Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av granskning av statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning (Betänkande 1973:KU20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1973

KU 1973:20

Nr 20

Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av granskning av
statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning.

Jämlikt regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska
statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning. För
detta ändamål har till utskottet överlämnats de protokoll, som förts i
statsrådet under år 1972. Beträffande vissa ärenden har utskottet även
tagit del av de till ärendena hörande handlingarna.

I det följande lämnas först en redogörelse för granskningsarbetets
uppläggning och sedan en översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens
innehåll m. m. Den verkställda granskningen och dess resultat upptas
därefter i betänkandets huvudavsnitt. Till betänkandet har fogats ett
antal bilagor vari redovisas vissa inom utskottets kansli upprättade
granskningspromemorior.

Granskningsarbetets uppläggning

En huvudlinje i de senaste årens granskningsbetänkanden har gällt
statsrådsprotokollens offentliggörande och vissa därmed sammanhängande
spörsmål, bl. a. behovet av ökad information om Kungl. Maj:ts praxis
på olika områden. Utskottet har även i samband med årets granskning
behandlat dessa frågor. Det fortsatta arbetet inom statsrådsberedningen
med decentralisering av vissa ärendegrupper har vidare studerats.

Utskottet har granskat ordningen beträffande diarieföringen av ärenden
om befrielse från aktievinstbeskattning i samband med strukturrationalisering.
Dessa ärenden har även studerats såvitt gäller Kungl.
Maj:ts praxis. Beträffande administrativ praxis har vidare företagits en
större undersökning beträffande Kungl. Maj:ts handläggning av naturalisationsärenden.
I likhet med föregående år har granskningen även i år avsett
författningarnas utgivning och behandlingen av riksdagens skrivelser till
Kungl. Maj:t. Såsom förra året har utskottet ägnat uppmärksamhet åt
vissa frågor rörande regeringsärendenas beredning. Detta har i år gällt
remisser till lagrådet, redovisning av remissyttranden i propositioner samt
vissa företagsdemokratifrågor vid organisationsförändringar inom statsförvaltningen.

Regeringens handlande i samband med den uppmärksammade flygplanskapningen
i september förra året har granskats av utskottet. Vidare
har vissa frågor i anslutning till Kungl. Maj :ts handläggning av arbetsplan
för utbyggnad av Nynäsvägen vid Trångsund (Fållan) varit föremål för
utskottets uppmärksamhet. Härutöver har utskottet granskat Kungl.
Maj :ts handläggning av ett antal andra frågor av principiellt intresse, vilka
redovisas under rubriken ”Övriga frågor” sist i betänkandet.

1 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 20

KU 1973:20

Utskottet vill erinra om att i samband med 1967 års granskningsarbete
gjordes en undersökning av vissa administrativa förhållanden inom
statsdepartementen. Denna gällde bl. a. ärendefördelningen mellan olika
departement, personalutvecklingen inom departementen och decentraliseringsåtgärder.
Under årets granskning har vissa frågor om dessa
förhållanden åter aktualiserats, såvitt gäller personalorganisationen bl. a.
omfattningen av politiska rådgivare till regeringen.

Utskottet avser att återkomma till hithörande spörsmål i samband
med nästa års granskning.

översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens innehåll m. m.

I de senaste årens granskningsbetänkanden har lämnats statistiska
uppgifter beträffande konseljärendena. En motsvarande genomgång
avseende förra årets ärenden redovisas i bilaga 1, där även 1971 års
statistik medtagits. Utvecklingen beträffande det sammanlagda antalet
konseljärenden visar först en successiv nedgång från år 1969, då
ärendeantalet uppgick till närmare 32 000, till omkring 25 000 ärenden
både år 1969 och 1970. Under de båda senaste åren har emellertid
antalet ärenden åter ökat och uppgick, som framgår av nämnda bilaga,
under år 1972 till sammanlagt inemot 27 000. Det kan noteras att den
största ökningen liksom år 1971 gäller besvärsärenden samt dispens- och
övriga partsärenden medan såväl propositioner och lagrådsremisser som
utfärdande av författningar och kommittédirektiv minskat relativt starkt.
Det bör påpekas att utskottets statistik — liksom tidigare — beträffande
fördelningen av konseljärenden på olika ärendegrupper är behäftad med
svagheter. Sålunda skulle exempelvis ett ärende som gäller besvär över
tjänstetillsättningsbeslut kunna redovisas antingen som tjänsteärende eller
som besvärsärende, vilket här skett, eller som partsärende.

Vad beträffar fördelningen av ärenden på departement kan noteras att
den största ökningen skett för justitie- och finansdepartementen medan
civildepartementets ärenden minskat mest. Som framgår av nämnda
bilaga är den främsta orsaken till ökningen för justitiedepartementet det
ökade antalet dispens- och partsärenden (inkl. nådeärenden) medan för
finansdepartementets del den största ökningen även gäller antalet
besvärsärenden. Minskningen för civildepartementet gäller främst tjänsteärenden.
Vidare kan noteras att genom nyssnämnda förändringar i den
inbördes fördelningen av konseljärenden på departement de stora
skillnaderna därvidlag mellan departementen ytterligare accentuerats.
Sålunda har nu justitiedepartementet nästan tio gånger så många
konseljärenden som handels-, utrikes- och industridepartementen.

På sedvanligt sätt har utskottet tagit del av vissa uppgifter om
utvecklingen beträffande ärendefördelningen mellan departementen. Till
skillnad mot tidigare år finns det ej något att redovisa rörande beslutad
omfördelning av ärenden mellan de enskilda statsråden, då dylika
förordnanden enligt § 5 regeringsformen ej förekommit under år 1972
annat än tillfälligtvis och endast för vissa konseljer.

KU 1973:20

Utskottets granskning

1. Offentlighet och information beträffande konseljärenden

I de senaste årens granskningsbetänkanden har utskottet behandlat
statsrådsprotokollens offentliggörande samt i anslutning härtill vissa
informationsfrågor. Utskottet har beträffande statsrådsprotokollen understrukit
den vikt som principen om allmänna handlingars offentlighet
har i vårt land och framhållit det önskvärda i att denna princip ej
inskränks genom specialregler. Utskottet har därför ansett att i avvaktan
på pågående utredningsarbete och inom ramen för nuvarande sekretesslagstiftning
(sekretesslagen 1 § andra stycket) offentlighetsprincipen så
långt möjligt bör tillämpas även i fråga om protokollen i statsrådet.

För att det med hänsyn till innehållet i sekretesslagen från rättslig
synpunkt inte skall föreligga någon oklarhet beträffande protokollens
offentlighet har utskottet förordat att protokollen på lämpligt sätt förses
med en föreskrift om omedelbart offentliggörande. Med hänvisning
härtill har statsrådsberedningen i skrivelse den 4 oktober 1971 till
expeditionscheferna och chefen för utrikesdepartementets administrativa
avdelning framhållit att till den regelmässigt använda föreskriften om
expedition bör fogas en föreskrift att protokollet, i den mån ej annat
särskilt anges, får offentliggöras omedelbart.

Utskottet kan mot denna bakgrund med tillfredsställelse konstatera
att Kungl. Maj:t under år 1972 förordnat om offentliggörande av samtliga
s. k. tvåårsprotokoll. Härigenom har de flesta av de inemot 27 000
konseljärendena blivit omedelbart offentliga. Eftersom det inte i något
fall under det gångna året förekommit att ärende i tvåårsprotokollen
belagts med sekretess i enlighet med det i protokollen föreskrivna
undantaget ”i den mån ej annat särskilt anges” torde emellertid detta
förbehåll normalt kunna utgå. Det är enligt utskottets mening angeläget
att statsrådsprotokollens utformning inte ger ett intryck av att där
förekommer sekretessbelagda ärenden, när så ej är förhållandet. Endast i
de fall då dylika ärenden verkligen förekommer torde sålunda angivna
förbehåll böra föreskrivas. Utskottet har uppmärksammat att en sådan
ordning redan tillämpas inom finansdepartementet och anser att denna
ordning bör vinna efterföljd även i övriga departement.

Som utskottet framhöll förra året torde även i fråga om åtskilliga
ärenden i de s. k. femtioårsprotokollen, dvs. ärenden som angår rikets
förhållande till främmande makt, hinder inte möta mot att besluten ges
omedelbar offentlighet. Sålunda bör exempelvis beslut om erkännande av
främmande stater och om undertecknande av konventioner i regel alltid
omedelbart offentliggöras. Utskottet har uppmärksammat att de berörda
departementen i dessa avseenden tillämpar olika principer. Sålunda kan
nämnas att samtliga jordbruksdepartementets femtioårsprotokoll — med
samma föreskrift som för tvåårsprotokollen — förklarats omedelbart
offentliga. Härigenom har beslut om undertecknande av vissa konventioner
och ratificering av protokoll blivit omedelbart offentliga. Motsvarande
ärenden skulle däremot med utrikesdepartementets hittillsvaran -

KU 1973:20

de praxis varit sekretessbelagda. Det kan även nämnas att de i
jordbruksdepartementets protokoll offentliggjorda ärendena i samtliga
fall varit föremål för gemensam beredning med utrikesdepartementet.

Till de utrikesärenden som enligt utskottets mening borde ha kunnat
omedelbart offentliggöras hör, förutom erkännanden av främmande
stater, bl. a. vissa beslut fattade efter sedvanlig riksdagsbehandling om
ratifikation av olika fördrag och överenskommelser (t. ex. om förbud
mot placering av kärnvapen och andra massförstörelsevapen på havsbottnen
och i dennas underlag samt om avgränsning av kontinentalsockeln i
Bottenviken, Bottenhavet, Ålands hav och nordligaste delen av Östersjön),
om utfärdande av ratifikationsinstrument avseende konventioner
(t. ex. mellan Sverige och Norge om renbetning m. m. och rörande skydd
för framställare av fonogram mot olovlig kopiering av deras fonogram)
samt om ändring i Förenta Nationernas stadga. Utskottet förutsätter att
Kungl. Maj:t ägnar de nämnda sekretessfrågorna fortsatt uppmärksamhet.

Det förekommer beträffande vissa skatteärenden i finansdepartementet
s. k. tjugoårsprotokoll. Utskottet har i år granskat dessa ärenden bl. a.
från sekretessynpunkt. En redovisning för denna granskning lämnas i
ett senare avsnitt av detta betänkande.

Enligt utskottet är det av största vikt att statsrådsprotokollen
färdigställs utan dröjsmål så att dessa blir tillgängliga snarast möjligt.
Utskottet har uppmärksammat att protokollen i ett flertal fall inte
förelegat i fullständigt skick förrän åtskilliga månader efter vederbörande
konselj. Detta förhållande är enligt utskottets mening otillfredsställande.
Utskottet hänvisar härvid till sina uttalanden i 1971 års granskningsbetänkande
(KU 1971:34 s. 5) och avser att ägna även denna fråga fortsatt
uppmärksamhet. En förteckning över tider för statsrådsprotokollens
överlämnande till utskottet fogas som bilaga 2 till detta betänkande.

Vidare får utskottet ånyo erinra om vikten av att det sprids kännedom
om Kungl. Majrts praxis på olika områden. För detta, som är av stor
betydelse för både myndigheter och enskilda medborgare, krävs särskilda
insatser utöver själva offentliggörandet av statsrådsprotokollen. Statsrådsberedningen
har i detta syfte bl. a. utarbetat riktlinjer för publicering av
konseljbeslut, vilka riktlinjer i sammandrag redovisats i 1971 års
granskningsbetänkande (KU 1971:34 s. 6—8).

Inom justitiedepartementet har utarbetats en promemoria (Ds Ju
1972:12) innehållande vissa synpunkter och förslag angående den statliga
publiceringen av rättsfall från de allmänna förvaltningsdomstolarna och
Kungl. Maj:t. I promemorian skisseras bl. a. ett system för samlad
publicering av avgöranden av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det torde enligt
promemorian vara lämpligt att datateknik utnyttjas för ändamålet.

Förra året har satts i gång en försöksverksamhet att med datateknikens
hjälp åstadkomma rättsfallsöversikter beträffande förvaltningsärenden.
Denna försöksverksamhet har hittills omfattat regeringsrättens och
kammarrätternas avgöranden. Avsikten är att på grundval av erfarenheterna
av denna försöksverksamhet överväga huruvida verksamheten även
bör avse förvaltningsärenden som avgörs av Kungl. Maj :t i statsrådet.

KU 1973:20

Enligt utskottet är det värdefullt om olika vägar prövas för att nå fram
till en ändamålsenlig ordning för publicering av konseljbeslut.

I detta sammanhang kan vidare nämnas den omläggning som nyligen
gjorts beträffande den statliga publikationen Från departement och
nämnder, numera Departementsnytt-Faktasamling i samhällsfrågor. I
Departementsnytt redovisas utredningsdirektiv, utredningar och departementspromemorior
i sammanfattning eller notisform men därutöver även
regeringens propositioner till riksdagen. Vidare redovisas riksdagsärenden
och materialet i Svensk författningssamling. Utskottet konstaterar med
särskild tillfredsställelse redaktionens strävan att ge kortfattade referat av
beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet av allmänt intresse. Utskottet erinrar
även om den verksamhet som den under 1971 inrättade nämnden för
samhällsinformation bedriver. Denna nämnd verkar för samordning av de
offentliga organens informationsinsatser ”med utgångspunkt i individens
samlade informationsbehov och i syfte att samhällets resurser för
informationsverksamhet utnyttjas effektivt”.

2. Decentralisering av beslutanderätt

I de senaste årens granskningsbetänkanden har utskottet lämnat vissa
uppgifter om det arbete som bedrivs med frågor om decentralisering av
beslutanderätt från Kungl. Maj:t till underlydande organ. Departementsutredningen,
som avslutade sitt arbete med en slutrapport i januari förra
året, har lagt fram förslag om decentralisering beträffande ett stort antal
ärendegrupper. Sammanlagt omfattar dessa förslag decentralisering av ca
9 600 konseljärenden. Av förslagen hade när utredningen avgav sin
slutrapport decentralisering redan genomförts beträffande ca 6 700
ärenden.

Numera bedrivs det fortsatta decentraliseringsarbetet i princip efter
tre huvudlinjer. Dels fortsätter prövningen av departementsutredningens
återstående förslag. Denna prövning har hittills lett till att ytterligare ca
1 000 konseljärenden decentraliserats. Den andra huvudlinjen i arbetet
innefattar en fortlöpande uppföljning inom statsrådsberedningen av
propositions- och författningsarbetet inom kanslihuset. Arbetet syftar till
att undersöka möjligheterna att förlägga beslutsfunktioner på underlydande
myndigheter samtidigt med att förslag genomförs. Den tredje
huvudlinjen går ut på att göra en systematisk genomgång departement för
departement och undersöka vilka regeringsärenden som skulle kunna bli
föremål för decentralisering.

I likhet med vad som uttalats tidigare anser utskottet att det är av
värde om man genom ytterligare decentraliseringsåtgärder kan åstadkomma
en minskning av ärendemängden hos Kungl. Majit. Utskottet
förutsätter dock, att frågor om decentralisering av ärenden av större vikt
även i fortsättningen underställs riksdagens prövning.

KU 1973:20

3. Fråga om diarieföring av vissa skatteärenden

Inom finansdepartementet bereds bl. a. ärenden om befrielse från
realisationsvinstbeskattning vid försäljning av aktier i samband med
strukturrationalisering. Ansökningar om sådan skattebefrielse förs i
allmänhet i finansdepartementets särskilda diarium över hemliga handlingar.
Förfarandet grundar sig på beslut av departementschefen.

I utskottet har väckts frågan om principerna för nämnda diarieföring.
Med anledning härav har inom utskottets kansli upprättats en promemoria
— bilaga 3 till detta betänkande — med vissa uppgifter i ärendet. Av
kanslipromemorian framgår bl. a. att även riksdagens ombudsmän ägnat
frågan uppmärksamhet.

Enligt utskottet är det av stor principiell betydelse att möjligheterna
till insyn beträffande regeringsärendena inte onödigtvis hindras. En
öppen diarieföring av ärendena är ett betydelsefullt led härvidlag. Som
bl. a. JO uttalat får sålunda förekomsten av hemlig handling i ett ärende
inte i och för sig leda till att handlingen registreras i diarium i vilket
allmänheten inte har insyn. Endast om en öppen diarieföring av ärendet
skulle leda till att det sekretesskyddade intresset äventyras får registrering
ske i sådant diarium.

Beträffande förevarande skattebefrielseärenden föreligger sekretesskydd
till förmån för enskilda intressen. Handlingar i sådana ärenden
får sålunda enligt 17 § sekretesslagen inte utan samtycke av den som sökt
befrielse utlämnas till annan tidigare än 20 år från handlingens datum.
För frågan om diarieföringen bör — i enlighet med vad som nyss anförts
— vara avgörande om de enskilda intressen som omfattas av sekretesskyddet
kan anses trädas för när, om diariet hålles öppet. Departementschefen
har för sin del gjort den bedömningen att så skulle bliva fallet. Redan
offentliggörandet av att visst namngivet företag gjort ansökan, varom här
är fråga, innebär också i praktiken att upplysning lämnas om att
företaget har beslutat eller i vart fall allvarligt överväger att i strukturrationaliserande
syfte gå ihop med annat företag. Det är uppenbart att en
sådan upplysning på ett alltför tidigt stadium kan leda till sådana negativa
följder för berörda företag som 17 § sekretesslagen syftar till att undvika.
Med hänsyn till det anförda finner utskottet inte anledning till erinran
mot departementschefens bedömning i denna del.

4. Befrielse från aktievinstbeskattning

De i föregående avsnitt berörda ärendena om befrielse från realisationsvinstbeskattning
vid försäljning av aktier i samband med strukturrationalisering
har även varit föremål för visst studium såvitt gäller Kungl.
Maj:ts praxis. Enligt 35 § kommunalskattelagen (1928:370) får Kungl.
Majd beträffande försäljning av aktier som innehafts längre tid än fem år
medge befrielse helt eller delvis från aktievinstbeskattning, om en
tillämpning av skattereglerna på detta område kan antas hindra strukturrationalisering,
som är önskvärd från allmän synpunkt. Denna dispens -

KU 1973:20

befogenhet tillädes Kungl. Maj:t 1966 i samband med att regler om
realisationsvinstbeskattning infördes även beträffande icke yrkesmässig
försäljning av aktier som innehafts längre tid än fem år.

I en promemoria som upprättats inom utskottets kansli — bilaga 4
till detta betänkande — har lämnats vissa uppgifter om de ärenden om
befrielse från aktievinstbeskattning vid strukturrationalisering som avgjorts
1971 och 1972.

Av kanslipromemorian framgår bl. a. att Kungl. Maj :t 1971 avgjorde
59 och 1972 63 ärenden. Härav bifölls 32 resp. 22 ansökningar. I de fall
ansökningen bifallits har tillståndet i regel begränsats att gälla vid en eller
två taxeringar. Antalet ej bifallna ansökningar 1971 var 25 och 1972 36.
Återstående ärenden prövades ej i sak på grund av att ansökan ej gjorts i
rätt tid. Både 1971 och 1972 års ärenden har i drygt ett tiotal fall berört
börsnoterade bolag. Det största ärendet 1971 gällde sammanläggningen
av Skandinaviska Banken och Enskilda Banken. Bland 1972 års ärenden
förekom en större industrisammanläggning samt ett par större bokförlagssammanläggningar.
Ansökningarna bifölls i de nämnda fallen.

I fråga om praxis beträffande här aktuella dispensärenden lämnas i
promemorian vissa uppgifter som inhämtats från finansdepartementet.
Härav framgår bl. a. att stor hänsyn tas till köpeskillingarnas storlek.
Några gränser härvidlag är dock inte fastlagda. Det är vanligt med avslag
om köpeskillingen understiger ett par miljoner kronor. Vidare beaktas
om köpeskillingen lämnas i form av aktier eller i likvida medel. I det
senare fallet eller om det är fråga om övervägande kontantlikvider är
utsikterna till bifall avsevärt mindre än om köpeskillingen utgörs av
aktier. Vidare iakttas restriktivitet om transaktionen endast rör sig om
ren kapitalplacering. Däremot ser man i princip positivt på fall där det
säljande företagets ägare och personal får sysselsättning i det köpande
företaget. Vad gäller branschfrågor ställer man i allmänhet större krav för
bifall beträffande rena serviceföretag än beträffande industriföretag. Skall
det med ansökan avsedda företaget uppgå i ett utländskt företag krävs i
princip speciella skäl för bifall. Några få sådana ärenden har förekommit
1971 och 1972. Under 1972 bifölls ansökan i ett sådant ärende.

Vad gäller handläggningen av ansökningarna förekommer i allmänhet
inte något remissförfarande. Ansökningshandlingarna består oftast endast
av själva ansökan samt en eller flera årsredovisningar. Ofta förekommer
det att företrädare för berörda företag uppvaktar finansministern och
redogör för sina planer.

Den företagna granskningen har inte föranlett något särskilt uttalande
från utskottets sida.

5. Kungl. Maj:ts praxis i naturalisationsärenden

Konstitutionsutskottet har under senare år gjort vissa områden av
Kungl. Maj:ts praxis i förvaltningsärenden till föremål för särskilt
studium. Mot bakgrunden av den decentralisering som fr. o. m. den 1 juli
1969 skett från Kungl. Maj:t till det då inrättade invandrarverket har
utskottet i år företagit en mera omfattande och systematisk undersök -

KU 1973:20

ning av utvecklingen av Kungl. Maj:ts praxis i ärenden angående
utlännings förvärv av svenskt medborgarskap genom naturalisation.
Undersökningen, som omfattar samtliga av Kungl. Maj :t under tiden 1 /7
1969—31/12 1972 avgjorda naturalisationsärenden (sammanlagt 373 st.
avseende 406 personer), redovisas i bilaga 5 till detta betänkande. Där
återges även de grundläggande lagbestämmelserna — främst regeringsformen
§ 33 och lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap 6, 9 a och
12 St.

Det kan nämnas att utskottet även tidigare intresserat sig för Kungl.
Maj:ts praxis i medborgarskapsärenden. I 1967 års granskningsmemorial
(KU 1967:34) uppmärksammades främst vissa frågor som kunde uppkomma
i samband med s. k. dubbelt medborgarskap, medan granskningen
av 1968 års konseljärenden av detta slag skedde mot bakgrunden
av den förestående decentraliseringen av ärendegruppen, som då omfattade
drygt 5 400 ärenden (KU 1969:18). Några särskilda uttalanden från
utskottets sida föranledde ej nämnda granskning.

Som framgår av den i detta betänkande redovisade undersökningen
avgör Kungl. Maj :t i statsrådet numera endast två slag av naturalisationsärenden,
nämligen dels besvär som anförts mot invandrarverkets beslut,
dels ärenden av större principiell vikt eller särskilt grannlaga natur, vilka
invandrarverket överlämnar till Kungl. Maj:t för avgörande. Utskottet,
som i flera sammanhang understrukit vikten av det numera i statsrådsberedningen
pågående decentraliseringsarbetet, som syftar till att befria
Kungl. Maj:t från en onödigt betungande handläggning av vissa ärendegrupper,
kan i detta sammanhang konstatera att decentraliseringen av
medborgarskapsärenden inneburit en betydande minskning av antalet
konseljärenden, nämligen med ca 5 000—6 000 ärenden per år, eller
ungefär 20 procent av det totala antalet konseljärenden. Några nackdelar
med denna ordning torde ej föreligga. Tvärtom synes det dryga
hundratal naturalisationsärenden som Kungl. Maj:t numera årligen avgör,
vilket motsvarar ca 2 procent av samtliga dylika ärenden, ge tillräckliga
möjligheter för Kungl. Maj:t att på förutsatt sätt följa och styra
utvecklingen av praxis.

Av den föreliggande undersökningen framgår att Kungl. Maj:ts praxis i
naturalisationsärenden sådan den redovisades för riksdagen i propositionen
1968:158 i sina huvuddrag är oförändrad. En del nyheter i praxis
av visst allmänt intresse har dock kunnat iakttas under senare år. Sålunda
kan t. ex. nämnas att personer som naturaliseras med villkor att de får
befrielse från tidigare medborgarskap numera i fall, då det erfarenhetsmässigt
tar relativt lång tid att få dylik befrielse, kan få viss dispens från
kravet på sju års hemvist i Sverige. Vidare har — för att undvika en
onödig omgång i handläggningen — den stipulerade villkorstiden förlängts
från ett till två år. Utskottet finner ej anledning att gå närmare in på
redovisade sakfrågor eller några enskilda fall utan hänvisar härvid till det
bilagda undersökningsmaterialet.

Beträffande tillämpningen av hemvistvillkoret kan i detta sammanhang
erinras om utskottets uttalande vid behandlingen hösten 1971 av

KU 1973:20

motioner om bl. a. kommunal rösträtt för invandrare (KU 1971:47), att
åtgärder borde övervägas för en väsentlig förkortning av den erforderliga
väntetiden för invandrare som genom naturalisation önskar bli svensk
medborgare. Härvid bör också beaktas första lagutskottets uttalande vid
behandlingen av förslaget till den nu gällande medborgarskapslagen (1LU
1950:27), att den stipulerade sjuåriga hemvisttiden inte under normala
tider borde förlängas i praxis, utan att naturalisation — om övriga
förutsättningar förelåg — borde beviljas så snart sökanden haft hemvist i
Sverige sedan sju år samt att ansökan borde kunna inges så långt i förväg
att Kungl. Maj ds beslut kunde fattas strax efter tidens utgång. Mot
denna bakgrund vill konstitutionsutskottet understryka det önskvärda i
att eventuellt uppkommande ärendebalanser eller övriga förseningar vid
handläggningen av naturalisationsansökningar ej leder till att den i lag
föreskrivna hemvisttiden, mot lagstiftarnas intentioner, i praktiken
förlängs. Beaktas bör även de konsekvenser som den ökade övergången
från definitiv till villkorlig naturalisation, som skett under senare tid, kan
medföra i detta hänseende.

Undersökningen ger i övrigt utskottet anledning att ånyo understryka
vikten av att konseljbeslut i möjligaste mån förses med motivering (jfr
KU 1972:26). Även om det i många fall, där beslutsmotivering ej
lämnats, inte torde möta särskilda svårigheter att av handlingarna utläsa
vilka grunder som varit avgörande för Kungl. Maj :ts bedömning torde det
ofta — framför allt för de enskilda personer som berörs av besluten men
även för den i allmänhet beslutande myndigheten (invandrarverket) —
vara förenat med olägenheter att motiven för Kungl. Maj:ts beslut ej
redovisats. Naturalisationsärendenas mångskiftande natur med betydande
individuella variationer gör det, enligt utskottets mening, särskilt angeläget
att Kungl. Maj :t som praxisstyrande myndighet lämnar en så utförlig
motivering som möjligt i sina beslut. Det bör dock observeras att av
hänsyn till såväl enskilda som allmänna intressen närmare motivering av
besluten i vissa fall ej bör lämnas (jfr förvaltningslagen 17 § första stycket
p. 3). Utskottet har vidare uppmärksammat att, trots utformningen av
6 § medborgarskapslagen, i stort sett samtliga Kungl. Maj:ts dispenser ges
med hänvisning endast till föreliggande ”särskilda skäl”, vilket naturligt
nog försvårar tolkningen av innebörden i dessa beslut. Gränsdragningen
mellan de fall där — till följd av särskilda omständigheter — naturalisationsvillkoren
anses uppfyllda och de fall där ”särskilda skäl” föranleder
dispens från något eller några av de stipulerade villkoren är också ofta
oklar.

Vad gäller handläggningen av ärendena har undersökningen gett
utskottet anledning att framhålla kommunikationsprincipens stora betydelse
(se t. ex. KU 1968:15 s. 11 — 13 och prop. 1971:30 s. 465-471).
Det bör erinras om att i 15 § förvaltningslagen (1971:290) numera slås
fast principen att myndighet har skyldighet att ex officio underrätta part
om utredningsmaterialet i ett ärende och att lämna honom tillfälle att
yttra sig över det. Undantagsvis får myndighet dock i vissa fall, t. ex. om
åtgärderna är uppenbart obehövliga eller om ärendets avgörande ej kan

KU 1973:20

uppskjutas, avgöra ärende utan kommunikation med part. Förvaltningslagen
är visserligen inte direkt tillämplig på ärenden hos Kungl. Maj:t.
Statsrådsberedningen har emellertid i särskilda anvisningar som utfärdats
i januari 1972 förklarat att förvaltningslagen i möjligaste mån bör följas
beträffande förvaltningsärenden hos Kungl. Majit (jfr KU 1972:26 s. 10).
I nämnda anvisningar, där bl. a. hänvisas till vissa uttalanden av
konstitutionsutskottet, anförs att bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen
bör användas som riktlinjer i fråga om kommunikation.

Utskottet har i något fall (från år 1970) uppmärksammat att besvär,
som inkommit i föreskriven tid till beslutsmyndigheten (invandrarverket)
och överlämnats till Kungl. Majit efter besvärstidens utgång, ej upptagits
till prövning. Något yttrande från invandrarverket har ej heller inhämtats
i detta fall. Det kan nämnas att enligt 12 § förvaltningslagen skall numera
besvär ändå upptas till prövning om besvärshandlingen före besvärstidens
utgång kommit in till den myndighet som har meddelat det överklagade
beslutet. Med hänsyn till att även detta stadgande i statsrådsberedningens
nyssnämnda anvisningar förklarats böra följas hos Kungl. Majit torde
dylika fall ej vidare uppkomma.

Utskottet har i flera sammanhang understrukit vikten av att kännedom
sprids om Kungl. Majits beslut (se t. ex. KU 1971:34). Detta gäller
naturligtvis i hög grad även naturalisationsärendena. Den omfattande
redovisning av Kungl. Maj :ts naturalisationspraxis som utskottet bilägger
årets granskningsbetänkande kan ses som ett uttryck för den vikt
utskottet lägger vid en ökad information om Kungl. Majits beslut i frågor
av allmänt intresse. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse den ökade
informationsverksamhet som bedrivs av invandrarverket och förutsätter
att inrikesdepartementet ägnar dessa informationsfrågor fortsatt uppmärksamhet.

6. Remisser till lagrådet

Genom grundlagsändring, som trädde i kraft den 17 februari 1971,
avskaffades den obligatoriska lagrådsgranskningen av vissa lagförslag och
det överlämnades till Kungl. Majit att från fall till fall avgöra vilka
lagförslag som skall underställas lagrådets granskning.

I samband med årets granskningsarbete har utskottet — liksom förra
året — undersökt omfattningen och inriktningen av lagrådsremisserna.
Granskningen har omfattat de propositioner som under år 1972 avgivits
till riksdagen och redovisas i en promemoria till detta betänkande, bilaga
6.

Såsom närmare framgår av promemorian har det sammanlagda antalet
lagrådsremisser successivt minskat. Således var antalet 1970 omkring 60,
1971 omkring 30, medan av de år 1972 till riksdagen avgivna
propositionerna 15 remitterats till lagrådet. Som jämförelse kan nämnas,
att det totala antalet lagpropositioner 1970 var drygt 90, 1971 omkring
75 och 1972 omkring 50.

Lagrådets framtida ställning behandlas i det förslag till ny författning

KU 1973:20 11

som nyligen avlämnats till riksdagen. Då utskottet inte vill föregripa
riksdagsbehandlingen av författningsfrågan, föranleder årets granskning
av lagrådsremisserna inte något utskottets uttalande i förevarande
sammanhang.

7. Redovisning av remissvar i propositioner

Remissförfarandet är liksom utredningsväsendet ett led i regeringsärendenas
beredning. Regeringsformen § 10 innehåller de grundläggande
bestämmelserna om remissförfarandet. Där stadgas således, att ärendena
skall, innan de föredras hos Konungen i statsrådet, genom nödiga
upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk beredas av
föredraganden. Enligt 17 § departementsinstruktionen (1965:386) äger
chefstjänsteman och efter departementschefens bestämmande annan
tjänsteman infordra förklaring, upplysning eller yttrande, som fordras för
ärendets beredning.

I praxis ges i stor utsträckning även andra organ än myndigheter
tillfälle att yttra sig över utredningsförslag eller andra framställningar som
är föremål för regeringens överväganden. Sålunda är bl. a. löntagarorganisationerna,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,
Sveriges advokatsamfund, Lantbrukarnas riksförbund och Kooperativa
förbundet ofta förekommande remissinstanser.

I samband med granskningen av 1971 års statsrådsprotokoll gjorde
utskottet sättet för redovisning av remissyttranden i till riksdagen avgivna
regeringsförslag till föremål för en förhållandevis ingående undersökning.
Denna föranledde inte utskottet till något särskilt uttalande utöver att
utskottet anslöt sig till innehållet i de av statsrådsberedningen utfärdade
särskilda anvisningarna för propositionsskrivning, vari bl. a. uttalas, att
remissyttranden skall redovisas detaljerat och så fullständigt som saken
fordrar samt att det är av vikt, att remissammanställningarna ger en klar
och representativ bild av de mera vägande ståndpunkterna i alla viktigare
frågor.

Som en uppföljning i mindre skala av föregående års undersökning har
vid årets granskningsarbete remissredovisningen i tre av Kungl. Maj:ts
under 1972 till riksdagen avgivna lagförslag eller lagändringsförslag gjorts
till föremål för särskilt studium. Det rör propositionen 1972:23 angående
ändring i radiolagen, propositionen 1972:24 angående ändrad organisation
av verksamheten med hjälpmedel för handikappade m. m. samt
propositionen 1972:131 angående ändring i lagen om otillbörlig marknadsföring
m. m.

Den jämförelse som i förevarande tre fall gjorts mellan remissvarens
innehåll och dessas redovisning i propositionerna har inte gett utskottet
anledning till något särskilt uttalande.

KU 1973:20

8. Vissa företagsdemokratifrågor vid organisationsförändringar i statsförvaltningen Vid

flera tillfällen har utskottet till särskild granskning upptagit frågor
rörande regeringsärendenas beredning. I förra årets granskningsbetänkande
(KU 1972:26) behandlades sålunda bl. a. det statliga utredningsväsendet
och remissförfarandet, varvid särskild uppmärksamhet ägnades
redovisningen av remissyttranden i propositioner. Sistnämnda fråga har
som nyss framgått även i år varit föremål för visst studium. Årets
granskning av regeringsärendenas beredning har dessutom inriktats på det
speciella inslag i beredningsprocessen som gäller de anställdas rätt till
samråd och information, innan beslut fattas om större organisationsförändringar
inom statsförvaltningen.

Utskottet har sålunda granskat ett antal ärenden angående väsentliga
organisationsförändringar som Kungl. Maj:t beslutat förra året. Bland
dessa kan nämnas sammanslagningen av arbetarskyddsstyrelsen och
arbetsmedicinska institutet, den nya instruktionen för styrelsen för
teknisk utveckling, omorganisationen av riksrevisionsverket, arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen samt inrättandet av lekmannastyrelse
vid patent- och registreringsverket.

Enligt kungörelsen (1968:104) om företagsnämnder m. m. inom
statsförvaltningen har företagsnämnd till uppgift att som organ för
samråd och information mellan myndigheten och de anställda verka för
bästa möjliga arbetsresultat och arbetstillfredsställelse. I fråga som är
väsentlig för myndigheten och dess anställda skall i princip samråd och
information regelmässigt ske i företagsnämnd, innan myndigheten fattar
beslut och genomför förändring. Avsikten med denna ordning är att ta
till vara de anställdas erfarenheter och kunskaper och tillgodose deras
intresse av insyn i myndighetens verksamhet. Särskilt skall därvid beaktas
organisatoriska, tekniska och ekonomiska förhållanden, personalfrågor
och andra förhållanden vilkas belysning är ägnad att främja effektiviteten
i arbetet, underlätta samarbetet inom myndigheten och öka trivseln på
arbetsplatsen. Enligt företagsnämndskungörelsen åligger det myndigheten
att fortlöpande lämna företagsnämnden redogörelse för bl. a. föreslagna,
planerade eller företagna omläggningar eller andra viktigare förändringar
av drifts- eller arbetsförhållanden vid myndigheten. Beträffande väsentlig
förändring i form av t. ex. omorganisation skall samråd snarast möjligt
ske i nämnden om åtgärdens följder för de anställda. Det åligger även
företagsnämnd att fortlöpande informera de anställda om sitt arbete, s. k.
vidareinformation.

Enligt utskottet utgör det samrådsförfarande som förutsatts i företagsnämndskungörelsen
ett viktigt led inför ställningstagande till frågor om
större organisationsförändringar. Den företagna granskningen har gett
utskottet anledning att framhålla att tillämpningen av företagsdemokratiska
principer är en väsentlig del av beredningen av ifrågavarande
ärenden. Innan beslut fattas av Kungl. Maj:t bör därför erforderligt
samråd ha förekommit mellan vederbörande myndighet och anställda.

KU 1973:20

Även om hittillsvarande praxis i detta avseende inte varit helt enhetlig
torde en dylik ordning i flertalet fall redan tillämpas i Kungl. Maj:ts
kansli.

9. Utgivningen av Svensk författningssamling

I likhet med föregående år har utskottet granskat utgivningen av
Svensk författningssamling (SFS). I förra årets granskningsbetänkande
(KU 1972:26) erinrade utskottet bl. a. om att det vid ett flertal tillfällen
förekommit förseningar vid utgivningen av SFS och att utskottet i
anledning härav understrukit vikten av att författningarna utkommer i
vederbörlig tid, dvs. att de verkligen finns tryckta och utgivna den
angivna utgivningsdagen. Utskottet har härvid hänvisat till utredningen
om författningspublicering (SOU 1970:48), som bl. a. föreslagit att man
inte, utom i trängande fall, bör sätta författning i kraft tidigare än en
vecka efter utgivningsdagen.

Vid granskningen av 1972 års författningsarbete kan konstateras att
det totala antalet utgivna författningar, efter en successiv ökning från
775 författningar år 1968, 831 år 1969, 1 035 år 1970 och 1 275 år
1971, under år 1972 minskat till 839 författningar. Trots denna
minskning har antalet författningar som satts i kraft dagen efter det de
”utkommit från trycket” ökat från drygt 150 under år 1971 till inemot
200 under år 1972. Det bör härvid observeras att med det numera
tillämpade systemet med veckoutsändning av SFS, vilket inneburit vissa
förbättringar beträffande distributionen av författningarna, dessa normalt
kan vara abonnenterna till handa inom två dagar efter utsändningen från
tryckeriet. Mot denna bakgrund framstår det som alltmer angeläget att
författningarna inte sätts i kraft så tidigt som dagen efter det de
”utkommit från trycket”.

Under år 1972 har vidare i flera fall uppmärksammats att författning
utkommit från trycket efter det den trätt i kraft. Detta gäller bl. a.
kungörelsen (1972:3) om ikraftträdande av lagen (1971:858) om ändring
i lagen (1966:664) med vissa bestämmelser om immunitet och privilegier
och kungörelsen (1972:305) med förordnande enligt 4 § nyssnämnda lag
(1966:664) samt kungörelserna (1972:838 och 839) om ändring i
EFTA-konventionen m. m. och FINEFTA-överenskommelsen.

Enligt uppgift från statsrådsberedningen har vidare kungörelsen
(1972:698) om avtalet mellan Sverige och Europeiska ekonomiska
gemenskapen utsänts från tryckeriet efter ikraftträdandet. Denna författning
har emellertid genom särskilda åtgärder från statsrådsberedningens
sida hållits tillgänglig i vissa centrala boklådor i Stockholm och ute i
landet i en mindre upplaga redan före ikraftträdandet. Detsamma gäller
Kungl. Maj:ts brev (1972:805) till kommerskollegium om bemyndigande
för kollegiet att meddela vissa tillstånd beträffande elektriska starkströmsledningar
m. m. och kungörelsen (1972:806) om ändring i kungörelsen
(1971:963) om tullfrihet för varor från utvecklingsländerna.

Utskottet har i de senaste årens granskningsbetänkanden påpekat att

KU 1973:20

inte i något fall de föreskrivna registren till SFS utkommit i rätt tid. Den
genomsnittliga förseningen för de kronologiska månadsregistren var
under år 1971 drygt tre veckor. Med anledning härav har utskottet
understrukit vikten av att det finns ändamålsenliga register till SFS,
utkomna i vederbörlig tid. Som nämndes i 1972 års betänkande kommer
emellertid tills vidare, dvs. under den tid försöksverksamhet med
innehållsförteckningar till utsändningar av SFS pågår, kronologiska
månadsregister till SFS inte att utges. Efter januari 1972 har sålunda
endast utgetts kvartals- och halvårsregister för SFS. Dessa register synes
vara mer lättillgängliga och användbara än de förutvarande registren. I
detta sammanhang kan även erinras om det pågående arbetet inom
statsrådsberedningen som syftar till att med utnyttjande av modern
ADB-teknik upprätta och ge ut olika slags författningsregister. Bland
annat är avsikten att upprätta en förteckning över samtliga under de
senaste femtio åren utkomna och fortfarande gällande författningar. Som
utskottet framhållit i 1971 års betänkande bör en dylik förteckning vara
av stort värde.

Utskottet uppmärksammade vid granskningen av 1971 års författningsarbete
att man i allt större utsträckning utger särskilda rättelseblad
till redan utfärdade författningar, som varit felaktiga i olika hänseenden.
Utskottet erinrade härvid om att utredningen om författningspublicering
föreslagit att tryckfel och liknande fel rättas genom särskilda notiser i
stället för genom s. k. kartongblad. Även under 1972 har utgetts
åtskilliga dylika kartongblad. Författningar rättade på detta sätt har
förtecknats i bilaga 7 till detta betänkande. Av förteckningen framgår
att ändringarna oftast avsett smärre, redaktionella fel eller misskrivningar,
dvs. fel av det slag som enligt nyssnämnda förslag borde rättas genom
särskilda notiser. I några fall har rättelserna haft viss saklig innebörd t. ex.
tillägg av ett preparat i en narkotikaförfattning (SFS 1972:113) och
tillägg av en särskild paragraf om utmätning av viss registreringsavgift i
SFS 1972:478. Vidare framgår att de utfärdade rättelserna — liksom
förra året — i vissa fall ej föranlett motsvarande ändringar i vederbörande
statsrådsprotokoll.

10. Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t

I samband med årets granskningsarbete har utskottet i likhet med
tidigare år (se KU 1971:34 s. 20 och KU 1972:26 s. 5) tagit del av den
redovisning — Kungl. Maj:ts skrivelse 1973:3 — som lämnats beträffande
behandlingen av riksdagens skrivelser till Kungl. Maj d. I enlighet med vad
utskottet förordade förra året har redovisningen, som avslutats per den
30 november 1972, i år lämnats riksdagen samtidigt med statsverkspropositionen,
alltså i god tid före allmänna motionstidens utgång. Enligt
utskottet har detta varit till fördel för riksdagens ledamöter.

Utskottet har beträffande riksdagsskrivelsernas behandling gjort vissa
ärenden till föremål för mer ingående studium. Inom utskottets eget

KU 1973:20

ämnesområde har utskottet sålunda särskilt övervägt behandlingen hos
Kungl. Majit av riksdagens skrivelse (rskr 1972:24) den 8 mars 1972 i
vilken riksdagen hemställde hos Kungl. Majit att länsberedningen skulle
få i uppdrag att inrikta utredningsarbetet på en utbyggnad av landstingen
till regionala självstyrelseorgan med ansvar för bl. a. den regionala
samhällsplaneringen. I en inom utskottets kansli upprättad promemoria
— bilaga 8 till betänkandet — lämnas vissa uppgifter om Kungl. Maj:ts
åtgärder.

Av promemorian framgår, att Kungl. Majit överlämnade skrivelsen till
länsberedningen den 5 maj 1972 under erinran om att utredningen enligt
sina direktiv har att pröva de principförslag som länsdemokratiutredningen
framlagt (SOU 1968:47). Detta innebär enligt utskottet att den av
riksdagen aktualiserade frågan blir föremål för en förutsättningslös
prövning i samband med utredningens överväganden angående arbetsfördelningen
mellan staten och kommunerna. Det har emellertid gjorts
gällande att Kungl. Majit genom att ej uttryckligen uppdra åt länsberedningen
att ge sitt arbete den inriktning riksdagen begärt skulle ha
åsidosatt en viktig princip i det parlamentariska systemet.

I denna del vill utskottet till en början erinra om att utskottet i flera
sammanhang framhållit vikten av att Kungl. Maj :t respekterar riksdagens
viljeyttringar och i möjligaste mån effektuerar utredningsönskemål från
riksdagen.

Arbetet inom offentliga utredningar betraktas traditionellt som ett led
i beredandet av regeringsärendena. Ett utredningsbetänkande syftar som
regel till att efter remissbehandling utgöra underlag för en proposition till
riksdagen. Den slutliga prövningen i sådana ärenden är således en uppgift
för riksdagen. På regeringen ankommer att under parlamentariskt ansvar
bereda ärendet i den utsträckning som erfordras. Riksdagsuttalanden om
viss inriktning av arbetet i en pågående utredning får därför enligt
utskottet självfallet inte leda till att de frågor regeringen anser bör prövas
inte blir utredda. Följaktligen måste alltid regeringen ha möjlighet att låta
utredningen pröva alla de synpunkter som regeringen själv bedömer som
nödvändiga för att kunna bedriva sitt propositionsarbete.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet att de i den nu aktuella
riksdagsskrivelsen uttryckta önskemålen från riksdagens sida blivit
tillbörligen beaktade genom de åtgärder som vidtagits av regeringen.

I en kanslipromemoria — bilaga 9 till betänkandet — lämnas vissa
uppgifter om behandlingen av en skrivelse från riksdagen som rör
tillsynen och kontrollen av automat- och roulettspel. Utskottets granskning
i denna del har inte föranlett något särskilt uttalande.

Utskottet har vidare företagit en särskild undersökning beträffande
vilka åtgärder Kungl. Majit vidtagit i anledning av tillkännagivanden som
riksdagen gjort i ärenden som beretts av utbildningsutskottet åren 1971
och 1972. Undersökningen som redovisas som bilaga 10 till betänkandet
har gett vid handen att riksdagens viljeyttringar tillbörligen beaktats.

KU 1973:20

11. Regeringens handlande i viss nödsituation

I en inom utskottets kansli upprättad promemoria — bilaga 11 till
detta betänkande — lämnas vissa uppgifter angående regeringens handlande
i samband med den uppmärksammade flygplanskapningen i september
förra året.

Händelseförloppet var i korthet följande.

Ett svenskt passagerarflygplan tillhörigt SAS kapades den 15 september
1972 under flygning mellan Torslanda och Arlanda. Ombord befann
sig ett 80-tal passagerare och en besättning om fyra personer. Kapningen
utfördes av tre jugoslaver, enligt uppgift medlemmar av den kroatiska
Ustasjarörelsen. Kaparna tvingade planets befälhavare att ändra kurs och
flyga till Bulltofta. Efter landningen krävde kaparna som villkor för att
passagerarna skulle få lämna planet att sju angivna kroater som var
intagna på olika fångvårdsanstalter i Sverige, skulle friges och utlämnas
till kaparna. Uppfylldes inte kravet skulle planet sprängas. Av dessa
kroater hade två dömts för mordet i april 1971 på den jugoslaviske
ambassadören i Stockholm, tre för delaktighet i detta mord och de två
övriga för ockupation av det jugoslaviska konsulatet i Göteborg tidigare
samma år.

Förhandlingar med kaparna ägde rum under ledning av justitieminister
Lennart Geijer, som infunnit sig på flygplatsen. Under dessa förhandlingar
hade Geijer fortlöpande telefonkontakt med statsministern och flertalet
övriga regeringsledamöter, som samlats i kanslihuset i Stockholm.

Regeringen beslöt att de angivna sju internerna skulle föras till
Bulltofta, vilket skedde genom polisens försorg. Transporten ägde rum
med militärt flyg. Sedan internerna informerats om läget av Geijer samt
per radio fört samtal med kaparna förklarade sex av de sju internerna att
de önskade medfölja planet, som enligt kaparna skulle avgå till en icke
angiven destination. Det beslöts att de sex internerna skulle få gå ombord
på planet. När detta skett tilläts ett trettiotal passagerare lämna planet.
Kort därefter framställdes ett krav från kaparna att en miljon svenska
kronor skulle utbetalas i skadestånd för att återstående passagerare skulle
släppas. Man lyckades skaffa fram ca 460 000 kronor som överlämnades
till kaparna, varefter passagerarna fick lämna planet. Kvar ombord befann
sig fortfarande besättningen. Planet avgick därefter till Madrid. Kaparna
och internerna greps där av den spanska polisen och befinner sig
fortfarande i Spanien. Utlämning till Sverige har begärts hos de spanska
myndigheterna.

Något konseljbeslut eller någon redovisning i övrigt av regeringens
åtgärder i samband med flygplanskapningen föreligger enligt uppgift inte.
Inom justitiedepartementet har emellertid upprättats en promemoria (se
s. 186 i detta betänkande), vari en del praktiska frågor som aktualiserades
i anledning av flygplanskapningen berörs, nämligen frågor om sammankallande
av statsråd, kommunikation kanslihuset—berörda statliga ämbetsverk
och vissa säkerhetsfrågor.

Bl. a. mot bakgrund av flygplanskapningen har regeringen på grundval

KU 1973:20

av förslag som utarbetats av en parlamentariskt sammansatt kommission,
som tillkallades förra året i proposition till årets riksdag (prop. 1973:37)
föreslagit en särskild lag om åtgärder mot vissa våldsdåd med internationell
bakgrund.

Propositionen har nyligen antagits av riksdagen (JuU 1973:18).

Den lösensumma på ca 460 000 kronor som utbetalades till kaparna
har i årets statsverksproposition redovisats bland oförutsedda utgifter
(prop. 1973:1 bil. 16).

Händelserna i samband med flygplanskapningen tilldrog sig helt
naturligt mycket stor uppmärksamhet. Även i vårt land har det på senare
tid tilltagande antalet våldsdåd med politisk bakgrund diskuterats i olika
sammanhang och gett anledning till allvarlig oro. Den nyss nämnda
särskilda lagen om åtgärder mot våldsdåd med internationell bakgrund får
ses som ett uttryck för denna oro. Vad så gäller det nu aktuella
kapningsfallet på Bulltofta måste enligt utskottets mening en bedömning
av regeringens handlande naturligen ske mot bakgrunden av de terroristdåd
av liknande karaktär med tragisk utgång som vid flera tillfällen
inträffat runt om i världen. Härom vittnar t. ex. händelserna förra året på
Tel Avivs flygplats och i den olympiska byn i Munchen som resulterade i
att många människors liv gick till spillo.

Från strikt konstitutionella synpunkter förhåller det sig otvivelaktigt
så att det konstitutionella regelsystemet till följd av de speciella
förhållandena inte iakttogs av regeringen på en rad punkter i samband
med kapningen. Frigivningen av internerna och dispositionen av statens
medel till lösensumma t. ex. var åtgärder som knappast kan anses lagligen
grundade. Med hänsyn till den korta tid som stod till buds i det hotfulla
läget kunde ej heller regeringsformens regler beträffande konseljbeslut
m. m. iakttagas. Mot nämnda brister i regeringens handläggning av
flygkapningsfrågan måste vägas det ansvar för enskilda människors — i
detta fall flygpassagerarnas och besättningens - personliga säkerhet som
åvilar myndigheterna och därvid ytterst regeringen. Regeringens bedömning
att en uppenbar nödsituation förelåg var enligt utskottets mening
riktig. Utskottet har mot denna bakgrund inte funnit anledning till
anmärkning mot regeringens handlande i samband med flygplanskapningen.

Det inträffade ger emellertid anledning att ställa frågan om behovet av
särskilda regler för extraordinära situationer i framtiden.

Vad gäller de praktiska frågor som i korthet diskuteras i den tidigare
nämnda promemorian, som upprättats inom justitiedepartementet, anser
utskottet att dessa frågor bör bli föremål för ytterligare överväganden,
som bör syfta till att åstadkomma en ordning, som underlättar för
regeringen att snabbt och effektivt agera i en nödsituation.

Frågan om behovet av särskilda grundlagsregler för extraordinära
situationer i fredstid anser sig utskottet inte böra diskutera i detta
sammanhang, eftersom utskottet inom kort kommer att behandla
proposition och motioner i författningsfrågan.

2 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 20

KU 1973:20

12. Arbetsplan för Nynäsvägen (Fållan)

Som inledningsvis nämnts har utskottet i samband med årets
granskningsarbete studerat vissa frågor i anslutning till Kungl. Maj:ts
handläggning av arbetsplan för utbyggnad av Nynäsvägen vid Trångsund.
Det gäller alltså det uppmärksammade s. k. Fållanärendet, där kritik i
olika sammanhang riktats mot myndigheternas beslut angående vägsträckningen.

Bakgrunden till Kungl. Maj:ts befattning med ärendet är i korthet
följande. På grundval av en omfattande teknisk utredning fastställde
statens vägverk i juli 1969 arbetsplan för omläggning av Nynäsvägen,
bl. a. sträckningen vid Fållan. Mot beslutet anfördes besvär hos Kungl.
Maj.t av ett flertal sakägare, vilka bl. a. yrkade att den nya vägen skulle
förläggas i en tunnel vid Trångsund och att en planerad trafikplats skulle
flyttas till annan plats.

Kungl. Maj:t lämnade i beslut i april 1971 besvären utan bifall bl. a.
med den motiveringen att den i arbetsplanen angivna sträckningen måste,
vid en sammanvägning av kostnader samt trafik- och miljösynpunkter,
anses överlägsen samtliga andra alternativ som framförts i ärendet.

När frågan om genomförande av arbetsplanen blev aktuell förra året
begärde vissa s. k. aktionsgrupper och en rad enskilda personer att Kungl.
Maj:t skulle ompröva sitt beslut angående arbetsplanen. Kungl. Maj:t
lämnade framställningarna utan åtgärd. Det gjordes även hänvändelser till
olika andra myndigheter i saken.

Utskottets granskning av Kungl. Maj:ts befattning med Fållanärendet
har inte gett anledning till annat än några allmänna synpunkter. Avsevärd
tid kan förflyta mellan den tidpunkt då arbetsplan för en ny vägsträckning
upprättas och då arbetsplanen slutligt fastställs. Särskilt gäller detta
när ett sådant ärende underställs Kungl. Maj :ts prövning. Med hänsyn till
vägfrågornas komplicerade karaktär är detta enligt utskottet naturligt. En
konsekvens kan emellertid bli att man, när vägen väl böljar byggas, kan
ifrågasätta, om väglagens krav på aktualitet är uppfyllt. Särskilt vid
fastställelseprövningen i sista instans är det därför av vikt, att stor
uppmärksamhet ägnas aktualitetskravet. Utskottet har konstaterat, att så
skett i det nu aktuella ärendet.

13. Övriga frågor

Utskottet har till särskild granskning även tagit upp ett antal andra
frågor av principiellt intresse.

Sålunda har utskottet granskat Kungl. Maj:ts förordnande om tillämpning
av allmänna prisregleringslagen och om prisstopp beträffande
livsmedel fr. o. m. den 1 januari 1973. Med hänvisning till att riksdagen
den 2 februari 1973 godkänt nämnda förordnande och att regeringen
härefter i proposition (1973:58) föreslagit riksdagen att bifalla vissa
ändringar i allmänna prisregleringslagen finner utskottet inte anledning
att göra något särskilt uttalande i denna fråga. En inom utskottets kansli

KU 1973:20

upprättad promemoria i ärendet bifogas detta betänkande (bilaga 12).

Vidare har utskottet behandlat fråga om exportkreditgarantier till
Chile. I bifogade kanslipromemoria (bilaga 13) lämnas vissa allmänna
uppgifter om kreditgarantisystemets uppbyggnad samt om Sveriges
åtaganden gentemot Chile på detta område. Utskottet har även granskat
Kungl. Maj:ts beslut om export av örlogsfartyg till Chile och härvid bl. a.
tagit del av försäljningsvillkoren. I detta sammanhang har utskottet av
krigsmaterielinspektören erhållit en redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten
under senare år.

Härutöver har granskningen omfattat följande ämnen, nämligen fråga
rörande prägling av guldmynt (kanslipromemoria bilaga 14); vissa frågor
rörande upphandling av datorer för försvaret; samt fråga rörande befrielse
från religionsundervisning (kanslipromemoria bilaga 15).

Utskottet har inte funnit anledning att göra några särskilda uttalanden
beträffande de angivna frågorna.

Den granskning som således utförts samt resultatet därav får utskottet
härmed för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 12 april 1973

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande:

Med de undantag som nedan anges har vid betänkandets behandling
deltagit: herrar Johansson i Trollhättan (s), Larsson i Luttra (c),
Henningsson (s), Nelander (fp), fru Thunvall (s), herrar Hernelius (m),
Mossberg (s), Boo (c), Sten Andersson i Stockholm (s), Svensson i
Eskilstuna (s), Pettersson i Örebro (c), Bergqvist (s), Wemer i Malmö (m),
Karlsson i Malung (s) och Norrby i Åkersberga (fp).

Vid behandlingen av nedan antecknade punkter har beträffande

punkten 1. herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Sten Andersson i
Stockholm, herr Wictorsson ersatt herr Bergqvist, herr Olsson i Sundsvall
ersatt herr Pettersson i örebro och herr Olsson i Edane ersatt herr
Karlsson i Malung;

punkten 2. herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Henningsson, herr
Schött ersatt herr Hernelius, herr Wictorsson ersatt fru Thunvall, herr
Olsson i Sundsvall ersatt herr Pettersson i Örebro och herr Olsson i Edane
ersatt herr Sten Andersson i Stockholm;

punkterna 3. och 4. herr Fiskesjö ersatt herr Boo, herr Molin ersatt
herr Nelander och herr Olsson i Edane ersatt herr Henningsson;

KU 1973:20

punkten 5. herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i Örebro, herr

Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Henningsson, herr Molin ersatt herr

Norrby i Åkersberga, herr Olsson i Edane ersatt herr Sten Andersson i
Stockholm och herr Wijkman ersatt herr Hemelius;

punkten 6. herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i Örebro, herr

Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Henningsson, herr Schött ersatt herr
Hemelius, herr Wictorsson ersatt fru Thunvall och herr Olsson i Edane
ersatt herr Sten Andersson i Stockholm;

punkten 7. herr Fiskesjö ersatt herr Boo och herr Olsson i Edane
ersatt herr Henningsson;

punkten 8. herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i örebro, herr

Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Sten Andersson i Stockholm, herr
Schött ersatt herr Werner i Malmö och herr Molin ersatt herr Nelander;

punkten 9. herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Sten Andersson i
Stockholm, herr Wictorsson ersatt herr Bergqvist, herr Olsson i Sundsvall
ersatt herr Pettersson i Örebro och herr Olsson i Edane ersatt herr
Karlsson i Malung;

punkten 10. (rskr rörande länsberedningens uppdrag och tillsyn m. m.
av automat- och roulettspel) herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i Örebro,
herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Sten Andersson i Stockholm,
herr Schött ersatt herr Hemelius, herr Molin ersatt herr Nelander och
herr Wijkman ersatt herr Wemer i Malmö;

(rskr rörande ärenden som beretts av utbildningsutskottet) herr
Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Sten Andersson i Stockholm, herr
Schött ersatt herr Hemelius, herr Wictorsson ersatt herr Bergqvist, herr
Olsson i Sundsvall ersatt herr Pettersson i Örebro och herr Wijkman ersatt
herr Wemer i Malmö;

punkten 11. herr Molin ersatt herr Norrby i Åkersberga och herr
Olsson i Edane ersatt herr Henningsson;

punkten 12. herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i Örebro, herr
Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Henningsson, herr Schött ersatt herr
Hemelius, herr Wictorsson ersatt fm Thunvall och herr Olsson i Edane
ersatt herr Sten Andersson i Stockholm;

punkten 13. (rörande prisregleringslagen) herr Fiskesjö ersatt herr
Larsson i Luttra, herr Molin ersatt herr Nelander och herr Wictorsson
ersatt herr Sten Andersson i Stockholm;

(rörande exportkreditgarantier rörande Chile) herr Fiskesjö ersatt herr
Boo och herr Olsson i Edane ersatt herr Henningsson;

(rörande export av örlogsfartyg till Chile) herr Molin ersatt herr
Nelander, herr Wictorsson ersatt herr Sten Andersson i Stockholm, herr
Olsson i Sundsvall ersatt herr Pettersson i Örebro och herr Wijkman ersatt
herr Werner i Malmö;

KU 1973:20

(rörande prägling av guldmynt) herr Fiskesjö ersatt herr Larsson i
Luttra, herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Henningsson, herr Molin
ersatt herr Norrby i Åkersberga, herr Wictorsson ersatt herr Sten
Andersson i Stockholm, herr Olsson i Sundsvall ersatt herr Pettersson i
Örebro, herr Olsson i Edane ersatt herr Bergqvist och herr Wijkman ersatt
herr Hernelius;

(rörande datorer) herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i Örebro, herr
Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Henningsson, herr Molin ersatt herr
Nelander, herr Olsson i Edane ersatt herr Sten Andersson i Stockholm
och herr Wijkman ersatt herr Hernelius;

(rörande S:t Martins församling) herr Gustavsson i Ängelholm ersatt
herr Sten Andersson i Stockholm, herr Schött ersatt herr Hernelius, herr
Wictorsson ersatt herr Bergqvist, herr Olsson i Sundsvall ersatt herr
Pettersson i Örebro och herr Olsson i Edane ersatt herr Karlsson i
Malung.

Reservationer (A, C, G, H, I, J, K och L) och särskilda yttranden (B, D,
E, F och M)

A. Reservation av herrar Hernelius (m), Werner i Malmö (m), Norrby i
Åkersbefga (fp) och Molin (fp), vilka ansett att utskottets yttrande under
punkten 3. Fråga om diarieföring av vissa skatteärenden (s. 6) bort ha
följande lydelse:

Inom finansdepartementet utskottet frågan

uppmärksamhet.

Vederbörande ombudsmän — f. d. JO Bexelius och JO Wennergren —
har gett uttryck för den uppfattningen att införandet av ifrågavarande
typ av ärenden i hemligt diarium inte kan anses tillräckligt motiverat.

Enligt utskottet är det av stor principiell betydelse att möjligheterna
till insyn beträffande regeringsärendena inte onödigtvis hindras. Beträffande
förevarande skatteärenden föreligger sekretesskydd för att skydda
enskilda intressen.

För att tillgodose detta skydd för enskilda bör vederbörande sökandes
synpunkter i sekretessfrågan alltid inhämtas, något som också synes vara
en förutsättning för tillämpning av det aktuella lagrummet. Detta kan i
vissa fall leda till att offentliggörande av att visst företag gjort ansökan
om ifrågavarande skattebefrielse inte bör ske. För sådana fall kan finnas
ett särskilt hemligt diarium. Därmed följer emellertid inte att alla
ärenden av detta slag oberoende av sökandes önskemål bör föras i hemligt
diarium. Enligt utskottets mening saknas därför — som också påpekats av
JO Bexelius och JO Wennergren — tillräckligt stöd i sekretesslagen för
finansministerns beslut om generell sekretessbeläggning av diariet, vilket
utskottet härmed vill för riksdagen tillkännage.

B. Särskilt yttrande av herr Fiskesjö (c), som beträffande punkten

3. Fråga om diarieföring av vissa skatteärenden (s. 6) anfört följande:

Av 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen (TF) framgår att alla hos
stats- eller kommunalmyndigheter förvarade handlingar är allmänna

KU 1973:20

handlingar, vare sig de inkommit till myndigheten eller upprättats där.
Enligt 2 kap. 5 § andra stycket TF hänförs till allmänna handlingar bl. a.
diarier och register. Enligt den nu ifrågavarande bestämmelsen i sekretesslagen
— 17 § sista stycket — får handlingar i där angivna skatteärenden
inte utan samtycke av den sökande utlämnas till annan tidigare än tjugo
år från handlingens datum.

Med den utformning berörda bestämmelser har förefaller det svårt att
med säkerhet avgöra om även diariet inbegrips under det i sekretesslagen
angivna sekretesskyddet, dvs. huruvida det ytterst ankommer på den
sökande eller myndigheten — i detta fall departementschefen - att
bestämma om uppgifter ur diariet får utlämnas eller ej. Frågor som rör
hemlighållande av diarier är viktiga ur allmän tryckfrihetssynpunkt
eftersom tillgången till diariet ofta är en förutsättning för att en
utomstående över huvud taget skall ha möjlighet att spåra ett ärende och
de till detta hörande handlingarna. Frågan om sekretesskydd beträffande
myndigheternas diarier och register i vissa ärenden övervägs av offentlighets-och
sekretesslagstiftningskommittén. Det är enligt min mening av stor
betydelse att ett klarläggande av dessa frågor kommer till stånd.

C. Reservation av herrar Hemelius (m), Werner i Malmö (m), Norrby i
Åkersberga (fp) och Molin (fp), vilka ansett att sista stycket av utskottets
yttrande under punkten 4. Befrielse från aktievinstbeskattning (s. 6—7)
bort ha följande lydelse:

Av de uppgifter som framkommit angående handläggningen av
ansökningar om befrielse från aktievinstbeskattning vid strukturrationalisering
har utskottet inte kunnat finna någon helt enhetlig praxis vid
Kungl. Maj:ts prövning. Den företagna granskningen föranleder i övrigt ej
något särskilt uttalande från utskottets sida.

D. Särskilt yttrande av herrar Larsson i Luttra (c), Nelander (fp), Wemer
i Malmö (m), Fiskesjö (c), Molin (fp) och Wijkman (m), vilka beträffande
punkten 5. Kungl. Maj.ts praxis i naturalisationsärenden (s. 7—10),
anfört följande:

Vid genomgången av Kungl. Maj ds naturalisationspraxis har vi bl. a.
uppmärksammat tillämpningen av det s. k. försörjningsvillkoret vad avser
hemmafruar. Enligt uppgifter, som redovisas i bifogade kanslipromemoria
(bilaga 5 s. 55), kan besluten ej för närvarande ges en så vittgående
tolkning att hemmafm med minderåriga barn anses uppfylla försörjningsvillkoret.
Med ett sådant synsätt gör Kungl. Maj:t i verkligheten en i
medborgarskapslagen inte avsedd könsskillnad, vilket vi anser är av sådan
principiell vikt att det bör omnämnas, trots att utskottet i detta
sammanhang ej ansett sig böra gå närmare in på i utredningen redovisade
sakfrågor.

E. Särskilt yttrande av herrar Larsson i Luttra (c), Nelander (fp), Boo
(c), Wemer i Malmö (m), Fiskesjö (c), Norrby i Åkersberga (fp) och

KU 1973:20

Schött (m), vilka beträffande punkten 6. Remisser till lagrådet
(s. 10—11) anfört följande:

Den redovisning sorn utskottet lämnar av lagrådsremisserna under
1972 visar enligt vår uppfattning betydelsen av lagrådsgranskning.
Lagrådets synpunkter har sålunda föranlett ändringar i 14 av 15
remitterade lagförslag. Antalet lagrådsremisser har dock sjunkit väsentligt
från 1971 till 1972. Vid den förestående riksdagsbehandlingen av
förslaget till ny författning har vi tillfälle att framföra förslag angående
reglerna för lagrådsgranskning.

F. Särskilt yttrande av herrar Nelander (fp), Hernelius (m), Werner i
Malmö (m) och Norrby i Åkersberga (fp), vilka beträffande punkten
9. Utgivningen av Svensk författningssamling (s. 13—14) anfört följande:

Under flera år har utskottet vid sin granskning påtalat brister vid
utgivningen av Svensk författningssamling. Trots kritiken har förhållandena
inte förbättrats under år 1972. Vi anser att utskottet borde ha påtalat
detta med större skärpa.

G. Reservation av herrar Larsson i Luttra (c), Boo (c), Fiskesjö (c),
Norrby i Åkersberga (fp), Schött (m), Molin (fp) och Wijkman (m), vilka
beträffande punkten 10. Riksdagens skrivelser till Kungl. Majit (s.
14—15) ansett

1. att vad utskottet anfört i tredje—sjätte stycket avseende länsberedningens
uppdrag bort ha följande lydelse:

Av promemorian framgår (SOU 1968:47). Det är enligt

utskottets mening angeläget att riksdagens viljeyttringar blir vederbörligen
beaktade av regeringen. Detta gäller även riksdagsbeslut som innebär
krav på utredning av angivna frågor eller krav på ändrad inriktning av
sittande utredningars arbete.

Den 8 mars 1972 beslöt riksdagen hemställa hos Kungl. Maj:t att
länsberedningens arbete skulle inriktas på ”en utbyggnad av landstingen
till regionala självs ty reise organ med ansvar för bl. a. den regionala
samhällsplaneringen”. Detta beslut innebar krav på en betydelsefull
precisering av länsberedningens arbetsuppgifter.

Av regeringens skrivelse till länsberedningen den 5 maj 1972 och av
civilminister Svante Lundkvists svar på enkla frågor i riksdagen den 9
november 1972 framgår, att regeringen inte ansett sig böra efterkomma
riksdagens beslut i den här berörda frågan. Utskottet ger riksdagen detta
till känna och vill samtidigt understryka det principiellt betydelsefulla i
att regeringen i en demokratisk och parlamentarisk stat alltid söker
handla så att folkrepresentationens önskemål förverkligas.

2. att utskottet såvitt avser tillsynen av automat- och roulettspel (s.
15) bort uttala följande:

KU 1973:20

Ett annat exempel där riksdagens viljeyttring icke blivit vederbörligen
beaktad gäller frågan om tillståndstvång för vissa typer av spel. I enlighet
med näringsutskottets betänkande 1971:52 anhöll riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t att författningsbestämmelser i ämnet borde föreläggas
riksdagen under våren 1972 så att bestämmelserna kunde träda i kraft
senast den 1 juli 1972. Regeringen framlade icke något sådant förslag
under våren 1972. Riksdagens önskemål kunde därmed icke förverkligas
och de avsedda bestämmelserna icke träda i kraft vid av riksdagen begärd
tidpunkt. Utskottet ger detta riksdagen till känna.

H. Reservation av herrar Schött och Wijkman (båda m), vilka ansett att
utskottet beträffande punkten 10. Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj.t
(s. 14-15) såvitt avser Kungl. Majds åtgärder i anledning av riksdagens
tillkännagivande ang. vissa spärrade utbildningslinjer (s. 15) bort uttala
följande:

I motioner såväl 1971 som 1972 påtalades att det kvoteringssystem
som tillämpas beträffande vissa spärrade utbildningslinjer inom grundskolans
kompetensområde kan leda till orimliga resultat i fråga om
antagningen. Exempelvis vid inträde till sjukvårdsutbildning gäller att de
sökande måste åberopa sitt senaste avgångsbetyg, vilket har medfört att i
flera fall sökanden inte kunnat utnyttja sitt mest konkurrenskraftiga
betyg.

Utbildningsutskottet erinrade sålunda förra året (UbU 1972:31) om
att utskottet redan 1971 förutsett att allvarliga ansträngningar görs för
att rätta till icke önskvärda effekter av gällande kvoteringsbestämmelser.
Riksdagen följde utskottet.

Några åtgärder som tillgodoser ifrågavarande krav har såvitt känt inte
vidtagits av Kungl. Maj:t. Utskottet vill i detta sammanhang giva
riksdagen till känna nämnda förhållande.

I. Reservation av herrar Larsson i Luttra (c), Nelander (fp), Boo (c),
Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c), Norrby i Åkersberga (fp) och Schött
(m), vilka ansett att sista meningen i utskottets yttrande under punkten

12. Arbetsplan för Nynäsvägen, Fållan, (s. 18) bort ersättas av följande
text:

I flera vägärenden under senare tid har behovet av information och
samråd samt redovisning av alternativ ställts i mycket klar belysning.
Genom ökade resurser och utvecklade metoder kan detta behov
tillgodoses bättre. Härigenom torde för det demokratiska systemet
skadliga konflikter i samband med verkställighet av i laga ordning
tillkomna beslut i högsta instans i väsentlig mån kunna förebyggas.
Samtidigt bör framsynta miljökrav kunna tillgodoses bättre än nu ibland
synes vara fallet.

KU 1973:20

J. Reservation av herrar Hernelius och Werner i Malmö (båda m), vilka
ansett att utskottet vid behandlingen av frågan om tillämpning av
allmänna prisregleringslagen (s. 18—19) bort uttala följande:

Regeringen förordnade den 21 december 1972 om tillämpning av
allmänna prisregleringslagen och om prisstopp beträffande livsmedel
fr. o. m. den 1 januari 1973. Den lagliga förutsättningen för att kunna fatta
ett sådant beslut är att det ”uppkommit betydande fara för allvarlig
stegring av allmänna prisläget inom riket”. I motiven till lagen underströk
statsrådet Sträng ”att prisreglering självfallet inte skall införas annat än
då så, efter noggranna överväganden, befinnes oundgängligen nödvändigt”.
Vidare framhöll han att ”enbart en stegring av jordbrukspriserna i
producentledet, som håller sig inom de gränser, vilka dragits upp av
statsmakterna i samband med jordbruksregleringen, givetvis icke kan
åberopas som grund för en tillämpning av prisregleringslagen”.

I statsrådet Feldts proposition (1973:7) till riksdagen om godkännande
av åtgärden framhölls emellertid att bakgrunden till regeringens beslut
var den i böljan av december 1972 träffade centrala förhandlingsöverenskommelsen
om jordbrukspriserna och att denna skulle leda till icke
godtagbara ytterligare höjningar av vissa konsumentpriser. Regeringens
åtgärd strider sålunda direkt mot vad som uttalats i de av riksdagen
godkända motiven till prisregleringslagen. Det kan i sammanhanget
tilläggas, att herr Sträng i riksdagens finansdebatt den 28 februari 1973 i
fråga om förutsättningarna för tillämpning av prisregleringslagen medgett
att beslutet inte var lagligen grundat. Herr Sträng uttalade därvid bl. a. att
man ”fått pruta på 16 år gamla kriterier och anpassa dem efter dagens
situation”. Det var enligt herr Sträng ”praktiska utgångspunkter” som
varit vägledande för åtgärden. Samtidigt hänvisade herr Sträng till att
riksdagen senare skulle få ta ställning till ett nytt förslag till prisregleringslag
som ”blir bättre i överensstämmelse med hur vi bedömer den
frågan i dag med de erfarenheter vi nu har än med hur vi bedömde den
1956”.

Med hänvisning till det anförda anser sig utskottet böra rikta
anmärkning mot chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, och
mot chefen för handelsdepartementet, statsrådet Feldt.

K. Reservation av herrar Hernelius och Werner i Malmö (båda m), vilka
ansett att utskottet i anslutning till granskningen av ex portkreditgarantier
till Chile (s. 19) bort uttala följande:

Utrikesminister Wickman besvarade den 23 november 1972 två
interpellationer av herr Takman (vpk) ang. importen till Sverige av
chilensk koppar samt regeringens hållning till frågan om suveräna staters
rätt att nationalisera naturtillgångar med speciell tonvikt på Chiles
nationalisering av de amerikanska kopparbolagens tillgångar i Chile.

Herr Wickman hänvisade i sitt svar bl. a. till att regeringen i ett
meddelande till pressen den 13 november upplyst att man mottagit en

KU 1973:20

framställning från Chiles regering om att svenska staten skulle träda in
som köpare av koppar från Chile. Från svensk sida hade framställningen
avböjts som icke realiserbar. Det meddelades vidare, att regeringen
övervägde vilka möjligheter som på annat sätt fanns att stödja Chile i
landets besvärliga ekonomiska läge. Närmast rörde övervägandena åtgärder
på exportkreditgarantiernas område.

I interpellationsdebatten yttrade herr Wickman vidare bl. a. följande:

Att vi måste vidta särskilda åtgärder i detta fall har samband med att
exportkreditgarantierna i deras nuvarande utformning är konsumerade
för Chiles del. Skall exportkreditgarantier kunna ges i fortsättningen till
Chile krävs det en speciell insats från regeringens sida. Denna speciella
insats har tekniskt den formen att de risker som är förknippade med en
fortsatt garantigivning belastar biståndsanslaget. Det är på den grunden
som jag i dag på regeringens vägnar kan utfästa ett stöd till Chile för en
import av storleksordningen 100 miljoner kronor.

Herr Wickmans utfästelse konfirmerades av regeringen den 8 december
1972, då det uppdrogs åt exportkreditnämnden (EKN) att, utöver de
engagemang som följde av dittills tillämpade principer, inom ramen för
garantigivning på särskilt gynnsamma villkor vid export av betydelse för
u-ländernas ekonomiska utveckling, u-garantier, meddela garanti för
exportkredit för leveranser till Chile till ett sammanlagt garantibelopp av
högst 100 miljoner kronor. Beslutet fattades med chefen för handelsdepartementet
såsom föredragande.

I detta fall har sålunda regeringen gjort ett avsteg från de principer på
exportkreditgarantigivningens område som tidigare fastlagts av riksdagen.
Visserligen ligger den utökade kreditgarantin inom ramen för det högsta
betalningsansvar beträffande u-garantier som medgetts av riksdagen.
Emellertid torde den fullmakt som riksdagen lämnat regeringen att
besluta om u-garantier inte kunna åberopas i detta fall. Ett avsteg från
principerna för kreditgarantigivningen bör endast komma i fråga i
speciellt ömmande fall, t. ex. i samband med svåra naturkatastrofer
liknande dem som inträffat i Bangladesh.

Regeringens beslut kan dessutom med tanke på det ekonomiska läget i
Chile innebära stora förlustrisker. Detta har påpekats av exportkreditnämnden,
som för sin del inte beviljade ytterligare kreditgarantier
beträffande Chile, ehuru nämnden ansåg sig ”inte böra fatta definitivt
beslut i frågan utan att dessförinnan ha underrättat Herr Statsrådet om
ärendet och EKN:s preliminära ståndpunkt”.

Med hänvisning till det anförda anser sig utskottet böra rikta
anmärkning mot chefen för utrikesdepartementet, statsrådet Wickman,
samt chefen för handelsdepartementet, statsrådet Feldt.

L. Reservation av herrar Werner i Malmö och Wijkman (båda m), vilka
ansett att utskottet i anslutning till granskningen av fråga rörande
prägling av guldmynt (s. 19) bort uttala följande:

En självklar princip i all myndighetsutövning är att rättstillämpningen
står i överensstämmelse med gällande lag. Att principen har samma tyngd
i vad gäller de högsta rättsvårdande instanserna behöver inte särskilt

KU 1973:20

framhållas. Leder en korrekt lagtillämpning till mindre rimliga resultat, är
det Kungl. Maj:ts skyldighet att verka för att få lagen ändrad i därför
stadgad ordning. Om denna princip kan knappast råda någon delad
mening.

Vid genomgång av årets statsrådsprotokoll har utskottet uppmärksammat
ett fall — låt vara av ganska speciell karaktär och inte av större
allmän betydelse — där det finns skäl att ifrågasätta Kungl. Maj:ts
lagtillämpning. Det gällde en framställning från mynt- och justeringsverket
med begäran om instruktion för prägling av guldmynt, aktualiserad
av att ett parti guld i slutet av december 1971 inlämnats till verket av
en mynthandlare, som med stöd av 9 § i 1873 års myntlag begärt att få
mynt präglade av guldet. Kungl. Maj:t lämnade i beslut den 28 januari
1972 verkets framställning utan åtgärd under motivering att skyldighet
inte föreligger för Sveriges riksbank att inlösa sedlar med guld och
anledning därför saknas att prägla sådana mynt. Mynt- och justeringsverket
avslog sedan framställningen om prägling, och besvär över detta
beslut lämnades av Kungl. Maj ,t utan bifall.

Den 1 januari 1972 trädde en ny myntlag i kraft. Denna innehåller
inga bestämmelser om guldmyntfot och guldmynt. Utskottet har
emellertid inte kunnat finna annat än att den äldre myntlagen varit
tillämplig, eftersom ansökningen om prägling inkommit till mynt- och
justeringsverket före den nya lagens ikraftträdande. Att döma av
motiveringen till beslutet den 28 januari 1972 synes Kungl. Majrt ha varit
av samma uppfattning. Det ligger därför närmast till hands att anta att
lämplighetsöverväganden varit avgörande för Kungl. Maj:ts ställningstagande.

Mot denna bakgrund anser utskottet sig böra rikta en principiell
invändning mot ifrågavarande beslut, som fattades med chefen för
finansdepartementet som föredragande.

M. Särskilt yttrande rörande fråga om befrielse från religionsundervisning
(s. 19) av herrar Nelander (fp), Werner i Malmö (m) och Schött
(m), vilka anfört följande:

Kungl. Maj.t har den 28 december 1972 fattat beslut varigenom
grundskole- eller gymnasie skole elev, tillhörig Evangelisk-Lutherska kyrkan
i Sverige, medgivits rätt att på begäran av föräldrarna befrias från att
delta i undervisningen i religionskunskap.

I anslutning till utskottets granskning föregående år av regeringens
praxis i fråga om att meddela befrielse från religionsundervisningen i
skolan uttalade vi i ett särskilt yttrande, att regeringens praxis syntes
mycket restriktiv och visade, att de konventioner om föräldrarätten som
Sverige anslutit sig till inte fått tillräcklig genomslagskraft i svensk
skolpolitik.

Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande beslut kan enligt vårt bedömande
knappast betraktas som inledningen till en mera frikostig praxis i vad
gäller att meddela befrielse från skolans religionsundervisning. Vi finner
därför inte anledning till något särskilt uttalande på grund av förevarande
ändrade ställningstagande från Kungl. Maj:ts sida.

KU 1973:20

Konseljärenden år 1971

Bilaga 1

Ärendegrupp	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	In	C	Ind	S:a
1 Proposi-tioner	43	6	5	9	10	53	17	13	4	6	8	7	181
2 Lagråds-remisser	23				1	1	1				1		27
3 Utfärdan-de av för-fattningar (SFS)	211	7	40	88	48	273	113	90	47	54	55	17	1 043
4 Kommitté-direktiv	15	1	11	5	5	10	19	11	4	2	3	7	93
5 Reglerings-brev samt anslags-och stats-bidrags-ärenden	263	59	299	282	127	209	765	240	58	94	114	133	2 643
6 Tjänste-ärenden	1 045	366	684	529	319	1 479	1 114	313	118	247	894	205	7 313
7 Besvärs-ärenden	156	1	406	109	535	138	451	411	267	748	940	15	4 177
8 Dispens-ärenden och övriga partsären-den	2 4781	15	724	702	775	1 576	1 009	332	176	1 027	234	176	9 224»
9 Hemliga ärenden	15	108	153	4	11	77	1	6	75	3	2	4	459
10 Övriga ärenden	131	23	156	75	76	152	152	46	18	23	35	17	904
Totalt	4 380	586	2 478	1 803	1 907	3 968	3 642	1 462	767	2 204	2 286	581 26 064

1 inkl. 1 739 nådeärenden, vilken grupp i tidigare års statistik redovisats under övriga ärenden.

KU 1973:20

Konseljärenden år 1972

Ärendegrupp	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	In	C	Ind	Sa
1 Proposi-tioner	25	4	6	13	10	40	11	10	6	6	4	12	147
2 Lagråds-remisser	11				1	3					1		16
3 Utfärdan-de av för-fattningar (SFS)	155	2	47	93	82	206	93	50	27	19	26	17	817
4 Kommitté-direktiv	15	2	2	6	11	10	10	4	7	4	5	8	84
5 Reglerings-brev samt anslags-och stats-bidrags-ärenden	376	61	257	319	144	246	695	256	55	340	140	135	3 024
6 Tjänste-ärenden	1 251	341	594	570	282	1 494	1 182	274	115	206	387	195	6 891
7 Besvärs-ärenden	224	5	431	163	593	330	627	686	35	622	893	16	4 625
8 Dispens-ärenden och övriga partsären-den	2 998*	47	928	837	944	1 799	929	276	168	920	220	156	10 2221
9 Hemliga ärenden	5	89	121			70	1		77	5		7	375
10 Övriga ärenden	48	12	77	51	52	176	121	462	25	30	17	27	682
Totalt 5 108	563	2 463	2 052	2 119	4 374	3 669	1 602	515	2 152	1 693	573	26 883

1 inkl. 2 108 nådeärenden.

2 inkl. 3 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.

Tider för 1972 års statsrådsprotokolls överlämnande till konstitutionsutskottet

KU 1973:20

S?
■g-g

o ^

■g*
o S

oe3

i»

< 'O

> 'O

:«0 C

• - 3

U. CQ

Bilaga 2

-*T

Tf oo

fN <N

I I

— <N

<H fO »o OO H

oo Tj- vo — r M

M (N m N

lilli
*h n ^ vo a

rn fN 00

v£>

00
—■

CO Ov

1 *7

'sO I

^ Tf

00 c

fN
I fN
r- —i

O r Tf

OO -H ’ —

fOfNOO^lvD^.^.^.

hNhOO^hcOvO

2^
<N
00 -*> <N
fN

d. on

o-22

O v t-- wo

^■^2 <N —

OV — —I

<71 lolo——-'ov

— — 7 -

<n tj- 10 rio
vo vo
(N fN fN fN

lill

-CO lf) >
CO fO 10 vo

vo 00
o —

CO CO

I I

VO 00
fN CO

fN
t"	CO
' CO	fN f-
O r-	O '
— ' fN	Ov Ov — — —
CN	r- ^~~— t—< ~~—
VO ~~—. VO	'-.Ov Ov — -— vo
fN — —	r- — fN ro 00 fN

CO CO CO CO Tj 1.

co vo — 00 oT

t-l

U -

Dep. Ankomst- 2-årsprotokoll 50-årsprotokoll (och för
dag 1972/73 Fi även 20-årsprotokoll)

KU 1973:20

»O — "
SO

os —

-H O

vO ^
» O
00

CÖ

ro »o
Tf os
<N

I I
ro r -

I <N
O —

I <N ^
oT oo

^ ro SO Os

•o

O . .
co t— r-i
I I

d O Os

n ro M

I I I
ro so

O *—

»—< y—i CN

U0 sOSOSOfOOsNMOO |

<N <N <N ^ | <N | | | 04

I I I I SO I O h M -h

ro ro io N ro oo so ro -i -h

fsj ^ io so OO ;

»O SO SO O
CN CN CN ro
lill
h ro io so
ro ro u-> cn vo oo

t— r CO

I I

r~ Os

<N					CN			ro		<N
r-				ro	t—			r-		r-
			<N	t-*			<N
VO	r-	O			so	Os				so	SO
				rs)					<N		^ oo
t-~	'O		O"		so	r-	oo	»o		SO
<N	<N	ro		<N	<N	CN	<N	<N	Os	<N	<n

hOOOsHH 1 M ro

C/3

U -

20-årsprotokoll.

Dep. Ankomst- 2-årsprotokoll 50-årsprotokoll (och för
dag 1972/73 Fi även 20-årsprotokoll)

KU 1973:20

ro Q\

ov <n oo

(NOM I CN

i 7 i © i

t-H I M -h (N

\ *-h ro 7.

•SP

^ | <N
O — ^ I

<7 <N . I -H M

^ ^ ^ rf oo
VO 00 —I rO <N (N

*-H <N

rt oo

<N <N

I I

O <N
o

Ov
00
I OV
00

---. Ov
Tf CN
<N I

O *-T rN
oo

*—< X< <N ^ fN

7 . I I H I

^ OO O -HHM

VO^VO fO

ro vo

O
cn ro

I I

*-« ^
ro r~-

M VO >-

O v

't O M

<N ro |

I I t'
Tf 7~-—- —ro
ro r- —*

ro vo

rN ro

I I
7 7
ro M~-

iCOVHHHN

1 <n

000(N-H 1 MM

t •—,ro *■*— Tf ro — —_

KU 1973:20

•O 3

■g -g

^ o o

•g 4

Ou G

C/5 (I)

H >

•? :rt
O •-

«c5

r 12I

< *Ö

lO OV

oT OV

■*t

OMM ^
VO 00 <N

-h (N
O '

Tt r- -h | |

— O -h

II 00 - -

u-> ov

VD O^
<N CN

I I

Tj- VO
t"- C-l

vO Ov OV ^ •—' <N CO

■O

•te

1*3

:o
O

.§)

ö.

•S

<N ro rN rs ro ro

Tt- —— rvl <NJ - ro ■>-

vOHOVMa\MO(NHnNrt

i s

E E

«- a

4> <U

C *2
4> C
6 .2

J3 *s

i a at: »

^ a o « s
o; t3 a c

lili I

i >5S | -2 |

i sill

c 2
~ S c
a E «

c 2 E

St ®

I S.S3
S-S gSL
&-S

a> .S ^
*2 c 2
c2£

g2-H

ilD-S

-*-* a>
° «_. G
o

^ I

S c

II
s 1

CL g

u D. „ .
t3 a) c0 t3

x3 a.-r
1 « -o ö

Ti Ä =

=*
> T3

x — u ►£

3 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 20

1 Protokollen har bundits vid senare tillfälle.

KU 1973:20

Bilaga 3

PM angående finansdepartementets särskilda diarium över hemliga
handlingar

Inom finansdepartementet bereds bl. a. ärenden om befrielse från
realisationsvinstskatt vid försäljning av aktier i samband med strukturrationalisering.
Ansökningar om sådan befrielse införs i finansdepartementets
särskilda diarium över hemliga handlingar. I detta diarium förs en del
andra ärenden, främst sådana som berör rikets förhållande till främmande
makt. Det kan gälla ärenden om s. k. dubbelbeskattningsavtal, u-landshjälp,
tullar etc.

I departementsinstruktionen (1965:386) infördes 1968 (se SFS
1968:455) en bestämmelse om att i varje departement skall finnas
diarium för registrering av ärenden och att vederbörande expeditionschef
skall ha tillsyn över diarieföringen. Vissa allmänna riktlinjer för diarieföring
har lämnats i en inom statsrådsberedningen upprättad promemoria
som tillställdes expeditionscheferna i december 1969. Beträffande
hemliga handlingar och hemligt diarium uttalas följande i promemorian:

Att en handling är hemlig får inte i och för sig leda till att handlingen
registreras i hemligt diarium. Tillämpas en sådan ordning, förlorar
nämligen allmänheten möjlighet att få upplysning huruvida en handling
över huvud taget existerar och därmed också möjlighet till prövning av
frågan huruvida handlingen får hemlighållas. Å andra sidan får anteckning
i diarium rörande hemlig handling inte avfattas så, att handlingens
sekretesskyddade innehåll röjs. I allmänhet torde några svårigheter inte
möta i sistnämnda hänseende. För tydlighetens skull bör här påpekas att
vad som sagts i detta avsnitt inte innebär att särskilt diarium över hemliga
handlingar inte får föras. Men det bör i sammanhanget uppmärksammas
att sådant särskilt diarium inte är hemligt i sig.

Som angetts i det föregående skall anteckningarna i diarium beträffande
en viss handling ha en sådan avfattning att handlingen bl. a. kan
identifieras. Om så inte är fallet fyller allmänt sett inte registreringen
någon uppgift. Endast i de fall då detta minimikrav inte kan tillgodoses
utan att ett sekretesskyddat intresse åsidosätts, får registrering ske i
hemligt diarium. Det sagda innebär med andra ord att endast sådan
handling, vars själva existens måste hållas hemlig, får registreras i hemligt
diarium. I detta sammanhang bör uppmärksammas att det inte är
uteslutet att handling vilken är att hänföra till ett ärende, som redovisats
i öppet diarium, kan vara av sådan beskaffenhet att den bör registreras i
hemligt diarium.

Beslut om att handling skall registreras i hemligt diarium bör inte få
meddelas av annan än chefstjänsteman, i första hand expeditionschefen.

Slutligen bör här anmärkas att skälen för hemlighållande av en
handlings existens ofta förfaller, när det ärende, till vilket handlingen
hör, har avgjorts. I sådant fall skall givetvis handlingen, i den mån den
inte är hemlig i annat hänseende, lämnas ut när detta begärs. Av det sagda
torde vidare följa att den del av det hemliga diariet som upptar
anteckningar om sådant ärende inte längre får hemlighållas, eftersom
diariet som sådant är allmän handling. Består diariet av lösa blad skall
alltså det ifrågavarande bladet lämnas ut på begäran. Kan inte anteckningarna
avskiljas på detta sätt, skall i stället avskrift av den aktuella
delen av diariet lämnas ut.

KU 1973:20

Beträffande förenämnda ärenden om befrielse från realisationsvinstskatt
har framställningar att få ta del av finansdepartementets diarium
avslagits bl. a. genom departementschefsbeslut den 6 november 1972.
Beslutet innehåller följande:

Redaktör K. G. Michanek har anhållit om medgivande att taga del av
finansdepartementets diarium i vad avser ansökningar om befrielse från
tillämpning av bestämmelserna om beräkning av skattepliktig realisationsvinst
vid avyttring av aktier i samband med strukturrationalisering.

Departementschefen, statsrådet Sträng, lämnar — med stöd av bestämmelserna
i 17 § 4 stycket lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar — ansökningen utan bifall.

Enligt 2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen må beslut, som meddelats
av departementschef i fråga om utbekommande av allmän handling, ej
överklagas.

Angivna bestämmelse i sekretesslagen har följande lydelse:

Handlingar i ärenden angående befrielse från tillämpning av bestämmelserna
om beräkning av skattepliktig realisationsvinst vid avyttring av
aktier eller liknande egendom i samband med strukturrationalisering och
angående rätt att erhålla avdrag vid taxeringen för avsättning till särskild
nyanskaffningsfond må ej utan samtycke av den som sökt befrielse
utlämnas till annan tidigare än tjugu år från handlingens datum.

Frågan om diarieföring av hemliga handlingar i statsdepartementen har
varit föremål för uppmärksamhet av riksdagens ombudsmän. Med
anledning av vad som framkom i ett ärende som anhängiggjorts 1969 av
redaktören Michanek sedan han vägrats att ta del av bl. a. finansdepartementets
särskilda diarium över hemliga handlingar avlät förutvarande
justitieombudsmannen Bexelius den 14 december 1970 en skrivelse till
Konungen (se JO:s ämbetsberättelse 1971 s. 341 ff.) vari han påtalade att
diarieföringen av hemliga handlingar i finansdepartementet i vissa
hänseenden inte stod i överensstämmelse med vad som förordades i
statsrådsberedningens förenämnda promemoria samt framlade spörsmålet
för den åtgärd framställningen kunde föranleda. Angående till finansdepartementet
inkomna ansökningar om skattebefrielse i samband med
strukturrationalisering, vilka enligt vad som upplysts rutinmässigt fördes i
hemligt diarium, anförde Bexelius i skrivelsen bl. a. följande:

Skälet till att ärenden av detta slag förs i hemligt diarium har uppgivits
vara angelägenheten att förekomma börsspekulationer. Intresset härav är
helt visst beaktansvärt. Det är emellertid inte det allmännas intresse härav
som är grunden för sekretesskyddet i denna typ av ärenden. Det lagstöd
som åberopats för sekretessen är 17 § sekretesslagen. På sätt framgår av
detta lagrum är sekretessen avsedd att skydda enskilda intressen.
Sekretessen skall sålunda efterges, om den som sökt skattebefrielse
medger det. Lämnas sådant medgivande, kan handlingarna lagligen inte
hemlighållas, hur stor risken för spekulation än är. När nu ett utlämnande
av handlingar är beroende uteslutande av ett medgivande av sökanden,
bör det finnas möjlighet att utverka sådant medgivande. Allmänheten
uteslutes från möjlighet härtill, om en handling diarieföres i ett diarium
som hålles hemligt. Det kan därför enligt min mening inte anses
tillräckligt motiverat att på sätt som sker med denna typ av ärenden
frångå eljest vedertagna principer för diarieföring.

KU 1973:20

Enligt statsrådsprotokollet den 28 januari 1972 beslöt Kungl. Maj:t —
efter att ha uttalat att Bexelius’ skrivelse varit föremål för behandling
inom finans-, industri- och handelsdepartementen — att skrivelsen skulle
läggas till handlingarna.

Även det förut återgivna avslagsbeslutet som chefen för finansdepartementet
meddelade den 6 november 1972 föranledde JO-anmälan av
Michanek. Bl. a. anförde Michanek följande:

Ytterligare några omständigheter anser jag anmärkningsvärda i finansdepartementets
sätt att behandla denna fråga:

1. Expeditionschefen Nils Fjellander har upplyst mig om att finansdepartementet
i samband med JO:s förra ingripande i denna sak
utfärdade direktiv om att de företag eller personer, som ansökte om nyss
nämnda skattebefrielse, inte längre skulle tillfrågas om de ville medge att
sekretessen hävdes i deras fall, en möjlighet som sekretesslagen anvisar i
offentlighetens intresse. Genom dessa direktiv har departementet avsiktligt
stängt den av lagen klart anvisade utvägen att skapa offentlighet.

2. Det har också meddelats mig att direktiv därefter utfärdats om att
alla handlingar i dessa skatteärenden skall föras i ett särskilt hemligt
diarium och att ansökningar om att få se detta diarium skulle avslås.

3. Slutligen har det meddelats mig att beslut i dessa frågor skulle
fattas av departementschefen, vilket innebär att de inte kan överklagas i
regeringsrätten. Härigenom har vägen att få sekretessbesluten prövade på
laglig väg också stängts.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande (JO:s ämbetsberättelse
1973 s. 317 ff):

Den av förutvarande justitieombudsmannen Bexelius i ovannämnda
skrivelse till Konungen uttalade uppfattningen, att införandet av ifrågavarande
typ av ärenden i hemligt diarium inte kan anses tillräckligt
motiverat, delas av mig. Jag måste emellertid samtidigt konstatera att de
skäl för uppfattningen, som anförts i skrivelsen, tydligen inte förmått
övertyga finansdepartementet i lika mån som mig om uppfattningens
riktighet. Det är bara att beklaga att JO och finansdepartementet sålunda
stannat i olika meningar i den bedömningsfråga det gäller.

De direktiv angående diarieföringen, som utfärdats inom departementet,
har departementschefens sanktion. Denne har också meddelat det
beslut, varigenom Michanek vägrats ta del av diariet. Eftersom statsråd ej
står under JO:s tillsyn, kan jag ej ingå på någon prövning av departementschefens
handlande.

JO Wennergren lämnade med hänvisning till det anförda klagomålen
utan åtgärd och då det upplysts att Kungl. Maj:t genom beslut 28.1. 1972
förordnat att JO Bexelius’ skrivelse skulle läggas till handlingarna,
förklarade JO Wennergren att principfrågan var beroende av om
konstitutionsutskottet vid sin granskning av statsrådsprotokollet och JO:s
verksamhet finner anledning att göra något åt saken.

KU 1973:20

Bilaga 4

PM med vissa uppgifter angående handläggningen av ärenden om befrielse
från aktievinstbeskattning

Genom en ändring av 35 § kommunalskattelagen (1928:370) som
genomfördes 1966 (SFS 1966:215) skall skattepliktig realisationsvinst
vid icke yrkesmässig avyttring av aktier och likartade tillgångar beräknas
även om egendomen innehafts mer än fem år. Tidigare förelåg skattefrihet
i sådant fall. Enligt de nya reglerna beräknas den skattepliktiga
realisationsvinsten för aktier som innehafts minst fem år till 10 % av vad
den skattskyldige erhållit för egendomen. Skattepliktig realisationsvinst
skall dock inte beräknas om det framstår som sannolikt att avyttringen
skett utan vinst eller med en vinst som inte överstiger 5 % av vad den
skattskyldige erhållit. Bestämmelserna gäller ej vid avyttring av aktier i
bostadsaktiebolag och andelar i bostadsföreningar, ej heller vid omflyttning
av s. k. organisationsaktier inom en koncern. Kungl. Maj.t kan
medge befrielse helt eller delvis från beskattning enligt schablonregeln,
om regelns tillämpning kan antas hindra strukturrationalisering som är
önskvärd från allmän synpunkt. Framställning om befrielse från
realisationsskatt skall göras senast den dag avyttringen sker.

Förslag om de nya skattereglerna för aktier framlades i proposition till
1966 års riksdag (prop. 1966:90). Angående frågan om skattebefrielse i
samband med strukturrationalisering anförde departementschefen bl. a.
följande (s. 111-112):

En i tiden obegränsad beskattning av aktievinster kan emellertid tänkas
få en hämmande inverkan på strukturrationaliseringar inom näringslivet i
det fall en sammanslagning av företag kan föranleda vinstbeskattning. En
sådan effekt av en utökad beskattning anser jag i princip bör om möjligt
undvikas. Skatt enligt schablonmetoden bör därför inte utgå när
organisationsaktier flyttas mellan företag inom en koncern eller när köp
och försäljningar av aktier och i undantagsfall andelar har direkt samband
med en från allmänna synpunkter önskvärd strukturrationalisering. Den
nu gällande friheten från realisationsvinstbeskattning vid fusion mellan
helägda bolag bör givetvis kvarstå.

Undantagsbestämmelsen för överföringar av organisationsaktier mellan
företag i en koncern synes lämpligen kunna intas i 35 § 4 mom. KL. Med
koncern avses här ett moderföretag, som skall vara aktiebolag eller
ekonomisk förening, och dess dotterföretag. Hur aktierna eller andelarna
i moderföretaget innehas — av fysiska personer, handelsbolag, stiftelse
etc. — har inte någon betydelse för bedömningen. Huruvida två företag
skall anses tillhöra samma koncern får avgöras med ledning av aktiebolagslagens
regler om koncernföretag. Dotterföretag bör dock kunna vara
aktiebolag, ekonomisk förening eller handelsbolag.

Det är däremot inte möjligt att i lagtext närmare ange de fall då en
försäljning skall fritas från beskattning enligt schablon, därför att
beskattningen kan anses hindra en från allmänna synpunkter önskvärd
strukturrationalisering. Möjlighet bör därför finnas att befria från
vinstbeskattning i sådana fall. Dispens skall givetvis inte medges i alla de
fall då försäljningen leder till att två företag sammanslås. Det måste bli en
bedömning från fall till fall. Om köpeskillingen lämnas i form av aktier i
det andra företaget torde i regel förutsättningar för dispens få anses
föreligga. Betalas köpeskillingen i likvida medel har man däremot

KU 1973:20

anledning ställa större krav på att det är fråga om en sådan från allmän
synpunkt angelägen strukturrationalisering som bör medföra skattefrihet.
Skattebefrielsen bör gälla endast vinster som beräknas enligt schablonregeln.

Dispenser av detta slag bör, åtminstone tills vidare, ankomma på
Kungl. Maj:t. Om emellertid erfarenheterna av dispensgivningen skulle ge
vid handen att den lämpligen kan delegeras till riksskattenämnden eller
annan central myndighet bör Kungl. Maj:t ha rätt att besluta om sådan
delegation. Ansökan om dispens bör inges av de berörda företagen eller
ett av dem för aktie- eller andelsägarnas räkning. Då en sådan ansökan
ofta kan komma att innehålla uppgifter, som vid den tidpunkt då
ansökan inges inte bör bli offentliga, bör sådan ansökan vara hemlig på
samma sätt som t. ex. ansökan om förhandsbesked i taxeringsfråga.

Propositionen antogs av riksdagen såvitt gällde den ifrågavarande
dispensregeln (BeU 1966:46, rskr 1966:26).

Vid förra årets riksdag yrkades i motionen 1972:77 att befrielse från
realisationsvinstbeskattning vid aktieförsäljningar i samband med strukturrationalisering
skulle meddelas av riksdagen i stället för av Kungl.
Maj:t. Till stöd för yrkandet åberopades att dispensregeln i vissa fall
tillämpats alltför generöst. Riksdagen avslog motionen den 8 mars 1972 i
enlighet med skatteutskottets hemställan i betänkandet SkU 1972:3.

Under 1971 avgjorde Kungl. Maj:t 59 ärenden angående befrielse från
aktievinstbeskattning i samband med strukturrationalisering. 1972 avgjordes
63 sådana ärenden. Härav bifölls 32 resp. 22 ansökningar. I de fall
ansökningen bifallits har regelmässigt tillståndet begränsats att gälla vid
en eller två taxeringar, i något fall längre tid. Har försäljning av aktierna
inte kommit till stånd under den tid tillståndet avser eller har villkoren
för transaktionens genomförande ändrats prövas ärendet ånyo efter
förnyad ansökan. Antalet ej bifallna ansökningar 1971 var 25 och 1972
36. Återstående ansökningar prövades ej i sak på grund av att ansökan ej
gjorts i rätt tid, dvs. efter det avyttring av aktierna skett.

Både 1971 och 1972 års ärenden har i drygt ett tiotal fall berört
börsnoterade eller s. k. fondhandlarnoterade bolag. Det största ärendet
1971 gällde bankfusionen Skandinaviska banken—Enskilda banken.
Bland 1972 års ärenden förekom en större industrisammanläggning samt
ett par större förlagssammanläggningar. Ansökningarna bifölls i dessa fall.
Många ärenden rör mindre familjeföretag som skall uppgå i större företag.

Beträffande Kungl. Maj :ts praxis rörande ifrågavarande dispensärenden
har vissa uppgifter inhämtats från finansdepartementet. Härav framgår
bl. a. att stor hänsyn tas till köpeskillingarnas storlek. Några gränser
härvidlag är dock inte fastlagda. Det är vanligt med avslag om
köpeskillingen understiger ett pär miljoner kronor. Vidare beaktas om
köpeskillingen lämnas i form av aktier eller i likvida medel. 1 det senare
fallet eller om det är fråga om övervägande kontantlikvider är utsikterna
till bifall avsevärt mindre än om köpeskillingen utgörs av aktier. Vidare
iakttas restriktivitet om transaktionen endast rör sig om ren kapitalplacering.
Däremot ser man i princip positivt på fall där det säljande
företagets ägare och personal får sysselsättning i det köpande företaget.
Vad gäller branschfrågor ställer man i allmänhet större krav för bifall
beträffande rena serviceföretag än beträffande industriföretag. Skall det
med ansökan avsedda företaget uppgå i ett utländskt företag krävs i
princip speciella skäl för bifall. Några få sådana ärenden har förekommit

KU 1973:20

1971 och 1972. Under 1972 bifölls ansökan i ett sådant ärende. Det har
uppgetts att Kungl. Maj:ts praxis när det gäller bifall till ansökningar om
befrielse från aktievinstbeskattning skärpts på senare tid.

Beträffande slutligen handläggning av ansökningarna förekommer i
allmänhet inte något remissförfarande. Ansökningshandlingarna består
oftast endast av själva ansökan samt en eller flera årsredovisningar. Ofta
förekommer det att företrädare för berörda företag uppvaktar finansministern
och redogör för sina planer.

KU 1973:20

Bilaga 5

Undersökning av Kungl. Maj:ts handläggning av ärenden rörande utlännings
förvärv av svenskt medborgarskap (naturalisation) 1/7 1969—31/12
1972

I. Något om den historiska bakgrunden och gällande rätt

Möjligheten för utlänning som bosatt sig här i riket att vinna
erkännande som svensk undersåte har gammal hävd i vårt land. I lag
infördes dock regler härom först år 1858. Genom en grundlagsändring
fastslogs då i regeringsformen att Kungl. Majit ägde att genom naturalisation
uppta utländsk man till svensk medborgare i den ordning och under
de villkor som bestämdes i särskild lag. I den samma år utfärdade
förordningen (1858:13 s. 2) reglerades ordningen och villkoren för
naturalisation. I övrigt blev den svenska medborgarskapsrätten föremål
för närmare reglering i lag först genom lagen (1894:71) om förvärvande
och förlust av medborgarrätt, som byggde på ett av en svensk-dansknorsk
kommitté år 1890 avgivet förslag och i huvudsak utgjorde en
kodifiering av vad som redan före lagens tillkomst ansågs vara gällande
rätt. Såväl 1894 års lag som 1858 års förordning gällde till den 1 januari
1925 då lagen (1924:130) om förvärvande och förlust av svenskt
medborgarskap trädde i kraft. Även denna lag var ett resultat av
skandinaviskt samarbete.

Under andra världskriget aktualiserades frågan om en revision av den
svenska medborgarskapslagstiftningen, men med hänsyn till att samverkan
med våra nordiska grannländer då inte var möjlig, fick frågan anstå
tills vidare. Efter krigets slut upptogs emellertid frågan ånyo till
behandling i skandinaviskt samarbete, vilket år 1949 resulterade i ett
gemensamt förslag till nya medborgarskapslagar för Danmark, Norge och
Sverige (SOU 1949:45). Den nya, ännu gällande lagen (1950:382, prop.
217, 1LU 27, rskr 351) om svenskt medborgarskap (MbL) trädde i kraft
den 1 januari 1951. Resultatet av motsvarande beslut under år 1950 i
Danmark och Norge blev, att de tre ländernas lagar i sakligt hänseende
helt överensstämmer, bortsett från att den danska lagen, till följd av att
grundlagen kräver lagstiftningsmaktens medverkan i varje särskilt naturalisationsärende,
saknar föreskrifter om villkoren för naturalisation.

I Sverige har ordningen med Kungl. Majit som naturalisationsbeviljande
myndighet varit grundlagsfäst fram till år 1965. Genom ett då
infört tillägg till RF § 33 öppnades möjlighet att genom föreskrift i MbL
tillägga annan myndighet än Kungl. Majt befogenhet att avgöra
naturalisationsärenden.

RF § 33 har nu följande lydelse:

Utländsk man eller kvinna må i den ordning och under de villkor, som
bestämmas genom särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar,
genom naturalisation upptagas till svensk medborgare. Sålunda naturaliserad
utlänning njute samma rättigheter och förmåner som infödd svensk
medborgare, dock utan att kunna till ledamot av statsrådet utnämnas.

Ärende rörande naturalisation prövas av Konungen, i den mån ej annat
stadgas i nyssnämnda lag.

Genom ändringar (1968:704, prop. 158, 1LU 54, rskr 395) i MbL,
vilka trätt i kraft den 1 juli 1969, har beslutanderätten i naturalisations -

KU 1973:20

ärenden förts över från Kungl. Maj:t till den centrala utlänningsmyndigheten,
dvs. det samtidigt inrättade statens invandrarverk. Till grund för
berörda ändringar låg ett av en särskilt tillkallad utredningsman (dåvarande
landshövdingen Martin Wahlbäck) i mars 1966 avgivet betänkande
”Decentralisering av naturalisationsärenden m. m.” (SOU 1966:20). Som
främsta motiv för denna decentralisering av beslutanderätten i naturalisationsärenden
framhölls angelägenheten av att utan dröjsmål i möjligaste
mån befria Kungl. Maj:t från den betungande handläggningen av dessa
ärenden. Härvid upplystes om bl. a. att antalet till justitiedepartementet
inkomna ansökningar under senare tid närmat sig 7 000 per år och att
mindre än 10 % av dessa ärenden lämnats utan bifall. Efter invandrarverkets
tillkomst handlägger Kungl. Maj:t som första instans i princip
endast sådana medborgarskapsärenden som avses i MbL 11 § andra st.,
nämligen vissa förklaringsärenden (att vederbörande är svensk medborgare),
i vilka regeringsrättens yttrande först inhämtas.

Mot den centrala utlänningsmyndighetens beslut i medborgarskapsärenden
kan enligt 12 § MbL talan föras genom besvär hos Konungen.
Dylika besvär avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.1

Vidare kan nämnas att invandrarverket jämlikt 9 a § MbL fått rätt att
överlämna vissa medborgarskapsärenden till Kungl. Maj:t för avgörande,
om det föreligger särskilda skäl, t. ex. att ärendet har påtagliga
utrikespolitiska aspekter eller på annat sätt är av särskilt grannlaga natur
eller är av principiell betydelse.

Förevarande undersökning avser Kungl. Maj:ts handläggning av ärenden
rörande utlännings förvärv av svenskt medborgarskap (naturalisation)
under tiden 1 juli 1969 — 31 december 1972 eller fr. o. m. den
genomförda decentraliseringen till invandrarverket. Det stora flertalet av
de undersökta ärendena avser besvär över invandrarverkets beslut i
naturalisationsärenden enligt 6 § MbL, men även överlämnandeärenden
jämlikt 9 a § förekommer.

Likaså förekommer i denna undersökning ett mindre antal direkt hos
Kungl. Maj:t anhängiggjorda ansökningsärenden2 avseende befrielse från
stipulerat villkor (jämlikt 6 § tredje st.) vid förvärv av svenskt medborgarskap;
normalt har emellertid även denna grupp ärenden kommit under
Kungl. Maj:ts prövning besvärsvägen.

Efter ovannnämnda ändringar år 1968 — samt efter en ändring i tredje
stycket, vilken trätt i kraft den 1 januari 1972, av innebörd att
länsstyrelsens tidigare befattning med villkorsärenden upphört och att
dessa numera handläggs av den centrala utlänningsmyndigheten — har 6 §
MbL följande lydelse:

6 § Utlänning, som

1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hemvist här i riket;

1 Utlänningar - i första hand nordiska medborgare - kan under vissa
förutsättningar förvärva svenskt medborgarskap genom att hos länsstyrelsen anmäla
sin önskan härom (se MbL 3, 4 och 10 §§). Sådant förvärv betraktas inte som
naturalisation. Besvär över länsstyrelsens beslut i dylika ärenden har tidigare
avgjorts av regeringsrätten men avgörs fr. o. m. den 1 januari 1972 av kammarrätten,

2 Detta gäller ansökningar om svenskt medborgarskap vilka avgjorts av Kungl.
Maj:t före den 1 juli 1969 och som det sålunda, i vad avser befrielse från då
stipulerade villkor, ej ankom på invandrarverket att pröva.

KU 1973:20 42

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig och sin familj,

kan på ansökan upptagas till svensk medborgare (naturaliseras). Fråga
om naturalisation prövas av den centrala utlänningsmyndighet som avses i
3 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

Finnes det medföra gagn för riket att sökanden upptages till svensk
medborgare eller har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap eller är
sökanden gift med svensk medborgare eller föreligga eljest med hänsyn
till sökandens förhållanden särskilda skäl för dennes upptagande till
svensk medborgare, må naturalisation beviljas, även om de i första
stycket stadgade villkoren icke äro uppfyllda. Är sökanden dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare, må även om annat särskilt skäl ej
föreligger avvikelse ske från det under punkt 2 angivna villkoret.

Förlorar sökande, som har utländskt medborgarskap, ej detta i och
med sin naturalisation utan fordras härför medgivande av den utländska
statens regering eller annan myndighet, må som villkor för medborgarskapets
förvärvande stadgas, att sökanden inför den centrala utlänningsmyndigheten
inom viss tid styrker att dylikt medgivande lämnats.

Då utlänning enligt denna paragraf upptages till svensk medborgare,
bestämmer den centrala utlänningsmyndigheten, huruvida naturalisationen
skall omfatta även sökandens ogifta barn under aderton år.

I den ovannämnda propositionen 1968:158 förutsatte föredragande
departementschefen att den centrala utlänningsmyndigheten vid sin
prövning av ärendena i största möjliga utsträckning skulle följa samma
principer som Kungl. Maj:t dittills gjort. Givetvis kunde tid efter annan
anledning uppkomma att ändra praxis, bl. a. på grund av förskjutningar i
den allmänna utlänningspolitiken, men i propositionen framhölls särskilt
att ”ärenden, i vilka fråga uppkommit att genomföra en sådan ändring
som får särskild räckvidd och betydelse, exempelvis för bedömningen av
ett stort antal ärenden i framtiden, synes böra avgöras av Kungl. Maj:t”
(s. 71). Detsamma sades gälla de någon gång förekommande ärenden som
har utrikespolitisk anknytning samt andra ärenden av särskilt grannlaga
natur. Att ärenden i vilka utlänningsmyndigheten avsåg att mjuka upp
praxis i fråga om dispens från naturalisationsvillkoren borde hänskjutas
till Kungl. Maj:ts avgörande ansågs vara särskilt angeläget mot den
bakgrunden att dylika ärenden inte kunde besvärsvägen bli föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. Den samtidigt införda nya paragrafen (9 a §) i
MbL utformades som en allmän rätt för den centrala utlänningsmyndigheten
att hänskjuta ärende till Kungl. Maj:ts prövning, när särskilda skäl
föreligger. Härvid förutsattes att utlänningsmyndigheten skulle undantagslöst
utnyttja hänskjutningsmöjligheten i de ärenden för vilka förfarandet
i första hand är avsett (jfr prop. s. 73).

Det bedömdes dock inte som nödvändigt eller ens önskvärt att binda
utlänningsmyndighetens tillämpning av MbL:s bestämmelser genom
särskilda föreskrifter i författningsform. I stället lämnades i en bilaga till
propositionen en redogörelse för huvuddragen i Kungl. Maj:ts dittillsvarande
praxis i de vanligaste typerna av naturalisationsärenden, vilken
avsågs ge tillräcklig ledning för det nya verkets prövning av dessa ärenden.
Genom sina avgöranden i besvärsärenden och hänskjutna ärenden kunde
Kungl. Maj:t sålunda skapa nya riktlinjer för utlänningsmyndigheten eller
få till stånd ändringar i förhållande till tidigare praxis.

KU 1973:20

II. Några allmänna statistiska uppgifter

Som bakgrund till undersökningen av Kungl. Maj:ts naturalisationspraxis
lämnas i underbilaga 1, vilken bygger på statistik från invandrarverket,
vissa uppgifter om antalet utlänningar som under de senaste tio
åren erhållit svenskt medborgarskap. Härav framgår bl. a. att under denna
tid i genomsnitt 10 000 utlänningar varje år blivit svenska medborgare,
vilket innebär en kraftig ökning jämfört med 1940-talets siffror (cirka
2 000 per år) men en relativt liten ökning jämfört med 1950-talets antal
(inemot 9 000 per år). Som synes har dock efter 1969 och 1970, då
antalet närmat sig 12 000 per år, antalet minskat kraftigt (1971 ca 9 400
och 1972 ca 10 300). Det bör nämnas att de angivna talen ej inkluderar
villkorsärenden i vidare mån än att villkoret uppfyllts och vederbörande
blivit svensk medborgare. Antalet villkorsärenden har emellertid, enligt
uppgifter från invandrarverket, ökat väsentligt under de senaste åren
(från 417 år 1968 till 1 857 år 1972), varför minskningen till stor del är
ett uttryck för en omfördelning av ärendena från definitiva till villkorliga
beslut.

Beträffande fördelningen på länder kan konstateras att andelen
nordiska medborgare, efter en viss nedgång under den första hälften av
1960-talet (obetydligt över 40% under åren 1964 och 1965) under de
senaste åren påtagligt ökat och under de senaste fyra åren uppgått till
cirka 60% med den hittills största andelen (70%) år 1969. I detta
sammanhang kan vidare framhållas att under denna tid mer än hälften av
samtliga beslut meddelats av länsstyrelse, vilka ärenden till drygt 95 %
avsett medborgare i övriga nordiska länder.

III. Kungl. Maj:ts handläggning av medborgarskapsärenden under tiden 1
juli 1969 — 31 december 1972

Samtliga till Kungl. Majit inkomna medborgarskapsärenden handläggs
inom inrikesdepartementet och bereds där inom enheten för utlännings-,
invandrar- och medborgarskapsfrågor. Denna består av en chef (kansliråd)
och fyra handläggare (tre departements- och en kanslisekreterare).
Föredragande för medborgarskapsärenden är enligt Kungl. Maj:ts beslut
14/10 1969 statsrådet Odhnoff. Yttrande inhämtas regelmässigt från
invandrarverket.

Efter genomförandet av den ovan beskrivna decentraliseringen av
naturalisationsärenden till invandrarverket har Kungl. Majit t. o. m. år
1972 avgjort sammanlagt 383 medborgarskapsärenden (avseende 416
personer). Av dessa ärenden hänför sig 14 (avseende 16 personer) till
andra halvåret 1969, 136 (avseende 146 personer) till år 1970, 114
(avseende 128 personer) till år 1971 och 119 (avseende 126 personer) till
år 1972. Då det stundom förekommit att ett och samma konseljärende
gällt naturalisation av flera personer redovisas även det berörda antalet
personer (uppgifterna inom parentes). I detta sammanhang bortses
emellertid från de barn som såsom bipersoner omfattats av vederbörande
huvudpersons ansökning eller besvär.

KU 1973:20 44

Tabell 1. KM.ts samtliga medborgarskapsärenden 1/7 1969-31/12 1972

	1/7-31/12 1969	1970	1971	1972	Totalt
Antal ärenden	14 (16)	136 (146)	114	(128)	119 (126)	383 (416)
(personer)
Bifall	3 ( 3)	30 ( 31)	32	( 37)	23 ( 24)	87 ( 95)
Utan bifall	11 (13)	90 ( 98)	62	( 69)	83 ( 86)	248 (266)
Utan åtgärd	-	3 ( 3)	5	( 5)	8 ( 9)	16 ( 17)
Ej prövade*	-	13 ( 14)	15	( 17)	5 ( 7)	32 ( 38)

1 I flertalet fall beroende på att besvären inkommit för sent

Från den närmare redovisningen i denna promemoria har uteslutits ett
mindre antal speciella medborgarskapsärenden, vilka ej avsett utlännings
förvärv av svenskt medborgarskap, nämligen 13/2 1970 nr 23* (framställning
om skadestånd med anledning av påstått felaktigt förfarande av
länsstyrelse vid prövning av medborgarskapsärende lämnades utan åtgärd
av KM:t), 24/7 1970 nr 30 (ansökan om förklaring att sökanden
fortfarande var svensk medborgare bifölls av KM:t), 23/10 1 970 nr 35
(besvär av svensk medborgare angående befrielse från svenskt medborgarskap
upptogs ej till prövning av KM:t, då besvären inkommit för sent),
14/1 1971 nr 50 (besvär av tysk medborgare angående befrielse från
svenskt medborgarskap lämnades utan åtgärd av KM:t, då sökanden ej var
svensk medborgare), 17/12 1971 nr 32 (ansökan om förklaring att
sökanden fortfarande var svensk medborgare bifölls av KM:t),l 7/12 1971
nr 75 (ansökan från boutredningsman om förklaring att annan person vid
tidigare tillfälle varit svensk medborgare upptogs, efter regeringsrättens
hörande, ej till prövning av KM:t) samt 14/4 1972 nr 51-53 (tre
ansökningar om förklaring att sökandena var svenska medborgare bifölls
av KM:t).

En sammanställning av de återstående ärendena (egentliga naturalisationsärenden),
fördelade på tre olika grupper, görs i nedanstående tabell

Tabell 2. KM.ts naturalisationsärenden 1/7 1969-31/12 1972

Besvär med- Besvär* befrielse Överlämnande Totalt

borgarskap från villkor (6 § enligt 9 a §2

tredje st.)

Bifall	61	( 69)	11	(11)	10 (10)	82 ( 90)
Utan bifall	198 (209)	37	(41)	13 (16)	248 (266)
Utan åtgärd	1	( 1)	13	(14)	-	14 ( 15)
Ej prövade (deserta)	21	( 24)	9	(12)		30 ( 36)
Summa	281	(303)	70 (78)	23 (26)	374 (407)

* inkl. 14 st. ansökningsvägen hos Kungl. Majd anhängiggjorda ärenden (samtliga
i denna grupp under år 1969 och några under första delen av år 1970)

2 i ett fall överlämnad ansökan om befrielse från villkor (6 § tredje st.)

* Samtliga på detta sätt i undersökningen redovisade ärenden avser vederbörande
nummer i statsrådsprotokollet för angiven konseljdag.

KU 1973:20

Av denna sammanställning framgår att ca 75 % av samtliga naturalisationsärenden,
som kommit under Kungl. Maj:ts prövning, gällt besvär
över invandrarverkets beslut att avslå ansökan om svenskt medborgarskap.
Ca 20 % har gällt besvär (eller ansökningar) rörande befrielse från
ett jämlikt 6 § tredje st. MbL stipulerat villkor, medan drygt 5 % varit
ärenden som jämlikt 9 a § överlämnats av invandrarverket till Kungl.
Maj:t för avgörande. En närmare analys av dessa tre grupper av ärenden
görs i följande avsnitt av undersökningen. Vidare hänvisas till den
avslutningsvis redovisade exempelsamlingen (s. 68—147).

1. Besvär rörande medborgarskap

Som inledningsvis anförts kan enligt 12 § MbL talan mot den centrala
utlänningsmyndighetens — dvs. statens invandrarverk — beslut
föras genom besvär hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Sådana ärenden bereds
inom inrikesdepartementet. Under den aktuella undersökningsperioden
har Kungl. Majit avgjort sammanlagt 281 dylika ärenden (avseende 303
personer). Dessa ärenden kan fördelas efter ifrågasatta brister i resp.
hemvist-, vandels- och försöijningsvillkoren enligt MbL 6 § på sätt som
framgår av nedanstående tabell 3.

Tabell 3. KM.ts besvärsärenden rörande medborgarskap 1/71969-31/12 1972

	Hemvist	Vandel	Försörjning	Övriga skäl	Totalt
Bifall	38 ( 45)*	7 ( 7)	15 (15)	2 ( 3)*	61 ( 69)
Utan bifall	142 (153)	30 (30)	30 (31)	7 ( 7)‘	198 (209)
Utan åtgärd	-	-	-	1 ( l)7	1 ( 1)
Ej prövade (=deserta)	15 ( 18)	3 ( 3)	3 ( 3)	-	21 ( 24)
Summa	195 (216)	40 (40)	48 (49)	10 (11)	281 (303)

1 varav ett ärende även övriga skäl (under 18 år)

2 varav två ärenden även vandel, fyra även försörjning och fyra även övriga skäl
(under 18 år)

3 varav två ärenden även hemvist och ett även försörjning

4 varav tre ärenden även hemvist och ett även vandel

5 varav ett ärende även hemvist /exempel 1); det andra ärendet redovisas i
exempel 2

6 varav fyra ärenden även hemvist (exempel 3 och 4 samt 14/5 1971 nr 43 och
1/12 1 972 nr 50); tvä ärenden har gällt respektive tysk och ungersk medborgare,
som för att kunna fä viss pension i hemlandet önskat behålla sina gamla
medborgarskap (4/6 1971 nr 78 och 17/11 1972 nr 34); slutligen har ett ärende
gällt en israelisk medborgare, som uppfattat sitt gamla medborgarskap som en
garanti för sin personliga säkerhet och därför önskat behålla detta (26/5 1972 nr
46)

7 besvär av föräldrar (tunisisk far, svensk mor) rörande ansökan om medborgarskap
för minderårigt (drygt 3 år) barn, som var tunisisk medborgare; KM:t
har lämnat besvären utan åtgärd, sedan det upplysts att invandrarverket sedermera
upptagit fadern till svensk medborgare och samtidigt sonen som biperson till denne
(17/121971 nr 74)

Av sammanställningen framgår att ca 70 % av dessa besvärsärenden
gällt kravet på hemvist här i riket, medan knappt 15 % gällt vandelsvillkoret
(”fört en hederlig vandel”) och drygt 15 % försörjningsvillkoret

KU 1973.20

(”har möjlighet att försörja sig och sin familj”). I endast två fall, avseende
tre personer, har dispenserats från kravet på fyllda arton år. Vidare
framgår att av i sak prövade 259 besvärsärenden (avseende 278 personer)
har Kungl. Maj:t bifallit 61 st. (avseende 69 personer) eller ca 25 % av det
totala antalet. Den grupp ärenden som gällt försörjningsvillkoret har den
största andelen bifall (drygt 30 %); denna tendens förstärks ytterligare
om även överlämnandeärendena jämlikt 9 a § MbL (se tabell 2 och nedan
s. 58—60) tas i beaktande.

A. Naturalisationsålder

För självständig naturalisation enligt 6 § första st. 1. MbL krävs att
vederbörande fyllt arton år (före 1950 års MbL var åldersgränsen tjugoett
år). Någon övre åldersgräns tillämpas inte. Barn under arton år upptas
som regel till svensk medborgare tillsammans med (dvs. som biperson till)
utländsk vårdnadshavare. När sökanden är mellan arton och tjugoett år
tas hänsyn till myndighetsåldern i hemlandet bl. a. för att undvika
dubbelt medborgarskap. Självständig naturalisation medges då det gäller
adoptivbarn till svenska medborgare liksom för barn till utländsk far och
frånskild svensk mor som har vårdnaden om barnet. Likaså brukar barn
som bor i Sverige och är födda i bestående äktenskap mellan svensk mor
och utländsk far självständigt naturaliseras, om föräldrarna gemensamt
ansöker härom. Under den här aktuella undersökningsperioden har
Kungl. Maj:t bifallit endast två ärenden rörande dispens från kravet på
fyllda arton år (se exempel 1 och 2). Som framgår av dessa exempel avser
de givna dispenserna dock främst hemvistvillkoret. Om endast åldersvillkoret
varit i fråga skulle enligt hittillsvarande praxis invandrarverket
kunnat direkt medge dylik dispens. I sju fall har Kungl. Majit lämnat
besvär avseende underåriga personer utan bifall (se exempel 3 och 4 och
not 6 till tabell 3), medan i ett fall dylika besvär lämnats utan åtgärd (se
not 7 till tabell 3).

B. Hemvist i Sverige

Enligt 6 § första st. 2. MbL krävs för naturalisation att vederbörande
”sedan sju år har hemvist här i riket”. Vid sin behandling av Kungl. Maj:ts
proposition (1950:217) framhöll första lagutskottet (1LU 1950:27)
bl. a. att det biträdde propositionens förslag att principiellt kräva sjuårigt
hemvist (tidigare fem år), då det vid de nordiska ländernas förhandlingar
visat sig ogörligt att uppnå enighet om kortare tid är sju år. Utskottets
ställningstagande byggde på ”den uttryckliga förutsättningen, att denna
tid icke förlänges i praxis, med mindre en allvarlig skärpning i det
internationella läget skulle inträda” (s. 31). Naturalisation borde sålunda,
om övriga förutsättningar förelåg, beviljas så snart sökanden haft hemvist
i Sverige under sju år. Ansökan borde kunna inges så långt i förväg, att
Kungl. Maj:ts beslut kunde träffas strax efter tidens utgång. I enlighet
härmed föreslog också utskottet att i lagtextförslaget ordet ”minst” före
”sju år” skulle utgå. Riksdagen följde utskottet (rskr 1950:351).

Med en persons hemvist avses den ort där han faktiskt är bosatt på ett
varaktigt sätt. MbL förutsätter att den sjuåriga hemvisttiden skall ha varat

KU 1973:20

oavbrutet fram till naturalisationen. Härvid bortses dock från tillfälliga
avbrott (t. ex. för semesterresor) som inte har hindrat sökandens
anpassning till svenska förhållanden. Om utlandsvistelsen är av sådan
längd eller eljest skett under sådana omständigheter att bosättningen här
anses ha avbrutits, räknas som hemvisttid i princip endast hemvistperioden
omedelbart före naturalisationen (jfr exempel 6, 8, 11, 17, 21, 25,
26, 29, 32, 34-38, 40, 44, 45, 55 och 56). Utflyttning ur riket i
emigrationssyfte anses i princip alltid som avbrott i hemvisttiden, även
om vederbörande efter relativt kort tid återvänder till riket (se exempel
45 och 56; jfr dock de på särskilda skäl givna dispenserna i exempel 25
och 26). Till närmare belysning av praxis ifråga om dispens från MbL.s
bestämmelse om oavbruten hemvist som villkor för naturalisation kan
återges följande yttrande av invandrarverket den 4 juli 1972 rörande ett
speciellt besvärsärende:1

Dispens ges i regel när omständigheterna kunnat visa att sökanden haft
för avsikt att återvända till Sverige. Vistelsen utomlands skall ha haft ett
på förhand bestämt syfte. I sådana fall får sökanden tillgodoräkna sig
hela den tidigare vistelsen som kvalifikationstid. Det får t. ex. den som
vistats i sitt hemland endast för att fullgöra värnplikt, den som för
vidareutbildning inom sitt yrke varit hänvisad till utbildning utomlands,
den som haft studiegång i utlandet och har sin familjeanknytning i
Sverige eller den som kortare tid vistats i hemlandet i privata angelägenheter
såsom för vård av sjuk anhörig eller dylikt. Sökande som haft
tillfällig placering vid svenskt dotterföretag i annat land än hemlandet
eller vid SIDA-projekt får under vissa förutsättningar även tillgodoräkna
sig vistelsen utomlands.

I andra fall — i synnerhet om avbrottet varat så lång tid som två år eller
mer — kan sökanden få tillgodoräkna sig en del, högst hälften, av den
tidigare vistelsen. Särskilt i sådana fall fordras dessutom som regel att
sökanden skall ha vistats minst två år i Sverige efter återkomsten.

Dispens ges emellertid i princip inte om det bedöms att utresan från
Sverige skett i emigrationssyfte. Sökanden får då tillgodoräkna sig endast
tiden från återinflyttningen. Har sökanden tidigare vistats mycket länge i
Sverige och är avbrottet förhållandevis kort kan dock undantagsvis
bedömas skäligt att viss hänsyn tas till den tidigare vistelsen.

Det bör härvid uppmärksammas att hemvistvillkoret i 6 § MbL är så
utformat, att det inte torde utesluta, att sökanden får bifall till sin
ansökan om svenskt medborgarskap, även om han har sådan anknytning
till annat land att han kan sägas ha hemvist också där. Till stöd för en
sådan tolkning kan anföras att 6 § talar om ”hemvist”, inte om ”sitt
hemvist” (se t. ex. 3 §), vilket av samtliga lagkommentatorer synes ha
getts ovannämnda tolkning (jfr även KU 1923:15 s. 9—10 och 13). Av
särskilt intresse i detta sammanhang torde vara de nedan redovisade
exemplen 29, 32, 34, 38, 40, 55 och 56.

Vidare kan anmärkas att personer som vistas i Sverige med diplomatisk
immunitet inte anses äga hemvist här, vilket även gäller deras familjer (jfr
exempel 23, 30, 45 och 51 samt även de här ej redovisade ärendena 4/2
1972 nr 39 angående 20-årig pakistansk diplomatson, som vistats i

1 Besvär av 40-årig grekisk medborgare, som under ett år vistats med sin familj i
hemlandet för att bevaka vissa ersättningsanspråk. Under några månader av detta år
hade familjen dock varit tillbaka i Sverige, varför emigrationssyfte ej ansetts
föreligga. I enlighet med invandrarverkets tillstyrkan har Kungl. Majit bifallit dessa
besvär (6/10 1972 nr 33).

KU 1973:20

Sverige sedan drygt åtta år och 17/11 1972 nr 31 angående 46-årig
jugoslavisk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt sex år och sedan
nästan lika lång tid var anställd som tjänsteman vid australiska ambassaden
i Stockholm).1 I det förstnämnda fallet (exempel 23) har dock de
särskilda omständigheterna i ärendet ansetts motivera ett undantag från
nämnda princip, och klagandens besvär har efter tillstyrkan av invandrarverket,
bifallits av Kungl. Maj:t. 1 det andra fallet där visst avsteg gjorts
från nämnda princip har det förhållandet att klaganden, fransk medborgare
anställd vid ambassadens handelsavdelning i Stockholm, före
denna anställning uppfyllt hemvistvillkoret ansetts utgöra särskilda skäl
för upptagande till svensk medborgare (exempel 30)2. Den omständigheten
att vederbörande vid tidigare tillfälle uppfyllt de föreskrivna
villkoren har dock, som bl. a. framgår av vad anförts rörande avbrott i
hemvisttiden, ej ansetts som tillräckligt skäl för dispens, (jfr exempel
34-38). Ytterligare kan här nämnas exempel 1, i vilket fall barn till
konsulattjänsteman, sannolikt utan exterritoriell status, vilket ej ansetts
uppfylla hemvistvillkoret, likväl av särskilda skäl kunnat naturaliseras.

Ytterligare må framhållas att utlänningar som vistas i Sverige som
SID A-stipendiater enligt gällande praxis inte får tillgodoräkna sig sin
stipendiattid här som kvalifikationstid för förvärv av svenskt medborgarskap.
Detta anses ligga i sakens natur, då ifrågavarande stipendiater
normalt avses återvända till hemlandet för att där nyttiggöra sin
utbildning (se härom exempel 46; samma resultat i ärendena 11/9 1970
nr 38 och 8/10 1971 nr 53).

Förutom de i 6 § andra st. första p. angivna dispensgrunderna (”gagn
för riket”, ”förut ägt svenskt medborgarskap”, ”gift med svensk
medborgare” eller ”föreligga eljest med hänsyn till sökandens förhållanden
särskilda skäl”) - vilka dispensgrunder behandlas i följande avsnitt
(s. 49—51) — har medborgarskap i annat nordiskt land angetts vara ett
särskilt skäl i och för sig för dispens från kravet på sjuårigt hemvist. Den
för de nordiska länderna gemensamma språkliga eller kulturella grundvalen
samt likheten i fråga om samhällsförhållanden medför att dessa
länders medborgare i regel anses växa in i vårt lands förhållanden
betydligt snabbare än andra utlänningar. Den normalt erforderliga tiden
för denna grupp av utlänningar angavs i propositionen 1968:128 (s. 19)
inte böra överstiga tre år.

Kungl. Maj:t har under den aktuella undersökningsperioden i endast
åtta fall prövat besvär av medborgare i annat nordiskt land avseende
ytterligare undantag från det sålunda reducerade hemvistkravet. I
samtliga fall utom ett har besvären lämnats utan bifall. 1 tre fall (exempel
35, 15/7 1970 nr 18 och exempel 40) har det gällt personer som vid
prövningstillfället ej längre haft hemvist i Sverige. I det förstnämnda
fallet (exempel 35) var det en 23-årig dansk medborgare, som sedan drygt
ett år var bosatt i Sydafrika (språkstudier och arbete). 1 det andra fallet
var det en dansk medborgare, som varit bosatt i Sverige sedan 14 år och
som fått avslag på sin medborgarskapsansökan, då han ej ansetts uppfylla

1 I 26 § folkbokföringsförordningen (1967:198) stadgas att den som tillhör
främmande makts beskickning eller lönade konsulat eller dess betjäning kyrkobokförs
endast om han är svensk medborgare. Detta gäller även sådan persons
familjemedlem eller tjänare.

2 Klaganden hade vistats länge i Sverige och var gift med svensk medborgare.

KU 1973:20

kraven på hederlig vandel och försörjningsförmåga. Sedan invandrarverket
under hand inhämtat att han återvänt till Danmark för att stanna där,
avstyrktes besvären med hänvisning till att hemvistvillkoret ej uppfylldes.
I det tredje fallet, redovisat i exempel 40, var det en 21-årig dansk
medborgare, född i Sverige och bosatt här till december 1971 (med vissa
avbrott), som tagit anställning i Köpenhamn och ej bedömts uppfylla
hemvistvillkoret enligt 6 § MbL, trots att han alltjämt var kyrkoskriven i
Sverige och hade kvar sin lägenhet i Malmö (jfr exempel 8). I tre av de
övriga fyra ärendena har avslag meddelats på grund av för kort hemvisttid
(1—2 år). I det fjärde fallet (27/5 1971 nr 74) har avslag grundats på såväl
bristande hemvist som bristande vandel. Av handlingarna synes framgå
att vandelsfrågan (fängelsestraff för bl. a. grov varusmuggling) varit
avgörande för bedömningen. Det enda ärende i vilket Kungl. Maj:t bifallit
besvär av medborgare i annat nordiskt land, vilken haft kortare
hemvisttid i Sverige än tre år, redovisas i exempel 33. I detta fall, som
gällde två finländska makar, som vistats i Sverige sedan drygt två år, var
mannen framstående idrottsman och kvalificerad att delta för Sverige i
Miinchenolympiaden. Kungl. Maj:t har ansett att i detta fall förelåg
särskilda skäl för att redan nu uppta båda makarna till svenska
medborgare.

Vad så beträffar de övriga dispensgrunderna i 6 § andra st. kan nämnas
att enligt uppgifter från invandrarverket detta sedan våren 1970 ej i något
fall tillämpat grunden ”gagn för riket” vid naturalisation av utlänning.
Kungl. Maj:t har även tidigare tillämpat denna dispensgrund restriktivt
och därvid nästan enbart på villkoret om hemvisttid. Under den aktuella
undersökningsperioden har det hos Kungl. Majit förekommit ett flertal
ärenden där vederbörande sökande för sin del åberopat nämnda
dispensgrund (jfr exempel 11, 12, 32, 52 och 55), men det finns ej något
klart exempel på att Kungl. Majit vid sin prövning tillämpat den
dispensgrunden; vanligtvis har i stället begagnats lokutionen ”särskilda
skäl” (jfr exempel 11, 12 och 32). Ett fall där Kungl. Majit torde ha
tillämpat dispensgrunden ”gagn för riket”, trots lokutionen ”särskilda
skäl”, gällde två tjeckoslovakiska medborgare, som till följd av mannens
(docent och gruvingenjör) anställning vid utländska företag i Kongo ej
ansetts uppfylla hemvistvillkoret, men som sedermera efter tillstyrkan av
invandrarverket erhållit dispens av Kungl. Majit (exempel 28). De av
Kungl. Majit avslagna besvären, i vilka nämnda dispensgrund direkt eller
indirekt åberopats, har avsett främst olika slag av vetenskapsmän, läkare,
artister och industriföretagare (jfr exempel 52 och 55).

Dispensgrunden ”förut ägt svenskt medborgarskap” synes under den
aktuella undersökningsperioden ha varit aktuell i endast ett fall (exempel
9). Även i detta fall har Kungl. Majit i sitt bifallsbeslut hänvisat till
”särskilda skäl”. I sammanhanget kan nämnas de ovan (s. 44) anmärkta
förklaringsärendena (24/7 1 970 nr 30, 17/12 1971 nr 32 och 14/4 1972
nr 51-53).

Vad så beträffar den i 6 § andra st. angivna dispensgrunden, ”gift med
svensk medborgare”, vilken varit aktuell i ett stort antal fall, reduceras
ofta kravet på hemvisttid förhållandevis mycket vid utlännings giftermål
med infödd svensk medborgare. Härvid krävs dock att även äktenskapet
har haft viss varaktighet. Enligt hittillsvarande praxis krävs i dylika fall

4 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 20

KU 1973:20

hemvist sedan minst fyra år och äktenskap sedan minst tre år (jfr
exempel 12). Även vid giftermål med naturaliserad svensk medborgare
kan kravet på hemvisttid reduceras. 1 dessa fall har dock praxis varit
strängare och krävt minst fem års faktiskt hemvist; enligt uppgifter från
invandrarverket är tendensen emellertid att skillnaden i bedömning av
naturaliserade och infödda svenska medborgare alltmer utjämnas (jfr
dock exempel 41 och 43). För nordiska medborgare är praxis betydligt
mildare och i dylika fall krävs endast två års hemvist och ett års
äktenskap för naturalisation jämlikt 6 § (jfr ovan s. 48—49 och not 1
s. 41).

Beträffande kravet på viss varaktighet i äktenskapet som dispensgrund
kan nämnas att sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden
synes bedömas på samma sätt som äktenskap (jfr exempel 11), medan
däremot faktiska äktenskap i vilka sammanlevnaden upphört ej anses
uppfylla dispensvillkoren (jfr exempel 42 och 48). Som ett undantag från
denna regel kan nämnas det i exempel 15 redovisade ärendet, där enligt
Kungl. Maj:ts beslut klagandens personliga förhållanden fick anses visa att
hon från humanitär synpunkt redan nu borde bli svensk medborgare (dvs.
trots att sammanlevnaden upphört).

Enligt praxis kan kravet på äktenskapets (eller sammanlevnadens)
varaktighet ytterligare reduceras, om hemvisttiden varat längre än fyra
— respektive fem — år (jfr exempel 5). Det förhållandet att äktenskapet
varat något längre tid än tre år synes dock ej ha medfört någon reduktion
av kravet på hemvisttid (jfr exempel 43, 44 och 47). Enligt uppgifter från
invandrarverket tas dock enligt hittillsvarande praxis hänsyn till lång tids
äktenskap.

I detta sammanhang bör även framhållas att enligt gällande praxis kan
utländsk kvinna som är gift med utomlands bosatt svensk medborgare
naturaliseras utan krav på hemvist i Sverige. I sådant fall skall dock
äktenskapet ha varat minst lika lång tid som lagen kräver hemvisttid och
makarna skall dessutom vara bosatta utanför hustruns hemland (jfr
exempel 13 och 34)1. Enligt uppgift från invandrarverket finns det i
praxis inga motsvarande exempel på behandlingen av utländsk man gift
med svensk medborgare. I princip torde emellertid, enligt verket, dylika
fall böra bedömas på samma sätt som de ovannämnda.

Ytterligare kan framhållas att det gjorts vissa undantag från nyssnämnda
dispensregel, dvs. att det normalt erfordras minst sju års
äktenskap med svensk medborgare och bosättning utanför hustruns
hemland för att hemvist utom riket ej skall hindra naturalisation. Sålunda
har det förekommit fall då ett särskilt behov av svenskt medborgarskap
förelegat på grund av oroliga politiska förhållanden i bosättningslandet
och naturalisation därför beviljats trots kort tids äktenskap och bosättning
i hustruns hemland. Likaledes har det i vissa fall då svensk
diplomatisk tjänsteman gift sig med utländsk kvinna ansetts vara ett
svenskt intresse att även hustrun var svensk medborgare, varför naturalisation
ansetts böra beviljas (se härom invandrarverkets yttrande i
exempel 13, jfr dock även exempel 39, där dylik dispens ej getts till
kvinna gift med svensk konsul).

1 Samma resultat för 46-årig tysk medborgare, bosatt i Väst-Berlin och sedan tio
år gift med svensk medborgare (4/2 1972 nr 38). I detta fall erinrade invandrarverket
om att klaganden vid bifall till sina besvär skulle få dubbelt medborgarskap,
då hon var bosatt i Tyskland.

KU 1973:20

Ett par andra ärenden, där utlänning gift med svensk medborgare fått
dispens från hemvistvillkoret kan förtjäna att särskilt nämnas. I dessa fall
(se exempel 10 och 14) har det gällt utländska kvinnor gifta med svenska
medborgare med tjänstgöring utomlands i resp. Svenska Röda korsets
internationella avdelning och SIDA:s biståndskontor. Efter tillstyrkan av
invandrarverket har i dessa fall besvären bifallits av Kungl. Maj:t med
hänvisning till ”särskilda skäl”.

Även i många andra fall ges dispens i större eller mindre utsträckning
från hemvistkravet. Detta gäller t. ex. hemvändande emigrant eller
medlem av svensk folkspillra utomlands (jfr exempel 21) samt personer
som är anställda på svenskt fartyg eller i svenskt företag utomlands (jfr
även exempel 19 och 29).

Bland de övriga dispenser som Kungl. Maj:t med hänvisning till
”särskilda skäl” beviljat från hemvistvillkoret kan nämnas följande: några
framstående idrottsutövare (exempel 12 och 33; jfr även exempel 101),
några gamla klagande (exempel 16, 17 och 31, ensamstående mor med
minderåriga barn (exempel 22) samt 25-årig statslös kvinna adopterad av
svensk medborgare gift med klagandens mor (exempel 18). Av några
andra fall synes framgå att statslösheten i och för sig inte anses som skäl
för dispens från hemvistvillkoret (jfr exempel 47 och 49 och nedan s.
62—64; jfr dock även ovannämnda exempel 13, 15 och 31).

Ytterligare kan nämnas att en sedan länge sjukskriven klagande, som
var i behov av förtidspension, fått dispens från det sjunde hemviståret
(exempel 26). Motsatt resultat har det blivit för en genom trafikolycka
svårt handikappad person, som också var i behov av förtidspension
(exempel 50). Enligt uppgifter från invandrarverket torde dylika fall
numera bedömas mildare.

Beträffande tillämpningen av hemvistvillkoret kan vidare nämnas att
invandrarverket i yttrande 16/2 1971 föreslagit Kungl. Maj:t den
uppmjukningen av praxis att personer som naturaliseras med villkor
enligt 6 § tredje st. MbL (se nedan s. 57—60) i vissa fall, då det
erfarenhetsmässigt tar relativt lång tid att få befrielse från tidigare
medborgarskap, skall kunna få viss dispens från kravet på sju års hemvist.
Kungl. Maj:ts sedermera beslutade bifall till några dylika av invandrarverket
tillstyrkta besvär torde kunna tolkas så att denna förändrade
praxis numera gäller (jfr exempel 27, där även redovisas huvuddragen i
invandrarverkets praxis i dylika fall). I detta sammanhang kan också
nämnas att Kungl. Maj:t — i enlighet med invandrarverkets förslag —
tidigare dröjt med avgörandet av vissa besvärsärenden, där klaganden vid
tiden för verkets avslagsbeslut ej uppfyllt hemvistvillkoret, tills detta
villkor uppfyllts (jfr exempel 7 och även ovan berörda exempel 5 och
ii).1

Det bör här anmärkas att vid riksdagens behandling i november 1971
av motioner om bl. a. kommunal rösträtt för invandrare konstitutionsutskottet
för sin del — med hänvisning till grundlagberedningens överväganden
— understrukit önskvärdheten av att åtgärder i stället övervägs för en
väsentlig förkortning av den erforderliga väntetiden för invandrare som
genom naturalisation önskar bli svensk medborgare (KU 1971:47, jfr
även InU 1971:26 och 1972:11). Ytterligare uppmjukningar av kravet på
viss hemvisttid torde sålunda vara att förvänta. Det kan för övrigt nämnas

1 Samma förfaringssätt i bl. a. ärendena i 7/22 1 970 nr 56 och 67.

KU 1973:20

att Finlands medborgarskapslag från år 1968, vilken i allt övrigt väsentligt
överensstämmer med de andra nordiska ländernas lagar, kräver endast
fem års hemvist för naturalisation.1

C. Vandelsvillkoret

Enligt 6 § första st. 3. MbL krävs för naturalisation att vederbörande
”fört en hederlig vandel”. I propositionen (1950:217) anförde departementschefen
(s. 42—43) bl. a. att han ansåg vissa principiella betänkligheter
möta mot att avstå från detta villkor, men att därav inte följde att
en person, som vid något tillfälle begått ett brott, för all framtid borde
vara utesluten från möjlighet att erhålla svenskt medborgarskap. Han
framhöll att man i praxis bortsett från en del i mindre grad klandervärda
förhållanden och i viss mån även från mera allvarliga sådana, som låg långt
tillbaka i tiden. Att han likväl inte motsatte sig förslaget att även villkoret
om hederlig vandel skulle vara dispensabelt, berodde främst på att det
kunde vara något tveksamt, om dittillsvarande praxis stod i god
överensstämmelse med den gamla lagens text. Vidare bedömdes det
önskvärt att undvika olikheter mellan den svenska och den norska lagen.
För dispensmöjlighet talade i viss mån även det förhållandet att enligt
förslaget naturalisationsvägen måste anlitas för att en utländsk kvinna
som gift sig med en svensk man skulle kunna bli svensk medborgare. I
syfte att markera att eftergift från kravet på hederlig vandel låg på ett
annat plan än dispens från övriga naturalisationsvillkor, förordade
departementschefen att detta fall behandlades i ett särskilt stadgande och
att däri som förutsättning för eftergift uppställdes att ”synnerligen starka
skäl” talade därför.

Första lagutskottet (1LU 1950:27) fann i likhet med departementschefen
att dispens från vandelskravet borde meddelas mera restriktivt än
dispenser från andra naturalisationsvillkor och ansåg att det låg redan i
sakens natur — ”den prövning som äger rum i ett naturalisationsärende
avser i första hand frågan om sökanden kan anses önskvärd eller icke”
(s. 32). Liksom lagrådet ansåg utskottet det inte behövligt att i lagtexten
utmärka den skillnad i tillämpningen som borde ske mellan dispens från
vandelskravet och övriga dispensfall och påpekade att det även i andra
hänseenden måste göras en avsevärd skillnad mellan olika fall utan stöd i
lagtexten.

I den till propositionen 1968:158 fogade bilagan med redovisning av
Kungl. Maj:ts praxis i naturalisationsärenden framhölls rörande det då
aktuella kravet på hederlig vandel följande:

Frågan i vad mån brott, som har begåtts av en naturalisationssökande,
skall vara diskvalificerande är beroende av tidpunkten för brottet och
brottets art. Upprepad brottslighet, som inte upphört åtminstone några
år före naturalisationstillfället, anses inte förenlig med lagens vandelsvillkor.

Vandelsanmärkningar av annat slag t. ex. misskötsamhet i arbetet,
försummad underhållsplikt och annan ovillighet att göra rätt för sig kan
föranleda avslag på naturalisationsansökan. Sådant avslag meddelas i
princip när underhållsskuld till barn föreligger.

1 Finland har ca 200 naturalisationsärenden per år.

KU 1973:20

Dessa allmänna synpunkter äger fortfarande giltighet. Rörande den
närmare tillämpningen i praxis har från invandrarverket inhämtats att en
sökande som begått brott och dömts för detta kan — om övriga villkor är
uppfyllda — bli svensk medborgare efter viss tid som varierar med
påföljden (t. ex. att minst tre år förflutit efter brottet, då vederbörande
dömts till kortare fängelsestraff). För den som fått villkorlig dom eller
skyddstillsyn krävs att prövotiden gått till ända.

Det bör här framhållas att enbart misstanke om brott inte läggs
sökanden till last, även om fullständig polisutredning föreligger. 1 sådant
fall får ärendet i stället vila i avvaktan pä domstolsprövning.

Dispens från vandelsvillkoret förekommer i praxis främst då vederbörande
vistas sedan mycket lång tid i Sverige, dvs. avsevärt över den i
lagen stipulerade hemvisttiden (se exempel 59-62; jfr dock exempel 64,
66 och 71). Vidare för den som i varaktigt äktenskap (eller äktenskapligt
förhållande) sammanlever med svensk medborgare och har barn tillsammans
med denne (jfr dock exempel 70) och för den som förut varit
svensk medborgare och önskar återfå sitt svenska medborgarskap.

Som framgår av ovan redovisade tabell 3 har Kungl. Maj:t under den
aktuella undersökningsperioden avgjort sammanlagt 40 ärenden med
besvär över invandrarverkets beslut att med hänvisning till bristande
vandelsvillkor avslå vederbörande ansökan om svenskt medborgarskap
jämlikt 6 § MbL. Avslagen har i några fall (se not 3 till tabell 3) grundats
på att ej heller hemvist- och försörjningsvillkoren uppfyllts (jfr exempel
73). I 7 fall har Kungl. Maj:t bifallit besvären, medan 30 besvär lämnats
utan bifall och 3 ej upptagits till prövning, då de inkommit efter
besvärstidens utgång. I exempelsamlingen redovisas 18 av dessa 40
ärenden, 6 bifalls- och 12 avslagsärenden, vilka avser att belysa
praxis rörande tillämpningen av vandelsvillkoret.

Med hänvisning dels till vad i detta avsnitt anförts rörande principerna
för vandelsbedömningen, dels till redovisningen i exempel 57- 74 torde
det i detta sammanhang vara till fyllest med endast några kortfattade
kommentarer.

I tre fall (exempel 59, 62 och 63) har de avgjorda besvären gällt
personer som begått och sakerförklarats för grova brott (bl. a. försök till
våldtäkt varav döden följt, dråp och mord) men jämlikt dåvarande
strafflagen 5:5 ej fällts till ansvar för dessa gärningar. Kungl. Majit har i
två fall (exempel 59 och 62) bifallit och i ett fall (exempel 63) avslagit
besvären, allt i enlighet med invandrarverkets förslag. I sex av de i
exempelsamlingen redovisade besvärsärendena har vederbörande dömts
för misshandel (jfr exempel 57, 65, 68, 70 och 72 samt i viss mån även
exempel 11). I endast ett fall har besvären bifallits, dock mot
invandrarverkets avstyrkan (exempel 57). Det bör även observeras att
besvären i exempel 72 avslagits, trots att invandrarverket tillstyrkt bifall.
Fyra ärenden har gällt sökande dömda för rattfylleri (exempel 58, 60, 61
och 69), varav tre bifallits och ett (exempel 69) avslagits av Kungl. Majit.

1 exempel 58, där bifall till besvären avstyrkts av invandrarverket, har
Kungl. Majits beslut dröjt så länge att klaganden kunnat anses uppfylla
vandelsvillkoret.

I flertalet ärenden, där vandelsvillkoret ej uppfyllts, har grunden för
avslag varit domar för olika slags förmögenhetsbrott, bl. a. stöld,
bedrägeri — i några fall i förening med urkundsförfalskning — och snatteri

KU 1973:20

(jfr exempel 64, 66, 67, 68 och 71 samt i viss mån även exempel 6 och
60). Ett fall, värt att uppmärksamma i detta sammanhang, är exempel 73
(utan bifall), i vilket sökanden tre och ett halvt år före beslutet ådömts
75 dagsböter för trafikförseelser, två år senare förvandlat till fängelse 55
dagar, vilket ännu ej avtjänats vid tiden för beslutet. I detta fall har dock
även och kanske framför allt hemvistrekvisitet brustit. Ytterligare kan
framhållas några fall där brotten begåtts relativt lång tid före avslagsbesluten
(jfr exempel 71 och 72).

Sammanfattningsvis kan beträffande de sju ärenden i vilka Kungl.
Maj:t bifallit besvären sägas att Kungl. Majit i tre fall (exempel 57 och 58
samt ett i exempelsamlingen ej redovisat ärende 11 /9 1970 nr 35) ansett
vandelsvillkoret uppfyllt medan i övriga fyra fall (exempel 59-62)
dispens givits med hänvisning till ”särskilda skäl”. I samtliga sistnämnda
fall hade vederbörande vistats mycket lång tid (15—25 år) i Sverige och
det förelåg även vissa andra socialt ”ömmande” omständigheter.

Vid behandlingen av vandelsvillkoret bör även uppmärksammas att
vissa slag av vandelsanmärkningar, t. ex. underhålls- och skatteskulder,
ofta får avgörande betydelse för bedömningen av vederbörandes försörjningsförmåga,
vilken fråga behandlas i följande avsnitt. Då skulderna
ansetts bero i första hand på tredska eller annan ovillighet att göra rätt
för sig har de dock haft karaktären av vandelsanmärkningar.

Slutligen bör i sammanhanget uppmärksammas att i vissa av de fall då
invandrarverket jämlikt 9 a § MbL överlämnat ansökningar om medborgarskap
till Konungen för avgörande det varit vandelsvillkoret som
ifrågasatts (se nedan s. 60 -62 och exempel 102 och 103).

D. Försörjningsvillkoret

Enligt 6 § första st. 4. MbL krävs för naturalisation att ”vederbörande
har möjlighet att försörja sig och sin familj”. Före tillkomsten av 1950
års lag kunde detta krav efterges blott då vederbörande tidigare varit
svensk medborgare och i det förslag, utarbetat av särskilda delegerade,
vilket låg till grund för Kungl. Majits proposition 1950:217 och som
innebar att nämnda begränsning upphävdes, uttalades att möjligheten att
dispensera även sökande som inte tidigare varit svensk medborgare borde
begagnas synnerligen restriktivt. Departementschefen framhöll dock för
sin del att ”försörjningsvillkoret för sökande, som i övrigt väl fyller
kvalifikationerna för naturalisation, bör kunna efterges i något större
utsträckning än de delegerade synas ha förutsatt” (prop. s. 42). Han avsåg
härvid främst kvinnor som efter mannens död inte kunde försörja sig och
personer som av politiska skäl måst lämna sitt gamla hemland vid relativt
hög ålder. Han framhöll även att han ej hyste samma betänkligheter som
framkommit under remissbehandlingen av förslaget mot att en person
fick folkpension, trots att han varit befriad från skyldighet att erlägga
folkpensionsavgifter. Utskottet gick vid sin behandling av propositionen
ej närmare in på dessa speciella frågor.

Till följd av den allmänna samhällsutvecklingen har kravet på
försörjningsförmåga blivit allt mer nyanserat. I den till propositionen
1968:158 fogade bilagan med redovisning av Kungl. Majits praxis i
naturalisationsärenden framhölls bl. a. följande rörande kravet på försörjningsförmåga: -

KU 1973:20

Till kategorier som anses fylla kravet hör nu unga studerande med
normal studieprestation, person som blir berättigad till ålderspension
eller förtidspension som svensk medborgare, änka i arbetsför ålder med
pensionsförmåner tillräckliga för hennes och hennes barns försörjning
och person som på grund av arbetsbrist blivit permitterad.

Dessa allmänna synpunkter äger fortfarande giltighet. Som exempel på
omständigheter som kan orsaka avslag nämns underhålls-, botes- och
skatteskulder (jfr vad ovan avslutningsvis anförts vid behandlingen av
vandelsvillkoret). Ej heller anses person i arbetsför ålder som för sin
försörjning är helt beroende av socialhjälp uppfylla försörjningsvillkoret
(jfr dock nedan).

Dispens från villkoret på försörjningsförmåga kan enligt hittillsvarande
praxis ges till bl. a. a) sjuk och/eller handikappad som överförts till
Sverige från flyktingläger, b) sjuk med långvarig vistelse i landet och gift
med svensk medborgare (eller med utlänning som samtidigt kan
naturaliseras) samt c) ensamstående med små barn där inkomsten av
vederbörandes yrkesarbete endast med utfyllnad från det allmänna kan
förslå till försörjningen.

Som framgår av tabell 3 (s. 45) har Kungl. Maj:t under den aktuella
undersökningsperioden avgjort sammanlagt 48 ärenden (avseende 49
personer) där besvär anförts över invandrarverkets beslut att med
hänvisning till bristande försörjningsvillkor avslå vederbörande ansökan
om svenskt medborgarskap jämlikt 6 § MbL. Avslagen har i några fall (se
not 4 till tabell 3) grundats på att även hemvist- eller vandelsvillkoret
brustit. I 15 fall har Kungl. Maj:t bifallit besvären, medan 30 ärenden
lämnats utan bifall och 3 ej upptagits till prövning, då de inkommit efter
besvärstidens utgång. I exempelsamlingen redovisas 15 av dessa ärenden,
9 bifalls- och 6 avslagsärenden (exempel 65 och 75-88).

Kungl. Maj:ts beslut (bifall) i två ärenden rörande frågan om
hemmafru uppfyller försörjningsvillkoret är av särskilt intresse (exempel
77 och 80). Invandrarverket har tillstyrkt bifall till besvären och
framhållit att, enligt verkets mening, det arbete som hemmafru nedlägger
på sitt hem och sin familj från försörjningssynpunkt är likvärdigt med
förvärvsarbete utom hemmet i vart fall när minderåriga barn finns i
hemmet. Enligt uppgifter från departementet kan besluten dock ej ges en
så vittgående tolkning att hemmafru med hemmavarande minderåriga
barn anses uppfylla försörjningsvillkoret. I exempel 77, där Kungl. Maj:t
ansett försörjningsvillkoret uppfyllt, hade sålunda klaganden tidigare haft
yrkesarbete och i exempel 80, där Kungl. Majit ansett särskilda skäl
föreligga för dispens från försörjningsvillkoret, hade klaganden under sin
drygt tjugoåriga hemvisttid i Sverige uppfostrat fyra barn.

Kungl. Majit har vidare på ”särskilda skäl” givit dispens från
försörjningsvillkoret för i och för sig arbetsföra personer — ensamstående
med minderåriga barn — som är beroende av socialhjälp för sin
försörjning (se exempel 82, i vilket fall invandrarverket avstyrkt dispens;
med hänvisning till detta fall har invandrarverket i ett senare ärende av
samma slag tillstyrkt dispens, som också beviljats av Kungl. Majit 24/9
1971 nr 37). I sammanhanget bör även uppmärksammas exempel 83, där
ensamstående kvinna, som vårdade minderårigt barn i hemmet och
försörjdes av sin mor, i enlighet med invandrarverkets förslag beviljats
dispens från försörjningsvillkoret.

KU 1973:20

Av intresse i detta sammanhang torde även vara det i exempel 76
redovisade ärendet i vilket den omständigheten att viss socialhjälp utgått
till familjen ej hindrat att klaganden, en hemmafru som nyligen
genomgått omskolningskurs och fått löfte om fast anställning, ansetts
uppfylla villkoret om försörjningsförmåga. Ytterligare kan nämnas ett fall
(exempel 81) — där likaledes dispens meddelats mot invandrarverkets
avstyrkan — vilket synes innefatta viss avvikelse från den i praxis
medborgarskapshindrande omständigheten att vederbörande för sin
försörjning är eller nyligen varit beroende av socialhjälp; enligt uppgifter
från invandrarverket skulle detta dock sannolikt ha tillstyrkt besvären om
vederbörande, redan då verket yttrat sig, hade fått viss tillfällig
anställning. Motsatt resultat beträffande bedömningen av förekommande
fall av socialhjälp har det dock blivit i flera andra fall (exempel 86 och
88) samt några i exempelsamlingen ej redovisade ärenden t. ex. 17/6
1970 nr 106-108 och 1/10 1971 nr 32). Det kan nämnas att
invandrarverket i de i exempel 87 och 88 redovisade ärendena tillstyrkt
bifall till besvären (i båda fallen anmäldes avvikande mening av några av
de i handläggningen deltagande tjänstemännen), medan Kungl. Majit
lämnat besvären utan bifall.

I ett ärende (17/12 1970 nr 68) har Kungl. Majit — i enlighet med
invandrarverkets tillstyrkan — bifallit besvär av en 46-årig jugoslavisk
medborgare, som genom vissa omständigheter (sjukskrivning under
semester i hemlandet) blivit arbetslös och ansett att hon uppfyllde
försörjningsvillkoret. Invandrarverket hade framhållit dels hennes
möjligheter att få tillfälligt arbete, dels att hon utförde en viktig uppgift
genom att hjälpa sin ogifta dotter med tillsynen av två minderåriga barn; i
detta fall hade socialhjälp ej utgått sedan år 1965.

Den största gruppen av ärenden rörande försörjningsvillkoret har gällt
personer med varierande stora underhällsskulder (jfr exempel 78, 84 och
88). Under den period undersökningen avser synes Kungl. Majit ha
bifallit endast ett ärende (exempel 78) där klaganden haft dylika
skulder1; i detta fall, tidigare avstyrkt av invandrarverket, bifölls
besvären sedan vederbörande dokumenterat sin skötsamhet genom ett
antal avbetalningar på skulderna, dock hade han vid tiden för beslutet
fortfarande förutom en underhållsskuld på drygt 3 600 kronor en
rättegångskostnadsskuld på drygt 1 000 kronor. I det i exempelsamlingen
redovisade avslagsärendet (exempel 84) var vederbörandes underhållsskuld
drygt 3 000 kronor men hade ökat något på sista tiden (motsvarande
var förhållandet i ärendet 19/11 1971 nr 58). I några andra fall (t. ex.
22/1 1971 nr 59) har det ej hjälpt att klaganden gjort vissa avbetalningar.

Bland de övriga ärendena har observerats några fall som gällt personer
med skatteskulder. Som framgår av exempel 75 har besvären bifallits
sedan klaganden betalat hela den återstående skatteskulden; i ärendet
17/12 1971 nr 68 har resultatet blivit detsamma, trots att viss del av
skulden kvarstått vid beslutstillfället, men stora amorteringar hade gjorts
och ”särskilda skäl” ansetts föreligga. Vanligtvis har emellertid skatteskulder
ansetts hindra naturalisation (jfr exempel 85).

Beträffande tillämpningen av försörjningsvillkoret hänvisas även till
vad nedan (s. 61-62) anförs härom vid behandlingen av ett antal
ärenden som överlämnats till Kungl. Majit jämlikt 9a § (jfr exempel
104-107).

1 Jfr dock även de bifallna besvären i exempel 60.

KU 1973:20

E. Kunskap i svenska språket

Trots att MbL ej föreskriver något dylikt villkor för naturalisation tas
vid prövningen av ansökning om svenskt medborgarskap viss hänsyn till
sökandens kunskaper i svenska språket. I det formulär som används vid
ansökningen anges sålunda att denna skall åtföljas av intyg om sökandens
förmåga att tala, läsa och skriva svenska. Krav på god kunskap i svenska
språket upprätthålls dock ej i alla ärenden. I den till propositionen
1968:158 fogade bilagan med redovisning av Kungl. Maj:ts praxis i
naturalisationsärenden framhölls följande rörande denna fråga:

Vid prövning av naturalisationsansökan beaktas om sökanden
behärskar svenska språket. Ofta bortses från bristande kunskaper i detta
hänseende. Så brukar t. ex. vara fallet med en utlänning som flyttar in i
landet vid mogen ålder, om han har anknytningar till yngre släktingar här
och hans arbete inte är beroende av kunnighet i svenska språket. Inte
heller brukar det krävas någon större kunskap i svenska språket av
utländsk familj med goda vitsord, när i familjen ingår barn i eller strax
under skolåldern. En sådan familj torde nämligen förhållandevis snart
kunna lära sig det svenska språket.

Den företagna granskningen av Kungl. Maj:ts naturalisationsärenden
har ej visat att bristande kunskaper i svenska språket i något fall hindrat
vederbörandes naturalisation, då övriga villkor uppfyllts. Över huvud
taget synes det vara relativt sällsynt att sökanden helt saknar dylika
kunskaper. I några av de ärenden som redovisas i exempel 104 synes
emellertid vederbörande, som av humanitära skäl fått dispens från
försörjningsvillkoret, ha haft mindre goda kunskaper i svenska språket.

2. Befrielse från utländskt medborgarskap som villkor för naturalisation

En ledande princip inom svensk medborgarrätt har alltid varit att
undvika dubbelt eller flerfaldigt medborgarskap — liksom statslöshet,
som berörs i ett senare avsnitt av undersökningen (s. 62—64) — eftersom
dylika förhållanden kan medföra olägenheter för såväl stater som
enskilda. Som exempel härpå kan nämnas försämrat rättsskydd och risk
för att behöva fullgöra militärtjänst i flera länder. Sverige har år 1969
anslutit sig till 1963 års Europarådskonvention om begränsning av fall av
flerfaldigt medborgarskap. Enligt konventionen skall myndig medborgare
i fördragsslutande stat inte tillåtas behålla tidigare medborgarskap, när
han bl. a. genom naturalisation förvärvar medborgarskap i annan fördragsslutande
stat (artikel 1).

Under den större delen av undersökningsperioden, nämligen t. o. m.
den 31 december 1971, har 6 § tredje st. MbL haft följande lydelse:

Förlorar sökande, som har utländskt medborgarskap, ej detta i och
med sin naturalisation utan fordras härför medgivande av den utländska
statens regering eller annan myndighet, må som villkor för medborgarskapets
förvärvande stadgas, att sökanden inför den länsstyrelse som den
centrala utlänningsmyndigheten bestämmer inom viss tid styrker att
dylikt medgivande lämnats. Det åligger länsstyrelsen att meddela beslut,
huruvida behörigt bevis företetts.

KU 1973:20

Genom lag (1971:1189) om ändring i MbL har, som inledningsvis
nämnts, fr. o. m. den 1 januari 1972 länsstyrelsernas befattning med
dessa villkorliga naturalisationsärenden upphört och överflyttats till
invandrarverket. Bakgrunden till denna ändring var en framställning från
invandrarverket, vilken redovisats i propositionen 1971:155 (s. 49—51).
Över framställningen hade inhämtats yttranden från fem länsstyrelser och
invandrarutredningen, vilka alla tillstyrkt densamma. Departementschefen
(statsrådet Holmqvist), som i denna fråga samrått med statsrådet
Odhnoff, delade verkets uppfattning att ”betydande fördelar står att
vinna om prövningen av frågan huruvida villkor om befrielse från
utländskt medborgarskap uppfyllts överförs till invandrarverket” (s. 69).
Med hänsyn härtill och då det syntes naturligt att ärenden om
naturalisation i sin helhet handläggs av samma myndighet, biträdde
departementschefen invandrarverkets förslag, vilket även tillstyrktes av
inrikesutskottet (InU 1971: 37) och bifölls av riksdagen (rskr 1971: 351).
Överförandet av prövningen till invandrarverket innebär att besvär över
beslut i fråga om villkoret uppfyllts fr. o. m. den 1 januari 1972 förs hos
Kungl. Maj:t i statsrådet i stället för som tidigare hos regeringsrätten.
Enligt departementschefen var detta rimligt med hänsyn till att besvär i
naturalisationsärenden i övrigt avgörs i konselj (prop. s. 69).

Stadgandet om villkorligt förvärv av svenskt medborgarskap är avsett
att tillämpas i sådana fall där automatisk förlust av utländskt medborgarskap
inte sker vid naturalisation, men där befrielse från sådant kan
medges. För den som bedöms vara politisk flykting föreskrivs inte sådant
villkor. Den tid inom vilken sökanden skall styrka att han befriats från
sitt utländska medborgarskap har enligt praxis varit ett år från invandrarverkets
beslut. Detta har ansetts vara till fyllest för medborgare från
flertalet av de aktuella länderna. Om ettårstiden överskridits, vilket
förekommit, måste ny ansökan om svenskt medborgarskap göras, om inte
förlängning dessförinnan begärts. Prövningen av en sådan ansökan sker
med förtur. Ansökan om förlängning av villkorstiden har enligt hittillsvarande
praxis inte tagits upp till prövning förrän den ettåriga fristen
utgått och då behandlats som en ny ansökan om medborgarskap (jfr
exempel 74 och 103). Vid bifall har sökanden fått ett nytt villkorsbeslut.
Denna procedur har kunnat upprepas Gfr prop. 1971:155 s. 48).

I sin ovannämnda framställning till Kungl. Maj:t föreslog invandrarverket
att möjlighet skulle öppnas att redan från början bestämma en längre
villkorstid för att i vissa fall undvika en onödig omgång. Departementschefen
delade denna uppfattning och framhöll att två år i de flesta fall
torde vara tillräckligt, men att även en längre tid än två år undantagsvis
borde kunna föreskrivas, om invandrarverkets erfarenhet gav vid handen
att detta i särskilda fall var nödvändigt.

Likaså delade departementschefen invandrarverkets uppfattning att
bevis om svenskt medborgarskap inte slutligt borde utfärdas förrän
villkoret uppfyllts eller undanröjts. Härigenom skall expeditionsavgiften i
fortsättningen tas ut först sedan förvärvet av det svenska medborgarskapet
blivit gällande och inte som tidigare i samband med beslutet om den
villkorliga naturalisationen. Detta torde i sin tur komma att minska
risken för missförstånd om innebörden i den först utfärdade handlingen
Gfr exempel 96). Expeditionsavgiften för av invandrarverket utfärdade
bevis om svenskt medborgarskap, som tidigare varit 300 kronor, har

KU 1973:20

genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 november 1971 satts ned till 115
kronor, medan avgiften för bevis utfärdade av länsstyrelserna — avseende
unga utlänningar och invandrare från de nordiska länderna — samtidigt
sänkts från 100 till 60 kronor. Det kan nämnas att Nordiska rådet år
1971 rekommenderat att denna avgift helt slopas.

Befrielse från föreskrivet villkor har i praxis medgetts den som vägrats
befrielse från utländskt medborgarskap liksom den som inte inom rimlig
tid fått svar på sin ansökan om sådan befrielse, om han vidtagit de
åtgärder för villkorets uppfyllande som skäligen kunnat begäras. Vidare
har villkoret undanröjts i de fall vederbörande visat sig vara politisk
flykting, då det skulle vara oskäligt att sådan sökande skulle behöva sätta
sig i förbindelse med representanter för den rådande regimen i hemlandet
för att erhålla befrielse.

Det kan i detta sammanhang även nämnas att Sverige genom sin
anslutning till 1951 års FN-konvention angående flyktingars rättsliga
ställning (ratificerad av Sverige den 16 augusti 1954) förpliktat sig bl. a.
att så mycket som möjligt underlätta flyktingarnas införlivande med
samhället och deras naturalisation (artikel 34). Enligt samma artikel skall
fördragsslutande stat särskilt bemöda sig om att påskynda naturalisationsförfarandet
och att så mycket som möjligt nedbringa avgifterna och
kostnaderna för detta.1

I den till propositionen 1968:158 fogade bilagan med redovisning av
Kungl. Maj:ts praxis i naturalisationsärenden anfördes rörande befrielse
från utländskt medborgarskap endast följande:

Föreskrift om att sökanden som villkor för naturalisation skall styrka
att han har blivit befriad från sitt utländska medborgarskap meddelas
endast om föreskriften tjänar något ändamål. En sådan föreskrift är
givetvis inte aktuell, när sökanden enligt sitt hemlands lag automatiskt
förlorar sitt medborgarskap vid förvärv av annat. Inte heller finns
anledning att uppställa villkoret för medborgare i stat som inte erkänner
befrielseinstitutet. För medborgare i land, där egen medborgare genom
särskilt beslut kan befrias från medborgarskap i det landet, ges dock i
regel sådan föreskrift.

Av i exempel 27 redovisad PM framgår för vilka staters medborgare
som numera villkor om befrielse från utländskt medborgarskap föreskrivs.
Av denna framgår även att praxis sedan 1968 ändrats för sökande
med främlingspass, vilka ej längre endast på denna grund kan naturaliseras
utan villkor.2 Beträffande Kungl. Maj:ts praxis under senare tid
hänvisas även till exempel 89-100.

Som framgår av ovan redovisade tabell 2 har Kungl. Maj:t under den
aktuella undersökningsperioden avgjort sammanlagt 70 ärenden (avseende
78 personer) rörande befrielse från stipulerat villkor vid förvärv av
svenskt medborgarskap. 56 av dessa ärenden har gällt besvär över
invandrarverkets beslut om villkorlig naturalisation, medan det i 14 fall
gällt ansökningar direkt hos Kungl. Maj:t om befrielse från av Kungl.
Maj:t i samband med vederbörande naturalisationsbeslut stipulerat
villkor. Över sistnämnda ansökningar har invandrarverket angivit yttran 1

Utlänningsutredningen har i sitt betänkande V Flyktingskap (SOU 1972:84)
erinrat härom och konstaterat att MbL:s bestämmelser om naturalisation är helt
förenliga med artikel 34 i konventionen (s. 129).

2 Främlingspass kan i vissa fall ges även åt personer som inte är politiska
flyktingar.

KU 1973:20

de. Av de 56 besvärsärendena har i 9 fall besvären inkommit efter
besvärstidens utgång och därför ej upptagits till Kungl. Maj:ts prövning.
13 besvärsärenden (avseende 14 personer) har av Kungl. Maj:t lämnats
utan åtgärd, sedan det upplysts att invandrarverket redan beslutat
antingen om naturalisation utan villkor eller om förlängning av villkorstiden.
Kungl. Majit har befriat från villkor i 11 fall (4 ansökningar och 7
besvär), i samtliga utom ett (exempel 93) i enlighet med invandrarverkets
förslag. I ett fall (17/12 1971 nr 71) har Kungl. Majit lämnat de av
invandrarverket tillstyrkta besvären utan bifall, sedan det upplysts att
klaganden (25-årig iransk medborgare) numera utvandrat till Norge. I
detta sammanhang kan ytterligare nämnas att Kungl. Majit i ett fall
(17/12 1971 nr 66) bifallit en av invandrarveret tillstyrkt och jämlikt
9 a § överlämnad ansökan om befrielse från villkor, sedan det upplysts att
vederbörande (40-årig iransk medborgare), om han befriades från sitt
gamla medborgarskap, enligt det landets lag skulle kunna återvända till
sitt hemland endast en gång och under en begränsad tid under sin
återstående livstid men önskade bibehålla möjligheten att sammanträffa
med föräldrar och släkt i sitt hemland. Detta fall har av invandrarverket
bedömts som prejudicerande.

Genomgången av Kungl. Majits handläggning av villkorliga naturalisationsärenden
synes visa att denna i allt väsentligt överensstämmer med
ovan redovisade praxis. Sålunda kan t. ex. nämnas att endast den
omständigheten att sökanden önskat behålla sitt gamla medborgarskap
för att sedermera eventuellt återvända till sitt ursprungliga hemland ej
varit tillräcklig grund för befrielse från villkor (jfr exempel 95 — med
principuttalande i saken av invandrarverket — och 96). Frågan om
sökanden gjort tillräckligt för att befrias från föreskrivet villkor belyses
av exempel 91-93 och 100. Frågan om sökanden kunde anses vara
politisk flykting belyses av exempel 90 och 97-99 (jfr även exempel 5
och 6). Av exempel 89 framgår att befrielse från villkor medgetts, då det
bedömts vara meningslöst att föreskriva dylikt villkor. I ett fall (exempel
94) har sökanden på särskilda skäl (bl. a. hög ålder) befriats från
fullgörande av nämnda villkor. Även detta fall torde bedömas som
prejudicerande.

Som anförts vid behandlingen av hemvistrekvisitet har numera i praxis
dispens från den föreskrivna hemvisttiden på sju år börjat ges till sökande
som naturaliseras med villkor och för vilka befrielseförfarandet
erfarenhetsmässigt tar lång tid (jfr exempel 27).

3. Överlämnande till Konungen av ärenden jämlikt 9 a § MbL

I den år 1968 i MbL införda 9 a § föreskrivs att om särskilda skäl
föreligger får den centrala utlänningsmyndigheten överlämna ärende som
avses i 6 §, 8 § första stycket eller 9 § till Konungen för avgörande.1

1 8 § första st. avser svensk medborgare, som är född utom riket och aldrig haft
hemvist här, vilken förlorar sitt svenska medborgarskap när han fyller tjugotvå år
men på dessförinnan gjord ansökan kan av invandrarverket medges att bibehålla sitt
medborgarskap; 9 § avser den som önskar befrias från sitt svenska medborgarskap,
då han är eller önskar bli utländsk medborgare, och efter ansökan kan få dylik
befrielse av invandrarverket.

KU 1973:20

I propositionen (1968:158) framhöll departementschefen (statsrådet
Rune Johansson) bl. a. att han i och för sig delade uppfattningen att en
myndighet som tilläggs beslutanderätten på ett område också bör utöva
beslutsfunktionen helt och odelat, såvida inte alldeles speciella skäl i
något fall talar däremot, men att i bedömningen av medborgarskapsärenden
undantagsvis kunde komma in ett utrikespolitiskt moment av sådan
styrka att Kungl. Maj:t borde avgöra ärendet. Han anförde vidare (s. 73)
följande:

Jag har nyss framhållit att också andra ärenden av särskilt grannlaga
natur samt ärenden, i vilka avgörandet får särskild betydelse för
prövningen av andra ärenden, bör avgöras av Kungl. Maj:t och inte av den
centrala utlänningsmyndigheten. Till den senare kategorien ärenden hör
framför allt sådana i vilka utlänningsmyndigheten avser att mjuka upp
praxis i fråga om dispens från naturalisationsvillkoren. Att ärenden av
detta slag bör hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande är särskilt angeläget
mot den bakgrunden att ärenden, i vilka sådan ändrad praxis tillämpats,
inte kan besvärsvägen bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning. En
bestämmelse om hänskjutningsförfarandet bör tas in i medborgarskapslagen
som en ny paragraf, betecknad 9 a §. Den centrala utlänningsmyndigheten
bör således alltid hänskjuta avgörandet i de nyss nämnda
ärendegrupperna till Kungl. Maj:t. Med hänsyn till att ett naturalisationsärende
i enstaka fall kan vara av sådan känslig beskaffenhet att det —
utan att tillhöra dessa kategorier ärenden — ändå bör avgöras av Kungl.
Maj:t, anser jag emellertid att föreskriften bör utformas inte som ett
åläggande för den centrala utlänningsmyndigheten utan som en allmän
rätt för denna att hänskjuta ärende till Kungl. Maj:ts prövning, när
särskilda skäl föreligger. Jag utgår från att utlänningsmyndigheten
kommer att undantagslöst utnyttja möjligheten att hänskjuta avgörandet
till Kungl. Maj:t i de ärenden för vilka hänskjutningsförfarandet således i
första hand är avsett.

I sitt utlåtande (1LU 1968:54) över propositionen hade första
lagutskottet ingen erinran mot detta förslag, vilket även bifölls av
riksdagen (rskr 1968:395).

Kungl. Majd har under den aktuella undersökningsperioden avgjort
sammanlagt 23 ärenden (avseende 26 personer), vilka ärenden i enlighet
med vad ovan anförts överlämnats av invandrarverket till Konungen för
avgörande jämlikt 9 a §. 10 av dessa ansökningar har bifallits av Kungl.
Maj:t, samtliga efter tillstyrkan av invandrarverket, medan 13 ansökningar
(avseende 16 personer) lämnats utan bifall, i ett fall (se exempel 104)
trots tillstyrkan av invandrarverket. I ett ärende (17/12 1971 nr 66) avsåg
den överlämnade ansökningen befrielse från fullgörandet av stipulerat
villkor vid naturalisation (se ovan s. 60).

Dessa ärenden har delats in i följande grupper, nämligen a) ärenden
i vilka uppfyllandet av hemvistvillkoret (MbL 6 § första st. 2.)
ifrågasatts, b) ärenden i vilka ifrågasatts uppfyllandet av vandelsvillkoret
(MbL 6 § första st. 3.), c) ärenden i vilka ifrågasatts uppfyllandet av
försörjningsvillkoret (MbL 6 § första st. 4.) och d) ärenden i vilka de i
MbL föreskrivna villkoren i och för sig synes uppfyllda men som likväl av
särskilda, ej närmare angivna skäl överlämnats till Konungens avgörande.
Det kan nämnas att i samtliga ärenden i sistnämnda grupp d) förekommer
sekretessbelagda handlingar.

KU 1973:20

I den förstnämnda gruppen a) redovisas endast ett ärende (exempel
101) i vilket invandrarverket, som fann det tveksamt om tillräckliga skäl
förelåg för dispens från hemvistvillkoret, med hänsyn till ärendets
brådskande natur funnit skäl föreligga att överlämna ärendet till Kungl.
Maj :t för avgörande.

I den andra gruppen b) redovisas två ärenden (exempel 103) avseende
ansökningar från personer som efter det att föreskriven villkorstid gått ut
inkommit till invandrarverket med beslut av vederbörande utländska
myndigheter om befrielse från sina utländska medborgarskap. Under
villkorstiden hade de dömts för brott och uppfyllde därför enligt verkets
mening inte längre vandelsvillkoret i 6 § MbL. Verket framhöll bl. a. att
om sökandena haft två år på sig att uppfylla det föreskrivna villkoret
skulle sannolikt den aktuella situationen ej ha uppstått. Med hänvisning
även till önskvärdheten av begränsning av statslöshet tillstyrkte invandrarverket
att dispens skulle ges från vandelsvillkoret, men Kungl. Maj:t har
lämnat båda ansökningarna utan bifall. I grupp b) redovisas även ett
ärende (avseende två personer), där invandrarverket vid överlämnandet
hänvisat till att rikspolisstyrelsen ej tillstyrkt medborgarskap för den ene
av två samtidigt sökande makar. Kungl. Maj:t har lämnat båda dessa
ansökningar utan bifall (exempel 102).

I den tredje gruppen c) redovisas tio ärenden (exempel 104-107)
rörande tillämpningen av försöijningsvillkoret, främst mot bakgrunden av
olika humanitära skäl. I exempel 104 (som avsåg sju samtidigt avgjorda
ärenden) var det fråga om ansökningar om svenskt medborgarskap av
ungerska och jugoslaviska medborgare (flertalet i 60-årsåldem), vilka
under åren 1956-1960 kommit från flyktingläger utan att de av Sverige
förklarats vara politiska flyktningar och som av hälsoskäl helt eller delvis
saknade förmåga att försörja sig genom eget arbete. I exempel 105 och
106 gällde det ansökningar från relativt unga personer (ca 30 år), som på
grund av sjukdom inte kan arbeta utan försörjer sig på sjukpenning eller
sjukbidrag. I exempel 105 redovisas även vissa aktuella regler i lagen
(1962:381) om allmän försäkring. I exempel 107 redovisas särskilda
yttranden av riksförsäkringsverket och invandrarverket rörande innebörden
av försörjningsförmågebegreppet vad avser sökande med sjukbidrag
eller sjukpenning.

Den sistnämnda gruppen d) av överlämnandeärenden består av sju
ärenden (avseende nio personer). Samtliga dessa ärenden har lämnats
utan bifall av Kungl. Maj:t. Då det som ovan (s. 61) nämnts i dessa fall
förekommit sekretessbelagda handlingar av avgörande betydelse för
utgången av ärendena har det bedömts olämpligt att i exempelsamlingen
redovisa ens starkt förkortade sammandrag av dessa ärenden. Det kan i
detta sammanhang vara tillräckligt att anmärka att Kungl. Maj :t i samtliga
fall - utom då det någon gång förekommit att anmärkningar förelegat
mot endast den ena av två samtidigt sökande makar - synes ha grundat
sina beslut på av rikspolisstyrelsen anförda synpunkter (jfr även det i
exempel 102 under gruppen b) redovisade ärendet).

IV. Något om betydelsen av statslöshet vid bedömningen av ansökningar
om svenskt medborgarskap

Medborgarskapslagstiftningen bygger i olika länder på skilda huvudprinciper
i fråga om förvärv av medborgarskap, nämligen härstamnings -

KU 1973:20

principen (jus sanguinis) eller territorialprincipen Gus soli). Härigenom
uppkommer naturligt nog konflikter mellan medborgarskapslagstiftningen
i skilda länder, så att i vissa fall en person inte får medborgarskap i
någon stat utan blir statslös, medan i andra fall en person kan bli
medborgare i två eller flera stater på samma gång. Som tidigare
framhållits (s. 57) har en ledande princip inom svensk medborgarskapsrätt,
som bygger på härstamningsprincipen, alltid varit att undvika såväl
dubbla och flerfaldiga medborgarskap som statslöshet, eftersom dylika
förhållanden ofta medför olägenheter för både stater och enskilda Qfr
även redovisningen i PM i exempel 27.

I propositionen 1968:128 föreslog Kungl. Maj:t bl. a. att riksdagen
skulle godkänna den i New York den 30 augusti 1961 avslutade
konventionen om begränsning av statslöshet. Samtidigt föreslogs godkännande
av dels den i Strasbourg den 6 maj 1963 avslutade konventionen
om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära
förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap (jfr ovan s. 57), dels vissa
förslag till ändringar i MbL. I enlighet med första lagutskottets
hemställan (1LU 1968:54) biföll riksdagen propositionens ovannämnda
förslag (rskr 1968:395).

1961 års FN-konvention om begränsning av statslöshet syftar till att
begränsa statslöshet genom att på olika sätt underlätta för personer, som
enligt nationella lagar i allmänhet skulle vara statslösa, att erhålla
medborgarskap. Konventionen får särskild betydelse för barn som
riskerar att bli statslösa. Vidare innehåller konventionen bestämmelser,
som har till ändamål att förhindra att personer med medborgarskap i
någon stat förlorar detta utan att samtidigt förvärva annat medborgarskap.
Departementschefen (statsrådet Kling) framhöll i propositionen
bl. a. att olägenheterna av statslöshet i vissa fall kan bli ytterst kännbara
och att det var angeläget att ansträngningar görs för att komma till rätta
med sådana problem. Det framhölls att en utväg är att genom
internationella överenskommelser och intern lagstiftning skapa en i
ekonomiskt och socialt hänseende mera tryggad ställning för de statslösa.
Det torde dock dessutom vara nödvändigt att, främst genom internationella
överenskommelser på medborgarskapsrättens område, inrikta ansträngningarna
på att undanröja eller i varje fall begränsa förekomsten av
statslöshet. FN-konventionen var ett led i sådana strävanden och borde,
enligt departementschefen, hälsas med tillfredsställelse, även om dess
verkningar kommer att bli begränsade, då det endast är ett relativt ringa
antal personer som är statslösa de jure. Även om departementschefen,
liksom flera remissinstanser, inte gillade vissa bestämmelser i konventionen
förordades en anslutning till denna från Sveriges sida.

Det kan vidare nämnas att Kungl. Maj:t genom lagen (1969:644) om
vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar fått rätt att
i vissa fall förordna om att viss rättighet skall tillkomma också statslös
person eller politisk flykting. Av propositionen i fråga (1969:109)
framgår bl. a. att den nya lagen gjort det möjligt att återkalla vissa av de
förbehåll som gjorts vid Sveriges ratifikation av 1951 och 1954 års
FN-konventioner angående resp. flyktingar och statslösa personers
rättsliga ställning.1

1 Se även utlänningsutredningens betänkande V Flyktingskap (SOU 1972:84).

KU 1973:20

Slutligen bör i detta sammanhang erinras om att frågan om naturalisation
av vissa politiska flyktingar — vilka ofta i praktiken torde kunna
hänföras till kategorin de facto statslösa — diskuterats i riksdagen i
samband med behandlingen av förslaget (prop. 1950:217) till MbL.
Första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1LU
1950:27 s. 35) bl. a., att det för utlänningar som lämnat sitt hemland
under sådana omständigheter att det med säkerhet kan antas att de inte
kan återvända dit och som genom att bosätta sig här, ta anställning och i
övrigt tydligt dokumenterat sin vilja att stanna här, kan ifrågasättas om
de inte tidigare än andra kan vinna den nära anknytning till Sverige som
bör vara en förutsättning för naturalisation. Det vore enligt utskottets
mening önskvärt om dessa synpunkter, för vilka även humanitära skäl
talade, i varje fall under normala tider, kunde vinna beaktande, då det
gäller sådana utlänningars medborgarrättsliga ställning. Stöd härför fanns
enligt utskottet i den av Kungl. Maj:t medgivna allmänna dispensbefogenheten.
1

Den företagna undersökningen av Kungl. Maj :ts praxis visar att Kungl.
Maj:t avgjort sammanlagt fjorton ärenden avseende besvär från statslösa
personer över invandrarverkets avslagsbeslut. Ett av dessa ärenden (7/9
1971 nr 62, rörande en f. d. dansk medborgare) har ej upptagits till
prövning, då besvären inkommit för sent. I åtta ärenden har besvären,
i enlighet med invandrarverkets förslag, lämnats utan bifall (bl. a. exempel
47, 49 och 74), medan i fyra fall besvären bifallits på ”särskilda skäl”
(exempel 13, 15, 18 och 31) och i ett fall besvären bifallits, eftersom
klaganden numera uppfyllde naturalisationsvillkoren (exempel 58). I
samtliga fall utom det sistnämnda (se ovan s. 53) har invandrarverket
tillstyrkt bifall till besvären. Beträffande de tretton besvärsärenden som
sakprövats av Kungl. Maj rt har det i tio fall gällt för kort hemvisttid2 och
i tre fall otillfredsställande vandel. Vidare har Kungl. Maj:t lämnat två
ansökningar som överlämnats jämlikt 9 a § MbL utan bifall, eftersom
sökandena inte uppfyllt vandelsvillkoret (se exempel 103 och ovan s. 62).
I båda dessa fall hade ansökningarna tillstyrkts av invandrarverket.

I detta sammanhang bör slutligen beaktas att det i några fall ej gått att
med säkerhet fastställa vederbörandes eventuella medborgarskap, men att
det i dessa fall sannolikt ej varit fråga om statslösa personer (se nedan
under V.).

V. Kungl. Maj:ts naturalisationsärenden, fördelade efter medborgarskap i
olika länder

De 374 naturalisationsärenden (avseende sammanlagt 407 personer)
som Kungl. Majit avgjort under tiden 1/7 1969 — 31/12 1972 har i
underbilaga 2 redovisats efter vederbörande sökandes medborgarskap. Av
denna sammanställning framgår bl. a. att flertalet (225 ärenden) avsett
utlänningar från de östeuropeiska staterna, främst från Jugoslavien (68
ärenden), Ungern (66 ärenden), Polen (38 ärenden) och Tjeckoslovakien
(36 ärenden). Endast 17 ärenden har avsett medborgare från de nordiska
länderna, flertalet från Finland. Några andra mera vanligt förekommande
medborgarskapsgrupper har varit från Tyskland (23 ärenden), Grekland
(15 ärenden) och Storbritannien (7 ärenden). Totalt har avgjorts ärenden

1 Enligt uppgift från invandrarverket har, i varje fall under senare år, dylik
dispens ej givits.

2 I ett fall (1/12 1972 nr 50) gällde det även åldersvillkoret.

KU 1973:20

rörande medborgare från 39 olika länder och, som ovan nämnts, 16
ärenden som gällt statslösa personer. I fem fall har det ej gått att med
säkerhet fastställa vederbörandes ev. medborgarskap; detta gäller 5/6
1970 nr 76 (troligen palestinsk medborgare) och 17/6 1970 nr 105-108
(jfr exempel 66; samtliga dessa sökande zigenare, enligt uppgift födda i
Grekland).

VI. Några administrativa frågor rörande handläggningen av Kungl. Maj:ts
naturalisationsärenden

Den normala gängen för ett naturalisationsärende enligt MbL 6 § är att
vederbörande fyller i en särskild ansökningsblankett, som finns hos alla
polismyndigheter i landet och hos svenska ambassader och konsulat i
utlandet. Blanketten lämnas tillsammans med personbevis och intyg om
kunskaper i svenska språket in till polisen på den ort där sökanden bor
(resp. till vederbörande svenska ambassad eller konsulat). Efter utredning
skickas ansökningen till invandrarverket, som avgör ärendet. Enligt
uppgifter från verket tar dess behandling för närvarande 8—10 månader till
följd av en viss uppkommen balans. Vid bifall utfärdar invandrarverket
bevis om svenskt medborgarskap vilket, som ovan (s. 59) nämnts, numera
kostar 115 kronor (förut 300 kronor) för varje självständigt naturaliserad
person. För barn som såsom biperson tas upp tillsammans med
föräldrarna eller en av dessa uttas ingen avgift. För den som naturaliseras
med villkor (enligt 6 § tredje st. MbL) att han först skall befrias från sitt
gamla medborgarskap, innan det svenska blir gällande, tas från och med
1972 avgiften ut först när detta villkor uppfyllts eller eftergetts.
Medellösa personer kan befrias från nämnda avgift.

Om invandrarverket avslår ansökningen får sökanden ett meddelande
härom, vilket från och med hösten 1969 även anger motiven för avslaget.
Avslagsbeslutet kan överklagas hos Kungl. Maj d genom besvär, som skall
ha inkommit till inrikesdepartementet senast tre veckor från det
vederbörande delgivits avslagsbeslutet. Kungl. Maj:t tar ej upp för sent
inkomna besvär till prövning, vilka sålunda ej heller blir föremål för
remissförfarande. Den som fått avslag kan givetvis även göra ny ansökan,
som då behandlas på ovannämnda sätt.

Som nämnts i tidigare avsnitt av undersökningen kan invandrarverket
även överlämna naturalisationsansökan till Kungl. Majd jämlikt 9a §
MbL. Detta skall bl. a. ske då praxisändring övervägs (se framför allt
exempel 103—107.

Om invandrarverkets organisation kan helt kort nämnas att det leds av
en styrelse bestående av generaldirektören (ordförande) och sex andra
ledamöter utsedda av Kungl. Majd. För samtliga ledamöter utser Kungl.
Majd personliga suppleanter och som generaldirektörens ställföreträdare
tjänstgör en avdelningschef. Alla viktigare frågor avgörs av styrelsen, som
är beslutför när generaldirektören och minst tre andra ledamöter är
närvarande. Ärende som inte skall avgöras av styrelsen avgörs av
generaldirektören ensam. I instruktionen (SFS 1969:137) finns även
föreskrifter om rätt för vissa tjänstemän att närvara vid ärendes
handläggning (17 § och 18 §) och att låta anteckna skiljaktig mening
(19 §). Vid den företagna undersökningen av Kungl. Maj ds praxis i
naturalisationsärenden har uppmärksammats ett antal fall där skiljaktiga

5 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 20

KU 1973:20

meningar redovisats vid behandlingen av remissyttrande över besvär1 om
medborgarskap (se exempel 15, 31, 61, 87 och 88). I tre av dessa ärenden
har Kungl. Maj:t följt minoritetens förslag (exempel 87, 88 och 103).

Hos Kungl. Maj:t bereds sedan andra halvåret 1969 alla medborgarskapsärenden
inom inrikesdepartementet (tidigare inom justitiedepartementet).
Föredragande inför Kungl. Majd i dessa ärenden är enligt
särskilt förordnande statsrådet Odhnoff. Över samtliga besvärsärenden
som sakprövas av Kungl. Maj:t — och sålunda ej redan vid anhängiggörandet
konstateras vara deserta — inhämtas invandrarverkets yttrande.

Som framgår av tabell 2 (s. 44) har under granskningsperioden totalt
30 besvärsärenden (avseende 36 personer) kommit in till Kungl. Maj:t/ö>
sent och med hänvisning härtill ej upptagits till prövning. Något yttrande
från invandrarverket har i dessa fall ej inhämtats, utan de har direkt
konstaterats vara deserta. Några av dessa fall kan förtjäna att här
kortfattat nämnas.

I ett fall (30/1 1970 nr 38) gällde det en 43-årig finländsk medborgare
(med tre minderåriga barn), som tidigare bott i Sverige, men som fått
avslag av invandrarverket på sin ansökan om svenskt medborgarskap, då
hon var bosatt i Finland (bristande hemvistrekvisit). Besvären synes i
detta fall ha inkommit i rätt tid till invandrarverket men efter
överlämnande till inrikesdepartementet ha inkommit dit först en vecka
efter besvärstidens utgång — detta sannolikt till följd av mellankommande
julhelg. Kungl. Maj:t förklarade — utan att närmare höra invandrarverket
i ärendet — besvären deserta. Det kan nämnas att enligt 12 §
förvaltningslagen (1971:290), som dock inte direkt gäller för ärende hos
Kungl. Maj:t, skall numera besvär ändå upptas till prövning om
besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till den myndighet
som har meddelat det överklagade beslutet.

I tre andra fall (2911 1971 nr 46, 18/6 1971 nr 96 och 19/11 1971 nr
56) har besvären inkommit endast en dag för sent, och det kan nämnas
att i ett av dessa ärenden klaganden i besvärsskrivelsen framhållit att han
på grund av ”svårartade vattkoppor” inte kunnat klaga inom fastställd
tid, vilket han erbjudit sig styrka med läkarintyg (18/6 1971 nr 96).

Invandrarverkets remissyttrande tar regelmässigt 3—4 veckor, dock
förekommer det med hänsyn till ärendenas synnerligen skiftande natur
såväl fall med kortare som fall med avsevärt längre remissbehandlingstid.
I vissa fall har härvid erfordrats omfattande kompletterande utredningar.
Motsvarande iakttagelser gäller för behandlingen inom departementet
efter avslutat remissförfarande; sistnämnda tid har normalt varit minst en
månad,2 och i flera fall har besvärsbehandlingen tagit avsevärt längre tid
än ett halvår (jfr bl. a. exempel 7, 16, 17, 21, 27, 29, 30, 57, 58, 71, 78,
79 och 83). I några fall synes remissförfarandet och handläggningen av
ärendet i departementet avsiktligt dragit ut på tiden för att visst bristande

1 Liksom vid överlämnande av ansökningar jämlikt 9 a § (exempel 103).

2 Särskilt lång handläggningstid efter avslutad remissbehandling har förekommit
i bl. a. ärendena i exempel 58 (11 månader) och 79 (10 månader); jfr även exempel
57 där hela besvärsbehandlingen tog drygt 15 månader. Särskilt snabbt (9 dagar) har
ärendena i exempel 10 och 12 avgjorts. Det kan även nämnas att flera av de av
invandrarverket 28/1 1971 överlämnade ärendena ännu (i april 1973) ej avgjorts av
KMä (jfr exempel 105-107).

KU 1973:20

rekvisit (t. ex. kravet på hemvisttid) skulle kunna uppfyllas vid beslutstillfället
(jh exempel 5, 6, 7, 11, 58, 78, och 79).

Någon kommunikation med klaganden förekommer vanligtvis ej, dock
har dylik ägt rum i ett antal fall då vederbörande i besvärsskrivelsen (eller
senare inkomna ”påstötningsskrivelser”) anhållit härom (jfr exempel 1,

11, 30, 47, 84 och 93). I vissa fall har klaganden beretts tillfälle att
inkomma med påminnelser över invandrarverkets yttrande men ej gjort
detta (jfr exempel 23, 65, 84 och 85).

Som nämnts är invandrarverkets avslagsbeslut numera alltid försedda
med motivering och därtill besvärshänvisning. Kungl. Maj:ts avslagsbeslut
är däremot sällan eller aldrig närmare motiverade. I flertalet fall synes
dock av invandrarverkets beslut framgå vilken den aktuella grunden för
avslaget varit. När Kungl. Maj.t bifaller ett ärende anges sällan någon
mera klarläggande motivering i beslutet; vanligtvis åberopas härvid blott
”särskilda skäl”, eller att klaganden numera får anses uppfylla de
föreskrivna villkoren.

Som torde framgå av vad ovan redovisats i de skilda avsnitten i
undersökningen och som närmare belyses i exempelsamlingen har Kungl.
Maj :ts beslut i nästan samtliga fall helt överensstämt med invandrarverkets
beslut eller rekommendationer. I ett antal fall (jfr exempel 7, 11, 24
och 58 samt i viss mån exempel 78 och 81 har invandrarverkets
avstyrkan blivit inaktuell genom att Kungl. Maj ds beslut dröjt så länge att
förutsättningarna för bifall till besvären förbättrats. I några fall har
invandrarverket i sitt remissyttrande inte tagit någon deciderad ståndpunkt
utan anfört att det var ”tveksamt” beträffande praxis (jfr exempel

12, 20, 33 och 101). I några fall har emellertid invandrarverket
otvivelaktigt haft en annan mening än Kungl. Maj:t. Detta gäller främst
de tidigare under resp. avsnitt av undersökningen redovisade fallen i
exempel 22, 25, 30, 53, 57, 72, 82, 87, 88 och 103. Ytterligare kan i
sammanhanget nämnas det för villkorspraxis belysande ärendet som
redovisas i exempel 93 och överlämnande ärendet i exempel 104 (delvis).

Slutligen kan beträffande handläggningen inom Kungl. Maj:ts kansli
framhållas vikten av att kännedom sprids om Kungl. Maj:ts beslut i dessa
ärenden, i varje fall då de avser väsentligare ändringar av praxis. Härvid
kan hänvisas till konstitutionsutskottets uttalanden i de senaste årens
granskningsbetänkanden (KU 1971:34 och 1972:26) rörande vissa
publicerings- och informationsfrågor. I samband med den företagna
undersökningen av Kungl. Maj:ts naturalisationspraxis har uppmärksammats
en notis i Förvaltningsrättslig tidsskrift (nr 1 år 1971) i vilken
redovisas en del av det i exempel 104 återgivna överlämnandeärendet.
Det kan även nämnas att vid några tillfällen (1956 och 1964) i Svensk
Juristtidning publicerats relativt omfattande redogörelser för Kungl.
Maj:ts praxis i medborgarskapsärenden. Invandrarverket har i februari
1972 i skriften ”Ny i Sverige” gett en överskådlig redovisning av hur det
går till att bli svensk medborgare, av vilken även framgår vissa ändringar i
naturalisationspraxis. En ytterligare uppföljning av och spridd kännedom
om vissa Kungl. Maj :ts beslut av vidare allmänt intresse torde även vara
att förvänta.

KU 1973:20

VII. Exempelsamling

Besvär över invandrarverkets beslut att avslå ansökan
om svenskt medborgarskap

Villkoret att sökanden fyllt arton år (Mbl 6 § första st. 1.)

A. Besvären bifallna av Kungl. Maj:t
Exempel 1 (24/4 1970 nr 56):

Ang. 5-årig tysk medborgare, född i Sverige och sedan dess bosatt här.

Invandrarverket avslog 12/9 1969 ansökan från föräldrarna (tysk far
och svensk mor) om svenskt medborgarskap för sonen; ingen motivering
lämnades i beslutet.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 8/10. I dessa anfördes bl. a. att
sonen enligt svensk lag på grund av faderns anställning vid tyskt konsulat
i Sverige inte kunnat anses bosatt och ej heller kyrkobokföras här. Detta
förhållande hade medfört att modern i skattehänseende betraktats som
ogift kvinna utan barn och att hon inte fått barnbidrag försonen. Denne
hade emellertid ej heller kyrkobokförts eller på annat sätt registrerats hos
tysk myndighet. Därför kunde exempelvis åldersintyg (personbevis) inte
utfärdas för honom av vare sig svensk eller tysk myndighet. Tysk
förmynderskapsdomstol hade på föräldrarnas begäran lämnat medgivande
till att sonen blev svensk medborgare.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 19/11 1969 bifall till besvären.
Härvid anförde verket bl. a. att fadern var anställd som tjänsteman vid
konsulat och ej skattskyldig i Sverige för sin inkomst därifrån. Invandrarverket
hade under hand inhämtat från ambassaden i Stockholm att
klagandena kunde registrera sonen hos tysk myndighet. På grund av den i
svensk medborgarskapslagstiftning sedan gammalt gällande tolkningen av
hemvistbegreppet ansåg invandrarverket att klagandenas son inte uppfyllde
hemvistvillkoret enligt 6 § MbL. Vad de anfört i besvären kunde med
hänsyn härtill inte läggas till grund för dispens från nämnda villkor,
varför verket avstyrkte bifall till besvären. Verket erinrade i detta
sammanhang om andra lagutskottets utlåtande 1969:47, i vilket uttalats
att utskottet inte var berett att biträda två motioner om rätt till
barnbidrag åt svenskar, som var anställda i svensk u-hjälp utomlands i den
mån motionerna syftade till att ge barnbidrag åt vissa grupper oavsett om
de var bosatta i riket och här betalade skatt för sina inkomster.

Sedan klagandena 27/1 1970 beretts möjlighet att yttra sig över
invandrarverkets yttrande inkom 4/2 till departementet skrivelse vari
bl. a. uppgavs att ovannämnda uppgift från ambassaden var felaktig och
berodde på ett missförstånd. De bifogade ett intyg från konsulatet att
deras son inte kunde kyrkobokföras, mantalsskrivas eller registreras i
Tyskland.

Med anledning av förnyad remiss tillstyrkte invandrarverket i nytt
yttrande 26/2 1970 bifall till besvären. Verket anförde härvid bl. a. att en
strikt tolkning av hemvistbegreppet skulle medföra att besvären ånyo
avstyrktes. Verket fann det emellertid skäligt — inte minst med hänsyn
till uppgiften att klagandenas son inte kunde registreras i Tyskland — att
dispens gavs från hem vist villkoret.

Kungl. Majit (statsrådet Odhnoff) beslöt 24/4 1970 upphäva invand -

KU 1973:20

rarverkets beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om sonens
förhållanden särskilda skäl förelåg för hans upptagande till svensk
medborgare.

Exempel 2 (27/5 1970 nr lil):

Ang. två 9-åriga indiska medborgare, födda i Sverige och sedan dess
bosatta här.

Invandrarverket avslog 30/1 1970 ansökan från föräldrarna (indisk far
och svensk mor) om svenskt medborgarskap för två minderåriga barn,
födda i november 1961, eftersom barnen inte uppfyllde villkoret om
fyllda arton år enligt 6 § MbL och tillräckliga skäl för dispens från
nämnda villkor inte förelåg.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 11/3. I dessa anfördes bl. a. att
familjen inte hade någon tanke på att avflytta från Sverige, då barnen
borde få fullfölja sin utbildning här i landet. Till stöd för ansökan
åberopades inte bara skäl av praktisk natur, t. ex. problemen vid
utlandsresor, utan också psykologiska skäl — upplevelsen av visst
främlingskap i Sverige på grund av hudfärgen förstärktes av att barnen i
olika sammanhang måste uppge sig vara indiska medborgare. I besvärsskrivelsen
hemställdes slutligen att ärendet måtte behandlas med förtur.

Invandrarverket tillstyrkte i yttrande 8/4 bifall till besvären. Härvid
anförde verket att barnen var bosatta i Sverige alltsedan födseln och att
bakgrunden till verkets avslag var, att det på grund av faderns anställning
vid indiskt flygbolag ansetts osäkert, om familjen skulle komma att
kvarstanna i Sverige. Med hänsyn till vad klagandena framhållit i besvären
om att de inte ämnade avflytta från Sverige, eftersom de var angelägna
att barnen fick fullfölja sin utbildning här i landet, tillstyrktes dock bifall
till besvären.

Av den inom departementet upprättade akten i ärendet framgår att
frågan om dubbelt medborgarskap diskuterats med klagandena och
invandrarverket. Enligt uppgifter från verket expedierades i dylika fall
samtidigt med medborgarskapsbeslutet en handling som påminde om att
barnen antagligen förblev indiska medborgare. Det uppgavs även ej vara
ovanligt att barn, trots att de naturaliseras med sina föräldrar, ej förlorar
sina ursprungliga medborgarskap, förrän de blir myndiga.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 27/5 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om barnens
förhållanden särskilda skäl förelåg för deras upptagande till svenska
medborgare.

B. Besvären lämnade utan bifall av Kungl. Maj:t

Exempel 3 (26/5 1972 nr 49):

Ang. 17-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan knappt
fyra år.

Invandrarverket avslog 21/10 1971 ansökan ingiven av sökandens mor
om svenskt medborgarskap, eftersom sökanden inte uppfyllde ålders- och
hemvistvillkoren enligt 6 § MbL.

KU 1973:20

Besvär, ingivna av klagandens mor och biträdda av hans far, inkom till
inrikesdepartementet 9/12. I dessa åberopades endast tidigare anförda
omständigheter samt att klaganden kände till att det förekommit
undantag från 6 § MbL.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 10/4 1972 bifall till besvären, då
de skäl klaganden anfört, enligt verkets mening, inte kunde läggas till
grund för dispens från nämnda villkor.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 26/5 1972 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 4 (6/10 1972 nr 35):

Ang. 12-årig spansk medborgare, född i Sverige av svensk mor och
spansk far och bosatt här till december 1971.

Invandrarverket avslog 4/4 1972 ansökan från föräldrarna om svenskt
medborgarskap för sin son, eftersom denne sedan 15/12 1971 var bosatt
utom riket och sålunda inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL
och skäl för dispens från detta villkor inte förelåg.

Besvär, ingivna av barnets mor, inkom till inrikesdepartementet 16/5. I
dessa anfördes att modern och klagandens syster var svenska medborgare,
att han själv var född i Sverige, hade gått i svensk skola och för
närvarande gick i svenska skolan i Madrid samt att han inte talade något
annat språk än svenska. Vidare framhölls att familjens vistelse i Spanien
var tillfällig och att fadern hade för avsikt att söka svenskt medborgarskap
vid den planerade återkomsten till Sverige.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 15/5 bifall till besvären, eftersom
klaganden utflyttat till Spanien och alltjämt vistades där och därför inte
uppfyllde villkoret om hemvist i riket. De skäl som modern anfört kunde
enligt verket inte läggas till grund för dispens från villkoret. Verket
erinrade vidare om att barnet inte skulle förlora sitt spanska medborgarskap,
om det upptogs till svensk medborgare. Däremot skulle barnet
förlora sitt spanska medborgarskap, om det naturaliserades som biperson
till fadern.

Kungl. Maj.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 6/10 1972 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Villkoret att sökanden sedan sju år har hemvist här i riket

(MbL 6 § första st. 2.)

A. Besvären bifallna av Kungl. Maj:t

a) v i d beslutets fattande uppfyllt hemvistvillkor Exempel

5 (20/3 1970 nr 30):

Ang. 26-årig bulgarisk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt
fem år och sedan knappt två år var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 7/11 1969 ansökan om svenskt medborgarskap,
då sökanden ej uppfyllde villkoret om viss tids hemvist enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 9/12. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han sedan december 1964 var bosatt i Sverige och sedan juli
1968 var gift med svensk medborgare med vilken han hade en son, född i
december samma år. Han anförde vidare att han betraktades som politisk

KU 1973:20

flykting och att det för hans verksamhet och familjens försörjning var av
största vikt, att han snarast möjligt fick svenskt medborgarskap. Därest
besvären likväl inte skulle kunna bifallas anhöll klaganden, att ansökan
måtte få kvarligga för framtida förnyad prövning.

Invandrarverket anförde i yttrande 14/1 1970 att klaganden enligt
hittillsvarande praxis inte uppfyllde villkoret om viss tids hemvist enligt
6 § MbL förrän i mars—april 1970. Vad klaganden anfört i besvären
kunde, enligt verkets mening, inte läggas till grund för dispens från
nämnda villkor. Verket hade emellertid intet att erinra mot bifall till
besvären, därest klaganden vid dessas avgörande uppfyllde hemvistvillkoret
enligt vad ovan sagts.

Beträffande frågan om klaganden skulle anses som politisk flykting —
vilken fråga i händelse av bifall till besvären var avgörande för om
han skulle upptas till svensk medborgare med eller utan villkor
enligt 6 § tredje st. MbL — bedömde verket honom inte vara politisk
flykting. Emellertid påpekades att det för honom i december 1966
utfärdats svenskt resedokument enligt Genévekonventionen den 28 juli
1951 angående flyktingars rättsliga ställning. Frågan om sådant förhållande
borde tillmätas avgörande betydelse för bedömningen av politiskt
flyktingskap hade under år 1969 jämlikt 47 § utlänningslagen (1954:193)
överlämnats till Kungl. Maj:ts prövning i ärende angående verkställighet
av förvisningsbeslut rörande en jugoslavisk medborgare.1

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 20/3 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling, eftersom
klaganden numera uppfyllde villkoret om viss tids hemvist i riket
enligt 6 § MbL och hinder ej i övrigt mötte mot hans upptagande till
svensk medborgare. Kungl. Maj:t erinrade samtidigt om innehållet i 6 §
tredje st. MbL.

Exempel 6 (10/4 1970 nr 66):

Ang. 32-årig jugoslavisk medborgare, som vistats i Sverige sedan
knappt sju år.

Invandrarverket avslog 19/11 1969 ansökan om svenskt medborgarskap,
då sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 4/12. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han bott i Sverige sedan april 1963 och hade en 70-årig mor
i Jugoslavien, som han gärna ville återse men ej vågade resa till såsom
jugoslavisk medborgare.

Invandrarverket anförde i yttrande 14/1 1970 att klaganden inte
uppfyllde villkoret om sju års hemvist enligt MbL förrän i april 1970 och
att vad klaganden anfört i besvären, enligt verkets mening, inte kunde
läggas till grund för dispens från nämnda villkor. Verket hade emellertid
intet att erinra mot bifall till besvären, därest klaganden vid dessas
avgörande hade sju års hemvist i riket. Verket påpekade också att
ansökningen på klagandens enträgna begäran upptagits med förtur.

1 Kungl. Maj:t (statsrådet Holmqvist) fann 10/4 1970 (nr 51) hinder jämlikt
53 § utlänningslagen ej möta mot verkställighet av ifrågavarande förvisningsbeslut.
Kungl. Maj .t beslöt dock samtidigt att - med hänsyn till i ärendet numera
föreliggande omständigheter - med verkställande av beslutet fick anstå viss tid.

KU 1973:20

Invandrarverket tog i detta sammanhang även upp frågan om klaganden
kunde anses som politisk flyktning, vilket i händelse av bifall till
besvären var avgörande för frågan om han - för undvikande av dubbelt
medborgarskap — skulle upptas till svensk medborgare med eller
utan villkor enligt 6 § tredje st. MbL. Verket bedömde härvid honom inte
vara politisk flykting, men med hänsyn till att för honom i juli 1965 hade
utfärdats svenskt resedokument enligt Genévekonventionen den 28 juli
1951 angående flyktingars rättsliga ställning påpekade verket, att frågan
om sådant förhållande borde tillmätas avgörande betydelse för bedömningen
av politiskt flyktingskap under år 1969 jämlikt 47 § utlänningslagen
(1954:193) överlämnats till Kungl. Maj:ts prövning i ärende
angående verkställighet av förvisningsbeslut rörande en jugoslavisk medborgare.
1

Av en inom departementet upprättad PM framgår bl. a. att klaganden
kommit till Sverige i april 1963 via flyktingläger i Italien. Efter knappt
två år hade han råkat ut för ett olycksfall i arbetet (skallskada) och efter
sjukskrivningen uppburit tilläggspension och yrkesskadelivränta (sammanlagt
ca 1 5 000 kr. per år). Han hade varit gift med svensk medborgare
men var numera hemskild och hade införsel på inkomsten med 125 kr.
per månad avseende underhåll till ett barn. Enligt PMn hade klaganden
vidare i september 1966 dömts till skyddstillsyn (prövotiden hade utgått
i september 1969) för checkbedrägerier och han led fortfarande av sviter
efter skallskadan. Av akten framgår i övrigt bl. a. att klaganden för att
påskynda ärendets behandling hos Kungl. Maj:t 18/1 1970 telegraferat
till statsministern — motivet härför uppgavs vara att klagandens mor till
följd av naturkatastrof stod utan hem. Telegrammet hade överlämnats till
invandrarverket i anslutning till den tidigare remissen, som verket dock
redan behandlat.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 10/4 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling
eftersom klaganden numera uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket
enligt 6 § MbL och hinder ej i övrigt mötte mot hans upptagande till
svensk medborgare. Kungl. Maj:t erinrade dock samtidigt om innehållet i
6 § tredje st. MbL.

Exempel 7(11/9 1970 nr 36):

Ang. 20-årig tysk medborgare, som vistats i Sverige sedan nästan sju år.

Invandrarverket avslog 21/11 1969 ansökan om svenskt medborgarskap,
då sökanden ej uppfyllde villkoret om sju års hemvist enligt 6 §
MbL.

Besvär, ingivna av sökandens styvfar och godkända av sökanden och
hennes mor, inkom till inrikesdepartementet 2/2 1970. I besvären
anfördes bl. a. att klaganden var 13 år då hon kom till Sverige med sin
mor och att denna var förmyndare för klaganden till dess hon fyllt 21 år.
Trots detta hade länsstyrelsen och invandrarverket avkrävt klaganden
särskild ansökan, vilken ej behandlats samtidigt med modems. Kritik
riktades vidare mot myndigheternas behandling av ärendet.

Av akten framgår även att klagandens styvfar med anmälan till JO

1 Se not till exempel 5 (s. 71).

KU 1973:20

bl. a. yrkat att invandrarverkets beslut skulle ändras. I anledning härav
hade invandrarverket i skrivelse 23/1 1970 till klaganden och hennes mor
framhållit bl. a. att avslagsbeslutet kunde överklagas hos Konungen inom
tre veckor. Enligt departements-PAJ i ärendet hade JO funnit sig helt
sakna grund till ingripande mot invandrarverket eller någon dess
tjänsteman i anledning av förevarande anmälan och lämnat klagomålen
utan åtgärd.

Av förevarande departements-PM framgår vidare bl. a. att klaganden ej
bodde hemma hos sina föräldrar utan sammanbodde med en dansk
medborgare, med vilken hon hade ett trolovningsbarn, fött i februari
1969, samt att hon under 1969 erhållit socialhjälp med drygt 600 kr. Det
framhölls vidare i PM:n att klaganden, då hon var över 18 år, behandlats
som självständig sökande och ej som biperson till modern.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 26/2 bifall till besvären, då
klaganden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist enligt 6 § MbL och
då vad hon anfört i besvären, enligt verkets mening, ej kunde läggas
till grund för dispens från nämnda villkor. Härvid upplyste verket om att
klagandens mor upptagits till svensk medborgare genom beslut av
invandrarverket 1 1/2 1970. Modern var nämligen sedan drygt fyra år gift
med svensk medborgare och ansågs enligt gällande praxis uppfylla
hemvistvillkoret enligt 6 § MbL.

Kungl. Majit (statsrådet Odhnoff) beslöt 11/9 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom klaganden numera uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket
enligt 6 § MbL och hinder ej i övrigt mötte mot hennes upptagande till
svensk medborgare.

Exempel 8 (2/4 1971 nr 42):

Ang. 45-årig sovjetisk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt
nio år med olika avbrott under sammanlagt ca två år.

Invandrarverket avslog 18/9 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 21/10. 1 dessa anförde klaganden
bl. a. att han kommit till Sverige i oktober 1961 och därefter
visserligen vistats i Israel på studieresor i tre omgångar — sex månader
1964, fyra månader 1966 och tolv månader 1967—1968 — men alltid
med avsikt att förbli i Sverige och göra Sverige till sitt hemland. Han hade
behållit sin bostad och oavbrutet varit mantalsskriven där sedan sommaren
1962.

Invandrarverket tillstyrkte i yttrande 24/2 1971 bifall till besvären;
med hänsyn till vad klaganden uppgivit ansåg verket att han borde få
räkna sig till godo såsom hemvisttid all den tid som han vistats i Sverige
efter hitkomsten i oktober 1961.

Kungl. Majit (statsrådet Odhnoff) beslöt 2/4 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom klaganden med hänsyn till vad i ärendet numera blivit upplyst
fick anses uppfylla hemvistvillkoret enligt 6 § MbL och hinder ej i övrigt
mötte mot hans upptagande till svensk medborgare. Kungl. Maj:t erinrade
dock samtidigt om innehållet i 6 § tredje st. MbL.

KU 1973:20

b) dispensgrund: gagn för riket (MbL 6 § andra st.)

c) dispensgrund: förut ägt svenskt medborgarskap
(MbL 6 § andra st.)

Exempel 9 (22/1 1971 nr 57):

Ang. 28-årig brittisk medborgare, som var född i Sverige men hade
förlorat sitt svenska medborgarskap.

Invandrarverket avslog 24/7 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om hemvist i riket enligt 6 §
MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 5/10. I dessa anförde klaganden
bl. a. att hon i januari 1965 ingått äktenskap med brittisk medborgare
och med honom kort därpå utflyttat till Tanzania. På grund av de
oroliga förhållandena i Östafrika hade det sedermera bedömts angeläget
att skaffa resedokument även för makarnas nyfödda barn. Därvid hade,
enligt klaganden, svenska ambassaden meddelat att barnet såsom brittisk
och tanzanisk medborgare inte kunde införas i klagandens svenska pass.
Då man (felaktigt) utgått från att barnet ej kunde få eget pass och ej
heller önskat tanzaniskt pass för barnet, hade man lyckats erhålla
brittiskt pass för klaganden jämte barnet. Förutsättningen härför hade
dock hela tiden varit att klaganden fick behålla sitt svenska medborgarskap
vilket, enligt klaganden, måste ha stått fullt klart för vederbörande
tjänstemän. Först i samband med förnyelse av klagandens svenska pass i
mars 1970 hade hon fått veta att hon sannolikt förlorat sitt svenska
medborgarskap, varpå hon omedelbart ansökt om att återfå detta. Hon
förklarade sig i besvären beredd att avstå från brittiskt medborgarskap.

Invandrarverket ansåg i yttrande 4/12 1970 att klaganden visserligen
inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL, men med hänsyn till att
hon från födelsen till 23 års ålder varit svensk medborgare och till övriga
omständigheter i ärendet hade verket intet att erinra mot bifall till
besvären.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 22/1 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om klagandens
förhållanden särskilda skäl fick anses föreligga att upptaga henne till
svensk medborgare. Kungl. Maj:t erinrade dock samtidigt om innehållet i
6 § tredje st. MbL.

i) dispensgrund: gift med svensk medborgare

(MbL 6 § andra st.)

Exempel 10 (20/3 1970 nr 32):

Ang. 29-årig brittisk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt tre
år och sedan knappt två år var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 16/1 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om viss tids hemvist i
riket enligt 6 § MbL.

KU 1973:20

Besvär inkom till inrikesdepartementet 26/2. Som särskilda skäl
anförde klaganden bl. a. att hon var född och uppvuxen i Kenya som
tillhörande den indiska minoriteten och att hon i samband med Kenyas
självständighet 1963 som garanti till den asiatiska minoriteten erhållit
brittiskt medborgarskap. Efter hand hade, enligt klaganden, förhållandena
försvårats för den asiatiska minoriteten i Kenya och en omfattande
emigration, i första hand till England, ägt rum. Vidare framhölls de
skärpta immigrationsbestämmelserna m. m. i England och motsvarande
restriktiva tillämpningsbestämmelser för besök även i andra europeiska
länder. Dessutom uppgavs att de kenyanska myndigheterna börjat vägra
indier återinresetillstånd. Klaganden, som även bifogade viss pressdokumentation,
ansåg mot bakgrunden av det anförda att hennes brittiska
medborgarskap de facto inte var ett fullvärdigt medborgarskap och var
förenat med betydande praktiska nackdelar. Detta i förening med den
omständigheten att hennes make var anställd vid Svenska Röda Korsets
internationella avdelning och nyligen uttagits till tjänstgöring under ett
till två år i Etiopien, gjorde att familjen riskerade att splittras under
motsvarande tid, om hon ej erhöll svenskt medborgarskap. Klaganden
anhöll om skyndsamt avgörande av besvären.

Invandrarverket anförde i yttrande 11/3 1970 att det med hänsyn till
de av klaganden i besvären anförda skälen inte hade något att erinra mot
bifall till besvären, oaktat hon enligt hittillsvarande praxis inte uppfyllde
villkoret om viss tids hemvist enligt 6 § MbL.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 20/3 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till klagandens förhållanden särskilda skäl förelåg
för hennes upptagande till svensk medborgare. Kungl. Maj:t erinrade
dock samtidigt om innehållet i 6 § tredje st. MbL.

Exempel 11 (16/10 1970 nr 52):

Ang. 30-årig grekisk medborgare, som vistats i Sverige sedan ca fyra år
och tidigare under sammanlagt nästan ett år samt sedan ca tre år
sammanbodde med svensk kvinna.

Invandrarverket avslog 2/3 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
då sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket enligt 6 §
MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 8/4. 1 dessa anförde klaganden
bl. a. att han efter att ha varit bosatt i Sverige i fyra år kände sig helt
inlemmad i det svenska samhället. Vidare hade han efter avläggandet i
oktober 1969 av fil.kand.-examen (med antikens kultur och samhällsliv
som huvudämne) påbörjat studier för doktorsgraden, vilken examen
beräknades vara avlagd ca tre månader efter det möjlighet givits honom
att vistas i Turkiet (för vissa utgrävningar). Han uppgav även att han
sedan oktober 1967 sammanbott med en svensk kvinna och att ett
svenskt medborgarskap skulle innebära möjlighet för honom att legalisera
detta förhållande. Vidare framhölls att han snarast möjligt borde få göra
sin militärtjänst i Sverige. Sammanfattningsvis hemställde klaganden om
att det i första hand med hänsyn till hans arbete måtte anses vara till gagn
för riket att han upptogs till svensk medborgare och i andra hand om att
med hänsyn till hans arbete och övriga personliga förhållanden särskilda

KU 1973:20

skäl måtte finnas föreligga för hans erhållande av svenskt medborgarskap.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 6/5 1970 bifall till besvären, då
klaganden enbgt gällande praxis för dispens från hemvistvillkoret torde
uppfylla detta först hösten 1970 och då vad han i övrigt anfört i besvären
inte kunde läggas till grund för att redan nu uppta honom till svensk
medborgare. Härvid framhölls dels att klaganden tagit stadigvarande
hemvist i Sverige i september 1966 och tidigare vistats här sammanlagt
ungefär 11 månader åren 1963—1966, dels att han anfört att han sedan
oktober 1967 sammanbott med svensk kvinna med vilken han ämnade
ingå äktenskap.

Sedan klaganden 27/5 1970 beretts tillfälle att senast 5/6 avge
påminnelser med anledning av invandrarverkets yttrande inkom dylika
till inrikesdepartementet 4/6. Härvid anförde klaganden ytterligare bl. a.
att han tagit stadigvarande hemvist i Sverige i mars 1966 och ej i
september 1966, vilket angetts i invandrarverkets yttrande. Under våren
1966 hade klaganden nämligen förberett sin inträdesprövning till Tekniska
högskolan, vilken skett i juni 1966. Klaganden ansåg mot bakgrund
härav att han enligt invandrarverkets beräkningsgrund torde uppfylla
hemvistvillkoret i juni 1970. Av akten framgår dock att invandrarverket
— med hänvisning till bl. a. att klaganden efter sin vistelse i Sverige
mars—juni 1966 återvänt till sitt hemland i juni och vistats där till
september — vidhöll sin uppfattning att han tagit stadigvarande hemvist
här först i september 1966.

Av akten framgår även att klaganden i början av oktober 1970 dömts
till 40 dagsböter för misshandel, vilken ägt rum i mars samma år.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 16/10 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om klagandens
förhållanden särskilda skäl numera förelåg för hans upptagande till svensk
medborgare. Kungl. Majit erinrade dock samtidigt om innehållet i 6 §
tredje st. MbL.

Exempel 12 (15/7 1971 nr 30):

Ang. 25-årig brittisk medborgare, som vistats i Sverige sedan tre år och
sedan två och ett halvt år var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 28/5 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om viss tids hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 15/6. 1 dessa anförde klaganden
bl. a. att hon var gift med svensk medborgare sedan december 1968,
att hon haft stadigvarande hemvist i Sverige sedan juli 1968, att hon i
övrigt uppfyllde alla de krav man kunde kräva av svenska medborgare
samt att hon var av internationell toppklass i friidrott med stora
möjligheter till deltagande vid internationella mästerskap, vilket vid
fördröjande av medborgarskapsbeviljandet skulle helt omintetgöras. Påskyndningsskrivelse
— för att möjliggöra klagandens deltagande i landskamp
i slutet av juni — inkom från Svenska friidrottsförbundet till
inrikesdepartementet 15/6.

Invandrarverket fann i yttrande 6/7 det tveksamt om de skäl som
klaganden anfört var tillräckliga för dispens från hemvistvillkoret. Härvid

KU 1973:20

framhöll verket att enligt hittillsvarande praxis uppfyllde hon inte
villkoret om viss tids hemvist enligt 6 § MbL. Det krävdes nämligen enligt
nämnda praxis minst fyra års hemvist i Sverige för icke nordisk sökande
som var gift med svensk medborgare och att äktenskapet varat i minst tre
år. Om hemvisttiden var längre än fyra år kunde, enligt verket, kravet på
äktenskapets varaktighet reduceras.

Kungl. Maj:t (t. f. regering) beslöt 15/7 1971 upphäva invandrarverkets
beslut, och visa ärendet åter till verket för ny behandling, eftersom
särskilda skäl förelåg att redan nu upptaga klaganden till svensk
medborgare. Kungl. Majit erinrade dock samtidigt om innehållet i 6 §
tredje st. MbL.

Anm. En tidigare ansökan om svenskt medborgarskap har avslagits av invandrarverket
17/4 1970. Besvär mot detta beslut har lämnats utan bifall av Kungl. Majit
24/71970 (nr 32).

Exempel 13 (8/9 1972 nr 44):

Ang. 26-årig statslös kvinna (f. d. rumänsk medborgare), som vistats i
Sverige endast på kortvariga besök men sedan fem och ett halvt år var gift
med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 8/3 1972 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL och
tillräckliga skäl för dispens från detta villkor inte förelåg.

Besvär, ingivna av klagandens make enligt fullmakt, inkom 14/3 till
inrikesdepartementet. I dessa anfördes bl. a. att familjen sedan februari
1970 var bosatt i Brasilien, där mannen var anställd som teknisk expert i
ett norskt företag. För de många och långa resor som familjen nödgades
göra var det stora olägenheter med hustruns svenska främlingspass.
Vidare framhölls att klaganden numera var statslös, vilket vållade henne
särskilda problem i vissa länder.

Invandrarverket anförde i yttrande 27/6 1972 att klaganden vistats i
Sverige endast på kortvariga besök och aldrig varit bosatt här. Hon hade
två gånger tidigare (11/4 1969 och 6/2 1970) fått avslag på ansökningar
om svenskt medborgarskap, därför att hon inte uppfyllde hemvistvillkoret.
Verket framhöll att enligt gällande generell dispensregel kunde
utländsk kvinna gift med utomlands bosatt svensk medborgare naturaliseras
utan krav på hemvist i Sverige. Äktenskapet skulle dock i sådant fall
ha varat minst lika lång tid som lagen kräver hemvisttid och makarna
skulle vara bosatta utanför hustruns hemland. Med tillämpning av denna
regel skulle, enligt verket, klaganden kunna naturaliseras efter sju års
äktenskap eller i mars 1974. Från denna dispensregel hade dock i praxis
gjorts vissa undantag. Sålunda framhöll verket att i fall då ett särskilt
behov av svenskt medborgarskap förelegat på grund av oroliga politiska
förhållanden i bosättningslandet naturalisation medgivits trots kort
äktenskap och bosättning i hustruns hemland. Vidare hade, enligt verket,
det i fall då en svensk diplomatisk tjänsteman gift sig med utländsk
kvinna ansetts vara ett svenskt intresse att även hustrun var svensk
medborgare. Invandrarverket framhöll avslutningsvis att en strikt tillämpning
av gällande dispensregler skulle utmynna i ett avstyrkande av
klagandens besvär. Med hänsyn till hennes relativt långa äktenskap med
svensk man och särskilt till den omständigheten att hon var statslös fann
invandrarverket emellertid skäligt att dispens gavs från hemvistvillkoret.

KU 1973:20

Verket tillstyrkte därför bifall till besvären.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 8/9 1972 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom särskilda skäl förelåg att redan nu upptaga klaganden till svensk
medborgare.

Exempel 14 (6/10 1972 nr 34):

Ang. 27-årig etiopisk medborgare, som vistats i Sverige sedan knappt
två år och sedan knappt fem år var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 15/5 1972 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 26/6. I dessa anförde klaganden
att hennes make sedan tio år var anställd av SIDA och under
tjänstgöringen i Etiopien 1964—1970 varit skriven i Storkyrkoförsamlingen
i Stockholm, dit även klaganden anmälts för registrering i
samband med giftermålet i december 1967. Vidare framhölls att maken
inom kort skulle tillträda befattning vid SIDA:s biståndskontor i
Tanzania, varför det skulle bli omöjligt för klaganden att med invandrarverkets
tolkning av MbL:s krav på hemvist i Sverige inom rimlig tid
uppfylla detta. Innehav av svenskt pass uppgavs innebära väsentliga
lättnader, särskilt från administrativ synpunkt, under klagandens vistelse i
Tanzania. Hon bifogade även en promemoria av chefen för SIDA.s
personalbyrå i vilken det bedömdes som såväl rimligt som angeläget att
hon erhöll svenskt medborgarskap.

Invandrarverket anförde i yttrande 8/9 1972 att det med hänsyn till de
i besvären anförda skälen inte hade något att erinra mot att klaganden
gavs dispens från hemvistvillkoret och att besvären sålunda bifölls.

Kungl. Maj.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 6/10 1972 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom särskilda skäl förelåg att redan nu upptaga klaganden till svensk
medborgare.

Exempel 15 (27/10 1972 nr 57):

Ang. 47-årig statslös kvinna (f. d. tjeckoslovakisk medborgare), som
vistats i Sverige sedan drygt fyra år och sedan drygt tre år var gift med
svensk medborgare men ej längre sammanbodde med denne.

Invandrarverket avslog 2/5 1972 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket
enligt 6 § MbL och skäl till dispens från detta villkor inte förelåg.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 8/6. I dessa anförde klaganden
bl. a. att hon kommit till Sverige i september 1968 för att gifta sig med
en svensk medborgare, vilket skett i juli 1969. Sedan hon avsagt sig sitt
tjeckoslovakiska medborgarskap var hon numera statslös. I november
1971 hade emellertid dömts till hemskillnad mellan makarna, vilket
uppgavs ha sin grund i makens psykiska ohälsa (han var numera
sjukpensionerad). Hon framhöll slutligen dels att hon dock fortfarande
betraktades som gift, dels att hon under hela sin tid i Sverige arbetat och
klarat sig bra ekonomiskt.

I ytterligare en skrivelse, som inkom till departementet 15/8, utvecklade
klaganden sin talan och framhöll särskilt sin önskan att kunna resa
till Tjeckoslovakien i samband med sonens (i tidigare äktenskap)

KU 1973:20

förestående examen och giftermål. Hon anförde att hon numera innehade
svenskt främlingspass och i Tjeckoslovakien betraktades som flykting.

Invandrarverket anförde i yttrande 7/9 att klaganden såsom hemskild
— med hittillsvarande praxis — inte kunde ges den dispens från villkoret
om sju års hemvist som tillkommer utländsk person som är gift med
svensk medborgare. Verket ansåg emellertid att dispens från hemvistvillkoret
på grund av äktenskap med svensk medborgare borde ges, även om
det dömts till hemskillnad i äktenskapet. Vid bedömningen av dispens
borde, enligt verket, hänsyn tas inte bara till äktenskapets varaktighet
fram till hemskillnadsdomen utan även till första året av hemskillnadstiden.
Om denna princip genomfördes uppfyllde sålunda klaganden
hemvistvillkoret. Om Kungl. Maj:t inte fann anledning att ändra de
hittillsvarande principerna för dispens, ansåg verket att klaganden borde
ges dispens från hemvistvillkoret på grund av de ömmande omständigheterna
i ärendet.

Invandrarverkets ovannämnda yttrande avgavs av fyra ledamöter med
instämmande av en avdelningschef och två byråchefer. Avvikande mening
anfördes av en ledamot med instämmande av föredraganden och två
byråchefer, vilka ansåg att klaganden borde upptas till svensk medborgare
på grund av de ömmande omständigheter som förelåg. Däremot biträdde
de inte förslaget om ändring av principerna för dispens från hemvistvillkoret.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 27/10 1972 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom vad i ärendet blivit upplyst om klagandens personliga förhållanden
fick anses visa att hon från humanitär synpunkt redan nu borde
upptagas till svensk medborgare och sålunda särskilda skäl förelåg för
detta.

e) dispensgrund: eljest särskilda skäl (MbL 6 § andra
st.)

Exempel 16 (17/6 1970 nr 104):

Ang. 75-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan knappt
sju år.

Invandrarverket avslog 7/1 1 1969 ansökan om svenskt medborgarskap,
då sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket enligt 6 §
MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 5/12. I dessa anförde klaganden
att hon var drygt 75 år och att det fattades bara tio månader till sju
års hemvist. Vidare påpekade hon att det krävdes ytterligare ett år för att
bli fri från det ungerska medborgarskapet.

Invandrarverket ville i yttrande 26/2 1970 — med hänsyn till de
särskilda omständigheterna i ärendet — inte motsätta sig bifall till
besvären, trots att klaganden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist
enligt 6 § MbL förrän i november 1970. Verket framhöll härvid att
klaganden, som var änka, kommit till Sverige i november 1963 för att
förena sig med sin ende son (född 1922), naturaliserad svensk medborgare
1964, vilken försörjde henne helt. Som svensk medborgare skulle hon
bli berättigad till svensk ålderspension. Enligt verkets erfarenhet skulle
det vidare ta minst ett år att få befrielse från ungerskt medborgarskap.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 17/6 1970 upphäva invand -

KU 1973:20

rarverkets beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om klagandens
förhållanden särskilda skäl förelåg för hennes upptagande till svensk
medborgare. Kungl. Majit erinrade dock samtidigt om innehållet i 6 §
tredje st. MbL.

Exempel 17 (15/7 1970 nr 14):

Ang. 70-årig indisk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt fyra
år och tidigare under sammanlagt knappt två år samt två gånger varit gift
med svenska medborgare.

Invandrarverket avslog 7/11 1969 ansökan om svenskt medborgarskap,
då sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 16/12. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han i december 1953 ingått äktenskap med svensk
medborgare och varit gift med henne till dess hon avlidit i juli 1966;
makarna hade i januari 1966 flyttat till Sverige och skaffat villafastighet.
Vidare anfördes att han var i stort behov av svenskt medborgarskap i
första hand för att kunna få arbete efter juni 1970 genom arbetsförmedlingen
och i andra hand, om arbete inte skulle kunna beredas honom,
komma i åtnjutande av folkpension.

Invandrarverket tillstyrkte i yttrande 26/2 1970 — med hänsyn till de
särskilda omständigheterna i ärendet — bifall till besvären. Härvid
framhölls bl. a. att klaganden, född år 1900, varit gift med svenska
medborgare två gånger (1943—1953 och 1953-1966). Han hade tagit
hemvist i Sverige i januari 1966 och hade tidigare under åren 1950, 1953,
1956, 1959 och 1962 vistats här sammanlagt ca ett år och nio månader.
Vidare påpekades att klaganden på grund av sin ålder inte fick behålla sin
anställning, som han haft sedan november 1966, längre än till juni 1970.

Kungl. Maj:t (t. f. regering) beslöt 15/7 1970 upphäva det överklagade
beslutet och visa målet åter till invandrarverket för ny behandling,
eftersom klaganden borde upptagas till svensk medborgare; ingen motivering
lämnades i beslutet.

Exempel 75 (16/10 1970 nr 53):

Ang. 25-årig statslös kvinna, som vistats i Sverige sedan fem år samt
sedan tre år var adopterad av svensk medborgare, gift med sökandens
mor.

Invandrarverket avslog 13/3 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 21/4. 1 dessa anförde klaganden
bl. a. att hon var dotter genom adoption till svensk medborgare, som
i april 1965 i Tjeckoslovakien ingått äktenskap med hennes mor. Då
klaganden utflyttat — tillsammans med modem — från Tjeckoslovakien
hade hon måst avsäga sig sitt tjeckiska medborgarskap för att få
utresetillstånd, varför hon numera var statslös.

Invandrarverket anförde i yttrande 11/9 att det inte hade något att
erinra mot bifall till besvären. Härvid framhölls att genom beslut 6/7
1970 verket upptagit klagandens mor till svensk medborgare. Med hänsyn

KU 1973:20

härtill och till omständigheterna i övrigt fann verket det skäligt att ge
dispens från hemvistvillkoret.

Kungl. Maj.-t (statsrådet Odhnoff) beslöt 16/10 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet numera blivit upplyst om
klagandens förhållanden särskilda skäl förelåg för hennes upptagande till
svensk medborgare.

Exempel 19 (20/11 1970 nr 48):

Ang. 38-årig kinesisk medborgare, som vistats i Sverige sedan knappt
sex år och tidigare under drygt ett år.

Invandrarverket avslog 5/6 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 30/7. I dessa anförde klaganden
att han vid sitt giftermål i maj 1963 i Sverige inte insett att
mantalsskrivning var avgörande för om han skulle anses bosatt i riket.
Han framhöll att hans fru bott och arbetat i Sverige, medan han själv för
att försörja familjen arbetat till sjöss i 17 månader. Han åberopade även
att han vistats och arbetat i Norden (Norge) sedan 1956.

Invandrarverket ansåg i yttrande 15/9 1970 att klaganden enligt
hittillsvarande praxis inte kunde räkna hemvisttid i Sverige förrän
fr. o. m. mars 1965, varför han inte uppfyllde kravet på sju års hemvist i
riket. Med hänsyn till omständigheterna motsatte sig dock inte verket att
klaganden gavs dispens från nämnda villkor. Härvid anförde verket bl. a.
att klaganden kommit till Sverige i mars 1963 och gift sig här i maj
samma år med en tysk medborgare, bosatt här sedan 196 1. Familjen hade
därefter haft gemensam bostad här. Under tiden september 1963—mars
1965, då klaganden haft anställning på ett norskt handelsfartyg i utrikes
fart, hade familjen vistats i landet. Klaganden, som tidigare tjänstgjort på
norska fartyg sedan 1956, hade ej blivit mantalsskriven här förrän han
återkommit till landet efter den senaste tjänstgöringen till sjöss.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 20/11 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om klagandens
förhållanden särskilda skäl förelåg för hans upptagande till svensk
medborgare.

Exempel 20 (14/1 1971 nr 51):

Ang. 19-årig fransk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt tre

år.

Invandrarverket avslog 26/6 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 11/8. I dessa anförde klaganden
bl. a. att hon bosatt sig i Sverige för gott och som studerande
önskade få möjlighet till stipendier m. m. Vidare framhölls att modern
var svensk medborgare.

Invandrarverket anförde i yttrande 11/9 att klaganden tagit hemvist i

6 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 20

KU 1973:20

Sverige i juli 1967 och sålunda inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 §
MbL. Även om praxis för fall som detta inte var klar ansåg verket, mot
bakgrund av tillämpningen i allmänhet av dispensregeln, att hemvisttiden
var väl kort. Med hänsyn härtill kunde verket inte tillstyrka att klaganden
redan nu upptogs till svensk medborgare.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 14/1 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om klagandens
förhållanden särskilda skäl måste anses föreligga att upptaga henne till
svensk medborgare.

Exempel 21 (29/1 1971 nr 47 och 48):

Ang. två makar (mannen 66 år och hustrun 59 år) från Estland, som
vistats i Sverige sedan resp. fyra och sex år och tidigare vistats här i drygt
fyra år.

Invandrarverket avslog 13/3 1970 genom skilda beslut ansökningar om
svenskt medborgarskap, eftersom sökandena inte uppfyllde villkoret om
sju års hemvist i riket enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 13/4. I sina besvär anförde
mannen (snickare) bl. a. att hans hustru på grund av sin estlandssvenska
härkomst redan nu syntes vara kvalificerad till svenskt medborgarskap
och att det från allmän synpunkt var önskvärt att äkta makar hade
samma medborgarskap, varför han önskade bli upptagen till svensk
medborgare tillsammans med sin hustru. Han framhöll vidare att han var
66 år och skulle bli pensionerad nästa år och att det därför var av
synnerlig betydelse för honom att före dess bli svensk medborgare,
eftersom han annars inte kunde få folkpension. I sina besvär anförde
hustrun (sömmerska) bl. a. att hon var av estlandssvensk härkomst, född
på Dagö, och vid sin ankomst 1944 till Sverige omhändertagits av
kommittén för estlandssvenskarna. Hon framhöll vidare att enligt gällande
praxis estlandssvenskarna dispenserats från villkoret om sju års
hemvist i riket, varför hon nu torde vara kvalificerad till svenskt
medborgarskap.

Invandrarverket avgav 4/12 1970 yttranden över besvären. Härvid
anförde verket bl. a. att det inte klarlagts om hustrun var av estlandssvensk
härkomst, men att möjligheten härav inte kunde uteslutas. Med
hänsyn härtill och till att förhållandevis kort tids ytterligare vistelse här
erfordrades för att hemvistvillkoret skulle vara uppfyllt motsatte sig inte
verket att hon redan nu upptogs till svensk medborgare. Vidare anförde
verket att det, vid bifall till hustruns besvär, inte ville motsätta sig att
även mannen upptogs till svensk medborgare, oaktat han ännu inte
uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL.

Kungl. May.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 29/1 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendena åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i dessa blivit upplyst om klagandenas
förhållanden särskilda skäl måste anses föreligga för att upptaga dem till
svenska medborgare.

KU 1973:20

Exempel 22 (12/2 1971 nr 39):

Ang. 46-årig tjeckoslovakisk medborgare, som vistats i Sverige sedan
fem år.

Invandrarverket avslog 3/9 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 8/10. I dessa anförde klaganden
bl. a. att hon kommit till Sverige med sin man och nyfödda dotter i
november 1965. De hade lämnat Tjeckoslovakien av politiska skäl;
mannen hade tidigare suttit i fängelse av politiska skäl och klaganden
hade själv dömts till fängelsestraff för att hon illegalt lämnat landet. De
betraktade sig sålunda som politiska flyktingar. 1 april 1968 hade mannen
övergivit klaganden och dottern och försvunnit till okänd ort utan att
lämna något underhåll. Klaganden framhöll vidare att hon arbetade inom
sjukvården (sjukvårdsbiträde) och att hon som ensamstående mor hade
en speciellt svår situation, då det krävdes svenskt medborgarskap för att
komma i åtnjutande av t. ex. bidragsförskott.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 4/12 1970 bifall till besvären, då
de skäl klaganden anfört, enligt verkets mening, inte kunde läggas till
grund för dispens från hemvistvillkoret i 6 § MbL.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 12/2 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om klagandens
förhållanden särskilda skäl fick anses föreligga att upptaga henne till
svensk medborgare. Kungl. Maj:t erinrade dock samtidigt om innehållet i
6 § tredje st. MbL.

Anm. Invandrarverket upptog 26/3 1971 sökanden till svensk medborgare med
villkor att hon inom ett år inför länsstyrelsen styrkte att hon befriats från
tjeckoslovakiskt medborgarskap. Sedan en av sökanden till verket ingiven ansökan
om befrielse från fullgörande av nämnda villkor lämnats utan bifall 15/11 1971 har
besvär häremot inkommit till inrikesdepartementet 30/12.1 yttrande 8/8 1972 över
besvären har invandrarverket meddelat att det vid förnyad utredning framkommit
att klaganden numera borde kunna anses som politisk flykting, varför verket samma
dag upptagit henne till svensk medborgare utan villkor. Kungl. Maj.'t (statsrådet
Odhnoff), beslöt därefter 8/9 1972 (nr 96) lämna besvären utan åtgärd.

Exempel 23 (2/4 1971 nr 41):

Ang. 20-årig koreansk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt
sju år, de fyra första dock som son till här tjänstgörande utländsk
diplomat.

Invandrarverket avslog 22/1 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 19/2. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han kommit till Sverige i september 1963, men då fadern
var diplomat hade mantalsskrivning här skett först i oktober 1967, när
fadern förflyttats till annat land. Klaganden framhöll vidare att han
skulle bli inkallad till värnpliktstjänstgöring i koreanska armén i maj
1971, då han fyllde 21 år, varefter han skulle behöva göra tre års
oavbruten militärtjänst utan möjlighet att få uppskov. Enligt studiepla -

KU 1973:20

nema skulle emellertid hans civilingenjörsexamen avläggas under hösten
1971 och möjligheterna att under tre år avbryta dessa studier, till vilka
han fått studielån sedan 1968, bedömdes som obefintliga.

Invandrarverket ansåg i yttrande 8/3 — med hänsyn till de särskilda
omständigheter som numera framkommit — att klaganden borde få räkna
sig till godo såsom hemvisttid hela den tid han vistats i Sverige och
tillstyrkte därför bifall till besvären.

Klaganden bereddes 15/3 tillfälle att avge påminnelser inom en vecka,
vilket dock ej synes ha skett.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 2/4 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om klagandens
förhållanden särskilda skäl fick anses föreligga att upptaga honom till
svensk medborgare.

Exempel 24 (7/5 1971 nr 73):

Ang. två grekiska medborgare (mannen 29 år och hustrun 25 år), som
vistats i Sverige sedan drygt sex år.

Invandrarverket avslog med skilda beslut 3/9 1970 två ansökningar
om svenskt medborgarskap, eftersom sökandena inte uppfyllde villkoret
om sju års hemvist i riket enligt MbL.

Besvär, anförda av makarna gemensamt, inkom till inrikesdepartementet
30/9. I dessa anfördes att de klagande önskade få svenskt medborgarskap
med anledning av barnens skolgång och mannens startande av firma
här samt för att kunna besöka sitt hemland och hälsa på sina föräldrar.

Invandrarverket avstyrkte 4/12 1970 bifall till besvären, då de skäl
klagandena anfört, enligt verkets mening, inte kunde läggas till grund för
dispens från hemvistvillkoret i 6 § MbL.

Av handlingarna i akten framgår bl. a. att makarna hade två barn,
födda 1963 och 1968, och att hustrun 24/9 1969 dömts till 20 dagsböter
för snatteri. Enligt underhandsbesked från arbetsgivaren hade denne inga
anmärkningar mot makarna utan gav dem goda rekommendationer.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 7/5 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom särskilda skäl förelåg att redan nu upptaga klagandena till
svenska medborgare. Kungl. Maj :t erinrade dock samtidigt om innehållet i
6 § tredje st. MbL.

Exempel 25 (27/5 1971 nr 73):

Ang. 30-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt fem
år och tidigare under sammanlagt ett och ett halvt år.

Invandrarverket avslog 23/12 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i
riket enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 25/1 1971. 1 dessa anförde
klaganden bl. a. att hon i december 1971 varit sju år i riket och att
hennes mor var svårt sjuk.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 22/3 1971 bifall till besvären, då
de skäl klaganden anfört i besvären, enligt verkets mening, inte kunde

KU 1973:20

läggas till grund för dispens från \lbL:s hemvistviilkor. Härvid anförde
verket att klaganden kommit till Sverige första gången i oktober 1963
och därefter vistats i hemlandet Ungern juni—augusti 1964 och juni—december
1965, under vilka vistelser hon arbetat som servitris. Hon hade
varit kyrkobokförd i Sverige 16/12 1964—17/5 1965, då hon antecknats
som utvandrad till Ungern, samt sedan 3/6 1966. Invandrarverket ansåg
sålunda att hennes bosättning i Sverige avbrutits på grund av att hon vid
nämnda två tillfällen återvänt till och arbetat i sitt hemland. Hon kunde
därför, enligt verket, få räkna sig tillgodo såsom hemvisttid endast tiden
från december 1965.

Av handlingarna i akten framgår bl. a. att klagandens vistelser i
hemlandet berott på att hon velat besöka familjen; hon hade då haft
ungerskt pass men hade numera svenskt främlingspass.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 27/5 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom särskilda skäl förelåg att redan nu upptaga klaganden till svensk
medborgare. Kungl. Maj:t erinrade dock samtidigt om innehållet i 6 §
tredje st. MbL.

Exempel 26 (4/6 1971 nr 77):

Ang. 46-årig venezolansk medborgare, som vistats i Sverige sedan
knappt sex år och tidigare under ca sex år.

Invandrarverket avslog 18/12 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 1/2 1971. I dessa anförde
klaganden bl. a. att han under sin första vistelse i Sverige (1944—1950)
gift sig och fått barn men på grund av skilsmässa och andra mellankommande
omständigheter flyttat från landet. Orsaken till att han 1965 återkommit
till landet angavs vara, dels att han hade en dotter, som var gift
och bosatt i Sverige, dels att hans 83-åriga moder och två systrar likaså var
bosatta här. Sedan 1968 var han sjukskriven på grund av en leversjukdom
och kunde ej beräknas återgå i arbete, varför försäkringskassan förklarat
att avsikten var att ge honom sjukpension, så snart medborgarskapsfrågan
lösts. Klaganden framhöll slutligen att han ursprungligen varit finsk
medborgare och 1944 kommit till Sverige som flykting.

Invandrarverket ville i yttrande 22/3 1971 med hänsyn till omständigheterna
i ärendet inte motsätta sig bifall till besvären, oaktat klaganden
inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist enligt MbL. Härvid anförde
verket att klaganden uppgett sig vara av finskt ursprung men enligt egna
uppgifter i medborgarskapsansökningen var född i Sovjetunionen av
sovjetiska föräldrar. Han hade kommit till Sverige 1944 eller 1945 och i
juni 1950 utvandrat till Venezuela och blivit venezolansk medborgare.
Han hade återkommit till Sverige i augusti 1965 bl. a. för att återförena
sig med sina anhöriga. Enligt gällande praxis kunde klaganden på grund
av den långa utlandsvistelsen få räkna sig till godo som hemvisttid endast
tiden från augusti 1965. Verket framhöll slutligen, att klaganden varit
sjukskriven sedan maj 1968 och att frågan om förtidspension numera
blivit aktuell. Eftersom han inte var svensk medborgare, kunde han
endast få tilläggspension (ATP), inte folkpension.

Av tjänsteanteckning i akten framgår att befrielse från venezolanskt

KU 1973:20

medborgarskap ej fordrades.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 4/6 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom särskilda skäl förelåg att redan nu upptaga klaganden till svensk
medborgare.

Exempel 27 (19/11 1971 nr 61):

Ang. 42-årig polsk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt sex

år.

Invandrarverket avslog 29/10 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i
riket enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 16/12. I dessa anförde klaganden
bl. a. att hans familj (hustru och två söner) var bosatt i Polen, att den
yngste sonen (13 år) på grund av hörselskada gick i särskola men i Sverige
skulle ha helt andra möjligheter till bättre läkarvård och lämpligare
utbildning, att försöken att få utresetillstånd för familjen varit förgäves
samt att ett bifall till klagandens ansökan om svenskt medborgarskap
skulle skapa goda förutsättningar för familjens återförenande i Sverige.

Invandrarverket tillstyrkte i yttrande 16/2 1971 att klaganden redan
nu skulle upptas till svensk medborgare med hänsyn dels till att det
erfarenhetsmässigt ofta tar relativt lång tid att få befrielse från bl. a.
polskt medborgarskap, varför det enligt verket borde kunna ges viss
dispens från kravet på sju års hemvist i dylika fall, dels till de personliga
omständigheter klaganden åberopat. Invandrarverket hänvisade i sammanhanget
till bifogad PM rörande principfrågan om naturalisationssökande
som naturaliseras med villkor enligt 6 § tredje st. MbL i vissa fall skall
få dispens från det i samma paragraf första st. 2. föreskrivna villkoret om
sju års hemvist i riket. Efter att i denna inledningsvis ha uttalat att en
grundläggande princip i svensk medborgarskapsrätt är att undvika uppkomsten
av flerfaldigt medborgarskap anförde verket härvid följande:

Enligt den praxis som gällde före 1968 föreskrevs som regel inte villkor
för sökande som innehade främlingspass. Sedan 1968 har emellertid
praxis ändrats såtillvida att villkor föreskrivs när automatisk förlust av
utländskt medborgarskap inte inträder vid naturalisation men befrielse
kan medges. För den som påstår politiskt flyktingskap och bedöms vara
sådan föreskrivs dock inte sådant villkor.

Villkor om befrielse från utländskt medborgarskap stadgas numera i
princip för myndig sökande som är medborgare i någon av följande
stater.

Afganistan

Albanien (endast om sökanden har hemlandspass)

Algeriet

Belgien (för man från och med det år under vilket han fyller 20 år till
och med det år under vilket han fyller 34 år)

Bulgarien

Cambodja

Cypern

Elfenbenskusten (för man)

Förenade Arabrepubliken

KU 1973:20

Grekland

Iran (för person över 25 år)

Israel

Jordanien

Jugoslavien

Kina

Libanon

Liechtenstein

Federationen Malaysia

Polen

Rumänien

Saudi-Arabien

Schweiz

Senegal (för man)

Singapore

Sovjetunionen

Storbritannien

Sudan

Syrien

Tjeckoslovakien

Turkiet

Ungern

Vietnam

Invandrarverket meddelade under tiden juli 1969—juni 1970 4 849
beslut i medborgarskapsärenden. Antalet beslut om förvärv av svenskt
medborgarskap under förutsättning av befrielse från annat medborgarskap
uppgick under samma tid till 1 350. Villkorsbesluten avsåg i 1 293
fall medborgare i europeiska stater varav 1 142 medborgare i östeuropeiska
stater. Av de sistnämnda besluten gällde 343 ungrare och 575
jugoslaver.

Efter en redogörelse för vissa erfarenheter av hur lång tid som åtgår för
att få befrielse från olika främmande medborgarskap, vilken ej återges i
detta sammanhang, anförde invandrarverket avslutningsvis följande synpunkter
på verkningarna av här avsedd dispens:

Sökande som uppfyller kvalifikationstiden skulle inte som f. n. i vissa
fall behöva vänta på det definitiva förvärvet av svenskt medborgarskap en
lång tid utöver den föreskrivna hemvisttiden. Det skulle därigenom bli en
större rättvisa mellan sökande som upptas med villkor och sökande som
upptas utan villkor.

Det är emellertid svårt att förutsäga hur lång tid det i ett enskilt ärende
tar att få befrielse från medborgarskap. Visserligen är det känt att det i en
del länder normalt tar relativt lång tid att få ett befrielsebeslut. Men även
för dessa länder gäller att ett visst ärende om befrielse kan avgöras
snabbt. Sökanden kan t. o. m. innan naturalisationsärendet avgörs ha fått
befrielse från sitt medborgarskap utan att invandrarverket har kännedom
om detta. Invandrarverket känner inte till anledningen till att handläggningstiden
för dessa ärenden skiftar i ett och samma land.

Om en sökande snabbt får befrielse från sitt medborgarskap skulle han
alltså kunna bli svensk medborgare på kortare tid än en sökande som
upptas till svensk medborgare utan villkor.

Anm. Ovanstående tablå har enligt uppgifter från invandrarverket i april 1973
förändrats enligt följande: Iran och Kina utgår, Brittiska Guinea, Folkrepubliken
Kina, Marocko och Mauritius tillkommer.

KU 1973:20

Enligt verksledningen bör dock sistnämnda ”orättvisa” hellre accepteras
än att kvalifikationstiden i realiteten såsom f. n. regelmässigt blir
längre för den som upptas med villkor. Det ter sig naturligt att ge dispens
för de nationer där befrielse erfarenhetsmässigt tar lång tid. Dispens bör
dock inte ges för så lång tid att villkorstiden överskrids.

Tanken har väckts att redan vid ansökningstillfället uppmana sökande
för vilka villkor nu föreskrivs att begära befrielse från sitt medborgarskap.
Det har emellertid visat sig att i många fall kan en sökande inte ansöka
om befrielse från sitt medborgarskap förrän han kan styrka att han
kommer att förvärva annat medborgarskap. 1 de fall där sådana i förväg
gjorda befrielseansökningar bifalls utan förbehåll skulle sökanden under
en viss tid komma att vara statslös. Olägenheten härav blir särskilt
uppenbar om ansökningen om svenskt medborgarskap lämnas utan
bifall. En sökande skulle då kunna bli statslös under en lång tid. Det kan
dessutom erinras om att i fall där ett befrielsebeslut är giltigt endast viss
begränsad tid uppkommer olägenheter för sökanden om han inte inom
denna tid blir svensk medborgare.

Kungl. May.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 19/11 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom särskilda skäl förelåg att redan nu upptaga klaganden till svensk
medborgare. Kungl. Majit erinrade dock samtidigt om innehållet i 6 §
tredje st. MbL.

Exempel 28 (19/11 1971 nr 65):

Ang. två tjeckoslovakiska medborgare (mannen 47 år och hustrun 46
år), som vistats i Sverige i knappt sju år men sedan ett år hade hemvist
utom riket.

Invandrarverket avslog med skilda beslut 11/2 1971 två ansökningar
om svenskt medborgarskap, eftersom sökandena inte uppfyllde villkoret
om hemvist i riket enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 23/3. I dessa, ingivna för
makarna gemensamt av deras son enligt fullmakt, anfördes bl. a. att
mannen (docent) var uppfinnare till speciella gruvbrytningsmetoder, som
visat sig användbara vid viss brytning i Afrika. Från myndigheternas och
även svenska företags sida hade det bedömts värdefullt att han själv
kunde övervaka arbetets utförande på platsen. Makarna avsåg att
återkomma till Sverige, då mannens tillfälliga vistelse i Afrika upphörde
och hade kvar sin bostad i Stockholm, där familjen fortfarande var
kyrkoskriven.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 14/5 bifall till besvären, eftersom
makarna enligt nu gällande praxis inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt
6 § MbL och de skäl de anfört, enligt verkets mening, inte kunde läggas
till grund för dispens från nämnda villkor.

Härefter inkom ytterligare skrivelser till departementet — dels från
sonen, dels från två svenska företag — i vilka framhölls vikten av att
klagandena (varvid främst avsågs mannen, som bedömdes vara en mycket
kvalificerad tekniker) skulle bli svenska medborgare. Bl. a. intygades
mannens betydelse för svensk bergsteknik.

Efter återremiss till invandrarverket 13/10 anförde detta i yttrande
28/10 att det med hänsyn till de nya skäl som klagandena anfört numera
inte motsatte sig att dispens gavs från hemvistvillkoret.

KU 1973:20

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 19/11 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom särskilda skäl förelåg att redan nu upptaga klagandena till
svenska medborgare. Kungl. Maj:t erinrade dock samtidigt om innehållet i
6 § tredje st. MbL.

Exempel 29 (4/2 1972 nr 37):

Ang. 36-årig tysk medborgare, som vistats i Sverige sedan två och ett
halvt år och tidigare under drygt sju år.

Invandrarverket avslog 19/2 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 1 /4. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han under drygt ett år arbetat i Peru, sedan han under en
tjänsteresa för sin svenska arbetsgivares räkning 1967 erbjudits anställning
där. Klaganden framhöll att anställningen i Peru avsett en begränsad
tid under vilken han fått tjänstledighet av sin svenska arbetsgivare,
eftersom det bedömts att de erfarenheter och kontakter han fick i Peru
kunde nyttiggöras av det svenska företaget. Han hade dessutom hela
tiden varit kyrkoskriven i Sverige.

Invandrarverket tillstyrkte i yttrande 14/7 bifall till besvären; med
hänsyn till de omständigheter som framkommit ansåg verket att det
fanns sådant samband mellan klagandens vistelseperioder i Sverige att han
borde få dispens från hemvistvillkoret.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 4/2 1972 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet numera blivit upplyst om
klagandens förhållanden särskilda skäl förelåg för hans upptagande till
svensk medborgare.

Exempel 50(18/2 1972 nr 26):

Ang. 48-årig fransk medborgare, som vistats i Sverige sedan nästan tolv
år och sedan tolv år var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 5/3 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden var anställd vid franska ambassaden i Stockholm och
på grund härav inte uppfyllde villkoret om hemvist i riket enligt 6 § MbL.

Besvär, anförda av advokat (enligt fullmakt), inkom till inrikesdepartementet
13/4. I dessa anfördes bl. a. att klaganden sedan mars 1960 inte
endast varit mantalsskriven och kyrkobokförd i Sverige utan även haft
sitt faktiska hemvist här. Sedan maj 1970 var hon anställd på franska
handelsavdelningen i Stockholm. Anställningen var enligt klaganden inte
förenad med diplomatisk immunitet i MbL-motivens mening. Hon
tillhörde nämligen den platsanställda kanslipersonalen och var ej utskickad
av landets ambassad. Även om hennes nuvarande anställning
skulle anses jämställd med sådan anställning, som var förenad med
diplomatisk immunitet, anförde klaganden att hon före maj 1970
uppfyllt hem vist villkoret enligt MbL. Hon framhöll vidare att det inte
syntes förenligt med lagens anda och inriktning att hon skulle vara
tvungen att sluta sin nuvarande anställning för att kunna ansöka om
svenskt medborgarskap. Med hänsyn till den ekonomiska betydelsen för

KU 1973:20

klaganden hemställdes slutligen att ärendet skulle handläggas med största
möjliga skyndsamhet. I ny skrivelse, som inkom till departementet 16/4,
hemställdes att klaganden före ärendets slutliga avgörande skulle beredas
tillfälle att inkomma med påminnelser.

Invandrarverket anförde i yttrande 7/7 att klaganden före maj 1970
uppfyllt villkoren för förvärv av svenskt medborgarskap, men att hon,
sedan hon tagit nuvarande anställning på franska ambassaden, enligt
gällande praxis inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL. Verket
kunde därför inte tillstyrka bifall till besvären. Verket anmärkte
samtidigt att enligt 26 § folkbokföringsförordningen den som tillhör
främmande makts beskickning skall kyrkobokföras endast om han är
svensk medborgare.

Sedan anstånd med avgivandet av påminnelser beviljats av departementet
inkom dylika 24/8. I dessa anfördes bl. a. att ambassaden vid
anställningen av klaganden tagit hänsyn till att hon stod i begrepp att
ansöka om svenskt medborgarskap och därför ”klassat” henne bland
övriga vid handelsrådet anställda svenska medborgare. Detta hade bl. a.
inneburit att hon gått miste om vissa fördelar i anställningen, som var
förbehållna anställda med fransk nationalitet, och ej heller fått något
anställningskontrakt.

I ytterligare två skrivelser till departementet 12/11 1971 och 28/1
1972 efterhörde klagandens ombud när Kungl. Maj:ts beslut i ärendet
kunde vara att vänta. Vidare kan nämnas att klagandens make i augusti

1971 sänt två skrivelser i ärendet till departementschefen.

Av handlingarna i akten framgår ytterligare att det anses vara
diplomatisk praxis att svenska medborgare anställda vid utländsk
ambassad i Sverige inte betalar inkomstskatt till svenska staten.

Kungl. Maj.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 18/2 1972 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom särskilda skäl förelåg att upptaga klaganden till svensk medborgare.

Anm. Av tjänsteanteckning i akten framgår att det avgörande skälet
för bifall var det förhållandet att klaganden före maj 1970 uppfyllde
hemvistvillkoret.

Exempel 31 (17/11 1972 nr 35):

Ang. en statslös 71-årig man (från Polen), som vistats i Sverige sedan
tre år.

Invandrarverket avslog 12/6 1972 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL och
skäl för dispens inte förelåg. Samtidigt avslogs motsvarande ansökan från
hans hustru.

Besvär, anförda av dottern, inkom till inrikesdepartementet 13/7. I
dessa anfördes bl. a. att klaganden vid mycket hög ålder känt sig tvungen
att lämna Polen och kommit med sin hustru till Sverige i november 1969.
Han hade vid flera tillfällen besökt dottern, naturaliserad svensk
medborgare, i Sverige. Efter ankomsten till Sverige hade han med dispens
från gällande åldersgräns fått arkivarbete vid ett universitetslaboratorium,
vilket arbete med hänsyn till det rådande arbetsmarknadsläget i mars

1972 upphört, varefter han hänvisats till socialhjälpen. Detta upplevde

KU 1973:20

han som förödmjukande och deprimerande. Om han blev svensk
medborgare skulle han få folkpension, som inte var högre än socialhjälpen.
Klagandens dotter bifogade även ett stort antal bilagor, som
visade bl. a. hans erhållna utmärkelser för engagemang i kampen mot
nazismen och för prestationer i yrkesarbete samt också de under senare
år ökade svårigheterna och problemen för personer av judisk härkomst i
Polen. Slutligen åberopades att större delen av klagandens familj (dotter,
svärson, barnbarn) levde i Sverige och var svenska medborgare.

Invandrarverket anförde i yttrande 21/9 1972 bl. a. att klaganden (och
hans hustru) berövats sina polska medborgarskap i samband med utresan
från Polen och att det inte fanns någon konvention som tillförsäkrade
honom — och andra politiska flyktingar i motsvarande situation — rätt
till ålderspension, varför en person i hans situation normalt blev hänvisad
till socialvården för sin försörjning. (Klagandens 60-åriga hustru hade
arkivarbete med en lön av ca 1 300 kr. i månaden). Verket framhöll att
en lagändring, som innebär att politiska flyktingar i klagandens situation
tillförsäkras ålderspension, i första hand var önskvärd. Verket bedömde
dock denna väg inte framkomlig inom överskådlig tid. Invandrarverket
framhöll vidare att socialhjälpssystemet knappast var avsett för att ge
personer i pensionsåldern deras stadigvarande försörjning under en sådan
lång tid, drygt fyra år, som det normalt skulle röra sig om i klagandens
fall. Den enda möjlighet som fanns att bereda honom rätt till
ålderspension — som enligt verket borde vara det normala för en person
som Sverige mottagit som flykting — var att med dispens från
hemvistvillkoret uppta honom till svensk medborgare i förtid. I hittillsvarande
praxis hade detta, enligt verket, skett med balter vars familjemedlemmar
lämnat sitt hemland under 1940-talet och med make/maka,
oavsett nationalitet, som önskat förena sig med make/maka i Sverige men
lyckats komma hit först efter många års oavbrutna försök. Vid den
förnyade prövningen ansåg invandrarverket sålunda att starka skäl talade
för att ge dispens även i sådana fall som klagandens i avvaktan på en
lagändring. Som en riktpunkt skulle, enligt verket, krav på tre års vistelse
kunna ställas upp. Verket tillstyrkte mot bakgrund av det anförda att
klaganden redan nu togs upp till svensk medborgare. Verket erinrade
samtidigt om att klaganden och den kategori polska medborgare han
tillhörde tagits emot här i landet oavsett om de bedömts kunna få sin
försörjning här genom eget arbete eller genom hjälp av anhöriga.

Mot invandrarverkets beslut att tillstyrka besvären anfördes avvikande
mening av två ledamöter med instämmande av fyra av de i handläggningen
deltagande tjänstemännen. De anförde att de inte kunde biträda
majoritetens förslag om ändring av principerna för dispens från hemvistvillkoret
i fall som det förevarande. De ansåg vidare att sådana ömmande
omständigheter inte heller förelåg i detta ärende att dispens på denna
grund borde ges från hemvistvillkoret.

Kungl. Maj.t (statstådet Odhnoff) beslöt 17/11 1972 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till de omständigheter som föranlett klagandens
bosättning i Sverige särskilda skäl fick anses föreligga att redan nu
upptaga honom till svensk medborgare och hinder ej i övrigt mötte mot
hans upptagande.

KU 1973:20

Exempel 32 (21/4 1972 nr 66):

Ang. 23-årig polsk medborgare, som vistats i Sverige sedan sju och ett
halvt år med åtskilliga avbrott.

Invandrarverket avslog 8/11 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär, anförda genom ombud, inkom till inrikesdepartementet 23/12.
I dessa anfördes bl. a. att klaganden (liksom hans föräldrar) varit
mantalsskriven i Sverige sedan september 1964 och att föräldrarna i
november 1971 upptagits till svenska medborgare med villkor enligt 6 §
tredje st. MbL. Vidare framhölls att klaganden (framstående konsertpianist)
fortsatt sina musikstudier i Tyskland och USA, men att han av
myndigheterna i båda dessa länder betraktats som boende i Sverige. Det
ansågs även vara ”till synnerligt gagn för riket” att klagandens svenska
medborgarskap beviljades utan dröjsmål, inte minst med hänsyn till att
hans internationella karriär försvårades genom innehavet av polskt pass,
då viseringssvårighetema och kostnaderna var stora. Slutligen hänvisades
till Kungl. Maj:ts beslut om dispens för framstående idrottsutövare (det i
exempel 12 redovisade ärendet).

Det kan nämnas att klaganden en gång tidigare ansökt om svenskt
medborgarskap, vilken ansökan 5/6 1970 avslagits av invandrarverket.
Sedan besvär häremot anförts hade Kungl. Maj:t lämnat dessa utan bifall
(13/11 1970 nr 48). I akten till detta ärende förekommer åtskillig
ytterligare dokumentation rörande klagandens kvalifikationer som
musiker.

Invandrarverket anförde i yttrande 8/3 1972 att det med hänsyn till
omständigheterna i ärendet numera inte hade något att erinra mot att
dispens gavs från hemvist villkoret. Härvid framhölls bl. a. att klaganden
från oktober 1966 studerat vid musikhögskolan i Köln på ett fyraårigt
stipendium och sedan september 1970 studerat i New York på ett
amerikanskt stipendium. Han hade under studietiden vistats i Sverige ett
par gånger om året för ferier och konserter.

Kungl. Maj.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 21/4 1972 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom särskilda skäl förelåg att redan nu upptaga klaganden till svensk
medborgare. Kungl. Maj:t erinrade dock samtidigt om innehållet i 6 §
tredje st. MbL.

f) dispensgrund: nordisk medborgare (MbL 6 § andra
st.)

Exempel 33 (24/3 1972 nr 63):

Ang. två finländska medborgare (mannen 32 år och hustrun 27 år),
vilka vistats i Sverige sedan två år och tre månader.

Invandrarverket avslog genom skilda beslut 11/2 1972 ansökningar om
svenskt medborgarskap, eftersom sökandena inte uppfyllde hemvistvillkoret
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 22/2. I dessa anförde klagandena
att mannen var kvalificerad att delta för Sverige i OS i Munchen,

KU 1973:20

vilket han förberett sig för under ett flertal år; med hänsyn till hans ålder
ansågs detta vara hans enda olympiska chans. Beträffande möjligheterna
till god placering vid Olympiaden hänvisades till bifogad skrivelse från
Svenska tyngdlyftningsförbundet i vilken även hänvisades till Kungl.
Maj:ts beslut redovisat ovan i exempel 12.

Invandrarverket fann i yttrande 3/3 det tveksamt om de skäl som
klagandena anfört var tillräckliga för dispens från hemvistvillkoret. Vid
bifall till mannens besvär ville verket inte motsätta sig att även hustrun
upptogs till svensk medborgare.

Av handlingarna i akten framgår bl. a. att hustrun var född i Sverige
men hade flyttat till Finland efter fem månader.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 24/3 1972 upphäva
invandrarverkets beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom särskilda skäl förelåg att redan nu upptaga klagandena till
svenska medborgare.

B. Besvären lämnade utan bifall av Kungl. Maj:t

a) ej hemvist i riket

Exempel 34 (5/12 1969 nr 36):

Ang. 32-årig brittisk medborgare (född tysk medborgare), som tidigare
vistats i Sverige under sammanlagt knappt fem år och sedan drygt tio år
var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 26/9 1969 ansökan om svenskt medborgarskap;
ingen motivering lämnades i beslutet.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 10/11. I dessa anförde klaganden
bl. a. att hon sedan juni 1959 var gift med svensk medborgare och
hade två barn (nio och sju år), som var svenska medborgare. Vidare
anfördes att familjen i december 1964 flyttat in i nybyggt radhus i
Stockholm men fr. o. m. oktober 1968, då maken blivit försäljningschef
vid ett större tyskt företag, flyttat till Hamburg. Familjen avsåg dock att
flytta tillbaka till sitt radhus i Stockholm i juli 1970, då maken skulle bli
företagets försäljningschef för Skandinavien. Slutligen anfördes att hon
talade och skrev svenska bra och sedan tio år kände sig som svenska.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 19/11 1969 bifall till besvären, då
klaganden utflyttat ur riket och sålunda inte uppfyllde hemvistvillkoret
enligt 6 § MbL och då vad hon anfört i besvären enligt hittillsvarande
praxis inte kunde läggas till grund för dispens från nämnda villkor. Härvid
framhölls — förutom ovan redovisade uppgifter — att klaganden var född
tysk medborgare och i samband med tidigare äktenskap med numera
avliden brittisk medborgare förvärvat brittiskt medborgarskap.

Kungl. Maj."t (statsrådet Odhnoff) beslöt 5/12 1969 lämna besvären
utan bifall, eftersom klaganden ej uppfyllde villkoret om hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Exempel 35 (13/2 1970 nr 27):

Ang. 23-årig dansk medborgare, som tidigare vistats i Sverige under
åren 1947—49 och 1959—68.

KU 1973:20

Invandrarverket avslog 7/11 1969 ansökan om svenskt medborgarskap,
då hemvistvillkoret enligt 6 § MbL ej uppfylldes.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 10/12. I dessa (anförda av
klagandens mor enligt fullmakt) framhölls bl. a. att klaganden var född i
Stockholm i februari 1947 och vistats i Argentina 1949—1959, men att
familjen flyttat hem till Sverige igen 1959. Därefter hade hon gått i
svenska skolor från 6:e klass och till studentexamen 1966. Efter studentexamen
hade hon studerat språk vid Stockholms universitet till oktober
1968, då hon avbrutit studierna för att resa till Sydafrika och studera
språk på platsen. Sedan språkstudierna där avslutats avsåg klaganden att
här hemma återuppta sina studier vid universitetet. Hon ansåg sålunda att
hon haft hemvist i Sverige sedan 1959 och fortfarande, ”trots att hon för
en tid vistas i utlandet”.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 14/1 1970 bifall till besvären, då
klaganden sedan oktober 1968 var bosatt i Johannesburg och arbetade
där vid ett spanskt flygbolag och på grund härav inte uppfyllde hemvistvillkoret
enligt 6 § MbL. Vad hon anfört i besvären kunde, enligt verkets
mening, inte läggas till grund för dispens från nämnda villkor.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 13/2 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 36 (15/7 1970 nr 16):

Ang. 28-årig ungersk medborgare, som tidigare vistats i Sverige i elva år
men sedan nästan två år vistats utomlands för studier.

Invandrarverket avslog 17/4 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
då sökanden inte uppfyllde villkoret om hemvist i riket enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 1/6. I dessa anförde klagandens
far (enligt fullmakt) dels att sonen f. n. studerade i Los Angeles och
skulle återvända till Sverige, dels att sonen vid svenska konsulatet i Los
Angeles fått uppgift om att hans studier i USA inte skulle lägga något
hinder i vägen för ett svenskt medborgarskap.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 18/6 bifall till besvären, då
klaganden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL och då vad han
anfört, enligt verkets mening, inte kunde läggas till grund för dispens från
nämnda villkor. Härvid anfördes att klaganden kommit till Sverige i
oktober 1957, lämnat landet i augusti 1968 och därefter med undantag
för besök här i juli 1969 - vistats utomlands. För närvarande vistades
han i USA för studier och, jämsides därmed, förvärvsarbete.

Kungl. Maj:t (t. f. regering) beslöt 15/7 1970 lämna besvären utan
bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 37 (22/1 1971 nr 62):

Ang. 48-årig tysk medborgare, som tidigare vistats i Sverige i sammanlagt
drygt tjugo år.

Invandrarverket avslog 11/9 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 30/10. I dessa anförde klagan -

KU 1973:20

den bl. a. att hon redan tre månader gammal kommit till Sverige och
uppfostrats i morfaderns hem, tills hon vid sex års ålder måst återvända
till Tyskland för att börja i skolan. Hon hade då endast kunnat svenska,
vilket alltid talats i hennes föräldrahem (tysk far, svensk mor), då modern
ej lärt sig tyska. Även sedan klaganden böljat i skolan hade hon
tillbringat sina ferier hos sina svenska släktingar. Efter krigsslutet hade
hon flyttat till Sverige, där hon under åren 1945—1958 arbetat som
sjuksköterska på lasarettet i Kalmar. Modern hade följt med henne dit,
men då fadern, vars öde de svävat i fullständig ovisshet om, 1955 återvänt
från fångenskap i Sibirien hade båda föräldrarna bosatt sig i Hamburg.
Sedan 1962 hade klaganden haft anställning med internationell anknytning
vid Socialstyrelsen i Hamburg, där hon tillhörde den svenska kolonin
och av alla betraktades som svenska. Till upplysning om sin ställning
bifogade klaganden en skrivelse från den svenske sjömanspastom i
Hamburg, som bl. a. framhöll att klaganden även av de tyska myndigheterna
ansågs som svenska — hon var skriven i Kalmar och kyrkoskatten
tillföll svenska Gustav Adolfskyrkan i Hamburg, vilket beviljades endast
svenska medborgare. Klaganden framhöll vidare att hon, så fort hon hade
ledigt, besökte sitt hem i Kalmar, där hon sedan år 1945 var
mantalsskriven. Även hennes föräldrar brukade bo där nästan halva året.
Enligt klagandens mening hade hon sin verkliga hemvist i Sverige. I varje
fall var hennes anknytning dit så stark, att hon själv kände sig såsom
svenska. Alla hennes släktingar var svenskar och hon hade ständig
kontakt med dem. Däremot var hennes far ende sonen och hon hade inte
någon som helst släkt på hans sida.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 15/12 1970 bifall till besvären, då
klaganden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL och då de skäl
hon anfört i besvären, enligt verket, inte kunde läggas till grund för
dispens från nämnda villkor. Härvid framhöll verket bl. a. att klaganden
vistats i Sverige 1922—1928, 1945 — 1958 och läsåret 1960/61 samt
tillbringat sina semestrar och viss annan fritid här. Hon var fortfarande
kyrkobokförd i Sverige och hade bostadslägenhet här. Övrig tid hade hon
vistats i Tyskland, där även föräldrarna var bosatta. Invandrarverket
erinrade också om att klaganden — i händelse av bifall till besvären —
enligt tysk medborgarskapslag inte förlorade tyskt medborgarskap, eftersom
hon var bosatt i Tyskland; därigenom skulle hon, enligt verket, få
dubbelt medborgarskap.

Kungl. Majit (statsrådet Odhnoff) beslöt 22/1 1971 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 38 (7/5 1971 nr 78):

Ang. 25-årig rumänsk medborgare, som tidigare vistats i Sverige under
sjutton år.

Invandrarverket avslog 7/12 1970 ansökan om svenskt medborgarskap
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om hemvist i riket enligt 6 §
MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 11/1 1971. I dessa anförde
klaganden bl. a. att han efter ingenjörsexamen 1969 ej kunnat få
någon god praktik i Sverige utan nödgats söka skaffa sig dylik utomlands

KU 1973:20

för att sedan kunna bygga sig en tryggare framtid i Sverige. Han
förklarade sig dock beredd att komma hem, om detta var nödvändigt för
att få medborgarskapet. Han var emellertid övertygad om att han i så fall
ej skulle få något arbete utan behöva genomgå omskolningskurser.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 22/3 bifall till besvären, då
klaganden enligt gällande praxis inte uppfyllde villkoret om hemvist i
riket enligt 6 § MbL och då de skäl han anfört, enligt verkets mening,
inte kunde läggas till grund för dispens från nämnda villkor. Härvid
framhöll verket att klaganden kommit till Sverige i oktober 1953, avlagt
ingenjörsexamen 1969 och sedan juni 1970 arbetat vid en av Israels
största byggnadsfirmor.

Av handlingarna i akten framgår ytterligare dels att föräldrarna på
grund av läget i Mellanöstern väntade hem klaganden under 1971, dels att
en f. d. övervakare för klaganden i skrivelse till Konungen hemställt att
förevarande medborgarskapsansökan skulle beviljas för att möjliggöra för
klaganden att få arbete i Sverige. Några uppgifter om den tidigare
brottsligheten redovisas ej i departementsakten. Av invandrarverkets akt i
ärendet framgår dock att klaganden dömts 1964 till villkorlig dom för
stöld och 1967 till skyddstillsyn för stöld m. m.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 7/5 1971 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 39 (14/4 1972 nr 46):

Ang. 29-årig jordansk medborgare, gift med svensk medborgare sedan
knappt två år och utan hemvist i riket.

Invandrarverket avslog 15/10 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om hemvist i riket enligt
6 § MbL och tillräckliga skäl för dispens från nämnda villkor inte förelåg.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 6/12. I dessa anförde klaganden
att hon i nuvarande läge av israelisk administration av tidigare
jordanska områden hade betydande svårigheter att förena sitt jordanska
medborgarskap med sina plikter som hustru till den svenske konsuln i
Jerusalem och som medarbetare i den svenska hjälpverksamheten där.
Hon framhöll även att svårigheterna kunde väntas öka, om det politiska
läget i landet skärptes. Svenske ambassadören i Tel Aviv tillstyrkte 25/11
och 1/12 — med hänvisning till de speciella skäl som förelåg - bifall till
besvären.

Invandrarverket avstyrkte 11/2 1972 bifall till besvären, eftersom de
skäl klaganden anfört inte föranledde verket att frångå sitt ställningstagande.
Härvid framhölls att klaganden enligt hittills varande praxis inte
uppfyllde villkoret om hemvist enligt 6 § MbL. Enligt denna praxis
kunde, framhöll verket, utländsk kvinna som är gift med utomlands
bosatt svensk medborgare naturaliseras utan krav på hemvist. Äktenskapet
skulle dock i sådant fall ha varat minst lika lång tid som lagen
kräver hemvisttid och makarna skulle vara bosatta utanför hustruns
hemland.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 14/4 1972 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

KU 1973:20

Exempel 40 (6/10 1972 nr 36):

Ang. 21-årig dansk medborgare, född i Sverige av svensk mor och
dansk far, och bosatt här till december 1971 med vissa avbrott.

Invandrarverket avslog 20/12 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om hemvist i riket enligt
6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 3/2 1972. I dessa anförde
klaganden bl. a. att han efter tre och ett halvt års bortovaro åter flyttat
till Sverige i maj 1967 och vistats i landet med undantag för kortare
perioder av skollov, då han varit i sitt föräldrahem i Århus. Till följd av
vissa svårigheter på den svenska arbetsmarknaden hade han tagit
anställning vid en dansk-svensk veckotidning med redaktion i Köpenhamn.
Han hade emellertid fortfarande kvar sin lägenhet i Malmö.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 15/6 bifall till besvären, eftersom
klaganden saknade hemvist i riket. Härvid framhölls även att klaganden
varit bosatt i Sverige från födelsen till december 1963 samt under tiden
augusti 1967—juni 1968, januari 1969—december 1970 och februarislutet
av sommaren 1971. Han var dock, enligt verket, alltjämt
kyrkoskriven i Sverige.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 6/10 1972 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Anm. Enligt upplysning från departementet har klaganden själv uppgett
att han mestadels vistades i Danmark och att han personligen ej var
särskilt intresserad av att få svenskt medborgarskap.

b) ej tillräckligt lång tids hemvist i riket
Exempel 41 (5/12 1969 nr 33):

Ang. 33-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt
fyra år och sedan tre år var gift med naturaliserad svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 19/9 1969 ansökan om svenskt medborgarskap;
ingen motivering lämnades i beslutet.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 20/10. I dessa anförde klaganden
bl. a. att hennes make var svensk medborgare, liksom det här i landet
födda barnet, och att hon ej tänkte återvända till sitt gamla hemland.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 13/11 bifall till besvären, då
klaganden enligt hittillsvarande praxis ej uppfyllde hemvistvillkoret enligt

6 § MbL.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 5/12 1969 lämna besvären
utan bifall, eftersom klaganden ej uppfyllde villkoret om viss tids hemvist
i riket enligt 6 § MbL.

Exempel 42 (10/4 1970 nr 62):

Ang. 44-årig rumänsk medborgare, som vistats i Sverige sedan knappt
fem år och sedan ungefär lika lång tid var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 5/12 1969 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 19/1 1970. I dessa anförde

7 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 20

KU 1973:20

klaganden bl. a. att hon var gift med svensk medborgare och studerade
vid Stockholms universitet samt därjämte var språklärare vid Medborgarskolan
och ABF. Hon framhöll att hon hade anpassat sig väl till svenska
förhållanden och hade för avsikt att för alltid kvarstanna i Sverige. Vidare
framhölls att hon i samband med äktenskapets ingående lämnat sin
anställning som domare i Bukarest och även avvecklat sin advokatverksamhet
där. Då hon avsåg att idka juridisk verksamhet här i riket behövde
hon svenskt medborgarskap.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 26/2 1970 bifall till besvären.
Härvid framhöll verket att klaganden, som tagit hemvist i Sverige i
augusti 1965, ingått äktenskap med svensk medborgare i juli 1965, men
att sammanlevnaden mellan makarna upphört sommaren 1966. Med
hänsyn härtill ansågs enligt hittillsvarande praxis klagandens äktenskap
med svensk medborgare inte utgöra skäl för dispens från villkoret om sju
års hemvist enligt 6 § MbL. Vad hon anfört i besvären kunde,
enligt verkets mening, inte läggas till grund för dispens från nämnda
villkor.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 10/4 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 43 (10/4 1970 nr 64):

Ang. 63-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt
fyra år och sedan knappt fyra år var gift med naturaliserad svensk
medborgare.

Invandrarverket avslog 22/1 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om viss tids hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 20/2. I dessa anfördes endast
att naturalisation borde kunna beviljas trots att hemvisttiden ej var sju år,
eftersom klaganden ingått äktenskap med svensk medborgare.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 26/2 bifall till besvären, då
klaganden enligt hittillsvarande praxis inte uppfyllde hemvistvillkoret
enligt 6 § MbL.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 10/4 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 44 (27/5 1970 nr 112):

Ang. 28-årig grekisk medborgare, som vistats i Sverige sedan två och
ett halvt år och tidigare vistats här sammanlagt drygt ett år samt sedan
drygt fyra år var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 16/1 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om viss tids hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 23/2. I dessa anförde klagandens
hustru (enligt fullmakt) bl. a. att de tyckte mycket om att resa och
inte kände till att hemvisttiden kunde anses avbruten av dylika resor.
Vidare hade maken en 101-årig farmor på Rhodos, som det bedömdes
vara riskabelt att besöka med hänsyn till den nuvarande grekiska
militärregeringen.

KU 1973:20

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 11/3 bifall till besvären, då
klaganden enligt hittillsvarande praxis inte uppfyllde villkoret om viss
tids hemvist enligt 6 § MbL och då vad han anfört i besvären, enligt
verkets mening, ej kunde läggas till grund för dispens från nämnda
villkor.

Av den inom departementet upprättade akten i ärendet framgår bl. a.
att klaganden kommit till Sverige i november 1965, att han var gift med
en svenska sedan april 1966 och att makarna hade ett barn, fött 1968.
Under fyra månader 1966 och sex månader 1967 hade han vistats på
Rhodos, där han hade en bar. Under 1967 hade han även gjort en resa till
Indien. Oavbruten hemvist räknades sedan december 1967.

Kungl. Maj.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 27/5 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 45 (5/6 1970 nr 77-79):

Ang. tre polska medborgare (mannen 53 år, hustrun 56 år och dottern
24 år), som vistats i Sverige sedan drygt sex år med visst avbrott.

Invandrarverket avslog 30/1 1970 genom tre skilda beslut ansökningar
om svenskt medborgarskap, eftersom sökandena inte uppfyllde villkoret
om sju års hemvist i riket enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 10/3. I dessa anfördes att
motivet för vädjan om ett tidigare beviljande av svenskt medborgarskap
var att de sedan fyra och ett halvt år, dvs. från det de fått politisk asyl i
Sverige, som varmaste önskan haft att ”stabilisera livet”, vilket endast var
möjligt genom ett svenskt medborgarskap.

Invandrarverket avstyrkte i tre yttranden 6/5 1970 bifall till besvären,
då vad klagandena anfört i besvären, enligt verkets mening, inte kunde
läggas till grund för dispens från hemvistvillkoret. I en bifogad PM
anförde verket bl. a. att mannen i mars 1964 tillträtt diplomatisk tjänst i
Stockholm och att han och hans familj i augusti 1965 sökt politisk asyl
här i riket. I början av 1966 hade familjen lämnat Sverige i avsikt att
emigrera till USA men återvänt hit efter ca tre månader.

Kungl. Maj:t (statsrådet S.-E. Nilsson) beslöt 5/6 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i besluten.

Exempel 46 (5/6 1970 nr 80):

Ang. 30-årig jordansk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt sju
år, en del av tiden som SIDA-stipendiat.

Invandrarverket avslog 27/2 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om hemvist i riket enligt 6 §
MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 6/4. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han från 1963 till 1967 varit SIDA-stipendiat, vilken tid ej
tillgodoräknats honom. På grund av krigstillståndet i hans hemland hade
han 1967 ej kunnat återvända dit. Vidare framhölls att hans familj ej
längre fanns kvar i hemlandet, då den emigrerat till Canada, och att han
önskade kvarstanna i Sverige och få medborgarskap. Han hade arbetstillstånd
och var sedan 1968 anställd som ingenjör hos en professor och

KU 1973:20

100

ansåg att han under de sju åren i Sverige hade anpassat sig väl till svenska
förhållanden.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 6/5 1970 bifall till besvären, då
klaganden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL. Härvid anförde
verket att klaganden hade vistats i Sverige som UNRWA*-praktikant
oktober 1962—september 1963 och som SIDA-stipendiat oktober 1963 —
juli 1967, varefter han haft anställningar här som ingenjör. Enligt
gällande praxis ägde SIDA-stipendiat inte tillgodoräkna sig sin stipendiattid
i Sverige såsom kvalifikationstid för förvärv av svenskt medborgarskap.

För kännedom bifogade verket ett yttrande av SIDA 14/3 1969 i
annat medborgarskapsärende, i vilket SIDA gett sin syn på frågan om
naturalisation av SIDA-stipendiat. Av detta yttrande framgår bl. a. att
SIDA:s stipendiatverksamhet hade till mål att komplettera och stödja
u-ländernas egna ansträngningar att utbilda kvalificerad arbetskraft på
områden av väsentlig betydelse för den ekonomiska och sociala utvecklingen
i dessa länder. Varje enskilt stipendiatärende förutsatte att överenskommelse
träffats mellan myndigheterna i de båda länderna, vilken
bl. a. innebar att SIDA åtog sig att verka för att den utsedda stipendiaten
snarast efter avslutad utbildning skulle återvända till hemlandet. En
SIDA-stipendiat som utbildades i Sverige fick sålunda anses vistas här på
ansvarig hemlandsmyndighets uppdrag och ej som privatperson, vartill
kom att stipendiaten såväl vid ansökningstillfället som under stipendiattiden
hade för avsikt att återvända till hemlandet för att där nyttiggöra
sin utbildning för hemlandets räkning. (Avsteg från det av SIDA i yttrandet
närmare beskrivna förfaringssättet gjordes i princip endast för flyktingstipendiater.
) I detta sammanhang erinrade SIDA även om att den
som vistades i Sverige på sitt hemlands uppdrag (och här åtnjöt diplomatisk
immunitet) inte ansetts äga hemvist här och hävdade, att de överväganden
som låg till grund för denna praxis i inte ringa mån torde få anses
vara tillämpliga även i fråga om SIDA:s stipendiater.

Kungl. Maj:t (statsrådet S.-E. Nilsson) beslöt 5/6 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 47 (24/7 1970 nr 33):

Ang. 27-årig statslös f. d. tjeckoslovakisk medborgare, som vistats i
Sverige sedan ca tre år och sedan knappt fyra år var gift med svensk
medborgare.

Invandrarverket avslog 9/1 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden — som uppgavs vara tjeckoslovakisk medborgare —
inte uppfyllde villkoret om viss tids hemvist i riket enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 20/2. I dessa anförde klaganden
— efter en redovisning av vissa uttalanden rörande praxis i detta slag
av ärenden i SOU 1966:20 s. 13 och 18 samt prop. 1968:158 s. 74 —
bl. a. att enligt praxis erfordrades endast två års hemvist i riket samt ett
års äktenskap, då utländsk kvinna var gift med infödd svensk man. Enligt

* United Nations Relief and Works Agency (handhar bl. a. frågor ang. Palestinaflyktingarna).

KU 1973:20

101

upplysningar från invandrarverket hade dock praxis skärpts och det
krävdes nu fyra års hemvist i riket samt tre års äktenskap. Denna
skärpning vände sig klaganden mot som ologisk då det förr, när invandrarkvinnan
betraktades som ett ”bihang” till mannen, arbetade i hemmet
och säkerligen var socialt isolerad, krävdes en relativt kort tid för
anpassning till svenska förhållanden, medan det nu, när invandrarkvinnan
blivit mera självständig, ofta förvärvsarbetade och hade omfattande
sociala kontakter m. m., krävdes betydligt längre tid för anpassning till
svenska förhållanden. Klaganden hävdade vidare att det starkt skärpta
kravet innebar en alltför hård och osmidig övergång och framhöll att hon
inte kunnat finna något uttalande från departementschefen som bekräftade
invandrarverkets nya praxis. Klaganden påpekade också att invandrarverket
ej beaktat att hon sedan december 1967 var statslös, trots att
hon i februari 1969 till verket översänt bevis för förlusten av sitt
tjeckoslovakiska medborgarskap. Avslutningsvis hemställde hon i första
hand att Kungl. Maj:t måtte ogiltigförklara invandrarverkets beslut och
förklara henne för svensk medborgare, i andra hand att ärendet skulle
återförvisas till invandrarverket för prövning om naturalisation för att
undanröja statslösheten samt i tredje hand att ärendet skulle ”återpassas”
till invandrarverket och där vila till dess kravet på hemvisttid uppfyllts,
varefter invandrarverket måtte bifalla förevarande ansökan om medborgarskap.
Som formell grund för återförvisningen till invandrarverket
anförde klaganden att hon felaktigt betecknats som tjeckoslovakisk
medborgare. Hon hemställde även om att Kungl. Maj:t ”snarast torde
utfärda instruktioner samt förklaringar av praxis till samtliga utredande
och handläggande myndigheter samt ålägga personal att iakttaga försiktighet
i uttalanden om naturalisationsfrågor”.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 8/4 1970 bifall till besvären, då
”enligt nu gällande praxis” klaganden inte uppfyllde villkoret om viss tids
hemvist enligt 6 § MbL och då vad hon anfört i besvären, enligt verkets
mening, inte kunde läggas till grund för dispens från nämnda villkor.
Beträffande klagandens hänvisningar till tidigare redovisad praxis anförde
verket, att ”praxis i medborgarskapsärenden på senare år till följd av
kvinnans allt självständigare ställning gått mot en enhetligare bedömning
av manliga och kvinnliga sökande” och att det, när det gällde kravet på
hemvisttid för utländsk medborgare gift med svensk medborgare, numera
tillämpades samma dispensregler för män och kvinnor. Denna ändring av
praxis, som utbildats hos Kungl. Maj:t i justitiedepartementet och som
invandrarverket enligt prop. 1968:158 hade att följa, innebar att kravet
på hemvisttid och äktenskapets varaktighet skärpts betydligt för kvinnor
och i motsvarande grad sänkts för män.

I enlighet med klagandens begäran bereddes hon 29/5 1970 tillfälle att
senast 8/6 inkomma med påminnelser med anledning av invandrarverkets
yttrande. Dylika påminnelser inkom till inrikesdepartementet 8/6. I dessa
anförde klaganden bl. a. att hon förlovat sig i augusti 1965 och vid
vistelsen i Sverige i mars 1966 kunnat tala och förstå svenska samt att hon
efter giftermålet kommit till Sverige i december 1966. Då maken blivit
arbetslös och de inte längre haft någon bostad, hade hon tillfälligt
återvänt till Prag och sedan allt var klart kommit åter till Sverige i juli

1967. Under hela tiden hade hon dagligen studerat svenska språket och
svensk samhällslära och arbetat hårt för att anpassa sig till svenska

KU 1973:20

102

förhållanden. Vidare anförde klaganden med anledning av invandrarverkets
ovan återgivna yttrande ånyo att hon inte var utländsk medborgare
utan statslös, vilket förhållande ej beaktats. Hon påtalade slutligen ånyo
den kraftiga skärpningen av praxis för kvinnorna, för vilken hon ansåg
det ej fanns stöd i den åberopade propositionen.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 24/7 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Anm. Invandrarverket har 30/7 1971 upptagit sökanden till svensk
medborgare utan villkor.

Exempel 48 (9/10 1970 nr 32):

Ang. 38-årig polsk medborgare, som vistats i Sverige sedan knappt fyra
år och sedan ca tre år var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 20/5 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 26/6. I dessa anförde klaganden
att hon och hennes make, som vistades på Kanarieöarna, överenskommit
om att fortsätta äktenskapet.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 11/9 bifall till besvären, då
klaganden enligt verkets mening inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 §
MbL. Härvid anfördes att hon tagit hemvist i Sverige i november
1966 och ingått äktenskap med svensk medborgare i september 1967.
När verket, avgjort ansökningen 20/5 1970 hade hon enligt egen uppgift
ej sammanlevt med maken sedan april 1969. Verket hade sedermera
under hand inhämtat att hon sedan sommaren 1970 vistats hos maken i
Las Palmas, där han var anställd i ett schweiziskt bolag.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 9/10 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 49 (16/10 1970 nr 58):

Ang. 27-årig statslös man, född i Tjeckoslovakien, som vistats i Sverige
sedan knappt fyra år.

Invandrarverket avslog 12/6 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 28/7. I dessa framhöll klaganden
bl. a. det opraktiska och psykologiskt påfrestande förhållandet att
inte vara medborgare i någon stat. Han hade fast bostad och fast arbete
sedan drygt fyra år och skulle även i framtiden bo och arbeta i Sverige.
Medborgarskap behövdes för bl. a. tjänsteresor.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 11/9 bifall till besvären, då
klaganden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist enligt 6 § MbL och
då vad han anfört inte kunde läggas till grund för dispens från nämnda
villkor.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 16/10 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

KU 1973:20

103

Exempel 50 (23/10 1970 nr 37):

Ang. 27-årig jugoslavisk medborgare, som vistats i Sverige sedan sex år.

Invandrarverket avslog 27/5 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 13/7. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han erfarit att handikappade kunde få medborgarskap redan
efter sex år.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 11/9 1970 bifall till besvären, då
klaganden ej uppfyllde villkoret om sju års hemvist enligt 6 § MbL och då
vad han anfört, enligt verkets mening, inte kunde läggas till grund för dispens
från nämnda villkor.

Av handlingarna i akten framgår bl. a. att klaganden kommit till
Sverige i oktober 1964 och erhållit anställning på en fabrik. Han hade
emellertid i september 1965 skadats i en trafikolycka (påkörts av
militärbil) och blivit helt arbetsoförmögen. Han hade därefter erhållit
ATP (drygt 3 000 kr. per år), som utges oberoende av medborgarskapet.
Enligt konvention mellan Sverige och Jugoslavien (1969:375) har jugoslavisk
medborgare, bosatt i Sverige, under vissa förutsättningar rätt till
folkpension i form av förtidspension. Vederbörande försäkringskassa
hade dock avslagit ansökan av klaganden om förtidspension, då han ej
uppfyllde det stipulerade villkoret att ha varit fullt arbetsför minst ett år
under vistelsen i Sverige. Detta beslut hade fastställts av riksförsäkringsverket.
Av handlingarna framgår även dels att till den som åtnjuter
folkpension i form av förtidspension utgår kommunalt bostadstillägg,
dels att klaganden ej heller erhållit någon form av socialhjälp.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 23/10 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 51 (17/12 1970 nr 58):

Ang. 20-årig indisk medborgare, som vistats i Sverige sedan åtta år, de
tre första åren dock som son till här tjänstgörande utländsk diplomat.

Invandrarverket avslog 28/8 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist i riket
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 2/10. I dessa anförde klaganden
att han sedan 3/9 1962 utan avbrott vistats i Sverige. Kyrko- och
mantalsskrivning hade dock blivit aktuell först sedan hans far, som
tjänstgjorde vid ambassaden i Stockholm, lämnat landet i augusti 1965.
Klaganden styrkte genom olika intyg sin vistelse (skolgång) här under de
första åren.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 4/11 1970 bifall till besvären, då
klaganden ej uppfyllde hemvistvillkoret och då vad han anfört, enligt
verkets mening, inte kunde läggas till grund för dispens från nämnda
villkor. Härvid anförde verket att enligt gällande praxis kunde officiella
utländska representanter för främmande makt inte anses äga hemvist i
Sverige under den tid tjänstgöringen för den förevarande makten här i
landet varade. Detsamma gällde deras barn, varför klaganden ej kunde
räkna hemvist i Sverige förrän fr. o. m. augusti 1965.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 17/12 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

KU 1973:20

104

Exempel 52 (14/5 1971 nr 42):

Ang. två polska medborgare (mannen 41 år och hustrun 43 år), som
vistats i Sverige sedan knappt fem år.

Invandrarverket avslog med skilda beslut 5/3 1971 två ansökningar om
svenskt medborgarskap, eftersom sökandena inte uppfyllde villkoret om
sju års hemvist i riket enligt 6 § MbL.

Besvär, anförda av advokat som ombud för båda makarna, inkom till
inrikesdepartementet 29/3. I dessa anfördes bl. a. att mannen var en
framstående vetenskapsman, vilket styrktes med intyg, och att han genom
att få svenskt medborgarskap skulle få möjlighet att delta i vetenskapliga
kongresser, vilket betraktades som nödvändigt för hans vidareutveckling
som forskare. Det framhölls sålunda vara till ”stort gagn för riket” att
makarna genom svenskt medborgarskap skulle knytas fastare till Sverige.
Främst åberopades emellertid vissa personliga skäl — allvarligt sjuk mor i
Polen.

Invandrarverket avstyrkte 20/4 bifall till besvären, då de skäl klaganden
anfört, enligt verkets mening, inte kunde läggas till grund för dispens
från hemvistvillkoret i 6 § MbL.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 14/5 1971 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 53 (21/4 1972 nr 68):

Ang. 33-årig tjeckoslovakisk medborgare, som vistats i Sverige sedan
knappt fem år.

Invandrarverket avslog 9/9 1971 ansökan om medborgarskap, eftersom
sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 21/10. 1 dessa anförde klaganden
bl. a. att han befann sig i Sverige som politisk flykting, medan hans
hustru och barn var kvar i Tjeckoslovakien, sedan de vid tillfälligt besök
hos hustruns föräldrar vägrats återutresa ur landet. Såsom svensk
medborgare och befriad från tjeckoslovakiskt medborgarskap ansåg
klaganden, dels att han skulle få möjlighet att besöka sin familj i
Tjeckoslovakien, dels att hustrun och barnet skulle få ökade möjligheter
att få förena sig med maken i Sverige, eftersom hans vistelse i Sverige då
ur tjeckoslovakisk synvinkel var ”legal”. Vid personligt besök i departementet
14/2 1972 uppgav klaganden att han av tjeckoslovakiska
ambassaden erfarit, att det fanns stora möjligheter att få befrielse från det
tjeckoslovakiska medborgarskapet, eftersom han kommit till Sverige före
1968.

Invandrarverket ansåg i yttrande 7/3 1972 det synnerligen tveksamt
om den dispens från kravet på viss tids hemvist klaganden begärt kunde
underlätta för honom att nå det härmed avsedda syftet. Med hänsyn
emellertid till att syftet var utomordentligt behjärtansvärt hade invandrarverket
— trots nämnda osäkerhet — inte något att erinra mot att
Kungl. Maj:t med bifall till besvären redan nu tog upp klaganden till
svensk medborgare.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 21/4 1972 lämna besvären
utan bifall, ingen motivering lämnades i beslutet.

KU 1973:20

105

Exempel 54 (19/5 1972 nr 71):

Ang. 19-årig sovjetisk medborgare, som vistats i Sverige sedan knappt
två år.

Invandrarverket avslog 1/11 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 14/12. 1 dessa anförde klaganden
bl. a. att han vid 17 års ålder adopterats av svensk medborgare. Han
hänvisade härom till ett uttalande i Wahlbäck-Nordström, Lagen om
svenskt medborgarskap, enligt vilket man beträffande adoptivbarn i
praxis regelmässigt torde bortse från såväl ålders- som hemvistvillkoret.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 17/3 1972 bifall till besvären.
Härvid anfördes att klaganden kommit till Sverige i oktober 1970
tillsammans med sin mor, i december 1969 gift med naturaliserad svensk
medborgare, vilken i juni 1970 adopterat klaganden. Han sammanbodde
med modern, som ännu inte sökt svenskt medborgarskap, och adoptivfadern.
Verket framhöll vidare att det inte fanns någon klar praxis för fall
som det förevarande. Det av klaganden åberopade uttalandet om praxis
ansåg verket inte syfta på adoptivbarn som fyllt 18 år och härigenom från
medborgarskapsrättslig synpunkt betraktades som självständiga. Viss
hänsyn borde, enligt verket, visserligen tas till adoptionsförhållandet men
inte så att man helt bortsåg från hemvistvillkoret. Enligt verkets mening
borde dispens kunna ges i samma utsträckning som modern normalt
kunde räkna med.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 19/5 1972 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 55 (27/10 1972 nr 55):

Ang. 35-årig tysk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt åtta år
med visst avbrott.

Invandrarverket avslog 2/5 1972 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om sju års hemvist enligt 6 §
MbL och skäl till dispens från detta villkor inte förelåg.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 22/6. I dessa anförde klaganden
att medborgarskapet avslagits på grund av att han under ca 18
månader vistats utom landet för vidareutbildning (vid plastteknisk skola)
i sitt yrke och att denna utbildning inte gick att få i Sverige. Då
klaganden nu stod i begrepp att starta verksamhet (i aktiebolagsform) i
Sverige ansåg han att detta kunde gagna landet och att studietiden borde
få räknas honom till godo.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 2/10 bifall till besvären. Härvid
framhöll verket att klaganden, som kommit till Sverige i maj 1964 och
kyrkoskrivits här i juni 1964, under tiden april 1968—januari 1971 vistats
i Tyskland för viss vidareutbildning. Enligt hittillsvarande praxis för
dispens från kravet på sju års oavbruten hemvist i riket fick klaganden,
enligt verket, som kvalifikationstid för svenskt medborgarskap tillgodoräkna
sig tiden i Sverige före vistelsen i Tyskland men inte själva vistelsen
i sistnämnda land. Med tillämpning av denna dispensregel uppfyllde
klaganden sålunda ännu inte villkoret om sju års hemvist i riket.

KU 1973:20

106

Kungl. Ma]:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 27/10 1972 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 56 (1/12 1972 nr 48):

Ang. 66-årig israelisk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt
fyra år och tidigare under drygt två år.

Invandrarverket avslog 3/7 1972 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 2/8. I dessa åberopade klaganden
sin höga ålder, sitt ”på grund av de nazistiska förföljelserna
försämrade hälsotillstånd” samt den omständigheten att han de facto —
om ock inte oavbrutet — tillräckligt länge vistats i Sverige och dessutom
bott flera år i ett annat nordiskt land (Finland).

Invandrarverket anförde i yttrande 31/10 att klaganden, som var född
i Ungern, inflyttat till Sverige från Israel i maj 1962. Därefter hade han
utflyttat till Finland i juli 1964 och varit bosatt där intill dess han flyttat
tillbaka till Sverige i september 1968. Verket framhöll att det enligt MbL
krävdes sju års oavbruten hemvist i Sverige för naturalisation. Vid
villkorlig naturalisation, vilket skulle komma ifråga i klagandens fall,
krävdes enligt praxis sex års oavbruten vistelse. Enligt hittillsvarande
praxis, framhöll verket, fick vistelsetid i Sverige före utflyttning till annat
land inte annat än undantagsvis tillgodoräknats som kvalifikationstid för
svenskt medborgarskap, om utflyttningen bedömdes ha skett i emigrationssyfte.
Eftersom verket bedömde klagandens utflyttning till Finland
som emigration och inte fann skäl föreligga för dispens från kravet på
oavbruten vistelse i riket avstyrkte verket bifall till besvären.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 1/12 1972 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Villkoret att sökanden fört en hederlig vandel

(MbL 6 § första st. 3.)

A. Besvären bifallna av Kungl. Maj:t

a) vid beslutets fattande uppfyllt vandelsvillkor

Exempel 57 (22/1 1971 nr 58):

Ang. 36-årig polsk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt tolv
år och under tre år varit gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 9/9 1969 ansökan om svenskt medborgarskap;
ingen motivering lämnades i beslutet.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 14/10. 1 dessa anförde klaganden
bl. a. att han bott i Sverige sedan maj 1958 och haft svenskt
främlingspass hela tiden. Han hade vidare fast bostad och fast anställning
— 1967 hade han fått taxilicens — och hade ”aldrig legat socialvården till
last”. Klagandens far hade avlidit innan den förra medborgarskapsansökan
hade behandlats och nu hade modern drabbats av hjärtinfarkt,
varför ärendet borde snabbehandlas. Klaganden framhöll slutligen, att då
invandrarverket ej angett några skäl för sitt avslag, hade han ej möjlighet
att bemöta de motiv som låg till grund för beslutet, och han hemställde
att skälen skulle redovisas. I första hand hemställde han dock att verkets

KU 1973:20

107

beslut skulle undanröjas. Klaganden inkom 6/11 med tilläggsskrivelse
rörande bl. a. föräldrarnas situation i Polen.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 4/11 1969 bifall till besvären, då
klaganden enligt verkets mening inte uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 §
3. MbL.

Av en inom departementet 24/11 1969 upprättad PM framgår bl. a. att
klaganden var född 1934 i Polen och varit gift med svensk medborgare
1961 — 1964. Han hade i maj 1958 ”hoppat av” från polskt turistfartyg i
Stockholm och begärt politisk asyl. Tidigare ansökan om svenskt medborgarskap
hade avslagits av Kungl. Maj:t 17/12 1965; ÖÄ hade då
avstyrkt med hänsyn till klagandens vandel samt den för korta hemvisttiden.
Vidare framgår att klaganden dömts i juli 1960 till fängelse 5
månader för misshandel (vid fyra tillfällen), hemfridsbrott och våld mot
tjänsteman samt i oktober 1966 till 60 dagsböter för misshandel
(i april 1965). I PM redovisades också — delvis motstridiga — vitsord av
de senaste arbetsgivarna (droskägare). I sitt yttrande 26/4 1968 över den
nya ansökningen om medborgarskap hade KB funnit sig inte böra
tillstyrka bifall ”med hänsyn till vad som vid utredningen framkommit
angående sökandens vandel”. Skulder, oguldna skatter eller socialhjälp
hade enligt PM ej förekommit.

Av sedermera infordrade utdrag av rikspolisregistret framgår att klaganden
i september 1970 dömts till 25 dagsböter för misshandel. Enligt
särskild anteckning på akten hör till ärendet även några handlingar som
sekretessbelagts jämlikt 10 och 14 §§ sekretesslagen.

Sedan invandrarverket 19/11 1970 av inrikesdepartementet anmodats
att ”med hänsyn till vad i ärendet förekommit” före 1/12 1970 ånyo
avge yttrande i ärendet vidhöll verket i förnyat yttrande 24/11 1970 sin
tidigare uttalade uppfattning att klaganden inte uppfyllde vandelsvillkoret
enligt 6 § 3. MbL. Invandrarverket avstyrkte sålunda alltjämt bifall till
besvären. Klaganden bereddes 18/12 1970 tillfälle att inom tre veckor
inkomma med påminnelser med anledning av invandrarverkets yttrande,
vilket dock ej synes ha skett.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 22/1 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom hinder numera ej mötte mot att upptaga klaganden till svensk
medborgare. Kungl. Majit erinrade dock samtidigt om innehållet i 6 §
tredje st. MbL.

Av handlingarna i akten framgår ytterligare att klaganden 22/12 1969
hos JO anfört klagomål mot invandrarverket angående dess handläggning
av hans medborgarskapsärende. Stf JO Wennergren beslöt 29/1 1971 —
med beaktande av att klaganden numera kunde påräkna att få svenskt
medborgarskap och då i övrigt inte något framkommit som kunde utgöra
grund för något hans ingripande mot invandrarverket eller någon dess
tjänsteman — lämna förevarande klagomål utan vidare åtgärd. JO hänvisade
härvid till Kungl. Maj:ts ovan redovisade beslut 22/1 1971. Beträffande
handläggningen av det aktuella ärendet framhöll JO bl. a. att handläggningen
av medborgarskapsärenden regelmässigt tar lång tid och att det i
detta speciella ärende tillkommit omständigheter, som grundligt måst
utredas och där skäl för och emot måst vägas mot varandra. Enligt praxis,
mot vilken JO i princip inte ansåg sig kunna rikta någon erinran, hade
invandrarverket inte skriftligen motiverat sitt avslag på annat sätt än

KU 1973:20

108

genom hänvisning till att villkoret om hederlig vandel funnits ej uppfyllt.
Vid muntlig efterhandsorientering hade klaganden fått kompletterande
upplysningar. Av sekretesskäl hade han dock inte i allo getts insyn i det
utredningsmaterial som legat till grund för vandelsbedömningen. Från
rättssäkerhetssynpunkt var detta, enligt JO, ägnat inge betänkligheter.
Han ansåg dock att allmänna sekretessintressen av synnerlig vikt i sådana
ärenden som det förevarande måste kunna ges företräde framför sökandens
intresse av insyn. Om sådana allmänna intressen förelegat i detta
ärende fann JO vara en bedömningsfråga, som gav utrymme för olika
meningar; verkets ståndpunkt kunde enligt JO inte läggas verket till last
som fel.

Exempel 58 (26/5 1972 nr 45):

Ang. 39-årig statslös man (f. d. jugoslavisk medborgare), som vistats i
Sverige sedan nästan tio år.

Invandrarverket beslöt 12/11 1969 uppta sökanden till svensk medborgare
med villkor att han inom ett år inför länsstyrelsen styrkte att han
befriats från jugoslaviskt medborgarskap. Sedan detta villkor ej uppfyllts
ingav sökanden 17/12 1970 ny ansökan om svenskt medborgarskap.

Invandrarverket avslog 8/3 1971 den nya ansökningen, eftersom
sökanden icke uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär, anförda genom ombud, inkom till inrikesdepartementet 5/4. I
dessa anfördes bl. a. att den enda anmärkning som kunde riktas mot
klagandens leverne var att han i maj 1970 ådömts 100 dagsböter för
rattonykterhet i mars 1970. Som förmildrande omständighet anfördes att
körningen ägt rum vid en tidpunkt med synnerligen ringa trafikintensitet,
nämligen vid 4.30-tiden en söndagsmorgon. Vidare framhölls att klaganden
drabbats synnerligen hårt av den begångna gärningen. Förutom
straffdomen hade körkortet indragits på ett år, vilket medfört att han
inte kunnat utöva sitt yrke som taxichaufför utan varit arbetslös sedan
brottstillfället. 1 bifogat intyg från klagandens arbetsgivare (droskägare)
gavs klaganden de bästa vitsord och framhölls att han skulle återanställas,
så snart han fått nytt kör- och trafikkort. I besvären anfördes vidare att
klaganden i november 1969 fått bevis om villkorat medborgarskap,
utfärdat enbart i det några år tidigare tillbytta nya efternamnet. Detta
hade medfört att han inte hos de jugoslaviska myndigheterna, där han
varit registrerad under annat efternamn, kunnat med stöd av detta bevis
ansöka om befrielse från det jugoslaviska medborgarskapet. (Namnbytet
uppgavs föranlett av att klaganden i sin yrkesutövning som taxichaufför
ofta måste använda sitt namn i kommunikationsradion och att det
ursprungliga efternamnet var svårt att uppfatta). Efter påpekande härom
hade invandrarverket utfärdat nytt villkorat medborgarskapsbevis, vilket
klaganden fått först på våren 1970. Då sålunda utan hans förvållande
beslutet om befrielse från det jugoslaviska medborgarskapet avsevärt
fördröjts och inkommit till länsstyrelsen först ca en månad efter det
villkorstiden utgått hade klaganden nödgats lämna in ny ansökan om
svenskt medborgarskap med kompletterande utredning angående sina
levnadsförhållanden under den mellanliggande tiden, varvid trafikbrottet
kom i beaktande. Slutligen framhölls att klaganden numera var statslös
och visserligen kunde få svenskt främlingspass, men enligt vad jugoslavis -

KU 1973:20

109

ka myndigheter uppgivit, ej kunde beviljas visum på ett sådant pass och
sålunda ej få möjlighet att besöka släkt (framför allt svårt sjuk far) och
vänner i Jugoslavien.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 7/7 1971 bifall till besvären,
eftersom de skäl klaganden anfört inte kunde läggas till grund för dispens
från vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

Kungl. Maj.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 26/5 1972 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom klaganden numera uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

b) särskilda skäl för dispens från vandelsvillkoret
Exempel 59 (29/1 1971 nr 49):

Ang. 47-årig sovjetisk medborgare (född i Ingermanland), som vistats i
Sverige sedan tjugofem år.

Invandrarverket avslog 18/9 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 21/10. 1 dessa anförde klaganden
bl. a. att han 1945 flytt med sina föräldrar och syskon till Sverige
och sedan dess haft sin hemvist här. 1957 hade han dömts till sluten
psykiatrisk vård enligt strafflagen 5:5; brottet hade begåtts under inflytande
av sinnessjukdom och handlingen ej varit viljestyrd — uppsåt hade
ej förelegat. Han ansåg därför att vandelsindikationen inte var tillämplig.
Sedan 1957 hade han ej gjort sig skyldig till någon beivrad lagöverträdelse.
Sedan september 1970 var han inskriven vid psykiatrisk rehabiliteringsklinik
och hoppades att beslutet om sluten psykiatrisk vård skulle
kunna upphävas.

Invandrarverket anförde i yttrande 4/12 1970 att det — med hänsyn
till vad som numera upplysts i ärendet — inte ville motsätta sig bifall till
besvären. Härvid hänvisades till bilagd PM av vilken framgår bl. a. att
klaganden dömts dels 1948 för hemfridsbrott och bedrägligt beteende till
vård på sinnessjukhus (jämlikt strafflagen 5:5) — och där vårdats
1949—1956 — dels 1957 för försök till våldtäkt varav döden följt samt
skadegörelse till sluten psykiatrisk vård (jämlikt strafflagen 5:5). Klaganden
var fortfarande intagen för vård och enligt uppgift i juli 1970 för all
framtid i behov av vård. Invandrarverket hade dock under hand inhämtat
att klaganden fick social träning och arbetsträning vid den rehabiliteringsklinik,
där han sedan september 1970 varit inskriven, och att meningen
var att ”så småningom placera honom på någon verkstad och ge honom
möjlighet att stå på egna ben”. Han hade numera permission från
sjukhuset varje veckoslut, då han vistades med sin fästmö, en förtidspensionerad
svensk ”hemmadotter”, på hotell. Enligt vederbörande försäkringskassa
var klaganden berättigad till hel förtidspension, om han blev
svensk medborgare. Enligt intyg 18/12 1970 av överläkaren vid rehabiliteringskliniken
var numera prognosen för klaganden, med kännedom om
hans tidigare utveckling, mycket god och skulle ett svenskt medborgarskap
ytterligare underlätta hans resocialisering.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 29/1 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet numera blivit upplyst om

KU 1973:20

110

klagandens förhållanden särskilda skäl fick anses föreligga att upptaga
honom till svensk medborgare. Kungl. Maj:t erinrade dock samtidigt om
innehållet i 6 § tredje st. MbL.

Exempel 60 (14/5 1971 nr 39):

Ang. 43-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt
tjugotre år och sedan drygt tolv år var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 6/1 1 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 16/12. I dessa hänvisade
klaganden endast till bifogad skrivelse av skyddskonsulent. Denne anförde
bl. a. att klaganden var svårt handikappad efter en skada i höger hand
och nyligen fått pekfingret på samma hand amputerat efter olycksfall i
arbetet. Han uppgavs vidare ha utpräglade mindervärdeskänslor som
tidvis övergått i viss depression, och det var under en dylik period han
gjort sig skyldig till rattfylleri våren 1969, för vilket han av särskilda skäl
av hovrätten ådömts skyddstillsyn. Han var emellertid nu åter i ordnade
arbets- och familjeförhållanden. Med hänvisning till bl. a. de angivna
särskilda skälen tillstyrkte skyddskonsulenten bifall till klagandens
ansökan.

Invandrarverket anförde i yttrande 2/2 1971 att med hänsyn till att
klaganden vistats i Sverige sedan 1947 och till vad som upplysts om hans
personliga förhållanden förelåg skäl för dispens från vandelsvillkoret.
Verket hade därför intet att erinra mot bifall till besvären. Härvid
hänvisades även till bifogad PM av vilken framgår att klaganden enligt
egen uppgift 1949 ådömts sex månaders fängelse för stöld och enligt
utdrag av rikspolisregistret ådömts i december 1956 straffarbete tio
månader för grov stöld, villkorlig dom, i oktober 1969 fängelse en månad
och 15 dagar för rattfylleri och rattonykterhet våren 1969 (i mars 1970
av hovrätten ändrat till skyddstillsyn) samt i februari 1970 30 dagsböter
för snatteri.

Av handlingarna i akten framgår vidare bl. a. att klaganden under de
senaste åren erhållit socialbidrag med sammanlagt ca 6 000 kr., att han
hade underhållsskuld för ett barn i tidigare äktenskap (drygt 8 000 kr.)
samt att fyra barn (ungerska medborgare), födda i nuvarande äktenskap,
omfattades av föreliggande medborgarskapsansökan.

Kungl. May.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 14/5 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling, enär
med hänsyn till den långa tid klaganden haft stadigvarande hemvist i riket
och övriga i ärendet upplysta omständigheter särskilda skäl förelåg för
hans upptagande till svensk medborgare. Kungl. Maj:t erinrade dock
samtidigt om innehållet i 6 § tredje st. MbL.

Exempel 61 (14/5 1971 nr 40):

Ang. 49-årig italiensk medborgare, som vistats i Sverige sedan tjugo år.

Invandrarverket avslog 27/11 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 28/12. I dessa angavs ingen
närmare motivering.

KU 1973:20

lil

Invandrarverket anförde i yttrande 16/2 1971 att klaganden vistats i
Sverige sedan 1951 och att han hade två barn — födda 1958 och 1961
i Sverige och helt anpassade till svenska förhållanden — vilka han efter
hustruns död i januari 1970 hade att ensam dra försorg om. Med hänsyn
till dessa omständigheter ville invandrarverket inte motsätta sig bifall till
besvären. Mot detta beslut anfördes avvikande mening av två byråchefer
samt föredraganden (t. f. byråchef), vilka ansåg att besvären borde
lämnas utan bifall. I bilagd PM redovisade invandrarverket bl. a. att
klaganden bötfällts för fylleri 1959, 1963 och 1968 samt för förargelseväckande
beteende. Enligt utdrag av rikspolisregistret hade han i mars
1970 dömts till fängelse en månad för rattfylleri (i augusti 1969). Vidare
hade enligt polisrapport den arbetsgivare hos vilken klaganden varit
anställd 1958—1968 uppgivit, att klaganden ofta varit sjukskriven långa
tider, troligen beroende på att han varit svag för alkohol, och att det var
tveksamt om han på grund av den höga frånvarofrekvensen skulle
återanställas vid företaget, som han lämnat på egen begäran i september

1968.

Av handlingarna i akten framgår dessutom bl. a. att barnen omfattades
av ansökan och att nuvarande arbetsgivaren, hos vilken klaganden varit
anställd sedan november 1970, rekommenderade klaganden som mycket
skötsam och arbetsam.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 14/5 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling, enär
med hänsyn till den långa tid klaganden haft stadigvarande hemvist i riket
och övriga i ärendet upplysta omständigheter särskilda skäl förelåg för
hans upptagande till svensk medborgare.

Exempel 62 (24/9 1971 nr 36):

Ang. 45-årig jugoslavisk medborgare, som vistats i Sverige sedan nästan
femton år.

Invandrarverket avslog 23/4 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär — utan närmare angiven motivering — inkom till inrikesdepartementet
4/6.

Invandrarverket anförde i yttrande 27/7 att verket vid sin förnyade
prövning med hänsyn till sökandens personliga förhållanden och övriga
omständigheter ansåg att skäl förelåg för dispens från nämnda villkor.
Verket tillstyrkte därför bifall till besvären. Härvid hänvisades till bilagd
PM av vilken framgår att klaganden 1963 sakerförklarats för dråp
(strafflagen 5:5) och därefter varit intagen på sjukhus 1963—1967. 1
november 1967 hade han dömts till 20 dagsböter för olovlig körning.

Av handlingarna i akten framgår i övrigt bl. a. att klaganden kommit
till Sverige 1956 från Österrike, dit han flytt från sitt hemland, och i
Sverige inte bedömts vara politisk flykting. Han hade vidare fått mycket
goda vitsord från den nuvarande arbetsgivaren, hos vilken han arbetat
sedan inemot två år. I akten finns även en kortfattad beskrivning av det
ovan i exempel 59 redovisade ärendet.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 24/9 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om klagandens

KU 1973:20

112

förhållanden särskilda skäl fick anses föreligga att upptaga honom till
svensk medborgare. Kungl. Maj:t erinrade dock samtidigt om innehållet i
6 § tredje st. MbL.

B. Besvären lämnade utan bifall av Kungl. Maj:t
Exempel 63 {Sl\7 1969 nr 32):

Ang. 50-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt nio

år.

Invandrarverket avslog 12/9 ansökan om svenskt medborgarskap; ingen
motivering lämnades i beslutet.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 3/10. 1 dessa anförde klaganden
bl. a. den långa vistelsetiden i Sverige och att han ville stanna i
Sverige. Vidare anfördes att försöksutskrivning från Ulleråkers sjukhus —
där han vårdats — skett sedan ett halvår och att arbete och bostad
ordnats.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 13/11 bifall till besvären, då
klaganden inte uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § 3. MbL och då vad
han anfört i besvären inte kunde läggas till grund för dispens från nämnda
villkor. Härvid framhölls vidare att klaganden genom dom i november
1964 förklarats saker till mord. Jämlikt strafflagen 5:5 hade klaganden
inte fällts till ansvar för gärningen. Enligt läkarutlåtande om hans
sinnesbeskaffenhet var han i behov av vård på sinnessjukhus.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 5/12 1969 lämna besvären
utan bifall, eftersom klaganden ej uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 §
MbL.

Exempel 64 (5/12 1969 nr 34):

Ang. 27-årig finländsk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt
tretton år.

Invandrarverket avslog 26/9 1969 ansökan om svenskt medborgarskap;
ingen motivering lämnades i beslutet.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 28/10. 1 dessa anförde klaganden
bl. a. att han bott större delen av sitt liv i Sverige och att föräldrarna
och syskonen fått svenskt medborgarskap långt tidigare. Vidare anfördes
att han nu hade ”ett hyggligt betalt arbete” och sedan några år var
förlovad med en svensk flicka.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 13/11 bifall till besvären, då
klaganden enligt hittillsvarande praxis inte uppfyllde vandelsvillkoret
enligt 6 § 3. MbL och då vad han anfört i besvären inte kunde läggas till
grund för dispens från nämnda villkor. Härvid framhölls att han sedan
1958 vid flera tillfällen gjort sig skyldig till och lagförts för bl. a.
förmögenhetsbrott. Han hade senast genom dom i december 1967 dömts
till skyddstillsyn och bötesstraff för grov stöld m. m. Skyddstillsynen
skulle fortgå under en prövotid av tre år.

Kungl. May.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 5/12 1969 lämna besvären
utan bifall, eftersom klaganden ej uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 §
MbL.

KU 1973:20

113

Exempel 65 (20/3 1970 nr 34):

Ang. 41-årig jugoslavisk medborgare, som vistats i Sverige sedan
knappt åtta år.

Invandrarverket avslog 26/9 1969 ansökan om svenskt medborgarskap;
ingen motivering lämnades i beslutet.

Besvär inkom till justitiedepartementet 21/10 och överlämnades därifrån
till invandrarverket. I besvären anförde klaganden bl. a. att han varit
i Sverige så länge att han borde få bli svensk medborgare. Han ville även
veta anledningen till avslagsbeslutet.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 19/11 till inrikesdepartementet
med överlämnande av besvären bifall till dessa, då klaganden inte
uppfyllde vandels- och försöijningsvillkoren enligt 6 § 3. och 4. MbL.

Av en inom departementet upprättad PM framgår bl. a. att klaganden
dömts till dagsböter 1966 och 1967 för olovliga körningar och att vid
två tillfällen 1962 förelegat anmälningar om misshandel av dåvarande
fästmön (svensk medborgare), vilka emellertid återtagits. Vidare hade
klaganden ej betalat underhållsbidrag (160 kr. per månad) fr. o. m.
hösten 1969 för ett barn fött 1963; motivet härför uppgavs vara dels att
han inte fått träffa barnet, dels att han på grund av sjukskrivning ej haft
råd. Under 1965 och 1966 hade klaganden erhållit mindre belopp i
socialhjälp. Under ärendets behandling upplystes sedermera att han i
februari 1970 dömts till 6 månaders fängelse för misshandel och olaga
hot, vilken dom vunnit laga kraft.

Av akten framgår slutligen att klaganden av inrikesdepartementet
beretts tillfälle att yttra sig över invandrarverkets ovannämnda utlåtande,
men att detta ej skett.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 20/3 1970 lämna besvären
utan bifall, eftersom klaganden ej uppfyllde vandels- och försöijningsvillkoren
enligt 6 § MbL.

Exempel 66 (10/4 1970 nr 61):

Ang. 64-årig isländsk medborgare, som vistats i Sverige sedan fyrtiotvå

år.

Invandrarverket avslog 14/11 1969 ansökan om svenskt medborgarskap,
då sökanden ej uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 29/12. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han vistats i Sverige sedan 1927 med undantag av 8 månader
1947—48, då han besökt Island. Vidare framhölls att han fortfarande var
anställd hos det företag där han arbetat sedan 1953 samt att han hade
fått goda vitsord från arbetsgivaren. Han framhöll även att han alltid
fullgjort sina skyldigheter mot samhället och att han inte gjort sig skyldig
till något sedlighetsbrott sedan 1964. Däremot hade han 1969 dömts till
50 dagsböter för häleri, vilket uppgavs ha bestått i att granne bjudit
honom på stulet vin och stulna cigarretter. Även om kravet på hederlig
vandel ej skulle anses uppfyllt hemställde klaganden, med åberopande av
6 § andra st. MbL, att det med hänsyn till hans förhållanden skulle anses
föreligga särskilda skäl för hans upptagande till svensk medborgare.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 26/2 1970 bifall till besvären, då
klaganden enligt hittillsvarande praxis ej uppfyllde vandelsvillkoret enligt

8 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 20

KU 1973:20

114

6 § MbL och då vad han anfört i besvären, enligt verkets mening, ej
kunde läggas till grund för dispens från nämnda villkor. 1 yttrandet
framhölls härvid att klaganden sedan 1941 vid flera tillfällen lagförts för
brott och senast genom dom i april 1969 ådömts villkorlig dom och 50
dagsböter för häleri.

Av en inom departementet upprättad PM framgår bl. a. följande
beträffande klagandens ifrågasatta vandel: 1941 hade han dömts till 4
månaders straffarbete, villkorlig dom (homosexuell otukt), 1959 till
straffarbete 1 år (d:o), 1966 till böter (förförelse av ungdom och olovligt
tillhandagående med spritdrycker) samt 1969 till villkorlig dom och
dagsböter (häleri); dessutom hade han vid fyra tillfällen under tiden
1949—60 bötfällts för fylleri.

Kungl. Maj.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 10/4 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 67 (10/4 1970 nr 63):

Ang. 32-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt sex
år och sedan drygt två år var gift med naturaliserad svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 16/1 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 26/2. I dessa anförde klaganden
bl. a. att den åtgärd som hon vidtagit, vilken lett till åtal och dom för
urkundsförfalskning (ändrad uppgift om medborgarskap i åldersbetyg),
skett i god tro och att det i övrigt förelåg ömmande skäl för bifall till
medborgarskapsansökan.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 11/3 bifall till besvären, då
klaganden enligt hittillsvarande praxis inte uppfyllde vandelsvillkoret
enligt 6 § 3. MbL och då vad hon anfört i besvären, enligt verkets mening,
inte kunde läggas till grund för dispens från nämnda villkor. Härvid
anfördes att klaganden enligt utdrag av rikspolisregistret gjort sig skyldig
till förseelser under 1968 och 1969 och att hon genom dom i november
1968 ådömts villkorlig dom för urkundsförfalskning.

Av en inom departementet upprättad PM framgår bl. a. att klaganden
fått avslag även i januari 1969 och att nyssnämnda förseelser, rörande
vilka åtalsbeslut fattats, avsett snatteri (1968) och olovlig körning
(1969). Dessutom hade åklagaren vid ett tillfälle underlåtit (jämlikt RB
20:7 p. 1) att väcka åtal för stöld.

Kungl. May.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 10/4 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 68 (9/10 1970 nr 31):

Ang. 24-årig jugoslavisk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt
sex år och sedan drygt ett år var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 26/6 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 3/8. I dessa anförde klaganden
att han sedan drygt ett år var gift med en svensk medborgare och att de
väntade tillökning i familjen. Han bifogade dels ett intyg från sin

KU 1973:20

115

nuvarande arbetsgivare, dels ett utlåtande av en f. d. övervakare, som
tillstyrkte bifall till förevarande medborgarskapsansökan. I utlåtandet
framhölls bl. a. att klaganden, som i september 1968 dömts till skyddstillsyn
med en prövotid av 3 år, haft att betala skadestånd, advokatarvode
och böter med sammanlagt 1 350 kr. och redan i mitten av januari 1969
— utan någon påminnelse från indrivningsmyndigheterna — erlagt hela
beloppet. Med anledning av att klaganden även i övrigt skött sig väl hade
övervakningsnämnden i december 1969 beslutat att övervakningen skulle
upphöra.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 11/9 1970 bifall till besvären, då
vad klaganden anfört, enligt verkets mening, inte kunde läggas till grund
för dispens från vandelsvillkoret enligt 6 § MbL. Härvid hänvisades till
bifogad PM, enligt vilken han dömts 1966 till 35 dagsböter för
egenmäktigt förfarande, 1967 till 2 månaders fängelse för misshandel och

1968 till skyddstillsyn för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 9/10 1970 lämna besvären

utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 69 (14/1 1971 nr 47):

Ang. 29-årig jugoslavisk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt
sju år.

Invandrarverket avslog 3/6 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 16/7. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han vid ett tillfälle efter en bröllopsfest hos en landsman av
olika skäl själv fått köra bilen hem men stoppats vid en poliskontroll och
senare dömts till och avtjänat en månads fängelse samt fått körkortet
indraget. Han framhöll att han därefter helt slutat dricka sprit.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 11/9 bifall till besvären, då vad
klaganden anfört enligt verkets mening ej kunde läggas till gmnd för
dispens från vandelsvillkoret. Av bifogad PM framgår att han i maj

1969 dömts till fängelse en månad för rattfylleri begånget i mars samma
år.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 14/1 1971 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 70 (14/5 1971 nr 44):

Ang. 33-årig italiensk medborgare, som vistats i Sverige sedan knappt
sju år och sedan fem år var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 12/2 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 31/3. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han under hela sin vistelse i Sverige skött sig klanderfritt
med undantag för en för honom mycket beklaglig händelse, som inträffat
under 1970 och berott på berusade personers inblandning. Han framhöll
vidare att han var gift med en svenska och att de hade ett barn och
väntade tillökning i familjen. Slutligen ansåg han att arbetet (olika slag av
fabriksarbete) skötts plikttroget och berömvärt.

KU 1973:20

116

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 20/4 bifall till besvären, då de
skäl klaganden anfört i besvären inte föranledde verket att frångå sin
tidigare uppfattning rörande hans vandel. Härvid hänvisades till bilagd PM
av vilken framgår att han i mars 1970 dömts till 100 dagsböter för misshandel.

Av handlingarna i akten framgår bl. a. att domstolen funnit omständigheterna
vid misshandelns begående ha varit sådana att klaganden kunde
ådömas lindrigare straff än för brottet eljest var stadgat, dvs. fängelse,
vilket enligt domstolen regelmässigt ådömdes för misshandel av denna
beskaffenhet. Domstolen ansåg emellertid att klaganden, som såvitt var
känt ej tidigare lagförts för brott, med tillämpning av 24 kap. 5 § andra
st. brottsbalken kunde ådömas ett kännbart bötesstraff för vad han låtit
komma sig till last. De övriga tre i händelseförloppet inblandade
personerna, av vilka klaganden ansett sig provocerad, dömdes samtliga till
böter.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 14/5 1971 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 71 (18/6 1971 nr 90):

Ang. 33-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan femton

år.

Invandrarverket avslog 25/9 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 27/10. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han sedan 1964 levt ett exemplariskt liv, bildat familj och
fått ett mycket bra arbete. Härvid hänvisades till olika referenser.
Klaganden önskade även svenskt medborgarskap för att kunna besöka
sina föräldrar i Ungern.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 16/2 1971 bifall till besvären, då
de skäl klaganden anfört i besvären inte föranledde verket att frångå sin
tidigare uppfattning rörande hans vandel. Härvid hänvisades till bifogad
PM av vilken framgår att han dömts i oktober 1957 för egenmäktigt
förfarande till 10 dagsböter, i januari 1959 för stöld till fängelse en
månad, villkorlig dom, i maj 1961 för nyssnämnda stöld och medhjälp till
försök till bedrägeri samt för ringa urkundsförfalskning till fängelse tre
månader, villkorlig dom, i november 1962 (hovrätten) för misshandel vid
två tillfällen till fängelse tre månader — i mars 1963 hade Kungl. Maj:t av
nåd förordnat om villkorlig dom - samt i juni 1967 (hovrätten) för
häleri, medhjälp till grovt bedrägeri medelst förfalskning och snatteri till
fängelse ett år och sex månader — av nåd villkorligt frigiven i september
1967. Den sistnämnda domen avsåg gärningar begångna 1964.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 18/6 1971 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 72 (18/6 1971 nr 92):

Ang. 30-årig algerisk medborgare, som vistats i Sverige sedan nio år
(med ett kortare avbrott) och sedan fyra år sammanbodde med svensk
medborgare.

Invandrarverket avslog 11/12 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

KU 1973:20

117

Besvär, anförda genom fästmön, inkom till inrikesdepartementet 1/2
1971. I dessa anfördes bl. a. att klaganden under sin nioåriga vistelse i
Sverige begått en enda förseelse, vilken ägt rum några månader innan han
träffat fästmön. Paret hade nu en nyfödd.son.

Invandrarverket tillstyrkte i yttrande 22/3 bifall till besvären, då
verket med hänsyn till vad som numera upplysts i ärendet ansåg att
klaganden uppfyllde vandelsvillkoret. Härvid hänvisades till bilagd PM av
vilken framgår att han dömts i oktober 1969 till fängelse en månad för
misshandel (i januari 1967).

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 18/6 1971 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 73 (1/10 1971 nr 35):

Ang. 57-årig polsk medborgare, som vistats i Sverige sedan snart tre år
och tidigare under fem år.

Invandrarverket avslog 2/4 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde hemvist- och vandelsvillkoren enligt
6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 3/5. 1 dessa anförde klaganden
endast att han varit bosatt i Sverige sedan augusti 1963 och under denna
tid ej gjort sig skyldig till någon straffbar handling.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 22/6 bifall till besvären, då de
skäl klaganden anfört enligt verkets mening inte kunde läggas till grund
för dispens från nämnda villkor. Härvid hänvisades till bilagd PM av
vilken framgår att klaganden kommit till Sverige i augusti 1963, lämnat
en anställning på svenskt fartyg i New York i juli 1968 för att söka arbete
i USA och återvänt till Sverige i november 1968, då han ej fått uppehållsoch
arbetstillstånd i USA. Under sex månader 1969 hade han haft
anställning och vistats i Hamburg. Enligt PM hade han i mars 1968
ådömts 75 dagsböter för olovlig körning, vårdslöshet i trafik och förseelse
mot vägtrafikstadgan och i februari 1970 ålagts förvandlingsstraff fängelse
55 dagar; anstånd med straffets avtjänande hade beviljats.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 1/10 1971 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 74 (29/10 1 971 nr 23):

Ang. 30-årig statslös f. d. jugoslavisk medborgare, som vistats i Sverige
sedan tio år och sedan fem år var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket beslöt 22/1 1970 uppta sökanden till svensk medborgare
med villkor att han inom ett år inför länsstyrelsen styrkte att han
befriats från jugoslaviskt medborgarskap.

Sökanden anhöll i skrivelse 2/12 1970 till invandrarverket om förlängning
av den stipulerade villkorstiden.

Invandrarverket avslog 16/4 1971, sedan villkorstiden gått ut, nyssnämnda
ansökan — vilken sålunda behandlades som en ansökan om
svenskt medborgarskap — med hänvisning till att sökanden inte uppfyllde
vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 21/5. I dessa anförde klaganden
bl. a. att hans vandel inte fläckats av den omständigheten att han av

KU 1973:20

118

domstol dömts för rena oaktsamhetsbrott (trafikolycka). Han framhöll
även att handläggningen i Jugoslavien av befrielseärendet dragit ut på
tiden, varför han ansökt om förlängning av villkorstiden, men att han 3/3
1971 befriats från sitt jugoslaviska medborgarskap.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 7/7 1971 bifall till besvären, då
de skäl klaganden anfört inte kunde läggas till grund för dispens från
vandelsvillkoret enligt 6 § MbL. Verket hänvisade till bilagd PM av vilken
framgår att klaganden i december 1970 ådömts villkorlig dom samt 80
dagsböter för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Enligt
nämnda PM hade han vidare dömts 1962 för grov olovlig körning till 80
dagsböter, 1963 och 1964 för bl. a. grov olovlig körning i flera fall och
stöld till straffarbete sex månader (gemensamt straff); han hade blivit
villkorligt frigiven i maj 1964.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 29/10 1971 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Villkoret att sökanden har möjlighet att försörja sig och sin familj

(MbL 6 § första st. 4.)

A. Besvären bifallna av Kungl. Maj:t

a) vid beslutets fattande uppfyllt försörjningsvillkor

Exempel 75 (20/3 1 970 nr 31):

Ang. 45-årig grekisk medborgare, som vistats i Sverige sedan nära tio år
och sedan drygt sju år var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 12/9 1969 ansökan om svenskt medborgarskap;
ingen motivering lämnades i beslutet.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 24/10. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han av invandrarverket begärt närmare klarläggande av de
orsaker, som låg till grund för verkets beslut, då han annars ansåg sig
knappast ha några möjligheter att föra besvärstalan mot beslutet. Mot
bakgrunden av sålunda erhållna upplysningar bemötte klaganden därefter
angivna orsaker — skatteskuld och nedsatt försörjningsförmåga. I besvärsskrivelsen
redovisades först bakgrunden till skatteskulden och framhölls
att klaganden ”för att undanröja detta av invandrarverket påstådda
hinder för erhållandet av svenskt medborgarskap” betalat hela det
återstående beloppet ett år tidigare än stipulerats i överenskommelse med
skattemyndigheterna. Beträffande frågan om nedsatt försörjningsförmåga
anförde klaganden att han haft goda inkomster som löntagare fram till
början av 1967, men att han då bildat ett eget företag, vilket i
begynnelseskedet ej kunde förväntas ge motsvarande utdelning. Hänvisning
gavs även till klagandens bankförbindelse samt vissa övriga referenser.

Invandrarverket anförde i yttrande 14/1 1970 att det med hänsyn till
vad klaganden anfört i besvären rörande sina ekonomiska förhållanden
och till de uppgifter som invandrarverket under hand inhämtat i dessa
hänseenden inte hade något att erinra mot bifall till besvären. Dock
torde — i händelse av bifall — för undvikande av dubbelt medborgarskap
föreskrivas villkor enligt 6 § tredje st. MbL.

KU 1973:20

119

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 20/3 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom hinder icke mötte mot att klaganden jämlikt 6 § första st. p.

1.—4. MbL upptogs till svensk medborgare. Kungl. Maj:t erinrade dock
samtidigt om innehållet i 6 § tredje st. MbL.

Exempel 76 (17/6 1970 nr 102):

Ang. 3 8-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan nästan tio

år.

Invandrarverket avslog 14/11 1969 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om försörjningsförmåga
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 22/12. I dessa anförde klaganden
att hon ansåg sig på alla sätt ha uppfyllt villkoret om försörjningsförmåga,
dels genom sin arbetsinsats i hemmet, dels genom eget förvärvsarbete.
Anledningen till att socialt understöd hade utgått till familjen
ansåg hon på intet sätt vara hennes förskyllan utan hade berott på att
maken, som var egen företagare med relativt låg inkomst, periodvis under
1967 och 1968 varit intagen på sjukhus och då sjukpenningen ej täckt
familjens behov hade kompletterande socialhjälp utgått. Övrig socialhjälp
hade utgått till maken mot återbetalning under det att han i samband
med uppförande av en verkstadslokal saknat inkomst.

Invandrarverket tillstyrkte i yttrande 8/4 1970 — med hänsyn till vad
som numera upplysts beträffande klagandens försörjningsmöjligheter och
till omständigheterna i övrigt — att såväl klaganden som hennes barn
skulle upptas till svenska medborgare, varvid dock torde föreskrivas
villkor enligt 6 § tredje st. MbL. Härvid framhölls att klaganden i juni
1960 gift sig med ungersk medborgare och att makarna i oktober samma
år tagit hemvist i Sverige. I äktenskapet fanns två barn, födda 1960 och
1961, och hon hade dessutom före äktenskapet ett barn, fött 1958; samtliga
barn var ungerska medborgare. I Sverige hade hon endast
haft en kortare anställning som hemsamarit och i övrigt ägnat sig åt
skötseln av hem och familj. Verket framhöll vidare att det under hand
inhämtat, att hon nyligen genomgått viss omskolningskurs och fått
tillfällig anställning med löfte av arbetsförmedlingen om fast anställning
från och med hösten 1970. Hon hade slutligen uppgivit att hon sökt
svenskt medborgarskap huvudsakligen för barnens skull.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 17/6 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom klaganden numera uppfyllde villkoret om försörjningsförmåga
enligt 6 § MbL och hinder ej i övrigt mötte mot hennes upptagande till
svensk medborgare. Kungl. Maj:t erinrade dock samtidigt om innehållet i
6 § tredje st. MbL.

Exempel 77(17/6 1970 nr 103):

Ang. 36-årig tysk medborgare, som vistats i Sverige sedan nästan tio år
samt tidigare under drygt ett år.

Invandrarverket avslog \ 1 1969 ansökningar om svenskt medborgarskap
av klaganden och hennes man. Mannens ansökan avslogs på grund av

KU 1973:20

120

att han inte uppfyllde vandelsvillkoret enligt 6 § MbL — besvär anfördes
ej — och klagandens ansökan avslogs därför att hon ej ansågs uppfylla
försörjningsvillkoret enligt nämnda paragraf.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 16/12. 1 besvären anförde
klaganden bl. a. att hon var hemmafru med fyra små barn och att hon
tidigare även haft yrkesarbete, men att hon nu knappast kunde få in fyra
barn på daghem och därmed skapa en möjlighet att själv ta ett arbete.
Barnen (födda 1961, 1964, 1966 och 1967) kunde ej heller förstå varför
de inte var svenska medborgare, när de var födda i Sverige och tänkte och
talade som svenskar. Hon önskade att barnen skulle upptas till svenska
medborgare tillsammans med henne, vilket mannen lämnat sitt samtycke
till.

Invandrarverket tillstyrkte i yttrande 8/4 1970 bifall till besvären och
anförde härvid, att det dittills ansetts tveksamt, om hemmafru i fall som
detta uppfyllde försörjningsvillkoret enligt 6 § MbL. Den inte förvärvsarbetande
gifta kvinnans arbetsinsats i hemmet hade under lång tid och inte
minst i den senaste tidens skattedebatt varit föremål för livlig diskussion
och värdering, framhöll verket. Enligt dess mening var det arbete
hemmafru nedlägger på sitt hem och sin familj från försörjningssynpunkt
likvärdigt med förvärvsarbete utom hemmet i vart fall när minderåriga
barn fanns i hemmet. Mot bakgrund härav och med hänsyn till omständigheterna
i ärendet tillstyrkte sålunda verket bifall till besvären. I
händelse av bifall ansåg verket att barnen borde upptas till svenska
medborgare tillsammans med klaganden.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 17/6 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom klaganden fick anses uppfylla villkoret om försörjningsförmåga
enligt 6 § MbL och hinder ej i övrigt mötte mot hennes upptagande till
svensk medborgare.

Exempel 78 (11 /9 1970 nr 37):

Ang. 23-årig rumänsk medborgare, som vistats i Sverige sedan åtta år.

Invandrarverket avslog 14/11 1969 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om försörjningsförmåga
enligt 6 § MbL.

Besvär, bestående av översänt yttrande av barnavårdsman angående
försörjningsplikten, inkom till inrikesdepartementet 16/12. Avyttrandet
framgår att klaganden enligt dom av hovrätten i april 1968 hade
skyldighet att utbetala underhållsbidrag med 75 kr. per månad för tiden
juli 1966 t. o. m. maj 1968 och med 125 kr. per månad fr. o. m. juni
1968. Enligt barnavårdsmannen hade klaganden efter det han erhållit
arbete punktligt erlagt det löpande underhållsbidraget. Anledningen till
den uppkomna skulden (sammanlagt drygt 3 600 kr.) var bl. a. att domen
avkunnats så sent och att klaganden på grund av Studier ej haft möjlighet
att betala tidigare. Barnavårdsmannens uppfattning var att klaganden nu,
när han erhållit stadigvarande arbete, skulle kunna fullgöra sina skyldigheter.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 26/2 1970 bifall till besvären, då
vad klaganden anfört i dessa, enligt verkets mening, ej kunde läggas till
grund för dispens från försörjningsvillkoret enligt 6 § MbL. I bilagd PM

KU 1973:20

121

angav verket de försörjningsförhållanden som var i fråga. Förutom ovan
redovisade underhållsskuld framhöll verket att klaganden även hade en
skuld på drygt 2 000 kr. för rättegångskostnader i samband med
faderskapsmålet. På denna skuld hade i januari 1970 avbetalats 100 kr.,
medan underhållsskulden var oförändrad.

Av tjänsteanteckningar i den inom departementet upprättade akten
framgår bl. a. att klaganden förutom det fortlöpande underhållet vid åtta
tillfällen under 1970 betalat av 100 kr. på rättegångskostnadsskulden
samt av barnavårdsmannen bedömts som skötsam och ordentlig.

Kungl. Ma):t (statsrådet Odhnoff) beslöt 11/9 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom klaganden numera fick anses uppfylla villkoret om försörjningsförmåga
enligt 6 § MbL och hinder ej i övrigt mötte mot hans upptagande
till svensk medborgare.

Exempel 79 (28/1 1972 nr 87):

Ang. 33-årig jugoslavisk medborgare, som vistats i Sverige sedan nio år.

Invandrarverket avslog 21/8 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om försörjningsförmåga enligt
6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 10/9. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han våren 1969 drabbats av en yrkesskada (ryggbesvär), som
lett till långvarig sjukskrivning. Genom arbetsmarknadsmyndigheternas
försorg skulle han inom kort undergå omskolning till lättare arbete.

Invandrarverket anförde i yttrande 6/4 1971 att det med hänsyn till
klagandens ändrade arbets- och inkomstförhållanden inte ville motsätta
sig bifall till besvären. Av aktanteckning synes framgå att man inom
departementet i april 1971 bedömt det för tidigt att på föreliggande
material anse försöijningsfrågan löst.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 28/1 1972 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom klaganden numera fick anses uppfylla villkoret om försörjningsförmåga
enligt 6 § MbL och hinder ej i övrigt mötte mot hans
upptagande till svensk medborgare. Kungl. Maj :t erinrade dock samtidigt
om innehållet i 6 § tredje st. MbL.

b) särskilda skäl för dispens från försörjningsvillkoret

Exempel 80 (16/10 1970 nr 54):

Ang. 42-årig tysk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt tjugo

år.

Invandrarverket avslog 6/2 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om försörjningsförmåga enligt
6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 19/3. I dessa anförde klaganden
bl. a. att hon bott 21 av sina 42 levnadsår i Sverige och fött och
uppfostrat fyra barn (nu 18, 15, 14 och 2 år). Hon fann det djupt
kränkande att rätten att få bli svensk medborgare på sätt som skett
kopplats samman med penninginkomsten och att den kvinna som bidrog

KU 1973:20

122

till familjens försörjning genom att uppfostra barn och arbeta i hemmet
dömdes att, oberoende av sin egen önskan, ha det medborgarskap som
maken bestämde sig för. Hon kunde inte heller finna att den omständigheten
att hon var hemmafru och därmed för närvarande inte bidrog till
familjens försörjning med penningmedel berättigade till påståendet att
hon saknade möjlighet att genom yrkesarbete försörja familjen, om
hennes makes inkomster föll bort. Med hänsyn till tidigare yrkesutbildning
(tandsköterska), god hälsa och arbetsmarknadsläget i Sverige ansåg
hon sig ha sådana möjligheter. Hennes ansökan tillstyrktes av maken.

Invandrarverket tillstyrkte i yttrande 3/7 1970 bifall till besvären.
Härvid framhölls bl. a. att det enligt tidigare gällande praxis ansetts
tveksamt om hemmafru i fall som detta uppfyllde försörjningsvillkoret
enligt 6 § MbL. Efter beslut av Kungl. Majit i ett likartat ärende —
meddelat efter invandrarverkets avslagsbeslut i förevarande ärende —
hade det emellertid, enligt verket, kommit att stå klart att det arbete
hemmafru nedlade på sitt hem och sin familj från försörjningssynpunkt
var likvärdigt med förvärvsarbete utom hemmet i vart fall när minderåriga
barn fanns i hemmet.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 16/10 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling, enär
med hänsyn till den långa tid klaganden haft stadigvarande hemvist i riket
och övriga i ärendet upplysta omständigheter särskilda skäl förelåg för
hennes upptagande till svensk medborgare.

Exempel 81 (17/12 1970 nr 57):

Ang. 59-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan tolv år.

Invandrarverket avslog 10/7 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om försörjningsförmåga enligt
6 § MbL.

Besvär — utan någon närmare motivering — inkom till inrikesdepartementet
17/8.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 12/10 bifall till besvären och
redovisade i bilagd PM klagandens försörjningsförhållanden. Av denna PM
framgår att klaganden varit arbetslös sedan januari 1969 med tillfälliga
avbrott; han hade tidigare varit verksam som restaurangmusiker. Klaganden
hade erhållit socialhjälp 1967 med 275 kr. och 1968 med drygt 8 000
kr. Sedan 1/1 1969 hade han erhållit kontinuerlig socialhjälp för
uppehälle och hyra. Invandrarverket hade vidare från vederbörande
socialbyrå under hand inhämtat att klaganden inte längre kunde få
engagemang som musiker utom tillfälliga korta perioder i utlandet, att
man inte kunnat finna något annat lämpligt arbete åt honom och att
omskolning inte var aktuell.

Av den inom departementet upprättade akten i ärendet framgår bl. a.
att klaganden, som var änkling efter ungersk medborgare sedan januari
1969, under den senaste månaden försörjt sig själv på engagemang på ett
hotell i Stockholm och att han tidigare haft vissa engagemang utomlands
genom broderns förmedling.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 17/12 1970 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om klagandens

KU 1973:20

123

förhållanden särskilda skäl fick anses föreligga för hans upptagande till
svensk medborgare. Kungl. Maj:t erinrade dock samtidigt om innehållet i
6 § tredje st. MbL.

Exempel 82 (18/6 1971 nr 89):

Ang. 28-årig finländsk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt
fem år.

Invandrarverket avslog 15/1 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om försörjningsförmåga enligt
6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 18/2. I dessa anförde klaganden
bl. a. att hon gift sig 1966 och fått tre barn, födda 1965, 1966 och
1968. Efter söndring i äktenskapet hade dömts till hemskillnad i
november 1970. Hon bodde nu med sina tre barn (finländska
medborgare) och tänkte stanna kvar i Sverige och uppfostra dem till
svenska medborgare. Hon uppgav att hon sökt medborgarskapet för
barnens skull.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 20/4 bifall till besvären, eftersom
något skäl för dispens från försöijningsvillkoret, enligt verket, inte
förelåg. Verket hade under hand inhämtat att inga förändringar skett i
fråga om klagandens försörjningsförhållanden.

Enligt tjänsteanteckning i akten hade klaganden för närvarande i
socialbidrag 300 kr. per månad, i bidragsförskott 690 kr. per månad och i
bostadsbidrag 140 kr. per månad. Hon hade fått goda vitsord av
vederbörande sociala myndigheter.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 18/6 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om klagandens
förhållanden särskilda skäl förelåg för hennes upptagande till svensk
medborgare.

Exempel 83 (28/1 1972 nr 88):

Ang. 20-årig polsk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt nio

år.

Invandrarverket avslog 19/3 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde försörjningsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 16/4. I dessa anförde klaganden
bl. a. att hon vårdade minderårigt barn och därför ej längre hade
yrkesarbete.

Invandrarverket framhöll i yttrande 7/7 att det vid sin förnyade
prövning kommit fram till att klaganden av humanitära skäl borde
beviljas dispens från angivna villkor. Härvid hänvisade verket till bilagd
PM av vilken framgår bl. a. att klaganden tvingats sluta skolan vårterminen
1967 på grund av barnsbörd. Faderskapet till det i november födda
barnet hade ännu ej kunnat fastställas. Klaganden hade under fyra
månader i slutet av 1969 haft anställning som fabriksarbeterska men
sedan dess försörjts av sin moder, vilken 19/3 1971 upptagits till svensk
medborgare.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 28/1 1972 upphäva invand -

KU 1973:20

124

rarverkets beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet numera blivit upplyst om
klagandens förhållanden särskilda skäl förelåg för hennes upptagande till
svensk medborgare. Kungl. Maj :t erinrade dock samtidigt om innehållet i
6 § tredje st. MbL.

B. Besvären lämnade utan bifall av Kungl. Majit
Exempel 84 (27/5 1970 nr 113):

Ang. 34-årig grekisk medborgare, som vistats i riket sedan drygt åtta

år.

Invandrarverket avslog 12/12 1969 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om försörjningsförmåga
enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 26/1 1970. I dessa anförde
juridiskt ombud (enligt fullmakt) att klaganden gjorde gällande att han
ägde försörjningsförmåga, då han hade fast anställning vid statligt företag
med en lön av ca 2 000 kr. per månad. Hans försörjningsbörda gentemot
ett utomäktenskapligt barn här i Sverige var 120 kr. per månad i
underhållsbidrag. Anledningen till den uppkomna underhållsbidragsskulden
(högst 2 000 kr.) var att han i maj 1968 hade nödgats ta lån på ca
3 500 kr. för att låta genomföra en komplicerad operation på sin sjuka
mor i Grekland. Då operationen misslyckats och modern avlidit hade
detta inneburit en så svår psykisk belastning för klaganden att han fått
vårdas ett par månader på psykiatrisk klinik. Han var dock nu helt
återställd och hade sedan sex månader ovannämnda anställning. Genom
denna anställning med därav följande lön ansågs det styrkt, att han ägde
förmåga att försörja sig själv och jämväl fullgöra sin underhållsplikt.
Slutligen önskade klaganden få tillfälle att avge påminnelser över det
yttrande som invandrarverket kunde komma att avge.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 26/2 1970 bifall till besvären, då
vad klaganden anfört i dessa, enligt verkets mening, inte kunde läggas till
grund för dispens från försörjningsvillkoret i 6 § MbL. 1 bilagd PM angav
verket de försörjningsförhållanden som var i fråga. Härav framgår att
klaganden var underhållsskyldig för ett utomäktenskapligt barn, fött
1964, med 117 kr. per månad. I november 1969 hade han en
underhållsskuld på drygt 2 800 kr. På grund härav ansågs han inte
uppfylla försörjningsvillkoret, varför medborgarskapsansökningen avslagits
av invandrarverket. Enligt uppgift av vederbörande barnavårdsnämnd
i februari 1970 hade underhållsskulden ökat till drygt 3 200 kr.

Av den inom departementet upprättade akten i ärendet framgår bl. a.
att klagandens nuvarande anställning gällde i tremånadersperioder, medan
han, om han blev svensk medborgare, skulle komma att få fast
anställning. Klaganden hade vidare enligt utdrag av rikspolisregistret
genom strafföreläggande 1969 dömts till 35 dagsböter för snatteri och i
februari 1970 hade beslut fattats om åtal för häleri. Ombudet bereddes
6/4 1970 tillfälle att i ärendet avge påminnelser före 20/4, vilket emellertid
ej synes ha skett.

Kungl. Majit (statsrådet Odhnoff) beslöt 27/5 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

KU 1973:20

125

Exempel 85 (17/6 1970 nr 97):

Ang. 35-årig dansk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt fem
år och tidigare under ytterligare nästan sex år samt sedan inemot tre år
var gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 20/2 1970 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde villkoret om försörjningsförmåga enligt
6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 13/3. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han vistats i Sverige sedan 1956 med undantag för en
kortare vistelse i Danmark och Norge. Han ifrågasatte även skillnaderna
mellan 6 § och 10 § i MbL, då han uppgav sig av länsstyrelsen ha erfarit
att något hinder för förvärv av svenskt medborgarskap enligt 10 § inte
förelåg. Han önskade slutligen få framföra sina synpunkter vid personligt
besök på inrikesdepartementet.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 6/5 1970 bifall till besvären,
varvid i bifogad PM angavs de försörjningsförhållanden som var i fråga. I
denna PM anfördes att klaganden i februari 1970 haft obetalda skatter på
inemot 13 000 kr. och att han senast i januari 1969 befunnits sakna såväl
utmätningsbara som införselbara tillgångar samt att kravbrev regelbundet
tillställts honom utan resultat. Klaganden, vars årsinkomst beräknades
uppgå till 35 000 kr., hade av vederbörande kronofogdemyndighet
bedömts som betalningsovillig.

Klaganden bereddes möjlighet att till departementet inkomma med
påminnelser med anledning av invandrarverkets yttrande jämte PM, vilket
dock ej synes ha skett.

Av utdrag av rikspolisregistret framgår att klaganden dömts i oktober
1961 till fängelse en månad och 15 dagar för rattfylleri vid två tillfällen
samt i januari 1964 till 60 dagsböter för rattfylleri och i februari 1968 till
10 dagsböter för egenmäktigt förfarande.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 17/6 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 86 (17/6 1970 nr 105):

Ang. 58-årig statslös man, som vistats i Sverige sedan ca åtta år.

Invandrarverket avslog 19/11 1969 ansökan om svenskt medborgarskap,
då sökanden inte uppfyllde försörjningsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 19/12. I dessa anförde
klaganden bl. a. att han ”på grund av sjukdom och en del andra orsaker
varit oförmögen fylla de i åberopade lagen ställda villkoren för erhållande
av svenskt medborgarskap”. Han var dock i färd med att tillsammans med
sin hustru starta egen verkstad för att därmed bli ”nyttig medborgare”.

Av utfärdat personbevis framgår att klaganden var statslös zigenare,
född i Grekland.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 26/2 1970 bifall till besvären, då
klaganden inte uppfyllde försörjningsvillkoret enligt 6 § MbL och då vad
han anfört i besvären, enligt verkets mening, ej kunde läggas till grund för
dispens från nämnda villkor.

Enligt tjänsteanteckning i akten framgår att klaganden under tiden
januari 1969—maj 1970 uppburit socialhjälp med drygt 11 000 kr. och

KU 1973:20

126

fr. o. m. juni 1970 erhöll löpande socialhjälp (till hyran m. m.).

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 17/6 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Exempel 87 (19/5 1972 nr 70):

Ang. 33-årig finländsk medborgare, som vistats i Sverige sedan knappt
fem år.

Invandrarverket avslog 26/3 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde försörjningsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 4/5. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han vid ankomsten till Sverige (i juli 1967) fått anställning som
fabriksarbetare men inte orkat fortsätta med arbetet utan blivit sjukskriven
i januari 1969. Härefter hade han i februari 1970 påbörjat en
omskolningskurs, vilken dock i december 1970 avbrutits, sedan han
skadats (uppgiven misshandel). Han hade härefter ånyo sjukskrivits.
Ytterligare upplystes att han inte hade några andra skulder än återstående
45 000 kr. på en fastighet, inköpt i september 1970.

Invandrarverket tillstyrkte i yttrande 22/2 1972 bifall till besvären,
eftersom verket med hänsyn till vad som numera framkommit om
klagandens förhållanden bedömde att han uppfyllde försörjningsvillkoret.
Härvid hänvisade verket till en bilagd promemoria av vilken bl. a. framgår
att klaganden bedömts vara svårplacerad på arbetsmarknaden, sedan det
numera ifrågasatts att han led av sviter av en tio år tidigare i Finland
inträffad trafikolycka. Hans bristfälliga kunskaper i svenska språket hade
även medverkat till svårigheter att bereda honom arbete. Han hade dock i
januari 1972 börjat en fyramånaders kurs i svenska m. m., varefter han
skulle genomgå yrkesutbildning under 40—60 veckor. Hans ekonomiska
förhållanden ansåg invandrarverket svårbedömda. Han hade bl. a. haft
inkomster av försäljning av viss skogsavverkning i Finland och från 1969
tillerkänts skadestånd med 8 000 kr. samt dessutom viss dagsersättning
på grund av den ovannämnda trafikolyckan. Hans taxeringar till statlig
inkomstskatt hade 1968 varit drygt 1 000 kr. och 1969 drygt 12 000 kr.,
varefter han varit nolltaxerad. Under den våren 1972 pågående utbildningen
hade han drygt 350 kr. per månad från arbetsvärden samt
sjukpenning med 37 kr. per dag. Klaganden hade så vitt framgick av
inhämtade uppgifter inte dömts för brott eller förseelse i Sverige men
däremot vid flera tillfällen (senast 1965) i Finland, vilka brott gällt
tillgrepp av olika slag och otukt med minderårig. Slutligen kan nämnas
att de tidigare negativa omdömena om klaganden från arbetsvärden
ändrats, sedan han påbörjat den senaste utbildningsperioden i augusti
1971.

Mot invandrarverkets beslut att tillstyrka bifall till besvären anmäldes
avvikande mening av tre byråchefer, vilka ansåg att, eftersom klaganden
arbetat endast ca ett år i Sverige och varit nolltaxerad de senaste åren
samt misskött sig vid tidigare arbetsträning och sjukskrivning, det var för
tidigt att ta ställning till om han hade förmåga att försörja sig. De
avstyrkte därför bifall till besvären.

Kungl. Maj.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 19/5 1972 lämna besvären
utan bifall, eftersom klaganden för närvarande ej kunde anses uppfylla
villkoret om försörjningsförmåga.

KU 1973:20

127

Exempel 88 (16/6 1972 nr 78):

Ang. 32-årig tysk medborgare, som vistats i Sverige sedan nio år och
under fem år varit gift med svensk medborgare.

Invandrarverket avslog 2/4 1971 ansökan om svenskt medborgarskap,
eftersom sökanden inte uppfyllde försörjningsvillkoret enligt 6 § MbL.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 5/5.1 dessa anförde klaganden
bl. a. att han under sin vistelse i Sverige försörjt sig genom ”förvärvsarbete,
studier och arbete som hemmaman”, varvid han skött barnen och
hushållet och samtidigt läst på egen hand för studentexamen, medan
hans hustru gått i skolan. Han ansåg att hans mycket dåliga hemförhållanden
och upplevelser under uppväxttiden i Tyskland hade bidragit till att
hans äktenskap i Sverige upplösts 1971. Han hade även flera gånger
vårdats på sjukhus för depression. Nu hade han emellertid tillfrisknat och
planerade att återuppta sina studier för att bli lärare.

Invandrarverket anförde i yttrande 18/1 1972 att det bedömde att en
person som hade studiemedel normalt också hade försörjningsförmåga.
Med hänsyn till storleken av klagandens underhållsskuld ansåg verket det
något tveksamt om han kunde anses uppfylla försörjningsvillkoret.
Vidare hade hans skulder under hösten 1971 ökat. Detta kunde dock,
enligt verket, bero på att han ej fått barntillägg, som han syntes ha varit
berättigad till. På grund av de ömmande omständigheterna som förelåg
tillstyrkte verket att klaganden fick dispens från försörjningsvillkoret.
Härvid hänvisades till bilagd PM av vilken framgår bl. a. att klaganden
kommit till Sverige 1963 och gift sig med svensk medborgare 1966, att
det i äktenskapet fanns två barn (födda 1965), att äktenskapet efter
hemskillnad upplösts i juni 1971 och att klaganden förpliktats betala
underhållsbidrag med 100 kr. i månaden till vardera barnet. Han hade
enligt PM fått socialhjälp 1969 med knappt 2 000 kr. och 1970 med
drygt 7 000 kr. och ungefär lika mycket t. o. m. september 1971.
Socialhjälpen hade kompletterat en privat sjukförsäkring på 15 kr. per
dag som han tecknat, då han på grund av studier och långvarig sjukdom
inte kunnat kvalificera sig för sjukpenning, jämlikt lagen om allmän
försäkring. Såväl socialhjälp som sjukförsäkringsersättning hade upphört
att utgå sedan han numera beviljats studiemedel. Enligt uppgifter från
studiemedelsnämnden torde han kunna få tilläggsbidrag på inemot 1 800
kr. per termin för underhåll av två minderåriga barn, vilket han sedermera
underrättats om. Vid utgången av 1971 uppgick hans underhållsskuld till
drygt 3 600 kr.

Mot invandrarverkets beslut att tillstyrka dispens från försörjningsvillkoret
anmälde två av de i ärendets handläggning deltagande byråcheferna
avvikande mening. De framhöll härvid att klaganden hade en underhållsskuld
som ökade och att med hänsyn härtill och till vad som i ärendet var
upplyst om hans försörjningsförmåga innan han fått studiemedel han inte
uppfyllde försörjningsvillkoret enligt 6 § MbL och inte heller borde ges
dispens från detta.

Av handlingarna i akten framgår bl. a. att underhållsskulden ytterligare
okat under våren 1972 och att klaganden i januari fått avslag på ansökan
om studiehjälp på grund av bristande studieresultat. Under våren 1972
synes dock studieresultaten ha väsentligt förbättrats.

Kungl. Maj.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 16/6 1972 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

KU 1973:20

128

Besvär1 över invandrarverkets beslut att avslå ansökan
om befrielse från stipulerat naturalisationsvillkor

(jämlikt MbL 6 § tredje st.)

A. Besvären1 bifallna av Kungl. Maj:t

a) meningslöst begära befrielse
Exempel 89 (12/9 1969 nr 29):

Ang. 37-årig albansk medborgare, som av Kungl. Maj:t naturaliserats
med villkor enligt 6 § tredje st. MbL.

Kungl. Maj.l beslöt 31/10 1968 upptaga sökanden - samt dennes två
barn (födda 1966 och 1968) - till svensk medborgare med villkor att han
inom ett år inför länsstyrelsen styrkte att han befriats från albanskt
medborgarskap. Förvärvet av det svenska medborgarskapet skulle gälla
först då nämnda villkor fullgjorts.

Sökanden anhöll i en 15/7 1969 till Kungl. Maj:t inkommen skrivelse
om befrielse från skyldigheten att fullgöra nämnda villkor. I skrivelsen
anfördes bl. a. att sökanden ej kunnat erhålla någon förbindelse med sitt
tidigare hemland.

Invandrarverket tillstyrkte i yttrande 14/8 1969 bifall till ansökningen.
Beträffande principerna för bedömning av ärenden om befrielse från
nämnda villkor hänvisade verket till sitt samma dag avgivna yttrande
beträffande tre ungerska medborgare (se exempel 95). Vidare framhölls
att Albanien saknade representation i Sverige, varför albanska medborgare
som naturaliserades med villkor var hänvisade till att söka befrielse direkt
hos myndighet i Albanien. Erfarenheten från tidigare fall hade visat att
dylika försök till kontakt med albanska myndigheter varit resultatlösa,
och med hänsyn härtill naturaliserades numera albanska medborgare utan
villkor.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 12/9 1969 befria sökanden
från fullgörandet av nämnda naturalisationsvillkor. Han förklarades sålunda
denna dag ha förvärvat svenskt medborgarskap; hans båda ovannämnda
barn jämte ytterligare ett (fött 1969) omfattades av beslutet i vilket
ingen motivering lämnades.

b) sökanden politisk flykting
Exempel 90 (20/2 1970 nr 28):

Ang. 24-årig jugoslavisk medborgare, som av Kungl. Maj:t naturaliserats
med villkor enligt 6 § tredje st. MbL.

Kungl. Maj:t beslöt 21/2 1969 upptaga sökanden till svensk medborgare
med villkor att han inom ett år inför länsstyrelsen styrkte att han
befriats från jugoslaviskt medborgarskap. Förvärvet av det svenska
medborgarskapet skulle gälla först då nämnda villkor fullgjorts.

Sökanden anhöll i en 7/8 1969 till invandrarverket inkommen skrivelse

1 samt i några fall ansökningar direkt hos Kungl. Maj:t om dylik befrielse

KU 1973:20

129

om befrielse från skyldigheten att fullgöra nämnda villkor. Som skäl för
sin ansökan anfördes bl. a. att han var politisk flykting. I ytterligare tre
skrivelser, inkomna till inrikesdepartementet 30/1, 16/2 och 17/2 1970,
utvecklade han dessa skäl. Då han till börden var kroat vågade han inte
personligen inställa sig på jugoslaviska ambassaden och ville ej heller
frånhända sig sitt svenska främlingspass, vilket krävdes för identifikation
och vidimering av namnunderskriften, om handlingarna alternativt sändes
per post.

Invandrarverket tillstyrkte i skrivelse 12/1 1970 — varvid samtidigt
överlämnades sökandens förstnämnda skrivelse — bifall till ansökningen,
enär sökanden var att anse som politisk flykting. Härvid hänvisade verket
beträffande principerna för bedömning av ärenden om befrielse från
nämnda villkor till sitt 14/8 1969 avgivna yttrande beträffande tre
ungerska medborgare (se exempel 95).

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 20/2 1970 befria sökanden
från fullgörandet av nämnda naturalisationsvillkor. Han förklarades sålunda
denna dag ha förvärvat svenskt medborgarskap; ingen motivering
lämnades i beslutet.

c) sökandens åtgärder tillräckliga
Exempel 91 (7/11 1969 nr 35):

Ang. 76-årig tjeckoslovakisk medborgare, som av Kungl. Maj:t naturaliserats
med villkor enligt 6 § tredje st. MbL.

Kungl. Maj:t beslöt 18/4 1969 upptaga sökanden till svensk medborgare
med villkor att hon inom ett år inför länsstyrelsen styrkte att
hon befriats från tjeckoslovakiskt medborgarskap. Förvärvet av det
svenska medborgarskapet skulle gälla först då nämnda villkor fullgjorts.

Sökanden anhöll i en 8/10 1969 till Kungl. Maj:t inkommen skrivelse
om befrielse från skyldigheten att fullgöra nämnda villkor. Hon anförde
bl. a. att hon hos tjeckoslovakiska myndigheter anhållit om befrielse från
sitt gamla medborgarskap, men trots påstötningar inte lyckats få till
stånd dylikt beslut, utan upplysts om att det på grund av de rådande
förhållandena i Tjeckoslovakien var ytterst osannolikt att hon skulle
kunna få den begärda befrielsen före villkorstidens utgång. Med hänvisning
till sin höga ålder och att hon inte hade några inkomster eller
tillgångar eller släktingar och levde på socialhjälp önskade hon svenskt
medborgarskap så snart som möjligt för att kunna få folkpension.

Invandrarverket tillstyrkte i yttrande 13/10 1969 bifall till ansökningen
med hänsyn till de särskilda omständigheterna i ärendet. Förutom
nyssnämnda uppgifter från sökanden framhöll verket att hon kommit till
Sverige i november 1960 för att förena sig med sin ende son, naturaliserad
svensk medborgare 1959, vilken avlidit 1967.

Kungl. Majit (statsrådet Odhnoff) beslöt 7/11 1969 befria sökanden
från fullgörandet av nämnda naturalisationsvillkor. Hon förklarades
sålunda denna dag ha förvärvat svenskt medborgarskap; ingen motivering
lämnades i beslutet.

Exempel 92 (17/6 1970 nr 101):

Ang. 20-årig israelisk medborgare, som av invandrarverket naturaliserats
med villkor enligt 6 § tredje st. MbL.

9 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 20

KU 1973:20

130

Kungl. Majit beslöt 13/6 1968 upptaga sökanden och hans föräldrar
till svenska medborgare med villkor att de inom ett år inför länsstyrelsen
styrkte att de befriats från israeliskt medborgarskap. Förvärvet av svenskt
medborgarskap skulle gälla först då nämnda villkor uppfyllts. Sedermera
erhöll föräldrarna men inte sökanden befrielse från israeliskt
medborgarskap. Sedan Kungl. Maj:ts beslut rörande sökanden förfallit
upptog invandrarverket 15/10 1969 på nytt honom till svensk medborgare
med motsvarande villkor.

I tre till invandrarverket 10/11, 2/12 och 12/12 1969 inkomna
skrivelser anhöll sökanden — under åberopande av bl. a. att han av
israeliska myndigheter blivit anmodad inställa sig till militärtjänstgöring
och att han vid ansökan om befrielse från israeliskt medborgarskap som
svar endast erhållit besked om kortare tids uppskov från militärtjänst —
om befrielse från skyldigheten att fullgöra nämnda villkor.

Invandrarverket avslog 16/1 1970 ansökningen, eftersom de av sökanden
anförda skälen inte kunde läggas till grund för befrielse från det
föreskrivna villkoret.

Besvär, anförda av ombud enligt fullmakt, inkom till inrikesdepartementet
25/2. I dessa anfördes bl. a. att det fattades endast ett och ett
halvt års vistelse i Sverige för att klaganden skulle kunna förvärva svenskt
medborgarskap genom anmälan i enlighet med 3 § MbL. Vidare hade
han lämnat Israel — efter tre och ett halvt års vistelse där — redan
vid knappt tretton års ålder, varför hans israeliska medborgarskap, i
synnerhet mot bakgrunden av hans starka anknytning till Sverige, kunde
betraktas som formellt utan någon faktisk anknytning till landet. I ny
skrivelse, som inkom till inrikesdepartementet 23/3 1970, lämnade
klaganden kompletterande uppgifter rörande sina kontakter med israeliska
myndigheter.

Av handlingarna i ärendet framgår bl. a. att klaganden vid två tillfällen,
senast 11/4 1969, hos israeliska ambassaden i Stockholm ansökt om
befrielse från israeliskt medborgarskap, att han i brev 16/4 1969 av
israeliska ambassaden underrättats om att han inte kunde befrias från
israeliskt medborgarskap utan att ha fullgjort israelisk värnpliktstjänstgöring
och tillråtts att först söka befrielse från skyldigheten att fullgöra
sådan tjänst samt att han som svar på dylik framställning endast beviljats
uppskov med värnpliktstjänstgöringen till 1/1 1970.

Invandrarverket hade i yttrande 25/5 1970 intet att erinra mot bifall
till besvären, då verket vid den förnyade prövningen kommit fram till att
klaganden gjort vad som skäligen kunde begäras av honom för att
uppfylla det honom förelagda villkoret. Invandrarverket anmärkte även,
att enligt gällande praxis dispenserades från villkoret i princip endast
politiska flyktingar och utländska medborgare, som inte fick befrielse
från sitt medborgarskap.

Kungl. Majit (statsrådet Odhnoff) beslöt 17/6 1970 upphäva invandrarverkets
överklagade beslut och visa ärendet åter till verket för ny
behandling, då Kungl. Maj:t med hänsyn till omständigheterna i ärendet
fann skäl till befrielse för klaganden från fullgörandet av ovannämnda
villkor föreligga.

KU 1973:20

131

Exempel 93 (26/2 1971 nr 53):

Ang. 38-årig medborgare i Förenade Arabrepubliken, som av invandrarverket
naturaliserats med villkor enligt 6 § tredje st. MbL.

Invandrarverket upptog 27/2 1970 sökanden till svensk medborgare
med villkor att han inom ett år inför länsstyrelsen styrkte att han befriats
från medborgarskap i Förenade Arabrepubliken. Förvärvet av det svenska
medborgarskapet skulle gälla först då nämnda villkor uppfyllts.

I en till invandrarverket 7/9 1970 inkommen skrivelse anhöll sökanden
om befrielse från skyldigheten att fullgöra nämnda villkor. Som skäl
härför anförde han bl. a. att han 2/4 1970 hos Förenade Arabrepublikens
konsulat i Stockholm ansökt om befrielse från egyptiskt medborgarskap
utan att ha fått svar och att han 8/6 1970 skickat påminnelse, vilken inte
heller besvarats. Vidare meddelade han att hans hustru väntade barn med
beräknad nedkomst 7/1 1971 och att han ovillkorligen önskade att detta
barn redan vid födelsen fick svensk nationalitet för undvikande av
eventuella framtida komplikationer. Av nämnda skäl önskade han få
svenskt medborgarskap i god tid före årsskiftet, om barnet skulle komma
för tidigt.

Invandrarverket avslog 6/11 1970 ansökningen, eftersom de av sökanden
anförda skälen inte kunde läggas till grund för befrielse från det
föreskrivna villkoret.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 2/12. I dessa anförde klaganden
bl. a. att han ansåg sig ha gjort vad som stod i hans makt för att bli
befriad från sitt egyptiska medborgarskap. Han önskade också undvika
att barnet fick dubbelt medborgarskap och framhöll, att han och hans
hustru varit överens om att ej börja skaffa några barn, förrän han fått
någon form av svenskt medborgarskap, vilket han ansökt om redan i juni
1968, efter tio års vistelse i Sverige, och före äktenskapets ingående (juli
1968). Vidare anfördes att han avsåg att med sin familj resa till USA på
ett år för att kunna fullborda några med amerikanskt laboratorium
gemensamma forskningsprojekt, men att han skulle resa endast om han
fick svenskt medborgarskap. Han bifogade intyg från prefekten vid den
svenska forskningsinstitution där han var verksam som docent och anhöll
om skyndsam handläggning av ärendet.

1 ny skrivelse, som inkom till inrikesdepartementet 8/2 1971, anförde
klaganden bl. a. att han 30/12 1970 per telefon underrättats om att
yttrande höll på att utformas, vars innehåll han skulle meddelas, men att
han därefter ej hört någonting ifrån departementet. Han nämnde även att
det väntade barnet fötts 10/1 1971 och önskade veta hur han i
fortsättningen borde förfara beträffande sitt eget och barnets medborgarskap.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 1/2 1971 bifall till besvären, då
verket inte ansåg att redan nu den slutsatsen kunde dras, att klaganden
inte kunde få befrielse från sitt medborgarskap i Förenade Arabrepubliken.
Verket erinrade därvid också om att — i händelse av bifall till
besvären — såväl klaganden som hans barn fick dubbelt medborgarskap,
vilket han önskade undvika.

Klaganden bereddes 10/2 1971 tillfälle att inom en vecka inkomma till
departementet med påminnelser i anledning av invandrarverkets yttrande.
Beträffande klagandens i nyssnämnda skrivelse efterlysta rekommenda -

KU 1973:20

132

tion till handlande råddes han av handläggande tjänsteman dels att
beträffande sonens medborgarskap avvakta Kungl. Maj:ts beslut i
förevarande ärende, dels att i fall av avslag på besvären fortsätta att verka
för en befrielse från medborgarskap i Förenade Arabrepubliken.

Påminnelser inkom till departementet 16/2. I dessa hänvisade klaganden
beträffande uttalandet att inte redan nu slutsatsen kunde dras att
han inte kunde få befrielse från sitt medborgarskap i Förenade Arabrepubliken
till sina besvär samt påminnelsebrev. Han framhöll vidare bl. a.
att, sedan han upplysts om att dubbelt medborgarskap var oundvikligt
både för honom och hans barn, om de blev svenska medborgare och ej
erhöll befrielse, han var fullt medveten om att de i så fall ej kunde
påräkna något rättsskydd från svensk sida, om de skulle besöka Förenade
Arabrepubliken, vilket de ”för att undvika komplikationer” i framtiden
ej ämnade göra.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 26/2 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom klaganden borde befrias från fullgörande av ovannämnda villkor;
ingen motivering lämnades i beslutet.

d) övriga skäl

Exempel 94 (19/3 1971 nr 26):

Ang. 67-årig ungersk medborgare, som av invandrarverket naturaliserats
med villkor enligt 6 § tredje st. MbL.

Invandrarverket upptog 12/6 1970 sökanden till svensk medborgare
med villkor att hon inom ett år inför länsstyrelsen styrkte att hon
befriats från ungerskt medborgarskap. Förvärvet av det svenska medborgarskapet
skulle gälla först då nämnda villkor fullgjorts.

I en till invandrarverket 7/9 1970 inkommen skrivelse anhöll sökanden
— under åberopande av bl. a. att hon var politisk flykting — om befrielse
från skyldigheten att fullgöra nämnda villkor.

Invandrarverket avslog 27/11 1970 ansökningen, eftersom sökanden
inte var att betrakta som politisk flykting och de av henne i övrigt
anförda skälen inte kunde läggas till grund för befrielse från det
föreskrivna villkoret.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 18/12. 1 dessa framhöll klaganden
bl. a. att hon kommit till Sverige 1956 som flykting och fått svenskt
främlingspass, att beslut från de ungerska myndigheterna ej kunde
erhållas förrän tidigast om ca ett och ett halvt år och att kostnaderna (ca
300 kr.) skulle inbetalas i förskott. Då hennes födelseort låg i nuvarande
Rumänien kunde ytterligare förseningar uppkomma. Hon framhöll vidare
sin höga ålder och att hon på grund av denna och sjukdom under de
senaste åren tvingats anlita de sociala myndigheterna för sitt uppehälle,
då hon ej kunde få någon pension, förrän hon blivit svensk medborgare.
Hon kunde ej heller få någon pension från de ungerska myndigheterna,
eftersom hon illegalt lämnat landet och begärt politisk asyl i Sverige.
Slutligen framhöll klaganden att hon ansökt om svenskt medborgarskap
redan 1966 (utan bifall av Kungl. Maj:t 12/1 1968) och önskade att
ärendet nu behandlades med förtur.

Invandrarverket framhöll i yttrande 2/2 1971 att klaganden inte var
att anse som politisk flykting. Med hänsyn till hennes ålder och till

KU 1973:20

133

omständigheterna i övrigt ville verket emellertid inte motsätta sig bifall
till besvären, oaktat hon därigenom skulle få dubbelt medborgarskap.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 19/3 1971 upphäva invandrarverkets
beslut och visa ärendet åter till verket för ny behandling,
eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om klagandens
förhållanden särskilda skäl fick anses föreligga att befria henne från
fullgörande av ovannämnda villkor.

B. Besvären1 lämnade utan bifall av Kungl. Maj:t

a) sökanden önskade behålla sitt gamla medborgarskap
Exempel 95 (12/9 1969 nr 31):

Ang. tre ungerska medborgare (mannen 40 år, hustrun 38 år och sonen
19 år), som av Kungl. Maj:t naturaliserats med villkor enligt 6 § tredje st.
MbL.

Kungl. Maj.t beslöt 24/1 1969 genom tre skilda beslut upptaga
sökandena — jämte ytterligare ett barn (fött 1958), som omfattades av
faderns ansökan - till svenska medborgare med villkor att de inom ett år
inför länsstyrelsen styrkte att de befriats från ungerskt medborgarskap.
Förvärvet av det svenska medborgarskapet skulle gälla först då nämnda
villkor fullgjorts.

Sökandena anhöll i tre skilda till Kungl. Maj:t 10/7 1969 inkomna
skrivelser om befrielse från skyldigheten att fullgöra nämnda villkor.
Härvid åberopades bl. a. att de önskade behålla sina ungerska medborgarskap,
då de eventuellt avsåg att återvända till Ungern.

Invandrarverket avstyrkte i gemensamt yttrande 14/8 1969 bifall till
ansökningarna med hänsyn till att det av dessa framgick att sökandena
önskade behålla sina ungerska medborgarskap vid sidan av de svenska
medborgarskapen. Vidare anförde verket beträffande principerna för
bedömning av ärenden om befrielse från nämnda villkor följande:

En ledande princip inom svensk medborgarrätt har alltid varit att
undvika dubbelt eller flerfaldigt medborgarskap. I 1963 års europakonvention
om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap m. m., som
nu ratificerats av Sverige, har denna princip klart uttalats.

Stadgandet i 6 § medborgarskapslagen om villkor vid naturalisation har
till syfte att förebygga uppkomsten av dubbelt medborgarskap och är
avsett att tillämpas i sådana fall, där automatisk förlust av medborgarskap
inte inträder vid naturalisation i annan stat men befrielse från medborgarskap
kan medges.

Naturalisation utan föreskrivande av dylikt villkor och befrielse från ett
tidigare uppställt villkor förekommer enligt den praxis som utbildats hos
Kungl. Maj:t i ytterst begränsad omfattning. Sålunda dispenseras i princip
endast politiska flyktningar och utländska medborgare som inte får befrielse
från sitt medborgarskap från villkoret.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 12/9 1969 lämna ansökningarna
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

1 samt i några fall ansökningar direkt hos Kungl. Maj:t om dylik befrielse

KU 1973:20

134

Exempel 96 (5/6 1970 nr 70):

Ang. 53-årig brittisk medborgare, som av invandrarverket naturaliserats
med villkor enligt 6 § tredje st. MbL.

Invandrarverket upptog 5/11 1969 sökanden till svensk medborgare
med villkor att hon inom ett år inför länsstyrelsen styrkte att hon
befriats från brittiskt medborgarskap. Förvärvet av det svenska medborgarskapet
skulle gälla först då nämnda villkor uppfyllts.

I en till invandrarverket 12/1 1970 inkommen skrivelse anhöll sökanden
— under åberopande av att hon på vissa i skrivelsen närmare angivna
skäl önskade behålla sitt brittiska medborgarskap — om befrielse från
skyldigheten att fullgöra nämnda villkor. Hon framhöll bl. a. att hon
saknat vetskap om detta villkor och att, om hon känt till det, hon ej
skulle löst ut postförskottet med det villkorade svenska medborgarskapet.
Om hon ej kunde få behålla sitt brittiska medborgarskap önskade
hon återlämna beviset och få tillbaka de inbetalda 300 kr.

Invandrarverket avslog 30/1 1970 ansökningen, eftersom de av sökanden
anförda skälen inte kunde läggas till grund för befrielse från det
föreskrivna villkoret.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 5/3. I dessa anförde klaganden
bl. a. att hon bott i Sverige med sin familj i snart 17 år men hade alla sina
släktingar kvar i England och ”skulle bli djupt olycklig” om hon var
tvungen att överge sitt brittiska medborgarskap.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 6/5 bifall till besvären, då de skäl
för befrielse från villkoret som klaganden anfört, enligt verkets mening,
inte kunde läggas till grund härför.

Kungl. Majit (statsrådet S.-E. Nilsson) beslöt 5/6 1970 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

b) sökanden ej politisk flykting
Exempel 97 (24/4 1970 nr 55):

Ang. 42-årig ungersk medborgare, som av Kungl. Maj:t naturaliserats
med villkor enligt 6 § tredje st. MbL.

Kungl. Majit beslöt 11/4 1969 upptaga sökanden till svensk medborgare
med villkor att han inom ett år inför länsstyrelsen styrkte att han
befriats från ungerskt medborgarskap. Förvärvet av det svenska medborgarskapet
skulle gälla först då nämnda villkor fullgjorts.

Kungl. Majit beslöt 7/11 1969 (nr 34) lämna en ansökan, inkommen
26/9 1969, om befrielse från nämnda villkor utan bifall.

Sökanden anhöll därefter i ny, 19/11 inkommen, skrivelse till Kungl.
Maj:t om befrielse från skyldigheten att fullgöra nämnda villkor. Härvid
anfördes bl. a. att han betraktade sig som politisk flykting, enär han
deltagit i ”revolten för Ungerns frigörelse” och att hans son (drygt 16 år)
snart skulle uttagas till militärtjänst, varefter sökanden skulle sakna
möjlighet att föra honom till Sverige. Vidare hade han för avsikt att gifta
om sig med sin f. d. hustru, bosatt i Ungern.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 14/1 1970 bifall till ansökningen,
enär sökanden inte var att anse som politisk flykting.

Genom beslut 21/4 1970 upptog invandrarverket ånyo sökanden till
svensk medborgare med villkor, som ovan nämnts. Med skrivelse samma

KU 1973:20

135

dag överlämnade verket till Kungl. Maj:ts avgörande frågan om befrielse
för sökanden från villkoret.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) fann i beslut 24/4 1970 ej skäl att
befria sökanden från fullgörandet av ovannämnda villkor; ingen motivering
lämnades i beslutet.

Exempel 98 (24/7 1970 nr 31):

Ang. 27-årig jugoslavisk medborgare, som av Kungl. Maj:t naturaliserats
med villkor enligt 6 § tredje st. MbL.

Kungl. Majit beslöt 11/4 1969 upptaga sökanden till svensk medborgare
med villkor att han inom ett år inför länsstyrelsen styrkte att han
befriats från jugoslaviskt medborgarskap. Förvärvet av det svenska
medborgarskapet skulle gälla först då nämnda villkor uppfyllts.

I en till inrikesdepartementet 10/3 1970 inkommen skrivelse anhöll
sökanden om befrielse från skyldigheten att fullgöra nämnda villkor.
Härvid anfördes att han, kroat till börden och politisk flykting, inte
vågade personligen ”beträda jugoslaviska ambassadens exterritoriella område”
och ej heller önskade insända sitt svenska främlingspass till
ambassaden, vilket alternativt erfordrades för identifikation och vidimering
av namnunderskriften.

I skrivelse, som inkom till invandrarverket 17/3 1970, anhöll sökanden
om förlängning av villkorstiden i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut
beträffande ansökningen om befrielse från villkoret.

Sedan Kungl. Maj:ts beslut 11/4 1969 förfallit, upptog invandrarverket
25/5 1970 ånyo sökanden till svensk medborgare med ovannämnda
villkor, varigenom ansökan i nyssnämnda skrivelse till invandrarverket om
förlängning av villkorstiden på detta sätt bifölls.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 25/5 1970 bifall till ansökningen
om befrielse från ovannämnda villkor, då sökanden bedömdes inte vara
politisk flykting och då vad han i övrigt anfört, enligt verkets mening,
inte kunde läggas till grund för dispens från nämnda villkor.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 24/7 1970 lämna framställningen
utan åtgärd; ingen motivering lämnades i beslutet.

Anm. Sedan invandrarverket 3/2 1971 lämnat utan bifall en ny ansökan om
befrielse från nämnda villkor, vilken överlämnats till verket från inrikesdepartementet
19/11 1970, har besvär mot nämnda beslut inkommit till departementet
10/3 1971. I yttrande 13/12 1971 över besvären har invandrarverket meddelat att
det genom förnyad utredning framkommit att klaganden numera borde kunna
betraktas som politisk flykting enligt 2 § utlänningslagen, varför verket samma dag
upptagit honom till svensk medborgare utan villkor. Kungl. Majit (statsrådet
Odhnoff) beslöt därefter 28/1 1972 (nr 96) lämna besvären utan åtgärd.

Exempel 99 (2/4 1971 nr 43):

Ang. 30-årig ungersk medborgare, som av invandrarverket naturaliserats
med villkor enligt 6 § tredje st. MbL.

Invandrarverket upptog 9/9 1970 sökanden till svensk medborgare
med villkor att han inom ett år inför länsstyrelsen styrkte att han befriats
från ungerskt medborgarskap. Förvärvet av det svenska medborgarskapet
skulle gälla först då nämnda villkor uppfyllts.

I en till invandrarverket 30/9 1970 inkommen skrivelse anhöll sökan -

KU 1973:20

136

den om befrielse från skyldigheten att fullgöra nämnda villkor. Som skäl
härför anförde han bl. a. att han var beroende av svenskt pass för sitt
arbete som exportman samt att han inte ämnade resa till Östeuropa och i
synnerhet inte till Ungern.

Invandrarverket avslog 27/11 1970 ansökningen, eftersom de av
sökanden anförda skälen inte kunde läggas till grund för befrielse från det
föreskrivna villkoret.

Besvär inkom till inrikesdepartementet 14/12. I besvären anförde
klaganden bl. a. att även om hans utresa från Ungern hösten 1964 varit
relativt odramatisk genom att han erhållit ett s. k. besökspass till Finland,
hade han haft enbart politiska motiv, när han beslöt att lämna Ungern.
Hans far hade tillsammans med Imre Nagy och två andra ledare från
ungernrevolten blivit avrättad (styrkt av tidningsartikel i juni 1958).
Denna omständighet ansåg klaganden vara ett tungt vägande skäl för
honom att bli betraktad som politisk flykting. Han ansåg det helt
omöjligt för honom att över huvud taget ta kontakt med den ungerska
ambassaden och befarade obehag för sin mor och syster i Ungern, om han
kontaktade de ungerska myndigheterna för att avsäga sig sitt medborgarskap.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 24/2 1971 bifall till besvären,
eftersom verket bedömde klaganden inte vara politisk flykting och de av
honom i övrigt anförda skälen, enligt verket, inte kunde läggas till grund
för befrielse från det föreskrivna villkoret.

Kungl. Majit (statsrådet Odhnoff) beslöt 2/4 1971 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

c) sökandens åtgärder ej tillräckliga
Exempel 100 (27/5 1971 nr 75):

Ang. 28-årig grekisk medborgare, som av invandrarverket naturaliserats
med villkor enligt 6 § tredje st. MbL.

Invandrarverket upptog 3/6 1970 sökanden till svensk medborgare
med villkor att han inom ett år inför länsstyrelsen styrkte att han befriats
från grekiskt medborgarskap. Förvärvet av det svenska medborgarskapet
skulle gälla först då nämnda villkor uppfyllts.

I en till invandrarverket 27/11 1970 inkommen skrivelse anhöll
sökanden om befrielse från skyldigheten att fullgöra nämnda villkor. Som
skäl härför anfördes bl. a. att behandlingen av hans ansökan om befrielse
från grekiskt medborgarskap skulle ta ungefär två år och att den troligen
skulle avslås på grund av att han var reservofficer i grekiska armén.

Invandrarverket avslog 5/2 1971 ansökningen, eftersom de av sökanden
anförda skälen inte kunde läggas till grund för befrielse från nämnda
villkor.

Besvär, anförda av advokat enligt fullmakt, inkom till inrikesdepartementet
5/4. I dessa anfördes att villkoret bl. a. av tidsskäl ej gick att
uppfylla och att klaganden, som ej var politisk flykting, genom det
uppsatta villkoret effektivt hindrades från att bli svensk medborgare,
vilket ej kunde vara avsikten med villkoret, då han i övrigt uppfyllde
kraven att upptas till svensk medborgare.

Invandrarverket avstyrkte i yttrande 14/5 bifall till besvären, då de

KU 1973:20

137

skäl klaganden anfört inte kunde läggas till grund för befrielse från det
föreskrivna villkoret.

Av handlingarna i akten framgår bl. a. att klagandens ombud av
inrikesdepartementet underrättats om att först sedan de grekiska myndigheterna
avslagit eller underlåtit att besvara anhållan om befrielse från
medborgarskap kunde invandrarverket överväga att uppta vederbörande
utan villkor.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 27/5 1971 lämna besvären
utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Ärenden som jämlikt 9 a § MbL överlämnats till Konungen för
avgörande

a) ärenden i vilka ifrågasatts uppfyllandet av hemvistvillkoret
(MbL 6 § första st. 2.)

Exempel 101 (8/9 1972 nr 41):

Ang. 23-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt
fyra år och sedan ca två år sammanbodde med svensk medborgare med
vilken han nyligen ingått äktenskap.

Invandrarverket överlämnade med skrivelse 20/6 1972 jämlikt 9a §
MbL ansökan om svenskt medborgarskap till Konungen för avgörande.
Härvid erinrades om att verket tidigare (13/8 1971) avslagit ansökan om
svenskt medborgarskap, eftersom sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret
enligt 6 § MbL. Efter besvär hade Kungl. Maj:t (17/12 1971 nr 70)
lämnat dessa utan bifall. Invandrarverket framhöll att sökanden, som
enligt verkets bedömning var att anse som politisk flykting, fortfarande
inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 § MbL och enligt gällande praxis
inte kunde ges dispens från villkoret enbart på grund av sin anknytning
hit. I fråga om de övriga skäl sökanden anfört fanns det, enligt verket,
inte någon klar praxis. Men hänsyn härtill och till att sökanden uppgett
sig avse ätt anföra besvär, om hans ansökan avslogs, samt till ärendets
brådskande natur fann verket det föreligga skäl att överlämna ärendet till
Kungl. Maj:t för avgörande. Verket ansåg det tveksamt om de skäl
sökanden anfört var tillräckliga för dispens från hemvistvillkoret.

Av handlingarna i akten framgår bl. a. att sökanden var framstående
idrottsutövare med utsikter att kvalificera sig för deltagande i Munchenolympiaden.
Intyg härom hade lämnats av bl. a. Svenska Roddförbundet.
Av tjänsteanteckningar i akten synes framgå att föredragande statsrådet
skulle ha förordat bifall till ansökan, om vederbörande verkligen togs ut
till den svenska olympiatruppen, vilket dock ej blev fallet. Sökanden
hade inga skulder eller oguldna skatter, ej heller fått socialhjälp eller
straffats för brott eller förseelser.

Kung. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 8/9 1972 lämna ansökningen
utan bifall, eftersom sökanden inte uppfyllde hemvistvillkoret enligt 6 §
MbL.

KU 1973.20

138

b) ärenden i vilka ifrågasatts uppfyllandet av vandelsvillkoret
(MbL 6 § första st. 3.)

Exempel 102 (4/2 1971 nr 49):

Ang. två jugoslaviska medborgare (mannen 34 år och hustrun 32 år),
vilka vistats i Sverige sedan drygt sju år.

Invandrarverket överlämnade med skrivelse lill 1971 jämlikt 9 a §
MbL ansökningar om svenskt medborgarskap till Konungen för avgörande.
Verket hänvisade härvid till yttrande av rikspolisstyrelsen 7/7 1971.
Av detta framgår bl. a. att styrelsen ej tillstyrkt medborgarskap för
mannen, ”med beaktande av de under senaste tiden inträffade händelserna
och med hänsyn till de skärpta bestämmelserna för olaga vapeninnehav”,
för vilket mannen dömts till 40 dagsböter i januari 1970. Beträffande
hustruns ansökan anfördes ingen invändning.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 4/2 1972 lämna båda
ansökningarna utan bifall; ingen motivering lämnades i beslutet.

Anm. av akten framgår ytterligare att klagandena i gemensam skrivelse
till Konungen 29/3 anhållit om ”ändring av invandrarverkets beslut”.
Som svar på denna skrivelse har inrikesdepartementet 10/4 meddelat att
eftersom Kungl. Maj:t prövat ärendet och något avslagsbeslut från
invandrarverket inte förelåg kunde skrivelsen av formella skäl inte tas upp
till behandling. Eventuell ny ansökan om svenskt medborgarskap skulle
enligt departementet ställas till invandrarverket.

Exempel 103 (26/5 1972 nr 52 och 16/6 1972 nr 77):

Ang. A. 32-årig statslös man (f. d. ungersk medborgare), som vistats i
Sverige sedan femton år och sedan elva år var gift med svensk
medborgare.

B. 39-årig statslös man (f. d. jugoslavisk medborgare), som vistats i
Sverige sedan fjorton år och sedan sexton år var gift med naturaliserad
svensk medborgare.

Invandrarverket överlämnade med skrivelse 11/4 1972 jämlikt 9a §
MbL till Konungen för avgörande två ansökningar om svenskt medborgarskap
från personer som, efter det att föreskriven villkorstid gått ut,
inkommit till verket med beslut av vederbörande utländska myndigheter
om befrielse från sina utländska medborgarskap. Under villkorstiden hade
de dömts för brott och uppfyllde därför enligt verkets mening inte längre
vandelsvillkoret i 6 § MbL.

Verket anförde bl. a. att när villkorstiden gått ut utan att villkoret
uppfyllts, förföll villkorligt beslut om svenskt medborgarskap. En ny
ansökan blev i praxis föremål för viss sakprövning, oavsett om den
innehöll yrkande om förlängning av villkorstiden eller om att bli
upptagen till svensk medborgare, därför att befrielse från utländskt
medborgarskap erhållits. För bedömning av vandelsvillkoret infordrades
utdrag av rikspolisregistret. Om det visade sig att sökanden lagförts för
brott kunde, enligt verket, den nya ansökningen avslås; avgörande om så
skulle ske var mestadels straffmätningen.

Beträffande de aktuella ärendena hänvisade invandrarverket till två
bilagda promemorior. Av dessa framgår bl. a. beträffande A. att dennes
hustru och ett barn (12 år) var svenska medborgare, medan han själv och

KU 1973:20

139

yngsta barnet (9 år) var statslösa. Eftersom sistnämnda barn i princip
betraktades som biperson till fadern blev hon svensk medborgare om
fadern naturaliserades. I och för sig var det, framhöll verket, dock möjligt
att med undantag från nämnda huvudregel på gemensam ansökan av
föräldrarna ta upp enbart barnet till svensk medborgare. Sökanden (A.)
hade enligt promemorian efter villkorstidens utgång dömts i januari 1970
för grov stöld (två tillfällen), medhjälp till grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel,
grovt häleri (åtta fall) och häleriförseelse (två fall) till
fängelse ett år. Han hade villkorligt frigivits i juni 1970 med en prövotid
på ett år. Beträffande B. framgår bl. a. att dennes hustru och fem barn
(19, 16, 15, 12 och 9 år) samtliga blivit svenska medborgare i mars 1972.
Denne sökande hade efter villkorstidens slut dömts i augusti 1971 för
rattonykterhet till 75 dagsböter och i februari 1972 för rattonykterhet
och olovlig körning till fängelse en månad. Sistnämnda dom hade
överklagats men fastställts av hovrätten i maj 1972. Sökanden (B.) hade i
särskild skrivelse till Konungen (justitiedepartementet) hemställt om att
fängelsestraffet måtte av nåd förvandlas till ett kännbart bötesstraff för
att möjliggöra förvärv av svenskt medborgarskap. Kopia av denna
skrivelse inkom till inrikesdepartementet 14/7.

I sin skrivelse 11/4 1972 förordade invandrarverket att båda sökandena
skulle beviljas dispens från vandelsvillkoret. Verket hänvisade härvid
till att enligt 1961 års FN-konvention om begränsning av statslöshet
sådan borde undvikas och att det, enligt verkets mening, var önskvärt att
undvika att medlemmar i samma familj hade olika medborgarskap.
Verket framhöll även att fr. o. m. 1/1 1972 villkorstiden regelmässigt
bestäms till två år mot tidigare — som i förevarande fall — ett år, och att
om sökandena haft två år på sig att uppfylla det föreskrivna villkoret,
nuvarande situation sannolikt ej uppstått. En av de i handläggningen
deltagande byråcheferna anmälde avvikande mening rörande sökanden A.
och ansåg att denne ej borde medges dispens från vandelsvillkoret med
hänsyn till att han efter villkorstidens utgång ådömts ett längre
frihetsstraff för upprepad grov brottslighet.

Kungl. Maj.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 26/5 och 16/6 1972 att
lämna båda ansökningarna utan bifall, eftersom sökandena inte uppfyllde
vandelsvillkoret enligt 6 § MbL.

a) ärenden i vilka ifrågasatts uppfyllandet av försörjningsvillkoret
(MbL 6 § första st. 4.)

Exempel 104 (27/5 1970 nr 104-110):

Ang. A. Två ungerska medborgare (mannen 66 år och hustrun 62 år),
som vistats i Sverige sedan nästan tretton år;

B. 57-årig ungersk medborgare (änka), som vistats i Sverige sedan
tretton år;

C. Två ungerska medborgare (mannen 60 år och hustrun 56 år), som
vistats i Sverige sedan tretton år;

D. 39-årig jugoslavisk medborgare (ogift), som vistats i Sverige sedan
fjorton år;

E. 34-årig jugoslavisk medborgare (gift med jugoslavisk medborgare),
som vistats i Sverige sedan tio år.

Invandrarverket överlämnade med skrivelse 26/2 1970 jämlikt 9a§

KU 1973:20

140

MbL ansökningar från ovannämnda personer om svenskt medborgarskap
till Konungen för avgörande. Verket tillstyrkte bifall till ansökningarna
med villkor jämlikt 6 § tredje st. MbL och anförde därvid i huvudsak
följande:

Ärendet gäller ansökningar om svenskt medborgarskap av ungerska och
jugoslaviska medborgare som under åren 1956—1960 uttagits i flyktingläger
utan att de av Sverige förklarats vara politiska flyktingar. Enligt
hittillsvarande praxis uppfyller de inte försöijningsvillkoret i 6 § MbL.

Flyktingar kommer varje år till Sverige genom reglerad och enskild
invandring. Den reglerade flyktinginvandringen äger rum med stöd av
särskilda beslut av Kungl. Maj:t om mottagande av flyktingar för varaktig
vistelse i riket. Bemyndigandena har under senare år i allmänhet årligen
omfattat ett tusental personer. Bland flyktingarna må handikappade ingå
i den utsträckning de kan få erforderlig vård här. Den enskilda invandringen
av flyktingar är f. n. begränsad. Bland dessa har emellertid ingått
en del socialt handikappade.

Vid ankomsten är flyktingar beroende av bistånd till uppehälle m. m.
De arbetsföra blir som regel relativt snabbt självförsörjande under det att
handikappade och ofta även deras anhöriga under längre tid blir beroende
av understöd. En del av de handikappade rehabiliteras och återfår
försörjningsförmågan. Andra åter, särskilt de äldre, blir för framtiden helt
eller delvis beroende av hjälp för att kunna klara uppehället. Flyktingarna
har antingen uttagits för varaktig vistelse i landet eller - vad gäller den
enskilda invandringen — efter särskild prövning i varje enskilt fall beviljats
uppehållstillstånd av den centrala utlänningsmyndigheten. Staten har
därför i princip iklätt sig ansvaret för de kostnader som är förenade med
deras vistelse i landet.

Sociala förmåner i Sverige utgår i stor utsträckning oberoende av
medborgarskap. Så är t. ex. fallet med det bistånd som utgår jämlikt
socialhjälpslagen. Nödställd person som vistas här och är i behov av
socialhjälp är enligt denna lag berättigad därtill. Biståndet är antingen
obligatoriskt eller frivilligt. Svenska medborgares understöd bekostas i
princip helt med kommunala medel. När det gäller icke svenska medborgare
svarar staten för kostnaderna för den obligatoriska hjälpen medan
kostnaderna för den frivilliga hjälpen vilar på kommunerna. I fråga om
flyktingar ersätter staten jämlikt särskilda föreskrifter kommunerna deras
utgifter både för obligatorisk och frivillig socialhjälp. Kommunernas rätt
till ersättning i detta sammanhang upphör bl. a. när flykting naturaliseras.

En del förmåner jämlikt lagen om allmän försäkring är emellertid
knutna till medborgarskapet. Så är fallet med folkpensionen, som
innefattar bl. a. ålderspension, förtidspension och det tidsbegränsade
sjukbidraget. På grund av ingångna konventioner kan emellertid även här
boende utlänningar komma i åtnjutande av folkpension. Sådan konvention
föreligger t. ex. mellan Sverige och Jugoslavien men inte mellan
Sverige och Ungern.

Det i MbL 6 § 4. som villkor för naturalisation angivna försörjningsvillkoret
uppfylls inte alltid av dem som är handikappade. Dispens kan ges
från försörjningsvillkoret.

Enligt hittills gällande praxis anses försörjningen vara tryggad för
person som fyllt 67 år och alltså blir berättigad till ålderspension, om han
blir svensk medborgare. Likaledes anses försörjningsvillkoret uppfyllt för
person, som enligt särskilt yttrande från försäkringskassa eller riksförsäkringsverket
kommer att få förtidspension, om han erhåller svenskt
medborgarskap. Däremot har enligt gällande praxis person som endast

KU 1973:20

141

beviljats sjukbidrag inte ansetts uppfylla försörjningsvillkoret.

Invandrarverket har underhand inhämtat synpunkter från en del
socialnämnder. Härvid har det ofta framhållits att flertalet nämnder
numera av ekonomiska skäl knappast torde ha något att invända mot
bifall till ansökningar om medborgarskap av handikappade flyktingar.
Socialhjälpskostnaderna för sådana fall utgör nämligen endast en ringa
del av kommunernas totala socialvårdsutgifter.

Invandrarverket framhöll vidare att av den utförligare redogörelsen,
vilken bifogades ärendet men ej här redovisas, framgår att de aktuella
sökandena överförts till Sverige från flyktingläger för varaktig vistelse. De
saknade av hälsoskäl helt eller delvis förmåga att försörja sig genom eget
arbete - däremot var medborgarskapslagens övriga villkor enligt gällande
praxis uppfyllda. Enligt verkets mening talade humanitära skäl för att
kravet på försöijningsförmåga — särskilt när det gällde personer som
överförts från flyktingläger — borde bedömas mindre strikt än dittillsvarande
praxis medgav. Tidigare hade det visserligen hänt att dispens
beviljats från försörjningsvillkoret av sådana skäl och att enstaka ansökningar
därför bifallits, men detta hade enligt invandrarverkets åsikt inte
förekommit i sådan utsträckning att därav kunde utläsas någon klar
praxis. Verket överlämnade med stöd av vad sålunda anförts jämlikt 9 a §
MbL ifrågavarande ansökningar till Konungen för avgörande och tillstyrkte
— på sätt inledningsvis sagts — bifall till samtliga dessa.

Invandrarverket tog avslutningsvis även upp frågan om expeditionsavgift
för medborgarskapsbevis i dessa ärenden. Verket ansåg att — med
undantag för den under D. upptagna jugoslaviska medborgaren — samtliga
sökande med hänsyn till att de helt eller delvis var beroende av
understöd för sitt uppehälle, vid bifall till sina ansökningar om svenskt
medborgarskap, fyllde kravet för befrielse från skyldigheten att erlägga
föreskriven expeditionsavgift. Vad däremot angick den under D. upptagna
sökanden var det till honom utgående sjukbidraget av sådan storlek att
han borde betala expeditionsavgiften.

Av handlingarna i den rörande förevarande ansökningar gemensamma
akten framgår bl. a. följande beträffande de sökandes ev. förekommande
skulder, oguldna skatter, socialhjälp samt brott och förseelser:

A. Inga skulder, oguldna skatter eller brott och förseelser men sedan
1960 socialhjälp.

B. Inga skulder, oguldna skatter eller brott och förseelser men viss
socialhjälp 1966-1969.

C. I huvudsak inga skulder, oguldna skatter (hustrun hade fått avskrivet
belopp på knappt 100 kr. 1965) eller socialhjälp (mannen hade fått
okänt belopp ca en månad 1958). Mannen hade dömts 1959 till sex
månaders straffarbete för otukt med fosterdotter och 1966 till böter för
fylleri.

D. Inga skulder eller oguldna skatter, men 1958—59 viss socialhjälp.
Han hade i hemlandet avtjänat 22 månaders fängelse för flyktförsök
1949 och 1953.

E. Inga skulder eller oguldna skatter, men 1965 och 1966 socialhjälp
med mindre belopp. Dömd 1962 till 20 dagsböter (för att inte ha stannat
vid stoppskylt), 1963 till 20 dagsböter (för att ha tillåtit olovlig körning),
1965 till skyddstillsyn med tre års övervakning (för urkundsförfalskning)
och 1965 till 25 kr. böter (för felparkering).

KU 1973:20

142

Vederbörande KB hade yttrat sig över samtliga ansökningar och därvid
ej tillstyrkt de båda sistnämnda (under D. och E.) upptagna ansökningarna.

Kungl. Majd (statsrådet Odhnoff) beslöt 27/5 1970 upptaga de sex
under A.—D. redovisade sökandena till svenska medborgare med i 6 §
tredje st. MbL omförmält villkor, eftersom med hänsyn till vad i
ärendena blivit upplyst om dessa sökandes förhållanden särskilda skäl
förelåg för deras upptagande till svenska medborgare. Kungl. Majit
uppdrog samtidigt åt invandrarverket att utfärda bevis härom. Beträffande
den under E. redovisade sökanden beslöt Kungl. Majit att lämna
ansökningen utan bifall, eftersom han ej uppfyllde villkoret om försörjningsförmåga
enligt 6 § MbL och med hänsyn till hans förhållanden
särskilda skäl ej förelåg för hans upptagande till svensk medborgare.

Exempell05 (2/4 1971 nr 39):

Ang. 30-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan tretton

år.

Invandrarverket överlämnade med skrivelse 28/1 1971 jämlikt 9a §
MbL ansökan om svenskt medborgarskap till Konungen för avgörande.
Verket, som i samma skrivelse behandlade även sex andra liknande
ansökningar, tillstyrkte bifall till förevarande ansökan. Verket anförde
därvid beträffande principfrågan följande:

1. Bakgrunden

Ärendet gäller ansökningar från personer, som på grund av sjukdom
inte kan arbeta. De försörjer sig på sjukpenning eller sjukbidrag, som
utgår jämlikt lagen om allmän försäkring (AfL). Det i 6 § 1 st. 4.
medborgarskapslagen (MbL) uppställda försöijningsvillkoret har enligt
hittills gällande praxis inte ansetts vara uppfyllt i sådana fall.

2. Försäkring jämlikt AfL

Utlänningar har i Sverige i stort sett samma sociala förmåner som
svenska medborgare. Viss inskränkning gäller dock inom den allmänna
försäkringen. Försäkrad är svensk medborgare och person som utan att
vara svensk medborgare är bosatt här i landet. Enligt AfL är folkpensionen
i motsats till sjukpensionen och tilläggspensionen (ATP) i princip
knuten till det svenska medborgarskapet. Genom konventioner mellan
Sverige och vissa andra länder kan dessa länders medborgare få folkpension.
Sådan konvention gäller exempelvis mellan Sverige och Jugoslavien.

Sjukförsäkringen består av sjukvårdsersättning samt sjukpenning och
moderskapspenning. Aktuell i detta sammanhang är sjukpenningen (kap.
3). Denna utgår efter sjukpenningklasser grundade på årsinkomst av
förvärvsarbete. Beloppet är f. n. lägst sex kronor och högst 52 kronor per
dag. Det kompletteras genom tillägg för den försäkrades eller makens
hemmavarande barn under 16 år. Hemmavarande make är också berättigad
till sjukpenning.

Placering i sjukpenningklass bestäms med ledning av försäkringstagarens
årsinkomst av anställning. Sjukpenningen är skattefri. Den avses
ersätta inkomstbortfallet vid sjukdom på sådant sätt att den försäkrades
levnadsstandard i största möjliga utsträckning bibehålls.

KU 1973:20

143

Sjukpenningklassen ändras eller upphör som regel inte under pågående
sjukskrivningsperiod. I allmänhet medför inte försök att rehabilitera den
försäkrade att han placeras i lägre sjukpenningklass än den han tillhörde
då arbetsvärden böljade. Rätt till sjukpenning kan dock upphöra t. ex.
om den försäkrade blir berättigad till förtidspension.

Förtidspension ingår både i folkpensioneringen och i försäkringen för
ATP (kap. 7 och 13). Försäkrad är berättigad till förtidspension om hans
arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den
fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst hälften
och nedsättningen kan anses varaktig. Anses nedsättningen av arbetsförmågan
däremot inte varaktig men antas den bli bestående under avsevärd
tid inträder rätt till sjukbidrag. Detta bidrag skall vara tidsbegränsat.

Förtidspension och sjukbidrag utgår med lägst hälften av hel pension.
Sjukbidrag utgår med samma belopp som förtidspension.

3. MbL:s försörjningsvillkor och gällande praxis

I 6 § 1 st. 4. MbL föreskrivs som villkor för naturalisation att sökande
”har möjlighet att försörja sig och sin familj”. Försöijningsvillkoret är
liksom övriga naturalisationsvillkor inte oeftergivligt.

Enligt gällande praxis anses tryggad försörjning föreligga för den som
inte försörjer sig genom arbete men fyllt 67 år och alltså är berättigad till
ålderspension, om han blir svensk medborgare. Likaledes anses försörjningsvillkoret
uppfyllt för person, som enligt särskilt yttrande från
försäkringskassa eller riksförsäkringsverket kommer att få förtidspension,
om han blir svensk medborgare. Däremot anses person som beviljats
sjukbidrag eller uppbär sjukpenning i princip inte ha försörjningsförmåga.
Undantagsvis har dock dispens medgivits från detta villkor för sökande
som inte haft annan inkomst än sjukpenning eller sjukbidrag jämlikt AfL.

I dessa fall har sökandens ålder samt den tid han vistats och arbetat här i
landet varit utslagsgivande för beslutet. Dessa fall är så få att någon klar
praxis inte bildats.

Praxis har i viss mån uppmjukats genom Kungl. Maj:ts beslut den 27
maj 1970 i ett antal underställda ärenden rörande överförda flyktingar.
Dessa saknade försörjningsförmåga på grund av ålders- eller hälsoskäl och
en del av dem hade överförts hit eftersom de var handikappade. Kungl.
Maj:ts beslut i dessa ärenden motiverades med att särskilda skäl förelåg
och innebar således att individuell dispens gavs från försörjningsvillkoret.

Beträffande den i detta ärende aktuelle sökanden anförde invandrarverket
bl. a. att han var ogift, hade arbetat i Sverige från 1958 tills han i
oktober 1960 intagits på sjukhus, från 1965 haft terapiarbeten och våren
1970 åter intagits på sjukhus. Sjukpenningen var 34 kr. per dag. Verket
ansåg sammanfattningsvis att den som normalt kunde försörja sig på sin
arbetsinkomst inte kunde anses sakna möjlighet att försörja sig, när han
hade sjukpenning jämlikt lagen om allmän försäkring. Även om kostnaderna
för en sådan sökandes och hans familjs uppehälle sedan en längre
tid i huvudsak täckts av utgående sjukpenning måste enligt verket MbL:s
krav på försörjningsförmåga anses vara uppfyllt, varför sökanden borde
upptas till svensk medborgare.

Av handlingarna i akten framgår ej något som i övrigt skulle enligt
gällande praxis hindra naturalisation av sökanden.

Kungl. Maj:t (statsrådet Odhnoff) beslöt 2/4 1971 upptaga sökanden
till svensk medborgare, eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit

KU 1973:20

144

upplyst om hans förhållanden särskilda skäl förelåg för hans upptagande
till svensk medborgare. Kungl. Maj:t, som uppdrog åt invandrarverket att
utfärda bevis härom erinrade dock samtidigt om innehållet i 6 § tredje st.
MbL.

Exempel 106 (2/4 1971 nr 40):

Ang. 30-årig ungersk medborgare, som vistats i Sverige sedan tio år.

Invandrarverket överlämnade med skrivelse 28/1 1971 jämlikt 9a §
MbL ansökan om svenskt medborgarskap till Konungen för avgörande.
Verket, som i samma skrivelse behandlade även sex andra liknande
ansökningar, tillstyrkte bifall till förevarande ansökan. Verkets yttrande i
principfrågan har redovisats i ovannämnda exempel 105.

Beträffande den i förevarande ärende aktuelle sökanden anförde
invandrarverket bl. a. att han var ogift, haft diverse tillfälliga arbeten tills
han sjukskrivits och intagits på sjukhus i maj 1962 och därefter
sysselsatts inom arbetsvärden. Sjukpenningen (14 kr. per dag) hade
minskats med 5 kr. per dag, då han bott på sjukhuset. Verket ansåg att
humanitära skäl talade för att också denne sökande naturaliserades och
förordade därför att dispens för hans del gavs från försörjningsvillkoret.

Av handlingarna i akten framgår ej något som i övrigt skulle enligt
gällande praxis hindra naturalisation av sökanden.

Kungl. Maj.t (statsrådet Odhnoff) beslöt 2/4 1971 upptaga sökanden
till svensk medborgare, eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit
upplyst om hans förhållanden särskilda skäl förelåg för hans upptagande
till svensk medborgare. Kungl. Maj:t, som uppdrog åt invandrarverket att
utfärda bevis härom, erinrade dock samtidigt om innehållet i 6 § tredje
st. MbL.

Exempel 107 (18/2 1972 nr 27):

Ang. 60-årig polsk medborgare, som vistats i Sverige sedan drygt tolv
år (med ett avbrott på drygt ett år för nio år sedan).

Invandrarverket överlämnade med skrivelse 28/1 1971 jämlikt 9a §
MbL ansökan om svenskt medborgarskap till Konungen för avgörande.
Verket, som i samma skrivelse behandlade även sex andra liknande
ansökningar, tillstyrkte bifall till förevarande ansökan. Verkets yttrande i
principfrågan har redovisats i ovannämnda exempel 105.

Beträffande den i förevarande ärende aktuella sökanden anförde
invandrarverket bl. a. att hon (med avbrott för ett år) arbetat till oktober
1968, då hon sjukskrivits. Hennes sjukpenning hade varit 37 kr. per dag. 1
januari 1971 hade hon fått helt sjukbidrag i form av ATP med 2 990 kr.
per år. Det uppgavs vidare att hon när hon blev svensk medborgare skulle
få också folkpensionsdelen av sjukbidraget, 6 030 kr. per år.

Genom remiss 25/3 1971 anmodade inrikesdepartementet riksförsäkringsverket
att avge yttrande i anledning av invandrarverkets ovannämnda
skrivelse. I yttrande 11/5 anförde riksförsäkringsverket följande:

I 6 § 1 st 4. medborgarskapslagen föreskrivs som villkor för naturalisation
att sökande ”har möjlighet att försörja sig och sin familj”.
Försörjningsvillkoret är liksom övriga naturalisationsvillkor inte oeftergiv -

KU 1973:20

145

ligt. Enligt av Invandrarverket tillämpad praxis anses tryggad försörjning
föreligga för den som inte försörjer sig genom arbete men fyllt 67 år och
alltså är berättigad till ålderspension om han blir svensk medborgare.
Likaledes anses försörjningsvillkoret uppfyllt för person, som enligt
särskilt yttrande från försäkringskassa eller riksförsäkringsverket kommer
att få förtidspension, om han blir svensk medborgare. Person, som
beviljats sjukbidrag eller uppbär sjukpenning, anses däremot i princip inte
ha försörjningsförmåga. Dispens från detta villkor har dock undantagsvis
medgivits i några få fall.

Invandrarverket uttalar i sin skrivelse sammanfattningsvis att verket
anser att den som normalt kan försörja sig på sin arbetsinkomst inte kan
anses sakna möjlighet att försörja sig när han uppbär sjukpenning och att
sjukbidraget bör tillmätas samma betydelse som försörjningsfaktor som
förtidspensionen.

Enligt lagen om allmän försäkring skall hos allmän försäkringskassa
inskriven försäkrad, vars inkomst av förvärvsarbete för år räknat uppgår
till minst 1 800 kronor, vara placerad i sjukpenningklass med hänsyn till
sagda inkomst. Placeringen i sjukpenningklass grundar sig på den
försäkrades beräknade framtida inkomst av förvärvsarbete. Normalt
ändras den försäkrades placering i sjukpenningklass inte under pågående
sjukskrivning. Bortsett från de fall då den försäkrade uppnått 67 års ålder
eller eljest uppbär allmän ålderspension finns inte någon tidsbegränsning
för rätten att få sjukpenning. Denna är avsedd att skydda mot
inkomstbortfall vid mera kortvariga sjukdomar och under den första tiden
av långvariga sjukdomstillstånd. Kan det antas att sjukdomen kommer
att resultera i varaktig invaliditet eller i vart fall bestå avsevärd tid, skall
försäkringens skydd mot inkomstbortfall i princip utgå i form av
förtidspension eller sjukbidrag från den allmänna pensioneringen. Försäkringskassorna
har därför fått befogenhet att utan ansökan eller samtycke
av den försäkrade byta ut en utgående sjukpenning mot förtidspension.
Om försäkrad, som en längre tid uppburit sjukpenning, inte återfår sin
arbetsförmåga eller kan rehabiliteras i någon form, utbyts sjukpenningen
som regel mot pension. En förutsättning för att pension skall kunna
beviljas den försäkrade i sådant fall är dock att hans arbetsförmåga är
varaktigt nedsatt med minst hälften på grund av sjukdom eller annan
nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan. Kan
nedsättningen av arbetsförmågan inte med säkerhet bedömas varaktig
men kan den antas bli bestående avsevärd tid — varmed i praxis förstås
minst ett år — utgår sjukbidrag. Sjukbidraget beräknas på samma sätt och
följer i övrigt samma regler som förtidspensionen men är alltså en
tidsbegränsad pensionsförmån och upphör i princip att utgå när
bidragstiden gått till ända. Är den försäkrades arbetsförmåga vid
sjukbidrags tidens utgång alltjämt nedsatt i sådan grad som förutsätts för
rätt till pension förlängs sjukbidraget eller tillerkänns den försäkrade
förtidspension. Det bör dock framhållas att om en försäkrad, som uppbär
förtidspension, får sin arbetsförmåga väsentligt förbättrad kan pensionen
minskas eller dras in.

Riksförsäkringsverket vill ifrågasätta det meningsfulla i de resonemang
om försörjningsförmåga som förts i ifrågavarande ärenden.

Sjukpenning och förtidspension, inbegripet sjukbidrag, utgår när
arbetsförmågan dvs. förmågan att försörja sig genom eget arbete är
nedsatt med minst hälften eller helt saknas. Det ter sig därför föga rimligt
att beteckna en person vilken på grund av bristande försörjningsförmåga
tillerkänts någon av de angivna socialförsäkringsförmånerna såsom en
person med försörjningsförmåga. Det förhåller sig ju så att en utländsk
medborgare, vilken på grund av sjukdom uppenbarligen är ur stånd att

10 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 20

KU 1973:20

146

för framtiden försörja sig genom eget arbete, omedelbart blir berättigad
till förtidspension (folkpension) om han blir svensk medborgare. Den
enda skillnaden mellan socialförsäkringsförmånerna som kan vara av
intresse i förevarande sammanhang är att prövningen av arbetsförmågan
är särskilt ingående i pensionsärenden och att det därför, när förtidspension
beviljats, är säkrare konstaterat att arbetsförmåga ej finns resp.
att arbetsförmågan är nedsatt.

Enligt riksförsäkringsverkets mening bör prövningen i medborgarskapsärendena
grundas på den tid den sökande vistats här i landet och den
arbetsinsats han gjort här under den tid han varit frisk ävensom
humanitära skäl. En prövning grundad på sådana faktorer synes inte
behöva bli mindre generös än den som avses i den remitterade
framställningen.

Med anledning av riksförsäkringsverkets yttrande anförde invandrarverket
i nytt yttrande 10/6 1971 följande:

Den princip invandrarverket förde fram i sin förenämnda framställning
till Kungl. Maj:t var att den som normalt kan försörja sig på sin
arbetsinkomst inte kan anses sakna möjlighet att försörja sig när han
uppbär sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring (AfL) samt vidare
att sjukbidrag i likhet med förtidspension bör anses konstituera försörjning.

Riksförsäkringsverket ifrågasätter i sitt yttrande det meningsfulla i de
resonemang om försörjningsförmåga som förts av invandrarverket i
förevarande ärende och anför bland annat: ”Sjukpenning och förtidspension,
inbegripet sjukbidrag, utgår när arbetsförmågan dvs. förmågan
att försörja sig (genom eget arbete) är nedsatt med minst hälften eller
helt saknas. Det ter sig därför föga rimligt att beteckna en person vilken
på grund av bristande försörjningsförmåga tillerkänts någon av de angivna
socialförsäkringsförmånerna såsom en person med försörjningsförmåga.
Det förhåller sig ju så att en utländsk medborgare, vilken på grund av
sjukdom uppenbarligen är ur stånd att för framtiden försörja sig genom
eget arbete, omedelbart blir berättigad till förtidspension (folkpension)
om han blir svensk medborgare. Den enda skillnaden mellan socialförsäkringsförmånerna
som kan vara av intresse i förevarande sammanhang är
att prövningen av arbetsförmågan är särskilt ingående i pensionsärenden
och att det därför, när förtidspension beviljats, är säkrare konstaterat att
arbetsförmåga ej finns resp. att arbetsförmågan är nedsatt”.

Invandrarverket vill fortfarande i fråga om försörjningskriteriet tolka
medborgarskapslagen (MbL) på ett annorlunda sätt än riksförsäkringsverket.
MbL stipulerar att sökanden skall ha möjlighet att försörja sig och
sin familj. Något krav på att försörjningen sker genom eget arbete
uppställs inte i lagen och antyds heller inte i förarbetena. Det är orimligt
att det skydd mot inkomstbortfall som innefattas i försäkringsförmånerna
sjukpenning och sjukbidrag inte skulle anses konstituera försörjning i
MbL:s mening.

Riksförsäkringsverkets yttrande synes till och med innebära att inte
heller den som blir berättigad till förtidspension som svensk medborgare
uppfyller MbLs krav på försörjningsförmåga. Denna uppfattning strider
mot den praxis som utvecklats hos Kungl. Maj:t och som redovisas i prop.
1968:158, s. 85, på följande sätt.

”Kravet på försörjningsförmåga har till följd av den allmänna
samhällsutvecklingen blivit mer och mer nyanserat. Till kategorier som
anses fylla kravet hör nu unga studerande med normal studieprestation,

KU 1973:20

147

person som blir berättigad till ålderspension eller förtidspension som
svensk medborgare, änka i arbetsför ålder med pensionsförmåner
tillräckliga för hennes och hennes barns försörjning och person som på
grund av arbetsbrist blivit permitterad”.

Invandrarverket redovisar sistnämnda omständigheter för att visa att
dess uppfattning i de ifrågavarande medborgarskapsärendena inte innebär
ett i grunden förändrat synsätt på begreppet försörjningsförmåga.

Riksförsäkringsverkets yttrande föranleder alltså inte invandrarverket
att frångå sin bedömning att sökande som har sjukbidrag eller sjukpenning
i den utsträckning som anges inledningsvis, dvs. enligt AfL uppfyller
försöijningsvillkoret i MbL.

Kungl. Majd (statsrådet Odhnoff) beslöt 18/2 1972 upptaga sökanden
till svensk medborgare, eftersom med hänsyn till vad i ärendet blivit
upplyst om hennes förhållanden särskilda skäl förelåg för hennes
upptagande till svensk medborgare. Kungl. Maj.t, som uppdrog åt
invandrarverket att utfärda bevis härom, erinrade dock samtidigt om
innehållet i 6 § tredje st. MbL.

Utlänningar som erhållit svenskt medborgarskap 1963—1972 Underbilaga 1
Aliens naturalized

KU 1973:20

148

i-Hvo^-cnco©ioc'*-C"'
o- oo oo *o CO 00 VD VD c
ov o~ «—( Tf

Tj -

O>OVDC^C0OOTt

iVDCNHOOTfVDOvOV

NDhvO^hhO

0’tNOOO'>Ot>'(NNOMOH(S^OO'i)Hr'
VD UO O^t^tiOOOOOTtCOONCN^VDcorNl-H

OVCO »o

Tf *—I

VOTlTtclioOON^MfOHfO^OVOioOlh
HMHHfOTKN^nONOMM^Tf^tclHOO
04 *-< C- 04 04 •—< CO »—< VO *-H CO 04 VO

CO*-HTj-Tt-CTNTj-tOfOCOTj-OO^H«0*-^00<Nr^CO
vo 04 ^COCO<NOOr~<NOVTfVDOv^-OOVD»0

—i T+ in I T+ Ä.1 re\

<NTf I MiO^tHOOOOMO^fON^iOOOON
VD CO MMfNdiOONOVHrvOOTfiO^OOT}-00 04 lo T-H^H H n (NTfCNrtCO

OvVOCOO-OCOOOvn^OvCTvOVt^OiO^OVO

oo n Oif^fonooONO^TfTi-oofovDfOd

O Ov VD *—( oi —< < VO ro Ov n (N m

tOVD-HM-HVOiO^OvMt^OM^lNOMNOMXl
ovtocncSTj-oocncooovDTj-OTfcooo
04 VD VD H h h N 'O VO Ov m 04 04

nOMMNiON^NOHHMOvOfOMH

ov o~ Tt^tTtfOfnvDh-vOtHTt-ttr^dMio
oo o~ r- 04 o- Tf to n n n

'tom^iOVDMOMHOOOWMTfHOH
OO O H^fONNNO^HioO^HVOiv
00 lo VD H M

VD O^ CO 04 04

ff10’tio'Otr>CMO'OMOiOMOTj-^HO'
VD VO Ov rf NMHOOOiOVDOOVWN
OO O VD »-H r-H i-H O V OV lO) fN 04 04

- C
•O <U

c 3

f-a

S S
a s>

> O
3

2 ■o
:0 V
ti- £

»cd o
£ -o
> c

:S3 5

P.3

KU 1973:20

149

Underbilaga 2

Sammanställning av naturalisationsärenden som under tiden 1/7 1969—
31/12 1972 avgjorts av Kungl. Maj:t, fördelade efter medborgarskap i
olika länder

Medborgare i	Antal ärenden	Bifall	Avslag	Ej prö-vade1
Danmark	4	_	4	_
Finland	10	3	6	1
Island	1	-	1	-
Norge	2		2	-
Summa Norden	17	3	13	1
Albanien	2	2
Algeriet	1	-	1	-
Argentina	2	-	2	-
Belgien	1	—	1	-
Bulgarien	4	2	2	-
Etiopien	2	1	1	—
Frankrike	3	2	1	—
Förenade Arabrep.	3	1	2	-
Grekland	15	6	8	1
Indien	3	2	1	-
Iran	4	1	1	2
Israel	3	1	2	-
Italien	6	1	5	-
Jordanien	7	_	7	—
Jugoslavien	68	9	44	15
Folkrep. Kina	2	1	1	-
Korea	4	1	2	1
Libanon	1	_	1	-
Nederländerna	4	1	3	-
Pakistan	2	_	1	1
Polen	38	8	26	4
Portugal	6	-	6	-
Rumänien	5	1	3	1
Sovjetunionen	6	4	2	-
Spanien	5	-	4	1
Storbritannien	7	3	4	-
Sydafrika	2	-	1	1
Syrien	1	-	1	-
Tjeckoslovakien	36	4	29	3
Tunisien	1	—	-	1
Tyskland	23	5	14	4
Ungern	66	17	41	8
USA	1	-	1	-
Venezuela	1	1	-	-
Österrike	1	-	1	-
Totalt, främmande
länder	353	77	232	44
Statslösa	16	5	10	1
”Oklara” ärenden	5	-	5	-
Samtliga ärenden	374	82	247	45

1 samt några som ej föranlett någon KM:ts åtgärd

KU 1973:20 150

Innehållsförteckning

Sid.

I. Något om den historiska bakgrunden och gällande rätt . . 40

II. Några allmänna statistiska uppgifter 43

III. Kungl. Maj:ts handläggning av medborgarskapsärenden under
tiden 1/7 1969-31/12 1972 43

1. Besvär rörande medborgarskap 45

A. Naturalisationsålder 46

B. Hemvist i Sverige 46

C. Vandelsvillkoret 52

D. Forsöijningsvillkoret 54

E. Kunskap i svenska språket 57

2. Befrielse från utländskt medborgarskap som villkor

för naturalisation 57

3. Överlämnande till Kungl. Maj:t av ärenden jämlikt

9 a § MbL 60

IV. Något om betydelsen av statslöshet vid bedömningen av
ansökningar om svenskt medborgarskap 62

V. Kungl. Majrts naturalisationsärenden, fördelade efter medborgarskap
i olika länder 64

VI. Några administrativa frågor rörande handläggningen av

Kungl. Maj:ts naturalisationsärenden 65

VII. Exempelsamling 68

1. Besvär över invandrarverkets beslut att avslå ansökan

om svenskt medborgarskap 68

Åldersvillkoret 68

Hemvistvillkoret 70

Vandelsvillkoret 106

Försörjningsvillkoret 118

2. Besvär över invandrarverkets beslut att avslå ansökan

om befrielse från stipulerat naturalisationsvillkor .... 128

3. Ärenden som jämlikt 9 a § MbL överlämnats till
Konungen för avgörande 137

Underbilaga 1. Utlänningar som erhållit svenskt medborgarskap

1963—1972 (invandrarverkets statistik) 148

Underbilaga 2. Sammanställning av Kungl. Maj:ts naturalisationsärenden,
fördelade efter medborgarskap i
olika länder 149

KU 1973:20

151

Bilaga 6

PM angående remisser till lagrådet under 1972

Genom beslut av 1970 och 1971 års riksdagar upphävdes Kungl. Majrts
skyldighet att inhämta lagrådets yttranden i fråga om lagstiftning enligt
§ 87 RF och viss annan lagstiftning, som enligt särskilda bestämmelser
skall stiftas i samma ordning som föreskrivs i § 87 RF. Den obligatoriska
lagrådsgranskningen omfattade dels allmän civil- och kriminallag, kriminallag
för krigsmakten och kyrkolag, dels lagstiftning om högsta
domstolens och regeringsrättens sammansättning och tjänstgöring, om
lagrådet, om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, om tillsättning av
prästerlig tjänst, om svenskt medborgarskap, om statstjänstemännens
rättsställning och om monopol.

Genom grundlagsändringen som trädde i kraft den 17 februari 1971
har det överlämnats till Kungl. Maj:t att från fall till fall avgöra, om
lagrådets yttrande skall inhämtas över ett lagförslag. I § 21 RF stadgas
sålunda, att lagrådet skall yttra sig över de förslag till stiftanden,
upphävanden, ändring eller förklaring av lagar eller författningar beträffande
vilka Kungl. Maj:t hemställer om yttranden.

Avgränsningen av det obligatoriska granskningsområdet enligt tidigare
gällande bestämmelser var oklar, vilket delvis berodde på att innebörden
av uttrycket ”allmän civil- och kriminallag” i § 87 RF var svårtolkad.
Ursprungligen torde uttrycket ha syftat på allmänna lagen, dvs. 1734 års
lag. Avsikten synes ha varit att § 87 RF skulle reglera lagstiftningen på
alla för medborgarnas inbördes förhållanden centrala och viktiga områden.
Utvecklingen medförde emellertid, att nya ämnesområden blev
föremål för av Kungl. Maj:t och riksdag gemensamt beslutad lagstiftning.
Det hörde dock till undantagen att lagrådets yttranden inhämtades
rörande lagstiftning utanför det obligatoriska lagstiftningsområdet.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen (1970:24) om slopandet av
den obligatoriska lagrådsgranskningen anförde konstitutionsutskottet
(KU 1970:20) bl. a. följande:

Den utredning som framlagts i ärendet visar enligt utskottets mening
klart, att det inte föreligger möjligheter att genom organisatoriska
förändringar få en behövlig flexibilitet i lagrådets verksamhet. Det
framstår inte heller som möjligt att nå detta syfte genom en ändrad
avgränsning av det obligatoriska granskningsområdet. I likhet med
departementschefen anser därför utskottet att en övergång till ett
fakultativt system över hela fältet är den enda lösning som kan garantera
den önskvärda flexibiliteten i lagrådets arbete utan att högsta domstolens
och regeringsrättens uppgifter som domstol lider men.

Till förmån för ett fakultativt system kan även åberopas vissa andra,
tungt vägande skäl.

I skilda sammanhang, bl. a. av författningsutredningen och i remissyttranden
över utredningens förslag, har framhållits att det skulle vara
värdefullt med en lagrådsgranskning inom ytterligare kategorier av
lagförslag än de som nu ingår i den obligatoriska sektorn. Utskottet kan
ansluta sig till en sådan bedömning. Av betydelse i detta sammanhang är
inte minst den omständigheten, att lagstiftningen visar en tendens att
utvidgas till nya, förut oprövade områden.

I praktiken har det emellertid visat sig att det med gällande ordning
inte finns något utrymme för en mera omfattande granskning inom det
nuvarande fakultativa området. Detta måste betecknas som en stor brist,

KU 1973:20

152

inte minst med tanke på att en lagrådsgranskning av ett lagförslag inom
detta område i åtskilliga fall allmänt sett torde framstå som en
angelägnare uppgift än granskningen av vissa förslag inom den nuvarande
obligatoriska sektorn. Vid en övergång till ett fakultativt system blir det
möjligt att väga hithörande intressen mot varandra och att därvid göra
den prioritering som vid en helhetsbedömning framstår som riktigast.
Detta möjliggör otvivelaktigt ett bättre utnyttjande av lagrådsgranskningens
fördelar.

Denna aspekt måste enligt utskottets mening tillmätas särskild
betydelse med hänsyn till det pågående författningsarbetet. Även om de
åtgärder som nu måste företas med avseende på lagrådsgranskningsfrågan
i princip har långsiktig karaktär, måste beaktas att frågan också ingår som
ett led i grundlagberedningens arbete på en ny författning. Den skall
därvid prövas inom ramen för beredningens överväganden om lagområdet
och lagstiftningsförfarandet i stort. Det är givetvis angeläget, att
underlaget för laggranskningsfrågans lösning i den nya författningen blir
det bästa möjliga. Som grundlagberedningen själv antytt, måste tillämpningen
av ett fakultativt system kunna ge erfarenheter av värde i detta
hänseende, som inte kan erhållas på annat sätt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker utskottet en sådan
ändrad ordning för lagrådsgranskningen som föreslås i propositionen.

Vad gäller tillämpningen av ett fakultativt system kan utskottet i allt
väsentligt ansluta sig till vad departementschefen anfört i detta hänseende.
Av största vikt är sålunda att lagrådets arbetskapacitet inom ramen
för gällande bestämmelser kommer att utnyttjas så effektivt som möjligt
till gagn för de intressen som granskningen avser att tillgodose. Utskottet
vill erinra om att de prioriteringar och överväganden i övrigt som enligt
det nya systemet ankommer på regeringen sker under sedvanligt
parlamentariskt ansvar.

Mot betänkandet reserverade sig utskottets borgerliga ledamöter, som
på anförda skäl avstyrkte att den obligatoriska lagrådsgranskningen
avskaffades.

1 den nyligen avlämnade propositionen (1973:90) med förslag till ny
regeringsform och ny riksdagsordning föreslås att nu gällande ordning
beträffande lagrådsgranskningen skall bibehållas, dock att möjlighet
införs också för riksdagsutskott att föranstalta om remisser till lagrådet.
Propositionen bygger på grundlagberedningens förslag i denna del. Det
kan nämnas att två av beredningens ledamöter (m och fp) reserverade sig
till förmån för återinförande av obligatorisk lagrådsgranskning.

Avskaffandet av den obligatoriska lagrådsgranskningen föranledde inte
någon ändring i lagen om lagrådet (1965:186). Lagrådet består därför
fortfarande av en ordinarie och högst två extra avdelningar. En avdelning
skall enligt 21 § RF vara sammansatt av tre justitieråd och ett
regeringsråd; ett av justitieråden kan ersättas av ”annan lagfaren, skicklig
och oväldig person”.

En undersökning, motsvarande den nu föreliggande, utfördes av
konstitutionsutskottet i samband med granskningen av 1971 års statsrådsprotokoll.
Utskottet uttalade därvid (KU 1972:26) att erfarenheterna
från slopandet av den obligatoriska lagrådsgranskningen enligt utskottets
mening ännu inte var tillräckliga för en säker bedömning av Kungl. Maj:ts
praxis på detta område.

Antalet lagrådsremisser var år 1971 27, år 1970 omkring 60 och år
1969 omkring 50. Av de år 1972 till riksdagen avgivna propositionerna,

KU 1973:20

153

sammanlagt 147, har 15 varit föremål för lagrådsgranskning.

Nedan lämnas en redovisning dels för sådana propositioner som
granskats av lagrådet, dels för sådana som avser lagförslag eller lagändringsförslag
som enligt tidigare gällande rätt torde ha varit underkastad
obligatorisk granskning eller av praxis underställts lagrådet men nu inte
remitterats dit.

Under år 1972 till riksdagen avgivna propositioner som granskats av
lagrådet:

Prop. 1972:4 med förslag till rättshjälpslag (Ju)

Prop. 1972:5 med förslag till skadeståndslag (Ju)

Prop. 1972:6 med förslag till lag om fastställande av könstillhörighet i
vissa fall (Ju)

Prop. 1972:8 med förslag till permutationslag (Ju)

Prop. 1972:21 med förslag till ändring i rättegångsbalken, innebärande
nedre justitierevisionens avskaffande som självständigt
ämbetsverk (Ju)

Prop. 1972:69 med förslag till lag om understödsföreningar (Fi)

Prop. 1972:70 med förslag till lag om ändring i jordabalken (hyra av
lokal) (Ju)

Prop. 1972:98 med förslag till ändring i brottsbalken (internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom) (Ju)
Prop. 1972:109 med förslag till expropriationslag m. m. (Ju)

Prop. 1972:110 med förslag till tullag m. m. (Fi)

Prop. 1972:1 1 1 med förslag till ändring i byggnadslagen m. m. (avser
prop. ang. hushållning med mark och vatten) (C)

Prop. 1972:132 med förslag till ändring i rättshjälpslagen (Ju)

Prop. 1972:137 med förslag till ändring i lagen om straff för vissa
trafikbrott (K)

Prop. 1972:138 med förslag till lag om ändring i brottsbalken (militära
straff och disciplinmedel) (Ju)

Prop. 1972:146 med förslag till ändring i brottsbalken (avräkning av
häktningstid m. m.) (Ju)

I fjorton av de nu uppräknade propositionerna har lagrådets yttranden
föranlett Kungl. Maj:t att vidta ändringar i de ursprungliga förslagen.

Under år 1972 till riksdagen avgivna propositioner som inte remitterats
till lagrådet, ehuru de enligt förutvarande bestämmelser eller praxis skulle
ha remitterats dit:

Prop. 1972:14 med förslag till ändring i skollagen (utvidgning av

kommuns skyldighet att utge ersättning för barn som går
i annan kommuns grundskola) (U)

Prop. 1972:19 med förslag till ändring i luftfartslagen (förbud mot civil

luftfart i överljudsfart) (K)

Prop. 1972:23 med förslag till ändring i radiolagen (skyldighet att

anmäla yrkesmässig överlåtelse eller uthyrning av

TV-mottagare) (U)

KU 1973:20

154

Prop. 1972:41 med förslag till ändring i atomenergilagen (följdändring
med anledning av biträdd konvention) (I)

Prop. 1972:55 med förslag till ändring i lagen om allmän försäkring
(översyn av reglerna om förtidspension) (S)

Prop. 1972:62 med förslag till ändring i jaktlagen (komplettering av
förteckningen över djurarter som tillfaller kronan) (Jo)
Prop. 1972:67 med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket
(avser bl. a. höjda straffsatser för grovt narkotikabrott
och grov varusmuggling) (S)

Prop. 1972:73 med förslag till fortsatt giltighet av lagen om tvångsmedel
i brottmål (Ju)

Prop. 1972:88 med förslag till ändring i lagen om handelsregister, firma
eller prokura (Ju)

Prop. 1972:89 med förslag till växtskyddslag (Jo)

Prop. 1972:91 med förslag till ändring i namnlagen (behörighet att
mottaga anmälan enligt lagen) (Ju)

Prop. 1972:92 med förslag till resegarantilag (H)

Prop. 1972:94 med förslag till ändring i hyresregleringslagen (övergångsbestämmelse
rörande lokalhyror) (Ju)

Prop. 1972.96 med förslag till ändring i brottsbalken (införande av
brottet grovt dobbleri m. m.) (Ju)

Prop. 1972:113 med förslag till ändring i lagen om ändring av vissa
underhållsbidrag (indexbetingad höjning) (Ju)

Prop. 1972:118 med förslag till ändring i lagen om bankrörelse m.m.

(bl. a. sänkning av täckningskravet för bankinstituts
engagemang i bostadsfinansierande kreditaktiebolag) (Fi)
Prop. 1972:122 med förslag till ändring i brottsbalken (djurplågeribrottet
utvidgat till att omfatta inte bara uppsåtlig gärning utan
också gärning som begåtts av grov oaktsamhet) (Ju)

Prop. 1972:131 med förslag till ändring i lagen om otillbörlig marknadsföring
(rätt för konsumentombudsmannen att förelägga
vite) (H)

Av de avlämnade lagförslagen får följande anses innefatta endast
obetydliga eller tekniskt enkla lagjusteringar, nämligen ändringarna i
skollagen (nr 14), atomenergilagen (nr 41), jaktlagen (nr 62), namnlagen
(nr 91) och lagen om ändring av vissa underhållsbidrag (nr 113). Inte
något av dessa förslag föranledde ändring eller reservation i samband med
riksdagsbehandlingen. Även de övriga propositionerna, där lagrådets
yttrande inte inhämtades, godtogs av riksdagen utan väsentliga ändringar.
I fyra fall anfördes reservationer mot utskottsbetänkandena, nämligen
förslag till ändring i radiolagen (prop. 1972:2, KrU 1972:16), förslag om
åtgärder mot narkotikamissbruket (prop. 1972:67, Juli 1972:14, Soll
1972:21), förslag till ändring i hyresregleringslagen (prop. 1972:94, CU
1972:29) samt förslag till ändring i lagen om otillbörlig marknadsföring
(prop. 1972:131,NU 1972:61).

Reservationerna har inte avsett förhållanden som det finns anledning
anta skulle ha påverkats i någon riktning av att lagrådets yttrande
inhämtats.

Förteckning över rättelseblad för SFS 1972

KU 1973:20

*>•8
ö! .5 o p.

> -2 £

: JS o

s X) M

; <u ts

4 C/3 3

£ ^
Si-s

I JS
«SSi

t/i

u- b

C/5 2

155
Bilaga 7

'Ö

c coo
° OO

ÖOj.

— 03

S M

— "O

- C

w 5,3

* Ö

l*3

äI

s-ä
e c
V 8

ea c
bQ «
00 Cu

a S

s 2

H bo

bO ^
.£

JR ^
8*
CTS VO
w »O
— OV
bO ^
C w
'm C
t3 <U

c m

:cd .g
C C

o-H

ÖO 2

9 .5

0
M

COO f-~

C w
® C
4> OJ
T3 Öp

§1
l-s
| 2

■8 3

u* Ja
* c

C/5

.SS

h • •

T3 OO
C <N

:«3 Ov

E~
o c
bo o

J5 %

O
* :

2 c

*3 *§
S s

009 2

^ g»

.öp

<«■*

So'

•3

•c

•»

*-T

a 03

~ c

c/5 :o3

—- <1>

^ g»-a
> >

43 ert 'O !

o 2 v

C “s |

ert C/5 *0

»* ?S
•B«

■S M S

rt :Q (fl tS

J1 5

5 =0 t-«

_. to o3
E'§>1

.öp c _o
•S 2 c

C 2 c
:oJ O OS.
Q. o m

a-njjo

<5 ® « *s

• r S 73
.E 2 t c
bo O o u

o< c "O !J3

ao c S
3 .c 3 ta

*C <N

^ c

•fi

3 OO
—• uo

«2

.gs

Ä OV

2 S
s-S

Ä bO

g .2
SP!P

~ to

b£ ^

•3.3 2

C 3

;g) 4) y;

c 73 O

2 c m
o « o.

J m O

t/j

KU 1973:20

156

-i.

v* cd

S "S .5 .
oC .5 o o,

°S?

■8

i Ut

ooo

*-> <u e

'ä-M §
5ff.i

• C c

• • « •o

•sia
>, 60 60
Ä O)

£ o«» 9

s.« a

603 00 ^

?*&
a «s

»U

3 E •-'

h 8 «

tn M

1 w ^-a

SP « o 5. «
s -o 5 g o

£ s ■§ |,C g

<8 I g 2

C Ö0 •—> £3

> .S w

2 11> &
•a g s « 2
■3 «§•■&* s

e —' <d *p
C fe P ®

fe 2 >• S >
•S c .§ 2

^ ^ S ^ ic3
jf SP^iS.S

. T5 P ^

£ S ’§ •§ 2

:c3

•o s

d> T3

;-S s

bp<£

C <u

£4a

:c« «_,

g *.

3 E -

»C<J Q <U

eljf

“'■i-2
«« ’8 ^

2 w a

e|i

3 3

-2 n

as s

•Sf c >
222

SS |

^ *8 £
Oi 3* 3

Öv

*a.

£ <w

o ^

*5 &

p £ £

oo T3

.£

B ■

*« C
-a o
c .t:

*2 ts

c <u
’ä> v ti
=o 2 2

*if

3 ab E

'C tn
•— J* ®

iE-S*

so5«
T3 CO -5

as-s-i

3 •• O "O

5 2-g-S

*2* -*4 w.« 13

3 *

0) W

fe M

:0 "O

M W

— c«

00 c

C C m

r o o

•ö ~ »

C ro 2

:«J t*-" 00

e T! c

1 vo 5

° VO x>

* 2 3

Ses

■S

E ”
o r~

* Ov

r- .

<* E

r "*■

i—i <u
w T3
C P

■*!
a) <*-■

l-H
:0 2

g>8

2 .a

—* o>
SP %

'So

•c

c ä

tU H
t/3 C

<N e«
vo rs

KU 1973:20

157

S?.S(

a § -ff s

X .S o o.

•s

•c

f s

a s

C T3

C -O

•* 5

3 JU

O *0

ilf

C o
§■•3 .2 J2

B..&® 2
:ca J3 c £

■a 5 D
•s •§ 5 o

“ Ö 2, °
a jo g

ay-S

4) >
O- o)

<D ld
C :«?

O ed

§ *8-

C/5 > -„

•£* •& .5 °

DS D3 cx

« wi J; wi

: : O c
— ^
r—> -5 /-s *->

-2nh

cd X)

H c

!2 -S
£

o 3

T3 «-*

r O C Cd

I r 4> m

t3 n

fS 2

4> 2

C 4> <N >

M *-<

(/O / ■.

0} c</>

Ij,

-O S

c *r

:cd ^
; AS
>*
C o

<D M

73 £

§ -o

H W
a) O in

r &=

| SE“

■u ä _.

§.»!
■g 2 <U
o ■g

8-6-3

i2 ® c
*£
e >»s

!T (

005

r*>

■o E § c

I 2 2 J
£2

cd t

> 4) C
cd

" ^ i->

.S-n 2

£ £"3

? ^2oc5

»ed 4i

« 2 E
P jj O

Sfi ii
X S 3

ed t3

Ä :2 ®

»o

£ 4>

O Ai

^ C O

♦3 »cd >>

Di i

O =* M

UC 3! -3

^ c:

pv (U

'•• ÖX) CO
Os C Os
CO *g »H

ON B '

Cd .

c fc E

(U :0 00

JC !*s <n

> c

§■&

.* c
° —.

.£ 1 S

Dr c —

1* *a E

^ ‘h :cd

:ed o •—>

E :0 £

o o*-* D

o ocd

* £ S

2 f

Jd ^

bO C

c 1

'■'2 :§

^ É

•E M

E "
o £
£ E
SS °

<N «

ta -P

±3

Os »5

£ ^
»O w'

KU 1973:20

158

— — *

£ M .5 •

sl-g1!

OS . S o a.

°S?

U -

tio

oon

J 1

<u ^

:0 tJ

:SP

3 >

l *

ö S

>»

03 t-( '

•sp^iS

<£:«>■—

ii I

a> r -

Cfl

o 5

M O

M ^

:° S
:P

	*	03	3
	a	l> f o
	> 03	> 03	%
	60 f	f	oo
	H	P	B
seblad utkom	9/1 -73	9/1 -73	CO rp <N CO
É	ro t^-
2 iä +-* 'O	»o

från trycke	13/12	13/12	13/12
3 £	cn	<N	<N
8 -3

cO0

f»

j2 ^

S B
-15 £
eZ

a3r-,

gSn

1 (U Q W

•a jo ;

f— M 4-t

E :0 CO
O M *T3

eöo *5

il •>

*T3 -j~->. 8>
§s

cuo a>

4) •*-*

Ötfl

.» J~ -!T_ B
653 2

0) on ^

otc "

"2
<4-1 C

£ SCO

HÄ

oe3

c E

.3 3

!< C

- £>
£ 2

TD —

I >

S :°
5 E

E -

l{2

*4 OV

* c

KU 1973:20

159

Bilaga 8

PM ang. Kungl. Maj:ts behandling av riksdagens skrivelse 1972:24 rörande
motioner om vidgad länsdemokrati (KU 1972:8)

Bakgrund

I motionerna 1972:70 och 1972:166 behandlades frågor med anknytning
till länsberedningens arbete. Hemställan avsåg i motionen 1972:70
”att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t att länsberedningen får ett
uttryckligt uppdrag att även utarbeta ett länsdemokratiskt alternativ och
genomföra därför erforderliga specialutredningar, bl. a. om förhållandet
mellan primärkommuner och landsting i ett sådant alternativ, i enlighet
med vad som anförts i motionen”; i motionen 1972:166 bl. a. ”1. att
länsberedningens arbete inriktas på en utbyggnad av landstingen till
regionala självstyrelseorgan med ansvar för bl. a. den regionala samhällsplaneringen,

Av motionerna framgick att länsberedningen närmast borde utgå ifrån
och komplettera länsdemokratiutredningens förslag, som presenterades i
betänkandet ”Förvaltning och folkstyre” (SOU 1968:47).

Motionerna behandlades i konstitutionsutskottets betänkande 1972:8.
Utskottet ansåg att de i motionerna behandlade spörsmålen var av sådan
vikt och svårighetsgrad att de borde noggrant prövas innan beslut fattades
i de frågor som övervägs inom länsberedningen. Ett bifall till yrkandena i
motionerna skulle innebära ett föregripande och bindande av länsberedningens
arbete som utskottet därför inte var berett att förorda. Utskottet
avstyrkte båda motionsyrkandena.

I en reservation (3 c, 2 fp, 2 m) anfördes att det ur olika aspekter är
synnerligen angeläget, att kravet på en vidgad länsdemokrati realiseras
och att det pågående utredningsarbetet inriktas på att få fram förslag som
möjliggör detta.

Reservanterna föreslog vidare att utskottet i hemställan skulle yrka
”att riksdagen i anledning av motionen 1972:70 och motionen 1972:166,
såvitt här är i fråga, hemställer hos Kungl. Maj:t att länsberedningen får i
uppdrag att inrikta utredningsarbetet på en utbyggnad av landstingen till
regionala självstyrelseorgan med ansvar för bl. a. den regionala samhällsplaneringen
i enlighet med vad som anförts i motionerna”.

Riksdagen biföll reservationen (RD 1972:36, rskr 1972:24).

Kungl. Maj.ts behandling av skrivelsen

Enligt statsrådsprotokoll den 5 maj 1972 (Knr 31) avlät Kungl. Majit
följande skrivelse till länsberedningen:

I skrivelse den 8 mars 1972 har riksdagen anmält att den i anledning av
vissa motioner om vidgad länsdemokrati beslutat hemställa hos Kungl.
Majit att länsberedningen får i uppdrag att inrikta utredningsarbetet på
en utbyggnad av landstingen till regionala självstyrelseorgan med ansvar
för bl. a. den regionala samhällsplaneringen.

Av handlingarna framgår att beslutet grundats på de förslag som
länsdemokratiutredningen avgivit i sitt betänkande ”Förvaltning och
folkstyre” (SOU 1968:47).

KU 1973:20

160

Under erinran om att länsberedningen enligt sina direktiv har att pröva
de principförslag som länsdemokratiutredningen framlagt, överlämnar
Kungl. Majit riksdagens skrivelse till beredningen.

Riksdagsbehandling under höstsessionen 1972

Med anledning av enkla frågor framställda av herrar Fiskesjö (c) —
1972:266 — och Molin (fp) — 1972:272 — förekom i kammaren den 9
november en debatt huruvida regeringens behandling av rskr 1972:24 var
förenlig med god parlamentarisk praxis. Beträffande de synpunkter som
framfördes i debatten hänvisas till protokollet (RD 1972:113, s. 17 ff.).

Frågor om länsdemokratin aktualiserades vid 1972 års riksdag även i
samband med behandlingen av propositionen 1972:111 angående regional
utveckling och hushållning med mark och vatten. I motionen
1972:1812 av herr Fälldin m. fl. (c) hemställdes bl. a. att riksdagen vid
behandlingen av propositionen måtte ”2 a. uttala att den regionala
utvecklingsplaneringen skall handhas av länskommunalt organ samt
b. hemställa hos Kungl. Maj d om att i bl. a. detta syfte förslag till
länsdemokratireform snarast möjligt föreläggs riksdagen”. Utskottet
hemställde att riksdagen i vad gällde yrkandet 2 b skulle avslå motionen.

I en reservation (3 c, 2 fp, 2 m) yrkades att riksdagen med anledning
av bl. a. motionen 1972:1812, yrkandet 2 b, skulle ge Kungl. Majit till
känna att det enligt utskottets mening var ”viktigt att länsberedningens
arbete i detta avseende sker skyndsamt för att förslag om länsdemokrati
snarast skall kunna föreläggas riksdagen”.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

KU 1973:20

161

Underbilaga

Utdrag ur länsberedningens direktiv

Länsberedningens direktiv framgår av riksdagsberättelsen 1971 C:19.
Efter en redogörelse för tidigare utredningar angående den statliga och
kommunala förvaltningen på regional nivå — 1959 och 1963 års
länsindelningsutredningar, länsförvaltningsutredningen och länsdemokratiutredningen
— anförs vad beträffar länsberedningens arbete:

För min del anser jag i likhet med dessa remissinstanser att de
utredningar om länsproblematiken som från skilda utgångspunkter
verkställts bör sammanfattas och kompletteras innan de slutligen prövas
av statsmakterna. Ett skäl härför utöver vad som framgått av det
föregående är att förutsättningarna för att genomföra de olika utredningsförslagen
i flera avseenden ändrats sedan förslagen lades fram och
att samordning också bör ske med annat utredningsarbete som ännu inte
är avslutat. Den sammanfattande bedömningen synes lämpligen böra
göras av en enda beredning med parlamentarisk sammansättning. Tiden
torde nu vara inne för att tillsätta denna beredning.

Som en första utgångspunkt för beredningens arbete bör gälla att
primärkommunerna — i enlighet med syftet med den till år 1974
genomförda kommunindelningsreformen — även framdeles skall svara för
betydelsefulla samhällsuppgifter och i ökad utsträckning kunna aktivt
medverka i samhällsbyggandet. Intresset av att ge medborgarna största
möjliga inflytande över allmänna angelägenheter och skapa tillfällen till
en anpassning av samhällets åtgärder efter skiftande lokala förhållanden
är starka motiv för en sådan ordning. Genom indelningsreformen kan
kommunerna mera allmänt väntas bli rustade att bedriva sin verksamhet
på sådant sätt att detaljerad tillsyn och kontroll från statens sida kan
minska.

En andra utgångspunkt är statsmakternas självklara ansvar för bl. a.
den samhällsekonomiska balansen, för sysselsättnings-, lokaliserings- och
näringspolitiken, för att medborgarna i olika delar av landet får leva
under så långt möjligt likvärdiga förhållanden och därmed också för den
regionala utvecklingen. Mellan statsmakternas åtgärder och intentioner i
dessa avseenden samt den kommunala verksamheten måste ett fortlöpande
samspel förutsättas.

Med dessa utgångspunkter bör beredningen överväga fördelningen i
stort av samhällsuppgifter mellan stat och kommun. I dessa överväganden
bör även ingå frågan om samverkan mellan staten och kommunerna bl. a.
i vad avser resursfördelning och andra åtgärder av betydelse för den
regionala utvecklingen. I enlighet med vad jag tidigare har sagt bör detta
ske genom ett system som innebär möjligheter för staten att påverka
inriktningen i stort av den kommunala verksamheten men lämnar en
betydande frihet för kommunerna vid den närmare utformningen av
olika åtgärder.

Efter sådana principiella överväganden som förut angetts bör beredningen
gå in på frågan om dels uppgiftsfördelningen inom den kommunala
sektorn mellan primär- och sekundärkommuner, dels uppgiftsfördelningen
inom den statliga sektorn mellan centrala och regionala organ.

Vad gäller uppgiftsfördelningen mellan primär- och sekundärkommuner
kan förutsättas att det alltjämt — även med det ökade primärkommunala
ansvarstagande och den förstärkta ställning för den kommunala
självstyrelsen på det lokala planet, som indelningsreformen kan väntas

11 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 20

KU 1973:20

162

leda till — kommer att finnas uppgifter som lämpligen bör ligga inom den
kommunala sektorn men som inte heller de nya kommunerna var för sig
kan bemästra. Det bör övervägas vilka former för interkommunal
samverkan som är mest ändamålsenliga för sådana uppgifter och om
uppgifter helt eller delvis bör kunna överlåtas på landstingskommunerna.
Skäl torde bl. a. av den anledningen också föreligga för undersökningar
om organisatoriska förändringar bör genomföras i syfte att nå bästa
möjliga samordning av primär- och sekundärkommunal verksamhet och
verksamhetens finansiering.

Som ett resultat av dessa överväganden bör beredningen lägga fram
förslag till organisation för samhällsverksamheten på regional nivå dvs. en
överarbetning av länsförvaltningsutredningens, landskontorsutredningens
och länsdemokratiutredningens förslag. I anslutning till detta bör
beredningen ta upp frågan om lämpliga geografiska arbetsområden för
såväl den sekundärkommunala verksamheten som den decentraliserade
statliga förvaltningen. Det är visserligen från samordningssynpunkt
önskvärt att dessa arbetsområden i största möjliga utsträckning sammanfaller.
Med hänsyn till samhällsuppgifternas olika natur kan det emellertid
finnas anledning att söka sig fram till ett differentierat regionalt
mönster med samordning på olika nivåer, t. ex. i län och i länsblock eller
planeringsregioner.

KU 1973:20

163

Bilaga 9

PM rörande tillsynen och kontrollen av automat- och roulettspel

Genom lag den 28 december 1972 (1972:819), som trätt i kraft den 1
april 1973, om ändring i lotteriförordningen har i 1 § förordningen
införts bestämmelser, att samma krav som gällt Kungl. Maj:ts tillstånd till
lotteri om penningar och penningars värde skall gälla i fråga om sådant
automat-, roulett- eller bingospel som ej anordnas för allmänheten, om
spelet anordnas i förvärvssyfte. Vidare har i paragrafens andra stycke
tillagts en bestämmelse om att rätt till fortsatt spel är att anse som vinst.
Genom lagändringen har vidare införts två nya paragrafer (1 a och
1 b §§) avseende automat- och roulettspel. Genom dessa stadganden har
införts tillståndstvång av polismypdighet för automat- och roulettspel.
För tillstånd till båda typerna av spel krävs, att spelet anordnas antingen i
samband med offentlig nöjestillställning eller restaurangrörelse med
utskänkningstillstånd och att tillståndsbeslutet finns anbragt på väl synlig
plats i lokalen. För automatspel gäller vidare, att värdet av spelarens
insats utgör högst en krona per spel och att högsta vinsten ej överstiger
ett värde som motsvarar tjugo gånger insatsen. För roulettspel är
motsvarande bestämmelser femtio öre per insats och trettio gånger
insatsen. Genom lagändringarna har tidigare gällande förbud mot vinst i
pengar eller i pengar inlösbara polletter eller spelmarker upphävts för
automat- och roulettspelens vidkommande.

Slutligen har i 11 § lotteriförordningen införts en bestämmelse om att
vid brott mot förordningen skall utrustning och annan egendom, som
använts vid automat-, roulett- eller bingospel, eller egendomens värde
kunna förklaras förverkade.

Samtidigt med ändringarna i lotteriförordningen har införts skatt på
spel på automater (s. k. enarmade banditer) och på rouletter samt
omläggning av beskattning av bingospel (Kungl. Maj:ts förordning den 28
december 1972 om skatt på spel, SFS 1972:820). I korthet innebär
skattereglerna, att fasta avgifter införs för automat- och roulettspel; 500
kronor per apparat och månad för automatspelet, 100 kronor för
apparater konstruerade för 25-öresspel och 2 000 eller 3 000 kronor för
roulettspel per speltillstånd och månad, beroende på antalet speldagar per
vecka.

1964 års lotteriutredning avgav 1970 betänkandet Om lotterier (SOU
1970:52). Bl. a. avstyrkte utredningen att värdegränserna för insatserna i
automat- och roulettspel höjdes och att utbetalning av penningvinster
blev tillåtna. Beträffande automatspel anförde utredningen (s. 73):

Enligt utredningens mening talar starka skäl för att värdegränserna för
automatspel icke höjs. Det främsta skälet härför är att vid möjligheter till
spel med högre insatser och vinster risker torde finnas för uppkomsten av
spelhallar o. dyl. med därav följande sociala olägenheter. Det måste även
beaktas att svårigheter kan uppstå för lotterier med ideella ändamål att
hävda sig på lotterimarknaden. Riskerna torde i hög grad öka, om
utbetalning av penningvinster från spelautomaterna skulle tillåtas. Utredningen
anser sig därför böra bestämt avstyrka att i detta hänseende
någon ändring görs i den ordning som nu gäller.

KU 1973:20

164

Väsentligen samma skäl anfördes mot att höja insatserna och att
utbetala penningvinster vid roulettspel (s. 83).

Genom lag (1971:1106) om ändring i lotteriförordningen höjdes de i
förordningen fastställda beloppsgränserna för polismyndighets och länsstyrelses
befogenhet att lämna lotteritillstånd. I en följdmotion
(1971:1613) till propositionen rörande ifrågavarande lagändring
(1971:171) yrkades dels att tillståndstvång skulle krävas för att få
anordna automat- och roulettspel för allmänheten, dels att i 1 §
lotteriförordningen skulle införas det tillägget att anvisning (polletter
o. d.) som utbetalas från mekanisk spelapparat är att anse som vinst
oaktat anvisningen endast berättigar till fortsatt spel.

Näringsutskottet hänvisade i sitt betänkande (NU 1971:52) över
propositionen till lotteriutredningens förslag och det arbete som på grund
av utredningsförslaget pågick inom handelsdepartementet och ansåg sig
därför inte kunna biträda motionens hemställan om ett riksdagsbeslut i
frågan redan nu. Därutöver anförde utskottet:

Utskottet vill emellertid kraftigt understryka betydelsen av att de
aviserade åtgärderna kommer till stånd utan dröjsmål. Förslag till
författningsbestämmelser i ämnet bör föreläggas riksdagen under våren
1972 så att bestämmelserna kan träda i kraft senast den 1 juli 1972. I
detta sammanhang kan noteras att 1969 års punktskatteutredning (Fi
1970:57) sommaren 1970 fick i uppdrag att behandla frågor rörande
beskattning av spelautomater och liknande. Utredningen kommer inom
kort att avge betänkande i detta ämne.

Utskottet hemställde, såvitt nu är i fråga, att riksdagen i anledning av
motionen 1971:1613 som sin mening skulle ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört rörande åtgärder i frågan om automat- och
roulettspel. Betänkandet var enhälligt. Riksdagen följde utskottet (rskr
1971:357).

Lagen den 28 december 1972 (1972:819) om ändring i lotteriförordningen
m. m. föregicks av punktskatteutredningens betänkande Skatt på
spel (Ds Fi 1972:2) samt prop. 1972:128.

I sitt betänkande över propositionen uttalade skatteutskottet (SkU
1972:66) rörande automatspelet bl. a. följande:

Riksdagen har i olika sammanhang prövat motionsyrkanden att från
sociala synpunkter förbjuda eller sanera automatspelet, men motionerna
har som regel avvisats med hänvisning till pågående utredningar. På
näringsutskottets hemställan beslöt 1971 års riksdag att begära omedelbara
åtgärder på grundval av lotteriutredningens förslag för att begränsa
automatspelet. Vissa av lotteriutredningens förslag återfinns i det i
propositionen framlagda förslaget till ändring av lotteriförordningen. De
nya reglerna om beslag och förverkande av apparaterna bör vara av stort
värde i kampen mot olaga spel. Det kan antas att den — jämfört med
punktskatteutredningens förslag — restriktivare linje i fråga om spelmöjligheterna
som förordas i propositionen får ses som ett hänsynstagande
till riksdagens uttalande.

Frågan om vid vilken tidpunkt förutskickade ändringar i lotteriförordningen
skulle föreläggas riksdagen behandlades i kammardebatten den 21
mars 1972, när statsrådet Feldt besvarade en fråga av herr Andersson i
Örebro. Svaret innebar bl. a. att förutskickade ändringar i lotteriförordningen
sammanhängde med frågan om införande av särskild beskattning

KU 1973:20

165

på automat- och roulettspel, att förslag härom inom kort väntades
framläggas av punktskatteutredningen samt att frågorna torde kunna
underställas riksdagen höstsessionen 1972.

)

KU 1973:20 166

Bilaga 10

PM angående vilka åtgärder Kungl. Maj:t vidtagit med anledning av
tillkännagivanden som riksdagen gjort i ärenden som beretts av utbildningsutskottet
åren 1971 och 1972

Utbildningsutskottet (UbU) avgav under 1971 33 betänkanden och
under 1972 50 betänkanden. Under 1971 föreslogs tillkännagivanden till
Kungl. Maji i 14 betänkanden och under 1972 i 20 betänkanden.
Riksdagen följde utskottet i samtliga fall.

I följande tabell redovisas för vaije riksdagsskrivelse med tillkännagivanden
från utbildningsutskottet under 1971 och 1972 dels tillkännagivandets
innebörd, dels Kungl. Majis åtgärder med anledning av
riksdagens skrivelse. Kungl. Majis åtgärder med anledning av vissa
tillkännagivanden behandlades av konstitutionsutskottet under 1972 års
granskningsarbete. Dessa frågor (UbU 1971:11, 13 och 19) har uteslutits
ur redovisningen nedan. I en underbilaga redovisas något utförligare
Kungl. Majis behandling av fråga rörande gymnasieskolans kompetensvärde
vid kvoterad intagning till annan utbildning.

KU 1973:20

167

o«j §

cg)

12 .sa

v» «a _

.2, C c
•s £

« I s

X) g ;0

O _ XJ '

9 |

•—> ro

. O

•s-s

4» T3		a	C
ro _3	ro t/i 60	4) i	OJ •o	1
	O	.60	3
4) X)	4>	jo	3 X>	O ca
3 4>	a	J>	£ M	ro >0

£PQ

. Bä

c «" »

« c 3 -

! £> cb :0

' § |s S
: 1* Sj

! P T3

i > ~ > 3
I OÖ-2 * 3
! C O ^ £
! ro a> ^
^ .0
^ 60 — —
i *H :0 C
! W £ ft c
1 M 3 5

8- >-5 -SP

~ £, O

°- C :0 >

-■Sr
— :2 i2

lis

ih n, 3

5 S"

3 fO
C _j

-3 </>

3 0)

=: *o ON
2 C
> ^ O
O ;0 'S
£•£§

£ -g C

;• J) :ro

- cy

5 « x>

. V3 4-*

•öb(2 .13
c

3Ä^
^ <u -e
* T3
<tf £

•O

t- o

I =

-* oj

£ I 60 ro
E •: •§ oo

^ XJ Tt

<n -X r3 2_!

s*0 - ^
9 « 3 2

^ Sa *^ > c

Os & > > g
£ »ro „ c
^ :c3 a S> o

”T? vi -g

0) tu 3 O

£ T3 C

. p r U r

^ 3

C -O

•2

•8

'!>

•8 M

11
p >

^ -S

5 £ .
S S S

c S C

a®!
i si

Sä c O

■Si —
o» "

•£ “ E

5 "§

5,33

SS I
i.*5

bo <o —

c c £

i: :0 P -V

a =a c
£ S «

X Q T3

■8 SP
2 P

■v

■3

•a

■o

«-* 73
a> —

•Q 3

T'g

gj>£

•§ c

■5 e
2 §
a °

ro 2

C £
§ 2
4> <*”1
& 2
35 :0
:ro 60

♦jSÖ

e |

3 to

M g»

£ <»
:ro o

i-i ro
ro _

•* 3

4J >

S n *

■2 o m

•S £ -O

a w ^

•Si *-

bj ^ 3

:0 *_T <U
»—T* »3

^ >o &C

£ 3

~ £:°
JJ 0) £

1 a c

3 Q< 0

• M

. a> 52
S -a 2
o s a
:ro «
60 ^
^ -*-1 ^
»ro °2 _

M ^ 3

C .2 °

« r r
■_.s s

> o

2 --g

_ <o 00
S o 3
ro *5 4)
x) *2

■«-• oro
a> m m

o-gis 6

“sS
52 60

as .s
g'«-S

ro vi
^ c O

= g*

'■3'’° -s
s p S

ro tr oj
Xd O —•

C/3 3 rO

jr 4) 3

•So v

•° M

D 3

* H
cd 3

få fram underlag för nyssnämnda precisering.” i miljörätt (s. 17) samt

KU 1973:20

168

•g

:cfl

ÖO

M C -g

5 lo °
<2 «> 6
fl O —
od;£ ^

■h 13 ra

a *2

«J Oi ■£

s> O

Is-s

§.» g

i I 1

6 > &
i2 Crt ««

E o 2

S-o °

- c -S

° U

0
« 6
ä 1 c

1 3

S.a.«

H t* S
3 c 2

Ä «:g

ts c ^
*3 C

® -3 5
ifrt -g

o> ..O
»R1" .

S-s s §

S°a 4) •-<
S 3 •£

~ E «

(U C .s -

Q c tS 2

£•£=2

T3 = £ O

2 a 3 p
-0 •£ .s® E

D Tj

“Is fl

•= 39 **

5 •§ & c

^ 73 3 C

a .*2 P
3 ►. W) j
73l> d O

II OX)

Ti °cd •£

d ra « i

= C«g

^3 .5 .5 m

00 Qh

•8=3 S

crj •£

C*5 ^

tog ,_ c

fS :S —

S Sd s

1 £s

4) ^ t?

01
M T3

o> °cd

6 £

§ .2

g* «

» ä

«I

•a «

l 1

•* _

u sa

2 -a c

00 p §8

E ><
— o x>

.g a &

vs >3

•— ■ oo a

3 -SI g
lill

Q h > »I
3 4) U m

5 T3 J2 =o

■«-* G >
Q W 3 (9

•i 3

M C

01 4»
C

: S .2

= ! " -a

^ "3? ** ®

_] -0 T O.

Ti ca -r

f3 ’«*S

v 5 o
• *t3

« 'öb c? S

S C 3 -a

. u r

OX)

?£
f *

’d c3

t.. s

• °
•* — ÖO

X3 <>«f

•*- C ’

•S

•8

•g

S.Ä

iS v

r° c
U, 3

* S-S

^ O £

g<ä s

£ 3*2

0) 3

a •a c

C£;S

ä § 3

■§ s i.

a -a-S

•3 .a £

O C c

- »a.

<u 00

1? 5 «

fl o S

4) 2 D
PQ on d .

£ M

D c

'ft

^ H

<*a

KU 1973:20

169

t-<

:cd

^ M

On c

^-si

:1|

lil

* £ <**
S £ C

^ i- -5
M O o

^ & XI
C £ p

2 a
2

iS-g

rS i

«« o

bO •*-*
g CO

”1 M

! S

w O

<u •¥
-2 cu
§> 3

•« H-J '

l-> *“1

ca C 2

m 2 2

2 £ £

,0 :cd
cd c

åi

vi T3 «d
C a> M

1 S o

bO :Q -=<

bo S

PH O

ao 03

ao <ö

UJ -X

b0°2 ÖO

' *W
l *o 2

:C3

•5

I S
§ §
*■* .*>

c i

c c;
-5

II
■i ?

O «u

•g -v

C K.

O £

•5 *

JD l-H

*3 x
c ®

cd M

cd sa
lo "
2 «
0) ’E

-O «

S-S

cd
. ed

C M

^ :0
*2 S

1 i

a-g

2 *3

§:s

2 S S

o -c -o
" e

t« £ OJ

.00

°cd ~

* C O

:o -o
-c

£>■«

-§ I
s £

ts-a.

» O w
CU**- g
3 H O
v.:« C

2 ^ ♦--SS

.** =«S

cd* c 'Z?

slö

CO M
— ... ™
g> s -S
§ 2 -O
* a o

" I J<

SSj

■8

o o,._
o -SP c

m H cd

* å o

> M

2 a
cd cd m

r: cd

s|&

_• - *
■ob°cd qC

c ^ —

a*9

aJ a

»il

EgS

g 62^
o ^

p: c ^
<9 3 c
- 6 .«,
£: p ^

2o3

^3* bo 0

8 f|

C — 3

Stia

** G oo

— M ’5

*§

s .a

<L>

T3
C

2 -d
:« &
a
.£ ^
>_ cd
:0 ^

jd c

4) ^2

T3 O

•8-S
E 2

m rv

;o S

-£> cd

^ 9*

c " ^

o-agiS
^ .*2

•§

•Sp

bo »r *-* a>

°2 ,2 ST

k, § cq ä

i >

bp C C « JS
.C £ « Q W
C o ed _

O ^ e C

^ c c S 5

iisP
- s«l s
9 Ml a>

'3 on

s-0

SP»£c?5
sc "‘•o»;

cd W ^ |

£ *;2£vo

■S?S"^

Jä ->»■

■äu

•x se

r* cu
o? 00

•« -B, > '

lil

ställas till rådets förfogande bör reduceras med motsvarande belopp.
Utbildningsutskottet godkände i sitt betänkande UbU 1972:22 vad
föredragande statsrådet uttalade beträffande medelsberäkningen för
bidrag till Sveriges deltagande i det aktuella CERN-projektet.

KU 1973:20

170

■5

# M

06 B

TJ — •"* M

1 Bi2i2

oq a

a> os A

öp %

n> 00

c 3^ E

E -c -2

00 Wl

ni 03

3 00

3 i fi S

°o3

OX) on

*> s **

!Ä K 4) V

»ÄE

KA Qp«5)
^ fl ♦-

CO C/j

347 1971:31 Forskningsrådsutredningen - frågan om arkiv för forskningsresultat
och information om pågående forskning

Forskningsrådens sammansättning och organisation samt befogenhe- I konselj 1972-04-07 tillkallades sakkunniga för utredning rörande

ter och ställning i relation till myndigheter och andra instanser som forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksam har

forskningsansvar bör utredas genom en parlamentariskt samman- hetsområde. Dessa skall också överväga system för information om

KU 1973:20

171

■

cd oo

« s

ed vt

_• <U
ÖOT3
G C
3 3

*43

i §

eg m
T3 -O

S £
£

9 ^

. i»

9 5»
P c

on S

; &

8
o
>>

2 -e
>«

o -o °s

^ 05

:S ■

41 O

•Ss-i

m T3 E

S><2 °
:<*

■°-s
« g 2

§ £

* M cd

oi) x: £
3 o i>

C O C
<U 3

S|i

■3 S i
’ .* :

— c i* sj

" ° to

M -S > S

<" " tO S

25 E

J; °

is G * £

a> .C g ^

o, c 3) £

S* S

Q -a E tS

> -I5 S
■b2£

“ « £
£ 2 cd
C ^ Q,

SI > «
— W ^3

a» ^
M 00 00
>» £ £

2 is c

M i—C -T—1

S c 2
:§ SS
"ofia

j'3 °

3 op.S

»-• -2 <*5
°Cd 03 -t}

w.s u

i£ S

.« TO

s e.

.3 rC
0\ :

V ^ ■

_ C 01)
2 ||-G O O
« G M

> 05

*5 >

,*<N £

a §

tu M

05 05

o» *2 -

G 2
G

•2

»O

•ä

•o

-o

"ös

® E

cd tu
Q. X

cd <u

flj ^ XI

ti <u
ÖO ed i•£
_ 3
^ £ Cd

V ° g

£ C §
3 &•*
S °2 :Q

S 9*

0 -2

JJ* <D

'■** "O
75 v

* I

1 g

V. :cd

“53

a £

as -

<3 cd *3

6> op c

°w °cd >,

t», u. a

o 4>

T3 »g
•i-* cd

cu £ "c3

1 ä -C
•£

G >"

§ 2^2

ä .£ ca

jr *o

^ 2; ^
. cd o»

5 I a

*! I
■8 51

II s
^ - I
I

lss

•S c

■- g <-^ O
« :0
Oo OX) X)

£ e s

HJ 5) 5)

•ta -o -a
3: c o
3 E

KU 1973:20

172

•a

£ M

D c

* H

Oi c

§ %
fl

c c

| o>

•3 fi
§■§

J.S
ö ^ :0

C ^ ■S

;C5 C -

o> 5
<n öO-2
O c o

Sf&

2 £ c

^ (U

C 00

«Sc
w ^ 5

.3 0

;cd ^ o
T2 60 ~

— 13 G>

3 c

« " S

■5*3 I

sS«

. ?! u

•g> ^ ~

c 'ö p

3 o\ Ä

.s:

rs o\

.£ t

3 c
1 -s

-> J2
— o

12
•p. C CO

I •!£
‘8 5 | :§■
s s, §>■»
■s “2 ■-

< ■«; X «-J

3 i 3

> .tS JO

„ 2S
n w
a > <0
C TO
C 3 5

c »

2 t: jo
•o S -

'-) 0 .3
:Q 3S ^

WX 3

Ä <2

“ —* T*

jO 2 §

£ 5 S

00 *■»

~ JH o .

£ * " 8P
2 3 11
3 |3

gl-a 3

■Isis

■g|3f

2>ll

g.B * 5a

CO £ CO

<D eö <u

!p?

*-> C a> y"
™ J<C JO fS
^ '2 r f
-.2 “2

T3 *0

„

g « e

■v. fi eo

^ M 2?

2 a

S s 2.

S? — e
■ä 3 J
c 5
3i2«

^2 — =0 rri

a. 33 x:

+- 0) -

-O CN
C C ^
o> C Os

S »S -

■3 ~7> m

i =■»!

Q 2 —

c2 ZX OJ

C 5on 3

c S ^ -°
85, j< - 5
•2 £ a c
2^2 §
S 73 <3

lsf!

I “ -o .g

t* eo , to

«»-i —

./-s n t

å-ä
■ss

iH-ä

» B

T3 O

® 2 a c

•1*3 *
£

ali

Si |€
4> *♦- O Q

~ ~ *

C c c «

cd «

ii» 60

w C£'G

S 3 ».2

Qd <U

E .2 3 -a

oS m

OJ *-*

o 55 «o £ °2

Ä* .*_, *2 c

»sfi C

o gvb C

o x> -fr o

^ C M W|

5 5 o «

►-. :cd X2 cX ö0

a> cd

öp 00^7

o c o *2

0 ’S "o .2

k few

1 a> .0 °jl
-2 5 g

"X SJ K5 Q,

O) ,>»

-r-t

Cd ,CL/

.S c 5“
G c S
Sl 2

2 c
CX

Ä S?

* £

00 >

C^>

framtida stallning och verksamhet, dels propositionen 1973:85
angående utgifter på tilläggsstat 111 förbudgetåret 1972/73, i vilken
ingår bl. a. förslag om ytterligare bidrag till akademien.

1972:11 Psykologutbildningen

Intagningen till utbildningen för psykologexamen bör ökas och Kungl. Maj.t meddelade i konselj 1972-04-26 universitetskanslers prioriteras

vid universitetskanslersämbetets fördelning av kursansla- ämbetet bestämmelser om psykologutbildning. I samband därmed

get. fäste Kungl. Maj t ”vederbörandes uppmärksamhet på vad utbildningsutskottet
anfört rörande ökad intagning till psykologexamen

KU 1973:20

173

2 2
•5 a P
i? J2

M °

« .2 g

S 3 s

M o o

_ or O

0\ al

7^" g

O 5/5 O
I =3

<N -3 i2 °
on bo 5 2

v-H ed c

1' 5 O
8 " 8

liff

o a-c

•O <*> > 5

fe M Q C

3 t"- t »mSO

'H1 O
S » i s

z .a as
■åaS s?

u <2 !d

W) O -

1 ^ c

OS §

bo trt bc

bO 41

60 or

0 43 53

fcfj cd

Sr C*-i .

§ S '§3

c i u 00

Q> vs ■«-» 4>
Ä c/i x>

SäEx

‘äöSx

e ■*-> o

3 ■a S °

C ;« (1)

« 2 -3

. £ — 3

s ES *•

J“e

1E"S

'—' bQ -.0

4) ^ T3 M

— :ed
§ w*

is; §'

-3 »—t *Ti »cd
3 W gj bo

2 c |p'~

«§ä §

0 ~ « .5:

L bO • cd tk-i

<N c Ö0T3 «
^ 3 C 4) S

2^ CM 3
»rt -cd ■«-*

S1 JO 4) !9

* »S«'S
§ ■= s ^ a

x -o x x .3

o 3 o s

— :M 5. O 2

-*-* • bO tj

2 a 2 *

^ T3 £

fl> C/i *p

bfied •“ *T3

*° Ä c

x 3 M X

- - > 5 I

E 12 -g 3 s

o E " ._

§ S g « „

#;l,x

fl CÄ U - «1

-S 3 2 I “

o > 2 'ts -0

■S S o - £

.5* ■«« “ <2

■o 60 15

i E

O 3 <u

8E>E
•a s .a $

&H M ÖO173

ä 5»

* 2 >
b<> td (3 O C

'C 2 g1 2

0 2 -S 2

1 2 h x

= C

TOm*©

^ £ * S *2 £
«i2sÄ fl

bo •- 73 ^ +*

s 2 or

| S P * ~ I

lisiII

£7 ON x> T!

CO D i2 TS to

cd g

W) o
M c
£ o

3 E

S-2
2 o

t-H bo
:0 :0
X5 x;

‘cd*c2

S 8
—«• «
g>:0

§ >

& ed ^ :cd

00 r- y r -

D <U

E :S?.f X

bO*a

r -

t—

as a

■'t

■»t

KU 1973:20

174

■8

bQ cd

Ä ~ O -2 «

•O M

4) <D 0) O'

El C

'O "o

04 s/

(L) l-H

-O M Ä

C/3

» % z

.■d »cd

c S w

£2.2

bo ai

0) :cd ty]

2 ^ S

c é 2
<u 5 c
•o 2 >
•M -.o 50

S £> C
60 J- M
C £

3 <D -M

3 "2 S
“ Ss

> 5 O

<D O KJ

S 2 -s

o ^

— -E ^
« e “>
j? s •§

s| <=

■»b > £
§“ 3

* a„

2 :Q

* CN

T5 £ *j

9 3) E :S
ri-S »'å

^2 :«3 u

^ s e -g

5=* ^ Cu g

8 3 §-J2
§E :S

.U Q «* **

* cn
c I

i". 2

|>^d

S.2 :S3

.£ CN 73

. a> <w • .3
: -ra x>

<u w

v c <u

*2 .2 *°
~ *** cd

|
a»

««
00 „

s «

e Q

S >

$ a

S » s

b Q >,

•V s?

^ 2 :S Cr=
3 ■“ å «

•C &o m ed C

bo ^ .2 5

•s Sn g a
s •* gr a-o

£ ,h Ch td

^ > -< o c

Ä Sots g>

5? & ~ e

a <5 II

isa

lii

O 3
J* M W)

" 5P £

a -S |
> s s

flj cO

•3« S
-SE

« c E

•O g
bo.* 8
c *c c

3^0
*2 ~
5^

"O cd —

cd +2 ^
c 44 .2

lil

2-° 3
E

«£> g E

^30

I <u

p-0 a

L. °cd

-t-> •_.

i-H Cd t*-l

¥s'“ .

3 "qj .t »

•Sll?

h n c3 w

a-g ss.

cd O ti ’

'jOi2 «.C

D c

^ H

c* c

c -

Enligt utskottets mening finns det inte anledning att ändra Tjänstebenämningen för här aktuella tjänster är fortfarande gymnanuvarande
tjänstebenämning gymnasieinspektör, som är lätt att sieinspektör.
hantera och knappast innebär risk för missförstånd.

KU 1973:20

175

* H
Ot c

tu o)

(U tu

«J '-C3

W) ca

<U X3

ä &

cm cd

<u cm

<u v

« £5 55

bo m

bo <u >* £

<U (U

e»o,0

ctj o

BO tu

tU OJ

<u em

tu :Q

KU 1973:20

176

■s

D c

^ H
Di C

> cd .

tdj v -

S .s -5
c o

n) -£2 D

g a.i
i 3 ~

C C .3

5 s> ä

:0 QD T

.S ^
S c«

<u T3

bO 'Oi *2

.B V o

i-a g

1> bö C

b£i C

Ei§ »

_, U-i —

a 90

2 M d

o o

C bXj

w 00 C

Cd Q)

60'° 'O

cd cd
S? ^ rt

<U flj

i2 c ci

1 3 C A

OO ^ :«d M
W) C ;ed

>. °cd

get att också en viss utökning av antalet allmänna utbildningslinjer

KU 1973:20

3 c

* 3

oä 3

c-§

di rt

■»

»9

•Q

CA -t-t

CA CA

!9 £

“2 Si

tfl •s M

2 3 3

s -a ■*

o **-•

'? cn rt
C (u

8 8 5

O <u
- £ 73

T3 m

— -is o

^ «4-H > ^

W « 60 W

•C 5 C

d) JD .

«-t

)»■§*
•^3 5

00 3

S di di
C - *5

E ^3
§■§
2 3
g &

:cd

C O

g a
8 o

'3-

:2 s ^ .S
a.i2 <=“•£

^ c fl —

§ih

lill

£ 5

o ^
c S
•a öq

i rt rt S

c -a -*-: ;o

3 O ^ jc>
M ^

CA 0) —

■ä«-Si

_ 3 :0 S
.5 c .§> "

■S ä§ B

H .S 3 °

=3 Sä^T
.ti, ^ T-!

c? bo (1) <N

SS~2

"ÖÖ-O 3

§ E 23
3 OjOB
c c B

_2J rt ^

73 (30
cd «cd C «

<£ 9 V.

M > C

„i£3 a -£ Ci

T3 > M «

3 :2 2 s

vo q-3 3

i tä >—• wj

M a « 2
o 00.2 “

i 2 3 o
m x) ^

O- 4) £
^ o-v>3
—< 3 -

33 "Ö
*£

C 00
6 C

003

»■g 5

C O 3

É -o

2 >

CA Cd

5P C

.S 2
2 3 ^

O o o

> X> 00

•“SS

di CA

•o *0 3

C di di

js s s

S o 9*
0°^ B

> * o
e« ^ ^
}J u «

^ O 73

•*73 s

<+- :0 cd
di X >

•3

•5 *5 ^
•2 -£ ^
•> T3 r“

•& C ^
c :2 «*

:°£ g

di £
M C >,

o cd CA

a3«

33 « 3
^ C cd
88
:2 ~ 2
dl T3

cd J2 C
1 3

:S£Ö)

ti di -rj

§ a *P

CJ) cd

00 3

.S .2PS3

öp o

dl ÖO

« •" .s

ÖJJ -n

:Q 5P

dl d)

C <4-*

a | 2
° •£ :°
ÖQ J2

c M

3 dl £

• • dl di

sss

•8 § 2l

•8 | 3 i

-cd &o :cd

g £ m w

C q :0 dl
< .* X X

Tj -

177

12 Riksdagen 1973. 4 sami Nr 20

KU 1973:20

178

'iT

= .R

3 t?
% >.
i— £

" 3

os E

- °
+->

M g

« £

co
oo
• bO

•öb.S
5 c

3 T3

•gs

C -

*3 E .

b O C
O <u
3 bO

<2 « .s

oo *§ 5

7 *'t
« — ä
_ D ■§

<n D =

2-0 s

■—* > .2
'<5 "ö
c “

6 5 2

- X> 0>

:e3

JU .£
2£
£* Cd

i e

o -g

■a I

e a
" s

.t; o

- ”2
bO <+-<

3 •->

^ t:

•8 &

% G •
C ed C

t3 ed
o D O

2 S

£ D «

I > £
i .* ä

N « O

JÅ °

Os rj

^ CU J3
°

4> E

v o j*i co

c «,d
o c

.* G 3

« 8 Ö>

•8

■a II

c 2

3> <u

fc .2:
c

S D

^ C
> <D
cd q,

bfi O

•S «
•o 3

•“»«
4- cd

(D t-H

T3
♦5 3

cd co

.tS 3 ^

3 > w

X) co -q

£ c

i2 ed

£ 73

■3 H

? §

r! co

3 a

•C o

» E

.2 c -

~ ;0 »

E ^ 3

G u £

»-; c

bo'"
C JC

1 8

C J- °ed »ed

O S 1/1 ftd)
£ c2 's ö .g

|s.«|a
3 - § a S

2 g £ g 4)

>- s a £7
Ssslc

»5s>o
•e 3 o 3 a
S a

io ed M

bp cd X? £ ~
G boi-> £ ►->

C 3 c ^ otf

EC *aH

S o « <-

3 -0 « S td

U 3 3 ►—, w-4

2 §.S*å
a g § h 3

■§ ä £ .g

•S

:§

3 *B

S?2

g ^

<D O

2 >
Se.

52 ö. *
uj o:

;73 ö -o °

j-* co
n >*

5 »

co bo
3-S
c

c •£
W 3

a<D

1 s I ?a'

e^ .jr

i .3 3 JC O

’ £ *S .3 ^ D
°«£|c

ä^as i

W)-3 M ^ e

5||§l

°cd cd

E:S g
gS

£ 5d
•*a g 3
3 K -3

c § §

4-» CJ

cd 3

G *3 —

>> <D G

CO c fl)

ö g

> G •£

=o § c

•3 ^

fa-5

E « o

•2 T

ed •* -*-•
2 ” ed

S E
o o

S-5
a e

c g

CU “

s 5

S £

c c

O <u

■« E

■II

J -

•-* 0)

•O «

■° M

w 0)
g :»
o *c3

C bc

a B c

£32
4- ’> S
bc 4-»
■- h 3

— <D ^
:0 *3 3

E ;S S

bo m

U 0> :0

»-< > _o

>, :0

2 S3
S ^ 5

bb o

s °

^ ‘-fl

o o.

a3 o

^ CD

bO —

C «

cd <u

J3 >»

1 2 Z

o 3 a>

t Q Q

CO * l-t

— u 8

:2 a 2

lil

s ^ ^ „ _ B
73. 3 a jS •§ g o

> c CO o- O C M

ed .bOg

E •E .

rr M ci

C ,o -a
c .x

«« 0) :0 g
G W)-S 3

d u 2 O

*3 > S ■*

°s:° ij 2

-|c
c £

O 3

Jj E

2 i

co S2

.eD og
O

g :S
^■g

•f2 oS

Cj °ed Ä

? “1
•a « 3

5 S-S

.§!£

s o S
^ c
s: c c

^ > i3
^ ed o
P

;o as ^

co bl) So
4-> 'ö3

« M -g,

SS!

^ | -o

2 E 5

3 Eo

bO O
G M G
C Ä 2
•3 O C
SOU

a e

11
c

U, _,

> ^
c a

ed ^

52 3
3 M

c a

5 73

&2
m :ed

äå

x> M
D c

r-~

beaktas att elever med olika anlag skall kunna finna en för dem
tillfredsställande studiemotivation. Inom överstyrelsen pågår en
läroplansuppföljning för grundskolan (LUG). Här framlagda synpunkter
beträffande ökade praktiska moment i skolarbetet bör
särskilt beaktas i den fortlöpande läroplansöversynen. Arbetet med

KU 1973:20

179

„ > 2
-«-* :rt rt

« « ö”2

c/S
S £ SÄ

1 « c

sSSo
5 XI :0 S?

i2 73 _ 3
oSC
M E

Vi _

ort y M m

° .SP > «

5" -rt o 5/5

2 a a «•§

•3 J> S £ O
a-c ^ öp
S.5P - grS

3 -o « p --~ C “ 5

- 3

o jO

c >
6 •* R
c w

rt :rt

2 |i

i "2 «

K :2
« «-»

9^ *° .ti

«3

„ g
h S 5
Si2-§|)

3 ä

4-> Vi

rt >

T3
-3» O)

o c

c E
o

s-» su

QJ 3 O

4 -O rt <*i

<L>

WH ^

i2 —
o

rt X

. T3 +L X2

> <u q o
1 P § O

C £

C-S-o

w c
■ t; ^

«= &

I tH <U
:0 00 M

<*-• C :Q

ort

■—J :rt 2

C/) Vi ~

^3 C w

ife
3 « I

C 4-» W)

<u q
* “ =

rt 2P >

•- rt ^

1-4 73

"3 _ q

^ S 2

jl 5

o -q c

> £ 3

U, 3 0.

O O

■g 2 &

:o3 .* *

bO-O —

1-4 \r

:Q O u/

-5-* E

C 3 2

5? c

M &0 O
5> 4J ^
> C
■°

3 "1

c - g

•a Q 3

S 3

«S E

:S -S E 5

- c o «
_ rt C O

w ^

rt £ a ~

-C ”3
o = -S
o .2 c

X>
M m :

C 3

•3 s
c 5 c
3 8
2

p t—i

":S

rt X)
T3
.£ c
3 8

:§ M

•o >*

73 <u

1 m rt rt

'•2-SI

i-t c

1 o rt
. XI

_ <D
£ X>

<y\

1-4 T+

<u Ä

-O CnJ

C IP
U 04 X>
T3 C
ort .2

O -O >

C T3

•—1 <U ^
. P rt

4-. O T3

s 'S 5

O 3 X)
-O • - H

O £ ;rt

= I »>

-O X

3 22
3 0.

rt P

j O

C O
rt

:S M

l-l

« -c?

•S :°

8 .£ c

C c
2 £

a> >v
> öO

Ä 2
o T3

O -

« s

:rt q)

ä °

rt rt

3
S ^

3 ÖO
« .£
15) S

c’S
^ «>
El

« 3
T3 tj

ti i,

cj rt
d> -q
> Pi bj

0 “ 2

j3 C w
i-O |

sif

1 ™ I

B -a >

•3^1
=2 St

- C £ .

O rt
73
C

öo.2

D E .

- É ||

lill

C _ **

C C o

4) :rt 4) d
d C d OJ

XJ ^

D c

* H

Oö S

KU 1973:20

180

Underbilaga

PM ang. Kungl. Maj:ts behandling av fråga rörande gymnasieskolans
kompetensvärde m. m.

1971 års riksdag

I motionen 1971:382 av herr Nordstrandh m. fl. (m) hemställdes bl. a.
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla om sådana
åtgärder att de inträdessökande ges möjligheter att bli bedömda efter sitt
mest konkurrenskraftiga betyg vid urvalet till sådana utbildningslinjer vid
vilka tillämpas kvotering med avseende på de sökandes skolunderbyggnad.
I motiveringen anförde motionärerna att det kvoteringssystem som
tillämpas beträffande vissa spärrade utbildningslinjer inom grundskolans
kompetensområde kan leda till orimliga resultat i fråga om antagningen.
Vid inträde till viss sjukvårdsutbildning gäller t. ex. att de sökande måste
åberopa sitt senaste avgångsbetyg, vilket i flera fall inneburit att
sökanden inte kunnat utnyttja sitt mest konkurrenskraftiga betyg.

Utbildningsutskottet behandlade motionen i sitt utlåtande 1971:3 med
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1971/72 till högre utbildning och
forskning. Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen. I
motiveringen anförde utskottet:

Utskottet utgår från att de allmänna principerna för urval och
kvotering kommer att övervägas i samband med behandlingen av
kompetensutredningens förslag. I avvaktan på ställningstagandena till
dessa mycket komplicerade frågor måste verkningarna av de nu gällande
kvoteringsbestämmelserna följas med största uppmärksamhet. Utskottet
förutsätter att allvarliga ansträngningar görs att rätta till icke önskvärda
effekter utan att riksdagen gör någon särskild anhållan därom.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

1972 års riksdag

Frågan om kvoteringssystemet vid spärrade utbildningslinjer inom
grundskolans kompetensområde togs upp vid 1972 års riksdag i motionen
1972:1144 av herr Nordstrandh m. fl. (m). I motionen hemställdes ”att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att åtgärder snarast vidtages för att
komma till rätta med icke önskvärda effekter av nuvarande system för
urval av elever till spärrade utbildningslinjer”. I motiveringen anförde
motionärerna:

Såvitt vi har erfarit har några ansträngningar för att rätta till icke
önskvärda effekter vid urvalet av elever till spärrade utbildningslinjer ej
gjorts. Vi finner det därför påkallat att riksdagen hos Kungl. Maj:t
hemställer om de åtgärder som utbildningsutskottet 1971 förutsatte
skulle vidtagas utan någon särskild hemställan från riksdagens sida.

Med anledning av motionen anförde utbildningsutskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande (UbU 1972:31):

I motionen 1972:1144, som väckts under den allmänna motionstiden,
tas upp den proportionella kvoteringsmetoden inom grundskolans kompetensområde
vilken bygger på gruppindelning av de inträdessökande

KU 1973:20

181

efter deras behörighetsgivande skolunderbyggnad. Uppfyller sökande
kraven för flera huvudgrupper hänförs vederbörande till den huvudgrupp
som motsvarar den sökandes längsta utbildning. Eftersom hänsyn inte tas
till det ur den sökandes synpunkt bästa avgångsbetyget, kan enligt
motionärerna i vissa lägen sökande som har avgångsbetyg från treårig
gymnasial linje slås ut av annan sökande med endast grundskola och med
sämre grundskolebetyg än den förstnämnde sökanden, vilket anses vara
en orimlig konsekvens av systemet.

Utskottet erinrar om att utskottet i sitt uttalande vid fjolårets riksdag
(UbU 1971:3, s. 8) förutsatt att allvarliga ansträngningar görs att rätta till
icke önskvärda effekter av gällande kvoteringsbestämmelser. Utskottet
föreslår nu att riksdagen som sin mening ger denna utskottets uppfattning
till känna för Kungl. Maj:t.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag (rskr 1972:240).

1973 års riksdag

Vid årets riksdag hemställdes i motionen 1973:1304 av herr Nordstrandh
m. fl. (m) ”att riksdagen hos Kungl. Majit begär att åtgärder
skyndsamt vidtages för att komma till rätta med icke önskvärda effekter
av nuvarande system för urval av sökande till spärrade utbildningslinjer”.

Utbildningsutskottet hemställde i sitt betänkande UbU 1973:15 att
riksdagen skulle avslå motionen. I motiveringen anförde utskottet bl. a.:

Sedan motionen avlämnats har chefen för utbildningsdepartementet
tillkallat sakkunniga med uppdrag att pröva frågan om betygsättningen i
grundskola och gymnasieskola. Enligt direktiven har de sakkunniga att
såsom en speciell fråga beakta utbildningsutskottets nämnda uttalande.

I en reservation (2 m) hemställdes att riksdagen skulle ge Kungl. Maj:t
till känna att en omedelbar revidering av de nuvarande kvoteringsbestämmelserna
var ofrånkomlig och att därför 1973 års betygsutrednings
förslag inte kunde avvaktas.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

13 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 20

KU 1973:20

182

Bilaga 11

PM med vissa uppgifter angående regeringens handlande i samband med
kapningen av ett svenskt civilflygplan i september 1972

På eftermiddagen fredagen den 15 september 1972 kapades ett civilt
passagerarflygplan av typ DC 9 tillhörigt SAS under flygning från
Torslanda till Arlanda. Ombord befann sig drygt ett 80-tal passagerare
och en besättning om två piloter och två flygvärdinnor. Kapningen
utfördes av tre jugoslaver, enligt uppgift medlemmar av den kroatiska
Ustasjarörelsen. Kaparna berordrade planets befälhavare att ändra kurs
och flyga till Bulltofta i stället för till Arlanda. SAS och polisen
underrättades om vad som hade hänt kort efter kapningen av befälhavaren
per radio genom en särskild radiofrekvens. Planet landade på
Bulltofta omkring kl. 17. En av passagerarna tilläts lämna planet för att
överbringa ett meddelande från kaparna. I detta meddelande krävdes som
villkor för att passagerarna skulle få lämna planet, att sju kroater som
fanns på olika fångvårdsanstalter i Sverige skulle friges och utlämnas till
kaparna. Uppfylldes inte kravet skulle planet sprängas. Radiokontakt
med planet etablerades omedelbart från flygledartornet på Bulltofta.
Kaparna kompletterade så småningom sin begäran med namn på de
kroater de ville skulle friges och utlämnas. Av dessa kroater hade två
dömts till frihetsstraff för mordet på den jugoslaviske ambassadören i
Stockholm Vladimir Rolovic i april 1971, tre för delaktighet i detta mord
och de två övriga kroaterna för ockupation av det jugoslaviska konsulatet
i Göteborg tidigare samma år.

Ett par timmar efter landningen anlände justitieminister Lennart
Geijer till Bulltofta. Bl. a. hade då ett par ytterligare passagerare tillåtits
lämna planet. Vidare hade polisen fått fram uppgifter om på vilka
fångvårdsanstalter de jugoslaver som begärdes utlämnade befann sig. Det
gällde Hall, Tidaholm, Österåker och Härlanda. Geijer upptog omedelbart
telefonkontakt med statsministern och andra regeringsledamöter som
under tiden samlats i kanslihuset i Stockholm.

Vid förhör med de frigivna passagerarna framkom att kaparna var
beväpnade med pistoler. En av kaparna uppträdde som ledare. Denne höll
hela tiden planets befälhavare under pistolhot medan de två andra
bevakade passagerarna. Ledaren som talade hjälplig svenska uppträdde
lugnt medan de två andra som endast talade jugoslaviska verkade nervösa.
De frigivna passagerarna hade inte gjort några särskilda iakttagelser om
kaparna hade tillgång till tyngre eldhandvapen eller sprängmedel.
Passagerarna gav uttryck för den uppfattningen att kaparnas uppträdande
tydde på att risk förelåg att kaparna skulle sätta sitt hot i verket om inte
deras krav tillmötesgicks. Samma åsikt hade planets befälhavare.

Geijer begärde genom radioförbindelsen med planet uppgift från
kaparna vad man hade för avsikt att göra med de namngivna internerna.
Det svarades att männen skulle tas ombord på planet. När så skett skulle
kvarvarande passagerare få lämna planet. Härefter skulle planet med
flygbesättningen, de frigivna och kaparna avgå till en icke angiven
destination. Geijer meddelade kaparna efter kontakter med kanslihuset
att det skulle ta lång tid att transportera alla internerna till Bulltofta.

KU 1973:20

183

Omkring kl. 20 anlände bl. a. landshövdingen i Malmöhus län samt
länspolischefen i Malmö till Bulltofta. En halvtimme senare meddelades
kaparna genom Geijer att regeringen höll på att undersöka de tekniska
möjligheterna att föra de sju namngivna fångarna till flygplatsen. Man
skulle återkomma med närmare besked härom.

Enligt uppgift av expeditionschefen Ingvar Gullnäs i justitiedepartementet
var förutom statsministern samtliga statsråd utom fyra samlade i
kanslihuset den aktuella natten. Därjämte var bl. a. rikspolischefen,
expeditionschefen Gullnäs, statssekreteraren i försvarsdepartementet
Anders Thunborg och kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet Ole
Jödahl närvarande. Från hovförvaltningen hade generalen Malcolm
Murray infunnit sig.

Regeringen beslöt att man genom polisens försorg skulle undersöka om
internerna i fråga hade förberetts om kapningen. Sålunda sändes på order
av rikspolischefen polismän till de berörda fångvårdsanstalterna för att
anställa förhör med de angivna kroaterna. Nämnda order kompletterades
kort därefter på det sättet att det beslöts att internerna skulle föras till
Bulltofta. I samband härmed anmodades Gullnäs att ta kontakt med
berörda fångvårdschefer och meddela dem regeringens beslut. Någon
vägran från frångvårdschefernas sida att efterkomma regeringens beslut
förekom inte.

Ingen av internerna motsatte sig att medfölja till Bulltofta. Från början
hade dock några av dem ställt sig tvekande till saken. Genom Thunborg
ordnades militär flygtransport till Bulltofta.

Strax före kl. 22 fick Geijer besked om regeringens åtgärder och kunde
något senare meddela kaparna, att ett flygplan startat från Barkarby med
två interner från Österåker och två från Hall och att detta plan skulle
hämta ytterligare två interner från Tidaholm på vägen till Bulltofta. Ett
annat flygplan skulle snart avgå från Göteborg med den återstående
internen.

Vid midnatt anlände ett telegram från Stockholm enligt vilket
statsministern och tre statsråd skulle mördas om man gav efter för
kaparnas krav. Särskilda säkerhetsåtgärder vidtogs för statsrådet Geijers
personliga säkerhet.

Två sjuka passagerare tilläts lämna planet strax efter kl. 24. — Drygt en
timme senare anlände en helikopter från Göteborg med en intern. Denne
liksom de interner som senare kom till Bulltofta var iförd skyddsutrustning
och försedd med handbojor. Geijer informerade internen genom
tolk om kaparnas krav. Geijer nämnde härvid att det var oklart om
kaparna var ”vänner eller fiender” till internen. På fråga om internen ville
utväxlas ställde han sig tvekande och förklarade att han först ville se och
tala med kaparna. Kort därefter anlände en helikopter med två interner
från Tidaholm. Även dessa informerades av Geijer. Innan de tog ställning
till utväxlingsfrågan ville de se och tala med kaparna. Internerna förde
därefter samtal per radio med kaparna.

Strax efter kl. 02 anlände ett flygplan med övriga fyra interner,
däribland de två som dömts för mordet på den jugoslaviske ambassadören.
Geijer orienterade härefter var och en av internerna. Dessa fick också
tala med kaparna via radio.

En av internerna förklarade vid samtal med Geijer att han inte ville
medfölja planet, bl. a. därför att han snart hade avtjänat sitt straff i
Sverige.

KU 1973:20

184

Under samtalen med planet anfördes från kaparnas sida att vissa
uppställda tidsfrister måste hållas. I annat fall skulle kaparnas hot gå i
verkställighet.

Omkring kl. 03 beslöts efter kontakter med kanslihuset att den intern
som inte ville medfölja planet inte skulle utväxlas. Vidare föreslogs vissa
åtgärder om hur utväxlingen skulle tillgå. Bl. a. förutsattes att de två
flygvärdinnorna skulle få lämna planet.

Härefter följde diskussioner med kaparna om utväxlingsproceduren,
varvid kaparna bl. a. krävde att alla sju internerna skulle föras ombord
samtidigt.

Omkring kl. 04 togs sex interner ombord i omgångar, varvid 30
passagerare fick lämna planet. Vidare medgavs ett krav från kaparna om
att planet skulle tankas innan återstående passagerare släpptes. En
halvtimme senare begärdes från kaparnas sida att en miljon svenska
kronor skulle utbetalas i skadestånd för att passagerarna skulle släppas.
Det uppgavs att det var de frisläppta fångarna som låg bakom kravet.

Från början avböjdes kravet av Geijer efter kontakter med kanslihuset
i Stockholm. Sedermera gick man kaparna till mötes och lyckades skaffa
fram omkring 460 000 kronor som överlämnades till kaparna, varefter
passagerarna fick lämna planet. Kvar ombord befann sig hela besättningen
samt kaparna och de sex internerna. Det kan i sammanhanget
nämnas att kaparnas krav på att även den sjunde internen skulle föras
ombord kom att falla bort i samband med diskussionerna om lösensumman.

Omkring kl. 9 den 16 september avgick planet från Bulltofta. Piloten
beordrades att flyga till Madrid. Kaparna och internerna greps där av den
spanska polisen och befinner sig fortfarande i Spanien. Utlämning har
begärts hos de spanska myndigheterna av kaparna och fem av internerna.
Vidare har dessa jugoslaver förklarats häktade, misstänkta för eller
medhjälp till kapning av luftfartyg samt för utpressning. Lösensumman
finns enligt uppgift kvar hos de spanska myndigheterna.

Något konseljbeslut eller någon redovisning i övrigt av regeringens
åtgärder i samband med flygplanskapningen föreligger inte. Inom
justitiedepartementet har emellertid upprättats en promemoria (nr 144
1972 — 10—27, underbilaga till denna PM), vari en del praktiska frågor
som aktualiserades i anledning av flygplanskapningen berörs, nämligen
frågor om sammankallande av statsråd, kommunikation kanslihuset—
berörda statliga ämbetsverk och vissa säkerhetsfrågor.

Geijer besvarade den 7 december 1972 i riksdagen en enkel fråga av
herr Adolfsson (m) angående den rättsliga verkan av frigivning av interner
i samband med flygplanskapning. Geijer svarade följande:

Herr Adolfsson har frågat mig om interner som i samband med
flygplanskapning friges och lämnar landet kan anses ha fått straffet
efterskänkt.

Enbart den omständigheten att interner tillåts lämna anstalten och
landet i samband med flygplanskapning innebär inte att något beslut har
fattats om eftergivande av svenska statens straffanspråk.

Bl. a. mot bakgrund av händelserna i samband med flygplanskapningen
den 15—16 september 1972 tillkallades den 22 september samma år en
kommission under ordförandeskap av statsrådet Carl Lidbom och med

KU 1973:20

185

deltagande av bl. a. parlamentariker för att utreda frågan om åtgärder för
att förebygga politiska våldsdåd. Kommissionen avgav den 8 december
1972 en rapport i ämnet (Ds Ju 1972:35). På grundval av kommissionens
förslag har regeringen i proposition till årets riksdag (prop. 1973:37)
föreslagit en särskild lag om åtgärder mot vissa våldsdåd med internationell
bakgrund.

Propositionen har nyligen antagits av riksdagen (JuU 1973:18).

I årets statsverksproposition har bland oförutsedda utgifter (prop.
1973:1 bil. 16) redovisats ett belopp om drygt 460 000 kronor till
ersättning för medel till lösensumma i samband med flygplanskapningen.

Händelserna i samband med kapningen tilldrog sig mycket stor
uppmärksamhet i pressen. Bl. a. har regeringens handlande varit föremål
för intresse från konstitutionella synpunkter.

Flygplanskapningen föranledde ett antal JO-anmälningar. I ett beslut
den 31 oktober 1972 uttalade JO Thyresson att det inte fanns anledning
till antagande att någon tjänsteman stående under JO:s tillsyn gjort sig
skyldig till tjänstefel och att han därför inte vidtog någon åtgärd. I
anmälan hade begärts att JO skulle utreda huruvida den eller de personer
som utbetalade lösensumman till flygkaparna gjort sig skyldiga till
brottsligt förfarande med allmänhetens skattemedel.

I en annan JO-anmälan begärdes utredning av ”landshövding Gösta
Netzéns och de inblandade anstaltsdirektörernas lagstridiga förfarande
och tjänstefel vid utlämnandet av de sex internerna till jugoslaviska
flygplanskapare”. JO Wennergren uttalade följande i beslut den 16
oktober 1972:

Jag har studerat artikeln och har följt den aktuella händelsen genom
tidningspressen och övriga massmedia. Den bild jag därigenom fått av det
inträffade har inte gett mig anledning anta att någon tjänsteman som står
under min tillsyn åsidosatt gällande regler på sådant sätt att han
därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel. Med hänsyn härtill och då det
kan antas att de onekligen mycket intressanta juridiska frågorna kommer
att behandlas i annat sammanhang, finner jag inte påkallat att nu inleda
någon närmare undersökning av saken.

I nuvarande grundlagar finns vissa bestämmelser om statsfunktionernas
utövande i händelse av krig (t. ex. RF §§50 och 74, jfr RO § 30).
Däremot saknas regler som tar sikte på situationer av extraordinär
karaktär som kan inträffa under fredstid. Ej heller innehåller den nyligen
avgivna propositionen i författningsfrågan, 1973:90, några sådana regler.
Däremot föreslås vissa bestämmelser, vilka i stort överensstämmer med de
nuvarande när det gäller krig och krigsfara.

Det kan nämnas att Svea hovrätt i yttrande över grundlagberedningens
förslag diskuterat frågan om behovet av särskilda regler för extraordinära
situationer i fredstid och därvid särskilt pekat på flygkapningsincidenten.

Ang. s. k. konstitutionell nödrätt kan hänvisas till Författningsutredningens
betänkande 1963:17 s. 473, Grundlagberedningens betänkande
1972:15 s. 214 ff, Grundlagberedningens betänkande 1972:18 s. 35,
(Undersökning beträffande Norge och den norska exilregeringen under
andra världskriget) Nils Stjernquist Samhälle och riksdag del IV s. 446 ff,
Malmgren m. fl. Sveriges Grundlagar 11 uppl. s. 66 ff.

KU 1973:20

186

JUSTITIEDEPARTEMENTET
Nr 144 1972-10-27

Underbilaga

Flygplanskapningen i år

Vad som hände i ”kanslihuset” vid flygplanskapningen kan ses ur olika
synpunkter. Här ges i det följande några stolpar sett ur handläggarsynpunkt
— kontorsarbetet etc.

1. Sammankallande av statsråden

Trots att det fanns osäkra uppgifter om var statsråden befann sig och
beslut om sammankallande av regeringen och vissa chefstjänstemän kom
efter kontorstidens slut en fredag, krävdes en förhållandevis liten insats
för att nå statsråden och övriga berörda och att ordna deras transport till
kanslihuset.

Synpunkt för framtiden: Det är önskvärt att statsråd och chefstjänstemän
håller sina närmaste medarbetare underrättade om var de kan
anträffas efter kontorstid.

2. Kommunikationen kanslihuset-verken

Kommunikationen med berörda verk fungerade relativt bra, kanske
främst beroende på att berörda handläggare i departementet fanns
tillgängliga.

För framtiden bör man allvarligt överväga att ge tjänstemän som kan
behöva användas i en krissituation närmare kunskap om vilka tele- och
radiokommunikationer som finns att tillgå (polis, tull, SJ etc).

Nattkopplingarna ute i verken fungerade dåligt. Det var vid flera
tillfällen inte möjligt att nå handläggare som arbetade i verken under
natten (SIV).

Det här är en detalj som kan förbättras med enkla medel.

En annan synpunkt gäller behovet av telelinjer inom SB — men det
gäller också departement — som alltid är öppna för utgående samtal. Det
kan kanske ordnas så att några direkttelefoner ges ”hemliga nummer”.
Möjligheterna att använda konferenstelefon bör uppmärksammas.

3. Säkerhetsfrågor

En fråga som aktualiserades under natten och som diskuteras efteråt i
viss utsträckning gäller frågan hur personal på ”linjen” skulle kunna vara
säkra på att instruktioner som lämnades per telefon från kanslihuset inte
lämnades av obehörig person eller att de inte var falska på annat sätt.

Personalen på linjen godtog instruktionerna sannolikt främst därför att
de kände igen rösterna på handläggarna i kanslihuset. I några fall
tillämpades motringning.

Säkerhetsfrågorna är värda en närmare genomgång för att man skall
kunna nå fram till allmänna riktlinjer för framtiden. Vi har inte några
konkreta förslag just nu.

KU 1973:20

187

Bilaga 12

PM ang. Kungl. Maj:ts förordnande den 21 december 1972 om
tillämpning av allmänna prisregleringslagen m. m.

Kungl. Maj:t beslöt vid konselj torsdagen den 21 december 1972
(närvarande: Hans Maj:t Konungen samt statsråden Sträng, Bengtsson,
Lidbom och Feldt, föredragande) utfärda kungörelse om tillämpning av
allmänna prisregleringslagen. I kungörelsen (1972:807) förordnades med
stöd av 1 § tredje stycket allmänna prisregleringslagen att 2—4, 6, 8 och
9 §§ samma lag skulle äga tillämpning till och med den 20 december
1973. Kungörelsen, som utkom från trycket den 22 december 1972,
skulle enligt beslutet träda i kraft omedelbart.

Vid samma konselj beslöt Kungl. Maj:t med stöd av 3 § 1 mom.
allmänna prisregleringslagen utfärda kungörelse (1972:808) om prisstopp.
Denna kungörelse, som avser vissa viktigare livsmedel (nämligen kött,
fläsk och charkuterivaror, mjölk, grädde och ost), utkom från trycket
den 22 december 1972 och skulle enligt beslutet träda i kraft den 1
januari 1973 och gälla till utgången av juni 1973.

1 § tredje stycket allmänna prisregleringslagen lyder:

Har av annan orsak uppkommit betydande fara för allvarlig stegring av
allmänna prisläget inom riket, äger Konungen förordna att vad i 2—9 §§
stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga
tillämpning. Förordnandet skall inom en månad eller, om riksdagssession
icke pågår, inom en månad från början av nästkommande session
underställas riksdagen.

Paragrafens första och andra stycken avser prisreglering i fall av krig
eller krigsfara. 2—9 §§ allmänna prisregleringslagen innehåller bestämmelser
om formerna för prisreglering.

Allmänna prisregleringslagen (1956:236), som trädde i kraft den 1
januari 1957, har efter mönster från de allmänna förfogande- och
ransoneringslagarna utformats såsom en fullmaktslag. Den innebär att
den tidigare tidsbegränsade prisregleringslagen ersatts av en permanent
beredskapslagstiftning med syfte att i vissa extraordinära situationer
möjliggöra åtgärder, som anses nödvändiga för att motverka prisstegringar.

Förutsättningarna för tillämpning av lagen anges i dess 1 §. Första och
andra styckena i denna paragraf avser krig eller krigsfara. I paragrafens
tredje stycke föreskrivs att Kungl. Maj:t äger förordna om tillämpning av
lagens bestämmelser om prisreglering även i det fall att av annan orsak än
krig eller krigsfara ”uppkommit betydande fara för allvarlig stegring av
allmänna prisläget inom riket”. Sådant förordnande skall gälla för viss
tid, högst ett år varje gång. Förordnandet skall underställas riksdagen
inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en månad från
början av nästkommande session. Om underställning ej sker, eller om
riksdagen inte inom två månader från det underställningen skedde gillar
förordnandet, är detta förfallet.

Av departementschefens (statsrådet Sträng) uttalanden i propositionen
1956:147 med förslag till allmän prisregleringslag framgår bl. a. att han

KU 1973:20

188

ansåg att en förutsättning för att ej vidare bibehålla prisreglering i
normala tider var införandet av en prisregleringslag av beredskapskaraktär,
som gav möjlighet att reglera priserna vid krig och krigsfara
samt vid risk för inflation vare sig denna berodde av internationella eller
inhemska förhållanden. Med anledning av i vissa remissyttranden uttalade
farhågor för att lagförslaget skulle medföra risk för att prisreglering
tillgreps i onödan eller i stället för mera effektiva, generellt verkande
medel framhöll departementschefen att ”prisreglering självfallet icke skall
införas annat än då så, efter noggranna överväganden, befinnes oundgängligen
nödvändigt”. Han framhöll särskilt att ”enbart en stegring av
jordbrukspriserna i producentledet, som håller sig inom de gränser, vilka
dragits upp av statsmakterna i samband med jordbruksregleringen,
givetvis icke kan åberopas som grund för en tillämpning av prisregleringslagen”
(prop. s. 52).

Beträffande den speciellt omdiskuterade möjligheten att införa prisreglering
vid risk för inflation av inhemska orsaker ansåg departementschefen,
att generellt verkande medel av finans- och penningpolitisk
karaktär i första hand borde komma till användning, men att prisreglering
vid sidan av dessa var av betydelse. Särskilt viktigt ansåg han vara att
Kungl. Maj:t fick möjlighet att ingripa snabbt i dylika fall. Vidare
underströk han betydelsen av att kunna förebygga såväl spekulativa
prisstegringar som skärpta lönekrav till följd av fruktan för kommande
prisstegringar. Att i lagen på ett fullt tillfredsställande sätt avgränsa de
relevanta beredskapsfallen ansåg departementschefen ogenomförbart, och
han konstaterade, att visserligen lagens ”allmänna ordalag kan tänkas
lämna visst utrymme för olika meningar om när läget är sådant att lagen
ger Kungl. Maj:t rätt att besluta prisreglering”, men att å andra sidan ”en
snävare avgränsning icke är lämplig”. Han ansåg därvid att av avfattningen
av lagtexten tillräckligt tydligt framgick det väsentliga, nämligen ”att
prisreglering vid sidan av krigs- och krigsfarefallen förutsätter ett påtagligt
krisläge med otvetydig fara för en inflationistisk prisstegring” (prop.
s. 60).

Vidare anförde departementschefen att prisregleringslagens ingrepp i
den enskildes förhållanden inte kunde anses vara av lika ingripande natur
som förfogande- eller ransoneringslagarnas ingrepp. Medan förfogande
innebär tvång för den enskilde att till samhället avstå eller upplåta sin
egendom och ransonering att den enskilde kan förbjudas att förfoga över
sin egendom eller tvingas att ställa sig olika villkor till efterrättelse, avser
nämligen prisreglering i princip blott att den enskilde företagaren i fråga
om priset för sin vara icke har full frihet. Även om också detta av
departementschefen bedömdes vara ett tämligen allvarligt ingrepp, ansåg
han det dock inte alls vara av så djupgående art som förfogande eller
ransonering, varför jämförelsen med förfogande- och ransoneringslagarna,
som utom vid krig och krigsfara kan tillämpas blott vid varuknapphet på
grund av utomlands inträffad händelse, inte kunde anses bärande.

I Kungl. Maj:ts proposition (1973:7) om tillämpning av allmänna
prisregleringslagen redovisas bl. a. följande bakgrund till beslutet om
prisstopp.

Under tiden januari—november 1972 steg prisnivån i konsumentledet
enligt pris- och kartellnämndens beräkningar med i genomsnitt 4,7 %.
Priserna i dagligvaruhandeln, dvs. främst livsmedelspriserna, steg väsentligt

KU 1973:20

189

snabbare, nämligen med 7,4 %, varav 3,0 procentenheter kan hänföras till
jordbruksregleringen. I början av december 1972 träffades uppgörelse
mellan statens jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation
samt konsumentdelegationen om priser på jordbruksprodukter från den 1
januari 1973. Detta skulle leda till höjningar av konsumentpriserna på
främst mjölk, ost, kött och fläsk. Detaljhandelspriset på t. ex. konsumtionsmjölk
beräknades stiga med i genomsnitt 11 öre per liter.

Regeringen fann, att en ytterligare höjning av livsmedelspriserna
utöver den förhållandevis kraftiga prisstegring, som redan tidigare ägt
rum, skulle leda till en höjning av konsumentprisnivån, som särskilt med
hänsyn till barnfamiljer och låginkomsttagare inte kunde godtas. På
grund härav förordnade Kungl. Maj:t, som förut har nämnts, om
tillämpning av allmänna prisregleringslagen och om prisstopp fr. o. m.
den 1 januari 1973 på mjölk och grädde, ost, kött, fläsk och
charkuterivaror. Konserverade köttvaror omfattas dock inte. Prisstoppets
varumässiga omfattning framgår mera i detalj av prisstoppskungörelsen
och tillämpningsbestämmelser därtill. Som stoppriser gäller de priser som
tillämpades den 21 december 1972 kl. 9.00.

Prisstoppsbeslutet innebär för de av prisstoppet berörda varorna, att de
beräknade intäktsökningarna för jordbruket måste betalas med statsmedel.
Denna utgiftsökning för staten måste täckas. Från regeringens sida
har förklarats, att detta avses ske genom höjda skatter på bensin och
motorbrännolja. Chefen för finansdepartementet har tidigare i dag lagt
fram förslag rörande denna fråga.

Kungl. Maj:ts förordnande om tillämpning av prisregleringslagen gäller
för ett år framåt. Det skall enligt lagen underställas riksdagen.

Med hänsyn till att förordnande om prisstopp får meddelas för högst
sex månader varje gång, gäller det nu införda prisstoppet endast till
utgången av juni 1973. Tiden kan emellertid förlängas, och från
regeringens sida har förklarats att stoppet avses gälla under år 1973.

Frågor om tillämpningen av prisstoppet handlägges av statens pris- och
kartellnämnd, som också kan medge företagare tillstånd att överskrida
stoppris. Avsikten är att sådant tillstånd skall kunna ges endast då
synnerliga skäl föreligger.

I finansutskottets betänkande (FiU 1973:2) i anledning av propositionen
jämte fyra motioner anförs bl. a. följande:

Enligt nu föreliggande uppgifter från pris- och kartellnämnden steg den
allmänna prisnivån i konsumentledet under år 1972 med ca 5,1 %. I
dagligvaruhandeln steg priserna med 7,9 %. Av denna höjning kan 3,0
procentenheter hänföras till effekter av jordbruksavtalet. Prisstoppet
omfattar en dryg fjärdedel av konsumtionen av s. k. dagligvaror.

Utskottet har intet att erinra mot de i propositionen anförda motiven
för tillämpning av prisregleringslagen och det införda prisstoppet. Genom
sin tyngd i hushållsbudgeten har livsmedelspriserna stor betydelse för den
allmänna prisnivåns utveckling. Prishöjningar på livsmedel spelar sålunda
en betydande roll i den allmänna debatten. Inte minst härigenom
föreligger risk för att prisstegringar på livsmedel utlöser kompensationskrav
och prisstegringstendenser på andra områden. Genom att huvudparten
av kompensationen till jordbrukarna nu föreslås överförd i andra
former än genom höjda priser på dagligvaror undviks också vissa
sekundära prisstegringseffekter i senare led av distributionskedjan till
konsumenterna. Från stabiliseringssynpunkt bör detta få gynnsamma
verkningar.

Utskottet är väl medvetet om att prisstopp inte kan ersätta de
traditionella stabiliseringspolitiska medlen. Prisreglerande åtgärder kan

14 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 20

KU 1973: 20

190

emellertid i vissa lägen ge rådrum för att överväga andra åtgärder som kan
komma i fråga för att hålla tillbaka prisstegringarna. Ett begränsat
prisstopp på vissa nyckelvaror kombinerat med andra åtgärder kan också
som redan nämnts vara verkningsfullt för att hejda en befarad prisstegringsprocess.

Utskottet tillstyrker sålunda att riksdagen godkänner Kungl. Majrts
förordnande den 21 december 1972 om tillämpning av allmänna
prisregleringslagen.

Mot utskottets motivering för sitt beslut att hemställa att riksdagen
godkänner Kungl. Maj:ts förordnande den 21 december 1972 om
tillämpning av allmänna prisregleringslagen och avslår de väckta motionerna
reserverade sig två ledamöter (m). I den här aktuella delen anförde
de att utskottet i stället borde ha uttalat följande:

Om ett fullföljande av jordbruksavtalet med kompensation till
jordbrukarna fått ge utslag i höjda livsmedelspriser skulle prishöjningen
ha skett per 1/1 1973 motsvarande drygt 1 procent av priserna inom
dagligvaruhandeln. Utskottet finner det tveksamt om en sådan prisökning
— jämförd med nyssnämnda prisstegring inom samma område med 7,9
procent under 1972 — kan anses fylla de krav som i prisregleringslagen
uppställts för dess tillämpning nämligen att ”fara har uppkommit för
allvarlig stegring av det allmänna prisläget inom riket”. Kungörelsen måste
därför anses vara utfärdad på juridiskt och politiskt bräcklig grund.

Utskottet vill också framhålla att det av regeringen tillgripna prisstoppet
på vissa livsmedel föranleder icke oväsentliga administrativa svårigheter
för att kunna kontrolleras. Vidare leder det till betydande
förändringar av de före prisstoppet gällande konkurrensförutsättningarna
genom att detaljhandelsföretag med olika sortiment får olika möjligheter
att kompensera kostnadsökningar genom prishöjningar på icke prisstoppsomfattade
varor. Detta får negativa konsekvenser i första hand
för den livsmedelshandel som bedrives i kvartersbutiker och glesbygdsbutiker.

Utskottet är också medvetet om att prisstopp inte kan ersätta de
traditionella stabiliseringspolitiska medlen. Då emellertid prisreglerande
åtgärder av tillfällig karaktär i vissa lägen kan ge rådrum för att överväga
andra åtgärder som kan komma ifråga för att hålla tillbaka prisstegringar
vill utskottet — trots redovisad tveksamhet — icke motsätta sig Kungl.
Maj:ts förordnande den 21 december om tillämpning av allmänna
prisregleringslagen. En ytterligare anledning att trots de juridiska betänkligheterna
nu ej motsätta sig att lagen om allmän prisreglering tillämpats
är att prisstopp redan utfärdats genom kungl, kungörelse.

Anm. Samma ledamöter reserverade sig även mot utskottets beslut att
hemställa att ärendet avgörs efter endast en bordläggning.

Riksdagen godkände efter en omfattande debatt den 2 februari 1973
utskottets hemställan och — efter votering med 262 röster mot 37 - även
dess motivering.

Prisregleringsfrågan berördes även i riksdagens finansdebatt den 28
februari 1973. Från den debatten (riksdagens protokoll nr 31) återges
följande inlägg av herrar Bohman och Sträng.

Herr Bohman (s. 69—70):

I remissdebatten för någon månad sedan raljerade finansminister
Sträng väldeliga med vår kritik av prisstoppet. Ni har ju accepterat det,

KU 1973:20

191

sade han. Vad bråkar ni då för? Någon konsekvens får det väl ändå vara.
Vi hade påvisat att prisstoppet blev en följd av regeringens dåliga
stabiliseringspolitik. Hade regeringens momshöjning förra våren - upp till
20 procent - gått igenom hade situationen varit ännu värre i december.
Vi hade konstaterat att ett prisstopp icke löser några problem på sikt, att
det bara flyttar över prishöjningarna från ett område till ett annat. Vi
konstaterade också att prisstoppet då var ett faktum och att de praktiska
möjligheterna för ett oppositionsparti att i rådande läge åstadkomma en
förändring var obefintliga. Men vi vidhöll vår kritik mot det bristfälliga
juridiska underlaget för regeringens åtgärd.

Vi beskylldes då för inkonsekvens. Finansministern kommer säkert
ihåg debatten med herr Burenstam Linder. Jag vill nu kasta tillbaka
beskyllningen för inkonsekvens på finansministern själv. Herr Sträng är ju
ansvarig för gällande prisregleringslag. Den signerades av honom år 1956.
I den strök finansministern under att prisreglering självfallet inte fick
tillgripas i onödan utan bara ”då det befanns oundgängligen nödvändigt”.
Enbart en stegring av jordbrukspriserna i producentledet, framhöll han,
”sorn håller sig inom de gränser vilka dragits upp av statsmakterna i
samband med jordbruksregleringen kan givetvis icke åberopas som grund
för en tillämpning av prisregleringslagen”. Men som motiv för prisstoppsbeslutet
i december förra året åberopar finansminstern just att den då
träffade uppgörelsen om jordbrukspriserna skulle leda till icke acceptabla
prishöjningar. Jag frågar nu finansministern: Vad är sanning? Det som
finansministern deklarerade i motiven för sin egen prisregleringslag? Eller
det uttalande som han gjorde i december då han skulle tillämpa den här
lagen? Jag väntar med intresse på ett klarläggande besked i det
hänseendet.

Herr Sträng (s. 104—105):

Herr Bohman var litet irriterad över att han inte fick något besked av
mig i fråga om kriterierna för en tillämpning av prisregleringslagen. Han
hänvisade till att jag 1956 — rimligen bör det vara 16 år tillbaka — hade
skrivit under en proposition, i vilken jag säger att kriterierna är de och de.
Ja, det finns vissa förklaringsgrunder för detta. Jag hade under hela kriget
suttit som ledamot av priskontrollnämnden. Jag hade väl hunnit bli
ledsen över den kontroll man var tvungen att föra i detalj. Jag
tillbringande ett par år efter kriget med att som folkhushållningsminister
konfronteras med prisregleringen i alla dess detaljer. När vi sedan gick in i
1950-talet räknade vi kanske med en återgång till tider där diskussioner
om priskontroll skulle kunna förbehållas sådana speciella lägen då vi
drabbades av krig eller ”av krig föranledda utomordentliga förhållanden”,
som det brukar heta på lagspråket.

Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna. Vi har kommit
in i en utveckling, där prisstegringen blivit en huvudvärk för oss alla och
där man följaktligen fått pruta på 16 år gamla kriterier och anpassa dem
efter dagens situation. Svårare är det inte, herr Bohman. Det prisstopp
som vi genomförde 1970 och det som vi genomfört i år på vissa viktiga
livsmedel har i varje fall i den senare omgången stötts upp av de flesta i
den här kammaren, även om de inte haft socialdemokratisk mantalsskrivningsort.
Man har sett sakfrågan som den väsentliga, och man tycker
inte att botaniserandet från 1956 i kriterier, som då hade sin naturliga
bakgrund, lönade sig så mycket när det gäller ställningstaganden i dag.

KU 1973:20

192

Herr Bohman (s. 108):

Men det var allvarligt det som finansministern sade om prisregleringslagen.
Här har alltså landets finansminister år 1956 förklarat att lagen
icke får tillämpas om prishöjningarna beror på jordbruksavtalet — ett
klart konstaterande i lagmotiven - men nu tillämpas lagen av just detta
motiv. Man må kalla det vad man vill, men man kan inte kalla det för
rättssäkerhet. Jag skall inte fullfölja min egen replik i den delen utan ge
ordet till en ledare i Grönköpings Veckoblad där det något mindre
allvarligt heter: ”För vår del vilja vi särskilt understryka hur betydelsefullt
det är för ett land att ha en regering, som icke låser sig i sina
positioner utan kan ändra ståndpunkt från den ena månaden till den
andra, då den inflatoriska utvecklingen och opinionsundersökningarna så
kräva. Det är, enligt vår bestämda mening, verkligen att 'lyssna på
rörelsen’ och rätta sig efter densamma, oavsett varifrån den än kommer.”

Herr Sträng (s. 112):

Det där med prisregleringen har jag förklarat. Jag förde en lång
diskussion med herr Bohman i Sveriges television i valrörelsen 1970 om
huruvida kriterierna var tillfredsställande för att sätta lagen i kraft. Herr
Bohman kan från sina juridiska utgångspunkter ha en annan uppfattning
— jag får respektera det — men jag har från mina praktiska utgångspunkter
den uppfattningen, att här var det rimligt att tillämpa prisregleringslagen.
Och jag har fått gehör för det i denna kammare. Det kommer ett
förslag till riksdagen som moderniserar denna prisregleringslag, så att den
blir bättre i överensstämmelse med hur vi bedömer den frågan i dag med
de erfarenheter vi nu har än med hur vi bedömde den 1956.

Slutligen kan nämnas att regeringen i proposition (1973:58) föreslagit
vissa ändringar i allmänna prisregleringslagen. Innebörden härav är i
korthet att begränsad prisreglering i ökad utsträckning skall kunna
användas som ett led i stabiliseringspolitiken. Därför har föreslagits att
förutsättningarna för tillämpning av allmänna prisregleringslagen jämkas
så att prisreglering kan beslutas, "när fara har uppkommit för allvarlig
prisstegring på viktigare varu- eller tjänsteområde”. Enligt lagens nuvarande
lydelse krävs, som ovan redovisats, att det uppstått "betydande fara
för allvarlig stegring av det allmänna prisläget”. Propositionen är för
närvarande under behandling i riksdagens finansutskott.

KU 1973:20

193

Bilaga 13

PM med vissa uppgifter om exportkreditgarantier till Chile

Utrikesminister Wickman besvarade den 23 november 1972 två interpellationer
av herr Takman (vpk) ang. importen till Sverige av chilensk
koppar samt regeringens hållning till frågan om suveräna staters rätt att
nationalisera naturtillgångar med speciell tonvikt på Chiles nationalisering
av de amerikanska kopparbolagens tillgångar i Chile.

Herr Wickman hänvisade i sitt svar bl. a. till att regeringen i ett
meddelande till pressen den 13 november 1972 upplyst att man mottagit
en framställning från Chiles regering om att svenska staten skulle träda in
som köpare av koppar från Chile. Från svensk sida hade framställningen
avböjts som icke realiserbar. Det meddelades vidare, att regeringen
övervägde vilka möjligheter som på annat sätt fanns att stödja Chile i
landets besvärliga ekonomiska läge. Närmast rörde övervägandena åtgärder
på exportkreditgarantiemas område.

I interpellationsdebatten yttrade herr Wickman vidare bl. a. följande:

1 det följande skall i korthet först beröras exportgarantisystemets
uppbyggnad. Därefter redovisas den nu aktuella garantifrågan beträffande
Chile.

Statsgaranti för att täcka förlust i samband med export m. m. har
funnits i Sverige ända sedan 1933. Det senaste bemyndigandet på
området lämnades av 1970 års riksdag (prop. 1970:179, SU 198, rskr
416).

Nu gällande bestämmelser för garantigivningen finns i Kungl. Maj:ts
kungörelse den 28 maj 1959 (se SFS 1959:271, ändrad genom SFS
1964:102 och SFS 1971:841). Bestämmelserna innebär i huvudsak
följande.

1. Statsgaranti får beviljas i Sverige verksam företagare

a) för täckning av förlust i samband med export,

b) för täckning av förlust i samband med lagerhållning utomlands samt

c) för lån som lämnas av svensk bank eller annan svensk kreditgivare i
anledning av export eller lagerhållning utomlands.

2. Statsgaranti får beviljas även bank eller annan kreditgivare för
täckning av förlust på grund av lån som lämnas i samband med export.

3. Statsgaranti får i vissa fall även lämnas utländsk kreditgivare.

Med export jämställs överlåtelse till utlandet, som avser uppfinning
eller resultat av teknisk konsulterande verksamhet, eller liknande avtal
ävensom utförande av entreprenadarbete utomlands.

Statsgaranti får endast då synnerliga skäl föreligger beviljas då fråga är
om export eller lagerhållning av vara som inte är inhemsk. Statsgaranti
enligt punkterna 1. b), l.c) och 3. får beviljas endast efter särskilt

KU 1973:20

194

bemyndigande av Kungl. Majit.

Statsgaranti kan omfatta politiska eller kommersiella risker eller
bådadera. De politiska riskerna omfattar i huvudsak förluster, som är
föranledda av opåräknat beslut angående import- eller valutatillstånd, av
moratorium eller annan opåräknad händelse i utlandet eller av opåräknad
händelse under varans transport till köpare. Till de kommersiella riskerna
hänförs förluster som är föranledda av att köparen kommit på obestånd
eller underlåtit att fullgöra sina avtalsenliga förpliktelser.

Garanti får enligt kungörelsen avse täckning av högst 90 procent av
förlusten. I praxis tillämpas vissa lägre garantiprocentsatser. För beviljad
garanti skall den som erhåller garanti erlägga premie, avpassad med
hänsyn till olika inverkande omständigheter, såsom förhållandena i
importlandet, betalningsvillkoren och andra förefintliga riskmoment, så
ock till administrationskostnader.

Vid export av betydelse för u-ländernas ekonomiska utveckling har
sedan början av 1960-talet exportkreditgarantier lämnats på särskilt
gynnsamma villkor (se prop. 1962:100 och 1963:93). Enligt de riktlinjer
som utfärdats för denna kreditgivning gäller allmänt att exporten bör
vara av betydelse för u-landets ekonomiska och sociala framåtskridande.
Vid garantigivningen kan efter prövning i varje särskilt fall tillämpas för
u-landet gynnsammare villkor i fråga om kredittidens längd m. m. än
normalt tillämpas.

Beträffande den statliga exportkreditgivningen har under årens lopp
fastställts vissa totalramar. Beträffande kreditgivningen till u-landsbistånd
har därvid reserverats särskilda belopp. Som inledningsvis nämnts härrör
det senaste riksdagsbemyndigandet från 1970 (prop. 1970:179). Enligt
detta utgör maximibeloppet för statens betalningsansvar 7,5 miljarder
kronor, varav 800 miljoner kronor reserverats för garantier på särskilt
gynnsamma villkor vid export av betydelse för u-ländernas ekonomiska
utveckling.

Man skiljer sålunda mellan å ena sidan den normala garantigivningen
(n-garantier) och å andra sidan den garantigivning som sker inom ramen
för nyssnämnda särskilt reserverade belopp för u-landshjälp (u-garantier).
Det bör observeras att garantier för export till u-länder kan lämnas
både i form av n-garantier och u-garantier.

Ärende rörande statsgaranti för exportkredit prövas av exportkreditnämnden,
som utses av Kungl. Majit. Beslut om bifall till ansökan
meddelas som regel i form av en garantiutfästelse. Garantiutfästelsen är
ett erbjudande från nämnden att utfärda garanti på i utfästelsen angivna
villkor. Den kan under vissa förutsättningar ändras eller återkallas av
nämnden. På grundval av utfästelsen erhåller sökanden, sedan exportkontrakt
slutits eller export verkställts, en garantiförbindelse, genom vilken
nämnden på statens vägnar ikläder sig garantiansvar. Vissa föreskrifter för
avräkning av garantiutfästelserna har meddelats av Kungl. Majit.

Beträffande de tidigare angivna totalramarna för garantigivningen,
totalt 7,5 miljarder kronor, varav 800 miljoner kronor för u-garantier,
förutsätts — i likhet med vad som tidigare gällt — att Kungl. Majit inom
ramarna bemyndigar exportkreditnämnden att bevilja krediter för erforderligt
belopp. Per den 30 juni 1972 utgjorde dessa bemyndiganden 4,6
miljarder kronor för n-garantier och 650 miljoner kronor för u-garantier.
En redogörelse för exportkreditnämndens verksamhet har på sedvanligt

KU 1973:20

195

sätt lämnats i årets riksdagsberättelse (s. 15 — 16). Vidare kan hänvisas till
nämndens verksamhetsberättelse 1971/72.

I betänkandet Industriutveckling och utvecklingssamarbete (SOU
1972:90) lämnas en utförlig redogörelse för hur det kommersiella
utvecklingsbiståndet utformats.

Kungl. Maj:t uppdrog i beslut den 8 december 1972 åt exportkreditnämnden
att, utöver de engagemang som följde av dittills tillämpade
principer, inom ramen för garantigivning på särskilt gynnsamma villkor
vid export av betydelse för u-ländemas ekonomiska utveckling meddela
garanti för exportkredit för leveranser till Chile till ett sammanlagt
garantibelopp av högst 100 miljoner kronor. För det fall de ifrågavarande
garantierna skulle medföra förluster, som inte täcks av de premier, som
erlagts i samband med garantierna, kommer förlusterna efter framställning
från nämnden att slutligt bestridas från tredje huvudtitelns anslag
Bilateralt utvecklingsarbete.

Exportkreditnämnden hade underställt Kungl. Maj:t frågan om ytterligare
garantiåtaganden beträffande Chile.

KU 1973:20

196

Bilaga 14

PM rörande fråga om viss guldmyntprägling

Ett bolag i Stockholm överlämnade den 27 december 1971 till myntoch
justeringsverket omkring 90,5 kg finguld och anmodade verket att
därav omgående prägla guldmynt med regerande monarks bild. I skrivelse
till Kungl. Maj:t den 31 december 1971 anhöll mynt- och justeringsverket
om Kungl. Maj:ts instruktion i ärendet.

Kungl. Maj:t (statsrådet Sträng) meddelade beslut över framställningen
den 28 januari 1972 och anförde därvid:

Enär skyldighet ej föreligger för Sveriges riksbank att inlösa sedlar med
guldmynt och anledning därför saknas att prägla sådana mynt, lämnar
Kungl. Majd mynt- och justeringsverkets framställning utan åtgärd.

I beslut likaledes den 28 januari 1972 avslog mynt- och justeringsverket
bolagets framställning. Bolaget anförde besvär över beslutet och
anhöll samtidigt att Kungl. Maj:t måtte meddela erforderliga bestämmelser
för ifrågavarande prägling.

Kungl. Maj:t (statsrådet Sträng) lämnade i beslut den 19 maj 1972
besvären och den i samband därmed gjorda ansökningen utan bifall.

Ärendet har efter klagomål även varit föremål för JO:s prövning. I
beslut den 11 januari 1973 anförde JO Ulf Lundvik följande:

Statsråds ämbetsutövning står inte under JO:s tillsyn. Vad Kungl. Maj:t
beslutat i saken kan därför icke av mig upptagas till prövning.

Vad angår klagomålen mot mynt- och justeringsverket föranleder vad
som framkommit icke till antagande att tjänstefel förelegat. Jag finner
utrymme icke förekomma till något mitt ingripande.

Lagen (1970:1028) om rikets mynt trädde i kraft den 1 januari 1972.
Genom lagen upphävdes lagen (1873:31) om rikets mynt. I den nya
myntlagen har bestämmelserna om guldmyntfot och guldmynt utmönstrats.
Någon motsvarighet till 9 § i 1873 års lag om rätt för enskild
att hos rikets myntverk inlämna guld för myntning och därför vid
erläggande av viss avgift erhålla 20-kronestycken och 10-kronestycken
återfinns således inte i den nya lagen. (Obs. att 1873 års lag gällde när
ifrågavarande guldparti inlämnades till myntverket men efterträtts av 1970
års lag när ärendet avgjordes av Kungl. Majt och mynt- och justeringsverket.
)

1873 års lag stadgade i 16 § att riksbanken (vissa kontor) var skyldig
att växla vilket som helst med 10 kronor delbart belopp av skiljemynt
med guldmynt. Motsvarande bestämmelse återfinns i regeringsformen
§ 72 sista stycket, som har följande lydelse:

Riksbanken allena äger rätt att utgiva sedlar, som för mynt i riket må
erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran, inlösas av banken med guld
efter deras lydelse; dock att undantag härifrån, där sådant med hänsyn
till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen nödigt, må
för viss tid medgivas av Konungen och riksdagen samfällt eller, om
riksdagssession ej pågår, av Konungen på framställning av fullmäktige i
riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret.

KU 1973:20

197

Dylikt av Konungen då session ej pågår lämnat medgivande skall, därest
detsamma icke varder vid nästföljande session inom tjugu dagar från dess
början av riksdagen gillat, efter utgången av nämnda tid upphöra att
lända till efterrättelse.

Sedan år 1931 har Sveriges riksbank genom särskilda kungörelser,
senast genom kungörelsen (1972:138) varit fritagen från skyldigheten att
inlösa sedlar med guld.

I den nyligen avlämnade propositionen (1973:90) med förslag till ny
regeringsform och ny riksdagsordning föreslås att riksbankens skyldighet
att lösa in sina sedlar med guld skall tas bort.

Under tiden 1916—1924 samt 1932 — 1938 har Kungl. Maj:t genom
särskilt utfärdade lagar ägt förordna att bestämmelsen i bl. a. 9 § i 1873
års myntlag om rätt för enskild att inlämna guld för myntning under viss
tid inte skulle äga tillämpning. Den senast utfärdade lagen med sådant
förordnande gällde t. o. m. den 31 januari 1938 (SFS 1937:278).

1873 års myntlag stadgade i 11 § bl. a. att det ankom på Kungl. Majd
att förordna om myntens diameter, prägel, inskrift, rand och utseende i
övrigt. Den senaste gällande kungörelsen angående prägel och inskrift å
guldmynten (SFS 1921:155) upphävdes genom kungörelsen 20 augusti
1952 (SFS 1952:629), som innehåller bestämmelser endast om prägling
av silver-, kopparnickel- samt brons- och järnskiljemynt.

I Kungl. Maj:ts instruktion för mynt- och justeringsverket den 20
september 1957 (SFS 1957:550) stadgas i 3 § bl. a. följande:

Med avseende å tillverkning av mynt och skiljemynt och vad därmed
äger samband åligger det mynt- och justeringsverket

att, där ej annorlunda genom särskild lag stadgats, från envar till
myntning mottaga guldparti, vars värde uppgår till minst 500 000 kronor,
mot ersättning av myntningskostnaden enligt lagen om rikets mynt,

att för riksbankens räkning utan närmare angivet ändamål mottaga
guld från envar, som därtill erhållit medgivande av fullmäktige i
riksbanken, samt att över sålunda mottaget guld avgiva särskilt bevis.

Nu gällande instruktion för mynt- och justeringsverket (1965:704)
innehåller inga bestämmelser om guld och guldmyntning.

1970 års myntlag föregicks av ett förslag, framlagt av 1966 års
myntkommitté Nya mynt (SOU 1969:17). Beträffande frågan att ur en
ny myntlag utmönstra bestämmelserna som återspeglar principen om
guldmyntfot anförde utredningen (s. 69):

Att den klassiska guldmyntfoten med sedlar inlösbara mot guldmynt
skulle komma att internationellt återupptas är inte troligt. Visserligen har
i den internationella monetära diskussionen under senare år framträtt
förespråkare för en fastare anknytning till guldet på så sätt att
centralbankerna skulle för andra centralbankers räkning upprätthålla sina
valutors konvertibilitet mot guld. Men tanken att man åter skulle få en
intern betalningsmedelscirkulation bestående av mot varandra fritt
utbytbara sedlar och guldmynt har veterligen inte haft någon seriös
förespråkare.

Det ankommer inte på kommittén att ta ställning till dessa frågor och
härmed sammanhängande penningpolitiska problem. Vid utformningen
av ny myntlag har kommittén emellertid ställts inför det mera begränsade
förfaringstekniska problemet hur man skall förfara med de bestämmelser
i gällande myntlag som återspeglar principen om guldmyntfot, främst 1

KU 1973:20

198

och 4 §§. Kommittén har diskuterat olika lösningar. Ett sätt vore att
flytta över dessa bestämmelser oförändrade till en ny myntlag, ett annat
att utforma en ny myntlag rensad från bestämmelser om guldmynt och
låta nuvarande myntlag fortfara att gälla i de delar som behandlar frågor
om guldmyntfot och guldmynt. Mot dessa lösningar talar emellertid att
myntlagens värderelation mellan kronan och guldet i dagens läge är helt
verklighetsfrämmande. Som framgår av det tidigare sagda skall ett kg fint
guld enligt myntlagen svara mot 2 480 kr. Priset på guld är emellertid
f. n. drygt 5 821 kr. räknat efter den paritetskurs mellan kronan och
US-dollarn, som Sverige anmält till Internationella valutafonden
(5,17321 kr.), och priset på monetärt guld 35 dollar per troy ounce.
Kronans internationella köpkraft skulle alltså behöva mer än fördubblas
för att svara mot den i myntlagen föreskrivna pariteten.

Det är därför inte realistiskt att räkna med att guldmynt med det
guldinnehåll som bestäms i gällande myntlag någonsin kommer att
präglas. I det teoretiska fallet att riksbanken enligt 72 § regeringsformen
åter blir skyldig att lösa in sina sedlar med guld blir det nödvändigt —
oavsett vilken av de här diskuterade författningstekniska lösningarna man
än väljer — att stifta ny lag om guldmynt och om kronans guldparitet.
Att med utgångspunkt från den svenska valutans guldparitet (5 821
kr./kg) nu beräkna guldinnehållet i och fastställa nya kronmynt i guld
förefaller helt meningslöst. På grundval av dessa överväganden har
kommittén stannat för att föreslå att bestämmelserna om guldmyntfot
och guldmynt mönstras ut ur myntlagstiftningen men erinrar om att
denna kan kompletteras om så skulle bli nödvändigt.

Departementschefen (statsrådet Sträng) förklarade sig dela kommitténs
uppfattning, att den nya myntlagen inte borde tyngas av de äldre
bestämmelserna. Skulle så behövas kunde man, ansåg departementschefen,
utan svårighet komplettera lagstiftningen med bestämmelser om
guldmyntfot och guldmynt (prop. 1970:190 s. 46).

Bankoutskottet, som tillstyrkte propositionen, anförde beträffande
guldmyntfots- och guldmyntsfrågan följande (BaU 1970:79):

Enligt utskottets uppfattning är de i propositionen anförda skälen för
att bestämmelserna om guldmyntfot och guldmynt bör utgå ur myntlagstiftningen
bärande. Om behov av att prägla guldmynt mot förmodan
skulle uppkomma blir det i vilket fall som helst nödvändigt att stifta ny
lag om guldmynt och om kronans guldparitet. Inte heller i övrigt har
utskottet funnit anledning till erinran mot förslaget till ny myntlag.
Utskottet tillstyrker alltså propositionen i denna del och avstyrker
motionerna i motsvarande del.

En reservant (m) föreslog att propositionen skulle avslås.

Riksdagen följde utskottet (rskr 1970:473).

KU 1973:20

199

Bilaga 15

PM angående regeringens beslut att tillåta elever, tillhöriga S:t Martins
församling, att ej delta i skolans religionsundervisning

Evangelisk-Lutherska kyrkan i Sverige (S:t Martins församling) ansökte
hos Kungl. Maj:t om tillstånd att i skolans ställe ombesörja religionsundervisningen
för barn tillhörande församlingen. Kungl. Maj:t lämnade i
beslut den 24 juli 1970 ansökningen utan bifall. Undertecknarna av ansökningen
vände sig därefter till Europarådets kommission för de mänskliga
rättigheterna. Kommissionen, som upptog ärendet till saklig prövning,
hade ännu inte färdigbehandlat ärendet, när Kungl. Maj:t i beslut
den 28 december 1972 meddelade grundskole- eller gymnasieskoleelev,
tillhörig Evangelisk-Lutherska kyrkan i Sverige, rätt att på begäran av
föräldrarna befrias från att deltaga i undervisningen i religionskunskap. I
anledning av Kungl. Maj:ts beslut har företrädarna för S:t Martins församling
återkallat sin talan hos Europakommissionen.

I 27 § skollagen (1962:319) stadgas bl. a. att elev på föräldrarnas
begäran skall befrias från deltagande i undervisning i religionskunskap,
om eleven tillhör trossamfund som fått Konungens tillstånd att i skolans
ställe ombesörja religionsundervisningen.

År 1953 medgav Kungl. Maj:t katolska kyrkan i Sverige och mosaiska
församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö att i skolans ställe
ombesörja religionsundervisningen för lärjungar, tillhörande respektive
trossamfund.

Utöver dessa dispenser har Kungl. Maj:t i administrativ ordning utan
att tillämpa 27 § skollagen befriat elever, tillhöriga andra trossamfund,
från skolans religionsundervisning. Dispensen har i dessa fall avsett barn
till vissa namngivna föräldrar.

I nu ifrågavarande beslut har rätt till befrielse meddelats ”elev i
grundskolan eller gymnasieskolan som tillhör Evangelisk-Lutherska kyrkan
i Sverige”. 27 § skollagen har inte åberopats i beslutet. Det torde i
stället fa ses som en dispens av samma typ som Kungl. Maj:t tidigare
meddelat i administrativ ordning. Evangelisk-Lutherska kyrkan skall
alltså inte anses ha fått samma tillstånd som katolska kyrkan i Sverige
och vissa mosaiska församlingar.

I samband med 1972 års granskningsarbete behandlade utskottet
regeringens praxis i fråga om att meddela befrielse från religionsundervisning
i skolan. Granskningen föranledde inte något särskilt uttalande från
utskottsmajoritetens sida, medan tre ledamöter (en fp, två m) i ett
särskilt yttrande uttalade, att regeringens praxis syntes mycket restriktiv
och visade att de konventioner om föräldrarätten som Sverige anslutit sig
till inte fått tillräcklig genomslagskraft i svensk skolpolitik (KU 1972:26).
(En utförligare redogörelse för gällande regler och av Sverige biträdda
konventioner, rörande religionsundervisningen, återfinns i bil. 17 till
1972 års granskningsbetänkande).

KU 1973:20

200

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Granskningsarbetets uppläggning 1

Översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens innehåll m. m. . . . 2

Utskottets granskning 3

1. Offentlighet och information beträffande konseljärenden ... 3

2. Decentralisering av beslutanderätt 5

3. Fråga om diarieföring av vissa skatteärenden 6

4. Befrielse från aktievinstbeskattning 6

5. Kungl. Maj :ts praxis i naturalisationsärenden 7

6. Remisser till lagrådet 10

7. Redovisning av remissvar i propositioner 11

8. Vissa företagsdemokratifrågor vid organisationsförändringar i
statsförvaltningen 12

9. Utgivningen av Svensk författningssamling 13

10. Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj d 14

11. Regeringens handlande i viss nödsituation 16

12. Arbetsplan för Nynäsvägen (Fållan) 18

13. Övriga frågor 18

Närvarande 19

Reservationer och särskilda yttranden 21

Bilaga 1. Konseljärenden åren 1971 och 1972. Tabellarisk översikt
28

Bilaga 2. Tider för 1972 års statsrådsprotokolls överlämnande till

konstitutionsutskottet 30

Bilaga 3. PM angående finansdepartementets särskilda diarium

över hemliga handlingar 34

Bilaga 4. PM med vissa uppgifter angående handläggningen av

ärenden om befrielse från aktievinstbeskattning 37

Bilaga 5. Undersökning av Kungl. Maj ds handläggning av ärenden

rörande utlännings förvärv av svenskt medborgarskap

(naturalisation) 1/7-69 — 31/12-72 40

Innehållsförteckning till Bilaga 5 150

Bilaga 6. PM angående remisser till lagrådet under 1972 151

Bilaga 7. Förteckning över rättelseblad för SFS 1972 155

Bilaga 8. PM angående Kungl. Maj :ts behandling av riksdagens

skrivelse 1972:24 rörande motioner om vidgad länsdemokrati
(KU 1972:8) 159

Bilaga 9. PM rörande tillsynen och kontrollen av automat- och

roulettspel 163

Bilaga 10. PM angående undersökning beträffande vilka åtgärder
Kungl. Majd vidtagit med anledning av tillkännagivanden
som riksdagen gjort i ärenden som beretts av
utbildningsutskottet åren 1971 och 1972 166

KU 1973:20

201

Bilaga 11. PM med vissa uppgifter angående regeringens handlande
i samband med kapningen av ett svenskt civilflygplan i

sept. 1972 182

Bilaga 12. PM angående Kungl. Maj ds förordnande den 21 dec.

1972 om tillämpning av allmänna prisregleringslagen

m. m 187

Bilaga 13. PM med vissa uppgifter om exportkreditgarantier till

Chile 193

Bilaga 14. PM rörande fråga om viss guldmyntsprägling 196

Bilaga 15. PM angående regeringens beslut att tillåta elever, tillhö riga

Sd Martins församling, att ej delta i skolans
religionsundervisning 199

GOTAB 72 826 S Stockholm 1972