Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av förvaltningsstyrelsens förslag till ny ersättningsstadga för riksdagen jämte motioner (Betänkande 1971:KU75 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets betänkande nr 75 år 1971

KU 1971:75

Nr 75

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av förvaltningsstyrelsens
förslag till ny ersättningsstadga för riksdagen jämte
motioner.

Ärendet

I detta betänkande behandlas framställningen 1971:21 från riksdagens
förvaltningsstyrelse jämte följdmotionerna 1971: 1638—1643
samt de under allmänna motionstiden väckta motionerna 1971: 529 och
1971:546.

Förvaltningsstyrelsens framställning

I en den 16 november 1971 dagtecknad framställning lägger riksdagens
förvaltningsstyrelse fram ett förslag till ersättningsstadga för
riksdagen, som är avsett att fr. o. m. den 1 januari 1972 ersätta nu
gällande stadga (1941: 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. Styrelsen hemställer vidare i framställningen om bemyndigande
att i vissa övergångsfall medge särskild avgångsersättning.

I framställningen tecknas inledningsvis en bakgrund till det framlagda
förslaget (s. 1—3). Framställningen i det följande indelas i två huvudavsnitt.
Det första, med rubriken »Arvode m. m.» (s. 3—14), behandlar
följande förmåner: (1) arvode, (2) traktamente, (3) kostnadsersättning,
(4) reseförmåner och (5) grupplivförsäkring. Det andra, med rubriken
»Pension m. m.» (s. 14—23), behandlar (6) pensionsförmånerna och (7)
avgångsersättning. I båda avsnitten redovisas först gällande bestämmelser
m. m. och därefter överväganden och förslag. Förvaltningsstyrelsens
hemställan återfinns på s. 24. Vid framställningen har fogats dels
en reservation och ett särskilt yttrande av fröken Sandell (s. 25), dels
som bilaga 1 en tabellarisk beräkning till belysande av vissa pensionsfrågor
(s. 26), dels som bilaga 2 förvaltningsstyrelsens förslag till ersättningsstadga
för riksdagen.

Det nya förslaget till ersättningsstadga innehåller inga nya typer av
förmåner jämfört med nu gällande stadga. Vad gäller förmånerna (1)

— (5) och (7) innebär förslaget i första hand rent tekniska och redaktionella
förändringar. I fråga om (6) åsyftas en utbyggnad av den
nuvarande ordningen till ett fullt utvecklat pensionssystem, som nära
ansluter till vad som gäller för tjänstemän. De viktigaste nyheterna är

1 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 75

KU 1971: 75

en tioprocentig tilläggspension vid 67 års ålder samt sjukpension och
familjepension.

I övrigt hänvisas till den i 2 sami. tryckta framställningen.
Motionerna

I motionen 1971: 529 av herr Enarsson (m), som väcktes under allmänna
motionstiden, begärs en översyn av reglerna för visstidspension
till avgången riksdagsledamot. Motionären vill ha till stånd en full
anpassning till motsvarande regler för den kommunala visstidspensioneringen
(12 år för full pension, tre år för att pension skall kunna utgå
ävensom gynnande av kortare uppdragstid genom en på visst sätt förhöjd
tillgodoräkning av år som tjänstetid).

Hemställan lyder: »att reglerna för visstidspensionering av avgångna
riksdagsledamöter anpassas till motsvarande regler för den kommunala
visstidspensioneringen i enlighet med vad i motionen anförts».

I motionen 1971:546 av herr Rimås m. fl. (fp, s, c, m), som likaledes
väcktes under allmänna motionstiden, tas upp nu gällande bestämmelse
i 7 a § 1 mom. femte stycket stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande att visstidspension skall minskas med vad som
utgår i lön eller egenpension på grund av anställning i allmän tjänst
och i förekommande fall ej utgå.

Hemställan lyder: »att riksdagen måtte besluta att i det fall riksdagsledamot
återgått i kommunal tjänst och betalas med lägre lön eller
pension än vad han enligt reglementet om visstidspension skulle ha
erhållit i pension, styrelsen för riksdagens förvaltningskontor bemyndigas
tillerkänna tidigare riksdagsledamot mellanskillnaden, samt att
denna bestämmelse får gälla retroaktivt även för riksdagsman som avgått
med utgången av år 1970».

Motionen 1971:1638 av herrar Björck i Nässjö (m) och Wijkman (m)
avser visstidspensionen. Motionärerna anser att den föreslagna 50-årsgränsen
bör ändras till en 40-årsgräns. Vidare bör enligt motionärerna
förvaltningsstyrelsen ges rätt att bevilja dispens från föreskrivna villkor
för utfående av visstidspension.

Hemställan lyder: »att ersättningsstadgans 16 §, sista stycket, får
följande lydelse: Visstidspension utgår till den som varit ledamot minst
sex år och vid mandatets upphörande uppnått 40 år men ej pensionsåldern
och som ej är berättigad till sjukpension. Riksdagens förvaltningsstyrelse
äger dock bevilja dispens från ovan nämnda bestämmelser».

Motionen 1971:1639 av herr Johnsson i Blentarp m. fl. (s) tar upp
reseförmånerna. Motionärerna anser att varje ledamot med helt traktamente
bör få rätt att under tid då session inte pågår på riksdagens be -

KU 1971:75

kostnad använda flyg mellan hemorten och Stockholm högst tio gånger
varje år. Av motiveringen framgår att dessa resor skall avse besök på
kansli inom riksdagen eller gruppkansli.

Hemställan lyder: »att riksdagen måtte besluta om följande lydelse
av § 12 i den föreslagna ersättningsstadgan för riksdagen:

§ 12. Ledamot som erhåller helt traktamente äger på riksdagens
bekostnad anlita flyg för resa mellan hemorten och riksdagsorten under
tid då session pågår samt till och från session, dessutom tio resor under
icke sessionstid.

Ledamot som är bosatt utanför den valkrets, för vilken han blivit
vald, äger varje år under tid då session pågår anlita flyg på riksdagens
bekostnad för tio resor mellan riksdagsorten och valkretsen.»

Motionen 1971:1640 av herr Oskarson m. fl. (m, c, fp) tar upp pensionsreglerna
och anknyter till den ovan berörda motionen 1971:529
och uttalanden av utskottet 1968 och 1970 om anpassning mellan de
regler som gäller för riksdagen och inom kommunerna. Motionärerna
yrkar — om omedelbar och fullständigare anpassning till de kommunala
reglerna för närvarande inte anses möjlig — att tiden för hel pension
skall vara 15 riksdagsår. Motionärerna tar också upp frågan om pensionsrätt
för sådana ledamöter, vars riksdagsmandat upphört före den 1
januari 1972. De anser att en ändring av pensionsreglerna bör påverka
även pensionen enligt tidigare fattade beslut och att övergångsbestämmelserna
bör utformas i enlighet därmed.

Hemställan lyder: »att riksdagen måtte besluta dels att antalet riksdagsår
för erhållande av hel pension skall vara femton samt att, om
antalet riksdagsår inte uppgår till femton, så stor del av hel egenpension
skall utgå som svarar mot antalet riksdagsår, dels att övergångsbestämmelsen
till förslaget till ny ersättningsstadga för riksdagen ändras i
överensstämmelse med 1970 års riksdags beslut att ändrade villkor
för visstidspensioneringen skall påverka även pensionen enligt tidigare
fattade beslut, att konstitutionsutskottet måtte utarbeta erforderlig formulering
för ovannämnda övergångsbestämmelse.»

Motionen 1971:1641 av fröken Sandell m. fl. (s, m) avser efterlevande
makes pensionsrätt och anknyter till den av fröken Sandell till
förvaltningsstyrelsens framställning fogade reservationen. Motionärerna
yrkar upphävande av kravet i förslaget att förutsättning för familjepension
till efterlevande make skall vara att äktenskapet ingåtts senast
den dag ledamoten fyllt 60 år.

Hemställan lyder: »att riksdagen måtte besluta att bisatsen i andra
meningen i 19 §, första stycket, utgår och att paragrafen i denna del
får följande lydelse: 'Familjepension utgår efter den som vid sin död var
ledamot av riksdagen eller berättigad till egenpension enligt 16 §. Den
tillkommer efterlevande make samt efterlevande barn som ej uppnått

1* Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 75

KU 1971:75

19 års ålder, dock ej barn som vid ledamotens död var adopterat av
annan än maken’».

Motionen 1971:1642 av herr Signell m. fl. (s) avser reseförmånerna.
Motionärerna önskar för att nedbringa riksdagens kostnadsökningar
restriktivare regler för rätt att på riksdagens bekostnad anlita flyg.
Enligt motionärerna bör flyg inte få anlitas för resor vars restid per
järnväg inte överstiger fyra timmar.

Hemställan lyder: »att riksdagen måtte besluta att 12 § i ersättningsstadga
för riksdagen får följande utformning:

12 §

Ledamot som erhåller helt traktamente och vars restid per järnväg
överstiger 4 timmar mellan hemorten och riksdagsorten äger på riksdagens
bekostnad anlita flyg för resa mellan hemorten och riksdagsorten
under tid då session pågår samt till och från session.

Motionen 1971:1643 av herrar Torwald (c) och Mattsson i Skee (c)
tar upp det föreslagna bemyndigandet för förvaltningsstyrelsen att
medge särskild avgångsersättning i vissa övergångsfall i samband med
enkammarreformen. Motionärerna anser — under hänvisning till bl. a.
de i 24 § i den nya stadgan föreslagna reglerna om avgångsersättning

— att regeln om sex månadsarvoden till den som fyllt 40 år bör gälla
även i de berörda övergångsfallen.

Hemställan lyder: »att riksdagen vid behandlingen av förvaltningsstyrelsens
förslag till ersättningsstadga för riksdagen beslutar en jämkning
i reglerna om särskild avgångsersättning i vissa övergångsfall i
enlighet med vad som anförts i motionen».

I övrigt hänvisas till texten i de tryckta motionerna.

Utskottet

Riksdagen uttalade sig 1966 för en allmän översyn av gällande stadga
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, den s. k. ersättningsstadgan.
I sammanhanget anfördes att huvuddelen av utredningsarbetet
i ersättningsfrågorna därefter borde ankomma på riksdagens
förvaltningskontor, som också borde ta initiativ till önskvärda ändringar
av teknisk natur. Med stöd av dessa uttalanden har styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor i framställningar 1967, 1968 och 1970 lagt
fram olika förslag till partiella ändringar i ersättningsstadgan.

Det nu av riksdagens förvaltningsstyrelse framlagda förslaget till

KU 1971: 75

ersättningsstadga för riksdagen bör ses mot bakgrunden av de berörda
riksdagsuttalandena 1966.

Förslaget syftar till att ersätta nuvarande stadga med en helt ny författning.
En genomgående strävan har varit att göra författningen
lättöverskådlig och att utforma såvitt möjligt enkla bestämmelser. I sak
anknytes i stora delar till gällande stadga. Förslaget innehåller sålunda
inga nya typer av förmåner i förhållande till gällande stadga. De nyheter
som föreslås avser främst pensionsförmånerna. I denna del åsyftas
en utbyggnad av den nuvarande ordningen till ett fullt utvecklat pensionssystem,
som nära ansluter till vad som gäller för tjänstemän. Bl. a.
föreslås nu en tioprocentig tilläggspension vid 67 års ålder samt sjukpension
och familjepension. Av nyheterna beträffande övriga förmånstyper
förtjänar att nämnas att förvaltningsstyrelsen föreslår ett system
med sjuklön och s. k. arbetsgivarinträde. Därmed åsyftas att i denna
del erhålla jämställdhet med statstjänstemän.

Den allmänna uppbyggnaden av det av förvaltningsstyrelsen nu framlagda
förslaget och flertalet av föreskrifterna däri har lämnats utan
erinran i de i ärendet väckta följdmotionema. Utskottet finner också
för sin del förslaget i stort sett utgöra en god lösning på många av de
problem av skilda slag som hithörande frågor innebär.

Följdmotionema avser främst förslagets detaljutformning i olika
punkter. Utskottet kommer i det följande att särskilt behandla de delar
av förslaget som berörs av yrkanden eller synpunkter i motionerna eller
där eljest särskilda skäl funnits föreligga för uttalande.

Förvaltningsstyrelsen föreslår att den nya stadgan skall kallas »Ersättningsstadga
för riksdagen». Utskottet anser emellertid att det till undvikande
av missförstånd redan i författningens rubrik bör anges att
stadgan endast avser ledamot av riksdagen. Utskottet föreslår därför
att stadgan i stället benämnes »Ersättningsstadga för riksdagens ledamöter».

Bestämmelserna om arvode till riksdagsledamöterna återfinns i stadgeförslagets
3—6 §§. Bestämmelserna bygger i huvudsak på nu gällande
principer. Utskottet tillstyrker den föreslagna övergången till ett system
med sjuklön och arbetsgivarinträde. Det synes även lämpligt att det i
stadgan uttryckligen fastslås att arvode skall utgå med belopp för månad
sorn — för närvarande — motsvarar två tredjedelar av lönen till statstjänsteman
i löneklass 1 på löneplan C. En sådan automatik i beräkningarna
bör medföra betydande praktiska fördelar. Utskottet kan även
på de av förvaltningsstyrelsen anförda skalen ansluta sig till förslagen
att slopa nu gällande pensionsavdrag från arvode och att införa förenklade
regler om avdrag vid frånvaro. I två avseenden bör emellertid
enligt utskottets mening ändring företas i stadgeförslaget i nu aktuell del.

KU 1971:75

Det gäller dels den föreslagna regleringen i 4 § av arvode till ledamöter
och suppleanter i riksdagens besvärsnämnd, dels den i 5 § andra stycket
föreslagna regeln om avdrag från riksdagsarvodet för sjukbidrag eller
förtidspension sorn utgår enligt lagen om allmän försäkring.

Den 1970 inrättade riksdagens besvärsnämnd består — förutom av
riksdagsledamöter — av en särskilt vald ordförande och en ersättare
för honom, vilka inte får vara riksdagsledamöter. Med hänsyn till detta
förhållande bör frågan om arvode till nämndens ledamöter inte regleras
i ersättningsstadgan utan — som nu är fallet — i den särskilda stadga
som reglerar nämndens verksamhet. Utskottet föreslår därför att arvodesreglerna
i 4 § stadgeförslaget endast skall omfatta utrikesnämnden
och riksdagens lönedelegation. Enligt utskottets mening finns inte heller
tillräcklig anledning att nu aktualisera en omprövning av de i 8 § besvärsstadgan
för riksdagen och dess verk meddelade bestämmelserna
om arvode till ledamöter och suppleanter i besvärsnämnden.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att bestämmelserna i 4 §
endast avser arvodesfrågor. Utöver arvode bör i förekommande fall
utgå reseersättning och traktamente enligt allmänna regler. Utskottet
förutsätter att förvaltningsstyrelsen meddelar detaljföreskrifter i detta
hänseende enligt den ordning som stadgas i 26 §.

I 5 § andra stycket stadgeförslaget föreskrivs som redan nämnts att
avdrag från riksdagsarvodet skall göras för sjukbidrag eller förtidspension
som utgår enligt lagen om allmän försäkring. Detta är en
nyhet i förhållande till nu gällande ersättningsstadga. Med hänsyn till
tillämpade principer för omprövning av förmåner som utgår enligt
nämnda lag kan det emellertid knappast antas att sjukbidrag eller förtidspension
enligt lagen kommer att utgå, om den berättigade blir riksdagsledamot.
Utskottet föreslår därför att ifrågavarande avdragsregel
utgår.

Utskottet vill i detta sammanhang också beröra en fråga, som diskuterats
inom utskottet vid behandlingen av detta ärende, men där utskottet
inte funnit sig böra framlägga något förslag. Förvaltningsstyrelsens
stadgeförslag innebär ingen ändring i fråga om ersättning för
sådana särskilda uppgifter som talmanskap eller uppdrag att vara
ordförande eller vice ordförande i utskott. Liksom nu är fallet skall
sålunda enligt förslaget endast talmannen erhålla särskild ersättning.
Även andra uppdrag, t. ex. att vara vice talman, kan innebära vissa
representationsförpliktelser och merarbete i förhållande till vad som
normalt ankommer på en ledamot. Det synes därför kunna ifrågasättas
om inte också dylika uppdrag bör särskilt arvoderas. Frågan är enligt
utskottets mening värd att övervägas och utskottet förutsätter att förvaltningsstyrelsen
vid sitt fortsatta arbete med ersättningsfrågorna ägnar
den uppmärksamhet och — om så finnes påkallat — framlägger erforderliga
förslag.

KU 1971:75

I 11—13 §§ regleras reseförmånerna.

12 § avser rätten att på riksdagens bekostnad anlita flyg. En nyhet i
förslaget är att ledamöter som inte är bosatta i sin valkrets under
sessionstid får rätt till tio flygresor årligen mellan riksdagsorten och
valkretsen. Flygresorna tas upp i motionerna 1971: 1639 och 1971: 1642.
Den förstnämnda motionen syftar till att utvidga rätten att anlita flyg
även till icke sessionstid (tio resor årligen mellan hemorten och Stockholm
för besök på riksdagskansli eller gruppkansli). Den sistnämnda
motionen har ett motsatt syfte. Motionärerna vill ha sådan ytterligare
inskränkning i rätten att anlita flyg, att flyg endast får begagnas om
restiden per järnväg överstiger fyra timmar.

I sin motivering till det framlagda förslaget fäster styrelsen uppmärksamheten
på att en högst väsentlig ökning av riksdagens kostnader för
flygresor inträtt under senare år. Styrelsen understryker därför som
önskvärt att ledamöterna såvitt möjligt iakttar återhållsamhet med
flygresor och beaktar föreliggande möjligheter att använda tåg där det
inte vållar särskild olägenhet. Samtidigt konstaterar styrelsen att enkammarreformen
medfört ett ökat behov av flygresor för sådana ledamöter
som invalts för valkretsar där de inte är bosatta. Mot denna
bakgrund föreslår styrelsen med avseende på dessa ledamöter den nya
regeln om tio flygresor årligen under sessionstid mellan riksdagsorten
och valkretsen.

Utskottet anser att frågan om riksdagsledamöternas rätt att anlita
flyg inte får ses främst ur kostnadssynpunkt. I stället bör fästas avgörande
vikt vid angelägenheten att ledamöterna skall kunna fullgöra
de med riksdagsuppdraget förenade förpliktelserna utan att behöva
använda längre restid än som är nödvändigt. Inte minst viktigt i detta
sammanhang är önskvärdheten att ledamoten kan hålla kontakt med
väljarna och ha möjlighet att själv på ort och ställe sätta sig in i olika
frågor. Det bör också beaktas att utvecklingen medfört att flyget kommit
att inom övriga samhällsområden i allt större utsträckning begagnas
vid tjänsteresor. Mot denna bakgrund framstår nu gällande restriktioner
för flygresor som i viss mån föråldrade. Enligt utskottets mening bör
därför övervägas att utsträcka möjligheterna för ledamöterna att använda
flyg för resor i anledning av riksdagsuppdraget, bl. a. till tid då
session inte pågår och inte enbart vid resor till och från egen valkrets.

Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört kan utskottet inte tillstyrka
det i motionen 1971: 1642 framställda kravet på vissa ytterligare
restriktioner i rätten att använda flyg. Förslaget i motionen 1971: 1639
att för besök på riksdagskansli öppna möjlighet för ledamot att begagna
flyg även under icke sessionstid överensstämmer däremot till sitt syfte
med vad utskottet i det föregående uttalat. Frågan bör emellertid enligt
utskottets mening ges en mera generell lösning, som måste föregås av
ytterligare överväganden. Utskottet har därför stannat vid att nu inte

KU 1971:75

framlägga något förslag, som går utöver bestämmelserna i 12 §. Det
bör i stället ankomma på styrelsen att uppta frågan i dess helhet till
förnyat övervägande med beaktande av vad utskottet anfört.

Motsvarande synpunkter kan anföras för vidgade rättigheter för
riksdagsledamot i förhållande till vad nu gäller att vid resa som föranledes
av riksdagsuppdraget, begagna single sovkupé å järnväg och att
anlita taxi eller privatbil m. m. Utskottet förutsätter att de tillämpningsföreskrifter
i detta hänseende som styrelsen skall utfärda med stöd av
26 § kommer att beakta de särskilda förhållanden som gäller med avseende
på riksdagsuppdraget och får en sådan utformning att onödig
formalism undviks vid tillämpningen.

Pensionsförmånerna behandlas i 14—23 §§ i stadgeförslaget.

En allmän fråga i detta sammanhang är förhållandet mellan pensionsreglerna
för riksdagens ledamöter och för de heltidsengagerade kommunala
förtroendemännen. Redan 1968 uttalade utskottet som ett
allmänt önskemål på sikt, att en anpassning sker mellan de regler som
gäller för riksdagen och inom kommunerna. 1970 förklarade utskottet
att detta uttalande alltjämt ägde giltighet. I den under allmänna
motionstiden väckta motionen 1971:529 begärs en full anpassning till
de regler som tillämpas för den kommunala visstidspensioneringen.

Styrelsen förklarar i förslaget att vissa paralleller kan dräs mellan
riksdagsuppdraget och uppdrag som heltidsengagerad kommunal förtroendeman.
Styrelsen anser emellertid att det lika litet nu som tidigare
föreligger skäl att dra parallellen fullt ut, när det gäller förutsättningar
för rätt till pension och sättet att bestämma pensionens storlek.

Utskottet kan för sin del som ett allmänt önskemål vidhålla att man
bör eftersträva ett pensionssystem för riksdagens vidkommande som i
vart fall inte uppvisar för stora olikheter i förhållande till vad som
gäller i fråga om andra förtroendemannapensioner. I detta sammanhang
är emellertid av betydelse att notera att utvecklingen på det
kommunala området inte är entydig. Det bör därför vara en viktig
allmän uppgift för styrelsen att noggrant följa denna utveckling och att
om omständigheterna påkallar det framlägga erforderliga ändringsförslag.

De av styrelsen nu framlagda förslagen till nya pensionsregler för
riksdagens ledamöter innebär vissa anpassningar till de principer som
nu tillämpas inom det kommunala området. Dit hör förslaget att nedsätta
antalet för hel pension erforderliga riksdagsår från 20 till 18. I
motionen 1971: 1640 yrkas under hänvisning till utskottets ovan berörda
uttalanden 1968 och 1970 samt till motionen 1971: 529 att tiden för hel
pension skall vara 15 år. Samma mening har framförts av bl. a. den
socialdemokratiska riksdagsgruppen i remissyttrande till förvaltningsstyrelsen
i den berörda frågan.

KU 1971: 75

Utskottet kan för sin del ansluta sig till uppfattningen att 15 riksdagsår
numera bör räcka för hel pension. Vid detta ställningstagande fäster
utskottet vikt inte bara vid att därmed uppnås en bättre anpassning till
de kommunala reglerna utan även — och framför allt — att en sådan
lösning bättre svarar mot förhållandena efter enkammarreformens
genomförande. Den nu gällande regeln att 20 riksdagsår berättigar till
hel pension innebar för den tidigare andra kammarens vidkommande
att fem mandatperioder räckte för hel pension. Det bör enligt utskottets
mening inte lämpligen ifrågakomma att fordra flera mandatperioder
för enkammarens ledamöter. Sedan mandatperioden förkortats från
fyra till tre år innebär fem mandatperioder numera 15 år. En regel
enligt vilken 15 riksdagsår räcker för hel pension bör också enligt utskottets
mening utgöra en lämplig avvägning mellan de intressen som
bryts mot varandra på detta område. Inte minst betydelsefullt är därvid
att nomineringarna inte bör i alltför hög grad bindas vid hänsynstaganden
till en kandidats ekonomiska förhållanden. Sätter man ned tiden
för full pension till 15 år erhålles även inte oväsentliga förbättringar
av pensionsförmånerna för ledamöter som lämnar riksdagen med pensionsrätt
innan de uppnått 15 riksdagsår.

Utskottets ställningstagande i denna del föranleder ändring i 15 §
första stycket och i 17 § andra stycket.

En annan fråga i pensionssammanhanget gäller minimiåldern för
rätt till pension. Den har betydelse främst vad gäller rätten till visstidspension.
Styrelsen föreslår därvid i likhet med vad som nu gäller att
det för rätt till sådan pension skall fordras att ledamoten uppnått 50
års ålder. Enligt motionen 1971: 1638 bör åldersgränsen i stället sättas
vid uppnådda 40 år och styrelsen därjämte ges rätt att bevilja dispens
från föreskrivna villkor för utfående av visstidspension.

Utskottet, som noterar att 50-årsgränsen fastställdes 1968 i samband
med visstidspensioneringens införande, anser att vägande skäl i och för
sig kan anföras mot varje åldersgräns i detta hänseende. Ur rent principiell
synpunkt bör sålunda för frågan om pensionsrätt på grund av
ledamotskap av riksdagen vara avgörande, inte åldern utan antalet
verksamhetsår. På det kommunala området är det också för närvarande
ovanligt att åldersrekvisit uppställes. Krav i sådan riktning har dock
framställts. Inte minst betydelsefullt för frågans lösning är vidare det
förhållandet att det vid fastställd åldersgräns, i stort sett oberoende av
var denna sättes, alltid kan uppkomma besvärliga tröskelproblem. Det
bör även beaktas att en åldersgräns i praktiken kan försvåra för partierna
att nominera nya riksdagskandidater. Utskottet, som på anförda
skäl visserligen anser det böra på sikt övervägas om någon bestämd
åldersgräns över huvud bör fastställas för rätt till visstidspension, finner
emellertid tiden ännu inte vara mogen för att frångå den hittills tilllämpade
principen med sådan åldersgräns. I dagens läge vill utskottet

KU 1971:75

inte heller motsätta sig styrelsens förslag att bibehålla denna gräns vid
fyllda 50 år. Utskottet förutsätter emellertid därvid att styrelsen ägnar
frågan i hela dess vidd fortsatt uppmärksamhet. För att såvitt möjligt
motverka uppkomsten av otillfredsställande tröskeleffekter, bör styrelsen
redan nu medges rätt att, om särskilda omständigheter föreligger, bevilja
visstidspension till ledamot som inte uppnått 50 års ålder. Bestämmelse
därom har intagits i 16 § som fjärde stycke. Slutligen vill utskottet här
erinra om bestämmelserna om avgångsersättning i 24 §.

Ett annat rekvisit för såväl visstidspensionen som för rätt till ålderspension
för den som lämnat riksdagen före pensionsåldern är enligt
styrelsens förslag att ha varit ledamot av riksdagen i minst sex år.
Yrkandet i motionen 1971:529 om full anpassning till de kommunala
reglerna innebär för visstidspensionens vidkommande att kravet på sex
års ledamotskap skall nedsättas till tre år med rätt att med viss förhöjning
tillgodoräkna år som tjänstetid. Utskottet finner inte skäl att nu
föreslå någon avvikelse från styrelsens förslag i denna del. Då den föreslagna
regeln i särskilda fall kan ge upphov till liknande tröskelproblem
som 50-årsgränsen, bör emellertid styrelsen även vad gäller sexårsregeln
erhålla motsvarande dispensbemyndigande. Detta har iakttagits vid utformningen
av det av utskottet föreslagna nya fjärde stycket i 16 §.
Med öppnandet av denna dispensmöjlighet tillgodoses också de i motionen
1971: 1638 i denna del framställda önskemålen. Utskottet vill i
detta sammanhang även hänvisa till reglerna i 24 § om avgångsersättning.

Som förutsättning för familjepension till efterlevande make föreslår
styrelsen i 19 § första stycket i enlighet med vad som nu allmänt tilllämpas
på det statliga området att äktenskapet skall ha ingåtts senast
den dag ledamoten fyllt 60 år, dock med rätt för styrelsen att medge
dispens från detta krav. I motionen 1971: 1641 yrkas under hänvisning
till förslag av pensionsförsäkringskommittén i dess i mars i år avgivna
betänkande om familjepensionsfrågor och till den av fröken Sandell vid
styrelsens förslag fogade reservationen, att något sådant krav inte skall
uppställas.

Utskottet delar i och för sig den uppfattningen att man inte bör göra
villkor om viss ålder för äktenskaps ingående till förutsättning för
pensionsrätt. Utskottet vill dock inte på detta begränsade område föregripa
det mera generella ställningstagande till frågan som kan väntas.
På grund därav och med hänvisning till föreliggande dispensmöjligheter
kan utskottet inte nu tillstyrka ändringsyrkandet i motionen 1971: 1641.
Utskottet vill dock uttala, att 60-årsgränsen skall utgå om den däri
liggande principen vid förestående allmän prövning av frågan inte
kommer att godtas.

Styrelsen föreslår i 16 § andra stycket att sjukpension skall utgå till
ledamot som före pensionsåldern frånträder sitt uppdrag på grund av

KU 1971:75

sjukdom och erhåller helt sjukbidrag eller hel förtidspension enligt lagen
om allmän försäkring. Detta innebär att frågan om en riksdagsledamots
rätt till sjukpension enligt ersättningsstadgan görs helt beroende av den
prövning av de i stadgandet angivna frågorna enligt lagen om allmän
försäkring som verkställes av vederbörande organ enligt denna lag.
Utskottet anser en sådan ordning vara principiellt felaktig. Enligt utskottets
mening bör det i stället ankomma på förvaltningsstyrelsen att
pröva frågan om förutsättning för sjukpension föreligger. I bestämmelsen
bör därför endast föreskrivas att sjukpension utgår till ledamot som
före pensionsåldern frånträder sitt uppdrag på grund av sjukdom, som
är varaktig eller kan antagas bliva bestående avsevärd tid. Det får
ankomma på förvaltningsstyrelsen att med stöd av 26 § utfärda erforderliga
tillämpningsföreskrifter och tillse att nödig samordning kommer
till stånd med bl. a. sjukförsäkringsreglerna.

I 20 § fjärde stycket bör till undvikande av en inte avsedd förhöjning
av änkepensionsbeloppet införas en ytterligare föreskrift, enligt vilken
beloppet i förekommande fall skall minskas med vad som kan tillkomma
änkan enligt andra stycket.

Som tidigare berörts föreslår styrelsen i 24 § i anslutning till vad
som redan nu gäller bestämmelser om avgångsersättning. En nyhet
är att ersättningen skall utgå till alla som i övrigt uppfyller kraven,
oberoende av om återgång sker till allmän tjänst eller ej. Vidare föreslås
för att minska tröskeleffekten av kravet på 50 år för visstidspension,
att avgångsersättning skall utgå med sex månadsarvoden — i stället för
tre — till den som vid mandatets upphörande fyllt 40 år. I anslutning
till reglerna i 24 § begär styrelsen vidare bemyndigande att efter särskild
framställning kunna besluta om särskild avgångsersättning i efterhand
till den som lämnat riksdagen vid årsskiftet 1970—1971 till följd av
enkammarreformen och som inte kunnat utfå visstidspension eller avgångsersättning
på grund av gällande samordningsregler. Enligt styrelsens
förslag bör sådan ersättning motsvara tre månadsarvoden av den
storlek som gällde vid avgången.

I motionen 1971: 1643 föreslås under hänvisning till 24 § att den i
sistnämnda stadgande föreslagna regeln om sex månadsarvoden till den
som fyllt 40 år bör gälla även i de berörda övergångsfallen.

Utskottet tillstyrker de föreslagna bestämmelserna om avgångsersättning
i 24 § och anser att styrelsen bör erhålla begärt bemyndigande att
utge särskild avgångsersättning i de berörda övergångsfallen. Styrelsen
bör därvid också vara oförhindrad att besluta att särskild avgångsersättning
till den som vid avgången fyllt 40 år skall motsvara högst sex
månadsarvoden. Utskottet antecknar att motionerna 1971:546 och
1971: 1643 får anses vara tillgodosedda med detta ställningstagande.

Styrelsen föreslår i övergångsbestämmelserna att äldre bestämmelser

KU 1971:75

alltjämt skall äga tillämpning i fråga om pensionsrätt som grundar sig
endast på ledamotskap av riksdagen som upphört före den 1 januari
1972. Enligt motionen 1971: 1640 bör en ändring av pensionsreglerna
påverka även pensionen enligt tidigare fattade beslut och övergångsbestämmelserna
utformas i enlighet härmed.

Utskottet är inte berett att tillstyrka att de nu av styrelsen och utskottet
föreslagna nya pensionsreglerna generellt ges retroaktiv tilllämpning.
Det kan erinras om att styrelsen redan har befogenheter
som ger viss fri prövningsrätt i särskilda fall.

I övrigt tillstyrker utskottet det av styrelsen framlagda förslaget.

Förvaltningsstyrelsens förslag med de av utskottet förordade ändringarna
har intagits i bilaga till detta betänkande.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. i anledning av riksdagens förvaltningsstyrelses framställning
samt med bifall till motionen 1971: 1640, såvitt den avser tiden
för hel pension, och avslag på motionen 1971: 1642 för sin del
antar det i bilaga till detta betänkande intagna förslaget till
ersättningsstadga för riksdagens ledamöter,

2. i anledning av förvaltningsstyrelsens framställning och motionen
1971: 1643 beslutar bemyndigande för förvaltningsstyrelsen
att medge särskild avgångsersättning i vissa övergångsfall
enligt vad ovan sagts,

3. förklarar motionerna 1971:529, 1971:546, 1971:1638, 1971:
1639, 1971: 1640 i vad den inte behandlats under 1, och 1971:
1641 besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 7 december 1971

På konstitutionsutskottets vägnar

GEORG PETTERSSON

Närvarande: herrar Pettersson i Visby (s), Larsson i Luttra (c), Adamsson
(s), Henningsson (s), Hernelius (m), fru Thunvall (s), herrar Boo (c),
Johansson i Trollhättan (s), Ahlmark (fp), Mossberg (s), Werner i
Malmö (m), Bergqvist (s), Fiskesjö (c), Molin (fp) och Wictorsson (s).

KU 1971:75

Förslag till Bilaga

Ersättningsstadga för riksdagens ledamöter!

Inledande bestämmelser

1 §

Till ledamotskap av riksdagen är knutna de ekonomiska förmåner som
angives i denna stadga.

2 §

Bestämmelserna i 3—13 §§ äger tillämpning på riksdagsledamot från
och med ingången av den månad, då han skall taga plats i riksdagen,
till och med utgången av den månad, då han upphör att vara ledamot,
dock ej för tid innan han blev ledamot.

Pension enligt denna stadga utgår från och med den dag, då rätten
att uppbära pension inträder, till och med den dag, då en månad förflutit
efter pensionstagarens död, eller, om pensionsrätten upphör av
annan anledning, till och med utgången av den månad, varunder rätten
upphört. Den som är ledamot av riksdagen kan inte samtidigt uppbära
egenpension enligt denna stadga.

Arvode

3 §

Arvode utgår med belopp för månad som motsvarar två tredjedelar
av lönen till statstjänsteman i löneklass 1 på löneplan C. Talmannen erhåller
därutöver ett så stort belopp, att de sammanlagda arvodesförmånerna
motsvarar lönen till statsråd.

Vid tillämpning av lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall arvodet
anses som inkomst av anställning och ledamot anses som arbetstagare.

4 §2

Ledamot och suppleant i utrikesnämnden och riksdagens lönedelegation
erhåller särskilt arvode med 200 kronor för varje sammanträde
som bevistas under tid då session ej pågår.

5 §3

Sjukpenning jämte barntillägg, som tillkommer ledamot, skall upp 1

I förvaltningsstyrelsens framställning föreslås att stadgan skall kallas »Ersättningsstadga
för riksdagen».

2 Paragrafen har i förvaltningsstyrelsens förslag följande lydelse: »Ledamot
och suppleant i utrikesnämnden, riksdagens lönedelegation och riksdagens
besvärsnämnd erhåller särskilt arvode med 200 kronor för varje sammanträde
som bevistas under tid då session ej pågår.»

8 I förvaltningsstyrelsens förslag finns ett andra stycke av följande lydelse:
»Avdrag från arvodet skall göras för sjukbidrag eller förtidspension, som utgår
enligt lagen om allmän försäkring.»

KU 1971: 75

bäras i den ordning som anges i 3 kap. 16 § andra stycket lagen (1962:
381) om allmän försäkring (arbetsgivarinträde).

6 §

Beviljas ledamot ledighet under mer än femton dagar i följd av annat
skäl än offentligt uppdrag, skall avdrag göras från arvodet med två tredjedelar
från och med den sextonde dagen.

Traktamente

7 §

Ledamot, som är bosatt på längre avstånd än 70 kilometer fågelvägen
från riksdagshuset, erhåller för tid då session pågår traktamente, beräknat
efter det lägsta belopp för dygn som tillkommer statlig förrättningsman
med eget hushåll.

Traktamente utgår dock ej till ledamot som är statsråd.

8 §

Annan ledamot, som är bosatt på längre avstånd än 15 kilometer
fågelvägen från riksdagshuset, kan av riksdagens förvaltningsstyrelse
tillerkännas traktamente med högst det belopp som följer av 7 §.

9 §

Är ledamot frånvarande mer än femton dagar i följd, skall avdrag
göras från traktamente med hälften från och med den sextonde dagen.
Har frånvaron ej upphört efter nittio dagar, skall något traktamente ej
längre utgå.

Kostnadsersättning

10 §

Kostnadsersättning utgår med 300 kronor för månad.

Reseförmåner

11 §

Ledamot äger anlita inrikes järnvägar och statliga busslinjer på riksdagens
bekostnad.

12 §

Ledamot som erhåller helt traktamente äger på riksdagens bekostnad
anlita flyg för resa mellan hemorten och riksdagsorten under tid då
session pågår samt till och från session.

KU 1971:75

13 §

I föreskrifter som meddelas enligt 26 § kan bestämmas, att ledamot
äger anlita även annat färdmedel på riksdagens bekostnad.

Egenpension

14 §

Pensionsförmånerna är ålders-, sjuk- och visstidspension.
Pensionsåldern inträder vid utgången av det riksdagsår varunder ledamoten
uppnår 65 års ålder.

Pensionsunderlaget utgörs vid varje tidpunkt av det arvode för månad
som utgår till ledamot.

För hel pension fordras 15 riksdagsår. Endast år före uppnådd pensionsålder
tillgodoräknas.

Då fråga är om sjukpension, inräknas utöver antalet uppnådda riksdagsår
även de år som återstår till pensionsåldern.

16 §2

Ålderspension utgår vid uppnådd pensionsålder eller vid den senare
tidpunkt då mandatet upphör. För den som lämnat riksdagen före pensionsåldern
föreligger dock rätt till ålderspension endast om han uppnått
minst sex riksdagsår.

Sjukpension utgår till ledamot som före pensionsåldern frånträder
sitt uppdrag på grund av sjukdom, som är varaktig eller kan antagas
bliva bestående avsevärd tid.

Visstidspension utgår till den som varit ledamot minst sex år och
vid mandatets upphörande uppnått 50 år men ej pensionsåldern och
som ej är berättigad till sjukpension.

Om särskilda omständigheter föreligger, äger riksdagens förvaltningsstyrelse
medge att ålderspension eller visstidspension får utgå även till
ledamot, som inte uppfyller de villkor som föreskrivs i första styckets
andra mening respektive i tredje stycket.

17 §3

Hel egenpension utgör för månad före 67 års ålder 65 procent och

1 I förvaltningsstyrelsens förslag föreslås i första stycket »18» i stället för
»15».

3 Andra stycket har i förvaltningsstyrelsens förslag följande lydelse: »Sjukpension
utgår till ledamot som före pensionsåldern frånträder sitt uppdrag på
grund av sjukdom och erhåller helt sjukbidrag eller hel förtidspension enligt
lagen om allmän försäkring.» Fjärde stycket finns inte med i förvaltningsstyrelsens
förslag.

8 I förvaltningsstyrelsens förslag föreslås i andra stycket »18» i stället för
»15».

KU 1971:75

från och med 67 års ålder 10 procent av pensionsunderlaget. För ledamot
som är född före 1914 ökas sistnämnda procenttal med 2,6 procent
för varje år han är född före 1914.

Uppgår antalet riksdagsår inte till 15, utgår så stor del av hel egenpension
som svarar mot antalet riksdagsår.

18 §

Från egenpension före 67 års ålder avdrages vad ledamoten är berättigad
att uppbära i form av sjukpenning, sjukbidrag eller förtidspension
enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, sjukpenning dock endast
om den börjat utgå vid pensionstillfället.

Utgår ej hel pension minskas avdrag i motsvarande mån som pensionen.

Familjepension

19 §

Familjepension utgår efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen
eller berättigad till egenpension enligt 16 §. Den tillkommer efterlevande
make, under förutsättning att äktenskapet ingåtts senast den
dag ledamoten fyllt 60 år, samt efterlevande barn (adoptivbarn) som ej
uppnått 19 års ålder, dock ej barn som vid ledamotens död var adopterat
av annan än maken.

Särskild änkepension utgår till änka som omfattas av första stycket,
om hon ej erhåller änkepension enligt tilläggspensioneringen inom den
allmänna försäkringen.

Riksdagens förvaltningsstyrelse kan bevilja skälig pension till frånskild
make ävensom till efterlevande make oaktat äktenskapet ingåtts
senare än som sagts i första stycket.

20 §i

Hel familjepension utgör för månad, för en förmånsberättigad (make
eller barn) 5 procent av pensionsunderlaget och för två eller flera förmånsberättigade
10 procent av pensionsunderlaget.

Om ledamoten var född före 1914, skall för varje år han var född
före detta år de angivna procenttalen ökas med 1,04 procent för änka
och med 0,26 procent för varje barn. Ökning skall dock ske med 1,04
procent för ett barn, om ledamoten inte efterlämnade änka.

Om mer än en förmånsberättigad finns, fördelas familjepensionen så
att make alltid erhåller vad som skolat utgå till en förmånsberättigad.
Mellan flera barn delas lika.

Hel särskild änkepension utgör för månad 21 procent av pensionsun -

1 Fjärde stycket har i förvaltningsstyrelsens förslag följande lydelse: »Hel
särskild änkepension utgör för månad 21 procent av pensionsunderlaget.»

KU 1971:75

derlaget, i förekommande fall minskat med vad som kan tillkomma
änkan enligt andra stycket.

21 §

Från särskild änkepension avdrages livränta som med anledning av
dödsfallet utgår till änkan på grund av obligatorisk yrkesskadeförsäkring
eller på grund av staten åliggande ersättningsskyldighet.

22 §

Bestämmelserna i 14 § tredje stycket, 15 § första stycket, 17 § andra
stycket samt 18 § andra stycket äger motsvarande tillämpning.

Vid fastställande av pension efter den som vid sin död var ledamot
av riksdagen eller uppbar sjukpension äger även 15 § andra stycket
motsvarande tillämpning.

23 §

Rätten till familjepension och särskild änkepension upphör för make
vid ingående av nytt äktenskap.

Avgångsersättning

24 §

Avgångsersättning utgår till den som varit ledamot av riksdagen minst
tre år och som vid mandatets upphörande ej erhåller pension enligt
denna stadga. Ersättningen utgör sex månadsarvoden för den som vid
mandatets upphörande uppnått 40 års ålder och eljest tre månadsarvoden.

Grupplivförsäkring

25 §

Ledamöterna är grupplivförsäkrade på riksdagens bekostnad. Reglementet
(1962: 698) angående statens grupplivförsäkring äger motsvarande
tillämpning.

Tillämpningsföreskrifter m. m.

26 §

Riksdagens förvaltningsstyrelse äger meddela de beslut och föreskrifter
som erfordras vid tillämpningen av denna stadga.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1972, då stadgan (1941: 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande upphör att
gälla. Äldre bestämmelser skall dock alltjämt äga tillämpning i fråga

KU 1971:75

om pensionsrätt som grundar sig endast på ledamotskap av riksdagen
som upphört före den 1 januari 1972.

De nya pensionsbestämmelserna skall inte heller äga tillämpning i
fråga om den som erhållit rätt till pensionsförmåner enligt de äldre bestämmelserna
och kvarstår som ledamot av riksdagen efter den 1 januari
1972, om önskemål därom anmäls hos riksdagens förvaltningskontor
senast i samband med ansökan om pension.