Konkursrättsliga frågor
Betänkande 1991/92:LU6
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU06
Konkursrättsliga frågor
Innehåll
1991/92 LU6
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som tar upp olika konkursrättsliga spörsmål. Tre av motionerna rör frågor om värdering av gäldenärens egendom vid främst konkurs. De övriga motionerna tar upp frågor om konkursförvaltarens uppgifter vid ekonomiska brott, revision vid konkurs, överlåtelse av fordringar i fysisk persons konkurs och arbetstagares lönefordringar i konkurs.
Utskottet har inhämtat remissyttranden över de tre motionerna om värdering av gäldenärens egendom från riksskatteverket, Stockholms tingsrätt, kronofogdemyndigheten i Malmöhus län, kronofogdemyndigheten i Värmlands län, Sveriges industriförbund, Företagarnas riksorganisation, Sveriges Föreningsbankers förbund, Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen Sveriges kronofogdar, Konkursförvaltarkollegiernas förening och Ackordscentralen Stockholm. Remissyttrandena har intagits i bilaga 1 till betänkandet.
Vidare har utskottet inhämtat remissyttranden över motionen om arbetstagares lönefordringar i konkurs från riksskatteverket, kronofogdemyndigheten i Stockholms län, Sveriges industriförbund, Företagarnas riksorganisation, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Landsorganisationen, Föreningen Sveriges kronofogdar, Konkursförvaltarkollegiernas förening och Ackordscentralen Stockholm. Remissyttrandena har intagits i bilaga 2 till betänkandet.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
Motionerna
1990/91:L301 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning och förslag rörande tillvägagångssättet vid värdering i konkursärenden liksom av tillämpningen av utsökningsbalken och utsökningsförordningen syftande till så hög grad av objektivitet och rättssäkerhet som möjligt.
1990/91:L303 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning och förslag om tillvägagångssättet vid värdering i konkursärenden liksom av tillämpningen av utsökningsbalken och utsökningsförordningen syftande till så hög grad av objektivitet och rättssäkerhet som möjligt.
1990/91:L304 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av konkurslagen.
1990/91:L308 av Britta Bjelle och Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning av möjligheterna till ett effektivare utnyttjande av konkursförvaltare vid förundersökning i brottmål samt av konkursförvaltares ställning, ansvar och skyldigheter vid sådant förfarande.
1990/91:L309 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lönegarantilagstiftningen, konkurslagen och förmånsrättslagen.
1990/91:L310 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i konkurslagen (1987:672) att obligatorisk revision införs vid konkurs.
1990/91:L912 av Kersti Johansson och Bengt Kindbom (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna vid frågor om överlåtelse av fordringar vid fysisk persons konkurs.
Utskottet
Allmänt
Efterlevnaden av civilrättsliga regler om betalningsskyldighet garanteras i sista hand av att en gäldenärs egendom tvångsvis, genom utsökning och konkurs, kan användas till att tillgodose fordringsägarna.
Regler om utsökning finns i utsökningsbalken (UB). Utsökningsförfarandet omfattar, i vad avser penningfordringar, två olika former, nämligen utmätning och införsel. Utmätning får användas för uttagande av alla slags fordringar, och genom utmätning får i princip tas i anspråk all slags egendom som inte är undantagen enligt särskilda regler. Införsel får äga rum för vissa slags fordringar som ansetts kvalificerade därför, t.ex. fordringar på underhållsbidrag och skatter.
Konkursinstitutet regleras väsentligen genom konkurslagen (1987:672) som trädde i kraft den 1 januari 1988. Konkurslagen (KL) utgör slutpunkten för ett långvarigt och genomgripande arbete med reformering av den tidigare konkurslagen från 1921. Reformarbetet har genomförts i etapper. Särskilt viktiga delreformer skedde dels år 1975 (prop. 1975:6, bet. LU12) avseende i första hand den s.k. materiella konkursrätten, dels år 1979 (prop. 1978/79:105, bet. LU19) främst avseende konkursförvaltningens organisation och införande av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser.
Åtskilliga lagar vid sidan av KL har stor betydelse för konkursinstitutets funktion. Särskilt kan här nämnas förmånsrättslagen (1970:979), lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs och ackordslagen (1970:847).
Pågående arbete
Med anledning av ett riksdagsbeslut (bet. LU 1987/88:12, rskr. 57) tillkallades år 1988 insolvensutredningen (Ju 1988:02) med uppdrag att utreda ett antal spörsmål på konkursrättens område. Enligt direktiven (dir. 1988:52) till kommittén skulle i första hand utredas dels ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris, dels skuldsanering, dels en bättre anpassning av den konkursrättsliga lagstiftningen till internationella förhållanden och dels frågan om konkursgäldenärens rätt att överklaga vissa beslut rörande försäljning av konkursboets egendom.
Beträffande spörsmålet om ett nytt rekonstruktionsförfarande angavs i direktiven att målet för ett sådant förfarande skulle vara att rädda företag som i och för sig är livskraftiga men som på grund av särskilda omständigheter hamnat i kris. I uppdraget låg enligt direktiven först och främst att förutsättningslöst överväga frågan om det bör införas ett alternativ till konkurs och ackord. Utredningen skulle vidare se över de delar av förmånsrättsordningen som berördes av rekonstruktionsfrågorna.
I enlighet med vad som angavs i direktiven till insolvensutredningen behandlade utredningen med förtur frågan om skuldsanering för fysiska personer. Utredningens förslag i den delen lades fram i delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag. Betänkandet innehåller förslag till lagstiftning som skall göra det möjligt för överskuldsatta fysiska personer som inte driver näringsverksamhet att under vissa förutsättningar genom beslut av tingsrätt få till stånd en lättnad i sin skuldbörda. Skuldsanering innebär att gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av de skulder som enligt rättens beslut omfattas av skuldsaneringen. I olikhet med vad som är fallet vid konkurs syftar skuldsanering till att slutligt reglera gäldenärens ekonomiska situation. Fullgör han den av rätten fastställda avbetalningsplanen finns ingen restskuld kvar för honom. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Hösten 1989 behandlade näringsutskottet ett antal motioner som bl.a. rörde frågor om etableringskontroll i fråga om näringsverksamhet (bet. 1989/90:NU7, rskr. 246). I ärendet förordade näringsutskottet att en utredning kom till stånd med ett övergripande uppdrag att föreslå samordnade åtgärder ägnade att hejda den enligt utskottets mening oroande konkursutvecklingen. Riksdagen gav som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört.
Med anledning av riksdagens beslut tillkallade industriministern i slutet av år 1990 en kommitté för att utreda behovet av åtgärder ägnade att begränsa antalet företagskonkurser samt att -- om det behövdes -- föreslå samordnade åtgärder i denna riktning. Enligt direktiven (dir. 1990:75) till kommittén ingår i utredningsuppdraget bl.a. att analysera behovet av rekonstruktionsåtgärder innan företag blivit insolventa, dvs. närmast sådana förebyggande åtgärder som syftar till förnyelse av företag i kris.
Samtidigt som beslut fattades om sistnämnda utredning meddelades tilläggsdirektiv till insolvensutredningen (dir. 1990:74). Genom dessa tilläggsdirektiv klargörs att insolvensutredningen skall utreda rekonstruktionsfrågor som har samband med att ett företag har kommit på obestånd eller har betalningssvårigheter medan andra rekonstruktionsfrågor, dvs. mer förebyggande åtgärder, ankommer på den nya konkursutredningen. Med hänsyn till det angelägna i att frågor som rör rekonstruktion av företag i kris får sin belysning så snart som möjligt, är det vidare enligt tilläggsdirektiven lämpligt att frågan om en anpassning av den konkursrättsliga lagstiftningen till internationella förhållanden bryts ut och behandlas i särskild ordning.
Gäldenärs försättande i konkurs m.m.
Gällande rätt
Enligt 1 kap. 2 § KL skall en gäldenär som är på obestånd efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs. Med obestånd (insolvens) avses enligt andra stycket i paragrafen att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. Insolvens anses föreligga om gäldenärens ställning är sådan att han inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller. I detta ligger att en gäldenär kan vara likvid på kort sikt, dvs. ha till omedelbart förfogande pengar eller andra lättrealiserade tillgångar som svarar mot hans aktuella behov av betalningsmedel, men ändå vara insolvent på längre sikt.
Ansökan om konkurs görs hos tingsrätt, som har att pröva konkursansökan och meddela beslut om gäldenärens försättande i konkurs om förutsättningar för det föreligger. I 2 kap. 7--9 §§ KL meddelas särskilda bestämmelser om bevisningen angående gäldenärens insolvens. En uppgift av gäldenären att han är insolvent skall godtas, om det inte finns särskilda skäl att inte göra det (7 §). Görs ansökan om gäldenärens försättande i konkurs av en borgenär är denne i princip skyldig att visa att gäldenären är insolvent.
För sådana fall då gäldenären inte själv medger att han är på obestånd finns vissa presumtionsregler (2 kap. 8 och 9 §§ KL) som borgenären kan åberopa. Enligt 8 § anses en gäldenär, om inte annat visas, vara insolvent när det vid utmätning enligt UB inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen har framgått att han saknat tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen, dvs. den fordran för vilken exekution sökts. Detsamma gäller, enligt andra meningen i paragrafen, om gäldenären har förklarat sig inställa sina betalningar. Bestämmelsen i 9 § avser att gäldenären underlåtit att efterkomma betalningsanmaning. De omständigheter som anges i dessa paragrafer är sådana att de oberoende av närmare kännedom om gäldenärens tillgångar och skulder typiskt sett utgör tillförlitliga tecken på obestånd.
Om borgenären har åberopat en presumtionsregel måste gäldenären, för att undgå att bli försatt i konkurs, visa att han trots den presumtionsgrundande omständigheten ändå är solvent, dvs. att han kan infria sina skulder i vederbörlig ordning eller att han endast tillfälligt är oförmögen till detta. Det gäller då för gäldenären att få fram en mera omfattande och allsidig bild av den ekonomiska ställningen som kan visa att han är solvent. Det kan härvid tänkas att gäldenären åberopar t.ex. andra uppgifter beträffande värdet av sin egendom än de som ligger till grund för konkursansökan. Sådana värderingsfrågor kan också komma upp i högre rätt om gäldenären överklagar konkursbeslutet.
Motionsmotiveringar
I motionerna 1990/91:L301 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, v), 1990/91:L303 av Isa Halvarsson (fp) och 1990/91:L304 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) anförs att det förekommer fall där gäldenärer på felaktiga grunder försätts i konkurs därför att gäldenärens egendom värderats för lågt. Motionärerna föreslår att en översyn och ändring görs av tillvägagångssättet vid värdering av den konkurshotades egendom vid konkurser. Motionärerna anför att även reglerna om värdering av utmätt fast egendom i UB bör ses över av samma skäl.
Sammanfattning av remissyttranden
På lagutskottets begäran har yttranden över motionerna L301, L303 och L304 avgetts av riksskatteverket (RSV), som inhämtat synpunkter från kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens län, samt av Stockholms tingsrätt, kronofogdemyndigheten i Malmöhus län, kronofogdemyndigheten i Värmlands län, Sveriges industriförbund, Företagarnas riksorganisation, Sveriges Föreningsbankers förbund, Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen Sveriges kronofogdar, Konkursförvaltarkollegiernas förening och Ackordscentralen Stockholm.
RSV, Stockholms tingsrätt, kronofogdemyndigheten i Malmöhus län och Föreningen Sveriges kronofogdar anser sammanfattningsvis att nuvarande regler på ett tillfredsställande sätt beaktat bl.a. gäldenärens intresse i fråga om värderingen av hans egendom vid konkurs och utmätning, att motionärernas förslag endast skulle innebära ökade kostnader och att det således inte föreligger behov av den översyn som motionärerna efterlyser. Samma uppfattning i stort har kronofogdemyndigheten i Värmlands län som dock anser att det finns skäl att låta RSV och Sveriges advokatsamfund utarbeta vissa riktlinjer för bedömningen av frågan när det är lämpligt att utvidga kretsen av sakkunniga värderingsmän. Även Konkursförvaltarkollegiernas förening, till vars yttrande Ackordscentralen Stockholm ansluter sig, anser att gäldenärens rättsskyddsintresse väl beaktats i gällande rätt men tillfogar att det eventuellt bör göras en översyn av bl.a. reglerna om tingsrätternas handläggning av konkursmålen i syfte att stärka gäldenärens rätt.
Industriförbundet vill inte motsätta sig att frågan om värdering av konkurshotads egendom blir föremål för översyn men framhåller att försiktighet bör iakttas beträffande alla åtgärder som riskerar att öka kostnaderna i samband med konkurs. Företagarnas riksorganisation anser att det norska systemet med en särskild gjeldsnemnd bör övervägas om det visar sig att detta system medfört ett större mått av rättssäkerhet. Svenska Bankföreningen ställer sig positiv till att frågan utreds närmare i sammanhang med de pågående utredningarna på konkursområdet. Svenska sparbanksföreningen är också i princip positiv till att frågan utreds närmare men framhåller att insolvensutredningens arbete först bör avvaktas.
En fullständig redovisning av remissyttrandena finns i bilaga 1 till betänkandet.
Utskottets överväganden
Utskottet erinrar om att vid rättens prövning av en konkursansökan är parterna -- borgenär och gäldenär -- i princip fria att anföra de uppgifter och åberopa den bevisning som de anser styrker deras sak. Några hinder finns således i princip inte mot att t.ex. närmare uppgifter om gäldenärens egendom i olika avseenden förs in i processen till belysning av insolvensfrågan. Vid rättens prövning av en konkursansökan gäller allmänna processrättsliga regler för bevisning i tvistemål och några särskilda bestämmelser med avseende på värdering av gäldenärens egendom i det sammanhanget finns inte.
De frågor om värdering av gäldenärens egendom som tas upp i motionerna L301, L303 och L304 får en särskild betydelse för det fall att borgenären till stöd för sin konkursansökan åberopar en av presumtionsreglerna i KL. Dessa regler innebär ju att gäldenären skall anses vara på obestånd om vissa däri angivna omständigheter, som oberoende av närmare kännedom om gäldenärens tillgångar och skulder typiskt sett utgör tillförlitliga tecken på insolvens, är för handen. Även i dessa fall har emellertid gäldenären möjlighet att föra bevisning mot antagandet om hans insolvens och åberopa t.ex. andra uppgifter rörande värdet av hans egendom än de som ligger till grund för konkursansökan.
Beträffande värdering av egendom vid utmätning blir inte som fallet är vid prövning av en konkursansökan allmänna processrättsliga regler om t.ex. bevisning tillämpliga. Här gäller i stället särskilda regler i UB om att kronofogdemyndigheten skall beskriva och värdera den egendom som kan bli föremål för utmätning. Därvid får vid behov sakkunniga anlitas. Vid försäljning av fast egendom på offentlig auktion med anledning av t.ex. utmätning kan fastighetsägaren överklaga auktionen och göra gällande att fastigheten sålts till ett för lågt pris.
Enligt utskottets mening ger nuvarande ordning betryggande garantier för att en gäldenär inte skall behöva försättas i konkurs i andra fall än då han verkligen är på obestånd. Såvitt känt har det inte heller i den praktiska tillämpningen visat sig att avsaknaden av särskilda regler om värderingen av konkursgäldenärens egendom mera allmänt vållat problem. Av såväl remissyttrandena som motionerna framgår också att bakgrunden till motionärernas önskemål är ett enskilt fall. I likhet med flertalet av de myndigheter och organisationer som yttrat sig över motionerna anser utskottet således att någon särskild översyn av konkursreglerna i enlighet med yrkandena i motionerna inte är motiverad. Utskottet beaktar härvid också att olika spörsmål rörande rekonstruktion av företag i kris för närvarande övervägs av två utredningar och att värderingsspörsmål härvid kan komma att aktualiseras.
Inte heller anser utskottet att någon särskild översyn av utsökningsbalken är påkallad.
Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motionerna L301, L303 och L304.
Konkursförvaltningen
Gällande rätt
Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället förvaltaren, som utses av rätten efter hörande av tillsynsmyndigheten. Enligt 7 kap 1 § KL skall förvaltaren ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Förvaltaren får inte stå i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. De nuvarande kraven på förvaltarens kvalifikationer tillkom i huvudsak genom 1979 års reform av konkursrätten. Avsikten var enligt uttalanden i förarbetena att förvaltaruppdrag i princip skulle anförtros endast åt personer -- företrädesvis advokater -- som specialiserat sig på konkursförvaltning, men även andra, t.ex. ledande tjänstemän hos ackordscentral, kunde komma i fråga.
Förvaltarens allmänna åligganden är enligt 7 kap. 8 § första stycket KL att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Detta innebär att förvaltaren skall eftersträva ett så gott ekonomiskt resultat som möjligt. Han skall emellertid också, t.ex. vid avyttring av en av gäldenären bedriven rörelse, beakta de anställdas och det allmännas gemensamma intresse att sysselsättningen främjas långsiktigt. Paragrafens andra stycke upptar en bestämmelse om detta.
I 7 kap. 10 § KL finns en regel om att förvaltaren i viktigare frågor skall höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer, om det inte föreligger hinder mot det. Förvaltaren skall i sådana frågor höra även gäldenären, om det lämpligen kan ske. Med viktigare frågor avses här t.ex. frågor om driften av gäldenärens rörelse och om försäljning av värdefull egendom.
En av de första viktiga uppgifterna för förvaltaren är att utreda boets tillstånd. Hit hör upprättandet av bouppteckning, som skall beedigas av gäldenären vid ett s.k. edgångssammanträde (om edgångssammanträde se 6 kap. 3--5 §§ KL). I övrigt kan nämnas bl.a. att förvaltaren har att snarast upprätta en s.k. förvaltarberättelse, innehållande bl.a. uppgifter om boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd. Berättelsen skall innehålla bl.a. uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11 kap. brottsbalken (brott mot borgenärer m.m.) anmälts till åklagare. Enligt 7 kap. 16 § KL skall förvaltaren nämligen omedelbart underrätta allmän åklagare bl.a. om han finner att gäldenären kan misstänkas för sådan brottslighet samt därvid ange grunden för misstanken. Allmän åklagare skall enligt 17 kap. 7 § KL ha tillgång till alla handlingar som rör boet vilka kan lämna upplysning om huruvida gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förfarande mot sina borgenärer.
Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheter är vissa kronofogdemyndigheter som av regeringen utsetts därtill.
Konkursboets egendom skall i princip säljas så snart det lämpligen kan ske. Bestämmelser om försäljning av egendom finns i 8 kap. KL. Försäljning av vanlig lös egendom som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse skall äga rum på auktion eller i annan ordning som förvaltaren finner mest fördelaktig för att ta till vara borgenärernas intressen. Om fast egendom finns i boet kan förvaltaren begära att den säljs exekutivt, dvs. säljs i den ordning som föreskrivs i 12 kap. UB för utmätt fast egendom.
De genom försäljningen av konkursboets egendom influtna medlen skall -- i den mån de inte gått åt till betalning av konkurskostnader, främst arvode till förvaltaren, och skulder som konkursboet som sådant i övrigt ådragit sig, dvs. vad som benämns massaskulder -- av förvaltaren delas ut till borgenärerna.
Det finns inga särskilda regler om revision i konkurs. Bestämmelser om revision beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar finns i aktiebolagslagen (1975:1385) resp. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. För vissa andra företag finns föreskrifter om revision i lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag (årsredovisningslagen). Enligt 4 kap. 1 § årsredovisningslagen skall företag som är årsredovisningsskyldiga enligt lagen utse en eller flera revisorer. Skyldigheten att avge årsredovisning är enligt 2 kap. 1 § årsredovisningslagen i sin tur knuten till åliggandet enligt bokföringslagen (1976:125) att upprätta årsbokslut. Av sistnämnda lag framgår att skyldighet att upprätta årsbokslut, som avslutning på den löpande bokföringen under räkenskapsåret, åligger förutom aktiebolag och ekonomisk förening även handelsbolag och enskild näringsidkare, i sistnämnda fall under förutsättning att omsättningen uppgår till viss storlek.
Nu angivna allmänna regler om revision är tillämpliga även för det fall företaget eller föreningen är i konkurs.
Bestämmelserna om revision kan i korthet sägas innebära följande. För revisor finns vissa allmänna behörighets- och kvalifikationskrav. Minst en revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor. I den omfattning som god revisionssed bjuder skall revisor granska företagets årsredovisning jämte räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning. Revisor skall för varje räkenskapsår avge revisionsberättelse till bolagsstämman resp. föreningsstämman eller, i fråga om företag som omfattas av årsredovisningslagen, till den årsredovisningsskyldige.
Revisionsberättelsen skall innehålla uttalande om huruvida årsredovisningen uppgjorts enligt lag. Beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar skall revisionsberättelsen även innehålla uttalande angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktören liksom angående fastställandet av balansräkningen och resultaträkningen samt det i förvaltningsberättelsen framställda förslaget till dispositioner beträffande bolagets resp. föreningens vinst eller förlust. I fråga om företag som omfattas av årsredovisningslagen gäller i sistnämnda hänseenden i stället en allmän möjlighet för revisor att i revisionsberättelsen meddela sådana upplysningar som han önskar bringa till den årsredovisningsskyldiges kännedom.
Motionsmotiveringar
Enligt motion 1990/91:L308 av Britta Bjelle och Lars Sundin (fp) finns det skäl att överväga en klarare och effektivare rollfördelning mellan åklagare och konkursförvaltare vid utredning om ekonomisk brottslighet. Staten skulle kunna finansiera den ytterligare utredning som konkursförvaltaren finner nödvändig för att presentera ett bättre beslutsunderlag för de rättsvårdande myndigheterna. En regel som ger möjlighet att särskilt förordna konkursförvaltare för ytterligare utredning i alla slags konkurser bör enligt motionärerna övervägas.
I motion 1990/91:L912 av Kersti Johansson och Bengt Kindbom (c) anförs att en fordran som föreligger vid konkurs inte bör kunna överlåtas på annan och att den under alla förhållanden bör ha en preskriptionstid som inte överskrider den som gäller i brottmål av olika slag.
Enligt motion 1990/91:L310 av Bengt Harding Olson (fp) föreligger det behov av en kompetent genomförd revision vid konkurs. Revisorns skyldighet att årligen göra revision och upprätta revisionsberättelse bör utvidgas till att avse revision jämte revisionsberättelse per konkursdagen.
Utskottets överväganden
Vad först angår yrkandet i motion L308 vill utskottet erinra om att konkursförvaltaren skall vara opartisk och att han skall ta till vara såväl borgenärernas som gäldenärens intressen. Han skall också beakta sysselsättningsaspekter. Förvaltarens främsta uppgift är att främja en så snabb och förmånlig avveckling av konkursboet som möjligt. Enligt utskottets mening skulle det rimma mindre väl med förvaltarens allmänna ställning och uppgifter att -- utöver den undersöknings- och anmälningsplikt beträffande brott som redan åligger förvaltaren -- införa en skyldighet för honom att närmare utreda ekonomisk brottslighet med anknytning till konkursen. Utskottet vill också påpeka att avvecklingen av konkursboet kan komma att avsevärt försinkas om förvaltaren i enlighet med motionärernas förslag skall bistå de rättsvårdande myndigheterna med utredningar.
Det sagda innebär inte att utskottet tar avstånd från syftet med motionen, nämligen att bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten skall effektiviseras. De problem som finns på området har emellertid inte samband med det konkursrättsliga regelsystemet utan måste -- som antyds av motionärerna själva -- ses mot bakgrund av att det inom polis- och åklagarmyndigheterna inte i tillräcklig utsträckning finns personal med sådan utbildning som erfordras vid förundersökningar om ekonomiska brott. Utskottet vill därför hänvisa till vad justitieministern anförde då hon den 24 oktober 1991 besvarade en interpellation om den ekonomiska brottsligheten. Hon framhöll därvid att riksåklagaren och rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att utreda olika frågor om sådan brottslighet. Uppdraget omfattar såväl en kartläggning av det aktuella läget när det gäller myndigheternas insatser mot den ekonomiska brottsligheten som förslag till åtgärder på kort och lång sikt från statsmakternas och myndigheternas sida. Enligt justitieministern ingår det i uppdraget bl.a. att belysa om det behövs förändringar av polisens och åklagarnas utbildning och vilka förändringar som kan behöva göras i fråga om samverkan mellan olika personalkategorier. Justitieministern var inte beredd att föregripa riksåklagarens och rikspolisstyrelsens slutsatser och förslag men underströk samtidigt det angelägna i att den ekonomiska brottsligheten bekämpas.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motion L308 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker således bifall till motionen.
När det gäller önskemålet i motion L310 om revision i konkurs vill utskottet understryka att till konkursförvaltare endast får utses personer som har de för uppdraget nödvändiga kvalifikationerna. Kravet innebär att konkursförvaltaren bl.a. skall ha de kunskaper och erfarenheter som erfordras för att han skall kunna bedöma konkursboets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd. Samtidigt vill utskottet framhålla att en med särskild sakkunskap utförd granskning av gäldenärens förhållanden vid konkursutbrottet kan vara av betydelse för förvaltarens utredningsarbete. Om en sådan granskning kommer till stånd får förvaltaren också ett bättre underlag för sina överväganden i fråga om huruvida det finns förutsättningar för företagets fortsatta drift. Som framgår av redovisningen ovan överväger insolvensutredningen för närvarande frågor rörande rekonstruktion av företag som kommit på obestånd. Utskottet utgår från att därvid också spörsmålet om behovet av särskild revision kommer att aktualiseras. I avvaktan på resultatet av insolvensutredningens arbete finns det därför inte anledning för riksdagen att ta något initiativ i saken. Utskottet avstyrker således bifall till motion L310.
Utskottet övergår härefter till den fråga som tas upp i motion L912. Otvivelaktigt förhåller det sig så att en konkurs sällan ger borgenärerna utdelning för deras fordringar. För gäldenärer som är fysiska personer eller som drivit rörelse i form av handelsbolag innebär nuvarande ordning att de också efter en konkurs svarar för de skulder som inte till fullo betalats ur konkursboet. Om gäldenären däremot är ett aktiebolag eller en ekonomisk förening anses den juridiska personen upplöst i och med konkursens avslutande och borgenärernas kvarstående fordringar kan då inte drivas in. Som motionärerna påpekar finns det för närvarande inte några hinder mot att fordringar på en fysisk person som försatts i konkurs överlåts till en ny borgenär som sedan kan avkräva gäldenären betalning. I vad mån det mera allmänt förekommer att inkassoföretag och liknande företag systematiskt köper upp konkursborgenärers fordringar undandrar sig utskottets bedömning. Oavsett frågans räckvidd vill utskottet emellertid framhålla att det ovan redovisade förslaget till skuldsaneringslag som år 1990 framlagts av insolvensutredningen kan minska de problem som motionärerna aktualiserat. Enligt förslaget skall under vissa förutsättningar en fysisk person kunna få sina skulder nedsatta efter beslut av tingsrätt. Möjligheten till skuldsanering skall stå öppen för bl.a. fysiska personer som tidigare drivit näringsverksamhet och försatts i konkurs. Förslaget är motiverat av bl.a. att denna grupp ofta har en betydande restskuld som blir en övermäktig skuldbörda. Insolvensutredningens betänkande övervägs för närvarande inom regeringskansliet. Regeringens ställningstagande bör inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida med anledning av den nu aktuella motionen. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion L912.
Statlig lönegaranti vid konkurs
Gällande rätt
Som berörts tidigare skall de genom försäljningen av konkursboets egendom influtna medlen delas ut till borgenärerna. Man skiljer därvid mellan prioriterade och oprioriterade fordringar, allteftersom fordringen är resp. inte är förenad med förmånsrätt enligt förmånsrättslagen.
Förmånsrättslagen skiljer mellan särskild och allmän förmånsrätt. Särskild (eller speciell) förmånsrätt gäller vid utmätning och konkurs samt avser viss egendom. Som exempel kan nämnas att särskild förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet följer med företagshypotek. Särskild förmånsrätt i fast egendom följer t.ex. med inteckning eller utmätning. Allmän (eller generell) förmånsrätt gäller endast vid konkurs och avser all egendom som ingår i gäldenärens konkursbo. Allmän förmånsrätt har t.ex. fordringar på skatt (under vissa förutsättningar) samt vissa fordringar på lön. Förmånsrättslagen reglerar den inbördes företrädesrätten mellan särskilda förmånsrätter resp. allmänna förmånsrätter. Enligt en särskild bestämmelse i lagen har i princip särskild förmånsrätt företräde framför allmän förmånsrätt.
Ett viktigt skydd för förmånsberättigade lönefordringar erbjuder lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs, som tillkom i anslutning till förmånsrättslagen. Lönegarantilagen kan allmänt sägas innebära att staten garanterar prioriterade lönefordringar enligt 12 eller 13 § förmånsrättslagen, dvs. fordringar på lön och aktuell pension resp. fordran på framtida pension, och för de övertagna fordringarna själv -- med motsvarande förmånsrätt -- inträder i konkurrensen med övriga borgenärer.
Enligt 12 § förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen som ej förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökan gjordes och på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Termen lön anses inrymma allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning. Även ersättning för avtalsenliga omkostnader i tjänsten räknas hit. Som exempel kan nämnas resekostnadsersättning och traktamente samt ersättning för hållande av egen bil eller annan utrustning.
I paragrafens tredje stycke finns en undantagsregel som innebär att arbetstagare som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i gäldenärens företag och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet inte har förmånsrätt enligt bestämmelsen för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.
Av nämnda undantagsregel framgår att arbetstagare som t.ex. har en post aktier i ett bolag som går i konkurs inte utan vidare är utesluten från förmånsrätt enbart på grund av aktieinnehavet. Inte heller utesluter en ställning som medfört väsentligt inflytande över företaget, t.ex. såsom verkställande direktör, i och för sig förmånsrätt.
I förarbetena till undantagsregeln har uttalats att det, för att väsentlig andel skall anses föreligga, bör krävas att andelen är relativt betydande, t.ex. en tredjedel. Ibland kan dock en mindre andel vara till fyllest, t.ex. om aktierna i övrigt är starkt spridda.
Högsta domstolen (HD) har prövat frågan om innebörden av uttrycket väsentlig andel i rättsfallen NJA 1983 s. 713 I och II, vilka gällde bl.a. huruvida arbetstagare som ägt 29 % av aktierna i konkursföretaget (I) resp. arbetstagare som jämte syskon ägt 26 % av aktierna (II) ansetts äga väsentlig andel i företaget. HD uttalade -- med hänvisning till bl.a. uttalanden i förarbetena -- att som en riktpunkt synes kunna anges att en andel i de flesta fall får betraktas som väsentlig om aktierna är så fördelade att arbetstagaren med hjälp av sitt (och närståendes) aktieinnehav allmänt sett får antas ha påtagliga möjligheter att driva igenom sin vilja på bolagsstämman. Denna förutsättning kan enligt HD i varje fall inte anses vara för handen om någon annan aktieägare har en betydligt större andel av aktierna än den för vilken arbetstagaren svarar, inte heller om två eller flera andra aktieägare har aktieposter av ungefär samma storlek som arbetstagarens. HD fann mot den angivna bakgrunden att i ingetdera fallet väsentlig andel kunde anses föreligga.
Med väsentligt inflytande bör enligt uttalanden i förarbetena förstås att vederbörandes inflytande på verksamheten i dess helhet var så betydande att det ekonomiska resultatet varit i väsentlig grad beroende av hans förmåga, handlande eller ståndpunktstagande.
Motionsmotivering
I motion 1990/91:L309 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) hänvisas till ovannämnda rättsfall från högsta domstolen. Motionärerna menar att domstolens tolkning ger möjligheter för intressenter i ett företag att genom en lämplig disposition av aktieinnehavet utesluta att någon av aktieägarna skall anses ha väsentlig andel. Ett sätt att undvika alltför orimliga effekter av systemet kan enligt motionärerna vara att antingen väsentligt aktieinnehav eller väsentligt inflytande för arbetstagaren borde vara tillräckligt för att vederbörande skall vara undantagen förmånsrätt.
Motionärerna hänvisar vidare till uttalanden i förarbetena att undantagsregeln är tillämplig även på juridiska personer som inte är näringsidkare, t.ex. stiftelser och ideella föreningar. Detta ger styrelseledamöter i t.ex. en ideell förening möjlighet att åberopa förmånsrätt för lönefordran i föreningens konkurs, vilket enligt motionärerna kan diskuteras.
Motionärerna påpekar också att vissa slag av lönefordringar eller fordringar som är att jämställa med lön är ganska tidsödande att handlägga i konkursen utan att förmånsrätt för anspråket egentligen är motiverad ur social synvinkel. Motionärerna nämner som exempel att arbetsgivare tillhandahåller fri bil och fri bensin åt arbetstagaren eller att arbetsgivaren betalar bensinen men arbetstagaren själv håller bil.
Motion L309 tar vidare upp det faktum att förmånsrätt följer även med fordringar på övertidsersättning som inarbetats under uppsägningstid. Konkursförvaltaren kan i fall där verksamheten fortsätter efter konkursutbrottet beordra personalen till övertidsarbete för att exempelvis säkerställa viss produktion eller utförsäljning av varulager. Följden härav blir enligt motionärerna att innehavare av fordran med säkerhet i företagshypotek i regel får större utdelning än vad som annars blivit fallet, medan staten bestrider kostnaden för förfarandet.
Motionärerna pekar även på ett antal frågor som rör konkursförvaltarens disposition av personalen. Motionärerna menar att arbetstagarens skyldighet att stå till arbetsgivarens förfogande för att vara berättigad till uppsägningslön, utnyttjas av vissa konkursförvaltare på så sätt att arbetstagaren utför arbete under uppsägningstiden för annans räkning men betalas av lönegarantimedel. Enligt motionärerna måste syftet med lönegarantilagstiftningen i detta hänseende vara att eventuell arbetsinsats under uppsägningstiden skall ske för konkursboets förkovran.
Enligt motionen är lönegarantilagstiftningen väl generös och en översyn i högsta grad befogad. Vid en sådan översyn bör vissa ändringar göras i förmånsrättslagen i enlighet med vad som anförts i motionen. Ett klart uttalande bör göras beträffande vad som gäller i fråga om ideella föreningar och liknande organisationer. Vissa inskränkningar av de förmånsberättigade fordringarna är enligt motionärerna också önskvärda. Det bör vidare övervägas om inte övertid under uppsägningstid skall utgöra massafordran. Konkursförvaltaren bör inte heller få använda konkursgäldenärens anställda till arbete utanför konkursboet.
Sammanfattning av remissyttranden
På lagutskottets begäran har yttranden över motion 1990/91:L309 avgetts av riksskatteverket (RSV), som inhämtat synpunkter från kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens län, samt av kronofogdemyndigheten i Stockholms län, Sveriges industriförbund, Företagarnas riksorganisation, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Föreningen Sveriges kronofogdar, Konkursförvaltarkollegiernas förening och Ackordscentralen Stockholm.
RSV har -- sammanfattningsvis -- inget att invända mot att de spörsmål som tas upp i motionen övervägs ytterligare. Dessa överväganden bör därvid främst gälla vissa principiella frågor som rör rätten till lönegaranti, framför allt när ett fåmansbolag med enstaka anställda försätts i konkurs. Vidare bör det enligt RSV övervägas en ändring beträffande lönegarantianspråk från personer med ledande ställning i stiftelser och ideella föreningar och om inte de förmåner som bör omfattas av lönegarantin kan avgränsas på ett enklare och mer entydigt sätt.
Kronofogdemyndigheten i Stockholms län anser också att vissa inskränkningar i de förmånsberättigade fordringarna är önskvärda. Däremot anser myndigheten, till skillnad från motionärerna, att båda de nuvarande förutsättningarna för undantagsregelns tillämpning -- väsentlig andel och väsentligt inflytande -- bör bibehållas, liksom att förvaltaren bör kunna utnyttja personalen för arbete i ett annat företag, dock under förutsättning att vederlag utgår som kan flyta in i konkursboet. Myndigheten anser vidare att lönegarantilagstiftningen bör kopplas till sjukförsäkrings- och arbetslöshetslagstiftningen med de begränsningar som gäller vid utbetalning av sådana ersättningar.
Sveriges industriförbund och LO tillstyrker en översyn av reglerna. Industriförbundet anser att översynen kan ske inom ramen för någon av de pågående utredningarna på konkursområdet. TCO och SACO anser däremot inte att de problem som motionärerna redovisar motiverar en översyn.
Föreningen Sveriges kronofogdar ifrågasätter omfattningen av de anspråk som lönegarantin kan avse. Vidare anser föreningen att väsentligt andelsinnehav ensamt skall vara diskvalificerande för förmånsrätt och att förmånsrätt för lönefordringar i stiftelser och föreningar bör ses över särskilt.
Konkursförvaltarkollegiernas förening tillstyrker en utredning som syftar till bl.a. att begränsa och förtydliga möjligheten att erhålla lönegaranti för personer tillhörande närstående- och ägandekretsen.
Ackordscentralen Stockholm delar de åsikter som framförs i motionen om en översyn av regelsystemet. Ackordscentralen anser att lönegarantisystemets nuvarande utformning medför att onödigt många krisdrabbade företag försätts i konkurs. Lönegaranti bör enligt Ackordscentralen kunna utgå även vid offentligt ackord, varigenom ackordsinstrumentet skulle bli vanligare med ett minskat antal konkurser som följd. Ackordscentralen vill därför att regeringen vidtar åtgärder för att utreda förutsättningarna för lönegaranti vid offentligt ackord.
En fullständig redovisning av remissyttrandena finns i bilaga 2 till betänkandet.
Pågående arbete
År 1982 tillkallades en särskild utredare för att göra en översyn av den statliga lönegarantin vid konkurs. Utredaren arbetade under namnet lönegarantiutredningen. I betänkandet (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag lade utredaren fram förslag till ett nytt förfarande för prövning av lönegarantiärenden. Uppgiften att betala ut garantibelopp borde vidare enligt utredningen flyttas över från länsstyrelserna till kronofogdemyndigheterna. Utredaren avstod dock från att föreslå detta med hänvisning till att de dåvarande ekonomiadministrativa rutinerna hos kronofogdemyndigheterna inte gjorde en överflyttning möjlig. I regeringens proposition 1990/91:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringspropositionen) anförde chefen för arbetsmarknadsdepartementet att det efter den omorganisation av kronofogdemyndigheterna som skett sedan lönegarantiutredningen lade fram sitt betänkande nu inte längre fanns några hinder mot att en sådan rationalisering av lönegarantihanteringen genomfördes, som utredningen ansåg lämplig. En omorganisation som innebär att utbetalningsfunktionen förs över från länsstyrelserna till kronofogdemyndigheterna borde därför enligt departementschefen genomföras. Riksdagen har godkänt de riktlinjer som sålunda föreslogs (1990/91:FiU37, rskr. 390). Förslagen i betänkandet Ny lönegarantilag bereds för närvarande vidare inom arbetsmarknadsdepartementet.
Lönegarantiutredningen avlämnade år 1988 sitt slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen -- om lönegarantins betydelse för det ökade antalet konkurser. I betänkandet redovisades bl.a. förslag om förändring i förmånsrättsordningen som syftade till att minska den attraktionskraft som konkursen enligt utredaren hade fått på grund av den statliga lönegarantin. Till grund för förslaget låg tanken att garantin, som bara gäller vid konkurs, i ett samhällsekonomiskt perspektiv snedvridit valet av form för rekonstruktion av företag som går dåligt. Enligt utredaren hade förmånsrättsordningen betydelse för vilken eller vilka kategorier av förmånsberättigade borgenärer som tjänade på en rekonstruktion genom konkurs. Utredaren ansåg att syftet att stimulera till rekonstruktioner utan konkurs bäst tillgodosågs genom en ändring av förmånsrättsordningen på så vis att fordringar på vad utredaren benämnde produktiv lön gavs bästa förmånsrätt, före bl.a. företagshypotek. Med produktiv lön avsågs lön för sådant arbete som lagts ned på egendom som omfattas av företagshypotek och därigenom typiskt sett var till nytta för den som innehade företagshypoteket.
Enligt utredaren skulle den föreslagna ändringen av förmånsrättsordningen minska antalet rekonstruktioner av företag genom konkurs. Emellertid fick man enligt utredaren även i framtiden räkna med sådana rekonstruktioner. Det fanns därför skäl att uppmärksamma att lönegarantin på ett spekulativt sätt kunde utnyttjas maximalt när konkursboets rörelse såldes och de anställda fick nya anställningar hos köparen av rörelsen. För att förhindra ett sådant utnyttjande av lönegarantin föreslogs i betänkandet att tillsynsmyndigheten förbättrade sin kontroll av lönegarantilagens tillämpning vid företagsöverlåtelser. I betänkandet föreslogs en särskild bestämmelse härom i tillämpningsbestämmelserna till lagen.
Som tidigare nämnts tillkallade justitieministern år 1988 insolvensutredningen (Ju 1988:02). I direktiven till utredningen (dir. 1988:52) anförs bl.a. att frågan om rekonstruktion av näringsverksamhet har samband med förmånsrättslagstiftningen på det sättet att borgenärer som anser sig ha betryggande säkerhet för sina fordringar ofta saknar intresse att ta initiativ till åtgärder när de ser att gäldenären har hamnat i en besvärlig ekonomisk situation. I direktiven framhålls vidare att det ibland påstås att borgenärer med säkerhet i företagshypotek, vilka ofta är professionella kreditgivare, saknar tillräckliga incitament att aktivt följa upp sin kreditgivning. Direktiven hänvisar i det sammanhanget till att lönegarantiutredningen berört just den frågan i sitt slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen. Enligt direktiven till insolvensutredningen finns det anledning att mot den angivna bakgrunden mer förutsättningslöst se över i första hand de delar av förmånsrättsordningen som berörs av rekonstruktionsfrågorna. De förslag som lönegarantiutredningen lagt fram bör, framhålls det vidare, bedömas i ljuset av de överväganden som kan komma att göras av insolvensutredningen i det sammanhanget. Lönegarantiutredningens betänkande bör därför överlämnas till utredaren för att beaktas i utredningsarbetet.
Vid regeringssammanträde den 7 november 1991 har regeringen genom tilläggsdirektiv (dir. 1991:93) gett insolvensutredningen i uppdrag att också överväga vissa andra lönegarantifrågor.
Utskottets överväganden
Enligt utskottets mening fyller lönegarantisystemet en viktig funktion som skydd för arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren kommit på obestånd. Lönegarantin har självfallet särskilt stor betydelse då -- som fallet är för närvarande -- antalet konkurser och företagsnedläggningar ökar. I den praktiska tillämpningen har det emellertid visat sig att gällande bestämmelser ger upphov till avgränsningsproblem och andra svårigheter. Som framhålls i motion L309 har sålunda utformningen av undantagsregeln i 12 § tredje stycket förmånsrättslagen medfört tillämpningssvårigheter när det är fråga om rätten till lönegaranti för arbetstagare som också är delägare i företaget eller som eljest har ett väsentligt inflytande över det. Oklart är vidare vad som gäller i fråga om personer med ledande ställning i stiftelser och ideella föreningar. I motionen påpekas också att handläggningen av lönegarantianspråk för vissa lönefordringar och därmed jämställda fordringar är tidsödande samt att förmånsrätten för dessa fordringar egentligen inte är motiverad av sociala skäl.
I sammanhanget vill utskottet vidare framhålla att statens utgifter för lönegarantin stigit kraftigt under senare år. Utgiftsstegringarna är givetvis en följd av det ökande antalet konkurser men även andra omständigheter torde ha medverkat till att kostnaderna ökat. De i motionen påtalade förhållandena utgör exempel på sådana omständigheter. I massmedia har också under senare tid gjorts gällande att lönegarantisystemet i betydande omfattning missbrukas.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet i likhet med flertalet av de instanser som yttrat sig över motionen att en översyn av lönegarantireglerna och förmånsrätten för lönefordringar är motiverad. Som berörts ovan skall insolvensutredningen enligt sina direktiv se över de delar av förmånsrättsordningen som berörs av rekonstruktionsfrågorna. Helt nyligen har också regeringen genom tilläggsdirektiv givit insolvensutredningen vidgade arbetsuppgifter. I tilläggsdirektiven framhålls bl.a. att lönegarantin utgör ett viktigt skydd för de anställda när företaget går i konkurs men att det visat sig att reglerna också kan missbrukas. Det har enligt direktiven även gjorts gällande att konkursdrabbade företag drivs vidare med hjälp av lönegarantimedel på ett sätt som skadar andra företag i branschen. Justitieministern framhåller i tilläggsdirektiven att hon och arbetsmarknadsministern är överens om att åtgärder måste sättas in för att man skall komma till rätta med de avigsidor och missbruk av lönegarantireglerna som kan förekomma. Enligt vad justitieministern inhämtat från arbetsmarknadsministern har denne för avsikt att under våren 1992 föreslå regeringen att lägga fram förslag om ändringar i lönegarantireglerna. Förslagen kommer att beröra bl.a. storleken på de belopp som skall kunna utbetalas från lönegarantin och vem som skall besluta i fråga om lönegarantimedlen. I tilläggsdirektiven anförs vidare att det bör överlämnas till insolvensutredningen att beakta sådana aspekter på lönegarantins tillämpning som avser effekterna för de konkursdrabbade företagen och andra företag i samma bransch när det gäller möjligheterna att konkurrera på lika villkor. Av direktiven framgår även att utredningen särskilt bör uppmärksamma vilka följder det får för konkurrensen mellan olika företag i en viss bransch att företag kan drivas vidare med lönegarantimedel under viss tid. Finner utredningen att användningen av lönegarantimedel medför problem i detta hänseende bör utredningen enligt direktiven föreslå de ändringar som kan behövas för att motverka eller komma till rätta med problemen.
Mot bakgrund av den lämnade redogörelsen utgår utskottet från att de spörsmål som tagits upp av motionärerna kommer att övervägas av insolvensutredningen och under det arbete som förestår inom arbetsmarknadsdepartementet. Något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida med anledning av motionen är alltså inte påkallat. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L309.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande översyn av konkurslagen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L301, 1990/91:L303, 1990/91:L304, 1990/91:L308, 1990/91:L310 och 1990/91:L912,
2. beträffande arbetstagares lönefordringar i konkurs att riksdagen avslår motion 1990/91:L309.
Stockholm den 12 november 1991
På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Lars Andersson (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s) och Hans Stenberg (s).
Remissyttranden över motionerna 1990/91:L301, L303 och L304
Bilaga 1
På lagutskottets begäran har yttranden över motionerna avgetts av riksskatteverket, Stockholms tingsrätt, kronofogdemyndigheten i Malmöhus län, kronofogdemyndigheten i Värmlands län, Sveriges industriförbund, Företagarnas riksorganisation, Sveriges föreningsbankers förbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen Sveriges kronofogdar, Konkursförvaltarkollegiernas förening och Ackordscentralen Stockholm.
Riksskatteverket (RSV) har i sin tur inhämtat yttrande över motionerna från kronofogdemyndigheterna i Göteborgs och Bohus, Kristianstads och Värmlands län. Yttrandet från kronofogdemyndigheten i Värmlands län är likalydande med myndighetens yttrande till lagutskottet och har därför utelämnats i sammanställningen. Det föreligger vidare ett särskilt yttrande till RSV från länskronodirektören vid kronofogdemyndigheten i Värmlands län.
Remissinstanserna har därvid anfört följande.
RSV
Motionärerna uttrycker farhågor över att KFMs värderingar av tillgångar i konkurs- och utsökningsärenden inte är tillräckligt tillförlitliga. RSV anser att det inte finns anledning till sådana farhågor. Verket avstyrker därför bifall till motionerna.
Det är ofta förekommande att KFM ansöker om att en gäldenär skall försättas i konkurs. Innan en ansökan görs bedömer myndigheten om gäldenären kan anses vara på obestånd. I den bedömningen ingår också en uppskattning av vilket värde gäldenärens tillgångar har. RSV anser, i likhet med motionärerna, att det är av stor vikt att KFMs bedömningar är tillförlitliga.
Också i samband med verkställighet enligt utsökningsbalken gör KFM uppskattningar om värdet av gäldenärens tillgångar. En första uppskattning görs när en utmätning ifrågasätts, när myndigheten prövar om och vilken egendom som skall utmätas hos gäldenären. Senare sker en noggrannare värdering i målet, bl a för att myndigheten skall kunna iaktta bestämmelsen att utmätt egendom inte får säljas till uppenbart underpris (9 kap 4 § och 12 kap 40 § utsökningsbalken UB). Det är av stor betydelse för både sökanden och gäldenären att KFMs uppskattning av egendomens värde är korrekt.
KFM kan anlita sakkunnig person för värdering av egendomen (6 kap 9 § och 12 kap 3 § UB). RSV har i utbildningssammanhang m m förordat användningen av sakkunniga värderingsmän. Bl a i fråga om fastigheter och bostadsrätter anlitas regelmässigt utomstående värderingsmän.
En värdering kan inte överklagas för sig. Part eller annan som anser att KFMs egen värdering eller sakkunnigvärdering som införskaffats är felaktig kan emellertid komma in med påpekanden och beriktiganden, eller t ex lämna in ett annat sakkunnigutlåtande om värdet. Det förekommer också att KFM i ett mål skaffar in värdeutlåtanden från flera sakkunniga, t ex i fråga om skogsfastigheter eller andra specialobjekt.
Den som anser att KFM utgått från en felaktig värdering kan överklaga försäljningen och påstå att egendomen sålts till ett för lågt pris. Det förekommer att en ägare till en fastighet som sålts på exekutiv auktion överklagar försäljningen och därvid åberopar nya värdeintyg om fastigheten. Det är dock mycket sällan en högre instans funnit anledning att upphäva en försäljning på den grunden.
När KFM gör en konkursansökan är det vanligt att gäldenären vid ett tidigare utmätningsförsök helt saknat tillgångar som kunnat utmätas. Följaktligen är konkursbeslutet inte beroende av någon värdering av egendom. När utmätningsbar egendom funnits har gäldenären möjlighet att inför tingsrätten förebringa bevisning om att hans egendom har ett högre värde än vad den uppskattats till under ärendets handläggning. Är han inte nöjd med tingsrättens avgörande kan han överklaga beslutet.
De erfarenheter som kommit till RSVs kännedom om konkurs och utsökningsärenden ger inte vid handen att någon allmän kritik kan riktas mot de värderingar KFM använder. Verket hänvisar också till de yttranden från KFM som bifogas i detta ärende. Visserligen skulle en gäldenär, som inte själv agerar och bevakar sin rätt, i ett enskilt fall kunna drabbas t ex av att KFM haft fel underlag för sin bedömning. Det aktuella fall som har föranlett motionerna är ett exempel på detta. RSV anser emellertid att den nuvarande lagstiftningens och rättstillämpningens avvägning mellan olika intressen -- kostnadsaspekterna, effektiviteten, rättssäkerheten -- är acceptabel. Enligt RSVs mening finns det därför inte skäl att utreda frågan.
Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län
Vid genomgång av motionerna har kronofogdemyndigheten tolkat dessa som förslag om förändring av såväl utsökningsbalkens regler om värdering av fast egendom som konkurslagen. I första hand torde då avses konkurslagen 2 kap 8 §.
Kronofogdemyndigheten går här inte in på frågan om eventuell ändring av konkurslagens regler om obeståndspresumtion, utan tar endast upp frågan om värdering av egendom i samband med verkställighet enligt 4 kap UB. Någon egentlig skillnad föreligger härvid inte mellan värdering av lös respektive fast egendom.
Inledningsvis kan sägas att kronofogdemyndigheten inte alls känner igen de situationer, som motionärerna tar upp. Inte heller anser kronofogdemyndigheten att "stor rättsotrygghet" föreligger med nuvarande konkurs- och värderingsregler.
Då fråga är om en presumtiv konkursgäldenär och utmätningsförrättning hålles är enligt kronofogdemyndighetens mening huvudfallet det, att ingen utmätningsbar egendom överhuvudtaget påträffas -- gäldenären är "total-SUT". Någon diskussion med denne om värdering etc. förekommer då normalt inte.
För den händelse utmätningsbar egendom påträffas utmätes den och försäljes. Därefter görs en avräkning mot utmätningsfordran varpå frågan om ingivande av konkursansökan tas upp till bedömning. Endast i mycket speciella undantagsfall ges konkursansökan in när försäljningsärende pågår. Det förväntade försäljningsvärdet ligger i sådana fall väsentligt under utmätningsfordran och gäldenären torde med sådant förfarande inte drabbats av någon rättsotrygghet.
I SUT- eller del-SUTsfall kan naturligtvis den situationen uppkomma att egendom som påträffas av kronofogdemyndigheten bedöms sakna exekutivt värde men gäldenären är av en helt annan uppfattning. Man kan t ex tänka sig att en tavelsamling påträffas och åsikterna mellan gäldenären och kronofogdemyndigheten går starkt isär om värdet. En annan situation kan t ex vara den att en fastighet inte bedöms ge mer vid en exekutiv försäljning än vad som åtgår till att förnöja panthavarna.
I de skissade situationerna tillkallas normalt en sakkunnig värderingsman enligt UB 6:9 eller 12:3. Skulle i det läget oenighet fortfarande råda mellan gäldenären och kronofogdemyndigheten om påträffad egendoms värde har gäldenären naturligtvis möjlighet att själv föranstalta om att ytterligare sakkunnig tillkallas för värdering. Vid en därefter följande konkursförhandling får tingsrätten ta ställning till den åberopade obeståndsbevisningen. Eftersom utmätning ej ägt rum har gäldenären i mellantiden även möjlighet att sälja sin egendom och betala konkursfordran.
Kronofogdemyndigheten kan inte erinra sig något fall där konkursansökan drivits till konkursbeslut där osäkerhet om värdering av gäldenärens egendom ställts på sin spets på sätt som angivits av motionärerna.
Kronofogdemyndigheten anser vidare att antalet värderingsmän som tillkallats inte är avgörande. Olika värderingsmän kan komma fram till varierande värden och en värdering återspeglar inte någon objektiv sanning om egendomens värde. Detta förhållande har inte minst konstaterats i nu rådande tider av sjunkande fastighetspriser och konstaterad överbelåning. Den riktigaste värderingen av gäldenärens egendom torde man därför få först vid en försäljning.
De av motionärerna föreslagna ändringarna synes inte motiverade från rättssäkerhetssynpunkt utan skulle medföra en onödigt tillkrånglad indrivning, kraftiga fördyrningar och tidsutdräkt. Kronofogdemyndigheten avstyrker därför motionerna.
Kronofogdemyndigheten i Kristianstads län
Kronofogdemyndigheten anser att motionerna bör avslås.
Den direkta anledningen till motionerna anges vara ett enskilt konkursärende där konkursbeslutet kan ha tillkommit till följd av en alltför låg värdering av gäldenärens tillgångar.
Det framgår inte tydligt av motionerna om kritiken riktar sig mot någon del av själva konkursförfarandet eller mot kronofogdemyndighetens värdering som kan utgöra presumtion för obestånd vid ett yrkande i domstol om konkurs. Motionerna kan i stället antas ge ett allmänt uttryck för det otillfredsställande förhållandet att det i praktiken kan inträffa att en gäldenär kan försättas i konkurs utan att vara på obestånd.
Enligt kronofogdemyndighetens uppfattning är det nuvarande regelsystemet för hur obeståndsfrågor avgörs utformat på ett sätt som är både ändamålsenligt och rättssäkert. Om en gäldenär bestrider ett yrkande om konkurs med motiveringen att han inte är på obestånd prövar domstolen frågan och kan då komma att ta ställning till skilda uppfattningar om värdet av gäldenärens tillgångar. Det är svårt att se hur man med ändrade regler skulle kunna åstadkomma, allmänt sett, säkrare bedömningar i värderingsfrågor än vad domstolarna presterar i dag.
Ytterst avgörs inte frågan om konkurs av värdet på gäldenärens tillgångar. Det är i stället obeståndsfrågan, d v s frågan om gäldenärens förmåga att betala sin skuld som skall prövas. Vid den prövningen kan presumtionsregeln i 2 kap 8 § konkurslagen bli tillämplig. Enligt den skall gäldenären anses vara på obestånd, om han vid utmätningsförsök inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen visat sig sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. Kronofogdemyndighetens värdering av gäldenärens tillgångar blir avgörande för obeståndsfrågan, om inte annat visas.
Kronofogdemyndighetens värdering har således betydelse för domstolens prövning av obeståndsfrågan men den behöver inte vara slutligt avgörande för frågan. Om gäldenären inte är aktiv -- han underlåter tex att inställa sig vid domstolsförhandlingen -- kan naturligtvis kronofogdemyndighetens värdering leda till ett konkursbeslut även om den inte stämmer med det verkliga värdet. Det förhållandet bör ändå accepteras med hänsyn till kravet på att gäldenärens underlåtenhet inte bör hindra en snabb handläggning av konkursfrågan. En förutsättning bör dock vara att kronofogdemyndigheterna håller ett godtagbart kvalitetsmått i sitt värderingsarbete, som f ö har stor omfattning.
Enligt kronofogdemyndighetens uppfattning är det således knappast regelsystemet som brister, om någon sätts i konkurs utan att vara på obestånd. Anledningen är snarare att hänföra till gäldenärens underlåtenhet att agera. Det sagda hindrar emellertid inte att RSV kan behöva överväga om åtgärder behöver vidtas för att förbättra kronofogdemyndigheternas värderingsmetoder. Det förefaller dock inte finnas någon mer utbredd kritik mot kronofogdemyndigheternas värderingar. Möjligen borde sakkunniga anlitas i större utsträckning än vad fallet är nu. Det är emellertid en kostnadsfråga. För egen del anser kronofogdemyndigheten att de i exekutiv ordning utförda värderingarna, allmänt sett, håller en tillräckligt hög kvalitetsnivå.
Kronofogdemyndigheten i Värmlands län, länskronodirektören
Under snart 40 år har jag i Värmland först som landsfiskal och sedan som kronofogde ägnat mig åt exekutiv verksamhet. Endast i något enstaka fall har värderingen av såld egendom vållat några större problem. I det nu aktuella fallet, som jag personligen handlagt, och som föranlett motionerna, har det sannolikt gått fel. Värderingar utförda av gäldenären efter det samtliga domstolar prövat ärendet visar att de exekutivt sålda fastigheterna sannolikt var värda betydligt mer än vad de såldes för. I målet föreligger en rad omständigheter, som medfört, att ärendet varit svårt att handlägga. Sålunda har gäldenären under lång tid varit intagen på mentalsjukhus och omyndigförklarats samt haft en son som förmyndare. Denne har inte förvaltat faderns egendom på rätt sätt. Vid konkursförhandling har gäldenären -- nu myndig -- beedigat bouppteckningens innehåll och angiven värdering utan att komma med någon invändning. Först långt senare reagerar han, då det är för sent. Lantbruksnämnden har varit involverad i ärendet och godkänt köpeskillingarna. Detta har alltså varit ett ärende fyllt av problem.
Flera av motionärerna har personligen uppvaktat mig i ärendet och jag har delgett dem fullödig information. Jag har också förklarat för dem att om jag känt till samtliga fakta innan ansökan om konkurs ingavs kanske bedömningen från min sida blivit en annan. Att taga detta synnerligen enstaka fall till intäkt för att ändra lagstiftningen på sätt motionärerna föreslår är enligt min uppfattning onödigt.
Stockholms tingsrätt
Inledning
Enligt 1 kap 2 § konkurslagen skall en gäldenär som är på obestånd efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs, om inte annat är föreskrivet. Med obestånd (insolvens) avses enligt samma lagrum att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. Solvensfrågan bedöms således inte primärt utifrån relationen mellan gäldenärens tillgångar och skulder.
I flertalet av de konkursansökningar som ges in till tingsrätten av en borgenär förs bevisning om obestånd genom att någon av presumtionsreglerna i 2 kap 8 och 9 §§ konkurslagen åberopas. De omständigheter som anges i dessa lagrum är sådana att de oberoende av närmare kännedom om gäldenärens tillgångar och skulder typiskt sett utgör tillförlitliga tecken på obestånd.
Behovet av värderingsmän
Om borgenären har åberopat en presumtionsregel måste gäldenären visa att han inte är på obestånd för att undvika konkurs. Det gäller då för gäldenären att få fram en mera omfattande och allsidig bild av den ekonomiska ställningen som kan visa solvens. Härvid har värdet av tillgångarna naturligtvis betydelse som ett av flera moment. Enligt tingsrättens uppfattning är det dock relativt sällsynt att själva värderingen av tillgångarna har någon avgörande betydelse för konkursfrågan. Under 1990 och fram till slutet av maj 1991 har cirka 5500 konkursansökningar kommit in till tingsrätten. Av dessa har drygt 3000 utgjorts av borgenärsansökningar. Vid prövningen av dessa ansökningar har värderingsfrågor inte i något fall haft någon framträdande roll. Det står ju även gäldenären fritt att föra bevisning -- genom värderingsman eller på annat sätt -- om tillgångarnas värde.
Samma betraktelsesätt kan anläggas när borgenären för annan bevisning om obestånd än enligt någon av presumtionsreglerna.
Det kan även noteras att det finns möjligheter till rättshjälp i konkursärenden.
Gjeldsnemnd
Vad gäller den norska konkurslagen är den uppdelad i delar. Första delen är närmast en ackordslagstiftning medan andra delen rör konkursförfarandet. Gjeldsnemndens sammansättning och uppgifter regleras i den del som avser ackord m m och gäller således inte värdering inför en konkurs. Likartade bestämmelser finns i den svenska ackordslagen (1970:847) och god man som förordnas enligt denna lag har i flera avseenden samma eller liknande uppgifter och befogenheter som gjeldsnemnden.
Noteras kan att ackordsärendenas antal ökat kraftigt hos tingsrätten under det senaste året.
Tingsrättens bedömning och slutsats
Mot bakgrund av vad som anförts ovan gör tingsrätten den bedömningen att det inte finns något behov av sådana lagstiftningsåtgärder som efterlysts av motionärerna.
Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län
Motionärernas begäran har uppenbarligen föranletts av en konkurs som inträffade i Värmland 1985. Den bakomliggande historien var i korthet följande. Lantbrukaren Lars Arne Berg i Kil blev på grund av skulder i enskilda och allmänna mål föremål för verkställighetsåtgärder av kronofogdemyndigheten i Karlstad, varvid Bergs fastigheter utmättes upprepade gånger under åren 1977--1984. Värdering och beskrivning av fastigheterna, som ägde rum i maj 1984, utfördes av Driftsbyrån, Skogskontoret i Karlstad. Fastigheterna värderades då till 975 000 kr. I november 1984 hade kronofogdemyndigheten för verkställighet mot Berg flera enskilda mål och en restförd skatteskuld om 490 086 kr. Myndigheten delgav därför Berg en betalningsuppmaning enligt dåvarande 4 § konkurslagen. Eftersom skulden inte erlades av Berg ingavs konkursansökan till Karlstad tingsrätt som avgjorde målet den 8 januari 1985 varvid Berg försattes i konkurs. Berg inställde sig ej vid huvudförhandlingen.
De utmätta fastigheterna såldes vid exekutiv auktion den 23 mars 1985 för 1 020 000 kr. Vid annonseringen av den exekutiva auktionen redovisades värden samt andra uppgifter från Driftsbyråns värdering. Värderingsintyget låg också till grund för kronofogdemyndighetens beslut att godkänna avgivet bud på fastigheterna.
Enligt en skrivelse från konkursförvaltaren till Driftsbyrån har efter auktionen framkommit att den av Driftsbyrån gjorda värderingen hade allvarliga brister, framförallt med avseende på redovisningen av virkesförråd. Enligt konkursförvaltaren borde köpeskillingen vid auktionen ha blivit mycket högre om värderingsutlåtandet utfärdats med tillbörlig omsorg. Konkursboet har därför gjort gällande att Driftsbyrån är skyldig att ersätta den skada som vållats Arne Berg.
Vid en översyn av lagstiftningen bör enligt motionärerna övervägas om två av varandra oberoende värderingsmän bör anlitas för bedömning av en egendoms värde inför hotande konkurs, alternativt att den norska konkurslagen får stå modell för ett förfarande med en särskild nämnd som dels skall bistå gäldenären, dels tillvarata fordringsägarnas intressen. Motionärernas förslag synes i första hand beröra dels presumtionsreglerna för obestånd i konkurslagen, dels reglerna för förfarandet vid värdering och beskrivning av fast egendom inför exekutiv auktion.
Enligt konkurslagens regler kan den som är på obestånd (insolvens) försättas i konkurs, antingen på egen eller borgenärs ansökan. Med obestånd menas att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att betalningsoförmågan inte är endast tillfällig. Om gäldenären bestrider att han är på obestånd måste konkurssökande borgenär bevisa detta faktum. Bevisningen kan fullgöras på olika sätt. I 2 kap 8--9 §§ konkurslagen finns vissa bestämmelser som underlättar bevisbördan för borgenären. Om ett förhållande som sägs i dessa bestämmelser föreligger anses gäldenären vara på obestånd. Gäldenären har dock möjlighet att vid konkursförhandlingen åberopa motbevisning som styrker hans solvens. Redan med nuvarande lagstiftning har gäldenärens intressen således beaktats. I detta sammanhang bör också betonas gäldenärens möjlighet att erhålla uppskov med huvudförhandlingen under en kortare tid, eventuellt för att få fram ytterligare bevisning som styrker hans solvens. En grundläggande förutsättning är naturligtvis att gäldenären inställer sig vid tingsrätten och argumenterar för sin sak.
För att en gäldenär skall kunna bli försatt i konkurs krävs för närvarande ingen värdering av hans eventuella tillgångar, såvida inte bevisningen i konkursansökningsmålet grundas på ett resultatlöst utmätningsförsök. En gäldenär kan vara ägare till en viss tillgångsmassa men ändå lagtekniskt vara på obestånd om han inte exempelvis genom avyttring av egendom eller upptagande av lån kan betala sina förfallna skulder. Mot bakgrund härav kunde förslaget om värderingsmän synas vara mer motiverat om grunden för konkurs hade varit insufficiens istället för insolvens. Att införa insufficiens som konkursgrund skulle emellertid medföra orimliga konsekvenser. Förslaget om värderingsmän synes därför inte förbättra rättssäkerheten för gäldenären eftersom dennes intressen väl beaktats genom möjligheterna till motbevisning i konkursdomstolen.
Förslaget om en särskild nämnd inom ramen för konkursförfarandet synes mera höra hemma under frågor om rekonstruktion av företag som råkat på obestånd men som på sikt är livskraftiga än under frågan om gäldenärens möjlighet att undvika konkurs på grund av bristande utredning om gäldenärens tillgångar.
Enligt 12 kap 3 § 3 st utsökningsbalken får vid behov sakkunnig person anlitas för beskrivning och värdering av den egendom som skall säljas. Vid kronofogdemyndigheten i Malmö anlitas regelmässigt lantmäteriet för dessa uppgifter. Såvitt är känt har uppdragen utförts med noggrannhet och korrekta värderingar. Det är uppenbart att dessa uppgifter, som kan ha stor betydelse för den enskilde, skall utföras av därtill kompetent person. Förslaget med två skilda värderingsmän synes inte medföra några fördelar för gäldenären. Vem skall exempelvis slita tvisten om två värderingar utfaller olika? Det går inte att bortse från kostnadsaspekten i dessa fall. Borgenären drabbas ofta av stora ränteförluster vid extra dröjsmål med försäljningen och de ökade kostnaderna som skulle uppkomma med dubbla värderingar skulle vara till skada såväl för gäldenären som för borgenärerna. En viss kontroll av värdet ligger också i konkurrensen mellan spekulanterna. Vid en fri budgivning kan dessa i regel förväntas betala vad egendomen enligt deras uppfattning är värd. Det är inte sannolikt att detta värde alltför mycket avviker från ett normalt marknadspris.
Sammanfattningsvis anser kronofogdemyndigheten att anledning saknas att ändra lagstiftningen i den riktning som motionärerna föreslagit. I det fåtal fall där en myndighet med fog anklagas för fel eller försummelse i sin tjänsteutövning bör rättelse kunna ske skadeståndsvägen.
Kronofogdemyndigheten i Värmlands län
Såvitt vi har förstått av motionerna är frågeställningen: bör inte värdering av egendom ske av fler än en värderingsman eller av en speciell nämnd? Skälet för att man skall ha mer än en värderingsman, eller speciell nämnd är att samma objekt skulle bedömas av fler än en person och att man därigenom skulle få en mer rättvis värdering. En utvidgning av sakkunniga skulle vara aktuell endast när det gäller försäljning av egendom med stort förmögenhetsvärde, t ex hyres- och jordbruksfastigheter, flygplan, värdefull konst m m.
De regler som idag gäller för värdering av utmätt gods finns i 6 kap 9 § och 12 kap 3 § utsökningsbalken och beträffande försäljning av konkursegendom framgår detta av 8 kap konkurslagen.
Utmätt egendom
I utsökningsbalken 6 kap 9 § 12 kap 3 § ges (KFM) möjlighet att, beträffande utmätt egendom anlita sakkunnig person vid värderingen. I praktiken innebär detta att KFM alltid, vid betydande värden eller då egendom är svårbedömbar, anlitar sakkunniga. Vid dessa tillfällen vänder man sig som regel till ortens sakkunniga eller där sådan saknas, till sakkunniga utanför länet. Huruvida en eller flera värderingsmän är att föredra, måste bedömas i det enskilda fallet, men normalt anlitas endast en sakkunnig. Värdet på egendom kan variera avsevärt på kort tid, som ex kan nämnas konst och större fastigheter. Myndigheten har den uppfattningen att sakkunnigas utlåtande varierar stort i dessa fall. Det är marknadskrafterna d v s efterfrågan och utbud som ofta styr värdet på egendomen. En offentlig auktion där allmänheten visar vad den är beredd att betala för egendomen kan således vara det bästa tillfället att värdera egendomen. Naturligtvis under förutsättning att det finns spekulanter närvarande. Den erfarenheten som finns på myndigheten är att intresset är stort vid s k kvalitetsauktioner och auktioner där stora fastigheter är till försäljning.
Enligt myndighetens mening finns redan inom ramen för gällande rätt möjlighet att anlita fler än en sakkunnig. Problem kan ofta uppstå när dessa kommer till olika resultat. I dessa fall finns endast en möjlighet enligt vår mening och det är att låta egendomen säljas på exekutiv auktion. Ägaren har därefter möjlighet att genom besvär till Hovrätten hävda att köpeskillingen är för låg. Andra aspekter, som måste beaktas är, att värderingar är dyra, speciellt vid större objekt och kan variera mellan 20 000 och 50 000 kronor, att försäljningen ofta drar ut på tiden, vilket enligt vår uppfattning alltid medför ökade kostnader. Det måste påpekas att kostnaderna i sista hand drabbar ägaren till egendomen. Däremot måste det kunna ställas höga krav på de värderingsmän som anlitas och att de har någon form av auktorisation.
Värmlands län har under 1990 haft ett onormalt stort antal ansökningar om exekutiva fastighetsförsäljningar, bland de högsta i riket. Fastighetsmarknaden i Värmland är vikande och priserna svårbedömbara. Som exempel på hur värderingen förhåller sig till vad en köpare är beredd att betala för en fastighet, bifogas uppgifter från försäljningar av sex exekutiva fastighetsauktioner under våren 1991. De som gjort värderingarna är mycket sakkunniga värderingsmän.
Konkursegendom
Konkurslagens 8:e kap reglerar försäljning av egendom i konkurser och grundprincipen är den, att förvaltaren skall sälja egendomen på så sätt att så liten ekonomisk skada som möjligt skall drabba borgenärerna och därmed konkursgäldenären. På senare tid har dock sysselsättningsaspekter rubbat på denna princip i och med att förvaltaren kan sälja till annan än högstbjudande såvida arbetstillfällen kan bli kvar på verksamhetsorten. Skulle en förvaltare företa affärshandlingar, som att sälja egendom till underpris har konkursgäldenären alltid i samband med slutredovisningen möjligheter att klandra förvaltningen och därigenom ställa skadeståndskrav mot förvaltaren. Därför anser KFM att gäldenärens möjligheter att få prövat felaktiga värderingar och därigenom möjlighet att få ekonomisk kompensation, finns reglerad i konkurslagen 17 kap. Att lagstifta om flera värderingsmän eller en särskild nämnd skulle inte förbättra gäldenärens situation.
Sammanfattning
Med anledning av vad som sagts ovan anser KFM i Värmlands län att i gällande rätt redan finns utrymme för att anlita mer än en värderingsman och således saknas skäl för en ändring av utsökningsbalken och konkurslagen. Däremot finns kanske skäl att Riksskatteverket och Advokatsamfundet lämnar vissa rekommendationer/riktlinjer när det är lämpligt att utvidga kretsen av sakkunniga värderingsmän.
Fastighet 27>Värdering 45>Värde- ringsdat. 65>Såld auk. 87> Köpe- skilling
00>Fjuserud 1:56, 00>Eda kommun 40>285 000:- 58>1991-01-31 84>1991-03-14 (2:a) 98>220 000:-
00>Södra Ämterud, 00>Eda kommun 40>315 000:- 58>1991-01-14 84>1991-03-14 (1:a) 98>250 000:-
00>Töckmarks-Bön 1:278, 00>Årjängs kommun 40>475 000:- 58>1990-08-19 84>1991-03-20 (2:a) 98>275 000:-
00>Björby 1:111, 00>Torsby kommun 40>345 000:- 58>1991-03-04 84>1991-04-16 (1:a) 98>280 001:30
00>Sundshagen 1:33, 00>Eda kommun 40>100 000:- 58>1991-04-17 84>1991-05-14 (3:e) 98>60 000:-
00>Solberga 1:71, 00>Eda kommun 40>200 000:- 58>1991-04-17 84>1991-05-14 (2:a) 98>150 000:-
Siffran inom parentes anger vid vilket försäljningsförsök som fastigheten har sålts.
Sveriges industriförbund
I de remitterade motionerna begärs en översyn av tillvägagångssättet för värdering av en konkurshotad persons tillgångar. Bakgrunden till motionerna synes vara ett ärende, där man enligt konkursgäldenären själv undervärderat hans egendom och därmed försatt honom i konkurs på oriktiga grunder.
Det omtalade fallet har inte kommit till industriförbundets kännedom. Förbundet kan inte heller med stöd av andra erfarenheter uttala sig om huruvida värderingen av konkurshotade personers egendom utgör ett praktiskt rättssäkerhetsproblem. Förbundet utesluter emellertid inte att så kan vara fallet och vill därför inte motsätta sig att frågan blir föremål för översyn.
Industriförbundet vill emellertid framhålla att försiktighet bör iakttagas beträffande alla åtgärder som riskerar att öka kostnaderna i samband med konkurs. Detta gäller oavsett om dessa kostnader är tänkta att bestridas med allmänna medel eller belasta konkursboet och därigenom i slutändan bäras av borgenärerna.
Företagarnas riksorganisation
Den värdering som motionärerna åsyftar är värdering enligt utsökningsbalken 12 kap 3 § avseende exekutiv försäljning av fast egendom.
Att värderingen inför en sådan försäljning kan bli för låg och leda till för lågt pris för fastighetsägaren är uppenbart. Detta torde emellertid inte kunna rättas till bara genom ändringar i lagstiftningen utan genom att ifrågavarande värdering utförs med stor omsorg.
Den norska modellen bör härvid kunna övervägas, om det visar sig, att man i Norge uppnått ett större mått av rättssäkerhet.
Sveriges föreningsbankers förbund
I samtliga motioner föreslås att en översyn och ändring sker av tillvägagångssättet för värdering av en konkurshotad persons egendom. Det föreslås därvid att två av varandra helt oberoende värderingsmän anlitas för bedömning av en egendoms värde inför en hotande konkurs alternativt att -- såsom i Norge -- domstol ges möjlighet att utse en särskild gäldsnämnd.
I konkurslagen finns inga regler angående värdering av egendom inför en hotande konkurs. Förbundet ställer sig därför frågande till vilka regelförändringar som åsyftas. Efter det att beslut om konkurs föreligger åligger det däremot konkursförvaltaren att med iakttagande av bestämmelserna i konkurslagen se till att erforderlig värdering kommer till stånd. Då förslagsställarna sålunda inte angivit vilka regler i konkurslagen som förslaget syftar på har förbundet ingen möjlighet att yttra sig över detta.
Svenska bankföreningen
I motionerna 1990/91:L301, L303 och L304 av Gullan Lindblad m fl, Isa Halvarsson resp Lisbeth Staaf-Igelström hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning och förslag angående tillvägagångssättet vid värdering i konkursärenden syftande till att en så hög grad av objektivitet och rättssäkerhet som möjligt kan åstadkommas. I motionerna L301 resp L303 hemställs vidare om att reglerna i utsökningsbalken och utsökningsförordningen om värdering skall bli föremål för utredning. Motionärerna pekar härvid i sina resp motioner på fall där en alltför låg värdering av egendom fått till följd att personer försatts i konkurs samt redovisar några enligt deras uppfattning alternativa lösningar på problemet såsom att anlita två av varandra oberoende värderingsmän eller att inrätta en speciell nämnd -- efter modell från Norge -- som bl a skulle kunna ta upp frågor om värdering av en konkursgäldenärs egendom.
Den av motionärerna väckta frågeställningen har diskuterats inom bankföreningens juristkommitté. Även om ledamöterna för egen del inte hade konfronterats med problematiken kring för låg värdering av konkurshotads egendom uteslöts inte att frågan var förtjänt att utredas i ett större sammanhang. Föreningen ställer sig alltså positiv till att denna fråga blir föremål för utredning i särskild ordning.
Konkurslagstiftningen är för närvarande föremål för översyn av den s k insolvensutredningen (dir 1988:52 samt 1990:74), som utreder frågor om rekonstruktion av företag vilka har kommit på obestånd eller har betalningssvårigheter. En kommitté har vidare tillsatts för att utreda frågor rörande konkurser m m (dir 1990:75). Enligt direktiven skall den utredningen bl a föreslå åtgärder som kan begränsa konkursfrekvensen samt "pröva effektiviteten hos olika former av kontrollinriktade åtgärder". Riksskatteverket gör dessutom en utvärdering av utsökningsbalken, som senast redovisats i en delrapport (RSV Rapport 1990:5). Det bör alltså vara möjligt att låta frågan om värdering av konkurshotads egendom utredas i något av nu nämnda sammanhang.
Svenska sparbanksföreningen
Svenska sparbanksföreningens funktion som branschorgan och företrädare för sparbanksrörelsen kommer under 1991 att övertas av Sparbanksgruppen AB, som är det blivande holdingbolaget i den koncern som enligt planerna kommer att omfatta större delen av det nuvarande sparbankssystemet. Sparbanksföreningen, som alltjämt i formell mening företräder sparbankerna i vissa remissfrågor, har under behandlingen av detta ärende samrått med Sparbanksgruppen AB.
Sparbanksföreningen har förståelse för de problem som motionerna berör, dvs att en konkursgäldenär helt saknar möjlighet att påverka t ex värdering av konkursboets egendom inför en exekutiv försäljning. Det är också otillfredsställande att en konkursgäldenär inte har möjlighet att överklaga en exekutiv försäljning av konkursboets egendom. De medel som står till buds är att klandra konkursförvaltarens slutredovisning samt att påpeka ev felaktigheter vid avläggande av bouppteckningsed.
I detta sammanhang vill dock Sparbanksföreningen erinra om de utredningar som redan är tillsatta och till vilka direktiv uttryckligen givits att utreda bl a frågan om möjlighet för en konkursgäldenär att överklaga en exekutivförsäljning och tillvägagångssättet vid värdering av konkursboets egendom. Exempel härpå är Insolvensutredningen, direktiv 1988:52.
Sparbanksföreningen föreslår att man avvaktar resultatet av främst Insolvensutredningens översyn, innan frågan görs till föremål för förnyad utredning. Sparbanksföreningen kan således för närvarande inte tillstyrka förslaget i motionerna.
Föreningen Sveriges kronofogdar
Sammanfattning
Föreningen Sveriges kronofogdar avstyrker motionerna. De har alla sin upprinnelse i ett konkursärende i Värmland, där den konkursdrabbades egendom blivit felaktigt värderad före konkursutbrottet.
För konkurs krävs antingen ansökan av gäldenären själv eller av borgenär. En borgenär, som ansöker om att någon skall försättas i konkurs, har bevisbördan för att obestånd föreligger. Gäldenären kan sedan i sin tur förebringa motbevisning om att han inte är på obestånd. Det står honom härvid fritt att anlita en eller flera värderingsmän, sakkunniga etc.
Allmänt
Det kan ifrågasättas om behov föreligger av strängare bestämmelser för den värdering som skall ske av gäldenärens egendom såväl inom special- som generalexekutionen. I utsökningsbalken finns bestämmelser om värdering i 6 kap 9 § (lös egendom) och 12 kap 3 § (fast egendom) samt i konkurslagen i 7 kap 13 § (all slags egendom).
I praktiken anlitas i exekutiva sammanhang särskild värderingsman när fråga är om sådana objekt som förrättningsmannen saknar kunskap och förutsättningar att värdera. Värderingen enligt balken har ju i första hand det syftet att utmätning inte skall ske av mer tillgångar än nödvändigt för att exekutionsfordringen skall bli betald och i andra hand att tjäna som vägledning för att egendom vid den exekutiva försäljningen inte skall säljas till underpris. Att anlita två värderingsmän för dessa situationer skulle vara både kostsamt och opraktiskt, framför allt om de kommer till olika värderingsresultat, då kanske ytterligare en tredje värderingsman behövs för att fastställa värdet.
I konkurs är det konkursförvaltaren som har ansvaret för att boets egendom realiseras på ett för borgenärerna ekonomiskt nöjaktigt sätt. Naturligtvis kan felaktiga bedömningar av värden på egendom ske inom konkursförvaltningens ram. Om så sker finns tillsynsmyndigheten i konkurs som skall tillse att konkursförvaltaren sköter sina åligganden och som i förekommande fall kan se till att slarviga förvaltare inte får nya förvaltarförordnanden. I mera allvarliga fall av misskötsel kan en förvaltare drabbas av skadeståndsansvar.
Befintliga bestämmelser är enligt föreningens mening tillräckligt verkningsfulla för att garantera rättssäkerheten i konkursmålen. Ytterligare bestämmelser på sätt som motionärerna föreslår skulle endast medföra höjda konkurskostnader och göra konkursförfarandet mera tungrott.
I den norska lagen "Lov om gjeldsforhandling og konkurs (konkursloven)" finns bestämmelser om "gjeldsforhandling" och "gjeldsnemnd". Under gjeldsforhandlingen råder gäldenären fortfarande över sin egendom, men med vissa begränsningar. Enligt föreningens norska kollegor praktiseras förfarandet mycket sällan och kan i det närmaste anses obsolet.
Avslutningsvis kan nämnas, att det av Insolvensutredningens kommittédirektiv (Dir. 1988:52) framgår, att saken redan är under utredning.
Konkursförvaltarkollegiernas förening
Den situation, som behandlats i samtliga motioner, avser endast konkurser där fysisk person eller enskilda firmor är inbegripna. Situationen kan således icke inträffa avseende aktiebolag. Om en konkursansökan sker av annan än gäldenären själv, skall enligt konkurslagens 2 kap 8 § bevisning beträffande gäldenärens insolvens företes. Enligt lagens 2 kap 4§ skall det anses att gäldenären är insolvent när det vid verkställighet enligt 4 kap Utsökningsbalken inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen har framgått att han saknat tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. Normalt är det kronofogdemyndigheten, som är den som begär fysiska personer i konkurs och som också då före konkurs verkställt den utredning, som föranstaltas i 4 kap Utsökningsbalken.
Normalt avslutas utmätningsförfarandet genom att det upprättas ett s k SUT-intyg (saknar utmätningsbara tillgångar). Denna handling är sedan underlag för bedömning av obeståndet när domstolen behandlar själva obeståndssituationen. Om utredningen skett på ett korrekt sätt med medverkan från gäldenären själv, så måste det vara ytterst sällsynt att en person, som skulle vara solvent, bedöms som insolvent med efterföljande intyg. Enligt 2 kap 8 § konkurslagen, så är inte bara själva utsökningsförrättningen grund för konkursbeslutet. Domstolen skall därefter själv ta ställning till frågan och gäldenären har då möjlighet att vid den förhandling, som sker vid domstolen, bevisa att han har full betalning av utmätningsfordringen. Det är med andra ord ingen automatik vid beslut om konkurs. Automatiken inträder endast i de fall, då gäldenären själv inte inställer sig vid domstolen eller förhåller sig passiv.
Enligt de regler, som finns i konkurslagen, har en gäldenär, som ändock blir försatt i konkurs, möjlighet, om det är så att insolvens icke föreligger, att begära överprövning av tingsrättens beslut.
Vi anser att de skyddsregler som finns, måste bedömas tillfredsställande från alla parters synvinkel, även om vi självklart också, som motionärerna anför, är medvetna om att detta är ett mycket stort ingrepp för den fysiska personen. Att ytterligare utöka regelverk i enlighet med den norska modell, som motionärerna hänvisar till, regler som ytterligare kommer att utöka kostnader för samhället, synes inte i dagens situation som genomförbart. Eventuellt så borde kronofogdemyndigheten göra intern översyn av de regler man använder i enlighet med 4 kap 9§ Utsökningsbalken såväl som att domstolarna skulle göra en intern översyn över hur man handlägger frågor av detta slag, allt för att stärka gäldenärens rätt, så att icke eventuella missgrepp blir aktuella.
Konkursförvaltarkollegiernas förening får därför härmed avstyrka motionerna.
Ackordscentralen Stockholm
Vi ansluter oss till de synpunkter som framförts av Konkursförvaltarkollegiernas förening och avstyrker således nämnda motioner.
Remissyttranden över motion 1990/91:L309
Bilaga 2
På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits av riksskatteverket (RSV), kronofogdemyndigheten i Stockholms län, Sveriges industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Föreningen Sveriges kronofogdar, Konkursförvaltarkollegiernas förening och Ackordscentralen Stockholm.
RSV har i sin tur inhämtat yttranden från kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens län. Yttrandet från kronofogdemyndigheten i Stockholms län är likalydande med det yttrande myndigheten avgivit till utskottet och har därför uteslutits ur sammanställningen. SACO har bifogat yttranden som inhämtats från Civilekonomernas riksförbund (CR), Sveriges civilingenjörsförbund (CF) och Sveriges tandläkarförbund. Remissinstanserna har därvid anfört följande.
RSV
I motiven hemställs om viss översyn av lönegarantilagen och andra berörda lagar i syfte att begränsa lönegarantibetalningar. RSV har inget att invända mot att frågorna övervägs ytterligare.
Lönegarantilagen har gällt i stora delar oförändrat i drygt 20 år. Betydande ändringar i lagstiftningen har föreslagits av lönegarantiutredningen i betänkandena Ändringar i lönegarantisystemet (Ds A 1983:15), Ny lönegarantilag (SOU 1986:9) och Lönegarantin och förmånsrättsordningen -- om lönegarantins betydelse för det ökade antalet företagskonkurser (SOU 1988:27).
Konkursförvaltarens disposition av personalen
RSV har yttrat sig över de två förstnämnda betänkandena. I det tredje betänkandet (SOU 1988:27 s 165 ff) behandlas den fråga som i motiven tas upp under rubriken "Konkursförvaltarens disposition av personalen". Det betänkandet har inte varit ute på remiss. Under hand har inhämtats att insolvensutredningen för närvarande överväger i betänkandet diskuterade frågor, bl a löners förmånsrätt. Också skiljelinjen gentemot massafordringar (övertidsersättning under uppsägningstid) torde tas upp där.
Enligt RSVs uppfattning finns det goda skäl för att på denna punkt klargöra rättsläget genom lagstiftningsåtgärder. Det bör påpekas att de lönegarantimedel som kan komma att utbetalas i samband med företagsöverlåtelser uppgår, när det gäller företag med många anställda, till mycket stora belopp. Det är också därför viktigt att lagstiftningen anger hur stor frihet konkursförvaltaren har i sitt agerande. Det vore önskvärt med fastare principer och riktmärken än att saken får avgöras beroende på om det är fråga om "otillbörligt utnyttjande av garantin" (SOU 1988:27 s 167).
RSV ställer sig dock frågande inför det i motiven presenterade förslaget att konkursförvaltaren inte skulle få utnyttja de anställda till arbete annat än i konkursboet.
Motionärerna har vidare tagit upp några enskilda frågor angående lönegarantibestämmelsernas tillämplighet. RSV lämnar följande synpunkter på dessa.
Rätt till lönegaranti för den som äger väsentlig andel i företaget och har väsentligt inflytande
Enligt RSVs mening är det olyckligt att myndigheterna tvingas gång efter annan pröva rättsläget med olika aktieposters procentandelar m m. Fördelningen av aktieposter kan variera på så många olika sätt att rätten till lönegaranti ofta är osäker trots flera avgöranden av hovrätter och högsta domstol. Först när högsta domstolen avgjort en fråga kan man vara säker på vad som gäller när aktierna fördelats på det sätt som varit aktuellt i det av HD prövade fallet.
Från KFM, som prövar det helt övervägande antalet lönegarantianspråk, framhålls ofta att det förekommer tveksamma yrkanden från delägare i fåmansbolag. Det hävdas att delägarna och närstående till dem utnyttjar möjligheter till lönegaranti på ett sätt som lagstiftaren knappast kan ha avsett.
RSV har inte underlag till att bedöma om, och i så fall i vilken utsträckning, missbruk av lönegaranti kan förekomma. Verket anser emellertid att lagstiftaren borde diskutera vissa principiella frågor som rör rätten till lönegaranti framför allt när ett fåmansbolag med enstaka anställda försätts i konkurs.
Rätt till lönegaranti för personer med ledande ställning i stiftelser och ideella föreningar
Det torde finnas skäl att överväga en ändring i vad gäller bedömningen av lönegarantianspråk från personer med ledande ställning i stiftelser och ideella föreningar. Verket ansluter sig till motionärernas uppfattning att dessa personer inte alltid bör vara berättigade till lönegaranti.
Vilka fordringar skall omfattas av lönegarantin
Lönegarantins omfattning bestäms genom regleringen i förmånsrättslagen. Denna koppling har i och för sig inte ifrågasatts. Hur långt arbetstagarnas förmånsrätt skall sträcka sig har bedömts efter allmänna överväganden om hur långt man ansett att deras intressen bör skyddas. Förmånsrättsbestämmelsernas konsekvenser för lönegarantin torde inte ha funnits med i bedömningen.
RSV vill nu framhålla att lönegarantiprövningen kompliceras avsevärt genom att anspråken ofta omfattar olika förmåner, både större och ekonomiskt mindre betydelsefulla. Att bedöma sådana yrkanden kan kräva särskilda förfrågningar eller annan ytterligare utredning. Problem har också uppstått när förmånernas ekonomiska värde skulle bestämmas. Det är ofrånkomligt att handläggningen av lönegarantiärenden härigenom tar mer tid och resurser. När ärendemängden ökar på sätt som varit fallet under senare tid finns risk för att utbetalningarna kan försenas på grund härav.
Enligt verkets mening bör det övervägas om inte lönegarantins omfattning i dessa delar skulle kunna avgränsas på ett enklare och mera entydigt sätt. Det finns skäl att dessutom särskilt diskutera vissa förmåner, som kan uppfattas som alltför generösa.
Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län
Motionärerna tar upp problem som är välkända för KFM i Malmö. Lönegarantilagstiftningen har nu gällt i drygt 20 år. Kostnaderna beräknades ursprungligen till cirka 20 miljoner kronor per år men uppgick under kalenderåret 1990 till drygt en miljard kronor. Samtidigt kan konstateras att en ny flora av löneförmåner vuxit fram i näringslivet vilket medfört svårigheter för KFM att fastställa vad som egentligen avtalats i anställningsförhållandet och vad som skall utgå i ersättning på grund av avtalet. Från konkursförvaltarhåll har uttalats att lönegarantilagstiftningen är omotiverat generös.
I motionen tas inledningsvis upp frågan om andelsägande i juridisk person som är arbetsgivare till delägaren. Det anförda rättsfallet har -- som påpekas i motionen -- underlättat för aktieägarna att avtalsvägen tillförsäkra sig förmånsrätt för sina lönefordringar. Mestadels är frågan aktuell i småbolag med endast få delägare och anställda. Det är angeläget att en översyn nu kommer till stånd och att regelsystemet anpassas till vad som var grundtanken i lagstiftningen, nämligen att endast den som utförde arbete mer för annans än för egen räkning skulle ha förmånsrätt för sin lönefordran.
Vad som sägs i motionen om stiftelser m fl bör klarläggas. Även ifråga om vad som sägs under rubriken "Den förmånsberättigade fordringen" är en översyn befogad.
Under rubriken "Konkursförvaltarens disposition av personalen" berör motionärerna vissa problem i samband med överlåtelse av konkursboets tillgångar. Frågan har tidigare diskuterats i lönegarantiutredningens betänkande "Lönegarantin och förmånsrättsordningen -- om lönegarantins betydelse för det ökade antalet företagskonkurser", SOU 1988:27. Utgångspunkten i betänkandet är att de anställda får nya anställningar hos köparen (s. 166). Enligt betänkandet förekommer det att köparen och säljaren kommer överens om att anställningen hos köparen skall ske först sedan de anställdas uppsägningstider i de tidigare anställningarna hos konkursgäldenären löpt ut. Utredningen menar (bet. s. 167) att en framkomlig väg att utmönstra oacceptabla rekonstruktionsfall skulle vara att utgå från de nuvarande avräkningsreglerna.
I det av utredningen åberopade rättsfallet NJA 1985 s. 50 hade arbetstagaren avtalat om ny anställning med sin tidigare chef som startat ett nytt företag. Högsta domstolen ansåg därvid att avräkning kunde ske med hälften av löneförmånerna under uppsägningstiden. Kan nämnda rättsfall åberopas i de situationer som beskrivs i motionen? Utgången i rättsfallet byggde på förutsättningen att ett anställningsavtal träffats mellan Hellström (arbetstagaren) och Argena (arbetsgivaren). Enligt motionen beordrar konkursförvaltaren de anställda i konkursbolaget att utföra arbete åt köparen. Kan det då utan vidare presumeras att personalen samtycker till att köparen inträder som ny arbetsgivare? I ett av fallen i motionen anges som skäl för förfaringssättet att köparen inte vill träda in i något anställningsavtal med personalen förrän han konstaterat om rörelsen är lönsam.
För att ett nytt anställningsavtal skall anses ha kommit till stånd mellan arbetstagaren och köparen av rörelsen bör rimligtvis dels förvärvaren ha förpliktat sig att fullgöra den överlåtande arbetsgivarens skyldigheter, dels arbetstagarna ha godtagit förvärvaren som ny motpart i det löpande avtalsförhållandet. Om så ej är fallet är det osannolikt att avräkningsregeln skall kunna tillämpas.
Sammanfattningsvis anser KFM att de problem motionärerna pekar på bör utredas. Nuvarande regler ger många gånger orimliga effekter och är dessutom betungande ur utredningssynpunkt. Slutligen vill KFM peka på en regel som därutöver bör ändras vid en översyn av lagstiftningen.
Enligt 12 § förmånsrättslagen gäller förmånsrätten om lönefordran, som förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes, varit föremål för tvist. Konkursansökningen skall då ha följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. Med detta uttryck torde förstås att saken inte längre kan tas upp till prövning. En tredskodom som inte är delgiven svaranden medför således att förmånsrätten kan bestå under en längre tid. Enligt 2 kap 6 § konkurslagen anses en borgenär dock vara behörig att söka gäldenären i konkurs även om avgörandet inte vunnit laga kraft. Det kan därför diskuteras om -- i de fall tvisten anhängiggjorts vid domstol -- inte uttrycket "blivit slutligt avgjord" borde ersättas med "blivit avgjord genom ett verkställbart domstolsavgörande".
Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs län
Motionen behandlar frågeställningar, som under årens lopp, förmodligen framkallat åtskillig huvudbry hos handläggare av lönegarantiärenden. Regelverket, som styr lönegarantin, är i viss omfattning svårtolkat, förarbetena ger dålig eller ingen vägledning alls och rättstillämpningen är vacklande.
Väsentlig andel
Myndigheten ansluter sig till den uppfattning som uttalas i motionen, att bestämmelsen i 12 § 3 st. förmånsrättslagen har en alltför generös utformning, vilket innebär att personer med förhållandevis starkt ägarintresse i konkursdrabbat företag åtnjuter förmånsrätt för sin lönefordran. Det torde knappast ha varit lagstiftarens mening att staten även skulle svara för delägares och företagsledares löner i den omfattning som numera förekommer. Rättsfallens mångfald och ofta motstridiga bedömningar vittnar om att författningstexterna är svårtillgängliga.
Ett sätt att försöka komma till rätta med problemet är kanske att stryka ordet väsentlig och koppla ihop kriterierna andel och inflytande med 5 kap 2 § KonkL. Bestämmelserna riktar sig mot samma krets av personer och avser att begränsa dessa individers möjligheter att i konkurs få betalt för sin lönefordran. Tiden bör nu vara mogen för en samordning av dessa paragrafer. Eller varför inte radera ut hela tredje stycket i 12 § FRL och i stället utvidga personkretsen i 5 kap. 2 § 2 st. KonkL och i övrigt formulera den så att det endast i undantagsfall blir möjligt för personer med ägarintresse och/eller företagsledande ställning att göra lönefordran gällande i en konkurs. Föreligger inte betalningsrätt blir frågan om förmånsrätt betydelselös.
Vid en ev modernisering av reglerna bör man även titta på lagen om anställningsskydd. Kan den personkrets som enligt 1 § skall undantas från lagens tillämpning utvidgas?
Den förmånsberättigade fordringen
Sedan lönegarantins tillkomst har i arbetslivet pågått en oavbruten tillväxt av nya förmåner, som utgår till arbetstagaren vid sidan av lönen. Numera finns det en uppsjö av förmåner av olika slag. Förutom fri bil och fri bensin, förekommer fri telefon, ersättning för parkeringskostnader -- för kontorsmaterial -- för garagehyra -- för försäkringspremier, måltidskuponger, fri gran och skinka till jul, fria hemresor till t ex Grekland 4--5 ggr per år osv.
Det säger sig självt att förhållandet försvårar och fördröjer handläggningen av ärendena. I den här delen är det mycket angeläget med en upprensning och ett klargörande. Förslagsvis bör endast sådana förmåner som kan ersättas med kontanter, om arbetstagaren avstår från förmånen, komma ifråga.
Förvaltarens disposition av personalen
Liknande fall av "missbruk" i samband med konkursförvaltarens överlåtelse av bolag har förekommit i Gävleborgs län. En försäljning som den beskrivs i motionen kan också få andra negativa konsekvenser än de som nämns där. Bl a finns det risk för att ett "osunt" konkurrensförhållande uppstår.
Ett ex: En restaurang försätts i konkurs. Konkursförvaltaren driver till att börja med företaget vidare med samma personal men har för avsikt att överlåta restaurangen till delar av personalen (2--3 st.). Formellt sker en överlåtelse när köparnas uppsägningstid närmar sig slutet. Under den tiden -- längst sex månader -- kan man driva restaurangen med lägre omkostnader än andra restauranger därför att lönegarantin betalar lönerna. Det finns följaktligen utrymme för att sänka priset på en normallunch från t ex 50 kr till 35 kr. På det sättet kan man -- i värsta fall -- driva ett annat restaurangföretag till galgen. Exemplet kan appliceras på andra branscher. Det har t o m hänt att konkursförvaltaren krävt att få överlåta ett bolag till delar av personalstyrkan på det villkoret att lönegarantin skall gälla under hela uppsägningstiden. Förvaltarna menar bl a att lönegarantin har en stark social prägel och det ligger i både individens och samhällets intresse att det finns sysselsättning. Vilken institution som betalar ut understödet torde vara likgiltigt.
Lagen om statlig lönegaranti i konkurs har nu funnits i 20 år. Under den tiden har endast marginella justeringar gjorts. Bl a saknas alltjämt regler som berör internationella rättsförhållanden. Ärenden som tenderar att bli allt vanligare.
Sammanfattningsvis vill jag understryka angelägenheten i att hela regelsystemet som styr lönegarantin snarast blir föremål för en fullständig översyn.
Kronofogdemyndigheten i Norrbottens län
Väsentlig andel
KFM tillstyrker motionsförslaget på av motionärerna anförda skäl.
Andra näringsidkare
Styrelseuppdrag i ideell förening/stiftelse bör jämställas med ägarintresse. Ordinarie ledamot i förenings/stiftelses styrelse bör vara utesluten från förmånsrätt för lönefordringar i konkurs.
Den förmånsberättigade fordringen
I denna del vill KFM gå betydligt längre vid en översyn av lönegarantilagstiftningen än vad motionärerna föreslagit.
Av 12 § Fml framgår att arbetstagare har rätt till lön och annan ersättning på grund av sin anställning som inte förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökan gjordes samt semesterersättning för löpande och närmast föregående två år.
KFM anser tidsperioderna för långa, vilket också kan fresta vissa mindre seriösa företagare till missbruk.
Förmånsrätten borde begränsas till sex månader för lön och till löpande samt närmast föregående års semesterersättning.
Därjämte borde arbetstagaren/hans fackliga organisation som förutsättning för nämnda förmånsrätt vara skyldiga att inom viss kortare tid, förslagsvis tre--fyra mån, inleda åtgärder för att få ut sina fordringar mot den försumlige arbetsgivaren.
Det är otillfredsställande att -- som nu allt oftare förekommer -- särskilt bland närstående och inom vissa "mindre seriösa företag" krav på ett--två års innestående lön och två--tre års semesterersättningar åberopas i konkurs. Som regel kan arbetstagaren inte lämna en nöjaktig förklaring till varför han inte tagit ut sin lön eller än mindre varför han inte genom sin fackliga organisation vidtagit några åtgärder mot arbetsgivaren. I många fall kan uppenbart missbruk av lönegarantin misstänkas.
I samband med lönegarantibeslut har även uppmärksammats de många gånger betydande övertidsersättningar arbetstagare begär från den statliga lönegarantin. Förfallna övertidsersättningar bör begränsas till i vart fall de maximala tillåtna enligt arbetstidslagen för de olika fackliga organisationerna.
I fråga om uppsägningstiden vill KFM uppmärksamma att det på sina håll på senare tid förekommit att arbetstagare med kort uppsägningstid åberopat sex månaders uppsägningstid. I en del av dessa fall har det varit fråga om mindre familjeföretag med förhållandet arbetsgivare/arbetstagare inom närståendekretsen. KFM anser att den "skäliga uppsägningstiden" enligt förmånsrättslagen om högst sex månader inte bör överskrida de i anställningsskyddslagen stadgade uppsägningstiderna. Under inga förhållanden borde längre uppsägningstider än i anställningsskyddslagen stadgade få åberopas med mindre än att en formell förhandling skett med arbetstagares fackliga organisation.
KFM vill även uppmärksamma att det ibland förekommer fall där näringsidkare lägger ned sin verksamhet utan att säga upp sina anställda. Den anställde förhåller sig passiv och vidtar inga åtgärder och kontaktar inte heller sin fackliga organisation. Efter en tid av 6--12 mån går företagaren i konkurs som regel efter ansökan från staten som skatteborgenär. I konkursen ställer de anställda krav på såväl lön som uppsägningslön. Många gånger kan det här vara fråga om betydande lönefordringar och uppsägningslöner, eftersom uppsägningstiden börjar löpa först sedan konkursförvaltaren vidtagit åtgärder för uppsägning.
Även i detta fall borde en åtstramning ske. Med en begränsning av tiden och krav på ett aktivt handlande från den anställde/hans fackliga organisation som ovan föreslagits, skulle en avsevärd förbättring kunna åstadkommas.
I motionen föreslås, att vissa typer av förmåner borde upphöra bl a på grund av att dessa inte kan anses motiverade ur social synvinkel. Till förmånerna har i motionen upptagits bl a fri bil och fri bensin. Förslaget är välmotiverat och KFM vill i denna del sträcka sig så långt att alla förmåner under uppsägningstid utom lön under lagstadgad uppsägningstid samt semesterersättning för sådan lön utmönstras från lönegarantilagstiftningen och förmånsrätten i konkurs.
Konkursförvaltarens disposition av personalen
KFM anser inte att nuvarande lagstiftning ger konkursförvaltare möjlighet att utnyttja personalen i konkursbolaget till arbete annat än i konkursbolaget. Ej heller anser KFM att den lönegarantiberättigade personalen får utnyttjas till övertidsarbete inom lönegarantins ram. Övertidsarbete under uppsägningstid är massafordran. Skulle mot förmodan förvaltare ha olika tillämpningar på dessa punkter bör ett förtydligande ske antingen i konkurslagen eller i förmånsrättslagen.
KFM vill slutligen framhålla att arbetstagare väl är i behov av ett starkt skydd för sina lönefordringar i konkurs. Nuvarande lagstiftning är dock i här av KFM berörda avseenden för generös och ger mindre seriösa möjligheter att utnyttja skyddslagstiftningen på ett mindre önskvärt sätt.
Antalet konkurser och därmed även lönegarantiärenden ökar kraftigt. Handläggningen är i många fall tidsödande och komplicerad. I ett län som Norrbotten blir kontakterna KFM, konkursförvaltare, den fackliga organisationen och den anställde många gånger tidsödande och betungande. Utbetalningarna kan försenas och belastningen på hovrätten ökar.
En allsidig översyn av lagstiftningen i syfte att förenkla regelsystemet är nödvändigt. Handläggningen av lönegarantiärenden måste effektiviseras, antalet besvärsmål minskas och KFM:s möjligheter till en fortlöpande samordning av såväl handläggning som utbetalning underlättas.
Kronofogdemyndigheten i Stockholms län
Sammanfattning
Kronofogdemyndigheten i Stockholms län (KFM-S) delar motionärernas uppfattning att vissa inskränkningar av de förmånsberättigade fordringarna är önskvärda. Beträffande fordringar på övertidsersättning borde de i motionen berörda problemen lösas genom särskild reglering. De förslag som i övrigt behandlas i motionen är inte av sådant slag att de medför några förenklingar eller rationaliseringar i KFM-S verksamhet. Myndigheten anser inte heller att de kritiserade bestämmelserna i övrigt vållar sådana problem vid handläggningen att det finns skäl att vidta förändringar i enlighet med vad som anförts i motionen.
Allmänt
Lönegarantiprövningen har under senare år vuxit i omfattning. Varje förslag som innebär förenklingar ses därför av de handläggande myndigheterna med särskild tillfredsställelse. De olägenheter som den nuvarande lagstiftningen ger upphov till kan i huvudsak skyllas på det förhållandet att lönefordringar i konkurs har en svag förmånsrättslig ställning. Skulle lönefordringarna få utdelning i konkurs före företagshypoteksfordringar och skattefordringar skulle konkursborgenärerna ha ett helt annat intresse av att lönegarantiutbetalningarna hålls på en rimlig och för avvecklingsresultatet gynnsam nivå. Denna fråga har aktualiserats gång efter annan utan att den har kommit närmare sin lösning såvitt KFM-S har sig bekant.
Men även med nu gällande förmånsrättsregler är det möjligt att begränsa lönegarantiutbetalningarna för att motverka den lockelse till missbruk som systemet utövar på mindre nogräknade personer till följd av de höga ersättningsbeloppen.
Lönegarantilagstiftningen är socialt betingad och skall vara ett ekonomiskt skyddsnät för löntagarna. Vid lagens tillkomst hade man normalinkomsttagaren i åtanke. Utvecklingen har gått därhän att många lönegarantiborgenärer är höginkomsttagare. Visserligen finns det en beloppsgräns men inte sällan betalas stora belopp ut i enskilda ärenden till följd av att lönegarantilagen är kopplad till det arbetsrättsliga regelsystemet. Lönegarantilagstiftningens sociala karaktär borde istället medföra att en koppling görs till sjukförsäkrings- och arbetslöshetslagstiftningen med de begränsningar som gäller vid utbetalning av sådana ersättningar. Problemen med s k fringe benefits skulle därmed upphöra eftersom de endast skulle bli beaktade i den mån de ingick i det sjukpenninggrundande löneunderlaget. Det kan också ifrågasättas om rätten till lönegaranti skall kopplas till förmånsrättslagens regler om förmånsberättigade lönefordringar som medger förmånsrätt för förfallna lönefordringar upp till ett år före konkursansökningsdagen. Förslagsvis kunde sex månader vara en rimlig tidrymd utan att den sociala skyddsaspekten träds för när.
Om lönegarantin konstruerades som ett försäkringsskydd med ett visst maximibelopp per månad skulle lönegarantihandläggningen förenklas avsevärt. Minskat personalbehov för kronofogdemyndigheterna och minskade utbetalningsbelopp skulle kunna bli följden utan att någon försämring sker för flertalet löneborgenärer i konkurserna.
Avsnittet Väsentlig andel
Motionen
Som anförs i motionen har det i lagmotiven inte preciserats vad som är väsentlig andel. Högsta Domstolen (HD) har i sitt beslut NJA 1983 s 716 anfört att en andel i de flesta fall får betraktas som väsentlig om aktierna är så fördelade att arbetstagaren med hjälp av sitt (och närståendes) aktieinnehav allmänt sett får antas ha påtagliga möjligheter att driva igenom sin vilja på bolagsstämman. I motionen ges genom olika typfall exempel på möjligheter att genom en lämplig disposition av aktieinnehavet utesluta att någon aktieägare skall anses ha väsentlig andel. För att komma till rätta med problemen ifrågasätts om inte kravet på väsentlig andel och väsentligt inflytande borde ersättas med antingen väsentlig andel eller väsentligt inflytande.
Myndigheten
De beskrivna typfallen är välkända för lönegarantihandläggarna vid KFM-S. Med skäl kan frågan ställas om det är rimligt att i sådana fall delägare skall ha förmånsrätt. Ibland finns -- som påpekas i motionen -- inga andra anställda än just aktieägarna som i princip arbetar för egen räkning. En aktiestock fördelad på tre personer med envar 33 % aktieinnehav torde enligt allmän uppfattning innebära att envar anses ha väsentlig andel. Men enligt HD:s beslut så är det inte fallet. Just genom aktiefördelningen har ingen den maktposition som enligt HD är förutsättningen för att ha en väsentlig andel.
Likväl bör man enligt KFM-S mening vid bedömningen av motionärernas förslag noggrant väga olika skyddsintressen mot varandra. Motionärernas resonemang synes till viss del bygga på att ägare vidtar aktiedispositioner i uppsåt att bli berättigade till lönegarantimedel och att ett sådant förfarande skulle kunna stoppas genom en ändring av kriterierna. Det förekommer helt klart sådana fall där resultaten inte blir rimliga från lönegarantisynpunkt. Men samtidigt kan konstateras att det stora flertalet lönegarantiärenden inte döljer något missbruk. En ändring av kriterierna skulle ibland kunna få negativa, eller i vart fall diskutabla effekter. I motionen tas som exempel och argument för en lagändring upp ett fall där en hustru arbetar i den aktieägande mannens bolag där mannen haft inflytandet. I detta fall kan man ställa sig frågan vari missbruket bestått eller varför hon inte skulle få lönegaranti. Om hon utfört ett rejält arbete framstår det inte som rimligt att enbart mannens aktieinnehav och bolagskonstruktionen skulle diskvalificera hustrun.
Som ytterligare exempel kan tas ett bolag med tre delägare med vardera 33 procents aktieinnehav. Bolaget har under många år drivit framgångsrik verksamhet med ett tjugotal anställda. En kris uppstår och bolaget går i konkurs. I detta fall föreligger enligt KFM-S mening inte några särskilda skäl för en ändring av gällande kriterier och praxis. Man kan ändra exemplet på så sätt att de tre ägarna ensamma arbetar i bolaget och att detta gått i konkurs kort tid efter starten. I detta fall kunde däremot en ändring av kriterierna framstå som meningsfull. KFM-S har med dessa exempel velat peka på de motstridiga intressen som kan finnas. Förändringar för att komma till rätta med avarter i ett relativt sett litet antal fall i den totala lönegarantimängden bör inte ske om dessa medför negativa konsekvenser för berättigade intressen.
Bland skälen i propositionen 1970 nr 142 mot att låta rekvisitet väsentligt inflytande vara tillräckligt uppgavs att det kunde uppstå svårigheter att i ett kritiskt läge få behålla eller nyanställa en person med väsentligt inflytande. Dessa skäl är lika aktuella idag. Ett krisdrabbat företag måste ha möjligheter att både behålla och knyta duktiga personer till sig.
Vid en samhällsekonomisk värdering måste de berörda intressena väga tyngre än ett i och för sig berättigat skyddsintresse mot visst missbruk. Uppenbart missbruk kan stoppas genom tillämpning av bestämmelserna i 5 kap. 2 § konkurslagen (KL). Vid KFM-S har många avslagsbeslut jämlikt 5:2 konkurslagen meddelats vilka i de flesta fall stått sig i hovrätten. Mot en verkställande direktör kan under vissa förutsättningar avslagsbeslut även meddelas jämlikt andra stycket i anförda lagrum jämfört med 4 kap 3 § KL.
KFM-S anser sammanfattningsvis att man skall behålla kravet på ekonomiskt intresse i bolaget för den som skall uteslutas från betalningsrätt. Myndigheten anser att en avvägning även i övrigt mellan olika intressen ger till resultat att nuvarande kriterier bör behållas.
Avsnittet Den förmånsberättigade fordringen
I detta hänseende ansluter sig KFM-S helt till vad som anförs och föreslås i motionen. Vad gäller fordringar på övertidsersättning som inarbetats under uppsägningstid anser myndigheten att därmed sammanhängande i motionen närmare berörda problem borde bli föremål för särskild reglering. Det är här fråga om fördelningsproblematik mellan allmänna och särskilda förmånsrätter. Fall kan inträffa där det för att bringa konkursen till ett bra ekonomiskt slut är oundgängligen nödvändigt med övertidsarbeten o dyl. Myndigheten går inte närmare in på olika alternativ för en sådan reglering.
Avsnittet Konkursförvaltarens disposition av personalen
KFM-S kan inte helt ansluta sig till vad som anförs i motionen. I motionen tas som exempel upp att köpare av bl a varulager och inventarier vill hyra personalen som lyfter lönegarantiersättning under uppsägningstiden mot erläggande av marknadsmässiga löner och sociala avgifter. Tanken bakom konstruktionen skulle, enligt motionärerna, vara att lönegaranti skall utgå till arbetstagarna under uppsägningstiden. Det må så vara. Men samtidigt kan konstateras att pengar just genom denna konstruktion flyter in till konkursboet att fördelas på det allmänna konkursboet; något som annars inte skulle ske. I motionen vidgas exemplet vidare till att avse två konkursbolag men i övrigt med samma förutsättningar. Effekten blir densamma. Även här flyter pengar in till konkursboet och slutresultatet blir bättre. Att inte tillåta detta skulle strida mot borgenärskollektivets berättigade krav på bästa ekonomiska resultat i den allmänna delen av konkursen. Endast fall där arbetskraften ställs till förfogande utan vederlag skall vara förbjudna.
Sveriges industriförbund
Förbundet har inte till sig fått redovisat några erfarenheter angående förekomsten av missbruk av de aktuella reglerna. Det är emellertid i flera avseenden allvarligt om sådant missbruk förekommer. För det första medför missbruket förluster både för samhället och för övriga borgenärer, exempelvis leverantörer med oprioriterade fordringar. För det andra kan alltför generösa lönegarantiregler leda till att bolag försätts i konkurs "i onödan", i syfte att de anställda skall komma i åtnjutande av lönegarantin.
Förbundet tillstyrker därför att bestämmelserna om arbetstagares lönefordringar i konkurs blir föremål för en översyn. Härvid bör övervägas om denna översyn kan ske inom ramen för någon av de pågående utredningarna om insolvens- och konkursfrågor.
Företagarnas riksorganisation
Vad avser arbetstagares lönefordringar i konkurs och därvid gällande lagstiftning noterar organisationen att det är svårt att utforma en lagstiftning som beaktar varje tänkbart enskilt fall. Vi anser att lagstiftarna i detta fall måste låta rättspraxis avgöra, när lönegarantin skall utgå eller ej.
Organisationen finner också, att praxis fortfarande byggs på vad gäller ifrågavarande lagstiftning. Organisationen föreslår därför, att någon åtgärd i denna fråga inte bör vidtagas.
TCO
Motionärerna har uppmärksammat brister i regelsystemet vid konkurs enligt följande.
Begreppet "väsentlig andel" i 12 § förmånsrättsordningen har säger motionärerna fått en olycklig tolkning. Om tre aktieägare äger vardera en tredjedel av aktiekapitalet utan att vara närstående till varandra är de inte undantagna från förmånsrätt. Om två arbetstagare äger aktierna med 60 % respektive 40 % anses inte minoritetsdelägaren ha väsentlig andel. Om två aktieägare haft vardera hälften av aktiekapitalet är rättsläget osäkert. I det inte ovanliga fallet att endast två makar är anställda får hustrun ofta lönegaranti på grund av att det varit omöjligt att utreda de verkliga förhållandena i fråga om inflytande. Ser man till problemet ur handläggningssynpunkt är det ofta svårt att fastställa vem som har varit aktieägare och vilka andelstal varje aktieägare haft vid den tidpunkt då obeståndet inträtt. I motionen anförs exempel på att en man, hans hustru och fyra söner lyckats få lönegaranti i ett antal konkurser där de en i taget uppträtt som styrelse och övriga familjemedlemmar officiellt inte haft något inflytande.
Motionärerna föreslår att det inte bör krävas såväl väsentlig andel som väsentligt inflytande för att man skall vara undantagen förmånsrätt. Det skall alltså räcka med antingen eller.
TCO kan inte acceptera motionärernas förslag. Visserligen förekommer det säkert ett missbruk av lönegarantin, men såsom lönegarantiutredningen funnit (SOU 1988:27 s. 71) torde detta missbruk vara av begränsad omfattning. TCO har medlemsförbund, som har många medlemmar i ledande ställning som, utan att äga aktier, många gånger arbetar mycket hårt i syfte att rädda ett företag från konkurs. Att så att säga offra denna stora grupp för att komma åt ett veterligen mycket begränsat missbruk kan enligt TCOs uppfattning inte vara rimligt.
I förarbetena sägs att begreppet väsentlig andel även gäller juridisk person som inte är näringsidkare, t ex stiftelse eller ideell förening som inte driver någon verksamhet. Uttalandet förefaller -- sägs det i motionen -- märkligt med hänsyn till att dessa typer av juridiska personer regelmässigt inte har delägare. Vid en kronofogdemyndighet påstås några bra fall förekommit där en förening haft ett fåtal medlemmar och där hela styrelsen varit anställd av föreningen.
Om förmånsrätt inte varit åsyftad i dessa fall bör det framgå klart av lagstiftningen. Med motionärernas förslag löses emellertid frågan. Ett klart uttalande bör göras vad som gäller i fråga om ideella föreningar och liknande organisationer.
TCO kan inte dela motionärernas uppfattning. Det missbruk motionärerna åsyftar torde inte vara omfattande. Däremot skulle med motionärernas förslag en stor grupp arbetstagare inom organisationssverige riskera att hamna utanför det sociala skyddsnätet i händelse av en konkurs.
I motionen anförs vidare att vissa fordringar är tidsödande ur handläggningssynpunkt utan att förmånsrätt för anspråket egentligen är motiverad ur social synpunkt. Exempel är att arbetsgivare tillhandahåller fri bil och fri bensin åt arbetstagaren eller att arbetsgivaren betalar bensinen men arbetstagaren själv håller bil. Det har -- sägs det i motionen -- förekommit fall där arbetstagaren begärt ersättning för bilresa till Österrike för skidsemester under uppsägningstid. Det lär också förekomma att andra än arbetstagaren utnyttjar dennes bensinkort lika väl som att andra varor än bensin inhandlas på kortet.
Denna typ av fordring bör inte vara förmånsberättigad, framhålls det i motionen.
Avtal om fri bil och fri bensin innebär en kostnad för arbetsgivaren och en förmån för arbetstagaren. Avtalet skiljer sig inte från andra avtal om löner eller löneförmåner. Konsekvensen av ett sådant avtal är att arbetstagaren får en något lägre bruttolön än han eller hon skulle fått om löneförmånen inte utgick. Att särbehandla den arbetstagare, som avtalar om en viss löneförmån, i förhållande till den arbetstagare, som får hela sin lön i form av pengar, är enligt TCOs uppfattning inte rättvist. Inte heller på denna punkt kan ett missbruk, som veterligen inte är omfattande, motivera en social nedskärning.
Ett ytterligare problem som tas upp i motionen är följande: förmånsrätt följer på fordringar på övertidsersättning som inarbetas under uppsägningstid. Sålunda kan konkursförvaltaren i fall där verksamheten fortsätter efter konkursutbrottet beordra personalen till övertidsarbete för att exempelvis säkerställa viss produktion eller utförsäljning av varulager. Följden härav blir att innehavare av fordran med säkerhet i företagshypotek kan få större utdelning än vad som eljest blivit fallet medan staten bestrider kostnaden för förfarandet.
I motionen föreslås att: övertid under uppsägningstid skall utgöra massafordran.
Lönegarantiutredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1988:27 att förmånsrättsordningen skulle ändras så att fordringar på produktiv lön ges bästa förmånsrätt. Förslaget avstyrktes i ett särskilt yttrande (s. 191 ff.) i vilket TCO helt instämmer. Motionärernas förslag är dock väsentligt mindre långtgående och kan inte förväntas få samma negativa konsekvenser för arbetstagarna. TCO vill därför inte avvisa förslaget.
Konkursförvaltare beordrar ibland personalen att för lönegarantimedel arbeta i ett annat bolag. Ett exempel är att förvaltaren säljer varulager och inventarier på anbud. Köparen ställer emellertid som villkor att han får hyra personalen av konkursboet under uppsägningstiden mot erläggande av marknadsmässiga löner och sociala avgifter. Ett annat exempel är att två bolag, A och B, försätts i konkurs varvid samma förvaltare förordnas i båda konkurserna. Verksamheten i A läggs ned men förvaltaren lånar ut de anställda i A för att arbeta i B utan vederlag till As konkursbo. Syftet med lönegarantilagstiftningen har enligt motionärerna knappast varit att arbetstagarna skall utföra arbete för annans räkning, utan eventuell arbetsinsats under uppsägningstiden har väl förutsatts skola ske för konkursboets förkovran.
Det föreslås därför i motionen att: konkursförvaltaren inte bör få använda konkursgäldenärens anställda till arbete utanför konkursboet.
Detta problem är berört i SOU 1988:27 s. 165 ff. Såvitt TCO är bekant torde det i vart fall numera vara mycket ovanligt att en konkursförvaltare spekulerar med lönegarantimedel på ett för samhället icke önskvärt sätt. Såsom lönegarantiutredningen funnit torde det heller inte vara praktiskt genomförbart att utmönstra de oacceptabla rekonstruktionsfallen i en särskild bestämmelse. I många fall kanske det dessutom är en förutsättning för fortsatt sysselsättning att de anställda snabbt går över till ett övertagande företag. En ordning, i enlighet med vad motionärerna föreslår, skulle därmed kunna medföra skada för sysselsättningen. TCO avstyrker därför förslaget.
SACO
SACO anser inte att de problem som motionärerna redovisar är av sådan omfattning att de motiverar en översyn av lagstiftningen inom det aktuella området.
Motiven för detta ställningstagande återfinns i inkomna yttranden från medlemsförbunden Civilekonomernas Riksförbund (CR), Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) och Sveriges Tandläkarförbund.
CR och CF har vid denna fråga samarbetat med varandra och har därvid funnit god samstämmighet i våra uppfattningar varför förbunden avger bilagda gemensamma yttrande.
Yttrande
Allmänna synpunkter
Motionen uttrycker en vilja att se över lönegarantireglerna sedan motionärerna har uppfattat vissa tillämpningsproblem av i huvudsak praktisk karaktär.
Förbunden delar motionärernas allmänna uppfattning att lönegarantilagstiftningen i stort sett fungerar bra. Redan härigenom måste motiven för behovet av ändringar väga mycket tungt. Vidare har motionärerna särskilt pekat på de praktiska handläggningsproblem som kan förekomma och vars lösning lagstiftningen antas kunna ge.
Förbunden anser inte att de problem som motionärerna redovisar är av sådan omfattning att de motiverar en översyn av lönegarantilagen, förmånsrättslagen och konkurslagen, utan snarare bör de lösas i den praktiska tillämpningen.
Som grund för förbundens ståndpunkt ligger att åtskilligt av redovisade problem kan åtgärdas inom ramen för annan lagstiftning t.ex. i kringgåendefallen genom hänvisning till brottsbalken och därtill hörande bestämmelser avseende s.k. ekobrott och i andra fall genom konkursförvaltarens ansvar enligt konkurslagen och i förekommande fall enligt advokatsamfundets stadgar. Förbunden konstaterar också rent allmänt att tvistefrågor i samband med konkurser endast i undantagsfall ens leder till förbundens ingripande i form av förhandlingar, än mindre i form av rättsprövning.
Väsentlig andel m.m.
Förbunden konstaterar såsom motionärerna påpekar att det är möjligt att systematiskt missbruka lönegarantisystemet liksom fallet är även med andra trygghetssystem. Huruvida detta görs inom ramen för familjeföretag eller icke och i vilken omfattning sådant missbruk sker är inte närmare klarlagt. I första hand måste åtgärder vidtas genom redan tillgängliga regler i stället för att försämra möjligheterna till trygghet för gruppen egna företagare. Många medlemmar har vid driftsinskränkningar med uppsägning som följd som enda alternativ att övergå till egen verksamhet och bör kunna påräkna tryggheten av lönegaranti i nuvarande omfattning. I sammanhanget bör också beaktas att möjligheten att ingripa mot statistiskt konstaterat missbruk kan och bör övervägas mot bakgrund av avgiftssystemet t.ex. genom att vissa förhöjda avgifter kan ifrågakomma med paralleller från sakförsäkringsområdet.
Förmånsberättigade fordringar
Motionärerna angriper vissa typer av ersättningar och föreslår att dessa särbehandlas i förmånsrättslagen. Förbundens uppfattning är att rättsläget är klarlagt och att eventuella ändringar beträffande vissa slag av ersättningar enbart föranleder ytterligare problem i den praktiska handläggningen. Beträffande särskilt bilförmån kan anmärkas att förmånen av helt fri bil torde innefatta även drivmedel för vilket den anställde beskattas. Även i detta fall torde direkta missbruk kunna stävjas genom att garantimedel inte ställs till förfogande.
Förbunden har däremot ingen erinran mot att lönefordringar som vederlag för utfört arbete under uppsägningstid belastar konkursboet som massafordran istället för att belasta lönegarantisystemet. Detta torde t.ex. vara bättre förenligt med konkursinstitutets ursprungliga syfte.
Konkursförvaltarens disposition över personalen
Utgångspunkten vid byte av arbetsgivare är att sådant inte kan ske annat än efter den anställdes godkännande dvs avtal om anställning sker inte ensidigt. Det förtjänar också påpekas att arbetsgivare som avser att genomföra viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållande för medlem i kollektivavtalsbunden organisation är skyldig att ta initiativ till förhandling med organisationen.
Dessa regler gäller även i en konkurssituation då konkursförvaltaren inträder som företrädare för arbetsgivaren.
Konkursförvaltarens disposition av personal är således inte så obegränsad som motionärerna anger. Vidare gäller -- oavsett dispositionsfrågans omfattning -- att arbetsgivaren/konkursförvaltaren har rätt att avräkna t.o.m. sådan inkomst som den anställde skäligen hade bort kunna förvärva i annan anställning. Regeln återfinns i lagen om anställningsskydd och innebär såvitt förbundet kan bedöma hinder mot det missbruk som motionärerna redovisar.
Sammanfattning
Förbunden anser således inte att det föreligger något behov av översyn av lagstiftningen vare sig för att förhindra missbruk eller för att underlätta den praktiska tillämpningen. Däremot anser förbunden att vissa lönefordringar som uppkommit som en följd av arbete i konkursboet bör betraktas som massafordringar.
Tandläkarförbundet
Motionärerna önskar en översyn av lönegarantilagstiftningen, konkurslagen och förmånsrättslagen för att komma tillrätta med sådan fördelning av aktieinnehav, som är gjord i syfte att säkerställa förmånsrätt för lönefordringar vid konkurs.
I nuvarande lagstiftning finns genom undantagsregeln i 12 § tredje stycket förmånsrättslagen ett instrument för domstolarna att i vissa fall avhända arbetstagare sådan förmånsrätt. Bedömningen om så skall ske bör göras från fall till fall med hänsyn till föreliggande omständigheter.
Undantagsregeln är utformad så att undantag från förmånsrätt skall komma i fråga för arbetstagare, som själv eller jämte närstående äger väsentlig andel i företaget och som har väsentligt inflytande över dess verksamhet.
Motionärerna vill nu ha en lagändring, framför allt avseende undantagsregeln i förmånsrättslagen som syftar till att "sänka ribban" när det gäller vilka rekvisit som skall vara uppfyllda för att undanta andelsägare från förmånsrätt.
Dels vill man styrka kravet på både väsentlig andel och väsentligt inflytande och menar att antingen en väsentlig andel eller ett väsentligt inflytande bör räcka för undantag. Här är motionärerna inne och tummar på rättssäkerheten för berörda. En väsentlig andel (t ex aktieposter) går förvisso att styrka men var skall man dra gränsen för ett väsentligt inflytande för någon som samtidigt har en minoritetsandel i företaget?
Dels tycks motionärerna mena att något skumt är på gång om ett antal personer bildar aktiebolag och därvid fördelar andelarna/aktierna lika mellan sig. Trots att detta inte är något ovanligt eller onaturligt eller behöver vara moraliskt förkastligt menar motionärerna att ingen andelsägare bör ha förmånsrätt, eftersom obeståndet i de flesta fall "kan sägas vara en indirekt följd av deras eget handlande eller ståndpunktstagande".
Motionärernas förslag kan enligt förbundets uppfattning medföra försämrad rättssäkerhet speciellt för småföretag, där andels-/aktiespridningen av naturliga skäl ofta inte blir av större omfattning. Motionärernas förslag har karaktär av generalklausul. En generell tillämpning av denna kan medföra att andelsägare förlorar sin förmånsrätt antingen det är befogat eller ej.
Förbundet anser därför att nuvarande lydelse av 12 § tredje stycket förmånsrättslagen jämte den av HD gjorda uttolkningen är väl avvägd och svarar mot lagstiftningens andemening.
LO
-- -- --
LO delar den grundsyn som motionärerna ger uttryck för, nämligen att reglerna endast ska tillämpas på de situationer som de ursprungligen var avsedda för. Motionärernas mål kan sägas vara att minska statens kostnader för löneskyddet medan LOs mål är att arbetstagarna inom LOs avtalsområden ska få ersättning för förlorad arbetsinkomst och varken mer eller mindre än den.
Många av LO-förbundens medlemmar som arbetat i företag som gjort konkurs har svårt att få ut statlig lönegaranti beroende på att arbetsgivarna håller sig undan och att lönekraven därmed ofta hinner förfalla innan konkursen är ett rättsligt faktum. LO har som sin mening framfört att en lösning vore att ett-årsfristen för lönegarantikrav förlängs eller tas bort.
På LOs kongress 1991 togs beslut om att LO ska verka för ett förändrat regelsystem kring den statliga lönegarantin i syfte att nedbringa väntetiden mellan företagets obestånd och möjligheter att få statlig lönegaranti. Ett sätt att nedbringa väntetiden som bör prövas är att det blir möjligt för den fackliga organisationen och den anställde att söka ersättning i avvaktan på konkursbeslut i fall där arbetsgivaren genom att medvetet hålla sig undan försenar beslutet.
LO har i olika remissvar framhållit vikten av att ett enhetligt arbetstagarbegrepp tillämpas av våra domstolar. Arbetsdomstolens tilllämpning av arbetstagarbegreppet har därvid från LOs sida framhållits som den mest genomtänkta medan hovrätternas tillämpning av begreppet i många fall ställt bl a medlemmar av Musikerförbundet utan berättigad ersättning. LOs förslag till lösning har varit att föra över lönegarantimålen från hovrätterna till AD, men med nuvarande målinströmning till AD är det inte någon realistisk lösning utan andra förslag måste prövas.
Med dessa tilläggsförslag är LO beredd att förutom på ett par punkter tillstyrka en översyn i enlighet med vad motionärerna föreslår. Motionärerna går för långt i sin spariver när de anser att arbetstagare som beordrats till övertidsarbete av en konkursförvaltare ska bjuda staten alternativt konkursboet på sin arbetsinsats genom att de anser att lönegarantin inte bör omfatta sådant övertidsarbete. Vidare ger inte motionärernas exempel om ideella föreningars styrelseledamöter anledning att ifrågasätta gällande lagtillämpning på området. LO är dessutom inte på detta stadium villig att låsa sig för motionärernas förslag om hur problemet med att avgränsa ägande och väsentligt inflytande i aktiebolag ska lösas.
Föreningen Sveriges kronofogdar
Sammanfattning
Föreningen delar motionärernas uppfattning att vissa inskränkningar är önskvärda vad gäller de förmånsberättigade lönefordringarna och därmed också lönegarantin. Det bör vara tillräckligt att det i löneborgenärens familj finns en dominerande ägarandel för att förmånsrätt där skall vara utesluten. För föreningar och stiftelser bör en särskild översyn av reglerna göras. Vidare bör lönegarantilagstiftningens sociala karaktär medföra en koppling till sjukförsäkringslagstiftningen och annan sociallagstiftning så att lönegarantiersättningen begränsas i motsvarande mån. Härigenom skulle kronofogdemyndigheternas (KFM) hantering avsevärt förenklas, inte minst genom att även icke kontanta löneförmåner kopplas till sjukförsäkrings- och sociallagstiftningens regler. Slutligen anser föreningen att frågan om konkursförvaltarens disposition av personalen bör kunna lösas inom ramen för befintlig lagstiftning.
Väsentlig andel och/eller bestämmande inflytande
För närvarande gäller att en löneborgenär diskvalificeras från förmånsrätt och lönegaranti först när båda kriterierna om väsentlig andel och bestämmande inflytande är uppfyllda. Löneborgenären är vidare diskvalificerad om någon honom närstående ägt den väsentliga andelen om han själv har ett bestämmande inflytande. I sådana fall har t o m i rättspraxis en löneborgenär diskvalificerats när han själv inte ägt en enda aktie. Denna teleologiska tolkning av begreppet "jämte närstående" har kritiserats av Lindblom i Festskrift till Hessler 1988, då uttalandena i förarbetena inte ansågs ha täckning i lagtexten. Oavsett hur lagtexten skall tolkas så anser föreningen att det i dagsläget är för lätt för dominerande ägare och dessas närstående att få betalning ur lönegarantin. Föreningen anser att nuvarande regler lätt leder till att företag med svag ekonomi drivs alltför länge så att ägare och dessas närstående i en framtida konkurssituation kan förlita sig på lönegarantin.
Å andra sidan finner föreningen att behov ofta föreligger att utifrån anställa en skicklig företagsledare till ett krisföretag så att detta åter kan komma i balans. Att diskvalificera dessa företagsledare utan ägarinflytande kan motverka dessa syften. Föreningen anser därför att dessa även fortsättningsvis skall åtnjuta förmånsrätt.
Föreningens slutsats är därför den, att lagtexten bör omformuleras så att väsentligt andelsinnehav ensamt är diskvalificerande, oavsett om den väsentliga andelen ägs av löneborgenären, dennes närstående eller löneborgenären och dennes närstående. Å andra sidan skall inte inflytande utan koppling till andelsinnehav diskvalificera från förmånsrätt.
Föreningar och stiftelser
Motionärerna har påpekat att ideella föreningar och stiftelser inte kan sägas ha några delägare i egentlig mening. I ekonomiska föreningar är vidare ägandet ofta så utspritt att inga dominerande ägare finns. Med dagens lagstiftning har därför företagsledare och arbetande styrelseledamöter i fall som dessa förmånsrätt för lönefordringar. Föreningen anser därför att en särskild översyn är påkallad beträffande denna kategori av juridiska personer.
Den förmånsberättigade lönefordringen
Vid KFM:s handläggning av lönegarantiärenden har på senare år en snårskog av olika löneförmåner vid sidan om den kontanta lönen dykt upp, vilket orsakar tidsödande utredningar. Föreningen ifrågasätter om alla dessa s k fringe benefits skall omfattas av lönegarantin. I och för sig kan skattereformen medföra en viss upprensning på detta område. Eftersom lönegarantilagstiftningen är en form av social lagstiftning kan det ifrågasättas om inte det maximala ersättningsbeloppet per löneborgenär skall sättas till vad som motsvarar en årslön om sju och ett halvt basbelopp eller en månadslön om f n 20.125 kr, dvs samma maximibelopp som gäller för den maximala sjukpenninggrundande inkomsten. Vad gäller t ex tjänstebilsförmåner bör dessa beräknas till de förmånsvärden som gäller vid beskattningen. Så beräknas bilförmånerna i allmänhet redan nu. Eftersom föreningen anser att dessa inte kontanta löneförmåner skall inräknas i det maximala ersättningsbeloppet innebär detta en förenkling av hanteringen och förebygger möjligheterna till missbruk.
Konkursförvaltarens disposition av personalen
Såvitt föreningen kan förstå står löneborgenärerna under uppsägningstiden till konkursboets förfogande men kan inte tas i anspråk för arbete i andra konkursbon som förvaltaren driver såvitt inte särskilt anställningsavtal har träffats om detta. Motsvarande måste gälla om arbetstagarna skall utföra arbete åt köparbolaget. Föreningen anser inte att lagstiftning i dessa frågor är påkallad, då tvistefrågor i dessa avseenden bör kunna lösas inom ramen för befintlig lagstiftning.
Konkursförvaltarkollegiernas förening
Föreningen tillstyrker en utredning syftande till att begränsa och förtydliga möjligheten att erhålla lönegaranti för personer tillhörande närstående- och ägandekretsen. Härvid bör emellertid observeras att det visat sig vara av stort värde att lönegarantin säkerställer att företagsledare kvarstår i sin tjänst under konkursavvecklingen.
När det gäller utnyttjande av arbetskraften hos tredje man är detta ett felaktigt och mot lagen stridande förfaringssätt och detsamma behöver inte, i den mån det förekommer, rättas till genom ändrad lagstiftning, utan bör kunna korrigeras genom åtgärder från tillsynsmyndigheterna.
En eventuell utredning skulle också kunna se över lönegarantireglerna sålunda att arbetstagare inte belastar lönegarantin i de fall andra arbeten erbjudes på arbetsmarknaden. I praktiken utnyttjas lönegarantin i väldigt många fall som betald semester trots att arbeten stått till förfogande på arbetsmarknaden.
Ackordscentralen Stockholm
Vi delar de åsikter som framförts i motionen om att regelsystemet bör ses över på det sätt som anförts.
I ett vidare perspektiv kan också konstateras att lönegarantisystemets nuvarande utformning medför att onödigt många krisdrabbade företag försättes i konkurs.
Bakgrunden är den omständigheten att lönegaranti utgår enbart i händelse av konkurs. Detta har medfört att framför allt bankerna med säkerheter i form av företagshypotek föredrar konkursförfaranden i krisdrabbade företag med många anställda.
Med hjälp av lönegarantin kan företaget i konkurs hållas vid liv av konkursförvaltaren. Vid försäljning av rörelsen eller avveckling av denna får i många fall företagshypoteksinnehavarna, trots fördelning av effekterna av förkovran, en gynnad ställning genom den lönegarantiavlönade personalens arbetsinsatser.
Jämfört med andra lösningar, som t ex ett ackordsförfarande, begränsas bankernas risker i de konkurser som drabbar framför allt personalintensiva företag. Detta medför att bankerna i många fall motsätter sig ackordsförfaranden eller andra genomgripande rekonstruktionsåtgärder för att undvika en konkurs.
Resultatet blir oöverskådlig kapitalförstöring, kännbara kreditförluster samt ökad arbetslöshet.
I de flesta fall täcker inte lönernas förmånsrätt i konkurs en återbetalning av utkvitterad lönegaranti varför det finns en uppenbar risk för att arbetsgivaravgifterna måste höjas för att säkerställa lönegarantifonderna.
Enligt vårt synsätt borde lönegaranti också kunna utgå vid offentliga ackordsförfaranden. Härigenom skulle ackordsinstrumentet bli vanligare med ett minskat antal konkurser som följd.
Det får förutsättas att de obeståndsdrabbade företag som skulle komma att beröras av lönegarantiutbetalningar i händelse av ett tilltänkt reviderat ackordsförfarande i annat fall skulle ha försatts i konkurs med lönegarantiutbetalningar som följd. Någon nämnvärd fördyring för staten skulle en dylik reform inte få.
Vi hemställer därför att regeringen vidtar åtgärder för att utreda förutsättningarna för lönegaranti i händelse av offentligt ackord.