Kommunala frågor
Betänkande 1995/96:KU9
Konstitutionsutskottets betänkande
1995/96:KU09
Kommunala frågor
Innehåll
1995/96 KU9
Sammanfattning
I betänkandet behandlas 29 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1995 som rör kommunala frågor. Utskottet behandlar frågor om bl.a. kommundelningar, kommunal demokrati, formerna för kommunal verksamhet och sanktioner mot kommuner. Utskottet behandlar vidare frågor om den kommunala kompetensen i avsnitten som gäller internationellt bistånd, kommunalt vårdnadsbidrag och annan kommunal ersättning för vård av barn, kommunal tjänsteexport samt bojkotter.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats åtta reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
1994/95:K216 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i kommunallagen enligt vad i motionen anförts om samhällsinformation till funktionshindrade.
1994/95:K320 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att en kommunal skatteväxling på miljömässig grund möjliggörs,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att kommunen får rätt att ta ut avgifter på miljöfarliga aktiviteter som överstiger kommunens direkta kostnader därför,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att avgifter från en kommunal verksamhet skall få finansiera kostnader för en annan kommunal verksamhet,
4. att riksdagen, om en generell ändring av självkostnadsprincipen inte kommer till stånd, beviljar undantag från densamma till ett antal "pilot kommuner", och att resultatet från detta senare utvärderas.
1994/95:K601 av Peter Eriksson och Kia Andreasson (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 3 kap. 31 § kommunallagen att det blir möjligt att interpellera även i frågor som sköts av ett kommunförbund där kommunen är medlem.
1994/95:K603 av Conny Sandholm m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana lagändringar att kommunerna stimuleras att minska omfattningen av sin bolagsverksamhet.
1994/95:K604 av andre vice talman Görel Thurdin och Ingrid Skeppstedt (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om initiativ till en EU-strategi och en lokal EU-Agenda på kommunal nivå.
1994/95:K607 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att lämna förslag till införande av sanktionsmöjligheter mot kommuner enligt vad i motionen anförts om brott mot rättighets- och förvaltningslagens bestämmelser.
1994/95:K609 av Dan Ericsson (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning för att redovisa förutsättningarna för en omfattande kommundelningsreform.
1994/95:K611 av Ulla-Britt Hagström (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om underlättande av kommunal tjänsteexport.
1994/95:K614 av Tomas Högström (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om ändringar i kommunallagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:K615 av Urban Ahlin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunalt partistöd.
1994/95:K616 av Urban Ahlin och Martin Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett snabbare valgenomslag i kommunerna.
1994/95:K618 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad lokal självstyrelse i invandrartäta områden.
1994/95:K619 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommundelningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning angående kommunala folkomröstningar.
1994/95:K620 av Karl Hagström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ordförande i landstingsfullmäktige.
1994/95:K623 av Barbro Johansson och Elisa Abascal Reyes (mp) vari yrkas att riksdagen beslutar om en speciallagstiftning så att kommuner och landsting kan bojkotta företag som bryter mot FN:s och tillhörande underorganisationers koder och paragrafer.
1994/95:K629 av Stig Sandström (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en norm för att belöna insatser som är samhälleligt värdefulla,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i kommunallagen införa samhällslön som ett alternativ till ersättning för förtroendeuppdrag.
1994/95:K701 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nyval i kommuner och landsting.
1994/95:K703 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om snabbare valgenomslag i landstingen.
1994/95:U233 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en kommun får möjligheter att bedriva utvecklingssamarbete med motsvarande instans i ett u-land.
1994/95:U809 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt kommunalt bistånd till Östeuropa.
1994/95:So607 av Margareta E Nordenvall (m) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar ge kommunerna möjlighet att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag i enlighet med vad som i motionen anförts.
1994/95:So623 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändringar i lagstiftningen i syfte att möjliggöra införandet av kommunala ersättningar för de barn som kommunen har skyldighet att stödja enligt socialtjänstlagen, i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:Kr4 av Inger Davidson och Fanny Rizell (kds) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om hur de politiska partiernas arbete kan underlättas och de förtroendevaldas roll och arbetssituation kan förbättras,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att valresultatet från 1994 bör analyseras utifrån de förtroendevaldas representativitet när det gäller ålder och kön.
Utskottet
1 Kommundelningar
1.1 Motionerna
I motion 1994/95:K619 yrkande 2 begär Olof Johansson m.fl. (c) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommundelningar. Motionärerna anser att de två tvångsvis genomförda kommunsammanslagningarna har haft en mycket negativ inverkan på den kommunala demokratin och ser i stället många fördelar med att dela kommuner. Centerpartiet kräver tydliga initiativ från riksdagen och regeringen för att stödja en kommundelningsreform samt anser att riksdagen bör anta ett reformprogram för kommundelningar.
I motion 1994/95:K609 hemställer Dan Ericsson (kds) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning för att redovisa förutsättningarna för en omfattande kommundelningsreform. Motionären framhåller att det krävs ett mer samlat synsätt på kommundelningsfrågan för att verkliga resultat skall kunna uppnås och att det därför är hög tid att ett omfattande utredningsarbete genomförs, ett arbete som skall syfta till att redovisa förutsättningarna för en genomgripande kommundelningsreform. Huvudsyftet med kommundelningarna skall enligt motionären vara såväl ökad effektivitet i form av minskad byråkrati som ökad demokrati med fler förtroendeengagerade.
1.2 Bakgrund
Enligt 1 kap. 1 § kommunallagen är Sverige indelat i kommuner och landsting. Varje landsting omfattar enligt 1 kap. 2 § ett län, om inte något annat är särskilt föreskrivet. Den kommunala indelningen regleras i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting, indelningslagen (prop. 1978/79:157, bet. 1978/79:KU40).
De kriterier som skall vara uppfyllda för att en indelning skall få komma till stånd finns i 1 kap. 1 § indelningslagen. Enligt denna paragraf skall en ändring kunna antas medföra bestående fördel för en kommun eller del av en kommun eller andra fördelar från allmän synpunkt. Faktorer som enligt förarbetena till indelningslagen bör vägas in vid bedömningen är befolkningsutveckling, näringsgeografiska förhållanden som tätortsstruktur, avstånd, arbetsmarknad, sysselsättning, bostäder och kollektivtrafik samt kommunal service och den kommunala ekonomin. Även kommunaldemokratiska aspekter bör beaktas. Enligt propositionen är det inte tillräckligt med enbart fördelar av kommunaldemokratiskt slag. För att en ny kommundelning skall komma till stånd måste den nya kommunen också uppfylla rimliga krav enligt de tidigare nämnda kriterierna avseende befolkning, näringsgeografiska förhållanden och ekonomi.
Frågan om kommundelningar togs upp i flera motioner under 1990/91 års riksmöte. I samtliga motioner argumenterades för att statsmakterna inte borde lägga hinder i vägen för delning av kommuner, där invånarna själva önskade detta. Motionerna behandlades av utskottet i samband med propositionen om ny kommunallag (bet. 1990/91:KU38). Utskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande att utskottet liksom tidigare ansåg att demokratiska skäl kunde motivera att en kommun delas men att de kommunala demokratifrågorna borde lösas på annat sätt än genom ytterligare kommundelningar. Enligt utskottet hade det inte framkommit något som gett utskottet anledning att frångå denna ståndpunkt varför motionerna avstyrktes.
I regeringsdeklarationen efter 1991 års val förklarade regeringen att den såg positivt på kommundelningar. Detta förhållande avspeglas i direktiven (dir. 1992:12) till Lokaldemokratikommittén. I direktiven sägs att ett sätt att stärka den lokala demokratin är att dela kommuner där det finns ett starkt önskemål hos befolkningen om delning och där det finns förutsättningar - inte minst ekonomiska - för detta.
Av Lokaldemokratikommitténs slutbetänkande (SOU 1993:90) framgår att kommittén har studerat erfarenheterna av de hittills genomförda delningarna, totalt åtta. Kommitténs bedömning är att det är svårt för att inte säga ogörligt att med bestämdhet uttala sig om huruvida de kommundelningar som genomförts sedan 1980 medfört de bestående fördelar från kommunal-ekonomisk och kommunaldemokratisk synpunkt som de förväntades göra. Den viktigaste orsaken till detta är enligt kommittén att det inte gjorts någon djupgående och kontinuerlig uppföljning av de delade kommunerna. En slutsats som kommittén dock anser sig kunna dra är att de nya småkommunerna inte har sämre ekonomiska förutsättningar än flertalet andra jämförbara kommuner. Kommittén anser inte att det finns något behov av att reformera den nuvarande lagstiftningen. Denna har fungerat bra med hänsyn till att i de fall där förutsättningar har funnits för delning har delningar kommit till stånd. Eventuella inskränkningar i regeringens skönsmässiga prövning och ett införande av t.ex. obligatorisk delning under vissa förutsättningar skulle enligt kommittén få negativa effekter.
Konstitutionsutskottet har under riksmötet 1993/94 behandlat motioner som förordat delning av stora kommuner (bet. 1993/94:KU9 och 1993/94:KU40). Utskottet har hänvisat till sitt uttalande vid behandlingen av kommunallagspropositionen (bet. 1990/91:KU38) och till Lokaldemokratikommitténs slutsatser och avstyrkt motionerna. Riksdagen har följt utskottet.
Under perioden 1979-1992 har regeringen beslutat om delning av 9 kommuner, vilket gett upphov till 19 nya kommunbildningar.
1.3 Utskottets bedömning
Med hänvisning till att en kort tid förflutit sedan kommunallagen ändrades i riktning mot en friare nämndorganisation, att effekten av minskat antal förtroendevalda utreds inom ramen för Kommunala förnyelsekommitténs arbete och att regeringen om den finner det lämpligt kan besluta om delning av en kommun avstyrker utskottet motionerna K609 och K619 yrkande 2.
2 Kommunal demokrati
2.1 Motionerna
I motion 1994/95:K618 hemställer Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad lokal självstyrelse i invandrartäta områden. Motionärerna framhåller att decentraliserat beslutsfattande är den viktigaste vägen till en fungerande demokrati. Decentraliseringen kan ske genom delade och mindre kommuner eller med högre grad av lokal självstyrelse. Motionärerna anser att det är särskilt viktigt att decentralisera makt och inflytande i invandrartäta bostadsområden och föreslår därför att dessa bostadsområden skall bli experimentområden med ökad lokal självstyrelse och att direktvalt lokalt stadsdelsstyre införs som får besluta om den lokala servicen.
I motion 1994/95:K619 yrkande 3 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning angående kommunala folkomröstningar. I motionen erinras om att riksdagen har beslutat om en översyn av folkomröstningsfrågan. Centern finner det viktigt att detta utredningsarbete nu kommer till stånd och att erfarenheter som vunnits i Sverige och i andra länder sammanställs, utvärderas och läggs till grund för nya regler om folkomröstning. Motionärerna anser att utredningen även skall studera erfarenheterna från kommunala folkomröstningar.
2.2 Bakgrund
Lokal självstyrelse
Det viktigaste instrumentet för reglering av den lokala demokratin är kommunallagen. För att stärka den lokala demokratin har riksdagen de senaste åren beslutat om vissa ändringar i lagen. I och med att den nuvarande kommunallagen trädde i kraft den 1 januari 1992 gavs kommuner och landsting ökad frihet att bestämma hur nämnderna skall organiseras. Man ansåg att en friare och mer decentraliserad nämndorganisation var en fördel från kommunaldemokratisk utgångspunkt. Denna ökade frihet innebär bl.a. att kommunerna, med stöd av 3 kap. 4 § kommunallagen, kan inrätta kommundels-nämnder, som har att svara för verksamheten inom en del av kommunen. Enligt 3 kap. 4 § skall fullmäktige, om inte något annat är särskilt föreskrivet, bestämma nämndernas verksamhetsområden och inbördes förhållanden. Fullmäktige får därvid besluta att en nämnd skall ha hand om en eller flera verksamheter i hela kommunen eller landstinget eller för en del av kommunen eller landstinget, ha hand om verksamheten vid en eller flera anläggningar, och vara underställd en annan nämnd. Enligt 6 kap. 9 § väljs ledamöter och ersättare i en nämnd av fullmäktige till det antal som fullmäktige bestämmer.
I proposition 1990/91:117 om en ny kommunallag avvisade regeringen ett system med direktvalda kommundelsorgan på följande sätt. En fråga som har diskuterats i samband med kommunallagsarbetet är om det bör införas en möjlighet till direktval av lokala nämnder. Regeringen är dock inte beredd att lägga fram ett sådant förslag. Det starkaste skälet för regeringens inställning i denna fråga är att direktval till lokala nämnder kan begränsa fullmäktiges möjligheter att ta det totala ansvaret för verksamheten i kommunen eller landstinget. Därmed uppstår enligt regeringen en oklarhet om hur valutslaget kommer att påverka verksamheten.
Vid behandlingen av propositionen i denna del behandlade utskottet (1990/91:KU38) flera motioner med yrkanden om att direktval till lokala nämnder skulle bli möjligt. Utskottet anförde att det tidigare vid flera tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om införande av direktvalda kommundelsorgan och att riksdagen följt utskottet. Vidare angavs att regeringen avvisat en ordning med direktvalda kommundelsorgan. Utskottet som inte fann anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden, avstyrkte motionerna. Utskottet har därefter (bet. 1992/93:KU4) vid behandling av liknande motioner gjort samma bedömning.
Regeringen tillsatte i februari 1992 en kommitté (dir. 1992:12), Lokaldemokratikommittén, vars huvuduppgift var att överväga och föreslå olika åtgärder för att stärka den lokala demokratin i Sverige. Kommittén föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1993:90) bl.a. två ändringar i kommunallagen i detta syfte, nämligen dels att självförvaltningsorgan skulle införas, dels att sammanträdena i nämnder skulle vara offentliga om fullmäktige medgav det. Dessa förslag följdes av regeringen och antogs av riksdagen. De trädde i kraft den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:188, bet. 1993/94:KU40).
Den första ändringen innebär att enligt 7 kap. 18 § kommunallagen fullmäktige, om inte något annat följer av lag eller annan författning, får besluta att en nämnd får uppdra åt ett självförvaltningsorgan under nämnden att helt eller delvis sköta driften av en viss anläggning eller en viss institution.
Syftet med införandet av självförvaltningsorgan var att utveckla formerna för nyttjarnas medverkan i kommunal verksamhet. Skälen för att ge nyttjarna ett ökat inflytande var flera. Det främsta hade sin grund i demokratin. Det ansågs ligga ett demokratiskt värde i sig i att ge de närmast berörda nyttjarna ett ökat inflytande över sin dagliga situation.
Den andra ändringen innebär att enligt 6 kap. 19 a § kommunallagen en nämnds sammanträden skall hållas inom stängda dörrar, om inte fullmäktige medgivit nämnden att sammanträdena får vara offentliga. Regeln infördes för att ge medborgarna ökad insyn i och information om den kommunala verksamheten. Det ansågs viktigt att medborgarna gavs möjlighet till information och påverkan oavsett vilken organisationsform kommunen eller landstinget valde för sin verksamhet eller på vilken beslutsnivå ärendena handlades.
I samband med behandlingen av regeringens proposition om lokal demokrati uttalade utskottet (bet. 1993/94:KU40) att en samlad uppföljning och utvärdering borde göras av de reformer och omfattande förändringar som har genomförts inom den kommunala verksamheten. Bilden av den kommunala demokratin var enligt utskottet splittrad och det var angeläget att få en mer sammanhållen uppföljning och utvärdering som grund för den framtida utvecklingen.
Kommunala förnyelsekommittén fick i december 1994 i uppdrag att göra en samlad utvärdering av de reformer och omfattande förändringar som har skett i kommunernas och landstingens organisation och verksamhetsformer samt föreslå åtgärder som utvecklar och stärker medborgarnas inflytande över det fortsatta förnyelsearbetet (dir. 1994:151). Kommittén skall besvara bl.a. hur förändringarna påverkat medborgarnas möjligheter till insyn, deltagande och påverkan. Medborgarnas aktiva medverkan i den pågående omvandlingen av den kommunala verksamheten har en avgörande betydelse för medborgarnas tilltro till välfärdspolitiken. Därför bör kommittén utarbeta åtgärder som utvecklar och stärker medborgarnas inflytande över det fortsatta förnyelsearbetet i kommuner och landsting. Kommitténs uppdrag skall vara avslutat senast den 31 december 1996.
Kommunala folkomröstningar
Den 1 juli 1994 trädde lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar i kraft (prop. 1993/94:188, bet. 1993/94:KU40). I denna lag finns bestämmelser om genomförandet av en kommunal folkomröstning. I 5 kap. 23 § kommunallagen infördes samtidigt en bestämmelse om s.k. folkinitiativ innebärande att om minst fem procent av de röstberättigade så begär skall fullmäktige ta upp ärendet om att hålla folkomröstning i en viss fråga. Dock är det fullmäktige som beslutar om omröstning skall äga rum eller inte.
Institutet kommunala folkomröstningar har använts ytterst sparsamt. En undersökning som redovisades i betänkandet Att inhämta synpunkter från medborgarna (SOU 1993:72) redovisade endast 25 fall under de senaste 15 åren. Av dessa gällde 14 kommunindelning/gränsreglering. Andra frågor som underställts omröstning var brobygge, kollektivtrafik, vägsträckning, flyktingmottagning, systembutik m.m. I flertalet fall var det fråga om folkomröstningar men i några fall opinionsundersökningar i annan heltäckande form. Närmare hälften av kommunerna använder dock andra typer av service- eller attitydundersökningar för att styra sin verksamhet.
Genom en ändring i kommunallagen kan som nämnts kommun- och landstingsmedlemmar genom folkinitiativ väcka fråga i fullmäktige om hållande av folkomröstning. Någon uppföljning har enligt regeringens skrivelse 1994/95:220 inte gjorts. Enligt underhandsuppgifter har dock sådana folkinitiativ kommit till stånd och i samband med 1994 års val har flera folkomröstningar hållits.
Utskottet behandlade i sitt betänkande 1993/94:KU44 motioner om förstärkning av folkomröstningsinstitutet. Enligt utskottets uppfattning fanns det anledning att sammanställa och utvärdera erfarenheterna av folkomröstningar i Sverige och i andra länder. Sammanställningen borde ligga till grund för en översyn av gällande regler och ett övervägande av behovet av nya regler. Riksdagen följde utskottet och gav som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört.
Utskottet behandlade i betänkandet 1995/96:KU6 motioner som gällde folkomröstningsinstitutet. Utskottet vidhöll sin bedömning från 1993/94 års riksmöte i fråga om en översyn av folkomröstningsinstitutet. I fråga om kommunala folkomröstningar ansåg utskottet att ytterligare erfarenheter av bestämmelserna borde avvaktas innan förändringar aktualiseras.
2.3 Utskottets bedömning
Utskottet anser att redovisningen av Kommunala förnyelsekommitténs uppdrag bör avvaktas. Motion K618 avstyrks därför.
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i fråga om kommunala folkomröstningar att ytterligare erfarenheter av bestämmelserna bör avvaktas innan förändringar aktualiseras. Motion K619 yrkande 3 avstyrks därför.
3 Snabbare valgenomslag, nyval
3.1 Motionerna
I motion 1994/95:K616 av Urban Ahlin och Martin Nilsson (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett snabbare valgenomslag i kommunerna. Motionärerna anser det viktigt från demokratisk synpunkt att, om ett val lett till regimskifte, den nya majoriteten får tillträda så tidigt som möjligt för att kunna påverka budgeten och omedelbart påbörja arbetet med att förverkliga sitt program. Kommunallagen bör enligt motionärerna utformas på ett sådant sätt att den avgående styrelsen kan fungera endast som expeditionsministär och att den nyvalda fullmäktigeförsamlingen väljer ny styrelse och nya nämnder vid sitt första möte som skall kunna hållas från den 1 oktober, i stället för som nu den 1 november.
I motion 1994/95:K703 hemställer Bertil Persson (m) att riksdagen hos regeringen begär förslag om snabbare valgenomslag i landstingen. Skiftet efter ett landstingsval med majoritetsbyte bör enligt motionären kunna ske snabbt.
I motion 1994/95:K701 yrkar Bertil Persson (m) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nyval i kommuner och landsting. Motionären anser att lagstiftningen bör ändras så att det, för att lösa en politisk krissituation, blir möjligt att i kommuner och landsting utlysa nyval under pågående mandatperiod.
3.2 Bakgrund
Snabbare valgenomslag
Mandattiden för fullmäktige, styrelsen och övriga nämnder i kommuner och landsting regleras i 5 kap. 5 § respektive 6 kap. 12 och 13 §§ kommunallagen. Enligt 5 kap. 5 § skall ledamöterna och ersättarna i fullmäktige väljas för fyra år räknat från och med den 1 november valåret. Om valprövningsnämnden har beslutat om omval enligt 15 kap. 7 § tredje stycket vallagen (1972:620), skall mandattiden dock förlängas till dess omvalet har avslutats. I Stockholms kommun räknas mandattiden från och med den 15 oktober valåret. Enligt 6 kap. 12 § skall ledamöterna och ersättarna i styrelsen väljas för fyra år, räknat från och med den 1 januari året efter det år då val av fullmäktige har ägt rum i hela landet. Fullmäktige får dock bestämma att styrelsens mandattid skall räknas från och med det sammanträde då valet förrättas intill det sammanträde då val av styrelse förrättas nästa gång. I ett sådant fall skall nyvalda fullmäktige välja styrelsen vid fullmäktiges första sammanträde. Enligt 6 kap. 13 § skall fullmäktige bestämma mandattiderna för andra nämnder än styrelsen.
Den 1 juli 1994 trädde vissa ändringar i kommunallagen i kraft (prop. 1993/94:188, bet. 1993/94:KU40). Ändringarna innebar bl.a. att fullmäktige fick rätt att under löpande mandatperiod återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd. Detta kan ske dels när den politiska majoriteten i nämnderna inte längre är densamma som i fullmäktige, dels i samband med att nämndorganisationen skall ändras. Ändringarna kom till uttryck genom att en ny paragraf infördes i kommunallagen, 4 kap. 10 a §. Vidare klargjordes genom en ändring i 6 kap. 14 § kommunallagen att nya förtroendevalda skall väljas när uppdragen återkallats enligt 4 kap. 10 a § 1.
Nyval m.m.
Lokaldemokratikommittén konstaterade i sitt slutbetänkande (SOU 1993:90) att vid införande av fyraåriga mandatperioder borde även möjligheten införas för regeringen att förordna om nyval till fullmäktige i samband med en delning av en kommun.
I propositionen om lokal demokrati (prop. 1993/94:188) berördes frågan om nyval vid kommundelningar. Enligt propositionen fanns det ett klart lokaldemokratiskt intresse av att en beslutad indelningsändring kan träda i kraft så fort som det är praktiskt möjligt. Flera aspekter borde dock utredas närmare, bl.a. bestämmelserna i indelningslagen om att utse indelningsdelegerade och bestämmelserna i vallagstiftningen.
Regeringen beslutade i september 1994 om direktiv (1994:92) för en utredning med uppgift att överväga om möjligheterna skall införas att genomföra nyval av fullmäktige vid större ändringar i den kommunala indelningen. Direktiven återkallades av den nuvarande regeringen hösten 1994.
En förtroendevalds uppdrag kan enligt kommunallagen upphöra vid särskilda situationer. Enligt 4 kap. 9 § skall fullmäktige befria en förtroendevald från uppdraget när den förtroendevalde önskar avgå, om det inte finns särskilda skäl mot det. Fullmäktige får, enligt 4 kap. 10 §, återkalla uppdraget för en förtroendevald som valts av fullmäktige, om den förtroendevalde har vägrats ansvarsfrihet, eller genom dom som har vunnit laga kraft har dömts för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller däröver.
Fullmäktige får enligt 4 kap. 10 a §, som trädde i kraft den 1 juli 1994, återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd när den politiska majoriteten i nämnden inte längre är densamma som i fullmäktige, eller vid förändringar i nämndorganisationen. Förtroendeuppdragen upphör att gälla när val av nya ledamöter och ersättare har förrättats eller när en ny nämndorganisation träder i kraft.
3.3 Utskottets bedömning
Utskottet anser att nuvarande regler i kommunallagen om mandattider för fullmäktige, styrelse och nämnder, som gäller för både kommuner och landsting, är till fyllest för att resultatet av ett val skall kunna få genomslag inom rimlig tid och på ett praktiskt möjligt sätt. Motionerna K616 och K703 avstyrks därför.
Utskottet som är medvetet om att situationen i en kommun kan ändras under pågående mandatperiod är för närvarande inte berett att föreslå någon ändring i kommunallagen. Enligt utskottet bör man under ytterligare tid avvakta erfarenheterna av de nya bestämmelserna i kommunallagen om möjligheten att återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd innan någon ändring föreslås. Utskottet avstyrker motion K701.
4 Partistöd
4.1 Motionen
I motion 1994/95:K615 av Urban Ahlin (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunalt partistöd. Den största delen av partistödet skall enligt motionären vara knuten till antalet mandat i fullmäktige. För att undvika att reglerna för partistödet ändras i takt med skiftande politisk majoritet bör enligt motionären kommunallagen stadga en procentsumma av det totala stödet som skall gå till grundbidrag, förslagsvis 10 %. Resterande del av stödet skall vara mandatbunden.
4.2 Bakgrund
Enligt lagen (1969:596) om kommunalt partistöd fick kommuner och landsting lämna ekonomiskt bidrag till partier som var representerade i fullmäktige. Partistödslagen upphörde att gälla vid utgången av år 1991, men motsvarande regler inarbetades i den nya kommunallagen (1991:900). De innebar bl.a. att bidragen skulle utgå i form av mandatbidrag, dvs. med ett lika stort belopp för varje plats som de olika partierna hade i fullmäktige.
I samband med behandlingen av förslaget till ny kommunallag (bet. 1990/91:KU38) gav riksdagen regeringen till känna att beredningsarbetet med frågorna om partistöd borde bedrivas i form av en parlamentarisk utredning. Med anledning härav tillkallades Partistödsutredningen med uppgift att se över reglerna om kommunalt partistöd.
I Partistödsutredningens betänkande Kommunalt partistöd (SOU 1991:80) anförde utredningen att den kommunala kompetensen att besluta om partistöd borde ges en friare utformning. En friare reglering skulle möjliggöra en uppdelning av partistödet i ett grundstöd och ett mandatbundet stöd. Det borde ankomma på kommunerna själva att bestämma t.ex. storleksrelationerna mellan ett grundstöd och ett mandatbundet stöd. Den föreslagna kompetensregeln vilade på den allmänna likställighetsprincipen, vilken enligt utredningens mening borde garantera att ett visst parti inte otillbörligt gynnades eller missgynnades.
Förslaget i proposition 1991/92:66 om kommunalt partistöd överensstämmer med Partistödsutredningens förslag. Beträffande kommunernas och landstingens frihet att besluta om utformningen av partistödet framhölls i propositionen nödvändigheten av en viss restriktivitet. Regeln om att stödet inte får utformas så att det otillbörligt gynnar eller missgynnar ett visst parti innebär enligt propositionen att det i regel inte är tillräckligt med ett stöd som enbart fördelas per mandat. I specialmotiveringen uttalas att det inte i sig kan uppfattas som otillbörligt missgynnande, om stödet till ett litet parti sätts till en lägre nivå. Däremot borde enligt propositionen inget parti som är företrätt i fullmäktige kunna uteslutas när det gäller grundstöd och självfallet inte heller när det gäller mandatbundet stöd. Utskottet tillstyrkte propositionen (bet. 1991/92:KU18).
De nya reglerna som trädde i kraft den 1 januari 1992 finns i 2 kap. 9-10 §§ kommunallagen. Enligt 9 § får kommuner och landsting ge ekonomiskt bidrag och annat stöd (partistöd) till de politiska partier som är representerade i fullmäktige. Partistöd får också ges till ett parti som har upphört att vara representerat i fullmäktige, dock endast under ett år från det att representationen upphörde. Enligt 10 § skall fullmäktige besluta om partistödets omfattning och formerna för detta. Stödet får dock inte utformas så att det otillbörligt gynnar eller missgynnar ett parti.
På uppdrag av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, har Statskontoret utrett partistödet i syfte att ge en bild av den offentliga finansieringen av partiernas verksamhet (Ds 1994:31). I promemorian konstateras att den nuvarande regleringen av stödet till partier i kommuner och landsting uppvisar brister. Tidigare fastställda principer som omgärdar lagstiftningen harmonierar inte med nuvarande tillämpning av lagstiftningen. De principer som avses är dels att bidragens storlek bör stå i relation till partiernas styrka, dels att bidragen bör beräknas schematiskt och fördelas enligt fastlagda regler som inte tillåter någon skönsmässig prövning. Den hittillsvarande tillämpningen visar att proportionaliteten i stödet kan variera avsevärt. Olika överklaganden avseende grundstödets storlek har inte lett till att kammarrätten i något fall har bifallit besvären. Exempelvis har en fördelning av 40 % grundstöd och 60 % mandatbundet stöd godtagits. I Partistödsutredningen gjordes beräkningar av effekterna av grundstöd på 5, 15 respektive 25 % för varje parti. En avsikt med beräkningarna var att påvisa de omfördelande effekterna. Om beräkningarna även avsåg ett tänkt intervall där grundstöd bör inrymmas har detta enligt Statskontoret inte fått genomslagskraft i rättstillämpningen. Klara tillämpningsregler kan vara en förutsättning för en rättvis fördelning av bidrag till partierna. Förhandlinglösningar innebär en risk för snedfördelning om parterna i förhandlingen inte är lika starka. En rättvis fördelning av offentliga medel är av betydelse för både partier och medborgare.
I propositionen om lokal demokrati (prop. 1993/94:188) anförde regeringen att det fanns skäl att följa upp hur partistödsreglerna i kommunallagen har tillämpats i praktiken och att analysera om tillämpningen står i överensstämmelse med intentionerna bakom de nya reglerna om kommunalt partistöd. Regeringen hade mot denna bakgrund för avsikt att tillkalla en utredning med uppgift att göra en totalöversyn över de förtroendevaldas arbetsförutsättningar.
Regeringen beslutade i augusti 1994 direktiv till en kommitté med uppgift att utreda vissa frågor, bl.a. utformningen av reglerna om stöd till de politiska partierna (dir. 1994:86). Direktiven återkallades dock av den nuvarande regeringen som beslutade att vissa av de frågor som kommittén skulle ha tagit upp, dock inte frågan om partistöd, skulle genom tilläggsdirektiven (dir. 1995:113) läggas på Kommunala förnyelsekommittén (dir. 1994:151).
4.3 Utskottets bedömning
Kommuner och landsting får enligt 2 kap. 9 § kommunallagen ge ekonomiskt bidrag och annat stöd till de politiska partier som är representerade i fullmäktige. Fullmäktige skall enligt 2 kap. 10 § besluta om partistödets omfattning och formerna för det. Stödet får dock inte utformas så att det otillbörligt gynnar eller missgynnar ett parti. Utskottet anser inte att det framkommit några skäl för en ändring av nuvarande reglering av partistödet och avstyrker därför motion K615.
5 Fullmäktige
5.1 Motionerna
I motion 1994/95:K614 av Tomas Högström (m) yrkas att riksdagen beslutar om ändringar i kommunallagen i enlighet med vad som anförts i motionen. Motionären anser att möjligheterna att rationalisera fullmäktigearbetet måste innebära en möjlighet att minska antalet ledamöter och vill därför se ökade möjligheter för fullmäktige att fastställa lägre antal platser i fullmäktige än vad nuvarande kommunallag medger. De nya miniminivåerna för antalet ledamöter och ersättare i fullmäktige bör enligt motionären fastställas enligt följande: Antalet skall bestämmas till ett udda tal och till minst 25 i kommuner med 12 000 röstberättigade eller därunder och i landsting med 140 000 röstberättigade invånare eller därunder, 31 i kommuner med över 12 000 till och med 36 000 röstberättigade invånare, 41 i kommuner med över 36 000 röstberättigade invånare och i landsting med över 140 000 till och med 200 000 röstberättigade invånare och 51 i landsting med över 200 000 röstberättigade invånare. I Stockholms kommun och i landsting med över 300 000 röstberättigade invånare skall dock antalet ledamöter fastställas till minst 81.
I motion 1994/95:K620 av Karl Hagström (s) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ordförande i landstingsfullmäktige. Motionären anser att rätten för ordförande i fullmäktige att avstå från att fullgöra sina funktioner är begränsad. Ordföranden bör enligt motionären, som motionen får förstås, antingen få delta i överläggning och beslut i ett ärende i vilket vice ordföranden för ordet, eller få göra debattinlägg när han själv fungerar som ordförande.
I motion 1994/95:K601 av Peter Eriksson och Kia Andreasson (mp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 5 kap. 49 § kommunallagen att det blir möjligt att interpellera även i frågor som sköts av kommunalförbund där kommunen är medlem. Yrkandet kan enligt motionärerna tillgodoses med den lösning som valts för kommunala bolag, nämligen genom att fullmäktige får besluta att ordföranden i en nämnd får överlåta besvarandet av en sådan interpellation till en av fullmäktige utsedd ledamot i kommunalförbundet.
5.2 Bakgrund
Antalet ledamöter
Antalet ledamöter och ersättare i fullmäktige regleras i 5 kap. 1-4 §§ kommunallagen. Enligt 1 § bestämmer fullmäktige hur många ledamöter som fullmäktige skall ha. Antalet skall bestämmas till ett udda tal och till minst 31 i kommuner med 12 000 röstberättigade invånare eller därunder och i landsting med 140 000 röstberättigade invånare eller därunder, 41 i kommuner med över 12 000 till och med 24 000 röstberättigade invånare, 51 i kommuner med över 24 000 till och med 36 000 röstberättigade invånare och i landsting med över 140 000 till och med 200 000 röstberättigade invånare, 61 i kommuner med över 36 000 röstberättigade invånare och 71 i landsting med över 200 000 röstberättigade invånare. I Stockholms kommun och i landsting med över 300 000 röstberättigade invånare skall dock antalet ledamöter bestämmas till minst 101.
Det är antalet röstberättigade och inte antalet invånare som bestämmer latitudgränserna. Syftet med bestämmelserna är att garantera en bred medborgerlig förankring.
Lokaldemokratikommittén uttalade i sitt slutbetänkande (SOU 1993:90) följande. I frågan om regleringen av antalet ledamöter i fullmäktige står, som i en hel del andra fall, frågan om kommunalt självstyre mot riksdagens yttersta ansvar att värna och främja den demokratiska utvecklingen i landet och då även i kommunerna. Det gängse försvaret för att bibehålla nuvarande latitudsystem har i huvudsak utgått efter två linjer. För det första att fullmäktige i kommuner och landsting skall återspegla opinionen bland väljarna, dvs. att relationen mellan väljarnas partipreferenser och fullmäktiges sammansättning så långt möjligt bör överensstämma. För det andra att ett lägsta antal ledamöter skulle kunna innebära en reell minoritetsspärr för det fall även större kommuner skulle välja minimiantalet. Enligt kommittén väger fortfarande dessa båda argument så tungt att någon ändring i bestämmelserna inte bör göras.
Frågan om ökad frihet för kommuner och landsting att bestämma antalet ledamöter i fullmäktige togs bl.a. upp i motion 1992/93:K602. I motionen hävdades att de berörda reglerna är stelbenta och dåligt anpassade till verksamheten i dagens kommuner. En förbättring av den medborgerliga förankringen, insynen och arbetsförhållandena borde kunna ske på annat sätt än genom detaljregler för antalet ledamöter i fullmäktige. Utskottet erinrade i betänkandet 1993/94:KU9 om sitt tidigare uttalande att de gällande reglerna om antalet ledamöter i fullmäktige borde behållas av demokratiska skäl. Utskottet hänvisade till Lokaldemokratikommitténs bedömning att en allmän regel om lägsta antal ledamöter skulle kunna fungera som en reell spärr för de mindre partierna. Motionen avstyrktes.
Ordföranden
Enligt 5 kap. 6 § kommunallagen väljer fullmäktige bland sina ledamöter en ordförande och en eller flera vice ordförande. Av rättsfallet RÅ 1982 2:10 framgår att vice ordföranden får inträda som ordförande endast om den ordinarie ordföranden inte kan närvara. Ordinarie ordföranden får således inte delta i överläggning och beslut i ett ärende där vice ordföranden för ordet.
I doktrinen har i anslutning till rättsfallet uttalats att något principförbud för en ordförande att delta i överläggningarna inte föreligger enligt kommunalrätten, men att kravet på objektivitet i ärendehandläggningen gör att den som fungerar som ordförande bör undvika att göra debattinlägg (Paulsson, Riberdahl och Westerling: Den nya kommunallagen s. 194).
Interpellation i kommunalförbund
I 5 kap. 49-56 §§ kommunallagen finns bestämmelser om interpellationer och frågor. Enligt 49 § skall interpellationer avse ämnen som hör till fullmäktiges, en nämnds eller en fullmäktigeberednings handläggning. De får dock inte avse ärenden som rör myndighetsutövning mot någon enskild. En interpellation skall enligt 50 § ha ett bestämt innehåll och vara försedd med motivering. Fullmäktige beslutar om en interpellation får ställas, 51 §. Interpellationer får ställas av ledamöterna och riktas till ordföranden i en nämnd eller en fullmäktigeberedning samt till de förtroendevalda i övrigt som fullmäktige bestämmer, 52 §.
I 3 kap. 17 och 18 §§ kommunallagen regleras frågor rörande aktiebolag som tagit över vården av en kommunal angelägenhet och i vilka kommuner och landsting innehar samtliga aktier. Med stöd av 5 kap. 53 § kommunallagen kan fullmäktige besluta att ordföranden i en nämnd får överlåta besvarandet av en interpellation till en av fullmäktige utsedd ledamot i styrelsen för ett sådant företag som avses i 3 kap. 17 och 18 §§. För att vederbörande skall kunna besvara interpellationen eller frågan krävs att fullmäktige utnyttjar möjligheterna att i arbetsordningen ge styrelseledamoten yttranderätt i fullmäktige.
För att ha hand om en eller flera kommunala angelägenheter får kommuner eller landsting enligt 1 kap. 1 § kommunalförbundslagen (1985:894) sluta sig samman i kommunalförbund. Ett kommunalförbund kan ha fullmäktige, styrelse och andra nämnder eller vara organiserat enbart med en förbundsdirektion. Enligt 2 kap. 3 § kommunalförbundslagen skall föreskrifterna i bl.a. 5 kap. 49-56 §§ kommunallagen om interpellationer och frågor tillämpas i fråga om kommunalförbunds fullmäktige.
Av tilläggsdirektiv till Kommunala förnyelsekommittén (dir. 1995:113) framgår att kommittén skall göra en översyn av kommunalförbundslagen. Den nu gällande kommunalförbundslagen innehåller en rad hänvisningar till kommunallagen t.ex. när det gäller revision och de kommunalrättsliga principerna. Enligt direktiven är kommunalförbundslagen av denna anledning svår att tillämpa och innebörden ofta oklar. En översyn bör leda till att lagen skall kunna läsas och förstås fristående från annan lagstiftning.
5.3 Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sitt tidigare uttalande att de gällande reglerna om antalet ledamöter i fullmäktige bör behållas. Motion K614 bör följaktligen avstyrkas.
Något skäl för att föreslå en ändring i kommunallagens regler om fullmäktiges ordförande med anledning av motion K620 har enligt utskottet inte framkommit. Utskottet avstyrker motionen.
Utskottet har inhämtat att Kommunala förnyelsekommittén vid översynen av kommunalförbundslagen även överväger bestämmelserna kring interpellationer och frågor. Motion K601 får därmed anses tillgodosedd och avstyrks.
6 Den kommunala kompetensen
6.1 Internationellt bistånd m.m.
6.1.1 Motionerna
I motion 1994/95:U233 yrkande 1 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en kommun får möjligheter att bedriva utvecklingssamarbete med motsvarande instans i ett u-land. Enligt motionärerna kan en kommuns kompetens framför allt användas i ett starkt decentraliserat biståndsarbete där kommunen arbetar med sin motsvarighet i mottagarlandet. Den holländska modellen "avtal om hållbar utveckling" är enligt motionärerna värd att prövas inom det svenska biståndet. Tanken är att ett i- land och ett u-land gemensamt, med kunskap och erfarenhetsutbyte, utvecklar ett samarbete om utveckling och miljö.
I motion 1994/95:U809 yrkande 5 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt kommunalt bistånd till Östeuropa. Motionärerna framhåller att det är viktigt för framväxten av demokratiska samhällen i östra Europa att de administrativa och sociala sektorerna i samhället fungerar som t.ex. lokala och regionala förvaltningar, sjukhus, daghem och skolor. Svenskt kommunalt bistånd är enligt motionärerna väl lämpat för dessa områden, och det är därför väsentligt att Lokaldemokratikommitténs förslag till ökade möjligheter för de svenska kommunerna att lämna utvecklings- och katastrofbistånd förverkligas.
6.1.2 Bakgrund
Lokaldemokratikommittén lade i sitt delbetänkande (SOU 1993:77) fram ett förslag till ny lag om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd. Kommittén föreslog bl.a. att rätten att lämna internationellt bistånd skulle utvidgas från att endast gälla utrustning som kan avvaras till att även omfatta rätt att lämna bistånd i form av utrustning, rådgivning, utbildning, ekonomiskt stöd eller på annat sätt.
Regeringen fann i likhet med kommittén (prop. 1993/94:189) att rätten att lämna internationellt bistånd skulle utvidgas men ansåg att bistånd i form av ekonomiskt stöd endast skulle ges för att genomföra utbildning och rådgivning. Utskottet delade regeringens bedömning (bet. 1993/94:KU41).
Bestämmelserna finns i lagen (1994:693) om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd. Enligt 1 § får kommuner, landsting, församlingar och kyrkliga samfälligheter lämna katastrofhjälp eller annat humanitärt bistånd till ett annat land, om det där inträffar eller på annat sätt uppstår en nödsituation. Biståndet får ges i form av utrustning som de kan avvara. Till ett land som avses i 1 § och som får svenskt statligt bistånd får, enligt 2 §, kommuner, landsting, församlingar och kyrkliga samfälligheter ge bistånd också i form av utrustning, rådgivning, utbildning eller på annat sätt under förutsättning att regeringen lämnar tillstånd till det. Sådant bistånd kan även ges i form av ekonomiskt stöd för att genomföra utbildning och rådgivning
6.1.3 Utskottets bedömning
Intresset bland kommuner och landsting för internationella frågor har ökat på senare tid. En förklaring till detta torde vara utvecklingen mot demokrati i Östeuropa, där flera av våra grannländer varit och alltjämt är i behov av hjälp med bl.a. uppbyggnad av en ny, demokratisk samhällsstruktur. Det förekommer ett omfattande vänortsutbyte och hjälparbete mellan å ena sidan svenska kommuner och landsting och å andra sidan östeuropeiska kommuner och regionala organ.
Genom tillkomsten av lagen (1994:693) om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd kompletterades rätten att ge utrustning som kunde avvaras med en rätt för kommunerna och landstingen att under vissa förutsättningar även ge bistånd i form av t.ex. utrustning, rådgivning och utbildning eller i form av ekonomiskt stöd om det har samband med utbildning och rådgivning. Utskottet vidhåller sin bedömning att bistånd i form av kontant stöd även fortsättningsvis skall kunna ges endast för att genomföra utbildning och rådgivning. Utskottet avstyrker motionerna U233 yrkande 1 och U809 yrkande 5.
6.2 Kommunalt vårdnadsbidrag och annan kommunal ersättning för vård av barn
6.2.1 Motionerna
I motion 1994/95:So607 yrkande 2 av Margareta E Nordenvall (m) hemställs att riksdagen beslutar ge kommunerna möjlighet att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag i enlighet med vad som i motionen anförts. Ett sådant bidrag skulle enligt motionären hjälpa kommunerna att klara det åtagande som barnomsorgsgarantin innebär och samtidigt ge föräldrarna möjlighet att själva välja hur de vill vårda sina barn. Motionären anser att kommunen själv skall, inom ramen för avsatta medel för barnomsorgen, kunna bevilja vårdnadsbidrag till de familjer som så önskar och att kommunen, som ett led i den kommunala självstyrelsen, skall kunna bestämma vårdnadsbidragets utformning.
I motion 1994/95:So623 yrkande 5 av Alf Svensson m.fl. (kds) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändringar i lagstiftningen i syfte att möjliggöra införandet av kommunala ersättningar för de barn som kommunen har skyldighet att stödja enligt socialtjänstlagen, i enlighet med vad som anförts i motionen. Motionärerna framhåller att möjligheterna för kommunerna att ordna eller stödja de barnomsorgsformer som föräldrarna önskar generellt sett har ökat genom åren. Fortfarande saknas dock enligt motionärerna möjligheten för kommunerna att mera generellt stödja barnomsorg i det egna hemmet om den utövas av någon av barnets föräldrar. För att kommunerna skall kunna leva upp till barnomsorgslagens intentioner anser motionärerna att kommunerna borde få möjlighet att betala någon form av ersättning direkt till de familjer som önskar och behöver det.
6.2.2 Bakgrund
Frågan huruvida kommunal vårdnadsersättning är förenlig med den kommunala kompetensen har vid olika tillfällen prövats genom kommunalbesvär, varvid domstolarna hittills ansett detta inte vara fallet.
Regeringsrätten har ansett (RÅ 1991 ref. 19) att en allmänt vedertagen grundsats när det gäller den kommunala kompetensen är att en kommun inte utan stöd i lag eller författning får lämna understöd till enskilda personer. Bidrag som t.ex. vårdnadsersättning eller barnbidrag får således inte enligt Regeringsrätten lämnas av en kommun utan stöd i speciallagstiftning. Någon sådan lagstiftning finns enligt Regeringsrätten inte vad avser generella kommunala bidrag till barnfamiljer. Det har också slagits fast att kommunal vårdnadsersättning inte är förenlig med de kommunala kompetensbestämmelserna (RÅ 1981 Ab 290 resp. RÅ 1985 2:79). I rättsfallet RÅ 1991 ref. 61 har Regeringsrätten fastställt en kammarrätts dom, enligt vilken en socialnämnd ansetts överskrida sin befogenhet genom att besluta om ekonomisk hjälp till småbarnsföräldrar utan individuell behovsprövning.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner med samma innehåll som de nu aktuella, bl.a. i betänkandet 1990/91:KU38. Utskottet gjorde då följande bedömning. Frågan huruvida kommunal vårdnadsersättning är förenlig med de kommunala kompetensbestämmelserna har vid olika tillfällen prövats genom kommunalbesvär, varvid domstolarna hittills ansett detta ej vara fallet. Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motioner med samma innebörd som de här aktuella. Utskottet har därvid avvisat framförda förslag om ändringar i lagstiftningen som möjliggör införandet av vårdnadsersättning. Utskottets ställningstaganden har godtagits av riksdagen. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning och avstyrkte motionerna. Utskottet erinrade om att det i proposition 1990/91:117 Ny kommunallag redovisade och av utskottet tillstyrkta förslaget om ett lagfästande av vissa av de grundläggande kompetensprinciperna på det kommunala området inte syftat till någon ändring av gällande rättsläge.
Utskottet behandlade i betänkandet 1993/94:KU9 en motion om kommunal vårdnadsersättning. Utskottet framhöll då att med införandet av det generella statsbidragssystemet från årsskiftet 1992/93 och med ett genomförande av det föreliggande förslaget i regeringens proposition 1993/94:11 om utvidgad lagreglering på barnomsorgsområdet m.m. hade viktiga steg tagits för att garantera mångfald och valfrihet inom barnomsorgen. Enligt utskottet togs ett ytterligare steg med genomförandet av det av regeringen aviserade statliga vårdnadsbidraget för barn mellan ett och tre års ålder. Mot denna bakgrund var det utskottets mening att frågan om den kommunala kompetensen i fråga om vårdnadsbidrag borde anstå till dess regeringen för riksdagen presenterat det aviserade statliga vårdnadsbidraget. Motionen avstyrktes därför.
Regeringen föreslog i proposition 1993/94:148 en ny lag om vårdnadsbidrag. Enligt lagförslaget skulle vårdnadsbidrag lämnas med 2 000 kr per månad för barn i åldrarna ett till tre år som inte har plats i den offentligt finansierade barnomsorgen. Bidraget var avsett att ge stöd för den som väljer att avstå från förvärvsarbete för att själv vårda sitt barn eller som väljer annan barnomsorg än den som tillhandahålls av eller får ekonomiskt stöd av en kommun. Socialutskottet tillstyrkte regeringens förslag (bet. 1993/94:SoU34). Lagen (1994:553) om vårdnadsbidrag trädde i kraft den 1 juli 1994.
Lagen om vårdnadsbidrag upphörde att gälla vid utgången av 1994. Vid behandlingen i riksdagen av regeringens förslag att lagen skulle upphävas (prop. 1994/95:61) gjorde socialutskottet, som tillstyrkte förslaget, följande bedömning (bet. 1994/95:SoU8). Utskottet anser att införandet av vårdnadsbidraget var ett steg i fel riktning, både ur jämställdhetssynpunkt och med hänsyn till statsfinanserna. Redan vid införandet av vårdnadsbidraget framhöll de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet i en reservation att det var ekonomiskt oansvarigt att lägga fram förslag om reformen, som beräknades kosta 2,3 miljarder kronor netto, när budgetunderskottet var över 200 miljarder kronor.
6.2.3 Utskottets bedömning
Frågan huruvida kommunal vårdnadsersättning är förenlig med de kommunala kompetensbestämmelserna har vid olika tillfällen prövats genom kommunalbesvär, varvid domstolarna hittills ansett detta ej vara fallet. Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motioner med samma innebörd som de här aktuella. Utskottet har därvid avvisat framförda förslag om ändringar i lagstiftningen som möjliggör införandet av en kommunal vårdnadsersättning. Utskottets ställningstaganden har godtagits av riksdagen. Utskottet vidhåller sina tidigare ställningstaganden och avstyrker därför motionerna So607 yrkande 2 och So623 yrkande 5.
6.3 Kommunal tjänsteexport
6.3.1 Motionen
I motion 1994/95:K611 av Ulla-Britt Hagström (kds) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om underlättande av kommunal tjänsteexport. Motionären anser att det med hänsyn till ett framtida integrerat Europa finns skäl att överväga lättnader i de restriktioner som finns för exporten av kommunala tjänster. Motionären föreslår att kommuner och landsting skall få bedriva systemexport och tjänsteproduktion för export på egen hand eller som underleverantör åt svenskt företag eller åt staten.
6.3.2 Bakgrund
Genom lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport som trädde i kraft den 1 januari 1987 fick kommuner och landsting möjlighet att bedriva tjänsteexport. Tjänsteexport får enligt lagen bara ske om kommunen eller landstinget är underleverantörer till ett företag i Sverige eller åt staten. Regeringen kan dock, om det finns särskilda skäl till det, för visst fall medge tjänsteexport under andra förutsättningar, dvs. medge att kommunen eller landstinget bedriver tjänsteexport på egen hand. All tjänsteexport skall ske på affärsmässiga villkor och får endast omfatta kunskap från kommunens ordinarie verksamhet. Den är således begränsad till vad som anses falla inom den kommunala kompetensen.
Lokaldemokratikommittén fick av regeringen i uppdrag att bl.a. se över bestämmelserna om kommunal tjänsteexport. I kommittédirektiven (dir. 1992:12) anges bl.a. Med ett framtida integrerat Europa i sikte finns det skäl att överväga lättnader i de restriktioner som finns för exporten av kommunala tjänster. Kommittén bör därför se över lagstiftningen på området och lämna de förslag till en utökad kompetens och enklare regler som kan vara påkallade. Kommittén bör även analysera och bedöma förhållandet mellan kommunerna och det privata näringslivet vid export av tjänster.
Lokaldemokratikommittén avlämnade i augusti 1993 delbetänkandet Kommunal tjänsteexport och internationellt bistånd (SOU 1993:77). Kommittén anförde bl.a. Kommunal tjänsteexport förekommer i två varianter, dels konsultinsatser, s.k. systemexport, dels tjänsteproduktion för utländsk kund, s.k. uppdragsverksamhet för exportmarknaden. Exempel på det senare är sjukvård åt utländska patienter. Intresset bland kommuner och landsting för internationella frågor har ökat på sista tiden. Under våren 1992 skickade kommittén ut en enkät till samtliga kommuner och landsting. I denna ingick några frågeställningar om kommunal tjänsteexport. Den kommunala tjänsteexporten har ganska liten omfattning. Stockholm, Göteborg och Malmö är de enda kommuner som jämte Stockholms läns landsting i någorlunda omfattning bedrivit kommersiell tjänsteexport. Den enda kontinuerligt bedrivna kommunala tjänsteexporten är sjukvårdsproduktion inom landet för utländska patienter. Många kommuner och landsting anser att kravet på dispens för att på egen hand få bedriva tjänsteexport utgör ett hinder. Sedan lagen om kommunal tjänsteexport trädde i kraft 1987 har nio ansökningar om dispens inkommit och samtliga har beviljats. Kommittén föreslog att kommuner och landsting fritt skall få bedriva tjänsteexport på egen hand. För att förhindra konkurrenssnedvridande åtgärder föreslog kommittén också bl.a. att tjänsteexporten skall bedrivas affärsmässigt och särredovisas i bokföringen.
Regeringen behandlade förslaget i proposition 1993/94:189 Kommunal biståndsverksamhet. Regeringen gjorde då följande bedömning. Av den enkät som kommittén låtit genomföra framgår att endast 37 kommuner har varit eller är engagerade i tjänsteexport eller planerar sådan verksamhet. Sedan tillkomsten av 1986 års lag har tio dispensansökningar kommit in till regeringen. Samtliga har beviljats. Den kommunala tjänsteexporten har således inte fått någon större omfattning. Med hänsyn till det begränsade behov som verkar finnas samt till det risktagande som tjänsteexport på egen hand innebär bör enligt regeringens mening nuvarande krav på regeringstillstånd vara kvar. Utskottet hade inget att erinra mot regeringens bedömning (bet. 1993/94:KU41).
6.3.3 Utskottets bedömning
Med hänvisning till det risktagande som kommuners och landstings tjänsteexport på egen hand innebär vidhåller utskottet sin tidigare bedömning att kravet på regeringstillstånd bör vara kvar. Motion K611 avstyrks därför.
6.4 Bojkotter
6.4.1 Motionen
I motion 1994/95:K623 av Barbro Johansson och Elisa Abascal Reyes (mp) hemställs att riksdagen beslutar om en speciallagstiftning så att kommuner och landsting kan bojkotta företag som bryter mot FN:s och tillhörande underorganisationers koder och paragrafer. Eftersom Sverige är med i FN och tillhörande underorganisationer och står bakom dess paragrafer och koder bör kommuner och landsting enligt motionärerna kunna bojkotta företag som bryter mot dessa paragrafer och koder. För att möjliggöra bojkotter krävs enligt motionärerna en speciallagstiftning.
6.4.2 Bakgrund
Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen får kommuner och landsting själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan.
Som exempel på angelägenheter som i princip är förbehållna staten kan nämnas den svenska utrikes- och biståndspolitiken. Ansvaret för Sveriges internationella relationer vilar på regeringen och riksdagen. Regeringen kan t.ex. föreslå och riksdagen besluta om bojkottåtgärder från kommuners sida.
Enligt Förenta nationernas stadga kan FN:s säkerhetsråd under vissa förhållanden anta resolutioner om sanktioner av icke militär natur, dvs. sådana sanktioner som inte innebär bruk av vapenmakt, och som är nödvändiga i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Sådana resolutioner kan ges i form av bindande beslut eller rekommendationer. En stat som är medlem i FN är enligt organisationens stadga skyldig att godta och verkställa säkerhetsrådets bindande beslut om sådana sanktioner. En rekommendation av rådet är däremot endast en uppmaning till FN:s medlemsstater. För att möjliggöra snabba åtgärder, då sådana påkallas med anledning av ett beslut eller en rekommendation som har meddelats av FN:s säkerhetsråd, beslöt riksdagen år 1971 om en lag (1971:176) om vissa internationella sanktioner. Lagen är en s.k. fullmaktslag som formellt är i kraft men som i huvudsak endast kan tillämpas för att fullfölja säkerhetsrådets beslut eller rekommendationer. Det ankommer på regeringen att föreskriva att lagen skall tillämpas. Enligt 1 § får regeringen, i den mån det påkallas med anledning av beslut, som fattats eller rekommendation som har antagits av FN:s säkerhetsråd, förordna att vissa i lagen närmare angivna åtgärder skall vidtas mot stat eller område som gjorts till föremål för icke militära sanktioner. Regeringens förordnande att tillämpa lagen skall underställas riksdagens prövning inom en månad från förordnandet.
Enligt lag (1985:1052) om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika fick kommuner och landstingskommuner vid upphandling genom bojkott av varor och tjänster med sydafrikanskt ursprung vidta sådana solidaritetsaktioner som riktar sig mot den sydafrikanska apartheidpolitiken. I propositionen (prop. 1985/86:52) som föregick lagen uttalade departementschefen bl.a. följande. Vid olika tillfällen har det ifrågasatts om kommuner och landstingskommuner bör ha rätt att engagera sig i internationella frågor. Det har bl.a. gällt frågan om att i den kommunala upphandlingsverksamheten bojkotta vissa varor för att därigenom visa solidaritet med människor i andra stater. I rättspraxis har det slagits fast att sådana åtgärder inte ryms inom den kommunala kompetensen enligt nu gällande regler (jfr Regeringsrättens årsbok, RÅ, 1969 ref. 52, RÅ 1982 Ab 86 och RÅ 1983 2:71). För att kommuner och landstingskommuner skulle ges möjlighet att delta i solidaritetsaktioner riktade mot apartheidpolitiken i Sydafrika krävdes därför att särskilda lagstiftningsåtgärder vidtogs.
Lagen om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika upphävdes den 1 december 1993. Lagen var en s.k. befogenhetsutvidgande lag. Sådana är inriktade på att ge ett visst tillskott till kommunernas och landstingens kompetens. Bestämmelserna i dessa lagar har tillkommit efter hand när de gränser för den kommunala kompetensen som har dragits upp i kommunallagarna, förarbetena till dessa och i rättspraxis i vissa avseenden kommit att framstå som alltför snäva. De innebär alla avsteg från den allmänna kompetensbestämmelsen och de kommunalrättsliga grundprinciperna.
Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling trädde i kraft den 1 januari 1994. Lagen innehåller allmänna bestämmelser om offentlig upphandling och särskilda bestämmelser om offentlig upphandling av t.ex. varor. Upphandling skall enligt 1 kap. 4 § göras med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och även i övrigt genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare, anbudssökande och anbud skall behandlas utan ovidkommande hänsyn.
6.4.3 Utskottets bedömning
Någon generell lagstiftning som överlämnar åt kommunerna att avgöra vilka bojkottåtgärder som skall få vidtas bör inte införas. Motion K623 avstyrks därför.
7 Skatter, avgifter m.m.
7.1 Motionen
I motion 1994/95:K320 yrkande 1 av Birger Schlaug m.fl. (mp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att en kommunal skatteväxling på miljömässig grund möjliggörs. Motionärerna anser det orimligt med en skatteprofil där inkomsterna huvudsakligen tas på arbete medan miljöförstörande verksamhet knappast alls beskattas. De föreslår i stället en ny skatteprofil bestående av sänkta skatter på arbete och höjda skatter och avgifter på miljöförstörande verksamhet. En sådan skatteväxling förutsätter en ändring av gällande lagstiftning, som i dag inte tillåter att kommunerna tar ut högre avgifter än vad som motiveras av verksamhetens driftskostnader.
I samma motion begärs i yrkande 2 att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att kommunen får rätt att ta ut avgifter på miljöfarliga aktiviteter som överstiger kommunens direkta kostnader därför. För att driva utvecklingen i miljömässigt hållbar riktning måste kommunen, enligt motionärerna, ges rätt att ta ut avgifter på miljöfarliga aktiviteter som överstiger kommunens därmed direkt medförda kostnader.
Vidare hemställs i yrkande 3 i samma motion att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att avgifterna från en kommunal verksamhet skall få finansiera kostnader för en annan kommunal verksamhet. Enligt motionärerna får en kommun, med hänsyn till självkostnadsprincipen, inte ta ut högre avgifter än sin egen kostnad för verksamheten, vare sig den frivilliga eller den specialreglerade. Det är t.ex. inte tillåtet att höja va-avgifterna för att möjliggöra en biobränsleanläggning eller att ta ut högre avgifter än kommunens kostnader för att stimulera ett visst beteende, t.ex. att minska sopmängden.
I samma motion yrkande 4 begärs att riksdagen, om en generell ändring av självkostnadsprincipen inte kommer till stånd, beviljar undantag från densamma för ett antal "pilotkommuner", och att resultatet av en sådan pilotverksamhet utvärderas. En kommunal skatteväxling måste enligt motionärerna införas stegvis, över en relativt lång tidsperiod. Hushållen får då möjlighet att successivt anpassa sin förbrukning av miljörelaterade tjänster och minska sin skattebörda. I den mån riksdagen inte anser tiden vara mogen för att fullt ut erbjuda möjligheterna till en kommunal skatteväxling kan staten i en första vända ge "pilotkommuner" undantag från dagens självkostnadsprincip, och sedan utvärdera dessa försök.
7.2 Bakgrund
Kommuners och landstings huvudsakliga finansieringskällor är kommunalskatt, kommunala avgifter och statsbidrag.
I regeringsformens 1 kap. 7 § regeringsformen stadgas att kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. Stadgandet innebär att kommunerna och landstingen får besluta om storleken av den kommunala utdebiteringen för sina medlemmar.
Fullmäktige är det högsta beslutande organet. Fullmäktiges beslutsområde omfattar avgöranden av mera grundläggande natur eller av mera generell räckvidd. I kommunallagen har detta uttryckts i 3 kap. 9 § på så sätt att fullmäktige beslutar i ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt för kommunen och landstinget, hit hör t.ex. budget, skatt och andra viktiga ekonomiska frågor. I detta ligger att fullmäktige skall besluta i sådana ärenden som har avgörande betydelse för den kommunala ekonomin. Fullmäktige utövar den kommunala avgiftsrätten.
Enligt självkostnadsprincipen får en kommun eller ett landsting inte bestämma sina avgifter till sådant belopp att de tillför kommunen eller landstinget en vinst. Syftet med principen är att hindra kommuner och landsting från att utnyttja den monopolställning som de ofta befinner sig i. Med vissa undantag gäller självkostnadsprincipen för den kommunala avgiftsmakten i dess helhet. Den gäller således både frivilliga verksamheter och verksamheter där kommunernas och landstingens rätt att ta ut avgifter har stöd i lag eller annan författning. Inom en del specialreglerade områden finns särskilda författningsregler om självkostnaden som avgiftstak. Detta gäller bl.a. bygglovsavgifter, gatukostnadsavgifter, va-avgifter och renhållningsavgifter. Vissa undantag finns emellertid i några specialförfattningar där syftet med avgifterna föranlett särskilda beräkningsgrunder, t.ex. parkeringsavgifter.
Självkostnadsprincipen innebär inte att avgifterna aldrig får överstiga kostnaderna. Det är inte alltid möjligt att beräkna kostnaderna exakt. Ett överuttag av avgifter godtas så länge avgifterna inte till väsentlig del överstiger en beräknad självkostnad.
Avgiftsutredningen hade i uppdrag (dir. 1990:18) att utreda vissa frågor om avgifter i kommunal verksamhet. Utredningen skulle bl.a. överväga självkostnadsprincipens framtida roll i kommunallagen respektive motsvarande regler i all speciallagstiftning. Utredningen redovisade sina principiella överväganden och konstaterade bl.a. att det fanns starka skäl att överge eller etminstone modifiera självkostnadsprincipen (SOU 1990:107). Utredningen avsåg i första hand sådan kommunal verksamhet som redan är utsatt för konkurrens eller kan bli det genom ändrad lagstiftning som bryter kommunala rättsliga eller faktiska monopol. Däremot ansåg utredningen att det kunde finnas skäl att behålla någon form av självkostnadsprincip för de fall då taxor tas ut för verksamhet som innebär myndighetsutövning.
I april 1992 tillsattes inom Civildepartementet en arbetsgrupp om avgifter i kommunal verksamhet. Arbetsgruppen antog namnet Avgiftsgruppen. Förutom att behandla frågor om avgiftssättningen inom vissa s.k. kommunaltekniska områden skulle gruppen bl.a. överväga om en grundläggande princip för kommunala avgiftsuttag borde tas in i kommunallagen. Avgiftsgruppen avlämnade i april 1993 betänkandet Avgifter inom kommunal verksamhet - förslag till modifierad självkostnadsprincip (Ds 1993:16). Avgiftsgruppen föreslog bl.a. att avgift för tjänst eller nyttighet skulle bestämmas så att endast de kostnader som är nödvändiga skulle få medräknas då avgifterna fastställdes för tjänster och nyttigheter. Enligt gruppen öppnar förslaget till modifierad självkostnadsprincip dels en möjlighet att ta ut avgifter som kan användas för att finansiera nödvändiga investeringar i syfte att minska miljöbelastningen, dels att påverka konsumtionsmönstret i miljövänlig riktning. Avgiften skulle i det enskilda fallet även få bestämmas så att avgiftssättningen främjade ett effektivt resursutnyttjande.
I proposition 1993/94:188 om lokal demokrati föreslog regeringen att självkostnadsprincipen skulle skrivas in i kommunallagen genom en regel om att kommuner och landsting inte får ta ut högre avgifter än som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som kommunen eller landstinget tillhandahåller. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag i denna del (bet. 1993/94:KU40). Bestämmelsen som finns i 8 kap. 3 b § kommunallagen trädde i kraft den 1 juli 1994.
Skatteväxlingskommittén har enligt sina direktiv (dir. 1994:11) i uppdrag att bl.a. analysera de i dag befintliga energi- och miljöskatternas samhällsekonomiska effekter i vid mening. I uppgiften ingår att kartlägga eventuella miljöstyrande inslag i övriga delar av skattesystemet, exempelvis inom inkomstbeskattningen. Analysen bör, enligt direktiven, förutom skatternas miljöpåverkan - nationellt och internationellt - även omfatta effekter på näringslivets konkurrenskraft, sysselsättningen, effektiviteten i resursallokeringen och de offentliga finanserna. En viktig deluppgift är att bedöma huruvida införda ekonomiska styrmedel har varit kostnadseffektiva. Kommittén skall analysera förutsättningarna för och effekterna av olika slag av skatteväxling. Kommittén skall slutredovisa uppdraget senast den 30 juni 1996.
7.3 Utskottets bedömning
Utskottet har inhämtat att Skatteväxlingskommittén i sitt arbete även kommer att beröra frågor kring kommunal skatteväxling. Med hänsyn härtill anser utskottet att redovisningen av Skatteväxlingskommitténs uppdrag bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför motion K320.
8 Formerna för kommunal verksamhet
8.1 Motionen
I motion 1994/95:K603 av Conny Sandholm m.fl. (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana lagändringar att kommunerna stimuleras att minska omfattningen av sin bolagsverksamhet. Motionärerna anser det viktigt att riksdag och regering ser över incitamenten för byten av organisationsformer i kommunal verksamhet så att det blir ekonomiskt lönsamt för kommunen att stärka demokratin med minskad bolagsverksamhet i stället för som nu ökade avgifter när de vill slopa verksamhet i bolag.
8.2 Bakgrund
Enligt 3 kap. 16 § kommunallagen får kommuner och landsting efter beslut av fullmäktige lämna över vården av en kommunal angelägenhet, för vars handhavande särskild ordning inte föreskrivits, till ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell förening, en stiftelse eller en enskild individ. Vården av en angelägenhet som innefattar myndighetsutövning får dock överlämnas endast om det finns stöd för det i lag. I paragrafen erinras om att det i sekretesslagen (1980:100) finns bestämmelser om allmänhetens rätt att ta del av handlingar hos vissa kommunala företag.
Bestämmelsen innebär att den verksamhet som överlämnas till privaträttsliga organ skall falla inom den kommunala kompetensen. Lagreglerna syftar till att legalisera kommunal företagsbildning såsom företeelse inom de ramar lagen drar upp, men kommunerna får inte bilda företag i syfte att bakvägen gå runt den kommunala kompetensen eller för att minska insynen i kommunal verksamhet. Lagreglerna ökar möjligheterna till insyn i kommunala företag på ett annat sätt än tidigare. Enligt 1 kap. 9 § sekretesslagen skall nämligen vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar också gälla handlingar hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Sådana bolag, för-eningar och stiftelser skall vid tillämpningen av sekretesslagen jämställas med myndighet. Kommunala företag kan därför närmast ses som en alternativ driftform för kommunal verksamhet.
Innan en kommun eller ett landsting lämnar över vården av en kommunal angelägenhet till ett aktiebolag där kommunen eller landstinget bestämmer ensam, skall fullmäktige, enligt 3 kap. 17 § kommunallagen, fastställa det kommunala ändamålet med verksamheten, utse styrelseledamöter och minst en revisor, se till att fullmäktige får yttra sig innan sådana beslut i verksamheten som är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt fattas, samt besluta om att allmänheten har rätt att ta del av handlingar hos företaget enligt de grunder som gäller för allmänna handlingars offentlighet i 2 kap. tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.
När bestämmelserna fick sin utformning uttalade utskottet (bet. 1990/91:KU38 s. 44) att det inte funnit skäl att införa regler som allmänt förbjuder eller begränsar kommunala hel- eller delägda företag. Dock rådde enligt utskottet en bred enighet om att den kommunala verksamheten i största möjliga utsträckning bör ske i nämndform.
Enligt kommunallagskommentaren (Paulsson m.fl., a.a. s. 145) får utskottets ovan refererade uttalande närmast ses som en rikspolitisk rekommendation till kommuner och landsting att iaktta återhållsamhet med företagsbildningar. Lagen i sig ger inte nämndformen uttryckligen företräde, varför utrymmet för företagsbildning inom lagens ram är ganska stort.
Lokaldemokratikommittén har i sitt betänkande Lokal demokrati i utveckling (SOU 1993:90) behandlat frågan om kommunala företag. I betänkandet redovisas en studie Kommunala verksamheter i egen förvaltning och i kommunala aktiebolag (SOU 1993:48) som Statskontoret genomfört på kommitténs uppdrag. I studien jämförs verksamhet i bolagsform med verksamhet i egen regi. Studien visar bl.a. att organisationsformen inte är avgörande för om verksamheten bedrivs effektivt. Förvaltningsformen resultat- och balans- enhet ger i princip samma förutsättningar som bolagsformen. Enligt studien bör en verksamhets speciella förutsättningar och den samlade kommunala nyttan vara utgångspunkten för organisatoriska överväganden. I rapporten föreslås att kommuner och landsting, i syfte att förbättra styrningen av sina företag, ser över bolagsordningar och ägardirektiv m.m. och att de kommunala företagen bör bli föremål för regelbunden verksamhetsrevision. Kommittén ställde sig bakom dessa förslag.
Utskottet har vid behandlingen av motioner med yrkanden bl.a. om att bolagisering av kommunal verksamhet bör undvikas (bet. 1993/94:KU9) gjort följande bedömning. Utskottet har tidigare uttalat dels att den kommunala verksamheten i största möjliga utsträckning bör ske i nämndform, dels att det inte finns skäl att införa regler som allmänt förbjuder eller begränsar kommunala företag. Utskottet erinrar om att kommunerna inte får bilda företag i syfte att gå runt den kommunala kompetensen eller för att minska den demokratiska insynen i och kontrollen av verksamheten. Utskottet delar uppfattningen att utgångspunkten för organisatoriska överväganden bör vara verksamhetens speciella förutsättningar och den samlade kommunala nyttan.
Av regeringens skrivelse 1994/95:220 Utvecklingen inom den kommunala sektorn framgår att antalet kommunala bolag (med mer än 50 % kommunal ägarandel) under 1970- och 1980-talen varit relativt konstant. År 1994 fanns det drygt 1 500 kommunala företag. Däremot har den ekonomiska omsättningen ökat markant i befintliga bolag - från 102 miljarder kronor år 1991 till 129 miljarder kronor år 1993. Av kommunernas totala verksamhet, uttryckt i kostnader, bedrevs år 1993 ca 14 % i företagsform. Företagen hade 48 860 anställda.
8.3 Utskottets bedömning
När det gäller öppenhet och insyn är numera de kommunala bolagen jämställda med verksamhet driven i nämndform. Utskottet delar motionärens syn att kommunal verksamhet i första hand skall bedrivas i nämndform men ser att det ibland finns skäl som talar för bolagsform. Kommunala förnyelsekommittén utreder i enlighet med sina direktiv dessutom frågan om öppenhet också i delägda kommunala bolag. Utskottet avstyrker motion K603.
9 Ersättningsfrågor
9.1 Motionen
I motion 1994/95:K629 yrkande 1 av Stig Sandström (v) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en norm för att belöna insatser som är samhälleligt värdefulla. En stor del av det arbete som utförs i samhället är oavlönat eller lågt uppskattat trots att det kan, som motionären ser det, vara samhälleligt viktigt. Motionären anser det värdefullt att viktiga insatser i samhällets tjänst, som t.ex. att donera organ eller medverka i statliga utredningar, belönas. En norm kan enligt motionären vara användbar när man skall ersätta en prestation eller utförd uppgift. Normen, i form av samhällslön/arvode, som kan utgå per dag, halvdag eller kvartsdag, och som är knutet till basbeloppet, skulle enligt motionären kunna vara ett sådant hjälpmedel vid lönesättningen.
I samma motion yrkande 2 begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i kommunallagen införa samhällslön som ett alternativ till ersättning för förtroendeuppdrag. Motionären anser att den tidigare tillämpade likalönsprincipen för uppdrag i landsting och kommuner fungerade bra och att kommunallagens nuvarande regler om inkomstbortfallsprincipen är orättvis eftersom samma arbete ersätts olika. Här skulle, enligt motionären, samhällslön, lika för alla, vara att föredra. Skulle ändå en höginkomsttagare inte vara nöjd får han, enligt motionären, söka ersättning för inkomstbortfall. Motionären förordar en lagändring som ger de förtroendevalda ett enkelt, rättvist och rimligt alternativ till inkomstbortfallsprincipen.
9.2 Bakgrund
Genom 1991 års kommunallag infördes följande regler. Förtroendevalda har enligt 4 kap. 12 § kommunallagen rätt till skälig ersättning för den arbetsinkomst samt de pensions- och semesterförmåner som de förlorar, när de fullgör sina uppdrag. Fullmäktige skall besluta enligt vilka grunder ersättning skall betalas. Fullmäktige får enligt 4 kap. 14 § kommunallagen besluta att förtroendevalda i skälig omfattning skall få ersättning för resekostnader och andra utgifter som föranleds av uppdraget, arvode för det arbete som är förenat med uppdraget, pension samt andra ekonomiska förmåner. Om fullmäktige beslutar att arvode skall betalas, skall arvodet bestämmas till lika belopp för lika uppdrag.
Lokaldemokratikommittén föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1993:90) en återgång till de frivilliga regler som infördes 1983. En sådan ändring överensstämmer enligt kommittén bättre med andan i kommunallagen. I den tidigare kommunallagen (1977:179) infördes 1983 en rätt för fullmäktige att besluta om ersättning för bl.a. förlorad arbetsinkomst men någon skyldighet att göra det fanns inte. Förslaget innebär enligt kommittén att den möjlighet kommunerna hade enligt 1983 års regler att lägga in ersättning för förlorad arbetsinkomst i arvodet återinförs. Detta framför allt för att åter ge kommunerna möjlighet att tillämpa ett relativt lättadministrerat ersättningssystem med ett ordentligt grundarvode för alla. Ett sådant ersättningssystem ger enligt kommittén ökade möjligheter för t.ex. arbetslösa, egna företagare och studerande, som med dagens ersättningssystem alla riskerar att få mycket låga ersättningar, att åta sig olika kommunala förtroendeuppdrag.
Regeringen uttalade i proposition 1993/94:188 att det fanns anledning att ägna fortsatt uppmärksamhet åt hur antalet förtroendeuppdrag och representativiteten bland de förtoendevalda utvecklas och då närmast vid nästa allmänna val hösten 1994.
Regeringen beslutade i augusti 1994 om direktiv till en utredning (dir. 1994:86) med uppdrag att bl.a. se över kommunallagens regler om rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst och rätt till ledighet i samband med utövandet av kommunala förtroendeuppdrag och föreslå åtgärder för att förbättra arbetsförutsättningarna för de politiska partierna och de förtroendevalda i kommuner och landsting. Den nuvarande regeringen återkallade i februari 1995 direktiven.
I tilläggsdirektiv till Kommunala förnyelsekommittén (dir. 1995:113) fick kommittén bl.a. i uppdrag att föreslå åtgärder som kan leda till att de förtroendevaldas arbetsförutsättningar förbättras samt överväga om det behövs ytterligare åtgärder för att stärka de skiftarbetandes möjligheter att åta sig förtroendeuppdrag. Kommitténs arbete skall vara avslutat senast den 31 december 1996.
9.3 Utskottets bedömning
Utskottet som anser att Kommunala förnyelsekommitténs arbete inte bör föregripas avstyrker motion K629 yrkande 2. Även motionens yrkande 1 bör enligt utskottet avstyrkas.
10 Sanktioner
10.1 Motionen
I motion 1994/95:K607 av Tanja Linderborg m.fl. (v) hemställs att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att lämna förslag till införande av sanktionsmöjligheter mot kommuner enligt vad i motionen anförts om brott mot rättighets- och förvaltningslagens bestämmelser. Motionärerna anför att det är relativt vanligt att landsting och kommuner bryter mot omsorgslagen, när det t.ex. gäller förståndshandikappades rätt till eget boende. De menar också att det inom handikapprörelsen finns en oro för att privatiseringar av offentliga verksamheter och decentralisering av beslutsfattande kan medföra en risk för att rättssäkerheten och den enskildes integritet hotas. Enligt motionärerna bör dessa problem analyseras. Åtgärder som förespråkas är skärpt tillsynsskyldighet och ökat rättsligt stöd samt sanktionsmöjligheter mot kommuner och landsting som inte lever upp till sina skyldigheter.
10.2 Bakgrund
Frågor av det slag som tas upp i motionen har utretts av Kommunalansvarsutredningen, som i sitt betänkande (SOU 1989:64) Kommunalbot bl.a. föreslagit införandet av ett ekonomiskt sanktionssystem (kommunalbot) direkt riktat mot vederbörande kommun eller landsting. Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över förslaget har visserligen tagit avstånd från just detta förslag men ändå uttalat sig för att det finns ett klart behov av mera verkningsfulla sanktionsregler.
I direktiven till Lokaldemokratikommittén (dir. 1992:12) uttalade regeringen bl.a. I ett rättssamhälle som vårt måste kommuner och landsting på samma sätt som andra offentliga organ och enskilda följa de regler som finns i lagar och andra författningar. Om det skulle uppstå ett icke godtagbart spelutrymme mellan kommunalt handlande och lagarna måste detta motverkas på ett effektivt sätt. Under senare år har det i flera fall förekommit att kommuner har vidhållit beslut som förklarats olagliga i domstol eller också har de fattat nya beslut med liknande innehåll (s.k. domstolstrots). Det finns också en del uppmärksammade fall där kommuner medvetet har satt sig över tvingande lagregler av offentligrättslig natur (s.k. lagtrots). Under förarbetena till kommunallagen anförde konstitutionsutskottet att det är angeläget att frågorna får sin lösning snarast, och förordade att regeringen på lämpligt sätt skulle bereda dessa frågor. Mot den angivna bakgrunden bör kommittén slutföra arbetet med frågan om hur ett sanktionssystem bör utformas som gör det möjligt att komma till rätta med överträdelser av det slag som här beskrivits. Kommittén bör därvid överväga bl.a. möjligheten av att införa ett personligt ansvar. Ett sådant ansvar behöver inte nödvändigtvis ha formen av straffansvar.
Lokaldemokratikommittén överlämnade i december 1993 delbetänkandet Förtroendevaldas ansvar vid domstolstrots och lagtrots (SOU 1993:109). Kommitténs förslag går i första hand ut på att kommuner och landsting åläggs att själva vidta åtgärder mot domstolstrots och lagtrots. Detta sker enligt förslaget i första hand genom att granskningen av lagligheten i verksamheten inom nämnderna blir en obligatorisk uppgift för revisorerna. Revisorerna får också rätt att väcka ärenden i fullmäktige och i nämnderna som rör granskningen. Vidare föreslås att det i kommunallagen uttryckligen anges att nämnderna har rätt att vägra verkställa beslut av fullmäktige som har överklagats eller som är uppenbart olagliga. Revisorernas utökade uppgifter samt nämndernas lagstadgade rätt att vägra verkställa överklagade eller olagliga fullmäktigbeslut innefattar ett ökat personligt ansvar för de förtroendevalda både vid lagtrots och domstolstrots. Vad gäller det som betecknas lagtrots anser kommittén att dessa båda generella åtgärder är tillräckliga. För vissa former av domstolstrots i samband med laglighetsprövning bör dock dessa åtgärder kompletteras med ett personligt vitesansvar. De fall som avses är verkställande av beslut trots att en domstol har förordnat om verkställighetsförbud och att man har underlåtit att rätta ett redan verkställt beslut eller inte gjort det i den utsträckning som det varit möjligt, sedan beslutet blivit upphävt.
Utskottet behandlade i betänkande 1993/94:KU40 en motion av samma innehåll som den nu aktuella. Utskottet avstyrkte motionen med hänvisning till att kommitténs förslag bereddes inom regeringskansliet.
I departementspromemorian Kommunalt domstolstrots och lagtrots - ett förslag om personligt vitesansvar i mål om laglighetsprövning (Ds 1995:27) föreslås att det införs ett personligt vitesansvar i mål om laglighetsprövning dels vid trots mot verkställighetsförbud, dels vid utebliven eller otillräcklig rättelse av upphävda beslut som tidigare verkställts. Promemorian bereds för närvarande inom regeringskansliet.
10.3 Utskottets bedömning
Promemorian Kommunalt domstolstrots och lagtrots (Ds 1995:27), som behandlar frågor som tas upp i motion K607, bereds för närvarande inom regeringskansliet. Denna beredning bör avvaktas. Mot bakgrund härav avstyrker utskottet motion K607.
11 Kommunal EU-strategi m.m.
11.1 Motionen
I motion 1994/95:K604 av andre vice talman Görel Thurdin och Ingrid Skeppstedt (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om initiativ till en EU-strategi och en lokal EU-Agenda på kommunal nivå. Det är viktigt enligt motionärerna att regeringen tar initiativ till en kommunal EU-strategi så att människorna ute i landet blir involverade i EU-arbetet. Motionärerna föreslår att regeringen följer den modell som användes vid introduktionen av Agenda 21 efter Riokonferensen om miljö och utveckling. Genom denna modell kan, enligt motionärerna, kommunen, dess företag och människor lägga upp en strategi så att de kan hävda sig som EU- medborgare.
11.2 Bakgrund
FN:s konferens om miljö och utveckling ägde rum i Rio de Janeiro år 1992. Konferensen behandlade globala miljö- och utvecklingsfrågor av stor betydelse för mänsklighetens fortlevnad. Vid konferensen antogs tre grundläggande dokument: Riodeklarationen om miljö och utveckling, Agenda 21 samt Skogsprinciperna. Riodeklarationen innehåller grundläggande principer för miljö- och utvecklingsarbetet nationellt och internationellt. Agenda 21 innehåller handlingsprogram och riktlinjer för nationellt och internationellt handlande under återstoden av 1900-talet och in i nästa sekel. Agenda 21 är inte juridiskt bindande, men handlingsprogrammet är enligt regeringens mening politiskt och moraliskt förpliktande. Agenda 21 är ett uppdrag till alla regeringar liksom till alla grupper och individer i samhället att arbeta för att uppnå målet om en hållbar utveckling, utrota fattigdom och undanröja hoten mot miljön.
I proposition 1993/94:111 lämnade regeringen bl.a. förslag till den huvudsakliga inriktningen av arbetet med genomförandet av Riobesluten i Sverige. De riktlinjer och bedömningar som redovisas i propositionen rörande övergripande frågor och integrerad miljöpolitik formar enligt regeringen tillsammans grundläggande element i en nationell strategi för hållbar utveckling och därmed en svensk Agenda 21. Enligt regeringen borde kommunerna följa rekommendationen i Agenda 21 om att alla lokala myndigheter i världen senast år 1996 skall utarbeta lokala handlingsprogram för en hållbar utveckling inför nästa århundrade. Jordbruksutskottet ställde sig bakom regeringens förslag och överväganden i propositionen (bet. 1993/94:JoU19).
Regeringen beslutade i mars 1995 att tillsätta en parlamentarisk kommitté, EU- 96-kommittén, med uppdrag dels att låta göra utredningar om viktigare sakfrågor som kan komma att behandlas vid EU:s regeringskonferens 1996, dels att stimulera den offentliga debatten kring regeringskonferensens huvudfrågor och ge företrädare för olika åsiktsyttringar utrymme att argumentera för sina uppfattningar. I direktiven sägs att det är av stor vikt att vi i Sverige dels grundligt analyserar de frågor som kommer att stå i centrum vid konferensen, dels för en öppen diskussion om de förväntningar och ambitioner som vi har avseende EU- samarbetet liksom vad som bör ligga utanför detta samarbete. En strävan måste vara att en bred, offentlig debatt kan komma till stånd kring dessa frågor. Beträffande kommitténs andra huvuduppgift - att anordna aktiviteter för att stimulera offentlig debatt om regeringskonferensen - betonas i direktiven att kommittén särskilt skall lägga sig vinn om att både positiva och negativa uppfattningar kommer till uttryck och att debatten förs runt om i landet. Exempel på lämpliga aktiviteter kan enligt direktivet vara paneldebatter, seminarier, utfrågningar av experter och opinionsbildare. Kommittén kan tillsätta undergrupper som genom en bred och varierad sammansättning kan bidra till att fånga upp debatten i olika delar av det svenska samhället. Kommittén skall fortlöpande avge rapporter i enskilda ämnen i den takt och i den utsträckning som kommittén finner lämpligt.
11.3 Utskottets bedömning
Många kommuner bedriver informationsverksamhet gentemot kommunmedlemmarna i olika samhällsfrågor, även EU-frågor. Utskottet utgår från att såväl sättet för att lämna denna information som kommunmedlemmarnas efterfrågan på information skiftar från kommun till kommun. Utskottet anser inte att riksdagen bör ta initiativ till ett handlingsprogram för kommunerna i denna fråga. Motion K604 avstyrks.
12 Partierna och de förtroendevalda i kommuner och landsting
12.1 Motionen
I motion 1994/95:Kr4 yrkande 6 av Inger Davidson och Fanny Rizell (kds) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om hur de politiska partiernas arbete kan underlättas och de förtroendevaldas roll och arbetssituation kan förbättras. Motionärerna erinrar om att den förra regeringen beslutade om direktiv för en utredning om hur de politiska partiernas arbete kan underlättas och hur de förtroendevaldas roll och arbetssituation kan förbättras. Denna utredning bör enligt motionärerna genomföras utan dröjsmål.
I samma motion begärs i yrkande 7 att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att valresultatet från 1994 bör analyseras utifrån de förtroendevaldas representativitet när det gäller ålder och kön. De politiska partierna har enligt motionärerna ett stort ansvar när det gäller att släppa fram underrepresenterade grupper t.ex. ungdomar och kvinnor till olika förtroendeuppdrag.
12.2 Bakgrund
Regeringen beslutade i augusti 1994 om direktiv (dir. 1994:86) till en kommitté att utreda vissa frågor om partiernas och de förtroendevaldas villkor i kommuner och landsting. Kommittén skulle bl.a. föreslå åtgärder för att förbättra arbetsförutsättningarna för de politiska partierna och de förtroendevalda i kommuner och landsting samt redovisa hur de förtroendevaldas antal och representativitet förändrats efter valet 1994. Den nuvarande regeringen återkallade i februari 1995 direktiven.
I tilläggsdirektiv till Kommunala förnyelsekommittén (dir. 1995:113) fick kommittén bl.a. i uppdrag att föreslå åtgärder som kan leda till att de förtroendevaldas arbetsförutsättningar förbättras. Kommittén skall i sammanhanget redovisa hur de förtroendevaldas antal och representativitet har förändrats efter valet 1994 samt analysera varför förtroendevalda ofta lämnar sina kommunala uppdrag efter en relativt kort tid. Uppdraget skall vara avslutat senast den 31 december 1996.
12.3 Utskottets bedömning
Utskottet anser att resultatet av Kommunala förnyelsekommitténs arbete bör avvaktas och avstyrker därför motion Kr4 yrkandena 6 och 7.
13 De funktionshindrades situation
13.1 Motionen
I motion 1994/95:K216 yrkande 7 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i kommunallagen enligt vad i motionen anförts om samhällsinformation till funktionshindrdade. Motionärerna anför att man i 1989 års handikapputredning pekade på åtta områden, däribland grundläggande samhällsinformation, där man fann det särskilt väsentligt att främja funktionshindrades deltagande i samhällslivet. På alla dessa områden lade man fram förslag till åtgärder, men de avgörande förändringarna har uteblivit. Motionärerna finner det därför nödvändigt att nu lagstifta mot diskriminering av människor med funktionsnedsättningar och anser att regeringen snarast bör förelägga riksdagen förslag på grundval av utredningens betänkande när det gäller ändring i bl.a. kommunallagen.
13.2 Bakgrund
1989 års handikapputredning hade i uppdrag att utreda vissa frågor om samhällets stöd till människor med funktionshinder. Kommittén tog i sitt slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) upp frågan om rätten till grundläggande samhällsinformation. Kommittén anförde bl.a. att informationsfriheten och rätten att få ta del av allmänna handlingar är hörnpelare i vårt demokratiska samhälle. Rättigheterna gäller alla medborgare och är grundlagsskyddade. Trots detta har funktionshindrade ofta stora svårigheter att få del av information. Det kan vara fråga om att en rullstolsbunden person inte kan ta sig in i den lokal där den allmänna handlingen förvaras. Det kan också gälla brist på tolkservice för döva, dövblinda och hörselskadade eller hinder för synskadade att få del av en handling på ett tillgängligt medium som kassettband eller punktskrift. Trots att gällande lagstiftning skulle kunna vara tillräcklig för att garantera funktionshindrades möjligheter att få del av grundläggande samhällsinformation anser kommittén att erfarenheterna tydligt pekar på behovet av ett förstärkt lagskydd. Det måste klart framgå att myndigheters (stat, kommun, landsting) serviceskyldigheter omfattar tillgänglighetsskapande åtgärder för personer med funktionsnedsättningar. Kommittén föreslog i detta syfte ett tillägg till förvaltningslagen med innebörden att funktionshindrade skall ha rätt till grundläggande samhällsinformation på ett för den enskilde lämpligt medium. Betänkandet bereds i regeringskansliet.
Den 1 juli 1994 inrättades Handikappombudsmannen med uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Målet för verksamheten skall enligt 1 § lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen vara full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionshinder. Handikappombudsmannen skall verka för att brister i lagar och andra författningar i fråga om personer med funktionshinder avhjälps. Handikappombudsmannen skall när det behövs ta initiativ till överläggningar med myndigheter, företag, organisationer och andra i syfte att motverka att personer missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshinder. Handikappombudsmannen skall även genom informationsverksamhet och på annat liknande sätt verka för att ingen missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshinder.
I juni 1995 inrättades en arbetsgrupp inom Socialdepartementet med uppdrag att utreda frågor om framställning av betänkanden och propositioner m.m. i former som är tillgängliga för olika grupper funktionshindrade. Enligt uppdraget skulle arbetsgruppen kartlägga och beskriva i vilken omfattning betänkanden m.m. för närvarande presenteras i tillgänglig version för funktionshindrade, vilka former och tekniker som används och kostnaderna för detta. I uppdraget ingick bl.a. att utarbeta förslag till framtida riktlinjer för regeringskansliet och kommittéerna vad gäller framställning av betänkanden och propositioner så att de blir tillgängliga för personer med funktionshinder av olika slag.
Arbetsgruppen redovisade i december 1995 sitt uppdrag i promemorian Samhällsinformation för alla - Regeringskansliets publikationer och deras tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning (Ds 1995:80). Förslagen i promemorian är till för personer med handikapp som behöver särskild information som de kan läsa och förstå samt för handikappförbund som skall ge synpunkter. Promemorian innehåller bl.a. följande förslag. Den som framställer en skrift skall ansvara för att den också trycks i punktskrift, läses in på kassett och skrivs om till lättläst form. Regeringskansliet skall anordna en lässtation med apparater som gör det lättare för en del handikappade att läsa.
Socialministern kommenterade i ett pressmeddelande promemorian med att hon hoppades att kommuner, landsting och myndigheter skall följa efter så att också deras skrifter och handlingar skall kunna läsas av fler. Promemorian bereds inom regeringskansliet.
13.3 Utskottets bedömning
Utskottet, som vill avvakta beredningen i regeringskansliet av promemorian Samhällsinformation för alla (Ds 1995:80), avstyrker motion K216 yrkande 7.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kommundelningar
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K609 och 1994/95:K619 yrkande 2,
res. 1 (m, c, fp, mp)
2. beträffande kommunal demokrati
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K618 och 1994/95:K619 yrkande 3,
res. 2 (c, mp)
3. beträffande snabbare valgenomslag m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K616, 1994/95:K701 och 1994/95:K703,
res. 3 (mp)
4. beträffande partistöd
att riksdagen avslår motion 1994/95:K615,
5. beträffande fullmäktige m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K601, 1994/95:K614 och 1994/95:K620,
6. beträffande internationellt bistånd
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:U233 yrkande 1 och 1994/95: U809 yrkande 5,
res. 4 (mp)
7. beträffande kommunalt vårdnadsbidrag
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So607 yrkande 2 och 1994/95: So623 yrkande 5,
res. 5 (m, c)
8. beträffande kommunal tjänsteexport
att riksdagen avslår motion 1994/95:K611,
9. beträffande bojkotter
att riksdagen avslår motion 1994/95:K623,
res. 6 (mp)
10. beträffande skatter och avgifter m.m.
att riksdagen avslår motion 1994/95:K320,
res. 7 (m, fp) - motiv
11. beträffande formerna för kommunal verksamhet
att riksdagen avslår motion 1994/95:K603,
res. 8 (fp, c, mp)
12. beträffande ersättningsfrågor
att riksdagen avslår motion 1994/95:K629,
13. beträffande sanktioner mot kommuner
att riksdagen avslår motion 1994/95:K607,
14. beträffande kommunal EU-strategi
att riksdagen avslår motion 1994/95:K604,
15. beträffande de förtroendevalda
att riksdagen avslår motion 1994/95:Kr4 yrkandena 6 och 7,
16. beträffande de funktionshindrades situation
att riksdagen avslår motion 1994/95:K216 yrkande 7.
Stockholm den 19 mars 1996
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar Johnsson (s), Widar Andersson (s), Tone Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow (s), Jerry Martinger (m), Kenneth Kvist (v), Pär-Axel Sahlberg (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp), Nils- Göran Holmqvist (s) och Nils Fredrik Aurelius (m).
Reservationer
1. Kommundelningar (mom. 1)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birgitta Hambraeus (c), Jerry Martinger (m), Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp) och Nils Fredrik Aurelius (m) anser
dels att utskottets yttrande på s. 5 bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att ett sätt att stärka den lokala demokratin är att dela kommuner. Enligt utskottet bör regeringen inta en positiv hållning till kommundelningar som begärts av kommuninvånarna själva, och som princip bör gälla att regeringen tillåter en sådan delning. Regeringen bör också på lämpligt sätt se över reglerna om kommundelningar. Översynen bör syfta till att redovisa förutsättningarna för en genomgripande kommundelningsreform. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts med anledning av motionerna K609 och K619 yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande kommundelningar
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:K609 och 1994/95:K619 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Kommunal demokrati (mom. 2)
Birgitta Hambraeus (c) och Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med Utskottet vidhåller och slutar med avstyrks därför. bort ha följande lydelse:
Utskottet har tidigare ansett att en sammanställning och utvärdering av erfarenheterna av folkomröstningar i Sverige och i andra länder borde göras. Sammanställningen borde enligt vad utskottet tidigare uttalat ligga till grund för en översyn av gällande regler och ett övervägande av behovet av nya regler. Utskottet anser numera att denna översyn också bör omfatta kommunala folkomröstningar. Detta bör ges regeringen till känna med anledning av motion K619 yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande kommunal demokrati
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:K619 yrkande 3 samt med avslag på motion 1994/95:K618 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Snabbare valgenomslag m.m. (mom. 3)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med Utskottet som är och slutar med avstyrker motion K701. bort ha följande lydelse:
Med hänsyn till att situationen i en kommun eller ett landsting kan ändras under pågående mandatperiod bör möjligheten att utlysa nyval finnas. Lagstiftningen bör ändras så att detta möjliggörs.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande snabbare valgenomslag m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:K701 samt med avslag på motionerna 1994/95:K616 och 1994/95:K703 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Internationellt bistånd (mom. 6)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med Utskottet vidhåller och slutar med yrkande 5. bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att rätten att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd bör kompletteras med en rätt för kommunerna och landstingen att ge ekonomiskt bistånd inte endast för att genomföra utbildning och rådgivning utan även i annat fall.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande internationellt bistånd
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:U233 yrkande 1 och 1994/95:U809 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Kommunalt vårdnadsbidrag (mom. 7)
Anders Björck (m), Birgitta Hambraeus (c), Jerry Martinger (m), Inger René (m) och Nils Fredrik Aurelius (m) anser
dels att utskottets yttrande på s. 19 bort ha följande lydelse:
Kommunerna bör enligt utskottet ha möjlighet att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag. Ett sådant bidrag skulle hjälpa kommunerna att klara det åtagande som barnomsorgsgarantin innebär och samtidigt ge föräldrarna möjlighet att själva välja hur de vill vårda sina barn. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande kommunalt vårdnadsbidrag
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:So607 yrkande 2 och 1994/95:So623 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Bojkotter (mom. 9)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att utskottets yttrande på s. 22 bort ha följande lydelse:
Kommuner och landsting bör kunna bojkotta företag som bryter mot FN:s och tillhörande underorganisationers koder och paragrafer. Riksdagen bör anta en speciallagstiftning som möjliggör detta.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande bojkotter
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:K623 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Skatter och avgifter (mom. 10)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m), Håkan Holmberg (fp) och Nils Fredrik Aurelius (m) anser att utskottets yttrande på s. 25 bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att självkostnadsprincipen utgör huvudregeln för avgiftssättningen inom kommunal verksamhet. Kommuner och landsting bör inte få ta ut högre avgifter än som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som kommunen eller landstinget tillhandahåller. De förslag som tas upp i motion K320 yrkandena 1, 2, 3 och 4 bryter mot denna grundläggande princip. Tillräckliga skäl för att avvika från principen har enligt utskottet inte framkommit. Utskottet avstyrker därför motion K320.
8. Formerna för kommunal verksamhet (mom. 11)
Birgit Friggebo (fp), Birgitta Hambraeus (c), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg (fp) anser
dels att utskottets yttrande på s. 27 bort ha följande lydelse:
Utskottet har tidigare uttalat att den kommunala verksamheten i största möjliga utsträckning bör ske i nämndform. Utskottet delar motionärens uppfattning att kommunen bör stimuleras att minska omfattningen av sin bolagsverksamhet. Bolagsformen bör inte premieras framför nämndformen genom att det, som påpekas i motionen, t.ex. medför ökade avgifter för kommun som vill återgå till att driva en verksamhet i nämndform. Utskottet anser att bestämmelserna som reglerar bl.a. ändring av verksamhetsform bör ses över. Med bifall till motion K603 bör riksdagen ge regeringen detta till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande formerna för kommunal verksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:K603 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilt yttrande
Formerna för kommunal verksamhet (mom. 11)
Anders Björck, Jerry Martinger, Inger René och Nils Fredrik Aurelius (alla m) anför:
Insynen i de kommunala bolagen är i realiteten begränsad eftersom styrelsen brukar bedöma att många ärenden faller under affärssekretessen. Erfarenheterna visar vidare att de kommunala bolagen genom borgensåtaganden från kommunen eller på andra sätt ofta får fördelar i förhållande till privata bolag, vilket är till skada för en sund konkurrens. Kommunala bolag bör av bland annat dessa skäl framför allt inrättas som en förberedelse för privatisering.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Utskottet 3 1 Kommundelningar 3 1.1 Motionerna 3 1.2 Bakgrund 4 1.3 Utskottets bedömning 5 2 Kommunal demokrati 5 2.1 Motionerna 5 2.2 Bakgrund 6 2.3 Utskottets bedömning 8 3 Snabbare valgenomslag, nyval 9 3.1 Motionerna 9 3.2 Bakgrund 9 3.3 Utskottets bedömning 10 4 Partistöd 11 4.1 Motionen 11 4.2 Bakgrund 11 4.3 Utskottets bedömning 12 5 Fullmäktige 13 5.1 Motionerna 13 5.2 Bakgrund 13 5.3 Utskottets bedömning 15 6 Den kommunala kompetensen 16 6.1 Internationellt bistånd m.m. 16 6.2 Kommunalt vårdnadsbidrag och annan kommunal ersättning för vård av barn 17 6.3 Kommunal tjänsteexport 19 6.4 Bojkotter 21 7 Skatter, avgifter m.m. 22 7.1 Motionen 22 7.2 Bakgrund 23 7.3 Utskottets bedömning 25 8 Formerna för kommunal verksamhet 25 8.1 Motionen 25 8.2 Bakgrund 25 8.3 Utskottets bedömning 27 9 Ersättningsfrågor 27 9.1 Motionen 27 9.2 Bakgrund 28 9.3 Utskottets bedömning 29 10 Sanktioner 29 10.1 Motionen 29 10.2 Bakgrund 29 10.3 Utskottets bedömning 30 11 Kommunal EU-strategi m.m. 30 11.1 Motionen 30 11.2 Bakgrund 31 11.3 Utskottets bedömning 32 12 Partierna och de förtroendevalda i kommuner och landsting 32 12.1 Motionen 32 12.2 Bakgrund 32 12.3 Utskottets bedömning 33 13 De funktionshindrades situation 33 13.1 Motionen 33 13.2 Bakgrund 33 13.3 Utskottets bedömning 34 Hemställan 35 Reservationer 36 1. Kommundelningar (mom. 1) 36 2. Kommunal demokrati (mom. 2) 36 3. Snabbare valgenomslag m.m. (mom. 3) 37 4. Internationellt bistånd (mom. 6) 37 5. Kommunalt vårdnadsbidrag (mom. 7) 38 6. Bojkotter (mom. 9) 38 7. Skatter och avgifter (mom. 10) 38 8. Formerna för kommunal verksamhet (mom. 11) 38 Särskilt yttrande 39 Formerna för kommunal verksamhet (mom. 11) 39 Gotab, Stockholm 1996