället för ämbetsverk.
Vidare stadgas att också sammanslutningar och enskilda skall lämnas
tillfälle att yttra sig i nödvändig omfattning. Härigenom har det, som
tidigare var praxis, nämligen att bl. a. intresseorganisationer och ideella organisationer
anlitades som remissinstanser, inskrivits i regeringsformen.

Som redan framhållits är remissförfarandet ett led i regeringsärendenas
beredning. Remiss behöver därför inte beslutas vid regeringssammanträde
utan avgörs av vederbörande departementschef eller med stöd av 17 § i
departementsinstruktionen (1965:386) av chefstjänsteman eller, efter departementschefens
bestämmande, av annan tjänsteman i departementet.

Såvitt kunnat konstateras finns ej några riktlinjer utarbetade inom departementen
eller statsrådsberedningen för remisser av betänkanden. Det
gäller bl. a. för frågorna om remisstidens längd och förläggning och om
urvalet av remissinstanser. Dessa frågor får alltså avgöras från fall till fall.

1 Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna (1972:407) anges vissa
regler och rekommendationer angående skrivelser och remisser. Bl. a. framhålls
att remissyttrande som är tillstyrkande och ej kräver särskild motivering
för avfattas med endast angivande av sådant tillstyrkande. I cirkuläret uppmanas
myndigheterna att ej lämna remissyttrande som är vidlyftigare än
nödvändigt. Vidare skall myndighet som beslutat att inhämta yttrande

KU 1975:12

115

genom remiss se till att yttrandet kommer in inom föreskriven tid, eller,
om ej tid för svar är utsatt i remissbeslutet, inom tid som annars är skälig.

2. Statsvetenskapliga studier av utrednings- och remissväsendet

Inom ämnet statskunskap har sedan länge bedrivits undersökningar av
det statliga utrednings- och remissväsendet. Denna forskningsverksamhet
uppmärksammades av konstitutionsutskottet i det tidigare nämnda betänkandet
från hösten 1973 (KU 1973:44). Utskottet uttalde därvid, att det
var värdefullt om en fortsatt forskning kunde ske på detta område.

Kommittéväsendet har blivit föremål för två större statsvetenskapliga undersökningar.
I Gunnar Hessléns år 1927 utgivna arbete behandlas det svenska
kommittéväsendet intill år 1905, dess uppkomst, ställning och betydelse.
Hans Meijers undersökning från 1957, Kommittépolitik och kommittéarbete,
sträcker sig över perioden 1905-1954 och behandlar bl. a. hur kommittéerna
varit sammansatta, hur lång tid de arbetat och vilka kostnaderna varit. I
ett kapitel med titeln Från uppslag till betänkande ges en i väsentliga hänseenden
ännu aktuell bild av olika faser i kommittéarbetet. Meijer har sedermera
gjort en uppföljande undersökning av kommittéväsendets utveckling
under perioden 1955-1967. Denna har publicerats på engelska under
titeln Bereaucracy and Policy Formulation in Sweden (Scandinavian Political
Studies 1969).

Under 1974 påbörjades ett forskningsprojekt rörande kommittéväsendet
vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet under ledning
av professor Jörgen Westerståhl och docent Björn Molin. Projektet syftar
till att belysa den roll som utredningsväsendet fyller i den politiska beslutsprocessen.
Som ett led i denna analys företas en kartläggning av kommittéväsendet
under perioden 1968-1973. Därvid uppmärksammas bl. a.
utredningarnas personsammansättning, direktiven till utredningarna och innehållet
i betänkandena. Projektet stöds av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond.

Remissväsendet har inte varit föremål för lika ingående statsvetenskapliga
undersökningar som kommittéväsendet. I två arbeten från 1960-talet studeras remissväsendet främst ur intresseorganisationernas synvinkel.
Det ena är Nils Elvanders arbete Intresseorganisationerna i dagens Sverige
(andra upplagan, 1969) och det andra Lars Foyers licentiatavhandling Studier
rörande remissväsendet och andra former för kontakt mellan staten och
organisationerna (delvis publicerad i SOU 1961:21, delvis opublicerad). Som
framgår av titeln ägnas remissväsendet särskild uppmärksamhet i det senare
arbetet, speciellt i dess opublicerade del. Remissväsendet är - liksom utredningsväsendet
- föremål för undersökning i ett pågående statsvetenskapligt
forskningsprojekt. Projektet avser att analysera några olika sakfrågors
utveckling från utredningens rekommendation till riksdagens beslut. Särskild
uppmärksamhet skall ägnas åt att belysa genomslagskraften av re -

KU 1975:12

116

missorganens ställningstaganden på propositionens utformning och riksdagsbehandling.
Projektet som påbörjades 1974 bedrivs vid statsvetenskapliga
institutionen vid Lunds Universitet och leds av docent Bo Bjurulf. Även
detta projekt stöds av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond.

3. Vissa viktigare undersökningar och reformförslag beträffande utrednings-
.och remissväsendet under senare år

Riksdagens revisorer gjorde 1970 en ingående undersökning av kommiiréväse/K/e/(granskningspromemoria
nr 13/1970). Främst uppmärksammades
de starkt stigande kostnaderna. Revisorerna konstaterade bl. a. att kostnaderna
femdubblats under tioårsperioden 1959-1969. Som orsak till denna
utveckling angavs ökningen av antalet kommittéer men framfor allt den
kraftiga utvidgningen av den krets av personer som på ett eller annat sätt
tog del i kommittéarbetet. Revisorerna drog slutsatsen att det förelåg ett
behov av en rationalisering av formerna för kommittéverksamheten. I första
hand borde övervägas att inrätta en statsdepartementens kommittéavdelning
med uppgift att samordna kommittéernas verksamhet och i övrigt på olika
sätt underlätta, effektivisera och förbilliga deras arbete. Andra förslag som
framfördes av revisorerna gällde förbättrade förutsättningar för kommittéernas
lokalförsörjning, delegering av rätten att besluta om ersättning för
kommittéarbete m. m.

Revisorernas utredning remitterades till ett antal statliga organ, som ställde
sig negativa till utredningens huvudförslag, att inrätta en statsdepartementens
kommittéavdelning. Den avvisande hållningen motiverades främst med
att den erforderliga samordningen av kommittéernas verksamhet fick anses
vara en uppgift för statsrådsberedningen och inte för ett fristående organ
samt att departementen ensamma måste ha ansvaret för den mer politiskt
betingade delen av verksamheten. Om övriga förslag uttalade sig remissinsatserna
positivt.

Vid revisorernas slutliga prövning av ärendet beslöts en skrivelse till
Kungl. Maj:t, daterad den 27 maj 1971. Beträffande lokal- och delegationsfrågorna
konstateras i skrivelsen att de är under prövning i byggnadsstyrelsen
resp. i departementsutredningen. I huvudfrågan framhöll revisorerna bl. a.
följande:

Det stora antalet kommittéer har emellertid, särskilt under senare år, aktualiserat
behovet av en bättre samordning inom det statliga utredningsväsendet.
I samma riktning talar det förhållandet, att de frågor som tas
upp till utredning visar en tendens att bli alltmer sammansatt, vilket i sin
tur leder till att föreslagna problemlösningar får betydelse inte bara för det
förvaltningsavsnitt som närmast har stått i förgrunden för intresset utan
också för en rad andra samhällsområden. Den statliga utredningsverksamheten
kan därför inte betraktas som enbart en till varje särskilt departement
hörande företeelse utan måste på något sätt knytas organisatoriskt samman
inom Kungl. Maj:ts kansli.

KU 1975:12

117

Det faller sig enligt revisorernas mening naturligt att den centrala uppgift
som det härvidlag är fråga om anförtros statsrådsberedningen. Detta har
också förutsatts i propositionen 1965:65 (angående statsdepartementens organisation)
utan att dock, såvitt kan bedömas, ha föranlett några mera konkreta
åtgärder. För att det angivna syftet skall kunna nås torde det emellertid
vara ofrånkomligt att inom statsrådsberedningen en särskild enhet inrättas
såsom ett kontaktorgan i kommittéfrågor.

Revisorerna ansåg det lämpligt att detta organ ställdes under ledning av
ett konsultativt statsråd, som därigenom skulle bli den sammanhållande
förbindelselänken mellan departementen i kommittéfrågor utan att därför
departementschefernas politiska ansvar träddes för nära.

1 riksdagens revisorers verksamhetsberättelse för år 1972 uppges att under
hand meddelats från statsrådsberedningen att någon åtgärd i anledning av
vad revisorerna anfört om inrättandet av ett särskilt organ för kommittéverksamheten
inte vidtagits. I meddelandet framhölls dock att statsrådsberedningen
kontinuerligt följde denna verksamhet och att därvid särskild
uppmärksamhet ägnades samordnings- och effektivitetsfrågorna.

Det kan nämnas i detta sammanhang att frågan om bättre samordning
inom utredningsväsendet även berördes av Sveriges Industriförbund i en
skrivelse till statsministern den 21 august 1970. Förbundet anförde i sin
skrivelse exempel på att dubbelarbete förekom och såg det som ett uttryck
för bristfällig planering och samordning. Förbundet underströk vikten av
att en effektiv samordning korn till stånd i de fall där olika utredningar
arbetar med likartade problem.

En i januari 1975 tillsatt utredning, utredningen rörande möjligheterna
att göra besparingar inom statsverksamheten, har bl. a. i uppdrag att behandla
utredningsväsendet. I direktiven till denna utredning anförde finansministern
bl. a. följande:

Jag vill ytterligare peka på ett område, där det bör finnas förutsättningar
för att på ett konstruktivt sätt angripa frågan om besparingar inom statsverksamheten.
Det gäller det statliga utredningsväsendet. Många av dessa
utredningar har tillsatts på beställning av riksdagen. Enbart under vårsessionen
år 1974 beslutade riksdagen ett 50-tal beställningar avseende frågor
som skulle bli föremål för offentlig utredning eller översyn i annan ordning.
Kostnaderna för kommittéväsendet har ökat starkt under efterkrigstiden.
En begränsning av det statliga kommittéväsendet bör kunna ge väsentliga
såväl direkta som indirekta besparingseffekter på statsutgifterna. Utredningen
bör undersöka möjligheterna att begränsa utredningsexpansionen.

Från regeringskansliet har vidare inhämtats att en arbetsgrupp, bestående
av fyra statssekreterare, under 1974 undersökt möjligheterna till reformer
av det statliga utredningsväsendet. En rapport med arbetsgruppens hittillsvarande
överväganden kommer sannolikt att publiceras inom kort och remissbehandlas.
Avsikten är att vissa i rapporten presenterade uppslag skall
bearbetas närmare i särskilda arbetsgrupper inom regeringskansliet, medan
andra uppslag lär komma att prövas i praktiken mera omedelbart.

KU 1975:12

118

Riksdagens revisorer har också ägnat uppmärksamhet åt remissväsendet.
I en undersökning som företogs 1971 (granskningspromemoria nr 4/1971)
studerades dels den arbetsbelastning och därmed de kostnader som remissförfarandet
vållar myndigheterna, dels möjligheterna att rationalisera formerna
för denna verksamhet. Revisorernas undersökning avsåg såväl s. k.
allmänna remisser, dvs. remisser av offentliga utredningar, departementpromemorior
m. m., som remisser av mera rutinbetonade ärenden, t. ex.
besvär av olika slag, tillstånds- och anståndsärenden etc.

I undersökningsrapporten konstaterades bl. a. att remissförfarandet förorsakar
myndigheterna en betydande arbetsbelastning. Under budgetåret
1969/70 uppgick den lågt räknat till ca 81 000 arbetsdagar och belöpte sig
till en uppskattad kostnad av minst 33 milj. kr. Enligt rapporten tenderade
remissförfarandet att växa i omfång.

För rationalisering av förfarandet vid de allmänna remisserna föreslogs
att en särskild arbetsgrupp inom departementen skulle inrättas. Denna skulle
ha till uppgift att tillvarata dels departementens erfarenheter beträffande
remissärendenas handläggning, dels resultaten av tidigare rationaliseringsåtgärder
inom området. Verksamheten skulle efter hand i samverkan med
statskontoret utsträckas till att omfatta den egentliga statsförvaltningen.

Vid remissbehandlingen av revisorernas utredning ställde sig det övervägande
antalet remissinstanser positiva till förslaget. En avvisande hållning
intog dock justitiekanslern, statskontoret och riksrevisionsverket. De framhöll
bl. a. att allmänna föreskrifter i förvaltningslagen eller allmänna verksstadgan
fick anses tillräckliga för att säkerställa en rationell remissbehandling.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 september 1971 sammankopplade
revisorerna sitt förslag om åtgärder för att rationalisera de allmänna remisserna
med ovannämnda förslag till samordning av kommittéväsendet.
Åt det organ som skulle inrättas för den senare uppgiften borde enligt revisorerna
också uppdras att rationalisera remissförfarandet.

Revisorernas skrivelse resulterade inte i någon åtgärd från finansdepartementets
sida under 1972, enligt vad som uppges i revisorernas verksamhetsberättelse
för detta år. Under 1972 upphävde dock Kungl. Maj:t två
gamla cirkulär angående bl. a. remissväsendet, dels ett av den 22 mars 1907,
dels ett annat av den 5 juni 1931 (1931:213). De ersattes av det ovannämnda
cirkuläret till statsmyndigheterna angående skrivelser och remisser
(1972:407), vilket trädde i kraft den 1 juli 1972.

KU 1975:12

119

4. Kommittéväsendets omfattning

Vid 1975 års ingång1 uppgick antalet kommittéer redovisade i kommittéberättelsen
(motsvarande gamla riksdagsberättelsen) till 302. Motsvarande
siffror var vid 1972 resp. 1974 års ingång 293 resp. 296. (KU 1972:26 s. 80,
KU 1974:22 s. 131). En viss men mycket måttlig ökning av antalet kommittéer
kan alltså iakttagas under de senaste åren. Liksom vid början av
1974 är - som framgår av underbilaga 2 - antalet kommittéer störst inom
justitie-, utbildnings- och finansdepartementens områden och minst inom
utrikes- och handelsdepartementens områden. På grund av den förändrade
departementsindelningen den 1 januari 1974 kan en undersökning av förändringen
i antalet kommittéer mellan början av 1974 och 1975 endast
avse de departement som ej berördes av reformen. Av dessa departement
redovisar justitiedepartementet den största ökningen (7 kommittéer) och
kommunikationsdepartementet den största minskningen (6 kommittéer).

Antalet kommittéer som var verksamma under någon del av år 1974, uppgick
till 399. Denna siffra inkluderar de kommittéer som avslutade sitt arbete
under detta år. Det är från dessa 97 kommittéer som huvuddelen av årets
betänkanden härstammar.

5. Kommittékostnadernas utveckling

Kommittéväsendets kostnader bestrids väsentligen från särskilda reservationsanslag
som upptas i riksstaten under vederbörande departement. Enligt
riksrevisionsverkets budgetredovisningar uppgick de sammanlagda utgifterna
på dessa anslag under vissa budgetår sedan 1949/50 till följande
belopp, avrundade till milj. kr.:

1949/50	5,5
1959/60	9,0
1964/65	23,2
1969/70	55,9
1973/74	79,3

Enligt riksstaten för budgetåret 1974/75 anslås sammanlagt 84,5 milj.
kr. till kommittéer. I underbilaga 3 redovisas kostnaderna departementsvis.

Från slutet av 1940-talet till slutet av 1950-talet ökade således kommittékostnaderna
med ca 60 %. Under 1960-talet stegrades ökningstakten påtagligt.
Mellan 1959/60 och 1964/65 mer än fördubblades kostnaderna. Ökningen
var nästan lika stor under decenniets senare hälft. Därefter synes
en viss avmattning ha inträtt i ökningstakten. Utgifterna under budgetåret
1973/74 är således 42 % större än för 1969/70. Som jämförelse kan nämnas

' Här och i fortsättningen används något felaktigt uttryck såsom "vid 19xx års ingång
verksamma kommittéer", "under 19xx tillsatta kommittéer". Någon exakt uppgift
om vilken period kommittéberättelsen omfattar lämnas emellertid inte. Troligen avser
redovisningen ungefärligen perioden 1 dec-30 nov.

KU 1975:12

120

att ökningen av de av staten genomsnittligt utbetalade lönebeloppen under
perioden 1969-73 uppgått till 43 96 (SOS. Statstjänstemän 1973. Del 2 s. 40).

Tilläggas bör, att alla kostnader för kommittéväsendet inte bestrids från
kommittéanslagen. Till dessa kostnader hör nämligen också bl. a. hyreskostnaderna
för kommittéer samt vissa andra icke närmare beräknade lokaloch
expenskostnader, såsom städning, telefon m. m., vilka betalas över anslaget
för gemensamma ändamål för statsdepartementen. För budgetåret
1973/74 beräknades dessa kostnader överslagsmässigt till ca 2 milj. kr. för
samtliga departement. Vidare bekostas ett tiotal kommittéers verksamhet
med andra medel än kommittéanslaget. Som exempel kan anföras att kostanderna
för några utredningar inom det kyrkliga området under budgetåret
1973/74 bestritts med förskott ur kyrkofonden.

6. Riksdagsinitiativ beträffande kommittétillsättning och tilläggsdirektiv

Enligt tilläggsbestämmelsen 3.8.2 i riksdagsordningen kan talmanskonferensen
framlägga förslag för riksdagen i fråga om gäller riksdagen och
dess organ, om förslaget grundar sig på utredning som talmanskonferensen
har tillsatt på riksdagens uppdrag. Som exempel på sådan utredning kan
nämnas den nu pågående utredningen om riksdagens arbetsformer. Utredning
i fråga som gäller annat ämne än riksdagen och dess organ tillsätts
av regeringen och skall som redan nämnts ses som ett led i beredningen
av regeringsärendena. 1 en fråga av detta slag kan riksdagen besluta om
en framställning till regeringen om utredning.

Två undersökningar har företagits av initiativ från riksdagens sida om
utredningar. Den ena undersökningen grundar sig på en översiktlig genomgång
av direktiv till tillsatta utredningar och tilläggsdirektiv till pågående
utredningar som givits av vederbörande statsråd under den period som kommittéberättelsen
för 1975 omfattar1. Vid genomgången har noterats de fall
då en riksdagsskrivelse grundad på ett riksdagsintiativ uttryckligen åberopas
som skäl för tillsättandet av utredningen eller för utredningsuppdragets inriktning.
Därvid har dock ingen skillnad gjorts mellan å ena sidan direktiv
och tilläggsdirektiv i vilka riksdagsskrivelsen anförs som enda motiv och
å andra sidan sådana direktiv där riksdagsskrivelsen är ett av flera redovisade
motiv.

Genomgången visar att 87 direktiv och 18 tilläggsdirektiv har givits under
året. 1 29 direktiv (33 96) och 3 tilläggsdirektiv (17 96) åberopas riksdagsskrivelser.
En liknande undersökning av direktiv till tillsatta utredningar
utfördes av Hans Meijer i Kommittépolitik och kommittéarbete (s. 39). Undersökningen
avsåg utredningar, som tillsattes åren 1945 och 1950 och har
på grund av tidsavståndet begränsat värde som jämförelse. Det förtjänar

1 Det kan nämnas att för ett tiotal under perioden tillsatta utredningar har några
särskilda direktiv inte meddelats.

KU 1975:12

121

kanske ändå nämnas att av antalet tillsatta utredningar skulle 20 % (1945)
och ca 10 % (1950) ha tillkommit helt eller delvis på riksdagens initiativ.

Som även Meijer påpekat ger undersökningar av detta slag en mycket
ytlig bild av motiven för kommittéers tillsättande. Ännu mindre kan givetvis
sådana undersökningar ge svar på frågan varifrån uppslagen till utredningar
härstammar.

Den andra mera ingående undersökningen avser regeringens åtgärder med
anledning av framställningar från riksdagen under vårsessionen 1974 dels
om tillsättande av utredningar dels om tilläggsdirektiv till pågående utredningar.

I den del av undersökningen som gäller tillsättande av utredningar ingår
endast sådana riksdagsbeslut som får anses innebära att utredningsarbetet
bör bedrivas i form av en fristående kommitté. Därvid har medtagits såväl
de fall där utredningsyrkandet direkt anges i klämmen som de fall där klämmen
avser att riksdagen skall ge regeringen till känna vad utskottet anfört
i sitt yttrande om utredning.

Vid genomgång av riksdagens beslut under ifrågavarande period har 12
sådana beslut påträffats. En kortfattad beskrivning av dessa beslut lämnas
i underbilaga 4. Av samma bilaga framgår vidare att vid slutet av mars
1975 har 10 av dessa 12 framställningar lett eller bidragit till tillsättande
av en kommitté. Kommitténs beteckning och namn anges också i underbilaga
4.

Av de två återstående framställningarna avser den ena en utredning om
affärstiderna (NU 1974:27, rskr 1974:197). Näringsutskottet anförde beträffande
denna utredning att affärstidsnämnden under år 1975 skulle komma
att redovisa de fria affärstidernas verkningar på öppethållandefrekvensen,
de anställdas arbetsförhållanden och prisutvecklingen. Enligt utskottet borde
denna redovisning och de förslag som nämnden kan komma att lägga fram
avvaktas och därefter snarast bli föremål för analys av en utredning. I ett
interpellationssvar den 4 februari 1975 uttalade handelsminister Feldt att
affärstidsnämnden beräknades avsluta sitt arbete inom kort. Handelsministern
förklarade att den begärda utredningen skulle tillsättas omedelbart
därefter (RD 1975:14 s. 85).

Det kan vidare nämnas att näringsutskottet nyligen i ett av riksdagen
godkänt betänkande (NU 1975:2, rskr 1975:5) uttalat det angelägna i att
affärstidsnämndens slutredovisning framläggs inom kort och att det därpå
följande utredningsarbetet bedrivs med stor snabbhet.

Den andra framställningen som hittills inte lett till tillsättande av en
utredning, gäller en översyn av det studiesociala systemet (SfU 1974:19,
rskr 1974:265). I socialförsäkringsutskottets betänkande berördes förhållandet
mellan den då ännu pågående s. k. SVUX-utredningen och den begärda
utredningen. Utskottet framhåller att SVUX väntas framlägga förslag om
studiefinansiering inom vuxenutbildningen under sommaren 1974. Enligt
vad socialförsäkringsutskottet erfarit skulle SVUX i sitt arbete också be -

KU 1975:12

122

handla flera av de frågor, som aktualiserats i de motioner som tas upp
i betänkandet. Utskottet anser likväl med hänsyn till att 1964 års studiesociala
reform varit i kraft i snart 10 år att det studiesociala systemet bör
göras till föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning. Vilka frågor
som bör omfattas av det kommande utredningsarbetet anser utskottet det
vara för tidigt att ta definitiv ställning till eftersom "förslaget från SVUX
givetvis kan komma att i hög grad påverka utformningen av studiemedelssystemet
i stort”. Som svar på en fråga angående tillsättande av den
begärda utredningen framhöll utbildningsminister Zachrisson den 31 januari
1975 att regeringen hade för avsikt att i början av mars 1975 lägga fram
en proposition i vilken bl. a. förslagen från SVUX skulle behandlas. Han
ansåg det naturligt att först därefter ta upp frågan om en utredning för
översyn av det studiesociala systemet (RD 1975:13 s. 20).

Den tid som förflutit mellan riksdagsbeslut och Kungl. Maj:ts (regeringens)
bemyndigande att tillkalla utredningen kan utläsas av uppgifter lämnade
i underbilaga 4. Tiden varierar mellan mindre än en månad i ett fall (En
övergripande översyn av lärarutbildningen - 1974 års lärarutbildningsutredning)
och drygt 7 månader i ett annat fall (Parlamentarisk besparingsutredning
- Utredning rörande möjligheterna att göra besparingar inom statsverksamheten).
I hälften av de 10 fallen har det förflutit längre tid än 5
månader mellan riksdagsbeslut och bemyndigande.

Under vårsessionen 1974 gjorde riksdagen framställning om tillägsdirektiv
eller annat tillägg i uppdrag till pågående utredning i åtta fall, förtecknade
i underbilaga 5. Beträffande ett av dessa fall - näringsutskottets uttalande
om inriktningen av utredningsarbetet rörande multinationella företag (NU
1974:11, rskr 1974:116) - anges i regeringens skrivelse 1975:3 att ärendet,
som faller inom industridepartementets område, är beroende på prövning.

Den tid som förflutit mellan riksdagsbeslut och regeringens beslut uppgår
i fyra av övriga sju fall till mindre än en månad, i ett fall till mellan en
och två månader och i resterande fall till mer än två men ej tre månader.
Härvid bör dock beaktas att i ett fall, som gäller utbildningsutskottets uttalande
att inom ramen för 1974 års lärarutbildningsutredning pröva frågan
om hur mellanstadiets lärare bör utbildas i musik och gymnastik (UbU
1974:2, rskr 1974:210), innebär regeringsbeslutet att ställningstagandet uppskjuts
i avvaktan på beredning av lärarutbildningskommitténs förslag. Proposition
i denna fråga har sedermera framlagts (prop. 1975:24). 1 denna uttalar
föredragande statsråd att 1974 års lärarutbildningsutredning även bör behandla
de utbildningar som har utretts av lärarutbildningskommittén. Statsrådet
framhåller sin avsikt att återkomma till regeringen i denna fråga.

I ytterligare ett annat fall - trafikutskottets uttalande om en utvidgning
av SJ:s rabattförmåner, som enligt utskottet bör behandlas i trafikpolitiska
utredningen (TU 1974:10, rskr 1974:122) - överlämnar regeringen betänkandet
till nämnda utredning men gör därvid förbehållet att resultatet av
viss försöksverksamhet skall avvaktas innan utredningsarbetet med anledning
av skrivelsen inleds.

KU 1975:12

123

7. Kommittéernas parlamentariska inslag

Som inledningsvis nämnts är parlamentarikers medverkan ett karakteristiskt
drag för det svenska utredningsväsendet. Det torde råda en vidsträckt
enlighet om att deras medverkan är av stort värde för den politiska beslutsprocessen.
11, ex. propositionen om ny regeringsform och ny riksdagsordning
(prop. 1973:90 s. 288) framhåller departementschefen att utredning
genom parlamentariskt sammansatta kommittéer är ett utomordentligt värdefullt
inslag vid beredningen av lagstiftningsärenden och andra likartade
viktiga ärenden. Liksom hittills bör, enligt departementschefen, denna utredningsform
utnyttjas i betydande omfattning. Vidare kan erinras om att
konstitutionsutskottet - med anledning av motioner om utrednings- och
remissväsendet hösten 1973 - bl. a. uttalade att genom att utredningskommittéerna
i stor utsträckning haft parlamentariskt inslag har det ofta varit
möjligt att åstadkomma en bred politisk förankring inför viktiga samhällsreformer
(KU 1973:44).

Det har emellertid också riktats kritik mot att denna utredningsform på
senare tid använts i mindre utsträckning än tidigare. Det kan nämnas att
Hans Meijers undersökningar av kommittéväsendet visade att andelen utredningar
med deltagande av riksdagsmän, som under 50-årsperioden
1905-54 höll sig tämligen konstant kring 45 96, sjönk till 27 % under perioden
1955-67 (Bureaucracy and Policy Formulation in Sweden, s. 109).

I samband med 1972 och 1974 års granskningsarbete företogs en kartläggning
av antalet utredningar med parlamentariskt inslag. Båda undersökningarna
visade samma resultat. Såväl 1972 som 1974 hade 35 % av
de vid resp. års ingång verksamma kommittéerna en eller flera riksdagsmän
bland sina ledamöter (KU 1972:26 s. 80, KU 1974:22 s. 131).

En motsvarande undersökning har nu utförts beträffande de kommittéer
som arbetade vid början av 1975. Den visade att andelen utredningar med
parlamentariskt inslag ökat påtagligt jämfört med motsvarande förhållanden
1972 och 1974. I 144 av de 302 kommittéerna verksamma vid nämnda
tidpunkt, dvs. 48 % ingick minst en riksdagsledamot, ersättare för sådan
eller person som var ledamot av riksdagen, då kommittén tillsattes.1 1975
års siffra ligger alltså i nivå med de resultat som Meijer rapporterat för
perioden 1905-54. Förändringen från årsskiftet 1973/74 beror väsentligen
på att drygt hälften av de utredningar som tillsattes under 1974, fick ett
på detta sätt definierat parlamentariskt inslag.

Den nu företagna undersökningen av kommittéer med parlamentariskt
inslag har förts ett steg längre. Ett försök har nämligen också gjorts att
belysa de fem riksdagspartiernas medverkan i dessa utredningar. Vill man
ge en rättvisande bild av dessa förhållanden, är emellertid inslaget av par -

1 På denna punkt är kommittéberättelsens personuppgifter bristfälliga. Att en person
är ersättare för riksdagsledamot anges över huvud taget inte och tidigare ledamotskap
av riksdagen anges ibland, ibland inte.

KU 1975:12

124

lamentariker från olika partier ett otillräckligt mått. I exempelvis utredningar
som rör kommunala frågor ingår ofta personer som saknar anknytning till
riksdagen men som är partipolitiskt aktiva på kommunal eller landstingskommunal
nivå. När uppgifter insamlats beträffande kommittéledamöternas
partipolitiska hemvist har därför också beaktats att vissa personer - utan
att tillhöra gruppen av nuvarande riksdagsledamöter, ersättare och f. d. ledamöter
- ändå kan ha en klar, vanligen kommunalpolitisk förankring i
något av de fem riksdagspartierna.

Av tabell 1 framgår i hur många kommittéer med parlamentariskt inslag
som ingår minst en person med angivet slag av förankring i resp. parti.
Minst en ledamot med anknytning till det socialdemokratiska partiet finns
i 143 av de 144 kommittéerna. I ca 2/3 av dessa kommittéer ingår vidare
personer från centerpartiet, i ett något mindre antal utredningar ledamöter
från folkpartiet och i knappt hälften personer med politisk förankring i moderata
samlingspartiet. Kommittéledamöter med politisk hemvist i vänsterpartiet
kommunisterna ingår i drygt en tiondel av dessa 144 kommittéer.

1 underbilaga 6 redovisas departementsvis i hur många kommittéer med
parlamentariskt inslag som ingår minst en ledamot med förankring i resp.
parti.

Tabell I: Kommittéer med parlamentariskt inslag i vilka ingår minst en ledamot med
förankring i resp. fem riksdagspartier

Parti Antal i % av antalet

kommittéer med

parlamentariskt

inslag

m 69 48

fp 84 58

c 92 64

s 143 99

vpk 17 12

Uppgifterna om kommittéledamöternas partipolitiska hemvist kan också
läggas till grund för en indelning av kommittéerna i olika grupper
med hänsyn till partisammansättning. Av tabell 2 framgår att den största
gruppen - en fjärdedel av alla kommittéer med parlamentariskt inslag -utgörs av utredningar i vilka ingår ledamöter från de fyra största riksdagspartierna.
Den näst största gruppen är de kommittéer där endast ingår personer
med politisk förankring i det socialdemokratiska partiet. Vidare framgår
att i utredningar med ledamöter från två partier är det vanligare att
det förutom en socialdemokratisk ledamot ingår en ledamot med anknytning
till centerpartiet eller folkpartiet än en ledamot med anknytning till moderata
samlingspartiet. Det kan också nämnas, att en ledamot från vänsterpartiet
kommunisterna endast finns med i kommittéer där också personer med
politisk hemvist i de fyra andra riksdagspartierna ingår.

KU 1975:12

125

Tabell 2: Kommittéer med parlamentariskt inslag fördelade med hänsyn till partisammansättning -

Parti/ Antal %

Partikombination

m + fp + c + s	36	25
s	26	18
c + s	20	14
fp + s	18	13
m + fp + c + s + vpk	17	12
fp + c + s	11	8
m + s	7	5
m + c + s	7	5
m + fp + s	1	1
m + fp + c	1	1
Summa grund av avrundningsfel	144	102*

8. Avlämnade betänkanden

I SOU-serien och i de tretton departementens Ds-serier för 1974 ingår
totalt 197 betänkanden1. Denna siffra inkluderar såväl betänkanden från
fristående kommittéer som betänkanden och promemorior utarbetade inom
resp. departement eller i några fall av förvaltningsmyndigheter.

Som framgår av den mer detaljerade redovisningen i underbilaga 7 har
det största antalet betänkanden framlagts inom justitie- och utbildningsdepartementens
områden och det minsta antalet inom utrikes-, handelsoch
kommundepartementens områden.

I SOU-serien har under året utgivits 78 betänkanden. Ett av de betänkanden
som upptagits i den i kommittéberättelsen införda förteckningen
för 1974, överlämnades först den 4 februari 1975. Det gäller kommunallagsutredningens
betänkande Enhetlig kommunallag (SOU 1974:99). Vidare
utkom bilagan till Jaktmarksutredningens betänkande Jaktmarker (SOU
1974:81) från trycket först under mars månad 1975.

Av SOU-seriens 78 betänkanden är alla utom 3 avlämnade av kommittéer,
redovisade i kommittéberättelsen. Dessa tre är:

SOU 1974:9

SOU

1974:11-14

Samhälle och trossamfund.
Sammanställning av
remissyttranden över betänkanden
av 1968 års beredning om stat
och kyrka.

Svensk industri. Delrapport 1-4

SOU 1974:55 Utsökningsrätt XIII

Utarbetad av industriningsdepartementet.

Utarbetad av industristrukturutredningen
inom
industridepartementet
Utarbetad av lagberedningen.

1 Ett visst betänkande har i flera fall uppdelats på flera volymer med separat numrering.

KU 1975:12

126

Antalet betänkanden i Ds-serierna uppgår till 119. Kommittéberättelsens
förteckning upptar ett betänkande som ännu ej föreligger i tryckt skick,
nämligen DsU 1974:14 Vissa frågor rörande studiestöd (av 1968 års studiemedelsutredning).
Å andra sidan saknas i förteckningen tre promemorior
från justitiedepartementet med beteckningarna Ds Ju 1974:18, 19 och 20,
två från socialdepartementet med beteckningarna Ds S 1974:10 och 11 samt
en från utbildningsdepartementet med beteckningen DsU 1974:17.

Större delen av betänkandena i Ds-serierna, 73 st., har utarbetats av offentliga
kommittéer. Resterande 46 betänkanden har producerats inom departementen
och i ett par fall av centrala ämbetsverk.

I föregående års granskningsbetänkande (KU 1974:22, Bilaga 3, s. 134)
erinrades om att det ibland hävdas i den allmänna debatten att en allt större
del av utredningsarbetet sker inom departementen i strid med den värdefulla
svenska traditionen att förlägga allt väsentligt utredningsarbete till fristående
kommittéer. Ett annat argument mot en sådan utveckling är att den åtminstone
delvis skulle strida mot intentionerna bakom 1965 års departementsreform.

Till belysning av denna fråga företogs förra året en kartläggning av betänkandenas
ursprung under åren 1967-1973. Denna kartläggning kan nu
byggas på med uppgifter som avser 1974 (se figur 1).

Figur 1: Antalet betänkanden under tiden 1967-1974 som publicerats i SOU-serien
(streckad stapel), utarbetats inom utredningar redovisade i riksdagsberättelsen och
publicerats i Ds-serien (ofylld stapel) samt utarbetats inom departementen och publicerats
i Ds-serien (rutad stapel).

90 --

1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973

Anm.: Vid beräkningen av antalet betänkanden i SOU-serien har utredning som
delat upp sitt betänkande i flera delar (separat publicering av bilagor, remissammanställningar
m. m.) endast noterats för ett betänkande. Den löpande nummerserien
för varje år upptar därför ett något större antal än det som anges i figuren.

Som framgår av figuren ökade antalet SOU-betänkanden från 53 till 78
mellan 1973 och 1974. 1974 års siffra faller väl in i den svaga ökningstrend
som kännetecknat perioden sedan 1967 med undantag för nedgången 1973.
Antalet Ds-betänkanden utarbetade av kommittéer visar likaledes en svag

KU 1975:12

127

tendens att öka, om man betraktar 1972 års höga siffra som ett undantag.
Däremot har antalet Ds-betänkanden utarbetade inom departementen m. m.
varit ungefär detsamma under i varje fall de tre senaste åren. Den ökning
som kan iakttas under slutet av 1960-talet har upphört. Omräknat i relativa
tal utgör andelen departementsbetänkanden omkring 25 % under åren
1971-1974 (1974: 23 %).

Som framhölls i detta sammanhang i föregående års granskningsbetänkande
bör inga långtgående slutsatser dras av dessa resultat. Antalet betänkanden
i de olika serierna är förvisso inget tillfredsställande mått på
utredningsarbetets omfattning. Det kan bara ge en grov uppfattning om
arbetets fördelning på olika slag av utredningar.

9. Remisser av betänkanden

Sedan ett betänkande avlämnats till chefen för vederbörande departement,
sänds det i allmänhet omedelbart ut på remiss utan någon föregående behandling
i departementet. Det finns emellertid situationer då det anses motiverat
att uppskjuta remissbehandlingen. Om en kommitté först lägger fram
ett eller flera delbetänkanden med utredningsmaterial e. d. som har nära
samband med förslagen i kommitténs huvudbetänkande, avvaktar man ofta
framläggandet av huvudbetänkandet så att kommitténs samtliga betänkanden
kan remissbehandlas på en gång. Exempel på detta från 1974 är de
tre rapporter från utredningen om skolans inre arbete (SIA), som avgavs
under maj och juni (Ds U 1974:1-3). Dessa rapporter remitterades i mitten
av augusti samtidigt med utredningens just avlämnade huvudbetänkande.
I ett annat liknande fall under året uppsköts remissbehandlingen av två
betänkanden från en kommitté i avvaktan på betänkande från en annan.
Det gällde 1968 års personalkategoriutredning, vars två betänkanden - avlämnade
i september 1973 och april 1974 (SOU 1973:38, Ds Fö 1974:3) -remitterades i september 1974 gemensamt med Krigsmaktens förvaltningsutbildningsutrednings
i augusti avgivna betänkande (SOU 1974:51-52).

Det framläggs emellertid även betänkanden som inte anses påfordra remissbehandling.
Hit hör främst sådana som ej innehåller förslag till åtgärder.
De har då oftast karaktären av beskrivande översikter eller vetenskapliga
undersökningar av ett problemområde. I andra fall anses en formell, skriftlig
remiss kunna ersättas med ett annat, någorlunda likvärdigt förfarande. Som
en sådan ”svagare” form av remissbehandling kan man betrakta de fall
då betänkanden tillställs ett antal instanser som samtidigt informeras om
att eventuella synpunkter skall ha inkommit före en viss tidpunkt för att
kunna beaktas. Detta förfarande kan benämnas informell remiss.

I tabell 3 anges antalet formellt, informellt och ej remitterade betänkanden
under 1974.

KU 1975:12

128

Tabell 3: Formellt, informellt och ej remitterade betänkanden i SOU och Ds-serierna
1974

Antal %

Formellt 157 80

Informellt 3 2

Ej remiss 37 19

Summa 197 101*

1 På grund av avrundningsfel

Sammanlagt 37 betänkanden (omkring 20 96) har inte blivit vare sig formellt
eller informellt remissbehandlade. Av underbilaga 8 framgår, att det
största antalet faller inom jordbruks-, utbildnings- och industridepartementens
områden medan däremot handelsdepartementets samtliga 5 betänkanden
gått på formell remiss.

En genomgång av dessa 37 betänkanden kompletterade i ett antal fall
med förfrågningar på vederbörande departement m. m. har gett vid handen
att drygt hälften har karaktären av forskningsrapporter, materialsammanställningar,
faktaöversikter m. m. I andra fall skiftar anledningarna till den
uteblivna remissbehandlingen starkt såsom framgår av redovisningen i underbilaga
9.

Av de tre betänkanden som gått på informell remiss, hör alltså ett till
utbildningsdepartementet och två till arbetsmarknadsdepartementet. De två
senare betänkandena är:

SOU 1974:29 Att utvärdera arbetsmarknadspolitik, avgivet av Expertgruppen
för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor
Ds A 1974:6 Rapport över verksamheten med tillfälligt utbildningsbidrag
till företag under första halvåret 1974, utarbetad inom arbetsmarknadsdepartementet.

I utbildningsdepartementets fall rör det sig om U 68-beredningens betänkande
Högskolereform. I detta sammanhang kan erinras om att det remissförfarande
som detta betänkande blev föremål för, berördes i riksdagen
den 29 oktober 1974. Med anledning av en enkel fråga av herr Molin (fp)
om information angående U 68-beredningens förslag framhöll utbildningsminister
Zachrisson att betänkandet tillställts bl. a. de närmast berörda myndigheter,
organisationer och grupper som tidigare yttrat sig över U 68:s huvudbetänkande.
Bl. a. via pressen hade samtidigt ett uttalande spridits som
klargjorde att de som så önskade hade möjlighet att före 1 december 1974
inkomma med synpunkter på betänkandet. Utbildningsministern ansåg sig
vara övertygad om ”att möjligheten att ta ställning till U 68-beredningens
överväganden och förslag står klart för alla berörda” (RD 1974:108 s. 6).

KU 1975:12

129

10. Remisstidens längd

För remisser av betänkande fastställs så gott som utan undantag en remisstid.
I remisskrivelsen anges alltså den senaste dag då remissvaret skall
ha inkommit till departementet. Endast ett av 1974 års betänkanden har
remitterats utan annan uppgift om remisstid än att svaren skall lämnas
”skyndsamt”. Det gäller betänkandet Vård av ungdomsskoleelever i eget
hem (DsS 1974:8), avgivet av Arbetsgruppen rörande försöksverksamhet
inom barna- och ungdomsvården (AFBU). Antalet remissinstanser uppgick
i detta fall endast till tre: rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen och Svenska
kommunförbundet.

1 den allmänna debatten riktas ofta kritik mot remisstidernas längd och
inte sällan reses krav på förlängning av remisstiderna i vissa enskilda fall.
Det kan i sammanhanget erinras om att frågan om remisstidernas längd
tagits upp i motionen 1975:666 av fruar Göthberg (c) och Andersson i Hjärtum
(c). I motionen anförs att det från demokratisk synpunkt är väsentligt
att kommunala organ och organisationer får tillräcklig tid att diskutera de
förslag som de skall yttra sig över. Längre remisstider än vad som hittills
tillämpats måste enligt motionärerna därför komma till stånd, särskilt när
det gäller stora och övergripande frågor. Motionärerna hemställer att riksdagen
hos regeringen kräver att tiden för yttranden i anledning av förslag
från statliga kommittéer och arbetsgrupper får sådan längd att remissorganen
på ett tillfredsställande sätt kan ta del av materialet och utarbeta meningsfulla
yttranden. Motionen har ännu ej behandlats av konstitutionsutskottet.

I riksdagen blev under 1974 remisstiderna för bygglagsutredningens betänkande
Markanvändning och byggande (SOU 1974:21), och betänkandet
om Skolans arbetsmiljö (SOU 1974:53) föremål för enkla frågor. 1 båda fallen
önskade frågeställarna, herrar Nilsson i Tvärålund (c) och Nyhage (m), veta
om vederbörande statsråd ville medge en förlängning av remisstiden. I det
första fallet motiverades önskemålet om förlängning med den enligt frågeställaren
osedvanligt korta remisstiden och att denna dessutom inbegrep
semestertider. I det andra fallet hänvisade frågeställaren till att en förlängning
skulle bereda remissinstanserna ökad möjlighet att inhämta synpunkter från
andra organ. 1 sitt svar till herr Nilsson framhöll bostadsminister Carlsson,
att någon förlängning av remisstiden inte kunde medges med hänsyn till
att det skulle försena en till en viss tidpunkt utlovad proposition på det
bostadspolitiska området, med vilket huvudlinjerna i bygglagutredningens
förslag hade ett nära sakligt samband (RD 1974:85 s. 5). I princip samma
argumentering använde statsrådet Hjelm-Wallén i sitt svar till herr Nyhage.
Enligt statsrådet måste remissvaren vara inne till den fastställda tidpunkten,
om det skulle vara möjligt att lägga fram en proposition under år 1975.

I en senare replik framhöll statsrådet att den utsatta remisstiden, sex månader,
är ovanligt lång (RD 1974:111 s. 40).

Det bör tilläggas att remisstiden för betänkandet Skolans arbetsmiljö sedermera
förlängdes med 3 1 /2 månader. Förlängning av remisstider förekom
9 Riksdagen 1975. 4 sami. Nr 12

KU 1975:12

130

i ytterligare 6 fall under året (se underbilaga 10). I 3 av dessa sammanlagt
7 fall förlängdes remisstiden med en månad eller mindre. I övriga fall varierade
förlängningen mellan 1 1/2 månader och, som för nyssnämnda betänkande,
3 1/2 månader.

Medgivande för enskilda remissinstanser att inkomma med svar efter
den utsatta tidpunkten förekom under 1974 men har ej registrerats i denna
undersökning. Därutöver förekom naturligtvis en faktisk förlängning av
remisstiden genom att remissinstanserna ingav sina svar för sent. En undersökning
i liten skala har företagits av omfattningen av försenade och
uteblivna remissvar. För denna undersökning utvaldes 6 utredningsremisser,
3 från arbetsmarknadsdepartementet och 3 från bostadsdepartementet. Vid
urvalet av remisser har remisstidens längd beaktats. Sålunda har medtagits
två remisser med kort remisstid, två med remisstider i närheten är medianvärdet
(se nedan tabell 5) samt två med lång remisstid. I varje grupp
om två remisser är den ena utsänd från arbetsmarknadsdepartementet, den
andra från bostadsdepartementet. Denna urvalskonstruktion torde öka värdet
av undersökningen.1

Av undersökningen framgår att dessa 6 utredningar remitterades till sammanlagt
246 myndigheter och organisationer. Då undersökningen utfördes
hade svar inkommit från 203 instanser (83 96). Följande tabell (tabell 4)
utvisar svarens ankomsttid enligt uppgifter från vederbörande departements
diarium.

1 Följande utredningsremisser ingår i undersökningen:

Dep Nr Titel Remisstid Antal

remiss instanser -

A SOU 1974:1 Orter i regional samverkan 74-04-01 33

-74-09-15

A SOU 1974:8 Rättegången i arbets -

74-01-28

-74-03-01

tvister

A SOU 1974:79 Utbildning för arbete 74-10-02 68

-74-12-15

B SOU 1974:22 Vattenkraft och miljö 74-06-04 50

-74-11-15

B SOU 1974:57 Lägenhetsreserv

74-07-29

-74-01-09

B Ds B 1974:1 Bostadstillägg - inkomstprövning
och
administration

74-04-09

-74-06-20

KU 1975:12

Tabell 4: Tidpunkt för inkomna svar på 6 utredningsremisser

131

Antal %

I tid inkomna	98	48
Försenade
1-7 dagar	68	34
8-14 dagar	17	8
mer än 14 dagar	20	10
Summa	203	100

I runt tal hälften av svaren inkom alltså inom den föreskrivna tiden.
Av de försenade remissyttrandena ingavs de flesta under veckan efter remisstidens
utgång, men för 10 % av svaren uppgår förseningen till över
två veckor. Det kan nämnas i detta sammanhang, att Lars Foyer i sin tidigare
nämnda undersökning, som avsåg fem departement under åren 1955 och
1960 kom till ungefär samma resultat. Foyer konstaterar sammanfattningsvis
att "grovt räknat hälften av remissyttrandena inges efter utsatt tid, och
en betydande andel låter vänta på sig en vecka, två veckor eller mera”
(Lars Foyer, Studier rörande remissväsendet och andra former för kontakt
mellan staten och organisationerna. Del II s. 59).

Huvudundersökningen i detta avsnitt avser remisstidens längd för samtliga
remitterade betänkanden ingående i SOU och Ds-serierna 1974.1 denna
undersökning har remisstiden beräknats som tiden från det datum då remisslistan
utfärdats till och med den dag då remissvaren senast skall ha
inkommit till vederbörande departement. Förekommande fall av förlängningar
har beaktats. Det är uppenbart, att detta beräkningssätt överskattar
den tid som reellt har stått till remissinstansernas förfogande. Man
torde i allmänhet kunna räkna med att det remitterade betänkandet är alla
remissinstanser till handa först några dagar, kanske upp till en vecka efter
utfärdandet av listan. När man tar del av resultaten av undersökningen
bör alltså denna omständighet beaktas.

I tabell 5 har remisserna klassindelats med hänsyn till remisstidens längd.
Till den första klassen har förts remisser med en remisstid under en månad,
till den andra remisser med en remisstid av mellan en månad och ej fullt
två månader etc. I underbilaga 11 redovisas motsvarande siffror departementsvis.

KU 1975:12

Tabell 5: Betänkandenas remisstid under 1974 i månader

132

Antal %

-1 månad	5	3
1-2 månader	44	29
2-3 månader	28	18
3-4 månader	39	25
4-5 månader	18	12
5-6 månader	9	6
6- månader	10	6
Summa	153	99'

1 På grund av avrundningsfel

Anm. Antalet remisser av betänkanden är något mindre än antalet remitterade betänkanden
beroende på att i några fall flera betänkanden gick på gemensam
remiss.

Med den valda indelningen kommer det största antalet remisser att falla

1 klassen 1-2 månader och det minsta antalet i klassen mindre än en månad.
Medianvärdet ligger mellan 2 och 3 månader.

Som utgångspunkt för en jämförelse mellan departementen kan man ta
det förhållandet att för en tredjedel av det totala antalet remisser är remisstiden
mindre än 2 månader. Av uppgifterna i underbilaga 11 framgår
att inget departement avviker kraftigt från detta genomsnitt i betraktande
av de absolut sett små avvikelser det rör sig om. För inget departement
redovisas t. ex. en fördelning innebärande att hälften eller mera av remisserna
skulle ha en remisstid av mindre än 2 månader.

Det är dock av intresse att närmare undersöka vilka betänkanden som
haft särskilt kort remisstid. I underbilaga 12 förtecknas dels de 5 betänkanden
vars remisstid understigit en månad dels ytterligare 7 betänkanden med
en remisstid av exakt en månad eller obetydligt mera. De 12 förtecknade
betänkandena kan alltså sägas vara sådana för vilka en månad eller mindre
varit den tid som faktiskt stått till remissinstansernas förfogande.

Av dessa 12 betänkanden faller 3 inom finansdepartementets område,

2 inom vardera justitie-, arbetsmarknads- och industridepartementens områden
och 1 inom vardera utbildnings-, handels-och bostadsdepartementens
områden. Utan ett studium av innehållet i dessa betänkanden är det svårt
att yttra sig med bestämdhet om gemensamma drag hos dem. Men av
titlarna att döma innehåller flertalet betänkanden förslag av starkt teknisk
karaktär och med begränsad räckvidd. Ett ytterligare indicium på detta är
att alla utom två ingår i Ds-serierna. 1 inget av dessa fall har remisstiden
förlängts.

Motioner 1971-1974 angående det statliga utrednings- och remissväsendet

Motion Motionärfer) Hemställan

1971:86 herr Helén
p. 6 m.fl.(fp)

1971:114 herrBohman
p. 5 m. fl.(m)

att KM:t utfärdaren normalinstruktion
för de statliga utredningarna och rekommenderar
att utredningarnas faktamaterial
offentliggörs på ett tidigare
stadium än hittills och att offentliga
utfrågningar bör utgöra en del av utredningarnas
arbete

att riksdagen i skrivelse till KM:t måtte
hemställa att KM:t 5, ger grundlagberedningen
till känna vad i motionen
anförts om det statliga utredningsväsendet -

1971:86 herr Helén

p. 7 m. fl. (fp)

att riksdagen i skrivelse till KM:t hemställer
7. att en aktuell vetenskaplig
kartläggning görs av det statliga
remissväsendets principer och praxis

1972:101 herr Fälldin
m. fl. (c)

1972:291 herr Helén
p. A 1,2 m. fl. (fp)

att riksdagen hemställer hos KM:t att en ^
parlamentarisk arbetsgrupp ges i uppdrag
att granska det statliga utredningsväsendet
och utforma allmänna riktlinjer för
detta, i enlighet med vad som anförts i
motionen

att riksdagen hos KM:t begär 1. att KM:t
utfärdar en normal instruktion för de statliga
utredningarna och rekommenderar att
utredningarnas faktamaterial offentliggörs
på ett tidigt stadium av utredningsarbetet
samt att offentliga
utfrågningar bör utgöra en del av utredningsarbetet
2. att en översyn görs av det
statliga remissväsendet

KU:s behandling

Reservation

Riksdagens

beslut

Bet. nr Hemst. Parti Hemställan

att riksdagen med anledning av
motionerna 1971:86 och 1971:114,
i den del som behandlats i detta
betänkande, som sin mening ger
till känna vad utskottet anfört

1971:18 Avslag m, fp,c

1971:53 Avslag fp = motion 1971:86 p. 7

att riksdagen i anledning av
motionerna 1972:101 och 1972:291
såvitt avser hemställan p. A 1
och 2 anhåller hos KM:t att en
parlamentarisk arbetsgrupp ges i
uppdrag att granska det statliga
1972:36 Avslag m,fp,c utredningsväsendet och utforma

regler fördetta i enlighet med
vad som anförts i utskottets utlåtande
och i motionerna

= KU

Underbilaga 1

1973:6 herr Wiklund i
Stockholm (fp)

1973:365 herr Ahlmark
m. fl. (fp)

1973:373 fruMogård(m)
och herr Wen nerförs
(m)

1973:969 herr Karlsson i
Mariefred m. fl.

(c)

1973:979 herr Schött (m)

att riksdagen hos KM:t anhåller om utgivande
av en årspublikation med översiktliga
upplysningar om pågående statliga utredningar,
som inte redovisas i riksdagsberättelsen
och som tillsatts genom formligt
beslut av departementschef eller ämbetsverk

att riksdagen beslutar tillsätta en arbetsgrupp
med företrädare för de politiska partierna
med uppgift att utarbeta ett förslag
till regler för utredningsväsendet och undersöka
remissväsendet i enlighet med vad
som anförts i motionen

att riksdagen som sin mening ger KM:t till
känna vad i motionen uttalats ang. tidsfristen
för avlämnande av yttrande till
myndigheter

att riksdagen beslutar att hos KM:t anhålla
om åtgärder för att vid framläggande av
utredningar, som kan väntas bli föremål
för en mera omfattande debatt, i samarbete
mellan utredningsorganet och företrädare
för folkbildningsorganisationema
framtas på utredningen grundat studiematerial,
vilket kan föreligga vid utredningens
publicering

att riksdagen hos KM:t anhåller att föreskrifter
om remissbehandling utarbetas enligt
motionens syfte

Avslag (ingen reservation)

1974:263 herr Sellgren
m. fl. (fp)

att riksdagen hos KM:t hemställer att en
populärversion med för- och motargument
avseende de förslag som framförts i vissa
större statliga utredningar utges i samband
med offentliggörande så att bättre
förutsättningar skapas för en bred allmän
debatt

1974:923 frk Eliasson
(c)

1974:928 herr Karlsson i
Mariefred m. fl.
(c)

att riksdagen hos KM:t begär åtgärder i informationshöjande
syfte med avseende på
den offentliga utredningsverksamheten i
enlighet med vad som anförs i motionen,
att riksdagen ger KM:t till känna vad som
i motionen anförts om behovet av en lågprisinriktning
i fråga om offentliga utredningsbetänkanden,
samt att motionen
överlämnas till riksdagens informationsutredning
för beaktande

att riksdagen hos KM:t begär åtgärder för
att vid framläggande av utredningar, som
kan väntas vara av större intresse, i samarbete
mellan utredningsorganet och företrädare
för studieorganisationerna, t. ex.
Folkbildningsförbundet, framtas studiemateriel,
vilket kan föreligga vid utredningens
publicering

1974:51

(ingen reservation)

KU 1975:12 136

Underbilaga 2

Vissa uppgifter angående antalet fristående kommittéer 1974. Departementsvis.

	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U
Under året verk-samma	74	5	15	31	40	43	57
Avslutade	14	1	2	4	9	9	15
Vid ingången av 1975 verksamma	60	4	13	27	31	34	42
Vid ingången av 1974 verksamma	53	3	10	26	37	37	46
Ökning (+)/ Minskning (-) 1974-1975	+ 7	+ 1	+ 3 (+1)'	-6	-3	-4

	Jo	H	A	B	I	Kn	In	C	Summa
Under året verk-samma	31	15	26	16	29	17			399
Avslutade	14	4	6	4	10	5			97
Vid ingången av 1975 verksamma	17	11	20	12	19	12			302
Vid ingången av 1974 verksamma	21	7			22		16	18	296
ökning (+)/ Minskning (-) 1974-1975	-4	+ 4			-3				+ 6

1 Uppgifterna ej helt jämförbara på grund av ändrad departementsindelning 1 januari
1974

KU 1975:12

137

Underbilaga 3

Utgifter över anslaget till kommittéer m. m. i 1 OOO-tal kronor. Departementsvis.

Källor: Riksrevisionsverkets (riksräkenskapsverkets) budgetredovisningar samt riksstaten
för 1974/75.

Departement Budgetår

	1949/50	1959/60	1964/65	1969/70	1973/74	1974/75'
Ju	578	1 527	3 901	8 773	9 909	9 500
UD	52	1	255	87	541	365
Fö	528	450	1 517	2 675	2 329	3 250
S	632	890	3 372	7 180	12 065	8 700
K	384	301	2 394	2 970	4 336	4 500
Fi	663	1 403	2 307	7 219	7 224	8 000
U	966	1 584	3 912	14 005	18 604	20 200
Jo	447	732	1 424	1 919	4 984	8 700
H	593	575	686	1 289	2 161	2 000
In	609	1 161	2 817	4 948	7 229
C		338	594	2 201	3 636
I				2 642	6 328	4 450
A						8 615
B						4 000
Kn						2 200
Summa	5 453	8 962	23177	55 909	79 347	84480

1 Reservationsanslag för 1974/75 enligt riksstaten.

Riksdagsbeslut under vårsessionen 1974 om framställning till Kungl. Maj. t om tillsättande av utredning

Riksdags- skrivelse Datum	Utskotts-betänkan-de nr	Riksdagens beslut	Konselj- nr Datum	Kommitténs nr	Kommitténs namn
42 74-03-14	JuUl pkt 2.C	Utredning och förslag om möjligt till 1975 års riksdag, angående vidgad ersättning till brottsoffer	Ju AB 141 74-06-28	Ju 1974:18	Brottsskadeutredningen
68 74-03-21	InU 3 pkt 2.B	Utredning och förslag till en all-män arbetslöshetsförsäkring	A 61 74-06-07	A 1974:08	1974 års utredning om en all-män arbetslöshetsförsäkring
83 74-03-27	NU 10	Översyn av lagstiftningen mot kon-kurrensbegränsning	H 20 74-09-13	H 1974:05	Utredning rörande översyn av konkurrensbegränsningslagen
93 74-03-28	UbUlO pkt 2	Utredning beträffande svensk under-visning i utlandet	UB7 74-05-31	U 1974:03	Utredning rörande svensk under-visning i utlandet
172 74-05-02	UbU 17 pkt 1	En övergripande översyn av lärar-utbildningen	UB3 74-05-31	U 1974:04	1974 års lärarutbildningsutred-ning
190 74-05-09 193 74-05-09	FöU 19 pkt 1.3 pkt 2.2 FöU 22	Tillkallande av forsvarsutredning Skyndsam översyn och förslag an-gående prisregleringssystemet för försvaret Försvarets integration med det ci-vila fredssamhället	> Fö 49 74-10-25	Fö 1974:04	1974 års forsvarsutredning
194 74-05-09	FöU 23	Beredskap för fredskriser ,

197 NU 27 Utredning om affärstiderna

74-05-09 pkt 1

204 InU7 Parlamentarisk referensgrupp be 74-05-15

pkt30 träffande serviceförsöijningen i

glesbygd

224 NU 32 Snabb utredning av styrelsens för

74-05-09 pkt 1.3 teknisk utveckling organisation och

arbetsformer

238 LU 19 Skyndsam utredning angående infö 74-05-21

ronde av en särskild bolagsform för

mindre företag

265 SfU 19 Översyn av det studiesociala syste 74-05-28

pkt 16 met

279 FiU 25 Parlamentarisk besparingsutredning

75-05-31 pkt9

A 18
74-11-08

120

74-11-15

Ju B3
74-10-11

75-01-03

A 1974:11 Referensgruppen för glesbygdsfrågor -

11974:06 STU-utredningen

Ju 1974:21 Utredningen med uppdrag att utreda
frågor om handelsbolag

Utredning rörande möjligheterna att
göra besparingar inom statsverksamheten -

-o

KU 1975:12

Riksdagsbeslut under vårsessionen 1974 om framställning till Kungl. Maj. t om tilläggsdirektiv

Riksdags- Utskotts- Riksdagens

skrivelse betänkande beslut

Datum nr

Konselj Kommitténs Regeringens

nr nr beslut

Datum

27 SfUl

74-02-27 pkt 1

74-03-06

74-03-28

116

74-04-17

122

74-04-17

SfU 6
pkt 8

JoU6

pkt 1

NU 11

pkt 1

TU 10

pkt 2

Pensionsålderskommittén bör ta upp
frågorna om egen företagares socialförsäkringsavgift
och om en övre åldersgräns
för uttaget av socialförsäkringsavgift En

allsidig och förutsättningslös
översyn - inom ramen för pensionsålderskommitténs
arbete eller i
särskild ordning-av vissa frågor
med anknytning till ATP

Tilläggsdirektiv till 1972 års
jordbruksutredning rörande en allmän
översyn över rationaliseringspoliliken Inriktningen

av utredningsarbetet
rörande multinationella företag

Utvidgning av SJ:s rabattförmåner.
Bör behandlas i trafikpolitiska utredningen -

S21 S 1970:40 Överlämnad till pensionsålderskom 74-03-08

mittén

S41 S 1970:40 Överlämnad till pensionsålderskom 74-03-22

mittén

Jo49 Jo 1972:04 Tilläggsdirektiv till 1972årsjord 74-06-14

bruksutredning

Ärendet är beroende på prövning
(Industridepartementet)

K 392 K 1972:07 Överlämnas till trafikpolitiska utredningen.

74-06-28 Dock bör - med hänsyn till riksdagens

beslut i anledning av trafikutskottets
betänkande 1974:8(rskr 1974:230) vad

210

74-05-15

211

74-05-15

UbU 24 Anvisningar om kompetens att undervisa
i musik och gymnastik på grundskolans
högstadium och beträffande
vissa kurser i dessa ämnen

UbU 25 Utredningen om skolan, staten och

kommunerna bör genom tilläggsdirektiv
få i uppdrag att även se över
formerna för givande av statsbidrag
till övrig nu statsunderstödd enskild
utbildning

259 SkU 38 Tilläggsdirektiv till företagsskatte 74-05-27

pktB,C beredningen rörande kapitalbeskatt ningen -

UB3 U 1974:04

74-05-31

UB4 U 1972:06

74-05-31

A 106 Fi1970:77

74-06-28

avser försöksverksamhet inom statens
järnvägar med lämpliga rabatt- och charterformer
och till Kungl. Majus beslut
denna dag i anledning av riksdagens skrivelse
i frågan - resultatet av en sådan
försöksverksamhet i första hand avvaktas,
så att därigenom underlag erhålles för trafikpolitiska
utredningens överväganden.

Utdrag ur direktiven till 1974 års lärarutbildningsutredning:
Vad gäller utbildningen
av lärare i... gymnastik,
musik ... bereds som redan nämnts
lärarutbildningskommitténs förslag. I
vilken utsträckning de sakkunnigas uppdrag
skall omfatta även denna lärarutbildning
får avgöras sedan ställning tagits till
denna kommittés förslag.

Kungl. Maj:t uppdrar-undererinran om
vad utbildningsutskottet anfört i sitt betänkande
(UbU 1974:25)—åt utredningen om
skolan, staten och kommunerna att se över
formerna för givande av statsbidrag till stat
understödd enskild utbildning.

Tilläggsdirektiv till företagsskatteberedningen ■fe.

KU 1975:12

142

Underbilaga 6

Antal kommittéer med parlamentariskt inslag vid 1975 års ingång i vilka ingår en eller Jlera
ledamöter med förankring i resp. fern riksdagspartier. Departementsvis

	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U
med parlamentariskt
inslag	31	3	7	13	7	13	20
därav med represen-
tation för
m	15	1	5	5	7	7	6
fp	19	3	6	6	6	5	9
c	17	2	6	8	7	6	10
s	31	3	7	13	7	13	19
vpk	4	1			2	2

	Jo	H	A	B	1	Kn	Sum ma
med parlamentariskt
inslag	12	6	12	4	10	6	144
därav med represen-
tation för
m	5		5	3	6	4	69
fp	7	4	7	3	6	3	84
c	10	5	6	3	6	6	92
s	12	6	12	4	10	6	143
vpk	1		2		4	1	17

KU 1975:12

143

Underbilaga 7

Antalet betänkanden i SOU och Ds-serierna 1974 utarbetade av fristående kommittéer och
inom departementen m. m. Departementsvis.

	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U
A v fristående kommitté SOU	14		2	5	3	7	13
Ds	9	1	3	7	10	10	11
Inom departemen-tet m. m. SOU Ds	1 11		3	4	2	1	1 4
Summa	35	1	8	16	15	18	29

	Jo	H	A	B	I	Kn	Sum- ma
Av fristående kommitté SOU	6	2	6	5	8	4	75
Ds	9	2	3	3	3	2	73
Inom departemen-tet m. m. SOU Ds	7	1	4	3	1 6		3 46

Summa 22 5 13 11 18 6 197

Underbilaga 8

Antalet formellt, informellt och ej remitterade betänkanden i SOU och Ds-serierna 1974.
Departementsvis.

	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U
Formell remiss Informell remiss	31		7	12	13	15	23 1
Ej remiss	4	1	1	4	2	3	5
Summa	35	1	8	16	15	18	29
	Jo	H	A	B	I	Kn	Sum- ma
Formell remiss Informell remiss	16	5	10 2	9	12	4	157 3
Ej remiss	6		1	2	6	2	37
Summa	22	5	13	11	18	6	197

KU 1975:12

145

Underbilaga 9

Förteckning över ej remitterade betänkanden i SOU och Ds-serierna 1974 med angivande
av betänkandets karaktär och/eiler ev. åtgärd

Bet. nr.

Betänkandets titel

Karaktär, åtgärd m. m.

Justitiedepartementet

SOU 1974:31 Unga lagöverträdare V

SOU 1974:88 Europakonventionen och europeiska

socialstadgan

Ds Ju 1974:9 Livskvalitet - människans levnads villkor

i ett framtidsperspektiv

Ds Ju 1974:10 Långsiktig planering och folkstyre Utrikesdepartementet Ds

UD 1974:1 Slutrapport från Nationalkommittén
för Förenta Nationernas befolkningskonferens Försvarsdepartementet Ds

Fö 1974:4 Rekrytering och utbildning av

värnpliktiga för lokalförsvarsförband
med stationära uppgifter Socialdepartementet Ds

S 1974:4 Glasögon för barn och ungdom.

Kartläggning av behovet

Ds S 1974:6 PM rörande översyn av vissa reg ler

om hustrutillägg till folkpensionärs
maka

Ds S 1974:10 Aspekter av en utveckling. För söksutbildning

av barnskötare
till förskollärare

Ds S 1974:11 Försöksverksamhet med utbild ning

av fosterföräldrar

Rapport, överlämnad till brottsförebyggande
rådet
Rapport

Rapport

Delbetänkande. Flera delbetänkanden
från samma utredning
avvaktas

Rapport

Överlämnad till pensionsålderskommittén
och 1974
års utredning om en allmän
arbetslöshetsförsäkring
Rapport

Översänd för information
och åtgärder till samtliga
landsting, kommuner m. m.

Kommunikationsdepartementet

Ds K 1974:2 Regional trafikplan för Norr bottens

län - del I inventeringsdel Ds

K 1974:3 Dito - del II plandel

Ds K 1974:8 Regional trafikplan för Öster götlands

län - del I inventeringsdel Ds

K 1974:9 Dito - del II plandel

Tidigare version har varit
på remiss i resp. län,
som varit försöksområden.
Betänkandena har sänts ut
till övriga 22 länsstyrelser
för att tjäna som riktlinjer
för trafikplaneringen
där

10 Riksdagen 1975. 4 sami. Nr 12

KU 1975:12

146

Bet. nr.

Betänkandet? tile!

Finansdepartementet

SOU 1974:45 Samordnad traktamentsbeskattning

SOU 1974:102
Ds Fi 1974:5

Svensk press

PM ang. förslag till ny prägel
på rikets mynt

Karaktär, åtgärd m. rn.

Utredningsmannens förslag
avvisat av arbetsmarkn.-org. Överarbetning av förslaget
pågår i departementet Rapport Anordnande

av "tävling".
Jury numera tillsatt

Utbildningsdepartementet

SOU 1974:9 Samhälle och trossamfund. Sam manställning

av remissyttranden
över betänkanden av 1968 års beredning
om stat och kyrka
SOU 1974:36 Skolan, staten och kommunerna

Ds U 1974:4 Spärr vid universiteten? Debatten

om dimensioneringen av den högre
utbildningen 1957-1973 Göran
Andolf

Ds U 1974:9-10 Folkhögskoleelever 1973. Sociologisk
undersökning. Tabellbilaga
Ds U 1974:14 Vissa frågor rörande studiestöd

Rapport

Tryckning fördröjd. Beräknas
klar under april, därefter
på remiss

Jordbruksdepartementet

SOU 1974:44 Effekter av förpackningsavgiften

Ds Jo 1974:3 Administrationen av Hjälmarens

reglering

Ds Jo 1974:5 Avfall som energikälla

Ds Jo 1974:12 PM ang. livsmedelssubventioner

Ds Jo 1974:14 PM om stöd till kollektiv forsk ning

rörande skogsträdsförädling
och skogsgödsling
Ds Jo 1974:15 PM om stöd till kollektiv skogs teknisk

forskning m. m.

Rapport

Frågan vilande. Betänkandet
har gått ut för kännedom
till berörda centrala och
lokala myndigheter
Lägesrapport. Förslag hösten
1974 (Ds Jo 1974:10-11)
Räkneexempel utan ställningstagandenAvtalsförslag -

Avtalsförslag

A rbetsmarknadsdepartementet
Ds A 1974:7 Rapport ang. ungdomens övergång
från utbildning till yrkesarbete
- Ungdom och arbete II

Rapport. Överlämnad till
sysselsättningsutredn
ingen

Bostadsdepartementet

Ds B 1974:3 PM ang. pantvärde (låneunderlag) Rapport

och produktionskostnader för flerfamiljshus
och gruppbyggda småhus
år 1973

Ds B 1974:4 Vattenkraft och miljö 2 Lägesrapport

KU 1975:12

147

Bet.	nr.	Betänkandets titel	Karaktär, åtgärd m. m.
Industridepartementet
SOU	1974:11	Svensk industri: Delrapport 1 j	\|
SOU	1974:12	Dito. Delrapport 2
SOU	1974:13	Dito. Delrapport 3	Rapport
SOU	1974:14	Dito. Delrapport 4 J	I
SOU	1974:78	Stålindustrins framtida utveck-ling	Delbetänkande
Ds I	1974:1	SGU:s framtida organisation	Myndigheter på organisa-tionsområdet medverkade utredningsarbetet
Ds 1	1974:3	TEKO-industrierna under 1970-talet	Rapport
Ds I	1974:6	Kärnkraftens högaktiva avfall	Lägesrapport
Ds 1	1974:7	Petroindustrin i Sverige, al-ternativa raffinaderilägen	Underlag vid prövningen av vissa aktuella lokali-

seringsärenden

Kommundepariementet

SOU 1974:50 Information och medverkan i kom- Rapport

munal planering

SOU 1974:99 Enhetlig kommunallag Går ut på remiss i bör jan

av april

KU 1975:12

148

Underbilaga 10

Förteckning över betänkanden 1974 för vilka remisstiden förlängts med angivande av remisslistans
datum, ursprungligen och senare fastställd dag för remisstidens utgång

Depar- Nr
tement

Titel

Remisstiden

fr. o. m.

t. o. m.

förlängd
t. o. m.

SOU 1974:42
Ds K 1974:1
SOU 1974:19

SOU 1974:53
Ds U 1974:1
Ds Jo 1974:1

Ds A 1974:2

SOU 1974:56

Barns fritid 74-06-20 74-10-15 74-11-29

Brommaflyget 74-03-28 74-07-01 74-09-30

Högskoleutbildning. 74-05-07 74-10-15 74-11-15

Läkarutbildning för
sjuksköterskor

Skolans arbetsmiljö 74-08-13 75-02-15 75-06-01

-3 (med rapporter)

Naturvård I, Strand- 74-03-01 74-05-15 74-08-20

skydd. Landskapsvård,
Förvaltning

PM med förslag till 74-05-17 74-08-0 1 74-08-12

lag om arbetstagares
rätt till ledighet
för utbildning

Närförläggning av 74-08-21 74-11-11 74-11-25

kärnkraftverk

KU 1975:12 149

Underbilaga II

Betänkandenas remisslid under 1974 i månader, i förekommande fall efter förlängning.
Departememsvis.

Remisstid	Ju	UD Fö	S	K	Fi	U
-1 månad	1				2
1-2 månader	10	2	3	2	5	4
2-3 månader	7		I	4	3	4
3-4 månader	10	3	2	3	4	4
4-5 månader	1	2	2	2		4
5-6 månader 6- månader	1		I 1	1 1	1	2 2
Summa remisser	30	7	10	13	15	20

Remisstid	Jo	H	A	B	1	Kn Sum-ma
-1 månad		1			1	5
1-2 månader	4	1	6	2	5	44
2-3 månader	3	1	2	1	1	1 28
3-4 månader	1	1	2	4	5	39
4-5 månader	4	1		1		1 18
5-6 månader	1		1	1		9
6- månader	2		2			2 10

Summa remisser

15 5 13 9 12 4 153

KU 1975:12 150

Underbilaga 12

Förteckning över betänkanden 1974 med en remisstid av omkring en månad eller mindre

Departe- Nr
mern

Titel

Remisstid
fr. o. m.

t. o. m.

Ds Ju 1974:4
Ds Ju 1974:16

Ds Fi 1974:1

Ds Fi 1974:2
Ds Fi 1974:12
Ds U 1974:16

Ds H 1974:2

SOU 1974:8
(utgavs i
förhandsupplaga
m.
beteckn. Ds
A 1974:1)

Ds A 1974:6

SOU 1974:57
Ds I 1974:2

Ds 1 1974:9

PM om ändring i sjölagen med74-09-06
anledning av York-Antwerpen-reglerna
1974
PM om konsekvenserna av 74-10-08
den nya regeringsformens
regler om tystnadsplikt PM

angående beräkning 74-01-27

av årskostnaden för

kompletteringspension

inom SPR:s avgifts sektor

m. m.

Betänkandet kreditpo- 74-02-01

litiska medel

PM Skattelättnader vid 74-10-08

gåva av familjeföretag
Riksantikvarieämbetet 74-12-19

och statens historiska
museum

PM om informations- 74-10-29

verksamheten vid statens
pris- och kartellnämnd Rättegången

i arbets- 74-01-28

tvister

Rapport över verksamheten
med tillfälligt
utbildningsbidrag till
foretag under första
halvåret 1974
Lägenhetsreserv
Riktlinjer för prövning
av tillstånd för
svenska direktinvesteringar
utomlands
Statligt stöd till industriell
design

74-10-07

74-10-30

74-02-18

74-03-01

74-10-29

75-01-24

74-11-15

74-03-01

74-10-11 74-11-11

(Obs! Ej formell
remiss, för ev.
synpunkter)

74-07-29

74-02-21

74-10-07

74-09-01

74-03-15

74-11-08

KU 1975:12

151

Bilaga 7

PM angående remisser till lagrådet

Gällande regler m. m.

8 kap. 18 S regeringsformen innehåller följande bestämmelse om lagrådet:

För att avge yttrande till regeringen över lagförslag skall finnas ett lagråd,
vari ingår domare i högsta domstolen och regeringsrätten. Även riksdagsutskott
får inhämta yttrande från lagrådet enligt vad som närmare angives
i riksdagsordningen. Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas i lag.

Hänvisningen till riksdagsordningen syftar på bestämmelsen i 4 kap. 10 §,
som har följande lydelse:

Statlig myndighet skall lämna upplysningar och avgiva yttrande, då utskottet
begär det. Sådan skyldighet åligger dock ej regeringen. Myndighet
som ej lyder under riksdagen kan hänskjuta begäran från utskott till regeringens
avgörande.

Begär minst en tredjedel av ledamöterna i ett utskott vid behandlingen
av ett ärende att upplysningar eller yttrande skall inhämtas från myndighet
som avses i första stycket, skall utskottet föranstalta om detta, såvida det
icke finner att därmed förenat dröjsmål med ärendets behandling skulle
leda till avsevärt men.

Lagrådets närmare sammansättning, arbete på avdelningar m. m. regleras
i lagen om lagrådet (1965:186), senast ändrad den 10 maj 1974 (1974:578).
Enligt lagen utgörs lagrådet av en ordinarie och högst två extra avdelningar,
varje avdelning i normalfallet bestående av tre justitieråd och ett regeringsråd.
Det stadgas vidare, att extra avdelning träder i tjänst endast när regeringen
förordnat därom och att sådant förordnande må meddelas när arbetsbördan
i lagrådet kan antas bli särskilt betungande. Beträffande rekryteringen
till lagrådet skall enligt lagen högsta domstolen utse justitieråden
och regeringsrätten regeringsråden. Regeringen kan förordna ledamot som
inte är justitieråd eller regeringsråd att tjänstgöra i lagrådet.

Den viktigaste ändringen beträffande lagrådets uppgifter infördes genom
beslut av 1970 och 1971 års riksdagar. Härigenom upphävdes Kungl. Maj:ts
skyldighet att beträffande viss lagstiftning inhämta yttrande av lagrådet.
Denna s. k. obligatoriska lagrådsgranskning omfattade bl. a. allmän civiloch
kommunallag, svenskt medborgarskap och statstjänstemännens rättsställning.
Utanför detta obligatoriska område föll t. ex. grundlag, kommunallag,
vallag, sekretesslag och skattelag.

Frågans tidigare behandling

Vid slopandet av den obligatoriska lagrådsgranskningen framhöll konstitutionsutskottet
(KU 1970:20) särskilt värdet av att lagrådsgranskningen
kunde utsträckas till lagförslag utanför det obligatoriska området. Det fram -

KU 1975:12

152

stod för utskottet som en brist att det inte tidigare funnits utrymme härför
med hänsyn bl. a. till att enligt utskottet en lagrådsgranskning inom andra
områden i åtskilliga fall kunde vara en angelägnare uppgift än granskningen
av vissa lagförslag inom den obligatoriska sektorn.

Lagrådsgranskningen har därefter vid ett flertal tillfällen behandlats av
riksdagen dels i anledning av motioner, dels i samband med konstitutionsutskottets
dechargegranskning, dels i anslutning till författningsreformen
(KU 1972:26 och 35, 1973:20 och 26 samt 1974:22 och 57).

Vid riksdagsbehandlingen av författningsreformen förelåg inte enighet
inom konstitutionsutskottet angående den framtida utformningen av lagrådsgranskningen
(KU 1973:26 s. 55 och s. 125). Riksdagen följde utskottets
majoritet, som under hänvisning till utskottets uttalande i samband med
obligatoriets avskaffande bl. a. framhöll värdet av att lagrådsgranskningen
kunde utsträckas till lagförslag utanför det tidigare obligatoriska området.
Utskottet fann det vidare välgrundat med införande av rätt för en utskottsminoritet
att få till stånd lagrådsgranskning. Härigenom skapades enligt utskottet
ytterligare garantier för att de lagförslag beträffande vilka lagrådsgranskning
bedömdes som särskilt angelägen blev föremål för granskning.
Reservanterna i utskottet (c, m, fp) förordade å sin sida i princip återinförande
av obligatorisk lagrådsgranskning och framhöll därvid som sin åsikt att lagrådsgranskningen
utgjorde ett vidgat skydd för rättssäkerhetsintresset och
för enhetlighet, konsekvens och klarhet i rättssystemet. Även reservanterna
framhöll värdet av att en utskottsminoritet fick rätt att föranstalta om lagrådsremiss.

Lagrådets tjänstgöring på avdelningar

Enligt vad som inhämtats från statsrådsberedningen har extra avdelning
av lagrådet varit förordnad under tiden 1 januari till 11 april 1974 samt
från den 16 september 1974 till årets slut. Under 1975 gällert, v. förordnande
för extra avdelning från den 1 januari till den 1 maj.

Under år 1974 till riksdagen avgivna propositioner som granskats av lagrådet

Prop.	1974:4	ang. förslag till ny firmalag	(Ju)
si	1974:20	ang. förslag till ny lagstiftning om kriminalvård i anstalt m. m.	(Ju)
”	1974:32	ang. förslag till gruvlag m. m.	(I)
is	1974:33	ang. lag om inrikes vägtransport	(Ju)
ii	1974:83	ang. ändring i vattenlagen (1918:523), m. m.	(Ju)

KU 1975:12

153

1974:97 ang. lag om ersättning vid frihets- (Ju)

inskränkning

1974:124 ang. förslag till lag om visst (Ju)

stöldgods m. m.

1974:128 ang. förslag till aktiefondslag, (Fi)

m. m.

1974:146 ang. förslag till lag om vissa (I)

mineralfyndigheter, m. m.

1974:168 ang. förslag till lag om kredit- (Fi)

politiska medel, m. m.

I samtliga fall har lagrådets yttrande föranlett ändringar i de ursprungliga
förslagen.

Som jämförelse bör nämnas att 1970 remitterades ca 60 propositioner
till lagrådet, 1971 (det år då grundlagsändringen trädde i kraft) ca 30, 1972
15 och 1973 13.

Under är 1974 till riksdagen avgivna propositioner som inte remitterats till lagrådet
ehuru de enligt de tidigare gällande bestämmelserna eller praxis skulle
ha remitterats dit.

Prop. 1974:18 ang. ändring i lagen (1916:156)
om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom, m. m.

1974:29 ang. ändring i lagen (1914:45) om

kommission, handelsagentur och
handelsresande

1974:38 om ändring i atomansvarighets- (Ju)

lagen (1968:45)

1974:42 ang. inkassolag, m. m. (Ju)

1974:44 ang. ändring i föräldrabalken (Ju)

(sänkning av myndighetsåldern m. m.)

1974:52 ang. fortsatt giltighet av lagen (Ju)

(1969:36) om telefonavlyssning
vid förundersökning ang. grovt
narkotikabrott m. m.

1974:53 ang. lag om fortsatt giltighet av (Ju)

lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål

1975:12

1974:55

1974:68

1974:70

1974:71

1974:77

1974:78

1974:79

1974:81

1974:86

1974:95

1974:96

1974:102

1974:104

1974:125

1974:142

1974:143

ang. fortsatt giltighet av lagen
(1973:162) om särskilda åtgärder
till förebyggande av vissa våldsdåd
med internationell bakgrund

ang. lag om fortsatt giltighet av
lagen (1942:429) om hyresreglering
m. m.

ang. abortlag, m. m.

ang. ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)

ang. lag om rättegångar i arbetstvister,
m. m.

ang. ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar och
förvaltningsprocesslagen (1971:291)

ang. ändring i lagen om skatterätt
och länsrätt, m. m.

ang. ändrad lagstiftning om rätt
att döda annans hund, m. m.

ang. skyldighet att använda
bilbälte

ang. lag om nordisk vittnesplikt,
m. m.

ang. ändring i lagen om försäkringsrörelse
(1948:433)

ang. lag om ändring i sjölagen
(1891:35 s. 1)

ang. lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring

ang. ändring i lagen etel avsättning
till arbetsmiljöfond

ang. lag om ändring i föräldrabalken,
m. m. (avser grunderna
för omyndighetsförklaring m. m.)

ang. lag om verkställighet av
utländsk dom som meddelats enligt
vissa internationella järnvägsfördrag,
m. m.

154

(Ju)

(A)

(Ju)

(Kn)

(Jo)

(K)

(Ju)

(S)

(Fi)

(Ju)

KU 1975:12 155

1974:144 ang. lag om ändring i lagen (Ju)

(1969:246) om fastighetsdomstol

1974:147 ang. lag om ändring i lagen (Ju)

(1930:173) om beräkning av lagstadgad
tid, m. m.

1974:150 ang. riktlinjer för bostadspoli- (B)

tiken

1974:151 ang. lag om bostadsdomstol (Ju)

1974:152 ang. lag om ändring i förköps- (Ju)

lagen (1967:868)

1974:153 ang. lag om försöksverksamhet med (Ju)

avfattande av dom och slutlig beslut
i tvistemål enligt formulär

1974:154 ang. viss lagstiftning om trafik- (Ju)

nykterhetsbrott

1974:166 ang. lag om ändringar i naturvårds- (Jo)

lagen (1964:822) och skogsvårdslagen
(1948:237), m. m.

1974:174 ang. lag om anställningsskydd i (Fi)

statlig tjänst

Förteckning över rättelseblacl för SFS 1974

SFS

Författning avseende

Dep.

Konselj -dag

Utkom

från

trycket

Ikraft trädande -

Rättel seblad utkom -

Rättelsen avsåg

Rättelsen
införd i
statsrådsprotokollet -

127 Kungörelse om ändring i kungörelsen H 5/4

(1949:614) angående förbud mot utförsel
från riket av krigsmateriel

172 Lag om ändring i lagen (1973:1150) Ju 29/3

om förvaltning av samfälligheter

306 Kungörelse om ändring i luftfarts- K

kungörelsen (1961:558)

342 Gruvlag I

421 Kungörelse om dels fortsatt giltig- Jo

het av kungörelsen (1969:356) om
statsbidrag till miljövårdande åtgärder
inom industrin, dels ändring
i samma kungörelse

422 Kungörelse om ändring i kungörelsen Jo

(1943:350) angående statsbidrag

till vissa väg- och flottledsbyggnader
m.m.

446 Kungörelse om ikraftträdande av för- Fi 31/5

ordningen (1974:443) om ändring i förordningen
(1960:258) om utjämningsskatt
å vissa varor, m. m.

31/5

7/6

18/4

30/4

11/6

13/6

17/6

18/6

1/7

vecka

efter"

1/7

angeri

8/5 "Handelsvapen" ändrades till "Handeldvapen" Ja1

i rubriken till utdraget ur bilagan

29/5 "samfällighetsregistret" ändrades till Ja

"samrällighetsföreningsregistret" i 25 >:
andra stycket

3/9 Ändring av SFS-nr i ingressen Ja

28/1-75 "målet" ändrades till "utmålet" i Nej

6 kap. 3 § första stycket

2/7 Ändring av dagen för kungörelsens Ja‘

utfärdande

2/7 Ändring av dagen för kungörelsens Ja1

utfärdande

16/7 Ändring av SFS-nr i rubriken Ja1

1 Rättelsebladet infört i originalprotokollet.

Förteckning över rättelseblad för SFS 1974 (forts.)

SFS nr	Författning avseende	Dep.	Konselj-dag	Utkom från trycket	Ikraft- trädande	Rättel- seblad utkom	Rättelsen avsåg	Rättelsen införd i statsråds-protokollet
529	Kungörelse om ändring i kungörelsen (1965:915) om inrättande av vissa statligt reglerade tjänster m. m.	Fi	7/6	25/6	1/7	17/9	Tillägg av tjänster med beteckningarna ”Re” och ”Rg" i 3 S	Nej
563	Lag om ändring i lagen (1972:625) om statligt stöd till politiska partier	Ju	10/5	2/7	1/1-75	26/11	Borttagande av hänvisning till ”KU 19, rskr 148” i noten 1 och tillägg av noten 2 "Senaste lydelse 1974:733”	Ja
768	Ordenskungörelse	Ju	6/12	17/12	1/1-75	11/2-75	Tillägg av ordet ”Kungl." i 4 $	Ja1
845	Kungörelse om ändring i sjötrafik-kungörelsen (1962:267)	K	6/12	19/12	"en vecka efter”	4/2-75	"kungörelsen (1962:267) med särskilda be-stämmelser för sjötrafiken" ändrades till ”sjötrafikkungörelsen (1962:267) i rubriken och ingressen	Ja'
848	Lag om ändring i lagen (1919:240) om fondkommissionsrörelse och fond-börsverksamhet	Fi	13/12	19/12	1/1-75	28/1-75	Tillägg av dagen för lagens utfärdande	Ja'
944	Lag om ändring i kommunalskatte-lagen (1928:370)	Fi	13/12	23/12	1/1-75	11/2-75	”fastigheter" ändrades till ”fastig-het” i 24 S 2 mom. sista stycket	Ja
1001	Kungörelse om ändring i EFTA-konventionen	H	13/12	23/12	ej angett	21/1-75	”SFS 1974:000" ändrades till "SFS 1974:1004” i noten 2	Ja1

1 Rättelsebladet infört i original protokollet.

KU 1975:12

158

Bilaga 9

PM angående propositionsavlämnandet till riksdagen

Enligt 1866 års riksdagsordning §54 borde Kungl. Maj:ts propositioner
avlämnas till riksdagen så snart sig göra låter. Bestämmelsen infördes år
1957 i syfte att förhindra att propositioner avlämnades alltför sent och att
därigenom förebygga en eljest svår forcering av riksdagsarbetet under maj
månad. I bestämmelsen föreskrevs vidare att propositioner som avsåg statens
inkomster och utgifter för nästkommande budgetår i princip skulle avlämnas
till riksdagen inom sjuttio dagar från riksdagens öppnande. För övriga propositioner,
som Kungl. Maj:t fann böra behandlas under riksdagens vårsession,
gällde en motsvarande tidsgräns om nittio dagar. Endast om Kungl.
Maj:t prövade uppskov med framställningen lända riket till men eller eljest
fann synnerliga skäl föreligga för dess avlåtande fick sådan proposition avlåtas
senare. Proposition ansågs inte ha avlämnats till riksdagen, förrän den
anmälts i kammaren av talmannen, vilket inte brukar ske förrän tryckt
upplaga av propositionen utdelats till ledamöterna i riksdagen.

I 1971 års granskningsbetänkande (KU 1971:34) konstaterade utskottet
att inte mindre än 35 propositioner, eller drygt 25 % av det totala antalet,
under vårsessionen 1970 hade anmälts efter nittiodagarsgränsen. Vidare
konstaterades en kraftig anhopning av propositioner till vissa tider, såsom
omedelbart efter påskuppehållet. Enligt utskottet innebar en sådan anhopning
av avlämnade propositioner stora olägenheter för riksdagen. Särskilt
framhölls olägenheterna för de enskilda riksdagsledamöterna, som har att
inom en begränsad tid väcka motioner med anledning av propositionerna,
liksom för utskottens beredning av ärendena och svårigheterna att få en
tillfredsställande redovisning i massmedia av en stor mängd samtidigt och
koncentrerat behandlade frågor av allmänt intresse. Utskottet ansåg de angivna
förhållandena otillfredsställande och menade att det var av stor vikt
att undersöka vilka möjligheter som stod till buds för att åstadkomma en
jämnare belastning i riksdagsarbetet. Utskottet förutsatte att grundlagberedningen
skulle ägna dessa frågor erforderlig uppmärksamhet.

Med hänvisning till konstitutionsutskottets påpekanden framhöll grundlagberedningen
bl. a. följande (SOU 1972:15 s. 234):

När det gäller att få till stånd en bättre sakernas ordning är de givna
utgångspunkterna att varje proposition bör avlämnas i god tid före den tidpunkt
då riksdagen senast måste träffa sitt avgörande och att tillflödet i
övrigt bör vara sådant att motions-, utskotts- och kammararbetet kan flyta
jämnt. Att kräva att merparten av propositionerna skulle läggas på riksdagens
bord i början av riksmötet vore knappast realistiskt. Vad man kan inrikta
sig på är att propositioner så långt sig göra låter lämnas kontinuerligt under
hela året. Men detta är inte tillfyllest för att riksdagen skall kunna skaffa
sig det erforderliga underlaget forsin arbetsplanering. Riksdagen måste också
få del av planer över propositionsavlämnandet. Regeringen bör göra upp
dessa planer i samråd med riksdagens arbetsledande organ. Det är angeläget

KU 1975:12

159

att planerna hålls.

De angivna riktlinjerna bör komma till uttryck i riksdagsordningen. Ett
dylikt lagfästande lär emellertid inte vara nog för att man skall kunna hoppas
på avsevärt drägligare arbetsförhållanden under det årliga riksmötets slutskede.
Flera omständigheter samverkar till att riksdagens arbetsbelastning
kommer att förbli starkast under senvåren. Budgetbehandlingen tar sin stora
tribut av arbetstiden. Många propositioner har samband med budgeten och
måste därför behandlas jämsides med budgetpropositionen. Semestrarna under
sommaren och regeringens budgetarbete under hösten gör det svårt
att öka antalet propositioner som avlämnas på hösten. Ofta ter det sig angeläget
att inte fördröja genomförandet av en reform från den 1 juli till
den 1 januari genom att vänta till hösten med riksdagsbehandlingen av
en proposition. - Särskilda regler bör därför gälla för propositionsavlämnandet
under våren. Grundlagberedningen vill föreslå en lösning som innebär att
riksdagen skaffar sig ett fastare grepp om propositionstillströmningen under
den aktuella tiden och att propositionsfristerna förkortas något.

I propositionen 1973:90 med förslag tili ny regeringsform och ny riksdagsordning
m. m. riktade departementschefen kritik mot den av grundlagberedningen
föreslagna förkortningen med ungefär tio dagar av propositionstiderna.
Härvid anfördes bl. a. följande (prop. s. 169):

Förslaget om förkortning av propositionstiderna beaktar enligt min mening
inte betingelserna för regeringens propositionsarbete. Redan f. n. förekommer
under statsrådsberedningens ledning och i samråd med företrädare
för riksdagen en noggrann planering av den ordning i vilken vårens
propositioner skall avlämnas till riksdagen. Stora ansträngningar görs att
färdigställa propositionerna enligt den upprättade planen. Trots detta har
det inte kunnat undvikas att ett antal propositioner måste avlämnas efter
utgången av gällande propositionstider. Det har inte heller varit möjligt
att undvika en anhopning av propositioner till fristernas slut. Förklaringarna
till detta är flera. Först och främst måste, som beredningen själv påpekar,
beaktas att många tjänstemän inom departementen under hösten är sysselsatta
med arbetet på budgetpropositionen och först sedan detta är avslutat
kan ägna tid åt andra propositioner. Den höga reformtakten ställer vidare
stora krav på departementens personella resurser. Härtill kommer naturligt
nog att regeringsförslag kan ha sin grund i förhållanden som inte har varit
möjliga att förutse eller beakta i tid. Önskemålet att inte fördröja genomförandet
av angelägna reformer har lett till att utvägen att vänta med behandlingen
av en proposition till kommande höst i flera fall har framstått
som oacceptabel.

Av det sagda framgår att man inte kan lösa problemen som uppstår för
utskott och kammare till följd av fördröjningar i propositionsavlämnandet
endast genom att förkorta de i RO föreskrivna propositionstiderna. Beredningen
har över huvud taget inte pekat på någon åtgärd som skulle kunna
underlätta för departementen att tidigarelägga propositionsavlämnandet. Under
sådana omständigheter anser jag mig inte kunna biträda förslaget om
förkortning av propositionsfristerna. Ansträngningarna bör enligt min mening
i stället riktas in dels på att så långt möjligt avlämna vårens propositioner
före utgången av nu gällande propositionstider, dels på att undvika en stark
anhopning av nya propositioner till fristernas slutperiod. Det bör vidare
vara möjligt att öka andelen propositioner som behandlas under hösten.

KU 1975:12

160

Stor uppmärksamhet kommer givetvis också i fortsättningen att ägnas dessa
spörsmål inom departementen och statsrådsberedningen.

Konstitutionsutskottet ansåg däremot i sitt betänkande (KU 1973:26) med
anledning av propositionen jämte motioner att grundlagberedningens förslag
beträffande förkortning av tidsfristerna för propositionsavlämnandet borde
genomföras. Riksdagen beslöt också i enlighet härmed.

De nu gällande reglerna om propositionsavlämnandet finns i 3 kap. riksdagsordningen.
Enligt 2 § skall regeringen senast den 10 januari eller, om
hinder möter till följd av nyligen inträffat regeringsskifte, snarast möjligt
därefter avlämna budgetproposition för det närmast följande budgetåret.
Kompletteringsproposition skall, om hinder inte möter, avlämnas före utgången
av april månad. Annan proposition angående anslag för det närmast
följande budgetåret skall avlämnas senast den 10 mars, såvida regeringen
inte finner att propositionens behandling kan uppskjutas till följande riksmöte.
Enligt 3 8 skall annan proposition än sådan som avses i 2 8 avlämnas
senast den 31 mars om regeringen anser att propositionen bör behandlas
under pågående riksmöte. De nu nämnda bestämmelserna gäller inte om
budgetpropositionen med stöd av 2 8 har avlämnats efter den 10 januari,
eller i fråga om proposition varigenom regeringen enligt lag för prövning
underställer riksdagen en utfärdad förordning, eller om regeringen finner
synnerliga skäl föreligga att avlämna propositionen senare (4 8). Enligt 5 8
bör regeringen avlämna sina propositioner på sådana tider att anhopning
av arbete hos riksdagen om möjligt förebyggs. Regeringen skall samråda
med talmannen därom. Proposition kan avlämnas även när riksmöte inte
pågår. Enligt tilläggsbestämmelse 3.1.1 avlämnas proposition genom att den
ges in till kammarkansliet. Den anmäls av talmannen vid sammanträde
med kammaren efter det att den har delats ut till riksdagens ledamöter.

För att närmare belysa frågorna om propositionsavlämnandet har inom
utskottets kansli företagits en översiktlig genomgång av samtliga till riksdagen
avlämnade propositioner (720 stycken) under de fyra första åren av
enkammarriksdagens verksamhet. Särskilt har studerats spridningen i propositionsavlämnandet,
dels i ett helårsperspektiv, dels och framförallt under
vissa perioder under vårsessionerna i anslutning till de i riksdagsordningen
intagna bestämmelserna. En sammanställning redovisas i bilaga 9 A. Av denna
framgår bl. a. att någon mera betydande förskjutning av propositioner
från vår- till höstsessionerna inte har skett. Någon förbättring beträffande
de från riksdagens sida ofta kritiserade förhållandena med kraftig anhopning
av propositioner till vissa tider (sent) under vårsessionerna torde inte heller
ha skett. Sålunda har i genomsnitt ca 10 % av alla propositioner under
vårsessionerna avlämnats till riksdagen den sista dagen av de fastställda
positionstiderna och drygt en tredjedel under den sista veckan före resp.
propositionstids utgång. Andelen propositioner som avlämnats efter propositionstidernas
utgång har dessutom stadigt ökat och under år 1974 uppgått

KU 1975:12

161

till nästan 20 % av samtliga vårsessionens propositioner. Här bör också observeras
att statistiken - liksom den tidigare av grundlagberedningen redovisade
-avser tidpunkterna för propositionernas avlämnande till riksdagen
(kammarkansliet) och inte tidpunkterna för anmälan och bordläggning i
kammaren. För många propositioner har detta över huvud taget inte inneburit
någon skillnad, men för det stora flertalet har det inneburit att propositionerna
i själva verket blivit tillgängliga för riksdagsledamöterna vid
en senare tidpunkt än den angivna. Under 1974 varierade dessa tidpunkter
mellan 0 och 11 dagar och för ett 30-tal propositioner var skillnaden minst
5 dagar.

Beträffande avlämnandet av propositioner under 1974 års vårsession, vilket
studerats särskilt, kan nämnas följande. Av de 23 propositioner som
avlämnades efter propositionstidens utgång föranledde 10 stycken följdmotioner,
sammanlagt 52 stycken. Som exempel kan särskilt framhållas propositionerna
nr 98 (avlämnad den 23 april) med förslag till förordning om
ändring i förordningen om statlig förmögenhetsskatt, m. m. och nr 122 (avlämnad
den 6 maj) angående reglering av priserna på jordbruksprodukter,
m. m. Dessa propositioner, som föranledde 8 resp. 12 motioner, behandlades
i kammaren den 27 resp. den 30 maj. Av de andra propositioner som avlämnades
efter propositionstidens utgång kan nämnas nr 77 med förslag till
lag om rättegången i arbetstvister m. m. (vilken omfattade nästan 300 sidor).
Denna proposition, som föranledde endast två motioner, avlämnades till
riksdagen den 23 april och behandlades i kammaren den 30 maj.

Av de 43 propositioner som avlämnades under den sista veckan av propositionstiden
föranledde 32 stycken följdmotioner, sammanlagt 150 stycken.
Som exempel kan nämnas att propositionerna nr 28 (vilken omfattade
nästan 500 sidor) angående den statliga kulturpolitiken och nr 70 (som var
på drygt 100 sidor) med förslag till abortlag m. m. - tillsammans med ytterligare
ett antal propositioner - avlämnades till riksdagen den 20 mars, dvs.
två dagar före 70-dagarsgränsen1, och föranledde 33 resp. 21 följdmotioner.
Dessa ärenden behandlades i kammaren den 22 och 29 maj. Även propositionerna
nr 83 med förslag till lag om ändring i vattenlagen, m. m. och
nr 88 med förslag till lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen,
m. m. var av ett mera betydande omfång (vardera på ca 300 sidor)
och avlämnades under den sista veckan av propositionstiden (den 5 och
11 april). I dessa fall väcktes dock endast fyra motioner.

Såsom ovan nämnts har i den nya riksdagsordningen (3 kap. 5 S) intagits
en bestämmelse om att regeringen skall samråda med talmannen om avlämnandet
av propositioner på sådana tider att anhopning av arbete hos
riksdagen om möjligt förebyggs. Sådant samråd har också sedan länge förekommit
och lett till bl. a. att statsrådsberedningen flera gånger om året
upprättar förteckningar över de propositioner som avses bli avlämnade och

' Båda dessa propositioner innehöll anslag för nästkommande budgetår.

11 Riksdagen 1975. 4 samt. Nr 12

KU 1975:12

162

den beräknade tidpunkten för detta. Att dylika förteckningar är ägnade
att underlätta planeringen av riksdagens arbete är uppenbart. En förutsättning
härför är dock att planerna är realistiska och i det väsentliga kan följas.
Inom kammarkansliet har under varje riksdagssession upprättats förteckningar
över hur propositionsavlämnandet skett och därvid iakttagna förseningar
i förhållande till såväl statsrådsberedningens ursprungliga som dess
senare reviderade förteckningar. En sammanställning av dessa uppgifter avseende
de senaste fyra åren redovisas i bilaga 9 B.

Av denna sammanställning framgår bl. a. att förseningen i förhållande
till de i januari lämnade ursprungliga förteckningarna ökat något under senare
år och uppgått till i genomsnitt ca två veckor. För ungefär 50 % av
de avlämnade propositionerna har de ursprungliga planerna inte kunnat
hållas.

Vad beträffar avlämnandet av propositioner till riksdagen under vårsessionen
1974 i förhållande till den av statsrådsberedningen i januari upprättade
förteckningen kan nämnas följande. I förteckningen upptogs sammanlagt
114 propositioner av vilka ett tiotal angavs kunna uppskjutas till höstsessionen.
För ytterligare några propositioner framhölls att tidsplanen var osäker.
Bl. a. gällde detta tidpunkten för undertecknande av vissa dubbelbeskattningsavtal.
Ett trettiotal av de i förteckningen upptagna propositionerna
avlämnades ej under vårsessionen. Däremot avlämnades under denna tid
ett fyrtiotal propositioner, som inte medtagits i den ursprungliga förteckningen.
Beträffande de aviserade propositionerna avlämnades under vårsessionen
ett tiotal vid den angivna tidpunkten, medan ett tiotal avlämnades
före och ett sextiotal efter denna tidpunkt. Härtill kommer, som nämnts,
ett trettiotal propositioner som aviserats men ej avlämnats under vårsessionen.

De i förhållande till den ursprungliga planen uppkomna förseningarna
för de under vårsessionen 1974 avlämnade propositionerna har varierat mellan
en dag och två och en halv månad (för justitiedepartementets propositioner
nr 95 med förslag till lag om nordisk vittnesplikt m. m. och nr 124
med förslag till lag om visst stöldgods, m. m., vilka avlämnades så sent
att behandlingen uppsköts till höstsessionen). Den genomsnittliga förseningen
för det sextiotal propositioner där en närmare beräknad tidpunkt
för avlämnandet hadeangetts uppgick till nästan tre veckor. Stora variationer
har dock iakttagits beträffande de olika departementens propositioner. Sålunda
har exempelvis handelsdepartementets propositioner i stort sett avlämnats
till riksdagen i enlighet med de ursprungliga planerna, medan särskilt
stora förseningar uppkommit för justitie-, jordbruks- och finansdepartementens
propositioner. För finansdepartementet - liksom i viss utsträckning
för justitie-, industri-, kommunikations- och arbetsmarknadsdepartementen
- har avvikelserna i övrigt från propositionsförteckningen
varit särskilt stora, såväl beträffande antalet nytillkomna som beträffande
antalet ej avlämnade propositioner. För jordbruks-, försvars-, utrikes- och

handelsdepartementen har däremot planen i detta avseende i huvudsak överensstämt
med det verkliga utfallet. För de sistnämnda tre departementen
har dock antalet avlämnade propositioner varit relativt litet.

En närmare sammanställning av dessa uppgifter redovisas i bilaga 9 C.

Antalet propositioner samt spridningen i propositionsaviämnandet under åren 1971-1974

Antal prop. Av vårsessionens propositioner avlämnades (till kammarkansliet)

År

därav Sista veckan av resp. Sista dagen av resp. Efter prop.tidens utgång

Vs Hs -10/2 11/2-10/3 11/3-12/4 13/4- prop.tid prop.tid

Budget- Andra Totalt (96) Budget- Andra Totalt (96) Budget- Andra Totalt (96)

prop. prop. prop. prop. prop. prop.

1971	181	117'	64’	13	15	76	13	21	12	33	(28,2)	5	0	5	(4,3)	9	8	17	(14,5)
1972	147	101’	46’	11	15	62	13	24	16	40	(39,6)	6	4	10	(9,9)	8	10	18	(17,8)
1973	204	132’	72	12	23	82	15	22	26	48	(36,4)	9	12	21	(15,9)	15	9	24	(18,2)
1974	188	125*	63’	18	16	77	14	19	24	43	(34,4)	4	5	9	02)	15	8	23	(18,4)
1971-74	720	475	245	54	69	297	55	86	78	164	(34,5)	20	21	45	(9,5)	47	35	82	(17,3)

' Behandlingen av tre propositioner har uppskjutits till Hs 1971
' Behandlingen av en proposition har uppskjutits till 1972
’ Behandlingen av fyra propositioner har uppskjutits till Hs 1972
* Behandlingen av tre propositioner har uppskjutits till 1973

’ Behandlingen av sex propositioner har uppskjutits till Hs 1973

‘ Behandlingen av tre propositioner har uppskjutits till Hs 1974

’ Behandlingen av två propositioner har uppskjutits till 1975

Försening i proposirionsavlämnandet åren 1971-1974

		Antal avläm-nade prop.	Antal prop. avlämnade se-nare än enl. SB:s urspr. eller revid. förteckn.	Total förse-ning enligt SB:s urspr. förteckning (dagar)	Total förse-ning enligt SB:s revid. förteckning (dagar)	Genomsnittlig försening för prop. avlämna-de senare än enl. SB:s ur-spr. förteckn, (dagar)	Förseningen har varierat mellan (dagar)
Vårsessionen	1971	117	65	925	124	14,2	1 - 53
Hösisessionen	1971	64	32	185	-	5,8	1 - 20
Hela	1971	181	97	1 110	124	11,4	1 - 53
Vårsessionen	1972	101	50	645	88	12,9	1 - 67
Höstsessionen	1972	46	25	201	-	8,0	1 - 35
Hela	1972	147	75	846	88	1U	1 - 67
Vårsessionen	1973	132	56	820	96	14,6	1 - 55
Höstsessionen	1973	72	26	200	-	7,7	1 - 17
Hela	1973	204	82	1020	96	12,4	1 - 55
Vårsessionen	1974	125	66	1097	351 40	16,6	1 - 81
Höstsessionen	1974	63	35	271	-	7,7	1 - 25
Hela	1974	188	101	1 368	351 40	13.5	1 - 81
Totalt	1971-1974	720	355	4 344		12,2	1 - 81

Försening i propositionsavlämnandet under vårsessionen 1974
(i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1974-01-11)

Dep.	Antal aviserade	prop.'	Antal aviserade prop. som ej av-lämnats under Vsl	Antal aviserade prop. som avlämnats under Vs’	Försening (antal dagar) i förhållande till an-given tidpunkt’	Antal under Vs avlämnade prop. som ej aviserats
totalt	därav utan direkt an-given tid-punkt	totalt	därav utan närmare angiven tid-punkt	vid angiven tidpunkt	före an-given tid-punkt	efter an-given tid-punkt	genomsnitt	variation
Ju	24	0	2	0	1	5	16	28,3	4-81	11*
UD	3	3	1	1	1 (1)	0	1 (1)	-	-	0
Fö	3	0	0	0	0	0	3	6,0	5- 8	0
S	7 (3)	2 (2)	4	2	0	2	1	7.0	(7)	1
K	2	1	1	1	0	0	1	14,0	(14)	4
Fi	30 (3-4)	12 (3-4)	12	8	5 (1)	1	12 (3)	18,2	1-46	10
U	8	0	1	0	1	1	5	5,2	2-10	3
Jo	13	1	1	1	0	1	11	21,1	3-47	2
H	6	0	1	0	1	3	1	1,0	(1)	2
A	6	0	3	0	1	0	2	13,5	12-15	2
B	1	0	0	0	1	0	0	0	0	1
1	8 (2)	2 (2)	3	1	1 (1)	0	4	11,0	2-27	5
Kn	3 (1)	3 (1)	1	0	0	0	2	29,5	12-47	0
Totalt	114 (9-10)	24 (8-9)	30	14	12 (3)	13	59 (4)	19,0	1-81	41*

'inom parentes antalet propositioner som angetts kunna uppskjutas till Hs 1974.

'inom parentes antalet propositioner för vilka ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast "mars” eller ”mars-april”).
'För propositioner avlämnade under Vs 1974 exkl. de i noten ' angivna.

‘Inkl. sex skrivelser och öppna brev (bl. a. med anledning av vissa grundlagsfrågor).

KU 1975:12

167

Bilaga 10 A

Regeringens behandling av riksdagens skrivelser den 1 december 1973 - 30
november 1974

Skrivelserna uppdelade i olika kategorier efter art av behandling.

Källa: Regeringens skrivelse 1975:3.

Ej slutbehandlade Inkomna 1973-12-01 —

1973-11 -30 1974-11-30 och ej slut behandlade -

Departe- ment	1	Kategori 2 3	4	Summa	2	3	Kategori 4	Summa
Ju	11	4	8	16	39	2	_	5	7
UD	-	-	-	1	1	-	-	-	-
Fö	6	-	-	-	6	-	1	5	6
S	5	-	-	1	6	1	-	2	3
K	5	5	2	4	14	6	-	8	14
Fi	8	1	-	3	12	2	-	6	8
U	10	1	-	1	12	5	-	1	6
Jo	5	2	4	5	16	-	-	3	3
H	1	-	1	-	2	-	-	3	3
A	2	-	-	1	3	2	1	3	6
B	-	1	-	2	3	2	-	-	2
1	4	-	-	2	6	3	-	1	4
Kn	2	1	-	-	3	-	-	-	-
Summa	57	15	15	36	123	23	2	37	62

Anm:

Kategori 1: Ärendet i sin helhet slutbehandlat.

2: Ärendet delvis slutbehandlat, delvis föremål för utredning eller
beroende på regeringens prövning.

3: Ärendet i sin helhet under utredning eller efter utredning beroende
på regeringens prövning.

4: Ärendet i sin helhet beroende på regeringens prövning.

KU 1975:12

168

Bilaga 10 B

PM angående statlig myndighets skyldighet att vid trycksaksframställning
samråda med Allmänna förlaget

Kungl. Maj:t beslöt den 31 maj 1974 utfärda kungörelse (1974:335) om
framställning och utgivning av publikation, blankett eller annat tryckalster
för statens räkning. I kungörelsen förordnades att dylik framställning och
utgivning som kostar mer än 1 000 kronor skall, om Kungl. Majit ej föreskriver
annat, ske antingen efter samråd med Allmänna förlaget innan
anbud infordras eller genom att nämnda förlag anlitas. Den nya kungörelsen
trädde i kraft den 1 juli 1974 då den tidigare kungörelsen (1969:142) om
skyldighet för statliga myndigheter att anlita Aktiebolaget Allmänna förlaget
upphörde att gälla.

Beträffande bakgrunden till den nya kungörelsen kan nämnas följande.

Näringsutskottet behandlade i sitt betänkande NU 1974:9 bl. a. en motion
(1974:249) av herr Regnéll m. fl. (m) vari hemställdes "att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit hemställer att Kungl. Majit skyndsamt måtte framlägga
förslag om upphävande av statliga organs skyldighet att i vissa fall
anlita Allmänna förlaget”.

1 näringsutskottets betänkande lämnades en utförlig redovisning av frågans
tidigare behandling i riksdagen, m. m. Utskottet hemställde att riksdagen
skulle avslå motionen och anförde därvid följande:

Skyldigheten för statliga organ att anlita Allmännaförlaget i vissa fall föreslås
i motionen 1974:249 bli upphävd. Riksdagen har tidigare såväl 1972 som
1973 avvisat förslag av samma innebörd. Nu som då hänvisar motionärerna
till att kunderna riktat mycken kritik mot förlagets verksamhet. Allmänna
förlaget borde, menar de, ”ges samma villkor som övriga förlag”.

Allmänna förlaget har, såsom framgår av den redogörelse som lämnats
ovan, enligt riksdagens beslut 1968 övertagit samordningsuppgifter som förut
åvilade statskontorets tryckeriexpedition. Genom förlagets försorg genomförs
en omfattande upphandling av tryckeritjänster som ger ett stort antal
tryckerier möjlighet till effektiv konkurrens om leveranser till staten. Att
staten har ett speciellt samordnande organ när det gäller framställning av
tryck är enligt utskottets mening en naturlig och rationell ordning. Förlaget
får i fråga om sin nu nämnda funktion betraktas närmast som ett till statsförvaltningen
knutet serviceorgan, låt vara organiserat i bolagsform. Förhållandet
mellan förlaget och dess uppdragsgivare inom förvaltningen torde
såvitt utskottet kan bedöma vara väsentligt mera positivt än vad motionärerna
vill göra gällande. Med hänvisning till vad här sagts avstyrker utskottet
motionen 1974:249.

Mot utskottets beslut reserverade sig samtliga borgerliga ledamöter vilka
ansåg att utskottet i stället bort dels hemställa om riksdagens bifall till motionen,
dels anföra följande:

Skyldigheten förstatliga organ att anlita Allmännaförlaget i vissa fall föreslås
i motionen 1974:249 bli upphävd. Riksdagen har tidigare såväl 1972 som

KU 1975:12

169

1973 avvisat förslag av samma innebörd. Nu som då hänvisar motionärerna
till att kunderna riktat mycket kritik mot förlagets verksamhet. Allmänna
förlaget borde, menar de, ”ges samma villkor som övriga förlag”.

Stark kritik har, bl. a. av riksrevisionsverket, riktats mot Allmänna förlagets
sätt att utöva sin funktion som samordnare av utgivningen av statligt
tryck. Att de statliga myndigheterna så snart det är fråga om någon mera
kostnadskrävande framställning av trycksaker skall - om dispens inte ges
- vara skyldiga att anlita Allmänna förlagets tjänster framstår som mindre
lämpligt. Dåvarande chefen för industridepartementet deklarerade både 1970
och 1971 att detta obligatorium inte skulle bibehållas längre än nödvändigt.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att riksdagen har goda skäl att
begära att Kungl. Maj:t nu vidtar åtgärder för obligatoriets avskaffande.

Riksdagen beslöt den 27 mars 1974 (efter votering och lottning) bifalla
reservationen och sålunda med bifall till motionen 1974:249 hos Kungl.
Majit hemställa om upphävande av skyldigheten för statliga organ att i
vissa fall anlita AB Allmänna förlaget.

I detta sammanhang kan vidare nämnas att finansminister Sträng den
5 november 1974 i riksdagen besvarade en av herr Wirtén (fp) framställd
fråga (nr 245) om statlig myndighets skyldighet att vid trycksaksframställning
samråda med Allmänna förlaget. Finansministern framhöll inledningsvis
att samrådsskyldighet för statliga myndigheter i publikationsfrågor hade
existerat långt före Allmänna förlagets tillkomst. Från år 1921 skedde detta
samråd genom statens tryckerisakkunniga och från år 1937 genom statskontoret.
Motiven för detta hade, enligt finansministern, varit och var fortfarande
att ”det inte kan betraktas som rationellt att vid varje myndighet
bygga upp en egen kompetens inom tryckeriområdet”. Myndigheterna behöver
därför sakkunnig hjälp från ett centralt organ. Härefter anförde finansministern
följande:

Ett av motiven för Allmänna förlagets tillkomst år 1969 var också att
åstadkomma en samordning av den statliga publikationsverksamheten. En
sådan samordning förutsätter att det centrala organet ges möjlighet att lämna
råd.

Vid Allmänna förlagets tillkomst tillgodosågs behovet av samråd genom
skyldigheten att anlita Allmänna förlaget. När nu denna skyldighet till följd
av riksdagens beslut har upphävts är det naturligt att ålägga myndigheterna
att åtminstone inhämta råd från Allmänna förlaget.

Alternativet till denna ordning hade närmast varit att i någon form återupprätta
statskontorets tryckeriexpedition, vars tidigare personal för övrigt
i stor utsträckning flyttade över till Allmänna förlaget. Detta alternativ har
emellertid regeringen bedömt som mindre ändamålsenligt.

Jag vill slutligen erinra om att frågan om samrådsskyldighet i publikationsfrågor
inte berördes i riksdagens beslut, som enbart avsåg skyldigheten
att anlita Allmänna förlaget vid trycksaksframställning.

Frågeställaren, herr Wirtén, framhöll att det varje år sedan Allmänna
förlagets tillkomst varit strid om förlagets ”monopol på beställning av statliga
trycksaker”. Med hänvisning till riksdagsbeslutet i mars 1974 ansåg han

KU 1975:12

170

det anmärkningsvärt att den nya kungörelsen innehåller "en ny form av
obligatorium”. Härefter anförde han följande:

Numera skall ett obligatoriskt samråd med Allmänna förlaget ske innan
anbud infordras eller Allmänna förlaget anlitas för tryckningen. Självklart
innebär ett sådant obligatoriskt samråd ett stort försprång före konkurrenter.
Med den uppsättning av fackfolk som Allmänna förlaget har till sitt förfogande
torde det vara ganska lätt att övertyga den beställande myndigheten
om att ”det bästa resultatet nås” om Allmänna förlaget får ta hand om
beställningen.

Även om riksdagen inte i sitt beslut direkt sade ifrån att samråd med
Allmänna förlaget inte får förekomma måste riksdagsbeslutets anda innebära
att något sådant samråd inte heller skulle förekomma. Därmed har frågan
också fått en konstitutionell sida som bör prövas på sedvanligt sätt. Det
framstår, tycker jag, mycket klart att förfaringssättet inte är i överensstämmelse
med riksdagens beslut.

Av den fortsatta diskussionen framgick bl. a. att finansministern vidhöll
att regeringen inte ”i något avseende överträtt riksdagens beslut eller gjort
någonting som icke står i överensstämmelse med riksdagens beslut” och
att det inte längre var fråga om någon ”monopolställning”. Herr Wirtén
menade däremot att ”det måste ha varit riksdagsbeslutets mening att inte
heller samrådet skulle vara kvar utan att full likställdhet skulle råda mellan
Allmänna förlaget och övriga tryckerier”. Finansministern protesterade mot
denna tolkning av riksdagsbeslutet och framhöll att ”det är varje myndighets
eget avgörande var man beställer sitt tryck någonstans”.

I detta sammanhang kan slutligen nämnas att Kungl. Majit den 28 juni
1974 lämnat två framställningar - dels från institutet för ortnamns- och
dialektforskning vid Göteborgs universitet, dels från försvarets brevskola
- om befrielse från skyldighet att anlita resp. AB Allmänna Förlaget och
Svenska Utbildningsförlaget Liber AB utan åtgärd. Härvid har Kungl. Majit
hänvisat till den nya kungörelsen (1974:335) om framställning och utgivning
av publikation, blankett eller annat tryckalster för statens räkning. Beträffande
den sistnämnda framställningen (från försvarets brevskola) har Kungl.
Majit också hänvisat till samma dag utfärdade föreskrifter för skolöverstyrelsen
m. fl. De nu aktuella besluten har intagits i statsrådsprotokollet
över llnansärenden den 28 juni 1974 (nr A 79, A 80 och A 86).

KU 1975:12

171

Bilaga 10 C

PM angående regeringens åtgärder med anledning av riksdagens beslut om
försöksverksamhet avseende förbättring av fastighetsstrukturen i skogsmark För

att förbättra fastighetsindelningen, beträffande närmast skogsmark,
genom samordnade förrättningar enligt fastighetsbildningslagen (FBL
1970:988) föreslogs i motionen 1974:585 (m, s, c, fp) att lantmäteritaxan
skulle nedsättas för ett s. k. pilotprojekt.

Civilutskottet anförde i sitt betänkande härom följande (CU 1974:15 s. 2):

Enligt vad utskottet erfarit har inom Kungl. Maj:ts kansli i samråd med
lantmäteri-, lantbruks- och skogsmyndigheterna övervägts en försöksverksamhet
med samma syfte - nämligen att fl underlag för överväganden
om lämplig inriktning av insatser för förbättring av fastighetsstrukturen
i skogsmarker och lämplig metodik vid genomförandet. Tanken har varit
att länsstyrelserna - som enligt FBL kan påkalla fastighetsreglering av större
betydelse från allmän synpunkt - skulle i samråd med lantbruksnämnd
och skogsstyrelse föreslå försöksobjekt. Preliminärt skulle kostnaderna uppgå
till 200 000 kr. för vissa inledande insatser och därefter till ca 3 milj. kr.

En förbättring av fastighetsstrukturen i områden med stark ägosplittring
i skogsmarker kan få betydande positiva effekter. Om den fortsatta beredningen
inte leder till annat bör sålunda Kungl. Maj:t vara oförhindrad
att initiera åtgärder i detta syfte. Ansla^skenstruktionen ger med ett sådant
uttalande möjlighet att ställa medel till förfogande. Vad utskottet anfört
bör riksdagen i anledning av motionen som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna.

Med bifall till utskottets hemställan beslöt riksdagen den 27 mars 1974
att med anledning av motionen 1974:585 som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört om vissa åtgärder för att förb" a fastighetsindelningen
m. m. (rskr 1974:89).

Statens lantmäteriverk har i skrivelse till bostadsdepartementet den 8 oktober
1974 - med hänvisning till sin anslagsframställning för budgetåret
1975/76 och under åberopande av bl. a. riksdagens beslut med anledning
av nämnda motion - hemställt om bemyndigande att under innevarande
budgetår överskrida anslaget för allmänna myndighetsuppgifter med högst
400 000 kr. för försöksverksamhet avseende förbättring av fastighetsstrukturen
i skogsmark. Skrivelsen redovisas i underbilaga.

Kungl. Maj:t beslöt den 6 december 1974 lämna framställningen om ytterligare
medel utan bifall och anförde därvid följande: ”Kungl. Maj:t finner
det angeläget att lantmäteriverket utvecklar rationella och ekonomiska metoder
även för sådana lantmäteriförrättningar som avser skogsmark i områden
med stark ägosplittring. Kungl. Maj:t förutsätter dock att de åtgärder
som härvid kan bli aktuella i viss omfattning kan rymmas inom ramen
för anvisade medel. Kungl. Maj:t erinrar vidare om de möjligheter till statligt
bidrag till fastighetsägares förrättningskostnader som följder av bestämmel -

KU 1975:12

172

serna i kungörelsen (1967:453)om statligt stöd till jordbrukets rationalisering
m. m.” Ärendet, som intagits i statsrådsprotokollet över bostadsärenden,
har avgjorts efter gemensam beredning mellan bostads-, finans- och jordbruksdepartementen.

Civilutskottet har i sitt betänkande (1975:5) med anledning av budgetpropositionen
såvitt gäller anslag till bl. a. lantmäteriväsendet anfort följande.

Departementschefen har vid medelsberäkningen till lantmäteriverker för
programmet Vissa allmänna myndighetsuppgifter utgått från att verksamheten
främst bör inriktas på åtgärder i syfte att ytterligare rationalisera förrättningshandläggningar
och tekniska metoder för mätning och kartframställning.

Inom det sistnämnda programmet faller även den planerade försöksverksamheten
avseende förbättring av fastighetsstrukturen i skogsmark i områden
med stark ägosplittring. Civilutskottet anförde till 1974 års riksdag
(CU 1974:15 s. 2) att en sådan förbättring kan fl betydande positiva effekter
samt att Kungl. Maj:t skulle - om den fortsatta beredningen inte leder
till annat - vara oförhindrad att initiera åtgärder i detta syfte. Anslagskonstruktionen
ger, anförde utskottet, med ett sådant uttalande möjlighet
att ställa medel till förfogande. Som refereras i budgetpropositionen har
Kungl. Maj:t lämnat utan bifall en lantmäteristyrelsens framställning om
särskilda medel för innevarande budgetår. För nästa budgetår förutsätts att
en verksamhet med utveckling av rationella och ekonomiska metoder för
lantmäteriförrättningar i här aktuellt syfteskall rymmas inom den föreslagna
anslagsramen.

Utskottet har ingen erinran mot departementschefens sålunda redovisade
bedömning. Skulle av olika skäl det förutsatta anslagsutrymmet inte uppstå
ger - som utskottet anförde år 1974 - anslagskonstruktionen möjlighet för
regeringen att ställa erforderliga medel till förfogande.

Riksdagen har den 13 mars 1975 godkänt civilutskottets betänkande.

KU 1975:12

173

Underbilaga

STATENS LANTMÄTERIVERK
1974-10-08 Dnr 309-42-74

Bostadsdepartementet

Försöksverksamhet avseende förbättring av fastighetsstrukturen i skogsmark

I anslagsframställningen för budgetåret 1975/76 har lantmäteriverket bl. a.
föreslagit att särskilda medel skall anvisas för viss försöksverksamhet avseende
förbättring av fastighetsstrukturen i skogsmark. Som framgår av
redovisningen i anslagsframställningen har riksdagen bedömt att en förbättring
av fastighetsstrukturen i områden med stark ägosplittring kan få
betydande positiva effekter. Riksdagen har därför ställt sig positiv till en
försöksverksamhet. Frågan har beretts vidare inom lantmäteriverket. Det
har framkommit att förutsättningar finns att mycket snart påbörja försöksverksamhet
av åsyftat slag, om behövliga medel ställs till förfogande. Med
åberopande av det som anförts i anslagsframställningen och i civilutskottets
av riksdagen godkända utlåtande 1974:15 får lantmäteriverket hemställa
om att särskilda medel ställs till förfogande för det angivna ändamålet snarast
möjligt under innevarande budgetår.

Medelsbehov för innevarande budgetår

Som redovisats i verkets anslagsframställning för budgetåret 1975/76 behövs
i första hand medel för vissa inledande insatser. Sådana insatser krävs
för att själva försöksverksamheten över huvud taget skall kunna komma
till stånd och utgör - om än i varierande utsträckning - en förutsättning
för varje särskilt rationaliseringsprojekt som tas med i försöksverksamheten.
Det är därför angeläget att medel för ändamålet blir tillgängliga snarast
möjligt. I anslagsframställningen har lantmäteriverket uppskattat behovet
av medel för de inledande insatserna till omkring 250 000 kr. per budgetår
under en period av två eller tre år. Medlen avses i stort sett användas för
att göra det möjligt att inom några län avdela lämplig personal för att inom
huvudsakligen lantmäteriorganisationen ägna sig åt de aktuella arbetsuppgifterna.
Om medel ställs till förfogande finns det möjlighet att komma
i gång med de åsyftade inledande insatserna mycket snabbt. Lantmäteriverket
föreslår att för innevarande verksamhetsår beräknas 200 000 kr. för
ändamålet.

Själva försöksverksamheten kommer i huvudsak att genomföras som fastighetsregleringar
enligt fastighetsbildningslagen, handlagda av fastighetsbildningsmyndighet.
Eftersom vissa inledande insatser enligt vad som nyss
sagts bör ske först kan förrättningsverksamhet komma i gång först efter
någon tid. I viss utsträckning finns emellertid projekt som kan beräknas
bli påbörjade redan under innevarande budgetår, förutsatt att behövliga me -

KU 1975:12

174

del blir tillgängliga. Lantmäteriverket har i anslagsframställningen bedömt
behovet av särskilda medel för själva förrättningsverksamheten till ett belopp
av storleksordningen 600 000-800 000 kr. per år om verksamheten genomfors
under en femårsperiod. För innevarande budgetår föreslår lantmäteriverket
att ett belopp om 200 000 kr. ställs till förfogande.

Både under inledningsskedet och under det därefter följande skedet behövs
centrala lednings- och utvärderingsinsatser av lantmäteriverket. Dessa insatser
bedöms åtminstone tills vidare kunna göras inom ramen för ordinarie
anslag. Det synes emellertid vara lämpligt att möjlighet finns att disponera
de särskilda resurser som anslås för försöksverksamheten också för centrala
insatser, om anledning till detta uppkommer.

Sammanlagt beräknas medelsbehovet enligt det anförda till 400 000 kr.
under innevarande budgetår.

Anslagskonstruktion och beslutsordning

För innevarande budgetår föreslås att de behövliga medlen ställs till förfogande
genom ett bemyndigande för lantmäteriverket att överskrida anslaget
för allmänna myndighetuppgifter med högst det nyss angivna beloppet,
dvs. 400 000 kr. Ett särskilt delprogram, lg, bör inrättas för den
verksamhet som skall finansieras med dessa medel.

Så snart åsyftat bemyndigande har meddelats bör länsstyrelserna i de
län där försöksverksamhet lämpligen i första hand bör komma till stånd
beredas tillfälle att ange behovet av medel för inledande insatser under
innevarande budgetår. De län som bör komma i fråga i första omgången
är Kopparbergs, Västernorrlands, Värmlands och Gävleborgs län (jfr anslagsframställningen).
De berörda länsstyrelserna bör också beredas tillfälle
att så snart det är möjligt föreslå försöksobjekt i samråd med lantbruksnämnden
och skogsvårdsstyrelsen i länet.

Beslut i central nivå om beviljande av medel, om val av försöksobjekt
och om grundläggande riktlinjer har i anslagsframställningen förutsatts skola
meddelas av Kungl. Maj:t. Formellt lämpligare synes emellertid med nyss
angiven anslagskonstruktion vara att lantmäteriverket beslutar i dessa frågor
i samråd med lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen men underställer beslutet
Kungl. Maj:t för godkännande.

Beslut om val av försöksobjekt och om beviljande av medel för visst
projekt bör förbindas med behövliga grundläggande riktlinjer för försöksverksamheten
med avseende på dennas syfte och uppläggning med hänsyn
bl. a. till omfattningen och inriktningen av de insatser som skall bestridas
med de här aktuella särskilda medlen.

Beviljade medel bör genom lantmäteriverkets försorg anvisas de myndigheter
som skall svara för de praktiska insatserna. Såväl de inledande
insatserna som själva försöksverksamheten bör bedrivas i nära kontakt med
lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse.

KU 1975:12

175

Som framgår av vad som sägs i anslagsframställningen avser lantmäteriverket
att vid det centrala utvecklings- och uppföljningsarbetet samråda
med vissa berörda myndigheter och organisationer inom ramen för den
sedan flera år etablerade beredningsgruppen för skogliga strukturfrågor.

Hemställan

På grund av vad som sålunda anförts hemställer lantmäteriverket om
bemyndigande att under innevarande budgetår överskrida anslaget för allmänna
myndighetsuppgifter med högst 400 000 kr. för försöksverksamhet
avseende förbättring av fastighetsstrukturen i skogsmark.

Beslut i detta ärende har fattats av generaldirektörens ställföreträdare,
tekniske direktören Asplund. I den slutliga handläggningen har även deltagit
administrative direktören Linder-Aronson, tekniske direktören Millgärd
samt byråchefen Algrim, föredragande.

Under generaldirektörens frånvaro

Lars Asplund

Torsten Algrim

KU 1975:12

176

Bilaga 10 D

PM med vissa uppgifter om frågor beträffande rörliga krediter för försvarsväsendet
m. m.

I finansplanen och därefter i kompletteringspropositionen varje år redovisas
förslag till disposition av rörliga krediter hos riksgäldskontoret som,
sedan riksdagen beslutat, skall ställas till förfogande för vissa myndigheter
och bolag (se årets finansplan s. 52-53).

1972 års försvarsbeslut (prop. 1972:75, FöU 1972:17, rskr 1972:231) innebar
en ny inriktning av totalförsvaret. En allmän utgångspunkt härvidlag är
att kostnaderna för fredsorganisationen och övriga fasta kostnader måste
begränsas. Som ett led i denna strävan pågår en intensiv rationaliseringsverksamhet
för att bl. a. minska förvaltningsorganisationen.

Frågan om en rörlig kredit för investeringar i rationaliseringssyfte inom
försvarsväsendet har behandlats av 1972 och 1973 års riksdagar. I samband
med 1972 års försvarsbeslut uttalade försvarsutskottet (FöU 1972:17 s. 40
och 62) att särskilda åtgärder kunde behöva vidtas för att underlätta den
rationaliseringsverksamhet som pågick eller planerades. Enligt utskottets
mening borde i första hand övervägas att tillhandahålla en rörlig kredit
för sådana investeringar som är kapitalkrävande men ger god rationaliseringseffekt.
Det borde ankomma på Kungl. Maj:t att lämna förslag i denna
fråga. Riksdagen gav som sin mening regeringen till känna vad utskottet
hade anfört (rskr 1972:231).

Försvarsutskottet uttalade vid 1973 års riksdag (FöU 1973:16 s. 23-25)
beträffande rationaliseringsverksamheten inom det militära försvaret bl. a.
att man i ett system med årliga utgiftsramar kan vinna påtagliga fördelar
om medel på vissa villkor står till förfogande för användning vid sidan
av utgiftsramen för resp. budgetår. Beträffande investeringar som är kapitalkrävande
men ger god rationaliseringseffekt ansåg utskottet det vara
angeläget att vidta åtgärder för att underlätta genomförandet. I första hand
borde komma i fråga en rörlig kredit för ändamålet. Riksdagen gav som
sin mening regeringen till känna vad utskottet hade anfört (rskr 1973:195).

Frågan behandlades ånyo vid 1974 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända
betänkande uttalade försvarsutskottet bl. a. följande (FöU 1974:19 s. 15-16):

Med hänsyn till nödvändigheten att utnyttja alla möjligheter för att begränsa
utgifterna för försvarets fredsorganisation anser utskottet att de olika
projekt för omorganisation m. m. i rationaliseringssyfte som pågår och planeras
bör underlättas genom att en rörlig kredit ställs till förfogande för
i detta sammanhang nödvändiga byggnadsinvesteringar. Som framhölls av
1973 års riksdag skulle möjligheten att disponera en räntebelagd rörlig kredit
ge planeringen för rationaliseringsverksamheten större stadga. Enligt de planer
som föreligger för nästa budgetår kan ett behov av sådan kredit uppstå.
Riksdagen bör nu uppdra åt regeringen att beräkna behovet av en rörlig
kredit för det militära försvaret och att i den mån sådant behov föreligger
lämna förslag härom till riksdagen.

KU 1975:12

177

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att 1973 års riksdag (FöU
1973:8 s. 4, rskr 1973:62) har uttalat att försvarets materielverk bör ges
möjligheter att åstadkomma en utjämning i betalningshänseende mellan
olika budgetår. Utskottet förutsätter att regeringen vidtar åtgärder i enlighet
med riksdagens beslut.

Försvarsutskottets hemställan gick ut på att regeringen skulle beräkna
behovet av en rörlig kredit för investeringar i rationaliseringssyfte och lämna
förslag härom till riksdagen.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I årets budgetproposition (prop. 1975:1, bil. 6 s. 38) uttalas följande:

Beträffande sådana investeringar som är en förutsättning för att anbefallda
personalminskningar skall kunna genomföras anser överbefälhavaren att erforderliga
medel bör tillföras försvarsmakten i form av långsiktiga krediter,
som återbetalas i takt med erhållna rationaliseringsvinster. Riksdagens försvarsutskott
(FöU 1974:19) har uttalat att Kungl. Maj:t bör beräkna behovet
av en rörlig kredit för investeringar i rationaliseringssyfte och lämna förslag
härom till riksdagen. Enligt inlämnade programplaner föreligger inga behov
av sådana krediter under budgetåret 1975/76. Jag vill i detta sammanhang
erinra om avsikten med den rörliga kredit som ställs till vissa myndigheters
förfogande. Krediten skall användas för att täcka kassamässiga underskott
som kan föreligga vid budgetåresskifte på grund av att myndigheten inte
helt får betalning för sina tjänster under det budgetår de lämnas samt för
att utjämna tillfälliga eller säsongmässiga likviditetsfluktuationer under ett
löpande budgetår (prop. 1970:1 bil. 2 s. 18, SU 1970:18, rskr 1970:16).

Under senare år har systemet för prisreglering av de militära
försvarets utgifter varit en central planeringsfråga. Med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande har jag tillkallat tre sakkunniga med uppgift att utvärdera
erfarenheterna av nuvarande system för prisreglering av det militära försvarets
och civilförsvarets utgifter samt att analysera nuvarande och alternativa
system. I direktiven anges att utredningens resultat bör föreligga
vid ingången av år 1975 och utgöra grund för försvarsutredningens övervägande
och ställningstagande till metod för prisreglering av försvarsutgifterna.

Något uttlande i anledning av försvarsutskottets erinran beträffande åtgärder
i syfte att ge försvarets materialverk möjligheter att åstadkomma
en utjämning i betalningshänseende mellan olika budgetår görs inte i budgetpropositionen.

Enligt uppgift torde de berörda frågorna komma att behandlas av 1974
års försvarsutredning. I det sammanhanget hänvisas till försvarsutskottets
betänkande FöU 1975:13.

12 Riksdagen 1975. 4 sami. Nr 12

KU 1975:12

178

Bilaga II

PM rörande bemyndiganderegler i lagen 1962:381 om allmän försäkring i
fråga om tillämpningen av tandvårdsförsäkringen

Allmänt

Den allmänna tandvårdsförsäkringen, som inordnats under den allmänna
försäkringen, gäller från den 1 januari 1974. Med giltighet från nyssnämnda
datum utfärdades den 25 maj 1973 enligt bemyndigande i 2 kap. 3 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring Kungl. Maj:ts tandvårdstaxa (1973:638),
som bl. a. innehåller en förteckning över arvoden för tandläkarnas olika
åtgärder. Enligt förteckningen arvoderas det övervägande antalet olika tandarbeten
med en fast taxa inom vissa latituder. För vissa arbeten utgår
dock i stället arvode efter tidsåtgång.

Frågan om arvodessättet diskuterades ingående under förarbetena. Departementschefen
uttalade i propositionen till tandvårdsreformen (1973:45)
att det övervägande antalet privatpraktiserande tandläkare debiterade efter
antalet behandlingar och att deras inkomstsättning således blev direkt relaterad
till utförd prestation. Departementschefen fann det inte möjligt att
nu ändra på detta förhållande men framhöll att en noggrann uppföljning
borde göras av taxans effekter redan från början och möjligheter öppnas
att snabbt göra de förändringar i ersättningssystemet som kunde vara motiverade.
Det kunde enligt departementschefen ankomma på riksförsäkringsverket
att pröva frågan om en försöksverksamhet med alternativa ersättningssystem
sedan erfarenhet vunnits av de föreslagna taxereglerna. Därvid
borde även ett system med ren timersättning prövas.

Vid riksdagsbehandlingen av tandvårdspropositionen erinrade socialförsäkringsutskottet
(SfU 1973:20) om departementschefens uttalande rörande
riksförsäkringsverkets verksamhet samt betonade angelägenheten av en noggrann
uppföljning redan från början av taxans effekter. Utskottet underströk
vidare departementschefens uttalande att riksförsäkringsverket redan från
början genom olika undersökningar skulle följa utfallet av tandvårdstaxan.

Tandvårdstaxans regler om utbetalning av ersättning till tandläkare

4 § tandvårdstaxan hade från början följande lydelse:

Tandläkare får ej meddela patient tandvård mot högre arvode än som
följer av denna taxa. Tandläkaren får ej heller taga ut högre patientavgift
av försäkrad än som framgår av taxan.

Privatpraktiserande tandläkare är skyldig att i fråga om all tandvård som
han meddelar förete tandvårdsräkning för försäkringskassan. Tandvårdsräkning
uppsättes enligt fomulär som fastställes av riksförsäkringsverket.

11 § tandvårdstaxan innehöll en bestämmelse om att försäkringskassan
skall bestämma den tandvårdsersättning som skall utgå för utförd behandling.

KU 1975:12

179

Nämnda stadganden i tandvårdstaxan ändrades genom kungörelse den
28 juni 1974 (1974:626). I 4§ andra stycket infördes därvid föreskrift om
att privatpraktiserande tandläkare är skyldig att i fråga om all tandvård
som han meddelar förete tandvårdsräkning för försäkringskassan och redovisa
arbetstid och andra uppgifter som riksförsäkringsverket föreskriver.
I 11 § tillädes att de i 4 § föreskrivna uppgifterna skulle vara en förutsättning
för utbetalning av tandvårdsersättning.

I 20 kap. 8 § lagen om allmän försäkring, som enligt vad ovan anförts
är tillämplig även på tandvård, föreskrivs att den som är försäkrad eller
eljest äger rätt till ersättning enligt lagen åligger att i enlighet med de föreskrifter
som meddelas av regeringen eller efter regeringens bestämmande
av riksförsäkringsverket lämna de uppgifter som är av betydelse för tilllämpningen
av lagen. Bemyndigande till riksförsäkringsverket har utfärdats
i särskilt brev (1962:403). Bemyndigandet avser bl. a. rätt för verket att utfärda
föreskrifter rörande skyldighet för enskild att lämna uppgifter som
är av betydelse för tillämpningen av lagen i den mån Kungl. Maj:t inte
förordnat på annat sätt eller riksförsäkringsverket inte finnér föreskrifterna
vara av sådan natur att det inte ankommer på verket att meddela dem.

Riksförsäkringsverket utfärdade den 19 september 1973 en cirkulärskrivelse
till de allmänna försäkringskassorna angående tandvårdsersättning och
förskott till tandläkare och tandtekniker. Under punkt 1.2 behandlades de
blanketter som skall användas i utbetalningsrutinen. Bland dessa återfanns
”FKF 7304 Samlingsräkning - tandvårdersättning”. Det angavs att blanketten
skulle användas för varje räkningsperiod (i regel månad) och att underlaget
skulle utgöras av de enskilda tandvårdsräkningarna. Om blankettens
innehåll kan nämnas att överst finns en avdelning för ifyllande av uppgifter
om tandläkaren. Härunder finns två särskilda fält, det ena för Uppgift om
räkningsperiod m. m. och det andra för Uppgift om arbetad tid (vecka nr,
antal timmar). Härefter följer plats för tandläkarens underskrift och för försäkringskassans
anteckningar om påträffade fel vid kontrollsummering, kontroll
av taxans tillämpning, belopp att utbetala m. m. 1 den av försäkringskasseförbundet
utgivna skriften Intyg och kvitton (tandläkaren/försäkringskassan)
sägs (s. 9) om fältet Uppgift om arbetad tid att ”i fältet anges (för
statistiskt ändamål) arbetad tid under räkningsperioden med uppdelning
per vecka”.

Ändringarna i 4 och 11 §§ tandvårdstaxan tillkom efter initiativ av riksförsäkringsverket,
som i skrivelse till regeringen den 6 juni 1974 hemställde
härom. I skrivelsen anförde riksförsäkringsverket avslutningsvis följande:

Sammanfattningsvis vill riksförsäkringsverket framhålla att det synes verket
nödvändigt att ett klarläggande sker av verkets rätt att fordra in sådant
underlag som krävs bl. a. för att verket skall kunna fullgöra uppgifter som
verket uttryckligen fått sig ålagda genom uttalanden av regering och riksdag.
Den behövliga informationen skulle medföra en utökning av hittillsvarande
uppgiftslämnande.

KU 1975:12

180

Verket hemställer mot den angivna bakgrunden att i författning intas
föreskrift om tandläkares skyldighet att enligt formulär som fastställs av
verket på tandvårdsräkningarna eller på annat sätt redovisa arbetstid och
övriga uppgifter som verket funnit erforderliga, samt att patienten i den
utsträckning verket föreskriver skall få del av och betyga sådana uppgifter.
Det måste även vara möjligt att från tandtekniker inhämta uppgifter om
lager och inköpspriser för använt material. Som förutsättning för utbetalning
av försäkringsersättning bör gälla att dessa bestämmelser iakttagits. Det
bör särskilt framhållas, att de uppgifter om arbetad tid, som verket avser
att inhämta med stöd av en sådan författningsbestämmelse, inte enbart
kommer att registreras för statistiska ändamål. Tidsuppgifterna kommer liksom
andra uppgifter på räkningarna m. m. att av försäkringskassorna användas
också för kontrolländamål.

Skrivelsen hade aktualiserats av ett besvärsärende vari en privatpraktiserande
tandläkare överklagat en försäkringskassas beslut att vägra utbetala
ersättning på den grund att tandläkaren på räkningsblanketten underlåtit
att lämna uppgift om inarbetad tid. (Fallet refererat i JO:s ämbetsberättelse
1975 s. 464.) Riksförsäkringsverket fann i beslut den 5 juni 1974 att uppgift
om arbetad tid inte var erforderlig för bestämmande av tandvårdsersättning
under räkningsperioden. "På grund härav och då det inte som villkor för
utbetalande av ersättning kunde krävas att dessa uppgifter lämnades” biföll
riksförsäkringsverket besvären.

Ifrågavarande ändringar i tandvårdstaxan ur konstitutionell aspekt

2 kap. 3 § lagen om allmän försäkring innehåller ett bemyndigande för
regeringen att bestämma grunderna för tandvårdsersättning efter förslag från
riksförsäkringsverket. Sådant beslut får enligt stadgandet fattas för högst två
år i sänder. Tandvårdstaxan är således tillkommen med stöd av detta bemyndigande.

I propositionen till tandvårdsreformen (1973:45) berörs bemyndigandefrågan
endast kortfattat. Departementschefen anför sålunda:

Kungl. Maj:t föreslås bli bemyndigad att fastställa grunder för ersättning
för utgifter för tandvård. Utredningen har som redan tidigare berörts lämnat
förslag till en tandvårdstaxa, vari de närmare ersättningsreglerna tas upp.

Den föreslagna författningstekniken gör det möjligt att föra in de grundläggande
bestämmelserna om den nya försäkringen i AFL utan att större
ingrepp behöver göras i lagens nuvarande uppbyggnad. Jag förordar därför
att utredningens förslag till författningsmässig utformning av tandvårdsförsäkringen
i sina huvuddrag läggs till grund för propositionen.

Som utredningen föreslagit bör det ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa
de närmare ersättningsreglerna i en tandvårdstaxa.

Till den närmare utformningen av lagstiftningen återkommer jag i en
specialmotivering till de vid propositionen fogade lagförslagen.

Frågan kommenterades inte närmare vid riksdagsbehandlingen (SfU
1973:20).

KU 1975:12

181

Regeringens normgivningskompetens på grund av riksdagens bemyndigande
behandlas i regeringsformens kapitel om normgivningsmakten (8
kap.).

Grundlagberedningen (SOU 1972:15 s. 104) anförde beträffande gränsen
mellan lag och tillämpningsföreskrift att denna med nödvändighet var flytande.
Klart var enligt beredningen att huvudreglerna, förutsättningarna
för ingripande osv., alltid måste tas upp i själva lagen. Hur långt lagen
skall gå i detaljer måste däremot vara riksdagens sak att bedöma.

Departementschefen uttalade rörande regeringens behörighet att besluta
föreskrifter om verkställighet av lag, vari innefattas bl. a. tillämpningsföreskrifter,
följande:

En fråga som förtjänar särskild uppmärksamhet gäller regeringens behörighet
att besluta föreskrifter om verkställighet av lag. Enligt beredningen
är gränsen flytande mellan sådant som bör avhandlas i själva lagen och
sådant som bör betraktas som verkställighetsföreskrifter. Det är, fortsätter
beredningen, klart att huvudreglerna alltid måste tas upp i själva lagen.
Hur långt lagen skall gå i detaljer måste däremot vara riksdagens sak att
bedöma. Ju mera detaljbetonad lagen blir, desto mindre blir utrymmet för
reglering genom verkställighetsföreskrifter. Beredningens syn på hithörande
frågor illustreras av dess framställning av regleringen av tystnadsplikten.
Enligt beredningen skulle endast straffbestämmelsen och det huvudsakliga
angivandet av de intressen som skall skyddas genom denna plikt behöva
anges i lag. Att i detalj ange de fall då tystnadsplikt skall iakttas skulle
däremot enligt beredningen på grund av bestämmelsen om regeringens behörighet
att utfärda föreskrifter om verkställighet av lag kunna ankomma
på regeringen.

Det har under remissbehandlingen påpekats att det, om man accepterar
beredningens nu angivna synsätt, blir möjligt att fl till stånd en långtgående
faktisk delegation av normgivning till regeringen vid sidan av den i grundlagen
förutsatta och därmed sätta hela dennas kompetensfördelning ur kraft.
Det skulle vara tillräckligt att riksdagen begränsade sig till att besluta mycket
allmänt hålla lagregler vilka sedan fylldes ut av regeringen med ”verkställighetsföreskrifter”.
Jag delar de kritiskt inställda instansernas uppfattning
att någon sådan möjlighet självfallet inte bör finnas. Med föreskrifter
om verkställighet av lag bör enligt min mening i första hand förstås tilllämpningsföreskrifter
av rent administrativ karaktär. 1 viss utsträckning torde
det emellertid vara ofrånkomligt att tillåta, att regeringen med stöd av
sin behörighet att besluta verkställighetsföreskrifter i materiellt hänseende
”fyller ut” en lag, även om lagen i och för sig skulle befinna sig inom
det obligatoriska lagområdet. En förutsättning för att regeringen skall fl
göra detta måste emellertid vara, att den lagbestämmelse som skall kompletteras
är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt
genom den av regeringen beslutade föreskriften. I verkställighetsföreskriftens
form får således inte beslutas om något som kan upplevas som ett
nytt åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som ett tidigare
ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.
Jag anser exempelvis att regeringen inte på grund av sin behörighet att
besluta föreskrifter om verkställighet av lag bör kunna utfärda sådana föreskrifter
om tystnadsplikt som beredningen nämner.

KU 1975:12

182

1 det ovan anmärkta fallet i JO:s ämbetsberättelse anförde JO Bertil Wennergren
beträffande frågan om rättigheten att kräva uppgift om inarbetad
tid särskilt följande:

Mot bakgrund av riksförsäkringsverkets åliggande enligt 2 kap. 3 § första
stycket lagen om allmän försäkring samt departementschefens och socialförsäkringsutskottets
förut återgivna uttalanden om att riksförsäkringsverket
skulle genom olika undersökningar följa utfallet av tandvårdstaxan
och beräkna tandläkares nettoinkomst anser jag att riksförsäkringsverket
handlade helt följdriktigt då riksförsäkringsverket bestämde sig för att från
tandläkarna inhämta uppgifter om arbetad tid. Sådana uppgifter kunde med
allt fog anses behövliga som underlag för en meningsfull uppföljning av
tandvårdstaxans utfall och beräkning av tandläkares nettoinkomst. Riksförsäkringsverket
fick enligt min mening anses befogat inte bara att inhämta
sådana uppgifter utan också att med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
enligt 20 kap. 8 8 lagen om allmän försäkring ålägga tandläkarna att lämna
dem.

När någon i en ansökan om viss förmån eller ersättning underlåter att
lämna en uppgift, som han genom föreskrift på ansökningsblankett eller
eljest ålagts lämna och som bedömts behövlig för sakens prövning, blir
den naturliga följden att ansökningen i avsaknad av uppgiften förklaras
ej kunna bifallas. Sökanden tvingas alltså att lämna uppgiften för att komma
i åtnjutande av det sökta. Det ter sig dock fördenskull inte naturligt att
i ett sådant fall säga att befogenheten att besluta om förmånen eller ersättningen
används för att förmå sökanden att lämna viss uppgift. Uppgiften
har här inget självändamål utan endast till ändamål att fullständiga det
för ett positivt beslut erforderliga sakliga underlaget. Att ålägga den enskilde
att lämna en sådan uppgift vid äventyr att ansökan eljest avslås är såväl
sakligt som rättsligt invändningsfritt.

Annorlunda ställer det sig om sökanden i ett ärende åläggs att vid äventyr
att hans ansökan eljest avslås lämna en uppgift som hänför sig till något
annat än det som utgör saken i ärendet och som alls inte behövs för denna
saks prövning. Myndigheten använder då sina befogenheter som beslutande
rörande vissa saker för att lösa sina uppgifter som beslutande rörande andra
saker eller för att bistå annan myndighet med information. Beslutsbefogenheterna
används härvid för ett för dem främmande och av lagstiftaren ej
avsett ändamål. Myndigheten går härigenom vid sidan av lagen och handlar
sålunda olagligt. I en rättsstat fåren myndighet inte använda de befogenheter
en lag ger den för andra ändamål än de är avsedda enligt lagen. Man brukar
vid brott häremot tala om illojal maktanvändning eller maktmissbruk. Att
utan författningsstöd ålägga en tandläkare att lämna uppgift om arbetad tid
för ”statistiskt ändamål” vid äventyr att hans ansökan om tandvårdsersättning
eljest avslås framstår i mina ögon som ett typiskt exempel på illojal
maktanvändning.

Beträffande frågan om riksförsäkringsverket med stöd av sina befogenheter
att meddela tillämpningsföreskrifter ägde rätt att meddela föreskrift
av den innebörd som sedermera intogs i 11 8 tandvårdstaxan (rätt för försäkringskassa
att innehålla ersättning om tandläkare underlåtit att lämna
tidsuppgift) anförde JO avslutningsvis följande:

Jag vill härtill erinra om mitt uttalande i ett tidigare ärende rörande fö -

KU 1975:12

183

reskrifter utfärdade av arbetsmarknadsstyrelsen (JO 1972 s. 486) att så mycket
torde kunna sägas som att, om inga särskilda omständigheter tyder på annat,
ett uppdrag till en förvaltningsmyndighet att meddela tillämpningsföreskrifter
är att se som ett uppdrag vilket hänför sig till tillämpning i egentlig
mening och inte till normgivning. Inga särskilda omständigheter har framkommit
som tyder på att i riksförsäkringsverkets uppdrag att meddela tilllämpningsföreskrifter
skulle ligga att inte bara meddela föreskrifter om tillämpning
i egentlig mening utan också att ge normer om t. ex. sanktioner
mot försummat uppgiftslämnande. Det kan därför omöjligen antas att i
förordningsmakten i fråga skulle ingå en befogenhet att införa en så kraftigt
verkande och ingripande ekonomisk sanktion som ett inställande av tandvårdsersättnings
utbetalning innebär. Fråga är ju om en sanktion som till
sin verkningskraft är vida överlägsen t. ex. vitet.

KU 1975:12

184

Bilaga 12

PM med vissa uppgifter ang. slopande av beteckningen Kunglig i namnet
på statliga myndigheter

Den 28 november 1974 besvarade justitieministern en fråga angående
vilka principer som legat till grund för beslutet att ta bort beteckningen
”Kunglig” för myndigheter, militära förband m. m. i samband med den
nya författningens ikraftträdande och för hur beslut fattats i denna fråga.
Justitieministern anförde bl. a. att enligt 1809 års regeringsform var det kungen
som styrde riket. I detta låg bl. a. att kungen hade det formella chefskapet
över de myndigheter som var underställda Kungl. Maj:t. Bruket av ordet
”Kunglig” framför myndighets namn utgjorde en markering av detta förhållande.
Någon föreskrift om att myndighets namn skulle föregås av ordet
”Kunglig” fanns enligt justitieministern inte. På senare tid inrättade myndigheter
använde inte ordet framför sina namn. Ordet förekom inte heller
framför myndighets namn i lagar och andra författningar. Enligt den nya
regeringsformen är det regeringen som styr riket. Myndigheterna lyder därefter
under regeringen, inte under kungen. En konsekvens av detta var
enligt justitieministern att ordet ”Kunglig”, som markerar myndighetens
lydnadsställning i förhållande till kungen, borde slopas framför myndighets
namn. När det gällde militära myndigheter och förband tillkom den omständigheten
att kungens ställning som högste befälhavare upphör.

Från statsrådsberedningen har inhämtats att frågan om slopande av
”Kunglig” diskuterades vid en s. k. allmän beredning i slutet av oktober
1973. Man kom därvid fram till den ståndpunkt som redovisades av justitieministern
i riksdagens frågedebatt den 28 november-1974. Något formellt
regeringsbeslut ansågs inte erforderligt. Statsrådsberedningen har vidare upplyst
att beteckningen ”Kunglig” kommer att slopas i Sveriges statskalender
och i svenska försvarsväsendets rulla.

Statskalendern utges enligt avtal mellan staten och AB Allmänna förlaget.
Försvarsväsendets rulla utarbetas inom försvarsdepartementet.

Chefen för utrikesdepartementets administrativa avdelning utfärdade den
5 februari 1975 följande meddelande till bl. a. alla lönade utlandsmyndigheter.

”1 och med den nya regeringsformens ikraftträdande har Konungens formella
chefsskap över de myndigheter som lydit under Kungl. Majit upphört.
Enligt den nya regeringsformen lyder myndigheterna under regeringe, inte
under Konungen. Som följd härav bör prefixet ”Kunglig” eller förkortningen
därav slopas framför myndghetsnamn.

1. Rundstämplar med prefixet ”Kungl.” skall enl. PM 1974-11-15 omedelbart
bytas ut. Successivt utbyte av sigill inom departementet pågår.

2. Papper, kuvert, komplimentskort m. m. med prefixet ”Kungl.” på olika
språk får användas till dess upplagan tar slut. Därefter beställs nya utan
prefix.

KU 1975:12

185

3. Kongruens bör tillämpas mellan brevhuvud och stämpeltext, dvs. äldre
stämplar används för äldre brevpapper.

4. Vid skrift- och noteväxling med främmande beskickningar i Stockholm
bör, så länge äldre brevpapper används, inlednings- och avslutningsfrasen
innehålla prefixet "Kungl.” på tillämpligt språk.

5. Vid skrivelse från departementet till utlandsmyndighet och vice versa
eller från myndighet i utrikesförvaltningen till annan svensk myndighet
bör prefixet icke begagnas i text.

6. Prefixet "Kungl." på skyltar, i präglingspressar för pass och på utrikesrepresentationens
sigill får behållas tills vidare, men skall borttagas vid
nyanskaffning. Utlandsmyndigheterna kommer på vapenplåtar etc. som nyanskaffas
att benämnas "Sveriges ambassad/generalkonsulat/konsulat/vicekonsulat”.

7. Det bör i sammanhanget observeras att stora riksvapnet numera är
att anse som det Kungl. Husets personliga vapen. Myndighet bör begagna
iilla riksvapnet. Utbyte behöver dock inte ske annat än i samband med
nyanskaffning.”

Frågan om rikets vapen regleras i lag den 15 maj 1908 (SFS 1908:65).

Som underbilagor 1-3 fogas två promemorior m. m. (utriksdepartementet,
statsrådsberedningen) ang. vapen, sigill m. m.

KU 1975:12

186

Underbilaga 1

UTRIKESDEPARTEMENTET PM

Bd U Waltré 1974-11-15

Sigill och stämplar inom utrikesdepartementet
(1 bil.)

Som framgårav närslutna skrivelse från statsrådsberedningen skall beteckningen
"Kunglig” utgå ur texten på sigillen i anslutning till ikraftträdandet
vid årsskiftet av den nya RF.

Beteckningen kan dock tills vidare bibehållas inom utrikesrepresentationen
på sigill, stämplar, vapenplåtar, brevpapper, kuvert, komplimentskort

o. dyl. samt i präglingspressar för pass.

Beträffande det framtida bruket av de s. k. rundstämplarna inom departementet
torde en begränsning böra ske till endast verbalnoter.

Stämpelbruket på de s. k. tredjepersonskrivelserna bör principiellt kunna upphöra.
En ersättningsanskaffning med modifierade rundstämplar (i bruk f. n.
minst 400 st.) beräknas medföra en engångsutgift på cirka 10.000 kronor.

KU 1975:12 187

Underbilaga 2

STA TSRÅDSBEREDN1NGEN
Rättschefen

1974-11-13

Expeditionscheferna

Departementens sigill

En konsekvens av den nya RF blir ati bl. a. departementen upphör att
vara ”Kunglig”. Det har ansetts lämpligt att bl. a. sigill med denna beteckning
framför departementsnamnet byts ut mot sådana som upptar enbart
departementsnamnet.

I fråga om utformningen av de nya sigillen har samråd skett med statsheraldikern.
Man har därvik kommit fram till att de nya sigillen bör bestå
av det krönta lilla riksvapnet omgivet av resp. departementsnamn enligt
samma modell som utarbetats för regeringsrätten och högsta domstolen.

Per-Erik Nilsson

KU 1975:12

188

Underbilaga 3

KU 1975:12

189

Bilaga 13 A

PM angående fråga om vissa villkor i samband med lokalisering av industriverksamhet Bostadsministern

besvarade den 21 november 1974 en enkel fråga i riksdagen
om vilka principer som gäller för uttagande av avgifter vid produktion
av oljeplattformar. Bostadsministern yttrade bl. a. följande:

Frågan synes avse vilka villkor som kan föreskrivas i samband med tillståndsgivning
enligt 136 a § byggnadslagen. Denna bestämmelse, som innebär
att Kungl. Maj:t skall pröva vissa industrilokaliseringar, infördes samtidigt
som riksdagen lade fast riktlinjerna för hushållningen med mark och
vatten. I likhet med vad som gäller då Kungl. Majit ger tillstånd till företag
enligt vattenlagen ges i 136 a § byggnadslagen möjlighet för Kungl. Majit
att vid tillståndsgivning föreskriva villkor för tillgodoseende av allmänna
intressen. 1 huvudsak kan sådana villkor avse dels åtgärder av skadeförbyggande
karaktär, dels ålägganden att betala penningbelopp eller att utföra
åtgärder för att tillgodose allmänna intressen som annars inte skulle kunna
kompenseras.

Frågan huruvida penningbelopp över huvud taget skall föreskrivas i tillståndsärende,
antingen detta gäller tillverkning av oljeutvinningsplattformar
eller annan verksamhet, måste prövas i varje enskilt fall med hänsyn till
företagets omfattning och art samt platsen för företaget och de konsekvenser
etableringen medför. Befinns föreskrifter om penningbelopp böra meddelas
får beloppets storlek prövas med beaktande av nyss nämnda omständigheter
och de intressen som skall tillgodoses. Prövningen måste alltså avse varje
enskilt fall, och några exakta regler går följaktligen inte att uppställa.

Den berörda bestämmelsen i byggnadslagen - 136 a-har följande innehåll:

Är valet av plats för industriell eller liknande verksamhet av väsentlig
betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar,
skall verksamhetens lokalisering prövas av Konungen. Konungen föreskriver
vilka slag av sådan verksamhet som skall underkastas Konungens prövning
och kan även föreskriva sådan prövning beträffande viss verksamhet
som avses i första punkten.

Tillstånd enligt första stycket till lokalisering får meddelas endast om
kommunen tillstyrkt detta.

Konungen kan föreskriva villkor för tillgodoseende av allmänna intressen.

Tillstånd kan göras beroende av att saken inom viss tid fullföljes genom
ansökan till koncessionsnämnden för miljöskydd i den ordning som föreskrives
i miljöskyddslagen (1969:387).

Kungörelsen (1972:781) om lokaliseringsprövning beträffande industriell
verksamhet enligt 136 a § byggnadslagen m. m. innehåller bl. a. följande
bestämmelser:

KU 1975:12

190

Nyanläggning av följande slag av verksamhet skall prövas av Kungl. Majit:
Maj:t:

1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,

2. träsliperi, pappersbruk och cellulosafabrik,

3. fabrik för framställning av petrokemiska produkter,

4. fabrik för raffinering av råoljor,

5. atomkraftanläggning,

6. anläggning för upparbetning av atombränsle,

7. ångkraftanläggning och annan anläggning för eldning med fossilt bränsle
med tillförd effekt överstigande 500 MW,

8. fabrik för framställning av gödselmedel,

9. cementfabrik.

Finner Kungl. Majit för särskilt fall att verksamhet som avses i första
stycket ej är av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade
mark- och vattentillgångar, kan Kungl. Majit medgiva undantag från prövningsskyldighet
enligt första stycket.

Som underbilaga fogas det beslut om avgiftsbeläggning av produktion
av oljeborrtorn som diskuterades i frågedebatten den 21 november 1974
(se s. 6-8 i bilagan). Något ytterligare fall av sådan avgiftsbeläggning har
enligt uppgift från bostadsdepartementet inte förekommit.

Enligt 19 § miljöskyddslagen (ML) kan regeringen i vissa större ärenden
där det är fråga om miljöfarlig verksamhet (se 6 § miljöskyddslagen)
meddela särskilda villkor för att tillgodose allmänna ändamål i bygden. Sådana
villkor har meddelats i ett ärende, nämligen i det s. k. Brofjordenärendet
1971.

Regeringen kan enligt 4 kap. 17 § vattenlagen (VL) förordna att större
vattenföretags tillåtlighet skall prövas av regeringen. I samband med sådan
prövning kan regeringen - 4 kap. 18 § - föreskriva villkor för att tillgodose
allmänna intressen (se SFS 1971:531). Sådan möjlighet har funnits sedan
vattenlagens tillkomst 1918 och utnyttjats i betydande omfattning. Villkoren
har ofta gått ut på att sökanden i vattenmål ålagts att betala vissa belopp,
s. k. villkorsmedel.

Beträffande motiven till den aktuella bestämmelsen i byggnadslagen (BL)
- 136 a-anfördes i prop. 1972:111 om fysisk riksplanering (bilaga 2 s. 367-368
och 398) bl. a. följande:

”Den föreslagna ordningen för Kungl. Majits prövning innebär att Kungl.
Maj:t efter särskild ansökan av den som vill driva verksamheten meddelar
ett beslut rörande frågan om verksamheten får förläggas till viss plats eller
inte. Skulle prövningen utmynna i ett avslagsbeslut blir detta naturligtvis
bindande. Om ansökningen bifalls, måste verksamheten i tillståndsbeslutet
preciseras till sin art och omfattning. Jag biträder förslaget i promemorian
att Kungl. Majit därvid bör ha möjlighet att närmare bestämma den tillåtna
verksamhetens omfattning och art också med hänsyn till de försiktighetsmått

KU 1975:12

191

som skall iakttas från miljöskyddssynpunkt. För att kunna göra detta måste,
som jag redan sagt, Kungl. Maj:t regelmässigt inhämta yttrande från bl. a.
koncessionsnämnden.

I BL bör vidare, i likhet med vad som enligt 1971 års ändringar i VL
gäller om Kungl. Maj:ts tillåtlighetsprövning enligt VL och i överensstämmelse
med vad som har föreslagits i promemorian, införas en bestämmelse
om att Kungl. Maj:t i samband med att tillstånd lämnas till att verksamhet
förläggs till viss plats kan föreskriva villkor för att tillgodose allmänna intressen.
Vidare bör Kungl. Maj:t föreskriva villkor för tillgodoseende
av allmänna intressen. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt
4 kap. 18 § fjärde stycket VL. Att, såsom Svea hovrätt synes åsyfta, i lagtexten
anknyta till bygdens intressen på sätt som har skett i ML har inte ansetts
vara lämpligt. Jag vill härvidlag hänvisa till vad föredragande departementschefen
anförde i samband med tillkomsten av nämnda bestämmelse i VL
(prop. 1971:106 s. 110). Att Kungl. Majit dessutom har möjlighet att närmare
bestämma den tillåtna verksamhetens omfattning och art med hänsyn till
de försiktighetsmått som skall iakttas från miljöskyddssynpunkt, framgår
av vad jag anfört i den allmänna motiveringen.”

I prop. 1969:28 med förslag till miljöskyddslag anfördes följande
(s. 250-251 och 275) beträffande den förut berörda 19 § miljöskyddslagen:

”Enligt min åsikt är ändamålet att tillgodose allmänna intressen med
knytning till den bygd som drabbas av miljöstörningar värt allt beaktande.
Även om skäliga renings- och driftsåtgärder vidtas kan det ibland kvarstå
svårmätbara allmänna olägenheter i en miljöstörande anläggnings omgivning.
Detta är f. ö. den principiella motiveringen för avgiften enligt 8 kap.
34 § vattenlagen. Departementschefen yttrade nämligen i prop. 1941:45
s. 117 att avgiften skall utgå på grund av de mera svårbestämbara skador
som inte kan motverkas genom andra åtgärder eller inte kan bestämt lokaliseras.

De allmänna bygdeintressena kan emellertid tillgodoses enklare på annan
väg än genom en avgift. Jag föreslår en bestämmelse som innebär att Kungl.
Maj:t i underställningsärenden kan förknippa tillstånd med villkor för att
tillgodose allmänna intressen inom den bygd som berörs. Som modell för
bestämmelsen bör den praxis tjäna som utbildats i ärenden enligt 4 kap.
13 § vattenlagen. I samband med att Kungl. Majit lämnar medgivande till
vattenregleringsföretag som underställs Kungl. Maj:ts prövning enligt detta
lagrum brukar särskilda villkor föreskrivas för att främja olika allmänna
intressen i orten. Det kan vara fråga om kontanta bidrag till gemensamma
anläggningar eller till ortens näringsliv över huvud taget. Villkoren kan
också gå ut på att företagaren själv skall utföra anläggningar eller åtgärder
som är av allmänt intresse för bygdens befolkning. Förfarandet tillämpas
också i fråga om större vattenbyggnadsföretag som hänskjuts till Kungl.
Maj:ts avgörande enligt 2 kap. 20 § 3 mom. vattenlagen. Ett system av

KU 1975:12

192

den typ jag nu har beskrivit ger möjlighet att på ett smidigt sätt kompensera
allmänna olägenheter i ett företags omgivning vilka inte kan ersättas i annan
ordning. Ett nära till hands liggande exempel är att företaget lämnar bidrag
till eller utför fritidsanordningar eller fritidsområden i stället för sådana som
gått förlorade genom den miljöstörande anläggningen.

Paragrafen saknar motsvarighet i immissionssakkunnigas förslag. Den
ger Kungl. Maj:t möjlighet att förena ett tillstånd med särskilda villkor
för att tillgodose allmänna ändamål i bygden.

Departementschefen. Som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen
är den föreslagna befogenheten att meddela särskilda villkor av samma art
som den möjlighet som Kungl. Maj:t har enligt 4 kap. 13 § vattenlagen
att förena tillstånd till vattenregleringsföretag med villkor som främjar bygdens
intressen. Beträffande innebörden av uttrycket bygden kan viss ledning
flämtas i vattenlagen och i den praxis som utbildats i fråga om tillämpningen
av 4 kap. 13 och 15 §§ vattenlagen. När uttrycket förekommer i t. ex. 4
kap. 15 § vattenlagen avses inte en begränsning till det direkt drabbade
området. Också endast indirekt berörda områden kan räknas till bygden
(se prop. 1944:169 s. 68, 2 LU 1944:33 s. 28 och prop. 1959:31 s. 34). Motsvarande
gäller enligt mitt förslag.”

Vad slutligen gäller motsvarande villkor enligt vattenlagen anföres i prop.
1971:106 med förslag till lag om ändring i vattenlagen bl. a. följande (prop.
s. 65 och 110):

"De s. k. särskilda villkor som f. n. brukar förenas med Kungl.
Maj:ts tillstånd till företag i vatten kan sägas vara av två, principiellt sett
olika slag. Den ena typen avser villkor som innebär åläggande för sökanden
att betala penningbelopp eller utföra åtgärder för att tillgodose allmänna
intressen som annars inte skulle kunna kompenseras. Den andra typen utgörs
av villkor som i och för sig skulle ha kunnat föreskrivas också av vattendomstolen.
Dessa villkor avser närmast åtgärder av skadeförebyggande
karaktär. Gemensamt för de båda villkorstyperna kan sägas vara att de går
ut på att tillgodose allmänna intressen. Kungl. Maj:t bör enligt utredningens
mening alltjämt ha möjlighet att förena ett tillstånd med villkor i det syftet.
En bestämmelse härom föreslås i punkt 4 i 4 kap. 17 § andra stycket.

Det förhållandet att tillståndsfrågor kommer att underställas Kungl. Maj:t
för avgörande i större utsträckning än f. n. torde enligt utredningen inte
böra leda till att sökande i vattenmål underkastas särskilda villkor annat
än i ungefär samma situationer som nu. Genom villkoren kan Kungl. Maj:t
gottgöra intressen som har kommit i kläm och förebygga konflikter. Kungl.
Majus befogenhet att föreskriva särskilda villkor bör inte som i 19 § miljöskyddslagen
begränsas till att avse allmänna intressen i bygden. En sådan
begränsning skulle minska möjligheterna att på ett ändamålsenligt sätt tillgodose
fiskeri- och renskötselintressena. Det är vanligen en uppgift för vat -

KU 1975:12

193

tendomstolen att faställa närmare föreskrifter rörande företagets utformning
och om skadeförebyggande eller skadebegränsande åtgärder. Kungl. Maj:ts
befogenhet att lämna motsvarande föreskrifter bör dock för den skull inte
begränsas. Den bör för övrigt kunna inbegripa rätt att föreskriva exempelvis
att naturvetenskapliga undersökningar o. d. liksom antikvarisk-kulturhistoriska
inventeringar skall utföras på sökandens bekostnad. Vidare synes
ägare av grundvatten.

I fråga om Kungl. Maj:ts möjlighet att föreskriva särskilda villkor
i samband med ett tillstånd kan jag ansluta mig till vad utredningen har
anfört. Villkor bör alltså komma i fråga i ungefär samma situationer som
f. n. 1 likhet med utredningen anser jag det olämpligt att i lagtexten anknyta
till bygdens intressen, eftersom detta skulle kunna minska möjligheterna
att på lämpligaste sätt tillgodose fiskeri- och renskötselintressena.”

Riksdagen följde regeringens förslag i de berörda lagstiftningsfrågorna.

Angående gränsdragningen mellan skatter och avgifter m. m. hänvisas
till författningsutredningens betänkande SOU 1963:17 (s. 366-374). Beträffande
finansmakten enligt äldre och nuvarande RF hänvisas till prop. 1973:90
(s. 140 ff. och 212 fT.).

13 Riksdagen 1975. 4 sami Nr 12

KU 1975:12

194

Underbilaga

BOSTA DSDEPA R TEM ENTET
Avskrift

1974-09-20 Fl 2139/74 (delvis)

Aktiebolaget Skånska Cementgjuteriet
Fack

103 40 STOCKHOLM

Prövning enligt 136 a § byggnadslagen av etablering för tillverkning av
oljeutvinningsplattformar i Strömstads kommun, Göteborg och Bohus län.

Aktiebolaget Skånska Cementgjuteriet (SCG) anhöll i skrivelse, som inkom
till bostadsdepartementet den 18 februari 1974, om tillstånd enligt
136 a § byggnadslagen att i Strömstads kommun etablera verksamhet för
tillverkning av oljeutvinningsplattformar i betong. Verksamhet avsågs komma
att bedrivas dels under fem år i Kebalviken för tillverkning av bottendelar
till sådana plattformar, dels i ett djupvattenläge vid Kålvik på Hogdalsnäset
för de gjutningsarbeten m. m. som återstår för plattformstillverkningen.

I skrivelse den 13 september 1974 utvidgade SCG sin ansökan till att
avse två djupvattenlägen vid Kålvik i stället för, såsom ursprungligen avsågs,
ett läge.

Såsom ansökningen slutligen utformats går tillverkningen i huvudsak till
på följande sätt:

En bottendel som kan få en diameter av 120 m och en höjd av 20 m
gjuts i en för detta ändamål iordningställd torrdocka i Kebalviken. Bottendelen
bogseras till djupvattenläge vid Kålvik för fortsatt gjutning och
viss utrustning av plattformen. 1 djupvattenläge byggs plattformen på till
en sammanlagd höjd av 125-200 m. Produktionen sker i ett läge som i
skrivelsen den 13 september 1974 benämnts Al. Detta läge tillåter dock
ej färdigställning och utrustning av de största plattformarna. Sådana plattformar
avses därför att flyttas till ett annat djupvattenläge benämnt A2
där färdigställning och utrustning sker. Efter slutförda arbeten vid Kålvik
bogseras plattformen till öppet hav.

I delbeslut den 10 maj 1974 fann Kungl. Maj:t att den provisoriska torrdockan
i Kebalviken för den sökta tidsbegränsade tillverkningen där icke
stod i strid med de av riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
(1972:111) angående regional utveckling och hushållning med mark och
vatten fastställda riktlinjerna för markanvändningen. Kungl. Maj:t lämnade
SCG det sökta tillståndet till etablering i Kebalviken för tillverkning av
bottendelar till oljeutvinningsplattformar. För tillståndet skulle vissa villkor
gälla. Bl. a. förfaller tillståndet om tillverkning icke påbörjats den 1 januari
1975.

KU 1975:12

195

Beträffande verksamheten på och utanför Hogdalsnäset för tillverkning
av plattformar i djupvattenläge uttalade Kungl. Maj:t i beslutet:

”Huvudfrågan vid prövning av den planerade verksamheten är om denna
strider mot de av riksdagen fastlagda riktlinjerna för markanvändningen.
I dessa slås fast att skärgårdskusten från Brofjorden till norska gränsen är
av särskilt värde för friluftslivet och representerar stora värden för kulturminnesvården
och den vetenskapliga naturvården. Riktlinjerna innebär
vidare att etablering av miljöstörande industri inom området bör undvikas.
Riksdagen har dock uttalat att djuphamnsmöjligheterna vid Idefjorden bör
kunna tillvaratas.

Vattenområdena vid Hogdalsnäset är de i praktiken enda tänkbara i landet
för avsedd plattformstillverkning i djupvattenläge på grund av de djupförhållanden
som erfordras. De störningar som det avsedda byggandet i
djupvattenläge medför kan inte antas bli svårare än störningarna från en
djuphamn. Inverkningarna på miljön på Hogdalsnäset av tillverkning i djupvattenläge
begränsas om denna typ av tillverkning koncentreras till ett enda
område. På grund av vad som sålunda anförts och under förutsättning att
erforderliga sjömätningar visar att en led med tillräckliga dimensioner för
utbogseringen av plattformarna kan anordnas utan ingrepp i miljön finner
Kungl. Majit att tillverkning av plattformar i djupvattenläge kan fä ske
inom eti område vid Hogdalsnäset. Kålviksområdet kan accepteras för sådant
ändamål.

Med hänsyn till riktlinjerna för markanvändningen på Hogdalsnäset och
för att de unika förutsättningarna för plattformstillverkning i djupvattenläge
i Kålviksområdet skall kunna nyttjas på ett från samhälleliga synpunkter
ändamålsenligt sätt finner Kungl. Maj:t att frågan om tillstånd till den avsedda
verksamheten i Kålviksområdet ej bör slutligt avgöras innan frågor
om huvudmannaskap för området och reglering av tillträdet till djupvattenläge
lästs.”

Samtidigt med SCG:s ansökan behandlades hos Kungl. Maj:t en ansökan
av ABV-Vägförbättringar Aktiebolag (ABV) om tillstånd enligt 136a S byggnadslagen
att i Strömstads kommun etablera verksamhet för tillverkning
av oljeutvinningsplattformar i betong vid Kobbungen på Hogdalsnäset. I
beslut den 10 maj 1974 avslog Kungl. Majit ABV:s ansökan.

Efter besluten den 10 maj 1974 har frågorna om utnyttjande av de stora
vattendjupen vid Hogdalsnäset varit föremål för ytterligare utredningar och
överväganden. Bl. a. pågår utredning om den närmare avgränsningen av
det område vid Kålvik som kan komma att tillåtas för användning av vattendjupen.
De områden som SCG begär att fl ta i anspråk ryms inom de
gränser som kommer i fråga vid slutlig avgränsning av ett område vid Kålvik
för plattformstillverkning.

Såsom framgår av de i det föregående återgivna uttalandena i Kungl.
Maj:ts beslut den 10 maj 1974 har verksamhet vid Kålviksområdet av det
slag varom nu är fråga funnits förenlig med de av riksdagen fastlagda rikt -

KU 1975:12

196

linjerna för markanvändningen inom norra Bohusläns kustområde. På grund
härav och då sjömätningar har utvisat att djupförhållandena utanför Kålvik
är tillräckliga för plattförmstillverkning i djupvattenläge och att utbogseringsled
till öppet hav för plattformer finns, bör Kålviksområdel bli det
område på Hogdalsnäset som får tas i anspråk för etablering för byggande
av oljeutvinningsplattformer. SCG kan således ges tillstånd till sådan etablering
vid Kålvik.

För de största plattformar som kan komma att tillverkas kan bogseringen
ut till öppet hav vara förenad med problem. Det är av vikt att de markoch
vattenområden det här gäller inte onödigt blockeras. Tillståndet bör
därför förknippas med föreskrift att bolaget för varje plattform skall låta
upprätta plan för bogsering till öppet hav. Planen skall underställas sjöfartsverket
innan tillverkning av plattformen får påbörjas. Bolaget bör dessutom
åläggas att avlägsna plattform som i samband med in- och utbogsering
eller vid förflyttningar eller opåräknade rörelser på tillverkningsplatsen strandat
eller havererat på annat sätt. Slutligen bör bolaget åläggas att ta och
vidmakthålla försäkring som täcker kostnaderna för att avlägsna havererad
plattform.

Det djupvattenområde som nu görs åtkomligt för plattförmstillverkning
är unikt för landet. Med hänsyn härtill och till de verkningar för samhälle
och enskilda som etablering av denna typ av verksamhet medför, bör det
område som totalt kommer att tas i anspråk utnyttjas rationellt. Detta är
särskilt viktigt med tanke på betydelsen av jämn sysselsättning i regionen.
Det är i dag ej möjligt att förutse på vilket sätt vattendjupen i framtiden
bäst kan utnyttjas. Från allmän synpunkt bör därför enskilt företag inte
ha oinskränkt rätt till verksamhet inom området. Tillstånd för SCG att
tillverka plattformar i området bör på grund av det anförda tidsbegränsas
för att möjliggöra omprövning. Vidare bör SCG nu endast få tillstånd att
utnyttja ett djupvattenläge för plattförmstillverkning. Tillståndet bör avse
det läge som i skrivelsen den 13 september 1974 betecknats Al. Förtöjningar
m. m. i samband med tillverkning i detta läge bör anordnas så att andra
djupvattenlägen icke blockeras. Djupvattenläget tillåter såvitt nu kan bedömas
ej färdigställande av de största plattformar som kan komma att tillverkas.
För att kunna färdigställa sådana plattformar kommer därför SCG
att vid behov senare beredas åtkomst till annat djupvattenläge inom Kålviksområdet.
SCG:s etablering på land bör göras så att södra delen av strandlinjen
i Kålviksdalgången hålls öppen för anordnande av kajområde för transporter
till och från annat djupvattenläge än det som SCG nu får tillstånd
att använda. Projekteringen av väg och andra anläggningar i Kålviksdalgången
bör ske så att transporter till detta kajområde möjliggörs också för
annat företag.

Etablering i Kålviksområdet aktualiserar en rad miljöfrågor, arbetsmarknadsfrågor,
vägfrågor och sjöfartsfrågor.

I utredningen angående avgränsning av det område vid Kålvik som bör

KU 1975:12

197

få tas i anspråk för användning av vattendjupen har länsstyrelsen den 11
juli 1974 avgivit ett yttrande vartill fogats en den 1 juli 1974 upprättad
promemoria med tillhörande kartredovisning från naturvårdsenheten vid
länsstyrelsen. I promemorian behandlas naturvårdssynpunkter på området
och tas upp frågor om markutnyttjande och markreservering. Materialet
innehåller en invetering av särskilt känsliga landskapspartier. Vad som har
anförts i promemorian bör beaktas vid placering och utformning av anläggningar
på land. För etableringen och verksamheten inom det område
som SCG får ta i anspråk bör meddelas föreskrifter som gör det möjligt
att förebygga eller avhjälpa miljöstörningar. Den industriella verksamheten
inom anvisat område vid Kålvik bör med hänsyn till det anförda bli föremål
för särskild prövning av miljövårdsmyndighet. SCG bör därför åläggas att
enligt'9 5 miljöskyddslagen hos koncessionsnämnden för miljöskydd inhämta
besked om lämpliga störningsbegränsande åtgärder och andra försiktighetsmått.
Vissa av etableringsarbetena utgör byggande i vatten och
prövas av vattendomstol enligt vattenlagens bestämmelser. Även övriga
etableringsarbeten såsom anläggande av tillfartsvägar och upplagsplatser
m. m. bör med hänsyn till den störningskänsliga omgivningen bli föremål
för särskild prövning. Det bör sålunda uppdragas åt länsstyrelsenatt meddela
närmare föreskrifter för andra etableringsarbeten än dem vartill tillstånd
lämnats eller framdeles lämnas av vattendomstolen. Naturomvandlande anläggningsarbeten
bör ej få påbörjas i området innan SCG visat att bolaget
har erhållit order om leverans av oijeutvinningsplattform i betong.

Verksamheten i Kålviksområdet kan komma att medföra önskemål om
följdetableringar i angränsande områden. Pågående planeringsarbeten för
dessa områden med anledning av de av riksdagen fastlagda riktlinjerna för
markanvändningen i det aktuella kustområdet får utvisa vilka åtgärder till
skydd för natur och miljö som erfordras.

Beträffande det intrång som kan befaras för omgivningen till följd av
verksamheten, har koncessionsnämnden för miljöskydd i yttrande den 22
april 1974 anfört:

”Även om alla till buds stående åtgärder vidtas för att reducera intrånget
för omgivningen, måste det befaras att den planerade verksamheten på Hogdalshalvön
kommer att ge upphov till väsentligt men för närliggande bebyggelse.
Intrångsersättning eller i svårare fall inlösen av fastighet eller del
av fastighet kan därför ifrågakomma. I den mån uppkommande olägenheter
beror på byggande i vatten kan frågan om inlösen eller intrångsersättning
prövas av vattendomstolen, men i övrigt skall sådan fråga avgöras av fastighetsdomstolen
i länet.

-Processekonomiska synpunkter och angelägenheten av likformig bedömning
av de olika inlösnings- och ersättningsfallen talar för att prövningen
av de ersättningsfrågor som inte behandlas av vattendomstolen sker i ett
sammanhang. Härtill kommer att det för en enskild sakägare är förenat
med utredningssvårigheter och ekonomiska risker att anhängiggöra ersätt -

KU 1975:12 198

ningstalan vid fastighetsdomstol. Koncessionsnämnden anser därför att som
villkor för eventuellt lokaliseringstillstånd avseende Hogdalshalvän bör föreskrivas
skyldighet för bolagen att inom viss tid - förslagsvis sex månader
från dagen för Kungl. Maj:ts beslut - påkalla prövning enligt 34$ andra
punkten miljöskyddslagen av förekommande frågor om ersättning (inkl.
inlösen) i anledning av olägenheter som till följd av företagen vållas bostadseller
fritidsfastigheter i Sverige inom en kilometers avstånd från blivande
”docksite” eller ”watersite” och för vilka ersättning inte bestämts i annan
ordning.”

Kungl. Maj:t finner i likhet med koncessionsnämnden att föreskrift bör
ges om påkallande av prövning av ersättningsfrågor.

Utredningen i ärendet ger vid handen att behovet av arbetskraft för verksamheten
är möjligt att tillgodose. Verksamhetens omfattning och speciella
karaktär gör dock att åtgärder bör vidtas för att skapa en tillfredsställande
arbets- och boendemiljö samt upprätthålla rimlig arbetskraftsomsättning.
Etableringen kommer att medföra stora krav på såväl bolaget som kommunen
i detta avseende. Av utredningen framgår att en etableringsgrupp
bildats den 3 april 1974. 1 gruppen ingår ledamöter från Svenska byggnadsarbetareförbundet,
SCG, Strömstads kommun och arbetsförmedlingen
i kommunen. Inom gruppen, som främst skall vara ett rådgivande organ,
avser man att diskutera olika problem som uppstår, bl. a. frågor om arbetskraft,
planering, rekrytering, utbildning, kommunikationer och bostäder.
En grupp av detta slag måste anses vara av stort värde då det gäller att
lösa personalfrågor m. m. Kungl. Maj:t förutsätter dock att samråd sker
med länsarbetsnämnden samt arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer
då det gäller rekrytering av arbetskraft. Då det är av stor vikt att
arbetskraftsrekryteringen sker på ett planmässigt sätt synes det vidare lämpligt
att bolaget efter samråd som nu har sagts för varje plattform upprättar
och till länsarbetsnämnden inger rekryteringsplan samt underrättar nämnden
om nödvändiga avsteg från planen. Även de allmänna anställningsvillkoren
för personalen, såsom frågor om arbets- och boendemiljö, är av väsentlig
betydelse för att en nyetablering av den omfattning det är fråga om skall
kunna klaras på ett tillfredsställande sätt. Kungl. Majit förutsätter att frågor
av detta slag löses genom avtal mellan bolaget och berörda arbetstagarorganisationer.

Transportkonsekvenserna av etablering i den storleksordning det här är
fråga om medför uppenbarligen en rad investeringar i vägnätet i form av
förbättringar, utbyggnader m. m. De investeringar på vägnätet i anslutning
till Kålviksområdet och på väg 1038 - innefattande vägskälet mellan väg
1038 och E 6 - som blir en direkt följd av etableringen i Kålvik bör bekostas
av bolaget även om vägarna används av andra trafikanter.

Konsekvenser kommer även att uppstå för andra vägar i Strömstadsregionen,
främst vägarna E6 och 988. Vad särskilt gäller väg 988 erinras
om att den i nuvarande skick icke har den bärighet och standard i övrigt

KU 1975:12

199

som erfordras för de transportkvantiteter som kan förutses. Sannolika skäl
talar för att det för vägen tillåtna axel/boggitrycket därför måste begränsas
såvida icke vägen förstärks och förbättras.

Etableringen vid Kålvik kommer, med hänsyn till den fartygstrafik som
passerar mellan Kattholmen och fastlandet, att göra det nödvändigt att förbättra
fyren Kattholmen. Fyren måste förstärkas och omsektoreras. Eventuellt
kommer även andra säkerhetsanordningar för fartygstrafiken att erfordras
till följd av industrietableringen. Föreskrift bör ges om att bolaget
skall bekosta förbättring av fyren, farledsutmärkning och andra åtgärder
som sjöfartsverket finner erforderliga i anledning av etableringen och verksamheten.

I den av naturvårdsenheten vid länsstyrelsen upprättade promemorian
har påpekats att grusresurserna i norra Bohuslän är begränsade samt att
det är av vikt att man hushållar med de tillgångar som finns. Naturvårdsenheten
anför vidare att det är angeläget att företaget ges tillgång till bergkrossmaterial
redan i initialskedet av byggverksamheten samt att det är
viktigt att bolaget tidigt söker samråd med länsstyrelsen i frågor om materialförsörjningen
för betongtillverkningen. Föreskrift om sådant samråd bör
ges.

Garantier bör skapas för att naturen, när tillstånd till verksamhet ej längre
föreligger, så långt som det är möjligt återställs. Bolaget bör därför åläggas
att efter tillståndstidens utgång vidta de återställningsåtgärder som kan påfordras
av länsstyrelsen efter samråd med kommunen. Innan etableringsarbeten
i området påbörjas bör det åligga bolaget att hos länsstyrelsen ställa
av länsstyrelsen godkänd säkerhet för fullgörande eller bekostande av vad
som kan komma att föreskrivas i detta avseende.

Den mark som får tas i anspråk i enlighet med de överväganden som
görs i detta beslut ligger i ett område som är av särskilt värde för friluftslivet
och representerar stora värden för kulturminnesvården och den vetenskapliga
naturvården. På grund härav bör bolaget enligt 136 a 8 byggnadslagen
tredje stycket förpliktas att för varje plattform betala särskild avgift att användas
för att tillgodose ifrågavarande intressen. Avgiften bör sättas till
fem kronor per ton av plattformens vikt då den bogseras bort från tillverkningsområdet.
Avgifterna bör betalas in till länsstyrelsen. Inbetalda medel
bör användas på det sätt Kungl. Majit efter förslag av länsstyrelsen
beslutar för åtgärder som tillgodoser det rörliga friluftslivet, den vetenskapliga
naturvården och kulturminnesvården i främst norra Bohuslän.

Kungl. Majit lämnar SCG tillstånd till etablering på fastigheterna Medby
1:7, 1:8, 1:22 och 1:32 vid Kålvik för tillverkning av oljeutvinningsplattformar
av betong i ett djupvattenläge, som i skrivelsen den 13 september
1974 betecknats Al.

Ett område som genom rastrering markerats på bifogade karta (bilaga)

KU 1975:12

200

får ej tas i anspråk för anläggningar i anledning av nu givet tillstånd. Förtöjning
för plattform i djupvattenläget får dock, efter anvisning av länsstyrelsen,
anordnas inom detta område.

Om tidigare meddelat tillstånd till tillverkning i Kebalviken av bottendelar
till oljeutvinningsplattformar förefaller på grund av att tillverkning där ej
påbörjats före den I januari 1975 är även detta tillstånd förfallet.

Tillståndet gäller under tiden fram till den 1 september 1979.

Fråga om förlängning av tillståndet skall väckas hos Kungl. Majit senast
vid utgången av år 1977.

Arbetena för iordningsställande av t i II verkningsområdet vid Kålvik skall
utföras på sådant sätt att minsta möjliga intrång uppkommer för motstående
allmänna och enskilda intressen. Projekteringen av väg och andra anläggningar
i Kålviksdalgången skall ske så att transporter liksom ledningsdragning
till det område, som i bilagan markerats genom rastrering, möjliggörs
också för annat företag. Såvitt gäller andra arbeten än dem som omfattas
av vattendomstols avgörande ankommer det på länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län att meddela närmare föreskrifter i nämnda hänseenden.

SCG skall för länsstyrelsen visa att bindande avtal angående leverans
av oljeutvinningsplattform av betong träffats innan naturomvandlande arbeten
inom området får påbörjas.

SCG skall i ansökan till koncessionsnämnden för miljöskydd begära prövning
i vad avser de störningsbegränsande åtgärder och andra försiktighetsmått
som bör gälla med avseende på den industriella verksamheten. Denna
verksamhet får ej påbörjas förrän koncessionsnämnden meddelat beslut i
frågan.

SCG är skyldigt att sedan tillverkning i området påbörjats dock senast
sex månader därefter påkalla prövning vid vederbörande fastighetsdomstol
jämlikt 34 § andra punkten miljöskyddslagen av förekommande frågor om
ersättning med anledning av olägenheter som till följd av etableringen och
verksamheten vållas bostads- eller fritidsfastigheter inom en kilometers avstånd
från området. Vad nu sagts skall dock ej gälla i fråga om fastigheter
för vilka ersättningsfrågorna slutligt avgjorts i annan ordning.

SCG skall svara för kostnaderna för de åtgärder på vägnätet i anslutning
till Kålviksområdet och på väg 1038, innefattande vägskälet mellan väg
1038 och E6, som vägverket finner erforderliga till följd av etableringen.

Tillverkning av viss plattform i Kålviksområdet får ej påbörjas innan inoch
utbogseringsplan för plattformen upprättats och underställts sjöfartsverket.
Det åligger bolaget att i samband med in- och utbogseringen vidta
de åtgärder sjöfartsverket kan komma att påkalla efter granskning av underställd
bogseringsplan.

Det åligger SCG att avlägsna plattform som i samband med in- och utbogsering
eller vid förflyttningar eller opåräknade rörelser på tillverkningsplatsen
strandat eller havererat på annat sätt. Det åligger vidare SCG att
ta och vidmakthålla försäkring som täcker kostnaderna för att avlägsna ha -

KU 1975:12

201

vererad plattform. Bevis om att avtal träffats om sådan försäkring skall
företes för länsstyrelsen innan tillverkning av plattform får påbörjas i Kålvi
ksom rådet.

SCG skall svara för sjöfartsverkets samtliga kostnader för förbättringar
av fyren Kattholmen, farledsutmärkning och andra erforderliga åtgärder i
anledning av etableringen och verksamheten.

Det åligger SCG att efter samråd med länsstyrelsen utarbeta och till
länsstyrelsen överlämna materialförsörjningsplan såvitt avser grus- och stenmaterial
för varje plattform som skall tillverkas samt att hålla länsstyrelsen
underrättad om nödvändiga avvikelser från planen.

SCG skall efter tillståndstidens utgång ombesörja återställningsåtgärder
inom området på sätt och inom tid som kan komma att påfordras av
länsstyrelsen efter samråd med kommunen. Bolaget skall innan naturomvandlande
arbeten inom området påbörjas hos länsstyrelsen ställa av
länsstyrelsen godkänd säkerhet för fullgörande eller bekostande av vad som
kan komma att föreskrivas i fråga om återställningsarbeten.

SCG skall för varje färdigställd plattform erlägga en avgift om fem kronor
per ton av den vikt plattformen har när den bogseras bort från tillverkningsområdet.
Avgiften skall innan utbogsering påbörjas erläggas till
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Inbetalda medel skall enligt beslut
som Kungl. Maj:t meddelar efter förslag av länsstyrelsen användas för att
tillgodose det rörliga friluftslivet, den vetenskapliga naturvården och kulturminnesvården
i främst norra Bohuslän.

SCG:s ansökan om ytterligare ett djupvattenläge kommer senare att tas
upp till prövning.

INGVAR CARLSSON

Bo R odesjö

14 Riksdagen 1975. 4 sam!. Nr 12

KU 1975:12

202

Bilaga 13 B

PM angående socialdepartementets distribution av visst informationsmaterial
från intresseorganisation tillsammans med pressmeddelande rörande
utredningsbetänkande

Fredagen den 31 januari 1975 överlämnade pensionsålderskommittén sitt
betänkande Rörlig pensionsålder (SOU 1975:10) till statsrådet Aspling. Med
anledning härav utfärdades av socialdepartementet ett pressmeddelande om
innehållet i betänkandet. Till pressmeddelandet fogades dels en kommentar
till betänkandet av socialministern, dels ett utdrag ur LO-nytt, innehållande
ett uttalande om pensionsålderskommitténs förslag av LO:s ordförande Gunnar
Nilsson. Dagen före överlämnadet utsändes detta meddelande i tjänstebrev
till vissa tidningar.

Användningen av tjänstebrevsrätten regleras i Kungl. Maj:ts förordning
angående utgörandet av postavgifter för tjänsteförsändelser m. m. (1945:329)
och i poststyrelsens kungörelse angående utnyttjandet av tjänstebrevsrätten
m. m. (1947:123). I §7 i Kungl. Maj:ts förordning stadgas bl. a. att tjänsteförsändelsebeteckning
inte får användas för andra postförsändelser än
sådana som i tjänsteärenden avlämnas till postbefordran från de myndigheter
m. fl. som erhållit tjänstebrevsrätt.

Regeringen har i allmän beredning den 22 oktober 1971 fastställt gemensamma
riktlinjer för informationsfunktionen i statsdepartementen. I
dessa behandlas bl. a. informationssekreterarens (IS) funktion och ansvar
inom departementet. Som IS:s arbetsuppgifter i fråga om extern information
anges bl. a. följande:

IS tar initiativ till, producerar och ansvarar för spridningen av information
till massmedia, organisationer och allmänheten.

Exempel på arbetsformer: Presskonferenser, pressmeddelande, seminarier,
utarbetande av bakgrundsmaterial.

IS ser till att press- och andra massmedia snarast möjligt få de informationer
som efterfrågas och kan ges. Normalt är IS den kanal som
journalister använder för att få information. Där så är möjligt lämnas denna
av IS direkt, i annat fall skall han hänvisa till sakkunnig. IS får aldrig stå
i vägen för direktkontakt mellan departementsledningen, handläggande
tjänstemän och massmedia, utan skall stå till allmänhetens och massmedias
tjänst.

IS håller kontakt med departementets utredningar i fråga om former för
information, tidpunkt för publicering av utredningsbetänkande m. m., framför
allt i samband med slutbetänkanden. IS bevakar att tillräcklig upplaga
av utredningsbetänkanden beställs för massmedias räkning.

Pressekreteraren i statsrådsberdningen har upplyst om att i IS:s arbetsuppgifter
ingår inte enbart att tillhandahålla information om de rent formella
regeringsbesluten, utan att även ge bakgrundsinformation dvs. vara beredd
att redogöra för sådana faktorer och opinionsyttringar o. dyl. som kan anses

KU 1975:12

203

få, eller ha haft, betydelse för regeringens beslut. Enligt pressekreteraren
är detta i princip jämförbart med recitdelen i en proposition där en motsvarande
redogörelse lämnas. Pressekreteraren framhåller vidare att det är
mycket vanligt vid journalistseminarier och liknande att man redogör för
större frågor som man arbetar med inom kanslihuset och att man därvid
också redovisar bl. a. intresseorganisationernas uppfattning.

Det kan i sammanhanget nämnas att konstitutionsutskottet vid flera tillfällen
uppmärksammat departementens informationsåtgärder, bl. a. i 1971
och 1974 års granskningsbetänkanden (se KU 1971:34 s. 5-9, KU 1974:22
s. 5-6, 147). I förra årets granskningsbetänkande framhåller utskottet att
informationsfrågorna ägnas stort intresse från departementens sida. Efter
att ha gett exempel på olika informationsåtgärder, varvid bl. a. informationssekreterarna
nämns, uttalar utskottet att de berörda informationsinsatserna
är av stort värde.

KU 1975:12

204

Bilaga 13 C

PM angående rutiner inom regeringen rörande frågor om avvisande av
främmande fartyg på svenskt territorialvatten

Gällande regler

I Kungl. Mäj:ts kungörelse (1966:366)) om utländska örlogsfartygs och
militära luftfartygs tillträde till svenskt territorium m. m. (den s. k. tillträdeskungörelsen)
finns bl. a. bestämmelser om avvisande av främmande
makts örlogsfartyg. - Vad som skall förstås med svenskt sjöterritorium framgår
av lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium och kungörelsen
(1966:375) med närmare bestämmelser om beräkningen av Sveriges sjöterritorium.
- Enligt 4 § tillträdeskungörelsen är regeln den att för genomfart
av territorialhavet krävs anmälan på diplomatisk väg, medan för tillträde
i annat fall krävs tillstånd som meddelas av Kungl. Maj:t och utverkas
på diplomatisk väg (14 §). Enligt 7 § får främmande makts örlogsfartyg inte
utan tillstånd stoppa eller ankra eller på annat' sätt göra uppehåll inom svenskt
territorium, ”om det icke är nödvändigt med hänsyn till fartygets säkerhet”.
Tvingas örlogsfartyg göra uppehåll eller kommer det på grund a,v nöd in
på inre vatten', skall fartyget om möjligt avge internationell signal och anmäla
förhållandet till svensk myndighet. Enligt 8 § skall vid färd inom sjöterritoriet
främmande makts örlogsfartyg ha nåtionalitetsflagga hissad och
ubåt vara i övervattensläge.

Enligt 6 § tillträdeskungörelsen gäller inom svenskt territorium i tillämpliga'delar
bl. a. svenska hälsovårds-, lotsnings-, tull-, trafik-, hamn- och
ordningsföreskrifter och skall anvisningar av svensk myndighet följas. -För krigförande makts örlogsfartyg gäller särskilda bestämmelser (15-17,
19-22 och 24-26 §§), som inte berörs här. Närmare föreskrifter och anvisningar
för tillämpningen av tillträdeskungörelsen meddelas av Kungl. Maj:t
eller, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, av överbefälhavaren (30 §).

I den av Kungl. Maj:t i kommahdoväg den 24 januari 1967 utfärdade
instruktionen för krigsmakten vid hävdande av rikets oberoende under allmänt
fredstillstånd samt under krig mellan främmande makter varunder
Sverige, är neutralt (1KFN) finns bl. a. bestämmelser om ingripande mot
främmande örlogsfartyg' som påträffas inom svenskt territorium.

I de inledande bestämmelserna i IFKN framhålls bl. a. att krigsmakten
i samarbete med civila myndigheter skall övervaka att bestämmelserna i

'Vad som menas med ”inre vatten" framgår av 2 § lagen (1966:374) om Sveriges
sjöterritorium. >

' Örlogsfartyg definieras i IKFN som "fartyg som för örlogsflagga eller på annat sätt
identifieras såsom militärt eller som deltar i militärt foretag". Bestämmelserna om
örlogsfartyg gäller dock även för annat fartyg och svävare som ägs eller brukas av
främmande makt och nyttjas i icke-kommersiellt syfte. För övriga fartyg och svävare
gäller i stället bestämmelserna om handelsfartyg.

KU 1975:12

205

tillträdeskungörelsen iakttas och att krigsmakten skall avvisa kränkningar
av svenskt territorium (moment 1). IKFN ”utgör underlag för det handlingssätt
som bör väljas i varje enskilt fall med hänsyn till den inträffade
händelsens art, den utrikespolitiska situationen i vår närhet och riskerna
för fredsbrott” men gäller inte om Sverige kommer i krig (moment 3). Om
inte annat följer av IKFN:s bestämmelser skall ingripande med vapenmakt
föregås av varning (genom meddelande, varningsskott eller på annat tydligt
sätt). Om ingripande får ske med vapenmakt utan föregående varning skall
likväl varning ges, när tvekan råder om tillräckliga skäl för ingripande utan
föregående varning föreligger (moment 4). Om bestämmelserna i tillträdeskungörelsen
överträds eller annan incident inträffar skall överbefälhavaren
skyndsamt underrätta utrikesministern och försvarsministern (moment 5).

Bestämmelser som erfordras utöver IKFN utfärdas av överbefälhavaren
i förekommande fall efter samråd med berörda civila myndigheter (IKFN
moment 6). Sådana - delvis mycket detaljerade - tillämpningsföreskrifter
som gäller bl. a. ingripande mot örlogsfartyg tillhörande främmande, icke
krigförande makt har utfärdats av överbefälhavaren senast den 12 januari
1968 (IKFN Sjö)1. Anvisningar och instruktioner, som i anslutning till och
utöver överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter och särskilda order m. m.
erfordras för verksamheten under fred och vid neutralitetens hävdande utfärdas
av militärbefälhavare (IKFN Sjö moment 28).

I detta sammanhang bör också nämnas några särskilda kungörelser som
utfärdats av Kungl. Majit nämligen kungörelsen (1967:466) om rapportering
av främmande örlogsfartyg m. m. - vilken ålägger lots-, fyr-, tull- och polismyndighet
viss rapporteringsskyldighet - kungörelsen (1967:10) om
skyddsområden m. m., kungörelsen (1940:383) angående tillämpning av lagen
den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret
m. m. (bevakningskungörelsen) och sjötrafikkungörelsen (1962:267, omtryckt
1967:115).

Några konkreta exempel

a) Främmande ubåt som i undervattensläge påträffas inom svenskt territorium.

Enligt IKFN mom. 18 första stycket skall sådan ubåt avvisas från territoriet.
Om det är nödvändigt tillgrips vapenmakt. Överbefälhavarens tilllämpningsföreskrifter
(IKFN Sjö mom. 66) innebär att ubåten först skall
varnas'. Om ubåten efter varning blir kvar i undervattensläge ”utan att
genom manöver tydligt visa, att den omedelbart ämnar lämna svenskt terrotorium”,
tillgrips verkningseld. Denna skall om möjligt avpassas så, att

'Anm. Överbefälhavaren har utöver IKFN Sjö utfärdat IKFN G (dvs. gemensamma
bestämmelser), IKFN Mark och IKFN Luft, vilka innehåller sammandrag av och
tillämpningsföreskrifter till IKFN).

'Hur detta skall ske regleras i IKFN Sjö mom. 34.

KU 1975:12

206

ubåten tvingas inta övervattensläge. När nationaliteten fastställts skall ubåten
avvisas från svenskt territorium. Utlöpandet skall övervakas.

Utan hinder av nyssnämnda bestämmelser i första stycket får enligt överbefälhavarens
bestämmande, ”då särskilda förhållande kräver det”, vapenmakt
utan föregående varning tillgripas mot främmande ubåt som i undervattensläge
påträffas inom territoriet (mom. 18 andra stycket). Överbefälhavaren
har i 1KFN Sjö mom. 64 utfärdat tillämpningsföreskrifter till
detta stadgande, vilka gäller först efter särskild order från överbefälhavaren.
Vapenmakt utan föregående varning kan således ej tillgripas utan tillstånd
i varje särskilt fall från överbefälhavaren.

Anm. Som inledningsvis nämnts föreskrivs i 8 § tillträdeskungörelsen
(1966:366) att ubåt skall vara i övervattensläge vid färd inom svenskt sjöterritorium.

Beträffande en under våren 1974 inträffad ubåtsincident har inhämtats
följande från försvarsdepartementets kommandoexpedition.

På morgonen den 21 maj 1974 upptäcktes från ett civilt målflygplan skuggan
av en ubåt i undervattensläge strax utanför Kappelshamnsviken på norra
Gotland. Ubåten hade sydlig kurs in mot viken. Från KA 3 insattes två
bevakningsbåtar och en helikopter för att söka efter ubåten. Ett flertal
gånger under dagen erhölls hydrofonkontakt och från helikoptern erhölls
optisk kontakt; man såg en antenn sticka upp under ca 10 sekunder. På
kvällen genomsökte jagare aktuellt område dock utan att erhålla någon kontakt,
varför man bedömde att ubåten hade lämnat området. Varning jämlikt
IKFN hade under dagen gjorts sammanlagt fem gånger. Att det inte varit
någon svensk ubåt i området har bekräftats genom chefen för Örlogsbas
Ost.

b) Främmande handelsfartyg som påträffas inom svenskt skyddsområde.

Enligt 1 § skyddsområdeskungörelsen, som utfärdats med stöd av 14 §
utlänningslagen (1954:193) fastställer Kungl. Maj:t ”till skydd för anläggningar
av betydelse för totalförsvaret” de skyddsområden och kontrollområden
som anges i bilaga till kungörelsen. Enligt 3 § skyddsområdeskungörelsen
får utlänning eller utländskt fartyg uppehålla sig inom skyddsområde
endast i den omfattning och på de villkor som anges i 5-13 §§ i kungörelsen.
Tillsynen åligger polismyndigheten - under medverkan av krigsmaktens
och tullverkets personal - och närmare anvisningar för tillsynen meddelas
av rikspolisstyrelsen efter samråd med överbefälhavaren och generaltullstyrelsen.
Kungörelsen innehåller även ansvarsbestämmelser (31 och 32 §§).

lKFN:s bestämmelser om sjökontroll (mom. 65-68) innebär att prejning'
och visitering' inom svenskt territorium får ske av svenskt eller utländskt

'Prejning definieras i IKFN som ”uppfordran till fartyg att stoppa".

'Visitering definieras i IKFN som "kontroll av skeppshandlingar (pappersvisitering)
samt, om så anses erforderligt, undersökning av fartygs last m. m. (skeppsrannsakan)".

KU 1975:12

207

handelsfartyg som misstänks ha brutit mot bestämmelserna i sjötrafikkungörelsen
och av utländskt handelsfartyg som överträder gällande bestämmelser
för skyddsområden och kontrollområden eller påträffas fiskande inom område
där det inte har rätt att fiska (mom. 65). Underlåter svenskt eller utländskt
handelsfartyg avsiktligt att efterkomma prejningssignal (prejningsorder)
eller söker fartyget undandra sig visitering får, enligt militärbefälhavarens
bestämmande, åtlydnad framtvingas med vapenmakt. Härvid skall
eftersträvas att inte personalskador eller onödiga materielskador åsamkas
(mom. 66). Visitering skall genomföras ”med hänsyn och skyndsamhet så
att handelsfartygets resa eller verksamhet icke störes mer än nödvändigt”.
Har fartyget överträtt gällande bestämmelser skall det erinras om dessa och
förhållandet anmälas till närmaste polismyndighet. Om militärbefälhavaren
bestämmer det skall fartyget föras in till svensk hamn för närmare undersökning.
För prejning och visitering gäller i övrigt bestämmelserna i sjötrafikkungörelsen
(IKFN mom. 67). Även till dessa bestämmelser har överbefälhavaren
utfärdat tillämpningsföreskrifter (IKFN Sjö mom. 71 och 72).

Beträffande ett under hösten 1974 inträffat fall av kränkning av svenskt
territorium har från försvarsdepartementets kommandoexpedition inhämtats
följande.

Under färd från Gävle till Tallin ankrade det sovjetiska lastfartyget ”Volgo-Balt”
den 17 december 1974 på otillåten ankarplats i Söderarms skyddsområde.
Den svenska kustbevakningen prejade ”Volgo-Balt” och uppmanade
fartyget att lämna skyddsområdet. Då befälhavaren med hänvisning
till väderförhållandena ej ville efterkomma denna uppmaning, beordrades
han att föra fartyget till Norrtälje. Där utfördes polisutredning och visitation.
Därefter fick ”Volgo-Balt” tillstånd att fortsätta sin färd.

Den 19 december 1974 påtalade utrikesdepartementet (genom chefen för
politiska avdelningens första byrå, kanslirådet Bergquist) förhållandet för
Sovjetunionens ambassad i Stockholm.

Som ovan nämnts föreskrivs i IKFN moment 5 att överbefälhavaren
skyndsamt skall underrätta utrikesministern och försvarsministern, om bestämmelserna
i tillträdeskungörelsen överträds eller annan incident inträffar.
Från försvarsdepartementets kommandoexpedition har inhämtats följande
om praxis i det aktuella avseendet.

När rapport enligt IKFN moment 5 inkommit till respektive utrikesdepartementet
och försvarsdepartementet bedöms hur allvarlig incidenten är
och vilka åtgärder som skall vidtas. Om incidenten är av allvarlig art föredras
frågan för utrikesministern respektive försvarsministern. Regeringen (dvs.
i praktiken det närmast ansvariga statsrådet) kan välja olika handlingsvägar
- dels kan fartyget avvisas från svenskt territorium, dels kan man på diplomatisk
väg påpeka överträdelsen av gällande bestämmelser. Utvisning
av främmande statsfartyg har skett senast sommaren 1973 i Varberg. Di -

KU 1975:12

208

plomatiskt påpekande har däremot skett vid ett tjugotal tillfällen under de
senaste åren.

Från statsrådsberedningen har vidare inhämtats att handläggningen av
ärenden av förevarande art sker enligt sedvanliga rutiner för säkerhetsärenden.
Det ankommer sålunda i första hand på vederbörande departementschef
- utrikesministern eller försvarsministern - att bedöma om statsrådsberedningen
bör underrättas. För det fall departementschefen tar sådan kontakt
med statssekreteraren i statsrådsberedningen avgör denne om ärendet skall
föredras för statsministern. 1 allvarligare fall föredras ärendet inför hela regeringen.
Några bestämda regler för när statsministern och regeringen i övrigt
skall kopplas in finns inte, utan avgörandet träffas efter en bedömning från
fall till fall.

KU 1975:12

209

Bilaga 13 D

PM med vissa uppgifter om regeringens handläggning av ärenden rörande
yrkesmässig trafik med buss

Kungl, förordningen (1940:910) om yrkesmässig automobiltrafik m. m.
skiljer mellan två typer av yrkesmässig trafik - linjetrafik och beställningstrafik.
Enligt 4 § i förordningen förstås med linjetrafik yrkesmässig trafik
för regelbunden befordran med passagerare eller gods å viss vägsträcka eller
mellan vissa orter. En ytterligare förutsättning för att linjetrafik skall anses
föreligga är att bestämmanderätten rörande fordonets utnyttjande inte tillkommer
viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt. Yrkesmässig trafik
som inte uppfyller nämnda förutsättningar är att hänföra till beställningstrafik.

I 12 § nyssnämnda förordning behandlas under vilka förutsättningar tillstånd
till yrkesmässig trafik kan meddelas. Som allmän regel uppställs där
att trafiktillstånd endast får meddelas om den ifrågasatta trafiken anses behövlig
och i övrigt lämplig. Beträffande de särskilda villkoren för tillstånd
föreskrivs i tredje och fjärde styckena följande:

Trafiktillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfarenhet,
vederhäftighet och ekonomiska förhållanden samt andra på frågan inverkande
omständigheter befinnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik.
Där flera sökande finnes, må tidpunkten för ansökans ingivande icke vara
avgörande för företräde dem emellan. Avser ansökan tillstånd till linjetrafik,
som kan komma att konkurrera med annan redan utövad linjetrafik eller
med järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik skall, därest tillstånd anses böra meddelas
och förhållandena icke till annat föranleda, tillståndet lämnas utövaren
av dylik trafik, därest denne ansökt därom och befinnes lämplig. Om kommun,
landstingskommun eller kommunalt trafikföretag söker tillstånd till
linjetrafik med omnibus och gör sannolikt, att trafikförsörjningen inom orten
eller bygden främjas, om ansökningen bifalles, äger kommunen, landstingskommunen
eller företaget företräde framför annan sökande.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga
de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik
i andra fall än som avses i andra stycket 1) må dock meddelas juridisk
person allenast om särskilda skäl därtill äro. Därest förhållandena därtill
föranleda, bör tillståndet begränsas att omfatta vissa slag av transporter eller
viss kortare tid. Beträffande linjetrafik skall, såvida ej särskilda omständigheter
till annat föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå å viss
vägsträcka. Tillstånd till linjetrafik bör i erforderlig utsträckning upptaga
föreskrift om skyldighet att driva samtrafik med anslutande järnvägs-, spårvägs-
eller sjötrafikföretag samt om sättet för samtrafikens bedrivande.

I propositionen 1972:81 hemställs bl. a. om riksdagens yttrande över vissa
förslag till ändring i förordningen om yrkesmässig automobiltrafik. I propositionen
fastslog departementschefen till en början vilka kriterier som
skulle gälla för att yrkesmässig trafik skulle vara hänförlig till linjetrafik.
Detta skedde bl. a. mot bakgrund av att viss oklarhet ansetts råda härom,

KU 1975:12

210

vilket fått till följd att domstolarna tillämpat en förhållandevis restriktiv
tolkning av linjetrafikbegreppet.

Departementschefen konstaterade att gränsdragningen mellan linjetrafik
och beställningstrafik vållat problem av trafikpolitisk betydelse. Personbefordran
med buss bedrevs nämligen i stor omfattning utan tillstånd till
linjetrafik men i former som konkurrerade med etablerad busslinje eller
med järnvägstrafik. Konkurrensen fick, framhölls det, till följd att förutsättningarna
allvarligt försämrades för den linjetrafik som behövdes för tillgodoseende
av kraven på en tillfredsställande transportförsörjning. Departementschefen
uttalade, att regelbunden trafik - när det gäller personbefordran
- skulle anses föreligga, om körningen vanligen ägde rum på förut
tillkännagivna eller eljest för allmänheten kända tider minst en gång varje
kalendervecka under en längre tid samt att mindre avvikelser från regelbundenheten
inte kunde tillmätas betydelse.

Beträffande tillståndsprövning anförde departementschefen:

Åtskilliga av de företag som driver kompletterande trafik av de slag som
jag nu beskrivit kan bedömas ha möjlighet att utöva trafiken även i de
former som krävs för linjetrafik. Enligt 12 § YTF skall tillstånd till linjetrafik,
som kan komma att konkurrera med annan redan utövad linjetrafik eller
järnvägstrafik i första hand ges till den som utövar den redan etablerade
trafiken. Jag finner dock inte att den i 12 § inskrivna förtursrätten får utgöra
hinder mot att man lämnar linjetrafiktillstånd även till annat företag än
det som driver järnvägstrafik i samma relationer eller att i vissa fall fler
än ett företag får tillstånd att driva linjetrafik med buss på samma sträckning.
Jag vill erinra om att reglerna i YTF i stor utsträckning är utformade med
utgångspunkt i en annan trafikstruktur och med hänsyn till andra transportbehov
än vad vi har i dag. Detta får inte hindra att man anpassar tilllämpningen
av YTF efter de ändrade trafikpolitiska förutsättningarna.

Enligt min mening är det mot den nu angivna bakgrunden som man
måste se vad förtursrätten enligt 12 § YTF innebär. Det råder ingen tvekan
om att bestämmelsen fyller en viktig funktion i fråga om mera lokal trafik,
där det kan saknas utrymme för flera, med varandra konkurrerande företag.
För den mera långväga trafiken råder delvis andra betingelser. När det gäller
förhållandet mellan den s. k. veckoslutstrafiken och de mera långväga persontransporterna
på järnväg är det i viss utsträckning fråga om konkurrens.
Jag har emellertid avsiktligt valt att beteckna den långväga busslinjetrafiken
som en kompletterande trafik för att ange att de båda trafikmedlen delvis
kan vända sig till olika trafikantkategorier. Enligt 12 § YTF kan man frångå
förtursrätten till nya tillstånd för etablerade företag, om förhållandena föranleder
detta. Med hänvisning till mina tidigare överväganden förordar jag
att man utnyttjar denna möjlighet för att tillgodose angelägna behov av
kompletterande trafik på längre avstånd i sådana fall där utvecklingen visar
att trafikunderlaget ger utrymme för busslinjetrafik vid sidan av befintlig
järnvägstrafik eller för busslinjetrafik genom fler än ett företag. Jag vill
emellertid också understryka det angelägna i att avvägningen sker så att
inte underlaget för järnvägstrafiken och den traditionella linjetrafiken rycks
undan till men för de trafikanter som är i behov av sådan trafik. Det bör
vara möjligt att göra avvägningen så att olika trafikantkategoriers skilda
behov av en tillfredsställande transportförsörjning till rimliga priser tillgodoses.

KU 1975:12

211

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen fann trafikutskottet (TU
1972:13) det framstå som angeläget att oklarheterna i fråga om gränsdragningen
mellan linjetrafik och beställningstrafik undanröjdes så att det av
författningsreglerna klarare framgick i vad mån vissa utflyktsresor och bussresor
ingående i större researrangemang skulle kräva linjetrafiktillstånd. Utskottet
uttalade härvid, att det var i hög grad angeläget att berörda frågor
blev föremål för snar prövning hos Kungl. Majit och att förslag därom förelädes
riksdagen. Detta borde enligt utskottet riksdagen ge Kungl. Majit
tillkänna.

En motion vari hemställts om riksdagens uttalande att förtursrätt enligt
12 § förordningen om yrkesmässig automobiltrafik m. m. inte skulle utgöra
hinder för att även annat företag skulle ges tillstånd för trafik på samma
sträcka avstyrktes av utskottet under hänvisning till att ett sådant uttalande
inte var erforderligt mot bakgrund av departementschefens uttalande i frågan.
Utskottet anförde vidare:

Utskottet vill liksom departementschefen understryka det angelägna i
att vid meddelandet av tillstånd avvägningen mellan olika företag som önskar
trafikera samma vägsträckor sker så, att inte underlaget för järnvägstrafiken
och den traditionella linjetrafiken rycks undan till men för de trafikanter
som är i behov av sådan trafik. Vidare vill utskottet betona vikten
av att formella ändringar i tillståndsgivningen inte får medföra att transportförsörjningen
försämras för den stora grupp veckoslutsresenärer, exempelvis
värnpliktiga, som eljest ej skulle ha valt tågförbindelse även om veckoslutstrafik
med buss ej funnits. Konsumenternas intresse av billiga resor
bör i största möjliga utsträckning iakttas vid prövning enligt 12 § YTF.

Riksdagen följde utskottet (rskr 1972:232).

I beslut den 28 juni 1974 avgjorde Kungl. Maj:t ett stort antal framställningar
och besvär i fråga om tillstånd till linjetrafik för personbefordran
med buss. Parter i ärendet var ett 30-tal olika företag, däribland SJ, som
alla upprätthöll busstrafik mellan Stockholm och orter norr om Stockholm.

Ifrågavarande busstrafik bedrevs i stor utsträckning på grund av beställningstrafiktillstånd.
Kungl. Maj:t hade den 22 september 1972 beslutat att
den som utfört veckoslutstrafik med stöd av beställningstrafiktillstånd och
som ansökt om linjetrafiktillstånd före den 1 november 1972 skulle fä fortsätta
med trafiken till dess ansökan om linjetrafiktillstånd blivit slutligen
prövad. (Regeringens beslut rörande busstrafiken Stockholm-södra Sverige
kan väntas före sommaren 1975.)

I princip innebar beslutet den 28 juni 1974 att SJ och ytterligare några
företag medgavs att inom ramen för pågående trafiksamarbete mellan SJ
och dessa företag bedriva linjetrafik Stockholm-Norrland i viss i beslutet
närmare angiven omfattning. Fleratalet företag fick tidigare meddelade linjetrafiktillstånd
för sträckan till Stockholm indragna eller fick avslag på anförda
besvär över tidigare för dem negativa beslut. 1 beslutet framhölls emellertid
att ytterligare resurser med hänsyn till resandeunderlaget borde sättas
in. Härom anfördes följande:

KU 1975:12

212

Såvitt gäller veckoslutstrafiken i övrigt utefter stomlinjen får utredningen
anses visa att resandeunderlaget motiverar att ytterligare resurser sätts in.
Länsstyrelserna har i skilda beslut meddelat en rad olika bussföretag linjetrafiktillstånd
att var för sig bedriva veckoslutstrafik utefter stomlinjen.
Även om det i olika relationer finns ett betydande trafikunderlag måste
en sådan uppspaltning av tillstånd på olika företag medföra en uppenbart
orationell driftstruktur och ett dåligt utnyttjande av tillgängliga resurser.
En rationell drift och rätt avvägda resurser är en väsentlig förutsättning
för att trafiken skall kunna fungera under trafiksäkra former och med en
sund prissättning. Samma förutsättning gäller i princip för tillgodoseende
av kravet på tillfredsställande arbetarskydd och anställningstrygghet.

Med hänsyn till det anförda föreligger icke förutsättningar att lämna individuella
tillstånd till veckoslutstrafik för de företag utanför samtrafikföretagen
som för detta ändamål nu sökt linjetrafiktillstånd utefter stomlinjen.
När det gäller att tillgodose de trafikbehov som finns utöver den redan
koncessionerade trafiken är alternativa lösningar tänkbara. De företag som
önskar utföra trafiken och är lämpliga härför bör kunna sammanföra erforderliga
resurser i ett gemensamt företag som i egenskap av trafikutövare
driver trafiken och ansvarar för trafikutövningen. Därvid är det givetvis
väsentligt att detta gemensamma företag erhåller de resurser - icke endast
i fråga om fordon utan även i fråga om egen administration och personal
- som behövs för att de ovan angivna kraven skall kunna tillgodoses. Om
ett sådant företag kommer till stånd torde förutsättningar föreligga för att
meddela företaget linjetrafiktillstånd utefter stomlinjen. En annan lösning
är att en utbyggnad av veckoslutstrafiken sker inom ramen för samtrafikföretagens
verksamhet och med utnyttjande av de utomstående företagens
resurser. Detta innebär alltså att sistnämnda företag som entreprenörer eller
i annan samarbetsform ställer erforderliga resurser till samtrafikföretagens
förfogande som ett komplement till dessas samtrafik och inordnad i denna.

Ansvaret för de överläggningar och åtgärder som behövs för en lösning
enligt angivna riktlinjer åvilar i första hand de ifrågavarande företagen själva.
Genom att länsstyrelserna har ansvaret för ett ändamålsenligt anordnande
av trafiken är det emellertid väsentligt att länsstyrelserna redan från början
tar del i arbetet. Eftersom det bör bli fråga om att välja en övergripande
trafiklösning som berör flera olika relationer är det väsentligt att samordningen
länsstyrelserna emellan får en effektiv form lämpligen genom en
för ändamålet bildad samarbetsgrupp. Länsstyrelsernas beslut i de särskilda
ärendena får sedan fattas med utgångspunkt i de samordnande lösningar
som uppnåtts.

För att länsstyrelserna skall kunna ta det angivna ansvaret synes det
nödvändigt att åt länsstyrelserna anförtros fastställandet av samtliga turlistor
och taxor för veckoslutstrafiken på stomlinjen och anslutande trafik som
har egentligt samband med stomlinjetrafiken, dvs. även den del som SJ
ansvarar för.

Samordningsarbetet kommer givetvis att ta en viss tid och torde knappast
kunna vara klart förrän efter årsskiftet. Trafikbehovet måste dock tillgodoses
även under mellantiden. Detta bör ske genom tidsbegränsade tillstånd för
de företag som av länsstyrelserna bedömts ha erforderliga resurser för trafiken
och därför meddelats linjetrafiktillstånd på stomlinjen.

I fråga om de företag som av olika skäl - vid länsstyrelsernas överväganden
i fråga om lämplighet och behov - nekats tillstånd till linjetrafik på stomlinjen
finner Kungl. Maj:t ej anledning frångå länsstyrelsernas bedömning. Ej heller
tidsbegränsade tillstånd bör således meddelas för dem.

KU 1975:12

213

Det är väsentligt att de företag som erhåller tidsbegränsade tillstånd icke
under övergångstiden genom nyinvesteringar i veckoslutstrafiken eller andra
motsvarande kapacitetsökande åtgärder försvårar den totallösning som bör
komma till stånd. En sådan ökning bör kunna motverkas genom lämpliga
föreskrifter från länsstyrelsernas sida i anslutning till de tidsbegränsade tillstånden.

KU 1975:12

214

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning 1

Översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens innehåll m. m 3

Utskottets granskning 4

1. Organisation och arbetsformer inom statsrådsberedningen m. m. 4

2. Några uppgifter om utrikesdepartementets nuvarande organisation 5

3. Ingåendet av internationella överenskommelser 7

4. Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten 10

5. Statsministerns skriftväxling med utländsk regeringschef 17

6. Regeringens befogenhet att överlämna vissa museala tillgångar

som statsgåvor 18

7. Utrednings- och remissväsendet 20

8. Remisser till lagrådet 21

9. Utgivningen av Svensk författningssamling 22

10. Propositionsavlämnandet till riksdagen 24

11. Riksdagens skrivelser till regeringen 26

12. Vissa frågor rörande tandvårdstaxan 30

13. Slopande av beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheter
31

14. Övriga frågor 31

tillsättning av ordförande i riksbanksfullmäktige;

tillverkning av oljeutvinningsplattformar;

distribution i tjänstebrev av visst informationsmaterial från intresseorganisation; skadestånd

till f. d. handelssekreterare;
avvisande av främmande fartyg på svenskt territorialvatten;
riktlinjer för yrkesmässig trafik med buss;
distributionen av granskningsexemplar av tryckt skrift till universitetet
i Umeå;

motivering av beslut i vissa besvärsärenden samt handläggningen
av vissa för sent inkomna besvär;

Närvarande 33

Reservationer och särskilda yttranden 35

KU 1975:12

215

Bilaga

Sid.

1 Konseljärenden åren 1973 och 1974. Tabellarisk översikt 52

2 Statsrådsberedningens organisation och arbetsuppgifter 54

3 PM med vissa uppgifter rörande reglerna för ingåendet av internationella
överenskommelser m. m 61

4 A PM med några uppgifter om planeringen av den svenska bistånds verksamheten

m. m 96

4 B PM med vissa uppgifter om exportkreditgarantier 1974 106

5 PM angående frågä om skriftväxling mellan statsministern och
utländsk regeringschef 108

6 PM angående utrednings- och remissväsendet lil

7 PM angående remisser till lagrådet 151

8 Förteckning över rättelseblad för SFS 1974 156

9 PM angående propositionsavlämnandet till riksdagen 158

10 A Regeringens behandling av riksdagens skrivelser den 1 december

1973-30 november 1974 167

10 B PM angående statlig myndighets skyldighet att vid trycksaksfram ställning

samråda med Allmänna förlaget 168

10 C PM angående regeringens åtgärder med anledning av riksdagens
beslut om försöksverksamhet avseende förbättring av fastighetsstrukturen
i skogsmark 171

10 D PM med vissa uppgifter om frågor beträffande rörliga krediter för

försvarsväsendet m. m 176

11 PM rörande bemyndiganderegler i lagen (1962:381) om allmän försäkring
i fråga om tillämpningen av tandvårdsförsäkringen ... 178

12 PM med vissa uppgifter ang. slopande av beteckningen Kunglig

i namnet på statliga myndigheter 184

13 A PM angående fråga om vissa villkor i samband med lokalisering

av industriverksamhet 189

13 B PM angående socialdepartementets distribution av visst informationsmaterial
från intresseorganisation tillsammans med pressmeddelande
rörande utredningsbetänkande 202

13 C PM angående rutiner inom regeringen rörande frågor om avvisande

av främmande fartyg på svenskt territorialvatten 204

13 D PM med vissa uppgifter om regeringens handläggning av ärenden

rörande yrkesmässig trafik med buss 209

GOTAB 75 9298 Stockholm 1975