Kommission om utredningen av mordet på Olof Palme
Betänkande 1993/94:KU10
Konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU10
Kommission om utredningen av mordet på Olof Palme
Innehåll
1993/94 KU10
Sammanfattning
I betänkandet behandlas två motioner från den allmänna motionstiden 1993 med yrkanden om att en ny kommission skall tillsättas för granskning av utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. Yrkande framställs även beträffande denna kommissions sammansättning. Med anledning av motionerna föreslår utskottet att en genomgång av brottsutredningen och en på denna genomgång grundad redovisning bör göras av en kommission. Regeringen bör tillsätta en sådan kommission.
Motionerna
1992/93:K508 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny kommission som granskar utredningen av mordet på statsminister Olof Palme,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sammansättningen av kommissionens ledamöter.
1992/93:K809 av Lars Andersson (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en medborgarkommission angående utredningar om mordet på Olof Palme bör tillsättas.
Utskottet
Motionerna
I motion 1992/93:K508 av Kent Carlsson m.fl. (s) framhåller motionärerna att det av flera skäl är viktigt att arbetet med att få tag i den eller dem som mördade Olof Palme fortsätter. För att upprätthålla rättsmoralen och tilltron till vårt rättssystem är det dessutom enligt motionen viktigt att medborgarna har förtroende för den spaningsutredning som görs. Motionärerna anser att när så pass graverande uppgifter framkommer om brister i utredningsarbetet som det har gjort under 1992 minskar tilltron till polis och åklagares arbete och indirekt tilltron till vårt rättssamhälle. För att undanröja de tvivel som enligt motionärerna nu finns om att utredningen inte skulle ha utrett vissa händelser ordentligt och att vissa väsentliga uppgifter om attentat/kupp inte har nått utredningen, föreslås i motionen att en ny kommission tillsätts för att göra en granskning av utredningsarbetet.
I kommissionen bör enligt motionärerna ingå, förutom politiker, poliser och åklagare, personer som står utanför det traditionella rättsväsendet. Erfarna poliser och brottsundersökare från de nordiska länderna bör enligt motionen finnas med i kommissionen för att undanröja alla eventuella misstankar om att den svenska utredningspersonalen varit mindre villig att utreda det s.k. polisspåret. Motionärerna kan även tänka sig att ha med samhällsforskare, författare, journalister och andra som kan bidra med annorlunda infallsvinklar i granskningen.
I motion 1992/93:K809 av Lars Andersson (-) anses att de privatspaningar som görs avseende mordet på Olof Palme är ett utslag av allmänhetens misstro mot de myndigheter som har att handha utredningen. Motionären anser att tiden är mogen för tillsättande av en medborgarkommission med uppgift att göra en allsidig granskning av mordutredningen. Syftet är enligt motionären inte att störa polisutredningen, men en medborgarkommission kan medverka till att öka den medborgerliga insynen samt räta ut en hel del frågetecken.
Yttrande
Utskottet har från Riksåklagaren inhämtat yttrande över de två motionerna. Detta fogas som bilaga till betänkandet. Utskottet återkommer till yttrandet nedan.
Bakgrund
Regeringen beslöt den 22 maj 1986 att tillkalla en juristkommission med anledning av mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986. Kommissionen bestod av justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson, hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt och ordföranden i arbetsdomstolen Olof Bergqvist. I regeringens beslut anfördes att mordet aktualiserat frågor om hur våldsdåd av detta slag skall förebygggas i ett samhälle av vår typ och om hur samhällets beredskap för att hantera sådana händelser bör vara utformad, om de ändå inträffar. Till underlag för statsmakternas bedömning av dessa frågor borde en granskning ske av hur berörda myndigheter och andra samhällsorgan utfört sina uppgifter. Kommissionens uppgift var att genomföra den nämnda granskningen.
Till en början borde kommissionen studera hur säkerhetsskyddet för statsråd och andra offentliga personer fungerat i praktiken och vidare hur den dåvarande organisationen för att förebygga terrorism och liknande angrepp fungerat. En väsentlig del av uppdraget bestod vidare i att undersöka de frågor som berört de centrala samhällsfunktionerna den närmaste tiden efter mordet och att därvid uppmärksamma bl.a. rutinerna för beredskap och säkerhetsskydd. Sambands- och informationsfrågorna i det sammanhanget borde även studeras. En annan viktig del av uppdraget angavs vara att granska brottsutredningen. I övrigt borde enligt regeringens beslut kommissionen ha stor frihet när det gällde granskningsarbetets närmare inriktning och uppläggning. Resultatet av kommissionens arbete borde så långt som möjligt redovisas öppet.
I april år 1987 överlämnade Juristkommissionen den första delen av sin rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme (SOU 1987:14). I den delen behandlades polisarbetet under de första 12 timmarna, de centrala samhällsfunktionerna samt skyddet av offentliga personer och bekämpningen av terrorism. I rapportens andra del (SOU 1987:72), som överlämnades i december 1987, togs till granskning upp brottsutredningen fr.o.m. den 1 mars 1986 fram till den tidpunkt då den nya ledningsorganisationen tillskapades, dvs. t.o.m. den 4 februari 1987.
Vid tillsättandet av Juristkommissionen aviserade regeringen att en kommission med företrädare för de politiska partierna senare skulle överta ansvaret för utredningsarbetet. För detta ändamål tillkallades den 19 mars 1987 en kommission bestående av f.d. riksdagsledamoten och f.d. landshövdingen Ragnar Edenman, ordförande, f.d. riksdagsledamöterna Thorbjörn Fälldin och Sven Gustafson, riksdagsledamoten Doris Håvik, kommunalrådet Sören Mannheimer, riksdagsledamöterna Ivar Nordberg och Jörn Svensson samt f.d. riksdagsledamoten hovrättspresidenten Håkan Winberg. Kommissionen hade ställning av kommitté enligt kommittéförordningen.
Kommissionen skulle enligt sina direktiv (dir. 1987:15) genomföra den fortsatta granskning som borde ske med anledning av mordet på statsminister Olof Palme. Huvuduppgiften för kommissionen skulle vara att dra slutsatser av det material som den då arbetande Juristkommissionen inom kort skulle komma att presentera samt att lägga fram de förslag som kunde föranledas därav.
De överväganden som borde ankomma på den nya kommissionen torde enligt direktiven få följa två huvudlinjer. Den ena avsåg de frågor om säkerhetsskydd och andra förebyggande åtgärder samt beredskap som mordet och händelserna kring detta hade aktualiserat. Den andra gällde de olika principiella frågor rörande bl.a. ansvarsförhållandena mellan berörda myndigheter som mordet och brottsutredningen hade gett upphov till. Det borde enligt direktiven ankomma på kommissionen att själv bestämma om en samlad redovisning av uppdraget borde ske eller om detta borde redovisas i etapper. Kommissionen borde också själv avgöra i vad mån de ställningstaganden för framtiden som den kom fram till borde ta sig uttryck i utarbetade förslag angående t.ex. organisation och lagstiftning eller stanna vid förslag till fortsatta mera specialinriktade undersökningar enligt riktlinjer som kommissionen i så fall borde föreslå. I direktiven förutskickades att vissa av de frågor som Juristkommissionen tog upp kunde vara av den arten att de antingen redan var åtgärdade eller också borde åtgärdas omedelbart. Det var justitieministerns avsikt att hålla den parlamentariska kommissionen underrättad om de bedömningar som kom att göras i detta hänseende.
Enligt direktiven låg i det anförda att det material som Juristkommissionen kom att presentera bildade en naturlig utgångspunkt för arbetet. Juristkommissionen borde även sedan dess arbete hade avslutats stå till den parlamentariska kommissionens förfogande för det fall den skulle finna det ändamålsenligt att uppdra eventuella kompletterande undersökningar åt Juristkommissionen.
Den parlamentariska kommissionens uppdrag borde enligt direktiven inte begränsas till de frågor som hade berörts, utan den borde ha frihet att behandla ämnet även från andra infallsvinklar. Enligt direktiven saknade mordet på Olof Palme motsvarighet i vår moderna historia och det hade inneburit påfrestningar för vårt samhälle. Det hade berört medborgarna, myndigheterna, rättsapparaten, massmedierna och åtskilliga andra grupper och organ. Man behövde få perspektiv på det inträffade. Det var enligt direktiven en fördel om kommissionen sökte belysa de långsiktiga återverkningarna för ett öppet och demokratiskt samhälle som vårt av ett händelseförlopp av det slag som vi hade upplevt.
I kommissionens direktiv anmärktes att en granskning av vissa frågor med anknytning till brottsutredningen hade inletts även av riksdagens konstitutionsutskott.
Den parlamentariska kommissionen avlämnade sin rapport (SOU 1988:18) i april 1988. Rapporten underskrevs inte av ledamoten Jörn Svensson. I rapporten övervägdes frågor om säkerhetsskyddet och andra förebyggande åtgärder mot terrorism och liknande angrepp samt frågor om de centrala samhällsfunktionernas beredskap och säkerhetsskydd. I samband härmed togs upp frågor om information och samband. Slutligen togs upp frågor om polisens insatser den närmaste tiden efter mordet och frågor rörande brottsutredningen. Arbetet innefattade dels en granskning av hur berörda myndigheter och samhällsorgan hade utfört sina arbetsuppgifter, dels övervägande om kommissionens iakttagelser borde föranleda förändringar i regler eller organisation.
I rapporten finns i inledningen en närmare beskrivning av kommissionens uppdrag och uppläggningen av dess arbete (s. 29). Här redogörs först för vad Juristkommissionen i sin första rapport uttalade om sitt uppdrag. Följande uttalande återges.
Vi har inte ålagts någon kontroll- eller tillsynsfunktion. Att vi inte heller skall ägna oss åt någon operativ verksamhet som att söka finna mördaren eller mördarna är så självklart att det knappast behöver sägas. Vi skall i stället iaktta och sammanfatta skeenden. Enskilda händelser eller enskilda personers handlande intresserar i det perspektivet i första hand som illustrationer till eller faser i ett förlopp. Hur en händelse eller ett handlande i sig värderas blir i sammanhanget av underordnad betydelse. För att anknyta till redan existerande granskningsfunktioner; om någon granskning av det slag som JO och JK gör är det här inte fråga. Vi ger vår granskning en mer principiell och systemrelaterad inriktning för att det skall bli möjligt för samhället att dra lärdom av det skedda och stå bättre rustat att möta plötsliga och oförutsedda händelser av det extraordinära slag som det här rörde sig om. Att den inriktningen av arbetet inte utesluter och ibland tvingar fram värderingar av individuella insatser eller omdömen om detaljer är uppenbart.
Juristkommissionen hade också erinrat om att det inte ingick i dess uppdrag att lägga fram några utarbetade förslag till ändringar i lagstiftningen eller förändringar i andra hänseenden.
När det gällde Juristkommissionens arbete hade den parlamentariska kommissionens uppgift, enligt deras rapport, främst varit att utvärdera och dra slutsatser av det material Juristkommissionen hade tagit fram. Man hade inte ansett det som sin uppgift att i varje detalj granska om de uppgifter Juristkommissionen redovisade var riktiga eller inte.
Den parlamentariska kommissionen anförde vidare (s. 30 f.).
Vad beträffar granskningen av hur myndigheterna skött sina åligganden har vi främst studerat om myndigheterna och deras befattningshavare handlat och uppträtt på ett sätt som svarat mot samhällets berättigade krav på dem. Vårt arbete har bedrivits med sikte på framtiden och det är därför frågorna om organisation, arbetssätt och reglering som varit av särskilt intresse. Vår uppgift har inte varit att öva tillsyn över myndigheterna eller söka utröna om olika befattningshavare vid dessa bör ställas till ansvar. Vi har därför inte heller prövat om de många olika beslut som domstol, åklagare och polis har fattat har stått i överensstämmelse med gällande lagar och förordningar. Dessa tillsynsuppgifter ankommer på bl.a. riksdagens ombudsmän och justitiekanslern. Trots det sagda har vi vid vår genomgång i några fall kommit att beröra sådana beslut.
När det gäller brottsutredningen har vi därför inte prövat de olika spår och uppslag som utretts av polisen. Denna inställning beror till stor del på att förundersökningen inte är avslutad. När det gällde det s.k. polisspåret gjorde vi dock en särskild granskning som vi redovisade genom en skrivelse den 21 december 1987 till justitieministern.
Som ovan framgått hade Juristkommissionen fört sin granskning av brottsutredningen fram till omorganisationen den 5 februari 1987. Denna tidsmässiga avgränsning hade till viss del skett för att anpassa Juristkommissionens arbete till den parlamentariska kommissionens arbete. I den parlamentariska kommissionens rapport anges i inledningen (s. 31) att man bl.a. genom samtal med bitr. riksåklagaren Axel Morath och byråcheferna hos riksåklagaren Solveig Riberdahl och Jörgen Almblad samt avdelningschefen Ulf Karlsson och byråchefen Per-Göran Näss vid Rikspolisstyrelsen blivit informerade om utredningsarbetet efter omorganisationen. De upplysningar man därvid inhämtat hade, mot bakgrund av den inriktning på kommissionens arbete som tidigare redovisats, inte gett kommissionen anledning att själv företa eller låta Juristkommissionen för deras räkning företa en granskning av brottsutredningen under senare tid.
Den skrivelse till chefen för Justitiedepartementet i december 1987 i vilken den parlamentariska kommissionen redogjort för sin granskning av det s.k. polisspåret fogades som bilaga till kommissionens rapport. Under hösten 1987 hade det i press, radio och TV pågått en debatt om något som kallades för polisspåret i utredningen om mordet på statsminister Olof Palme. I debatten hade det från flera håll föreslagits att åklagarnas och polisens handläggning av detta spår skulle granskas särskilt. Den intensiva debatt som polisspåret gav upphov till och de rykten som blev en följd bl.a. av att polisens utredning i denna del inte kunde göras offentlig -- i varje fall inte då -- gjorde att kommissionen ansåg det påkallat att företa en granskning av brottsutredningen i de delar den gällde misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet. Detta gjordes utan att avvakta Juristkommissionens rapport.
Det betonades i skrivelsen att ledningen och utförandet av brottsutredningen ankommer på åklagarna och polisen. Kommissionen hade begränsat sin uppgift till att granska om åklagarna och polisen i tillräcklig omfattning utredde de påståenden i brottsutredningen som gällde polismäns eventuella medverkan till mordet. Vidare framhölls att granskningen självfallet bara kunde avse brottsutredningen i dess dåvarande skick.
Granskningen avsåg brottsutredningen i vissa delar vilka angavs i skrivelsen. Enligt kommissionen hade merparten av de angivna spaningsuppslagen utretts. I några fall -- främst sådana där anmälan eller tipset kommit in nyligen -- pågick eller planerades utredning.
Kommissionen fann att åklagarna och polisen i allt väsentligt vidtagit eller avsåg att vidta de åtgärder som spaningsuppslagen rimligen borde föranleda. Enligt kommissionens mening gav utredningsmaterialet ingen anledning till erinran mot åklagarnas bedömning att det för närvarande saknades grund för misstanke mot någon polisman. Spaningsuppslagen fanns kvar i utredningsmaterialet och något eller några av dem kunde därför komma att få betydelse om nya uppgifter gav anledning till det. Vidare var det enligt kommissionen självklart att det -- innan det blivit utrett vem eller vilka som begått mordet -- inte gick att utesluta att mördaren eller någon medverkande till mordet fanns inom poliskåren eller inom någon annan yrkesgrupp.
Beträffande frågan om den tid det tog för polisen att komma fram till mordplatsen hade kommissionen vid sin granskning inte funnit något som tydde på annat än att de första polismännen kom till platsen inom ett par, tre minuter efter mordet. Det påpekades att Juristkommissionen hade kommit fram till samma slutsats.
Det underströks avslutningsvis än en gång att kommissionens granskning och de slutsatser man redovisat endast avsett brottsutredningen i de delar den gällde misstankar mot polismän och inte mordutredningen i sin helhet.
De rapporter som Juristkommissionen och den parlamentariska kommissionen lämnade, behandlades i vissa delar vid konstitutionsutskottets granskning under riksmötet 1987/88, för vilken redogörs nedan.
Konstitutionsutskottets granskning
I konstitutionsutskottets granskningsbetänkande vid riksmötet 1985/86 lämnade utskottet (1985/86:KU25) en kort redovisning för regeringsskiftesproceduren efter statsminister Olof Palmes död. Utskottet uttalade som sin avsikt att återkomma till olika spörsmål som aktualiserats med anledning av den extraordinära situation som mordet på landets statsminister givit upphov till.
Utskottet granskade året därpå (1986/87:KU33 s. 14) regeringens åtgärder med anledning av mordet på statsminister Olof Palme. Granskningen inriktades dels på regeringens handlande på mordnatten och den närmaste tiden därefter, dels på regeringens kontakter med polis och åklagare och på besluten om omorganisation av utredningen.
Inför utskottet företrädde flera personer och lämnade upplysningar i saken. Utskottet tog även del av justitiekanslerns beslut den 4 december 1986 och den 19 februari 1987 med anledning av klagomål mot utredningen rörande en misstänkts delaktighet i mordet. I JK:s beslut behandlades bl.a. fråga om ansvaret för förundersökningens bedrivande samt förhållandet mellan polis och åklagare.
Utskottet ansåg att regeringens åtgärder med anledning av mordet på statsminister Olof Palme måste ses mot bakgrund av händelsens exceptionella karaktär, men att det var angeläget att regeringens handlande även i sådana situationer granskas från konstitutionella utgångspunkter. Innan utskottet gick in på en bedömning av sakfrågorna framhölls att såväl Juristkommissionen som den parlamentariska kommissionen skulle komma att beröra de frågeställningar som utskottet tog upp. Det kunde således enligt utskottet finnas anledning för utskottet att återkomma i dessa och även i andra frågor sedan de båda kommissionerna slutfört sitt arbete.
Mot bakgrund av det ansvar som regeringen har för rikets säkerhet fann utskottet det riktigt att regeringen via justitieministern höll sig informerad om spaningsarbetet. Eftersom behovet av information främst gällde säkerhetsfrågor var det i första hand polisens bedömningar i just detta avseende som var av intresse för regeringen. När det gällde formerna för informationsöverföringen mellan spaningsledningen och regeringen fick dessa enligt utskottet i detta unika fall främst bedömas från praktiska utgångspunkter. Här förelåg ett behov av mer eller mindre daglig informationsförmedling. Från denna synpunkt fanns enligt utskottet inget att invända mot ordningen med en tjänsteman som var närvarande vid spaningsledningens möten.
Beträffande meningsmotsättningarna mellan polis- och åklagarmyndigheterna gjorde regeringen enligt utskottet stora ansträngningar för att förmå de ansvariga tjänstemännen att bilägga dessa. Då detta inte visade sig möjligt blev regeringen nödsakad att ingripa. Detta skedde i nära samråd med de berörda myndigheterna och med oppositionsledarna. Den lämpligaste tidpunkten för omorganisationen kunde enligt utskottet naturligtvis diskuteras. Det handlade emellertid om en svår bedömningsfråga där utskottet på grundval av föreliggande material inte fann anledning att rikta kritik mot regeringen.
Utskottets granskning av regeringens beslut om omorganisation av utredningen avsåg två beslut den 5 februari 1987. I det ena beslutet uppdrog regeringen åt Rikspolisstyrelsen att leda polisverksamheten i samband med mordet på Olof Palme. Detta skedde med stöd av 7 § polislagen (1984:387). Genom det andra beslutet fick riksåklagaren i uppdrag att leda förundersökningen rörande mordet. För detta beslut åberopades inget lagrum som stöd. Enligt utskottet hade regeringen genom det sistnämnda beslutet inte bestämt hur riksåklagaren skulle besluta i ett ärende av det slag som anges i 11 kap. 7 § regeringsformen, och regeringsbeslutet träffades därför inte av förbudet i denna grundlagsbestämmelse. Enligt utskottet borde dock i organisationsfrågor med rättssäkerhetsaspekter beslut av detta eller liknande slag endast göras i yttersta undantagsfall. Situationen i utredningen av mordet på Olof Palme var enligt utskottet emellertid så allvarlig att ett regeringsbeslut i frågan blev nödvändigt.
I en reservation (m, fp, c) riktades kritik mot justitieministern och regeringen i sin helhet. Riksdagen följde utskottsmajoritetens uttalanden.
Efter det att Juristkommissionen och den parlamentariska kommissionen slutfört sitt arbete, återkom konstitutionsutskottet vid riksmötet 1987/88 (1987/88:KU40 s. 10 f.) till frågan om regeringens åtgärder med anledning av mordet på statsminister Olof Palme. En redovisning gavs i granskningsbetänkandet av innehållet i de två kommissionernas rapporter. Utskottet ansåg det värdefullt att utredningen av mordet hade fått en så ingående belysning som skett genom de båda kommissionernas arbete.
Ingen av kommissionerna hade funnit att arrangemanget med en särskild observatör från Justitiedepartementet i polisens ledningsgrupp innefattade någon otillbörlig påverkan av polismyndighetens arbete. Utskottet delade denna uppfattning. Den parlamentariska kommissionen hade dock framhållit att det var den exceptionella situationen som åtminstone under den första tiden efter mordet motiverade att regeringen följde arbetet med utredningen genom en observatör. Metoden borde enligt kommissionen endast användas för mycket speciella situationer. Utskottet ansåg att de preciseringar som gjorts genom kommissionens påpekanden var värdefulla.
Ingen av de båda kommissionerna hade ansett att justitieministern handlade partiskt då han till övervägande delen hämtade sin information om brottsutredningen från polisen. För detta fanns goda skäl eftersom behovet av information främst gällde säkerhetsfrågor. Enligt utskottet hade det dock, som Juristkommissionen framhållit, varit av värde om regeringen sökt förekomma missförstånd om anledningen till att kontakterna skedde med polisen i stället för med förundersökningsledaren.
När det gällde samarbetssvårigheterna mellan polis och åklagare ansåg den parlamentariska kommissionen att justitieministern redan tidigt borde ha erinrat polisledningen om reglerna i rättegångsbalken om ledning av förundersökning. Under de diskussioner som föregick omorganisationsbeslutet då polisledningen enligt kommissionen visade bristande respekt för dessa regler, borde man från Justitiedepartementets sida ha förklarat för länspolismästaren att han var skyldig att följa förundersökningsledarens beslut och anvisningar. Utskottet delade denna uppfattning.
I fråga om beredskaps- och säkerhetsfrågor fanns enligt utskottet anledning för regeringen att noga pröva de förslag som de båda kommissionerna hade lagt fram på detta område. Utskottet ansåg liksom de båda kommissionerna att det var viktigt att rutinerna för beredskap och samband fortlöpande sågs över och att utbildning, kontroll och övningar anordnades så att beredskapen inte försämrades under lugnare perioder. Utskottet avsåg att följa dessa frågors vidare behandling i regeringen.
I en reservation (m) framhölls att mot bakgrund av de uppgifter som kommissionerna tagit fram förelåg behov av att ytterligare belysa regeringens befattning med utredningen, bl.a. genom utfrågningar av statsminister Ingvar Carlsson, förre justitieministern Sten Wickbom och förre överåklagaren Claes Zeime. Enligt reservanterna stod det emellertid redan klart att den kritik som i reservationen till föregående års granskningsbetänkande riktats mot regeringens handläggning av mordutredningen i stor utsträckning fått stöd genom de företagna utredningarna.
Enligt ett särskilt yttrande (vpk) var många frågor om det s.k. huvudspårets ursprung och bakgrund obesvarade trots de utredningar som gjorts. Ledamoten ansåg att det kunde bli anledning att återkomma till dessa frågor.
Granskningsbetänkandet debatterades i riksdagen den 2 juni 1988. Riksdagen ställde sig även denna gång bakom utskottsmajoritetens uttalanden. Under debatten berördes den då i medierna aktualiserade frågan om Ebbe Carlssons medverkan i mordutredningen (se riksdagens protokoll 1987/88:132). Uppgifter hade i massmedia framkommit om att en privatperson, bokförläggaren Ebbe Carlsson, bedrev spaningar efter statsminister Olof Palmes mördare i samverkan med polismän, som var knutna till säkerhetspolisen och att en av dessa polismän ertappats av den svenska tullen då han försökte föra in utrustning för olaglig elektronisk avlyssning i landet.
Efter entledigandet av dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon den 7 juni 1988, diskuterade konstitutionsutskottet vid ett sammanträde den 8 juni 1988 frågan om den fortsatta granskningen mot bakgrund av det inträffade. Utskottet avslog då ett yrkande om att det skulle sammanträda under sommaren för att behandla granskningsfrågan.
Granskningarbetet återupptogs dock under sommaren 1988. En utförlig beskrivning av det händelseförlopp som ledde härtill ges i inledningen till utskottets utkast till betänkande 1988-09-01 (1988/89:KU30 bilagedel C).
Justitiekanslern Hans Stark avgav den 1 juli 1988 till regeringen sitt yttrande om Rikspolisstyrelsens handlande i samband med Ebbe Carlssons verksamhet. Detta yttrande liksom regeringens s.k. vitbok av den 1 juli 1988 utgjorde underlag för utskottets granskning. För inhämtande av ytterligare upplysningar genomförde utskottet 18 utfrågningar, alla utom tre offentliga.
Den granskning som utskottet genomförde under sommaren 1988 avslutades med att utskottet utformade ett utkast till betänkande. Detta tillställdes riksdagens ledamöter och offentliggjordes den 1 september 1988. Utkastet innehåller en beskrivning av händelseförloppet i vad som kom att kallas Ebbe Carlsson-affären så långt detta var känt i augusti 1988, jämte utskottets överväganden och slutsatser på grundval av det då tillgängliga materialet. Det överlämnades till det efter valet tillträdda utskottet och låg till grund för granskningsarbetet under riksmötet 1988/89.
Under våren 1989 anordnade utskottet ett flertal utfrågningar som hade till syfte att komplettera den granskning som genomfördes under sommaren 1988. Enligt 1989 års granskningsbetänkande (1988/89:KU30 s. 24 f.) hade utskottet i granskningen så långt möjligt sökt belysa regeringens befattning med utredningen om mordet på statsminister Olof Palme och med den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Utskottet framhöll att förundersökningar då fortfarande pågick rörande såväl införseln av avlyssningsutrustning som den olovliga avlyssning som misstänktes ha ägt rum. Det kunde inte uteslutas att dessa utredningar kunde ge utskottet anledning att återkomma till frågan i sitt kommande granskningsarbete.
Utskottet återkom till frågan om olovlig avlyssning i sitt granskningsbetänkande vid riksmötet 1990/91 (1990/91:KU30 s. 42 f.). I avvaktan på den fortsatta rättsliga processen i avlyssningsmålet och JO:s utredning beslöt utskottet att då -- utöver i granskningsbetänkandet gjord redovisning -- inte göra någon närmare granskning eller bedömning av regeringens befattning med frågan om sekretess i samband med rättegången vid Stockholms tingsrätt.
Enligt utskottet kunde det inte uteslutas att det i den då pågående rättegången rörande olovlig införsel framkom uppgifter som kunde ge utskottet anledning att inhämta ytterligare information för bedömningen av regeringens befattning med den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Utskottet skulle i så fall, så snart rättegången vid tingsrätten var avslutad, komma att ta ställning till hur den fortsatta granskningen i ärendet skulle bedrivas.
Övriga utredningar
Den 5 november 1987 tillkallades en kommitté, benämnd SÄPO-kommittén, med uppdrag att genomföra en översyn av den svenska säkerhetspolisen. Till ordförande förordnades ambassadören Carl Lidbom och till övriga ledamöter riksdagsledamöterna Lennart Andersson och Olle Aulin, pol. mag. Göran Johansson, riksdagsledamoten Lars-Erik Lövdén, docenten Ola Nyquist samt riksdagsledamoten Anita Persson.
SÄPO-kommittén avgav i juli 1988 sitt delbetänkande (SOU 1988:16) SÄPO -- Säkerhetspolisens inriktning och organisation. I detta betänkande berörs i ett avsnitt (s. 53) den interna utredning som företagits inom Rikspolisstyrelsen (RPS) för att kontrollera riktigheten av vissa påståenden från Ebbe Carlsson om att säkerhetspolisen brustit i skyddet av Olof Palme och att säkerhetspolisen, sedan Olof Palme mördats, inte medverkat i mordutredningen på det sätt som borde ha skett. Kommittén redovisar i det sammanhanget följande överväganden.
Kommittén har informerat sig om den inom RPS företagna utredningen. Därav synes bl.a. framgå att informationsflödet från säkerhetspolisen till mordutredningen inte i alla delar fungerat med önskvärd snabbhet. Bl.a. har ett antal spaningsrapporter tillställts mordutredningen på ett mycket sent stadium. Dessa rapporter gällde en person med anknytning till en i Sverige etablerad terroristorganisation. Denne företog under januari och februari 1986 ett stort antal promenader med konspirativa möten i olika delar av Stockholm -- bl.a. i trakterna av Olof Palmes bostad på Västerlånggatan -- som säkerhetspolisen ansåg sig böra hålla ett öga på.
Beträffande skyddet av Olof Palme veckorna före mordet är det svårt att dra några säkra slutsatser av RPS interna utredning. Materialet visar visserligen att det förekommit hotfulla och aggressiva uttalanden bl.a. mot Olof Palme i ett antal telefonavlyssnade samtal mellan personer med anknytning till den nyss nämnda terroristorganisationen. I några av dessa talas i förtäckta ordalag om attentat eller mord som skall utföras. Det förefaller i och för sig egendomligt att säkerhetspolisen inte med anledning av detta material försökt ordna med ständig, noggrann bevakning av Olof Palme. Men det kan finnas naturliga förklaringar till detta. Övervakningen genom spaning gav inte några konkreta upplysningar. Telefonsamtalen var inte alltid lättolkade. I fråga om samtalen är dessutom att märka att det i en del fall inte längre går att fastställa om de förelåg översatta och utskrivna vid tiden för mordet. Tydligt är att säkerhetspolisen vid ifrågavarande tidpunkt inte hade tillräckliga resurser för att snabbt klara allt arbete med översättningar och analys. En del bandupptagningar blev liggande åtskillig tid utan att man gjorde något åt dem.
Det bör kanske tilläggas att RPS utredning inte ger något som helst stöd för påståendena om att personer inom säkerhetspolisen aktivt skulle ha motarbetat mordutredningen.
SÄPO-kommittén överlämnade i juni 1990 sitt slutbetänkande (SOU 1990:51) SÄPO -- Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet.
Regeringen uppdrog den 25 augusti 1988 åt landshövding Gösta Gunnarsson att utreda vissa frågor om säkerhetsskyddet m.m. vid tiden för mordet av Olof Palme. Hans rapport (SOU 1989:1) presenterades i januari 1989. Gunnarsson konstaterade inledningsvis att det inte förelegat några sådana omständigheter att det var uppenbart att statsministerns säkerhet var i fara. Mot bakgrund av bl.a. den tydliga hotbild som förelåg från PKK mot den svenska regeringen med Olof Palme som dess främste företrädare borde dock säkerhetsavdelningen vid Rikspolisstyrelsen (SÄK) enligt utredningen ha uppfattat innehållet i vissa s.k. bröllopssamtal som ett hot, vilket även skulle kunna ha varit riktat mot Olof Palme. Utredaren ansåg att SÄK när bröllopssamtalen blev kända borde ha informerat Olof Palme i syfte att skapa förutsättningar för ett bättre skydd kring honom inom det område där han inte redan hade skydd.
Utredaren fann vidare att det förelåg ett annat hot mot Olof Palme. Det hotet kom från en enskild person och hade en sådan styrka att SÄK om det hade varit känt borde ha agerat på något sätt. Såvitt kunde fastställas var dock hotet inte känt för SÄK vid tiden för mordet beroende på eftersläpning av översättningen av de inspelade samtalen. Utredaren konstaterade också att telefonavlyssning i spaningssyfte i vissa fall hade använts under lång tid och att en oacceptabel eftersläpning av översättning, bearbetning och analys av dessa samtal hade förekommit samt att det i vissa delar saknades godtagbara förklaringar till denna eftersläpning.
I utredningen konstaterades vidare att de enheter inom SÄK som handlade frågor om terroristbekämpning tycktes ha saknat tillräckliga resurser och att informationsutbytet inom SÄK kan ha varit bristfälligt.
Riksdagens tidigare behandling
Justitieutskottet behandlade i ett betänkande i mars 1987 (1986/87:JuU19 s. 7 f.) en motion med yrkande om att regeringen skulle tillsätta en parlamentarisk kommission med anledning av mordet på Olof Palme. I det läge frågan om tillsättandet av en parlamentarisk kommission då bragts saknades enligt utskottet anledning för riksdagen att ta något initiativ i den saken, varför motionen avstyrktes.
För att bringa klarhet i hur polisens utredningsarbete bedrivits med anledning av mordet på statsminister Olof Palme begärdes i en motion (mp) under riksmötet 1990/91 att en medborgarkommission skulle tillsättas för att gå igenom det utredningsmaterial som fanns. Justitieutskottet (1990/91:JuU23 s. 27 f.) anförde att ett flertal utredningar företagits med anledning av mordet på Olof Palme, bl.a. av en parlamentarisk kommission. Enligt utskottet saknades anledning för riksdagen att initiera någon sådan utredning som motionärerna efterlyste, och motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. Under riksmötet 1991/92 behandlade justitieutskottet åter en motion (nyd) med yrkande om en medborgarkommission för granskning av polisutredningen med anledning av mordet på Olof Palme. Justitieutskottet (1991/92:JuU23 s. 22) ansåg då att det saknades anledning att göra någon annan bedömning än den som gjorts vid det föregående riksmötet, och motionen avstyrktes.
Yttrande från Riksåklagaren
Utskottet har från Riksåklagaren inhämtat yttrande över de två nu aktuella motionerna.
Enligt yttrande den 27 maj 1993 har Riksåklagaren förståelse för kravet på insyn i utredningsarbetet. Det ligger i sakens natur att ett mord på en statsminister ger upphov till spekulationer så länge saken inte är uppklarad. En granskning av en kommission kan dock enligt Riksåklagaren antas skapa klarhet endast i mycket begränsad omfattning. Ett alternativ skulle kunna vara att i en annan form ge ut en redovisning för utredningsarbetet. Frågan om en sådan redovisning är möjlig och lämplig kräver enligt Riksåklagaren ytterligare överväganden och även formerna för en sådan redovisning måste noga prövas.
Riksåklagaren finner det inte lämpligt att uttala sig i frågan om behovet av och formerna för en granskning av en förundersökning som han fått i uppdrag att leda. Han avstår därför från att ta ställning till kravet på en kommission.
Enligt Riksåklagaren kan huvuddelen av det nu pågående utredningsarbetet beräknas vara slutförd vid årsskiftet 1993/94 om inget påtagligt nytt kommer fram. En ny och något mindre aktiv fas torde därefter inträda. Enligt Riksåklagaren finns det mot den bakgrunden -- om det bedöms värdefullt med en kommission -- skäl att avvakta någon tid med att tillsätta denna. Riksåklagaren anför slutligen att även sammansättningen av en kommission kräver ingående överväganden. Enligt Riksåklagarens mening är det därför naturligt att regeringen här ges en betydande handlingsfrihet och inte blir alltför uppbunden av uttalanden från riksdagens sida.
Riksdagens tidigare beslut om uppskjuten behandling av motionerna
Riksdagen beslutade i juni 1993 (1992/93:KU36) att skjuta upp behandlingen av de två motionerna till 1993/94 års riksmöte. Utskottets socialdemokratiska ledamöter hade reserverat sig, och i särskilt yttrande anförde de att det med hänsyn till den debatt som uppkommit om utredningen av mordet på Olof Palme hade varit lämpligt att behandla motionernas förslag om tillsättande av en medborgarkommission under 1992/93 års riksmöte. I yttrandet hänvisades till vad Riksåklagaren hade anfört om att huvuddelen av det nu pågående utredningsarbetet beräknades vara avslutat vid årsskiftet 1993/94. Om riksdagen begärde att regeringen tillsatte en sådan kommission fick det enligt de socialdemokratiska ledamöterna givetvis ankomma på regeringen att besluta om tidpunkten för starten av kommissionens arbete liksom också om dess sammansättning. Hade ett sådant riksdagsbeslut fattats under riksmötet 1992/93 hade regeringen enligt det särskilda yttrandet kunnat samordna kommissionens start med slutförandet av den pågående fasen av åklagarnas och polisens utredningsarbete.
Utskottets bedömning Mordet på statsminister Olof Palme är ännu efter drygt sju år ouppklarat. Hos allmänheten men också i massmedia ges emellanåt uttryck för uppfattningar som kan tyda på en misstro mot myndigheternas vilja att så grundligt som möjligt utreda alla omständigheter kring mordet. Utskottet anser att en sådan misstro är skadlig för vår demokrati och för vårt rättssamhälle. Vårt demokratiska rättssamhälle bygger på öppenhet och information. Genom en öppen information till medborgarna i Sverige om utredningsarbetet kan eventuell misstro undanröjas. På grundval av denna information kan en offentlig granskning ske.
Utskottet anser att en genomgång av brottsutredningen och en på denna genomgång grundad redovisning bör göras av en kommission. Arbetet med denna redovisning bör också omfatta uppgiften att göra bedömningar och värderingar av utredningsarbetet. Mot bakgrund av den långa tid som har förflutit sedan mordet och med hänsyn till att utredningen efter årsskiftet 1993/94 torde inträda i en något mindre aktiv fas, bör beslut nu fattas om tillsättande av en sådan kommission.
Avsikten är inte att kommissionen skall ägna sig åt operativ verksamhet i syfte att finna gärningsmannen. Detta är en uppgift i spaningsarbetet. Kommissionen skall inte heller göra några ställningstaganden som ankommer på de rättsliga instanserna.
Brottsutredningen av mordet har tidigare granskats av en juristkommission och en parlamentarisk kommission. SÄPO-kommittén och den särskilde utredaren Gösta Gunnarsson har också utrett vissa frågor med anknytning till brottsutredningen.
Kommissionernas uppdrag var i stort relaterat till behovet av att förebygga våldsdåd av detta slag och till utformningen av samhällets beredskap för att hantera sådana händelser om de ändå skulle inträffa. Juristkommissionen granskade hur berörda myndigheter och andra samhällsorgan hade utfört sina uppgifter. Den parlamentariska kommissionen fortsatte sedan granskningsarbetet och drog bl.a. slutsatser av Juristkommissionens material. Granskning av brottsutredningen ingick som en viktig del av kommissionernas uppdrag.
Kommissionernas granskning av brottsutredningen sträckte sig fram till omorganisationen den 5 februari 1987. Den parlamentariska kommissionen, som avlämnade sin rapport i april 1988, hade informerat sig om det fortsatta utredningsarbetet efter omorganisationen men mot bakgrund av inriktningen på kommissionens arbete ansågs att utredningsarbetet i denna del inte behövde granskas närmare.
Det utredningsarbete som har utförts efter den 4 februari 1987 och det material som under denna tid har tillkommit har sålunda inte blivit föremål för en sådan genomgång som gjordes av de tidigare kommissionerna. Med hänsyn härtill bör den nya kommissionen göra en, så långt som det är möjligt, öppen redovisning av vad som förevarit under senare år. Denna redovisning bör ske mot bakgrund av det tidigare utförda brottsutredningsarbetet och den granskning som gjorts härav. Det bör också ingå i kommissionens uppdrag att undersöka huruvida det finns delar av utredningsmaterialet som inte är tillräckligt bearbetat. Vid redovisningen bör beaktas att delar av brottsutredningen lett till att åtal väckts och att en prövning gjorts av domstol. Denna del av utredningen har därför i stora delar redan blivit föremål för offentlig granskning.
Av särskilt intresse har bl.a. ansetts vara de misstankar mot poliser m.m. som har gått under benämningen "polisspåret". Ovan har redogjorts för den parlamentariska kommissionens skrivelse i denna fråga till regeringen i december 1987. Kommissionens uttalanden i skrivelsen ger vid handen att en uppföljning bör ske i denna fråga. En sådan uppföljning bör därför göras av den nya kommissionen. Redovisningen av kommissionens granskning och de bedömningar som i detta sammanhang måste göras bör, så långt som det är möjligt, ske öppet i syfte att räta ut frågetecken och förmedla fakta. En viktig fråga för kommissionen blir att försöka bringa klarhet och genom sitt arbete stärka förtroendet för vårt rättsväsende.
Det material som kommissionen skall gå igenom är oerhört omfattande. Utskottet är medvetet om att arbetet kommer att bli tidskrävande och att kommissionen står inför en svår uppgift.
Vad utskottet anfört beträffande kommissionens arbetsuppgifter är inte avsett att vara uttömmande. Kommissionen bör ha frihet att behandla andra frågor, som kan aktualiseras under kommissionens arbete.
Enligt utskottets mening innebär arbetsfördelningen mellan riksdag och regering att det ankommer på regeringen att under hänsynstagande till riksdagens önskemål besluta om utformningen av kommissionens direktiv.
Det är vidare en uppgift för regeringen att besluta om kommissionens sammansättning. Utskottet vill emellertid framhålla betydelsen av att kommissionen får en bred sammansättning av betrodda medborgare. Ett visst parlamentariskt inslag är också av betydelse. Om det skulle visa sig erforderligt, bör även kommissionen ha frihet att ta i anspråk och till kommissionen knyta särskild expertis. Regeringen bör också -- mot bakgrund av utredningsläget -- besluta om vid vilken tidpunkt kommissionens arbete bör påbörjas.
Vad utskottet med anledning av motionerna 1992/93:K508 och 1992/93:K809 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:K508 och 1992/93:K809 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 16 november 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (m), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Inger René (m), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Björn von der Esch (m) och Ingela Mårtensson (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Bilaga