Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om häktning vid förvisning av utlänning (Betänkande 1973:JuU28 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande nr 28 år 1973

JuU 1973:28

Nr 28

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om häktning vid
förvisning av utlänning.

Motionen

I motionen 1973:1084 av herr Oskarson m. fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar anta följande

Förslag till

Lag om ändring i 1 kap. 3 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3
lydelse.

Nuvarande lydelse

Med påföljd för brott förstås i
denna balk:

de allmänna straffen böter och
fängelse,

ämbetsstraffen suspension och
avsättning för innehavare av befattning,
varmed ämbetsansvar är
förenat, och disciplinstraff för
krigsmän, samt

villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse, internering och
överlämnande till särskild vård.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

§ brottsbalken skall erhålla loij

Föreslagen lydelse

Med påföljd för brott förstås i
denna balk:

de allmänna straffen böter och
fängelse,

ämbetsstraffen suspension och
avsättning för innehavare av befattning,
varmed ämbetsansvar är
förenat, och disciplinstraff för
krigsmän, samt

villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse, internering och
överlämnande till särskild vård,
förvisning enligt utlänningslagen.

Till stöd för yrkandet att i brottsbalkens stadgande om vad som utgör
brottspåföljd i brottsbalkens mening skall upptas även förvisning enligt
utlänningslagen anför motionärerna att domstolen i mål mot utlänning
rörande brott varå fängelse i mer än ett år kan följa ofta finner, att den
lämpligaste påföljden är skyddstillsyn eller villkorlig dom jämte förvisning
med förbud att återvända hit. En sådan utgång kan enligt
motionärerna följa även i mål angående relativt allvarlig brottslighet och
där faran för fortsatt brottslig verksamhet är betydande. Om den som

1 Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 28

JuU 1973:28

döms är häktad, skall domstolen pröva huruvida han skall i häkte avbida
att domen vinner laga kraft. Bland de häktningsgrunder som härvid kan
ifrågakomma nämner motionärerna fara för att den misstänkte avviker
eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff.

Eftersom förvisning enligt brottsbalken inte betecknas som en
brottspåföljd, torde domstolen enligt motionärerna, om den förordnat
om skyddstillsyn eller villkorlig dom jämte förvisning, vara tvingad att
föreskriva att den dömde genast skall försättas på fri fot. I motionen
framhålls vidare att den dömde inte heller omedelbart kan tas i förvar
enligt utlänningslagen, om han inte förklarar sig nöjd med förvisningen.
Motionärerna anser det angivna förhållandet vara starkt otillfredsställande
bl. a. med hänsyn till att den dömde genast kan avvika och
fortsätta sin brottsliga verksamhet här i landet.

Gällande ordning

Förvisning

Enligt 26 § utlänningslagen kan utlänning förvisas genom dom eller
beslut av allmän domstol, om han befinns ha begått brott på vilket kan
följa fängelse i mer än ett år eller om villkorlig dom eller skyddstillsyn
som ådömts honom för sådant brott undanröjs och det på grund av
gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han
kommer att fortsätta brottslig verksamhet här i landet eller om brottet
eljest föranleder att han inte bör få kvarstanna. Enligt 27 § utlänningslagen
kan utlänning vidare förvisas om han befinns ha begått brott, varå
enligt utlänningslagen eller enligt författning som utfärdats med stöd
därav kan följa fängelse, samt omständigheterna vid gärningens begående
är försvårande eller om han under de före gärningen senast förflutna två
åren funnits skyldig till brott av samma slag. Vid bedömande av om
utlänning bör förvisas skall hänsyn tas till utlänningens levnads- och
familjeförhållanden samt till längden av den tid han vistats i landet.
Utlänning, som innehar bosättningstillstånd eller som, då åtalet väcktes,
sedan minst fem år tillbaka var bosatt här, får förvisas endast om det
föreligger synnerliga skäl. Om utlänning förvisas skall det men han
därigenom lider beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet.
Dom eller beslut om förvisning skall innehålla förbud för utlänningen att
återvända. Förbudet kan begränsas till att gälla viss tid. Överträdelse av
förbud att återvända är straffbelagt. Straffet utgör fängelse i högst sex
månader.

Här kan tilläggas att förvisning enligt utlänningslagen inte upptas i
brottsbalkens stadgande om vad som utgör brottspåföljd i brottsbalkens
mening (1 kap. 3 § brottsbalken). Förvisning anses i stället enligt
brottsbalken utgöra sådan särskild rättsverkan som förutom påföljd kan
följa på ett brott, t. ex. förverkande av egendom (se 1 kap. 8 §
brottsbalken och prop. 1962:10 s. B 65).

JuU 1973:28

Tvångsåtgärder enligt utlänningslagen

Utlänningslagen innehåller regler om särskilda tvångsåtgärder för fall
då fråga uppkommer om avvisning, förpassning eller utvisning eller om
verkställighet av sådan åtgärd eller om verkställighet av förvisning. Enligt
35 § utlänningslagen kan utlänning i sådana fall tas i förvar eller ställas
under uppsikt. I fråga om förvisning gäller dock att de tvångsåtgärder
utlänningslagen erbjuder kan tillgripas först sedan domstolens beslut om
förvisning vunnit laga kraft eller utlänningen avgivit nöjdförklaring.

Häktning

Fråga om häktning av utlänning som förvisas kan vara aktuell förutom
i de i motionen beskrivna situationerna, dvs. då domstolen jämte
villkorlig dom eller skyddstillsyn beslutar om förvisning, även i fall då en
utlänning jämte förvisning döms till skyddstillsyn med anstaltsbehandling
eller ådöms ett kortare frihetsstraff och hinner friges innan förvisningsbeslutet
vunnit laga kraft.

Enligt 24 kap. 21 § rättegångsbalken skall domstolen, om den
misstänkte döms till ansvar och han är häktad, pröva huruvida han skall i
häkte avbida att domen vinner laga kraft; är den misstänkte på fri fot kan
domstolen förordna att han skall häktas. Häktningsfrågan skall härvid
prövas enligt de i samma kapitel angivna grunderna. Såvitt nu är av
intresse gäller enligt huvudstadgandet i kapitlets 1 § följande. Den som på
sannolika skäl är misstänkt för brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år
eller däröver, kan häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan
befaras, att han avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller
straff (flyktfara) eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt
försvårar sakens utredning (kollusionsfara), eller ock anledning förekommer
att han fortsätter sin brottsliga verksamhet (fara för fortsatt brottslig
verksamhet). Är brottet ringare än nu sagts men kan på brottet följa
fängelse och har den misstänkte inte stadigt hemvist i landet, kan han
häktas om det skäligen kan befaras att han avviker. Om för brottet inte är
stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, skall häktning ske, om det
inte är uppenbart att anledning till häktning saknas. Å andra sidan må
häktning icke ske om det kan antas att den misstänkte kommer att
dömas endast till böter eller suspension.

Det av motionärerna väckta spörsmålet gäller främst huruvida häktning
kan ske för att säkra verkställighet av förvisning då endast flyktfara
föreligger som häktningsgrund. Under hänvisning till att förvisning enligt
brottsbalken såsom angivits i det föregående inte utgör en påföljd för
brott har det hävdats att häktning inte kan ske för att säkra verkställighet
av förvisning då endast flyktfara föreligger. Häremot har invänts att vid
utlänningslagens tillkomst år 1954 förvisning i processuellt hänseende
ansågs utgöra en ansvarspåföljd (prop. 1954:41 s. 145 f och 161). Detta
har ansetts följa även av ordalagen i 26 § tredje stycket utlänningslagen,

JuU 1973:28

vari stadgas att det men utlänningen lider genom förvisningen skall
”beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet”. Man har vidare
hävdat att någon ändring av förvisningens karaktär i processuellt
hänseende inte åstadkommits när sedermera i brottsbalken införts en
definition av vad som utgör påföljd i brottsbalkens mening. I sammanhanget
har även åberopats ett uttalande av lagrådet under förarbetena till
lagen om behandling i fångvårdsanstalt (prop. 1964:76 s. 77). Lagrådet
föreslog där att verkställighet skall kunna ske av frihetsberövande påföljd
även om den dömde fullföljer talan ”beträffande annan honom ådömd
påföljd, t. ex. förverkande, förvisning eller avsättning”. Med den nu
skildrade uppfattningen rörande förvisningens karaktär av påföljd i
processuellt hänseende är det förenligt att häktning sker för att säkra
verkställighet av förvisningen även om endast flyktfara föreligger som
häktningsgrund. I rättstillämpningen synes något avgörande som otvetydigt
talar till förmån för den ena eller den andra av de båda
åsiktsriktningarna icke ha träffats.

Viss tvekan har också yppats rörande tillåtligheten av häktning vid
dom på villkorlig dom eller skyddstillsyn jämte förvisning. Frågeställningen
kan återföras på de skiljaktigheter som föreligger beträffande
förutsättningar för villkorlig dom och skyddstillsyn å ena sidan och
förvisning å andra sidan. Som allmän förutsättning för villkorlig dom
gäller enligt 27 kap. 1 § brottsbalken att det med hänsyn främst till den
tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt finns grundad
anledning anta att övervakning eller annan mera ingripande åtgärd inte
erfordras för att avhålla honom från vidare brottslighet. Enligt 28 kap.
1 § samma balk gäller som en förutsättning för skyddstillsyn att det
prövas erforderligt att den tilltalade ställs under övervakning och mera
ingripande påföljd än skyddstillsyn inte finns påkallad. Som villkor för
förvisning gäller däremot som framgår av det föregående antingen att det
kan befaras att utlänningen kommer att här i landet fortsätta brottslig
verksamhet eller också att brottet eljest föranleder att han inte bör få
kvarstanna här.

Mot angivna bakgrund har ifrågasatts om förvisning kan ådömas då
påföljden bestäms till villkorlig dom. Tveksamhet har vidare yppats
angående möjligheterna till häktning när påföljden är kriminalvård i
frihet. Det är emellertid att märka att vid införandet av utlänningslagen
frågan huruvida villkorlig dom enligt den då gällande lagen om villkorlig
dom skulle kunna förenas med förvisning överlämnades åt rättstillämpningen.
I propositionen med förslag till utlänningslag uttalade dåvarande
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, bl. a. att det inte
kunde uteslutas att villkorlig dom i förening med förvisning kunde visa
sig vara en ändamålsenligt reaktion i vissa fall (prop. 1954:41, s. 98-99).
Med stöd härav har hävdats att de skiljaktigheter i fråga om kraven på
god prognos som föreligger mellan villkorlig dom och förvisning inte
utgör hinder för meddelande av villkorlig dom jämte förvisning. Därvid
har bl. a. anförts att fall kan tänkas där den dömdes prognos visserligen
kan bedömas vara dålig under förutsättning att han fortsätter sin vistelse i

JuU 1973:28

Sverige men kan bedömas vara bättre om han kommer under ordnade
förhållanden i hemlandet. Under hänvisning till likartad argumentering
har hävdats att hinder mot häktning inte föreligger då fråga är om
förvisning av utlänning som döms till villkorlig dom eller skyddstillsyn. I
domstolspraxis föreligger, som framgår bl. a. av de i det följande lämnade
statistiska uppgifterna, en tendens att i vissa fall meddela villkorlig dom
och skyddstillsyn jämte förvisning. Något prejudicerande avgörande synes
dock inte ha träffats. Icke heller när det gäller häktning i de här avsedda
situationerna synes föreligga någon enhetlig praxis.

Statistiska uppgifter

Enligt uppgift från statens invandrarverk meddelades under år 1969
beslut om förvisning beträffande 883 utlänningar. Motsvarande siffror för
åren 1970-1972 var 1 021, 748 och 743.

Enligt en av åtalsrättskommittén genomförd stickprovsundersökning
av brottmålsdomar mot 103 utlänningar meddelade under september
månad 1970 av vissa avdelningar av Stockholms rådhusrätt ådömdes
förvisning i 22 fall. Av 34 utlänningar som dömdes till fängelse förvisades
11. Fängelsestraffet uppgick i de flesta fall till 1—2 månader. Av 24
utländska medborgare som erhöll villkorlig dom förvisades 8. Beslut om
förvisning meddelades beträffande 2 av 12 utlänningar som ådömdes
skyddstillsyn. (Se närmare härom i promemoria med förslag till nya
regler om beivrande av vissa brott, begångna av utlänningar, stencil Ju
1971:14.)

Pågående översyn m. m.

I åtalsrättskommitténs i det föregående nämnda promemoria (stencil
Ju 1971:14) med förslag till nya regler om beivrande av vissa brott,
begångna av utlänningar, behandlar kommittén bl. a. frågan om möjligheten
att kombinera villkorlig dom med förvisning samt föreslår att laga
stöd skall införas för meddelande av villkorlig dom oberoende av
utlänningens prognos i fråga om laglydnad i fall där det står klart att
brottet skall föranleda förvisning eller utlänningen skall avlägsnas ur
landet på grund av tidigare förvisnings- eller utvisningsbeslut. Kommitténs
förslag i denna del har ännu inte föranlett någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Utlänningsutredningen, som tillkallades enligt bemyndigande av
Kungl. Maj:t 1961 för att verkställa översyn av utlänningslagstiftningen,
har övervägt skilda frågor om frihetsberövande enligt utlänningslagen i
sitt i december 1972 avgivna delbetänkande (Ds In 1972:20) Frihetsberövande
enligt utlänningslagen. Under remissbehandlingen av betänkandet
har riksåklagaren i yttrande till chefen för inrikesdepartementet fäst
uppmärksamheten på motionsspörsmålet. Frågan om översyn av utlänningslagstiftningen
är f. n. föremål för Kungl. Maj:ts övervägande.

JuU1973:28

I sammanhanget bör även nämnas att chefen för justitiedepartementet
nyligen (prop. 1973:87 s. 135) förutskickat en allmän översyn av
rättegångsbalken. Frågan om formerna för och omfattningen av denna
översyn är alltjämt föremål för Kungl. Maj:ts övervägande.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksåklagaren,
hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
statens invandrarverk, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Föreningen
Sveriges åklagare.

Remissinstanserna intar över lag en positiv ställning till motionsyrkandet.
Sålunda tillstyrker hovrätten, rikspolisstyrelsen, invandrarverket och
åklagarföreningen att sådan lagstiftning vidtas att motionens syfte kan
tillgodoses. Riksåklagaren har ingen erinran mot att ett förtydligande
sker lagstiftningsvägen därest tvekan skulle anses råda om innebörden av
gällande rätt. Kriminalvårdsstyrelsen ifrågasätter behovet av frihetsberövande
i avvaktan på att förvisningsbeslut vinner laga kraft men har
inget att erinra mot att lagändring övervägs om sådant behov föreligger.
Domareföreningen anser att den av motionärerna väckta frågan bör
närmare undersökas.

Riksåklagaren uttalar att det otvivelaktigt föreligger ett behov av att
kunna ingripa med tvångsmedel mot en förvisad utlänning för att säkra
att förvisningen kan verkställas. Efter hänvisning till den möjlighet att
förordna om tvångsmedel enligt utlänningslagen som vederbörande
myndighet har då fråga uppkommer om avvisning, förpassning eller
utvisning framhåller riksåklagaren att det förhållandet att frågan om
utlänningens avlägsnande handläggs av domstol i ett brottmål inte bör
föranleda att möjligheterna att ingripa bedöms annorlunda. I fråga om
möjligheterna till häktning vid kriminalvård i frihet uttalar riksåklagaren
att kombinationen kriminalvård i frihet och förvisning betingas av
speciella omständigheter. En sådan kombination kan enligt riksåklagaren
motiveras med att den dömde, även om han lever under oordnade
förhållanden här och därför kunde befaras fortsätta sin brottsliga
verksamhet, kan antas i sitt hemland — under ordnade och invanda
förhållanden — låta rätta sig utan ett frihetsberövande. Utgångspunkterna
är sålunda enligt riksåklagaren annorlunda än de som vanligtvis gäller vid
skyddstillsyn och villkorlig dom. Gentemot åsikten att brottsbalkens
införande skulle ha medfört att förutsättningarna för användande av
tvångsmedel förändrats anför riksåklagaren, att förvisning tidigare betraktats
som en påföljd i rättegångsbalkens mening och att brottsbalken inte
torde ha medfört någon ändring i detta avseende. Visserligen har
brottsbalken medfört att vissa rättsverkningar av brott inte är att
betrakta som påföljder i brottsbalkens mening, men intet tyder, enligt
riksåklagaren, på att man med denna terminologiska precisering avsett att
förvisningen skulle ha andra rättsverkningar än tidigare.

Sammanfattningsvis anser riksåklagaren att gällande rätt ger den

JuU1973:28

möjlighet att ingripa som motionärerna efterlyser. Skulle emellertid
någori tveksamhet anses råda har riksåklagaren ingen erinran mot att
förtydligande sker lagstiftningsvägen. Detta bör enligt riksåklagaren dock
inte ske så att förvisning upptas som påföljd i brottsbalken utan genom
ändringar i utlänningslagen.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att det i många fall föreligger
ett behov av att kunna förordna om någons kvarhållande i häkte i de
situationer som anges i motionen och kanske ännu oftare vid ådömande
av korta frihetsstraff jämte förvisning. Hovrätten konstaterar att förvisning
vid utlänningslagens tillkomst ansågs utgöra brottspåföljd men enligt
brottsbalken inte betraktas som påföljd i brottsbalkens mening. Hovrätten
finner det i och för sig föga tillfredsställande att förvisningens
karaktär bedöms olika i olika lagar. När det gäller vilka konsekvenser
brottsbalkens stadgande om vad som är påföljd i brottsbalkens mening
har för det i motionen behandlade problemet ifrågasätter hovrätten om
det vid brottsbalkens tillkomst varit avsett att förvisningens rättsverkningar
i processuellt hänseende skulle ändras genom en i balken införd
definition av begreppet påföljd. Med hänsyn härtill anser hovrätten det
vara lagtekniskt möjligt att låta någon kvarstanna i häkte i avbidan på att
ett förvisningsbeslut vinner laga kraft. Hovrätten anser emellertid frågan
så tveksam att ett klargörande lagstiftningsvägen bör ske. Härvidlag
förordar hovrätten att problemet löses på annat sätt än det motionärerna
föreslagit. Hovrätten anför härom följande:

En möjlighet skulle vara att ändra 35 § utlänningslagen så att det för
tillämpning av de däri stadgade bestämmelserna om tagande i förvar
inte krävdes att förvisningen vunnit laga kraft utan endast att domstol
dömt till förvisning. I fall där häktning eljest skulle behöva tillgripas
endast för att — där risk för avvikande föreligger — säkerställa att
förvisningen skall kunna verkställas kan det förefalla naturligt att
använda sig av utlänningslagens bestämmelser om tagande i förvar, i
synnerhet som det redan enligt nuvarande bestämmelser torde kunna bli
aktuellt att — sedan domstolens förvisningsbeslut vunnit laga kraft —
tillämpa utlänningslagens bestämmelser om tagande i förvar. Det torde
nämligen inte vara riktigt att domstolen förordnar att den dömde skall
kvarstanna i häkte till dess förvisningsbeslutet kan verkställas utan endast
till dess detta beslut vinner laga kraft. Domstolen vet ju nämligen inte om
förvisningsbeslutet överhuvudtaget kan verkställas. Mot den nu ifrågasatta
ändringen av 35 § utlänningslagen talar dock att, medan förvisningsfrågan
behandlas av hovrätt eller högsta domstolen, en annan myndighet
har att förordna om tagande i förvar.

Lämpligare skulle vara att ändra bestämmelsen i 24 kap. 21 §
rättegångsbalken, som direkt reglerar domstolens möjligheter att i en
dom förordna om den dömdes hållande i häkte i avbidan på att domen
vinner laga kraft. Denna bestämmelse anknyter enligt ordalydelsen inte
till den ådömda påföljden utan det förutsättes endast att den misstänkte
dömes för brottet och att vanliga häktningsgrunder föreligger. Genom att
i denna paragraf ange i vilka fall domstolen kan förordna att den dömde
skall kvarstanna i häkte till dess domen vinner laga kraft kan det med
motionen avsedda syftet uppnås på ett mera direkt och lagtekniskt
klarare sätt.

JuU 1973:28

Hovrätten understryker slutligen att förordnande om utlännings
kvarhållande i häkte inte bör ske generellt i de här behandlade
situationerna, eftersom det är fråga om ett frihetsberövande som inte till
någon del kan avräknas från exempelvis ett fängelsestraff.

Rikspolisstyrelsen anser att den i motionen behandlade frågan, om
förvisning i processuellt hänseende kan betraktas som påföljd för brott,
är väsentlig från polisiär synpunkt. Enligt vad styrelsen inhämtat är
rättspraxis vacklande, även om flertalet domstolar synes anse att
förvisning efter brottsbalkens införande inte är att betrakta som en
brottspåföljd. Eftersom vid en sådan bedömning häktningsinstitutet inte
kan användas och då polismyndigheten inte kan omhänderta den dömde
jämlikt 35 § utlänningslagen förrän förvisningsavgörandet vunnit laga
kraft eller utlänningen avgivit nöjdförklaring händer det enligt rikspolisstyrelsens
mening alltför ofta att den dömde håller sig undan för att så
länge som möjligt försöka undgå verkställighet av förvisningen. Detta kan
förorsaka polisen ett mycket tidskrävande spaningsarbete.

Styrelsen har i förarbetena till brottsbalken inte funnit något
uttalande som klargör skillnaden mellan brottsbalkens behandling av
förvisning och de entydiga uttalanden i förarbetena till utlänningslagen,
enligt vilka förvisning är en brottspåföljd. Enligt styrelsens uppfattning
förefaller det mindre sannolikt, att lagstiftaren med de nya bestämmelserna
i 1 kap. 3 och 8 §§ brottsbalken, vilka närmast synes vara att anse
som terminologiska preciseringar, avsett att förvisning från processuell
synpunkt skall ha andra rättsverkningar än tidigare.

Sammanfattningsvis uttalar rikspolisstyrelsen, att det finns skäl som
talar för att gällande rätt ger möjlighet att ingripa i de fall, som avses med
motionen. Med hänsyn till den tveksamhet som synes råda i praxis och
som utan tvekan medför olägenheter i polisarbetet tillstyrker emellertid
styrelsen att ett förtydligande sker lagstiftningsvägen. Detta torde enligt
styrelsen lämpligen ske genom ändring i utlänningslagen.

Kriminalvårdsstyrelsen ifrågasätter huruvida — som motionärerna
uppger — det är vanligen förekommande att utlänning, som häktats vid
svensk domstol för brott, å vilka fängelse i mer än ett år kan följa, ådöms
skyddstillsyn eller villkorlig dom jämte förvisning samt att detta även
förekommer i mål angående relativt allvarlig brottslighet och där faran
för fortsatt brottslig verksamhet är betydande. Beträffande de utlänningar,
som vistas i frihet i avvaktan på att beslut angående förvisning
vinner laga kraft, torde enligt styrelsen endast i undantagsfall den
brottslighet som föranlett förvisningsbeslutet vara av så allvarlig art att
ett frihetsberövande är påkallat. Styrelsen ifrågasätter således behovet av
ett frihetsberövande i avvaktan på lagakraftvunnet beslut i dessa fall.
Skulle emellertid ett sådant behov visa sig föreligga bör enligt styrelsens
mening övervägas om det inte i stället för den föreslagna ändringen i
brottsbalken är lämpligare att genom ändring i utlänningslagen möjliggöra
för vederbörande myndighet att ta utlänningen i förvar eller ställa honom
under uppsikt, innan förvisningsbeslutet vunnit laga kraft.

Statens invandrarverk anser i likhet med motionärerna att nuvarande

JuU1973:28

ordning i vissa fall kan leda till stötande resultat. Den av motionärerna
föreslagna ändringen i 1 kap. 3 § brottsbalken skulle emellertid enligt
invandrarverket kräva en hel del följdändringar i brottsbalken. Såsom en
enklare metod att uppnå motionärernas syfte föreslår invandrarverket
ändring av bestämmelserna om häktning i 24 kap. rättegångsbalken så att
häktning undantagsvis blir möjlig i avvaktan på att ett förvisningsbeslut
vinner laga kraft.

Domareföreningen konstaterar inledningsvis att förvisning inte är att
anse som straff samt att rättegångsbalkens bestämmelser om häktning
bl. a. innebär att häktning ej kan ske för att möjliggöra verkställighet av
något som icke är straff. Motionärernas uttalande att häktning ej kan ske
då förvisning ådöms jämte skyddstillsyn och villkorlig dom är enligt
föreningen riktigt så till vida att häktning ej kan ske för att säkerställa
verkställighet av förvisning. När det i praxis förekommit häktning i dylika
situationer kan det enligt föreningens mening antas att häktningsskäl
varit fara för fortsatt brottslighet. Föreningen ifrågasätter om det är
påkallat med häktning i andra fall än dem där fara för fortsatt
brottslighet föreligger.

I detta hänseende anför föreningen följande:

Det måste nämligen uppmärksammas, att förutsättning för ådömande
av villkorlig dom enligt brottsbalken är att övervakning eller mer
ingripande åtgärd ej erfordras för att avhålla från vidare brottslighet.
Detta stämmer inte med det krav utlänningslagen i första hand ställer upp
för förvisning: risk för fortsatt brottslighet. Den andra förutsättningen
för förvisning "eller föranleder brottet eljest att han icke bör få
kvarstanna” syftar på det fall att det inte föreligger återfallsrisk men
brottet vittnar om en för våra förhållanden främmande råhet eller
hänsysnlöshet. Det är knappast tänkbart med villkorlig dom i sådant fall.

Oaktat det nu anförda förekommer emellertid i icke obetydlig
omfattning i praxis att villkorlig dom jämte förvisning ådömes. Anledningen
härtill torde vara att domstolarna finner ett fängelsestraff eller
kriminalvård i frihet meningslös ur svensk synpunkt, eftersom utlänningen
inte har sådan anknytning till riket att han vill eller bör få
kvarstanna här. Den uppfattningen torde också förekomma att förvisning
med förbud att återvända i och för sig kan vara ett tillräckligt ”straff”,
särskilt om någon kortare tids frihetsförlust i form av anhållande och
häktning föregått domen. Då förvisning emellertid inte är någon
brottspåföljd i brottsbalkens mening, måste en sådan påföljd användas
och man har då tagit till villkorlig dom, som för den som omedelbart
avlägsnas ur riket med förbud att återvända i själva verket icke innebär
något i sak. Som motivering för att använda villkorlig dom plus
förvisning har också anförts, att utlänningen under de oordnade
förhållanden han lever i här i landet kan befaras fortsätta brottslig
verksamhet medan han i sitt hemland under för honom mer ordnade och
vana förhållanden kan antagas låta sig rätta utan frihetsberövande.

Skyddstillsyn i kombination med förvisning kan knappast förekomma
i andra fall än då övervakningen kan flyttas med utlänningen, alltså till
annat nordiskt land.

Härefter konstaterar föreningen att ett tillskapande av laglig möjlighet
att vid villkorlig dom eller skyddstillsyn jämte förvisning häkta den

JuU1973:28

dömde — även om fara för fortsatt brottslighet inte föreligger — innebär
att verkställighet av förvisningen säkras. Det innebär emellertid också,
framhåller föreningen, att man ger stöd åt den praxis, som utbildat sig,
att använda villkorlig dom i fall som stämmer dåligt överens med de i
brottsbalken angivna förutsättningarna. Möjligheten till ökat frihetsberövande
av utlänningar rimmar enligt föreningens mening inte heller
med det förslag i fråga om frihetsberövande enligt utlänningslagen som
lagts fram av utlänningsutredningen (Ds Ju 1972:20).

Föreningen berör vidare bl. a. de situationer i vilka en utlänning döms
till kortvarigt frihetsstraff jämte förvisning och klagar på förvisningen
men ej på domen i övrigt, varvid det kan inträffa att frihetsstraffet är till
fullo verkställt, innan förvisningsfrågan avgjorts genom laga kraft ägande
dom. I sådant fall har, fortsätter föreningen, domstol förklarat vederbörande
häktad i avbidan på att förvisningsbeslutet vinner laga kraft mot
honom. Enligt föreningen råder det emellertid olika meningar om
lagligheten av häktning i fall, när fara för fortsatt brottslighet ej
föreligger.

Sammanfattningsvis anför föreningen att det kan finnas skäl att
beröva utlänning friheten i avbidan på att ett beslut om förvisning vinner
laga kraft, även om påtaglig fara för fortsatt brottslighet ej föreligger.
Visserligen torde i praxis häktning förekomma även i dylika situationer,
men det kan enligt föreningen ifrågasättas om detta är i överensstämmelse
med gällande lag. Med hänsyn härtill anser föreningen att den av
motionärerna väckta frågan bör närmare undersökas, vilket lämpligen bör
ske i samband med departementsbehandlingen av utlänningsutredningens
betänkande om frihetsberövande enligt utlänningslagen. 1 fråga om
motionärernas förslag att förvisning skulle upptas som brottspåföljd i
1 kap. 3 § brottsbalken framhåller föreningen att det — såsom balken är
konstruerad — inte är tillräckligt att allenast ändra detta lagrum utan det
är nödvändigt att ändra såväl balken som annan lag på åtskilliga punkter
och samtidigt ta ställning till i vilka avseenden som förvisning skall
jämställas med straff.

Åklagarföreningen uttalar att den av motionärerna väckta frågan är
praktiskt betydelsefull, och föreningen ställer sig positiv till en lagstiftning
som tillgodoser motionens syfte. Föreningen förordar att utlänningslagen
kompletteras med bestämmelser, enligt vilka domstol vid dom eller
beslut om förvisning må förordna att utlänningen skall tas i förvar eller
ställas under uppsikt. Bestämmelserna bör också innebära att den
centrala utlänningsmyndigheten skall kunna häva beslutet om tvångsåtgärd
om förvisningen inte kan verkställas.

Utskottet

I detta betänkande behandlas en motion som tar upp frågan om
möjligheterna att förordna om häktning av utlänning som förvisas.

Enligt utlänningslagen kan utlänning av domstol förvisas om han
begått brott på vilket kan följa fängelse i mer än ett år eller om villkorlig

JuU 1973:28

dom eller skyddstillsyn, som ådömts honom för sådant brott, undanröjs
och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter
kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här i
landet eller om brottet eljest föranleder att han inte bör få stanna kvar
här. Även i vissa andra fall kan förvisning ådömas. Det men utlänningen
lider genom förvisningen skall beaktas då domstolen bestämmer annan
påföljd för brottet.

Då fråga uppkommer om verkställighet av förvisning, kan utlänningen
tas i förvar eller ställas under uppsikt under förutsättning att domstolens
beslut om förvisning vunnit laga kraft eller utlänningen avgivit nöjdförklaring.
Frågan om tvångsåtgärd gentemot utlänning som förvisas kan
emellertid bli aktuell redan då domstolen handlägger det brottmål vari
förvisningsfrågan uppkommit. I samband med att domstolen dömer en
tilltalad, som är häktad, till ansvar skall domstolen nämligen enligt 24
kap. rättegångsbalken pröva om den dömde i häkte skall avbida att
domen vinner laga kraft. Är denne på fri fot kan domstolen förordna att
han skall häktas. De häktningsgrunder som i detta sammanhang främst
kan vara aktuella är flyktfara, dvs. fara att den dömde avviker eller
annorledes undandrar sig lagföring eller straff och fara för fortsatt
brottslighet.

1 motionen anförs att häktning inte torde kunna tillgripas om
domstolen dömt till skyddstillsyn eller villkorlig dom jämte förvisning,
eftersom förvisning enligt brottsbalken inte utgör en påföljd för brott.
Bakom denna uppfattning ligger tankegången att tillämpning av häktningsgrunden
flyktfara förutsätter fara att den dömde undandrar sig
lagföring eller straff, att denna häktningsgrund inte kan vara för handen
eftersom förvisning inte utgör en påföljd (straff), samt att häktning
därför inte kan ske. Enligt motionärerna kan behovet att kunna hålla
utlänning som ådömts förvisning häktad tillgodoses om förvisning
jämställs med övriga i brottsbalken angivna påföljder. I enlighet härmed
hemställs i motionen att riksdagen antar ett av motionärerna upprättat
förslag till lag om ändring i 1 kap. 3 § brottsbalken, enligt vilket den
uppräkning av brottspåföljder som sker i lagrummet kompletteras med
förvisning enligt utlänningslagen.

Utskottet vill till en början konstatera att fråga om häktning av
utlänning som förvisas kan aktualiseras, förutom i de fall då domstolen
jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn beslutar om förvisning, även i fall
då en utlänning jämte förvisning döms till skyddstillsyn med anstaltsbehandling
eller ådöms ett kortare frihetsstraff och hinner friges innan
förvisningsbeslutet vunnit laga kraft.

Motionsspörsmålet gäller främst huruvida häktning kan ske för att
säkra verkställighet av förvisning då endast flyktfara föreligger som
häktningsgrund. Avgörande vid denna bedömning är om förvisning utgör
en påföljd vilken den dömde kan undandra sig. Mot det resonemang som
motionärerna redovisar till stöd för uppfattningen att häktning inte kan
ske i sådant fall har, som framgår av uttalanden under remissbehandlingen
av motionen, invänts att förvisning vid utlänninglagens tillkomst år

JuU1973:28

1954 ansågs i processuellt hänseende utgöra en ansvarspåföljd samt att
någon ändring härvidlag inte åstadkommits genom brottsbalkens definition
av begreppet påföljd. Är denna tolkning riktig står det i överensstämmelse
med gällande rätt att använda häktning för att säkra
verkställighet av förvisning även om endast flyktfara föreligger som
häktningsgrund. I rättstillämpningen synes något prejudicerande avgörande
som otvetydigt talar till förmån för den ena eller den andra av de båda
åsiktsriktningarna icke ha träffats.

Motionen aktualiserar vidare spörsmålet huruvida häktning över huvud
taget kan förekomma vid villkorlig dom eller dom på skyddstillsyn jämte
förvisning. Den häktningsgrund som därvid främst torde vara aktuell är
risk för fortsatt brottslighet. Frågeställningen återförs på de skiljaktigheter
i fråga om kraven på god prognos hos den dömde som föreligger
beträffande förutsättningarna för å ena sidan kriminalvård i frihet och å
andra sidan förvisning. Förenklat kan saken uttryckas så att en
tillämpning av villkorlig dom och skyddstillsyn i princip förutsätter att
någon större risk för ny brottslighet inte är för handen, medan förvisning
å andra sidan i princip inte bör tillämpas om sådan risk inte föreligger.

Vid införandet av utlänningslagen överlämnades åt rättstillämpningen
att avgöra huruvida villkorlig dom enligt den då gällande lagen om
villkorlig dom kunde förenas med förvisning. Det förutsattes emellertid
att en sådan kombination kunde visa sig vara en ändamålsenlig reaktion i
vissa fall. Senare har till stöd för kombinationen kriminalvård i frihet och
förvisning bl. a. anförts att fall kan tänkas där den dömde utlänningens
prognos kan bedömas vara dålig under förutsättning att han fortsätter sin
vistelse i Sverige men relativt god om han kommer under ordnade
förhållanden i hemlandet. I rättspraxis är det inte ovanligt att påföljden
för utlänning bestäms till villkorlig dom eller skyddstillsyn jämte
förvisning, men något prejudicerande avgörande synes inte ha träffats.
Beträffande häktning har under hänvisning till en likartad argumentering
hävdats att hinder i nu avsedda fall inte föreligger mot häktning, trots att
häktning rimmar mindre väl med en dom på kriminalvård i frihet. Icke
heller i detta hänseende synes emellertid några säkra slutsatser om
rättsläget kunna dras av domstolspraxis.

Som framgår av det föregående föreligger i skilda hänseenden
tveksamhet rörande möjligheterna att tillämpa häktningsinstitutet i
samband med förvisning av utlänning. Vad särskilt gäller det av
motionärerna berörda spörsmålet om förvisningens karaktär i processuellt
och straffrättsligt hänseende framstår det också, såsom en remissinstans
yttrat, som i och för sig föga tilltalande att regleringen icke är ensartad i
utlänningslagen och brottsbalken. Med hänsyn till vad nu anförts och då,
som flera remissinstanser konstaterat, behov föreligger av att i vissa fall
kunna ingripa med frihetsberövande mot en förvisad utlänning, finner
utskottet i överensstämmelse med motionens syfte att ett klarläggande
bör ske lagstiftningsvägen. Vad i ärendet förekommit ger vidare anledning
för utskottet att framhålla vikten av skyndsamhet vid handläggningen av
ärenden rörande förvisning. Självfallet gäller det sagda med särskild

JuU 1973:28

styrka i fall då utlänningen är häktad eller på annat sätt berövad friheten.

När det gäller frågan om vilka lagstiftningsåtgärder som erfordras för
att uppnå en mera tillfredsställande ordning råder bland remissinstanserna
delade meningar, och spörsmålet bör enligt utskottets uppfattning inte
lösas utan närmare överväganden. Formerna för dessa bör avgöras av
Kungl. Maj:t. Utskottet vill för sin del härvidlag endast framhålla att
lagstiftningsärendet synes ha sådan aktualitet att det inte lämpligen bör
anstå i avbidan på den allmänna översyn av rättegångsbalken som chefen
för justitiedepartementet nyligen förutskickat. Vad utskottet sålunda
anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionen 1973:1084 ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört om översyn av reglerna
om häktning av utlänning som förvisas.

Stockholm den 17 oktober 1973

På justitieutskottet vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Nygren (s), Westberg i
Ljusdal (fp), fru Hjelm-Wallén (s), fru Bergander (s), herrar Schött (m),
Petersson i Röstånga (fp), Alf Pettersson i Malmö (s) och Lövenborg
(vpk).

GOTAB 73 5185 S Stockholm 1973