Kambodja
Betänkande 1991/92:UU6
Utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU06
Kambodja
Innehåll
1991/92 UU6
Motionerna
1990/91:U635 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i internationella fora med kraft verkar för att FNs fredsplan skall kunna genomföras i Kambodja.
1990/91:U649 av Bengt Hurtig m.fl. (v, fp, c, mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en fredslösning måste ge garantier för att de röda khmererna inte återerövrar makten, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att minröjning snarast måste igångsättas i Kambodja, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att gränslägren mot Thailand skall neutraliseras, 4. att riksdagen begär initiativ av regeringen inför årets generalförsamling i FN för att övervakade val snarast genomförs i Kambodja.
1990/91:U653 av Ulla-Britt Åbark och Lennart Nilsson (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt skall medverka till en fredlig lösning av Kambodjakonflikten, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall agera i fråga om Kambodjas representation i FN, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall ge Kambodja särskilt stöd för att oskadliggöra minor som utplacerats i olika delar av landet.
1990/91:U667 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Kambodja.
Bakgrund
Kambodja förhöll sig länge neutralt till det utdragna Vietnamkriget. Amerikanska bombningar av begränsade delar av Kambodjas territorium i slutet av 1960-talet och vietnamesiskt utnyttjande av den s.k. Ho Chi Minh-leden ledde dock till att landet gradvis drogs in i en konflikt som allt mindre respekterade nationella gränser.
1970 genomfördes en statskupp ledd av general Lon Nol, och statschefen, prins Norodom Sihanouk, tvingades att gå i exil. Efter ett femårigt inbördeskrig lyckades Khmer Rouge, de röda khmererna, ta makten 1975. Under en fyraårsperiod utsattes den kambodjanska befolkningen för en brutalitet som har få motsvarigheter i historien. Stora delar av befolkningen utrotades genom massavrättningar. Andra torterades svårt och/eller tvångsförflyttades. Huvudstaden Phnom Penh tömdes på sin befolkning.
År 1979 invaderades Kambodja av vietnamesiska styrkor och en ny regering etablerades i Phnom Penh. Samtidigt utvecklades en väpnad konflikt mellan Vietnam och Kina. Mot den av Vietnam upprättade regeringen i Phnom Penh, ledd av premiärminister Hun Senn, kämpade tre stridande parter -- de röda khmererna, Khmerfolkets nationella befrielsefront (KPNLF) och prins Sihanouks Nationella armé. De röda khmererna var den fraktion som dominerade och som utgjorde ett reellt hot mot Hun Senns regering. De röda khmererna förlorade visserligen kontrollen över större delen av det kambodjanska territoriet efter den vietnamesiska invasionen, men lyckades behålla kontrollen över vissa delar som under de följande åren fungerade som baser för gerillaaktiviteter. De röda khmerernas politiska ledning behöll sitt grepp om gerillarörelsen, som understöddes av Kina med ekonomiska bidrag och militära leveranser.
1982 bildades en koalitionsregering i exil av prins Sihanouk, de röda khmererna och KPNLF. Vad som höll koalitionen lösligt samman var den gemensamma strävan att avlägsna de vietnamesiska ockupanterna. Vietnam drog i september 1989 tillbaka sina militära styrkor, men lämnade den tidigare tillsatta Phnom Penh-regeringen tillräckligt politiskt och ekonomiskt stöd för att den skulle kunna behålla makten.
De röda khmerernas fortsatta gerillakrigföring och dess strävan att återta makten bidrog till att en svår flyktingsituation uppstod, i huvudsak i gränsområdena mellan Thailand och Kambodja. Av ca 350 000 flyktingar som alltjämt befinner sig i detta område återfinns endast en mycket begränsad del i läger som administreras av UNHCR. Ett betydande antal flyktingar lever i läger som kontrolleras av de röda khmererna.
Även om den nuvarande regeringen i Phnom Penh inte har fullständig kontroll beräknas den ha inflytande över den helt dominerande delen av Kambodjas befolkade områden. Regeringens reguljära armé, utrustad med avancerade vapen och ett begränsat antal stridsvagnar, består av ca 45 000 man. Därutöver förfogar regeringen över 75 000 till 100 000 hemvärnssoldater med lätt beväpning.
De röda khmererna sägs å sin sida kontrollera närmare 10% av byarna och har 25 000--35 000 beväpnade soldater plus ungefär lika många civila kadrer. Organisationen livnär sig delvis på beskattning av gränshandeln mellan Kambodja och Thailand.
Kina har offentligt deklarerat att den direkta militära hjälpen till de röda khmererna upphörde i slutet av 1990 men har trots detta inte helt fullföljt sina avsikter. Kina har också antytt att stödet till gerillagruppen kan återupptas om fredsansträngningarna går i stå.
Försöken att få till stånd en fredlig lösning av Kambodjakonflikten började på allvar under 1987. I november detta år möttes för första gången prins Sihanouk och premiärminister Hun Senn för att diskutera detaljerna i en framtida fredsuppgörelse.
I augusti 1988 träffades de kambodjanska parterna vid ett informellt möte i Jakarta. Närvarande vid mötet var också representanter för FNs generalsekreterare, ASEAN, Vietnam och Laos. Mötet kunde inte enas kring något gemensamt handlingsprogram men var av vikt genom att det trots allt förde parterna samman. Ett andra informellt möte, även det utan konkreta resultat, hölls i början av 1989.
På initiativ av den franska regeringen ersattes de informella mötena i Jakarta av "Paris International Conference on Cambodia" (PICC), vars första möte hölls i juli 1989. Utrikesministrar från 18 länder deltog i ett månadslångt möte tillsammans med de stridande kambodjanska parterna.
I början av 1990 kom de fem permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna överens om att gemensamt engagera sig i konflikten. Till detta bidrog det generellt sett förbättrade internationella klimatet 1989--1990.
Den fredsplan som utarbetats innehåller, förutom krav på vapenstillestånd, formuleringar om en övergångsperiod syftande till allmänna och fria val till en konstituerande församling, tillskapandet av en demokratisk konstitution samt bildandet av en ny regering baserad på majoritetsförhållandena i den nya lagstiftande församlingen.
Fredsöverenskommelsen undertecknades av samtliga kambodjanska parter den 23 oktober 1991 i Paris. Allmänna val beräknas kunna hållas i början av 1993.
Grunderna i överenskommelsen är: SNC, det suveräna nationalrådet, förbinder sig att hålla fria och rättvisa val under FNs överinseende. En ny och legitim regering bildas. FNs särskilda organ för övergångsperioden, UNTAC (United Nations Transitional Authority in Cambodia), med såväl civila som militära komponenter och direkt underställt generalsekreteraren, påbörjar efter undertecknande av överenskommelsen sina uppgifter. SNC (Supreme National Council) ger UNTAC de maktbefogenheter som krävs för att genomföra valet samt för att tillfälligtvis ta över skötseln av vissa delar av den kambodjanska administrationen. UNTAC skall bl.a. kontrollera alla de myndigheter och organ som har inflytande över valet. Fem ministerier--utrikes-, försvars- och finansministerierna samt ministerierna för allmän säkerhet och information--ägnas "särskild uppmärksamhet". Övriga myndigheter skall enligt planerna fungera som tidigare, men kan i vissa fall komma att granskas av UNTAC. Utländska trupper, rådgivare och övrig militär personal dras bort från Kambodja. UNTAC verifierar att så verkligen sker. Återstående 70 % av de kambodjanska styrkorna demobiliseras. Överenskommelsen om vapenstillestånd innebär också att parterna inte kan utnyttja den nya situationen till att utöka sina respektive territorier eller vidta åtgärder som senare kan leda till förnyade strider. Kambodjanska flyktingar och tvångsförflyttade personer som befinner sig utanför Kambodja har rätt att återvända till ett liv i "säkerhet och värdighet", utan trakasserier eller betvingande åtgärder från myndigheternas sida.
I flera annex till överenskommelsen ges vidare detaljer för UNTACs mandat. I ett beslut i säkerhetsrådet i oktober 1991 fastslogs att en mindre förhandsmission, UNAMIC (United Nations Advance Mission in Cambodia), skall placeras i Kambodja som inledning på omvandlingen av Kambodja till ett land i fred. UNAMICs uppgifter skall huvudsakligen vara att bistå med militära förbindelseofficerare i tvister kring stilleståndsavtalet samt med utbildning av civila i avsikt att undvika olyckor orsakade av minsprängningar.
De resurser som behöver ställas till UNTACs förfogande är ännu inte fastställda, men beräknas bli mycket omfattande.
Utskottet
I motion 1990/91:U653 (s), yrkande 1, föreslås att Sverige aktivt skall medverka till en fredlig lösning av Kambodjakonflikten. I motion 1990/91:U635 (m) föreslås att Sverige i internationella fora med kraft skall verka för att FNs fredsplan skall kunna genomföras i Kambodja. I motion 1990/91:U649 (v, fp, c, mp), yrkande 4, föreslås att Sverige inför 1991 års generalförsamling i FN skall ta initiativ för att övervakade val snarast genomförs i Kambodja.
I motion 1990/91:U653 (s), yrkande 2, föreslås att Sverige skall agera i frågan om Kambodjas representation i FN.
I motion 1990/91:U649 (v, fp, c, mp), yrkande 3, föreslås att gränslägren mot Thailand skall neutraliseras.
Två motioner tar upp problemet med minröjning i Kambodja, motion 1990/91:U653 (s), yrkande 4, och motion 1990/91:U649 (v, fp, c, mp), yrkande 2.
I motion 1990/91:U649 (v, fp, c, mp), yrkande 1, föreslås att riksdagen skall ge regeringen till känna att en fredslösning måste innehålla garantier för att de röda khmererna inte återerövrar makten. I motion 1990/91:U667 (c), yrkande 13, anförs att världssamfundet har ett ansvar för att Kambodja får en utveckling mot demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. I detta ingår att de röda khmererna inte återfår makten.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att Kambodjakonflikten genom fredsavtalets undertecknande kommit närmare en bestående fredlig lösning. FN kommer genom UNAMIC och UNTAC att spela en avgörande roll för den fortsatta utvecklingen i Kambodja. Utskottet finner det självklart att Sverige även fortsättningsvis ger sitt aktiva stöd till de ansträngningar som görs samt ställer sig positivt till vidgade biståndsinsatser i landet. Utskottet förutsätter också att regeringen diplomatiskt erkänner det nya Kambodja när förutsättningarna därför föreligger. Utskottet anser att motionärernas förslag rörande FNs fredsplan har tillfredsställts genom de överenskomna fredsarrangemangen.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att en lösning som innebär att Kambodjas plats i FN har intagits av Kambodjas Högsta nationella råd (SNC) har uppnåtts. Den situation som beskrivs i motionen 1990/91:U653 (s), yrkande 2, är inte längre aktuell.
Utskottet noterar att fredsuppgörelsen fäster stor vikt vid en allomfattande lösning av de problem Kambodja har ställts inför. Som konstaterades ovan kommer flyktingar och tvångsförflyttade personer nu att ges rätt att återvända till Kambodja. UNTAC kommer att ges omfattande befogenheter att kontrollera att en normalisering av tillståndet i Kambodja verkligen sker. Behovet av en s.k. neutralisering av gränslägren mot Thailand kommer enligt utskottets mening att undanröjas om den nu påbörjade fredsprocessen fullföljs enligt intentionerna. UNAMIC har bildats bl.a. för att skyndsammast ta itu med den ytterst angelägna uppgiften att arbeta med minröjning i landet. Kostnaderna för UNAMIC, ca 20 miljoner USD, kommer enligt FN-organisationens fördelningsmodell att delvis bekostas av Sverige.
Utskottet konstaterar att den fredsplan som parterna har undertecknat syftar till att omvandla Kambodja till en demokrati med etablerad respekt för de mänskliga rättigheterna. De röda khmererna är emellertid fortfarande en faktor att ta hänsyn till. UNTACs roll kommer i detta sammanhang att bli viktig. Genomförs fria och rättvisa val får det kambodjanska folket en möjlighet att självt välja den framtid man önskar.
Med det ovanstående får motion 1990/91:U635 (m), motion 1990/91:U649 (v, fp, c, mp), yrkandena 1--4, motion 1990/91:U653 (s), yrkandena 1--2 och 4, samt yrkande 13 i motion 1990/91:U667 (c) anses besvarade.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande Kambodjakonflikten att riksdagen förklarar motion 1990/91:U635, yrkandena 1, 2, 3 och 4 i motion 1990/91:U649, yrkandena 1, 2 och 4 i motion 1990/91:U653 samt yrkande 13 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört.
Stockholm den 14 november 1991
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Nic Grönvall (m), Alf Wennerfors (m), Maj Britt Theorin (s), Pär Granstedt (c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T Svensson (s), Lars Moquist (nyd), Karl-Göran Biörsmark (fp), Berndt Ekholm (s), Bengt Silfverstrand (s), Ulla-Britt Åbark (s), Hans Göran Franck (s) och Fanny Rizell (kds).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Seija Viitamäki-Carlsson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen.