Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om ändrad sammansättning av tingsrätt vid huvudförhandling i tvistemål (Betänkande 1974:JuU23 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande nr 23 år 1974

JuU 1974:23

Nr 23

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om ändrad
sammansättning av tingsrätt vid huvudförhandling i tvistemål.

Motionen

I motionen 1974:637 av herr Gustafsson i Barkarby m. fl. (s) yrkas att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring av rättegångsbalken
angående domförhet i tingsrätt att domstolen vid huvudförhandling i tvistemål
skall ha sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd.

Gällande rätt m. m.

Beträffande tingsrätts sammansättning vid handläggning av tvistemål
stadgas i rättegångsbalken (RB) att tingsrätt är domför med tre lagfarna
domare. Flera än fyra lagfarna domare får ej sitta i rätten. I brottmål skall
tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd (1 kap. 3 § RB). I nämnden
skall sitta fem nämndemän, dock att rätten är domför med fyra i nämnden
om förfall för nämndeman inträffar sedan huvudförhandlingen påbörjats
(1 kap. 4 § RB).

Från angivna regler om tingsrätts domförhet finns betydelsefulla undantag.
För familjerättsmål gäller sålunda enligt stadganden i giftermålsbalken
(GB) och föräldrabalken (FB) att tingsrätt vid handläggning, som enligt vad
eljest är föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, skall sammansättas
med en lagfaren domare och nämnd. Med familjerättsmål avses
här äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåll
samt mål om äktenskaplig börd, vårdnad, umgängesrätt och omyndighetsförklaring
eller dess hävande (15 kap. 29 § GB och 20 kap. 36 § FB).
Vidare föreligger för alla kategorier tvistemål en mycket vidsträckt ensamdomarbehörighet.
Tingsrätt är sålunda domför med en lagfaren domare
vid måls avgörande utan huvudförhandling, vid annan handläggning, som
ej sker vid huvudförhandling eller syn, samt vid huvudförhandling som
hålls i förenklad form (1 kap. 3 § RB). Här kan tilläggas att tingsrätt också
vid handläggning av mål enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål
om mindre värden består av en lagfaren domare (12 § nämnda lag).

De nu beskrivna reglerna medför att flerdomarmedverkan i tvistemål
i första instans förekommer i tämligen begränsad utsträckning. Till belysning
av det sagda kan nämnas att av de omkring 50 000 tvistemål som underrätterna
årligen handlade mot slutet av 1960-talet bara omkring 5 500
avgjordes efter särskild huvudförhandling med flerdomarmedverkan. An -

1 Riksdagen 1074. 7 sami. Nr 23

JuU 1974:23

delen familjerättsmål utgjorde omkring 40 procent av antalet mål som gick
till särskild huvudförhandling (se prop. 1969:44 s. 178).

Förarbeten

Den nu rådande ordningen för domstols sammansättning vid särskild
huvudförhandling i tvistemål i första instans har gällt sedan den I januari
1971, då den av 1969 års riksdag beslutade underrättsreförmen genomfördes
(prop. 1969:44, 1LU 1969:38, rskr. 1969:283). Genom reformen infördes
en ny, enhetlig organisation av de allmänna underrätterna. Dessa
utgörs numera av tingsrätter som ersatt de tidigare häradsrätterna och rådhusrätterna.
Reformen innebar bl. a. att tidigare bestående olikheter mellan
häradsrätts och rådhusrätts domförhet vid särskild huvudförhandling i tvistemål
utjämnades. Enligt den äldre ordningen var häradsrätt domför med
en lagfaren domare och nämnd, medan rådhusrätt hade juristkollegial sammansättning
med tre eller högst fyra domare.

Innan propositionen 1969:44 angående de allmänna underrätternas organisation
m. m. förelädes riksdagen blev frågan om underrätts sammansättning
vid särskild huvudförhandling i tvistemål behandlad bl. a. i stadsdomstolsutredningens
betänkande (SOU 1961:6) Underrätterna, domstolskommitténs
betänkande (SOU 1963:56) Rådhusrätternas förstatligande
och i en departementspromemoria (Stencil Ju 1968:18). Beträffande de närmare
övervägandena i betänkandena och promemorian samt beträffande
remissbehandlingen av dem får utskottet hänvisa till redovisning i propositionen
1969:44. Det kan emellertid vara anledning att här redogöra något
för vad departementschefen uttalade i propositionen.

När det var fråga om att för tvistemålen i allmänhet välja mellan juristkollegial
sammansättning, som gällde för rådhusrätterna, och en sammansättning
med en lagfaren domare jämte nämnd, som gällde för häradsrätterna,
fann departementschefen att den juristkollegiala sammansättningen
måste ges företräde. Bland de synpunkter som enligt departementschefen
talade för detta ställningstagande anförde han bl. a. följande resonemang
av domstolskommitténs majoritet.

Ett avskaffande av den juristkollegiala sammansättningen skulle enligt
majoritetens mening onekligen innebära en försvagning av rättskipningen
i tvistemål av krävande beskaffenhet. Med hänsyn till att det är förhållandevis
få tvistemål, som avdöms efter särskild huvudförhandling, skulle
det inte minska lekmannainflytandet i rättskipningen som helhet så mycket,
om dessa tvistemål handläggs uteslutande av juristkollegium. Den inträngande
behandling av problemen, som juristkollegiet möjliggör, kan inte ersättas
av en domares samråd med lekmän, även om sådant samråd kan
vara berikande i olika hänseenden. Genom ett juristkollegium tillförs domstolen
en större fond av juridiskt kunnande och erfarenhet i domarvärv.
Finns däremot i domstolen bara en lagfaren domare, blir avgörandet väsentligen
beroende av denne enda persons förutsättningar att handskas med

JuU 1974:23

uppgiften. En given förutsättning för den pågående översynen av domstolsväsendet
är att rättskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall
ligga i underrätterna. En allmän målsättning är vidare att underrätternas
ställning och funktion inom domstolsväsendet ytterligare stärks. Med denna
målsättning kan enligt majoriteten den juristkollegiala sammansättningen
inte undvaras. En sådan sammansättning anses vidare vara en förutsättning
för att, som åligger kommittén, söka skapa ett processinstitut som kan erbjuda
ett användbart alternativ till skiljemannaförfarandet.

Vad beträffar frågan om att avskilja vissa kategorier tvistemål som särskilt
lämpade för handläggning med nämnd uttalade departementschefen bl. a.
att det av traditionsskäl var önskvärt att lekmannamedverkan inte helt upphörde
i den allmänna tvistemålsrättskipningen. Vidare borde enligt departementschefen
de skäl som lett till företräde för juristkollegial sammansättning
inte undanskymma det värde lekmannasynpunkterna ansågs ha i vissa
slag av mål. Såsom en viktig grupp mål för vilken departementschefen ansåg
att medverkan av nämnd borde övervägas anförde han familjerättsmålen.
Det var enligt departementschefen här fråga om mål av den art som i diskussionen
om sammansättningsformer framför allt torde ha åsyftats när
det talats om mål som är lämpade för handläggning med nämnd. Till betydande
del torde målen dessutom enligt departementschefen vara sådana
att det knappast kunde hävdas att juristkollegierna skulle medföra större
säkerhet i rättskipningen eller andra fördelar.

Bl. a. under hänsynstagande till uttalanden av en klar majoritet av de
hörda remissinstanserna ansåg departementschefen att en generell reglering
med nämndmedverkan i familjerättsmål inte var lämplig. Förvissa speciella
målgrupper inom familjerättsmålen, särskilt mål rörande vårdnaden om barn,
ansåg han dock att särskilt starka skäl för nämnd med verkan gjorde sig gällande.
Beträffande vårdnadsmålen anförde departementschefen att det i dem
föreligger ett framträdande samhällsintresse, nämligen att det bevakas att
vårdnadsfrågan blir löst på det för barnet lämpligaste sättet. Departementschefen
uppmärksammade särskilt att det i tvistiga eller tveksamma vårdnadsfrågor
blir aktuellt att av hänsyn till det allmännas intresse att barnets
bästa tillgodoses fälla avgöranden som strider mot ena eller båda parternas
önskemål. Departementschefen anförde fortsättningsvis följande.

När på nu berört sätt ett allmänt intresse kan komma att behöva tillgodoses
på bekostnad av en enskilds, är det av särskilt värde att ha lekmannainflytande
vid frågans prövning. Det är i synnerhet i sådana sammanhang
som lekmannamedverkan är ägnad att bidra till allmänhetens förtroende
för rättskipningen. Nu berörda synpunkter talar sålunda för lekmannamedverkan
vid prövning av tvistiga eller eljest tveksamma vårdnadsfrågor.

Att juristkollegial sammansättning måste ges företräde i fråga om åtskilliga
målkategorier sammanhänger framför allt med det förhållandet att man
har att räkna med att det kan förekomma fall, vilka är komplicerade i rättsligt
hänseende eller erbjuder ett invecklat processmaterial som det krävs speciell

JuU 1974:23

erfarenhet och träning för att tränga in i och bedöma. Svårigheter av sådan
art förekommer i regel inte i vårdnadsfrågor ens när de är tvistiga eller
tveksamma. Dessa mål kan - med ett från domstolskommittén lånat uttryck
- karakteriseras som sådana "där fråga är om skälighetsbedömanden av
olika slag, bevisvärdering eller andra icke renodlat rättsliga avgöranden, vid
vilka det kommer mera an på allmän livserfarenhet än på juridisk skolning
och erfarenhet för att nå ett riktigt resultat". Vårdnadsfrågorna är onekligen
till sin natur sådana att lekmannasynpunkter och allmänt medborgerligt
omdöme kan vara av betydande värde vid deras bedömande.

Bl. a. mot bakgrund av det anförda förordade departementschefen att rätten
skall bestå av en lagfaren domare och nämnd vid slutlig prövning av
tvistiga eller tveksamma frågor om vårdnad eller umgängesrätt.

Vid riksdagsbehandlingen förklarade sig första lagutskottet kunna instämma
i flertalet av de bedömningar om slutsatser som departementschefen
kommit fram till. Emellertid ville utskottet för sin del kraftigare än som
skett i propositionen betona dels den betydelse nämnddeltagandet i rättskipningen
måste antas ha för allmänhetens förtroende för domstolarna, dels
värdet av att lekmannasynpunkter kommer till uttryck vid målens prövning.
Utskottet ville i sammanhanget erinra om att utvecklingen inom samhället
går mot att lekmannainflytande ges utrymme på allt flera områden, något
som bedöms som värdefullt för demokratin och för frågornas allsidiga belysning.
Om utvecklingen skulle gå åt motsatt håll inom tvistemålsrättskipningen,
måste krävas starka skäl härför. Vad beträffar familjerättsmålen
ville utskottet för sin del framhålla att dessa mål till övervägande del gällde
frågor som av samhälleliga skäl gjorts indispositi va. De avsåg enligt utskottet
ofta förhållanden varom lekmännen har god erfarenhet och deras medverkan
kunde därför vara av stort värde. På i huvudsak dessa skäl föreslog utskottet
att handläggningen vid särskild huvudförhandling i allmänhet i mål enligt
giftermålsbalken och föräldrabalken skulle ombesörjas av en lagfaren domare
och nämnd. Det helt övervägande antalet mållyperav familjerättslig karaktär
skulle sålunda komma att handläggas av lagfaren domare och nämnd i
de fall då mer än en domare erfordras för prövningen.

Beträffande övriga allmänna tvistemål fanns det enligt utskottet självfallet
all anledning att beakta de synpunkter på värdet av lekmannainflytande
som anförts inledningsvis. När det gäller dessa tvistemål ansåg utskottet
dock läget vara i viss mån annorlunda än när det gäller familjerättsmålen.
Utskottet anförde härom ytterligare.

Visserligen finns även inom denna grupp en del mål där nämndsammansättning
väl kan mäta sig med juristkollegium. Dessa kan emellertid

inte urskiljas genom bestämda kriterier av ena eller andra slaget. Vid

sidan av de mål i vilka nämndsammansättning i och för sig kan vara lämplig
har man dessutom att räkna med mål av en annan karaktär, nämligen sådana
som är komplicerade i rättsligt avseende eller erbjuder ett invecklat processmaterial
som det krävs speciell erfarenhet och träning för att tränga
in i och bedöma. När det gäller mål av denna karaktär måste otvivelaktigt

JuU 1974:23

en domstol med juristkollegial sammansättning ha de största förutsättningarna
att komma fram till ett materiellt riktigt resultat. Då det som nämnts
inte låter sig göra att utkristallisera sådana mål från de tidigare nämnda,
bör sammansättningsfrågan bedömas på samma sätt för hela den kategori
mål som nu diskuterats.

Utskottet vill i anslutning till det nu sagda även framhålla att tillgång
till juristkollegial sammansättning i underrätterna är en förutsättning för
att skapa ett processinstitut som kan erbjuda ett användbart alternativ till
skiljemannaförfarandet. Detta är enligt utskottets mening ett ytterligare skäl
att på viss del av tvistemålsområdet ha sådan sammansättning. Härtill kommer
att, om man nu gjorde sådan ändring att denna sammansättning i
de nuvarande rådhusrätterna skulle ersättas med nämndsammansättning,
det torde vara en betydande risk att sådana mer ekonomiskt betydelsefulla
och ofta invecklade mål, som f. n. kommer under rådhusrätternas prövning,
i stället skulle komma att hänskjutas till skiljemän, dvs. ännu flera tvister
än nu skulle kunna komma att undandras all offentlig insyn. Eftersom
detta uppenbarligen inte är önskvärt, föreligger här ett starkt skäl för utskottet
att ansluta sig till propositionen såvitt angår andra tvistemål än familjerättsmål.

På bl. a. nu anförda skäl anslöt sig utskottet till den i propositionen förordade
lösningen av frågan om domförhetsreglerna i andra tvistemål än
familjerättsmål. Frågan om domförhetsreglerna i dispositiva tvistemål kunde
dock i framtiden komma att få övervägas på nytt.

Vad utskottet i nu aktuella delar hemställt bifölls av riksdagen.

Rättegången i tvistemål om mindre värden

Under förarbetena till lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre
värden övervägdes frågan om tingsrätts sammansättning vid handläggning
av mål enligt den lagen. Som utgångspunkt borde enligt departementschefen
gälla att den ensamdomarbehörighet som redan förelåg borde överges endast
om mycket starka skäl talade för det (prop. 1973:87 s. 162). Beträffande
frågan om nämnds medverkan i mål som skulle omfattas av den nya lagstiftningen
anförde departementschefen bl. a. följande.

När det gäller frågan om nämndmedverkan vill jag erinra om att det
som en viktig fördel med nämndsammansättningen brukar anföras att den
möjliggör ett samspel mellan yrkesdomarens fackmässiga betraktelsesätt och
nämndemännens synpunkter. Vidare brukar anföras bl. a. den synpunkten
att deltagande av nämnd i rättskipningen är ägnad att stärka förtroendet
för domstolarna. Som framhålls i promemorian har dessa synpunkter givetvis
bärkraft även i detta sammanhang. Emellertid kan i stort sett samma invändningar
riktas mot nämndsammansättningen som mot sammansättningen
med tre lagfarna domare. I flertalet fall skulle en sammansättning med
flera domare innebära en överorganisation. I ännu högre grad än när det
gäller den juristkollegiala sammansättningen skulle nämndsammansättningen
kunna leda till att avgörandena fördröjs. Målen skulle sålunda som regel
få handläggas endast vissa dagar i veckan. Om ett mål först handlagts vid
sammanträde med nämnd och därefter skriftligt skulle avgörandet fördröjas

Juli 1974:23

på grund av att nämnden måste kallas till särskild överläggning. På grund
härav anser jag att en sammansättning med lekmän inte bör väljas i förevarande
sammanhang.

1972 års domarutredning

1972 års domarutredning har att utreda bl. a. frågorna om lekmannamedverkan
i hovrätt och kammarrätt. I direktiven till domarutredningen anförde
statsrådet Geijer bl. a. följande.

I domstolskommitténs förut nämnda betänkande Fullföljd av talan m. m.
diskuterade kommittén även frågan om lekmannainslag i hovrätt. Tanken
härpå avvisades av kommittén, som i första hand åberopade de praktiska
svårigheter en sådan ordning skulle medföra. Under remissbehandlingen
av betänkandet ansågs i allmänhet att nämnd inte borde införas i hovrätt.

I några yttranden hävdades dock den motsatta uppfattningen. För egen
del anförde jag i prop. 1971:45 beträffande dessa frågor att, även om ett
lekmannainflytande i hovrätt inte är av samma betydelse som i underrätt,
skäl kan anföras för en lekmannarepresentation även i hovrätt. Särskilt när
det gäller val av påföljd och liknande frågor är det av värde att allmänt
rådande värderingar bland medborgarna kommer till uttryck genom nämnden.
Sådana frågor uppkommer även i hovrätt och det kan sägas ligga en
viss motsättning i att den prövning som en gång gjorts under medverkan
av lekmän därefter kan ändras av ett kollegium som består av uteslutande
yrkesdomare. Denna synpunkt har giltighet också beträffande bevisvärderingen.

Vid dömandet i andra instans torde yrkesdomarens kunnande och erfarenhet
ha särskild betydelse. Detta utesluter inte att det skulle vara värdefullt,
om lekmannasynpunkter också fick göra sig gällande. De skäl som
har anförts till förmån för lekmannainflytande i domstolarna är dock som
jag framhållit förut mindre framträdande beträffande hovrätterna än när
det gäller underrätterna. Vidare kan inte bestridas att åtskilliga praktiska
svårigheter är förenade med att låta lekmän medverka i hovrätt. Det får
ankomma på de sakkunniga att väga dessa omständigheter mot varandra.
I sammanhanget bör också beaktas att intresset av att tillföra hovrätten
erfarenheter från andra områden av samhällslivet genom införande av lekmannarepresentation
kan te sig mindre tungt vägande, om hänsyn tas till
den ändrade utformning av domarkarriär och domarrekrytering som kan
bli resultatet av vad jag har anfört i det föregående.

Stannar de sakkunniga för att föreslå deltagande av lekmän i rättskipningen
även i hovrätt, synes en sådan ordning dock böra begränsas till
vissa typer av avgöranden. Medverkan av lekmän i hovrätt bör i första
hand komma i fråga vid rättskipningen i brottmål där en mera allvarlig
påföljd kan komma i fråga. En annan kategori där lekmannamedverkan
bör övervägas är familjemålen. Vårdnads- och umgängesfrågorna är exempel
på spörsmål, som lämpar sig för avgörande under medverkan av lekmän.
Det kan vidare finnas anledning att överväga, om lekmän bör deltaga endast
i sådant avgörande av mål som sker vid huvudförhandling. Vad gäller frågan
om antalet lekmän ligger nära till hands att vid sidan av de tre juristdomarna
ha två lekmän. Dessa synes lämpligen kunna hämtas från den del av landet
där hovrätten sammanträder. Eftersom hovrätt i stor utsträckning samman -

JuU 1974:23

träder utom kansliorten åstadkoms med en sådan ordning att lekmannaledamöterna
i allmänhet får lokal förankring i den landsdel från vilken målet
kommer.

Domarutredningens betänkande avses bli framlagt under hösten 1974.

Ifrågasatt översyn av RB

Under senare år har frågan om en allmän översyn av rättegångsförfarandet
aktualiserats i skilda sammanhang (se prop. 1973:87, JuU 1973:17 och 36).
Enligt vad utskottet inhämtat pågår för närvarande inom justitiedepartementet
en föreberedande undersökning rörande behovet och inriktningen
av en allmän översyn av RB.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från justitiekanslern (JK),
Svea hovrätt. Svenska kommunförbundet. Sveriges advokatsamfund och
Sveriges domareförbund. Hovrätten har bifogat av hovrätten infordrade yttranden
från fyra nämndemannaföreningar vid tingsrätter under hovrätten.

Samtliga remissinstanser utom tre nämndemannaföreningar avstyrker bifall
till motionen.

Efter en redogörelse för uttalanden av departementschefen och första lagutskottet
under förarbetena till underrättsreformen uttalar JK att de av justitieministern
till förmån för en juristkollegial sammansättning anförda skälen
får anses fortfarande äga full giltighet. Sett ur rättsvårdens synpunkt
torde ett juristkollegium enligt JK utgöra den bästa sammansättningsformen
vid avgörandet av de tvistemål varom är fråga. Denna bedömning innefattar
självfallet inte något förringande av de värden som lekmannadomarens livserfarenhet
och kunnande ofta tillför rättskipningen uttalar JK. Den innebär
endast ett konstaterande av att förhållandena inom ifrågavarande del av
den dömande verksamheten oftast är sådana, att lekmannadomarens insatser
inte kan komma till sin rätt. Anledningen härtill är enligt JK främst att
detta dömande mestadels kräver juridiska insikter och en förmåga att behärska
processmaterialet som rimligtvis inte kan förväntas av en lekmannadomare.
Lekmannens bidrag till denna form av rättskipning blir därför
enligt JK ofta av mindre värde. JK tillägger bl. a. följande.

Motionärerna nämner särskilt konsumentköplagen som exempel på lagstiftning
vid vars tillämpning nämnd bör deltaga. Det är emellertid troligt
att denna typ av mål i största utsträckning kommer att avgöras enligt lagen
om rättegången i tvistemål om mindre värden, vilken träder i kraft den
1 juli 1974. Denna lag erbjuder nämligen ett snabbt, enkelt och billigt förfarande
för avgörande av tvister företrädesvis rörande mindre värden, och
tingsrätt består vid handläggning enligt lagen av en lagfaren domare. Det
torde med hänsyn till de syften lagen är avsedd att tjäna inte komma i
fråga att ändra dess domförhetsregler.

Juli 1974:23

På grund av det anförda anser JK tillräckliga skäl inte finnas för en sådan
ändring av rättegångsbalken som motionärerna föreslår.

Svea hovrätt hänvisar i sitt avstyrkande yttrande till vad hovrätten i tidigare
sammanhang anfört i ämnet. Utskottet återger här följande synpunkter som
hovrätten anfört över domstolskommitténs betänkande (SOU 1963:56) Rådhusrätternas
förstatligande.

»I diskussionen har ofta hänvisats till det förhållandet att sammansättningen
lagfaren domare jämte nämnd visat sig värdefull och ändamålsenlig
i brottsmålsprocessen oaktat brottmål ej sällan är så invecklade och rättsligt
svårbedömbara att de ställer höga krav på domarnas juridiska kunnande
och erfarenhet. Detta förhållande skulle utgöra stöd för att denna sammansätlningsform
även vore ändamålsenlig för tvistemålen.

Det må dock framhållas, att en fundamental skillnad obestridligen råder
mellan brottmålen och tvistemålen. I brottmålet har åklagaren såsom representant
för statsmakten att underställa domstolen en beskrivning av en
påstådd gärning från en enskild medborgares sida. Det ankommer sedan
på domstolen att i brottmålsprocessen avgöra dels om den tilltalade begått
den åtalade gärningen och om i så fall denna faller in under något visst
straffrättsligt lagbud, dels, för det fall att gärningen befinnes straffbar, vilken
påföljd som bör inträda. Domstolens befattning med brottmålet följer således
ett visst bestämt mönster, som går igen i alla sådana mål. Frågeställningarna
- bevisfrågan, hänförligheten av gärningen under visst lagbud och straffmätningen
- är i princip lättillgängliga även för den som ej är juridiskt
skolad och ej besitter långvarig erfarenhet av dömande verksamhet. Lekmannen
ges därför stora möjligheter att i brottmålsprocessen utnyttja sin
egen livserfarenhet och sitt allmänna kunnande i rättsskipningen och därmed
ge ett betydelsefullt bidrag i den dömande verksamheten. Därtill kommer,
att allmänhetens förtroende för domstolarnas handhavande av den dömande
makten i brottmålen icke torde kunna upprätthållas och kravet på insyn
i denna verksamhet tillgodoses i ett demokratiskt samhälle på annat sätt
än att lekmän deltager i straffrättsskipningen såsom domare vid sidan av
lagfarna domare.

För tvistemålens del, varvid här främst avses de dispositiva tvistemålen
av svårare beskaffenhet, ligger det väsentligen annorlunda till. Domstolen
har i princip att skilja mellan mer eller mindre jämställda enskilda parter.
De förhållanden, som tvistemålen rör, är ytterst skiftande och partens syfte
med processen och hans sätt att föra sin talan kan variera i oändlighet.
Dömandet kräver ej sällan stort juridiskt kunnande och stor erfarenhet samt
därtill ett tidsödande förberedelsearbete, innefattande icke endast studier
av litteratur, rättsfall och annat i målet förebragt material utan även ett
ingående övervägande av målets problemställningar. Kravet på domarens
rent intellektuella kapacitet är ofta betydande. Nu anförda omständigheter
medför att lekmannen, som nödvändigtvis deltager i rättegången under helt
andra förutsättningar än den lagfarne domaren, får svårigheter att tillgodogöra
sig huvudförhandlingen och sättes därigenom ofta ur stånd av rent
praktiska skäl att ge sitt i och för sig betydelsefulla bidrag vid dömandet.
Betydelsen av meningsutbytet i tvistemål mellan flera lagfarna domare kan
vidare icke nog understrykas. Rättsskipningen i dispositiva tvistemål är icke
på långt närén primärallmänmedborgerlig angelägenhet i samma grad som
brottmålsprocessen. Såsom grund för detta uttalande må endast hänvisas

JuU 1974:23

till att det står parter fritt att hänskjuta avgörandet av sina tvister till av
dem själva utsedda skiljemän, vilket också sker i största utsträckning. Vissa
betydelsefulla typer av tvistemål kan förutsättas ligga helt utanför den erfarenhet,
som nämndemän i gemen besitter. Detta gäller exempelvis sjörättsmål,
patentmål, varumärkesmål och andra handelsmål, vilka vanligen
förekommer vid storstädernas rådhusrätter men regelmässigt saknas vid
häradsrätterna. Att i mål av denna och liknande art ersätta juristkollegiet
med en ensam lagfaren domare jämte nämnd innebär otvivelaktigt ett avsevärt
försvagande av domstolen, som icke står i överensstämmelse med
den allmänt rådande uppfattningen rörande underrättens ställning, sådan
denna uppfattning kommit till uttryck bland annat i direktiven för domstolskommittén.

Att anse juristkollegiet överlägset den ensamme lagfarne domaren jämte
nämnd som sammansättningsform i vissa tvistemål bör icke uppfattas som
uttryck för missaktning av nämndens roll i rättsskipningen eller av värdet
för den dömande verksamheten av lekmannadomarens livserfarenhet och
kunnande. Hovrätten åsyftar blott att de förutsättningar under vilka lekmannen
deltager i tvistemålsrättsskipningen icke är sådana, att hans insats
kan komma till sin rätt. Ställs man inför alternativet att välja mellan juristkollegium
och nämndsammansättning för de kvalificerade dispositiva
tvistemålen måste därför enligt hovrättens mening den förra sammansättningsformen
i rättsvårdens intresse ges obetingat företräde.»

Vad angår de i motionen särskilt berörda konsumenttvisterna erinrar hovrätten
i sitt remissyttrande till utskottet om att mål därom, enligt lagen
om rättegången i tvistemål om mindre värden, fr. o. m. 1.7.1974 i stor utsträckning
kommer att i tingsrätt handläggas av en lagfaren domare. Särskild
anledning att anta att för bedömning av konsumenttvister i övrigt medverkan
av icke lagfarna domare skulle vara erforderlig synes enligt hovrättens
mening icke föreligga.

Nämndemannaföreningen i Slockholm uttalar att föreningen ställer sig positiv
till motionärernas grundinställning.

Nämndemannaföreningen vid Södertörns och Handens tingsrätter uttalar i
sitt tillstyrkande yttrande att nämnddeltagandet bör ses som ett tillgodoseende
av allmänhetens krav och förtroende för rättskipningen samt understryker
att lekmannadeltagande i rättskipningen har gamla traditioner
i vårt land.

Föreningen kan inte se någon väsentlig skillnad mellan handläggningen
av brottmål, familjerättsmål och tvistemål. De juridiska aspekterna i vissa
tvistemål kan givetvis vara av ytterst svår beskaffenhet, men därom vill
nämndemannaföreningen icke uttala sig. Arbetsmaterialet i större tvistemål
är - uttalar föreningen - i allmänhet alltför komplicerat för en lekman
att sätta sig in i. I likhet med vad som redan nu sker vid länsrätt m. fl.
instanser kan tjänstgörande nämndemän enligt föreningen förses med stämningsansökan
och en promemoria med de väsentligaste punkterna i målet
för att på så sätt få möjlighet att i förväg sätta sig in i ärendet. Föreningen
uttalar vidare bl. a. att den inte känner till några negativa erfarenheter av
nämnds deltagande i de tvistemål där nämnd enligt gällande bestämmelser

JuU 1974:23

skall medverka.

Uppsala nämndemannaförening uttalar att föreningen i princip tillstyrker
motionen "men framhåller att lekmannamedverkan vid huvudförhandling
i tvistemål ej bör fattas generellt utan förbehållas tvistemål där lekmännens
sakkunskap bedöms vara av betydelse för ärendets allsidiga belysning”.

Örebro nämndemannaförening uttalar i sitt avstyrkande yttrande att tvistemål
oftast är av utpräglat juridisk natur. Både målens karaktär och de
former under vilka de avgörs talar enligt föreningens mening för den nu
gällande ordningen. Erfarenheter visar även, fortsätter föreningen, att handläggningen
av dessa mål kräver betydande juridiska insikter och att här
mera sällan är fråga om mål av omdömeskaraktär. Föreningen finner det
därför riktigt med den reform som genomfördes 1971 och som nu tillämpas
vid alla tingsrätter. Föreningen kan inte dela motionärernas uppfattning
att den aktualiserade frågan berör demokratin i vårt samhälle.

Svenska kommunförbundet anser att underrättsreformen ännu verkat under
så kort tid att erfarenheterna inte kan anses ge underlag för en så pass
ingripande omorganisation av underrätterna som motionärernas förslag
skulle medföra. Med hänsyn därtill synes motionen enligt förbundet icke
nu böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Advokatsamfundet uttalar i sitt avstyrkande yttrande som sin bestämda
uppfattning att, sedan de nu gällande domförhetsreglerna infördes, intet
förekommit som tyder på att det finns anledning att ändra dem på sätt
motionärerna föreslår. Det är tvärtom samfundets uppfattning att de gällande
reglerna om juristkollegial sammansättning är till gagn för rättskipningen.
Samfundet uttalar vidare bl. a. att de allmänna värderingar som ligger till
grund för lagstiftningen finns redovisade i förarbetena till lagstiftningen,
i kommentarer och i rättsfall som lagfarna domare måste läsa och sätta
sig in i för att kunna utöva sitt yrke. Den lagfarne domaren har enligt
samfundet självfallet helt andra och bättre möjligheter därtill än lekmannen.

Sveriges domareförbund anför att den sammansättningsform vid särskild
huvudförhandling i tvistemål liksom i domstolsärenden som efter riksdagens
beslut nu bestått i något mer än tre år får anses som en kompromiss mellan
åsikter, för vilka bärande skäl kan anföras. För att redan efter så kort tid
vidta åtgärder för ändring av domförhetsreglerna i tvistemål torde enligt
förbundet erfordras skäl av särskild styrka. Enligt förbundets mening föreligger
icke sådana skäl. Vad beträffar rättegången i tvistemål om mindre
värden uttalar förbundet att den reglering av rättens domförhet som givits
i den nya lagstiftningen om rättegången i dylika mål i sin mån återspeglar
statsmakternas ståndpunkt så sent som 1973 beträffande frågan om nämnds
medverkan i tvistemål. Förbundet tillägger att det är att förvänta att RB
i sin helhet snart blir föremål för översyn. Även detta förhållande leder
förbundet till uppfattningen att ändring i RB inte nu synes vara att tillråda.

På grund av det anförda avstyrker förbundet bifall till motionen.

JuU 1974:23

Utskottet

1 detta betänkande behandlas frågan om tingsrätts sammansättning vid
särskild huvudförhandling i tvistemål. Enligt den i samband med underrättsreformen
den 1 januari 1971 införda ordningen är tingsrätt i tvistemål
domför med tre-fyra lagfarna domare. Beträffande familjerättsmål gäller
dock att rätten skall ha samma sammansättning som i brottmål, dvs. en
lagfaren domare och nämnd.

I motionen 1974:637 framställs yrkande av innebörd att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skall anhålla om sådan lagändring att sammansättningen med
en lagfaren domare och nämnd skall gälla vid huvudförhandling i samtliga
typer av tvistemål. Till stöd för yrkandet åberopar motionärerna bl. a. traditionsskäl
och vikten av att de värderingar som råder i samhället på t. ex.
konsumentpolitikens område kommer till uttryck i domstolarna genom
nämnds medverkan i dömandet.

Till en början vill utskottet framhålla att motionsspörsmålet har avseende
på ett realtivt sett mycket litet antal tvistemål. På grund av skilda bestämmelser
föreligger nämligen beträffande de egentliga civilmålen, som motionen
tar sikte på, liksom beträffande övriga tvistemål en mycket vidsträckt
ensamdomarbehörighet. Tingsrätt är sålunda domför med en lagfaren domare
vid måls avgörande utan huvudförhandling, vid annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling eller syn, och vid huvudförhandling som
hålls i förenklad form. Också vid handläggning av mål enligt lagen om
rättegången i tvistemål om mindre värden består tingsrätt av en lagfaren
domare. I första instans förekommer därför i tvistemål i praktiken flerdomarmedverkan
- i form av juristkollegium eller nämnd - i tämligen begränsad
utsträckning. Det kan tilläggas att av de tvistemål som mot slutet
av 1960-talet avgjordes i sådan sammansättning utgjorde familjerättsmålen
omkring 40 procent.

I fråga om lekmannadeltagande i rättskipningen vill utskottet uttala sin
anslutning till de huvudtankar som bär upp motionsyrkandet. Enligt utskottets
mening måste sålunda nämnddeltagandet i rättskipningen anses
ha stor betydelse för allmänhetens förtroende för domstolarna samtidigt
som det tillgodoser intresset av att lekmannasynpunkter och allmänt rådande
värderingar bland medborgarna kommer till uttryck vid målens prövning.
En viktig fördel med nämnddeltagande i allmänhet är enligt utskottets mening
också att det möjliggör ett berikande samspel mellan yrkesdomarens
juridiska sakkunskap och nämndemännens synpunkter. Argument av denna
art var också vägledande då det i samband med genomförandet av underrättsreformen
gavs utrymme för ett ökat lekmannainflytande inom tvistemålsrättskipningen.
De har också återkommit bl. a. i direktiven för en
utredning av frågan om lekmannamedverkan i hovrätt och kammarrätt samt
i lagstiftningen om rättegång i tvistemål om mindre värden. I de nu nämnda
sammanhangen har emellertid mot de synpunkter som talar för ett nämnd -

JuU 1974:23

deltagande fätt vägas skäl som talar för en annan ordning. Belysande för
de frågeställningar som möter är enligt utskottet de överväganden som i
samband med underrättsreformen gjordes vid riksdagsbehandlingen när det
var fråga om att för de egentliga civilmålens del välja mellan juristkollegial
sammansättning, som gällde för rådhusrätterna, och sammansättning med
en lagfaren domare jämte nämnd, som gällde för häradsrätterna. Första
lagutskottet anförde i sitt av riksdagen i denna del godkända betänkande,
att man vid sidan av de mål i vilka nämndsammansättning i och för sig
kan vara lämplig har att räkna med mål av en annan karaktär, nämligen
sådana som är komplicerade i rättsligt avseende eller erbjuder ett invecklat
processmaterial som det krävs speciell erfarenhet och träning för att tränga
in i och bedöma. När det gällde mål av denna karaktär måste enligt första
lagutskottet otvivelaktigt en domstol med juristkollegial sammansättning
ha de största förutsättningarna att komma fram till ett materiellt riktigt
resultat. Bl. a. det nu anförda resonemanget ledde riksdagen till att i fråga
om de egentliga civilmålen stanna för den sammansättningsform med juristkollegium
vid särskild huvudförhandling i tingsrätt, som varit rådande
sedan den 1 januari 1971.

Vid ställningstagande till motionsspörsmålet, dvs. frågan huruvida nu
bör övervägas ändrad lagstiftning rörande tingsrätts sammansättning vid
särskild huvudförhandling i egentliga civilmål, känner utskottet viss tveksamhet
bl. a. på grund därav att den gällande ordningen tillämpats under
så kort tid att erfarenheterna inte berättigar till några bestämda slutsatser.
Även om utskottet - i likhet med första lagutskottet - gärna vill understryka
den betydelse nämnddeltagandet i rättskipningen måste antas ha för allmänhetens
förtroende för domstolarna liksom värdet av att lekmannasynpunkter
kommer till uttryck vid målens prövning, måste enligt utskottets
mening också beaktas de skäl som talar för ett bibehållande av juristkollegial
sammansättning i det begränsade antal mål det här är fråga om. Som framgår
av flertalet av de yttranden utskottet inhämtat över motionen anses de
vid underrättsreformen anförda skälen för sådan sammansättning i allt väsentligt
fortfarande äga bärkraft. Härvidlag bör enligt utskottets mening
beaktas att tillgången till juristkollegial sammansättning i underrätterna,
vilken f. ö. liksom nämndsammansättningen har gammal hävd i svenskt
rättsliv, har ansetts vara en av förutsättningarna för att domstolsförfarandet
skall utgöra ett realistiskt alternativ till skiljemannaförfarande.

Det nu anförda leder utskottet till uppfattningen att det f. n. inte finns
anledning för riksdagen att göra en framställning till Kungl. Maj:t i det
syfte motionärerna uttalat sig för. En sådan meningsyttring från riksdagens
sida framstår inte heller som särskilt påkallad om man beaktar att en undersökning
rörande behovet och inriktningen av en allmän översyn av rättegångsbalken
f. n. pågår inom justitiedepartementet.

JuU 1974:23

Utskottet avstyrker således bifall till motionen.
Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:637.

Stockholm den 29 oktober 1974

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c).
Johansson i Växjö (c). Jönsson i Malmö (s), Nygren (s), fru Bergander (s),
herrar Nilsson i Visby (s), Fransson (c), Lövenborg (vpk), fru Wiklund (c),
fru André (c), fru Andersson i Kumla (s), herr Petersson i Röstånga (fp)
och fru Lindquist (m).

Särskilt yttrande

av herr Lövenborg (vpk):

Vid ställningstagande till frågan om nu bör ävervägas ändrad lagstiftning
rörande tingsrätts sammansättning vid särskild huvudförhandling i egentliga
civilmål bör enligt min mening i högre grad än vad utskottet gjort beaktas
den stora betydelse från demokratisk synpunkt som ett vidgat lekmannadeltagande
i rättskipningen har. Med hänsyn till att motionsspörsmålet får
förutsättas bli upptaget till behandling i samband med den kommande översynen
av rättegångsbalken saknas emellertid skäl för riksdagen till någon
åtgärd i anledning av motionen.

GOT AB 74 8066 S Slockholm 1974