Jordförvärvslagen och rennäringslagen m.m.
Betänkande 1995/96:BoU7
Bostadsutskottets betänkande
1995/96:BOU07
Jordförvärvslagen och rennäringslagen m.m.
Innehåll
1995/96 BoU7
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet motioner från allmänna motionstiden 1995 med förslag till ändringar i jordförvärvslagen och fastighetsförvärvslagstiftningen m.m. Samtliga dessa motionsyrkanden avstyrks av utskottet.
Även de i betänkandet behandlade motionerna med förslag till ändringar i rennäringslagstiftningen m.m. avstyrks av utskottet.
Med användande av sin initiativrätt tar utskottet dessutom upp frågan om ersättningen för rovdjursrivna renar. Enligt utskottet bör regeringen våren 1996 återkomma till riksdagen med ett förslag som innebär att ytterligare medel ställs till förfogande för genomförandet av det nya systemet för ersättning för rovdjursrivna renar.
Till betänkandet har fogats fem reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
I betänkandet behandlas de under allmänna motionstiden 1995 väckta motionerna
1994/95:Bo406 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att jordförvärvslagen bör ändras så att det blir möjligt för familjeföretag att förvärva jordbruksfastighet i område där förvärvstillstånd ej krävs för enskild persons motsvarande förvärv.
1994/95:Bo407 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en utvärdering av jordförvärvslagen bör genomföras.
1994/95:Bo602 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på sådan ändring i rennä ringslagen att fiskesamernas näringsutövning får samma ställning som renskötseln enligt vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag på sådan ändring av rennäringslagen att samebyarna tillåts bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av administration och upplåtelserätt av jakt och fiske på statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen med utgångspunkt i vilken betydelse jakt och fiske har för samesamhällets levnadsvillkor och utveckling.
1994/95:Bo603 av Ingvar Eriksson och Ola Sundell (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av rennäringslagen.
1994/95:A404 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen till förmån för sambandet mellan boende och brukande av jordbruksfastigheter.
1994/95:A469 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att landsbygden är beroende av boende som inte är kopplat till lantbruket.
1994/95:A471 av Dan Ericsson (kds) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att stärka boende- och sysselsättningsintresset vid fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna.
1994/95:Jo238 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avstyckningar från jordbruksfastighet och om jordförvärvslagstiftningen.
1994/95:Jo610 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att minska antalet renar.
1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillerkänna Sametinget vetorätt angående exploateringar på renbeteslanden.
1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson (kds) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att vidgad näringslivsverksamhet inom samebyns ram möjliggörs,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att, inför kommande utvärdering år 1996, uppdra åt Sametinget att förbereda ett förslag till vidgad möjlighet till jakt och fiske ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen som kan förvaltas av Sametinget eller av annan part som Sametinget beslutar.
I ärendet har skrivelser inkommit från Sámiid Riikasearvi/Svenska Samernas Riksförbund/SSR.
Utskottet
Jordförvärvslagstiftningen m.m.
Jordförvärvslagens (1979:230) syfte var tidigare att medverka till att jordbruket rationaliserades och effektiviserades. Fram till den 1 juli 1991 gällde som huvudregel att lantbruksegendom inte kunde förvärvas utan tillstånd. De därefter gällande reglerna innebär en långtgående avreglering och uppbärs huvudsakligen av regionalpolitiska motiv. Förvärvsprövningen slopades i stor utsträckning men en förvärvsreglering ansågs emellertid inte helt kunna avvaras. Lagen ansågs ha varit effektiv när det gäller juridiska personers förvärv, förvärv i glesbygd och förvärv i särskilt ägosplittrade områden. I dessa fall behölls en reglering.
Motion 1994/95:Bo407 (kds) går ut på att en utvärdering av jordförvärvslagen bör göras, särskilt för att få belyst om de regionpolitiska hänsynen väger tillräckligt tungt i de enskilda fallen. I motion 1994/95:Jo238 (m) yrkande 28 i motsvarande del föreslås att liberaliseringen av jordförvärvslagen bör drivas vidare. Enligt motionärerna bör kravet på förvärvsprövning undvikas eftersom det utgör hinder för etablering och utveckling. I motion 1994/95:Bo406 (fp) förespråkas att sådana juridiska personer som är familjeföretag skall ges möjlighet att förvärva jordbruksfastighet i sådana områden där tillstånd inte behövs för en fysisk persons förvärv. Motionärerna bakom motion 1994/95:A404 (c) yrkande 5 önskar få till stånd en översyn av lagstiftningen till förmån för sambandet mellan boende och brukande av jordbruksfastighet i skärgården
Jordbruksverket har nyligen genomfört en utvärdering av jordförvärvslagstiftningen (rapport 1995:3). Verket anser att de ändrade förutsättningarna för jordbruket i sig inte bör föranleda några omfattande ändringar av jordförvärvslagen. Lagen hävdar fortfarande angelägna samhällsintressen. Verket anser dock att lagens effekter för sysselsättning och bosättning varit små i förhållande till de resurser som lagtillämpningen krävt. Jordbruksverkets slutsats är att lagen bör förändras. Det anses inte självklart att den bör innehålla regionalpolitiskt betingade bestämmelser, men om lagen skall ha ett sådant syfte är det enligt verket nödvändigt att skärpa bestämmelserna. Verket berör också vissa andra frågeställningar. Bl.a. anses att reglerna om juridiska personers förvärv i huvudsak bör kvarstå oförändrade. I anledning av den gjorda utvärderingen har regeringen den 25 januari 1996 givit verket ett nytt uppdrag att komplettera och precisera sina slutsatser. I uppdraget ingår bl.a. att verket närmare skall belysa i vad mån och på vilket sätt jordförvärvslagen kan skärpas för att motverka att lagens regler om bosättning kringgås.
Enligt utskottets mening finns det inte anledning att upphäva jordförvärvslagens regler som hindrar juridiska personers förvärv. Inte heller Jordbruksverket anser detta. I fp-motionen föreslås förändringar vad gäller sådana juridiska personers förvärv som görs av familjeföretag. En sådan partiell förändring av reglerna bedömer utskottet skulle medföra alltför stora kom- plikationer av regelsystemet, inte minst vad gäller frågan om övergång vid arv. Förslaget bör därför inte genomföras. Utskottet avstyrker således motion 1994/95:Bo406 (fp).
Vidare anser utskottet att riksdagen bör avvakta med sitt ställningstagande till de övriga frågor som väckts om förändringar av jordförvärvslagen med hänsyn till den komplettering av sin tidigare utvärdering som Jordbruksverket nu skall göra. Utskottet avstyrker således motionerna 1994/95:Bo407 (kds), 1994/95:Jo238 (m) yrkande 28 i motsvarande del och 1994/95:A404 (c) yrkande 5 om jordförvärvslagstiftningen. Utskottet behandlar nedan i detta betänkande frågan om lagstiftning om förvärv av fastigheter i skärgården utan inskränkning till att gälla lantbruksegendom.
I motion 1994/95:Jo238 (m) yrkande 28 i motsvarande del föreslås mer generösa regler för avstyckning från jordbruksfastighet vilket bör gälla familjemedlemmar som vill äga mark i anslutning till föräldrahemmet eller andra som vill bedriva verksamhet med anknytning till markbehov.
Den 1 januari 1994 infördes nya regler i fastighetsbildningslagen som syftar till att underlätta bildandet av mindre jordbruks- och skogsfastigheter. De innebär bl.a. att det jordbruksföretag som skall bedrivas på den avstyckade fastigheten skall ge ett godtagbart ekonomiskt utbyte. Hänsyn skall tas till möjligheten att kombinera företaget med annan varaktig verksamhet på orten. Särskild hänsyn skall tas också till intresset av att sysselsättning och bosättning i glesbygd främjas (3 kap. 5 § fastighetsbildningslagen).
Utskottet anser att det, mot bakgrund av de numera utökade möjligheterna att bilda mindre jordbruk, inte finns skäl att nu överväga att införa än mer generösa regler för avstyckning. Utskottet avstyrker därför motion 1994/95: Jo238 (m) yrkande 28 i motsvarande del om avstyckning från jordbruksfastighet.
I motion 1994/95:A469 (c) yrkande 3 föreslås att riksdagen skall ge regeringen till känna att landsbygden är beroende av boende som inte är kopplat till lantbruket.
Enligt utskottets mening torde frågorna om landsbygdens särskilda behov få uppmärksammas vid riksdagens behandling av bl.a. regionalpolitiska frågor. Ett riksdagens tillkännagivande av så allmän karaktär som en anslutning till förslaget i motionen skulle innebära kan inte anses nödvändigt. Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion 1994/95:A469 (c) yrkande 3 i fråga om boende på landsbygden.
Fastighetsförvärvslagstiftningen m.m.
Ovan har utskottet behandlat en motion som avser jordförvärvslagens tillämpning i skärgården. Den s.k. skärgårdsproblematiken behandlas i ett vidare sammanhang också i motion 1994/95:A471 (kds) yrkande 4. Detta yrkande gäller ett riksdagens tillkännagivande om åtgärdsförslag för att hävda intresset av bosättning och sysselsättning vid fastighetsöverlåtelse i skärgården.
De problem som är förknippade med att bevara och stödja permanentboendet i skärgården anser utskottet viktiga. Liknande problem som de motionärerna aktualiserar finns även på andra håll, både i glesbygd och i storstäder. Åtskilliga utredningsinsatser för att lösa problemen har gjorts under senare år. För närvarande arbetar inom Finansdepartementet en arbetsgrupp som kommer att behandla fastighetstaxeringens konsekvenser med inriktning på förhållandena i skärgården. Utskottet anser att riksdagen bör avvakta de överväganden regeringen kommer att göra med anledning av arbetsgruppens resultat innan riksdagen tar ställning till de frågor som har aktualiserats i anledning av motionen. Frågorna har också ett sådant samband med de överväganden som den s.k. bostadspolitiska utredningen kan förväntas göra att också dess resultat bör inväntas. Det kan också finnas skäl att avvakta den ovan berörda komplettering som Jordbruksverket skall göra av sin utvärdering av jordförvärvslagstiftningen. Utskottet avstyrker således motion 1994/95:A471 (kds) yrkande 4 om fastighetsöverlåtelse i skärgården.
Rennäringslagstiftningen m.m
Samebyns verksamhetsområde
Enligt 9 § rennäringslagen har en sameby till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa sköta renskötseln inom byns betesområde. Samebyn får inte heller driva annan verksamhet än renskötsel.
I motion 1994/95:Bo602 (v) yrkande 3 förordas att rennäringslagen skall ändras så att en sameby tillåts att driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Enligt motionen utgör samebyn basen för det samiska samhället. Det anges därför vara naturligt att bredda samebyns näringsverksamhet. Om turism, förädlingsindustri, slöjd, jakt och fiske m.m. skall kunna bedrivas fordras att verksamhetsform kan väljas efter vad som är lämpligast i det enskilda fallet. Det innebär enligt motionen att reella valmöjligheter måste finnas där också samebyn är ett alternativ.
Det är enligt motion 1994/95:K508 (kds) angeläget att på olika sätt söka möjligheter till kompletterande sysselsättningar till renskötseln. Det anges bl.a. gälla nyttjandet av jakt- och fiskeresurserna för rekreation och turism. Enligt motionens yrkande 7 bör därför en ändring av rennäringslagen som ger möjlighet till en vidgad samebyverksamhet noggrant övervägas.
Av rennäringslagens bestämmelser om samebyns verksamhetsområde följer, som framgår ovan, att annan verksamhet än renskötsel inte får bedrivas i samebyns regi. De medlemmar i en sameby som vill bedriva någon annan typ av verksamhet får därför göra det i annan form. Till grund för bestämmelserna i denna del ligger bl.a. uppfattningen att den samebymedlem som enbart vill ägna sig åt renskötsel inte mot sin vilja skall behöva bli delaktig i de ekonomiska åtaganden som en utökad samebyverksamhet kan medföra. Mot detta synsätt bör dock enligt utskottets mening ställas den centrala roll som samebyn har i det samiska samhället. Det kan från denna utgångspunkt finnas anledning att på olika sätt medverka till att utöka samebyns verksamhetsområde. Enligt vad utskottets erfarit har också Sametinget nyligen beslutat att tillsätta en arbetsgrupp som bl.a. skall se över möjligheterna att vidga samebyns verksamhetsområde samt kriterierna för medlemskap. Utskottet välkomnar detta initiativ och ser det som angeläget att regeringen i samverkan med Sametinget kommer till en framåtsyftande lösning av denna fråga.
Det bör dock framhållas att rennäringslagens bestämmelser inte innebär att samebyns medlemmar hindras från att ägna sig åt andra verksamheter än renskötsel. Den begränsning som följer av lagstiftningen är att sådan verksamhet får bedrivas i annan form än den samebyn erbjuder. I den utsträckning en medlem eller en sammanslutning av medlemmar i en sameby önskar vidga sin näringsverksamhet utöver renskötsel får detta sålunda ske enskilt eller genom att de t.ex. bildar bolag eller ekonomisk förening. De kompletterande näringar som här kan bli aktuella är av mycket olika slag och omfattning. Det torde därför inte vara ovanligt att andra former än den som samebyn erbjuder är lika bra eller bättre lämpade för dessa verksamheter.
Utskottet är mot bakgrund av det ovan anförda inte nu berett att ställa sig bakom förslagen i motionerna 1994/95:Bo602 (v) yrkande 3 och 1994/95: K508 (kds) yrkande 7. Motionerna avstyrks.
Ordningen för upplåtelse av rätt till småviltsjakt och fiske
Riksdagen beslutade år 1992 om en ny administrativ ordning för upplåtelse av rätten till småviltjakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen. Det nya upplåtelseförfarandet infördes den 1 juli 1993. I korthet innebär den nya ordningen att samernas rätt till jakt och fiske enligt rennäringslagen behålls oförändrad. Samtidigt upplåts rätten till andra jägare och fiskare i större utsträckning är vad som tidigare varit fallet. En förutsättning för upplåtelse är att den är förenlig med god jakt- och fiskevård och att den inte orsakar besvärande intrång i den jakträtt eller fiskerätt som enligt rennäringslagen tillkommer samerna. Huvudansvaret för upplåtelserna åvilar de berörda länsstyrelserna.
Om jakt och fiske skall utgöra ett komplement till renskötseln krävs det enligt motion 1994/95:Bo602 (v) ändrade förutsättningar för hur jakt- och fiskerätten upplåts. Enligt motionens yrkande 4 bör det därför uppdras åt regeringen att utvärdera administration och upplåtelserätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbeteslanden. Utvärderingen skall enligt förslaget göras med utgångspunkt i den betydelse som jakt och fiske har för samesamhällets levnadsvillkor och utveckling.
Det nya systemet för upplåtelse av jakt- och fiskerätt har enligt motion 1994/95:K508 (kds) på ett mycket olyckligt sätt försämrat samernas möjligheter att bedriva jakt och fiske. Enligt motionen nonchalerar systemet dessutom på ett generande sätt samernas begäran att få ta det administrativa och praktiska ansvaret för jakt och fiske. Inför den kommande utvärderingen av administrationen av upplåtelsen av jakt- och fiskerätten bör det enligt motionens yrkande 9 därför uppdras åt Sametinget att förbereda ett förslag som vidgar möjligheterna till jakt och fiske ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen och där förvaltningen ombesörjs av Sametinget eller av annan part som tinget bestämmer.
Redan kort tid efter det att den nya ordningen för upplåtelse av rätt till småviltsjakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och i renbetetsfjällen trätt i kraft uppdrog regeringen åt Jordbruksverket att i samarbete med länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län utvärdera effekterna av det nya upplåtelsesystemet. Utvärderingen skulle göras i samråd med Svenska Samernas Riksförbund. I samband med att det nyinrättade Sametinget påbörjade sin verksamhet ändrades utvärderingsuppdraget så till vida att det uppdrogs åt Jordbruksverket och Sametinget att gemensamt genomföra utvärderingen. En första utvärdering har också redovisats för regeringen våren 1994. Denna utvärdering avsåg emellertid endast en kort period och omfattade enbart småviltsjakten - detta eftersom det nya systemet avseende handredskapsfisket då ännu inte hade påbörjats. Regeringen uppdrog därför i juni 1994 åt Jordbruksverket och Sametinget att gemensamt och efter samråd med berörda länsstyrelser, jägarorganisationer och fiskeorganisationer göra en fortsatt utvärdering av systemet för upplåtelser av småvilts-jakt och fiske. Enligt regeringsuppdraget bör utvecklingen av det nya upplåtelsesystemet följas under en längre tidsperiod för att det säkrare skall kunna avgöras vilken påverkan det kan ha på renskötselrätten, viltvården, fiskevården och naturvården. Uppdraget skall av Jordbruksverket och Sametinget redovisas till regeringen senast den 1 april 1996. Regeringen har därefter i november 1995 utvidgat utvärderingen till att även omfatta en bedömning av den allmänna påverkan på miljön som det nya upplåtelsesystemet kan ge upphov till. Samtidigt har det uppdragits åt Statens naturvårdsverk att gemensamt med Jordbruksverket och Sametinget delta i utvärderingen. Enligt utskottets mening bör resultatet av den pågående utredningen avvaktas. Utskottet är inte nu berett att ställa sig bakom förslagen i motionerna 1994/95: Bo602 (v) yrkande 4 och 1994/95:K508 (kds) yrkande 9. Motionerna avstyrks.
Fiskesamernas rättigheter
I 1971 års proposition med förslag till rennäringslag (prop. 1971:51 s. 170) definieras fiskesamer som vissa samer som inte tillhör den renskötande befolkningsgruppen men som är beroende av fisket inom renskötselområdet för sin försörjning . Denna grupp samer är sålunda inte medlemmar i någon sameby, och de saknar därmed den rätt till jakt och fiske som rennäringslagen ger medlemmar i sameby.
Fiskesamernas rättigheter har varit föremål för utredning och överväganden vid flera tillfällen. Den år 1982 tillsatta samerättsutredningen övervägde tre alternativa lösningar för fiskesamerna. Utredningen kom härvid fram till att den bästa lösningen vore att samer som inte är medlemmar i någon sameby genom upplåtelser får rätt att jag och fiska på kronomark i samma omfattning som de skulle ha kunnat som medlemmar i sameby. I proposition 1992:32 bilaga 2 med förslag till ändringar i rennäringslagen förs dock inte fram några ändringsförslag som avser fiskesamernas ställning. Enligt propositionen (s. 180) borde fiskesamernas rätt till jakt och fiske kunna regleras inom ramen för gällande bestämmelser. I anslutning härtill framhölls också att de i samma proposition framlagda förslagen om upplåtelse av rätten till jakt och fiske väsentligt skulle öka möjligheterna att jaga och fiska på statens mark.
Samiskt fiske utgör enligt motion 1994/95:Bo602 (v) den äldsta samiska huvudnäringen. I motionen anförs att fisket fortfarande utgör en betydande näring för samer som är bosatta inom renskötselområdet. Det gäller främst dagens fiskesamer som genom att de inte tillhör den renskötande samebefolkningen är beroende av fiske som sin huvudsakliga försörjning. Enligt motionen har fiskesamerna i Sverige blivit både ekonomiskt och rättsligt missgynnade. Med hänvisning härtill förordas i motionens yrkande 2 att fisket som näringsutövning skall få samma status i rennäringslagen som renskötseln.
Fiskesamernas rättigheter övervägdes senast av Samerättsutredningen. Utredningen kom därvid fram till att den bästa lösningen vore att samer som inte är medlemmar i någon sameby genom upplåtelser fick rätt att jaga och fiska på kronomark i samma omfattning som de skulle ha kunnat som medlemmar i sameby. Den nya ordning för upplåtelse av rätten till småviltsjakt och fiske som nu tillämpas innebär också att möjligheterna att jaga och fiska väsentligt förbättrats. I samband med att det nya systemet infördes uttalades sålunda att det var angeläget att de personer som helt eller delvis var beroende av jakt eller fiske för sin försörjning, bl.a. fiskesamer, skulle erhålla erforderliga upplåtelser (prop. 1992/93:32 bilaga 2 s. 142). I 3 § rennäringsförordningen (1993:384) har också förts in en bestämmelse som innebär att vid upplåtelse av rätt till jakt och fiske företräde skall ges till sådana personer för vilka jakten eller fisket är av väsentlig betydelse för deras försörjning. Av förordningens 5 § följer dessutom att sådan upplåtelse skall ske avgiftsfritt.
Som framgår av den kortfattade framställningen ovan har fiskesamernas rättigheter till jakt och fiske kommit till uttryck i det regelverk som i dag styr upplåtelse av rätten till småviltsjakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. I sammanhanget bör också erinras om det arbete kring bl.a. samebyns verksamhetsområde samt kriterierna för medlemskap som initierats av Sametinget. Den senare frågan är naturligtvis av stor betydelse för de samer, t.ex. fiskesamer, som i dag inte är medlemmar i sameby.
Utskottet är mot bakgrund av det ovan anförda inte nu berett förorda att ytterligare åtgärder vidtas. Det får dock förutsättas att regeringen även fortsättningsvis noga följer frågan om fiskesamernas försörjningsmöjligheter och om så visar sig erforderligt återkommer till riksdagen i ärendet.
Utskottets ställningstagande i nu aktuell del innebär att motion 1994/95:Bo602 (v) yrkande 2 avstyrks.
Övriga rennäringsfrågor
I 71 § rennäringslagen stadgas att i de fall renar uppehåller sig utanför renskötselområdet eller om de finns där under otillåten tid kan länsstyrelsen på begäran av den som lider skada av detta förelägga samebyn att vid vite bortföra renarna. Vitesföreläggande får dock meddelas endast om samebyn efter anmaning underlåter att inom skälig tid ta hand om renarna.
Bestämmelserna om vitesföreläggande har enligt motion 1994/95:Bo603 (m) yrkande 5 visat sig vara en alltför tandlös åtgärd för att komma till rätta med problemen med s.k. strövrenar. Enligt motionen beror detta dels på att länsstyrelserna inte vidtagit avsedda åtgärder tillräckligt kraftfullt, dels på att det visat sig svårt för markägare att bevisa skada eller olägenhet. Eftersom förekomsten av ren är förbjuden inom vissa områden under föreskriven tid bör renägaren enligt motionen ges ett strikt ansvar. Med hänvisning härtill förordas att 71 § rennäringslagen skall ändras så att länsstyrelsen skall utfärda vitesföreläggande när en markägare så begär.
Bestämmelserna om att vite kan utdömas i de fall renar uppehåller sig på otillåten mark trädde i kraft den 1 juli 1993. De ersatte då ett tidigare sanktionssystem där tvångsslakt kunde tillgripas i motsvarande situation. Till grund för lagändringen i denna del låg bl.a. uppfattningen att ett system med vitesföreläggande utgjorde ett tillräckligt instrument för att komma till rätta med förekomsten av strövrenar. I motionen har inte heller systemet med vitesföreläggande som sådant satts i fråga. Förslaget innebär i stället att en tvingande regel om vitesföreläggande skall införas. Utskottet har tidigare haft att ta ställning till motsvarande motionsyrkanden och har därvid inte funnit tillräckliga skäl att införa en sådan tvingande regel. Utskottet vidhåller sin uppfattning i frågan. Det är önskvärt att i första hand söka hitta frivilliga lösningar på de problem det här är fråga om. Motion 1994/95:Bo603 (m) yrkande 5 avstyrks sålunda.
Som ett led i ett motionsförslag att skydda den svenska fjällnaturen förordas i motion 1994/95:Jo610 (v) yrkande 2 att åtgärder skall vidtas för att minska antalet renar i de områden där överbetning är uppenbar. Enligt förslaget bör bl.a. möjligheterna att med hjälp av EU:s stöd ge bidrag till rennäringen.
Med anledning av vad som i motionen förordats beträffande åtgärder för att minska antalet renar vill utskottet anför följande.
Miljövårdsberedningen har i delbetänkandet Hållbar utveckling i landets fjällområden (SOU 1995:100) lämnat förslag till åtgärder för att på sikt åstadkomma en hållbar utveckling i våra fjällområden. I betänkandet betonas bl.a. betydelsen av att rennäringen tydligare accepteras som areell näring. Samtidigt föreslås att den skall åläggas ett sektorsansvar när det gäller miljöhänsyn. Det innebär enligt beredningen att ett miljömål för rennäringen bör införas i rennäringslagen. I sammanhanget förs också fram förslag om hur skador orsakade av t.ex. överbetning skall kunna undvikas och hur eventuellt uppkomna skador skall åtgärdas. Betänkandet är efter remissbehandling föremål för överväganden i regeringskansliet. En proposition om en långsiktigt hållbar utveckling i landets fjällområden har aviserats till maj månad. Enligt utskottets mening bör resultatet av pågående arbete avvaktas. Motion 1994/95:Jo610 (v) yrkande 2 avstyrks sålunda.
Sametingets befogenheter bör enligt partimotion 1994/95:K507 (mp) utökas. Om Sametinget skall fylla sin uppgift att ge samerna bättre möjligheter att forma sin egen utveckling måste Sametinget enligt motionen kunna ta upp de frågor som är väsentliga för den samiska befolkningen. Enligt motionens yrkande 3 bör Sametinget därför tillerkännas vetorätt i fråga om exploateringar på renbeteslanden.
Till grund för motionens förslag om att ge vetorätt för Sametinget vid exploateringer i renbetesområdet ligger en strävan att utöka Sametingets befogenheter. Det kan finnas anledning att på olika sätt verka för att Sametingets ställning stärks. Utskottet är dock inte berett förorda att Sametinget ges den särställning i exploateringsfrågor som förordas i motionen. Utskottet vill erinra om det övergripande skydd för rennäringen som naturresurslagen (NRL) ger. I 2 kap. 5 § stadgas sålunda bl.a. att markområden som har betydelse för rennäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande. I 3 kap. 5 § definieras också de fjällområden som är av riksintresse för rennäringen. Inom dessa områden får bebyggelse och anläggningar endast komma till stånd om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. Dessutom får andra etgärder vidtas bara om det kan ske utan att områdenas karaktär påverkas.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det nu anförda partimotion 1994/95:K507 (mp) yrkande 3.
Ersättning för rovdjursrivna renar
Med användande av sin initiativrätt tar utskottet upp frågan om ersättning för rovdjursrivna renar.
Fram till årsskiftet 1995/96 gällde sammanfattningsvis följande beträffande ersättning för rovdjursrivna renar. Enligt förordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur lämnades ersättning av statsmedel om en ren dödats eller skadats genom angrepp av varg, järv, lo eller björn under förutsättning att renen återfunnits. Ersättning betalades till renägare eller - om denna inte kunde identifieras - till den sameby inom vars område renen påträffats. Ersättningsbeloppets storlek fastställdes årligen av Naturvårdsverket efter samråd med Jordbruksverket.
Sedan den 1 januari 1996 gäller ett annat system för ersättning för rovdjursrivna renar. Det nya systemet innebär i korthet att rennäringen årligen får disponera ett belopp motsvarande det skäliga värdet av de renar som rivits av rovdjur. Fördelningen av ersättning baseras på rovdjursförekomst. Sametinget svarar för administrationen och fördelningen i samverkan med Naturvårdsverket. De båda myndigheterna redovisade våren 1995 ett regeringsuppdrag om det nya systemet för ersättning för rovdjursrivna renar.
För budgetåret 1995/96, dvs. för perioden 1 juli 1995-31 december 1996, har riksdagen till ersättning för viltskador anvisat 38,3 miljoner kronor (bet. 1994/95:BoU16). Av detta belopp beräknade regeringen i 1995 års budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 10 s. 59) till ersättning för rovdjursrivna renar 7 miljoner kronor för andra halvåret 1995 och 14 miljoner för år 1996.
Vid behandlingen av frågan om det nya ersättningssystemet våren 1995 anförde utskottet i det ovan nämnda betänkandet (s. 5) att det fick anses givet att regeringen, om så ansågs erforderligt, återkom till riksdagen i ärendet i 1995 års kompletteringsproposition eller i annat sammanhang, om beredning av Naturvårdsverkets och Sametingets ovan nämnda förslag föranledde omprövning av frågan om anslag för ersättning för rovdjursrivna renar. Regeringen återkom emellertid inte i ärendet år 1995. I regleringsbrevet för budgetåret 1995/96 har medel avseende ersättningen för andra halvåret 1995 bestämts till 7 miljoner kronor och för år 1996 till 14 miljoner kronor.
Sametinget har den 7 december 1995 hemställt att regeringen för år 1996 bör anvisa ytterligare 25 miljoner kronor som ersättning för renar som skadats eller dödats av rovdjur och att 2,7 miljoner kronor bör anvisas för samebyarnas medverkan i inventeringsarbetet för fastställande av rovdjursförekomst inom samebyarna. Dessutom hemställs att extra medel reserveras för extrema situationer, t.ex. vid massdödande av renar i vinterhjorden.
I ett regeringsbeslut den 21 december 1995 anfördes att ytterligare budgetmedel inte står till regeringens förfogande. Regeringen hänvisade i stället till de medel som genom EU- medlemskapet kan komma att ställas till förfogande bl.a. genom det s.k. mål 6- programmet och miljöersättningsprogrammet.
Svenska Samernas Riksförbund/SSR har i en skrivelse till regeringen den 12 januari 1996 tagit upp frågan om ersättning för budgetåret 1995/96. I skrivelsen erinras om bostadsutskottets uppfattning att regeringen, om så ansågs erforderligt, skulle återkomma till riksdagen i ärendet och ställs frågan om regeringen avser att aktualisera ärendet i riksdagen. Enligt SSR måste det vara helt uppenbart att 14 miljoner kronor för år 1996 är helt otillräckligt om en rimlig ersättning för renskötselns och de enskilda renägarnas förluster och kostnader skall kunna täckas. Också i en skrivelse till bostadsutskottet, daterad den 11 januari 1996, tar SSR upp frågan om ersättningsbeloppet.
Slutligen har Naturvårdsverket i en skrivelse till regeringen den 15 januari 1996 behandlat ersättningsfrågan. Verket föreslår att regeringen medger att ytterligare 8,5 miljoner kronor får användas för ersättning för renar som skadats eller dödats av vissa rovdjur före den 1 januari 1996 samt för annan skada av vilt som inträffat före den 1 juli 1995.
Utskottet vill anföra följande. Av redovisningen ovan framgår att det kan finnas anledning till omprövning av frågan om ersättning för rovdjursrivna renar. Utgångspunkten för bedömningen är givetvis att riksdagen och regeringen har ett ansvar för att de regler som vägleder ersättningssystemet också kan hävdas i den praktiska hanteringen. Redan vid sin behandling av frågan år 1995 antog utskottet att det kunde visa sig erforderligt att den åter kommer under riksdagens prövning. Utskottet förutsatte att regeringen, om så befanns erforderligt, skulle återkomma till riksdagen i ärendet. Regeringen har uppenbarligen, i vart fall inte ännu, ansett att så bör ske. Med hänvisning till den aktualitet frågan åter fått genom de olika propåer som kommit till riksdagen och regeringen, och inte minst mot bakgrund av de nya bedömningar som kan bli aktuella efter vårens rovdjursinventering, finner utskottet det nu väsentligt att försäkra sig om att frågan under våren 1996 kommer att underställas riksdagen. Regeringen bör därför lämna riksdagen förslag till hur den uppkomna situationen bör lösas. I de ovan redovisade skrivelserna har förordats att ytterligare medel ställs till verksamhetens förfogande. Utan att binda sig för beloppen som sådana får det också enligt utskottets mening alltså anses nödvändigt att regeringen agerar i frågan.
Slutsatsen av vad nu anförts är således att regeringen under våren 1996 bör återkomma till riksdagen i ärendet. Avsikten är naturligtvis att det nya regelverket skall kunna fungera som tänkt var. Ett regeringsförslag bör föreläggas riksdagen i sådan tid att riksdagen ges reella möjligheter att behandla frågan och fatta ett beslut under våren 1996. Utskottet vill peka på möjligheten för regeringen att aktualisera frågan i den ekonomiska vårpropositionen som avses avlämnas till riksdagen den 15 april, i en eventuell tilläggsbudget under våren 1996 eller i annat lämpligt sammanhang. Den ökade anslagsbelastning som kan bli följden av ett nytt riksdagsbeslut i ärendet bör kunna mötas med besparingar inom andra delar i statens budget. Det får närmast anses självklart att denna fråga aktualiseras i det kommande regeringsförslag som utskottet nu diskuterar.
Vad utskottet nu anfört om förnyade överväganden om ersättning för rovdjursrivna renar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande juridiska personers förvärv
att riksdagen avslår motion 1994/95:Bo406,
2. beträffande jordförvärvslagstiftningen
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Bo407, 1994/95:A404 yrkande 5 samt 1994/95:Jo238 yrkande 28, detta yrkande i motsvarande del,
res.1 (m)
3. beträffande avstyckning från jordbruksfastighet
att riksdagen avslår motion 1994/95:Jo238 yrkande 28 i motsvarande del,
res. 2 (m)
4. beträffande boende på landsbygden
att riksdagen avslår motion 1994/95:A469 yrkande 3,
5. beträffande fastighetsöverlåtelse i skärgården
att riksdagen avslår motion 1994/95:A471 yrkande 4,
res.3 (c, fp, mp, kds)
6. beträffande samebyns verksamhetsområde
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Bo602 yrkande 3 samt 1994/95:K508 yrkande 7,
7. beträffande ordningen för upplåtelse av rätt till småviltsjakt och fiske
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Bo602 yrkande 4 samt 1994/95:K508 yrkande 9,
8. beträffande fiskesamernas rättigheter
att riksdagen avslår motion 1994/95:Bo602 yrkande 2 ,
9. beträffande tvingande regel om vitesföreläggande
att riksdagen avslår motion 1994/95:Bo603 yrkande 5,
10. beträffande åtgärder för att minska antalet renar
att riksdagen avslår motion 1994/95:Jo610 yrkande 2,
11. beträffande vetorätt för Sametinget vid exploateringar i renbetesområdet
att riksdagen avslår motion 1994/95:K507 yrkande 3,
res. 4 (mp)
12. beträffande förnyade överväganden om ersättning för rovdjursrivna renar
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
res. 5 (s)
Stockholm den 8 februari 1996
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Britta Sundin (s), Sten Andersson (m), Rigmor Ahlstedt (c), Lars Stjernkvist (s), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Per Lager (mp), Ulf Björklund (kds), Carina Moberg (s), Juan Fonseca (s) och Ulla Löfgren (m).
Reservationer
1. Jordförvärvslagstiftningen (mom. 2)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Ulla Löfgren (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med Vidare anser och slutar med gälla lantbruksegendom bort ha följande lydelse:
Erfarenheterna av statlig reglering och kontroll av en marknad är ofta dåliga. Det finns samhällssektorer där det visat sig att sådana åtgärder t.o.m. motverkar sina syften. Inte sällan är åtgärderna förenade med höga kostnader, både för det allmänna och enskilda. Vad rör den i m-motionen aktualiserade frågan om jordförvärvslagstiftningen anser utskottet att detta regelverk är ett instrument som hindrar en etablering i och utveckling av glesbygden. Jordbruksverkets utvärdering tyder också på att lagstiftningen är ett svagt regionalpolitiskt instrument. Mot bakgrund av detta bör, såsom föreslagits i m-motionen, den liberalisering som skedde genom 1991 års förvärvslagsreform drivas vidare. Reformen bör i första hand inriktas på att förvärvsprövning skall undvikas. Regeringen bör ges i uppdrag att till riksdagen återkomma med ett förslag till nödvändiga lagändringar. Utskottet avstyrker motionerna 1994/95:Bo407 (kds) och 1994/95:A404 (c) yrkande 5, som synes ha till syfte att reglerna i jordförvärvslagstiftningen skall skärpas, samt föreslår att riksdagen i anledning av motion 1994/95:Jo238 (m) yrkande 28 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört om jordförvärvslagstiftningen
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande jordförvärvslagstiftningen
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Jo238 yrkande 28 i motsvarande del och med avslag på motionerna 1994/95:Bo407 samt 1994/95:A404 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Avstyckning från jordbruksfastighet (mom. 3)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Ulla Löfgren (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med Utskottet anser och slutar med från jordbruksfastighet bort ha följande lydelse:
Från den 1 januari 1994 gäller mer generösa regler för avstyckning från jord- och skogsbruksfastigheter. I syfte att främja sysselsättningen och bosättningen i glesbygden bör bestämmelserna ändras så att avstyckning där underlättas ytterligare. Dagens regler med krav på ett av myndigheterna konstaterat godtagbart ekonomiskt utbyte av det företag som skall bedrivas på avstyckningen verkar hindrande. Den enskildes uppfattning om bärkraftigheten av det företag han vill bedriva bör tillmätas avgörande betydelse. Med en sådan ordning skulle nytänkande liksom riskprojekt uppmuntras. Sådana initiativ kan sammantaget ha stor betydelse för glesbygden. Riksdagen bör med anledning av motion 1995/96:Jo238 (m) yrkande 28 i motsvarande del som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört om avstyckning från jordbruksfastighet.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande avstyckning från jordbruksfastighet
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Jo238 yrkande 28 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Fastighetsöverlåtelse i skärgården (mom. 5)
Rigmor Ahlstedt (c), Erling Bager (fp), Per Lager (mp) och Ulf Björklund (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med De problem och på s. 5 slutar med i skärgården bort ha följande lydelse:
Den problematik som gör sig gällande i skärgården bör enligt utskottets mening ägnas särskild uppmärksamhet. Det gäller att hävda intressena av bosättning och sysselsättning vid överlåtelse av alla typer av fastighet. Det kan också gälla att i rimlig grad tillgodose dessa intressen skattemässigt eller genom annan reglering. Skärgårdens problem ökar. Allt fler hus där tas över av fritidsboende. Enligt utskottets mening bör därför skärgårdens problem bli föremål för en utredning med inriktning på förslag till åtgärder som berör bostads- och förvärvsmöjligheterna. Det kan gälla regler som underlättar för förvärvare som avser fast bosättning eller förvärvsverksamhet eller gynnar dessa kategoriers innehav. Det kan också gälla regler som försvårar för andra kategoriers förvärv. Det är av särskild vikt att utredningen beaktar hur den framtida jordförvärvslagstiftningen kommer att utformas. Utredningens när- mare direktiv bör därför utformas mot bakgrund av resultatet av den komplettering Jordbruksverket skall lämna regeringen i anledning av den utvärdering av jordförvärvslagstiftningen verket gjort. Utredningen bör i sitt arbete också beakta den Bostadspolitiska utredningens resultat. Den nu förordade utredningen bör arbeta skyndsamt.
Utskottet föreslår att riksdagen i anledning av motion 1994/95:A471 (kds) yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört om boende och sysselsättning i skärgården.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande fastighetsöverlåtelse i skärgården
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A471 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Vetorätt för Sametinget vid exploateringar i renbetesområdet (mom. 11)
Per Lager (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med Till grund och på s. 10 slutar med yrkande 3 bort ha följande lydelse:
Utskottet delar vad som i Miljöpartiets partimotion 1994/95:K507 anförts om att det finns anledning att utöka och förstärka Sametingets befogenheter. För att Sametinget skall kunna fylla sin uppgift att ge samerna bättre möjligheter att forma sin egen utveckling måste tinget naturligtvis kunna ta upp alla frågor som är väsentliga för den samiska befolkningen. Sametingets uppgifter får sålunda inte begränsas till sådana frågor som i snäv mening har en knytning till traditionella samiska näringar som renskötsel, jakt och fiske eller till samisk kultur. För att det skall ges ett reellt inflytande måste uppgifterna vidgas till att avse alla samhällsområden som på ett mera påtagligt sätt påverkar utvecklingen av det samiska samhället. Sametinget bör alltså ges en avgörande roll i frågor som rör markanvändningen inom renbetesområdet. Utskottet delar sålunda vad som i Miljöpartiets partimotion 1994/95:K507 yrkande 3 förordats om att Sametinget bör tillerkännas vetorätt i fråga om exploateringar på renbeteslanden. Utskottets ställningstagande i denna del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande vetorätt för Sametinget vid exploateringar i renbetesområdet
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:K507 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Förnyade överväganden om ersättning för rovdjursrivna renar (mom. 12)
Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Britta Sundin (s), Lars Stjernkvist (s), Lena Larsson (s), Lilian Virgin (s), Carina Moberg (s) och Juan Fonseca (s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med Ersättning för och på s. 12 slutar med till känna bort utgå,
dels att utskottets hemställan under 12 bort utgå.
Särskilt yttrande
Förnyade överväganden om ersättning för rovdjursrivna renar
Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Britta Sundin (s), Lars Stjernkvist (s), Lena Larsson (s), Lilian Virgin (s), Carina Moberg (s) och Juan Fonseca (s) anför:
Med utnyttjande av sin initiativrätt föreslår utskottsmajoriteten (m, c, fp, v, mp, kds) i föreliggande betänkande att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna att regeringen senare under våren 1996 bör återkomma till riksdagen med förslag om ytterligare medel till ersättning för renar som rivits av rovdjur. Vi socialdemokrater i utskottet har motsatt oss att utskottet tar detta initiativ.
Här skall inte diskuteras utskottsmajoritetens förslag i sak. Emellertid vill vi framföra att initiativet mera är att se som en demonstrativ yttring än som ett förslag som grundas på en tvingande nödvändighet. Det torde vara bekant att jordbruksministern nyligen utlovat det utskottets majoritet efterfrågat, nämligen ett regeringsförslag i frågan till riksdagen senare under våren 1996. Det syfte utskottsmajoriteten eftersträvar kommer alltså att förverkligas utan att riksdagen nu aktualiserar ärendet.
Det kan också erinras om KU:s uttalande om initiativrätt i samband med grundlagsreformen i början av 1970-talet (bet. KU 1970:27 s. 7). KU förutsatte att utskottens möjligheter att genom initiativ aktualisera ett ärende skulle begagnas med varsamhet. Ärenden borde, enligt KU, framdeles liksom tidigare normalt väckas genom proposition eller motion, och politisk enighet borde eftersträvas i de fall där initiativ kommer i fråga.
Vad nu redovisats går stick i stäv med vad KU och riksdagen förutsatte i arbetet med grundlagsreformen. En proposition har utlovats, och initiativrätten behöver därför inte utnyttjas. Lägg därtill att initiativet tas med minsta möjliga majoritet - nio röster för och åtta emot.
Vi konstaterar avslutningsvis att utskottsmajoriteten har föga till övers för de motiv som anfördes när reglerna om utskottens initiativrätt fick sin nuvarande utformning.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Utskottet 3 Jordförvärvslagstiftningen m.m. 3 Fastighetsförvärvslagstiftningen m.m. 4 Rennäringslagstiftningen m.m 5 Samebyns verksamhetsområde 5 Ordningen för upplåtelse av rätt till småviltsjakt och fiske 6 Fiskesamernas rättigheter 7 Övriga rennäringsfrågor 8 Ersättning för rovdjursrivna renar 10 Hemställan 12 Reservationer 13 1. Jordförvärvslagstiftningen (mom. 2) (m) 13 2. Avstyckning från jordbruksfastighet (mom. 3) (m) 14 3. Fastighetsöverlåtelse i skärgården (mom. 5) (c, fp, mp, kds) 14 4. Vetorätt för Sametinget vid exploateringar i renbetesområdet (mom. 11) (mp) 15 5. Förnyade överväganden om ersättning för rovdjursrivna renar (mom. 12) (s) 16 Särskilt yttrande 16 Förnyade överväganden om ersättning för rovdjursrivna renar (s) 16 Gotab, Stockholm 1996