Konkursrättsliga frågor
Betänkande 1993/94:LU20
Lagutskottets betänkande
1993/94:LU20
Konkursrättsliga frågor
Innehåll
1993/94 LU20
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet 36 motionsyrkanden i olika konkursrättsliga frågor. Motionerna rör spörsmål om företagsrekonstruktion, konkursförvaltning, s.k. bekvämlighetskonkurser, förmånsrättsordning och konkurser med internationell anknytning. Vidare tas i motionerna upp frågor om åtgärder för att vid konkurs effektivare utreda misstanke om ekonomisk brottslighet, näringsförbud, konkursregister samt konkursförvaltarnas och revisorernas roll vid utredning av ekonomisk brottslighet. I betänkandet behandlas också en motion som rör en viss redovisningsfråga.
I ärendet har inkommit en skrivelse från Sveriges Industriförbund.
Utskottet förordar -- med bifall till tre motionsyrkanden -- tillkännagivande om att regeringen bör överväga vissa närmare angivna spörsmål. Det gäller dels effektivare åtgärder för att i samband med konkurs utreda ekonomisk brottslighet, dels en mer aktiv roll för konkursförvaltarna med avseende på att utreda sådan brottslighet dels ock revisorernas roll och uppgifter i fråga om att utreda denna typ av brottslighet. Utskottet förordar vidare -- med bifall till två motionsyrkanden -- tillkännagivanden om att näringsförbud bör kungöras resp. att ett centralt konkursregister inrättas.
Utskottet avstyrker motionsyrkandena i övrigt.
Till betänkandet har fogats tre reservationer och ett särskilt yttrande (m,fp,c,kds).
Motionerna
1993/94:L301 av Bengt Kronblad och Krister Örnfjäder (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsad rätt för gamla ägarkretsen att direkt efter en konkurs driva företaget vidare utan nya insatser av eget kapital,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av översyn av konkurrensreglerna till gagn för konkurrens på lika villkor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av någon form av karens efter oskälig konkurs.
1993/94:L303 av Holger Gustafsson (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utvidga näringsförbudet för tillämpning även i de konkursfall som är att jämställa med enskild näringsutövning.
1993/94:L304 av Kenth Skårvik m.fl. (fp,m,c,kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allmänhetens möjlighet till insyn i konkurs.
1993/94:L305 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomisk rehabilitering av företag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av förmånsrättsordningen.
1993/94:L306 av Björn Ericson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beslut av nya regler och förslag till lagändring vid hantering av konkurser.
1993/94:L307 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar av förmånsrättslagen (1970:979) i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:L308 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av förmånsrättslagen (1970:979) i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:L309 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i konkurslagen (1987:672) beträffande förvaltning och tillsyn i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:L310 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen i samband med att skattefordringarnas förmånsställning upphävs beslutar om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:L311 av Kjell Ericsson och Karin Starrin (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om erforderliga åtgärder så att småföretag inte skall behöva försättas i likvidation på grund av ej realiserade kursförluster.
1993/94:L312 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av konkurslagen (1987:672) och av aktiebolagslagen (1975:1385) i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:L313 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av förmånsrättsordningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av förmånsrättsordningen för skatter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av förmånsrätten för överhypotek,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om näringsförbud,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stärkt leverantörsskydd,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagsrehabilitering.
1993/94:L315 av Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skuldredovisningsmöte.
1993/94:L316 av Claus Zaar och Bengt Dalström (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ändra förordnandet av konkursförvaltare för att uppnå fri konkurrens.
1993/94:L317 av Tage Påhlsson och Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av snara lagstiftningsåtgärder för förhindrande av konkursmissbruk.
1993/94:L319 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioriteringsordning vid konkurs.
1993/94:L320 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av s.k. konkurskarantän,
2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag innebärande att svenska konkurser också skall inbegripa annan än i Sverige befintlig egendom.
1993/94:L904 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgad giltighet vid återtagandeförbehåll.
1993/94:L905 av Carl G Nilsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förmånsrätt vid konkursutdelning och betalningsföreläggande.
1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkursförvaltararvoden.
1993/94:Ju811 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att effektivare utreda misstanke om ekobrottslighet i samband med konkurs,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kungöra beslut om näringsförbud,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att upprätta ett centralt konkursregister,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge konkursförvaltarna en mer aktiv roll,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av revisorernas roll och uppgifter.
1993/94:N284 av Kjell Johansson m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurser.
1993/94:N305 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
17. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om hantering av leverantörsfordringar i samband med konkurser i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Allmänt
Efterlevnaden av civilrättsliga regler om betalningsskyldighet garanteras i sista hand av att en gäldenärs egendom tvångsvis, genom utsökning och konkurs, kan användas till att tillgodose fordringsägarna. Konkursinstitutet regleras väsentligen genom konkurslagen (1987:672), KL, som trädde i kraft den 1 januari 1988. Konkursreglerna utgår från att, när flera borgenärer inte kan få betalt fullt ut för sina fordringar, förlusten i princip skall fördelas proportionellt i förhållande till vars och ens fordran. Konkursens primära uppgift är alltså att tillhandahålla ett system för att tvångsvis och i den ordning som anges i förmånsrättslagen tillgodose de konkurrerande betalningsanspråken. Åtskilliga lagar vid sidan av KL har stor betydelse för konkursinstitutets funktion. Särskilt kan nämnas förmånsrättslagen (1970:979), lönegarantilagen (1992:479) och ackordslagen (1970:847).
Med ackord avses en ekonomisk uppgörelse mellan en gäldenär som är på obestånd och hans borgenärer. Den nu gällande ackordslagen reglerar i princip bara vad man bruka kalla offentligt ackord (tvångsackord), dvs. fall där uppgörelsen kommer till stånd genom ett beslut av domstol efter en offentlig ackordsförhandling och kan genomföras mot en borgenärsminoritets bestridande. Vid sidan härav förekommer underhandsackord, dvs. formlösa överenskommelser som ingås på frivillighetens väg och kräver samtycke av alla berörda borgenärer.
Med anledning av ett riksdagsbeslut (se bet. LU 1987/88:12) tillsattes år 1988 Insolvensutredningen med uppdrag att utreda ett antal spörsmål på konkursrättens område. Utredningen avlämnade i november 1992 slutbetänkandet (SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion. I betänkandet föreslås ett nytt rekonstruktionsförfarande, företagsrekonstruktion, som ersättning för konkurs i vissa fall.
Betänkandet, vars närmare innehåll redovisas nedan, har remissbehandlats och en proposition i ämnet har aviserats till hösten 1994.
Företagsrekonstruktion
Den av Insolvensutredningen föreslagna lagen om företagsrekonstruktion, vilken föreslås ersätta ackordslagen, är tillämplig på alla näringsidkare. Den avser att öka möjligheterna att utan konkurs rekonstruera en näringsverksamhet, när gäldenären har fått betalningssvårigheter. De centrala dragen i förfarandet är följande.
Ansökan om företagsrekonstruktion kan göras av såväl gäldenären som av en borgenär och görs hos tingsrätt. Det är emellertid inte möjligt att mot gäldenärens vilja tvinga denne att underkasta sig företagsrekonstruktion. Då beslut om företagsrekonstruktion fattats utser domstolen en administrator, som skall utreda gäldenärens ekonomiska situation och dessutom verka för att borgenärernas intressen iakttas. Under förfarandet fortsätter gäldenärens verksamhet i allmänhet på vanligt sätt. Gäldenären behåller i princip sin rådighet, men viktigare beslut, såsom ingående av nya förpliktelser eller pantsättning av fast egendom, kräver samtycke av administratorn. När domstolen beslutat om företagsrekonstruktion inträder vidare ett allmänt indrivnings- och verkställighetsförbud beträffande sådana skulder som uppstått dessförinnan.
Den utsedde administratorn skall upprätta en rekonstruktionsplan. I planen skall denne bl.a. beskriva vilka åtgärder som måste vidtas för att man skall komma till rätta med företagets problem. Administratorn bör söka nå fram till en underhandsuppgörelse med borgenärerna och gäldenären. Kan en sådan uppgörelse inte nås får gäldenären vid samma domstol ansöka om offentligt ackord. En ansökan om företagsrekonstruktion -- liksom när gäldenären medger en borgenärs ansökan -- är att anse som en förklaring om att gäldenärsföretaget ställer in sina betalningar. För att hindra missbruk av förfarandet skall rätten göra en viss prövning av ansökningen. Inom tre veckor från det att domstolen bifallit en ansökan om företagsrekonstruktion skall det hållas ett borgenärssammanträde. Då skall borgenärerna beredas tillfälle att uttala sig om förfarandet bör fortgå. Förfarandet får pågå under en tid av tre månader, men denna tid kan förlängas upp till ett år.
I motion L305 av Bengt Harding Olson (fp) förordas en ny lagstiftning om ekonomisk rehabilitering av företag (yrkande 1). En sådan reglering bör innefatta två huvudformer av rehabiliteringsåtgärder, dels företagsrekonstruktion som avser ett mer omfattande saneringsarbete, dels företagssanering då enklare åtgärder bedöms tillfyllest för att rädda ett företag. Företagsrekonstruktion bör i första hand ske på frivillig väg. Domstol skall dock alltid kunna kopplas in för att t.ex. lösa en uppkommen tvist under förfarandet. Företagssaneringen skall främst hänföra sig till skuldbelastningen i ett företag och innebär att fordringsägare och gäldenär i enighet skall komma överens om en lindring i skuldbördan på olika sätt. De åtgärder som skall omfattas av lagstiftningen avser företag som hamnat i ekonomiska svårigheter men där det bedöms att konkurs kan undvikas och företagets fortlevnad säkras om åtgärderna sätts in på ett tidigt stadium. Samma inriktning har motion L313 (yrkande 11) av samme motionär.
Också i motion L315 av Ian Wachtmeister (nyd) förordas att åtgärder sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt för ett krisföretag så att en utveckling mot obestånd som ytterst drabbar borgenärerna motverkas. Ett medel härför kan enligt motionären vara ett tidigt skuldredovisningsmöte inför tingsrätt där gäldenären och samtliga borgenärer deltar. Syftet med ett sådant möte skulle vara att i god tid få en överblick av ett företags ställning och dess möjligheter att leva vidare. Under ledning av domstolen skall strävan vara att uppnå frivilliga uppgörelser mellan parterna.
Utskottet vill för sin del framhålla att konkursinstitutet är nödvändigt i ett utvecklat och dynamiskt samhälle. Konkurser kan ses som en integrerad del av en fungerande marknadsekonomi. Är det fråga om ett gäldenärsföretag som inte går att rekonstruera, t.ex. på grund av brist på tillgångar, är konkurs en oundviklig metod för att tillgodose borgenärerna och avveckla företaget. Finns det anledning anta att gäldenären har sökt gynna någon borgenär framför de övriga, kan konkurs även visa sig vara den lämpligaste utvägen för att möjliggöra återvinning av en otillbörlig transaktion eller för att förhindra ytterligare sådana transaktioner. Kan man misstänka t.ex. brott mot borgenärer framstår konkurs som regel oundviklig av den orsaken.
Det är emellertid enligt utskottet viktigt att man tar till vara alla utvägar att hindra onödiga konkurser. Enligt tillgängliga uppgifter tredubblades antalet konkurser från slutet av 1980-talet till början av 1990-talet. Dessutom ökade förlusterna per konkurs mycket kraftigt under samma tid, exempelvis för leverantörer till konkursföretag, för banker som gett krediter till sådana företag samt för staten till följd av lönegarantin och skattefordringar som inte gottgjorts. Från samhällsekonomisk synpunkt har ofta understrukits det önskvärda i att hindra onödig värdeförstörelse och att rädda arbetstillfällen. Problemen förvärras ofta av att företag som går i konkurs drar med sig andra genom s.k. dominoeffekter. Det är således av stor betydelse för samhällsekonomin att konkurshanteringen är rätt utformad.
Under de senaste årtiondena har det också blivit allt vanligare att se de insolvensrättsliga reglerna inte bara som normer för att tvångsvis lösa de ekonomiska mellanhavandena mellan en insolvent gäldenär och hans borgenärer utan också som medel att slå vakt om vissa andra viktiga samhällsintressen. Ett exempel härpå är att enligt KL konkursförvaltaren, utöver sin grundläggande skyldighet att ta till vara borgenärernas intresse, har möjlighet att beakta sysselsättningsaspekter vid avvecklingen av konkursboet.
Konkursförfarandet är emellertid -- och måste vara -- inriktat på just avveckling av konkursboet. Förfarandet måste vidare av hänsyn inte minst till borgenärernas rättssäkerhet vara närmare reglerat i en rad hänseenden, t.ex. beträffande gäldenärens förlust av sin rådighet, återvinning till konkursbo, vilka fordringar som får göras gällande, förvaltningens anordnande, utdelning till borgenärerna m.m. En konkurs drar också lätt ut på tiden och blir ofta kostsam i sig.
Utskottet vill framhålla att det är mot den nu angivna bakgrunden som behovet vuxit sig allt starkare av ett alternativt förfarande som, om möjligt, kan träda i funktion innan företaget har blivit definitivt insolvent och därmed ersätta konkurs. En annan orsak som också angetts som skäl för ett alternativt insolvensförfarande är att nuvarande ackordslag inte visat sig vara ett så effektivt instrument för rekonstruktion av företag som man antog vid den lagens tillkomst år 1970. Som Insolvensutredningen redovisat har man i stor utsträckning i utlandet sökt komma till rätta med motsvarande problem genom ett reformarbete som varit och är inriktat på nya förfaranden som skall underlätta en sanering av i och för sig livsdugliga företag. Ett viktigt syfte med reformarbetet i utlandet har varit att söka få i gång ett saneringsförfarande innan gäldenärens ekonomiska situation är ohjälplig och konkurs oundviklig.
Då Insolvensutredningens förslag till lag om företagsrekonstruktion lades fram i november 1992 var antalet företagskonkurser rekordhögt och i markant stigande sedan 1990. Enligt tillgänglig statistik minskade dock antalet konkurser under 1993 med 9,3 % jämfört med året innan, och det är enligt utskottet knappast en vågad gissning att ytterligare minskning kan förväntas. Förhållandena nu är således i viss mån annorlunda än då Insolvensutredningen presenterade sitt förslag. Antalet konkurser är dock fortfarande mycket högt, och utskottets bedömning är att det oavsett mer eller mindre konjunkturberoende fluktuationer i antalet konkurser finns ett påtagligt och långsiktigt behov av ett rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris som kan utgöra alternativ till konkurs.
Utskottet förutsätter nu att regeringen till hösten 1994 framlägger ett förslag om rekonstruktion av företag. Med hänsyn härtill bör motionsyrkandena inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L305 yrkande 1, L313 yrkande 11 och L315.
Konkursförutsättningarna
Enligt 1 kap. 2 § KL skall en gäldenär som är på obestånd efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs. Med obestånd (insolvens) avses enligt andra stycket i paragrafen att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. Insolvens anses föreligga om gäldenärens ställning är sådan att han inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller. Häri ligger att en gäldenär kan vara likvid på kort sikt, dvs. ha till omedelbart förfogande pengar eller andra lättrealiserade tillgångar som svarar mot hans aktuella behov av betalningsmedel, men ändå vara insolvent på längre sikt. Och på andra sidan gäller att bristande likviditet inte behöver innebära att en person är ur stånd att till fullo gottgöra sina borgenärer. Han kan t.ex. ha andra tillgångar som efter hand kan realiseras så att han kan göra rätt för sig.
Ett aktiebolag upphör vanligen att vara rättssubjekt genom likvidation. Likvidationen innebär att aktiebolagets rättsförhållanden skall avvecklas och kan ske i form av en frivillig likvidation eller som en tvångslikvidation. Med tvångslikvidation menas att allmän domstol beslutar att aktiebolaget skall träda i likvidation. Förutsättningarna för att besluta om tvångslikvidation, de s.k. likvidationsgrunderna, finns angivna i 13 kap. 2--4 §§ aktiebolagslagen (1975:1385).
Likvidationsgrunden enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen är att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade. Bestämmelsen innebär att styrelsen skall upprätta en s.k. kontrollbalansräkning så snart man misstänker att det egna kapitalet understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Bolaget skall försättas i likvidation om det inte under vissa närmare angivna förutsättningar visas att det egna kapitalet uppgår till det registrerade aktiekapitalet. Styrelseledamöter eller verkställande direktör som försummar att fullgöra vad som åligger dem enligt lagrummet ansvarar solidariskt för bolagets uppkommande förbindelser.
Enligt motion L312 av Stig Rindborg (m) bör den s.k. fristdagen i konkurs vara den dag styrelsen finner att kontrollbalansräkning utvisar att aktiekapitalet är till mer än hälften förbrukat. Förslaget för också enligt motionen med sig vissa skadeståndsrättsliga konsekvenser.
Utskottet kan konstatera att liknande tankegångar presenterats i en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO). I rapporten (Ds 1994:37) Den svenska insolvensrätten -- Några förslag till förbättringar inom konkurshanteringen m.m. föreslås bl.a. en ny definition av obestånd som förutsättning för att ett rättssubjekt kan försättas i konkurs.
Enligt rapporten är den nuvarande definitionen på obestånd i KL svårhanterlig och leder inte sällan till att bolag sätts i konkurs för sent. Bolagets faktiska ekonomiska ställning bör tillmätas en större betydelse vid bedömningen av om bolaget är konkursmässigt eller ej. Utgångspunkten vid denna bedömning bör således enligt rapporten vara om bolaget är sufficient eller inte. Är bolaget insufficient, dvs. att skulderna överstiger tillgångarna, bör det med andra ord på ansökan av bolaget självt eller av dess borgenärer kunna försättas i konkurs. Beträffande aktiebolag får man sålunda genom förslaget samstämmighet mellan regler om likvidationsplikt och obestånd. Den främsta fördelen som uppnås genom denna förändring av obeståndsbegreppet är enligt rapporten att man undviker att konkurser kommer att inledas på ett för sent stadium.
Utskottet vill särskilt framhålla att insufficiens inte ansetts tillräckligt för att motivera konkurs. KL:s ståndpunkt är i stället, att frågan om förutsättningar för konkurs är för handen, bör avgöras efter en mera allsidig och nyanserad bedömning av olika ekonomiska faktorer än den som avspeglas i begreppet insufficiens. Därvid krävs en allmän bedömning av gäldenärens förmögenhetsställning och förutsättningar att -- vid behov genom realisation av tillgångar -- kunna infria sina skulder i rätt tid. Hänsyn skall också tas till gäldenärens förvärvsförmåga och möjligheter att få kredit.
Enligt utskottet är det gällande insolvensbegreppet som grund för konkurs en sedan länge väl förankrad princip i konkursrätten. Utskottet är inte nu berett att förorda en sådan ingripande förändring av konkursförutsättningarna som förslagen i motion L312 synes medföra. Med hänsyn till att ESO-rapporten helt nyligen överlämnats till Finansdepartementet utgår utskottet dock från att vidare överväganden i frågan kommer att ske. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen.
Konkursförvaltningen
Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället förvaltaren, som utses av rätten efter hörande av tillsynsmyndigheten. Förvaltarens allmänna åligganden är enligt 7 kap. 8 § första stycket KL att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Förvaltaren har bl.a. att snarast upprätta en s.k. förvaltarberättelse, innehållande bl.a. uppgifter om boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd. Berättelsen skall också innehålla uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11 kap. brottsbalken (brott mot borgenärer m.m.) anmälts till åklagare.
Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheter är vissa kronofogdemyndigheter som av regeringen utsetts därtill. Tillsynsmyndighetens uppgift är enligt 7 kap. 27 § KL allmänt att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med KL och andra författningar. Myndigheten skall särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan, och myndigheten kan, när den finner det lämpligt, fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det, får myndigheten utse revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltning i övrigt. I viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer.
En förvaltare skall alltid avge slutredovisning för sin förvaltning till tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall bifogas de handlingar som är av betydelse för kontrollen av den. Slutredovisning kan alltid klandras av gäldenären och tillsynsmyndigheten och under vissa förutsättningar av borgenär.
Arvodet till en förvaltare bestäms enligt 14 kap. 4 § KL av rätten. Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än som, med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning, kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Rätten skall, innan den bestämmer arvodet, i princip inhämta yttrande i frågan av tillsynsmyndigheten samt ge gäldenären och de borgenärer som hos rätten har begärt det tillfälle att yttra sig över framställningen inom viss tid.
Arvode till förvaltaren hör till konkurskostnaderna. Dessa kostnader skall utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet har ådragit sig. I den mån ett arvode till konkursförvaltaren inte kan tas ut ur boet, skall arvodet i princip betalas av staten.
Enligt motion L309 av Stig Rindborg (m) bör konkursförfarandet anpassas till sin huvudfunktion, nämligen att tillgodose borgenärerna. Motionären anser att det starkt kan betvivlas att nuvarande ordning med en till kronofogdemyndigheten knuten tillsynsmyndighet är ägnad att främja detta huvudintresse. Konkursförvaltningen bör därför i princip ordnas på ett sätt som motsvarar regleringen i aktiebolagslagen av förvaltningen av aktiebolag med den skillnaden att borgenärerna övertar aktieägarnas befogenheter. Tillsynen skulle kunna läggas på Finansinspektionen. Motionären hemställer att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i KL beträffande förvaltning och tillsyn i enlighet med vad som anförts i motionen.
Borgenärsintresset vid konkurs behandlas också i motion L304 (delvis) av Kenth Skårvik m.fl. (fp,m,c,kds). En lagändring bör enligt motionärerna övervägas som ger borgenärerna större inflytande vid utseende av konkursförvaltare. Enligt motion L306 av Björn Ericson m.fl. (s) bör den samhälleliga insynen i konkursförvaltningen förbättras. I motion L316 av Claus Zaar och Bengt Dalström (båda nyd) anförs att reglerna för utseende av förvaltare bör ändras så att konkurrensen om uppdragen ökar. Vidare bör konkursförvaltaren vara en företagsekonom så att ekonomiska aspekter bättre kan beaktas under konkursen. Enligt motion Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) bör man ompröva reglerna om arvode till konkursförvaltare (yrkande 41).
Som utskottet erinrade om då motioner med samma inriktning behandlades av riksdagen våren 1993 (bet. 1992/93:LU40) skall förvaltaren enligt 7 kap. 1 § KL ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. De nuvarande kraven på förvaltarens kvalifikationer tillkom i huvudsak år 1979 (prop. 1978/79:105, bet. LU 19, rskr. 309). Reformen har inneburit att förvaltaruppdrag i princip endast anförtros advokater som har specialiserat sig på konkursförvaltning. I 1979 års lagstiftningsärende underströks att utvecklingen i näringslivet och samhället i övrigt gjort att stora krav i allmänhet måste ställas på en konkursförvaltare. Förvaltaren behöver, förutom juridiska kunskaper, även ha insikter i företagsekonomi och kunskaper om bokföring och redovisning. Han skall också, enligt vad som vidare uttalades, vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor. Samtidigt som de allmänna kompetenskraven på förvaltarna skärptes, begränsades borgenärernas inflytande över valet av förvaltare. Tidigare hade förvaltare utsetts av borgenärerna. I fortsättningen skulle förvaltare utses av konkursdomare, och borgenärernas inflytande är inskränkt till att framföra synpunkter på valet av förvaltare till konkursdomaren.
För att ytterligare understryka den självständiga ställning förvaltare innehar har frågan om förvaltarjäv efter ett initiativ från utskottets sida (se bet. LU 1986/87:32) fått en uttrycklig reglering genom en lagändring som trädde i kraft år 1989. Bestämmelsen innebär att förvaltare inte får stå i ett sådant förhållande till gäldenären, borgenären eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. Inte heller i övrigt får det finnas någon omständighet som medför att förtroendet för förvaltares opartiskhet rubbas.
I betänkandet 1992/93:LU40 vidhöll utskottet också sin tidigare inställning att det är viktigt att inte förvaltarna belastas med för många uppdrag. De kompetenskrav som konkurslagen ställer upp innebär emellertid att endast ett mindre antal specialiserade personer kan komma i fråga för förvaltaruppdrag. Det var vidare enligt utskottets mening ofrånkomligt att en särskild bedömning måste göras i varje särskilt fall. Exempelvis bör i en mycket omfattande konkurs större krav ställas på en förvaltare än vad som behöver vara fallet i en mindre konkurs. Att en förvaltare tidigare visat sig olämplig utgör givetvis skäl för att inte förordna honom på nytt. Å andra sidan innebär visad lämplighet att förvaltaren kan anförtros ytterligare och mer omfattande uppdrag, vilket givetvis kan leda till att utomstående uppfattar förnyade förordnanden som ett monopol. Utskottet framhöll att det inte fanns skäl till antagande att förhållandena var sådana att något omedelbart initiativ från riksdagens sida var påkallat i syfte att utvidga kretsen av förvaltare.
Utskottet hänvisade i betänkandet 1992/93:LU40 slutligen också till att det inom Riksrevisionsverket pågick en utredning om konkurshanteringssystemet med särskild inriktning på tillsynsfrågorna. Bland de frågor som kommer att studeras närmare märks prövningen av förvaltararvoden och utseende av förvaltare. I avvaktan på resultatet härav och på beredningen av Insolvensutredningens förslag saknades anledning för utskottet att förorda ytterligare utredningsarbete på konkursrättens område.
Utskottet kan nu konstatera att Riksrevisionsverket ännu inte presenterat sin utredning till regeringen men enligt vad utskottet erfarit kommer detta att ske inom kort. Utskottet vill vidare erinra om att hösten 1993 tillsattes en arbetsgrupp inom regeringskansliet med representanter från flera departement. Arbetsgruppens uppgift var att lämna en samlad redovisning över de åtgärder som regeringen vidtagit eller som är under beredning i syfte att komma till rätta med olika former av konkursmissbruk och ekonomisk brottslighet och att lämna förslag och rekommendationer till det fortsatta arbetet inom regeringen. Arbetsgruppen presenterade i slutet av november 1993 resultatet av sitt arbete i en rapport med namnet Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor. Rapporten, som för närvarande övervägs inom regeringskansliet, innefattar bl.a. överväganden om konkursförvaltningen. Därvid anförs rent allmänt att borgenärernas inflytande generellt sett bör öka och att dessa bör ha möjlighet att kunna påverka valet av konkursförvaltare.
Slutligen har Domstolsutredningen i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet lämnat bl.a. ett förslag om omfördelning av uppgifter mellan domstolar, tillsynsmyndigheter och förvaltare i fråga om konkurshanteringen. Förslaget innebär i princip att tingsrätten skall besluta om konkurs samt avsluta konkursmålet. Den fortsatta hanteringen efter konkursbeslutet bör enligt förslaget i normalfallet kunna skötas utan att tingsrätten behöver kopplas in. Vissa frågor skall även i fortsättningen kräva beslut av tingsrätt. Betänkandet har remissbehandlats och bereds i nu aktuell del för närvarande i regeringskansliet.
Som framgått är de i motionerna aktualiserade frågorna om konkursförvaltningen och tillsynsverksamheten föremål för överväganden i skilda sammanhang. Med hänsyn härtill anser utskottet att det inte nu finns anledning att förorda sådana åtgärder som begärs i motionerna. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L304 i denna del, L306, L309, L316 och Ju810 yrkande 41.
"Bekvämlighetskonkurser" m.m.
En särskild fråga som uppmärksammats på senare tid är de s.k. bekvämlighetskonkurserna. Med det menas att konkurser kommit att betraktas som en möjlighet för ett företag att reducera sin skuldbörda, framför allt i fråga om de oprioriterade leverantörsskulderna, och sedan kunna återuppta verksamheten med ökad konkurrenskraft efter en rekonstruktion. Denna typ av konkurser anses planerade i så måtto att ägarens ekonomiska intressen och avsikt att efter konkursen kunna driva rörelsen vidare, i huvudsakligen samma omfattning men med väsentligt minskad skuldbörda, är satta i förgrunden. Konkursens ekonomiska konsekvenser drabbar i dessa fall endast borgenärerna, främst de oprioriterade som saknar säkerhet för sina fordringar, och inte aktieägarna.
Frågor om åtgärder mot s.k. bekvämlighetskonkurser tas upp i ett flertal motioner. Enligt motion L301 av Bengt Kronblad och Krister Örnfjäder (båda s) bör den gamla ägarkretsen inte kunna direkt efter en konkurs driva företaget vidare utan insats av nytt kapital eller genomgripande förändringar av verksamheten (yrkandena 1 och 2). I motion L304 (delvis) av Kenth Skårvik (fp,m,c,kds) och motion N284 av Kjell Johansson m.fl. (fp) (yrkande 2) anförs att bekvämlighetskonkurserna bör åtgärdas genom att en i konkurs försatt rörelse endast får överlåtas till den gamle ägaren eller någon denne närstående först efter offentlig auktion eller ett anbudsförfarande.
En annan typ av åtgärd som föreslås i några motioner för att komma till rätta med "bekvämlighetskonkurserna" är någon form av automatiska näringsförbud eller "konkurskarantän". I motion L303 av Holger Gustafsson (kds) anförs sålunda att det automatiska näringsförbud som i dag gäller under konkurs för enskild näringsidkare bör utvidgas till att omfatta fall då en person driver verksamheten genom ett helägt aktiebolag. Enligt motion L317 (delvis) av Tage Påhlsson och Agne Hansson (båda c) bör konkurskarantän, t.ex. under ett år, införas för företagare som missbrukar konkursinstitutet. Liknande förslag framförs i motion L301 av Bengt Kronblad och Krister Örnfjäder (båda s) (yrkande 3) och motion L320 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (båda s) (yrkande 1).
Utskottet vill erinra om att enligt gällande rätt skall konkursboets egendom i princip säljas så snart det lämpligen kan ske. Bestämmelser om försäljning av egendom finns i 8 kap. KL. Försäljning av vanlig lös egendom som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse skall äga rum på auktion eller i annan ordning som förvaltaren finner mest fördelaktig för att ta till vara borgenärernas intressen. Om fast egendom finns i boet kan förvaltaren begära att den säljs exekutivt, dvs. säljs i den ordning som föreskrivs i 12 kap. utsökningsbalken för utmätt fast egendom.
Vidare får enligt 6 kap. 1 § KL en gäldenär som är en fysisk person inte under konkursen driva näringsverksamhet som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). Detta s.k. automatiska näringsförbud träffar således inte en juridisk person som försatts i konkurs. En sådan torde med hänsyn till KL:s regler om bl.a. förlust av rådighet vara förhindrad att under konkursen driva någon som helst egen verksamhet. Det automatiska näringsförbudet skiljer sig från det förbud som kan åläggas efter särskild prövning enligt lagen (1986:436) om näringsförbud genom att det automatiska förbudet gäller endast under konkursen.
Frågan om "bekvämlighetskonkurser" tas upp i den ovannämnda rapporten Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor. I rapporten anförs att konkursförvaltarens skyldighet enligt lag att till bästa möjliga pris realisera konkursboets egendom ofta sammanfaller med den före detta ägarens intresse att förvärva samma egendom. Personliga borgensåtaganden eller avsikt att driva rörelsen vidare leder, anförs det, inte sällan till att det är just den förre ägaren som är villig att betala den största köpeskillingen. Särskilt när det gäller mindre företag är det också ofta så att den som har bästa förutsättningar att driva rörelsen vidare i praktiken är den före detta ägaren. I många fall torde andra intresserade över huvud taget inte finnas. Enligt rapporten bör en förbättring av dagens situation kunna åstadkommas genom en på lämpligt sätt utformad regeländring av innebörd att konkursförvaltaren endast får överlåta egendom till en före detta ägare eller någon denne närstående person via offentlig auktion eller, i de fall där detta är en lämpligare försäljningsform, efter anbudsförfarande. Härigenom skulle ett riskmoment för den före detta ägaren tillkomma genom att en konkurrent eller annan kan komma att bjuda ett högre pris samtidigt som lagstiftaren på detta sätt markerar frågans betydelse.
Även frågan om ett utvidgat automatiskt näringsförbud -- "konkurskarantän" -- behandlas i rapporten. Arbetsgruppen anser att ett sådant institut är för ingripande och bygger på ett felaktigt synsätt. Konkursinstitutet är ett naturligt och nödvändigt inslag i ett marknadsekonomiskt system. Det helt övervägande antalet konkurser torde, anförs det, också ha sin grund i misslyckade affärsidéer, ändrade konjunkturer, förändrade efterfrågemönster m.m. De insatser som görs måste vara riktade mot missbruk och brottslighet och inte vara utformade så att de slumpmässigt eller generellt försvårar för det fria företagandet eller ger det en negativ stämpel.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att dagens situation är otillfredsställande genom att konkursinstitutet många gånger kan missbrukas av gäldenärer för att t.ex. bli kvitt vissa oprioriterade skulder och sedan kunna driva rörelsen vidare i stort sett på samma vis. Förfarandet sker på bekostnad av bl.a. leverantörer och innebär otillbörliga konkurrensfördelar. Som redovisats ovan har åtgärder mot detta förfarande föreslagits i rapporten Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor. Rapporten bereds f.n. i regeringskansliet. Med hänsyn härtill bör motionerna inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L301 yrkandena 1, 2 och 3, L303, L304 i denna del, L317 i denna del, L320 yrkande 1 och N284 yrkande 2.
Åtgärder mot ekonomisk brottslighet
I motion Ju811 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten, framställs flera yrkanden med avseende på konkurshanteringen. Sålunda begärs åtgärder för att effektivare utreda misstanke om ekonomisk brottslighet i samband med konkurs (yrkande 13). Enligt motionen bör vidare utredas möjligheterna att ge konkursförvaltarna en mera aktiv roll med avseende på utredning av ekonomisk brottslighet (yrkande 16). Även revisorernas uppgifter och roll i sammanhanget bör enligt motionen utredas, bl.a. frågan om en anmälningsplikt för revisorerna vad gäller ekonomisk brottslighet (yrkande 17).
Under hösten 1992 bildades på Riksåklagarens initiativ en arbetsgrupp med representanter för bl.a. Riksåklagaren, Riksskatteverket, kronofogdemyndigheterna, tillsynsmyndigheterna i konkurs, polisväsendet, Konkursförvaltarkollegiernas förening och Föreningen Auktoriserade Revisorer. Arbetsgruppen hade i uppdrag att ta fram nya rutiner vid brottsutredningar i samband med konkurs. Gruppen har i december 1993 slutfört sitt uppdrag, som redovisats till regeringen i en promemoria benämnd Rubicon.
Promemorian innehåller en redovisning av de problem som är förknippade med utredning av brott i samband med konkurs. Vissa av de förslag som lämnas kräver ställningstagande från statsmakterna medan andra är av det slaget att de kan genomföras inom ramen för berörda myndigheter eller i samverkan mellan myndigheterna och konkursförvaltare och revisorer.
Enligt promemorian kan man uppnå avsevärda fördelar vid brottsutredningar i konkurs om förvaltaren alltid redovisar misstanken om brott och förfaranden som kan föranleda näringsförbud i en särskild anmälan till åklagaren. I promemorian förutsätts att förvaltaren och åklagaren fortlöpande har en dialog under utredningsarbetet. Samma fortlöpande dialog bör föras mellan förvaltaren och kronofogdemyndigheterna/tillsynsmyndigheterna och mellan åklagare och dessa myndigheter. I rapporten föreslås att samarbetsformerna utvecklas och att informationsutbytet prioriteras. I promemorian förordas vidare att konkursförvaltaren alltid exakt skall dokumentera vilka handlingar han omhändertagit. Vidare bör förvaltaren gå igenom räkenskapsmaterialet med gäldenären i princip på samma sätt som då tillgångar och skulder genomgås inför upprättandet av konkursbouppteckningen och gäldenären bör skriftligen bekräfta förvaltarens sammanfattning beträffande räkenskapsmaterialet. Enligt promemorian skulle effektivitetsvinster kunna uppnås om konkursförvaltaren agerade som biträde till åklagaren under förundersökningen eller vid talan inför domstol.
I promemorian anförs vidare att effektiviteten vid granskningen av gäldenärens räkenskapsmaterial skulle kunna höjas om revisor anlitades i störe utsträckning än vad som nu är fallet, särskilt i konkursutredningar av större omfattning. I promemorian föreslås en modell för samarbetet mellan förvaltare, revisorer och åklagare. För revisorerna föreslås en utökad skyldighet att uttala sig om den löpande bokföringen i revisionsberättelsen. Man bör också enligt promemorian överväga en utökad skyldighet för revisorerna att anmäla misstankar om brott.
Enligt vad utskottet erfarit torde promemorians överväganden såvitt avser revisorns roll och uppgifter enligt aktiebolagslagen komma att utredas vidare av Aktiebolagskommittén. Promemorian i övrigt, inbegripet frågan om revisorns roll under konkurshanteringen, är föremål för beredning inom Justitiedepartementet.
Mot bakgrund av de omfattande skadeverkningar som den ekonomiska brottsligheten förorsakar såväl enskilda som samhället i stort, är det enligt utskottets mening en angelägen uppgift att i skilda sammanhang förutsättningslöst pröva åtgärder som kan motverka sådan brottslighet. Det är känt att det i en stor del av de företag som försatts i konkurs har förekommit ekonomisk brottslighet. Som framgått föreligger nu färdiga utredningsresultat och överväganden pågår bl.a. i fråga om åtgärder för att effektivisera konkurshanteringen, innefattande överväganden om en mer aktiv roll för konkursförvaltare och om revisorns roll under konkursförfarandet, med avseende på utredning av ekonomisk brottslighet. Spörsmålen bör nu snabbt beredas och de förslag som kräver lagstiftning bör snarast föreläggas riksdagen för beslut. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna Ju811 yrkandena 13, 16 och 17 som sin mening ge regeringen till känna.
Konkursregister m.m.
En konkurs berör praktiskt taget alltid en mängd personer, som förutsätts i viss utsträckning själva bevaka sina intressen. Det är viktigt att de får tillräcklig information för att kunna göra detta. KL innehåller också en mångfald bestämmelser om kungörelser, kallelser och underrättelser. De beslut och åtgärder som enligt lagen skall kungöras är t.ex. konkursbeslutet, beslut om bevakningsförfarande och utdelningsförslag. Kungörelsen sker, med visst undantag, genom införande i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning.
Vidare finns vissa uppgifter med anknytning till konkurs intagna i register, nämligen i det s.k. redovisningssystemet för exekutionsväsendet, REX, som är ett gemensamt ADB-system för alla kronofogdemyndigheter. För närvarande registreras endast uppgifter om att konkursansökan skett, om konkursbeslutet, när bevakningsförfarande äger rum och då konkursen avslutats.
Ett annat register med viss anknytning till konkurs är det av Riksskatteverket förda registret över näringsförbud. Enligt lagen (1986:436) om näringsförbud skall näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddelas den som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Lagen innebär en utvidgning i förhållande till vad som gällde tidigare, då näringsförbud var kopplat till att näringsidkaren gått i konkurs. Den som har ålagts näringsförbud -- allmän domstol meddelar beslut härom -- får utom annat inte driva näringsverksamhet och inte vara ledamot av styrelsen för t.ex. ett aktiebolag. Näringsförbud skall meddelas för en viss tid, lägst tre och högst fem år. Anteckningarna i det s.k. näringsförbudsregistret förs manuellt på grundval av domstolarnas avgöranden om näringsförbud. Registret är offentligt och utdrag ur detsamma skall fortlöpande sändas till bl.a. aktiebolagsregistret.
I motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om att ett centralt konkursregister bör inrättas med uppgifter om bl.a. konkursgäldenärer och vilka som stått bakom de bolag som försatts i konkurs (yrkande 15).
Utskottet erinrar om att Riksskatteverket -- som ett led i sin på regeringens uppdrag företagna översyn av utsökningsbalken -- i en delrapport (RSV Rapport 1991:1) bl.a. föreslagit inrättandet av ett centralt konkursregister som förs med hjälp av ADB och som skulle vara tillgängligt inte bara för exekutionsväsendet utan även för t.ex. polis-, åklagar- och skattemyndigheter. Enligt förslaget bör det centrala REX-registret användas och därvid tillföras nya uppgifter såsom uppgifter om konkursförvaltare samt företrädare i aktiebolag och andra juridiska personer.
Regeringen behandlar frågan om ett centralt konkursregister i Justitiedepartementets bilaga till årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bilaga 3 s. 45). I propositionen påpekas att ett centralt konkursförvaltarregister finns sedan oktober 1993 inom det s.k. REX-systemet. Även de uppgifter om ställföreträdare för aktiebolag som enligt Riksskatteverkets förslag skulle omfattas av konkursregistret finns numera i aktiebolagsregistret. Sedan den 1 januari 1992 innehåller aktiebolagsregistret även historiska uppgifter. Det är därigenom möjligt att med hjälp av personnummer få fram uppgifter om en viss persons samtliga engagemang i såväl befintliga som efter den 1 januari 1992 upplösta aktiebolag. Av aktiebolagsregistret framgår vidare alla nuvarande och tidigare styrelseledamöter i existerande aktiebolag samt uppgift om verkställande direktör.
Eftersom både kronofogdemyndigheterna och polisens s.k. ekorotlar har tillgång till aktiebolagsregistret saknas det enligt regeringen anledning att inrätta ett konkursregister med dessa uppgifter. Åklagarmyndigheten har i dag visserligen inte direkt åtkomst till aktiebolagsregistret men kan begära skriftliga utdrag ur registret från Patent- och registreringsverket. Datainspektionen har också enligt regeringen meddelat ett generellt tillstånd för Patent- och registreringsverket att lämna ut uppgifter ur aktiebolagsregistret via terminal till myndigheter som har behov av uppgifterna i sin verksamhet. Inte heller åklagarmyndigheternas behov av uppgifter om aktiebolag motiverar därför enligt regeringen inrättandet av ett konkursregister. Det bör enligt regeringen nämnas att uppgifter också om andra juridiska personer som bedriver näringsverksamhet än aktiebolag inom en snar framtid kommer att vara tillgängliga för både kronofogdemyndigheterna och polis och åklagare, när det nya handels- och föreningsregistret har byggts upp. Regeringen konstaterar därför sammanfattningsvis att Riksskatteverkets förslag att inrätta ett centralt konkursregister inte motiverar några vidare åtgärder från regeringens sida.
Utskottet anser att flera goda initiativ tagits för att förbättra tillgången på registeruppgifter som kan användas bl.a. i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Emellertid är de erforderliga uppgifterna splittrade på olika register och dessutom skiljer sig åtkomstmöjligheterna till registren mellan olika myndigheter som har behov av uppgifterna. Vad utskottet efterlyser är ett centralt register där uppgifter om konkursförvaltare samt företrädare för olika juridiska personer är samlade. Utskottet vill erinra om det uppdrag som regeringen år 1991 gav Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen att i samråd undersöka vilka åtgärder som bör vidtas för att statsmakternas prioriteringar och riktlinjer i fråga om bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten skall förverkligas. Uppdraget slutredovisades till regeringen den 7 januari 1992 i form av en rapport med förslag till förändringar i syfte att öka effektiviteten i bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten. I rapporten understryks -- med hänvisning till att ett centralt konkursregister enligt Riksskatteverkets förslag länge efterfrågats av de brottsbekämpande myndigheterna -- vikten av att ett sådant register införs. Med hänsyn till det anförda delar inte utskottet regeringens bedömning att det saknas anledning att inrätta ett centralt konkursregister. Regeringen bör därför verka för att ett sådant register kommer till stånd och förelägga riksdagen förslag till erforderliga lagstiftningsåtgärder. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion Ju811 yrkande 15, som sin mening ge regeringen till känna.
I motion Ju811 anförs vidare att det finns skäl att kungöra beslut om näringsförbud och motionärerna begär ett tillkännagivande härom (yrkande 14).
Enligt motion L313 av Bengt Harding Olson (fp) bör en översyn göras av lagstiftningen om näringsförbud (yrkande 9).
Vad först gäller frågan om kungörelse av näringsförbud behandlade utskottet ett motionsyrkande med samma innehåll våren 1993 (bet. 1992/93:LU40). Utskottet redovisade då att regeringen (Näringsdepartementet) skulle komma att under våren 1993 fatta beslut om författningsändring med avseende på kungörelse av näringsförbud. Med hänsyn till att den av motionärerna aktualiserade frågan sålunda behandlades i regeringskansliet ansåg utskottet att motionsyrkandet inte borde föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Utskottet kan konstatera att någon möjlighet att kungöra näringsförbud ännu inte föreligger. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs en sådan möjlighet och anser att regeringen snarast bör vidta erforderliga åtgärder härför. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion Ju811 yrkande 14, som sin mening ge regeringen till känna.
Vad därefter gäller spörsmålet om en översyn av lagstiftningen om näringsförbud övervägs enligt vad utskottet erfarit inom regeringen (Näringsdepartementet) direktiv för en särskild utredare med uppgift att se över tillämpningen av lagen om näringsförbud och att pröva om tillsynen över näringsförbud bör förändras. Syftet med motionsyrkandet torde därmed vara tillgodosett och någon riksdagens åtgärd med anledning av motion L313 yrkande 9 är således inte påkallad.
Förmånsrättsordningen
När konkurs inträffat skall, om medel finns i konkursboet, betalning först utgå för konkurskostnaderna och för annan skuld som konkursboet ådragit sig (s.k. massagäld). Av boets återstående medel sker därefter utdelning till borgenärerna i en viss ordning, den s.k. förmånsrättsordningen. Bestämmelser om i vilken ordning olika fordringar skall betalas finns i förmånsrättslagen (1970:979). Förmånsrättslagen (FRL) skiljer mellan särskilda och allmänna förmånsrätter. De särskilda förmånsrätterna (4--8 §§) belastar endast viss egendom och har i princip förmånsrätt före de allmänna förmånsrätterna. Särskild förmånsrätt följer bl.a. med företagshypotek, varmed avses en säkerhetsrätt på grund av inteckning i en näringsidkares lösa egendom (5 §), och med inteckning i fast egendom (6 §).
De allmänna förmånsrätterna (10--13 §§) avser all egendom som ingår i gäldenärens konkursbo. Enligt 10 § FRL har till en början vissa fordringar, som står de egentliga konkurskostnaderna nära, allmän förmånsrätt. Hit hör exempelvis borgenärs kostnad för att sätta gäldenären i konkurs. I 11 § FRL regleras därefter allmän förmånsrätt för fordran på skatt och allmän avgift -- det s.k. skatteprivilegiet. Slutligen regleras i 12 och 13 §§ den förmånsrätt som arbetstagare har i arbetsgivares konkurs för sin fordran på lön eller pension, det s.k. löneprivilegiet. Fordringar utan förmånsrätt, dvs. oprioriterade fordringar, har inbördes lika rätt (18 §).
Som ovan angivits följer särskild förmånsrätt med företagshypotek. Vilken egendom som omfattas av företagshypotek framgår av lagen (1984:649) om företagshypotek. Enligt den lagen, som ersatt en tidigare gällande lag om företagsinteckning, omfattar ett företagshypotek en näringsidkares lösa egendom i den mån egendomen hör till den intecknade verksamheten. Vissa slag av lös egendom ingår dock inte i hypoteksegendomen, såsom kassa- och banktillgodohavanden, aktier och obligationer samt skepp, luftfartyg och annan egendom som kan vara föremål för panträtt på grund av inteckning.
Den närmare omfattningen av de fordringar som omfattas av skatteprivilegiet framgår av lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. Förmånsrätt föreligger även i fall då annan än den skatt- eller avgiftsskyldige är betalningsansvarig för skatten eller avgiften (2 §), något som kan få betydelse bl.a. i fråga om bolagsmans ansvar för handelsbolags skulder och i fråga om det ansvar för gjorda skatteavdrag som företrädare för juridisk person har enligt särskilda bestämmelser i uppbördslagen och andra författningar. I ordning närmast efter förmånsrätten för skattefordringar m.m. följer som ovan angivits arbetstagares fordringar på lön och pension, det s.k. löneprivilegiet. Sistnämnda förmånsrätt gäller för alla arbetstagare utom för dem som har väsentlig andel i och väsentligt inflytande över företaget. Förmånsrätten gäller även för lön under skälig uppsägningstid, dock högst sex månader.
Insolvensutredningen föreslår, som tidigare nämnts, i sitt slutbetänkande ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i kris. I utredningens uppdrag har ingått att se över förmånsrättsordningen, i första hand i de delar som berörs av rekonstruktionsfrågorna. Utredningen har dock varit oförhindrad att gå in på även andra delar av förmånsrättsordningen.
Utredningen föreslår att s.k. produktiva löner, varmed avses intjänad lön samt uppsägningslön under den tid driften av företaget fortsätter, dock längst under två månader, i förmånsrättshänseende skall gå före företagshypotek. Förslaget avser att ge långivare med olika former av säkerheter incitament att ingripa i tid och därigenom till undvikande av konkurs skapa bättre förutsättningar för en rekonstruktion. Även fordringar som har uppkommit under ett rekonstruktionsförfarande skall ha företräde framför företagshypotek. Skatteprivilegiet i konkurs föreslås avskaffat. Fordran på skatter och allmänna avgifter förlorar därigenom sin prioritet i konkurs och jämställs med övriga oprioriterade fordringar. Ett viktigt syfte med förslaget i den delen är att förbättra de oprioriterade borgenärernas (leverantörers, underentreprenörers m.fl.) ställning.
I ett flertal motioner tas upp frågor om förmånsrättsordningen i olika hänseenden. Enligt motion L305 av Bengt Harding Olson (fp) bör en genomgripande översyn göras av förmånsrättsordningen i syfte att öka intresset hos skilda borgenärskategorier att genomföra företagsrekonstruktion (yrkande 2). Yrkanden med i huvudsak samma syfte framförs i motion L313 (yrkandena 3 och 5) av Bengt Harding Olson (fp). I motion L307 framhåller Stig Rindborg (m) att lönefordringar som uppkommer under ett rekonstruktionsförfarande bör ha bättre förmånsrätt än företagshypotek.
Leverantörers ställning i förmånsrättshänseende tas upp i några motioner. Enligt motion L313 av Bengt Harding Olson (fp) är det nödvändigt att i någon form åstadkomma en förstärkning av leverantörers skydd vid konkurs. Den närmast till hands liggande lösningen kan vara att ge förmånsrätt för leverantörsfordringar (yrkande 10). Samma inriktning har motion L317 av Tage Påhlsson och Agne Hansson (båda c) (delvis) och N305 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande 17).
Skatteprivilegiet föreslås avskaffat i flera motioner och kopplas därvid samman med önskemål om företräde för leverantörsfordringar i förhållande till skattefordringar. Hit hör motion L319 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (båda c) (yrkande 1) och motion L905 av Carl G Nilsson (m). Förmånsrätten för skatter föreslås avskaffad också i motion L313 av Bengt Harding Olson (fp) (yrkande 4). Enligt motion L308 av Stig Rindborg (m) bör skattefordringarna t.o.m. efterställas andra oprioriterade fordringar.
Utskottet kan konstatera att Insolvensutredningens förslag om ändringar i förmånsrättsordningen utgör ett viktigt steg i ett verksamt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris enligt utredningens huvudförslag. I nu aktuella motioner om förmånsrättsordningen lämnas förslag som ligger i linje med Insolvensutredningens överväganden. Som nämnts förbereds för närvarande inom Justitiedepartementet en lagrådsremiss på grundval av Insolvensutredningens förslag. I likhet med våren 1993 då motioner med samma inriktning senast behandlades (bet. 1992/93:LU40) anser utskottet att regeringens ställningstagande i hithörande frågor inte bör föregripas genom något uttalande från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L305 yrkande 2, L308, L313 yrkandena 3, 4, 5 och 10, L307, L317 i denna del, L319 yrkande 1, L905 och N305 yrkande 17.
I motion L904 av Lennart Hedquist (m) begärs en annan åtgärd för att stärka leverantörernas ställning, nämligen en utvidgad giltighet av återtagandeförbehåll vid försäljning.
Utskottet vill erinra om att enligt gällande rätt är återtagandeförbehåll (ägarförbehåll) i ett köpeavtal i princip sakrättsligt giltigt tills varan är fullt betald. Säljaren kan alltså vid köparens insolvens kräva att varorna skall frånskiljas köparens övriga egendom och återställas till säljaren. Denne har med andra ord separationsrätt till godset innebärande att han har företräde till detta före köparens övriga borgenärer. Som ett viktigt undantag gäller dock att någon sådan rätt inte tillkommer säljaren när köparen trots förbehållet haft rätt att förfoga över varan före betalning genom att infoga den i annan egendom, förbruka den eller sälja den vidare.
Spörsmålet om separationsrätt vid försäljning med återtagandeförbehåll har behandlats av Kommissionslagskommittén i sitt slutbetänkande (SOU 1988:63) Kommission och dylikt. (Kommission är då någon -- kommissionären -- åtagit sig uppdrag att för annans räkning -- kommittenten -- men i eget namn försälja eller inköpa varor, värdepapper eller annan lös egendom.) Kommittén har pekat på att man i många branscher inom handeln använder kommissionsformen i stället för återförsäljning och att ett viktigt skäl härför är att huvudmannen härigenom vill skydda sig mot en återförsäljares insolvens och i stället tillförsäkra sig en säkerhetsrätt mot kommissionären. Vid kommission har nämligen huvudmannen kvar sin äganderätt till godset fram till dess att det säljs. Det betyder att huvudmannen har separationsrätt till godset. Han har därigenom en betydligt bättre kreditsäkerhet än den som säljer till en återförsäljare med ett sådant återtagandeförbehåll som inte är sakrättsligt giltigt. I det nämnda betänkandet föreslår Kommissionslagskommittén inte någon principiell förändring beträffande förutsättningarna för separationsrätt vid försäljningskommission. Kommittén anser vidare att återtagandeförbehåll i gods som får vidareförsäljas före betalning också i framtiden bör vara sakrättsligt ogiltiga och diskuterar ingående motiven för detta (se SOU 1988:63 s. 78 f, särskilt s. 91 f). Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Även Insolvensutredningen har övervägt frågan om den sakrättsliga giltigheten av återtagandeförbehåll eftersom spörsmålet ansetts ha ett nära samband med utredningens förslag i övrigt. Utredningen hänvisar till sina förslag i fråga om förmånsrättsordningen och anför att en fördel med dessa förslag är att de har generell giltighet. I motsats till ett system med förstärkt sakrättslig giltighet av återtagandeförbehåll blir det enligt utredningen alltså inte tillfälligheter som avgör vilka borgenärer som gynnas vid gäldenärens insolvens. Utredningen anmärker vidare att dess förslag innefattar en viss försämring av företagshypotekets ställning vid konkurs. Ett system med utökad sakrättslig giltighet av återtagandeförbehåll innebär enligt utredningen risk för att företagshypoteket försvagas. Med hänsyn till det anförda föreslår Insolvensutredningen inte någon separationsrätt vid försäljning med återtagandeförbehåll, när köparen trots förbehållet har rätt att förfoga över varan före betalning genom att infoga den i annan egendom, förbruka den eller sälja den vidare.
Utskottet är för sin del inte heller berett att nu förorda någon utvidgad sakrättslig giltighet av återtagandeförbehåll. Frågan kan dock komma att övervägas ytterligare vid den beredning av Kommissionslagskommitténs resp. Insolvensutredningens betänkanden som för närvarande pågår i regeringskansliet. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall till motion L904.
Ett särskilt spörsmål om företagshypotekets omfattning tas upp i motion L310 av Stig Rindborg (m). Enligt motionären bör ett slopande av förmånsrätten för skattefordringar föra med sig att kassa- och banktillgodohavande omfattas av företagshypotek. Som nämnts tidigare stadgas uttryckligen i lagen om företagshypotek att företagshypoteket inte omfattar bl.a. kassa- och bankmedel (2 kap. 1 § första punkten). Insolvensutredningen diskuterar relativt utförligt denna fråga. Utredningen pekar på vissa praktiska olägenheter som funnits med undantaget och som hade att göra med inteckningsborgenärernas obenägenhet att godta att rörelsetillgångar, som omfattades av borgenärens säkerhet, omvandlades till likvida medel, vari borgenären inte hade någon säkerhet. Utredningen anser dock att de påtalade olägenheterna till stor del undanröjts genom den praxis som utvecklat sig på senare år vid ackordsförfarande. Denna praxis innebär i korthet att medel som inflyter under fortsatt drift av gäldenärens rörelse sätts in på ett av den gode mannen disponerat administrationskonto. Företagshypotek har i flera fall i rättspraxis ansetts gälla i medel innestående på ett sådant konto. Med hänsyn härtill och till att en ändring på förevarande punkt skulle gå ut över bl.a. oprioriterade borgenärer anser Insolvensutredningen att ifrågavarande undantag inte bör upphävas.
Utredningen pekar dock på andra reformvägar som anknyter till utredningens huvudförslag om ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris. Sålunda föreslår utredningen att en borgenär som har företagshypotek till säkerhet för sin fordran, om konkurs följt inom viss tid från det att ett sådant förfarande avslutades, har rätt till betalning ur egendom som omfattades av hypoteket vid tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion eller ur egendom som trätt i sådan egendoms ställe. Förslaget innebär sålunda ett väsentligt avsteg från bestämmelsen att företagshypotek inte omfattar kassa- och bankmedel m.m.
Utskottet anser att regeringens ställningstagande med anledning av Insolvensutredningens förslag också i denna fråga bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L310.
Konkurser med internationell anknytning
Ett konkursförfarande innebär som nämnts att en gäldenärs samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis tar i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar. Särskilda svårigheter uppkommer emellertid när gäldenären har tillgångar i flera länder. Det grundläggande problemet inom den internationella insolvensrätten är att varje stats maktbefogenheter i princip är begränsade till statens eget territorium. Några överstatliga organ som är behöriga att genomföra insolvensförfaranden existerar ännu inte. Ett annat sätt att åstadkomma det nödvändiga samarbetet mellan stater är genom internationella konventioner. Sverige har hittills endast anslutit sig till en konkurskonvention, nämligen den nordiska konkurskonventionen från år 1933. I övrigt är man hänvisad till varje enskild stats internationella insolvensrätt.
Den nordiska konkurskonventionen införlivades med svensk rätt genom lagen (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge samt lagen (1934:68) om verkan av konkurs som har inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge. Konventionstexten har omarbetats på senare tid och i förhållande till Danmark, Finland och Norge gäller numera lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land och lagen (1981:79) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land. I förhållande till Island gäller alltjämt den ursprungliga konventionstexten. Konventionens bestämmelser innebär att en konkurs som har inletts i ett av länderna omfattar gäldenärens egendom även i de andra länderna.
Europarådet antog den 5 juni 1990 en konkurskonvention. Den var resultatet av ett flerårigt arbete, vari även Sverige deltog. Konventionen innehåller två huvudkapitel och ett kapitel om information, språk m.m. till utländska borgenärer. Ett av de båda huvudkapitlen innehåller bestämmelser som innebär att man ger förvaltare i utländska konkurser ökade möjligheter att agera i andra länder där gäldenären kan ha tillgångar. Det andra huvudkapitlet har bestämmelser som ger möjlighet att försätta gäldenären i sekundärkonkurser i andra länder än det där huvudkonkursen pågår. Konventionen medger att man reserverar sig mot ett av kapitlen.
Insolvensutredningen hade ursprungligen till uppdrag också att utreda frågan om att anpassa den konkursrättsliga lagstiftningen till internationella förhållanden. Genom tilläggsdirektiv (dir. 1990:74) togs emellertid denna fråga bort från utredningens uppdrag för att behandlas i särskild ordning.
Utredningen om vissa internationella insolvensfrågor (Ju 1991:A), som övertog uppgiften i fråga, har i sitt betänkande (SOU 1992:78) föreslagit att Sverige tillträder Europarådets konvention om vissa internationella aspekter på konkurser. Utredningen föreslår att Sverige reserverar sig mot det kapitel som ger utländska konkursförvaltare vidgad behörighet att agera i andra länder. I stället föreslås ett liknande system som ger utländska konkursförvaltare rätt att efter beslut av domstol ta i anspråk vissa särskilt angivna tillgångar som gäldenären kan ha i Sverige.
För att göra det möjligt att anta Europarådskonventionen föreslår utredningen att det stiftas en ny lag -- lag om vissa internationella konkurser m.m. Den föreslagna lagen innehåller bestämmelser som gör det möjligt att enbart på grund av en utländsk huvudkonkurs öppna en svensk sekundärkonkurs men också regler för det fallet att en svensk konkurs skall betraktas som en huvudkonkurs. Den nya lagen föreslås gälla gentemot de länder som har tillträtt Europarådskonventionen och de andra länder som regeringen bestämmer. Utredningen föreslår också en lagändring i 1 kap. 2 § KL av innebörd att domstolen vid insolvensprövningen som huvudregel skall beakta sådan egendom som gäldenären har i utlandet. Egendomen skall dock inte beaktas om gäldenären underlåter att medverka till att den kan användas för att gottgöra den konkurssökande borgenären och denne inte på något annat sätt har möjlighet att ta i anspråk den utländska tillgången.
Utredningen om vissa internationella insolvensfrågor är remissbehandlad och en proposition i ämnet är aviserad till slutet av våren 1994.
Enligt motion L320 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (båda s) bör inhemska konkurser omfatta även egendom utomlands (yrkande 2).
Som framgått har den i motionen aktualiserade frågan ingått i utredningens överväganden. Med hänsyn härtill och till att en proposition på grundval av utredningens betänkande kan förväntas inom en relativt snar framtid, avstyrker utskottet bifall till motion L320 yrkande 2.
Redovisning av devalveringsförlust
I motion L311 av Kjell Ericsson och Karin Starrin (c) hänvisas till att enligt gällande regler från Bokföringsnämnden skall företagen i sin bokföring redovisa devalveringsförlust på utlandslån, trots att förlusten inte realiserats eftersom lånen ligger kvar. I motionen hemställs om erforderliga åtgärder så att småföretag inte skall behöva försättas i likvidation på grund av redovisning av sådana ej realiserade kursförluster.
Utskottet vill hänvisa till att en av Redovisningskommitténs (Ju 1991:07) huvuduppgifter är att överväga vilka principer som bör gälla för sådan kompletterande normgivning som sker genom rekommendationer av olika expertorgan på redovisningsområdet. I det uppdraget ingår att utreda frågan om Bokföringsnämndens ställning (dir. 1992:19).
Enligt vad utskottet erfarit har Redovisningskommittén uppmärksammats på den i motionen aktualiserade frågan. Det finns därför inte anledning för utskottet att nu göra några särskilda uttalanden härom. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L311.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande företagsrekonstruktion att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L305 yrkande 1, 1993/94:L313 yrkande 11 och 1993/94:L315,
2. beträffande konkursförutsättningarna att riksdagen avslår motion 1993/94:L312,
3. beträffande konkursförvaltningen att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L304 i denna del, 1993/94:L306, 1993/94:L309, 1993/94:L316 och 1993/94:Ju810 yrkande 41,
4. beträffande bekvämlighetskonkurser m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L301, 1993/94:L303, 1993/94:L304 i denna del, 1993/94:L317 i denna del, 1993/94:L320 yrkande 1 och 1993/94:N284 yrkande 2,
5. beträffande åtgärder mot ekonomisk brottslighet att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju811 yrkandena 13, 16 och 17 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 1 (m,fp,c,kds)
6. beträffande centralt konkursregister att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju811 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 2 (m,fp,c,kds)
7. beträffande kungörelse av näringsförbud att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju811 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 3 (m,fp,c,kds)
8. beträffande översyn av lagstiftningen om näringsförbud att riksdagen avslår motion 1993/94:L313 yrkande 9,
9. beträffande förmånsrättsordningen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L305 yrkande 2, 1993/94:L307, 1993/94:L308, 1993/94:L310, 1993/94:L313 yrkandena 3, 4, 5, och 10, 1993/94:L317 i denna del, 1993/94:L319 yrkande 1, 1993/94:L904, 1993/94:L905 och 1993/94:N305 yrkande 17,
10. beträffande konkurser med internationell anknytning att riksdagen avslår motion 1993/94:L320 yrkande 2,
11. beträffande redovisning av devalveringsförlust att riksdagen avslår motion 1993/94:L311.
Stockholm den 24 mars 1994
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per Erik Granström (s) och Rosa Östh (c).
Reservationer
1. Åtgärder mot ekonomisk brottslighet (mom. 5)
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Bertil Persson (m), Stig Rindborg (m) och Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Motionsyrkanden med samma innebörd som de nu aktuella behandlades av riksdagen senast våren 1993 (bet. 1992/93:LU40). Utskottet vidhöll därvid sin tidigare uppfattning att det skulle rimma mindre väl med förvaltarens allmänna ställning och uppgifter att -- utöver den undersöknings- och anmälningsplikt beträffande brott som redan åligger förvaltaren -- införa en skyldighet för honom att närmare utreda ekonomisk brottslighet med anknytning till konkursen. Utskottet påpekade också att avvecklingen av konkursboet kan komma att avsevärt försinkas om förvaltaren skall bistå de rättsvårdande myndigheterna med utredningar. De problem som finns på området har, ansåg utskottet, emellertid inte samband med det konkursrättsliga regelsystemet utan måste ses mot bakgrund av att det inom polis- och åklagarmyndigheterna inte i tillräcklig utsträckning finns personal med sådan utbildning som erfordras vid förundersökningar om ekonomiska brott. Utskottet redogjorde också för de överväganden som sker i olika sammanhang av de aktualiserade spörsmålen och ansåg mot den bakgrunden att någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionerna inte var erforderlig.
Utskottet har nu ingen annan uppfattning i frågan. Utskottet vill dock peka på de förslag som lämnats i den till regeringen redovisade promemorian Rubicon. Promemorian innehåller omfattande och utförliga förslag för att effektivisera konkurshanteringen med avseende på utredning av ekonomisk brottslighet. En del av förslagen tar sikte på lagändringar, t.ex. beträffande brotten mot borgenärer, medan andra avser förbättrade rutiner och metoder i konkursförfarandet som kan genomföras inom ramen för berörda myndigheter eller i samverkan mellan dessa och konkursförvaltare och revisorer. Utskottet anser att det finns skäl att avvakta den vidare beredningen av de aktuella förslagen. Det finns därför inte någon anledning för riksdagen att nu ta intiativ till ytterligare insatser på området. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Ju811 yrkandena 13, 16 och 17.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande åtgärder mot ekonomisk brottslighet att riksdagen avslår motion Ju811 yrkandena 13, 16 och 17.
2. Centralt konkursregister (mom. 6)
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Bertil Persson (m), Stig Rindborg (m) och Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "till känna." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill vidare peka på att i den ovannämnda rapporten "Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor" föreslås att Patent- och registreringsverket bör upprätta och löpande föra ett register över fysiska personers konkurser och att domstolarna skall meddela verket sina beslut i sådana mål. Härigenom får Patent- och registreringsverket möjlighet att kontrollera huruvida en person som invalts i ett bolags styrelse är försatt i konkurs och sålunda obehörig att inneha uppdraget. Utskottet vill även framhålla att i den tidigare berörda promemorian benämnd Rubicon behandlas frågan om ett konkursregister. I promemorian anförs att det kan innebära fördelar att samtliga konkursuppgifter finns samlade i ett register. Det väsentliga är emellertid enligt promemorian inte inrättandet av ett särskilt konkursregister utan i stället att berörda myndigheter enkelt kan få del av de uppgifter som ett sådant register skulle innehålla. Kronofogdemyndigheterna och polisens s.k. ekorotlar har redan tillgång till aktiebolagsregistret. Om även åklagarmyndigheten ges direkt åtkomst till registret samt Patent- och registreringsverket ges möjligheter att erhålla uppgifter om fysiska personers konkurser, finns enligt promemorian inte något behov av ett särskilt konkursregister. För den bedömningen skulle också tala att terminalåtkomst möjliggörs beträffande handels- och föreningsregistret.
Med hänvisning till det anförda delar utskottet regeringens bedömning att det för närvarande inte finns behov av ett sådant särskilt konkursregister som motionärerna efterlyser. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Ju811 yrkande 15.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande centralt konkursregister att riksdagen avslår motion Ju811 yrkande 15.
3. Kungörelse av näringsförbud (mom. 7)
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Bertil Persson (m), Stig Rindborg (m) och Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "till känna." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att olika frågor som berör näringsförbud är aktualiserade i skilda sammanhang. Sålunda är en proposition (Näringsdepartementet) aviserad med förslag om att flytta över huvudmannaskapet för näringsförbudsregistret från Riksskatteverket till Patent- och registreringsverket. Vidare är en proposition (Justitiedepartementet) aviserad om vissa ändringar i aktiebolagslagen med anledning av anpassningen till EG:s lagstiftning. I det lagstiftningsärendet ingår ett förslag till en ny bestämmelse i aktiebolagslagen -- 18 kap. 4 a § -- av innebörd att om en styrelseledamot, verkställande direktör m.fl. företrädare för bolaget har försatts i konkurs eller fått näringsförbud skall registreringsmyndigheten avföra ställföreträdaren ur aktiebolagsregistret. Slutligen vill utskottet peka på att regeringen (Näringsdepartementet) överväger direktiv för en särskild utredare med uppgift att se över tillämpningen av lagen om näringsförbud och att pröva om tillsynen över näringsförbud bör förändras.
Utskottet anser mot bakgrund av de redovisade initiativen i fråga om näringsförbud att motion Ju811 yrkande 14 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande kungörelse av näringsförbud att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju811 yrkande 14.
Särskilt yttrande
Företagsrekonstruktion m.m.
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Bertil Persson (m), Stig Rindborg (m) och Rosa Östh (c) anför:
För närvarande föreligger på konkursområdet ett flertal färdiga utredningsresultat och överväganden pågår i olika frågor. Vi vill särskilt peka på Insolvensutredningens betänkande om en lag om företagsrekonstruktion och rapporten Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor som presenterats av en arbetsgrupp inom regeringskansliet. Vidare vill vi nämna rapporten (Ds 1994:37) från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi med förslag till bl.a. ett nytt obeståndsbegrepp och till rekonstruktion i konkurs. Vi vill också framhålla de förslag som Domstolsutredningen lämnat angående viss omfördelning av uppgifter under konkursförfarandet mellan tingsrätt, förvaltare och tillsynsmyndighet samt Riksrevisionsverkets pågående översyn av främst tillsynsverksamheten i konkurs. Förslagen och övervägandena måste ses mot bakgrund av det höga antalet konkurser och det missbruk av konkursinstitutet som förekommer. De konsekvenser för enskilda och samhällsekonomi detta för med sig har understrukit behovet av reformer i konkurshanteringen samt kravet på ett rekonstruktionsförfarande som bättre än de nu gällande konkursreglerna kan medverka till sanering av i grunden livskraftiga företag. Enligt vår mening är det angeläget att regeringen nu tar ett samlat grepp på de olika frågor om reformering av konkursinstitutet och om företagsrekonstruktion som övervägts i olika sammanhang och lägger fram förslag till lösning på de skilda problem som aktualiserats. Vi anser att det är beklagligt att utskottets socialdemokratiska ledamöter tillsammans med ledamoten för Ny demokrati inte delar denna inställning utan genom olika tillkännagivanden snarast motverkar en sådan samlad bedömning.