Kambodja
Betänkande 1990/91:UU5
Utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU05
Kambodja
Innehåll
1990/91 UU5
Motionerna
1989/90:U611 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige snarast bör upprätta diplomatiska förbindelser med republiken Kambodja, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att republiken Kambodja upptas som medlem i FN, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att Pol Pot-regimens folkmord med skärpa fördöms och att offren för detta folkmord får bistånd och upprättelse genom verksamma ekonomiska och andra åtgärder från FN-medlemmarnas sida, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för en lösning av flyktingarnas och krigsfångarnas situation,
1989/90:U633 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen internationellt och vid varje tillfälle då möjligheter därtill ges verkar för att fria val genomförs i Kambodja under medverkan av FN.
1989/90:U644 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka aktivt för en fredslösning i Kambodja som garanterar landets oberoende och tryggar folkets fred mot de röda khmererna, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall stödja kraven på att Kambodjas plats i FN vakantställs till dess val hållits, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall arbeta i FN för att befria gränslägren från de röda khmerernas terror, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige erkänner Kambodja när val hållits.
Bakgrund
Genom amerikanska bombningar av delar av kambodjanskt territorium och vietnamesiskt utnyttjande av den s.k. Ho Chi Minh-leden drogs Kambodja i slutet av 1960-talet på ett olyckligt sätt in i det utvidgade Vietnamkriget. En statskupp ledd av general Lon Nol 1970 åtföljdes av ett femårigt inbördeskrig, genom vilket Khmer Rouge, de röda khmererna, tog makten. Under perioden 1975--1979 styrdes Kambodja av Khmer Rouge med en oerhörd brutalitet. Stora delar av befolkningen utrotades, torterades och/eller tvångsförflyttades under denna tid. År 1979 invaderades Kambodja av vietnamesiska styrkor, och en ny regim installerades i Phnom Penh. De vietnamesiska styrkorna drog sig tillbaka i september 1989.
Sedan 1979 har den Vietnamstödda regeringen i Phnom Penh stått
under ständig attack av tre stridande parter: Khmer Rouge, KPNLF
("the Khmer People's National Liberation Front") och prins
Sihanouks Nationella Armé.
Parterna har kontrollerat olika delar av Kambodjas territorium, och ingen part har sedan den vietnamesiska invasionen haft fullständig kontroll över landet. På många håll har uttryckts farhågor för att Khmer Rouge är på väg att återerövra makten och att nya folkmord därmed står för dörren. Fraktionens verkliga styrka är svår att uppskatta och kan därför ha överdrivits mot bakgrund av det skräckvälde den tidigare var ansvarig för. Detta skräckvälde, Khmer Rouges gerillataktik och fortsatta strävan att återerövra makten har varit en bidragande orsak till den svåra flyktingsituation som råder vid framför allt gränsområdet mellan Thailand och Kambodja. Av ca 300000 flyktingar vistas endast en liten del i ett läger administrerat av UNHCR. De övriga har inte full flyktingstatus men lever under förhållanden som långt ifrån kan betraktas som tillfredsställande. Hur många flyktingar som lever under resp. stridande parts administration är på grund av de rådande omständigheterna svårt att helt korrekt bedöma. Utöver flyktingarna finns emellertid även ett stort antal krigsfångar på kambodjanskt territorium under främst de röda khmerernas kontroll.
En lösning av konflikten försvårades länge av stormaktsintressen i regionen. Bl.a. ansåg Kina och USA länge att den kambodjanska regeringen under premiärminister Hun Sen saknade legitimitet, eftersom den tillkom i samband med den vietnamesiska invasionen 1979. Kina stödde Khmer Rouge med vapenleveranser, medan den amerikanska hållningen var att de röda khmerernas militära officerare gjorde mindre skada i en koalitionsregering än i en väpnad konflikt med en laglig regering. USA gav därför sitt stöd till en koalitionsregering i exil, bestående av de parter som representerades av prins Sihanouk, Son Sann och Khmer Rouge. Denna koalitionsregering fick Kambodjas plats i FN.
Den amerikanska regeringen förespråkade i själva verket en fyrpartslösning, där regimen Hun Sen skulle upplösas och i väntan på fria val ersättas av en lös koalition av fyra parter, nämligen den tidigare regeringen, de två icke-kommunistiska fraktionerna och Khmer Rouge. Under denna plan skulle Khmer Rouge ha erbjudits delvis kontroll över de viktiga försvars-, inrikes- och utrikesministerierna.
Sedan i slutet av 1989 har emellertid såväl Kina som USA uttryckt stöd för ett förslag från den australiensiska regeringen (det s.k. Evansinitiativet) i vilket FN, snarare än de fyra parterna tillsammans, skulle ges ansvaret för Kambodjas administration, till dess att fria val kunde hållas och en laglig regering tillsättas. En ändring av den amerikanska administrationens inställning till förmån för det australiensiska förslaget blev särskilt tydlig i juli 1990, då den amerikanske utrikesministern James Baker bl.a. förklarade att USA var berett att förhandla med regeringen Hun Sen. Den amerikanska regeringen uppställde tre målsättningar för sin nya Kambodjapolitik: att åstadkomma ett vietnamesiskt tillbakadragande av ockupationstrupperna, att förhindra att de röda khmererna återtar makten samt att få till stånd fria val i landet. Vid tillkännagivandet konstaterades att den första målsättningen redan hade förverkligats. De amerikanska och kinesiska regeringarnas attitydförskjutning i frågan fick stor betydelse för det förslag som senare skulle presenteras av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar.
I juni 1990 träffades representanter för de kinesiska och vietnamesiska regeringarna på relativt hög nivå i Hanoi. Det var första gången direkta kontakter togs på denna nivå sedan 1979, då Kina och Vietnam utkämpade ett kort men blodigt gränskrig. Det praktiska resultatet av detta möte visade sig i det faktum att Kina senare förklarade att man hade för avsikt att upphöra med vapen- och andra leveranser till Khmer Rouge. Vietnam å sin sida intog en mer flexibel hållning vad gäller frågan om den folkrättsliga ställning Hun Sen-regeringen skulle ha och till Khmer Rouges roll i framtida interimsarrangemang.
De fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd presenterade den 28 augusti 1990 en fredsplan med huvudsaklig innebörd att ett Högsta nationellt råd (SNC, "Supreme National Council") med ansvar för Kambodjas administration skulle inrättas under en övergångsperiod och fria val under FN:s överinseende hållas mot slutet av denna period. Förslaget innehöll också militära arrangemang under övergångsskedet, skydd för mänskliga rättigheter samt internationella garantier för Kambodjas självständighet.
Vid ett möte i Jakarta den 9--10 september 1990, där även Frankrike och Indonesien deltog, godtog de fyra kambodjanska parterna detta förslag till lösning av konflikten. Ursprungligen var tanken att SNC skulle bestå av sammanlagt tolv medlemmar. Sex av dem skulle representera Phnom Penh-regeringen, medan övriga tre fraktioner skulle erbjudas två platser var. Alla medlemmar av SNC skulle dock ha sina platser i personlig kapacitet. Senare har parterna diskuterat inrättandet av en trettonde plats, en särskild ordförandepost, och även en fjortonde plats för balansens skull. Veckan efter Jakartamötet hölls ett nytt möte mellan de fyra parterna i Bangkok. Eftersom rådet skall fatta beslut baserat på consensus och oenighet rådde om ordförandefrågan försenades SNC:s verkliga bildande.
Den 20 september 1990 antog FN:s säkerhetsråd resolution 668, i vilken stöd gavs för de fem permanenta medlemmarnas ramförslag till en fredsplan för Kambodja och en allomfattande lösning av konflikten. Den 9--12 november möttes de s.k. externa intressenterna i Jakarta, där ytterligare detaljer i fredsuppgörelsen diskuterades. Detta arbete fullföljdes vid ett möte mellan säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar i slutet av november 1990 i Paris.
Frankrike och Indonesien kommer med anledning av att ramen för fredsuppgörelsen är klar att inbjuda de kambodjanska parterna till en ny Pariskonferens, den andra i ordningen, där enligt avsikterna fredsuppgörelsen skall kunna undertecknas.
Väpnade konflikter mellan de kambodjanska fraktionernas trupper fortgår emellertid alltjämt, trots fredsplanen. I huvudsak är det stridigheter som utkämpas mellan Khmer Rouge och regimen i Phnom Penh. De röda khmererna tillämpar traditionell gerillataktik i förening med tvångsförflyttningar av civila, och har omfattande vapenlager. Kina deklarerade emellertid den 22 november 1990 att leveranserna av utrustning och vapen till stridande part i Kambodja hade upphört till följd av de permanenta medlemmarnas fredsplan.
Utskottet
Utskottet konstaterar att den komplicerade Kambodjakonflikten genom de fem permanenta säkerhetsrådsmedlemmarnas i FN agerande har tagit ett viktigt steg närmare en slutgiltig och fredlig lösning. Det är en glädjande utveckling som till viss del kan hänföras till den stärkta roll FN-organisationen har fått under de senaste åren. Samtidigt är det med beklagande utskottet noterar att stridshandlingar, brist på respekt för mänskliga rättigheter och brott mot folkrätten fortfarande präglar Kambodjakonflikten. Särskilt oroande är det faktum att de röda khmererna inte har tagit avstånd från sin tidigare folkmordspolitik och att de ännu utgör ett reellt hot mot civilbefolkningen. De röda khmererna har ännu inte klart visat att de inte har för avsikt att undergräva förutsättningarna för verkligt fria val.
I motion U611 (s), yrkandena 1 och 2, föreslås att Sverige snarast bör upprätta diplomatiska förbindelser med republiken Kambodja och att republiken Kambodja skall upptas som medlem i FN-organisationen. I motion 1989/90:U633 (m) föreslås att regeringen internationellt och vid varje givet tillfälle skall arbeta för att fria val under FN:s medverkan äger rum i Kambodja. I yrkandena 1, 2 och 4 i motion U644 (v) föreslås att Sverige aktivt skall verka för en fredslösning i Kambodja som garanterar landets oberoende och tryggar folkets fred mot de röda khmererna, att Sverige skall stödja kraven på att Kambodjas plats i FN vakantställs till dess val hållits samt att Sverige erkänner Kambodja när dessa val har genomförts.
Utskottet konstaterar att utvecklingen under 1990 innebär att yrkandena i de citerade motionerna redan till stora delar har tillgodosetts. Fria val under FN:s överinseende och syftande till ett oberoende Kambodja är en del av de fem permanenta säkerhetsrådsmedlemmarnas fredsplan, Kambodjas plats i FN är för närvarande vakant och Sverige kommer med stor sannolikhet att upprätta förbindelser med det nya Kambodja som framträder efter de fria valen. En förutsättning för detta är, enligt gängse kriterier, att den aktuella regeringen kan påvisa effektiv myndighetsutövning över det egna territoriet. Sverige erkänner i dag inte någon av de kambodjanska parterna som representant för det kambodjanska folket.
Därmed får yrkandena 1 och 2 i motion U611 (s), motion U633 (m) samt yrkandena 1, 2 och 4 i motion U644 (v) anses vara besvarade.
Yrkande 3 i motion U611 (s) föreslår att Sverige i FN verkar för att Pol Pot-regimens folkmord med skärpa fördöms och att offren för detta folkmord får bistånd och upprättelse genom verksamma ekonomiska och andra åtgärder från FN-medlemmarnas sida.
Utskottet konstaterar att Sverige vid upprepade tillfällen har tagit avstånd såväl från den främmande militära inblandningen i Kambodja som från de upprörande kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i landet. Inte minst i FN-sammanhang har Sverige konsekvent arbetat för att kränkningar av mänskliga rättigheter uppmärksammas och fördöms, oavsett vem som bär ansvaret för dessa kränkningar. Sverige verkade också under ett flertal år för att säkerhetsrådet skulle ta upp Kambodjafrågan till behandling. Möjligheten att ge bistånd till offren för kränkningarna av de mänskliga rättigheterna är en fråga som är beroende av förverkligandet av den helhetslösning säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar nu har presenterat. Utskottet anser att det är naturligt att bistånd och upprättelse ges där så är påkallat och där formerna för sådana åtgärder kan definieras.
I yrkande 4 i motion U611 (s) föreslås att Sverige bör verka för en lösning av flyktingarnas och krigsfångarnas situation. I yrkande 3 i motion U644 (v) föreslås att Sverige i FN skall arbeta för att gränslägren befrias från de röda khmerernas terror.
Såsom framgår av bakgrundsredogörelsen i detta betänkande är flyktingarnas och krigsfångarnas situation i gränsområdena mellan Thailand och Kambodja värd all uppmärksamhet. En komplicerande faktor är att majoriteten av flyktingarna inte befinner sig under UNHCR:s administration. Utskottet anser det angeläget att Sverige i FN-sammanhang och i andra fora även fortsättningsvis verkar för att mänskliga rättigheter, inkl. flyktingars och krigsfångars situation, får den uppmärksamhet som är påkallad. En förbättring av flyktingarnas och krigsfångarnas situation är i likhet med övriga berörda aspekter av denna konflikt till stor del beroende av att FN:s fredsplan förverkligas.
Därmed får yrkandena 3 och 4 i motion U611 (s) samt yrkande 3 i motion U644 (v) anses vara besvarade.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande erkännande av och diplomatiska förbindelser med Kambodja att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U611, motion 1989/90:U633 samt yrkandena 1, 2 och 4 i motion 1989/90:U644 besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande mänskliga rättigheter, flyktingars och krigsfångars situation i Kambodja att riksdagen förklarar yrkandena 3 och 4 i motion 1989/90:U611 och yrkande 3 i motion 1989/90:U644 besvarade med vad utskottet anfört. res. 1 (v)
Stockholm den 6 december 1990
På utrikesutskottets vägnar
Pär Granstedt
Närvarande: Pär Granstedt (c), Sture Ericson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Alf Wennerfors (m), Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s), Anneli Hulthén (s), Eva Björne (m), Gertrud Sigurdsen (s), Arne Mellqvist (s) och Bengt Hurtig (v).
Reservation
Mänskliga rättigheter, flyktingars och krigsfångars situation i Kambodja (mom. 2)
Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.5 börjar med "Såsom framgår av" och slutar med "vara besvarade" bort ha följande lydelse:
Större delen av Kambodjas 400000 flyktingar, de flesta kvinnor, barn och åldringar, finns i läger som kontrolleras av de röda khmerernas, Son Sanns och Sihanouks trupper. Flyktingarna lever under mycket svåra omständigheter. I våras rapporterade medborgarrättsorganisationen Asia Watch att de röda khmererna vägrar ge invånarna mat och sjukvård om de inte arbetar åt dem. Terror rapporteras också från Son Sanns och Sihanouklägren. I alla lägren rekryteras barnsoldater.
Thailand har föreslagit att lägren skall demilitariseras, att flyktingar och soldater skall åtskiljas. Det har emellertid inte lett till något resultat.
Det är utskottets mening att Sverige aktivt verkar i FN och i andra internationella sammanhang för att gränslägren befrias från de röda khmerernas terror, att flyktingar och soldater skiljs åt och att lägren demilitariseras.
Med anledning av ovanstående föreslås bifall till yrkandena 3 och 4 i motion U611 (s) och yrkande 3 i motion U644 (v).
dels att utskottets hemställan i moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande mänskliga rättigheter, flyktingars och krigsfångars situation i Kambodja att riksdagen med bifall till yrkandena 3 och 4 i motion 1989/90:U611 och yrkande 3 i motion 1989/90:U644 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
De röda khmererna
Bengt Hurtig (v) anför:
Jag anser att skrivningarna i betänkandet över huvud taget är för allmänt hållna och i några fall direkt svaga.
Det bör tydligare framgå att USA medvetet ända sedan Indokinakrigets slut på alla sätt arbetat för att straffa Vietnam. Kampucheapolitiken är en del i denna bestraffning. Även om USA exempelvis inte öppet understött de röda khmererna med vapen så har det skett utifrån vetskapen att vapen till Sihanouks och Son Sanns styrkor till stor del ändock hamnar hos Pol Pots soldater, inte minst sedan 1982 då de tre bildade koalitionsregering. Ett annat exempel är att USA stödde folkmördarregimens fortsatta representation i FN efter dess fall 1979.
Det bör också tydligare framgå att de röda khmererna på intet sätt ändrat sin politik sedan de som diktatorisk regim bedrev folkmord på sitt eget folk.
Skrivningarna som talar om att säkerhetsrådets medlemmars initiativ innebär "ett viktigt steg närmare en slutgiltig och fredlig lösning" är kanske tyvärr fromma förhoppningar. Skillnaden mellan säkerhetsrådsmedlemmarnas resolutionstexter och verkligheten i Kambodja är betydligt större än vad som antyds i utskottets text. Frågorna som reser sig är många.
Hur skall garantier skapas för att de röda khmererna inte angriper och/eller hotar civilbefolkningen inför eventuella fria val? Vilka garantier har de fem säkerhetsrådsmedlemmarna för att de röda khmererna inte bara använder planen för att skaffa sig mer tid att bygga upp sin egen militära slagkraft?
Hur skall vidare 10000 FN-soldater ge skydd åt befolkningen i 11000 byar plus städernas befolkning? Hur skall FN-personalen försörjas i ett land som saknar elektricitet, telekommunikationer, rent vatten och fungerande vägar? Och vem skall betala detta FN-engagemang i dag när FN:s egen kassa är tom?
Frågorna är många och borde leda till en betydligt mer problematiserande text från utskottets sida.