Kommunalt partistöd
Betänkande 1991/92:KU18
Konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU18
Kommunalt partistöd
Innehåll
1991/92 KU18
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 1991/92:66 Kommunalt partistöd jämte följdmotion. Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna ändringen i kommunallagen (1991:900). Motionen avstyrks. Till betänkandet har fogats en meningsyttring av suppleant (v).
Propositionen
1991/92:66 i vilken föreslås att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i kommunallagen (1991:900).
Motionen
1991/92:K3 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en sådan ändring i kommunallagen att grundstödet blir lika för alla partier som är representerade i fullmäktige.
Utskottet
Propositionen
Enligt lagen (1969:596) om kommunalt partistöd (partistödslagen) får kommuner och landsting lämna ekonomiskt bidrag till partier som är representerade i fullmäktige. Partistödslagen upphör att gälla vid utgången av år 1991, men motsvarande regler har inarbetats i den nya kommunallag (1991:900) som träder i kraft den 1 januari 1992. Reglerna finns i 2 kap. 9§. De innebär bl.a. att bidragen måste utgå i form av mandatbidrag, dvs. med ett lika stort belopp för varje plats som de olika partierna har i fullmäktige.
I propositionen föreslås en ändring av dessa regler. Ändringen innebär enligt regeringen att kommuner och landsting får ökad frihet att utforma stödet till de politiska partierna. Partistödet får enligt förslaget ges till politiska partier som är representerade i fullmäktige. Det får också ges till ett parti, vars representation i fullmäktige har upphört, under ett år efter det att representationen upphörde.
Stödet får inte utformas så att det otillbörlig gynnar eller missgynnar ett parti. Det innebär enligt propositionen att det i regel inte är tillräckligt med ett stöd som enbart fördelas per mandat. Enligt förslaget blir det en uppgift för fullmäktige att bestämma de närmare formerna för partistödet.
Propositionens förslag till ändring i kommunallagen (1991:900) redovisas i bilaga.
Motionen
I motion K3 av Johan Lönnroth m.fl. (v) hävdas att alla partier som blir representerade i fullmäktige har lika grundkostnader och grundbehov för sitt deltagande i dess arbete. Partierna har ett lika ansvar för opinionsbildning och samhällsinformation. Detta är enligt motionärerna huvudanledningen till att en del av partistödet bör utformas som grundstöd, lika för alla invalda partier.
Enligt motionen vill regeringen öppna för en reducering av grundstödet för enstaka partier. Detta är enligt motionärernas mening ett oriktigt avsteg från likställighetsprincipen. De anser att fullmäktiges möjligheter att utforma stödet, att undvika oönskade konsekvenser och att finna fungerande stödformer efter lokala förutsättningar är tillräckliga utan att grundstödet för den skull reduceras.
Utskottets bedömning
Utskottet har sedan år 1981 vid ett flertal tillfällen behandlat motionsförslag gällande det kommunala partistödets konstruktion.
År 1986 uttalade utskottet (KU 1985/86:15) att en översyn av det kommunala partistödet inte borde ses isolerat från andra partistödsfrågor och att en sådan gemensam översyn borde föregås av partiledaröverläggningar. År 1988 behandlade utskottet ånyo motioner rörande det kommunala partistödet. Utskottet fann det då inte påkallat med något särskilt direktiv i frågan från riksdagens sida (KU 1987/88:23). Uttalandet gjordes mot bakgrund av en av regeringen aviserad översyn av det kommunala partistödet. En sådan översyn genomfördes sedermera av förtroendeuppdragsutredningen (SOU 1988:47, Kommunalt stöd till de politiska partierna).
Nästa gång utskottet behandlade motioner om det kommunala partistödet var hösten 1989 (1989/90:KU3). Utredningsbetänkandet var då under beredning i civildepartementet. Utskottet hade från civilministern inhämtat att avsikten var att den fortsatta beredningen av frågan om det kommunala partistödets utformning skulle ske i form av överläggningar mellan företrädare för de politiska partierna i riksdagen. Utskottet ansåg det angeläget att sådana överläggningar skyndsamt kom till stånd och att därvid en förutsättningslös prövning skedde av de förslag till lösningar som lagts fram i förtroendeuppdragsutredningens betänkande och i motioner.
Utskottet behandlade på nytt frågan hösten 1990 (1990/91:KU3) med anledning av en motion om ändrade partistödsregler för kommunerna. Utskottet hade inhämtat att det från civildepartementets sida tagits initiativ till överläggningar mellan företrädare för de politiska partierna. Utskottet utgick ifrån att överläggningarna kunde slutföras inom en snar framtid och fann mot den bakgrunden inte anledning för riksdagen att ta ställning till det förslag som framförts i motionen.
Vid behandlingen våren 1991 av förslaget till en ny kommunallag (prop. 1990/91:117) konstaterade utskottet (1990/91:KU38) att det enda som i propositionen nämndes om partiöverläggningarna rörande partistödet var att de inte givit regeringen underlag för att vidta några materiella ändringar i partistödslagen. Utskottet ansåg att det fortsatta beredningsarbetet borde bedrivas i form av en parlamentarisk utredning. Arbetet borde bedrivas skyndsamt med inriktning på att riksdagen skulle fatta beslut i frågan under hösten 1991. Vad utskottet anfört gav riksdagen regeringen till känna. Med anledning härav bemyndigade regeringen dåvarande civilministern att tillsätta en kommitté för översyn av reglerna om kommunalt partistöd. Kommittén, som antog namnet partistödsutredningen, överlämnade i oktober betänkandet (SOU 1991:80) Kommunalt partistöd.
Den kommunala kompetensen att besluta om partistöd borde enligt kommitténs mening ges en friare utformning. En friare reglering skulle möjliggöra en uppdelning av partistödet i ett grundstöd och ett mandatbundet stöd. Kommittén fann inte anledning att närmare reglera utformningen av stödet. Det borde ankomma på kommunerna och landstingen själva att bestämma t.ex. storleksrelationerna mellan ett grundstöd och ett mandatbundet stöd. Den föreslagna kompetensregeln vilade på den allmänna likställighetsprincipen, vilket enligt kommitténs mening borde garantera att ett visst parti inte otillbörligt gynnades eller missgynnades.
Vänsterpartiets och miljöpartiet de grönas representanter i kommittén reserverade sig mot förslaget på en punkt. Det gällde den fråga som tas upp i motion K3, nämligen möjligheten att i vissa fall sätta grundbidraget till en något lägre nivå för de allra minsta partierna än för övriga.
Propositionens förslag överensstämmer med kommitténs. När det gäller frågan om grundbidragets utformning sägs i specialmotiveringen till lagförslaget att den naturliga principen för bestämmande av grundstöd är lika fördelning mellan de i fullmäktige representerade partierna. En helt konsekvent tillämpning av en sådan princip framstår dock enligt propositionen inte alltid som ett självklart rättvisekrav. De allra minsta partierna kan i vissa fall anses ha ett mindre behov av grundstöd än de största. Om stödet sätts till lägre nivå för ett litet parti -- dvs. ett parti som har ett i förhållande till fullmäktigeförsamlingens storlek ringa antal mandat -- bör detta därför inte i sig uppfattas som ett otillbörligt missgynnande. Däremot bör enligt propositionen inget parti som är företrätt i fullmäktige kunna uteslutas när det gäller grundstöd och självfallet inte heller när det gäller mandatbundet stöd.
Utskottet stöder förslaget i propositionen om att ge kommunerna större frihet att med beaktande av likställighetskravet besluta om partistödets utformning. Utskottet delar också uppfattningen att det är det totala partistödets omfattning som bör ligga till grund för en bedömning av om likställighetskravet är uppfyllt. Som framhålls i propositionen bör härvid hänsyn tas till värdet av fria lokaler och annan service som kommunen eller landstinget tillhandahåller.
Utskottet vill betona det som också påpekas i propositionen, nämligen att en tillämpning av den kommunala likställighetsprincipen torde innebära att stödet normalt delas upp i grundstöd och mandatbidrag. Som vidare framhålls i propositionen bör inget parti som är företrätt i fullmäktige kunna uteslutas när det gäller vare sig grundstöd eller mandatbidrag.
Utskottet delar dock uppfattningen att de allra minsta partierna får anses ha ett mindre behov av grundstöd än de största. Det gäller exempelvis behovet av lokaler och kontorsutrustning som är betydligt mindre för partier med endast något eller några mandat i fullmäktige. Det kan därför vara berättigat att sätta grundbidraget till lägre nivå för ett parti med ett i förhållande till fullmäktigeförsamlingens storlek ringa antal mandat. Utskottet tillstyrker propositionens lagförslag och avstyrker motion K3.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ändring i kommunallagen att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i kommunallagen (1991:900),
2. beträffande lagreglering av grundstöd att riksdagen avslår motion 1991/92:K3. men. (v) Stockholm den 28 november 1991
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Sören Lekberg (s), Stig Bertilsson (m), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Ulla Pettersson (s), Inger René (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Elvy Söderström (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) varit närvarande vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Johan Lönnroth (v) anför:
Enligt min mening borde utskottet ha avvisat både idén om reducering av grundstöd för enstaka partier och den argumentering för en sådan möjlighet som förs fram i propositionen.
Samtliga fullmäktigepartier, stora som små, har lika grundkostnader och grundbehov för sitt deltagande i och sitt ansvar för opinionsbildning och samhällsinformation. Detta är också bakgrunden till att det såväl i propositionen som i utskottets betänkande slås fast att det i normalfallet torde vara nödvändigt att stödet uppdelas i ett grundstöd och ett mandatbidrag. I annat fall är inte likställighetskravet uppfyllt. Att då möjliggöra en reducering av grundstödet för små partier är ett både inkonsekvent och oriktigt avsteg från likställighetsprincipen.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 2 borde ha hemställt:
2. beträffande lagreglering av grundstöd att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K3 hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen (1991:900) att garantier ges för att grundstödet blir lika för alla partier som är representerade i fullmäktige.
Bilaga