Karateklubbar

Betänkande 1988/89:JuU2

Justitieutskottets betänkande
1988/89:JuU2

Karateklubbar

1988/89

JuU2

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet en motion som riktar sig mot
förekomsten av oseriös utbildning i japanska kampsporter. Utskottet
avstyrker - med visst uttalande - bifall till motionen.

Motionen

1987/88:Ju810 av Göran Ericsson (m), vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en utredning av förekomsten av karateklubbar som förmedlar
kunskap i våldsanvändning och där idrottsliga mål saknas och där klubben
inte är ansluten till Svenska budoförbundet.

Motionen har remissbehandlats.

Bakgrund

Allmänt om budosporterna m.m.

Till de orientaliska kampsporterna hör bl.a. judo, aikido, karate, kendo och
jiujitsu. Ett samlingsnamn för dessa är budo. Gemensamt för budosporterna
är att de härstammar från Japan eller angränsande länder.

Judo, som betyder ”den mjuka vägen”, utövas utan vapen med användning
av kast och grepp. Tonvikten ligger mera på snabba rörelser och
förslagenhet än på ren fysisk styrka. Judo utövas som motions- och
tävlingssport över hela världen och har förekommit vid de olympiska spelen
sedan år 1964. Till grund för judo och för flertalet övriga kampsporter ligger
jiujitsu (”mjuk teknik”).

Aikido betyder ”den harmoniska kraftens väg” och är en ren självförsvarsteknik.
Det förekommer inga tävlingar i aikido utan avsikten för utövaren är
att uppnå harmoni och öva upp smidighet, koncentration och följsamhet.
Aikido bygger på cirkelrörelser, som syftar till att avleda den anfallande
kraften eller få den att verka mot den som anfaller. Som ren självförsvarsteknik
utan krav på fysisk styrka har aikido många kvinnliga och äldre utövare.

Också karate, som betyder ”tom hand”, är en självförsvarsteknik som
utövas utan vapen. Rörelserna består huvudsakligen av slag, knuffar och
sparkar. I karatetävlingar är det inte tillåtet att träffa motståndaren utan

1 Riksdagen 1988189. 7sami. Nr2

utövaren får endast ”markera” slaget eller sparken. En särskild form av
karate är kung fu, med ursprung från Kina. Från Korea härstammar den med
karate snarlika kampsporten taekwondo.

Kendo betyder ”svärdets väg” och är en modern form av den fäktning som
i det gamla Japan utövdes av samurajerna. I kendo använder sig utövarna av
en speciell skyddsutrustning och i stället för en skarpslipad klinga används ett
bambusvärd.

Ninja kallades i det gamla Japan en hemlig agent eller spion som
huvudsakligen verkade bakom fiendens linjer. En ninja använde sig bl.a. av
en magisk konst (ninjutsu) för att göra sig ”osynlig” eller för att på annat sätt
undgå upptäckt. En ninja använde sig av olika redskap och hjälpmedel, bl.a.
sådana som liknade kaststjärnor och karatepinnar.

Svenska budoförbundet är ett officiellt specialförbund för de japanska
kampsporterna inom Sveriges riksidrottsförbund. Budoförbundet har sin
idrottsliga verksamhet uppdelad på fyra sektioner: aikido, jiujitsu, karate
och kendo. Till karatesektionen hör även taekwondo och kung fu. Inom
Budoförbundet fanns tidigare också en judosektion, men sedan den 1 juli
1988 utgör Svenska judoförbundet ett eget specialförbund inom Riksidrottsförbundet.

Till Budoförbundet hör ca 450 klubbar med sammanlagt drygt 23 000
utövare. Störst är karatesektionen med 235 klubbar och ca 14 500 utövare.
Judoförbundet har 158 klubbar med ca 12 000 utövare.

Motionsmotivering

Enligt motionären förekommer det - vid sidan av seriös tävlingsverksamhet -att kunskaper i karate och ninja tillhandahålls utanför Budoförbundets
kontroll. I motionen framhålls att denna utbildningsverksamhet är rent
kommersiell och att varken instruktör eller elev har ett sportsligt mål utan
avsikten är endast att lära ut hur man dödar eller grovt misshandlar
människor. För ninja och liknande stridstekniker finns därmed enligt
motionärens uppfattning inte något seriöst eller meningsfullt användningsområde,
och det finns skäl att närmare kartlägga omfattningen och inriktningen
av den utbildningsverksamhet som förekommer.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från brottsförebyggande
rådet (BRÅ) och Sveriges riksidrottsförbund.

BRÅ anser att några lagstiftningsåtgärder mot oseriös verksamhet inom
kampsporterna för närvarande inte är påkallade. Det är dock enligt BRÅ
angeläget att polisen följer utvecklingen på området och att - om verksamheten
ökar i omfattning-frågan om åtgärder tas upp på nytt. Vidare anför BRÅ
i sitt yttrande bl.a. följande:

Det kan inte uteslutas att oseriöst utövade kampsporter kan öka risker för
våldsbeteende hos unga. Det är t.ex. möjligt att ungdomar med våldstendenser
dras till den form av kampsporter som har andra syften än idrottsliga. Vi
vet att ungdomar med sociala anpassningsproblem generellt sett deltar mera i

I988/89:JuU2

olika typer av kvalitativt sett sämre fritidsaktiviteter än andra ungdomar.
Deras fritid är också i betydligt mindre utsträckning kontrollerad av
föräldrar. Några klara belägg för att ungdomar som tränar olika typer av
kampsporter skulle vara mer våldsbenägna än andra finns dock inte. Vad
gäller de föreningsdrivna kampsporterna får det anses mindre sannolikt att
ungdomar, som under ordnade förhållanden deltar i dessa idrottsutövningar,
till följd av detta blir våldsamma.

BRÅ är medvetet om att det kan finnas ett litet antal karateklubbar med
oönskad verksamhetsinriktning. Med nuvarande lagstiftning anser dock
BRÅ att möjligheterna att formellt ingripa mot den i motionen påtalade
verksamheten är mycket små. Med hänsyn till de grundläggande fri- och
rättigheterna om mötes- och föreningsfrihet (2 kap. 1 § regeringsformen)
synes det inte möjligt att förbjuda dem som bedöms vara oseriösa utövare av
karate och andra stridstekniker att slå sig samman för att utöva fritidsverksamhet.
Det synes inte heller möjligt att begränsa föreningsfriheten på
området så länge verksamheten inte är av militär natur eller innebär
förföljelse av viss folkgrupp (2 kap. 14 § regeringsformen).

Det kan vidare antas, att utövare eller instruktörer i sin verksamhet inte
har sådant uppsåt att reglerna i brottsbalken om förberedelse eller medverkan
till brott är tillämpliga. Om någon vid sådana övningstillfällen skadas kan
naturligtvis brottsbalkens bestämmelser om misshandel bli aktuella.

Vid sidan av den statliga utbildningen i självskydd och närstridsteknik,
som förekommer för t.ex. polis, militär och väktare, har de senaste åren
etablerats företag som säljer försvarskunskap till allmänheten - främst till
företagsledare och privata skyddsvakter. Härutöver förekommer den oseriösa
kommersiella verksamheten, som motionären beskriver. Dessa privata
verksamhetsformer omfattas av näringsfriheten och verksamheten som
sådan är inte underkastad insyn från det allmännas sida. Det synes därför inte
möjligt att utan en omfattande förändring av nu gällande lagstiftning ingripa
mot former av kampsporter som kan anses oetiska. En sådan genomgripande
lagstiftningsförändring anser BRÅ inte vara motiverad med hänsyn till de
tänkbara brottsförebyggande effekterna.

En förfrågan vid några polismyndigheter och fritidsförvaltningar (Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping och Umeå) tyder på att de påtalade
missförhållandena är av mindre omfattning och helt lokaliserade till Stockholmsregionen.
Klubbarna är inte sällan löst organiserade och av varierande
varaktighet.

Även om det kan finnas karateklubbar med oönskad verksamhet synes
förekomsten vara begränsad. Det nyligen införda förbudet mot att inneha
s.k. gatustridsvapen på allmän plats kan medverka till att minska bruket av
tillhyggen också i oseriösa kampsporter. Det är av speciellt stor vikt att
ungdomar med sociala anpassningsproblem över huvud taget får tillgång till
organiserade fritidsverksamheter i föreningsregi.

Enligt Sveriges riksidrottsförbund - som inhämtat yttrande från Svenska
budoförbundet - finns inget att invända mot motionärens förslag att låta
utreda förekomsten av klubbar som fömedlar kunskap i våldsanvändning och
som inte är anslutna till Budoförbundet. Enligt Riksidrottsförbundet bör
emellertid Budoförbundet först ges möjlighet att klart avgränsa den del av
budoverksamheten som hör hemma inom idrottsrörelsen.

I yttrandet förutsätter Riksidrottsförbundet att verksamhet som organiseras
inom Budoförbundet bedrivs inom ramen för de regler som Budoförbundet
har antagit, att Budoförbundet ansvarar för den utbildning som förekommer
inom den egna idrotten och att föreningar som är anslutna till

1988/89:JuU2

Budoförbundet är organiserade enligt de demokratiska principer som svensk
idrottsrörelse bygger på. I anslutning härtill anför Riksidrottsförbundet
vidare bl.a. följande.

Inte minst med avseende på karate måste dessa förutsättningar gälla.
Budoförbundet organiserar enligt sina stadgar karate. Inom karaten finns ett
flertal olika ”stilar”. Varje stil har sitt särskilda namn och inte sällan även ett
inregistrerat varumärke (som innehas av annan än Budoförbundet). Stilar
förekommer även inom Sverige organiserade i egna ”stilförbund”, vilka ej är
anslutna till Riksidrottsförbundet. Genom sin mångskiftande karaktär, och
genom inflytandet av utanför Budoförbundet stående krafter, kan karaten
vara svår för Budoförbundet att utöva kontroll över. Budoförbundet har i
sina stadgar inte heller föreskrivit vilka delar av karaten man organiserar.

I yttrandet förklarar sig Riksidrottsförbundet ha för avsikt att överlägga med
Budoförbundet i syfte att få klarhet i huruvida Budoförbundet bör organisera
all karateutövning. Vidare anser Riksidrottsförbundet att Budoförbundet,
inom ramen för gällande stadgar och bestämmelser, bör försäkra sig om
större möjligheter än i dag när det gäller att utöva kontroll över klubbarnas
verksamhet, t.ex. beträffande ansvar för graderingsregler och utseende av
s.k. mästare.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion som riktar sig mot
förekomsten av oseriös utbildning i japanska kampsporter. Enligt motionären
syftar denna enbart till att lära ut våldsanvändning, och den saknar
idrottsliga mål.

Svenska budoförbundet är officiellt specialförbund för japanska kampsporter
inom Sveriges riksidrottsförbund. Till förbundet hör ca 450 klubbar
med sammanlagt drygt 23 000 utövare.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från Riksidrottsförbundet
och brottsförebyggande rådet (BRÅ).

Utövandet av japanska kampsporter utgörs till den helt övervägande delen
av allvarligt syftande, idrottslig verksamhet i ordnade former. Utövningen
synes ha en stark dragningskraft på särskilt ungdom. I Sverige sker denna
verksamhet i Budoförbundets och Riksidrottsförbundets regi. Träning och
tävling i japanska kampsporter ingår därmed i den viktiga samhällsgemenskap
som den samlade idrottsrörelsen utgör. Mot utövandet i sådana former
av t.ex. karate finns inget att erinra; träning och tävling i japanska
kampsporter kan anses utgöra en på det hela taget meningsfylld fritidsaktivitet.

Vad den nu aktuella motionen vänder sig emot är ett oseriöst utövande av
japansk kampsport som i praktiken innebär att utbildning tillhandahålls i
användning av våld. I linje med vad utskottet tidigare har uttalat om vikten av
åtgärder mot våldsbrottsligheten anser utskottet att uppmärksamhet bör
riktas också mot sådan våldsutbildning som påtalas i motionen. Förekomsten
av verksamhet av detta slag torde visserligen - som framgår av remissyttrandena
- vara begränsad, men enligt utskottets mening är det angeläget att
sådan utbildning som enbart syftar till våldsutövande upphör. Utskottet kan

1988/89:JuU2

också konstatera att åtgärder i detta syfte har vidtagits av bl.a. Budoförbundet
och att även polisen har uppmärksamheten riktad mot den verksamhet
som det här gäller.

Utskottet noterar särskilt att Riksidrottsförbundet avser att verka för att
det tillskapas en bättre ordning, bl.a. i fråga om möjligheterna att utöva
kontroll över verksamheten.

Som framgått delar utskottet den oro för en ökad våldsanvändning som
kommer till uttryck i motionen, och enligt utskottets mening är det viktigt att
man från polisens sida också i fortsättningen noggrant följer utvecklingen när
det gäller oseriös kampsportsutbildning och därvid - i samverkan med
idrottsrörelsen - vidtar de åtgärder som kan anses erforderliga. Utskottet
utgår från att så sker utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Med
dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju810.

Stockholm den 8 november 1988
På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m),
Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe
Knutson (m), Göran Magnusson (s). Eva Johansson (s), Anders Andersson
(m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson (vpk), Kent
Lundgren (mp), Sigrid Bolkéus (s). Barbro Andersson (s) och Jan Andersson
(s).

1988/89:JuU2