Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:66 med förslag till grundlagsändringar m. m., avseende ersättare för riksdagsledamöterna, samt följdmotioner (Betänkande 1972:KU30 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets betänkande nr 30 år 1972

KU 1972:30

Nr 30

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av propositionen
1972:66 med förslag till grundlagsändringar m. m., avseende ersättare för
riksdagsledamöterna, samt följdmotioner.

I detta betänkande behandlas propositionen 1972:66 med förslag till
grundlagsändringar m. m., avseende ersättare för riksdagsledamöterna,
samt de med anledning av propositionen väckta motionerna 1972:1634
av herr Sjöholm (fp), 1972:1659 av herr Bohman m. fl. (m), 1972:1660
av herr Molin m. fl. (fp), 1972:1662 av herr Enlund m. fl. (fp, m) och
1972:1663 av herr Eriksson i Arvika (fp).

Tidigare förslag m. m.

I en motion till 1928 års riksdag (1928:1:54) föreslogs att för
riksdagsledamot som av långvarigt laga förfall blev förhindrad att fullgöra
sitt uppdrag skulle kunna inkallas ersättare för viss riksdag med rätt för
den ursprungligen valde ledamoten att åter inträda vid nästkommande
riksdag. Motionen avstyrktes av utskottet och avslogs i riksdagen.
Utskottet (KU 1928:3) fäste avgörande vikt vid den invändningen mot
förslaget att riksdagsmannasuppleanterna i allmänhet inte skulle hinna
förvärva den erfarenhet och vana vid riksdagsarbetet eller vinna det
intresse för uppgiften, som erfordrades för att deras insats skulle bli av
värde.

I motionerna 1950:1:20 och 1950:11:20 till 1950 års riksdag hemställdes
ånyo att ersättare skulle kunna inkallas vid långvarigt förfall för
riksdagsledamot. På hemställan av utskottet avslog riksdagen motionerna
(KU 1950:2).

Författningsutredningen föreslog att ersättare skulle finnas för riksdagsledamöterna
(6 kap. 1 § förslaget till regeringsform). Ersättare skulle
enligt förslaget inte väljas särskilt utan utses genom ”fortsatt sammanräkning”.
Detta innebar med författningsutredningens valsystem att valkandidat,
som inte erhållit mandat, skulle bli ersättare för de på samma lista
valda kandidaterna för samma parti. För den som valts i valkrets inträdde
ersättarna i ordning efter högsta personliga röstetal, och förden som valts
i region inträdde de i valsedelns ordningsföljd. Systemet innebar att
ersättarna inte var personliga. Enligt 1 kap. 20 § förslaget till riksdagsordning
skulle talmannen, när riksdagsledamot beviljats ledighet från
riksdagsarbetet, inkalla ersättare, om så erfordrades. Enligt utredningens

1 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 30

KU 1972:30

mening borde det anses vara erforderligt att ersättare inträdde i de fall
ledighet omfattade dag, då arbetsplenum hålls. Ledighetens längd var i
och för sig utan betydelse. I 1 kap. 19 § förslaget till riksdagsordning
stadgades att ledamot efter ansökan kunde beviljas ledighet från
riksdagsarbetet. Ledighet för högst sju dagar skulle beviljas av talmannen
och för längre tid av riksdagen. Om ersättare inkallades till tjänstgöring,
innebar det enligt författningsutredningen att han trädde i den ordinarie
ledamotens ställe vid riksdagssammanträde. Han borde dock inte utan
vidare träda i dennes ställe i utskott eller annat riksdagsorgan. För
ersättare, som tjänstgjorde i riksdagsledamots ställe, skulle enligt 6 kap.
16 § förslaget till regeringsform gälla vad som var stadgat i fråga om
ledamot. Avgick ledamot i förtid, skulle han efterträdas av förste
ersättare inom samma parti.

Enligt författningsutredningen var den grundläggande motiveringen
för ersättarinstitutionen att denna utgjorde en garanti för att medborgarnas
vid val uttryckta vilja återspeglades i riksdagens beslut, oberoende
av om någon eller några av de ordinarie representanterna var förhindrade
att delta i besluten. Ett införande av suppleanter för riksdagens del skulle
stå i principiell överensstämmelse med den demokratiska samhällsordningen.
Det förelåg enligt utredningen ett bestämt praktiskt behov av
ersättare för riksdagsledamöterna. Sålunda kunde åtskilliga ledamöter till
följd av bl. a. uppdrag i internationella sammanhang under långa perioder
vara förhindrade att delta i riksdagsarbetet. Utredningen framhöll vidare
att rekryteringen till riksdagen skulle underlättas om ersättare fanns som
kunde lösgöra ledamot i riksdagen för viktigare egna angelägenheter.

I ett särskilt yttrande av två ledamöter och två experter i författningsutredningen
hävdades att mer preciserade villkor borde uppställas för
ledighet, som kunde föranleda att ersättare inkallades.

Författningsutredningens förslag om en ersättarinstitution mottogs
övervägande positivt av remissinstanserna. Endast ett av remissorganen
avstyrkte förslaget.

Ersättarfrågan prövades inte i samband med enkammarreformen
1968-1969. Utskottet (KU 1968:20 s. 15-16) berörde den emellertid
vid diskussionen om den nya riksdagens ledamotsantal. Utskottet
framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande att en ersättarinstitution
i viss mån kan tillgodose samma intresse som ett högt ledamotsantal,
nämligen att riksdagens folkliga förankring breddas genom att olika
landsdelar och orter samt skilda yrkes- och intresseriktningar får större
möjligheter att bli representerade i riksdagen. Utskottet tilläde att det
frånsett det sagda torde bli ofrånkomligt att ånyo överväga ledamotsantalet
i den mån ersättare införs. Utskottet uttalade som ett önskemål
att frågan om införande av ersättare för riksdagens ledamöter behandlades
med viss förtur inom grundlagberedningen. Det framhölls att om
prövningen skulle utfalla positivt, detta kunde få konsekvenser bl. a. för
planeringen av den nya riksdagens lokaler.

KU 1972:30

I två likalydande motioner till 1970 års riksdag [1970:1:270 (s) och
1970:11:307 (s)] anhölls att riksdagen hos Kungl. Majit måtte begära att
förslag snarast möjligt förelädes riksdagen om införande av ett system
med ersättare för riksdagsledamot i huvudsak i enlighet med författningsutredningens
förslag. Motionärerna åsyftade införande av ett ersättarsystem
redan i början av 1971 års vårsession. Även i motionen
1970:11:140 (fp) aktualiserades frågan om ersättare för statsråden. Senare
under våren 1970 avlämnade grundlagberedningen sitt betänkande om
ersättare för riksdagsledamöter (SOU 1970:17). Under hänvisning till
innehållet i detta, som enligt utskottet i allt väsentligt tillgodosåg
motionärernas synpunkter, och med förmälan att remissbehandling av
förslaget avsågs ske hemställde utskottet (KU 1970:40) att riksdagen
måtte förklara motionerna besvarade med vad utskottet hemställt.
Riksdagen följde utskottet.

Vid 1971 års riksdag förelåg ett motionsyrkande [1971:290 (s)] som
berörde frågan om införande av ett system med ersättare för riksdagsledamot
som är statsråd eller talman. Utskottet framhöll i sitt avstyrkande
yttrande (KU 1971:16) bl. a. följande:

Utskottet vill understryka vikten av att ett förslag om ersättare för
riksdagsledamöter, avseende inte endast ersättare för riksdagsledamot
som är statsråd eller talman utan även för frånvarande riksdagsledamot i
övrigt, framlägges i god tid före nomineringarna till 1973 års val. Med
hänsyn till vad som upplysts förutsätter dock utskottet att förslag - efter
sedvanlig remissbehandling — såväl avseende ersättare för riksdagsledamöter
som beträffande valförfarandet kommer att framläggas under
vårriksdagen 1972 utan särskild framställning från riksdagen.

I enlighet med utskottets hemställan avslog riksdagen motionsyrkandet.

Propositionen

Hemställan

Under åberopande av statsrådsprotokollet över justitieärenden den 3
mars 1972 har Kungl. Majit

dels förelagt riksdagen för prövning i grundlagsenlig ordning ett vid
propositionen fogat förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen,

dels föreslagit riksdagen att bifalla vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ersättare för riksdagsledamöter,

2) lag om ändring i lagen (1920:796) om val till riksdagen.

Förslaget till grundlagsändringar och förslaget till lag om ersättare för

riksdagsledamöter framgår av bilagal resp. 2 till betänkandet. Beträffande
förslaget till ändring i vallagen hänvisas till propositionen.

KU 1972:30

Huvudsakligt innehåll

I propositionen föreslås att det skall finnas ersättare för riksdagsledamot
som är riksdagens talman eller som tillhör statsrådet liksom för
ledamot som är ledig. Under tid som ledamot är talman eller statsråd
skall hans mandat innehas av ersättare. Beviljas ledamot ledighet för
minst en månad skall ersättare kallas in för att tjänstgöra i ledamotens
ställe.

Enligt förslaget skall ersättarna utses vid samma valhandling som
ledamöterna. Vid valet får endast s. k. ospaltade valsedlar användas.
Ersättarna utses i princip enligt samma regler som f. n. gäller vid utseende
av efterträdare till avgången ledamot, dvs. ersättarna skall utses —
förutom från samma parti — i samma valkrets och från samma listtyp
som ledamoten. För varje ledamot skall utses lika många ersättare som
partiet fått mandat i valkretsen, dock minst tre. Reglerna innebär att
ersättarna kommer att fungera som gruppersättare.

Ersättare kallas av talmannen. Därvid skall talmannen i princip
iakttaga den mellan ersättarna bestämda turordningen. Denna får frångås
endast om särskilda skäl gör det motiverat.

I propositionen föreslås vidare ändringar i reglerna om fullmakt för
riksdagsledamot. Bl. a. föreslås att beteckning fullmakt byts ut mot bevis.

Avsikten är att de erforderliga grundlagsändringarna skall slutligt antas
i början av 1974 års riksdag och ersättarna finnas tillgängliga för
tjänstgöring tämligen omedelbart därefter. Vissa av de föreslagna ändringarna
i vallagstiftningen - bl. a. de som gäller valsedels utformning —
måste därför tillämpas redan vid 1973 års ordinarie val.

Propositionen bygger på ett av grundlagberedningen i betänkande år
1970 (SOU 1970:17) framlagt förslag. Beredningen har med endast
smärre jämkningar fört över sitt förslag om ersättare för riksdagsledamöterna
till det förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning som
beredningen nyligen har offentliggjort (SOU 1972:15).

Utskottet redogör i det följande närmare för propositionens motiv
m. m. i två avseenden, nämligen i fråga om metoden att utse ersättare och
om antalet ledamöter i riksdagen. I övrigt hänvisas till propositionen.

Metoden att utse ersättare

Den i propositionen föreslagna metoden att välja ersättare fördes fram
redan i grundlagberedningens förslag 1970. Beredningen föreslog sålunda
att det för varje ledamot skall utses lika många ersättare som partiet har
fått mandat i valkretsen, dock alltid minst tre. Principen är att ersättare
utses från samma parti, i samma valkrets och från samma listtyp som den
ledamot som skall ersättas. Eftersom förslaget förutsätter att endast
ospaltade valsedlar skall få användas, kommer samma person att vara
ersättare för flera ledamöter (gruppersättare), om partiet erövrat flera
mandat med listtypen i fråga. Ersättarna skall i princip kallas in till
tjänstgöring i den ordning som de har utsetts.

KU 1972:30

Den sålunda föreslagna metoden att utse ersättare kritiserades under
remissbehandlingen av beredningens betänkande med motivering att den
kommer att leda till att ett alltför stort antal ersättare utses. En av de
remissinstanser som var kritiska mot metoden — 1965 års valtekniska
utredning — förde i sitt yttrande fram en alternativ metod, som leder till
att antalet ersättare avsevärt begränsas. Förslaget går ut på att ersättarna
utses på samma sätt som innehavarna av de utjämningsmandat som
tilldelas partierna, dvs. ersättarna hämtas en efter en från den valkrets där
partiet i fråga vid varje tillfälle ligger närmast till att ta ytterligare
utjämningsmandat. Varje parti får ”riksersättare” till ett antal som svarar
mot förslagsvis en femtedel av partiets mandat i riksdagen, dock minst
fem. Utredningen tänker sig i första hand att ersättarna kallas till
tjänstgöring i den ordning de har utsetts. — Ersättare för talmannen och
för statsråd liksom för ledamot som är ledig längre tid skall dock enligt
valtekniska utredningens förslag utses i ledamotens valkrets och från hans
listtyp (särskild ersättare).

Chefen för justitiedepartementet förklarar i propositionen att han
anser det vara mindre tillfredsställande med en ordning som innebär att
en grupp av väljare som genom att förena sig om att använda viss valsedel
lyckas placera en på denna valsedel upptagen kandidat i riksdagen skulle
kunna hamna i den situationen att denna person ersätts av någon som
hämtats från annan valsedelstyp och annan valkrets. Han vill därför inte
frångå grundlagberedningens förslag när det gäller metoden att utse
ersättare. Nackdelarna med den av beredningen föreslagna ordningen för
val av ersättare anser han kunna motverkas genom den ändringen i
förhållande till beredningens förslag att ersättare skall kunna kallas in
endast vid ganska långvarig ledighet för ordinarie ledamot - minst en
månad.

Riksdagens ledamotsantal

En reservant i grundlagberedningen (m) hävdade att införandet av ett
ersättarsystem borde kombineras med en sänkning av riksdagens ledamotsantal.
En annan ledamot i beredningen (fp) anslöt sig i ett särskilt
yttrande till tanken på ett lägre ledamotsantal i enkammaren men ansåg
- liksom beredningens majoritet — att en bedömning borde anstå till dess
man fått större erfarenheter av den nya riksdagens arbetsmöjligheter.
Några remissinstanser intog samma ståndpunkt som reservanten. Departementschefen
erinrar i detta avseende till en böljan om att arbetsförhållandena
i riksdagen under den tid som har förflutit sedan enkammarreformen
genomfördes kontinuerligt har varit föremål för debatt. Det har
därvid förts fram att riksdagens ledamotsantal är för högt och att
riksdagsarbetet inte minst därför är tungrott.

Enligt departementschefens mening finns det inte anledning att
koppla samman ersättarfrågan med den större frågan om lämpligt antal
riksdagsledamöter. Ersättarsystemet innebär endast att riksdagens möjligheter
att fungera med det i grundlag fastställda ledamotsantalet förbätt 1

* Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 30

KU 1972:30

ras. Det finns heller inte, heter det vidare, något påtagligt stöd för att ett
ersättarsystem i den utformning som har förordats i propositionen
kommer att få någon märkbar negativ effekt på arbetsförhållandena i
riksdagen. Departementschefen vill till detta foga att frågan om lämpligt
antal riksdagsledamöter varken kan eller bör bedömas uteslutande eller
ens huvudsakligen under hänsynstagande till arbetsförhållandena i riksdagen.
Andra faktorer som t. ex. hänsynen till möjligheterna att bereda
olika landsdelar allsidig representation i riksdagen måste väga tungt i ett
sådant sammanhang.

Motionerna

Hemställan avser

i motionen 1972:1634: ”att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 66 år 1972 måtte för sin del besluta med bifall till
propositionen att antalet ledamöter i enkammaren bestämmes till 175
samt hos Kungl. Majit hemställa om förslag till de följdändringar i
regeringsform och riksdagsordning som betingas av ett antagande av detta
yrkande, varvid antalet utskottsrepresentanter dock bör bestämmas till
lägst 9”;

i motionen 1972:165 9: ”att riksdagen, med avslag på Kungl. Majits
proposition 1972:66, hemställer att Kungl. Majit förelägger 1973 års
vårriksdag nytt förslag om ersättare för riksdagsledamöter och om att
riksdagen skall bestå av 299 ledamöter”;

i motionen 1972:1660:

”att riksdagen i samband med beslut om införande av ersättarsystem
beslutar om en sänkning av antalet ledamöter i riksdagen från 350 till
299 med ikraftträdande fr. o. m. 1977 års riksdag;

att konstitutionsutskottet framlägger förslag till erforderliga lagändringar
i enlighet härmed; samt

att riksdagen under godkännande i övrigt av Kungl. Majits förslag till
Lag om ersättare för riksdagsledamöterna beslutar att meningen 'Om
särskilda skäl föranleda det, får talmannen dock frångå den sålunda
bestämda ordningen.’, utgår ur lagtexten”;

i motionen 1972:1662: ”att riksdagen avslår prop. 1972:66 samt att -därest avslagsyrkandet icke vinner riksdagens bifall — det av valtekniska
utredningen skisserade alternativa ersättarsystemet tillämpas”; samt

i motionen 1972:1663:

”1. att riksdagen beslutar om ett system med riksersättare med den
utformning som föreslagits i motionen;

2. att konstitutionsutskottet framlägger förslag till erforderliga lagändringar
i enlighet härmed”.

I de motioner, vari yrkas en sänkning av riksdagens ledamotsantal —
1972:1634, 1972:1659 och 1972:1660 - framhålls att det nuvarande

KU 1972:30

höga ledamotsantalet i kammaren har visat sig ogynnsamt påverka
riksdagens arbetsduglighet. Genom det föreslagna ersättarsystemet, som
motionärerna i och för sig inte har något att erinra mot, skulle riksdagen
reellt få ett tillskott av ledamöter och arbetsbelastningen i riksdagen
ytterligare öka. I motionerna 1972:1659 och 1972:1660 betonas att den
med ledamotsantalet sammanhängande stora arbetsbelastningen på kammaren
menligt begränsar riksdagsledamöternas möjligheter att hålla
kontakt med väljarna.

Till stöd för förstahandsyrkandet i motionen 1972:1662 om avslag på
propositionen åberopas följande. Riksdagens arbetsvolym skulle öka om
ersättare införs. En sådan konsekvens kan inte godtas. Å andra sidan bör
inte en sänkning av ledamotsantalet tillgripas enbart för att möta
olägenheterna med ett ersättarsystern; frågan om en sänkning bör bli
föremål för en mera allsidig prövning. Motionärerna hävdar vidare att en
följd av förslaget om ersättare skulle bli att regeringen får fler företrädare
i riksdagen än som motsvarar väljarunderlaget.

Både i motionen 1972:1662 (andrahandsyrkandet) och i motionen
1972:1663 förordas att ersättarna skall utses med tillämpning av den
metod som har förts fram av valtekniska utredningen. Som fördelar med
denna metod framför den i propositionen föreslagna ser motionärerna
bl. a. att den medför att antalet ersättare kan begränsas och att ersättarna
i större omfattning kan få vana och förtrogenhet med riksdagsarbetet. I
motionen 1972:1663 åberopas härjämte att systemet med s. k. riksersättare
gynnar en allsidig geografisk representation för partierna i riksdagen
och att det inte tvingar partierna att förändra sitt valtekniska agerande.

Till stöd för yrkandet i motionen 1972:1660 om slopande av den
föreslagna befogenheten för talmannen att, om särskilda skäl föreligger,
frångå den fastställda ordningen mellan ersättarna, åberopar motionärerna
vikten av att handläggningen av frågor som rör den parlamentariska
demokratins sätt att fungera så långt möjligt låses i lagtext. Innebörden i
motionärernas förslag är den att också ersättare, som är förhindrad att
inställa sig, får ansöka om ledighet, varefter, om ledighet beviljas, näste
ersättare kallas in.

I övrigt hänvisas beträffande innehållet i motionerna till texten i dessa.

Utskottet

I förevarande proposition föreslås införande av en ordning med
ersättare för riksdagsledamöterna. Förslaget bygger på grundlagberedningens
betänkande år 1970 i frågan. Förslaget innebär att det för varje
ledamot skall finnas ersättare, som väljes samtidigt med ledamoten.
Ersättare skall utöva ledamotsbefattningen om ledamoten väljes till
talman, utses till ledamot av statsrådet eller beviljas ledighet för minst en
månad.

Som framgår av propositionen nåddes vid remissbehandlingen av
grundlagberedningens förslag en allmän uppslutning kring en ordning
med ersättare.

KU 1972:30

De skäl som talar för att ersättare bör finnas för talmannen och
statsråden har en särskild styrka. Med hänsyn till talmannens särställning
i riksdagen är det naturligt att han befrias från den med ledamotskap i
riksdagen förenade uppgiften att kontinuerligt ta ställning i olika
politiska frågor. Statsrådens tid och arbetskraft måste i första hand ägnas
åt regerings- och departementsarbetet och de politiska huvudfrågorna i
riksdagen. Skall talmannen och statsråden kunna ges den befrielse från de
normala ledamotsuppgifterna som sålunda framstår som befogad måste
det finnas ersättare. Redan på angivna grunder är det därför enligt
utskottets mening i och för sig påkallat att införa en sådan ordning.
Därtill kommer att ett ersättarsystem öppnar möjlighet att låta ersättare
tjänstgöra när ledamot inte har möjlighet att deltaga i riksdagsarbetet
under längre tid. Inte minst vid långvariga sjukdomsfall eller längre
frånvaro för tjänstgöring hos internationellt organ torde detta vara
värdefullt.

Vid grundlagberedningens behandling av ersättarfrågan väcktes tanken
att införandet av ett ersättarsystem borde kombineras med en sänkning
av riksdagens ledamotsantal. Grundlagberedningens majoritet kom emellertid
till slutsatsen att erfarenheterna av arbetsförhållandena i den nya
riksdagen borde avvaktas innan frågan om ledamotsantalet tas upp till
omprövning. Även departementschefen avvisar tanken att koppla samman
ersättarfrågan med frågan om lämpligt antal riksdagsledamöter.
Utskottet kan för sin del ansluta sig till vad departementschefen i denna
del anfört, inte minst vad gäller hänsynen till möjligheterna att bereda
olika landsdelar allsidig representation i riksdagen.

Enligt utskottets mening bör därför frågan om riksdagens ledamotsantal
inte i detta sammanhang upptas till prövning. Utskottet avstyrker
således de yrkanden som i denna del framställts i motionerna 1972:1634,
1972:1659 och 1972:1660.

Även yrkandet i motionen 1972:1662 om avslag på propositionen är i
motiveringen bundet till frågan om ledamotsantalet. Utskottet avstyrker
också detta yttrande.

Som redan har nämnts skall enligt propositionens förslag ersättare
uppehålla ledig riksdagsmans befattning om ledigheten avser minst en
månad. Att kortare ledigheter inte bör föranleda inkallande av ersättare
motiveras i propositionen främst med hänsyn till att ersättaren bör kunna
göra en meningsfull insats i riksdagen och att det system som tillämpas
inte får skapa svårigheter i riksdagsarbetet. Utskottet kan ansluta sig
härtill och till vad departementschefen i övrigt anfört i denna fråga.
Enligt utskottets mening nås en lämplig avvägning mellan de olika
intressen som bör beaktas, om den föreslagna regeln godtas. Utskottet vill
därför tillstyrka propositionens förslag också i denna del.

I propositionen föreslås att ersättarna skall utses i princip enligt
samma regler som för närvarande gäller vid utseende av efterträdare till
avgången ledamot. Ersättarna skall alltså utses från samma parti, i samma
valkrets och från samma listtyp som ledamoten. För varje ledamot skall
utses lika många ersättare som partiet fått mandat i valkretsen, dock

KU 1972:30

minst tre. De föreslagna reglerna innebär att ersättarna kommer att
fungera som gruppersättare.

I motionerna 1972:1662 — andrahandsyrkandet — och 1972:1663
förordas i stället ett system med riksersättare, där ersättarna hämtas en
efter en från den valkrets där partiet i fråga vid varje tillfälle ligger
närmast till att ta ytterligare utjämningsmandat. Systemet överensstämmer
med ett förslag av denna innebörd, som under remissbehandlingen
framfördes av valtekniska utredningen. Departementschefen avvisar i
propositionen detta förslag, främst med hänsyn till att han anser det vara
mindre tillfredsställande med en ordning som innebär att en ersättare
hämtas från annan valkrets och annan valsedelstyp än ledamoten.

Utskottet ansluter sig i fråga om ordningen för utseende av ersättare
på de av departementschefen anförda skälen till propositionens förslag
och avstyrker motionerna 1972:1662 — i berörd del — och 1972:1663.

Enligt propositionens förslag skall ersättare kallas av talmannen.
Därvid skall talmannen i princip iakttaga den mellan ersättarna bestående
turordningen. Om särskilda skäl föranleder det, får talmannen dock
frångå denna turordning I motionen 1972:1660 yrkas att sistnämnda
undantagsregel skall utgå. Därvid åberopar motionärerna vikten av att
handläggningen av frågor som rör den parlamentariska demokratins sätt
att fungera så långt är möjligt formaliseras i lagtext. Den av motionärerna
förordade ordningen innebär att, om också den ersättare som står i tur är
förhindrad att tjänstgöra, får denne ansöka om och beviljas ledighet,
varefter näste ersättare inkallas.

Enligt utskottets mening är det självklart att den talmannen enligt
propositionens förslag tillkommande befogenheten att i särskilda fall
frångå den mellan ersättarna bestämda turordningen måste utövas med
yttersta försiktighet. Det kan dock förekomma situationer, där avsaknaden
av sådan möjlighet kan te sig oläglig. Någon risk för missbruk torde
inte vara att befara. Utskottet har möjlighet att återkomma till denna
fråga nästa år i samband med behandlingen av grundlagberedningens
förslag och vill därför inte nu motsätta sig införandet av den ifrågavarande
bestämmelsen. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag
därom och avstyrker motionen 1972:1660 i förevarande del.

Vad gäller propositionens förslag i övrigt har utskottet inte funnit skäl
till erinran. Utskottet vill dock göra följande allmänna uttalanden.

Propositionens förslag innebär lagtekniskt dels vissa ändringar i
regeringsformen och riksdagsordningen, dels antagande av en särskild lag
om ersättare för riksdagsledamöter, dels vissa ändringar i vallagen.
Förslagen har utbrutits ur den totala författningsöversyn som nyligen
slutförts av grundlagberedningen. Av hänsyn till nomineringarna till valet
1973 har det bedömts som nödvändigt att snarast få ett ställningstagande
från statsmakternas sida till frågan om införande av ett ersättarsystem
som sådant och till de valprinciper m. m. som skall tillämpas därvid.

Den av utskottet företagna prövningen av de nu framlagda lagförslagen
bör ses mot den angivna bakgrunden.

KU 1972:30

I grundlagberedningens slutbetänkande har beredningen i vissa hänseenden
intagit ståndpunkter som avviker från vad som nu förordas.
Utskottet kan därvid peka på t. ex. frågan om ersättares tjänstgöring i
krigsdelegationen och fördelningen av bestämmelser om ersättare mellan
grundlag och vanlig lag. Utskottet har emellertid — i enlighet med den
ståndpunkt utskottet intagit i flera tidigare under denna session
behandlade ärenden — ansett att prövningen av grundlagberedningens
slutliga förslag inte bör föregripas. Detta underkastas nu remissbehandling.
I den mån så kan ske bör denna avvaktas. Med det anförda har
utskottet velat betona att utskottet inte med godtagande av nu
förevarande förslag avsett att binda sig vid en senare prövning av
beredningens förslag. Utskottet vill vidare understryka, att åtskilliga
frågor, t. ex. ersättares tjänstgöring i utskott, inte prövas i detta ärende
utan måste regleras genom senare riksdagsbeslut.

Med dessa uttalanden och vad utskottet i det föregående anfört anser
sig utskottet böra tillstyrka propositionens förslag i alla delar.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. avslår motionen 1972:1662, såvitt däri yrkas avslag på
propositionen 1972:66,

2. avslår motionen 1972:1659,

3. avslår motionerna

a) 1972:1634,

b) 1972:1660, såvitt däri yrkas beslut om sänkt ledamotsantal
i riksdagen,

4. i anledning av propositionen 1972:66, såvitt nu är i fråga,
antar det i bilaga 1 till detta betänkande intagna förslaget till
ändring i regeringsformen och riksdagsordningen,

5. med bifall till propositionen 1972:66, såvitt nu är i fråga, och
avslag på motionen 1972:1660, såvitt den inte omfattas av
utskottets hemställan under 3, antar det i bilaga 2 till detta
betänkande intagna förslaget till lag om ersättare för riksdagsledamöter,

6. med avslag på motionen 1972:1662, såvitt den inte omfattas
av utskottets hemställan under 1, och motionen 1972:1663
antar det genom propositionen 1972:66 framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1920:796) om val till riksdagen.

Stockholm den 10 maj 1972

På konstitutionsutskottets vägnar
ERIK ADAMSSON

Närvarande: herrar Adamsson (s), Nelander (fp), Hernelius (m), fru
Thunvall (s), herrar Johansson i Trollhättan (s), Ahlmark (fp), Mossberg
(s), Pettersson i Örebro (c), Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna
(s), Bergqvist (s), Fiskesjö (c), Karlsson i Malung (s), Olsson i Sundsvall
(c) och Wictorsson (s).

KU 1972:30

Reservationer

1) av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m), vilka ansett

dels att fjärde, femte och sjätte styckena i utskottets yttrande bort
ersättas av text med följande lydelse:

Redan vid beslutet 1968 om enkammarreformen uttalade konstitutionsutskottet
att det torde bli ofrånkomligt att ånyo överväga ledamotsantalet
i den mån ersättare införs. Vid grundlagberedningens behandling
av ersättarfrågan framfördes i reservation tanken att införandet av ett
ersättarsystem borde kombineras med en sänkning av riksdagens ledamotsantal.
Utskottet ansluter sig härtill.

Ett ersättarsystem i enlighet med vad som föreslås i förevarande
proposition innebär att det verkliga ledamotsantalet ökar med mellan 20
och 30 ledamöter. Erfarenheterna från enkammarriksdagen ådagalägger
klart att arbetsförhållandena vid en sådan ökning skulle ytterligare
försvåras och bli än mera otillfredsställande. Det är därför enligt
utskottets mening ofrånkomligt att sänka ledamotsantalet om ersättare
införs. För att uppnå effektiva arbetsförhållanden bör ledamotsantalet
minskas till 299. Endast under förutsättning att en sådan sänkning
genomförs bör en ordning med ersättare enligt propositionens förslag
godtagas. I enlighet med vad som yrkas i motionen 1972:1659 bör
riksdagen därför nu — med avslag på propositionen — hemställa hos
Kungl. Maj:t om förslag till 1973 års vårriksdag om sänkning av
riksdagens ledamotsantal till 299 och införande av ersättare för riksdagsledamöter.
Vid bifall till detta yrkande bör övriga i ärendet väckta
motioner inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

dels att utskottets hemställan under punkten 2 bort ha följande
lydelse:

att riksdagen

2. med bifall till motionen 1972:1659 och avslag på propositionen
1972:66 hemställer hos Kungl. Maj:t om förslag till 1973
års vårriksdag om sänkning av riksdagens ledamotsantal till
299 och införande av ersättare för riksdagsledamöter,

2) av herr Ahlmark (fp), som anfört:

Införande av ersättare för riksdagsmän kommer i praktiken att öka
kammarens storlek i meningen arbetande medlemmar av riksdagen.
Motionen 1972:1660 av herr Molin m. fl. (fp) visar att riksdagen genom
denna reform reellt sett troligen utvidgas med omkring 20—30 ledamöter.

En utvidgning av riksdagens storlek i denna mening kommer knappast
att göra arbetet i kammaren mer effektivt. Snarare kommer antalet
motioner, interpellationer, enkla frågor och inlägg att ytterligare öka. Det
finns då risk att riksdagens arbete blir så tungrott att det bl. a. allvarligt
kan begränsa riksdagsmännens möjligheter att göra politiska insatser
utanför riksdagshuset och hålla kontakt med väljarna på önskvärt sätt.

Därför bör riksdagen samtidigt som den fattar beslut om ersättare

KU 1972:30

uttala sig för en minskning av riksdagens storlek. Att begränsa antalet
riksdagsledamöter är alltid svårt. Det kan ske lättare i samband med att
en ersättarreform i praktiken ger möjlighet för ytterligare några tiotal
personer att delta i riksdagens arbete.

Överväganden om kammarens storlek bör självfallet beakta både
behovet av tillräcklig representation från skilda regioner och strävandena
att få en effektivt fungerande riksdag. Grundlagberedningens majoritet
har uttalat sig för 349 riksdagsledamöter. En minskning med femtio bör
kunna genomföras i samband med att möjlighet till ersättare införs.

Jag anser därför att utskottet under punkten 3 b) bort hemställa
att riksdagen

3. b) i anledning av motionen 1972:1660, såvitt nu är i fråga,
anhåller hos Kungl. Maj:t att Kungl. Maj:t i samband med
nästa års beslut om grundlagsändringar förelägger riksdagen
ett förslag om minskning av riksdagens storlek till 299
ledamöter,

KU 1972:30

Bilaga 1

1) Förslag till

ändring i regeringsformen och riksdagsordningen

Regeringsformen1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49 §

1 :o Riksdagen representerar 1 :o Riksdagen representerar

svenska folket. Riksdagen består svenska folket. Riksdagen består

av trehundrafemtio ledamöter. Le- av trehundrafemtio ledamöter. Ledamöterna
utses genom val för tre damöterna utses genom val för tre

år (ordinarie val) på sätt riksdags- år (ordinarie val) på sätt riksdagsordningen
och särskild av Konung- ordningen och särskild av Konungen
och riksdagen gemensamt stif- en och riksdagen gemensamt stiftad
lag stadga. Nyval på grund av tad lag stadga. Nyval på grund av

förordnande enligt 108 § gäller förordnande enligt 108 § gäller

endast för återstoden av löpande endast för återstoden av löpande

treårsperiod. treårsperiod. För ledamöterna fin nas

ersättare. Närmare bestämmelser
om ersättarna meddelas i riksdagsordningen.

1 kraft av denna grundlag skall riksdagen sammankomma varje år den
10 januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter. När nyval hållits
på grund av förordnande enligt 108 §, skall den nyvalda riksdagen
sammanträda inom tre månader från förordnandet å tid som Konungen
bestämmer.

Om riksdagens sessioner och om rätt för Konungen eller visst antal av
riksdagens ledamöter att vinna riksdagens inkallande under tid, då
riksdagssession ej pågår, stadgas i 2 § riksdagsordningen. Om sammankallande
av riksdagen i vissa särskilda fall gäller vad i 91, 92, 93 och 94 §§
finnes därom stadgat.

Riksdagsordningen2

§ 1

1. Svenska folket representeras av riksdagen.

Riksdagen består av trehundra- Riksdagen består av trehundrafemtio
ledamöter. femtio ledamöter. För ledamöter na

skola finnas ersättare.
Riksdagsmännen kunna i utövningen av sin befattning icke bindas av
andra föreskrifter än rikets grundlagar.

• Omtryckt 1971:271.

2 Omtryckt 1971:272.

KU 1972:30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

§ 3

Riksdagens ledamöter utses genom
val för en tid av tre år
(ordinarie val), som räknas från
början av året efter det då valet
skett.

Riksdagens ledamöter samt ersättare
för dem utses genom val
för en tid av tre år (ordinarie val),
som räknas från början av året
efter det då valet skett.

Nytt val i hela riket till riksdagen (nyval) på grund av förordnande
enligt 108 § regeringsformen gäller endast för tiden från och med den
dag, då den nyvalda riksdagen sammanträder första gången, till utgången
av löpande treårsperiod.

§ 4

Ej må någon riksdagsman förmenas att sin riksdagsmannabefattning
utöva; dock gäller under krigstid undantag härutinnan för militärpersoner,
då de av Konungen i rikets tjänst beordras.

Att riksdagsledamots befattning
i vissa fall utövas av ersättare
framgår av 28 §.

§ 16

2. Av mandaten äro trehundratio fasta valkretsmandat, vilka fördelas
mellan partier på grundval av valresultatet i varje valkrets. Antalet fasta
valkretsmandat i varje valkrets fastställes för tre år i sänder på grundval av
en beräkning av förhållandet mellan antalet röstberättigade i valkretsen
och antalet röstberättigade i hela riket enligt närmare föreskrifter i
vallagen.

Övriga fyrtio mandat äro utjämningsmandat, vilka först fördelas
mellan partier på grundval av valresultatet i hela riket och därefter
tillföras valkretsar.

För varje mandat, som parti
erhållit, utses i vederbörande valkrets
en riksdagsledamot enligt
föreskrifter som meddelas i vallagen.

För varje mandat, som parti
erhållit, utses en riksdagsledamot
och ersättare för honom enligt
föreskrifter som meddelas i vallagen.

§ 18

Har parti i någon valkrets erhållit
flera mandat än antalet på
partiets valsedlar upptagna namn,
som avse själva valet och ej endast
utseende av efterträdare till avgången
ledamot, flyttas överskju -

Har parti i någon valkrets erhållit
flera mandat än antalet på
partiets valsedlar upptagna namn,
flyttas överskjutande mandat,
med motsvarande tillämpning av
17 § 3 morn., till annan valkrets,

KU 1972:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tande mandat, med motsvarande där partiet deltager i fördelningen

tillämpning av 17 § 3 morn., till av fasta valkretsmandat,

annan valkrets, där partiet deltager
i fördelningen av fasta valkretsmandat.

Kan mandat ej besättas enligt första stycket, skall mandatet vara
obesatt under den tid för vilken valet gäller.

§ 20

För en var, som blivit utsedd
till ledamot av riksdagen, skall, på
sätt i vallagen närmare stadgas,
fullmakt ofördröjligen utfärdas i
två exemplar, av vilka det ena
överlämnas åt den valde och det
andra insändes till det departement,
till vilket justitieärendena
höra.

För en var, som blivit utsedd
till ledamot av riksdagen eller till
ersättare, skall, på sätt i vallagen
närmare stadgas, bevis därom
ofördröjligen utfärdas i två
exemplar, av vilka det ena överlämnas
åt den valde och det andra
insändes till det departement, till
vilket justitieärendena höra.

§ 21

Vill ledamot av riksdagen befattningen
sig avsäga, äger han det
göra vid valtillfället eller sedermera,
under tid då session ej
pågår, hos Konungens befallningshavande.

Vill ledamot av riksdagen eller
ersättare avsäga sig uppdraget,
äger han göra det vid valtillfället
eller sedermera, under tid då session
ej pågår, hos den myndighet,
som enligt vallagen fastställer utgången
av val till riksdagen.

Besvär över val till riksdagen
föreskrifter i vallagen.

Skall på grund av utgången av
besvär över val till riksdagen valet
göras om i en eller flera valkretsar,
gälla likväl de fullmakter som utfärdats
för riksdagens ledamöter
till dess nya ledamöter blivit utsedda.

anföras hos regeringsrätten enligt

Skall på grund av utgången av
besvär över val till riksdagen valet
göras om i en eller flera valkretsar,
gälla likväl de bevis som utfärdats
för riksdagens ledamöter och för
deras ersättare till dess nya ledamöter
och ersättare blivit utsedda.

KU 1972:30

Nuvarande lydelse

Ledamot av riksdagen äger av
statsmedel åtnjuta arvode och reseersättning.
Närmare bestämmelser
härom meddelas i en av
Konungen och riksdagen samfällt
beslutad stadga.

Endast den som är myndig och
upptagen i röstlängd såsom röstberättigad
kan vara ledamot av
riksdagen.

1. Medan session pågår göres
hos Konungen av riksdagens talman
anmälan om de ledigheter
inom riksdagen, vilka skola under
samma eller före nästa riksdag
fyllas, varefter Konungen anbefaller
Dess befallningshavande föranstalta,
att riksdagsmän utses i de
avgångnes ställe.

2. Om ledighet genom ledamots
avgång uppstår under tid, då
session ej pågår, åligger Konungens
befallningshavande att så förfara,
som i 1 mom. är sagt.

Föreslagen lydelse

Ledamot av riksdagen och ersättare
äger av statsmedel åtnjuta
arvode och reseersättning. Närmare
bestämmelser härom meddelas i
en av Konungen och riksdagen
samfällt beslutad stadga.

Endast den som är myndig och
upptagen i röstlängd såsom röstberättigad
kan vara ledamot av
riksdagen eller ersättare.

273

Riksdagsledamot äger erhålla ledighet
från sin befattning enligt
bestämmelser som riksdagen meddelar
med stöd av 78 §.

1. I särskild av Konungen och
riksdagen samfällt stiftad lag bestämmes
när riksdagsledamots befattning
skall utövas av ersättare
samt hur det skall förfaras när ersättare
skall kallas in till tjänstgöring.

2. För ersättare som utövar
befattning som riksdagsledamot
gäller vad som är stadgat i fråga
om ledamot.

3 förutvarande 27 § upphävd genom 1969:22.

KU 1972:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

§ 29

Riksdagsman må ej, medan session
pågår, sin befattning sig avsäga,
utan att han visar sådant
hinder, som godkännes av riksdagen;
dock att härigenom ingen
ändring sker i vad ovan är sagt om
rätt att vid valtillfälle riksdagsmannauppdrag
sig avsäga.

Riksdagsledamot eller ersättare
må ej, medan session pågår, avsäga
sig sitt uppdrag, utan att han visar
sådant hinder, som godkännes av
riksdagen; dock att härigenom
ingen ändring sker i vad ovan är
sagt om rätt att vid valtillfälle
avsäga sig uppdrag som riksdagsledamot
eller ersättare.

Avgår ledamot eller ersättare
under tid då session pågår, skall
talmannen göra anmälan härom
till den myndighet som fastställer
utgången av val till riksdagen
enligt föreskrifter som meddelas i
vallagen.

§ 32

1. Innan riksdagen sammanträder,
företages inför chefen för
det departement, till vilket justitieärendena
höra, eller den
Konungen i hans ställe förordnar,
i närvaro av tre bland de av
riksdagen valde fullmäktige i riksbanken
och tre bland fullmäktige i
riksgäldskontoret granskning av de
till departementet inkomna, för
riksdagens ledamöter utfärdade
fullmakter. Denna granskning,
som har till föremål att undersöka,
huruvida fullmakterna blivit i
föreskriven form utfärdade, skall
vara fulländad sist å dagen före
riksdagens början. Inkommer fullmakt
efter riksdagens början, skall
sådan granskning, som nyss är
sagd, genast verkställas.

2. Riksdagen tillkommer dock
sedan att pröva behörigheten till
riksdagsmannakallets utövande, ej
mindre för sådana dess medlem -

1. Innan riksdagen sammanträder,
företages inför chefen för
det departement, till vilket justitieärendena
höra, eller den
Konungen i hans ställe förordnar,
i närvaro av tre bland de av
riksdagen valde fullmäktige i riksbanken
och tre bland fullmäktige i
riksgäldskontoret granskning av de
till departementet inkomna, för
riksdagens ledamöter och ersättare
utfärdade bevis. Denna granskning,
som har till föremål att
undersöka, huruvida bevisen blivit
i föreskriven form utfärdade, skall
vara fulländad sist å dagen före
riksdagens början. Inkommer bevis
efter riksdagens början, skall
sådan granskning, som nyss är
sagd, genast verkställas.

2. Riksdagen tillkommer dock
sedan att pröva behörigheten till
riksdagsmannakallets utövande, ej
mindre för sådana dess medlem -

KU 1972:30

Nuvarande lydelse
mar, vilkas fullmakter ej blivit
godkända, än även för dem, emot
vilka eljest, till följd av denna
grundlag, anmärkning förekommer.
Den, om vars riksdagsmannarätt
fråga är hos riksdagen
väckt, bibehåller emellertid sin
befattning såsom ledamot, intill
dess han blivit därtill obehörig
förklarad.

Föreslagen lydelse
mar och ersättare, vilkas bevis ej
blivit godkända, än även för dem,
emot vilka eljest, till följd av
denna grundlag, anmärkning förekommer.
Den, om vars behörighet
fråga är hos riksdagen väckt, bibehåller
emellertid sin befattning
såsom ledamot eller ersättare, intill
dess han blivit därtill obehörig
förklarad.

§ 44

Talmannen eller ledamot av
statsrådet må ej deltaga i utskott
såsom ledamot eller suppleant.

Ingen äger närvara i utskott, när ärende om granskning av hans egna
åtgärder i utövning av tjänst eller uppdrag förekommer till överläggning
eller beslut.

§49

Den i 54 § regeringsformen omförmälda
utrikesnämnden skall bestå
av talmannen samt nio andra
ledamöter, som riksdagen utser
inom sig. Talmannen tillhör nämnden
till dess nytt val av talman
äger rum. Övriga ledamöter väljas
av varje riksdag inom sex dagar
efter dess öppnande för tiden till
dess nytt sådant val förrättas. För
talmannen är vice talman suppleant
i nämnden. För övriga ledamöter
skall väljas nio suppleanter.
Valet sker i samma ordning som är
föreskriven för utseende av ledamöterna.
Ledamot, som avgår ur
riksdagen innan den tid, för vilken
han blivit vald till riksdagsman
tilländalupit, eller som utnämnes
till statsråd, skall ej vidare anses

tillhöra nämnden.

Inträffar ledighet i nämnden, träde suppleant såsom ledamot i den
avgångnes ställe. Har ledamot förfall, skall suppleant kallas att i den
frånvarandes ställe tjänstgöra i nämnden. Beträffande den ordning, som

KU 1972:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vid inträde skall iakttagas mellan suppleanterna, galle enahanda bestämmelser
som i fråga om suppleants inträde i utskott. Suppleant, som ej
kallas att tjänstgöra vid sammanträde med nämnden, skall ändock
beredas tillfälle att därvid närvara.

Konungen sammankallar nämnden så ofta ärendena det fordra och
leder nämndens förhandlingar, när han är tillstädes. I Konungens frånvaro
fores ordet av statsministern eller, om han ej är närvarande, av ministern
för utrikes ärendena. Andra statsrådsledamöter, så ock särskilde
sakkunnige må av Konungen tillkallas. Sekreterare hos nämnden
förordnar Konungen.

Skulle minst fyra av nämndens ledamöter hos ministern för utrikes
ärendena göra framställning om rådplägning i viss uppgiven fråga, varder
nämnden sammankallad.

För ändamål som avses i 50 § andra stycket regeringsformen må
talmannen eller, vid förfall för honom, vice talman sammankalla
nämnden. Nämnden skall också sammanträda för detta ändamål, om två
av dess ledamöter begära det. Förhandlingarna ledas i detta fall av
talmannen, av vice talman eller om ingen av dem är tillstädes, av den
äldste bland de nävarande ledamöterna. Som nämndens beslut gäller den
mening om vilken de flesta bland de närvarande ledamöterna förena sig
eller, om rösterna äro lika delade, den mening, som ordföranden biträder.

Ledamot av nämnden, så ock suppleant, skall första gången han är
närvarande vid sammanträde med nämnden avgiva försäkran om
iakttagande av den i 54 § regeringsformen stadgade tystnadsplikten.

§ 53

Ej må riksdagen i Konungens närvaro över något ämne rådpläga eller
besluta; ej heller må riksföreståndare övervara riksdagens överläggningar
eller beslut.

Ledamot av statsrådet, som ej Ledamot av statsrådet äger till tillhör

riksdagen, äger tillträde till träde till riksdagens sammanträriksdagens
sammanträden, med den, med rättighet att deltaga i

rättighet att deltaga i överlägg- överläggningarna,

ningarna men ej i besluten.

I mål, som personligen rörer någon ledamot av riksdagen, må han väl
överläggningarna, men ej beslutet, övervara.

§ 73

Riksdagens krigsdelegation be- Riksdagens krigsdelegation be står

av femtio ledamöter, vilka står av femtio ledamöter, vilka
riksdagen väljer inom sig. riksdagen väljer inom sig. Talman nen

för ordet i delegationen.

Då krigsdelegationen trätt i riksdagens ställe äger den, om ledamot
avlider eller får varaktigt förfall, förordna annan ledamot av riksdagen att
ingå i delegationen.

KU 1972:30

Nuvarande lydelse
Val av krigsdelegation skall äga
rum å varje riksdag inom sex dagar
efter dess öppnande. Valet gäller
till dess nytt val av krigsdelegation
förrättas, dock att den som dessförinnan
avgått ur riksdagen ej
vidare skall anses tillhöra delegationen.

Föreslagen lydelse
Val av krigsdelegation skall äga
rum å varje riksdag inom sex dagar
efter dess öppnande. Valet gäller
till dess nytt val av krigsdelegation
förrättas, dock att den som dessförinnan
avgått ur riksdagen ej
vidare skall anses tillhöra delegationen.
Talmannen utövar ordförandeskapet
till dess nytt val av
talman äger rum.

KU 1972:30

Bilaga 2

2) Förslag till

Lag om ersättare för riksdagsledamöterna

Härigenom förordnas som följer.

1 § Om ledamot av riksdagen väljes till talman, utses till ledamot av
statsrådet eller beviljas ledighet för en tid av minst en månad, skall hans
befattning som riksdagsledamot under den tid han är talman, tillhör statsrådet
eller är ledig utövas av ersättare enligt bestämmelserna i riksdagsordningen.

2 § Ersättare kallas av talmannen. Talmannen skall därvid iakttaga den
ordning mellan ersättarna som bestämts enligt lagen (1920:796) om val
till riksdagen. Om särskilda skäl föranleda det, får talmannen dock frångå
den sålunda bestämda ordningen.

Denna lag träder i kraft när det förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, som riksdagen antagit som vilande med anledning
av proposition nr 66 till 1972 års riksdag slutligt antagits och erhållit
kraft av grundlag.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1400 S Stockholm 1972