Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av framställningen 1973:18 från riksdagens förvaltningsstyrelse med förslag till lag om ändring i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter, m.m. jämte motioner (Betänkande 1973:KU50 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets betänkande nr 50 år 1973

KU 1973:50

Nr 50

Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av framställningen
1973:18 från riksdagens förvaltningsstyrelse med förslag till lag om
ändring i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter, m. m. jämte
motioner.

Ärendet

I detta betänkande behandlas framställningen 1973:18 från riksdagens
förvaltningsstyrelse jämte följdmotionerna 1973:2116 av herr Winberg
m. fl. (m), 1973:2117 av herr Lundberg (s) och 1973:2166 av herr
Hermansson m. fl. (vpk) samt den under allmänna motionstiden väckta
motionen 1973:972 av herr Molin m. fl. (fp, s, c, m).

Förvaltningsstyrelsens framställning

I en den 8 november 1973 dagtecknad framställning lägger riksdagens
förvaltningsstyrelse fram förslag till vissa ändringar i ersättningsstadgan
(1971:1197) för riksdagens ledamöter. Avsikten är att samtliga ändringar
som inte föranleds av ersättarsystemets införande skall träda i kraft den 1
januari 1974. De ändringar som föranleds av ersättarreformen föreslås
träda i kraft, när det förslag till ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen som riksdagen antagit som vilande med anledning av
propositionen 1972:66 (KU 1972:30) slutligt antagits och erhållit kraft
av grundlag. Vidare hemställer styrelsen att riksdagen beslutar att en
opartisk kommitté skall tillsättas för att överväga frågan om riksdagsledamöternas
arvode.

I framställningen anges inledningsvis bakgrunden till den inom
förvaltningsstyrelsen företagna översynen av vissa ersättningsfrågor.
Därefter redovisas punkt för punkt i åtta avsnitt förvaltningsstyrelsens
överväganden och förslag.

Det första avsnittet (s. 1—6) behandlar arvodet till riksdagens
ledamöter. Styrelsen redovisar bl. a. hur arbetsbördan i riksdagen ökat
sedan slutet av 1950-talet, då arvodesreglerna fick sin ännu gällande
principiella utformning. Vidare redovisas ett av en kommitté inom
styrelsen framlagt förslag, innebärande att arvodet skall beräknas för en
arbetstid i riksdagen (inberäknat semester) omfattande tio i stället för
som nu åtta månader om året. Förvaltningsstyrelsen, som framhåller att
ökningen av arbetsbördan bör få konsekvenser på arvodessättningen,
anför att den inte är beredd att nu ta ställning till det av kommittén
framlagda förslaget. I stället förordas att frågan närmare övervägs av ett
opartiskt organ bestående av personer utanför riksdagen men med god
insikt i riksdagens arbetsförhållanden. Först sedan ett sådant organ
granskat det framlagda förslaget bör, enligt styrelsens mening, riksdagen

1 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 50

KU 1973:50

ta ställning härtill.

Det andra avsnittet (s. 6—7) behandlar frågan om vissa särskilda
arvoden. Förvaltningsstyrelsens förslag innebär att vice talman och
ordförande i utskott tillerkänns särskilt arvode med 8 400 kronor per år.

I de tredje och fjärde avsnitten (s. 7—10) behandlas frågor om
traktamente och kostnadsersättning. Några förslag till ändringar i
ersättningsstadgan framläggs dock inte i detta sammanhang.

Det femte avsnittet (s. 10—13) behandlar ledamöternas reseförmåner.
Förvaltningsstyrelsen föreslår att ledamöterna — för utövande av sitt
uppdrag som riksdagsledamot — äger anlita även inrikes flyglinjer på
riksdagens bekostnad utan de restriktioner som nu gäller i detta avseende.

Det sjätte avsnittet (s. 13 — 15) avser pensioner och avgångsersättning.
Styrelsen föreslår här ingen annan ändring i stadgans bestämmelser än att
talmannen även i pensionshänseende får motsvarande förmåner som
statsråd.

I det sjunde avsnittet (s. 15—20) behandlas ersättningsfrågor som
aktualiserats av de beslut som riksdagen fattat om införande av ersättare
för riksdagsledamöterna. Förvaltningsstyrelsens förslag innebär i korthet
följande. Ersättare som utövar uppdrag som riksdagsledamot får i princip
samma ekonomiska förmåner som denne. Dessutom får dylik ersättare
högre traktamente för de första femton dagarna av varje tjänstgöringsperiod,
dvs. med f. n. 89 kronor i stället för 42 kronor per dygn. Vidare
får förvaltningsstyrelsen fullmakt att, då så prövas skäligt, besluta om viss
utsträckning av den för tjänstgörande ersättare arvodesberättigande tiden
(enligt de grunder som enligt 2 § ersättningsstadgan nu gäller för
ledamot). Något generellt utgående bidrag (s. k. exspektansbidrag) till
samtliga ersättare föreslås däremot ej. Förslaget innebär vidare att
ledamot som blir statsråd får avstå samtliga förmåner som enligt
ersättningsstadgan följer med riksdagsmandatet. Det samma skall enligt
förslaget gälla när ledamot av andra skäl än offentligt uppdrag eller
sjukdom och annat laga förfall beviljats ledighet för en tid av minst en
månad och till följd därav får ersättare.

1 det åttonde avsnittet (s. 20) föreslår förvaltningsstyrelsen slutligen
vissa smärre stadgeändringar av formell karaktär, närmast föranledda av
olika lagändringar.

Till framställningen har fogats dels som bilaga 1 styrelsens förslag till
lag om ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledmöter,
dels som bilaga 2 vissa statistiska uppgifter rörande riksdagens arbetsbörda.

Beträffande de närmare motiveringarna för förvaltningsstyrelsens ovan
redovisade förslag hänvisas till den i 2 sami. tryckta framställningen
(1973:18).

Motionerna

I motionen 1973:972 av herr Molin m. fl. (fp, s, c, m) hemställs
”att riksdagens förvaltningsstyrelse får i uppdrag att till riksdagen

KU 1973:50

framlägga förslag om ändrade regler för riksdagsledamöters rätt till
flygresor enligt vad i motionen anföres”. Motionärerna framhåller bl. a.
att ledamöternas rätt att utan kostnad färdas per järnväg inom landet har
motiverats av önskemålet att de i så stor utsträckning som möjligt skall
kunna hålla kontakt med människor och problem i olika delar av landet.
Genom personlig närvaro bör ledamöterna kunna informera om riksdagens
arbete, studera förhållandena på platsen och få synpunkter och
önskemål från olika befolkningsgrupper direkt förmedlade till sig. Med
samma motivering bör enligt motionärerna riksdagens ledamöter ha rätt
att färdas utan kostnad också med andra transportmedel. Motionärerna
föreslår sålunda att de bestämmelser som nu gäller för järnvägsresor skall
utsträckas till att även gälla för flygresor.

I motionen 1973:2116 av herr Winberg m. fl. (m) hemställs ”att
riksdagen vid behandlingen av förvaltningsstyrelsens förslag till vissa
ändringar i ersättningsstadgan uttalar att ledamot för utövande av sitt
uppdrag som riksdagsledamot skall äga begagna single sovkupé på järnväg
i motsvarande utsträckning som föreslås gälla för reguljärt inrikes flyg”.
Med hänvisning till konstitutionsutskottets uttalande därom i betänkandet
KU 1971:75 anser motionärerna att det finns skäl att utvidga rätten för
ledamot att begagna single sovkupé, så att den kommer att motsvara vad
som föreslås skall gälla för flygresor. Motionärerna framhåller att
åtskilliga platser i landet alltjämt saknar flygplats med reguljära flygförbindelser
inom räckhåll, varför järnvägsresor i många fall ställer sig
bekvämare. Möjligheten att använda single sovkupé i stället för flyg vid
resor med anledning av riksdagsuppdraget bör, enligt motionärernas
mening, stå till ledamots förfogande också av det skälet att det innebär
ett billigare färdsätt än flyg.

1 motionen 1973:21 17 av herr Lundberg (s) hemställs ”att riksdagen
måtte besluta att avslå riksdagens förvaltningsstyrelses förslag till
ändringar i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter”. I motionen
anförs bl. a. att ”i förhållande till andra arbetsgrupper, och med
målsättning mot en ökad jämlikhet, är det sakligt icke motiverat: att höja
arvodena och andra förmåner för riksdagsmännen och företaga en
inkomstlyftning; att vidga reseförmånerna utöver de nu gällande; att
införa nya arvoden för arbetsuppgifter som bör tillhöra ett normalt
riksdagsarbete; och att i övrigt vidtaga ändringar i nu gällande ersättningsstadga,
med undantag av hänsyn till ersättare för statsråd”. Enligt
motionären finns det inte heller något behov av att tillsätta ett opartiskt
organ bestående av personer utanför riksdagen för bedömning av
riksdagsledamöternas arvode. Beträffande de närmare motiveringarna
hänvisas till motionen.

I motionen 1973:2166 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen beslutar ”att vad som i denna motion anförts rörande
riksdagsledamöternas arvoden i förhållande till övriga löntagargrupper
delges den opartiska kommitté som skall överväga frågan om riksdags -

1* Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 50

KU 1973:50

ledamöternas arvode”. Motionärerna framhåller bl. a. att formerna för
fastställande av riksdagsledamöternas arvode även tidigare väckt debatt,
särskilt bland löntagare, och att det därför kan vara motiverat att
ledamöternas arvode prövas av andra än dem själva. Motionärerna
motsätter sig därför inte den av förvaltningsstyrelsen föreslagna ordningen
att frågan närmare bör övervägas av ett opartiskt organ bestående
av personer utanför riksdagen men med god insikt i riksdagens
arbetsförhållanden. Motionärerna finner dock skäl föreligga att betona
att en sådan prövning inte bör ske enbart utifrån den obestridliga
ökningen av riksdagsarbetet, utan att arvodet också måste ses i relation
till lönerna inom andra områden. Vidare framhålls att många ledamöter
vid sidan av riksdagsarvodet kan uppbära inkomster från anställning
eller rörelse liksom genom andra arvoderade uppdrag, vilket enligt
motionärerna också bör beaktas i sammanhanget. Motionärerna biträder
slutligen förslagen rörande arvode m. m. till ersättare men understryker
att ”offentliga uppdrag med höga arvoden bör kunna föranleda en annan
bedömning för undvikande av att ledamöter med offentliga uppdrag
otillbörligt gynnas”.

Utskottet

Efter förslag av förvaltningsstyrelsen antog riksdagen hösten 1971 en
ny ersättningsstadga för riksdagens ledamöter. Konstitutionsutskottet
uttalade i sitt betänkande i ärendet bl. a. att vissa ersättningsfrågor borde
ägnas fortsatt uppmärksamhet och närmare övervägas av styrelsen.
Utskottets betänkande godkändes av riksdagen.

Det nu av riksdagens förvaltningsstyrelse framlagda förslaget till vissa
ändringar i ersättningsstadgan bör ses mot bakgrunden av dels de
uttalanden som sålunda tidigare gjorts, dels de beslut som fattats 1972
och 1973 om införande av ett system med ersättare för riksdagsledamöterna.

Liksom tidigare har en genomgående strävan varit att inte göra
reglerna i ersättningsstadgan onödigt detaljerade utan där endast slå fast
de principer som bör råda och som det bör ankomma på förvaltningsstyrelsen
att närmare utforma. Vid sidan av de i stadgan intagna reglerna
kommer det sålunda — liksom tidigare — att finnas åtskilliga särskilda
tillämpningsföreskrifter. Dessa utfärdas av förvaltningsstyrelsen med stöd
av bemyndigandet i 26 § ersättningsstadgan.

Utskottet delar meningen att det är en rationell och lämplig ordning
att förvaltningsstyrelsen i största möjliga utsträckning bemyndigas att
fatta de erforderliga besluten rörande tillämpningen av bestämmelserna i
stadgan. Särskilt det nya systemet med ersättare för riksdagsledamöterna
kan innebära vissa praktiska konsekvenser, som inte nu torde kunna helt
överblickas. Bemyndigandet bör sålunda ses även som ett uppdrag åt
förvaltningsstyrelsen att kontinuerligt följa och överväga uppkommande
ersättningsfrågor för riksdagens ledamöter.

Bortsett från vissa smärre justeringar av redaktionell karaktär, vilka

KU 1973:50

framgår av det i bilaga till detta betänkande intagna förslaget till lag om
ändring i ersättningsstadgan, har utskottet inget att erinra mot de av
förvaltningsstyrelsen framlagda förslagen. Utskottet tar därför i detta
sammanhang endast upp de delar av framställningen som berörs av
yrkanden i motionerna eller där eljest särskilda skäl funnits föreligga för
uttalande.

Förvaltningsstyrelsen har, med hänvisning bl. a. till bifogat tabellmaterial,
utförligt redovisat hur arbetsbördan i riksdagen ökat sedan
slutet av 1950-talet, då arvodesreglerna fick sin ännu gällande principiella
utformning. De ändringar som därefter beslutats har, som styrelsen
framhållit, i princip endast tagit sikte på att arvodets relativa nivå (i
förhållande till vissa grupper av statstjänstemän) inte skulle sänkas.
Frågan om höjning av arvodet, framför allt till följd av den ökade tid som
gått åt till arbetet i riksdagen, har vid flera tillfällen varit aktuell men
med hänvisning främst till olika pågående utredningar fått anstå.

Utskottet vill i detta sammanhang särskilt framhålla de ökade krav
som i olika sammanhang ställs på riksdagsledamöterna och som innebär
att uppdraget i praktiken blir av heltidskaraktär med ständiga inslag av
helg-, kvälls- och nattarbete. Utskottet understryker härvid de uttalanden
som tidigare gjorts om betydelsen av att riksdagsledamöterna bereds
rimliga möjligheter att uppehålla kontakterna med sina hemorter och
med samhällslivet i övrigt.

I stället för att nu framlägga något förslag om ändrad arvodering av
uppdraget som riksdagsledamot har förvaltningsstyrelsen förordat att
frågan först bör närmare övervägas av ett opartiskt organ bestående av
personer utanför riksdagen men med god insikt i riksdagens arbetsförhållanden.
Utskottet biträder detta förslag om att, som ett led i
beredningen av det aktuella ärendet, inhämta synpunkter från vissa
utanför riksdagen stående personer. Eftersom dessa överväganden bör ske
oberoende och utan direktiv av riksdagen bör yrkandet i motionen
1973:2166 avslås. Uppdraget att utse ledamöterna av nämnda organ bör
enligt utskottets mening ges åt förvaltningsstyrelsen.

I motionerna 1973:972 och 1973:2116 har föreslagits vissa vidgade
reseförmåner för ledamöterna. Utskottet delar den inställning som
kommer till uttryck i motionerna och som också överensstämmer med de
principer som förvaltningsstyrelsen föreslagit. Sålunda bör enligt utskottets
mening avgörande vikt fästas vid angelägenheten att ledamöterna
skall kunna fullgöra de med riksdagsuppdraget förenade förpliktelserna
utan att behöva använda längre restid eller obekvämare färdsätt än som är
nödvändigt. Med riksdagsuppdraget följer också ett stort antal resor som
bör likställas med tjänsteresor. Förslaget att i större utsträckning än
hittills låta ledamöterna anlita även inrikesflyg för sina resor kan ses som
en naturlig konsekvens av de ökade krav som det moderna riksdagsarbetet
ställer på ledamöterna. Vad beträffar frågan om en vidgad rätt att
som alternativ till inrikesflyg begagna single sovkupé på järnväg utgår

KU 1973:50

utskottet från att förvaltningsstyrelsen inom ramen för de i stadgan givna
bestämmelserna kommer att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter
härom. Med hänvisning till det anförda får förslagen i motionerna
1973:972 och 1973:2116 anses vara tillgodosedda.

Som en följd av utskottets ovan redovisade ställningstaganden till de
av förvaltningsstyrelsen framlagda förslagen bör yrkandet i motionen
1973:2117 avslås.

Utskottet vill slutligen erinra om att vissa samordningsfrågor kan
uppkomma vid sammanträffande av förmåner på grund av uppdrag som
riksdagsledamot och på grund av statsanställning. Dessa samordningsfrågor
är för närvarande föremål för överväganden utanför riksdagen.
Eftersom fullgörande av uppdraget som riksdagsledamot måste anses gå
före utövande av ledamotens yrke, får exempelvis löneavdrag i förekommande
fall — efter sedvanliga förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter — göras i den tjänst ledamoten har vid sidan av uppdraget som
riksdagsledamot.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer utskottet

att riksdagen

1. avslår motionen 1973:2117,

2. med anledning av riksdagens förvaltningsstyrelses framställning
beslutar att en opartisk kommitté skall tillsättas för att
överväga frågan om riksdagsledamöternas arvode,

3. uppdrar åt riksdagens förvaltningsstyrelse att tillsätta ledamöterna
i denna kommitté,

4. avslår motionen 1973:2166,

5. med anledning av riksdagens förvaltningsstyrelses framställning
för sin del antar det i bilaga intagna förslaget till lag om
ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter,

6. förklarar motionerna 1973:972 och 1973:2116 besvarade
med vad utskottet i det föregående anfört och hemställt.

Stockholm den 28 november 1973

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Henningsson (s), fru
Thunvall (s), herrar Boo (c), Svensson i Eskilstuna (s), Pettersson i
Örebro (c), Bergqvist (s), Wemer i Malmö (m), Karlsson i Malung (s),
Fiskesjö (c), Norrby i Åkersberga (fp), Wictorsson (s), Molin* (fp), Olsson
i Edane (s) och Wijkman (m).

* Ej närvarande vid justeringen.

KU 1973:50

Särskilt yttrande

av herrar Wemer i Malmö (m), Fiskesjö (c), Norrby i Åkersberga (fp),
Molin (fp) och Wijkman (m):

Utskottet gör avslutningsvis i betänkandet ett uttalande om de speciella
samordningsproblem som kan uppkomma för riksdagsledamot som
innehar statlig anställning. Detta uttalande är icke förorsakat av något
motionsyrkande eller av något förslag från förvaltningsstyrelsen. Det
finns enligt vår mening inga skäl för utskottet att med oklara och
svårtolkade formuleringar söka påverka de förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter varigenom överenskommelser träffas om anställningsvillkoren
för de statligt anställda.

KU 1973:50 8

Bilaga

Förslag till

Lag om ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter -

Härigenom förordnas i fråga om ersättningsstadgan (1971:1197) för
riksdagens ledamöter

dels att nuvarande 12 § skall upphöra att gälla,

dels att 1, 2, 4—7, 11,14 och 19 §§ skall ha nedan angivna lydelse.i

Nuvarande lydelse

1 §

Till ledamotskap av riksdagen
är knutna de ekonomiska förmåner
som angives i denna stadga.

Föreslagen lydelse

Till ledamotskap av riksdagen
är knutna de ekonomiska förmåner
som anges i denna stadga.
Förmånerna utgår dock ej för tid
då ledamot är statsråd. Ej heller
utgår förmånerna för tid då ledamot
av annat skäl än offentligt
uppdrag eller sjukdom och annat
laga förfall beviljats ledighet under
minst en månad i följd.

För ersättare som utövar uppdrag
som riksdagsledamot gäller
samma bestämmelser som för ledamot
med de undantag som anges
i 2 och 7 §§.

2 §

Bestämmelserna i 3 — 13 §§ äger tillämpning på riksdagsledamot från
och med ingången av den månad, då han skall taga plats i riksdagen, till
och med utgången av den månad, då han upphör att vara ledamot, dock
ej för tid innan han blev ledamot.

För ersättare tillämpas 3-13 §§ endast för tjänstgöringstiden.
Riksdagens förvaltningsstyrelse
får dock, då så prövas skäligt,
besluta att bestämmelserna helt
eller delvis skall tillämpas även för
tid därutöver.

1 I förhållande till förvaltningsstyrelsens förslag har vissa smärre redaktionella
ändringar företagits i ingressen och i 1, 2, 6, 7 och 11 §§. Dessa redovisas ej här.

KU 1973:50

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Pension enligt denna stadga utgår från och med den dag, då rätten att
uppbära pension inträder, till och med den dag, då en månad förflutit
efter pensionstagarens död, eller, om pensionsrätten upphör av annan
anledning, till och med utgången av den månad, varunder rätten upphört.
Den som är ledamot av riksdagen kan inte samtidigt uppbära egenpension
enligt denna stadga.

4§

Vice talman och ordförande i
utskott erhåller särskilt arvode
med 8 400 kronor för år.

Ledamot och suppleant i utrikesnämnden och riksdagens lönedelegation
erhåller särskilt arvode med 200 kronor för varje sammanträde som

bevistas under tid då session ej pågår.

Sjukpenning jämte barntillägg,
som tillkommer ledamot, skall
uppbäras i den ordning som anges
i 3 kap. 16 § andra stycket lagen
(1962:381) om allmän försäkring
(arbetsgivarinträde).

Beviljas ledamot ledighet under
mer än femton dagar i följd av
annat skäl än offentligt uppdrag,
skall avdrag göras från arvodet
med två tredjedelar från och med
den sextonde dagen.

Sjukpenning eller föräldrapenning,
som tillkommer ledamot,
skall uppbäras i den ordning som
anges i 3 kap. 16 § andra stycket
lagen (1962:381) om allmän försäkring
(arbetsgivarinträde).

Beviljas ledamot ledighet under
mer än femton dagar i följd av
annat skäl än offentligt uppdrag
eller sjukdom och annat laga förfall,
skall avdrag göras fiån arvodet
med två tredjedelar från och
med den sextonde dagen.

Ledamot, som är bosatt på
längre avstånd än 70 kilometer
fågelvägen från riksdagshuset, erhåller
för tid då session pågår
traktamente, beräknat efter det
lägsta belopp för dygn som enligt
allmänna resereglementet (1952:
735) utgår till statlig förrättningsman
med eget hushåll. Ersättare
erhåller dock för de första femton
dygnen av varje tjänstgöringsperiod
i stället traktamente med de

KU 1973:50

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Traktamente utgår dock ej till
ledamot som är statsråd.

högsta belopp som enligt allmänna
resereglementet utgår till statlig
förrättningsman.

11 §

Ledamot äger anlita inrikes
järnvägar och statliga busslinjer på
riksdagens bekostnad.

Ledamot får anlita inrikes
järnvägar och statliga busslinjer på
riksdagens bekostnad. För utövande
av sitt uppdrag som riksdagsledamot
eller talman får ledamot
dessutom anlita inrikes flyglinjer
på riksdagens bekostnad.

14 §

Pensionsförmånerna är ålders-, sjuk- och visstidspension.

Pensionsåldern inträder vid utgången av det riksdagsår varunder
ledamoten uppnår 65 års ålder.

Pensionsunderlaget utgörs vid varje tidpunkt av det arvode för månad
som utgår till ledamot.

Talmannen erhåller utöver pension
enligt denna stadga ett så
stort belopp att de sammanlagda
förmånerna motsvarar pensionen
till statsråd.

19 §

Familjepension utgår efter den
som vid sin död var ledamot av
riksdagen eller berättigad till egenpension
enligt 16 §. Den tillkommer
efterlevande make, under förutsättning
att äktenskapet ingåtts
senast den dag ledamoten fyllt 60
år, samt efterlevande barn (adoptivbarn)
som ej uppnått 19 års
ålder, dock ej barn som vid ledamotens
död var adopterat av annan
än maken.

Särskild änkepension utgår till änka som omfattas av första stycket,
om hon ej erhåller änkepension enligt tilläggspensioneringen inom den
allmänna försäkringen.

Familjepension utgår efter den
som vid sin död var ledamot av
riksdagen eller berättigad till egenpension
enligt 16 §. Den tillkommer
efterlevande make, under
förutsättning att äktenskapet ingåtts
senast den dag ledamoten
fyllt 60 år, samt efterlevande barn
som ej fyllt 19 år.

KU 1973:50

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Riksdagens förvaltningsstyrelse kan bevilja skälig pension till frånskild
make ävensom till efterlevande make oaktat äktenskapet ingåtts senare
än som sagts i första stycket.

Familjepension enligt denna
stadga utgår till efterlevande till
talmannen med ett så stort belopp
att de sammanlagda förmånerna
motsvarar familjepensionsförmånerna
till efterlevande till statsråd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974 utom vad gäller
ändringarna i 1, 2 och 7 §§, vilka träder i kraft när det förslag till
ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen som riksdagen antagit
som vilande med anledning av propositionen 1972:66 slutligt antagits och
erhållit kraft av grundlag.

GOTAB 73 5493 S Stockholm 1973