Journalhantering m.m. inom hälso- och sjukvården

Betänkande 1988/89:SoU5

Socialutskottets betänkande

1988/89:SoU5

1988/89

SoU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlas tre motioner (fp och c) om avskaffandet av
signeringskravet för patientjournaler m.m., en motion (c) om datoriseringen
i vårdarbetet, en motion (fp) om s.k. intelligenta kort för lagring av
patientjournaler samt en motion (fp) om registrering av sjukhusinfektioner.
Utskottet avstyrker motionsyrkandena.

Till förmån för motionsyrkanden om avskaffande av signeringskravet
reserverar sig utskottets fp- och c-ledamöter.

M- och mp-ledamöterna reserverar sig till förmån för ett motionsyrkande
om en utvärdering av patientjournallagens krav på signering.

Motionsyrkanden

1987/88:So225 av Bengt Kindbom m.fl. (c) vari yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkande 2), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motion 1987/88:K412 anförts om datoriseringen i vårdarbetet.

1987/88:So404 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär försöksverksamhet med intelligenta kort för individuell
lagring av patientjournaler i sjukvården.

1987/88: So406 av Stina Gustavsson och Ingbritt Irhammar (båda c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om patientjournallagens tvång om genomläsning och signering.

1987/88:So411 av Charlotte Branting och Ingrid Hasselström Nyvall (båda
fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att signeringskravet för sjukvårdsjournaler skall ändras
till en rekommendation om signering.

1987/88:So447 av Rosa Östh och Agne Hansson (båda c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär åtgärder beträffande patientjournallagen i
enlighet med vad som anförts i motionen.

1987/88:So454 av Lars Sundin och Margitta Edgren (båda fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
löpande registrering av infektionskomplikationer vid svenska sjukhus.

1 Riksdagen 1988189.12 sami Nr5

Signering av journalanteckning

1988/89 :SoU5

Motionerna

I motion 1987/88:So406 (c) yrkas att riksdagen sorn sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om patientjournallagens tvång om
genomläsning och signering. Motionärerna anför att signeringstvånget på ett
påtagligt sätt har gått ut över det egentliga patientarbetet med ökade köer till
operation samt polikliniska mottagningar på kliniker och vårdcentraler.
Socialstyrelsen bör, enligt motionärerna, få i uppdrag att snarast göra en
utvärdering av vad genomläsnings- och signeringskravet har innneburit för
sjukvården. I avvaktan på denna utvärdering bör, för de verksamheter som
så önskar, dispens kunna lämnas.

I motion 1987/88:So411 (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att signeringskravet för
sjukvårdsjournaler skall ändras till en rekommendation om signering.
Motionärerna påpekar att signeringen saknar betydelse på många sätt. Vid
genomgång av ärenden anmälda till socialstyrelsens ansvarsnämnd från
början av 1970-talet och framåt i tiden har man inte hittat ett enda fall där
signeringskravet kunnat hindra misstag. Signeringen av patientjournalerna
tar alltför lång tid i anspråk, vilket får till följd att patienttiden minskar.
Signeringskravet har, enligt motionärerna, utan tvekan medfört ökade
kostnader för sjukvårdshuvudmännen, om oförändrad verksamhet skall
upprätthållas inom hälso- och sjukvården. Dessutom har ett påtagligt
stressmoment skapats, särskilt där brist på sjukvårdspersonal råder. Det bör i
stället ankomma på klinik/primärvårdsledning att, utifrån hur verksamheten
fungerar eller hur den rådande bemanningen är, avgöra om journalanteckning
skall signeras. Förutsättningar att med bibehållen sjukvård klara ett
krav på signering varierar i dag avsevärt, vilket inte har beaktats, anför
motionärerna.

I motion 1987/88:So447 (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär åtgärder
beträffande patientjournallagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motionärerna framhåller att signeringstvånget har inneburit väsentliga
praktiska problem framför allt på de större sjukhusens akutmottagningar.
Den tid det tar att läsa igenom och signera journaluppgifter anges vara 15-20
minuter per läkare och dag. Till detta kommer att journaltillgängligheten
minskar. Såväl tidsåtgången för signering som journalens minskade tillgänglighet
är en avsevärd nackdel inte minst för patienterna. Vårdköerna har
ökat, och från socialstyrelsens sida har man understrukit problemen med nu
gällande ordning. Eftersom man samtidigt har framhållit att det finns bättre
sätt än det nuvarande att uppnå en hög säkerhet inom sjukvården bör - enligt
motionärerna - socialstyrelsen få i uppdrag att utforma ett ändringsförslag av
patientjournallagen på ifrågavarande punkt.

Gällande bestämmelser

1988/89:SoU5

Patientjournallagen (1985:562) antogs av riksdagen våren 1985. Den trädde i
kraft den 1 januri 1986.1 lagen har samlats de grundläggande bestämmelserna
om patientjournaler inom hälso- och sjukvården. Krav ställs på journalernas
utformning, innehåll och hantering. Lagen innehåller också bestämmelser
om vilka som är skyldiga att föra journal, bl. a. alla yrkesgrupper för vilka
gäller föreskrifter om legitimation. I lagen finns också bestämmelser om
minsta bevarandetid för journaler m.m.

Med patientjournal avses enligt 2 § en samling av upprättade eller inkomna
journalhandlingar med upgift om en enskild persons hälsotillstånd och andra
personliga förhållanden samt andra uppgifter som rör vården av patienten.
Också intyg som utfärdas över vård och behandling betraktas som journalhandling.
Lagen gäller all individinriktad vård av patienter inom hälso- och
sjukvården. Patientjournal skall föras för varje patient och får inte vara
gemensam för flera patienter (1 § första stycket).

Enligt 3 § skall patientjournalen innehålla de uppgifter som behövs för en
god och säker vård av patienten. Journalen skall, om uppgifterna föreligger,
innehålla uppgift om patientens identitet, om bakgrund till vården, om
diagnos och anledning till mera betydande åtgärder, om vidtagna och
planerade åtgärder samt om vem som gjort en viss anteckning i journalen och
när anteckningen gjordes.

Enligt 3 § fjärde stycket skall en journalanteckning, om inte synnerligt
hinder möter, signeras av den som svarar för uppgiften.

Socialstyrelsen har i december 1985 utfärdat föreskrifter och allmänna råd
(SOSFS (M) 1985:28) till patientjournallagen. 1 råden anges bl.a. när journal
skall föras, sättet för införande av uppgifter, signering m.m.

Socialstyrelsen har för avsikt att ge ut mer omfattande allmänna råd om
tillämpningen av lagen.

Beträffande signering anges i de hittills utkomna allmänna råden följande.

Signering skall göras av den som svarar för anteckningen i patientjournalen.
Signeringen innebär att vederbörande läst igenom vad som intagits och
kontrollerat att innehållet stämmer. Signeringen bör självfallet ske på ett
sådant sätt att den kan tydas och härledas till en viss person.

När journaluppgifter förs på data kan det förekomma att någon skriftlig
handling inte finns när anteckningen görs och skall signeras. I det fallet kan
signeringen ske genom att envar journalföringsansvarig vid genomläsning
och kontroll av uppgifterna på en dataskärm slår in en särskild kod. Vid en
utskrift av en sådan patientjournal bör denna kodbeteckning som motsvarat
en signering medtas.

Signeringen bör göras så snart som möjligt efter det anteckningen införts i
patientjournalen. Tidsfristen beror på förhållandena i det enskilda fallet. I
vissa fall, t.ex. vid ordination av läkemedel eller journalanteckningar som
behövs inför en akut operation, kan det av hänsyn till patientsäkerheten vara
nödvändigt att såväl anteckning som signering görs omgående. I andra fal!
kan en längre tidsfrist godtas. I vart fall bör signeringen ske senast inom en
vecka efter det anteckningen infördes eller två veckor från det anteckningen
dikterades eller först skrevs ner för införing i journalen.

Enligt huvudregeln skall anteckningar i en patientjournal signeras. I lagen

1* Riksdagen 1988/89.12 sami. Nr 5

anges att undantag härifrån få ske om ”synnerligt hinder” möter. Med detta
uttryck avses mycket speciella situationer, där det är omöjligt eller förenat
med stora praktiska svårigheter att få signeringen utförd inom rimlig tid.
Detta kan t.ex. vara fallet om en läkare lämnat sin tjänst när signeringen skall
ske och inte längre är anträffbar. Med rimlig tid i dessa fall avses normalt ca
två veckor.

Kan en signering inte ske bör i stället om möjligt tillses att annan person
med erforderlig medicinsk kompetens läser igenom innehållet och om
möjligt försöker kontrollera detta. Denna person skall dock inte själv svara
för signeringen. I stället bör en anteckning om genomläsningen göras, t.ex.
”tagit del, A. Svensson, överläkare”.

Tidigare behandling

I propositionen till patientjournallagen (prop. 1984/85:189) föreslogs inte
någon bestämmelse om signering. Regeln i 3 § fjärde stycket tillädes vid
riksdagsbehandlingen i enlighet med förslag i motioner.

Propositionen till patientjournallagen byggde på journalutredningens
huvudbetänkande (SOU 1984:73) Patientjournalen. I det betänkandet
anfördes (s. 170) att man av säkerhetsskäl ansåg att det vore önskvärt att
införa ett generellt krav på genomläsning och signering av varje journalanteckning.
Utredningen ansåg sig dock på grund av kostnadsskäl och givna
direktiv förhindrad att lägga fram ett sådant förslag.

I propositionen anfördes (s. 19) att det på sjukhus och andra större
vårdinrättningar numera är regel att den som för journal dikterar journaluppgifterna,
som sedan skrivs ut på maskin av en läkarsekreterare. Ibland
läser journalföraren igenom utskriften och brukar då signera uppgifterna
som en bekräftelse på att de blivit korrekt införda. Kontrolläsning tycks dock
snarare vara undantag än regel. I propositionen anfördes vidare att, även om
kontrollsigneringen saknar betydelse för tillämpning av offentlighetsprincipen,
den ändå kan ha värde som bevis i t.ex. ett ansvarsärende. Fel eller
förväxlingar i samband med utskriften kan påverka förutsättningarna vid den
fortsatta vården. Det fanns enligt propositionen flera allvarliga exempel på
detta i ansvarsnämndens verksamhet. Kontrolläsning var därför enligt
föredragande statsrådets uppfattning motiverad av säkerhetsskäl. Hon ansåg
det dock av bl.a. praktiska och ekonomiska skäl inte vara möjligt att
föreskriva en obligatorisk skyldighet för den som svarar för journalanteckningen
att också signera denna. Socialstyrelsen borde enligt statsrådet ha
möjlighet att överväga signeringskrav för vissa anteckningar i patientjournalen.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till patientjournallag väcktes flera
motioner om att regler om signering av journalanteckning borde tas in i
patientjournallagen.

Utskottet tillstyrkte motionerna och förordade att en principiell skyldighet
att signera journalanteckning skulle tilläggas i 3 § lagförslaget (SoU
1984/85:33 s. 9 f.). I kravet på signering ligger, anförde utskottet, självfallet
att den som signerar en anteckning bekräftar dess riktighet, dvs. han skall
kontrollera innehållet så att han kan gå i god för det. Utskottet ville dock inte
göra denna regel helt undantagslös. Det finns situationer då det är i det

1988/89:SoU5

närmaste praktiskt omöjligt att uppfylla ett krav på efterföljande kontrolläsning.
Dessa speciella undantagssituationer beaktades genom att signering
inte behöver ske om det möter ”synnerligt hinder”. Härmed avsågs enligt
utskottet mycket starka skäl, vilka skall föreligga i det konkreta fallet.
Utskottet ansåg alltså inte att man kan acceptera ett generellt undantag för
vissa typer av vård, t.ex. akutsjukvård, som nämndes i en av motionerna.
Utskottet framhöll att det från säkerhetssynpunkt ofta finns skäl till särskilt
noggranna journalrutiner inom akutsjukvården, där det kan vara fråga om
omfattande medicinska ingrepp med många olika personer inblandade i
vården. Har den som gjort en journalanteckning inte möjlighet att själv
kontrollera och bekräfta denna borde det enligt utskottet tillskapas rutiner
för att säkerställa att i vart fall någon annan med erforderlig medicinsk
kompetens läser igenom innehållet. I fråga om läkemedelsordinationer
måste dock krävas att de alltid signeras av läkaren själv. Utskottet förutsatte
att socialstyrelsen skulle utfärda närmare föreskrifter om signering av olika
slag av handlingar.

Som grund för sitt ställningstagande anförde utskottet följande (SoU
1984/85:33 s. 9).

Utgångspunkten för patientjournallagen är att det skall finnas ett tillförlitligt
underlag för den vård och behandling som ges patienten. Sådana regler som
är av särskilt stor betydelse för patientens trygghet bör tas in i själva lagen.
Till dessa viktiga regler måste enligt utskottets mening räknas ett krav på
genomläsning av anteckningar som läggs till grund för behandlingsåtgärder
och medicinering. Missförstånd och felskrivningar kan här bli ödesdigra.
Utskottet har förståelse för att ett sådant krav i vissa lägen kan ge upphov till
praktiska problem. Detta får dock inte hindra en regel som är så starkt
motiverad av hänsyn till patientens säkerhet. Utskottet vill dessutom erinra
om att signeringskrav i vissa fall redan finns inskrivet i andra författningar. I
socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS[M] 1980:80) om åtgärder för att förhindra
förväxlingar inom sjukvården - bakgrunden till föreskrifternas
tillkomst framgår av beteckningen - finns sålunda regler om signering av
läkemedelsordinationer i sluten vård. Om signering inte kan ske vid
ordinationstillfället skall enligt föreskrifterna ordinationen i efterhand
noteras i orginalhandling och signeras.

Enligt utskottets mening bör det vara möjligt att utan alltför stora
svårigheter utveckla rutiner där signering kommer in som ett naturligt led.
All vård ges inte på stora akutsjukhus. På många håll torde ett signeringskrav
inte innebära några egentliga problem. Att det kan bli nödvändigt att ändra
vissa rådande rutiner på sjukhusen är ofrånkomligt med hänsyn till att dessa
utformats utan hänsyn till krav på kontrolläsning och signering. Detta måste
dock accepteras. Administrativa och ekonomiska hänsyn får inte skymma
vad som är grundläggande krav på hälso- och sjukvården.

Riksdagen följde utskottet.

Frågan om signering av journalanteckning behandlades vidare i utskottets
betänkande SoU 1985/86:26 med anledning av två motioner (fp och c) vari
ifrågasattes patientjournallagens krav på signering av journalanteckning.
Utskottet anförde följande.

1988/89: SoU5

Regeln om att journalanteckning skall signeras har på sina håll mött kritik.
Bl.a. har anförts att signeringen är tidskrävande och att denna tid tas ifrån

arbetet med patienterna. Det har också anförts att journaler i ökad
omfattning inte finns på plats. Det är främst på akutsjukhusen med stor
omsättning av personal som kravet på signering tycks skapa problem, medan
det på andra håll inom sjukvården fungerar bättre.

Utskottet vill inledningsvis slå fast att den som låter föra in en uppgift i en
patientjournal är ansvarig för uppgiftens riktighet, oavsett om signering skett
eller inte. Journalföraren bör därför under alla omständigheter kontrollera
att anteckningen överensstämmer med vad som varit avsett. I patientens
intresse har dock tillagts krav på signering för att garantera att kontrollen
verkligen genomförs och att inte oriktiga uppgifter läggs till grund för
medicinsk behandling. Signeringen utgör endast en bekräftelse på att
kontroll gjorts och innebär knappast i sig något merarbete. Vad som kan ta
tid i anspråk är själva kontrollen, inte signeringen.

Utskottet är medvetet om att signeringskravet orsakat praktiska svårigheter
främst inom akutvården på de stora sjukhusen. Som utskottet framhöll i
samband med lagens tillkomst finns det emellertid från säkerhetssynpunkt
ofta skäl till särskilt noggranna journalrutiner inom akutsjukvården, där det
kan vara fråga om omfattande medicinska ingrepp med många olika personer
inblandade i vården. Utskottet ser det därför inte som möjligt eller rimligt att
ställa lägre krav på kontrollrutinerna för akutsjukvården än för annan hälsooch
sjukvård. Med hänsyn till de allvarliga risker för patienterna som är
förenade med missförstånd beträffande diagnos eller åtgärder måste krävas
att den som gjort bedömningen eller beslutat om åtgärden tar ansvaret för att
uppgiften inte blir förvanskad.

Utskottet har emellertid med oro tagit del av uppgifterna om att allt fler
journaler befinner sig ute på cirkulation och inte kan återfinnas när de behövs
för vården av patienter. Detta är ett allvarligt säkerhetsproblem. Företeelsen
är dock ingalunda ny och måste angripas med andra medel än att man lättar
på kravet att kontrollera journalerna. Att så många journaler är otillgängliga
när de behövs visar på grundläggande brister i rutinerna för journalhanteringen.
Patientjournalen bör finnas där patienten finns. Rutiner för detta
måste skapas. Det bör ankomma på sjukvårdshuvudmännen att skyndsamt
ta upp frågan om hur journalrutinerna kan förändras och effektiviseras så att
de påtalade missförhållandena elimineras. Frågan om rutiner för att säkerställa
kontrolläsning och signering bör enligt utskottets mening lösas i detta
vidare sammanhang. I avvaktan härpå kan det finnas skäl att peka på de
förslag till praktiska lösningar som framförts i socialstyrelsens allmänna råd.

Utskottet avstyrkte motionerna, och riksdagen följde utskottet.

I utskottets betänkande SoU 1986/87:16 behandlades också vissa motionsyrkanden
av liknande innebörd som de nu aktuella. Utskottet hänvisade därvid
till sitt tidigare betänkande SoU 1985/86:26 och anförde följande.

Utskottet vidhåller det anförda. Utskottet vill särskilt understryka att kravet
på genomläsning och kontroll tillkommit av hänsyn till patientsäkerheten och
att man inom sjukvården bör göra allvarliga ansträngningar att finna
arbetsformer där detta kan uppfyllas. Det är inte meningsfullt att utvärdera
effekterna av signeringsregeln innan den prövats på ett seriöst sätt. Det finns
enligt utskottets mening också anledning att på nytt betona det ansvar som
åvilar sjukvårdshuvudmännen att åstadkomma säkra och effektiva journalrutiner
över lag. De brister utskottet tidigare påtalat i fråga om journalhanteringen
kan i längden inte accepteras.

Med det anförda avstyrkte utskottet motionerna, och riksdagen följde
utskottet.

1988/89:SoU5

Utskottets överväganden

Utskottet har vid ett flertal tillfällen och senast i betänkandet SoU 1986/87:16
s. 16-18 behandlat och avstyrkt motionsförslag om avskaffande av signeringskravet.
Utskottet har slagit fast att den som låter föra in en uppgift i en
patientjournal är ansvarig för uppgiftens riktighet oavsett om signering skett
eller inte. Journalföraren bör därför under alla omständigheter kontrollera
att anteckningen överensstämmer med vad som varit avsett, och signeringen
utgör endast en bekräftelse på att kontroll gjorts. Utskottet har vidare
understrukit att kravet på genomläsning och kontroll tillkommit av hänsyn
till patientsäkerheten och att man inom sjukvården borde göra allvarliga
ansträngningar att finna arbetsformer där detta kunde uppfyllas. Utskottet
vidhåller dessa uppfattningar.

Utskottet vill vidare tillägga att varje patient som kommer i kontakt med
samhällets hälso- och sjukvård, vare sig denna drivs i allmän eller i enskild
regi, måste kunna utgå från att de uppgifter om patienten som förts in i
journalen har blivit korrekt nedtecknade.

Utskottet vill sammanfattningsvis återigen betona vad som enligt utskottets
uppfattning är den viktiga delen i den nu behandlade frågan, nämligen att
fungerande rutiner för journalhanteringen måste skapas, så att genomläsning
och kontroll av journaluppgifterna kan ingå som ett naturligt led i sjukvårdsarbetet.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So406 (c), So411 (fp) och
So447 (c).

Datoriseringen i vårdarbetet
Motionen

I motion 1987/88:So225 (c) yrkas med hänvisning till motion 1987/88:K412
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om datoriseringen i vårdarbetet (yrkande 2). Motionärerna anför att skyddet
för enskilda människor i förhållande till tekniken måste stärkas. Det gäller
varje människas rätt till skydd för den personliga integriteten. Motionärerna
framhåller att vårdpersonalens yrkeskunnande kan hotas, om tekniken tar
över den direkta kontakten mellan patient och den som skall vårda.
ADB-tekniken kan inte ersätta ett sådant yrkeskunnande och aldrig bli så
mångsidig att den kan täcka in alla olika mänskliga varianter och fenomen.
ADB-tekniken är i vissa fall till nytta inom vården. Journalhantering och
lagring av patientuppgifter kan vara exempel på sådana områden. Samtidigt
finns en fara i att okritiskt accceptera tekniken. Den ger stora möjligheter till
information om patienter som kan vara till nytta vid vårdtillfället, men den
ger också möjligheter att följa en enskild människas kontakter med
vårdapparaten utan den berördes medgivande. Enskilda människor måste
också i framtiden kunna påverka vilken information som skall lagras om dem
och hur den informationen skall få spridas. Om datatekniken i samhällets
vård och omsorg byggs upp så att informationen inte automatiskt blir
tillgänglig för stora enheter utan baseras på mindre system underlättas detta.

1988/89:SoU5

Gällande bestämmelser

1988/89:SoU5

Verksamheten inom hälso- och sjukvården skall enligt 2 a § hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) bygga på respekt för patientens självbestämmande
och integritet.

Bestämmelser om sekretess på den allmänna hälso- och sjukvårdens
område finns i 7 kap. 1-3 §§ och 6 § sekretesslagen (1980:100). Enligt 7 kap. 1
§ gäller med vissa undantag sekretess inom den offentliga hälso- och
sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men.

Sekretessbestämmelser för den hälso- och sjukvård som bedrivs i enskild
regi finns i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl. Den väsentligaste bestämmelsen om tystnadsplikt finns i 6 §. Där
stadgas bl.a. följande: ”Den som tillhör eller har tillhört hälso- och
sjukvårdspersonalen får inte obehörigen röja vad han i sin verksamhet har
erfarit om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som
obehörigt röjande anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer
av lag eller förordning.” Av förarbetena till sistnämnda lag framgår att
avsikten med bestämmelsen är att det i princip skall råda samma sekretess
inom den privata hälso- och sjukvården som inom sådan vård som bedrivs i
allmän verksamhet.

I datalagen (1973:289) finns bestämmelser som skall iakttas av den som vill
inrätta och föra ett personregister med hjälp av ADB. Datainspektionen
tillser att datalagens regler efterlevs. Inspektionen prövar också frågor om
licens och tillstånd för personregister. Enligt 2 § första stycket får ett
ADB-baserat personregister inrättas och föras bara av en registeransvarig
som har fått licens av datainspektionen. För särskilt integritetskänsliga
personregister räcker det inte med licens. För att inrätta och föra sådana
register fordras ett särskilt tillstånd av datainspektionen. Enligt 2 § andra
stycket och 4 § krävs tillstånd för personregister som bl.a. skall innehålla
uppgifter om sjukdomar. Enligt 2 a § andra stycket behövs dock inte tillstånd,
om en myndighet inom hälso- och sjukvården för vård- eller behandlingsändamål
inrättar och för ett personregister som innehåller uppgifter om någons
sjukdom eller hälsotillstånd i övrigt. Enligt 2 § andra stycket får samköming
av olika personregister inte ske utan stöd av författning, datainspektionens
tillstånd eller de registrerades medgivande. Den registeransvarige skall enligt
7 § se till att personregistret inrättas och förs så att inte otillbörligt intrång i
den registrerades personliga integritet uppkommer. Den ansvarige skall
särskilt se till att registret förs för ett bestämt ändamål, att inte andra
uppgifter registreras än som står i överensstämmelse med registrets ändamål
samt att uppgifter inte samlas in, lämnas ut eller används annat än i
överensstämmelse med registrets ändamål eller vad som gäller enligt
författning eller i enlighet med den registrerades medgivande. Vidare skall
den registeransvarige se till att uppgifterna i registret skyddas mot bl.a.
otillåten spridning.

Enligt 2 § andra stycket patientjournallagen (1985:562), för vilken redogjorts
ovan, skall som journalhandling anses framställning i skrift, bild samt

upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med
tekniskt hjälpmedel. Lagen är således ”teknik-neutral”. Varje uppgift i en
journalhandling, som upprättas inom hälso- och sjukvården, skall utformas
så att patientens integritet respekteras (4 §).

Utredningar

Patientjournalutredningens huvudbetänkande (SOU 1984:73) Pa tientjournalen,

som låg till grund för propositionen (1984/85:189) till patientjournallagen,
uppmärksammade bl.a. de särskilda integritets- och
sekretessfrågor som uppkommer vid dataregistrering av personuppgifter
inom hälso- och sjukvården. Av betänkandets sammanfattning framgår bl.a.
följande.

En bärande tanke i journalutredningens arbete har varit, att i högre grad än
hittills tillgodose patienternas intressen i journalföringen. I utredningsdirektiven
talas om intresset av god och säker vård och om rättssäkerhets- och
integritetsintressen. Dessa ligger också till grund för alla olika förslag som
utredningen lägger fram. Ett annat mål har varit att minska detaljregleringen
av de berörda verksamheterna. Journalutredningen har vidare försökt att ta
ett helhetsgrepp på all patientdokumentation - antingen det är fråga om
journaler eller register, som förs på konventionellt sätt eller med stöd av
ADB-teknik.

Av betänkandet framgår vidare bl.a. följande.

Vården och behandlingen av en patient alstrar en inte oväsentlig mängd
hälsoinformation av personlig karaktär. Olika önskemål beträffande
journalanvändningen kommer ibland i konflikt med varandra. Målet om en
säker vård synes t.ex. allmänt förutsätta så öppna informationskanaler som
möjligt, vilket dock medför ökad risk för intrång i den personliga integriteten.
Betydligt fler personalkategorier berörs av journalhanteringen i dag
jämfört med tidigare. Vidare har mängden personliga uppgifter i journalerna
ökat markant. Detta hänger samman med att man som ett av målen för hälsooch
sjukvården har betonat principen om en helhetssyn på patientens
förhållanden samt att man markerat att vården skall utformas och genomföras
i samråd med patienten. Principen om helhetssynen samt de miljömedicinska
aspekterna på befolkningens hälsoproblem har rönt särskilt stor
uppmärksamhet i primärvården. Alla uppgifter som kastar ljus över patientens
situation förs in i journalerna. Dessa kommer därför att innehålla
fler och mer inträngande uppgifter av personlig karaktär. Utbyggnaden av
vårdresurserna och specialiseringen har medfört ett ökat behov av informationsutbyte.
Detta gäller inte bara vård och behandling i de enskilda fallen,
utan journalerna utgör också en rik informationskälla som kan utnyttjas i
samband med forskning, utvärdering och utbildning. En av fördelarna med
ADB-tekniken är dess möjligheter att lagra och integrera uppgifter från olika
källor. Utvecklingen har medfört att ADB-upptagningar i förhållandevis stor
utsträckning ersätter eller kompletterar handlingar av vanligt slag som
informationskälla inom hälso- och sjukvården. ADB-tekniken kan appliceras
på de konventionella journaltyperna. Genom ADB-stöd i journalhanteringen
slipper man leta så länge efter journalerna, något som annars är både

1988/89:SoU5

tidskrävande och kostsamt. Med dagens innehållsrika journaler är det också
ofta svårt att hitta de uppgifter man behöver för sitt ställningstagande. Med
hjälp av datateknik kan man söka selektivt i journaler och endast ta fram de
uppgifter man för tillfället är intresserad av. Datorn kan vidare samsortera
uppgifter och presentera dessa efter olika önskemål.

Beträffande olika typer av patientregister framgår av utredningen bl.a.
följande (s. 196 ff.).

De av landstingen administrerade registren inom hälso- och sjukvården
kan grovt hänföras till medicinsk service, vårdadministration och hälsokontroller.
Datorer i sjukvården har använts sedan slutet av 1950-talet. Då
utnyttjades tekniken mest på laboratorier för att samla in signaler och
bearbeta dessa till kända mätvärden. Denna signalbehandling har också
utnyttjats inom t.ex. intensivvård och tolkning av EKG och är det område
inom sjukvården där datorerna använts mest. Syftet med medicinska
serviceregister är också att administrera beställningar hos röntgenavdelningar
och laboratorier. Systemen beräknar, analyserar och sammanställer undersökningsresultaten
samt lagrar och skriver ut svarsrapporter över dessa.
Registren används också för verksamhetsuppföljning eller statistik. Två
tredjedelar av alla register används för vårdadministration, och de flesta
landsting har numera väl utvecklade patientadministrativa system (PAS),
som vanligen samordnats med ett befolkningsregister. PAS-rutinerna omfattar
ofta besöksregistrering, väntelista och bokning, viss medicinsk registrering
och in- och utskrivning. De producerar vanligen också patientstatistiska
data och rapporter till socialstyrelsen. PAS-systemen utgör grunden i det som
numera benämns landstingens patientdatabaser. I Stockholms läns landsting
har systemet redan byggts ut så långt att det i princip omfattar alla
vårdinrättningar. Det används för samordning, och målet är att snabbt ge en
sammanfattande bild av patientens tidigare vårdkontakter. Huvudregistret
innehåller därför personuppgifter, viktigare medicinska data, vårdtillfällesöversikt,
diagnoser, vissa undersöknings- och analysresultat samt vårdplaneringsupplysning.
Det tredje verksamhetsområdet där patientregister utnyttjas
är i samband med hälsokontroller. Vanligast är register för gynekologisk
hälsokontroll. Registren används i samband med kallelser, svarsbrev och
besökslistor men också vid utvärdering av analyssvar för klinisk uppföljning
av positiva fall. De ersätter vanlig journalföring för alla individer med
normalfynd och används dessutom till utvärdering, forskning och årlig
statistik. Vid sidan om den löpande vårdverksamheten finns också register
som enbart förs i samband med klinisk forskning.

För olika ändamål förs också för hela riket vissa register hos centrala
myndigheter bl.a. hos socialstyrelsen.

Den 25 april 1985 beslutade regeringen att överlämna journalutredningens
huvudbetänkande Patientjournalen i de delar som berörde integritet och
sekretess inom hälso- och sjukvården till Data- och offentlighetskommittén
(DOK).

Data- och offentlighetskommittén (DOK) fick 1984 regeringens uppdrag att
utreda användningen av personnummer inom den offentliga och den
enskilda sektorn (Dir 1984:27). Vidare innebar uppdraget bl.a. att de

1988/89 :SoU5

problem som är förenade med offentlighetsprincipens tillämpning på ADBupptagningar
skulle utredas (Dir 1984:48). Som ovan nämnts har DOK också
fått regeringens uppdrag att överväga de delar av journalutredningens
betänkande Patientjournalen (SOU 1984:73) som gäller frågor om personlig
integritet och sekretess inom hälso- och sjukvårdsområdet.

DOK har redovisat resultatet av sitt hittillsvarande arbete i fyra betänkanden.
Det första delbetänkandet, Integritetsskyddet i informationssamhället 1
(SOU 1986:24), lades fram i februari 1986. Förutom frågor om rättelse i
personregister och om skadestånd innehåller betänkandet förslag som gäller
patientuppgifter i olika ADB-register inom hälso- och sjukvården. Ett andra
delbetänkande (SOU 1986:46) behandlar frågor om myndigheternas försäljning
av uppgifter ur ADB-register. Det tredje delbetänkandet (Ds Ju 1987:8)
handlar om grundlagsfrågor.

I det fjärde delbetänkandet (SOU 1987:31) har kommittén kartlagt
användningen av personnummer inom den offentliga och den enskilda
sektorn samt lämnat två alternativa förslag till åtgärder för att åstadkomma
en reglering och begränsning av användningen av personnummer i databaserade
personregister. Som ett led i en allmän strävan att stärka skyddet för de
registrerades integritet i samband med nödvändig registrering av känsliga
personuppgifter i vissa myndighetsregister föreslås att ytterligare sådana
register skall regleras i särskilda registerlagar. I betänkandet (s. 125) uttalar
kommittén att den diskussion som har förts om utvidgad sekretess aktualiserar
grundläggande frågor om offentlighetsprincipens utformning. Vidare
sägs att det, med hänsyn strikt till den enskildes integritetsintresse, finns
behov av strängare sekretessregler än de nuvarande för datalagrade personuppgifter.
När även de värden som finns i offentlighetsprincipen tas med i
bedömningen blir det emellertid en fråga om en mycket besvärlig gränsdragning.
DOK har förklarat sig ämna återkomma till denna fråga i sitt
slutbetänkande. Slutbetänkandet kan förväntas vara färdigt under hösten
1988.

Huvudfrågan i den del av DOK:s första delbetänkande som behandlar
patientuppgifter i personregister är om det är förenligt med gällande rätt att
företrädare för en sjukvårdsinrättning lämnar ut uppgifter om en patients
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden till personal på regional
och central nivå inom hälso- och sjukvårdsadministrationen. Det torde enligt
utredningen finnas närmare 300 ADB-stödda personregister som innehåller
uppgifter om patienter. Det finns ADB-register både inom öppen och sluten
vård och för såväl somatisk som psykiatrisk vård. Antalet registrerade kan
variera från några hundra personer i ett register till 3,5 miljoner personer i ett
annat. I likhet med patientjournalutredningen konstaterar kommittén att
rättsläget är oklart när det gäller bl.a. socialstyrelsens tillgång till patientuppgifter
för forsknings- och statistikändamål. Kommittén har därför föreslagit
en ändring i sekretesslagen som uttryckligen anger att uppgifter får lämnas
till landstingen och socialstyrelsen för forskning och statistikframställning
men som innebär en åtstramning beträffande utlämnande av patientuppgifter
för administrativa ändamål. När det gäller uppgiftslämnande i vårdsyfte
och för tillsyn anser kommittén att gällande bestämmelser är tillfredsställan -

1988/89:SoU5

de. Ifrågavarande del av DOK:s första delbetänkande har remissbehandlats 1988/89:SoU5
och bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Tidigare riksdagsbehandling

I utskottets betänkande (SoU 1984/85:33) med anledning av propositionen
till patientjournallagen behandlades även ett antal motioner angående frågor
om sekretesskydd m.m. I en motion (m) yrkades att riksdagen skulle uttala
sig för en rätt att begära att den egna patientjournalen inte skulle föras på
data. I en annan motion (fp) anfördes att datalagda patientjournaler endast
borde få användas undantagsvis i olika sjukvårdsenheter eller för forskningsändamål.
Med anledning av motionerna anförde utskottet följande.

Utskottet anser det vara av största vikt att de som vänder sig till hälso- och
sjukvården kan känna trygghet för att känsliga personliga uppgifter inte
kommer till obehörigas kännedom. Frågan om ADB-användning inom
hälso- och sjukvården och om tekniska lösningar på olika sekretessproblem
måste dock tas upp i ett vidare sammanhang. Som anförs i propositionen bör
de särskilda integritets- och sekretessfrågor som uppkommer vid dataregistrering
av personuppgifter inom hälso- och sjukvården göras till föremål för
ytterligare analys inom ramen för DOK:s arbete (se prop. s. 11). Utskottet
förutsätter att regeringen så snart det kan ske återkommer till riksdagen i
dessa frågor.

I konstitutionsutskottets betänkande KU 1987/88:5 med anledning av en
proposition (1986/87:116) om ändring i datalagen behandlades bl.a. en
motion om utlämnande av uppgifter från sjukvården till olika centrala
register samt en motion beträffande frågan om inrättande av nya forskningsregister
på hälso- och sjukvårdens område. Motionerna avstyrktes mot
bakgrund av den pågående översynen av sekretesslagstiftningen och DOK:s
pågående arbete. Utskottet uttalade att man fann det angeläget att översynen
av datalagstiftningen fullföljdes snarast möjligt. Riksdagen följde
utskottet.

Utskottets överväganden

Utskottet anser i likhet med motionärerna att frågan om datateknikens roll i
hälso- och sjukvårdsarbetet är av stor betydelse bl.a. då det gäller skyddet för
den enskildes integritet men också för vårdens effektivisering. De problem
som sammanhänger med en ökande användning av ADB inom vårdsektorn
bör således noga följas. Genom de utredningar för vilka har redovisats ovan
har också många av dessa problem blivit belysta. Ytterligare frågor är
fortfarande under utredning.

Med beaktande av att dessa frågor för närvarande bereds i regeringskansliet
och i avvaktan på resultatet av det pågående utredningsarbetet avstyrker
utskottet yrkande 2 i motion So225 (c).

Intelligenta kort för lagring av patientjournaler
Motionen

I motion 1987/88:So404 (fp) yrkas med hänvisning till motion 1987/88:K403
att riksdagen hos regeringen begär försöksverksamhet med intelligenta kort
för individuell lagring av patientjournaler i sjukvården. Motionärerna anför
att de samlade effekterna av mer omfattande telekommunikationstillämpningar
ofta är stora samt att de griper in på många områden. Ett antal
kvalificerade demonstrationsprojekt i full skala bör genomföras, och ett
tillämpningsprojekt kan t.ex. vara användning av intelligenta kort (eng.
smart cards) för individuell lagring av patientjournaler i sjukvården.

Bakgrund

I en promemoria som är utarbetad på uppdrag av Landstingsförbundet och
Spri (sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut) i
januari 1988 behandlades de rättsliga och praktiska aspekterna på en
användning av s.k. klipska kort för registrering och förvaring av medicinsk
information om enskilda patienter. Av promemorian framgår bl.a. följande.

Datateknikens snabba utveckling har medfört att det numera finns flera
typer av plastkort av kreditkortsformat-s.k. smart cards-som inte bara kan
lagra data utan också bearbeta uppgifterna, dvs. korten har egen datorkapacitet.
Korten förutsätter en särskild läs- och skrivutrustning. Det är vidare
möjligt att spärra informationen på olika sätt. Ett presumtivt användningsområde
för kortet är hälso- och sjukvården. I Frankrike påbörjades 1985 ett
försök med kortet som en personlig hälsobok för patienter bl.a. inom mödraoch
barnhälsovården. Korten, som patienten själv kan förvara, kan lagra
journaluppgifter från olika sjukvårdsinrättningar som patienten kommer i
kontakt med.

I promemorian anförs vidare bl.a. följande.

Att ge patienten en dublett av sin journal i form av ett ”klipskt kort” har både
för- och nackdelar. Det kan i bästa fall bidra till en snabbare och säkrare
vård, vilket dock tycks förutsätta ändrade arbetsrutiner och ett enhetligt val
av leverantör av kort och läsutrustning. Mödrahälsovården, som redan har
rutiner för överföring av information mellan primärvården och sjukhus,
skulle kunna vara en lämplig verksamhet för tester av kortsystemet. Även
särskilt känsliga verksamheter, t.ex. psykiatrin, skulle kunna använda korten
inom ramen för en förstärkt sekretess.

En nackdel med korten är att patienterna normalt inte kan läsa innehållet,
varför det kan bli svårt att motivera ett införande med serviceargument. Man
måste också beakta risken för att människor i vissa sammanhang kan
avkrävas fullständiga och kontrollerbara uppgifter om hälsotillståndet, när
de själva förvarar hela journalen i kortet.

Gällande bestämmelser

Patientjournaler som upprättas i landstingens hälso- och sjukvård är rättsligt
sett allmänna handlingar. De är underkastade tryckfrihetsförordningens och
sekretesslagens regelsystem om offentlighet och sekretess. Den ovan nämn -

1988/89: SoU5

dapatientjournaUagen (1985:562) gäller för all hälso- och sjukvård, dvs. både
den allmänna och den enskilda hälso- och sjukvården.

I propositionen (1984/85:189 s. 12) anförde föredragande statsrådet bl.a.
följande.

Journalen skall i första hand kunna användas av hälso- och sjukvårdspersonalen
som ett arbetsinstrument för planering, genomförande och uppföljning
av vården.

Journalföringen ger också samhället möjlighet att utöva tillsyn över hälsooch
sjukvården. Ett förstahandsintresse för patienterna är att få en god och
säker vård och då avses även olika behov av inflytande på den egna
situationen, önskemål beträffande det personliga bemötandet och omvårdnaden
i övrigt. Om vården brister i något avseende måste patienterna
garanteras en möjlighet att få saken utredd så att eventuella fel och
försummelser klarläggs och beivras. Journalföringen har därvid stor betydelse.
Det är i själva verket så att journalhandlingar normalt är de viktigaste
bevismedlen i ärenden hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Enligt 3 § patientjournallagen skall en patientjournal innehålla de uppgifter
som behövs för en god och säker vård av patienten. Enligt 6 § får uppgifter i
en journalhandling, med vissa undantag, inte utplånas eller göras oläsliga. 17
§ anges att varje journalhandling skall hanteras och förvaras så, att obehöriga
inte får tillgång till den. Det anges vidare att, om en journalhandling eller en
avskrift eller kopia därav har lämnats ut till någon, det skall göras anteckning
härom i patientjournalen. En journalhandling skall enligt 8 § bevaras minst
tre år efter det den sista uppgiften fördes in i handlingen. Regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva att bevarandetiden skall
vara minst tio år för vissa slags journalhandlingar. 18 § andra stycket erinras
om att särskilda bestämmelser finns om arkivvård av patientjournaler i det
allmännas verksamhet.

Utredningar

Läkemedelsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1987:20) Läkemedel och
hälsa behandlat vissa problem i samband med förskrivning och användning
av läkemedel. Problemen kan vara att patienter förbrukar mindre mängd
läkemedel än som förskrivs, att mer läkemedel förskrivs än som är
medicinskt motiverat, att läkemedel förskrivs utan kännedom om att någon
annan läkare tidigare förskrivit samma läkemedel eller att läkemedel
förskrivs utan att patientens pågående medicinering beaktas. Flera av de
nämnda problemen kan enligt utredningens uppfattning motverkas genom
att information om läkemedel som tidigare förskrivits görs tillgänglig för
patienten, läkaren och apotekspersonalen som lämnar ut läkemedlet. Ett
informationssystem som baseras på registrering av samtliga förskrivningar
och expedieringar av läkemedel skulle enligt utredningen bl.a. ge läkaren ett
kompletterande underlag för sitt ställningstagande. Ett sådant informationssystem
kan utformas på olika sätt enligt utredningen, som bl.a. anför
följande (s. 147-148).

En variant på ett datoriserat system kan vara att förse varje patient med ett
patientkort - liknande landstingens patientbrickor eller bankernas banko -

1988/89:SoU5

matkort - som är försett med en minnesenhet för elektronisk registrering av
förskrivning och expediering av läkemedel. Kortet kan också innehålla vissa
andra hälsoupplysningar. Ett sådant system kan med hänsyn till integritetsaspekterna
utformas så, att den lagrade informationen inte kan överföras till
något centralt dataregister. Det krävs också i detta fall en speciell utrustning
för att avläsa den information som finns lagrad i kortet. Detsamma gäller om
ny information skall läggas in.

Från systemteknisk synpunkt kan det vara vissa fördelar med en ordning
som baseras på ett ADB-kort. Informationen följer patienten och kräver
sålunda inte något rikstäckande system av datakommunikationer för att
fungera, t.ex. när patienten anlitar läkare eller apotek i någon annan del avlandet
än i hemorten. Förtroendet för att integriteten skyddas blir också
större om informationen inte kan registreras på något annat medium än det
kort som patienten har i sin besittning.

Det krävs en hel del överväganden innan ett system med en patientbok
eller ett patientkort kan införas. Utredningen föreslår därför att regeringen
låter utreda de närmare tekniska förutsättningarna för ett system som
omfattar alla medborgare. I uppdraget bör också ingå att pröva olika
tekniska lösningar för bl.a. lagring och läsning av informationen och att göra
en kostnadsberäkning av olika alternativ.

Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom
regeringskansliet.

Utskottets överväganden

De s.k intelligenta patientkorten är en nyskapelse på det datatekniska
området. Ett möjligt användningsområde för sådana kort har, som ovan
nämnts, redovisats av läkemedelsutredningen. Utskottet, som anser att
beredningen av ifrågavarande utredning i regeringskansliet bör avvaktas
innan något initiativ tas beträffande sådana patientkort, avstyrker motion
So404 (fp).

Registrering av sjukhusinfektioner
Motionen

I motion 1987/88:So454 (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om löpande registrering av
infektionskomplikationer vid svenska sjukhus. Motionärerna anför att
erfarenheten visar att kontinuerlig registrering av infektionskomplikationer
utan införande av ytterligare infektionsförebyggande åtgärder medför en
minskning av komplikationerna på 30-40 %. Enbart för kirurgiska infektioner
beräknas en dylik registrering i Sverige innebära en besparing på minst
150 milj.kr. per år och dessutom minskat lidande för 6 000 patienter.
Infektionskomplikationerna bör registreras och åtgärdas lika väl som de rent
medicintekniska tillbuden och behandlingskomplikationerna.

I988/89:SoU5

Bakgrund

Socialstyrelsen, som enligt sin instruktion (1981:683, omtryckt 1985:392) är
tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvården, för ett stort antal register med
olika uppgifter om patienter. Några centrala register för hela riket beträffande
sjukhusinfektioner förs vare sig av socialstyrelsen eller av annan
myndighet. En viss registrering av sådana infektioner sker dock inom
landstingen.

I serien Socialstyrelsen anser har styrelsen utgett skriften Sjukhushygien
(1979:1) vari behandlas bl.a. frågorna om definition och registrering av
sjukhusinfektioner. Avsikten med skriften var att ge sjukvårdshuvudmännen
ett allsidigt underlag för deras fortsatta arbete. Socialstyrelsen redovisar bl.a.
skälen för registrering samt lämnar rekommendationer för metoder som kan
vara lämpliga.

Vid statens bakteriologiska laboratorium (SBL) tillskapades i början av
1980-talet en enhet för att förbättra förebyggandet av sjukhusinfektioner.
Denna enhet har bl.a. arbetat med att ta fram metoder för registrering av
kirurgiska infektioner.

I mitten av november 1988 äger en konsensuskonferens angående
postoperativa sårinfektioner rum. Konferensen arrangeras av Spri och
Medicinska forskningsrådet och har till syfte att skapa enighet om viktiga
sjukhushygieniska aspekter på sårinfektioner efter operation. Frågan om
registrering av infektionerna kommer därvid också att behandlas. Konferensen
riktar sig till sjukvårdspolitiker, administratörer, sjukvårdspersonal och
patienter. Den är också öppen för allmänheten.

Utskottets överväganden

Utskottet anser det vara av stort värde att insatser görs för att komma till
rätta med de problem som sjukhusinfektionerna utgör vid de svenska
sjukhusen. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att problemet med
postoperativa infektioner får en noggrann belysning genom den konsensuskonferens
som äger rum innevarande månad. Frågan huruvida en infektionsregistrering
kan påverka frekvensen sårinfektioner i positiv riktning kommer
därvid att behandlas. Resultatet av denna konferens, som kommer att
tillkännages i ett konsensusuttalande, bör avvaktas innan initiativ tas i
frågan.

Med det anförda avstyrker utskottet motion So454 (fp).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande signering av journalanteckning

att riksdagen avslår motion 1987/88:So406,motion 1987/88:So411 och
motion 1987/88:So447,

2. beträffande datoriseringen i vårdarbetet

att riksdagen avslår motion 1987/88:So225 yrkande 2,

3. beträffande s. k. intelligenta kort för lagring av patientjournaler
att riksdagen avslår motion 1987/88:So404,

1988/89 :SoU5

4. beträffande registrering av sjukhusinfektioner
att riksdagen avslår motion 1987/88:So454.

Stockholm den 17 november 1988
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m),
Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Johnny
Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c),
Gudrun Schyman (vpk), Anita Stenberg (mp), Ingegerd Anderlund (s),
Sinikka Bohlin (s), Maj-Inger Klingvall (s), Barbro Westerholm (fp) och
Rosa-Lill Wåhlstedt (s).

Reservationer

1. Signering av journalanteckning (morn. 1)

Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Rosa Östh (c) och Barbro
Westerholm (fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 7 börjar med ”Utskottet har vid”
och slutar med ”So447 (c).” bort ha följande lydelse:

Utskottet har tidigare slagit fast att den som låter föra in en uppgift i en
patientjournal är ansvarig för uppgiftens riktighet, oavsett om signering skett
eller inte. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet har dock
uppmärksammat att signeringskravet, som i och för sig är berättigat på
många håll inom hälso- och sjukvården, i vissa fall har gett upphov till stora
praktiska problem. Genomläsning och signering av journalanteckningar är
tidskrävande, och detta leder till att tiden för det egentliga vårdarbetet har
kommit att minska. Till detta kommer att journaltillgängligheten har
försämrats, vilket är ett allvarligt problem för patientsäkerheten.

Frågan bör enligt utskottets mening bli föremål för utredning. Med
anledning av motionerna So406 (c), So411 (fp) och So447 (c) föreslår
utskottet därför att socialstyrelsen får i uppdrag att företa en utredning om
vad patientjournallagens signeringskrav har inneburit för sjukvården, samt
om detta krav kan avskaffas eller ändras.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande signering av journalanteckning
att riksdagen med anledning av motion 1987/88: So406, motion
1987/88:So411 och motion 1987/88:So447 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

1988/89 :SoU5

2. Signering av journalanteckning (mom. 1)

Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m) och Anita
Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 7 börjar med ”Utskottet har vid”
och slutar med ”So447 (c).” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill återigen understryka det faktum att den som låter föra in en
uppgift i en patientjournal är ansvarig för uppgiftens riktighet oavsett om
signering skett eller inte. Signeringskravet, som i och för sig är berättigat på
många håll inom hälso- och sjukvården, har dock i vissa fall gett upphov till
praktiska problem.

Frågan bör enligt utskottets mening bli föremål för ytterligare överväganden.
Med anledning av motion So406 (c) föreslår utskottet därför att
socialstyrelsen får i uppdrag att företa en utvärdering av vad patientjournallagens
signeringskrav har inneburit för sjukvården.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande signering av journalanteckning
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So406 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1988/89:SoU5

Innehållsförteckning 1988/89:SoU5

Sammanfattning 1

Motionsyrkanden * - 1

Signering av joumalanteckning 2

Motionerna < 2

Gällande bestämmelser 3

Tidigare behandling 4

Utskottets överväganden 7

Datoriseringen i vårdarbetet.... 7

Motionen * 7

Gällande bestämmelser 8

Utredningar 9

Tidigare riksdagsbehandling 12

Utskottets överväganden 12

Intelligenta kort för lagring av patientjournaler 13

Motionen 13

Bakgrund 13

Gällande bestämmelser 13

Utredningar 14

Utskottets överväganden 15

Registrering av sjukhusinfektioner 15

Motionen 15

Bakgrund 16

Utskottets överväganden 16

Hemställan 16

Reservationer 17

gotab Stockholm 1988 16197