Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om en övre åldersgräns för domare
Betänkande 1973:JuU27
Justitieutskottets betänkande nr 27 år 1973
JuU 1973:27
Nr 27
Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om en övre
åldersgräns för domare.
Motionen
I motionen 1973:601 av herr Glimnér m. fl. (c, fp) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om förslag angående en övre
åldersgräns för domare i likhet med vad som gäller för nämndemän.
Till stöd för yrkandet anförs efter redogörelse för gällande bestämmelser
rörande den övre åldersgränsen för nämndemän och om pensionering
av lagfarna domare, att det är mycket vanligt att pensionerade domare
anlitas vid domstolarna samt att det förekommer att dessa tjänstgör efter
det att de fyllt 70 år. Enligt motionärerna borde det vara rimligt att en
övre åldersgräns fastställs för lagfarna domare. Motionärerna hänvisar
härvidlag till skyldigheten för nämndemän att frånträda sitt uppdrag vid
70 års ålder och framhåller att i varje fall en motsvarande skyldighet
borde föreskrivas för yrkesdomare.
Gällande bestämmelser m. m.
Lagfaren domare
Enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente och i anslutning
därtill utfärdat kungl, brev är domare skyldig avgå från sin tjänst senast
vid utgången av den kalendermånad, under vilken han uppnår 67 års
ålder. Någon övre åldersgräns när det gäller att fullgöra domargöromål
har dock inte i rättegångsbalken eller annorstädes föreskrivits för lagfaren
domare. Hinder föreligger därför inte för domare som fyllt 67 år att
förordnas att uppehålla domarbefattning.
Nämndeman
För nämndemän gäller enligt 4 kap. 6 § rättegångsbalken (RB) för
valbarhet en övre åldersgräns på 70 år. 1 8 § i samma kapitel föreskrivs
vidare att uppdraget är förfallet om nämndeman upphör att vara valbar.
Dock må den som uppnått 70 års ålder utan hinder därav tjänstgöra vid
fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit.
Den övre åldersgränsen fanns inte ursprungligen i RB. Den infördes
1963 efter förslag av stadsdomstolsutredningen (SOU 1961:6). I propositionen
(1963:156) anförde föredragande departementschefen i anslutning
till den nya bestämmelsen bl. a. följande.
Rättegångsbalken föreskriver icke någon övre åldersgräns för behörighet
såsom nämndeman i häradsrätt eller rådhusrätt. Stadsdomstolsutredningen,
som behandlat frågan om en sådan gräns, har funnit det mindre
tillfredsställande, att nämndeman i allmän underrätt skall sköta domar
-
1 Riksdagen 1973. 7sami. Nr 27
Jall 1973:27
2
sysslor ännu vid en ålder, som avsevärt överstiger den ålder av 67 år, då
lagfaren domare är skyldig att avgå från sin tjänst. Utredningen har därför
föreslagit att en övre åldersgräns om 70 år införes för underrätternas
nämndemän. Förslaget innebär dels att den som fyllt 70 år icke kan väljas
till nämndeman, dels ock att nämndeman, som under löpande mandatperiod
uppnår denna ålder, är skyldig att frånträda uppdraget.
Såsom första lagutskottet i ett förra året avgivet yttrande (1 Lu
1962:7) funnit, talar beaktansvärda skäl för att en övre åldersgräns
stipuleras för valbarhet till nämndeman i allmän underrätt. Därmed ökas
garantierna för att i nämnden icke kommer att sitta personer, som på
grund av alltför hög ålder är mindre skickade att tjänstgöra såsom
domare. Även om de organ, som har att välja nämndemän, fullgör denna
uppgift med stor omsorg, får likväl icke förbises, att det mången gång kan
vara vanskligt att avgöra, huruvida en viss till nämndeman föreslagen
person med hänsyn till sin ålder kommer att vara i stånd att under
mandatperioden på tillfredsställande sätt fullgöra med nämndemansuppdraget
förenade åligganden, särskilt som mandatperioden är så lång som
sex år. 1 likhet med flertalet remissorgan vill jag därför förorda
utredningens förslag att införa en övre åldersgräns för nämndemän i
allmän underrätt. På något håll har under remissbehandlingen uttalats
farhågor för att erforderligt antal nämndemän icke skulle kunna
uppbringas inom lägre åldersskikt. Dessa farhågor förefaller emellertid
överdrivna. Det kan förtjäna framhållas, att den väsentliga höjning av
nämndemans arvode, som nyligen skett, gör det möjligt att bättre än
förut ekonomiskt kompensera yrkesverksamma personer, som tjänstgör
såsom nämndemän.
I likhet med utredningen och ett stort antal remissorgan anser jag
åldersgränsen lämpligen böra sättas vid 70 år.
Statistiska uppgifter
Justitiedepartementet inhämtade i november 1972 uppgifter från
hovrätterna rörande pensionerade domares tjänstgöring i hovrätter och
tingsrätter under tiden 1.7.1970-30.6.1972. Tabellen nedan redovisar i
stort de uppgifter som därvid lämnades av hovrätterna.
Tjänstgöring i hovrätt | Tjänstgöring i tingsrätt | ||
| Ungefär!. |
| Ungefärl. |
Antal | antal | Antal | antal |
domare | månader | domare | månader |
Svea hovrätt | 6 | 18,5 | 9 | 51 |
Göta hovrätt | 1 | 1 | 5 | 36* |
och Blekinge | 6 | 17 | 9 | 752 |
Sverige Hovr. för Nedre | 1 | l3 | 14 | 5,54 |
Norrland | — | — | ls | 2S |
Norrland | - | - | - | - |
1 jämte vissa mål
2 delvis icke dömande verksamhet (uppl. av fastighetsböcker bl. a.)
3 ej dömande verksamhet (remiss)
4 jämte 38 ting (177 mål)
därjämte har visst vidlyftigt mål handlagts av en pensionerad domare.
JuU1973:27
3
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från hovrätten över
Skåne och Blekinge, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, Sveriges
advokatsamfund, Föreningen Sveriges åklagare och Jurist- och samhällsvetareförbundet.
Samtliga remissinstanser avstyrker bifall till motionen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att de skäl som var
avgörande för att man — till skillnad från vad som gäller för andra
allmänna förtroendeuppdrag, t. ex. uppdrag såsom riksdagsman eller
kommunfullmäktig — införde en särskild åldersgräns för nämndemän
icke är på samma sätt tillämpliga på anlitandet av pensionerade domare
vid domstolarna. Medan de förra väljs för en tid av sex år, förordnas de
senare från fall till fall att fullgöra bestämda arbetsuppgifter, i regel av
kort varaktighet. Den förordnande myndigheten, som regel hovrätt, kan
fortlöpande hålla sig underrättad om de förordnades lämplighet för
uppdragen.
Även om det på sina håll var vanligt att nämndemän, särskilt i
häradsrätterna, behöll sina uppdrag långa tider och till hög ålder, är det
enligt hovrätten knappast troligt att några bestämda fall av konstaterad
olämplighet utgjorde det egentliga skälet till lagändringen. Detta var
säkerligen ett annat, nämligen att det hade visat sig svårt att få yngre,
yrkesverksamma personer att åtaga sig nämndemannauppdrag. Det blev
på många håll en övervikt av pensionärer i nämnderna. Nämndens uppgift
att skapa en folklig förankring av rättskipningen talade för att nämnden
borde vara allsidigt sammansatt också i åldershänseende. För att ändra på
rådande förhållanden ville man alltså, samtidigt som de blygsamma
ersättningarna för uppdraget höjdes, förmå kommunerna att utse också
yngre personer till nämndemän.
Hovrätten anför också följande mer allmänna synpunkter rörande
yrkesarbete efter pensionering:
Den numeriska åldern är icke en tillförlitlig mätare på åldrandet.
Hos somliga inträder detta tidigt, långt före pensionsåldern. Andra
behåller sin vitalitet obruten långt efter den föreslagna 70-årsgränsen. Det
är lätt att ange exempel på personer som i samtiden har gjort framstående
samhällsinsatser i en väsentligt högre ålder. Det gäller också om domare.
Det är anmärkningsvärt att de medicinska framsteg som förhöjt den
genomsnittliga levnadsåldern och gjort människor friskare och vitalare i
högre ålder icke har följts av ett krav på höjning av pensionsåldern.
Besynnerligt nog synes det vara politiskt gångbart att i stället verka för en
sänkning av denna. Det synes sammanhänga med att de fackliga
organisationerna främst slår vakt om vad som betraktas som ekonomiska
fördelar. Det är hovrättens erfarenhet att många anställda, jurister och
biträden, när de ser fram mot pensionsåldern, tänker sig en tidig
pensionering som en förmån. Ju mer denna närmar sig ju mer ändrar sig
perspektivet. Endast några få genomför en sådan föresats. Flertalet
stannar så länge som möjligt och upplever övergången till pensionsåldern
som en stor svårighet. Det torde av medicinsk sakkunskap kunna
bestyrkas att nuvarande stela pensioneringsregler stundom medför
JuU1973:27
4
psykiska skador för den enskilde.
I stället för en sänkning av pensionsåldern borde en betydelsefull
reform vara att ge alla även efter pensioneringen rätt till arbete i den
utsträckning som svarar mot deras kapacitet och krafter. Ur samhällets
synpunkter är det uppenbarligen ett slöseri att genom en formell
åldersgräns avhända sig den fond av yrkeskunnighet och duglighet som
pensionärerna företräder. Pensioneringen bör medföra befrielse från
skyldigheten och bördan att utföra ett heltidsarbete men icke med
nödvändighet ett friställande från allt arbete. Frågan om att sysselsätta de
pensionerade med lämpligt arbete bör avgöras av myndigheterna från fall
till fall utan någon övre åldersgräns.
Avslutningsvis framhåller hovrätten i sitt avstyrkande yttrande att det
för domstolarna stundom är nödvändigt att kunna anlita pensionerade
domare. Det gäller särskilt då något ovanligt stort mål kräver dubblering
av dömande avdelning. Om denna såsom i hovrätt har kollegial
sammansättning skall den till viss del bestå av ordinarie domare. Därmed
kan då pensionerad sådan domare jämställas. I varje fall i hovrätten över
Skåne och Blekinge är förhållandena sådana att tillräckligt antal
ordinarie domare icke alltid kan skaffas på annat sätt.
Domareföreningen uttalar att det är väl känt, att ett antal pensionerade
domare förordnas att fullgöra domaruppgifter såväl vid tingsrätter
som hovrätter. I viss utsträckning gäller detta även domare, som uppnått
70 år. Man kan emellertid enligt föreningen på goda grunder hävda, att de
betänkligheter som stadsdomstolsutredningen och lagstiftarna hyste mot
att någon övre åldersgräns tidigare ej fanns för nämndemän icke träffar
det förhållandet att ämbetsdomare i någon utsträckning tjänstgör efter
70 års ålder. Om en pensionerad domare förordnas att uppehålla
domartjänst, sker det efter en prövning i varje särskilt fall, då behov
uppstått att erhålla ett tillskott av rutinerad arbetskraft, varvid vederbörande
domares lämplighet för just den uppgift varom är fråga samt hans
fysiska och psykiska hälsa beaktas. Och skulle domaren även efter 70 år
betros med sådan tjänstgöring, kan det, menar föreningen, säkerligen
förutsättas, att han visat sig väl lämpad för uppgiften. Att något
motsvarande ej gärna kan tillämpas beträffande nämndemännen, som
väljs kommunalt för sex år i taget, bör rimligen ej hindra, att statsverket i
enstaka fall, då så befinnes erforderligt, anlitar ämbetsdomare som
överskridit 70 års ålder.
Advokatsamfundet framhåller att det råder en betydelsefull skillnad
mellan nämndemän och pensionerade lagfarna domare med avseende på
dels uppdragets varaktighet, dels den utseddes möjlighet att trots iråkad
sjukdom eller annan anledning till inkompetens hålla sig kvar vid sin
syssla under hela den ursprungligen bestämda tiden. Om en lagfaren
domare efter det att han uppnått 67 års ålder utövar domarverksamhet,
beror det på att han erhållit vikariat för en tjänstledig ordinarie lagfaren
domare eller att han förordnats att handlägga ett eller flera speciella mål,
som på grund av arbetsanhopning inom en domstol inte hinner
handläggas av de ordinarie ledamöterna eller av annan orsak, t. ex. jäv,
JuU1973:27
5
inte bör handläggas av dem. Förordnanden av detta slag torde enligt
samfundet normalt inte lämnas för längre tid än ett år. Ofta är tiden
kortare men den kan då det gäller handläggning av vissa mål även bli
längre. Om vederbörande på grund av sjukdom eller annan omständighet
inte på tillfredsställande sätt kan fullfölja sin arbetsuppgift kan förordnandet
återkallas.
Samfundet anför vidare att förordnande för pensionerad domare
uppenbarligen inte bör meddelas om det inte synes fullt klart att den som
erhåller förordnandet har en sådan vigor att han på ett fullgott sätt kan
utföra det uppdrag som anförtros honom, och förordnande bör enligt
styrelsens mening i allmänhet inte avse tiden efter det att vederbörande
uppnått sjuttio års ålder. Det kan emellertid undantagsvis förekomma att
en domare som fyllt sjuttio år på grund av den speciella erfarenhet han
förvärvat och den skicklighet han ådagalagt under en mångårig domargärning
är särskilt väl lämpad för uppgiften att handlägga ett visst mål
eller en grupp av mål. Hinder bör då inte föreligga att lämna honom
domarförordnande.
Åklagar föreningen, som inMmtat synpunkter från lokalavdelningarna
i Stockholms, Kristianstads, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens
län, anför följande. Sm**1
I sak kan det anses rimligt att samma åldersgräns skall gälla för domare
oavsett de är juristdomare eller lekmannadomare. Förordnande för
juristdomare, som uppnått 70 års ålder, att tjänstgöra i domstol är
relativt sällsynt. Föreningens medlemmar har icke förmärkt någon
olägenhet av dessa förordnanden.
Med hänsyn till den prövning, som uppenbarligen föregår varje sådant
förordnande, finner föreningen att behov av lagstiftning i denna fråga
inte föreligger.
Jurist- och samhällsvefiireförbundet upplyser att förbundet till justitiedepartementet
framfört önskemålet att förlängning av förordnanden för
domare (eller annan befattningshavare) inte sker i det arbetsmarknadsläge
som råder för yngre jurister samt vid upprepade tillfällen framfört starka
invändningar mot att pensionerade domare tas i anspråk för dömande
verksamhet annat än rent tillfälligt. Genom att så sker uppkommer enligt
förbundet stockningar i domarkarriären, vilket är speciellt otillfredsställande
när det orsakar hinder för fiskaler att fullgöra adjunktionstjänstgöring.
Justitiedepartementet har enligt förbundets mening visat förståelse för
förbundets synpunkter i så måtto att förlängning av domares förordnande
efter 67 år inte längre förekommer. En större återhållsamhet synes
också iakttas av hovrätterna med tillfälliga förordnanden. Alltjämt
förekommer emellertid exempel på att domare tas i anspråk i en
omfattning som vållar påtagliga olägenheter för yngre domare. Från
förbundets sida kunde därför tanken på en övre åldersgräns för domare te
sig tilltalande.
En åldersgräns vid 70 år skulle enligt förbundet vara ägnad inge
JuU 1973:27
6
föreställningen att en domare väl kan tas i anspråk efter pensionsålderns
inträde bara han inte uppnått 70 års ålder. Detta vore synnerligen
olyckligt utifrån de synpunkter förbundet främst vill anlägga på frågan.
Förbundet vill därför avstyrka motionen. Skulle emellertid en övre
åldresgräns annses böra fastläggas bör den enligt förbundets mening inte
sättas högre än vid 67 år.
Utskottet
I motionen hemställs om förslag angående en övre åldersgräns för
lagfarna domare. Enligt motionärerna är det mycket vanligt att pensionerade
domare anlitas vid domstolarna, och det förekommer också,
framhåller de, att dessa tjänstgör efter fyllda 70 år. Motionärerna
hänvisar till att uppdrag som nämndeman förfaller vid 70 års ålder och
menar att i varje fall en motsvarande reglering borde införas för
yrkesdomare.
Som motionärerna framhåller förekommer det i viss utsträckning att
pensionerade domare förordnas att fullgöra domaruppgifter vid tingsrätter
och hovrätter. Mot denna praxis kan självfallet i ett kärvt
arbetsmarknadsläge för jurister vissa invändningar resas från facklig
synpunkt. Den sammanställning som redovisats i det föregående ger
emellertid vid handen att det rör sig om ett mycket begränsat antal
förordnanden och att flertalet avsett endast ett eller flera speciella mål
eller viss kortare tid. Jurist- och samhällsvetareförbundet har också i
remissyttrande till utskottet uppgivit att det numera inte förekommer att
domare får kvarstanna i sin tjänst efter uppnådda 67 år och att större
återhållsamhet iakttas med tillfälliga förordnanden för pensionerade
domare.
Motionärernas jämförelse med vad som gäller för nämndemän är enligt
utskottets uppfattning inte rättvisande. Nämndemännen väljs för en tid
av sex år, medan yrkesdomarna såvitt nu är i fråga — efter prövning i
varje särskilt fall — förordnas att fullgöra vissa bestämda arbetsuppgifter,
i regel för en kortare tidsperiod, under vilken den förordnande
myndigheten kan hålla sig underrättad om den förordnades lämplighet
för uppdraget.
Att generellt utesluta möjligheten att kunna utnyttja den arbetskraftsreserv
som pensionerade domare utgör synes utskottet mindre välbetänkt
med tanke på förekommande situationer av t. ex. arbetsanhopning, jäv
eller sjukdom. Inte sällan torde förhållandet vara det att någon annan
lösning inte står till buds om man vill undvika att målet eller målen i
fråga blir inställda eller att besvärande balanser uppkommer vid domstolen.
Mot bakgrund av vad nyss sagts om den prövning i varje särskilt fall
som äger rum av vederbörandes lämplighet för uppdraget äger det sagda
giltighet även om vederbörande domare fyllt 70 år. Mot att införa en
åldersgräns vid 70 år talar för övrigt, som framhållits av en remissinstans,
att en bestämmelse om viss maximiålder skulle vara ägnad att inge
JuU 1973:27
7
föreställningen att pensionerade domare utan inskränkning kunde erhålla
domarförordnanden bara de inte uppnått denna ålder. Bestämmelsen
skulle således snarare motverka än tillgodose det syfte som uppbär
motionärernas förslag.
Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1973:601.
Stockholm den 17 oktober 1973
På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herr Dockered
(c)*, fröken Mattson (s), herrar Johansson i Växjö (c), Nygren (s),
Westberg i Ljusdal (fp), Polstam (c)*, fru Bergander (s), herrar Schött
(m), Petersson i Röstånga (fp), Karlsson i Ronneby (s)*, och Alf
Pettersson i Malmö (s).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 73 5 166 S Stockholm 1973