Kollektiv sakförsäkring
Betänkande 1990/91:NU31
Näringsutskottets betänkande
1990/91:NU31
Kollektiv sakförsäkring
Innehåll
1990/91 NU31
Ärendet
I detta betänkande behandlas tre motioner med yrkanden om att den ökande förekomsten av kollektiv sakförsäkring skall föranleda ett kritiskt uttalande från riksdagens sida, ett beslut om utvärdering samt olika slags lagstiftningsåtgärder.
En av försäkringsinspektionen nyligen genomförd undersökning av utvecklingen på gruppsakförsäkringsområdet redovisas.
Sammanfattning
Utskottet avstyrker alla motionsyrkanden rörande kollektiv sakförsäkring och hänvisar bl.a. till den undersökning på området som försäkringsinspektionen just har gjort. I reservationer begärs en särskild utvärdering (m, fp, c) samt lagregler om att kollektiv sakförsäkring normalt skall baseras på individuell anslutning (m, fp, c, mp) och att anbud på sådan försäkring skall inhämtas från flera konkurrerande försäkringsbolag (m, fp, c).
Motionerna
Yrkanden
De motioner som behandlas här är följande:
1990/91:N256 av Karin Falkmer (m) och Sonja Rembo (m) vari yrkas att riksdagen 1. hos regeringen begär förslag till lagändring i syfte att stärka berörda myndigheters möjlighet att bevaka konkurrensförhållandena på försäkringsmarknaden, 2. hos regeringen begär förslag till lagstiftning som innebär att kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell anslutning, 3. hos regeringen begär en utvärdering av vilka konsekvenser den kollektiva hemförsäkringen med reservationsrätt får, såväl för konsumenterna som för en sund utveckling av försäkringsväsendet på kort och lång sikt.
1990/91:N285 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kollektiva försäkringsformer.
1990/91:N330 av Britta Bjelle (fp) och Birgit Friggebo (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som innebär att kollektiv sakförsäkring, om inte särskilda skäl talar för undantag, skall vara baserad på individuell anslutning.
Motivering
I motion 1990/91:N256 (m) riktas kritik mot de kollektiva sakförsäkringarna i flera olika hänseenden. När en facklig organisation tecknar sakförsäkring för medlemmarna i en grupp utan inträdesanmälan beskärs konsumenternas valfrihet på försäkringsmarknaden. Möjligheten att ställa sig utanför en kollektiv försäkring utnyttjas i en del fall inte, eftersom systemet upplevs som obehagligt och den som avsäger sig inte alltid får någon ekonomisk kompensation. Kollektiv sakförsäkring med reservationsrätt medför en uppenbar risk för dubbelförsäkring. Upphandlingen av kollektiva sakförsäkringar baseras ofta på intressegemenskap mellan den fackliga organisationen och ett enskilt försäkringsbolag. Det är då stor risk för att den fria konkurrensen sätts ur spel. Kollektiva sakförsäkringar utan individuell anslutning och gynnande av försäkringsbolag på andra grunder än affärsmässiga snedvrider konkurrensen på försäkringsområdet. Kollektivets medlemmar mister sin valfrihet samtidigt som lösningar för dem som inte tillhör kollektivet riskerar att bli dyrare. Berörda myndigheter måste, säger motionärerna, även när det gäller kollektiva sakförsäkringar ges möjlighet att värna om övergripande konsument- och marknadsintressen.
Enligt motiveringen till motion 1990/91:N285 (m) är obligatoriska hemförsäkringar liksom hemförsäkringar med enbart reservationsrätt exempel på fackliga åtaganden som kränker den enskilde medlemmens integritet. De fackliga organisationernas agerande undergräver medlemmarnas och allmänhetens förtroende för dem, hävdar motionärerna. Det skulle vara olyckligt, fortsätter de, om utvecklingen gick dithän att riksdagen skulle se sig tvungen att genom lagstiftning fastställa gränserna för de fackliga organisationernas handlingsfrihet.
Kollektiv sakförsäkring medför, anförs det i motion 1990/91:330 (fp), en rad negativa konsekvenser som försäkringsverksamhetskommittén, regeringen och riksdagen inte har tagit hänsyn till. Mot bakgrund av den stora premieskillnaden mellan individuell och kollektiv försäkring, avseende försäkringsskydd till samma maximibelopp, kan man enligt motionärerna fråga sig vilka försäkringstagare som betalar för mycket. Antingen subventioneras kollektiv hemförsäkring av individuellt tecknad försäkring eller har premienivån för kollektiv hemförsäkring satts lågt för att man skall "köpa in sig" på marknaden. Systemet innebär vidare, anförs det, att kollektivt hemförsäkrade hushåll i landsorten subventionerar kollektivt hemförsäkrade hushåll i storstäderna. En konsekvens av systemet med negativ avtalsbindning är att många hushåll blir dubbelförsäkrade. Information löser inte detta problem. Negativ avtalsbindning på området borde förbjudas.
Uppgifter i anslutning till motionerna
Bakgrund, m.m.
Kollektiv sakförsäkring i olika fackförbunds regi började införas år 1982 och har sedan senare delen av 1980-talet fått en betydande utbredning. De båda första försäkringarna av denna typ var obligatoriska för medlemmarna i resp. fackförbund. Sedan regeringen år 1986 uttalat att den förväntade att försäkringsinspektionen skulle ingripa mot obligatoriska kollektiva sakförsäkringar har inga nya avtal om sådana träffats. De kollektiva hemförsäkringar som har kommit till stånd därefter har visserligen gällt alla medlemmar i den avtalsslutande organsationen men har varit förenade med reservationsrätt för dessa.
Det nämnda regeringsbeslutet var ett resultat av försäkringsverksamhetskommitténs förslag i betänkandet (SOU 1985:34) Gruppförsäkring. I övrigt har betänkandet ännu inte slutbehandlats av regeringen. En rad aktioner och uttalanden rörande kollektiv sakförsäkring har emellertid förekommit från olika myndigheters sida. Detta framgår av en redogörelse som näringsutskottet tidigare under detta riksmöte har lämnat i betänkandet 1990/91:NU8. I det betänkandet hänvisas i sin tur till mera utförliga uppgifter vid tidigare tillfällen, framför allt i betänkandet NU 1987/88:1 (s. 4--29). Detta var första gången ämnet aktualiserades. Förutom i de redan nämnda betänkandena har det sedermera behandlats i betänkandena NU 1987/88:14 och 1989/90:NU1. Utskottet rekapitulerar inte här de sakförhållanden som har redovisats tidigare utan åberopar i första hand framställningen i det förstnämnda betänkandet. Det avgavs i november förra året. Sedan dess har ämnet tangerats i en frågedebatt i riksdagen vilken i aktuell del refereras i det följande. Vidare har försäkringsinspektionen genomfört en undersökning av de senaste årens utveckling på gruppsakförsäkringsområdet, vilken också redovisas.
Skattebestämmelse
I den mån premien för en kollektiv sakförsäkring betalas med avgiften till en fackförening kommer en hösten 1990 vidtagen ändring i lagen (1982:1193) om skattereduktion för fackföreningsavgift att få betydelse. Skattereduktionen uppgår fortsättningsvis till 20% av underlaget mot tidigare 40%. Fr.o.m. 1992 års taxering gäller följande (2§): "Underlag för beräkning av skattereduktion är medlemsavgift samt mätnings- och granskningsavgift som den skattskyldige under inkomståret har erlagt till arbetstagarorganisation." Den hittills gällande maximeringen av underlaget till 2500 kr. -- inom vilket belopp en merkostnad för försäkringspremie inte torde rymmas -- har därmed borttagits. Frågan om skattereduktionen har behandlats i skatteutskottets betänkande 1990/91:SkU10 (s. 168, 230). Borttagandet av maximeringen -- liksom avdragsrätten över huvud taget -- kritiserades i en reservation (m, fp, c, mp).
Frågedebatt
Statsrådet Erik Åsbrink besvarade den 4december 1990 (RD 1990/91:38 s. 36 f.) en fråga (1990/91:260) av Birgit Friggebo (fp) om avdragsrätten för avgifter till fackföreningar. Frågeställaren konstaterade i debatten att kostnader för exempelvis kollektiva hemförsäkringar och kollektiva bilförsäkringar skulle kunna inkluderas i fackföreningsavgiften. Ämnade statsrådet, undrade hon, ta initiativ till några begränsningar, så att denna typ av avdragsbara utgifter till fackföreningen inte skulle förekomma. Statsrådet anförde att det fanns ett mycket starkt motstånd mot avgiftshöjningar och sade sig vara övertygad om att mycket stor återhållsamhet skulle komma att visas på detta område. Han påpekade också att procentsatsen för avdraget hade halverats.
Undersökning och ställningstagande av försäkringsinspektionen
Inom försäkringsinspektionen har i april 1991 upprättats en promemoria om gruppsakförsäkring. Promemorian, som behandlar utvecklingen på gruppsakförsäkringsområdet beträffande tiden efter en större undersökning i ämnet som inspektionen slutförde i januari 1989, är fogad till detta betänkande som bilaga (s.10).
Inspektionen -- generaldirektör Edmund Gabrielsson -- har funnit att genom undersökningen inte framkommit några omständigheter som föranleder inspektionen att nu vidta någon särskild åtgärd. Genom beslut den 23 april 1991 har promemorian lagts till handlingarna. Samtidigt har antecknats att utvecklingen på gruppsakförsäkringsområdet också fortsättningsvis med uppmärksamhet måste följas av inspektionen.
Frågans behandling hösten 1990
I betänkandet 1990/91:NU8 behandlade näringsutskottet tre motioner rörande kollektiv sakförsäkring. I en motion (fp) begärdes en sådan utvärdering som nu påyrkas i motion 1990/91:N256 (m). I en annan (m) framfördes samma krav på ett kritiskt uttalande av riksdagen som nu finns i motion 1990/91:N285 (m). I en tredje motion (m) efterlystes lagstiftning av den art som nu föreslås i motion 1990/91:N256 (m) och delvis också i motion 1990/91:N330 (fp).
Yrkandena om utvärdering och om en lagbestämmelse av innebörd att kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell anslutning avstyrktes av utskottet med följande motivering:
Som tidigare ser utskottet positivt på att möjligheterna till sakförsäkring i kollektiv form utnyttjas. Härigenom kan ------ stora kostnadsfördelar uppnås, samtidigt som antalet oförsäkrade eller underförsäkrade hushåll reduceras. På nytt hänvisar utskottet till att försäkringsinspektionen fortlöpande ägnar uppmärksamhet åt de kollektiva sakförsäkringarnas utformning och konsekvenser och till att regeringens slutliga prövning av försäkringsverksamhetskommitténs förslag i ämnet återstår. Ett faktiskt förbud mot gruppsakförsäkring med obligatorisk anslutning råder redan.
Beträffande förslaget om en lagändring som skulle stärka berörda myndigheters möjligheter att bevaka konkurrensförhållandena på försäkringsmarknaden anförde utskottet:
Motionärernas syfte är uppenbarligen att en organisation som avser att upphandla en kollektiv sakförsäkring skulle vara ålagd att inhämta anbud från olika försäkringsbolag. Konkurrenslagen (1982:729) ger inte grund för ålägganden av detta slag. Den riktar sig mot konkurrensbegränsande åtgärder från näringsidkares sida. Snarare skulle det bli fråga om en särskild föreskrift om hur organisationernas upphandling av de ifrågavarande försäkringstjänsterna skall gå till.
Det kan erinras om att upphandlingsregler för den statliga sektorn finns i upphandlingsförordningen (1986:366) och att statsmakterna har avstått från att reglera den kommunala upphandlingen (se 1989/90:FiU1 s. 5). En lagreglering av den kommunala upphandlingen har emellertid begärts från moderata samlingspartiets och folkpartiets sida. De flesta kommuner och landsting har anslutit sig till upphandlingsregler som Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har rekommenderat.
Liksom motionärerna anser utskottet att det är önskvärt att en organisation som önskar träffa avtal om en kollektiv sakförsäkring skaffar in anbud från olika försäkringsbolag för att i medlemmarnas intresse få ett så bra beslutsunderlag som möjligt. Man bör dock, anser utskottet, kunna räkna med att en sådan ordning iakttas på grundval av demokratiska beslut inom organisationerna utan att staten inskrider med lagstiftning av en typ som inte har ansetts nödvändig för den kommunala sektorns del, trots att denna finansierar sin verksamhet huvudsakligen med skattemedel. Införande av lagregler på detta område skulle enligt utskottets mening vara ett från principiell utgångspunkt allvarligt steg, eftersom det skulle stå i strid med hittills vedertagna grundsatser för i vilken mån staten skall begränsa fackliga och andra ideella organisationers självbestämmanderätt.
Motionerna fick stöd i två reservationer, en om lagstiftning om kollektiv sakförsäkring (m, fp, c, mp) och en om upphandling (m, fp, c). Riksdagen följde utskottet och avslog motionerna.
Utskottet
De tre motioner om kollektiv sakförsäkring som nu föreligger har väsentligen samma innehåll som de tre motioner i ämnet vilka, såsom har redovisats i föregående avsnitt, avslogs av riksdagen hösten 1990.
En utvärdering av vilka konsekvenser den kollektiva sakförsäkringen med reservationsrätt får, såväl för konsumenterna som för en sund utveckling av försäkringsväsendet på kort och lång sikt, begärs i motion 1990/91:N256 (m). Som framgår av den föregående redogörelsen och av en bilaga till detta betänkande har försäkringsinspektionen just gjort en uppföljning av en tidigare, utförlig undersökning rörande kollektiva sakförsäkringar. Inspektionen redovisar nu hur beståndet av sådana försäkringar och det totala beståndet av hemförsäkringar har utvecklats t.o.m. år 1990 och vilka slags organisationer som är parter i gruppförsäkringsavtal. Vidare berörs dubbelförsäkringsproblematiken samt premiesättningen och lönsamheten i grupphemförsäkring. Slutsatsen i undersökningspromemorian är att resultaten inte bör föranleda inspektionen att ändra sin i allt väsentligt positiva syn på gruppsakförsäkring som en bra lösning när det gäller att motverka takten i premiehöjningarna.
Utskottet anser att kravet på en utvärdering av den kollektiva hemförsäkringens konsekvenser är tillgodosett genom den undersökning som försäkringsinspektionen har redovisat. Yrkandet i motion 1990/91:N256 (m) att regeringen skall anmodas att föranstalta om en sådan utvärdering avstyrks alltså.
Med hänvisning till sin motivering när samma fråga behandlades i höstas avstyrker utskottet vidare de yrkanden, i motionerna 1990/91:N256 (m) och 1990/91:N330 (fp), som syftar till en lagstiftning innebärande att kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell anslutning. Utskottet noterar att det i den senare motionens yrkande markeras att det kan finnas fall då särskilda skäl talar för undantag från den angivna principen. I sammanhanget avstyrker utskottet också motion 1990/91:N285 (m), enligt vilken regeringen skulle anmodas att rikta ett varnande uttalande till de fackliga organisationerna om att deras agerande på försäkringsområdet kan komma att tvinga riksdagen att genom lagstiftning fastställa gränserna för deras handlingsfrihet.
Ett återstående yrkande i motion 1990/91:N256 (m) avser en lagändring i syfte att stärka berörda myndigheters möjlighet att bevaka konkurrensförhållandena på försäkringsmarknaden. Liksom i höstas konstaterar utskottet att motionärernas syfte uppenbarligen är att en organisation som avser att upphandla en kollektiv sakförsäkring skulle vara ålagd att inhämta anbud från olika försäkringsbolag, ett slag av åläggande som konkurrenslagen (1982:729) inte ger någon grund för.
Utskottet hänvisar till sitt utförliga resonemang när motsvarande yrkande behandlades förra gången och avstyrker motionen i denna del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande utvärdering att riksdagen avslår motion 1990/91:N256 yrkande 3, res. 1 (m, fp, c)
2. beträffande lagstiftning om individuell anslutning, m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:N256 yrkande 2 och motionerna 1990/91:N285 och 1990/91:N330, res. 2 (m, fp, c, mp)
3. beträffande upphandling av kollektiv sakförsäkring att riksdagen avslår motion 1990/91:N256 yrkande 1. res. 3 (m, fp, c)
Stockholm den 21 maj 1991
På näringsutskottets vägnar
Åke Wictorsson
Närvarande: Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Inga-Britt Johansson (s), Reynoldh Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Mats Lindberg (s), Sven-Åke Nygårds (s), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp), Kjell Ericsson (c), Barbro Andersson (s), Björn Kaaling (s) och Christina Raud (s).
Reservationer
1. Utvärdering (mom. 1)
Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.6 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "avstyrks alltså" bort ha följande lydelse:
Invändningarna mot den form av grupphemförsäkring som diskussionen om kollektiv sakförsäkring i huvudsak handlar om kvarstår med oförändrad styrka. Utifrån intresset av att det finns ett effektivt försäkringsväsen har särskilt följande invändningar tyngd. Ett utbrett bruk av sådana kollektiva sakförsäkringar som det nu gäller kan komma att leda till vittgående strukturförändringar inom försäkringsbranschen. För personer som inte ingår i de kollektiv som kan avtala om gruppförsäkringar kan det i framtiden bli svårt att få erforderligt försäkringsskydd till rimlig kostnad. Den solidaritetstanke som hittills har präglat försäkringsväsendet blir sålunda åsidosatt. En utveckling är nu i gång som det kan visa sig omöjligt att vända.
I försäkringsinspektionens undersökning (se s. 10) har de här påtalade problemen inte fått någon närmare belysning. Inspektionens slutsats att det inte nu finns anledning att vidta någon särskild åtgärd synes vara svagt grundad. Utskottet finner det anmärkningsvärt att inspektionen tycks bortse från de allvarliga påpekanden om skadeverkningar av systemet med kollektiv sakförsäkring som gång efter gång har gjorts i riksdagen. Det är angeläget att regeringen nu med det snaraste, såsom begärs i motion 1990/91:N256 (m), föranstaltar om en utredning av de konsekvenser som den kollektiva hemförsäkringen i den form som nu är vitt utbredd får för konsumenterna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande utvärdering att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N256 yrkande3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Lagstiftning om individuell anslutning m.m. (mom. 2)
Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c), Lars Norberg (mp), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.6 som börjar med "Med hänvisning" och slutar med "deras handlingsfrihet" bort ha följande lydelse:
De fackliga organisationerna kränker sina medlemmars integritet genom att upphandla försäkringar som medlemmarna blir bundna av därest de inte särskilt reserverar sig häremot. Gentemot detta självklara konstaterande har bl.a. från fackligt håll hävdats att en lagstiftning som slår vakt om kravet på att gruppförsäkringar skall grundas på individuell anslutning skulle innebära intrång i föreningsrätten. Utskottet står främmande för detta synsätt. Staten måste ha möjlighet att skydda individerna mot kollektiva beslut som i onödan begränsar deras valfrihet. Vad det gäller är endast att förhindra att vissa organisationer medverkar till skadliga förändringar inom försäkringsväsendet. Frågan om en allmän föreningsrättslig lagstiftning får prövas i annat sammanhang.
Av det sagda följer att utskottet anser det angeläget att regeringen med det snaraste tar slutlig ställning till försäkringsverksamhetskommitténs betänkande om gruppförsäkring och därvid låter de synpunkter som har framförts av reservanterna i kommittén bli vägledande. Riksdagen bör sålunda få förslag till en lagstiftning som innebär att kollektiv sakförsäkring, om inte särskilda skäl talar för undantag, skall vara baserad på individuell anslutning.
Genom ett uttalande till regeringen av nu angiven innebörd, såsom påyrkas i motionerna 1990/91:N256 (m) och 1990/91:N330 (fp), blir också syftet med motion 1990/91:N285 (m) tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande lagstiftning om individuell anslutning, m.m. att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N256 yrkande 2 och motion 1990/91:N330 och med anledning av motion 1990/91:N285 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Upphandling av kollektiv sakförsäkring (mom. 3)
Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.6 som börjar med "Utskottet hänvisar" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
För att kollektiva sakförsäkringar som tecknas av fackliga eller andra stora organisationer i en omfattning som ansenligt kan påverka försäkringsbranschens sunda utveckling över huvud taget skall kunna godtas är det enligt utskottets mening ett oavvisligt krav att den avtalsslutande organisationen har inhämtat anbud från flera konkurrerande försäkringsbolag. För närvarande torde i stor utsträckning gälla att endast Folksam, som står den fackliga rörelsen nära, får lämna offert. Detta är till nackdel för de organisationsmedlemmar som försäkringen är avsedd för och kan också komma att snedvrida strukturen på försäkringsmarknaden. En lagstiftning som på angivet sätt reglerar tillkomsten av avtal rörande kollektiv sakförsäkring skulle passa väl in i det system för tillsyn över försäkringsväsendet som redan tillämpas. Den borde rimligen inte kunna betraktas som ett förebud om statliga ingripanden på områden som tillhör de fackliga organisationernas egentliga verksamhetssfär.
Utskottet ställer sig alltså bakom det nu aktuella yrkandet i motion 1990/91:N256 (m).
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande upphandling av kollektiv sakförsäkring att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N256 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
00>Försäkringsinspektionen 61>PM
00>Kerstin Lindecrantz 55>1991-04-23 Bilaga GRUPPSAKFÖRSÄKRING
1. Bakgrund
I början av år 1989 slutfördes inom försäkringsinspektionen en tämligen grundlig undersökning av utvecklingen av gruppförsäkringsavtal på sakförsäkringsområdet. I en promemoria 1989-01-13 redovisades resultatet av undersökningen som gjordes i form av en enkät till berörda försäkringsbolag. I promemorian lämnades också en översikt över behandlingen av gruppförsäkringsfrågan, alltifrån det frågan fick särskild uppmärksamhet år 1982 genom ett avtal mellan Svenska elektrikerförbundet och Folksam som avsåg hemförsäkring för medlemmarna i förbundet och som byggde på en obligatorisk anslutning.
Inspektionen sammanfattade sina synpunkter enligt följande: Inspektionen fann ingen anledning att frångå sin i princip positiva inställning till gruppsakförsäkringar.
För gruppbildningarna borde gälla att en grupp skall ha ett självständigt och varaktigt ändamål.
Förbudet mot lösningar med obligatorisk anslutning borde -- med vissa undantag -- upprätthållas.
Försäkringsbolagen får sluta gruppavtal med gruppföreträdare (s.k. äkta gruppförsäkring) också där denne använder sig av reservationsrättsmetoden som anslutningsform. Därvid förutsätts att gruppmedlemmarna får fullödig information om reservationsrätten och att de som inte omfattas av försäkringen inte drabbas av några avgifter för organisationens försäkringspremie.
Vad avser tillämpningen av skälighetsprincipen fann inspektionen inte skäl för en inställning som innebar att en riskklassindelning nödvändigtvis måste gälla vid gruppsakförsäkring. Detta oavsett om anslutningen sker via frivillig anmälan eller på annat sätt. Inspektionen konstaterade emellertid att frågan om riskklassindelning skulle komma att behandlas vid statsmakternas ställningstagande till föreliggande utredningsförslag angående den närmare innebörden av skälighetsprincipen.
Lagregler om konsumentskydd för gruppmedlemmarna på grundval av försäkringskommitténs förslag måste vara likvärdiga med reglerna för individuella avtal.
Tendenser till en utveckling med negativa konsekvenser för de medborgare som inte omfattas av gruppförsäkringslösningar borde uppmärksammas.
Inspektionen framhöll slutligen att gruppsakförsäkringsmarknaden är stadd i snabb utveckling och att inspektionen avsåg att följa utvecklingen och vid behov påtala förhållanden som kunde stå i strid med de grundläggande principerna i försäkringsrörelselagen.
På grundval av promemorian avgav inspektionen 1989-01-20 en skrivelse till finansdepartementet med synpunkter på några av de frågor som kan väntas bli föremål för särskild uppmärksamhet när regeringen skall ta slutlig ställning till gruppförsäkringsfrågan.
Skrivelsen till finansdepartementet har ännu inte behandlats av departementet. Skrivelsen ingick emellertid i näringsutskottets beslutsunderlag när utskottet i oktober 1989 behandlade fem stycken motioner -- 1988/89:N201, N210, N221, N335 och N350 -- vilka i huvudsak gick ut på att kollektiv hemförsäkring skall tillåtas bara om den grundas på individuell anslutning. I utskottets betänkande (1989/90:NU1) avstyrkte majoriteten motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet därmed.
Det kan nu tilläggas att frågan ånyo tagits upp i två motioner till årets riksdag. Två riksdagsmän tillhörande moderata samlingspartiet har i motion 1990/91:N256 bland annat hemställt att riksdagen hos regeringen begär dels förslag till lagstiftning som innebär, att kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell anslutning, dels en utvärdering av vilka konsekvenser den kollektiva hemförsäkringen med reservationsrätt får såväl för konsumenterna som för en sund utveckling på kort och lång sikt. Vidare har två folkpartister i Mot 1990/91:N330 också hemställt om lagstiftning av nämnd art.
Under 1990 har inspektionen gjort en uppföljning av 1988-89 års undersökning. Genom en enkät, som slutfördes under hösten 1990, har från försäkringsbolagen inhämtats olika uppgifter för belysning av den pågående utvecklingen. I det följande redogörs för resultatet och görs vissa kommentarer, såvitt angår de viktigare frågor som har samband med gruppförsäkring. Först skall emellertid i all korthet erinras om vissa utgångspunkter som för närvarande gäller för gruppsakförsäkring.
Det går att skilja mellan två olika huvudmodeller för gruppsakförsäkring liksom för grupplivförsäkring och gruppolycksfallsförsäkring.
Den ena modellen -- ibland kallad oäkta gruppförsäkring -- innebär att en organisation tecknar ett paraplyavtal med ett försäkringsbolag och att detta avtal sedan kan utnyttjas av medlemmarna i organisationen genom att de kompletterar med individuella avtal med försäkringsbolaget. Det är således medlemmarna som var och en har att betala en bestämd försäkringspremie till försäkringsbolaget, och skälighetsprincipen är i vanlig ordning tillämplig på det individuella avtalet. Enligt gammal praxis får s.k. negativ avtalsbindning inte tillämpas på avtal med en konsument. Det innebär alltså att en medlem inte får anslutas till försäkringen genom att avtal anses träffat för det fall han inte reserverat sig.
Den andra modellen -- den som kallas äkta gruppförsäkring och som gett upphov till den sedan lång tid tillbaka pågående diskussionen om gruppsakförsäkring -- innebär att det är en organisation, förbund etc. som för sina medlemmar träffar ett försäkringsavtal med ett försäkringsbolag. Det är en enda premie som betalas och skälighetsprincipen har betydelse för denna, men däremot inte i fråga om hur organisationen väljer att finansiera premien. Den enskilde medlemmen kan anslutas antingen genom ett system med positiv anmälan eller genom att han ges tillfälle att förklara att han inte vill omfattas av avtalet. Avtal med obligatorisk anslutning, dvs. avtal där den enskilde inte har möjlighet att ställa sig utanför en gruppsakförsäkring, accepteras inte av försäkringsinspektionen utom vid vissa typer av ansvarsförsäkring för företagare, yrkessammanslutningar och liknande.
2. Utveckling av gruppsakförsäkring
Av undersökningen framgår att de kollektiva hemförsäkringarna fortsätter att öka. Sedan förra mättillfället har antalet ökat från 69 till 108. Tabell 1 belyser utvecklingen från år till år.
Tabell 1. Den kollektiva hemförsäkringens utveckling i Sverige
Årtal när grupp- Antal därav äkta avtalet ingicks försäkringar ______________________________________________ 1943 1 1 .... 1983 1 1 1984 0 0 1985 2 1 1986 17 1 1987 19 4 1988 37 5 1989 17 5 1990 (1/1-1/10) 14 11 ______________________________________________ Summa: 108 29
Alla de stora riksbolagen har tecknat gruppsakförsäkringsavtal. Bland dessa är som sagt kollektiv hemförsäkring i särklass störst. Avtalen omfattade enligt undersökningen ca 800 000 gruppmedlemmar. Under förutsättning att varje sådan medlem representerade ett, och endast ett, hushåll skulle ca 22 % av landets ca 3,6 milj. bostadshushåll omfattas av grupphemförsäkring -- ca 9 % av den äkta och ca 13 % av den oäkta. (Senaste FoB-räkningen är inte klar men SCBs upplysningstjänst anser att denna mängd bör användas.) Motsvarande andel var 13% enligt undersökningen 1988. Av det totala antalet gruppförsäkrade år 1990 faller närmare 82% på Folksam. Vad gäller de äkta grupphemförsäkringarna var i samtliga fall utom två Folksam avtalspartner.
Av tabell 2 framgår hur förändringen ser ut från 1988 vad avser grupphemförsäkring, dels beträffande antal avtal, dels beträffande omfattade enskilda personer. Vad gäller de sistnämnda kan konstateras att antalet, totalt sett, gått från ca 470 000 till ca 800 000 personer -- en ökning med närmare 60%.
Tabell 2. Bolagens äkta och oäkta kollektiva hemförsäkringar
Försäkrings- Gruppförsäkrings- Gruppmedlemmar form avtal Antal Antal 1988 1990 1988 1990 _________________________________________________________ Äkta grupp- 10 29 73 000 321 000 försäkring
Oäkta grupp- 45 79 398 000 478 000 försäkring _________________________________________________________ Totalt 55 108 471 000 799 000
3. Utvecklingen av hemförsäkringsbestånden
Lämnade uppgifter tyder på att totala antalet hemförsäkringar -- såväl individuellt tecknade som försäkringar via grupphemförsäkringen -- ökat med ca 135 000 sedan 1987. Ökningen av marknaden kan förklaras bl.a. med att antalet en-personshushåll ökat, att ungdomar som studerar på annan ort i större utsträckning tecknar egen försäkring (i allmänhet gruppförsäkring) och att personer som tidigare inte uppmärksammat behovet av hemförsäkring nu försäkrar sitt lösöre. I tabell 3 finns en översikt över förändringarna i riksbolagens hemförsäkringsbestånd sedan 1982. Av denna framgår att Skandia och Wasa har minskat sina bestånd medan Folksam har ökat kraftigt och LF-bolagen en hel del.
Om man jämför SCBs uppgift på antalet bostadshushåll (3,6milj.) med ungefärliga antalet hemförsäkringar (2,4 milj.) så ser det ut som om ca en tredjedel av hushållen i landet är oförsäkrade. Emellertid är sambandet inte så enkelt. För det första inkluderar verksamhetsgrenarna "Villa/hemförsäkring" och "Företags- och fastighetsförsäkring" (t.ex. lantbruksförsäkringen som där ingår) också ett inte obetydligt antal försäkringar av enskilda hushålls lösören. För det andra kan dubbelförsäkring förekomma bland de 2,4 milj. hemförsäkringarna. Man kan ändå dra den slutsatsen att antalet oförsäkrade hushåll troligen inte minskat särskilt påtagligt sedan de kollektiva hemförsäkringarna infördes. Men marknadsandelarna har förskjutits.
Tabell 3. Förändring i riksbolagens hemförsäkringsbestånd
Bolag Antal (individuella Förändring Procentuell och kollektiva) från 1987 fördelning i tusental till 1990 ultimo 1982 1986 1987 1990 1982 1987 1990 ________________________________________________________________ Folksam 565 710 852 1032 + 180 29 37 43
LF-bo- 443 498 510 547 + 37 23 22 23 lagen
Skandia 380 334 304 274 - 30 20 14 11
Trygg- 305 354 362 374 + 12 16 16 15 Hansa
WASA 145 147 176 112 - 64 8 8 5
Övr. riks- 74 78 78 78 0 4 3 3 bolag ________________________________________________________________ Samtl 1912 2121 2282 2417 + 135 100 100 100 bolag
4. Avtalsslutande parter
I föregående enkät redovisades också vilka typer av avtalsslutande organisationer som sluter gruppförsäkringsavtal. Formen för gruppavtalet, äkta eller oäkta, och vilka försäkringsbranscher som ingår i avtalet beror till stor del på dem som får till stånd gruppavtalen. I det följande, tabell 4, finns en uppföljning av motsvarande tabell från 1989.
Tabell 4. Översikt över avtalsslutande organisationer
Typ av avtalsslutande Antal gruppförsäkringar organisation (äkta och oäkta) 1988 1990 _____________________________________________________ Fackförbund 32 68
Förening 36 36
Personalgrupp 15 11
Övrigt 2 3 _____________________________________________________ Totalt 85 118
5. Dubbelförsäkringsproblematiken
För att säkert kunna konstatera hur många dubbelförsäkrade hushåll som finns skulle i princip krävas ett bolagsgemensamt dataregister över försäkrade. Detta är dock inte möjligt. Det är rimligt att förmoda att dubbelförsäkring fortfarande existerar, även om det är svårt att konstatera i vilken omfattning. Det kan t.ex. förekomma att familjemedlemmar är medlemmar i olika fackförbund eller t.o.m. samma fackförbund och således har var sin hemförsäkring fast de endast skulle behöva en enda. Folksam ger sådana dubbelförsäkrade hushåll viss fördel genom att te.x. slopa självrisk för dem vid skador. Fackförbunden har sinsemellan överenskommelser om hur premiefrågan skall fördelas vid upptäckt dubbelförsäkring.
Det nu beskrivna gäller för äkta gruppförsäkringsavtal. För de oäkta gruppavtalen bör ju inte dubbelförsäkring uppkomma eftersom varje medlem anmäler sig till försäkringen.
Enligt uppgift försöker bolagen också upptäcka dubbelförsäkringsfall som kan finnas på grund av att det finns både individuell hemförsäkring och anslutning till en kollektiv genom ett fackförbund. Det är naturligtvis svårare, men i varje fall vid skador görs ofta en förfrågan om facktillhörighet för att få reda på dubbelförsäkring.
6. Premiesättningen och lönsamheten i grupphemförsäkring
6.1 Äkta gruppförsäkringsavtal
Som förut nämnts tillämpas skälighetsprincipen enbart på den totalpremie som organisationen har att betala. Det framgår emellertid att försäkringsbolagen i 9 av de för närvarande 29 aktuella äkta gruppförsäkringsavtalen bestämmer den premie som organisationen har att betala utifrån medlemmarnas hemort (postnummerbaserat system). I övriga fall har organisationens premie också avtalats med hänsyn till beräknad riskpremie, erfarenhet, gruppens sammansättning, huvudsakliga belägenhet och antagna driftskostnader. Många gruppavtal är fortfarande så nya att någon riskutjämning över tiden inte hunnit ske. Ett intryck är dock att flera avtal har en för låg premie och att premiehöjningar därför kan förutses. I flera fall har också bolag under senare tid anmält premiehöjningar på grupphemförsäkringar till inspektionen.
6.2 Oäkta gruppförsäkringsavtal
Det finns 79 avtal i den här gruppen. Alla utom de försäkringar som slutits för studentkårer har riskklassindelning, vanligen den som respektive bolag tillämpar. Någon form av rabatt på den tariffenliga premien tillämpar också alla utom för studentkårsavtalen. Även de här avtalen är i de flesta fall relativt nya. Vissa grupper är inte särskilt stora vilket medför att driftskostnaderna för respektive grupp är svåra att beräkna enligt bolagen. Driftskostnaderna beräknas i dessa fall totalt över grupperna och behovet av täckningsbidrag från respektive grupp bedöms från fall till fall.
Den kollektiva hemförsäkringsaffären synes alltså än så länge inte vara lönsam. Man kan dock inte dra några slutsatser från enkätmaterialet om de kollektiva försäkringarna har påverkat de individuella försäkringarnas premier eller lönsamheten i den affären på något sätt.
7. Sammanfattande kommentarer
Utvecklingen visar att antalet försäkrade via gruppförsäkringsavtal har fortsatt att öka. Alla stora riksbolag har tecknat avtal, men Folksam täcker flest försäkrade genom sin dominerande ställning på den kollektiva hemförsäkringsmarknaden. Undersökningen visade att av ca 2,4 milj. försäkrade täcktes ca 800 000 via kollektiva hemförsäkringsavtal. Enligt vad som senare inhämtats fortsätter de kollektiva lösningarna att väsentligt öka. Av allt att döma finns fortfarande många oförsäkrade hushåll. Det torde knappast med fog kunna hävdas att gruppförsäkringarna nu når en så stor omfattning att det inte är möjligt att lösa sitt försäkringsbehov på rimliga villkor för de personer, som inte ingår i något kollektiv som kan ta hand om försäkringsfrågan.
Dubbelförsäkringsfrågan har såvitt gäller de äkta grupphemförsäkringsavtalen stått i förgrunden i den kritik som anförts mot grupplösningar.
Risk för dubbelförsäkring kan till en början uppkomma vid övergång från individuell försäkring till gruppförsäkring. Inspektionen har varken vid undersökningen eller i övrigt i sin tillsynsverksamhet, genom klagomål eller på annat sätt, fått några indikationer på att dubbelförsäkringsproblem med nackdelar för enskilda nu uppkommer i någon nämnvärd omfattning.
Risk för dubbelförsäkring kan också uppkomma om flera medlemmar i ett hushåll omfattas av olika gruppförsäkringar. I den mån det är samma försäkringsgivare i de olika fallen kan kontrolleras att hushållen inte drabbas av flera avgifter.
För att förebygga olägenheter i andra fall är det viktigt att de personer som omfattas av gruppförsäkringsavtal får en tillräcklig information i frågan.
Dubbelförsäkringsfrågan har utförligt belysts i inspektionens promemoria från 1989. Sammanfattningsvis kan framhållas att av den nu utförda kompletterande undersökningen inte kan dras slutsatser i fråga om förekomsten av missförhållanden med anknytning till dubbelförsäkringsriskerna.
Lönsamheten synes i flera fall något vacklande. En fördjupad studie mot bakgrund av såväl soliditets- som skälighetsprinciperna bör göras av de tekniska resultaten i samband med den normala inspektionsverksamheten. På grund av pågående premiehöjningar kan lönsamheten väntas bli väsentligt förbättrad under 1991.
Som slutsats av den kompletterande undersökningen kan framhållas att den inte bör föranleda inspektionen att ändra sin i allt väsentligt positiva syn på gruppsakförsäkring som en bra lösning när det gäller att motverka takten i premiehöjningarna.