Kollektiv sakförsäkring (Betänkande 1989/90:NU1 Näringsutskottet)

Näringsutskottets betänkande
1989/90:NU1

Kollektiv sakförsäkring

1989/90

NU1

Ärendet

I detta betänkande behandlas fern motioner med yrkanden om lagstiftning
rörande kollektiv sakförsäkring eller om översyn av negativa
konsekvenser föranledda av denna försäkringsform.

Sammanfattning

Motionerna har föranletts av att bl.a. en del fackförbund har infört
kollektiv hemförsäkring (grupphemförsäkring) för medlemmarna. De
går i huvudsak ut på att sådan försäkring skall tillåtas bara om den
grundas på individuell anslutning. Försäkringsverksamhetskommittén
(majoriteten) har ansett det tillräckligt med reservationsrätt för gruppmedlemmarna.
Regeringen har anslutit sig till denna uppfattning och
därvid inte funnit behov av några nya lagregler. Förhållandena på
området har fatt utförlig belysning i en skrivelse — med tillhörande
undersökningspromemoria — från försäkringsinspektionen till finansdepartementet.
Utskottet, som ser positivt på kollektiv sakförsäkring,
avstyrker motionerna. En reservation (m, fp, c, mp) stöder motionärernas
krav.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1988/89:N201 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om
en översyn av de negativa konsekvenser som den kollektiva hemförsäkringen
med reservationsrätt föranlett för konsumenterna samt de konsekvenser
som den kollektiva hemförsäkringen med reservationsrätt får
för en framtida sund utveckling av försäkringsväsendet.

1988/89:N210 av Sten Svensson (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till en lagstiftning som innebär att kollektiv
sakförsäkring skall vara baserad på individuell anslutning.

1 Riksdagen 1989190.17sami. Nr 1

1988/89:N221 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (2) 1989/90:NU1

— med motivering i motion 1988/89:L703 — att riksdagen av regeringen
begär förslag om lagstiftning som säkrar individens rätt att fritt
välja sakförsäkring.

1988/89:N335 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari — med motivering i
motion 1988/89:A753 — yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om kollektiva
försäkringsformer.

1988/89:N350 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lag innebärande att kollektiv sakförsäkring,
om inte särskilda skäl talar för undantag, skall vara baserad på
individuell anslutning.

Motivering

Försäkringsverksamheten i Sverige grundar sig på fri konkurrens på
en öppen marknad, framhålls det i motion 1988/89:N210 (m). Denna
förutsättning riskerar enligt motionären att slås sönder om t.ex. fackförbund
tillåts teckna kollektiva hemförsäkringar för sina medlemmar
hos ett enda bolag. Effekten blir då högre hemförsäkringspremier för
alla kategorier. När fackförbundsavdelningar etc. har tecknat kollektiva
gruppförsäkringar har det inträffat att offerter inte har inhämtats
från andra försäkringsbolag än Folksam. Detta är betänkligt, menar
motionären, och än mer betänkligt är att sådana försäkringar har
tecknats hos Folksam trots att andra bolag har erbjudit bättre och
billigare alternativ. Tecknandet av hemförsäkringar, bilförsäkringar
m.m. borde till försäkringstagarnas fromma utsättas för samma konkurrens
som all annan verksamhet. Kritik riktas vidare mot att fackliga
organisationer genom styrelsebeslut har anslutit sina medlemmar

— och ibland även dessas makar — till kollektiva sakförsäkringar,
ibland med premiebetalning genom löneavdrag. Uppfattningen att ett
krav på individuell anslutning skulle strida mot föreningsrätten avvisas.
Staten måste, heter det, ha möjlighet att skydda individerna mot
kollektiva beslut som i onödan begränsar deras valfrihet. För personer
som inte får plats inom de kollektiv som kan avtala om gruppförsäkringar
kan det, säger motionären också, i framtiden bli svårt att fa
erforderligt försäkringsskydd till rimlig kostnad. Den solidaritetstanke
som hittills har präglat försäkringsväsendet skjuts sålunda åt sidan.

Innebörden av yrkandet i motion 1988/89:N335 (m) framgår av ett
avsnitt i motion 1988/89:A753 om lagarna på arbetsmarknaden. Regeringen
har godtagit att organisationer får teckna kollektiv hemförsäkring
med giltighet för alla medlemmar som inte reserverar sig. Detta
kan inte accepteras, säger motionärerna. Endast försäkring med positiv
anslutning bör medges.

Den kollektiva hemförsäkringen medför, sägs det i motion 1989/90:NU1
1988/89:N201 (fp), en rad negativa konsekvenser som försäkringsverksamhetskommittén,
regeringen och riksdagen inte har tagit hänsyn till.

För en individuellt tecknad hemförsäkring, som tar hänsyn till riskskillnaderna
och tillämpar skälighetsprincipen, kan premierna för
samma försäkringsbelopp variera enligt förhållandet 1:7, medan premievariationen
vid kollektiv hemförsäkring endast är 1:1,5. Motionärerna
menar att vederbörande försäkringsbolag antingen låter de individuellt
tecknade hemförsäkringarna subventionera de kollektiva eller
har satt premienivån för de senare alltför lågt för att "köpa in sig" på
marknaden. En slutsats är vidare att hushåll i storstäderna inom den
kollektiva försäkringens ram subventioneras av hushåll i landsorten.

Genom att negativ avtalsbindning accepteras i fråga om kollektiv
hemförsäkring har en omfattande dubbelförsäkring uppkommit, hävdar
motionärerna vidare. De menar att information inte är tillräcklig
för att detta problem skall elimineras.

Motiveringen för yrkandet i motion 1988/89:N221 (fp) finns i motion
1988/89:L703. Staten bör, säger motionärerna, verka för ökad
konkurrens och valfrihet på bank- och försäkringsmarknaderna, inte
begränsa etableringar, utbud och konkurrensmedel. Beträffande de
kollektiva sakförsäkringarna anses det dock erforderligt med en skärpt
reglering, som stärker konsumenternas ställning. Den av vissa LOförbund
tillämpade negativa anslutningsformen uppges ha lett till att
åtminstone 100 000 hushåll alldeles i onödan betalar för dubbla hemförsäkringar.

Utvecklingen av kollektiva sakförsäkringar utan individuell anknytning
innebär grundläggande förändringar av både principiell och praktisk
natur, anförs det i motion 1988/89:N350 (c). Genom att premierna
inte påverkas av skaderisken sätts skälighetsprincipen ur spel. Den
form för upphandling som tillämpas medför att ett bolag ensidigt
gynnas. Den enskilde riskerar vidare att få "en försäkringssituation
som inte är harmoniserad", dvs. att bli dubbelförsäkrad.

Bakgrund

Näringsutskottet har hösten 1987 i betänkandet NU 1987/88:1
(s. 4— 29) lämnat utförliga uppgifter till underlag för riksdagens
beslut med anledning av motioner rörande kollektiv sakförsäkring som
då förelåg. I ett inledande avsnitt redogörs bl.a. för två av fackförbund
ingångna avtal om kollektiva hemförsäkringar och för åtgärder som
föranletts därav. Ett avsnitt ägnas åt aktuella författningsbestämmelser.
Försäkringsverksamhetskommitténs överväganden och förslag i delbetänkandet
(SOU 1985:34) Gruppförsäkring redovisas tämligen ingående.
Efter en sammanfattning av remissutfallet belyses argumentationen
i ämnet ytterligare med referat av vad ett antal remissinstanser har
uttalat i vissa särskilda frågor. Ett beslut av regeringen med anledning
av betänkandet återges i väsentliga delar. Vidare refereras högsta dom- 3

1* Riksdagen 1989/90.17sami. Nr 1

stolens dom i ett mål som gällde prövning av föreningsbeslut om 1989/90:NU1
kollektiv hemförsäkring samt beslut och uttalanden av konsumentverket,
försäkringsinspektionen och näringsfrihetsombudsmannen. Slutligen
finns redogörelser för tidigare behandling av motioner i ämnet och
för ett antal interpellations- och frågedebatter. — Den följande översikten
överensstämmer väsentligen med den framställning som närmast
föregår utskottets ställningstagande i betänkandet NU 1987/88:1.

Systemet med kollektiv försäkring innebär att avtal sluts om en mer
eller mindre standardiserad försäkring att gälla för en avgränsad grupp
av försäkringstagare. Det finns tre huvudtyper av sådana grupper.
Föreningsgrupper omfattar medlemmar i en sammanslutning, t.ex. en
fackförening eller en bostadsrättsförening. Personalgrupper bildas av
anställda vid en arbetsplats eller elever vid en skola. Ekonomigrupper
utgörs av personer vilka såsom sparare eller låntagare är kunder hos
ett kreditinstitut.

Med hänsyn till anslutningsformen kan man urskilja tre slag av
gruppförsäkring. Vid individuell anslutning ankommer det på de medlemmar
i gruppen som så önskar att själva ansluta sig till försäkringen
genom anmälan eller annan aktiv handling. Ett ursprungligt ramavtal
för gruppen i dess helhet kommer då att kompletteras med individuella
försäkringsavtal för dessa gruppmedlemmar. Anslutning med reservationsrätt
innebär att varje medlem i gruppen omfattas av ett för
denna gemensamt försäkringsavtal, ifall han inte förklarar att han vill
stå utanför försäkringen. En obligatorisk gruppförsäkring har en
gruppmedlem inte rätt att ställa sig utanför.

Det finns åtskilliga exempel på kollektiva sakförsäkringar av äldre
datum. De medlemmar i Stockholms kooperativa bostadsförening som
bor i föreningsfastigheter är obligatoriskt anslutna till en grupphemförsäkring,
som infördes för över 40 år sedan. Sveriges advokatsamfund,

Svenska jägareförbundet och en del andra organisationer har ingått
avtal om ansvarsförsäkringar som är obligatoriska för medlemmarna.

En gruppsakförsäkring med individuell anslutning är den båtförsäkring
som ett antal båtorganisationer gemensamt erbjuder sina medlemmar.

Den första av de nu uppmärksammade grupphemförsäkringarna
kom till år 1982. Svenska elektrikerförbundet träffade då avtal med
Folksam om en kollektiv hemförsäkring med obligatorisk anslutning
av medlemmarna. Ett liknande avtal mellan Svenska målareförbundet
och Folksam kom till stånd år 1984. Med anledning av Elektrikerförbundets
åtgärd begärde försäkringsinspektionen hos regeringen att försäkringsverksamhetskommittén
(E 1979:01) skulle få tilläggsdirektiv att
föreslå lagstiftning om kollektiv sakförsäkring. Regeringen fann att
redan givna direktiv borde leda till erforderlig utredning. När Målare -

förbundets initiativ kom föreläde försäkringsinspektionen Folksam att 1989/90:NU1
inte bringa det aktuella försäkringsavtalet till verkställighet. Detta
föreläggande undanfördes av regeringen, som dock uttalade att ytterligare
avtal om kollektiv sakförsäkring inte borde godtas förrän statsmakterna
hade tagit ställning till denna försäkringsform.

Underlag för ett sådant ställningstagande har regeringen erhållit
genom försäkringsverksamhetskommitténs delbetänkande Gruppförsäkring
och remissyttrandena över detta. Regeringen har i april 1986
lagt betänkandet till handlingarna såvitt rör frågor om gruppförsäkring
på personförsäkringsområdet. I det sammanhanget förklarade regeringen
att den inte då fann skäl för några särskilda lagregler om framtida
gruppsakförsäkringar. Regeringsbeslutet innehåller emellertid ett klart
uttalande mot obligatorisk gruppsakförsäkring; försäkringsinspektionen
förväntas ingripa mot nya avtal därom. Det förutsätts att försäkringsverksamhetskommitténs
synpunkter vad gäller bl.a. information och
villkorsutformning blir beaktade och att berörda myndigheter bevakar
hur konkurrensen på försäkringsmarknaden utvecklas. Det nyss berörda
uttalandet om hinder tills vidare för gruppsakförsäkringar skall inte
längre gälla. Regeringen har aviserat att den skall ta slutlig ställning i
fråga om gruppsakförsäkring när den behandlar kommitténs huvudbetänkande.
Detta — (SOU 1987:58) Försäkringsväsendet i framtiden

— har avlämnats hösten 1987.

Försäkringsverksamhetskommitténs huvuduppgift har varit att se
över vissa principer i försäkringsrörelselagen (1982:713). Av betydelse
när det gäller gruppförsäkring är särskilt skälighetsprincipen, vilken
bl.a. aktualiserar frågan om i vilken mån premiedifferentiering bör
tillämpas. 1 sammanhanget betydelsefulla regler finns även i flera
andra lagar. 1 lagen (1927:77) om försäkringsavtal bör de bestämmelser
observeras som innebär att en skada inte ersätts till mer än sitt fulla
värde, även om till följd av dubbelförsäkring mer än ett bolag har
uppburit premier för att bära risk för skadan. Konsumenträttsliga
regler i bl.a. marknadsföringslagen (1972:1418) är också tillämpliga på
försäkringsområdet. Ett problem med konsumentförsäkringslagen
(1980:38), som likaledes syftar till konsumenternas skydd, är att den
inte utan vidare gäller för sådana gruppförsäkringar som diskussionen
här främst rör sig om.

Olika myndigheter har, som redan antytts, agerat med anledning av
avtalen om kollektiv hemförsäkring. Försäkringsinspektionen har begärt
bl.a. att försäkringsbolagen i god tid innan nya sådana avtal ingås
skall lämna en rad uppgifter om avtalets räckvidd och innebörd.

Inspektionen har vidare, som redovisas i ett senare avsnitt (s. 6),
genomfört en särskild undersökning av de olika försäkringsbolagens
gruppförsäkringslösningar. Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har fäst
regeringens uppmärksamhet på svårigheter för NO att följa utvecklingen
på denna marknad. Vissa marknadsföringsåtgärder avseende grupphemförsäkring
har föranlett ingripanden av konsumentverket.

Saken har också föreningsrättsliga aspekter. Det finns inte någon 1989/90:NU1
särskild lagstiftning om ideella föreningar, t.ex. arbetstagarorganisationer.
Av allmänna rättsprinciper anses emellertid följa att en medlem i
en ideell förening kan få rättsligen prövat om ett beslut som har fattats
av föreningens högsta beslutande organ är förenligt med stadgarna.

Några medlemmar i Elektrikerförbundet har fört klandertalan mot
förbundsstyrelsens beslut om avtal med Folksam om obligatorisk
grupphemförsäkring för medlemmarna. Högsta domstolen har år 1987

— till skillnad från underinstanserna — lämnat deras talan utan bifall.

Uppgifter och synpunkter från
försäkringsinspektionen

Inledning och sammanfattning

Försäkringsinspektionen har i enlighet med sin uppgift att följa utvecklingen
på gruppsakförsäkringsområdet genomfört en särskild undersökning
av de olika försäkringsbolagens gruppförsäkringslösningar.

Den har redovisats i en promemoria, som inspektionen med skrivelse
den 20 januari 1989 har överlämnat till finansdepartementet. I skrivelsen
framför inspektionen synpunkter på några av de frågor som kan
väntas bli föremål för särskild uppmärksamhet när regeringen skall ta
slutlig ställning till gruppförsäkringsfrågan. Dess uppgifter och synpunkter
beträffande vissa särskilda frågor redovisas i senare avsnitt.

Sammanfattningsvis anför försäkringsinspektionen:

1. Inspektionen har inte funnit anledning att frångå sin i princip
positiva inställning till att grupplösningar används även på sakförsäkringsområdet.

2. Inspektionen anser att för gruppbildningarna bör gälla att en
grupp skall ha ett självständigt och varaktigt ändamål och inte ha
tillkommit enbart för att utgöra bas för ett gemensamt försäkringsskydd
men att några strikta regler för gruppbildningar inte bör fastställas.

3. Inspektionen anser att det nu tillämpade förbudet för gruppsakförsäkringar
med obligatorisk anslutning bör upprätthållas även i
framtiden men att det bör begränsas till konsumentförsäkringar, dock
med undantag för s.k. leverantörsförsäkringar. Någon lagstiftning för
att upprätthålla förbudet anses för närvarande inte nödvändig.

4. Försäkringsbolagen bör inte förbjudas att medverka vid försäkringslösningar
på konsumentförsäkringsområdet där en gruppföreträdare
är avtalspart och svarar för försäkringspremien och använder sig
av reservationsrättsmetoden som anslutningsform. För att detta skall
godtas från sundhetssynpunkt måste dock gälla att en fullödig information
ges till gruppmedlemmarna angående reservationsmöjligheten.

Det förutsätts därvid — och för inspektionen är ej något annat känt

— att den som ställer sig utanför försäkringen inte heller drabbas av
några avgifter för finansieringen av gruppens premie.

5. Vad avser tillämpningen av skälighetsprincipen har inspektionen
inte funnit skäl för en inställning som innebär att en riskklassindelning
nödvändigtvis måste gälla vid gruppsakförsäkring. Detta gäller
oavsett om anslutningen sker via frivillig anmälan eller på annat sätt.
Inspektionen konstaterar emellertid att frågan om riskklassindelning
kommer att behandlas vid statsmakternas ställningstagande till föreliggande
utredningsförslag angående den närmare innebörden av skälighetsprincipen.

6. På grundval av försäkringsrättskommitténs kommande förslag bör
ses till att för gruppförsäkringar lagfästs regler som ger den enskilde
gruppmedlemmen ett konsumentskydd som är likvärdigt med det som
nu enligt konsumentförsäkringslagen gäller för individuella försäkringar.

7. Inspektionen bör i samarbete med NO vaka över utvecklingen på
gruppförsäkringsmarknaden för att uppmärksammas om utvecklingar
kan leda till negativa konsekvenser för medborgare som inte ingår i
gruppförsäkringslösningar. Vid statsmakternas kommande behandling
av gruppförsäkringsfrågan bör klaras ut de av NO i särskild ordning
framförda frågorna rörande möjligheten att närmare följa utvecklingen
i konkurrenshänseende.

Avslutningsvis kan inspektionen konstatera att gruppförsäkringsmarknaden
är stadd i en snabb utveckling. Inhämtade uppgifter blir
därför snart inaktuella. Inspektionen avser att fortlöpande följa utvecklingen
och vid behov påtala förhållanden som kan stå i strid med
grundprinciperna i försäkringsrörelselagen.

Utvecklingen på gruppförsäkringsområdet

Den kollektiva sakförsäkringen har hittills fått sin största betydelse på
hemförsäkringsområdet. Genom 72 gruppavtal, av vilka 65 hade ingåtts
år 1986 eller senare, hade den 1 februari ca 496 000 gruppmedlemmar
(ca 13 % av samtliga hushåll) sina hem försäkrade. Av de 72
avtalen avsåg 10, omfattande 73 000 gruppmedlemmar, sådana försäkringar
— enligt försäkringsverksamhetskommitténs terminologi äkta
gruppförsäkringar — där gruppen och inte de enskilda gruppmedlemmarna
är försäkringstagare. När det gällde kollektiva försäkringar med
individuella försäkringsavtal — oäkta gruppförsäkringar — hade det
under de senaste åren blivit alltmer vanligt att det gruppavtal som
ingåtts mellan en organisation och en försäkringsgivare omfattat inte
bara hemförsäkringar utan också andra försäkringar som konsumenter
brukar teckna för enskilt bruk. Sålunda fanns kollektiv villaförsäkring,
fritidshusförsäkring, trafikförsäkring, övrig motorförsäkring och båtförsäkring,
tillsammans omfattande ca 294 000 gruppmedlemmar.

Det totala antalet hemförsäkringar steg från 1 912 000 vid slutet av
år 1982 till 2 282 000 vid slutet av år 1987. De olika försäkringsbolagens
andelar av antalet försäkringar var vid de angivna tidpunkterna
följande: Folksam 29 % resp. 37 %, Länsförsäkringsbolagen 23 % resp.
22 %, Skandia 20 % resp. 14 %, Trygg-Hansa 16 %, Wasa 8 % och
övriga riksbolag 4 % resp. 3 %.

1989/90:

Försäkringsrörelsekommittén berörde möjligheten av att Folksam 1989/90:NU1
kunde komma att få en monopolställning på marknaden för kollektiv
hemförsäkring på grund av sin koppling till fackföreningsrörelsen.

Kommittén menade att Länsförsäkringsbolagen, vilkas verksamhet i
hög grad är inriktad på konsumentförsäkring, i ett sådant läge skulle
hamna i en markant försämrad situation. Av de nyss angivna uppgifterna
framgår att Folksam på senare år har stärkt sin redan tidigare
starka ställning på hemförsäkringsmarknaden. Skandias minskade andel
förmodas delvis sammanhänga med premiehöjningar som bolaget
vidtog år 1986 och som redan samma år medförde en viss volymförlust.
En förklaring till att Länsförsäkringsbolagen och övriga riksbolag
utom Skandia inte uppvisade en minskning av sina bestånd skulle
kunna vara att en betydande del av de grupphemförsäkrade är dubbelförsäkrade.

Dubbelförsäkring *

I försäkringsinspektionens promemoria redovisas vissa beräkningar
rörande förekomsten av dubbelförsäkring. Folksam har år 1988 gjort
en undersökning av de bolagsinterna dubbelförsäkringsfellen. Därvid
påträffades ca 20 000 misstänkta fall. I alla dessa kontaktades försäkringstagarna.
Den individuella försäkringen annullerades i förekommande
fall, varvid försäkringstagaren fick tillbaka delar av den tidigare
inbetalda premien. Stickprovsundersökningar hos Länsförsäkringsbolagen
gav vid handen att en inte obetydlig andel av hushållen var
d u b be lfö rsäkrade.

Med utgångspunkt i uppgifter om den normala ökningen av hemförsäkringsbeståndet
— med hänsyn till bl.a. förändringen av antalet
hushåll — och om andelen oförsäkrade i olika socialekonomiska
grupper har försäkringsinspektionen sökt dra mera bestämda slutsatser
om dubbelförsäkringens omfattning. Om 20 % av de LO-medlemmar
som anslutit sig till den kollektiva hemförsäkringen tidigare varit
oförsäkrade skulle antalet dubbelförsäkrade hushåll vid utgången av år
1987 ha varit ca 45 000, dvs. ca 1,1 % av samtliga hushåll. Om i
stället endast 15 % av de LO-anslutna saknat hemförsäkring skulle
60 000— 65 000 hushåll, dvs. 1,5 å 1,6 %, ha varit dubbelförsäkrade.

En inte oväsentlig förklaring till frekvensen av dubbelförsäkring
anses vara att avtalet för en individuellt tecknad försäkring i många fell
måste löpa ut innan försäkringen kan sägas upp av försäkringstagaren.

I övrigt borde, sägs det i promemorian, dubbelförsäkringen kunna fås
att minska genom målinriktad och enkel information.

Skälighetsprincipen

1989/90:

Av 19 kap. 5 § försäkringsrörelselagen framgår att premierna skall
vara skäligt avvägda med hänsyn till den risk som försäkringen är
avsedd att täcka, nödvändiga driftskostnader samt omständigheterna i
övrigt. Till premieskäligheten hör också frågan i vad mån en riskklassindelning
bör ske. Den fråga som framför allt diskuterats i samband
med gruppsakförsäkring gäller i vad mån krav kan ställas på en
riskklassindelning när det är fråga om en äkta gruppförsäkring, där
alltså gruppen som sådan sluter avtalet med försäkringsbolaget. I
sådana försäkringar kan gruppföreträdaren (t.ex. en förening) finansiera
sin premie via medlemsavgifter eller på annat sätt. Försäkringsinspektionen
delar försäkringsverksamhetskommitténs uppfattning att
det inte är möjligt att med tillämpning av försäkringsrörelselagen ge
föreskrifter om förekommande uttag av avgifter från medlemmarna.
Skälighetsbedömningen får alltså begränsas till att avse den totalpremie
som gruppföreträdare har att erlägga. Om någon gruppmedlem tycker
att den avgift som tas ut av honom är för hög har han möjlighet att
frånträda försäkringen. Det får då förutsättas att han befrias från
avgiften för gruppförsäkringen.

Vad gäller oäkta gruppförsäkring, som bygger på att individuella
avtal kompletterar gruppavtalet, visar inspektionens undersökning att
det förekommer lösningar såväl med som utan riskklassindelning.
Inspektionen har inte funnit anledning att i de undersökta fallen
hävda att användningen av enhetspremier skulle vara oförenlig med
skälighetsprincipen.

Inspektionen utgår ifrån att frågor om riskklassindelning kommer
att beröras i den kommande propositionen på grundval av försäkringsverksamhetskommitténs
betänkande (SOU 1986:8) Soliditet och skälighet
i försäkringsverksamheten.

Undersökningen visar att beträffande hemförsäkringsområdet gäller
att gruppförsäkringarna — såväl äkta som oäkta — regelmässigt är
förmånligare än vanliga individuella försäkringar i två hänseenden.
Dels gäller försäkringen för samtliga personer som är bosatta i samma
bostad som försäkringstagaren/gruppmedlemmen, dels är allt lösöre
försäkrat till fulla värdet. Inspektionen betecknar det som angeläget att
försäkringsrättskommittén i sitt kommande betänkande om skadeförsäkring
lägger fram förslag som leder till att försäkringstagarna får i
princip samma villkorsskydd oavsett om konsumentförsäkringen är en
individuell försäkring eller avser en gruppförsäkring.

Anslutningsformer

Mot bakgrund av de fördelar för konsumenterna som är förknippade
med grupplösningar anser försäkringsinspektionen att det inte finns
anledning att hårt knyta gruppbildningsmöjligheten till vad som gäller
på gruppersonförsäkringsområdet. De inom detta område använda
kategorierna, personalgrupper, föreningsgrupper och ekonomigrupper,

utgör dock en lämplig utgångspunkt. Det allmänna krav som försäkringsverksamhetskommittén
angav, nämligen att gruppen skall ha ett
självständigt och varaktigt ändamål och inte ha tillkommit enbart för
att utgöra bas för ett gemensamt försäkringsskydd, bör emellertid
upprätthållas så att uppkomsten av instabila gruppförsäkringar undviks.

Det nu sagda avser enbart lämpligheten av gruppbildningen som
sådan. I fråga om vilka krav i olika hänseenden som bör gälla vid
användningen av grupplösningar anför inspektionen bl.a. följande.

När det gäller s.k. äkta gruppsakförsäkring tillåts inte lösningar som
innebär att gruppmedlemmen saknar möjlighet att ställa sig utanför
försäkringen (härvid bortses från några äldre typer av gruppförsäkringsavtal).
En gruppmedlems anslutning skall alltså ske genom frivillig
anmälan eller genom att han inte utnyttjar en reservationsrätt.

I fråga om oäkta gruppförsäkring gäller att endast frivillig anslutning
får förekomma. En metod med negativ klausul (reservationsrätt) godtas
sålunda inte eftersom en sådan metod inte anses förenlig med marknadsföringslagen.

En central fråga är här om det i praxis rådande förbudet mot äkta
gruppsakförsäkringar med obligatorisk anslutning skall upprätthållas
även i framtiden. Inspektionen anser att det inte har framkommit
något som motiverar att man frångår detta förbud. Den hänvisar
härvidlag till det krav på sundhet som gäller för försäkringsväsendet.
Det får anses åligga inspektionen att även utan en uttrycklig lagregel
ingripa mot framtida gruppförsäkringsavtal som bygger på obligatorisk
anslutning. Inspektionens uppfattning är sålunda att någon lagstiftningsåtgärd
inte behövs för att sagda förbud skall kunna upprätthållas.

En annan fråga är om ett försäkringsbolag skall tillåtas sluta gruppsakförsäkringsavtal
där en gruppmedlem blir omfattad av försäkringen
inte endast via frivillig anmälan till gruppföreträdaren utan också via
underlåtenhet att utnyttja en reservationsrätt. Vid bedömningen härav
konstateras till en början att det gäller en intern gruppfråga, i vissa fall
av föreningsrättslig karaktär. Inspektionen anser att reservationsrättsmetoden,
i likhet med vad som befunnits riktigt i obligatoriefrågan,
bör omöjliggöras endast om det är nödvändigt med hänsyn till sundhetskravet
i försäkringsrörelselagen. I vågskålen till förmån för denna
metod skall läggas att försäkringskostnaden till följd av en förenklad
administration blir inte oväsentligt lägre än om frivillig anmälan krävs.
Mot metoden talar å andra sidan att risken för dubbelförsäkring ökar,
om informationen om reservationsrätten är bristfällig.

Försäkringsinspektionens bedömning är att undersökningen inte visar
på sådana förhållanden att det nu finns anledning att utifrån
försäkringsrörelselagen ingripa mot försäkringslösningar där gruppföreträdaren
klarlägger vilka medlemmar som vill omfattas av försäkringen
via reservationsrättsmetoden. Det sägs emellertid vara en självklar
uppgift för inspektionen att även i fortsättningen bevaka att
försäkringslösningar är förenliga med sundhetskravet bl.a. i vad gäller

1989/90:NU1

den information som går ut till gruppmedlemmarna. I den mån 1989/90:NU1

dubbelförsäkjingssituationer ändå uppkommer måste självfallet rättelse

ske. Om det skulle visa sig att dubbelförsäkringsproblemen inte kan

bemästras — till men för försäkringstagarna från kostnadssynpunkt

— bör frågan om reservationsrättsmetodens tillåtlighet tas upp till ny

prövning.

Det nu sagda tar närmast sikte på sådana försäkringar som omfattas
av konsumentförsäkringslagen, dvs. hemförsäkring, villaförsäkring, fritidshusförsäkring,
reseförsäkring, trafikförsäkring eller annan motorfordonsförsäkring
samt båtförsäkring. Inspektionen anser alltså att förbudet
mot obligatorisk anslutning inte bör gälla sådana krav på
obligatorisk ansvarsförsäkring som ibland ställs upp av yrkessammanslutningar
och andra organisationer. Det huvudmotiv som ligger bakom
förbudet i fråga om konsumentförsäkringar, nämligen risken för
dubbelförsäkring, gör sig inte gällande vid sådana försäkringar.

Vissa leverantörsförsäkringar, t.ex. ur- och glasögonförsäkringar, kan
också ses som s.k. äkta gruppförsäkringar. Fråga uppkommer då om
förbudet mot obligatorisk anslutning skall upprätthållas även för sådana
försäkringar, med innebörd att den som inte önskar få försäkringen
skall ha rätt att avstå därifrån och då också erhålla en reducering av
varupriset. Inspektionen anser att sagda förbud inte bör gälla för
sådana försäkringar. Det främsta skälet för detta är att konsumenten
vet om att försäkringen medföljer för det fall han vill köpa just den
vara som det är fråga om. Om någon invändning skall riktas mot
denna typ av erbjudande torde det närmast få ske med utgångspunkt i
marknadsföringslagen; frågor härom ankommer det på konsumentverket
att pröva.

Vissa strukturfrågor

En strukturfråga som togs upp av försäkringsverksamhetskommittén
och som därefter har diskuterats i den allmänna debatten gäller risken
för att en utbredd användning av gruppförsäkringslösningar på konsumentförsäkringsområdet
kan försvåra möjligheterna till försäkring på
rimliga villkor för de medborgare som inte kan omfattas av en
gruppförsäkring. Kommittén kom fram till att risken för en sådan
utveckling var tämligen ringa. Den nu gjorda undersökningen inger
enligt försäkringsinspektionen inte heller farhågor för negativa effekter
av nämnt slag. Inspektionen tillägger dock att det ännu är för tidigt att
dra en bestämd slutsats i frågan.

En annan strukturfråga som har samband med användningen av
gruppsakförsäkringar avser frågan huruvida ett av försäkringsbolagen,

Folksam, i praktiken genom sina samband med fackföreningsrörelsen
kan skaffa sig en dominerande ställning på hemförsäkringsmarknaden
och andra konsumentförsäkringsområden.

Det är, säger försäkringsinspektionen, en given utgångspunkt för ett 1989/90:NU1
sunt och effektivt försäkringsväsen att produkt- och priskonkurrens
kan råda i största möjliga utsträckning. Det ankommer sålunda på
näringsfrihetsombudsmannen (NO) och försäkringsinspektionen att bevaka
konkurrensförhållandena på forsäkringsmarknaden, främst med
hänsyn till bestämmelserna i konkurrenslagen (1982:729).

Frågan är då vad som skall bevakas av myndigheterna och vilka
åtgärder som kan aktualiseras av dessa.

Till en början bör då slås fast att konkurrenslagen i vart fall inte i
praktiken medger att ingripande görs mot den som tecknar en försäkring
utan att ha begärt offerter från flera försäkringsbolag. Detta gäller
lika för en gruppföreträdare, ett företag och andra försäkringskunder.

Däremot kan ingripande tänkas ske mot ett företag, t.ex. ett försäkringsbolag,
som säljer produkter eller tjänster under omständigheter
som är konkurrensbegränsande.

Inspektionen uppfattar det mot denna bakgrund som inspektionens
och NO:s uppgift att dels följa utvecklingen på gruppförsäkringsmarknaden
och, om det finns anledning till det, till statsmakterna redovisa
eventuella behov av lagstiftningsåtgärder, dels undersöka om det finns
anledning till ingripande mot försäkringsbolag om det i något hänseende
utbjuder sina tjänster under konkurrensbegränsande former.

Det är för närvarande inte möjligt att presentera en heltäckande
redovisning för hur upphandling av gruppförsäkringar sker. Det kan
enligt försäkringsinspektionen knappast bli aktuellt att genomföra en
reglering som tvingar enskilda försäkringskunder att genomföra ett
upphandlingsförfarande. Inspektionen erinrar emellertid om att staten
och kommunerna i sina upphandlingsreglementen har skapat garantier
för affärsmässighet i sin upphandling. På motsvarande sätt borde det
vara ett försäkringstagarintresse att försäkringar av nu ifrågavarande
slag upphandlas på ett aflärsmässigt sätt. Med tanke på de krav som
gruppmedlemmarna i vart fall på sikt kan väntas ställa på försäkringsprodukter
från kostnads- och servicesynpunkt är det, säger inspektionen,
möjligt att konkurrensaspekterna kommer att tilläggas ökad vikt
så att fri och öppen konkurrens kommer att råda vid upphandlingen.

Sammanfattningsvis säger inspektionen på denna punkt dels att det
är svårt att fullständigt kartlägga hur upphandlingen av gruppförsäkringstjänsterna
sker, dels att något utrymme för åtgärder från inspektionens
sida när det gäller grunderna för en organisations val av
försäkringsbolag inte föreligger.

Tidigare riksdagsbehandling

1989/90: NU 1

Motioner rörande kollektiv sakförsäkring med obligatorisk anslutning
behandlades hösten 1984 (NU 1984/85:11) och våren 1985 (NU
1984/85:16). De avstyrktes av näringsutskottet med hänvisning bl.a. till
pågående utredningsarbete och avslogs av riksdagen. I reservationer
(m, c, fp) påyrkades att riksdagen skulle understryka vikten av att de
problem som den aktuella försäkringsformen var förknippad med
skulle bli grundligt behandlade.

En redogörelse för behandlingen vid de tidigare tillfällena finns i
näringsutskottets betänkande NU 1987/88:1 (s. 27). I detta behandlade
näringsutskottet utförligt ett antal motioner i ämnet från åren 1986
och 1987. Efter sin redogörelse för olika bestämmelser och sakförhållanden
sammanfattade utskottet argumentationen för och emot kollektiva
sakförsäkringar på följande sätt:

En allmänt erkänd fördel med kollektiva försäkringsformer är att
kostnaderna för försäkringsskyddet blir inte oväsentligt lägre än vid
individuell försäkring till följd av att administrationen blir enklare och
att den dyrbara ackvisitionen av nya försäkringstagare kan inskränkas.
En annan fördel är att försäkringsskyddet blir mera utbrett, eftersom
avtalen kommer att omfatta även gruppmedlemmar som tidigare har
varit oförsäkrade. Förespråkare för de omdiskuterade försäkringarna
pekar på ytterligare fördelar. Genom att stora organisationer uppträder
på försäkringstagarsidan uppnås bättre balans mellan parterna på försäkringsmarknaden.
De enskilda försäkringstagarna får genom organisationernas
förmedling ökade möjligheter att komma till tals. Inom
ramen för sin informationsverksamhet och på annat sätt kan organisationerna
främja skadeförebyggande åtgärder, som i det långa loppet
också medför lägre försäkringskostnader. Det kan hävdas att införandet
av kollektiva sakförsäkringar stimulerar produktutvecklingen även på
de individuella försäkringarnas område och sålunda medverkar till en
nyttig konkurrens inom branschen.

Kritiken mot de kollektiva sakförsäkringar som gruppmedlemmarna
ansluts till utan individuell anmälan riktar sig mot en rad olika
förhållanden. Reservationsrätten utnyttjas i praktiken inte så ofta som
skulle kunna anses motiverat; kravet på reservation av den som vill stå
utanför kan för övrigt betraktas som integritetskränkande. Den som
reserverar sig får inte alltid ekonomisk kompensation för att han avstår
från försäkringen. Individens valmöjligheter inskränks sålunda. Eftersom
många hushåll kan omfattas av mer än en kollektiv hemförsäkring
finns risk för att dubbelförsäkring — som inte medför några
favörer vid skadereglering — blir vanligt förekommande. Kostnadsjämförelser
försvåras av att s.k. helkundsrabatter kan falla bort. Det
ifrågasätts om avsaknaden av premiedifferentiering inom kollektiven är
förenlig med skälighetsprincipen. I vart fall kan den minska försäkringstagarnas
intresse för skadeförebyggande åtgärder. Det finns risk
för bristande konkurrens vid upphandlingen av kollektiva försäkringar.
En tendens att det kooperativa försäkringsbolaget Folksam särskilt

gynnas påverkar strukturutvecklingen inom försäkringsbranschen. Om
en mycket stor andel av dem som behöver försäkring omfattas av
kollektiva försäkringar kan restpopulationen bli så liten att vissa
personer får svårt att erhålla erforderligt försäkringsskydd till rimlig
kostnad.

Utskottet konstaterade att det i huvudsak var ett av tre förekommande
slag av gruppförsäkringar som var under debatt, nämligen sådan
gruppförsäkring till vilken en medlem i ett kollektiv blir ansluten om
han inte uttryckligen reserverar sig. Majoriteten inom försäkringsverksamhetskommittén
hade, framhöll utskottet, hävdat att denna typ av
försäkring borde godtas, en minoritet att den borde förbjudas. Regeringen
hade anslutit sig till den förra uppfattningen och — till skillnad
från kommittén — inte ansett det nödvändigt med några särskilda
lagregler om framtida gruppsakförsäkringar. I händelse att nya avtal
skulle träffas om obligatorisk gruppförsäkring utan reservationsrätt
hade regeringen förutsatt att försäkringsinspektionen skulle ingripa.
Gruppsakförsäkring med individuell anslutning var däremot, påpekade
utskottet, en allmänt accepterad försäkringsform.

För egen del anförde utskottet följande:

Utskottet har vid tidigare tillfållen betonat värdet av att kollektiva
försäkringsformer blir tillämpade också på sakförsäkringsområdet. Fördelarna
härmed är som redovisats stora. Försäkringskostnaderna för
hushållen kan sänkas väsentligt, och försäkringsskyddet blir mer utbrett,
inte minst bland ungdomar. Utifrån de marknadsekonomiska
värderingar som motionärernas partier brukar göra sig till tolk för
borde man särskilt uppskatta att införandet av kollektiva sakförsäkringar
medverkar dels till bättre balans i relationerna mellan försäkringsgivare
och försäkringstagare, dels till konkurrens och produktutveckling
på försäkringsmarknaden. Det sistnämnda har redan kommit till synes
genom nya initiativ av bolag som har märkt ett bortfall av hemförsäkringskunder.
Vissa nackdelar kan självfallet också påvisas. Åtminstone
för fackföreningsrörelsens del borde emellertid den demokratiska beslutsprocessen
garantera att dessa övervägs noga innan avtal om gruppförsäkring
träffas. Det är anmärkningsvärt att motionärerna — från
vilkas sida man brukar plädera för en långtgående avreglering — nu
finner det nödvändigt med en ny lagstiftning som skulle begränsa bl.a.
de fackliga organisationernas frihet att verka för medlemmarnas bästa.
Att en sådan lagstiftning skulle innebära ett intrång i den hävdvunna
föreningsrätten borde ge anledning till särskild tvekan.

Mot här angiven bakgrund har utskottet ingenting att erinra mot det
preliminära ställningstagande i frågan om kollektiv sakförsäkring som
kommer till uttryck i regeringens nyss redovisade beslut.

1989/90 :NU1

Utskottet noterade att såväl försäkringsinspektionen som andra myndigheter
noga följde utvecklingen på området. Regeringens slutliga
ställningstagande till försäkringsverksamhetskommitténs förslag i ämnet
borde, tilläde utskottet, kunna bli underbyggt även med bedömningar
av hur strukturutvecklingen inom försäkringsbranschen skulle
komma att påverkas. Utskottet avstyrkte motionerna med uttalande av
att det inte fanns skäl för något initiativ i saken från riksdagens sida.

I en reservation (m, fp, c) framfördes en rad invändningar mot den
form av grupphemförsäkring som det var tal om. Reservanterna avvisade
påståendet att en lagstiftning med krav att gruppförsäkringar skall
grundas på individuell anslutning skulle innebära intrång i föreningsrätten.
Enligt reservationen borde riksdagen hos regeringen begära
förslag till en lagstiftning innebärande att kollektiv försäkring, om inte
särskilda skäl talar för undantag, skall vara baserad på individuell
anslutning.

Riksdagen följde utskottet och avslog motionerna.

Tre nya motioner i ämnet väcktes under allmänna motionstiden år
1988. De avslogs av riksdagen sedan de avstyrkts av näringsutskottet
(NU 1987/88:14), som anförde att det — förutom att ytterligare några
fackliga organisationer hade beslutat införa kollektiv hemförsäkring
för sina medlemmar — inte fanns några nya omständigheter att notera.
Även vid detta tillfälle gavs i en reservation (m, fp, c) stöd åt kravet
på lagstiftning om att kollektiv sakförsäkring skulle, om inte särskilda
skäl talade för undantag, vara baserad på individuell anslutning.

Utskottet

De fem motioner som behandlas här ger, liksom motsvarande motioner
vid flera tidigare tillfällen, uttryck för en reaktion mot de kollektiva
hemförsäkringar i facklig regi som har införts under 1980-talet.
Motionerna 1988/89:N210 (m) och 1988/89:N350 (c) innehåller mera
utförliga resonemang utmynnande i krav på en lagstiftning som förbjuder
andra kollektiva sakförsäkringar än sådana med individuell anslutning.
I den senare sägs dock att särskilda skäl kan tala för undantag
från huvudregeln. Kravet på att denna skall slås fast i lag ställs också,
med mera summarisk motivering, i motionerna 1988/89:N335 (m) och
1988/89:N221 (fp). I det förra fallet tas frågan upp i ett större, arbetsrättsligt
sammanhang. I det senare påkallas en skärpt reglering på de
kollektiva sakförsäkringarnas område. Motion 1988/89:N201 (fp), slutligen,
präglas av samma principiella synsätt som de övriga motionerna;
yrkandet i denna motion avser inte omedelbart ytterligare lagstiftning
utan en översyn av vilka konsekvenser den kollektiva hemförsäkringen
med reservationsrätt har fatt för konsumenterna och hur de kan
påverka förutsättningarna för en framtida sund utveckling av försäkringsväsendet.

1989/90: NU 1

I det föregående har utskottet först — i anslutning till sin utförliga 1989/90:NU1
framställning i ämnet hösten 1987 (NU 1987/88:14) — redogjort för de
sakförhållanden som motionerna avser, för försäkringsverksamhetskommitténs
betänkande om gruppförsäkring, vilket regeringen ännu
inte slutgiltigt har tagit ställning till, och för åtgärder och uttalanden
av regeringen och olika myndigheter. Vidare har utskottet refererat
fakta, resonemang och slutsatser som försäkringsinspektionen har redovisat
i en skrivelse till regeringen i början av år 1989. Till grund för
skrivelsen ligger bl.a. en enkät, avseende förhållandena den 1 februari
1988, vilken inspektionen har riktat till flertalet riksbolag och större
lokala bolag inom sakförsäkringsbranschen.

Försäkringsinspektionen säger sig inte ha funnit anledning att frångå
sin i princip positiva inställning till att grupplösningar används på
sakförsäkringsområdet liksom tidigare på personförsäkringsområdet.

Det noteras att en kollektiv hemförsäkring regelmässigt är förmånligare
än en vanlig individuell försäkring — den gäller samtliga personer
som är bosatta i samma bostad som gruppmedlemmen, och allt lösöre
är försäkrat till sitt fulla värde. Inspektionen anser liksom tidigare att
förbudet mot gruppsakförsäkringar med obligatorisk anslutning bör
upprätthållas men menar att det för närvarande inte behövs någon
lagstiftning för att så skall ske. Den godtar reservationsrättsmetoden
som anslutningsform i fall då en gruppföreträdare är avtalspart och
svarar för försäkringspremien; härvid förutsätts att gruppmedlemmarna
får fullödig information om reservationsmöjligheten. I fråga om skälighetsprincipens
tillämpning på de kollektiva sakförsäkringarnas område
hänvisar inspektionen i huvudsak till den generella prövning av principens
innebörd som statsmakterna kan väntas göra på grundval av
försäkringsverksamhetskommitténs förslag. Eventuella negativa konsekvenser
av utvecklingen på gruppförsäkringsmarknaden skall uppmärksammas
av inspektionen och av näringsfrihetsombudsmannen.

Inspektionen förklarar att den avser att fortlöpande följa utvecklingen
och vid behov påtala förhållanden som kan stå i strid med grundprinciperna
i försäkringsrörelselagen (1982:713).

Försäkringsinspektionens skrivelse har blivit tillgänglig efter det att
motionerna väcktes. Den innehåller, som har framgått, väsentliga
sakupplysningar samt nyanserade ställningstaganden — i flera hänseenden
preliminära — i de bedömningsfrågor som utvecklingen på
den kollektiva sakförsäkringens område aktualiserar. Utskottet, som ser
positivt på att möjligheterna till sakförsäkring i kollektiv form utnyttjas,
tar fasta på inspektionens nyss återgivna uttalande om sina fortsatta
aktiviteter. Liksom inspektionen vill utskottet vidare hänvisa till den
kommande vidare prövningen av försäkringsverksamhetskommitténs
förslag. Utskottet vill särskilt understryka att ett förbud mot gruppsak -

försäkring med obligatorisk anslutning redan tillämpas utan att vara
lagstadgat. Någon framställning till regeringen om lagstiftningsåtgärder
eller om särskild översyn av kollektiva hemförsäkringars konsekvenser
finner utskottet inte skäl för. Alla fem motionerna i ämnet avstyrks
sålunda.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:N201 och
1988/89:N210, motion 1988/89:N221 yrkande 2 och motionerna
1988/89:N335 och 1988/89:N350.

res. (m, fp, c, mp)

Stockholm den 19 oktober 1989
På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s),
Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Inga-Britt
Johansson (s), Reynoldh Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun
Norberg (fp), Rolf L Nilson (vpk), Lars Norberg (mp), Leif
Marklund (s), Mats Lindberg (s), Sven-Åke Nygårds (s), Karin Falkmer
(m) och Kjell Ericsson (c).

Reservation

Hadar Cars (fp), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gunnar
Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Lars Norberg (mp), Karin Falkmer
(m) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 16 med
"Försäkringsinspektionens skrivelse" och slutar på s. 17 med "avstyrks
sålunda" bort ha följande lydelse:

Det material och de synpunkter som försäkringsinspektionen ytterligare
har framlagt minskar inte styrkan i invändningarna mot den form
av grupphemförsäkring som diskussionen om kollektiv sakförsäkring i
huvudsak handlar om. Kravet på fri konkurrens mellan försäkringsgivare
och fritt val för försäkringstagare eftersätts när fackliga organisationer
upphandlar försäkringstjänster för medlemmarna. Ett utbrett
bruk av kollektiva sakförsäkringar kan komma att leda till vittgående
strukturförändringar inom försäkringsbranschen. För personer som

1989/90:NU1

inte får plats inom de kollektiv sorn kan avtala om gruppförsäkringar 1989/90:NU1
kan det i framtiden bli svårt att få erforderligt försäkringsskydd för
rimlig kostnad. Den solidaritetstanke som hittills har präglat försäkringsväsendet
blir sålunda åsidosatt. Den utveckling som redan är i full
gång kan visa sig vara omöjlig att vända.

Från bl.a. fackliga organisationers sida har hävdats att en lagstiftning
som slår vakt om kravet att gruppförsäkringar skall grundas på individuell
anslutning skulle innebära intrång i föreningsrätten. Utskottet
står främmande för detta synsätt. Staten måste ha möjlighet att skydda
individerna mot kollektiva beslut som i onödan begränsar deras valfrihet.
Vad det gäller är endast att förhindra att vissa organisationer
medverkar till skadliga förändringar inom försäkringsväsendet. Frågan
om en allmän föreningsrättslig lagstiftning får prövas i annat sammanhang.

I enlighet med vad här har sagts finner utskottet det angeläget att
regeringen med det snaraste tar slutlig ställning till försäkringsverksamhetskommitténs
betänkande om gruppförsäkring och därvid låter
de synpunkter som har framförts av reservanterna i kommittén bli
vägledande. Riksdagen bör sålunda få förslag till en lagstiftning som
innebär att kollektiv sakförsäkring, om inte särskilda skäl talar för
undantag, skall vara baserad på individuell anslutning.

Lagbestämmelser av denna innebörd skulle, som det heter i motion
1988/89:N221 (fp), säkra individens rätt att fritt välja sakförsäkring.

Utskottet har med det sagda tillstyrkt denna motion liksom motionerna
1988/89:N210 (m), 1988/89:N335 (m) och 1988/89:N350 (c), vilka
likaledes syftar till en sådan lagstiftning. Försäkringsinspektionen har
som nämnts förklarat att den fortsätter att bevaka utvecklingen på
gruppförsäkringsmarknaden. Någon begäran till regeringen om en
särskild ytterligare översyn av vissa kollektiva hemförsäkringars konsekvenser,
såsom föreslås i motion 1988/89:N201 (fp), finner utskottet
därför inte erforderlig. Det egentliga ändamålet med denna motion
tillgodoses emellertid om den begärda lagstiftningen kommer till stånd.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N210, motion
1988/89:N221 yrkande 2 och motionerna 1988/89:N335 och
1988/89:N350 och med anledning av motion 1988/89:N201 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.