Justitieutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:98 med förslag till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, m.m. jämte motion (Betänkande 1972:JuU16 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande nr 16 år 1972

JuU 1972:16

Nr 16

Justitieutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972: 98
med förslag till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom, m. m. jämte motion.
Propositionen

Genom en den 26 april 1972 dagtecknad proposition, 1972: 98, har
Kungl. Majit, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga i propositionen framlagda förslag till

1) lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

2) lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193),

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som
begåtts utomlands,

5) lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet,

6) lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln,

7) lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner,

dels godkänna den i Haag den 28 maj 1970 undertecknade europeiska
konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar
med förbehåll mot avdelning 1 i del III av konventionen, dels såvitt bestämmelserna
i denna avdelning innebär hinder mot lagföring i Sverige
för brott, för vilket det lindrigaste straff som är stadgat i svensk lag är
fängelse i fyra år eller däröver, dels såvitt dessa bestämmelser innebär
hinder mot verkställighet i Sverige av här i landet ådömd eller ålagd påföljd
för brott, samt med förklaring enligt artiklarna 15.3, 19.2 och
64.3.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till
vad utskottet anför på s. 17—18.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse:

1 Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 16

JuU 1972:16

1 Förslag till

Lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom Härigenom

förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 § I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått
med främmande stat kan Konungen förordna, att frihetsberövande påföljd,
böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller
beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den
staten ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas
i Sverige enligt denna lag.

I samband med förordnande enligt första stycket kan Konungen, i den
mån det påkallas eller eljest föranledes av överenskommelsen, förordna
att verkställighet av påföljd, som innebär frihetsberövande och ej avser
överlämnande till särskild vård, eller av böter eller förverkande, som
ådömts eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller
ålagts någon av annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande
eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt myndighet
i den främmande staten.

2 § Avser förordnande enligt 1 § verkställighet av dom eller annat avgörande
meddelat i främmande stat som tillträtt den i Haag den 28 maj
1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) eller avser förordnandet
verkställighet i sådan stat av påföljd eller förverkande som
ådömts, ålagts eller beslutats av svensk domstol eller annan svensk myndighet,
gäller 4—41 §§, i den mån ej annat anges i förordnandet.

Gäller förordnandet annan främmande stat än som sägs i första stycket,
meddelar Konungen bestämmelser om prövning av fråga om verkställighet
i Sverige av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller
beslutats i den främmande staten eller fråga om verkställighet i den
främmande staten av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller
beslutats i Sverige. Bestämmelserna i 25—34 §§ gäller dock i tillämpliga
delar.

3 § Om synnerliga skäl föreligger, kan Konungen, även om förordnande
som avses i 1 § ej meddelats, för visst fall förordna, att frihetsberövande
påföljd som ådömts svensk medborgare eller utlänning med
hemvist i Sverige genom dom eller annat avgörande meddelat av domstol
eller annan behörig myndighet i främmande stat får verkställas i
Sverige enligt denna lag, eller att verkställighet av frihetsberövande påföljd
som icke avser överlämnande till särskild vård och som här i landet
ådömts eller ålagts medborgare eller någon som har hemvist i viss främmande
stat får anförtros myndighet i den främmande staten.

I fall som avses i första stycket äger 2 § andra stycket motsvarande
tillämpning.

JuU 1972:16

4 § Med europeisk brottmålsdom förstås i denna lag dom eller annat
avgörande varigenom domstol eller annan myndighet i stat som tillträtt
brottmålsdomskonventionen har ådömt eller ålagt någon påföljd för
brott eller förklarat egendom förverkad.

Med utevarodom förstås i denna lag sådant i första stycket angivet avgörande
som meddelats här i landet eller i främmande stat av domstol
eller annan myndighet utan att den dömde eller den mot vilken beslut
om förverkande riktats har varit personligen närvarande vid förhandling
i saken inför domstol.

Vad nedan i denna lag sägs om påföljd gäller även förverkande, om
ej annat särskilt föreskrives.

Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom

Allmänna bestämmelser

5 § Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom får ske endast
efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten.

Europeisk brottmålsdom får ej verkställas här i landet

1. om domen ej har vunnit laga kraft eller om påföljden ej får verkställas
i den främmande staten,

2. om gärning som påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk
lag eller gärningsmannen, om gärningen begåtts här i landet, på annan
grund än som avses i 6 § första stycket 7 ej skulle ha kunnat ådömas
påföljd för brottet,

3. om den dömde ej har hemvist i Sverige, såvida icke verkställighet
här kan antagas förbättra möjligheterna till hans återanpassning eller
den ådömda påföljden avser frihetsberövande och kan verkställas här i
samband med verkställighet av annan sådan påföljd, som skall verkställas
i Sverige, eller Sverige är den dömdes ursprungliga hemland,

4. om verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grundläggande
principer för rättsordningen här i landet,

5. om verkställighet här skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser,

6. om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats
här i landet eller om här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande
av ordningsbot för samma gärning har godkänts,

7. om den dömde genom lagakraftägande dom, som meddelats i annan
främmande stat än den stat som gjort framställning om verkställighet,
för gärning som påföljden avser har frikänts från ansvar eller dömts
till påföljd, som har verkställts i sin helhet eller håller på att verkställas
eller har bortfallit till följd av preskription eller på grund av att nåd eller
amnesti beviljats i nämnda stat, eller om den dömde genom sådan dom
förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts, eller

8. om verkställighet i Sverige i övrigt skulle strida mot brottmålsdomskonventionen.

6 § Framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom kan avslås 1.

om gärning som påföljden avser utgör politiskt eller militärt brott,

2. om det finnes grundad anledning antaga att domen föranletts eller
den däri bestämda påföljden skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet
eller politisk åsikt,

lf Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 16

JuU 1972:16

3. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet pågående
förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande
av ordningsbot, eller om beslut har meddelats att åtal för gärningen
ej skall väckas eller fullföljas,

4. om gärning som påföljden avser icke har begåtts i den stat där påföljden
bestämts,

5. om påföljden ej kan verkställas här i landet,

6. om det kan antagas att påföljden kan verkställas i den främman de

staten,

7. om den dömde vid tiden för brottet ej fyllt femton år,

8. om en tillämpning av 35 kap. 7—10 §§ eller 36 kap. 10 § brotts balken

skulle innebära att påföljden bortfallit.

Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den
staten medför att tiden för bortfallande av påföljd uppskjutes, skall åtgärden
ha samma verkan här i landet vid tillämpning av första stycket 8.

7 § Avser den utländska domen två eller flera brott och föreligger
hinder mot verkställighet såvitt avser något eller några av brotten, får
framställningen bifallas såvitt avser övriga brott endast om i domen eller
framställningen har angivits vilken del av påföljden som avser detta eller
dessa brott.

Prövning av framställning om verkställighet

8 § Framställning om verkställighet göres hos utrikesdepartementet.

Finner Konungen uppenbart att framställningen ej gäller dom eller

avgörande som avses i 1 § första stycket eller att hinder mot verkställighet
möter enligt 5 § andra stycket 1—7, skall framställningen omedelbart
avslås. I fråga om utevarodom får framställningen dock ej avslås enbart
på den grund att domen ännu ej vunnit laga kraft.

Konungen prövar om framställningen skall avslås på grund av förhållande
som avses i 5 § andra stycket 8 eller i 6 § första stycket 1,
4, 5 eller 6. Konungen kan avslå framställningen, om det är uppenbart
att förhållande som avses i 6 § första stycket 2, 3, 7 eller 8 föreligger.

Avslås ej framställningen, skall den överlämnas till riksåklagaren för
vidare handläggning.

9 § Sedan framställning om verkställighet överlämnats till riksåklagaren,
gör denne ansökan till rätten om dess prövning av framställningen,
om ej annat följer av 16 eller 19—22 §§. Rörande sakens handläggning
gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om
rättegången i brottmål, om ej annat följer av denna lag. Rättens avgörande
av saken sker genom dom.

Vid förhandling i mål om verkställighet av europeisk brottsmålsdom
skall den dömde höras personligen, om han begär det. Är den dömde berövad
friheten i den stat där domen meddelats, får dock förhandling äga
rum i den dömdes frånvaro, även om han begärt att bli hörd personligen.

10 § I mål som avses i 9 § prövar rätten om annat hinder mot verkställighet
möter än som avses i 5 § andra stycket 8 eller i 6 § första
stycket 1, 4, 5 eller 6.

Ny prövning av frågan huruvida den dömde är skyldig till brottet får
ej ske i målet.

JuU1972:16

11 § Finner rätten hinder icke möta mot verkställighet här i landet,
bestämmer rätten, med iakttagande av 12—15 §§, ny påföljd enligt vad
i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande brott.

Har förhandling i saken enligt 9 § andra stycket ägt rum i den dömdes
frånvaro, får dock ny påföljd ej bestämmas förrän den dömde varit
i tillfälle att bli personligen hörd i rätten.

12 § Har frihetsberövande påföljd ådömts genom den utländska domen,
får rätten ej bestämma strängare påföljd än i denna dom. Detta
gäller även om den ådömda påföljden är lindrigare än den lindrigaste
påföljd som enligt svensk lag kan följa på brottet eller brotten.

Utgör den ådömda påföljden böter, bestämmer rätten, med tillämpning
av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet, ett bötesbelopp
som i svenska kronor motsvarar beloppet av de ådömda böterna. Är i
svensk lag för motsvarande brott stadgat böter omedelbart i pengar, får
dock icke bestämmas högre bötesbelopp än femhundra eller, om påföljden
avser flera brott, ettusen kronor. Är i svensk lag ej stadgat svårare
straff än dagsböter, får ej bestämmas högre bötesbelopp än sextiotusen,
eller, om påföljden avser flera brott, nittiotusen kronor.

13 § Vid bestämmande av påföljd enligt 12 § skall, i den mån det kan
ske, den dömde räknas till godo dels vad han kan ha utstått av den påföljd
som ådömts genom den utländska domen för brott som omfattas
av framställningen om verkställighet dels tid varunder han med anledning
av sådant brott varit anhållen eller häktad i den främmande staten
eller här i landet. Därvid får bestämmas lindrigare straff än för gärningen
är stadgat eller påföljd helt efterges.

14 § Har genom den utländska domen visst belopp i pengar eller värdet
av viss egendom förklarats förverkat, bestämmer rätten, med tilllämpning
av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet, ett motsvarande
förverkandebelopp i svenska kronor.

Har visst föremål förklarats förverkat, får rätten förklara föremålet
förverkat endast om det kunnat förklaras förverkat enligt svensk lag,
därest lagföringen ägt rum i Sverige.

15 § Vid tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser i mål som
avses i 9 § bedömes frågan, vilket straff som är stadgat för eller kan
följa på visst brott, enligt svensk lag. Utgör den ådömda påföljden endast
böter, skall dock ej i något fall svårare straff än böter anses kunna
följa på brottet.

16 § Avser framställningen endast verkställighet av böter eller förverkande,
kan riksåklagaren, i stället för att göra ansökan till rätten
enligt 9 § första stycket, själv pröva framställningen och utfärda straffföreläggande
för det brott som påföljden avser. Överstiger beloppet av
de ådömda böterna tjugofemtusen eller, om den påföljd som skall verkställas
avser flera brott, trettiotusen kronor, får dock strafföreläggande
ej utfärdas.

I fråga om strafföreläggande som utfärdas med stöd av första stycket
gäller 48 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Därjämte äger 10

JuU1972:16

och 11 §§, 12 § andra och tredje styckena samt 13—15 §§ denna lag
motsvarande tillämpning.

Godkännes ej strafföreläggande som utfärdats enligt första stycket,
gör riksåklagaren ansökan enligt 9 § första stycket.

T vångsåtgärder

17 § Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen
till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om
verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren
anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i
ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser
och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga
är om utevarodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren
kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta om häktning
av den dömde eller meddela honom reseförbud. Sådant förbud får
meddelas, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa
på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av
brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller meddelas
reseförbud, om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras
att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande, häktning och reseförbud enligt denna paragraf
äger i övrigt 24 kap. 3—24 §§ och 25 kap. 2—9 §§ rättegångsbalken
motsvarande tillämpning. Den som anhållits eller häktats skall
dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande
staten och här i landet varit berövad friheten med anledning av det eller
de brott framställningen om verkställighet avser uppgår till tid som i den
utländska domen bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller
brotten. I fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning
om verkställighet gjorts, skall den dömde friges inom aderton dagar
från dagen för frihetsberövandet, om icke framställning om verkställighet
gjorts före utgången av denna tid.

18 § Har framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom
gjorts, kan egendom som genom domen förklarats förverkad tagas i beslag,
om beslag kunnat ske, därest lagföringen skett vid svensk domstol.
Beslut om beslag meddelas av riksåklagaren eller rätten. I fråga om beslag
enligt denna paragraf äger i övrigt bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken
motsvarande tillämpning.

Särskilda bestämmelser om utevarodom

19 § Grundas framställning om verkställighet på utevarodom, som
ej meddelats efter talan av den dömde, tillämpas 20—22 §§. Därvid
gäller rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål i tilllämpliga
delar, om ej annat särskilt föreskrives.

20 § Sedan framställning om verkställighet av utevarodom enligt 8 §
överlämnats till riksåklagaren, skall den dömde personligen delges domen
och underrättas om att han inom trettio dagar från delfåendet kan
hos riksåklagaren anhängiggöra talan om omprövning av domen (oppo -

JuU 1972:16

sition). Anför den dömde ej opposition inom föreskriven tid, tillämpas
9—16 §§.

Anför den dömde opposition inom föreskriven tid med begäran att
hans talan prövas av behörig domstol i den främmande staten, överlämnar
riksåklagaren handlingarna i ärendet till utrikesdepartementet, som
med översändande av handlingarna underrättar behörig myndighet i den
främmande staten. Begär den dömde prövning vid svensk domstol eller
anför han opposition utan angivande av var han vill att hans talan prövas,
gör riksåklagaren hos rätten ansökan om förhandling för prövning
av den dömdes talan.

21 § När ansökan som avses i 20 § andra stycket inkommit till rätten,
kallar rätten den dömde att inställa sig vid förhandling inför rätten.
Förhandling får ej utan den dömdes samtycke hållas förrän tjugoen
dagar förflutit från det den dömde personligen delgivits kallelsen.

Uteblir den dömde från förhandling som avses i första stycket eller
finner rätten av annat skäl oppositionen ej kunna upptagas till prövning,
skall den dömdes talan avvisas. Sedan avvisningsbeslutet vunnit laga
kraft tillämpas 9—16 §§.

Fråga om ansvar för gärning som avses med framställning om verkställighet
av utevarodom får prövas, även om enligt 2 kap. brottsbalken
åtal för gärningen ej kunnat väckas i Sverige eller kunnat väckas här
endast efter särskilt förordnande, och utan hinder av bestämmelserna i
35 kap. 1—4 och 6 §§ samma balk. Frågan om ansvar för gärningen
enligt svensk lag skall bedömas som om motsvarande brott begåtts här i
landet. Åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning, som vidtagits
i den främmande staten enligt dess lag, skall tillerkännas verkan som
om åtgärden vidtagits här i landet. Sådan åtgärd får dock ej tillerkännas
annan verkan än den har enligt lagen i den främmande staten.

22 § Upptager domstol i den främmande staten enligt 20 § anförd opposition
till saklig prövning, förfaller framställningen om verkställighet
av den ådömda påföljden. Avvisar den utländska domstolen oppositionen
och vinner avvisningsbeslutet laga kraft, tillämpas 9—16 §§.

Övriga bestämmelser

23 § Är den dömde berövad friheten i den främmande staten när
han för verkställighet av där ådömd påföljd överföres till Sverige, får
han ej med anledning av annat brott, vilket begåtts innan han överfördes
hit, här i landet lagforas, anhållas eller häktas eller berövas friheten
för verkställighet av påföljd eller underkastas annan inskränkning i sin
personliga frihet, om icke behörig myndighet i den främmande staten
lämnat sitt samtycke till åtgärden eller den dömde under en sammanhängande
tid av fyrtiofem dagar haft möjlighet att lämna landet men ej
gjort detta eller efter att ha lämnat landet frivilligt återvänt hit.

Första stycket utgör ej hinder mot att åtgärder vidtages för att verkställa
beslut om den dömdes avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning
eller för att avbryta åtalspreskription.

24 § I fråga om verkställighet av påföljd som bestämts enligt 11—
16 §§ gäller vad i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av påföljd
som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om ej annat
följer av vad nedan sägs.

JuU1972:16

Verkställigheten skall upphöra, om den främmande staten meddelar,
att den beviljat den dömde nåd eller amnesti eller upptagit den utländska
brottmålsdomen till ny prövning eller att i den staten meddelats annat
beslut, som enligt lagen i den staten medför att den ådömda påföljden
ej längre får verkställas.

Utgör påföljden böter, får åtgärd för verkställighet här i landet ej äga
rum för bötesbelopp som den dömde betalt till behörig myndighet i den
främmande staten innan framställningen om verkställighet delgavs honom.
Beslut om anstånd eller avbetalning, som meddelats av behörig
myndighet i denna stat innan framställningen gjordes, länder till efterrättelse
vid tillämpning av första stycket.

Verkställighet i Sverige av annan utländsk brottmålsdom

25 § Skall enligt förordnande som avses i 2 § andra stycket eller 3 §
verkställighet ske här i landet av påföljd för brott, för vilket lagföring
ägt rum i främmande stat, vilken ej tillträtt brottmålsdomskonventionen,
gäller i fråga om sådan verkställighet vad som är föreskrivet om
verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande
dom, om ej annat följer av vad nedan sägs.

Skall enligt förordnandet verkställighet ske i Sverige utan att ny
påföljd bestämts här i landet av domstol eller annan myndighet enligt
svensk lag, får verkställighet äga rum utan hinder av att påföljden är
strängare än som enligt svensk lag kunnat följa på brottet eller brotten.
Ådömda böter får verkställas, även om bötesbeloppet överstiger det
högsta bötesbelopp som kunnat ådömas enligt svensk lag. Innebär den
ådömda påföljden frihetsberövande, gäller bestämmelserna i svensk lag
om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande art.

Verkställighet i fall som avses i denna paragraf får icke i något fall
ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den påföljd
som ådömts i den främmande staten. Vid verkställighet enligt
andra stycket skall, i den mån det kan ske, den dömde räknas till godo
vad han kan ha utstått av påföljden i den främmande staten samt tid
varunder han med anledning av brott som avses med påföljden varit
anhållen eller häktad i den främmande staten eller här i landet.

Verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom

Allmänna bestämmelser

26 § Fråga om verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd
eller ålagd påföljd i fall som omfattas av förordnande enligt 1 § upptages
av kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av böter
eller förverkande, annan myndighet som Konungen bestämmer. Framställning
om verkställighet får ej göras, om med motsvarande tillämpning
av 5 § andra stycket 1—8 hinder mot verkställighet i den främmande
staten kan antagas föreligga.

Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej
göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden.
Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd
som ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall den
centrala utlänningsmyndigheten höras, om icke den dömde samtycker
till åtgärden. Avstyrker utlänningsmyndigheten att framställning göres,
underställes ärendet Konungen för avgörande.

JuU 1972:16

Har Konungen enligt 3 § förordnat, att verkställighet av påföljd i visst
fall får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminalvårdsstyrelsen
att framställning om verkställighet göres i den främmande
staten.

27 § Är i fall, då fråga uppkommer att meddela förordnande enligt
3 § angående verkställighet av påföljd i främmande stat eller att enligt
26 § första stycket göra framställning om sådan verkställighet, den dömde
berövad friheten här i landet för verkställighet av den ådömda påföljden,
förordnar Konungen eller, i fall som avses i 26 § första stycket,
kriminalvårdsstyrelsen biträde åt honom, om det fordras för att han
skall kunna bevaka sin rätt i ärendet. Biträde har rätt till arvode och ersättning
för kostnad efter vad som finnes skäligt. Arvodet och ersättningen
utgår av allmänna medel och skall stanna på statsverket.

28 § Framställning som avses i 26 § jämte det avgörande varigenom
påföljden ådömts eller ålagts och övriga handlingar i ärendet överlämnas
till utrikesdepartementet, som vidarebefordrar framställningen till
behörig myndighet i den främmande staten.

29 § Sedan framställning vidarebefordrats enligt 28 §, får verkställighet
av påföljd som avses med framställningen ej påbörjas här i landet,
om icke den dömde är häktad och fråga är om påföljd som innebär frihetsberövande.

Den ådömda påföljden skall dock verkställas här i landet, om framställningen
återkallas innan den främmande staten meddelat att den
ämnar upptaga framställningen till slutlig prövning eller om den främmande
staten meddelar att framställningen avslagits, att den avstår
från att verkställa påföljden eller att verkställighet ej kan äga rum i
den främmande staten.

Särskilda bestämmelser om utevarodom

30 § Göres med stöd av förordnande som avses i 2 § första stycket
framställning enligt 26 § om verkställighet i främmande stat av utevarodom
och har den dömde anfört opposition mot avgörandet hos
behörig myndighet i den främmande staten med begäran att hans talan
prövas vid svensk domstol, gör riksåklagaren ansökan hos rätten
om förhandling för prövning av den dömdes talan. I fråga om sådan
förhandling gäller 21 § första stycket och andra stycket första punkten.

Avvisas oppositionen och vinner awisningsbeslutet laga kraft, sänder
rätten underrättelse om beslutet till utrikesdepartementet, som
vidarebefordrar underrättelsen till behörig myndighet i den främmande
staten.

Avvisas ej oppositionen, skall rätten med undanröjande av domen
eller föreläggandet upptaga frågan om ansvar för gärning för vilken
påföljden ålagts. Därvid gäller rörande sakens handläggning rättegångsbalkens
bestämmelser om rättegången i brottmål. Framställningen enligt
26 § förfaller.

31 § Har med anledning av framställning enligt 26 § den dömde anhållits
eller häktats i den främmande staten och överföres han till Sve -

JuU 1972:16

rige för att närvara vid förhandling enligt 30 § första stycket skall han
anses som anhållen av svensk myndighet från den tidpunkt då han
anlände hit. I fråga om hans frihetsberövande gäller därefter 24 kap.
rättegångsbalken. Den dömde får dock icke i något fall vara berövad
sin frihet under sammanlagt längre tid än som i domen bestämts för
frihetsberövande påföljd.

32 § Den som på grund av att han anfört opposition kallats till förhandling
enligt 30 § första stycket och därför lämnat den främmande
statens område får ej med anledning av annat brott, vilket begåtts
innan han lämnade den statens område, lagforas, anhållas eller häktas
eller berövas friheten för verkställighet av påföljd eller underkastas
annan inskränkning i sin personliga frihet, om det ej i kallelsen särskilt
angivits att sådan åtgärd kan komma att vidtagas mot honom
eller han skriftligen lämnat sitt uttryckliga samtycke till åtgärden eller
han under en tid av femton dagar, räknat från den dag rätten meddelat
slutligt avgörande med anledning av oppositionen, haft möjlighet att
lämna landet men ej gjort detta eller efter att ha lämnat landet återvänt
hit utan att på nytt ha kallats till förhandling som nyss sagts. Lämnar
den dömde skriftligt samtycke, skall den myndighet som beslutar åtgärden
sända avskrift av medgivandet till utrikesdepartementet, som
vidarebefordrar handlingen till behörig myndighet i den främmande
staten.

övriga bestämmelser

33 § Är i fall då framställning om verkställighet av frihetsberövande
påföljd har gjorts enligt 26 § den dömde berövad friheten här i landet
eller upphåller han sig eljest här, skall han överföras till den främmande
statens område så snart den staten meddelat att framställningen bifallits
samt, när framställning gjorts enligt 26 § tredje stycket, utfäst sig att,
i den mån icke medgivande som avses i 34 § har lämnats, iakttaga vad
som enligt 23 § gäller här i landet för det fall att någon som är berövad
friheten i främmande stat överföres till Sverige för verkställighet
av påföljd som ådömts honom i den staten.

Första stycket gäller ej, om den främmande staten meddelar att den
avstår från att verkställa påföljden.

34 § På begäran av behörig myndighet i främmande stat, i vilken
efter framställning enligt 26 § verkställighet skall ske av påföljd som
ådömts någon vilken vid överförandet till den främmande staten var
berövad friheten, kan Konungen medge att den dömde, utan hinder
av tillämpliga bestämmelser i artikel 9 i brottmålsdomskonventionen
eller motsvarande bestämmelser i annan överenskommelse som Sverige
ingått med den främmande staten eller av utfästelse som avses i 33 §,
får åtalas, dömas eller berövas friheten i den främmande staten för
verkställighet av påföljd eller tvångsåtgärd eller underkastas annan inskränkning
i sin personliga frihet med anledning av brott som begåtts
före hans överförande till den främmande staten och som ej omfattas av
framställningen om verkställighet. Sådant medgivande får lämnas endast
om utlämning för brottet kunnat lagligen äga rum eller om utlämning
skulle ha varit utesluten endast på grund av straffets längd.

Framgår av handlingarna i ärendet att medgivande icke kan lagligen

JuU 1972:16

lämnas, skall begäran omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan
av högsta domstolen, om det begäres av den som avses med framställningen.
Finner högsta domstolen att hinder möter, får medgivande ej
lämnas.

Gemensamma bestämmelser

35 § Laga domstol i mål eller ärende som avses i denna lag är Stockholms
tingsrätt.

36 § Böter som bestämts enligt denna lag samt penningbelopp eller
annan egendom som förklarats förverkad med stöd av denna lag tillfaller
kronan. Har föremål förklarats förverkat, kan Konungen på begäran
av den stat som gjort framställningen om verkställighet av förverkandebeslut
förordna, att föremålet skall återlämnas till den staten.

Böter som avses i första stycket får icke förvandlas.

37 § Riksåklagaren får i den omfattning Konungen bestämmer förordna
annan åklagare att fullgöra vad som enligt denna lag ankommer
på riksåklagaren.

38 § Skall påföljd, som ådömts eller ålagts någon av myndighet i
främmande stat, enligt denna lag verkställas i Sverige, får åtal för gärning,
som påföljden avser, ej i något fall väckas här i landet.

39 § Av allmänna medel utgiven ersättning till offentlig försvarare i
mål som avses i denna lag skall stanna på statsverket, om icke den
dömde av särskilda skäl bör återgälda ersättningen.

40 § Chefen för justitiedepartementet kan efter framställning till
utrikesdepartementet av behörig myndighet i främmande stat medge,
att utlänning, som är berövad friheten i den staten och som enligt
bestämmelser i överenskommelse som avses i 1 § skall förås till annan
främmande stat för verkställighet av påföljd för brott eller för förhandling
med anledning av framställning om sådan verkställighet, får
föras över svenskt område. Under sådan genomresa skall frihetsberövandet
bestå, om icke den främmande staten begär att den transiterade
friges. Friges han ej, tillämpas vad som i allmänhet gäller om behandling
av anhållen eller häktad.

41 § Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag eller
i anslutning till lagen meddelade tillämpningsföreskrifter föres hos
Konungen genom besvär.

42 § Denna lag gäller ej i fråga om verkställighet eller annan åtgärd
som regleras genom lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

JuU 1972:16

2 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

Härigenom förordnas, att 71 § utlänningslagen (1954: 193) skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

71 §i

Konungen meddelar bestämmelser om hemsändande av utlänning,
som erhåller socialhjälp eller omhändertages jämlikt bamavårdslagen,
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 §
lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och som
icke är politisk flykting.

Efter avtal med främmande stat om behandling av fripassagerare
äger Konungen stadga avvikelser från bestämmelserna i denna lag ävensom
meddela de föreskrifter som i övrigt erfordras för tillämpning av
avtalet.

Om utlämning för brott och Om utlämning för brott och om
om överförande till Danmark, överförande till främmande stat

Finland, Island eller Norge för för verkställighet av här i riket

verkställighet av här i riket ådömt ådömd frihetsberövande påföljd

frihetsstraff samt om utlämning samt om utlämning till Danmark,

till dessa länder för verkställighet Finland, Island eller Norge för

av beslut om vård eller behand- verkställighet av beslut om vård

ling är särskilt stadgat. eller behandling är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken
dels att 2 kap. 1—3 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 2 kap. 5 a §, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 KAP.

1 §

Den som begått brott här i ri- För brott som begåtts här i riket

ket dömes efter svensk lag och dömes efter svensk lag och vid

vid svensk domstol. Detsamma svensk domstol. Detsamma gäller,

gäller, om det är ovisst var brott om det är ovisst var brott för Senaste

lydelse 1970: 376,

JuU1972:16

Nuvarande lydelse

förövats men skäl finnes antaga
att det är begånget inom riket.

År brott begånget utom riket
av svensk medborgare eller av utlänning
med hemvist i Sverige,
dömes efter svensk lag och vid
svensk domstol.

Har annan utlänning utom riket
begått brottslig gärning, vilken
ej var fri från ansvar enligt
lag som gällde på gärningsorten,
dömes efter svensk lag och vid
svensk domstol, om han efter brottets
begående blivit svensk medborgare
eller tagit hemvist här i
riket eller om han är dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare
och finnes här, så ock eljest om
han finnes i riket och å brottet
enligt svensk lag kan följa fängelse
i mer än sex månader.

Utlänning, som utom riket begått
brott, dömes även i annat
fall än i 2 § sägs efter svensk lag
och vid svensk domstol,

1. om han förövat brottet å
svenskt fartyg eller luftfartyg, så
ock eljest om han var befälhavare
eller tillhörde besättningen å sådant
fartyg och begått brottet i
tjänsten,

2. om han begått brottet å område
där avdelning av krigsmak -

Föreslagen lydelse

övats men skäl finnes antaga att
det är begånget inom riket.

För brott som begåtts utom riket
dömes efter svensk lag och vid
svensk domstol, om brottet begåtts 1.

av svensk medborgare eller
av utlänning med hemvist i Sverige,

2. av utlänning utan hemvist
i Sverige, som efter brottet blivit
svensk medborgare eller tagit hemvist
här i riket eller som är dansk,
finsk, isländsk eller norsk medborgare
och finnes här, eller

3. av annan utlänning som finnes
här i riket och å brottet enligt
svensk lag kan följa fängelse
i mer än sex månader.

Första stycket gäller ej, om
gärningen är fri från ansvar enligt
lagen på gärningsorten eller
om den begåtts inom område som
ej tillhör någon stat och enligt
svensk lag svårare straff än böter
icke kan följa på gärningen.

I fall som avses i denna paragraf
må ej ådömas påföljd som
är att anse som strängare än det
svåraste straff som är stadgat för
brottet enligt lagen på gärningsorten.

§x

För brott som begåtts utom riket
dömes även i annat fall än
som avses i 2 § efter svensk lag
och vid svensk domstol,

1. om brottet förövats å svenskt
fartyg eller luftfartyg, så ock eljest
om det begåtts i tjänsten av
befälhavaren eller någon som tillhörde
besättningen å sådant fartyg,

2. om brottet begåtts av krigsman
å område där avdelning av

1 Senaste lydelse 1971:188.

JuU 1972:16

Nuvarande lydelse

ten befann sig, dock i fall han ej
var krigsman allenast om avdelningen
befann sig å området för
annat ändamål än övning,

3. om brottet förövats mot Sverige,
svensk medborgare eller
svensk menighet, inrättning eller
sammanslutning eller mot utlänning
som hade hemvist i Sverige,
eller

4. om brottet är kapning av
luftfartyg eller folkrättsbrott.

Föreslagen lydelse

krigsmakten befann sig eller om
det begåtts av annan än krigsman
å sådant område och avdelningen
befann sig där för annat ändamål
än övning,

3. om brottet förövats mot Sverige,
svensk kommun eller annan
menighet eller svensk allmän inrättning,

4. om brottet begåtts inom område
som ej tillhör någon stat och
förövats mot svensk medborgare,
svensk sammanslutning eller enskild
inrättning eller mot utlänning
med hemvist i Sverige,

5. om brottet är kapning av
luftfartyg eller folkrättsbrott, eller

6. om det lindrigaste straff som
i svensk lag är stadgat för brottet
är fängelse i fyra år eller däröver.

a §

Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i främmande stat
där gärningen förövats eller i
främmande stat som har tillträtt
den europeiska konventionen den
28 maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar, må
den tilltalade ej här i riket lagföras
för samma gärning,

1. om han har frikänts från ansvar,

2. om han har förklarats skyldig
till brottet utan att påföljd har
ådömts,

3. om ådömd påföljd har verkställts
i sin helhet eller verkställigheten
pågår, eller

4. om ådömd påföljd har bortfallit
enligt lagen i den främmande
staten.

Första stycket gäller ej i fråga
om brott som avses i 1 § eller
3 § 3, 5 eller 6, såvida ej lagföringen
i den främmande staten har
skett på begäran av svensk myndighet.

JuU1972:16

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom dom meddelad
i främmande stat och föreligger
ej på grund av vad förut i
denna paragraf sagts hinder mot
lagföring, må åtal för gärningen
väckas här i riket endast efter
förordnande av Konungen eller
den Konungen bemyndigat därtill.

Ej må, utan förordnande av
Konungen eller den Konungen
bemyndigat därtill, någon åtalas
för gärning, för vilken han utom
riket undergått straff eller annan
ansvarspåföljd. Sker åtal här i riket,
skall vid bestämmande av
påföljd skälig hänsyn tagas till
vad han undergått utom riket, och
må därvid efter omständigheterna
dömas till lindrigare straff än för
gärningen är stadgat eller ock påföljd
helt eftergivas.

Dömes någon här i riket till
ansvar för gärning för vilken han
utom riket har ådömts påföljd,
skall vid bestämmande av påföljd
skälig hänsyn tagas till vad han
undergått utom riket. Finnes böter
eller fängelse böra ådömas och
har han utom riket ådömts frihetsberövande
påföljd, skall vad han
undergått därav till fullo tillgodoräknas
honom vid påföljdens bestämmande.

I fall som avses i första stycket
må dömas till lindrigare straff än
för gärningen är stadgat eller ock
påföljd helt eftergivas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts
utomlands

Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott
som begåtts utomlands skall upphöra att gälla vid utgången av
juni 1972.

JuU1972:16

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet

Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall
mot rundradiosändning på öppna havet skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Utlänning, som utom riket be- Den som utom riket begått brott
gått brott som avses i 1 eller 2 §, som avses i 1 eller 2 § dömes,

dömes, om han finnes här, efter om han finnes här, efter denna

denna lag och vid svensk domstol, lag och vid svensk domstol, även

även om 2 kap. 2 eller 3 § brotts- om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbal balken

ej är tillämplig. ken ej är tillämplig och utan hinder
av 2 kap. 5 a § första och

andra styckena nämnda balk.

Åtal mot svensk för brott som rör sändning, vilken ej är avsedd att
mottagas eller kan mottagas i Sverige och ej heller orsakar menlig
störning för radiotrafik här, eller åtal mot utlänning får även i annat
fall än som anges i 2 kap. 5 § brottsbalken väckas endast efter förordnande
av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln

Härigenom förordnas, att 14 § lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Utlänning, som utom riket be- Den som utom riket begått brott
gått brott som avses i 11 eller som avses i 11 eller 13 § dömes,

13 §, dömes, om han finnes här, om han finnes här, efter denna

efter denna lag och vid svensk lag och vid svensk domstol, även

domstol, även om 2 kap. 2 eller om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbal 3

§ brottsbalken ej är tillämplig. ken ej är tillämplig och utan hin der

av 2 kap. 5 a § första och
andra styckena nämnda balk.

Åtal för brott som avses i 11 § första och tredje styckena får väckas
endast efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Brott som avses i 13 § får åtalas av åklagare endast efter angivelse av
målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

JuU 1972:16

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

Härigenom förordnas, att 11 § lagen (1971: 176) om vissa internationella
sanktioner skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

Den som bryter mot förbud som meddelats med stöd av 3—8 § dömes,
om gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två
år eller, om gärningen skett av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse
i högst sex månader. I ringa fall skall ej dömas till ansvar.

För anstiftan av eller medhjälp till gärning som avses i första stycket
dömes ej till ansvar.

I den mån det påkallas med anledning
av beslut eller rekommendation
som avses i 1 § första stycket
kan Konungen förordna att
svensk medborgare, som utom riket
begått brott som avses i denna
paragraf, skall dömas efter
denna lag och vid svensk domstol,
även om 2 kap. 2 eller 3 §
brottsbalken ej är tillämplig och
utan hinder av 2 kap. 5 a § första
och andra styckena nämnda balk.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

Motion

I motionen 1972: 1706 av herrar Ernulf (fp) och Polstam (c) hemställes,
att riksdagen måtte avslå förslaget till ändring av 2 kap. 2 och 3 §§
brottsbalken till den del ett tillträde till 1970 års konvention inte nödvändiggör
en ändring samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig
lagtext.

Utskottet

I propositionen föreslås en särskild lag om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom. Lagen föranleds av 1970 års
europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar.
I propositionen förordas även att Sverige tillträder konventionen med
visst, inledningsvis angivet förbehåll.

Lagförslaget innebär att Sverige efter överenskommelse med främ -

JuU 1972:16

mande stat kan åtaga sig att efter framställning verkställa utländsk
brottmålsdom här i landet, överflyttningen av verkställighet kan avse
frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. En grundläggande
förutsättning för att Sverige skall åtaga sig sådan verkställighet är att
den dömde har hemvist här i landet eller viss annan närmare anknytning
till Sverige. Verkställighet av utländsk brottmålsdom skall i princip
föregås av ett domstolsförfarande. Domstolen skall bestämma ny
påföljd med tillämpning av de svenska påföljdsreglerna. Verkställighet i
Sverige skall ske enligt svenska verkställighetsregler. Mål av det här
slaget skall tas upp av Stockholms tingsrätt. Det blir också möjligt att
från svensk sida begära verkställighet i främmande stat av svensk brottmålsdom
på motsvarande villkor. Kriminalvårdsstyrelsen skall pröva
frågan om överflyttning av sådan verkställighet.

Den föreslagna nya lagen innebär vidare att Kungl. Majit i enskilda
fall som inte täcks av överenskommelse med främmande stat kan förordna
om överflyttning av verkställighet till eller från Sverige.

I propositionen föreslås härjämte ändrade regler i brottsbalken för
svensk straffrätts tillämplighet i fråga om brott som har begåtts utomlands.
Bl. a. föreslås införandet av en allmän regel om krav på dubbel
straffbarhet, vilket innebär att gärning begången utomlands med endast
vissa angivna undantag måste vara straffbar också enligt gärningsortens
lag för att kunna bestraffas i Sverige. Vidare föreslås att utländsk brottmålsdom
i viss utsträckning skall vara hinder för ny rättegång här i
landet om ansvar för samma gärning.

Den nya verkställighetslagen avses träda i kraft omedelbart. Ändringarna
i brottsbalken föreslås träda i kraft den 1 juli 1972.

I motionen 1972: 1706 har hemställts att riksdagen skall avslå förslaget
till ändring i brottsbalken såvitt gäller 2 kap. 2 och 3 §§ i den
del ett tillträde till konventionen inte nödvändiggör en ändring.

Den för riksdagens godkännande framlagda konventionen och den
därpå grundade lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom öppnar möjlighet till ett samarbete på det internationella
planet på straffrättens och kriminalpolitikens område, för vilket
starka humanitära skäl talar. Att Sverige skall tillträda konventionen
och genomföra den lagstiftning som behövs för sådant tillträde har
tillstyrkts av samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Även förslaget
att den nya lagens tillämplighetsområde inte skall begränsas till
verkställighetssamarbete med konventionsstater utan också omfatta
samarbete med andra stater har tillstyrkts av remissorganen. Utskottet
har för sin del icke funnit anledning till erinran mot vad i propositionen
föreslås i denna del.

De i propositionen föreslagna ändringarna i fråga om svensk strafflags
tillämplighet på brott begångna i utlandet är av omfattande och
förhållandevis svårbedömd karaktär. Med hänsyn till att propositionen

JuU1972:16

lämnats till riksdagen först den 9 maj 1972 har den tid som stått till
utskottets förfogande inte möjliggjort de ingående överväganden som
utskottet funnit erforderliga. Utskottet anser därför nödvändigt att
uppskjuta behandlingen av propositionen såvitt gäller ändrade regler i
brottsbalken och följdändringar härtill till höstsessionen med 1972 års
riksdag. Uttalandet gäller självfallet också den motion som väckts i anledning
av propositionen i denna del. Talmanskonferensen har förklarat
sig intet ha att erinra mot uppskov i angivet hänseende.

Utskottets ställningstagande i uppskovsfrågan kräver vissa ändringar
i fråga om det förbehåll som bör göras vid konventionens ratificering.
En omprövning beträffande förbehållets räckvidd torde bli aktuell i
samband med behandlingen av ändringarna i brottsbalken.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. att riksdagen antager de i propositionen 1972: 98 framlagda
förslagen till

1. lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom,

2. lag om ändring i utlänningslagen;

B. att riksdagen beslutar att till höstsessionen med 1972 års
riksdag uppskjuta behandlingen av dels propositionen 1972:
98 såvitt avser de under punkterna 3)—7) ovan angivna lagförslagen,
dels motionen 1972: 1706;

C. att riksdagen godkänner den europeiska konventionen om
brottmålsdoms internationella rättsverkningar med förbehåll
mot avdelning 1 i del III av konventionen samt med förklaring
enligt artiklarna 15.3, 19.2 och 64.3.

Stockholm den 25 maj 1972

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Ernulf (fp), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i
Malmö (s), Nygren (s), Polstam (c), fru Hjelm-Wallén (s), herrar Måbrink
(vpk), Fransson (c), Wijkman (m), Henmark (fp) och Alf Pettersson
i Malmö (s).

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720047

fel