Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om reformering av bötesstraffet (Betänkande 1973:JuU34 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande nr 34 är 1973

JuU 1973:34

Nr 34

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om reformering av
bötesstraffet.

Motionen

I motionen 1973:606 av fru Kristensson (m) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär utredning angående en modernisering och en
reformering av bötesstraffet.

Till stöd för motionsyrkandet anför motionären följande:

Böter är en mycket vanlig brottspåföljd. Under år 1970 tillämpades
böter som brottspåföljd i 800 873 fall, varav 150 434 var ordningsbot
och 464 902 parkeringsbot. Många människor anser att bötesnivån
allmänt sett är för hög och utan tvekan kan den uppfattningen ha visst
fog för sig. Den höga bötesnivån beror dock väsentligen på grunderna för
dagsbotssystemets tillämpning. Principiellt sett finns ingenting att invända
mot dagsbotssystemet som sådant, men tillämpningen av det leder
i många fall till otillfredsställande resultat därför att dagsböter beräknas
efter regler som stöder sig på uttalanden från 1931 och som nu är
otidsenliga.

För gift kvinna utan egen inkomst bestäms således i praxis dagsboten
efter den betalningsförmåga som hon antas ha på grund av mannens
inkomster. Synen på kvinnan är i detta hänseende påtagligt ålderdomlig.
Det har inte beaktats att utvecklingen sedan länge går mot ett samhälle
där varje vuxen skall kunna ta ansvar för sig själv och där jämlikhet
mellan män och kvinnor är eller bör vara en realitet. Mot bakgrunden
härav förefaller det inte rimligt att ena makens ekonomiska förhållanden
skall verka förhöjande på andra makens dagsbot.

I Sverige beräknas dagsboten på inkomst före skatt. Möjligen sker viss
reduktion på grundboten i högre inkomstlägen. I exempelvis Finland dras
skatten från inkomsten innan dagsboten beräknas. Skattetrycket har
sedan 1931 stigit högst betydligt. Detta gäller även vid ganska måttliga
inkomster. Avgörande för den enskildes betalningsförmåga är hans
inkomster efter avdrag för skatt.

Kostnaderna för barn har också stigit. Även med beaktande av
allmänna barnbidraget, fria skolmåltider och andra sociala förmåner av
generell natur torde kostnaden per barn och dag vara väsentligt högre än
de 2 kronor med vilka dagsbotsbeloppet regelmässigt torde minskas för
varje barn som den dömde har. Det s. k. barnavdraget är därför för litet.

För närvarande är det knappast möjligt att tvångsvis ta ut böter av en
ensamstående person som inte har mer än ca 8 000 kronor om året att
leva på. Från verkställighetssynpunkt är det därför som regel meningslöst
att ådöma dessa människor böter. Betalar de inte frivilligt kan de inte
heller tvingas därtill. Ännu så länge utgör visserligen hotet om förvandlingsfängelse
vid utebliven bötesbetalning ett visst tryck på den bötfällde
att betala. Detta hot är emellertid väsentligt mindre nu än tidigare. År
1970 verkställdes 137 förvandlingsstraff, år 1933, för att ta ett exempel,

11 490. Missförhållandet mellan bötesnivåns höjd och möjligheterna att
tvångsvis ta ut böterna bör i görligaste mån undanröjas.

1 Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 34

JuU 1973:34

Med dessa exempel — väsentligen hämtade från ett debattinlägg från
åklagarhåll — har jag velat ange att en modernisering och översyn av
bestämmelserna om bötesstraffet och av deras tillämpning bör komma till
stånd.

Vissa bestämmelser m. m.

Som huvudregel gäller enligt brottsbalken att böter skall ådömas i
dagsböter. Böter omedelbart i penningar, penningsböter, skall ådömas om

1 det särskilda straffbudet utsatts ett högsta bötesbelopp ej över 500 kr.
eller om böterna skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund, t. ex. i
relation till värdet av viss egendom med vilken lagbrytaren tagit brottslig
befattning (s. k. normerade böter).

Minsta bötespåföljd är tio kr. om annat inte är stadgat.

Dagsböter ådöms till ett antal av lägst en och högst 120 (vid flerfaldig
brottslighet, högst 180). Antalet dagsböter är främst ett uttryck för
bedömningen av brottets svårhetsgrad. Varje dagsbots storlek utgör lägst

2 och högst 500 kr. och fastställs med hänsyn till den dömdes
ekonomiska förhållanden, särskilt hans inkomst, förmögenhet och
försörjningsskyldighet. Vissa schablonregler brukar härvid tillämpas för
att lika fall i möjligaste mån skall behandlas lika. Sådana regler har
upptagits i ett av riksåklagaren utfärdat cirkulär.

Dagsbotens belopp kan undantagsvis jämkas om brottet är av
bagatellartad beskaffenhet.

Vanligen används bötesstraff som enda brottspåföljd för ett och
samma brott. Om det för lagöverträdarens tillrättaförande eller av hänsyn
till allmän laglydnad finnes påkallat, kan emellertid domstolen ådöma
böter jämte det att den dömer till villkorlig dom, skyddstillsyn eller
överlämnande till vård enligt barnavårdslagen. Detta kan ske oberoende
av om böter ingår i straffskalan för brottet.

Böter kan även ådömas i kombination med andra påföljder i s. k.
konkurrenssituationer, dvs. när flera brott föreligger till samtidig bedömning.
Domstol kan i sådana fall dels döma till böter för något eller
några av brotten, dels döma till fängelse eller annan påföljd för resten av
brottsligheten.

Förutom av domstol i vanligt rättegångsförfarande kan beträffande
brott av mer bagatellartad beskaffenhet böter åläggas av åklagare eller polis
genom föreläggande som den misstänkte ges tillfälle att godkänna. Om
sådant föreläggande - strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot
— inte godkänns, sker åtalsprövning i vanlig ordning. Godkänns föreläggandet
har det samma verkan som lagakraftvunnen dom. I fråga om
föreläggande av ordningsbot gäller att riksåklagaren i samråd med
rikspolisstyrelsen företar urval av de brott för vilka ordningsbot skall
bestämmas och att riksåklagaren bestämmer för olika brott de belopp
som skall upptas som ordningsbot.

För vissa parkeringsförseelser finns också en särskild handläggningsform
som regleras i lagen (1960:683) om parkeringsbot. Enligt denna får

JuU 1973:34

polisman eller särskild trafikövervakare lämna till förare av fordon eller
fästa på fordonet en skriftlig anmaning att betala en parkeringsbot inom
viss tid. Erläggs boten, utgörande lägst 10 och högst 100 kr. enligt
riksåklagarens närmare bestämmande, tillämpas ej det gängse förfarandet
med strafföreläggande eller åtal. I annat fall handläggs ärendet i vanlig
ordning.

Böter som inte betalas kan enligt vissa normer förvandlas till fängelse i
lägst 10 och högst 90 dagar. I särskilda fall kan förvandlingsstraffet dock
sättas lägre än vad som följer av dessa normer eller helt efterges. Rätten
kan, när förvandlingsstraff åläggs, bevilja anstånd med verkställigheten.
Närmare bestämmelser om betalning och indrivning av böter och om
förvandling av böter har meddelats i lagen (1964:168) om verkställighet
av bötesstraff.

Riksåklagarens cirkulär rörande beräknandet av dagsbotsbelopp

För att främja största möjliga likformighet vid bestämmandet av
dagsbotsbelopp i strafförelägganden har riksåklagaren i maj 1973 i
cirkulär till rikets allmänna åklagare (Cirkulär C 76) meddelat vissa
anvisningar i ämnet. Anvisningarna, som ersatt tidigare anvisningar från år
1963, fogas som bilaga till detta betänkande.

Pågående utredningar

Utredningen rörande specialstraffrätten (Ju 1956:42)

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i december 1955 tillkallades
särskild utredningsman för att göra en förberedande undersökning
rörande specialstraffrätten. Undersökningen skall enligt direktiven
innefatta en kartläggning och systematisering av det stora och
svåröverskådliga rättsområde som specialstraffrätten omfattar. En sådan
undersökning till belysning av problemen är enligt direktiven nödvändig,
innan närmare riktlinjer för en reform i ämnet utarbetas.

Utredningens slutbetänkande väntas bli avlämnat omkring årsskiftet
1973-1974.

Nordiska straffrättskommittén (Ju 1961:51)

Nordiska straffrättskommittén — som tillsattes 1960 med uppdrag att
efter närmare bestämmande av justitieministrarna i de nordiska länderna
behandla frågor om enhetlig nordisk lagstiftning på straffrättens område
samt att dryfta andra kriminalpolitiska frågor av principiell karaktär och
gemensamt nordiskt intresse — inledde 1962 överläggningar om bötesstraffets
utformning och användning i de nordiska länderna. Frågan
behandlades under de därpå närmast följande åren och togs därefter upp
på nytt år 1970. Ett betänkande, som avses komma att innehålla bl. a.
jämförelser mellan de olika bötessystemen i de nordiska länderna och
riktlinjer för bötesstraffets utformning och användning, är nu under
utarbetande.

JuU 1973:34

Undersökning rörande ekonomiskt verkande sanktioner m. m. (Ju
1973:1 1)

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i april 1973 har en sakkunnig
tillkallats för att göra en förberedande och kartläggande undersökning
rörande behovet och lämpligheten av en reformering av gällande system i
fråga om bötesstraffet och ekonomiska sanktioner i övrigt. I direktiven
för utredningen uttalas att ekonomiskt verkande sanktioner som alternativ
till frihetsstraff bör komma till användning för vissa typer av brott i
större utsträckning än f. n. Det framhålls också att det nuvarande
bötessystemet ofta leder till låga bötesbelopp som inte utgör tillräcklig
sanktion mot brott som medför ekonomisk vinning för gärningsmannen
samt att det inte minst för brott som riktas mot staten och samtliga
medborgares intressen kan finnas behov av en möjlighet att rikta
ekonomiska sanktioner mot juridiska personer.

Betänkande över undersökningen väntas bli avlämnat våren 1974.

1968 års brottmålsutredning (Ju 1969:54)

Formerna för handläggning av mål angående vissa lindringar m. m.
utreds sedan början av 1968 av 1968 års brottmålsutredning. I direktiven
uttalas såvitt här är av särskilt intresse att utredningen, vid sidan av olika
frågor rörande butikssnatterier, bör behandla den mera allmänna frågan
om formerna för beivrande av sådan brottslighet som nu måste behandlas
av domstol i ordinär brottmålsprocess, trots att den är av lindrigare art
och föranleder endast bötesstraff samt dessutom i regel är lättbedömd.

Utredningen, som tidigare avgivit betänkandena Snatteri (SOU
1971:10) och Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk (SOU
1973:13), beräknas avge sitt slutbetänkande omkring årsskiftet
1973-1974.

Förvandlingsstraffutredningen (Ju 1970:53)

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades i augusti 1969 sakkunnig
med uppdrag att utreda frågan om avskaffande av förvandlingsstraff
för böter. I direktiven uttalas mot bakgrunden av anförda principiella och
praktiska invändningar mot systemet med förvandlingsstraff att översyn
bör ske med sikte på att förvandlingsstraffet skall slopas, varvid samtidigt
bör utredas möjligheterna att på annat sätt åstadkomma att bötesindrivningen
blir lika effektiv som hittills.

Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande i början av 1974.

Åtalsrättskommittén (Ju 1970:63)

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i november 1970 tillkallades
sakkunniga, åtalsrättskommittén, med uppdrag att utreda frågan om
underlåtande av åtal m. m. I direktiven uttalas att samhällets strävanden
bör i ökande utsträckning inriktas på att med andra medel än lagföring
beivra lagöverträdelser samtidigt som rättsväsendets resurser koncentreras
på den grövre brottsligheten och andra från samhällssynpunkt särskilt

JuU1973:34

angelägna uppgifter såsom övervakning av trafiken, allmän ordning och
säkerhet. I anslutning härtill framhålls att en utveckling mot friare
åtalsprövning kan få konsekvenser även för påföljdssystemet i brottsbalken.
Särskilt frågan om domstolarnas möjligheter att efterge påföljd
och att överlämna lagöverträdare för sociala åtgärder måste samordnas
med motsvarande möjligheter i samband med åtalsunderlåtelse. Utredningen
bör enligt direktiven bl. a. även överväga om åtalsunderlåtelse bör
kunna kombineras med böter eller andra påföljder, t. ex. fastställelse i ett
strafföreläggande.

Det brottsförebyggande rådet (Ju 1973:14)

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i juni 1973 har tillkallats
sakkunniga med de uppgifter som utredningen om ett brottsförebyggande
råd (Ju 1973:00) föreslagit för rådet. Avsikten är att rådet skall
inrättas från den 1 juli 1974.

Enligt utredningens förslag skall rådet ha till uppgift att närmast under
Kungl. Maj :t samordna samhällets och enskildas insatser mot brott. Rådet
skall vidare genom utredningar och initiativ medverka i det kriminalpolitiska
utvecklingsarbetet. Till de uppgifter som enligt förslaget särskilt
skall åligga rådet hör att verka för att lagstiftningen inom rådets
verksamhetsområde håller jämna steg med samhällsutvecklingen.

Enligt direktiven för de sakkunniga bör rådet inom ramen för de
resurser som rådet erhåller vara oförhindrat att självt avgöra vilka frågor
rådet anser vara av sådan vikt i det brottsförebyggande arbetet att de bör
närmare utredas av rådet.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från riksåklagaren,
hovrätten för Övre Norrland, förvandlingsstraffutredningen, Föreningen
Sveriges tingsrättsdomare, Sveriges advokatsamfund och Föreningen
Sveriges åklagare.

Hovrätten för Övre Norrland och Domareföreningen tillstyrker bifall
till motionen medan RÅ, Advokatsamfundet och Åklagarföreningen
avstyrker densamma. Förvandlingsstraffutredningen uttalar sig i avstyrkande
riktning.

Hovrätten för Övre Norrland erinrar inledningsvis om att departementschefen
i samband med 1931 års lagstiftning uttalade att med
dagsbotssystemet icke åsyftades någon proportionalisering med matematisk
noggrannhet efter betalningsförmågan utan att dagsbotsbeloppets
bestämmande borde vara föremål för domstolens fria prövning.

Hovrätten uttalar vidare att domstolarna på senare tid regelmässigt
torde ha tillämpat RÅs cirkulär från 1963 samt erinrar om att cirkuläret
omarbetats innevarande år. En tillämpning av de omarbetade anvisningarna
torde enligt hovrätten i viss mån komma att verka dämpande på
bötesnivån, beroende på att större hänsyn än tidigare tages till försörjningsbördan
och det ökade skattetrycket. Därmed skulle det kunna anses

JuU 1973:34

att motionären fått sina krav om en sänkning av bötesnivån tillgodosedda.
Emellertid är, framhåller hovrätten, bötessystemet förenat med
vissa olägenheter. Härom anför hovrätten följande:

De nu tillämpade reglerna om hänsynstagande beträffande gift person
till andre makens inkomst är utformade mot bakgrunden av giftermålsbalkens
principiella syn på familjen såsom en personlig och ekonomisk
gemenskap, där makarna samverkar med lika ansvar för att tillgodose
familjemedlemmarnas behov. På familjerättens område pågår emellertid
för närvarande ett intensivt reformarbete. Enligt direktiven eftersträvas
ett samhälle där — såsom motionären anfört — varje vuxen individ kan ta
ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och
där jämlikhet mellan män och kvinnor är en realitet. Enligt hovrättens
mening måste resultatet av det pågående utredningsarbetet beaktas vid
bestämmande av reglerna för hur dagsboten skall beräknas för makar och
för eljest sam boende.

Det kan ifrågasättas, om icke även andra omständigheter än de som
anges i förarbetena till bötesbestämmelserna bör ligga till grund vid
bestämmandet av bötesnivån. Vad som härvidlag främst kommer i åtanke
är skatternas inverkan på den enskildes förmåga att betala böter samt
förekomsten av den mångfald sociala bidrag och andra förmåner som
tillkommit efter 1931. Det kan i brist på närmare uttalanden i
förarbetena i många fall råda tvekan om hur dessa skall inverka vid
bestämmandet av dagsbotens storlek, något som i sin tur kan medföra
den olägenheten att skilda normer utvecklas vid olika domstolar.

Penningböterna utgör en mycket stor del av bötesstraffen, speciellt
efter tillkomsten av ordningsbotssystemet. Vid bestämmande av bötesnivån
i dessa fall, då ärenden exempelvis efter bestridande kommer till
domstol, torde regelmässigt tillämpas de bötesbelopp, som anges i
riksåklagarens beslut om ordningsbot förvissa brott, meddelat 15.1.1973
(SFS 1973:154). Härvidlag torde normalt hänsyn ej tas till den bötfälldes
inkomst. Om det till bedömande samtidigt föreligger en gärning som
förskyller dagsböter, skall enligt brottsbalken 25:5 1 st. böter såsom
gemensamt straff för flera brott ådömas i dagsböter, om sådana är
stadgade för något av brotten. För en person med ringa inkomst kan
bötesbeloppet i det sistnämnda fallet komma att vara väsentligt lägre än
om personen i fråga blott döms för en ordningsförseelse som förskyller
penningböter. Detta förhållande är icke tillfredsställande.

Avslutningsvis uttalar hovrätten att den lika med motionären anser,
att det principiellt inte finns något att erinra mot dagsbotssystemet som
sådant. Med stöd av det anförda anser emellertid hovrätten fog föreligga
för en vidare översyn av bötesstraffet än vad som kan åstadkommas
genom den revision av riktlinjerna som påbörjats av riksåklagaren.
Hovrätten tillstyrker därför bifall till motionen.

Även Domareföreningen framhåller att RÅ:s anvisningar i allt högre
grad påverkat domstolarnas praxis vid bestämmandet av dagsbotens
storlek och pekar på tillkomsten av det nya cirkuläret i ämnet. Större
hänsyn skall, framhåller föreningen, enligt de nya anvisningarna tas till
skattebelastning och barnkostnader, medan båda makarnas inkomster
alltjämt skall beaktas vid bestämmandet av dagsbotsbelopp för gift
person. Cirkuläret kan enligt föreningen förväntas få betydelse även för
domstolarnas praxis, bl. a. eftersom Domareföreningen haft tillfälle att
påverka dess innehåll.

JuU 1973:34

Även om således vissa av de olägenheter som påtalas av motionären
kan förväntas bli mindre framträdande inom en snar framtid, finns enligt
föreningen källor till nya olägenheter kvar i systemet. Vidare har
samhällsutvecklingen sedan år 1931 medfört, att även andra omständigheter
än tidigare kan inverka vid bestämmandet av dagsbotens storlek. I
förarbetena till bötesbestämmelserna saknas grundläggande uttalanden
om betydelsen av skatteprogression, skattepliktiga resp. icke skattepliktiga
sociala bidrag och underhållsbidrag. Detta medför i sin tur,
menar föreningen, osäkerhet och brist på likformighet vid tillämpningen.

Föreningen framhåller också att det sedan år 1931 torde ha skett en
utveckling av utländska system för bötespåföljder. Svensk bötesrätt har i
viss mån påverkats av denna utveckling, inte minst i samband med
införandet av de förenklade formerna för åläggande av bötespåföljd,
ordningsbot och parkeringsbot. Vid en samlad översyn av hela bötessystemet
bör enligt föreningen ytterligare impulser kunna hämtas från
utlandet.

Som exempel på mindre tilltalande konsekvenser av det nuvarande
bötessystemet anför föreningen följande:

Penningböternas andel inom bötesstraffet har ökat betydligt under
senare år på grund av det ökade tillämpningsområdet för förelägganden
av ordningsbot. Eftersom många brott av ordningskaraktär bestraffas
med en ordningsbot som uppgår till 150—200 kr., kan domstolarna för
två brott av väsentligen likartad karaktär, t. ex. vårdslöshet i trafik och
brott mot stopplikt, komma att döma till beloppmässigt sett högst olika
bötesstraff (15 å 20 dagsböter om 5 resp. böter 200 kr.). I den mån mål
om sådana förseelser, vilka normalt beivras genom föreläggande av
ordningsbot eller strafföreläggande, till följd av bestridande eller uteblivet
godkännande bringas under domstols prövning, synes domstolarna känna
sig bundna vid de bötesbelopp som anges i riksåklagarens beslut om
ordningsbot för vissa brott (SFS 1970:26). Dessa bötesbelopp brukar inte
frångås, ej ens vid ringa eller ingen inkomst hos den felande. Även dessa
konsekvenser av bötessystemet förefaller mindre tilltalande.

Avslutningsvis instämmer föreningen i motionärens uttalande, att
principiellt sett finns ingenting att invända mot dagsbotssystemet, men
anser ändå att det finns behov av modernisering och översyn av hela
bötessystemet. Eftersom detta bör ske från vidare utgångspunkter än
dem som riksåklagaren kunnat anlägga vid sin översyn av cirkuläret till
åklagarna, tillstyrker föreningen bifall till motionen.

RÅ framhåller att huvudprincipen för bestämmande av bötesstraff bör
vara att hänsyn skall tas förutom till brottets svårighetsgrad även till den
dömdes ekonomiska förhållanden. Olika metoder är därvid enligt RÅ
tänkbara. Det hos RÅ tillämpade dagsbotssystemet har den påtagliga
förtjänsten att man omedelbart av det utdömda bötesstraffet kan utläsa
bedömningen av brottets svårighetsgrad, vilket kommer till uttryck i
antalet dagsböter, och hur den dömdes ekonomiska förhållanden
påverkat bötesstraffets storlek, vilket framgår av dagsbotsbeloppet. Detta
ger de bästa förutsättningarna för att åstadkomma enhetlig rättspraxis,
vilket det är angeläget att eftersträva.

JuU 1973:34

Dagsbotssystemet tillämpades, framhåller RÅ vidare, länge endast i
de nordiska länderna med undantag för Norge. Emellertid har systemet
fått allt flera förespråkare ute i Europa och är numera infört eller
övervägs i vissa västeuropeiska stater som t. ex. Frankrike, Västtyskland
och Österrike.

Beträffande omarbetningen av cirkulär 19 uttalar RÅ att vad som
därvid särskilt behandlats är dagsbotsbelopp för äkta makar, avdrag för
hemmavarande barn och skatteprogressivitetens inverkan. De nya anvisningarna
innebär höjda avdrag för barn och ökat hänsynstagande till
skattetrycket. Generellt betyder anvisningarna eri sänkning av dagsbotsbeloppen
inte minst för dem med små eller medelstora inkomster. Vissa
av de invändningar mot tillämpningen som framförts i motionen har
således beaktats. Ett särskilt problem erbjuder enligt RÅ makar eller
andra som lever i äktenskapsliknande förhållanden.

Härom anför RÅ följande:

Vid den tid då dagsbotssystemet infördes var det inte vanligt att båda
makarna hade inkomst. Läget är nu ett helt annat. Frågan om hur äkta
makar skall bedömas har därför numera 'en mycket större praktisk
betydelse än tidigare. Principiellt kan det tyckas tilltalande att för makar
endast låta den egna inkomsten vara bestämmande för dagsbotens
storlek. En sådan princip leder inte till några svårigheter när makarna har
ungefär lika stora inkomster. Däremot leder principen till uppenbar
orättvisa där ena maken har stor inkomst och den andra ringa eller ingen
inkomst. Det ter sig sålunda stötande att bestämma dagsbotsbeloppet till
minimum för en person som saknar egen inkomst men vars make har
kanske flera hundratusen kronor i årsinkomst medan en arbetarhustru
med kanske 20 000 kronor i årsinkomst skulle få avsevärt högre dagsbot.
Vid den utredning som föregått det nya cirkuläret har framkommit, att
praxis hos domstolar och åklagare är högst varierande när det gäller att
fastställa dagsbot för makar. Jag har därför ansett att anvisningar på detta
område är särskilt angelägna för att främja större enhetlighet. Det synes
inte möjligt att åstadkomma ett rättvist system utan att basera
beräkningen på båda makarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
Det nya cirkuläret bygger på detta betraktelsesätt.

Härutöver uttalar RÅ att dagsbotssystemet enligt hans mening i stort
sett fungerat väl i tillämpningen. Inget bötessystem kan, framhåller han,
uppfylla krav på rättvisa i alla hänseenden, men med de anpassningar till
ändrade förhållanden som kommer att ske genom det nya cirkuläret
torde i allt väsentligt den kritik som riktats mot gällande praxis ha
tillgodosetts.

Avslutningsvis erinrar RÅ om att en sakkunnig inom justitiedepartementet
numera tillkallats för utredning om eventuell översyn av det
ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten. Därvid torde enligt RÅ
också närmare komma att övervägas behov av en sådan utredning som
begärs i motionen.

Advokatsamfundet uttalar att brottsbalkens regel om dagsbotens
fastställande inrymmer vidsträckt möjlighet för domstolarna att beakta
den tilltalades personliga och ekonomiska förhållanden och att i olika
domstolar torde av praktiska skäl ha utbildats vissa ”tumregler” vid

JuU 1973:34

beräkningen av böter. I den mån dessa inte längre skulle motsvara det
skälighetskrav som ifrågavarande lagrum uppställer bör det enligt
samfundet åligga domstolen att modifiera sina praktiska beräkningsgrunder.

Den begärda översynen av bestämmelsen om dagsbotens fastställande
är enligt samfundet inte erforderlig.

Vad beträffar frågan om verkställighet av bötesstraff erinrar samfundet
om förvandlingsstraffutredningens arbete. Frågan om översyn av
verkställighetsreglerna bör enligt samfundet anstå till dess utredningsresultatet
föreligger.

Åklagar för eningen, som inhämtat synpunkter på motionsspörsmålet
från lokalavdelningarna i Stockholms, Kristianstads, Skaraborgs, Västerbottens
och Norrbottens län, uttalar att behovet att modernisera
metoderna för beräkning av dagsbotsbeloppet är stort men avstyrker
motionen under hänvisning beträffande RÅ:s arbete med nya anvisningar.

Förvandlingsstraffutredningen anser att motionens syfte torde vara
tillgodosett genom Kungl. Maj:ts beslut att tillkalla en sakkunnig med
uppdrag att utföra en förberedande och kartläggande undersökning
rörande behovet och lämpligheten av en reformering av gällande system i
fråga om bötesstraffet och ekonomiska sanktioner i övrigt.

Med hänsyn till nämnda utredningsuppdrag begränsar utredningen sitt
yttrande till några anmärkningar i anslutning till de särskilda spörsmål
som tas upp i motionen samt anför härom:

Att dagsbotsbeloppet för gift kvinna utan egen inkomst bestäms under
beaktande av mannens inkomst föranleder enligt utredningens mening
icke någon kritik. Samma grundsats gäller i rättstillämpningen, när den
tilltalade är ”hemmaman” och familjens inkomster härrör från hustru
eller jämförbar kvinnlig familjeförsörjare. Det väsentliga är att dagsbotsbeloppet
står i relation till den ekonomiska standard varunder gärningsmannen
faktiskt lever.

Vid dagsbotsbeloppets beräkning brukar schablonmässigt tagas hänsyn
till skattebelastning och till försörjningsbörda. Utredningen har under sitt
arbete icke fått intrycket att detta hänsynstagande är vare sig för litet
eller för stort.

Utredningen delar i viss mån motionärens uppfattning — antydd i
motionens första och femte stycken — att bötesnivån är väl hög i vissa
fall. Detta gäller framför allt när personer med låga inkomster åläggs
straff, avseende jämförelsevis höga dagsbotsantal såsom 60 och högre.
Därest dagsbotsbeloppet därvid bestäms till det i regel tillämpade
minimibeloppet fem kronor (för vissa kategorier såsom folkpensionärer
och studerande tre kronor), kan det ådömda bötesstraffet för den dömde
framstå som övermäktigt och han gör därför icke några allvarliga försök
att betala beloppet. Exekutiva åtgärder är i dylika fall dömda att
misslyckas. Enligt utredningens mening vore det en bättre lösning att
brottsbalkens minimum för dagsbotsbeloppets storlek — två kronor —
tillämpades i väsentligt större utsträckning än vad som nu är fallet. I detta
sammanhang kan anmärkas, att det är ett beklagligt förhållande att man i
massmedia gång efter annan redovisar endast det belopp som erhålls
såsom produkt av antalet dagsböter och dagsbotsbeloppet och alltså ej
har förstått dagsbotssystemets grundtanke, nämligen att antalet dagsböter
är ett uttryck för bedömningen av brottets svårighetsgrad.

JuU 1973:34

Utskottet

I motionen hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit begär utredning
om en modernisering och reformering av bötesstraffet. Till stöd för
yrkandet anför motionären att hon inte vänder sig mot dagsbotssystemet
som sådant men anser att tillämpningen av detta i många fall leder till
otillfredsställande resultat därför att böterna beräknas på grundval av nu
otidsenliga uttalanden i lagstiftningens förarbeten. Som exempel på en
enligt hennes mening olämplig praxis nämner motionären, att dagsboten
för gift kvinna utan egen inkomst bestäms efter den betalningsförmåga
kvinnan antas ha på grund av makens inkomster, att dagsboten i princip
beräknas på inkomsten före skatt samt att hänsyn icke i tillräcklig
utsträckning tas till kostnader för hemmavarande barn. Motionären anför
vidare erinringar mot bötesverkställighetsreglerna under framhållande att
det från verkställighetssynpunkt regelmässigt är meningslöst att döma
personer med inga eller obetydliga inkomster till böter.

Som huvudregel enligt brottsbalken gäller liksom enligt tidigare
lagstiftning på bötesområdet att böter skall ådömas i dagsböter. Medan
antalet dagsböter främst är ett uttryck för bedömningen av brottets
svårhetsgrad, fastställs dagsbotens storlek efter vad som prövas skäligt
med hänsyn till den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet
och ekonomiska förhållanden i övrigt. Om brottet är ringa kan
beloppet jämkas. Vägledande vid dagsbotsbestämningen är som motionären
anför vissa uttalanden i förarbetena till 1931 års särskilda böteslag
(prop. 1931:188, 1LU 1931:30, rskr 1931:243). I rättstillämpningen har
emellertid kommit att användas vissa schablonregler, som närmare
kommit till uttryck i cirkulär som riksåklagaren utfärdat för att främja
största möjliga likformighet vid bestämmandet av dagsbotsbelopp i
strafförelägganden. Med anledning av kritik liknande den som motionären
anför har riksåklagaren under 1973 gjort en översyn av cirkuläret,
varvid särskild uppmärksamhet ägnats åt frågorna om dagsbotsbeloppet
för äkta makar, avdrag för hemmavarande barn och skatteprogressivitetens
inverkan på dagsbotsbeloppets storlek. De nya anvisningarna
innefattar rekommendationer om höjda avdrag för barn, ökat hänsynstagande
till skattetrycket och generellt en sänkning av dagsbotsbeloppen,
inte minst för dem med små eller medelstora inkomster. Anledning finns
att räkna med att anvisningarna som tillkommit efter samråd med bl. a.
domarföreningen, liksom de tidigare gällande, kommer att få avsevärd
betydelse vid domstolarnas och åklagarnas rättstillämpning. Därmed
kommer också motionärens önskemål att tillgodoses i betydande
utsträckning.

Beträffande den av motionären särskilt berörda frågan om dagsbotsbeloppet
för äkta makar synes det på sätt riksåklagaren närmare utvecklar i
sitt remissyttrande — även om det från principiell synpunkt är svårt att
anföra några bärande invändningar mot motionärens argumentering —
knappast möjligt att åstadkomma ett rättvist system utan att basera
beräkningen på makarnas gemensamma ekonomiska standard. Det bör

JuU 1973:34

tilläggas att betraktelsesättet självfallet bör bli detsamma i fråga om dem
som lever i äktenskapsliknande förhållanden och oavsett vem av makarna
eller de sammanboende som har den enda eller största inkomsten.

Från vidare aspekter är som framgår av redogörelsen ovan bötespåföljden
föremål för överväganden inom den nordiska straffrättskommittén.
En särskild undersökning av förberedande karaktär pågår också för att
kartlägga behovet och lämpligheten av en bötesreform, bl. a. mot bakgrund
av dagsbotssystemets otillräcklighet vid vissa vinningsbrott och behovet
av ekonomiska sanktioner mot juridiska personer. Den av motionären
särskilt upptagna frågan om verkställigheten av bötesstraff är föremål för
prövning inom förvandlingsstraffutredningen. Vidare sker inom specialstraffrättsutredningen
en översyn av specialstraffrättens bestämmelser om
ekonomiska påföljder för brott. Beträffande sistnämnda utrednings
arbete bör särskilt framhållas att det i propositionen med förslag till
brottsbalk uttalades att frågan om en höjning av maximigränsen för
dagsbotsantalet inte borde upptagas förrän nämnda översyn avslutats
(prop. 1962:10 s. C 226).

Enligt vad utskottet inhämtat torde samtliga nu berörda utredningar
komma att avsluta sitt arbete under första halvåret 1974. Resultaten av
utredningarnas arbete bör enligt utskottets mening avvaktas innan man
överväger behovet av en utredning med de uppgifter som anges i
motionen.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:606.

Stockholm den 4 december 1973

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herr Dockered (c),
fröken Mattson (s), herrar Ernulf (fp), Larfors (s), Johansson i Växjö (c),
Nygren (s), Westberg i Ljusdal (fp), fru Hjelm-Wallén (s), fru Bergander
(s), herrar Schött (m), Måbrink (vpk), Norrby i Gunnarskog (c) och Alf
Pettersson i Malmö (s).

Juli 1973:34

Bilaga

RIKSÅKLAGAREN Cirkulär C 76

Beräknandet av dagsbotsbelopp vid strafföreläggande

För att främja största möjliga likformighet vid bestämmandet av
dagsbotsbelopp i strafförelägganden har jag funnit lämpligt meddela vissa
anvisningar i ämnet. Anvisningarna, som tillkommit efter samråd med
domareföreningen och de båda åklagarföreningarna, är endast allmänt
vägledande och avser inte att täcka alla skiftande förhållanden som är av
betydelse för dagsbotens bestämmande.

Enligt 25 kap. 2 § brottsbalken skall dagsboten fastställas efter vad
som prövas skäligt med hänsyn till den tilltalades inkomst, förmögenhet,
försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Om brottet
är ringa, kan dagsbotens belopp jämkas.

I förarbetena till den lag genom vilken dagsbotssystemet infördes
gjordes vissa uttalanden om hur dagsbotsbeloppet borde bestämmas. De
ekonomiska förhållandena i samhället har sedan dess genomgått sådana
förändringar att förarbetena inte i alla delar kan anses ha aktualitet.
Följande uttalanden från förarbetena belyser dock de tankegångar som
legat till grund för dagsbotssystemet. Enligt departementschefen var
syftet med detta system, vilket också framgick av namnet, att fastställa
det penningbelopp, beräknat för dag, som den tilltalade vid bötesdomens
meddelande under en längre tid kunde antagas böra avstå med hänsyn till
inkomst, förmögenhet och ekonomiska förhållanden i övrigt utan att han
därigenom led nöd eller brast i den försörjningsskyldighet som ålåg
honom. Det belopp, som den sakfällde med god vilja för varje dag kunde
avvara, skulle således anses motsvara en dagsbot. I flertalet fall borde
utgångspunkten vara att fastställa den sakfälldes medelinkomst för dag.
Då det gällde att avgöra hur stor del av dagsinkomsten, som skulle tas i
anspråk som dagsbot, borde samtliga på den sakfälldes betalningsförmåga
inverkande omständigheter beaktas. I första hand borde sålunda hänsyn
tas till vad som kunde anses nödvändigt till den sakfälldes eget underhåll
och för fullgörandet av den försörjningsskyldighet som åvilade honom.
Vidare borde den tilltalades ekonomiska förpliktelser av annat slag
beaktas, t. ex. skattskyldighet. Om den tilltalade ägde förmögenhet,
borde detta inverka höjande på dagsboten. Hade den sakfällde ringa eller
ingen inkomst, fast hans levnadskostnader var höga, borde de senare i
stället för inkomsten läggas till grund för bestämmandet av dagsboten (se
NJA II 1931 s. 14 f, s. 21 oehs. 31 f).

Med beaktande av dessa uttalanden och den praxis som därefter
utbildats kan följande allmänna riktlinjer ges för fastställandet av
dagsbotsbelopp.

Juli 1973:34

1 Dagsbotens storlek i normalfall

1.1 Dagsboten beräknas på grundval av den misstänktes årsinkomst. Med
årsinkomst förstås i detta sammanhang inkomst före skatt med avdrag för
kostnaderna för inkomstens förvärvande och för underhållsbidrag som
den misstänkte har att utge. Lika med inkomst anses dels sådana
förmåner som sjukpenning, arbetslöshetsersättning och omskolningsbidrag
dels förmåner av underhållsbidrag.

1.2 Vid beräkning av dagsbot för den som är gift sker med hänsyn till
försörjningsbördan avdrag med 20 procent på den enligt 1.1 framräknade
årsinkomsten. Har den andre maken inkomst, ökas den misstänktes
sålunda reducerade årsinkomst med 20 procent av den andre makens
inkomst. Vid inbördes lika stora inkomster blir således en summa
motsvarande den egna inkomsten dagsbotsgrundande. Har den misstänkte
ingen egen inkomst, grundas dagsboten på 20 procent av den andre
makens inkomst.

Vad som här sagts om den som är gift tillämpas även på den som
stadigvarande sammanbor med annan under äktenskapsliknande former.

1.3 För hemmavarande barn som för sitt uppehälle är väsentligen
beroende av den misstänkte sker avdrag från årsinkomsten med hälften av
gällande basbelopp för varje barn. Om båda makarna har egen inkomst,
reduceras avdraget efter vad som prövas skäligt med hänsyn till makarnas
inkomst och vad som man med ledning därav kan beräkna att var och en
av makarna bidrar till barnens försörjning.

1.4 Dagsboten fastställs i princip till 1/1 000 av det enligt 1.1, 1.2 och

1.3 framräknade beloppet.

1.5 Med hänsyn bland annat till indirekta skatter och existensminimum
minskas det enligt 1.4 erhållna talet alltid med fem kronor. På grund av
skatteprogressiviteten vid den statliga direkta beskattningen sker därutöver
avdrag med 1/1 000 av den merskatt som enligt progressivitetsreglerna
utgår för inkomster över 20 000 kronor. Avdraget beräknas på
årsinkomsten enligt 1.1 eller det högre belopp som enligt 1.2 kan komma
att läggas till grund för beräkning av dagsbot för den som är gift.
Progressivitetsavdraget kan med nu gällande skattesatser beräknas med
ledning av följande tabell.

Årsinkomst	Avdrag	Årsinkomst	Avdrag
20 000	0	70 000	14
25 000	1	80 000	17
30 000	2	90 000	21
35 000	3	100 000	24
40 000	5	125 000	34
45 000	6	150 000	45
50 000	8	200 000	68
60 000	11

JuU 1973:34

1.6 Dagsböter» bestäms som regel inte till ett lägre belopp än fem kronor.
Undantag kan dock ifrågakomma när den misstänktes försörjningsmöjligheter
är väsentligen nedsatta till följd av långvarig sjukdom,
olyckshändelse, ålderdom eller annan därmed jämförlig omständighet.

1.7 Dagsboten fastställs alltid till helt krontal. Belopp som överstiger 25
kronor avrundas nedåt till tal jämnt delbart med fem.

1.8 Med ledning av ovan angivna normer kan följande exempel anföras.

A har en årsinkomst enligt 1.1 på 85 000 kronor. Från 1/1 000 härav

görs dels generellt avdrag om fem kronor dels progressivitetsavdrag om
19 kronor (mitt emellan 17 och 21). Återstoden eller 61 kronor avrundas
enligt 1.7 till 60 kronor.

A har samma inkomst men dessutom make med 20 000 kronor i
inkomst och två hemmavarande barn. A erhåller avdrag med 20 procent
på sin inkomst eller 17 000 kronor men får samtidigt tillägg med 20
procent av makens inkomst eller 4 000 kronor. Avdrag för barnen kan
erhållas med belopp motsvarande helt basbelopp eller för närvarande
7 600 kronor. Med hänsyn till andre makens inkomst reduceras detta
belopp till exempelvis 5 600 kronor. Det dagsbotsgrundande beloppet
blir då 66 400 kronor. Efter generellt avdrag och progressivitetsavdrag,
vilket blir detsamma som i föregående exempel, samt avrundning nedåt
fastställs dagsboten till 40 kronor.

För A:s make sker tillägg till den egna inkomsten med 17 000 kronor
med hänsyn till A:s inkomst, medan avdrag görs med 4 000 kronor.
Bamavdrag kan erhållas med exempelvis 2 000 kronor. Detta ger en
summa av 31 000 kronor. Från 1/1 000 härav görs förutom det generella
avdraget om fem kronor ett progressivitetsavdrag om tre kronor
(beräknat på 33 000 kronor). Detta ger en dagsbot på 23 kronor.
Avrundning sker inte.

B har 30 000 kronor i inkomst och Bs make 6 000 kronor. Makarna
har tre barn. B får enligt 1.2 ett avdrag om 6 000 kronor och ett tillägg
om 1 200 kronor. B:s avdrag för barn kan sättas till 9 000 kronor.
Återstår en summa av 16 200 kronor. Efter generellt avdrag och
progressivitetsavdrag fastställs dagsboten till 9 kronor.

Bs make får enligt 1.2 tillägg till inkomsten med 6 000 kronor och
avdrag med 1 200 kronor. Avdraget för barn bör vara större än 800
kronor, varför det dagsbotsgrundande beloppet inte kommer att uppgå
till 10 000 kronor. På grund av det generella avdraget skulle dagsboten bli
lägre än fem kronor. Enligt 1.6 bestäms dagsboten till fem kronor.

1.9 Förmögenhet som understiger 100 000 kronor beaktas i allmänhet
inte vid bestämmandet av dagsboten. Uppgår förmögenheten till eller
överstiger detta belopp, ökas dagsboten med fem kronor för de första
100 000 kronorna samt med fem kronor för varje ytterligare fullt
50 000-tal kronors förmögenhet.

JuU 1973:34

Föreligger mera betydande skuldbörda, inverkar denna i sänkande
riktning efter vad som prövas skäligt.

1.10 Sociala bidrag och förmåner verkar inte förhöjande på dagsboten i
vidare mån än som framgår av vad som sagts under 1.1.

2 Jämkning av dagsboten

2.1 Bestämmelsen om jämkning i 25 kap. 2 § brottsbalken skall
tillämpas ytterst restriktivt. Med ringa brott avses inte vissa brottskategorier
utan lagöverträdelser som med hänsyn till omständigheterna i det
speciella fallet inte framstår som allvarliga utan mer har karaktär av
ordningsförseelse. Uppsåtliga brott har i allmänhet inte den karaktär att
jämkning får förekomma.

2.2 Genom den ökade användningen av penningböter i samband med
ordningsbotsinstitutets införande har tillämpningsområdet för jämkningsregeln
blivit kraftigt inskränkt. Då någon systematisk differentiering
mellan ordningsförseelser och andra brott inte genomförts i lagstiftningen,
finns dock ännu utrymme för jämkning även beträffande
nytillkommen specialstraffrättslig lagstiftning. Jämkning bör dock inte,
såsom förekommit, tillämpas beträffande exempelvis olovlig körning och
vårdslöshet i trafik.

2.3 Beträffande brottsbalksbrott är det endast i sällsynta undantagsfall
tillåtet med jämkning, såsom vid egenmäktigt förfarande avseende olovlig
parkering och vissa fall beträffande bedrägligt beteende vid s. k.
plankning.

2.4 I fall där jämkning skett skall detta klart framgå av strafföreläggande!.
S. k. tyst jämkning får inte förekomma.

3 Dagsbotsutredningen

För att inte onödigtvis belasta utredningsförfarandet bör den misstänktes
uppgifter om inkomst- och förmögenhetsförhållanden godtas
utan kontroll, såvida det inte finns särskild anledning anta att uppgifterna
är felaktiga eller ofullständiga.

Genom detta cirkulär upphävs cirkulär nr 119 den 6 februari 1963.

Stockholm den 25 maj 1973

HOLGER ROMANDER

/Claes Zeime

GOTAB 73 5478 S Stockholm 1973