Konkurs- och bolagsrättsliga frågor m.m.
Betänkande 1992/93:LU40
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU40
Konkurs- och bolagsrättsliga frågor m.m.
Innehåll
1992/93 LU40
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet 21 motioner som väckts under den allmänna motionstiden under innevarande riksmöte om olika konkurs- och bolagsrättsliga spörsmål.
De frågor som tas upp i motionerna rör bl.a. ansvarsgenombrott, aktiekapitalets storlek, kungörelsedelgivning av juridisk person, kontrollen av de personuppgifter som lämnas i samband med bolagsregistrering, konkursförvaltningen, kungörelse av näringsförbud, konkursregister, en särskild myndighet för obeståndsärenden och skuldsanering, förmånsrätten och den statliga lönegarantin.
Över motionen om kontrollen av personuppgifter som lämnas i samband med bolagsregistrering har utskottet inhämtat yttrande från Patent- och registreringsverket. Utskottet förordar med anledning av motionen ett förfarande som innebär att registreringsmyndigheten i efterhand skall underrätta den som är föremål för en registreringsåtgärd.
Övriga motioner avstyrks av utskottet med hänvisning bl.a. till pågående utrednings- och beredningsarbete.
Till betänkandet har fogats sex reservationer och två särskilda yttranden.
Motionerna
1992/93:L203 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Johnsson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om lagreglering av ansvarsgenombrott.
1992/93:L204 av Bengt Silfverstrand och Inga-Britt Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minimikapital i privata aktiebolag.
1992/93:L205 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Johnsson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om ansvarsgenombrott vid koncernförhållanden.
1992/93:L210 av Eva Johansson och Ingela Thalén (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur rättssäkerheten kan förbättras, t.ex. vid bildning av aktiebolag.
1992/93:L301 av Rune Evensson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att höja maximibeloppet för statlig lönegaranti.
1992/93:L305 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en ändring av delgivnings- och konkurslagarna i enlighet med vad som anförts i motionen.
1992/93:L306 av Bengt Kronblad (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsad rätt för gamla ägarkretsen att direkt efter en konkurs driva företaget vidare utan nya insatser av eget kapital.
1992/93:L309 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att frågan om en speciallagstiftning utreds med förtur för de yrkesgrupper som beroende på speciella lönesystem har stora lönesummor inarbetade vid en konkurs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av förmånsrättslagen.
1992/93:L312 av Ulf Melin och Anders G Högmark (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en skyndsam översyn av lagstiftningen rörande betalningsinställelse och konkurs.
1992/93:L313 av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av förmånsrättslagen.
1992/93:L314 av Stig Rindborg (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att statens skatteskulder efterställs skulder till övriga borgenärer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att staten inte skall ha bättre rätt än övriga borgenärer avseende möjligheten att göra gällande krav mot styrelsen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att staten inte skall ha annan ställning än övriga borgenärer beträffande gäldenärsbrott och återvinningsfrågor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att viss del av lönerna skall utgå före företagshypotek,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lönegarantin,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om administrationen av lönegarantin.
1992/93:L316 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurslagstiftningen.
1992/93:L317 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa möjligheter för borgenären att tidigt väcka förslag om rekonstruktion.
1992/93:L318 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ändring i lönegarantilagen.
1992/93:L320 av Hans Karlsson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att höja ersättningstaket i lönegarantilagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att skyndsamt se över lönegarantilagen, så att inte tillämpningen av lagen innebär att konkurrensvillkoren snedvrids.
1992/93:L324 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för en ändrad prioritering av leverantörsfordran vid en konkurs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att maximera prioriterade fordringsägares utbetalning till 75 % av den totala fordran vid en konkurs,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en konkursgaranti eller låneform för leverantörer vid en konkurs.
1992/93:L325 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att normalinkomsttagare bör hållas skadeslösa vid konkurser.
1992/93:L326 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en myndighet för obeståndsmål och skuldsaneringsärenden.
1992/93:L329 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att sänka arvodes- och ersättningsnivån till konkursförvaltare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att statens ansvar för konkursförvaltarersättningen måste begränsas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbättra insynen i konkursförvaltarverksamheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa förutsättningar så att fler kan få uppdrag som konkursförvaltare, dvs. att förbättra konkurrensläget,
5. att riksdagen hos regeringen begär att det tillsätts en särskild utredning med uppgift att utreda konkursförvaltarna och deras verksamhet.
1992/93:Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändringar av aktiebolagslagen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att effektivare utreda misstanke om ekobrottslighet i samband med konkurs,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kungöra beslut om näringsförbud,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att upprätta ett centralt konkursregister,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av revisorernas roll och uppgifter,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att begränsa möjligheten att sent under utredningen komma med nya uppgifter om bokföringen.
1992/93:A246 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att nivån för ersättning enligt lönegarantilagen bör vara densamma som i den allmänna arbetslöshetsförsäkringen.
Utskottet
I betänkandet behandlar utskottet 21 motioner om olika konkurs- och bolagsrättsliga frågor. De frågor som tas upp i motionerna rör bl.a. aktiekapitalets storlek, kungörelsedelgivning av juridisk person, kontrollen av de personuppgifter som lämnas i samband med bolagsregistrering, konkursförvaltningen, kungörelse av näringsförbud, konkursregister, en särskild myndighet för obeståndsärenden och skuldsanering, förmånsrätten och den statliga lönegarantin.
Utskottet kommer nedan att under skilda rubriker behandla de frågor som aktualiseras i motionerna.
Bolagsrättsliga frågor
Allmän bakgrund
Som en allmän bakgrund till motionsyrkandena vill utskottet erinra om att aktiebolagsrätten sedan början av 1970-talet har varit föremål för ett fortlöpande reformarbete. Ett första steg togs år 1973 då betydande förändringar vidtogs i 1944 års aktiebolagslag i syfte att trygga aktiebolagens kapitalförsörjning och stärka skyddet för bolagets egna kapital. Reformen innebar också att minimigränsen för aktiekapitalet höjdes från 5000 kr till 50000kr. År 1975 ersattes 1944 års aktiebolagslag med en ny aktiebolagslag (1975:1385). Lagstiftningen innebar i huvudsak en genomgripande teknisk översyn av aktiebolagsrätten. Den nya aktiebolagslagen (ABL) tillkom efter samnordiskt utredningsarbete och trädde i kraft den 1 januari 1977.
Ändringar i ABL har därefter fortlöpande genomförts. Bland ändringarna kan nämnas att bestämmelserna om skyldighet för aktiebolag att träda i likvidation då aktiekapitalet gått förlorat skärptes år 1984. Reglerna om revision ändrades år 1982 så att det numera krävs en auktoriserad eller godkänd revisor i varje aktiebolag. År 1987 infördes bestämmelser i syfte att stärka minoritetsskyddet i samband med beslut om riktade emissioner och vid tilldelning av aktier.
År 1990 tillkallades Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08) för att göra en översyn av ABL. Kommitténs uppgifter är bl.a. att i samarbete med motsvarande kommittéer i Finland och Norge föreslå de lagändringar som erfordras med hänsyn till den pågående europeiska integrationen. Kommittén har i ett delbetänkande föreslagit att reglerna om bundna aktier avskaffas. Förslaget har lett till lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1992/93:68, LU14, rskr. 62). I samma lagstiftningsärende antogs även ett förslag om att kravet på bosättning i Sverige för vissa befattningshavare i bl.a. aktiebolag ändras till att gälla bosättning inom EES samt att även juridiska personer som har bildats enligt lagstiftning i en stat inom EES under vissa förutsättningar skall kunna vara stiftare av bl.a. aktiebolag. Dessa lagändringar, som skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer, är avsedda att bli gällande samtidigt med EES-avtalet. En annan fråga som har anknytning till ABL och som också behandlades i samma lagstiftningsärende är den om möjligheten att genom kungörelsedelgivning delge en juridisk person som saknar en registrerad behörig ställföreträdare. Delgivningslagen ändrades så att det skall vara möjligt att under närmare angivna förutsättningar använda kungörelsedelgivning om en juridisk person i strid med gällande bestämmelser saknar registrerad behörig företrädare. Även denna regel skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Aktiebolagskommittén har i ett nyligen avlämnat delbetänkande, Aktiebolagslagen och EG (SOU 1992:83), lagt fram ytterligare förslag till den anpassning av den svenska lagstiftningen till EG-rätten som följer av åtaganden i EES-avtalet. I betänkandet behandlas implementeringen av EG:s bolagsdirektiv 1, 2, 3 och 12 i svensk rätt genom ändringar i ABL. Utredningen föreslår två alternativ för den som önskar driva verksamhet i bolag utan personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser. I förslaget skiljs mellan "publika aktiebolag", varmed avses bolag där allmänheten har rätt att teckna eller förvärva aktier, och "privata aktiebolag". För de publika bolagen skall enligt förslaget krävas ett aktiekapital om minst 1 miljon kronor och för de privata minst 200000kr.
Ansvarsgenombrott
Aktiebolag är ett från sina ägare fristående rättssubjekt. Som ett grundstadgande i ABL är inskrivet att delägarna inte har något personligt ansvar för bolagets förpliktelser. Från denna princip finns några i lag angivna undantag. Sålunda gäller enligt 13kap. 2§ ABL under vissa förutsättningar ett personligt betalningsansvar för styrelseledamöter och andra -- t.ex. aktieägare -- som inte iakttar sina förpliktelser då förutsättningar för likvidation av bolaget föreligger. ABL innehåller vidare bestämmelser om skadeståndsansvar för bl.a. styrelseledamöter och aktieägare gentemot bolaget och dess borgenärer. För bolagets obetalda skatter kan den som företräder bolaget bli personligen ansvarig enligt särskilda författningar. Härjämte finns bestämmelser om skyldighet att återbära från bolaget olovligt utdelad vinst.
Vid sidan av de nämnda lagreglerna har i rättspraxis ett personligt betalningsansvar ålagts aktieägare.
Betalningsansvarskommittén tillkallades 1984 på begäran av riksdagen (bet. LU 1982/83:16) med uppdrag att utreda frågor om betalningsansvar för skulder i aktiebolag och ekonomiska föreningar m.m. Kommittén avlämnade 1987 sitt betänkande (SOU 1987:59) Ansvarsgenombrott m.m. med förslag om bl.a. regler i ABL som innebär att en delägare i ett aktiebolag i vissa undantagssituationer skall kunna bli solidariskt betalningsansvarig för bolagets skulder (ansvarsgenombrott).
Våren 1991 beslutade den dåvarande regeringen att inhämta Lagrådets yttrande över ett förslag till ändringar i ABL och lagen om ekonomiska föreningar som i huvudsak byggde på Betalningsansvarskommitténs betänkande. Förslaget mötte kritik av Lagrådet. Något förslag till lagstiftning om ansvarsgenombrott på grundval av det kritiserade förslaget lades därför inte fram. För att om möjligt precisera förutsättningarna för ansvarsgenombrott ytterligare beslutade den dåvarande regeringen 1991 om tilläggsdirektiv med denna innebörd till Aktiebolagskommittén (dir. 1991:89).
Den nuvarande regeringen har genom ytterligare tilläggsdirektiv till Aktiebolagskommittén avfört frågan om ansvarsgenombrott från kommitténs uppdrag (dir. 1991:98). Som motivering anges att i rättspraxis har godtagits ansvarsgenombrott i några få, mycket speciella fall då det inte har ansetts acceptabelt att upprätthålla principen om frihet från personligt betalningsansvar. Det finns, anförs det vidare, för närvarande inget som tyder på att det skulle föreligga behov av att införa särskilda lagregler om ansvarsgenombrott.
I motion L203 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Johnsson (s) anförs att rättsläget beträffande ansvarsgenombrott är oklart eftersom antalet rättsfall där ansvarsgenombrott konstituerats är litet. Enligt motionärerna bör förutsättningarna för ansvarsgenombrott preciseras i lag så att en enhetlig rättstillämpning kan komma till stånd. Skälen för att överväga frågan om ansvarsgenombrott har enligt motionärerna blivit starkare genom utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten. I motionen föreslås därför att Aktiebolagskommittén på nytt får i uppdrag att -- i enlighet med tidigare meddelat tilläggsdirektiv -- utreda frågan. I motion L205 framhåller samma motionärer att utredningen om ansvarsgenombrott bör avse även koncernförhållanden. Även i motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) föreslås att Aktiebolagskommittén på nytt får i uppdrag att komma med förslag till lagstiftning om ansvarsgenombrott (yrkande 10 delvis).
Motionsyrkanden med samma innehåll som de nu aktuella behandlades av utskottet så sent som hösten 1992 i det av riksdagen godkända betänkandet 1992/93:LU14. Utskottet underströk därvid principen om personlig ansvarsfrihet för bolagets förpliktelser och dess betydelse för företagen och näringslivet samt framhöll att de fall då principen genombrutits i rättspraxis är få till antalet och avser speciella situationer. Någon rättsosäkerhet kunde enligt utskottet knappast anses föreligga, och utskottet delade därför regeringens bedömning att behov av att införa särskilda regler om ansvarsgenombrott saknas. Utskottet avstyrkte således bifall till motionerna.
Utskottet har nu -- fem månader senare -- ingen annan uppfattning. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L203, L205 och Ju817 (yrkande 10 i denna del).
Översyn av revisorsrollen
I motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs en utredning av revisorernas roll och uppgifter (yrkande 16). Motionärerna framhåller att revisorerna borde åläggas att anmäla ekonomisk brottslighet, exempelvis förskingring, till åklagare.
Utskottet behandlade i betänkandet 1991/92:LU10 en motion med begäran om en översyn av revisorsrollen i syfte att stärka revisorns roll. Utskottet erinrade därvid om att Aktiebolagskommittén enligt sina direktiv (dir. 1990:46) skall överväga revisorsrollen med utgångspunkt i bl.a. EGs åttonde bolagsdirektiv från år 1984 om auktorisation och godkännande av revisorer i public resp. private companies. I direktiven uttalas att revisorernas roll och kontakterna med företagsledningen blivit av allt större betydelse för bolagsorganens möjligheter att balansera varandra och de olika aktieägarintressena. Det är enligt direktiven av central betydelse att revisorn intar en självständig ställning gentemot dem han skall granska och i förhållande till bolagsstämman så att han kan agera opartiskt vid granskningen. Att revisorerna skall inta en självständig ställning även i förhållande till bolagsstämman sammanhänger med att revisorernas uppgift inte bara är att beakta aktieägarnas intressen. Det åligger revisorerna att också ägna uppmärksamhet åt i vad mån bolagsledningen beaktat samhällets, de anställdas och borgenärernas intressen. Revisorerna har därutöver, framhålls i direktiven, även ett ansvar mot den aktieplacerande allmänheten. Kommittén bör överväga om ABL:s regler om tillsättande och entledigande av revisorer är utformade så att de befrämjar att revisorerna utför sina funktioner med självständighet och auktoritet.
Utskottet kan konstatera att en översyn av revisorsrollen enligt den lämnade redogörelsen redan pågår. Det saknas enligt utskottets mening därför anledning att för närvarande ta ytterligare utredningsinitiativ om revisorernas uppgifter. Någon riksdagens åtgärd i frågan är därför inte påkallad, och utskottet avstyrker bifall till motion Ju817 yrkande 16.
Aktiekapitalets storlek m.m.
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen höjdes minimigränsen för aktiekapitalet år 1973 från 5000kr till 50000kr. I motion L204 av Bengt Silfverstrand och Inga-Britt Johansson (s) anförs att regeringen snarast bör lägga fram förslag om höjt minimikapital för aktiebolag till minst 200000kr för privata bolag. Motionärerna anser att Aktiebolagskommitténs förslag med ett krav på endast 100000kr i aktiekapital för privata aktiebolag är synnerligen lågt, sett i ett internationellt perspektiv. I motionen framhålls att aktiekapitalet har en viktig funktion när det gäller att motverka den ekonomiska brottsligheten. Den effekten skulle enligt motionärerna urholkas om minimikapitalet bestäms till 100000kr. Även i motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) tas frågan om aktiekapitalets storlek upp (yrkande 10 delvis). Motionärerna anför att det är av vikt att arbetet med att se över aktiebolagslagen prioriteras. De framhåller därvid särskilt frågorna om en höjning av gränsen för minsta tillåtna aktiekapital och en översyn av reglerna om låneförbud och olovlig vinstutdelning. Även skyddet för aktiekapitalet behöver enligt motionärernas uppfattning ses över och likvidationsförfarandet måste göras väsentligt snabbare.
Aktiebolagskommittén har som ovan angetts i sitt nyligen lämnade delbetänkande Aktiebolagslagen och EG lagt fram förslag om bl.a. nya regler om minsta tillåtna aktiekapital i publika resp. privata aktiebolag. Betänkandet har remissbehandlats. De frågor som tas upp i betänkandet övervägs för närvarande i Justitiedepartementet, och enligt vad utskottet har inhämtat kommer förslag till lagstiftning i dessa frågor att föreläggas riksdagen under hösten 1993. I det pågående arbetet övervägs bl.a. frågan om kravet på aktiekapitalets storlek i ljuset av de synpunkter som framkommit under remissförfarandet. Utskottet utgår ifrån att även de synpunkter som förs fram i motionerna beaktas i det sammanhanget. Aktiebolagskommittén arbetar nu vidare med de frågor som inte har ett omedelbart samband med den europeiska integrationsprocessen. I det sammanhanget kommer kommittén att behandla de övriga bolagsrättsliga frågor som aktualiseras i motion Ju817. Resultatet av det arbetet kommer att presenteras i kommitténs slutbetänkande, som beräknas bli framlagt under 1994.
Med hänvisning till de överväganden som sålunda sker i olika sammanhang av de i motionerna aktualiserade spörsmålen anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna inte är erforderlig. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna L204 och Ju817 yrkande 10 i denna del.
Delgivning med juridiska personer
Enligt 8kap. 11§ aktiebolagslagen företräder styrelsen ett aktiebolag och tecknar dess firma. Styrelsen kan dock bemyndiga enskild styrelseledamot, verkställande direktör eller annan att företräda bolaget och teckna dess firma såvida inte förbud häremot intagits i bolagsordningen. Ett aktiebolag skall enligt 8kap. 15§ aktiebolagslagen för registrering anmäla vem som utsetts till styrelseledamot, verkställande direktör, suppleant och firmatecknare samt av vilka och hur bolagets firma tecknas. Anmälan görs första gången när bolaget anmäls för registrering och därefter genast efter det att ändring inträtt i de ifrågavarande förhållandena. Vidare skall ett aktiebolag varje år efter den ordinarie bolagsstämman till registreringsmyndigheten sända in en aktuell förteckning över bolagets ledamöter, verkställande direktör, suppleanter och firmatecknare (8kap. 15§ sista stycket aktiebolagslagen). Registreringsmyndighet för aktiebolag är Patent- och registreringsverket. Ett nybildat aktiebolag blir särskilt rättssubjekt i och med att det registreras. Aktiebolaget upphör vanligen att vara rättssubjekt genom likvidation. Under likvidationen är bolaget ett rättssubjekt, där styrelsen ersatts av likvidatorer. I vissa fall föreligger en likvidationsplikt. Ett sådant fall är då bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet (13kap. 2§ aktiebolagslagen). Skyldighet att träda i likvidation föreligger också bl.a. då bolaget saknar till Patent- och registreringsverket (PRV) anmäld behörig styrelse eller verkställande direktör (13kap. 4§ 3p.). Om bolagsstämman inte tar konsekvenserna av den föreliggande situationen och beslutar att bolaget skall träda i likvidation finns möjlighet för rätten att besluta om tvångslikvidation.
Om delgivning skall ske av handling i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet skall delgivningen ske enligt bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428). Därvid gäller att delgivning med annan juridisk person än staten sker genom att handlingen överlämnas till någon som har rätt att företräda den juridiska personen eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. För aktiebolag innebär regleringen att varje styrelseledamot är behörig att ta emot delgivning på bolagets vägnar, oavsett om han är firmatecknare eller ej. Som framgått av redovisningen ovan anger i regel aktiebolagsregistret vilka personer som ingår i ett bolags styrelse och som alltså är behöriga att ta emot delgivning med bolaget. Styrelsens sammansättning kan emellertid ha ändrats utan att detta hunnit återspeglas i registret. I sådant fall får (se Högsta domstolens avgörande NJA 1979 s. 655) anses gälla att delgivning skall ske med någon som vid tillfället faktiskt tillhör bolagets styrelse eller eljest är behörig att företräda bolaget, oavsett om registrering ägt rum eller ej. I rättsfallet uttalade Högsta domstolen att det emellertid måste ställas stora krav på bevisningen när det hävdas att vad som finns antecknat i aktiebolagsregistret inte överensstämmer med de verkliga förhållandena.
Möjligheten att tillgripa kungörelsedelgivning beträffande en juridisk person regleras i 15§ delgivningslagen. En tillämpning av bestämmelsen förutsätter att det finns en bestämd person, t.ex. en styrelseledamot i ett bolag, med vilken delgivning skall ske och som det av angivna skäl inte går att nå för delgivning i annan ordning. Om det inte finns någon uppgift om vem som är behörig att motta handlingar för den juridiska personens räkning saknas det därför möjlighet att delge ansökningen genom kungörelse med stöd av 15§.
I motion L305 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s) anförs bl.a. att det allt oftare visar sig att bolag inte kan delges t.ex. betalningsföreläggande eller lagsökning eftersom bolaget saknar registrerad styrelse och det i övrigt inte ens finns någon som är behörig att ta emot handlingar för bolagets räkning. I sådana fall ser sig borgenärerna ofta nödsakade att starta en tidsödande likvidationsprocess för att få en likvidator utsedd, vilket leder till stora förluster. Detsamma gäller när en konkursansökan av angiven anledning inte kan delges med gäldenären. Härigenom försvåras enligt motionärerna möjligheterna till återvinning i konkursen, eftersom gäldenären på detta sätt kan förhala fristdagen, dvs. den dag från vilken återvinningsfristerna räknas (normalt dagen då ansökan om gäldenärens försättande i konkurs kom in till rätten, 4kap. 2§ första stycket konkurslagen). I motionen anförs att vissa lagändringar snarast måste vidtas för att komma till rätta med de angivna problemen. Sålunda bör delgivningslagen ändras så att delgivning kan ske med såväl behörig företrädare som registrerad företrädare för en juridisk person. Kungörelsedelgivning bör få användas när en juridisk person saknar registrerad företrädare. Vidare bör fristdagen i konkurs efter likvidation vara dagen för ansökan om likvidation.
Utskottet vill erinra om att Riksskatteverket i en skrivelse den 19 september 1991 till Justitiedepartementet föreslog vissa ändringar i delgivningslagen och konkurslagen i syfte att förhindra missbruk av aktiebolagsformen. I skrivelsen föreslogs bl.a. att den som är registrerad företrädare för en juridisk person alltid skall vara behörig att för den juridiska personens räkning ta emot handlingar som skall delges denna. Saknar en juridisk person registrerad behörig företrädare bör delgivning få ske genom kungörelse. Verket föreslog vidare att en ny bestämmelse införs i 4kap. 2§ konkurslagen av innebörd att fristdagen i konkurs skall vara dagen för ansökan om likvidation. Detta skall gälla under förutsättning att konkursansökan görs inom tre veckor från den dag då beslutet om likvidation vann laga kraft. Skrivelsen remissbehandlades.
I den förenämnda propositionen 1992/93:68 om ändringar i aktiebolagslagen m.m. föreslogs bl.a. -- med anledning av Riksskatteverkets skrivelse -- en ändring i delgivningslagen för att göra det möjligt att genom kungörelse delge en juridisk person som saknar registrerad företrädare. För sådan kungörelsedelgivning borde det enligt propositionen krävas att uppgifter saknas i bolagsregistret om vem som är behörig att företräda bolaget eller att uppgifterna är felaktiga eller ofullständiga och det av den anledningen inte går att fastställa vem som är behörig att företräda bolaget. Kungörelsedelgivning får inte ske om den juridiska personen har bemyndigat och anmält någon i Sverige bosatt person att ta emot delgivning på den juridiska personens vägnar. Däremot var föredragande statsrådet kritisk mot Riksskatteverkets förslag, att den som är registrerad företrädare för en juridisk person alltid skall vara behörig att för den juridiska personens räkning ta emot handlingar som skall delges. Under hänvisning till att Aktiebolagskommittén kommer att behandla olika problem med anknytning till aktiebolag som saknar företrädare och till frågor som gäller registrering av bolagets företrädare, ansåg föredraganden att man bör avvakta de förslag kommittén kommer att lämna innan slutgiltig ställning tas till vilka åtgärder som bör sättas in för att förhindra det missbruk som påtalas i Riksskatteverkets skrivelse.
Också när det gällde Riksskatteverkets förslag om fristdagen i konkurs efter likvidation var föredragande statsrådet kritisk. Hon framhöll att om det blir möjligt att på det sätt som föreslogs i propositionen genom kungörelse delge juridiska personer som saknar registrerad behörig ställföreträdare, kommer den betydligt omständligare vägen över ett likvidationsförfarande sannolikt inte alls att utnyttjas eller utnyttjas endast tillfälligtvis. Det fanns enligt föredragandens mening redan av det skälet anledning att ställa sig tveksam till behovet av en sådan lagändring. Föredraganden var därför inte beredd att föreslå den ändring i konkurslagen som Riksskatteverket förespråkat.
Vid utskottets behandling av propositionen behandlades också en motion, likalydande med den nu aktuella (se bet. 1992/93:LU14). Utskottet tillstyrkte förslaget i propositionen om att införa en möjlighet att genom kungörelse delge en juridisk person som saknar registrerad företrädare, vilket också låg i linje med önskemålen i motionen. Motionen fick således i detta avseende anses vara tillgodosedd. När det däremot gällde det i motionen -- och i Riksskatteverkets skrivelse -- framlagda förslaget om att den som är registrerad företrädare för en juridisk person alltid skall vara behörig att ta emot delgivning för dess räkning delade utskottet den kritiska bedömning som gjordes i propositionen. Utskottet fann i likhet med föredragande statsrådet att Aktiebolagskommitténs överväganden i hithörande frågor borde avvaktas. Också när det gällde den i motionen begärda ändringen i konkurslagen instämde utskottet i den uppfattning som fördes fram i propositionen, nämligen att lagändringen om kungörelsedelgivning måste anses minska behovet av en ändrad fristdag i konkurs efter likvidation. Inte heller utskottet fann att förslaget borde genomföras. Utskottet avstyrkte således bifall till motionen. Inte heller i nu behandlade frågor finner utskottet skäl att frångå sin tidigare uppfattning. Utskottet avstyrker således bifall till motion L305.
Utskottet vill dock i detta sammanhang ta upp frågan om ikraftträdandet av den ovan redovisade ändringen i delgivningslagen rörande kungörelsedelgivning. I lagstiftningsärendet beslutades samtidigt vissa ändringar i aktiebolagslagen som en följd av Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet. Dessa ändringar i aktiebolagslagen avses träda i kraft samtidigt som EES-avtalet och regeringen har därför bemyndigats att bestämma ikraftträdandetidpunkten. Med hänsyn till det samband som ansågs föreligga mellan nämnda ändringar i aktiebolagslagen och i delgivningslagen har regeringen också bemyndigats att besluta om ikraftträdandet för ändringen i delgivningslagen. När utskottet behandlade lagförslagen förutsattes att EES-avtalet skulle träda i kraft den 1 januari 1993 eller kort tid därefter. Denna förutsättning har emellertid inte uppfyllts. Med hänsyn till att det enligt utskottets mening är angeläget att den nya möjligheten till kungörelsedelgivning kan börja tillämpas så snart som möjligt utgår utskottet från att regeringen snarast överväger om lagändringen kan träda i kraft utan hinder av att EES-avtalet ännu inte har trätt i kraft.
Registrering
Som inledningsvis angetts skall ett aktiebolag enligt 8kap. 15§ aktiebolagslagen när det för första gången anmäls för registrering också anmäla vem som har utsetts till styrelseledamot, verkställande direktör, suppleant och firmatecknare samt av vilka och hur bolagets firma tecknas. Anmälan, som skall sändas till PRV, skall därefter göras genast när förhållandena ändras. Enligt 3§8p. aktiebolagsförordningen (1975:1387) skall bevittnade namnteckningar av nyvalda styrelseledamöter, styrelsesuppleanter, verkställande direktörer, vice verkställande direktörer och firmatecknare ges in i samband med anmälan om registrering. Nya bestämmelser om registrering av revisorer infördes i 2 och 18§§ aktiebolagsförordningen den 1 juli 1988, enligt vilka en anmälan om registrering skall innehålla en skriftlig bekräftelse av revisorerna på att de åtagit sig uppdraget. I samband med registrering av personuppgifter kontrollerar PRV att de personnummer som uppges svarar mot det namn som anmälts vid registreringen. Härigenom undviks registrering av personer som inte finns.
I motion L210 av Eva Johansson och Ingela Thalén (s) om rättssäkerheten vid bolagsbildning anförs att det vid bildandet av aktiebolag förekommer att en persons namn och personnummer används utan att vederbörande känner till det. Det är också känt att personer med en svår social situation används som bulvaner, genom att de anges som styrelseledamöter för att vid exempelvis näringsförbud dölja den egentlige ägarens identitet. Motionärerna anser att rättssäkerheten för den enskilde måste skyddas bättre. Detta är viktigt också för att stävja den organiserade brottsligheten.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från PRV. I sitt svar pekar verket på att i motionen tas upp två olika typer av situationer. Där uppmärksammas det fallet att en person för registreringsändamål används som bulvan. PRV framhåller att den typen av missförhållanden är svåra att komma åt inom ramen för verkets registreringsverksamhet. Så länge den uppgivne personen inte är diskvalificerad för egen del och ärendet i övrigt är formellt riktigt, kan verket knappast vägra registrering.
Den andra situationen som uppmärksammas i motionen är att personer falskeligen anmäls som bolagsfunktionärer för registrering utan att vara tillfrågade eller på annat sätt ha med saken att göra. Inom verket har man intryck av att det har blivit vanligare att ovidkommande personer anmäls för styrelseuppdrag, och man gör en försiktig uppskattning av att antalet sådana registreringar uppgår till mellan 50 och 100 per år. PRV kan vid sin granskning inte avslöja om uppgifter i bolagsstämmoprotokoll och styrelseprotokoll är påhittade eller om ingivna namnteckningsprov är förfalskade. Verket delar motionärernas uppfattning att det vore önskvärt att komma åt dessa fall, men man pekar samtidigt på vikten av att vid eventuella ändringar av föreskrifter och rutiner beakta att det är fråga om en masshantering och att näringslivet har ett befogat intresse av att registreringsärenden hanteras snabbt. Väntetiderna bör inte vara längre än en till två veckor, om störningar i bolagens verksamhet skall kunna undvikas.
Enligt PRV kunde en möjlighet att minska risken för missbruk vara att underrätta varje berörd person om registreringsanmälningar och samtidigt begära en bekräftelse av vederbörande. En annan möjlighet kunde vara att efter registrering sända ut underrättelser till samtliga registrerade bolagsfunktionärer. Ett ytterligare alternativ är att PRV regelbundet, t.ex. en gång om året, sänder ett registerutdrag till alla registrerade personer med uppgift om i vilka bolag de förekommer. Ett krav på bekräftelse före registrering skulle enligt verket få besvärande konsekvenser i och med att handläggningsrutinerna skulle komma att fördröjas avsevärt. Alternativet med årliga utskick är förenat med nackdelen att en person kan stå kvar som felaktigt registrerad under ganska lång tid innan det blir upptäckt. Enligt PRV:s mening är ett system som innebär att alla berörda personer i efterhand underrättas om ett registreringsbeslut det som ligger närmast till hands att överväga. Genom en sådan åtgärd kan personen i fråga få reda på att han registrerats eller avregistrerats och kan då agera, om något är fel. Systemet skulle dock inte alltid kunna hindra skador, eftersom vissa kan ha åstadkommits innan felet uppmärksammas.
När det gäller kostnadsaspekten på det sistnämnda alternativet uppskattar PRV den årliga portokostnaden till drygt 4 miljoner kronor, samt därutöver handläggningskostnader på cirka 2 miljoner kronor. För att klara sådana kostnader krävs en höjning av den genomsnittliga registreringsavgiften med uppskattningsvis 50 kr per ärende.
PRV har slutligen framhållit att ingen funktionär i ett svenskt aktiebolag kommer att behöva vara bosatt i Sverige sedan EES-avtalet har trätt i kraft. Detta innebär ytterligare svårigheter för PRV att kontrollera de anmälda personernas existens och identitet.
PRV:s yttrande återfinns som bilaga till betänkandet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande att personer kan utnyttjas i registreringsärenden utan att de är tillfrågade eller i övrigt har något med saken att göra. Enligt utskottets mening bör därför åtgärder vidtas i syfte att förhindra sådana förfaranden. Vad som ligger närmast till hands är enligt utskottets mening den rutin som förordas av PRV i sitt yttrande, nämligen att verket i efterhand underrättar den som är föremål för en registreringsåtgärd. En sådan ordning gör det möjligt för den registrerade att agera, samtidigt som registreringsåtgärderna inte fördröjs. Rutiner av angivet slag bör enligt utskottets mening införas, trots att de med nödvändighet medför en höjning av registreringsavgifterna. Det får ankomma på regeringen att utfärda föreskrifter härom. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L210 som sin mening ge regeringen till känna.
Konkursrättsliga frågor
Allmänt
Efterlevnaden av civilrättsliga regler om betalningsskyldighet garanteras i sista hand av att en gäldenärs egendom tvångsvis, genom utsökning och konkurs, kan användas till att tillgodose fordringsägarna. Konkursinstitutet regleras väsentligen genom konkurslagen (1987:672) som trädde i kraft den 1 januari 1988. Konkurslagen (KL) utgör slutpunkten i ett långvarigt och genomgripande arbete med reformering av den tidigare konkurslagen från 1921. Konkursreglerna utgår från att, när flera borgenärer inte kan få betalt fullt ut för sina fordringar, förlusten i princip skall fördelas proportionellt i förhållande till vars och ens fordran. Konkursens primära uppgift är alltså att tillhandahålla ett system för att tvångsvis och i den ordning som anges i förmånsrättslagen tillgodose de konkurrerande betalningsanspråken. Åtskilliga lagar vid sidan av KL har stor betydelse för konkursinstitutets funktion. Särskilt kan nämnas förmånsrättslagen (1970:979), lönegarantilagen (1992:479) och ackordslagen (1970:847).
Med ackord avses en ekonomisk uppgörelse mellan en gäldenär som är på obestånd och hans borgenärer. Den nu gällande ackordslagen reglerar i princip bara vad man bruka kalla offentligt ackord (tvångsackord), dvs. fall där uppgörelsen kommer till stånd genom ett beslut av domstol efter en offentlig ackordsförhandling och kan genomföras mot en borgenärsminoritets bestridande. Vid sidan härav förekommer underhandsackord, dvs. formlösa överenskommelser som ingås på frivillighetens väg och kräver samtycke av alla berörda borgenärer. Ackord förutsätter att förmånsberättigade borgenärer får full täckning för sina fordringar och innebär i allmänhet att oprioriterade fordringar sätts ned till viss procent av det ursprungliga fordringsbeloppet (dividenden), varvid särskilda föreskrifter ges om betalningstiden. I princip berörs endast oprioriterade borgenärer. Genom ackord bortfaller de skulder som omfattas av ackordet till den del de överstiger dividenden.
Med anledning av ett riksdagsbeslut (se bet. LU 1987/88:12) tillkallades år 1988 Insolvensutredningen med uppdrag att utreda ett antal spörsmål på konkursrättens område. Enligt direktiven (1988:52) ingick tre huvudfrågor i uppdraget, dels frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris, dels frågan om skuldsanering för fysiska personer, dels ock frågan om en bättre anpassning av den konkursrättsliga lagstiftningen till internationella förhållanden.
Beträffande spörsmålet om ett nytt rekonstruktionsförfarande angavs i direktiven att målet för ett sådant förfarande skulle vara att rädda företag som i och för sig är livskraftiga men som på grund av särskilda omständigheter hamnat i kris. I uppdraget låg enligt direktiven först och främst att förutsättningslöst överväga frågan om det bör införas ett alternativ till konkurs och ackord. Utredningen skulle vidare se över de delar av förmånsrättsordningen som berördes av rekonstruktionsfrågorna.
Under 1990 fattades beslut om att begränsa utredningens uppdrag (dir. 1990:74) så till vida att frågan om anpassningen av den konkursrättsliga lagstiftningen till internationella förhållanden skulle brytas ut och behandlas i särskild ordning. Den frågan hade enligt föredraganden inte sådant samband med övriga delar av uppdraget att det medför några olägenheter att behandla den fristående genom vidare utredning inom regeringskansliet. Året därpå fick Insolvensutredningen ytterligare ett tilläggsdirektiv (dir. 1991:93), som kompletterade de äldre direktiven såvitt gällde utredningens arbete med reglerna om statlig lönegaranti. Frågor om lönegaranti behandlas nedan under särskild rubrik.
Insolvensutredningen avlämnade i november 1992 slutbetänkandet (SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion. I betänkandet föreslås ett nytt rekonstruktionsförfarande, företagsrekonstruktion, som ersättning för konkurs i vissa fall. Det är krisföretag som är livsdugliga eller vars verksamhet helt eller delvis kan fortsättas i någon form som härvid avses. Företagsrekonstruktion innebär att en gäldenär som driver näringsverksamhet, efter betalningsinställelse och under medverkan av en av rätten utsedd administrator, söker rekonstruera verksamheten och träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer utan konkurs.
Vid konkurs föreslås att s.k. produktiva löner -- intjänad lön samt uppsägningslön under den tid driften vid företaget fortsätter, dock längst två månader -- i förmånsrättshänseende skall gå före företagshypotek. Detta skall främja användningen av företagsrekonstruktion i stället för konkurs. Också fordringar som med administratorns samtycke uppkommit under företagsrekonstruktion som föregått konkursen skall gå före företagshypotek. Förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter föreslås avskaffad. Ett viktigt syfte med en sådan åtgärd är att förbättra de oprioriterade borgenärernas, bl.a. leverantörers och underentreprenörers ställning.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande, och remisstiden går ut i juni 1993.
I motion L312 anför Ulf Melin och Anders Högmark (m) att det förekommer att företag går i konkurs av rent taktiska skäl och att ägarna använder konkursinstitutet för att göra sig kvitt leverantörs- och skattefordringar. I samråd med långivarna lägger ägarna anbud på konkursboet. Förlorarna är staten och leverantörerna, medan ägarna och kreditgivarna är de stora vinnarna. Motionärerna begär en översyn av reglerna rörande betalningsinställelse vid konkurs. Bengt Kronblad (s) framhåller i motion L306 (delvis) att konkurs i många fall används som ett medel att i samråd med någon eller några av ett företags kreditgivare ge företaget "en ny start" med en förbättrad balansräkning. Förfarandet är enligt motionären till nackdel för näringslivets effektivitet och utveckling, och det hindrar den fria konkurrensen. Motionären vill få till stånd åtgärder som syftar till att införa någon form av "karens" innan ny verksamhet får startas efter en konkurs.
Utskottet vill med anledning härav framhålla att Insolvensutredningen i sitt betänkande belyser reformbehovet i fråga om förmånsrättsordningen, lönegarantins roll och formerna för rekonstruktion av krisföretag. De lagstiftningsförslag som utredningen mot den bakgrunden föreslår avser bl.a. att motverka intresset för att utnyttja konkursinstitutet i rekonstruktionssyfte. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte föregripa den kommande beredningen inom regeringskansliet av Insolvensutredningens förslag genom initiativ i de frågor som motionärerna aktualiserar. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L306 i denna del och motion L312.
I motion L317 av Britta Bjelle (fp) föreslås en rätt för borgenärerna att tidigt väcka förslag om rekonstruktion. Motionen, som anknyter till Insolvensutredningens förslag, syftar till att ge kreditgivare incitament att följa upp kreditgivningen och att skapa ytterligare förutsättningar för ett så tidigt agerande att ett företag i svårigheter kan räddas.
Enligt utskottets mening finns det inte heller i denna fråga anledning att föregripa beredningen av Insolvensutredningens förslag. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L317.
Konkursförvaltningen
Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället förvaltaren, som utses av rätten efter hörande av tillsynsmyndigheten. Förvaltarens allmänna åligganden är enligt 7kap. 8§ första stycket konkurslagen att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Om förvaltaren finner det nödvändigt får han anlita ett sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd. Det kan gälla t.ex. hjälp med bokföringsgranskningen. Förvaltaren har bl.a. att snarast upprätta en s.k. förvaltarberättelse, innehållande bl.a. uppgifter om boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd. Berättelsen skall också innehålla uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11 kap. brottsbalken (brott mot borgenärer m.m.) anmälts till åklagare.
Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheter är vissa kronofogdemyndigheter som av regeringen utsetts därtill. Tillsynsmyndighetens uppgift är enligt 7kap. 27§ konkurslagen allmänt att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med konkurslagen och andra författningar. Kompletterande bestämmelser i lagrummet anger att myndigheten särskilt skall tillse att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan och att myndigheten, när den finner det lämpligt, får inventera boets kassa och övriga tillgångar samt fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt. Vid sidan av de sålunda angivna riktlinjerna finns en mängd bestämmelser som mera preciserat anger tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter i särskilda hänseenden.
En närmare redogörelse för reglerna om konkursförvaltningen och konkursförvaltarens åligganden och uppgifter finns i lagutskottets betänkande 1991/92:LU6.
Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) begär i motion L329 om ersättning till konkursförvaltare m.m. utredning i flera frågor med avseende på konkursförvaltare och deras verksamhet. Motionärerna framhåller bl.a. att förvaltarnas verksamhet är bristfällig. Tillsynsmyndigheterna fullgör inte sina uppgifter med tillräcklig omsorg. Höga kostnadsräkningar godkänns av slentrian. Vidare menar motionärerna att verksamhetsområdet utmärks av brist på konkurrens eftersom nya advokater och jurister inte tillåts få uppdrag och etablera sig i branschen. I motion L306 (delvis) anför Bengt Kronblad (s) att tillsynsmyndigheterna bör ges ökade möjligheter att bevaka att konkursförvaltarna verkligen tillvaratar alla fordringsägares intressen och att sunda affärsmetoder iakttas både före och under en konkurs. Vidare anser motionären att det är viktigt att inte ett fåtal konkursförvaltare belastas med ett orimligt antal stora och komplicerade konkurser. Personer som deltar i planering av konkurser skall diskvalificeras som konkursförvaltare. Enligt motionärens mening är det också viktigt med en översyn av konkursreglerna i syfte att öka kravet på det formella avslutandet av konkurser och en noggrann granskning av slutrapporterna.
I motion L316 (delvis) av Sten Söderberg (-) anförs att förvaltare ej bör tillsättas annat än i större konkurser och att advokater bör fråntas ensamrätten att verka som konkursförvaltare.
Utskottet vill åter erinra om att gällande bestämmelser innebär att rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet i och med konkursbeslutet övergår från gäldenären till förvaltaren. Konkursförvaltaren utses av rätten efter hörande av tillsynsmyndigheten. Enligt 7kap. 1§ konkurslagen skall förvaltaren ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Förvaltaren får inte stå i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. De nuvarande kraven på förvaltarens kvalifikationer tillkom i huvudsak år 1979 (prop. 1978/79:105, bet. LU 19, rskr. 309). Reformen har inneburit att förvaltaruppdrag i princip endast anförtros advokater som har specialiserat sig på konkursförvaltning. I 1979 års lagstiftningsärende underströks att utvecklingen i näringslivet och samhället i övrigt gjort att stora krav i allmänhet måste ställas på en konkursförvaltare. Förvaltaren behöver, förutom juridiska kunskaper, även ha insikter i företagsekonomi och kunskaper om bokföring och redovisning. Han skall också, enligt vad som vidare uttalades, vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor. Samtidigt som de allmänna kompetenskraven på förvaltarna skärptes begränsades borgenärernas inflytande över valet av förvaltare. Tidigare hade förvaltare utsetts av borgenärerna. I fortsättningen skulle förvaltare utses av konkursdomare, och borgenärernas inflytande är inskränkt till att framföra synpunkter på valet av förvaltare till konkursdomaren. För att ytterligare understryka den självständiga ställning förvaltare innehar har frågan om förvaltarjäv efter ett initiativ från utskottets sida (se bet. LU 1986/87:32) fått en uttrycklig reglering genom en lagändring som trädde i kraft år 1989. Bestämmelsen innebär att förvaltare inte får stå i ett sådant förhållande till gäldenären, borgenären eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. Inte heller i övrigt får det finnas någon omständighet som medför att förtroendet för förvaltares opartiskhet rubbas.
Konkurslagens regler om tillsyn över förvaltningen innebär att tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med lag och andra författningar. Myndigheten skall särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan och myndigheten kan, när den finner det lämpligt, fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det, får myndigheten utse revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltning i övrigt. I viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer. En ytterligare möjlighet till kontroll av förvaltningen finns genom att en borgenär kan få en granskningsman tillsatt. Sanktionerna mot en konkursförvaltare utgörs av -- frånsett eventuellt ansvar för förmögenhetsbrott -- att han kan entledigas från sitt uppdrag. Genom 1987 års lagstiftning har i konkurslagen upptagits materiella regler om en förvaltares skadeståndsskyldighet. Enligt en särskild bestämmelse skall en förvaltare ersätta de skador som han vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar boet, en borgenär eller gäldenären.
En förvaltare skall alltid avge slutredovisning för sin förvaltning till tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall bifogas de handlingar som är av betydelse för kontrollen av den. Slutredovisning kan alltid klandras av gäldenären och tillsynsmyndigheten och under vissa förutsättningar av borgenär.
Utskottet behandlade i ett betänkande våren 1992 motioner med samma inriktning som de nu aktuella (se bet. 1991/92:LU37). Utskottet erinrade därvid om bestämmelserna i lagen (1986:436) om näringsförbud. Dessa innebär bl.a. att näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpunkt, får meddelas den som försatts i konkurs och då var enskild näringsidkare, om han förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamheten. Vid prövningen om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för brott i näringsverksamhet. Om näringsverksamheten bedrivits av t.ex. ett aktiebolag kan näringsförbud komma i fråga för ledamot eller suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör. Näringsförbudet kan meddelas för lägst tre och högst fem år. Den som är underkastad näringsförbud får givetvis inte driva näringsverksamhet. Han får inte heller t.ex. vara stiftare av ett aktiebolag eller vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag. Överträdelse av ett näringsförbud kan leda till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Ett näringsförbud som överträds får förlängas med högst fem år.
Utskottet konstaterade vidare att gällande bestämmelser om konkursförvaltare och tillsynen över deras verksamhet är väl ägnade att förhindra sådan verksamhet som motionärerna riktade sig mot. Detta utesluter naturligtvis inte -- framhöll utskottet -- att förvaltningen i enstaka fall kan skötas på ett sätt som ger anledning till kritik. Utskottet utgick emellertid ifrån att i den mån oegentligheter förekommer dessa beivras enligt de bestämmelser som lagstiftningen erbjuder. I avvaktan på regeringens ställningstaganden till Insolvensutredningens kommande förslag ansåg sig utskottet inte kunna ta initiativ till ytterligare utredningsarbete på konkursrättens område.
När det sedan gäller val av konkursförvaltare ansåg utskottet i betänkandet 1991/92:LU37, i linje med vad motionärerna anförde, att det är viktigt att inte förvaltarna belastas med för många uppdrag. De kompetenskrav som konkurslagen ställer upp innebär emellertid att endast ett mindre antal specialiserade personer kan komma i fråga för förvaltaruppdrag. Det var vidare enligt utskottets mening ofrånkomligt att en särskild bedömning måste göras i varje särskilt fall. Exempelvis bör i en mycket omfattande konkurs större krav ställas på en förvaltare än vad som behöver vara fallet i en mindre konkurs. Att en förvaltare tidigare visat sig olämplig utgör givetvis skäl för att inte förordna honom på nytt. Å andra sidan innebär visad lämplighet att förvaltaren kan anförtros ytterligare och mer omfattande uppdrag, vilket givetvis kan leda till att utomstående uppfattar förnyade förordnanden som ett monopol. Utskottet framhöll att det inte fanns skäl till antagande att förhållandena var sådana att något omedelbart initiativ från riksdagens sida var påkallat i syfte att utvidga kretsen av förvaltare.
Utskottet finner inte skäl till något ändrat ställningstagande i nu redovisade hänseenden. Enligt vad utskottet erfarit pågår också inom Riksrevisionsverket en utredning om konkurshanteringssystemet med särskild inriktning på tillsynsfrågorna. Bland de frågor som kommer att studeras närmare märks prövningen av förvaltararvoden och utseendet av förvaltare. Utredningen beräknas vara slutförd under hösten 1993. I avvaktan på resultatet härav och på beredningen av Insolvensutredningens förslag saknas anledning för utskottet att förorda ytterligare utredningsarbete på konkursrättens område.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L306 och L316 i denna del och L329.
I motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) anförs att det är önskvärt -- mot bakgrund av att ekonomisk brottslighet förekommer i en stor del av konkurserna -- att utreda möjligheten att ge konkursförvaltarna en mera aktiv roll än den de för närvarande har och att det kan vara värdefullt att i vissa fall anlita konkursförvaltarna för utvidgade utredningsinsatser och att effektivisera tillsynsmyndigheternas verksamhet. Vidare bör enligt motionen det förslag som läggs fram i en utredning angående vissa frågor om ekonomisk brottslighet av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i januari 1992 om att konkursförvaltare och åklagare gemensamt skall kunna utnyttja vissa externa revisorer genomföras (yrkande 11). Motionärerna önskar vidare en utredning om skyldighet för konkursgäldenären att på heder och samvete intyga att den förteckning över bokföringen som konkursförvaltaren upprättat är korrekt och fullständig. I vart fall bör svagheten med att gäldenären mycket sent under utredningen kan komma med påståenden om nytt bokföringsmaterial åtgärdas på lämpligt sätt (yrkande 19).
Motioner med samma innebörd som i motion Ju817 yrkande 11 har behandlats av riksdagen senast hösten 1992 (bet. 1992/93:LU14). Utskottet vidhöll därvid sin tidigare uppfattning att det skulle rimma mindre väl med förvaltarens allmänna ställning och uppgifter att -- utöver den undersöknings- och anmälningsplikt beträffande brott som redan åligger förvaltaren -- införa en skyldighet för honom att närmare utreda ekonomisk brottslighet med anknytning till konkursen. Utskottet påpekade också att avvecklingen av konkursboet kan komma att avsevärt försinkas om förvaltaren skall bistå de rättsvårdande myndigheterna med utredningar. De problem som finns på området har, ansåg utskottet, emellertid inte samband med det konkursrättsliga regelsystemet utan måste ses mot bakgrund av att det inom polis- och åklagarmyndigheterna inte i tillräcklig utsträckning finns personal med sådan utbildning som erfordras vid förundersökningar om ekonomiska brott. Utskottet redogjorde också för de överväganden som sker i olika sammanhang av de aktualiserade spörsmålen och ansåg mot den bakgrunden att någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionerna inte var erforderlig.
Utskottet har nu -- mindre än fem månader senare -- ingen annan uppfattning i frågan. När det sedan gäller frågan om någon form av skyldighet för konkursgäldenären att lämna bindande försäkran om bokföringsmaterialet (yrkande 19) avstyrkte justitieutskottet våren 1992 ett yrkande med samma innehåll med hänvisning till att den av motionärerna åberopade rapporten från Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen var föremål för överväganden inom regeringskansliet. Justitieutskottet utgick från att regeringen skulle återkomma i frågan. Även lagutskottet, som konstaterar att rapporten inte är slutbehandlad inom regeringskansliet, utgår från att regeringen kommer att återkomma i frågan. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion Ju817 yrkandena 11 och 19.
I motion L316 (delvis) av Sten Söderberg (-) föreslås att en minimigräns för skuld skall bestämmas för att inte okynneskonkurser skall komma till stånd, att myndighet eller annan som ansöker om konkurs och handläggare i domstol skall stå under straffansvar om ansökan eller åtgärderna skulle vara felaktiga samt att arvodering skall handläggas av domstol som besitter särskild kompetens i frågan. All fakturering skall styrkas och specificeras.
Utskottet vill till en början erinra om att enligt 1kap. 2§ KL skall en gäldenär som är på obestånd efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs. Med obestånd (insolvens) avses enligt andra stycket i paragrafen att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte endast är tillfällig. Insolvens anses föreligga om gäldenärens ställning är sådan att han inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller. I detta ligger att en gäldenär kan vara likvid på kort sikt, dvs. ha till omedelbart förfogande pengar eller andra lättrealiserade tillgångar som svarar mot hans aktuella behov av betalningsmedel, men ändå vara insolvent på längre sikt. Att införa en regel om ett minimibelopp för bifall till en konkursansökan vore enligt utskottets mening inte förenligt med principen om obeståndsrekvisitet. När det gäller frågan om straffansvar för den som ansöker om konkurs resp. handlägger ett konkursärende saknas det enligt utskottets mening anledning att genom att införa särskilda straffbestämmelser särskilja dessa situationer från andra likartade. Bestämmandet av förvaltarens arvode sker i dag vid den domstol där konkursen är anhängig. Alla praktiska skäl talar för en sådan ordning och den har, såvitt utskottet har sig bekant, tidigare inte satts i fråga. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L316 i denna del.
Konkursregister m.m.
En konkurs berör praktiskt taget alltid en mängd personer, som förutsätts i viss utsträckning själva bevaka sina intressen. Det är viktigt att de får tillräcklig information för att kunna göra detta. Konkurslagen innehåller också en mångfald bestämmelser om kungörelser, kallelser och underrättelser. De beslut och åtgärder som enligt lagen skall kungöras är t.ex. konkursbeslutet, beslut om bevakningsförfarande och utdelningsförslag. Kungörelsen sker, med visst undantag, genom införande i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning.
Vidare finns vissa uppgifter med anknytning till konkurs intagna i register, nämligen i det s.k. redovisningssystemet för exekutionsväsendet, REX, som är ett gemensamt ADB-system för alla kronofogdemyndigheter. För närvarande registreras endast uppgifter om att konkursansökan skett, om konkursbeslutet, när bevakningsförfarande äger rum och då konkursen avslutats.
Ett annat register med viss anknytning till konkurs är det av Riksskatteverket förda registret över näringsförbud. Enligt lagen (1986:436) om näringsförbud skall näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddelas den som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Lagen innebär en utvidgning i förhållande till vad som gällde tidigare, då näringsförbud var kopplat till att näringsidkaren gått i konkurs. Den som har ålagts näringsförbud -- allmän domstol meddelar beslut härom -- får utom annat inte driva näringsverksamhet och inte vara ledamot av styrelsen för t.ex. ett aktiebolag. Näringsförbud skall meddelas för en viss tid, lägst tre och högst fem år. Anteckningarna i det s.k. näringsförbudsregistret förs manuellt på grundval av domstolarnas avgöranden om näringsförbud. Registret är offentligt och utdrag ur detsamma skall fortlöpande sändas till bl.a. aktiebolagsregistret.
I motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) hänvisas till att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i den tidigare nämnda rapporten angående vissa frågor om ekonomisk brottslighet föreslagit att beslut om näringsförbud skall kungöras. Enligt motionärerna är förslaget välgrundat och bör genomföras (yrkande 13). Vidare anser motionärerna att ett centralt konkursregister bör upprättas (yrkande 14).
Utskottet behandlade ett motionsyrkande med samma innehåll så sent som hösten 1992. Under hänvisning till att de av motionärerna aktualiserade spörsmålen övervägdes inom regeringskansliet ansåg utskottet att motionsyrkandet inte borde föranleda någon riksdagens vidare åtgärd (se bet. 1992/93:LU14 s. 17 f.).
Utskottet har nu inhämtat att regeringen (Näringsdepartementet) under våren kommer att fatta beslut om författningsändring med avseende på kungörelse av näringsförbud. Vidare har utskottet erfarit att det inom Justitiedepartementet utarbetas förslag om regler för exekutiv försäljning av fast egendom på grundval av Riksskatteverkets rapport 1991:1 Översyn av utsökningsbalken. I det sammanhanget kommer även det i verkets rapport framförda förslaget om inrättandet av ett konkursregister att behandlas. En lagrådsremiss om dessa frågor kommer att presenteras senast under hösten 1993. Med hänsyn till att de av motionärerna aktualiserade frågorna sålunda behandlas i regeringskansliet anser utskottet att motion Ju817 yrkandena 13 och 14 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
I motion L326 föreslår Bengt Harding Olson (fp) att en särskild myndighet inrättas med uppgift att sköta konkurshanteringen inkl. konkursförvaltningen, ackords- och saneringsärendena samt lönegarantihanteringen. Motionären framhåller att samhällets insatser i dag är splittrade på flera olika organ samt efterlyser en samordning på obeståndsområdet. Inrättandet av en central myndighet skulle enligt motionären innebära en bättre hantering av obeståndsmål och saneringsärenden till en lägre kostnad för både samhället och staten. I sin tur skulle detta leda till minskade konkursförluster för borgenärerna, vilket ytterst är till godo för hela näringslivet.
Utskottet kan för sin del konstatera att den funktionsfördelning som nu gäller är resultatet av en lång utveckling och ett etappvis medvetet genomfört reformarbete. Hänsynen till rättssäkerheten och en avvägning mellan de delvis motstridiga intressen som gör sig gällande har lett till nuvarande uppdelning på olika funktioner för hanteringen av konkursärenden. Det finns naturligtvis skäl att fortlöpande ompröva den gällande organisationen och rollfördelningen i syfte att så effektivt som möjligt förverkliga lagstiftningens intentioner. Utskottet utgår emellertid från att regeringen följer utvecklingen och vid behov vidtar erforderliga åtgärder. Utskottet avstyrker med det sagda bifall till motion L326.
I motion L316 (delvis) av Sten Söderberg (-) föreslås att tingsrätterna skall handha hela konkurshandläggningen. Det finns enligt motionären skäl att separera den myndighet som ställer krav på betalning från konkurshandläggningen.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att frågan huruvida kronofogdemyndigheterna borde anförtros tillsynsfunktionen i konkurs med hänsyn till myndigheternas roll som företrädare för statens borgenärsintressen övervägdes ingående av utskottet i samband med 1979 års reform av reglerna om konkursförvaltning och tillsyn i konkurs (LU 1978/79:19). Utskottet ansåg sig kunna godta den ordning som nu gäller. Utskottet framhöll dock vikten av att verksamheten vid kronofogdemyndigheterna organiserades så att en tjänsteman endast i rena undantagsfall får utöva tillsyn i konkurs samtidigt som han har hand om indrivningsuppgifter och handräckning. Vidare underströk utskottet att särskilda enheter för tillsynsuppgifter borde inrättas i största möjliga utsträckning. Utskottet har därefter återkommit till frågan bl.a. i betänkandet LU 1986/87:32 med anledning av regeringens proposition 1986/87:90 om ny konkurslag. Utskottet konstaterade i det sammanhanget att några nackdelar inte syntes ha framkommit när det gäller kronofogdemyndigheternas dubbla roll som tillsynsmyndighet i konkurs och företrädare för statens borgenärsintressen. Enligt utskottets mening saknades det därför anledning att överväga en ändrad ordning i fråga om ansvaret för tillsynen i konkurs.
Utskottet har nu ingen annan uppfattning i frågan. Utöver det nämnda vill utskottet också peka på att Domstolsutredningen i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet föreslår att domstolarnas uppgifter i stor utsträckning skall renodlas och att domstolarnas verksamhet skall koncentreras till den dömande verksamheten. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L316 i denna del.
Förmånsrätt
När konkurs inträffat skall, om medel finns i konkursboet, betalning först utgå för konkurskostnaderna och för annan skuld som konkursboet ådragit sig (s.k. massagäld). Av boets återstående medel sker därefter utdelning till borgenärerna i en viss ordning, den s.k. förmånsrättsordningen. Bestämmelser om i vilken ordning olika fordringar skall betalas finns i förmånsrättslagen (1970:979). Förmånsrättslagen (FRL) skiljer mellan särskilda och allmänna förmånsrätter. De särskilda förmånsrätterna (4--8§§) belastar endast viss egendom och har i princip förmånsrätt före de allmänna förmånsrätterna. Särskild förmånsrätt följer bl.a. med företagshypotek, varmed avses en säkerhetsrätt på grund av inteckning i en näringsidkares lösa egendom (5§), och inteckning i fast egendom (6§). Vidare ger betalningssäkring förmånsrätt i den egendom som har tagits i anspråk.
De allmänna förmånsrätterna (10--13§§) avser all egendom som ingår i gäldenärens konkursbo. Enligt 10§ FRL har till en början vissa fordringar, som står de egentliga konkurskostnaderna nära, allmän förmånsrätt. Hit hör exempelvis borgenärs kostnad för att sätta gäldenären i konkurs. I 11§ FRL regleras därefter allmän förmånsrätt för fordran på skatt och allmän avgift -- det s.k. skatteprivilegiet. Slutligen regleras i 12 och 13§§ den förmånsrätt som arbetstagare har i arbetsgivares konkurs för sin fordran på lön eller pension, det s.k. löneprivilegiet. Fordringar utan förmånsrätt, dvs. oprioriterade fordringar, har inbördes lika rätt (18§). Det innebär att varje borgenär får betalt i förhållande till fordringsbeloppet. Om egendom, vari särskild förmånsrätt gäller, inte räcker till för fordringen skall återstoden av fordringen behandlas som fordran utan förmånsrätt.
Som ovan angivits följer särskild förmånsrätt med företagshypotek. Vilken egendom som omfattas av företagshypotek framgår av lagen (1984:649) om företagshypotek. Enligt den lagen, som ersatt en tidigare gällande lag om företagsinteckning, omfattar ett företagshypotek en näringsidkares lösa egendom i den mån egendomen hör till den intecknade verksamheten. Vissa slag av lös egendom ingår dock inte i hypoteksegendomen, såsom kassa- och banktillgodohavanden, aktier och obligationer samt skepp, luftfartyg och annan egendom som kan vara föremål för panträtt på grund av inteckning. Om en näringsidkare överlåter sin intecknade verksamhet kan säkerhetshavaren göra gällande sin rätt också hos förvärvaren (s.k. förföljelserätt).
Den närmare omfattningen av de fordringar som omfattas av skatteprivilegiet framgår av lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. Som exempel på skatter och avgifter som omfattas kan nämnas de som anges i 1§ första stycket uppbördslagen -- bl.a. de viktigaste direkta skatterna samt bevillningsavgift, sjömansskatt, kupongskatt, tillfällig vinstskatt, mervärdesskatt, åtskilliga punktskatter, tull och socialavgifter. Förmånsrätt föreligger även i fall då annan än den skatt- eller avgiftsskyldige är betalningsansvarig för skatten eller avgiften (2§), något som kan få betydelse bl.a. i fråga om bolagsmans ansvar för handelsbolags skulder och i fråga om det ansvar för gjorda skatteavdrag som företrädare för juridisk person har enligt särskilda bestämmelser i uppbördslagen och andra författningar. En begränsning föreligger så till vida att fordran enligt uppbördslagen på slutlig skatt har förmånsrätt endast om den tidrymd till vilken skatten är att hänföra har gått till ända före konkursbeslutet (3§).
Av betydelse för det allmännas möjligheter att få betalt för skattefordringar är vidare vissa särskilda regler om personligt betalningsansvar. I 77a§ uppbördslagen stadgas sålunda att den som i egenskap av företrädare för arbetsgivare, som är juridisk person, verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala det innehållna beloppet i rätt tid och ordning själv är -- solidariskt med den juridiska personen -- betalningsskyldig för skattebeloppet och tillkommande restavgift. Liknande ansvarsbestämmelser finns i lagen om mervärdesskatt och ytterligare ett antal författningar.
Betydelse har vidare lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Syftet med den lagen är att stärka det allmännas ställning som borgenär vid uppbörd och indrivning av fordran på skatt m.m. För att ett beslut om betalningssäkring skall kunna fattas, krävs att det allmänna har en fordran mot gäldenären som avser betydande belopp. Om fordringen hänför sig till en viss tidsperiod, skall tiden ha gått till ända eller fordringen dessförinnan ha förfallit till betalning. Slutligen krävs att det finns en påtaglig risk att gäldenären inte kommer att betala fordringen. Att ett beslut om betalningssäkring har verkställts innebär att gäldenären inte får förfoga över den egendom som omfattas av betalningssäkringen. Den ger också, som ovan anförts, enligt 8§ FRL förmånsrätt i den egendom som har tagits i anspråk. Förmånsrätten räknas från den dag beslutet om betalningssäkring verkställdes.
Till skillnad från vad som gäller för fordringar i allmänhet får betalning av sådana skatter eller avgifter som avses i 1§ i den ovan nämnda lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m. inte göras till föremål för återvinning i konkurs (4kap. 1§ konkurslagen).
I ordning närmast efter förmånsrätten för skattefordringar m.m. följer som ovan angivits arbetstagares fordringar på lön och pension, det s.k. löneprivilegiet. Sistnämnda förmånsrätt gäller för alla arbetstagare utom för dem som har väsentlig andel i och väsentligt inflytande över företaget. Förmånsrätten gäller även för lön under skälig uppsägningstid, dock högst sex månader. Till lön räknas i förevarande sammanhang allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning. För den enskilde arbetstagarens vidkommande begränsas betydelsen av löneprivilegiet till följd av lagen (1992:497) om statlig lönegaranti vid konkurs, vartill utskottet återkommer nedan.
Insolvensutredningen föreslår, som tidigare nämnts, i sitt slutbetänkande (SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i kris. I utredningens uppdrag har ingått att se över förmånsrättsordningen, i första hand i de delar som berörs av rekonstruktionsfrågorna. Utredningen har dock varit oförhindrad att gå in på även andra delar av förmånsrättsordningen.
Utredningen föreslår att s.k. produktiva löner, varmed avses intjänad lön samt uppsägningslön under den tid driften av företaget fortsätter, dock längst under två månader, i förmånsrättshänseende skall gå före företagshypotek. Förslaget avser att ge långivare med olika former av säkerheter incitament att ingripa i tid och därigenom till undvikande av konkurs skapa bättre förutsättningar för en rekonstruktion. Även fordringar som har uppkommit under ett rekonstruktionsförfarande skall ha företräde framför företagshypotek. Skatteprivilegiet föreslås avskaffat. Fordran på skatter och allmänna avgifter förlorar därigenom sin prioritet och jämställs med övriga oprioriterade fordringar. Ett viktigt syfte med förslaget i den delen är att förbättra de oprioriterade borgenärernas (leverantörers, underentreprenörers m.fl.) ställning. Vidare föreslås ett klarläggande beträffande företagshypotekshavares rätt att få betalt ur egendom som trätt i stället för säkerhetsunderlaget, dvs. främst medel som satts in på ett särskilt s.k. administrationskonto vid företagsrekonstruktion.
I motion L309 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) begärs en ändring i förmånsrättsreglerna så att lönefordringar placeras högre i förmånsrättsordningen (yrkande 2). Motionärerna anser att en sådan åtgärd är motiverad av att lönegarantin kraftigt har försämrats, och de framhåller att bankerna därigenom skulle tvingas göra en ordentlig kreditprövning samtidigt som färre oseriösa företag kunde startas. I motion L314 framhåller Stig Rindborg (m) att löner som betalas ut under ett rekonstruktionsförfarande bör ha bättre rätt än företagshypotek (yrkande 4).
Frågor om leverantörernas ställning i förmånsrättshänseende tas upp i tre motioner. I motion L313 av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c, och kds) framhålls att en förmånsrätt bör införas för leverantörsfordringar, innebärande att dessa alltid går före statens fordringar. Motionärerna anför att leverantörerna, som bär huvuddelen av förlusterna vid konkurs, har små möjligheter att förutse konkurser och därmed undvika förluster. De framhåller att staten däremot har byggt upp effektiva informations- och varningssystem och att staten också har bättre förutsättningar att bära förlusterna. I motion L314 anser Stig Rindborg (m) att statens fordringar, i vad de avser skatter, skall efterställas fordringar från övriga borgenärer (yrkande 1). Om leverantörernas ställning på detta sätt förbättrades, skulle följdkonkurser kunna undvikas, vilket i sin tur innebär att staten har kvar dessa leverantörer som betalningsdugliga skattebetalare och deras anställda slipper bli bidragstagare. Ett slopande av skattefordringarnas förmånsställning skulle enligt motionären vidare vara ägnat att förbättra förutsättningarna för rekonstruktion av företag och därigenom också att undvika värdeförstörelse. Skattefordringarnas förmånsrätt inkräktar nämligen på det ekonomiska utrymmet för en rekonstruktion och kronofogdarna har på grund av förmånsrätten inget incitament att använda sig av sin speciella insikt i de skattskyldigas ekonomiska situation i ett så tidigt skede som möjligt. I motion L324 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) förs fram flera förslag som syftar till att stärka leverantörernas ställning vid konkurs. Motionärerna framhåller att leverantörerna bör förmånsprioriteras före staten och bankerna (yrkande 1). En sådan ordning skulle enligt motionärerna stimulera bankerna att gripa in på ett tidigare stadium. Vidare föreslås att prioriterade fordringsägare skall erhålla endast 75 % av deras totala fordran vid konkurs (yrkande 2). En sådan regel skulle enligt motionärerna leda till att bankerna blev mindre benägna att sätta sina kunder i konkurs, samtidigt som leverantörer och andra oprioriterade fordringsägare aldrig skulle bli lottlösa. Slutligen föreslås någon form av garanti eller räntefritt lån för leverantörer som drabbas av förluster i en konkurs (yrkande3).
I motion L314 framhåller Stig Rindborg (m) att staten inte bör ha annan rätt än övriga borgenärer när det gäller krav mot styrelsen (yrkande 2) och att staten inte heller bör ha annan ställning än övriga borgenärer när det gäller gäldenärsbrott och återvinningsfrågor (yrkande 3). Motionären påpekar att underlåtenhet att betala skatt i många fall är straffbelagd och att straffhotet riktar sig mot företagets ställföreträdare, som dessutom blir personligen ansvariga. Staten har således en gynnad ställning genom att staten har dubbla gäldenärer, samtidigt som underlåtenheten att betala statens skatteskulder är förenad med straffpåföljd. I motionen ifrågasätts att staten med sin starka ställning skall ha detta extra skydd mot betalningsansvariga gäldenärer när alla andra borgenärer får nöja sig med den press på ställföreträdarna för bolaget som straffbestämmelserna i brottsbalken om gäldenärsbrott utövar. Motionären framhåller att staten dessutom är den enda borgenär som gäldenären kan förnöja kort före en konkurs utan att styrelsen drabbas av ansvar för gäldenärsbrott. Staten kan också ta emot betalning strax före konkurs utan att behöva riskera att betalningen skall återgå till konkursboet efter en återvinningstalan. Mot denna bakgrund är det enligt motionären förståeligt att betalningsansvariga företag använder befintliga rörelsemedel för betalning av förfallna skatteskulder före andra skulder, exempelvis leverantörsskulderna. Att slopa både förmånsrätten och det särskilda straffhotet för skattefordringar skulle förbättra förutsättningarna för en rekonstruktion eftersom mer rörelsemedel och färre leverantörsskulder skulle finnas kvar i konkursboet.
Utskottet kan konstatera att Insolvensutredningens förslag om ändringar i förmånsrättsordningen utgör ett viktigt steg för att skapa förutsättningarna för ett verksamt rekonstruktionsförfarande för företag i kris. I motionerna L313, L314 yrkandena 1--4 samt L324 föreslås i huvudsak åtgärder med samma inriktning som i utredningens förslag, dock att det sätts i fråga om utredningen i sina förslag har gått tillräckligt långt för att de önskade effekterna skall uppnås. Insolvensutredningens förslag remissbehandlas för närvarande. Remissinstansernas synpunkter och regeringens ställningstagande bör inte föregripas genom något uttalande från riksdagens sida. Utskottet vill dock framhålla att reformeringen av förmånsrättsordningen -- även bortsett från dess koppling till de föreslagna reglerna för företagsrekonstruktion -- är ett mycket angeläget lagstiftningsärende. Vid beredningen av Insolvensutredningens slutbetänkande bör enligt utskottets mening förmånsrättsordningen behandlas med förtur. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L313, L314 yrkande 1 och L324.
Jämväl övriga i motion L314 framförda yrkanden berörs av Insolvensutredningens förslag till ändrad förmånsrättsordning. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L314 yrkandena 2, 3 och 4.
Även yrkandet i motion L309 om att förmånsrättslagen bör ändras så att lönefordringarna placeras högre i förmånsrättsordningen (yrkande 2) berörs av Insolvensutredningens förslag. Enligt utskottets mening bör regeringens ställningstagande till den framtida utformningen av förmånsrätten inte heller i denna del föregripas genom uttalanden från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L309 yrkande 2.
Lönegaranti
Ett viktigt komplement till reglerna om förmånsrätt för lönefordringar i konkurs infördes genom lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Värdet av det skydd en allmän förmånsrätt ger är helt beroende av att det finns några tillgångar i konkursboet. Saknas tillgångar kan ingen utdelning ske, varför en fordran trots förmånsrätten kan visa sig vara värdelös. Det är mot den bakgrunden som den statliga lönegarantin tillskapades i anslutning till förmånsrättslagen. Reglerna om lönegaranti har nyligen varit föremål för en partiell reform, och en ny lönegarantilag (1992:497), som har trätt i kraft den 1 juli 1992, har inneburit förändringar bl.a. när det gäller handläggningen av lönegarantiärenden.
Lönegarantilagen kan allmänt sägas innebära att staten garanterar prioriterade lönefordringar enligt 12 eller 13§ förmånsrättslagen, dvs. fordringar på lön och aktuell pension resp. fordran på framtida pension, samt att staten övertar fordringarna -- med motsvarande förmånsrätt -- och inträder i konkursen som borgenärer.
Enligt 12§ förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med arbetstagarens fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen, som inte förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökan gjordes, och på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Förmånsrätt enligt 12§ förmånsrättslagen följer även med fordran på pension, vilken tillkommer arbetstagaren eller dennes efterlevande för högst ett år innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Enligt 13§ förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande. Därvid får dock intjänad del av utfäst pension inte avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Begreppet lön är detsamma i lönegarantilagen som i 12§ förmånsrättslagen. Med lön avses allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställningen, oberoende av i vilken form lönen utgår (tidlön, ackordsersättning, arvode, provision, tantiem eller annan andel i vinst, utfästa gratifikationer, risktillägg, kallortstillägg, naturaförmån). Även avtalsenliga omkostnader i tjänsten omfattas av garantin (resekostnadsersättning, traktamente, ersättning för hållande av egen bil eller annan utrustning). Förmånsrätten och därmed den ersättning som kan utgå från lönegarantin är tidsbegränsad. När det gäller lön eller annan ersättning på grund av anställningen omfattas endast fordringar som inte har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökan samt under skälig uppsägningstid, dock högst för sex månader. Om arbetstagaren inte utfört arbete för konkursgäldenären under uppsägningstiden omfattar förmånsrätten endast sådan inkomst som överstiger vad arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser förvärvat i en annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i en anställning som han skäligen borde ha godtagit. Med inkomst från annan anställning jämställs utbildningsbidrag som utgår vid arbetsmarknadsutbildning om bidraget avser samma tid som lönefordran har beviljats efter uppsägningen.
Genom den nya lönegarantilagen har maximiersättningen för fordringar med förmånsrätt enligt 12§ förmånsrättslagen sänkts från tidigare tolv basbelopp enligt lagen om allmän försäkring till ett fast belopp om 100000kr. Prövningsförfarandet av lönegarantifrågor hos kronofogdemyndigheten har avskaffats och beslut om lönegaranti fattas numera av förvaltaren även i konkurser utan bevakningsförfarande. Arbetstagare som vill att förvaltarens beslut skall överprövas får väcka talan mot staten vid den tingsrätt som handlägger konkursärenden. Staten genom tillsynsmyndigheten har en motsvarande rätt att väcka talan mot arbetsgivaren om tillsynsmyndigheten anser att förvaltarens beslut är oriktigt. För uppsägningslön omfattar förmånsrätten enligt 12§ förmånsrättslagen endast vad som överstiger inkomst som arbetstagare under uppsägningstiden har förvärvat i en annan anställning eller borde ha kunnat förvärva i en anställning han skäligen borde ha godtagit. Arbetstagaren är skyldig att upplysa förvaltaren om bl.a. inkomster som arbetstagaren har under uppsägningstiden från en annan anställning.
De nyligen gjorda förändringarna grundar sig på den översyn av lönegarantin som genomfördes av Lönegarantiutredningen under första hälften av 1980-talet. Lönegarantiutredningens slutbetänkande, (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen, har överlämnats till Insolvensutredningen för att beaktas i dess utredningsarbete. Insolvensutredningen har som tidigare redovisats i november 1992 avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion. I betänkandet tas upp bl.a. frågan om den statliga lönegarantins roll i samband med fortsatt drift av konkursföretag. Särskilt har utredningen uppmärksammat garantins inverkan på konkurrensen, varvid utredningen anser sig ha fått belägg för att osund konkurrens förekommer på grund av att lönegarantin i vissa hänseenden utnyttjas på sätt som inte varit avsett. I betänkandet föreslås åtgärder som motverkar vad som i utredningen beskrivs som ett "överutnyttjande" av lönegarantin.
Lönegarantins materiella del -- nämligen frågan om lönegarantireglerna har en ändamålsenlig utformning när det gäller vilka lönefordringar garantin skall omfatta -- har inte varit föremål för någon översyn sedan lagstiftningen om lönegaranti infördes 1971. Behovet av en sådan översyn har påtalats i olika sammanhang under de senaste åren. Lagutskottet har vid ett par tillfällen uttalat att en översyn av lönegarantireglerna och förmånsrätten är motiverad och förutsatt att en sådan kommer till stånd (bet. 1991/92:LU6 och 1991/92:LU37). Regeringen har bemyndigat chefen för Arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över vissa delar av det statliga lönegarantisystemet vid konkurs. Enligt direktiven för utredningen (dir. 1992:103) skall utredaren analysera om lönegarantireglerna har en ändamålsenlig utformning när det gäller vilka lönefordringar som skall ersättas av garantin samt föreslå de lagändringar som en sådan granskning kan ge anledning till. Utredaren skall också överväga och lämna förslag till hur utbetalningsfunktionen bör vara utformad i framtiden. Syftet med utredningsarbetet anges vara att åstadkomma sådana regeländringar som -- utan att garantins sociala syfte går förlorat -- sammantaget begränsar utgifterna för garantin och effektiviserar granskningen av att garantin används på det sätt som varit avsett. Enligt direktivet bör utredarens uppdrag vara slutfört före den 1 oktober 1993.
Lönegarantin i Sverige finansieras genom en arbetsgivaravgift. Avgiften var ursprungligen 0,02 % av den lönesumma arbetsgivaren gett ut under året. Därefter har avgiften höjts successivt och uppgår fr.o.m. år 1979 till 0,2 %. Avgifterna tillförs en fond, lönegarantifonden, som förvaltas av Kammarkollegiet. Fonden, vars tillgångar är avsedda att täcka konstaderna för ersättningar enligt garantin, disponerar över en rörlig kredit i Riksgäldskontoret. Krediten uppgick t.o.m. budgetåret 1991/92 till 200 miljoner kronor.
Till belysning av behovet att begränsa utgifterna för garantin och att motverka att den används på sätt som inte varit avsett har kostnadsutvecklingen för garantin beskrivits i direktiven. Antalet företagskonkurser har ökat från 5500--6000 per år under 1980-talet till närmare 10000 år 1990 och till över 17000 år 1991. Under motsvarande tidsperiod har utbetalningarna från lönegarantifonden ökat från ca 600 miljoner kronor per budgetår till ca 1,8 miljarder kronor budgetåret 1990/91 och till ca 4,3 miljarder kronor budgetåret 1991/92. Utgiftsökningen har därefter fortsatt. Under tiden januari t.o.m. september 1992 har drygt 15000 företag gått i konkurs och ca 3,8 miljarder kronor utbetalats ur lönegarantifonden. Motsvarande period under 1991 utbetalades ca 2 miljarder kronor ur fonden.
För att täcka de ökade kostnaderna för lönegarantin höjdes genom ett riksdagsbeslut våren 1992 gränsen för lönegarantifondens kredit för budgetåret 1992/93 till 2 miljarder kronor. Mot bakgrund av den ovan nämnda ökningen av utbetalningarna under 1992 har man inom Arbetsmarknadsdepartementet uppskattat att statens kostnader för lönegarantin under det innevarande budgetåret -- med hänsyn tagen till att de anställdas ersättning enligt lönegarantin genom den nya lagen har begränsats -- kommer att uppgå till 6 miljarder kronor. Genom ett nytt beslut har riksdagen därför -- med ändring av sitt tidigare beslut -- medgett att en rörlig kredit om 4 miljarder kronor får disponeras under budgetåret (bet. 1992/93:AU2).
I tre motioner begärs en höjning av maximibeloppet för lönegarantin. Rune Evensson m.fl. (s) föreslår i motion L301 att ersättningsgränsen skall höjas till 200000kr. Motionärerna framhåller att många löntagare inte får full kompensation eftersom det nuvarande ersättningstaket på 100000 kr innebär att en normalinkomsttagare inom LO-kollektivet inte blir fullt ersatt med det beloppet. I motion L320 anser Hans Karlsson (s) att taket i lönegarantin bör höjas så att ersättningen motsvarar den innestående lönen och semesterersättningen för löntagare i normala inkomstlägen (yrkande 1). Samma krav förs fram av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s) i motion L325.
Vid behandlingen av regeringens proposition om ny lönegarantilag hade utskottet också att ta ställning till motioner med kritik mot regeringens förslag om sänkning av ersättningstaket till 100000 kr (bet. 1991/92:LU37). Utskottet framhöll i anslutning därtill att den då konstaterade utvecklingen när det gällde utbetalningarna från lönegarantin ingav farhågor och att det därför var synnerligen angeläget med omedelbara årgärder i syfte att begränsa utbetalningarna från lönegarantin. En sänkning av maximibeloppet framstod enligt utskottet som en nödvändighet och den skulle också innebära att det beloppsmässiga utrymmet för missbruk eller överutnyttjande av garantin minskas. Utskottet kunde inte finna annat än att det maximibelopp som föreslogs i den dåvarande situationen var en rimlig lösning för att åstadkomma minskade utgifter utan risk för att lönegarantisystemet skulle förlora sina sociala syften. Förslaget innebar därför enligt utskottets mening att lönegarantisystemet också i fortsättningen kunde fylla en viktig funktion som skydd för arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren kommit på obestånd. En ytterligare fördel med förslaget var enligt utskottet att det var ägnat att motverka den snedvridning av konkurrensen inom åtminstone vissa branscher som dåvarande system påstods ha medfört. Utskottet framhöll vidare att förslaget, i avvaktan på Insolvensutredningens arbete, i stora delar måste ses som ett provisorium. Det kunde nämligen enligt utskottet hållas för troligt att Insolvensutredningens överväganden skulle leda till att ytterligare ändringar i lönegarantisystemet bör genomföras varvid maximibeloppets storlek åter kan komma att omprövas. Med hänsyn till lönegarantins betydelse för arbetstagarna och för näringslivet underströk utskottet det angelägna i att Insolvensutredningens kommande förslag skulle beredas skyndsamt så att riksdagen snarast möjligt får tillfälle att ta ställning till den framtida utformningen av lönegarantisystemet.
Utskottet har nu ingen annan uppfattning när det gäller maximibeloppets storlek. Den mycket kraftigt accelererande belastningen på lönegarantifonden som därefter har påvisats ger än mer tyngd åt besparingsmotivet som ligger bakom den genomförda ersättningsbegränsningen. Den översyn av vissa delar av det statliga lönegarantisystemet som nyligen har inletts rör bl.a. frågan om vilka lönefordringar som skall omfattas av garantin. Enligt utskottets mening kan frågan om maximinivån för ersättningen enligt garantin inte bedömas isolerad från de överväganden som översynen måste innefatta. Riksdagen bör därför inte nu ta något initiativ med anledning av de nu behandlade motionerna utan avvakta utredarens förslag.
Utskottet noterar dock med tillfredsställelse att avsikten är att översynen skall bedrivas skyndsamt och vill samtidigt understryka vikten av att det kommande förslaget från utredaren, liksom Insolvensutredningens slutbetänkande, bereds skyndsamt inom regeringskansliet så att riksdagen snarast möjligt får tillfälle att ta ställning till den framtida utformningen av lönegarantisystemet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L301, L320 yrkande 1 och L325.
I motion L309 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) begärs att frågan om en speciallagstiftning utreds för de yrkesgrupper som, beroende på speciella lönesystem, har stora lönesummor inarbetade vid en konkurs (yrkande 1). Motionärerna framhåller att under den korta tid som gått sedan lagen ändrades har nackdelarna med den försämrade ersättningen enligt lönegarantin blivit uppenbara. Det nuvarande systemet leder till att många arbetstagare inte får en normal uppsägningstid vid konkurs och att äldre arbetstagare med längre uppsägningstider drabbas särskilt hårt. Mest utsatta i sammanhanget är enligt motionärerna sjömän och vissa andra yrkesgrupper med sådana lönesystem att de ofta har stora innestående lönefordringar. Som ytterligare exempel nämns byggnadsarbetare, målare och andra grupper med liknande ackordsystem baserade på mätning. Dessa yrkesgrupper har ofta mycket stora belopp inarbetade vid en konkurs. Detta leder till att ersättningen räcker för endast en mycket kort uppsägningstid och i vissa fall till att ersättningen inte ens täcker alla innestående lönefordringar. Motionärerna pekar på att man i Finland har specialregler för sjömän på grund av de speciella problem som uppstår för dem vid konkurser.
Den översyn av lönegarantilagen som nyligen har inletts berör i vart fall indirekt även de problem som motionärerna tar upp i motion L309. Frågan om det finns behov av särskilda regler med avseende på yrkesgrupper, för vilka speciella lönesystem gäller, kan inte avgöras utan koppling till resultatet av det pågående översynsarbetet, särskilt vad gäller frågan vilka lönefordringar som skall omfattas av garantin. Riksdagen bör därför inte heller i denna fråga nu ta något initiativ utan avvakta de förslag som det pågående översynsarbetet kan leda till. Utskottet avstyrker därför bifall även till motion L309 yrkande 1.
I motion L320 av Hans Karlsson (s) begärs en översyn av lönegarantilagen med syfte att motverka att dess tillämpning medför negativa effekter för konkurrensvillkoren (yrkande 2). Motionären pekar på att sådana problem uppstår i samband med att de anställda arbetar kvar i företaget under uppsägningstiden, samtidigt som en rekonstruktion pågår. Detta kan betyda att ett företag konkurrerar på den öppna marknaden utan att ha några egna lönekostnader. Dessa täcks nämligen av lönegarantin. Det finns enligt motionären exempel på att rekonstruerade företag tack vare lönegarantin har vuxit och ökat sina marknadsandelar i betydande omfattning på bekostnad av de företag som själva bär sina lönekostnader.
Som redovisats ovan har Insolvensutredningen uppmärksammat att lönegarantin i vissa situationer negativt påverkar konkurrensförhållandena, och utredningen har föreslagit åtgärder som är ägnade att motverka de effekter av garantin som motionären ger exempel på. Beredningen av Insolvensutredningens förslag bör inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L320 yrkande 2.
I motion L318 av Kaj Larsson m.fl. (s) anförs att lönegarantilagens karaktär av social skyddslagstiftning kräver att det finns en garanterad minsta tid inom vilken en arbetstagare har rätt att göra sina fordringar kända. Denna tid bör inte understiga ett år från konkursens avslutande. Motionärerna anser att risken är stor för rättsförluster eftersom det i en konkurs kan finnas löneanspråk som förvaltaren inte har kännedom om.
Före den 1 juli 1992 gällde garantin i bevakningskonkurser för fordringar som bevakats och i konkurser utan bevakning för fordringar som blev kända för kronofogdemyndigheten inom ett år från det att konkursen avslutades eller beslut om dess avskrivning vann laga kraft. Att garantin i bevakningskonkurser endast omfattar fordringar som har bevakats följer av lönefordringars likställighet med andra konkursfordringar. I samband med att beslut i lönegarantifrågor genom den nya lagen lagts på förvaltarna även i konkurser utan bevakning, övervägdes om denna olikhet är motiverad när alla anspråk på ersättning enligt lönegarantin skall bedömas eller avgöras av förvaltaren. I det sammanhanget framhöll föredragande statsrådet (se prop. 1991/92:139 s. 31) att om en arbetstagare dröjer med att framställa sin lönefordran så länge att den inte uppdagas ens under utredningen av konkursboet kan det med fog ifrågasättas om fordran fortfarande omfattas av garantins sociala syfte. Det ligger i sakens natur, fortsatte föredraganden, att den tid som förflyter från konkursutbrottet till dess att konkursen är avslutad varierar avsevärt beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Denna tid torde endast i undantagsfall understiga sex månader. Mera vanligt förekommande är nog handläggningstider upp till ett år och även därutöver. Föredraganden fann för sin del denna tid vara mer än tillräcklig för att en arbetstagare med en lönefordran som bör ersättas genom lönegarantin skall ha tid att framställa sina anspråk till förvaltaren i de fall fordran inte har uppdagats redan under boutredningen.
Utskottet hade för sin del inte någon erinran mot föredragandens bedömning i denna del när utskottet våren 1992 behandlade regeringens proposition. Enligt utskottets mening saknas det nu skäl att göra en annan bedömning, och utskottet avstyrker därför bifall till motion L318.
I motion L314 anser Stig Rindborg (m) att statens garanti för lönefordringar bör relateras till gällande sjukersättning (yrkande 5) och att lönegarantin bör administreras genom sjukförsäkringssystemet (yrkande 6). Genom en koppling till gällande sjukersättning bortfaller garantiansvaret för semesterersättning och andra förmåner som i dag omfattas av lönegarantin. Sådana förmåner kan, enligt motionären, de anställda i stället säkerställa på annat sätt genom avtal med arbetsgivaren före konkursen, exempelvis genom företagshypotek eller avskiljande vid ordinarie lönebetalningar under löpande verksamhet. Semesterersättningen är därtill något som enligt lag intjänas vid varje löneutbetalningstillfälle. Ett ersättningssystem enligt den föreslagna modellen bör lämpligen administreras genom sjukförsäkringssystemet.
Som inledningsvis angetts ingår i uppdraget till den nyligen tillkallade utredaren såväl att överväga vilka lönefordringar som skall ersättas genom lönegarantin som att ge förslag om hur utbetalningsfunktionen bör vara utformad i framtiden. Riksdagen bör därför inte nu ta något initiativ i de frågor som tas upp i motion L314 yrkandena 5 och 6. Utskottet avstyrker därför bifall till dessa yrkanden.
I motion A246 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) föreslås att den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen ersätts av en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som bör administreras av försäkringskassan. Det föreslås bl.a. att ersättningsnivån sänks till 70 % och att fem karensdagar införs. I motionen föreslås, såvitt berör lagutskottet, att reglerna om lönegarantin samordnas så att ersättningen enligt lönegarantilagen blir densamma som i den i motionen föreslagna allmänna arbetslöshetsförsäkringen (yrkande 9).
Inte heller i den fråga som tas upp av motionärerna i motion A246 bör riksdagen föregripa utredarens förslag om hur ersättningen enligt lönegarantin och utbetalningsfunktionen bör vara utformad i framtiden. Utskottet avstyrker därför bifall till motion A246 yrkande 9.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ansvarsgenombrott att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L203, 1992/93:L205 och 1992/93:Ju817 yrkande 10 i denna del, res. 1 (s)
2. beträffande översyn av revisorsrollen att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju817 yrkande 16,
3. beträffande aktiekapitalets storlek att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L204 och 1992/93:Ju817 yrkande 10 i denna del,
4. beträffande delgivning med juridiska personer att riksdagen avslår motion 1992/93:L305,
5. beträffande registrering i aktiebolagsregistret att riksdagen med anledning av motion 1992/93:L210 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. beträffande otillbörligt utnyttjande av konkursinstitutet att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L312 och 1992/93:L306 i denna del,
7. beträffande rekonstruktion av företag att riksdagen avslår motion 1992/93:L317,
8. beträffande konkursförvaltningen att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L306 i denna del, 1992/93:L316 i denna del och 1992/93:L329,
9. beträffande utredning om ekonomisk brottslighet att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju817 yrkandena 11 och 19, res. 2 (s)
10. beträffande konkursregister m.m. att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju817 yrkandena 13 och 14,
11. beträffande en ny myndighet för obeståndsmål m.m. att riksdagen avslår motion 1992/93:L326,
12. beträffande vissa frågor om konkurshanteringen att riksdagen avslår motion 1992/93:L316 i denna del,
13. beträffande förmånsrätt för lönefordringar att riksdagen avslår motion 1992/93:L309 yrkande 2, res. 3 (s)
14. beträffande förmånsrätt för leverantörsfordringar m.m. att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L313, 1992/93:L314 yrkande 1 och 1992/93:L324, res. 4 (nyd)
15. beträffande förmånsrätt i övrigt att riksdagen avslår motion 1992/93:L314 yrkandena 2--4,
16. beträffande maximiersättningen enligt lönegarantilagen att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L301, 1992/93:L320 yrkande 1 och 1992/93:L325,
17. beträffande särreglering i lönegarantilagen att riksdagen avslår motion 1992/93:L309 yrkande 1, res. 5 (s)
18. beträffande samordning av lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen att riksdagen avslår motion 1992/93:A246 yrkande 9, res. 6 (nyd)
19. beträffande översyn av lönegarantilagen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L320 yrkande 2, 1992/93:L318 och 1992/93:L314 yrkandena 5 och 6.
Stockholm den 15 april 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson(s), Inger Hestvik(s), Bengt Kronblad(s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander(s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Sören Norrby (fp) och Stina Eliasson(c).
Reservationer
1. Ansvarsgenombrott (mom. 1)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Motionsyrkanden med" och slutar med "denna del)." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka grundsatsen om personlig ansvarsfrihet för bolagets förpliktelser och dess betydelse för företagen och näringslivet. Det kan dock i vissa situationer av uppenbart missbruk vara befogat att personer som står bakom ett aktiebolag kan göras personligt betalningsansvariga för bolagets skulder. Högsta domstolen har också tillämpat principen om ansvarsgenombrott, och liknande regler finns i många andra länder. Det blir alltmer uppenbart att förutsättningarna för ansvarsgenombrott behöver preciseras och i viss mån utsträckas när det gäller kvalificerat missbruk av aktiebolag. Enligt utskottets mening bör regeringen därför ge tilläggsdirektiv till Aktiebolagskommittén att låta utreda frågan om ansvarsgenombrott. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L203, L205 och Ju817 (yrkande 10 i denna del) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ansvarsgenombrott att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:L203, 1992/93:L205 och 1992/93:Ju817 yrkande 10 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Utredning om ekonomisk brottslighet (mom. 9)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 11 och 19." bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av de omfattande skadeverkningar som den ekonomiska brottsligheten förorsakar såväl enskilda som samhället i stort, är det enligt utskottets mening en angelägen uppgift att i skilda sammanhang förutsättningslöst pröva åtgärder som kan vara ägnade att motverka sådan brottslighet. Det är känt att det i en stor del av de företag som försatts i konkurs har förekommit ekonomisk brottslighet. Behovet och lämpligheten av den typ av åtgärder som föreslås i motion Ju817 yrkandena 11 och 19 bör enligt utskottet närmare utredas. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till nämnda motionsyrkanden som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande utredning om ekonomisk brottslighet att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju817 yrkandena 11 och 19 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Förmånsrätt för lönefordringar (mom. 13)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med "Även yrkandet" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Lönefordringarnas prioritet försämrades under 1970-talet till förmån för skattefordringar och fordringar med säkerhet i företagshypotek. Den förändringen uppvägdes dock av att lönefordringarna i stället tryggades genom en höjning av maximibeloppet för lönegarantin. Den försämring av ersättningen från lönegarantin som nu har skett genom sänkningen av ersättningstaket måste enligt utskottets mening kompenseras genom att förmånsrättslagen ändras så att lönefordringarna åter placeras högre i förmånsrättsordningen. Detta bör riksdagen med bifall till motion L309 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande förmånsrätt för lönefordringar att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L309 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Förmånsrätt för leverantörsfordringar m.m. (mom.14)
Richard Ulfvengren (nyd) anser:
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "samt L324." bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att Insolvensutredningens förslag om ändringar i förmånsrättsordningen utgör ett viktigt steg för att skapa förutsättningarna för ett verksamt rekonstruktionsförfarande för företag i kris. I konkursernas spår sker en omfattande kapitalförstöring inte minst som en följd av den "dominoeffekt" som utlöses av att leverantörer och entreprenörer oftast inte får någon utdelning sedan prioriterade borgenärer för sina fordringar har tagit boets tillgångar i anspråk. Skyndsamma och genomgripande förändringar krävs. Enligt utskottets mening går utredningens förslag inte tillräckligt långt när det gäller att förbättra leverantörernas ställning i konkurs. Leverantörsfordringarna bör prioriteras före skattefordringar och bankernas fordringar, och leverantörsfordringarna skall inte -- som enligt utredningsförslaget -- behöva konkurrera med skattefordringarna. Andra förslag med samma syfte som enligt utskottets mening också bör närmare övervägas är de som förs fram i motion L324, nämligen att begränsa de förmånsberättigade fordringsägarnas rätt till utdelning för sin fordran, exempelvis till 75 %, och att införa någon form av stöd genom garantier eller räntefria lån till leverantörer som drabbas av förluster genom andra företags konkurs. Enligt utskottets mening måste frågan om leverantörsfordringarnas prioritet behandlas med största skyndsamhet, och regeringen bör lägga fram förslag om lagstiftning till riksdagen i sådan tid att nya regler kan bli gällande från den 1 januari 1994. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L313, L314 yrkande 1 och L324 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande förmånsrätt för leverantörsfordringar m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:L313, 1992/93:L314 yrkande 1 och 1992/93:L324 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Särreglering i lönegarantilagen (mom. 17)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med "Den översyn" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening har den genomförda sänkningen av taket för utbetalning enligt lönegarantilagen slagit hårt mot de yrkesgrupper som, beroende på speciella lönesystem, har stora lönefordringar inarbetade vid en konkurs. Det är därför angeläget att frågan om en särreglering för dessa yrkesgrupper utreds skyndsamt. Detta kan lämpligen ske inom ramen för den översyn av lönegarantilagen som nyligen har inletts. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L309 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande särreglering i lönegarantilagen att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L309 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Samordning av lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen (mom. 18)
Richard Ulfvengren (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Inte heller" och slutar med "A246 yrkande 9." bort ha följande lydelse:
Utskottet uppmärksammar att det i motion A246, som i sina huvuddelar behandlas av arbetsmarknadsutskottet, påpekas att kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen till allt mindre del täcks genom arbetsgivar- och egenavgifterna och att kostnaderna för arbetslösheten därför gräver stora hål i statsbudgeten. Det växande underskottet i kombination med den höga ersättningsnivån ger enligt motionärerna anledning till omprövning av principerna för försäkringen. Mot den bakgrunden har föreslagits en allmän arbetslöshetsförsäkring i kombination med en sänkning av ersättningsnivån till 70 % och införandet av fem karensdagar. En sänkning av kostnaderna även för lönegarantin är enligt utskottets mening en angelägen åtgärd. Samma ersättningsregler bör dessutom tillämpas vid arbetslöshet, oavsett orsaken till arbetslösheten. Ersättningen enligt lönegarantin bör därför anpassas till vad som i motionen föreslås gälla för en allmän arbetslöshetsförsäkring. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion A246 yrkande 9 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande samordning av lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen att riksdagen med bifall till motion 1992/93:A246 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
Aktiekapitalets storlek
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anför:
Aktiekapitalet fyller en viktig funktion som skydd för ett aktiebolags borgenärer. Redan av det skälet är det angeläget att minimigränsen för aktiekapitalets storlek ligger på en tillräckligt hög nivå. Det är vidare väl känt att aktiebolagsformen -- till följd av den frihet från personligt ansvar som verksamhet i ett aktiebolag innebär -- är ett av de instrument som kommit till användning vid ekonomisk brottslighet. Mot denna bakgrund anser vi den höjning av minimigränsen för aktiekapitalets storlek till 100000 kr som Aktiebolagskommittén har föreslagit vara för liten. Med hänsyn till att frågan för närvarande övervägs inom regeringskansliet och att förslag till lagstiftning enligt uppgift kommer att föreläggas riksdagen till hösten avstår vi dock från att nu framställa något yrkande i frågan.
Maximiersättningen enligt lönegarantilagen
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anför:
Lönegarantilagen har under en följd av år varit ett utmärkt instrument för att trygga lönefordringar vid konkurser. Den nyligen genomförda sänkningen av maximiersättningen enligt garantin har emellertid inneburit en kraftig sänkning av skyddsnivån. Detta har slagit särskilt hårt mot vissa yrkesgrupper med lönesystem som kan innebära stora lönefordringar vid en konkurs. Enligt vår mening är den genomförda sänkningen i princip fel väg att gå för att åstadkomma de i och för sig nödvändiga besparingarna. Vi avstår dock, med hänsyn till den rådande ekonomiska situationen, från att nu framställa något yrkande om en höjning av maximibeloppet. Vi begränsar oss nu till reservationen till förmån för de yrkesgrupper som hårdast drabbas av effekterna av den försämrade ersättningen.
Remissyttrande över motionen 1992/93:L210
Bilaga
På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits av Patent- och registreringsverket (PRV). Verket har därvid anfört följande.
Den remitterade motionen tar upp två olika typer av situationer.
Dels uppmärksammas det fallet att en person för registreringsändamål används som bulvan. Ett sådant arrangemang kan vara av intresse bl.a. för den som ålagts näringsförbud och som därför inte kan uppträda öppet som stiftare av eller styrelseledamot i ett aktiebolag (se 6§ lagen (1986:436) om näringsförbud). I dessa fall är bulvanen alltså införstådd med att bli registrerad. Sannolikt får han ofta också ersättning för att på så sätt ställa sitt namn till förfogande.
Sådana missförhållanden är svåra att komma åt inom ramen för PRV:s registreringsverksamhet. Så länge den uppgivne personen inte är diskvalificerad för egen del och är den som bolaget i laga ordning har utsett, är ärendet formellt riktigt, och PRV kan då knappast vägra registrering.
I motionen tas för det andra upp den situationen att personer falskeligen anmäls som bolagsfunktionärer för registrering utan att vara tillfrågade eller på annat sätt ha med saken att göra.
PRV vill då först konstatera att det i sådana fall rör sig om förfalskningar som -- om de avslöjas -- inte skall leda till någon registrering och som dessutom torde vara straffbara som urkundsförfalskning enligt 14kap. 1§ brottsbalken. Här är frågan hur detta skall kunna förebyggas eller upptäckas.
PRV har intrycket att det blivit vanligare att ovidkommande personer anmäls för styrelseuppdrag. Det går av naturliga skäl inte att med någon precision ange omfattningen av fenomenet som i regel kan antas ha sin grund i ekonomisk brottslighet. PRV skulle dock tills vidare vilja uppskatta antalet sådana registreringar till i storleksordningen mellan 50 och 100 per år.
Trots att inga säkra medel nu finns för att hindra registrering av dem som anmälts falskeligen, vill PRV ändå påpeka att nuvarande kontrollrutiner inte fått en helt rättvisande beskrivning i motionen.
Enligt 3§8 aktiebolagsförordningen (1975:1387) skall bevittnade namnteckningar av nyvalda styrelseledamöter, styrelsesuppleanter, verkställande direktörer, vice verkställande direktörer och firmatecknare ges in i samband med anmälan om registrering. PRV kontrollerar att sådana bevittnade namnteckningar finns i bl.a. ärenden om registrering av styrelser.
I sammanhanget kan nämnas att nya bestämmelser om registrering av revisorer infördes i 2 och 18§§ aktiebolagsförordningen den 1 juli 1988. Enligt dessa bestämmelser skall en anmälan om registrering innehålla skriftlig bekräftelse av revisorerna på att de åtagit sig uppdraget.
I alla ärenden som gäller registrering av personuppgifter kontrollerar PRV mot SPAR-registret att det personnummer som uppgetts svarar mot det namn som anmälts för registrering. Härigenom undviks registrering av personer som inte finns. Dessutom kan en och annan förfalskning upptäckas.
Trots dessa regler och rutiner går det alltså inte att upptäcka alla förfalskningar. PRV kan i sin granskning inte avslöja, om uppgifter i bolagsstämmoprotokoll och styrelseprotokoll är påhittade eller om ingivna namnteckningsprov är förfalskade. Konsekvenserna för dem som drabbas av oriktiga registreringar kan självfallet vara ytterst besvärande. PRV delar motionärernas uppfattning att det vore önskvärt att komma åt dessa fall.
PRV vill emellertid peka på vikten av att vid eventuella ändringar av föreskrifter och rutiner beakta att det i dag finns ca 292 000 aktiebolag i Sverige. Varje bolag har i genomsnitt 5--6 funktionärer registrerade i aktiebolagsregistret. Varje år nyregistreras ca 20 000 aktiebolag, och PRV handlägger årligen ca 150 000 ärenden om förändring av kretsen registrerade bolagsföreträdare. Det rör sig alltså om en masshantering. Näringslivet har ett befogat intresse av att registreringsärenden hanteras snabbt. Väntetiderna bör inte vara längre än 1--2 veckor, om störningar i bolagens verksamhet skall kunna undvikas. Detta fordrar enkla handläggningsrutiner.
En möjlighet att minska risken för missbruk kunde vara i att PRV underrättade varje berörd person om registreringsanmälningar som gjorts och samtidigt begärde en bekräftelse av vederbörande. En underrättelse med begäran om bekräftelse borde i så fall regelmässigt sändas till den folkbokföringsadress som PRV fått kännedom om vid sin rutinkontroll. Registrering skulle inte få ske förrän en begärd, särskild bekräftelse kommit in. Eventuellt skulle en telefonbekräftelse kunna godtas.
En annan möjlighet kunde vara att efter registrering sända ut underrättelser till samtliga registrerade bolagsfunktionärer. Även avregistreringar borde i så fall rapporteras till berörda personer.
Man kunde för det tredje tänka sig den ordningen att PRV regelbundet, t.ex. en gång om året sände ett registerutdrag till alla registrerade personer med uppgift om i vilka bolag de förekommer.
En översiktlig värdering av de olika alternativen ger följande vid handen.
Ett krav på bekräftelse före registrering skulle få besvärande konsekvenser. Handläggningen av registreringsärendena skulle komma att fördröjas avsevärt. Det vore mycket allvarligt. Bara portokostnaderna för utskicket kan uppskattas till 4 miljoner kronor årligen. Svårigheter att nå personer som inte är direkt anträffbara på sin folkbokföringsadress kan orsaka särskilda problem för bolagen, som därigenom hindras att få en ny styrelse registrerad, och för PRV. Alla fel skulle knappast upptäckas.
I alternativet med årliga utskick kan den årliga portokostnaden uppskattas tll 5 miljoner kronor. Till det kommer kostnader för adresskontroller och annan administration på flera miljoner kronor. En nackdel med denna ordning är att en person kan stå kvar som felaktigt registrerad under ganska lång tid innan det blir upptäckt. I alla de fall där det inte gjorts några ändringar under året ter sig dessutom en underrättelse överflödig. Med all sannolikhet skulle inte heller detta alternativ leda till att man helt kom till rätta med missförhållandena.
Ett system som innebär att alla berörda personer i efterhand underrättas om registreringsbeslut är, enligt PRV:s mening, det som ligger närmast till hands att överväga. Genom en sådan åtgärd kan personen i fråga få reda på att han registrerats eller avregistrerats och kan då agera, om något är fel. Det är en stor fördel att handläggningstiderna inte behöver förlängas. Systemet skulle emellertid inte alltid kunna hindra skador som ju kan ha hunnit åstadkommas innan felet uppmärksammas. Knappast heller med denna metod skulle alla förfalskningar upptäckas. PRV uppskattar preliminärt den årliga portokostnaden för sådana underrättelser till drygt 4 miljoner kronor. Till det kommer andra handläggningskostnader på i runda tal 2 miljoner kronor.
Eftersom PRV:s verksamhet är helt avgiftsfinansierad måste alla ökade kostnader finansieras genom höjda avgifter. En ordning med underrättelser efter registrering skulle kräva en höjning av den genomsnittliga registreringsavgiften med uppskattningsvis minst 50 kronor per ärende.
PRV vill dessutom framhålla följande.
När EES-avtalet träder i kraft behöver ingen funktionär i ett svenskt aktiebolag vara bosatt i Sverige. Det räcker då med att en viss andel av funktionärerna har sin bostad i något land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Detta innebär ytterligare svårigheter för PRV att kontrollera de anmälda personernas existens och identitet. Dessutom kan det komma att bli svårare att nå personer som är bosatta utomlands.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 2 Utskottet 4 Bolagsrättsliga frågor 4 Allmän bakgrund 4 Ansvarsgenombrott 6 Översyn av revisorsrollen 7 Aktiekapitalets storlek m.m. 8 Delgivning med juridiska personer 9 Registrering 12 Konkursrättsliga frågor 14 Allmänt 14 Konkursförvaltningen 16 Konkursregister m.m. 21 Förmånsrätt 23 Lönegaranti 27 Hemställan 34 Reservationer 36 Ansvarsgenombrott (s) 36 Utredning om ekonomisk brottslighet (s) 36 Förmånsrätt för lönefordringar (s) 37 Förmånsrätt för leverantörsfordringar (nyd) 37 Särreglering i lönegarantilagen (s) 38 Samordning av lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen (nyd) 38 Särskilda yttranden 39 Aktiekapitalets storlek (s) 39 Maximiersättningen enligt lönegarantilagen (s) 39 Bilaga Patent- och registreringsverkets yttrande över motion 1992/93:L210 41