Jordbruksutskottets betänkande med anledning av motioner angående jordbrukets rationalisering (Betänkande 1975:JoU6 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 6

JoU 1975:6

Nr 6

Jordbruksutskottets betänkande med anledning av motioner angående
jordbrukets rationalisering

Motionerna

I motionen 1975:598 av herr Fälldin m. fl. (c) föreslås, såvitt nu är i fråga
(yrkandet 3 d) att riksdagen 3. hos regeringen hemställer d. att sådana ändringar
i bestämmelserna rörande statligt stöd till jordbrukets rationalisering
omedelbart företas att en stegvis uppbyggnad av familjejordbruk gynnas
samt att även deltidsjordbruk kan få sådant stöd, varvid särskilt bör beaktas
att brukarebegreppet ges sådan tolkning att hustru som arbetar i jordbruket
blir jämställd med mannen.

I motionen 1975:601 av fru Marklund och herr Lövenborg (båda vpk)
föreslås att riksdagen beslutar 1. att hos regeringen hemställa om en översyn
av nu gällande former av statligt stöd till jordbruk i syfte att åstadkomma
lika villkor för de mindre jordbruken och deltidsjordbruken, 2. att en utredning
tillsätts med uppdrag att undersöka möjligheterna att komma till
rätta med ägosplittringen.

I motionen 1975:879 av herr Jonsson i Alingsås m. fl. (fp) hemställs 1. att
riksdagen hos regeringen begär förslag som gör det möjligt att nybilda deltidsjordbruk,
2. att riksdagen beslutar att ratiönaliseringsstöd skall kunna
ges även till mindre brukningsenheter, t. ex. deltidsjordbruk och små familjejordbruk
med kombination jord- och skogsbruk.

I motionen 1975:887 av herrar Pettersson i Örebro och Larsson i Öskevik
(båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att de problem som
berörts i motionen beaktas i den pågående översynen av byggnads- och
hälsovårdslagstiftningen i syfte att trygga möjligheterna för jordbrukare att
utnyttja den av bl. a. statliga myndigheter rekommenderade produktionstekniken
samt i övrigt förebygga konflikter mellan djurhållare och andra
fastighetsägare.

I motionen 1975:1534 av fru Fredrikson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om statligt bidrag till de markägare som efter
markkartering kan bevisa att ökat kalkbehov föreligger.

I motionen 1975:1543 av herrar Håkansson i Rönneberga och Fågelsbo
(båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen uttalar sig för åtgärder för
att stimulera till ökad egen lagerhållning av drivmedel i gårdscisterner på
jordbruken.

1 Riksdagen 1975. 16 samt. Nr 6

JoU 1975:6

I motionen 1975:1547 av herr Johansson i Simrishamn m. fl. (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att 1972 års jordbruksutredning får i
uppdrag att pröva frågan om en mera omfattande markkartering i enlighet
med vad som anförts i motionen.

1 motionen 1975:1555 av herr Kronmark m. fl. (m) hemställs att riksdagen
i skrivelse till regeringen uttalar l.att 1972 års jordbruksutredning får i
uppdrag att med förtur lägga fram förslag syftande till sådan ändring av
gällande rationaliseringsbestämmelser, att byggnadsverksamheten i mjölkproduktionen
i ökad omfattning möjliggörs, 2. att rationaliseringspolitiken
långsiktigt får en utformning som möjliggör uppbyggnad av kombinerade
lantbruksföretag för att på ett rationellt sätt utnyttja tillgängliga markresurser
i landets skiftande jordbruksområden.

I motionen 1975:1558 av herr Leuchovius (m) hemställs att riksdagen
begär att regeringen ger lantbruksstyrelsen i uppdrag att tillsammans med
skogsstyrelsen vidta sådana förändringar i kostnadsfördelningen av dikningsföretag
att även skogsmark på ett rättvisare sätt skall delta i kostnaderna.

I motionen 1975:1594 av herr Ångström m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga (yrkande 6), att riksdagen beslutar 6. att möjliggöra för enskilda
lantbrukare i Norrland att förvärva kompletteringsskog av kronan och kyrkan.

1 motionen 1975:1596 av herrar Åsling och Stjernström (båda c) hemställs,
såvitt nu är i fråga, (yrkandet B 2) B. att riksdagen uttalar 2. att reglerna
för stöd till jordbrukets rationalisering bör möjliggöra en anpassning till
förhållandena i olika regioner och lämna frihet åt lantbruksnämnderna att
inom vissa ramar variera stödets omfattning, syfte och inriktning, så att
den för bygden bästa effekten uppnås.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande ett antal motionsyrkanden som
rör det statliga stödet till jordbrukets rationalisering och därmed närbesläktade
frågor.

Först vill utskottet erinra om att för stödet till jordbrukets rationalisering
i allt väsentligt gäller de riktlinjer som fastställdes i 1967 års jordbrukspolitiska
beslut. I fråga om rationaliseringsstödet genomfördes dock viss
utvidgning åren 1971 och 1972. 1972 års jordbruksutredning, som tillsattes
för att se över jordbrukspolitiken, hade enligt sina ursprungliga direktiv
inte att behandla principerna för jordbrukets rationalisering. Dock skulle
vid utformningen av jordbruksstödet likväl övervägas frågan om en utbyggnad
av investeringsstödet i form av bl. a. bidrag. Utredningen erhöll
senare tilläggsuppdrag att pröva behovet av ett regionalpol itiskt jordbruksstöd
samt att pröva frågan om stöd till s. k. animaliefabriker.

JoU 1975:6

Sedan riksdagen uttalat sig härför (JoU 1974:6, rskr 1974:97) erhöll jordbruksutredningen
föregående år tilläggsuppdrag att göra en allsidig och förutsättningslös
utredning av rationaliseringspolitiken på jordbrukets område.
Utredningen skall vidare enligt detta uppdrag pröva grunderna för utformningen
av det framtida stödet till jordbruket i norra Sverige. Samtidigt med
tilläggsuppdraget överlämnades ett stort antal motioner till jordbruksutredningen.

I motionen 1555 begärs att jordbruksutredningen skall få i uppdrag att
med förtur lägga fram förslag om sådan ändring av rationaliseringsbestämmelserna
att ökad byggnadsverksamhet i mjölkproduktionen möjliggörs.
Vidare föreslås i motionen att man - i stället för att i första hand eftersträva
överföring av resurser från jordbruket - bör sikta på en uppbyggnad av
kombinerade lantbruksföretag för att på ett rationellt sätt utnyttja tillgängliga
markresurser i landets skiftande jordbruksområden. Motionen 1596 tar upp
behovet av utvecklingsstöd i norra Sverige, särskilt i inlandet. Reglerna
för stödet till jordbrukets rationalisering bör enligt denna motion, yrkande
B 2, utformas så att en anpassning av stödets omfattning, syfte och inriktning
kan ske till lokala förhållanden. Det föreslås sålunda att frihet skall lämnas
åt lantbruksnämnderna att inom vissa ramar variera stödet så att den för
bygden bästa effekten uppnås.

Förslag om att rationaliseringsstöd skall utgå till deltidsjordbruk framförs
i motionerna 598, yrkande 3 d, 601, yrkande 1, och 879, yrkande 2. Enligt
motionen 601 bör en översyn av stödet ske med syfte att vidga detta till
att omfatta även mindre jordbruk och deltidsjordbruk. Beslut om sådan
utvidgning av stödet bör enligt de båda övriga motionerna fattas utan att
jordbruksutredningens förslag i ämnet avvaktas. I motionen 598 understryks
att härvid särskilt bör beaktas att brukarbegreppet ges sådan tolkning att
hustru som arbetar i jordbruket blir jämställd med mannen. Enligt motionen
879, yrkande 1, bör det slutligen i fastighetsbildningslagen införas möjlighet
att nybilda deltidsjordbruk.

Utskottet finner att samtliga nu nämnda motionsyrkanden faller inom
ramen för det föregående år utvidgade uppdraget för 1972 års jordbruksutredning.
Enligt uttalande av jordbruksutskottet i betänkandet JoU 1974:6
borde jordbruksutredningens översyn av rationaliseringspolitiken ske med
beaktande av vunna erfarenheter samt göras allsidig och förutsättningslös.
Vidare borde nu ifrågavarande utredningsarbete bedrivas snabbt. Detta av
riksdagen godkända uttalande har återgivits i utredningsdirektiven. Enligt
vad utskottet under hand erfarit räknar utredningen med att under år 1976
kunna redovisa sina förslag rörande rationaliseringspolitiken. Vid sådant
förhållande och med hänsyn jämväl till att motsvarande eller likartade yrkanden
föregående år överlämnades till jordbruksutredningen synes motionerna
598, 601, 879 och 1551 i berörda delar inte nu böra föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

Som nyss nämnts ingår i motionen 598 upptagna frågor bland de spörsmål

1 * Riksdagen 1975. 16 sami. Nr 6

Joll 1975:6

som jordbruksutredningen har att beakta i samband med sin prövning av
rationaliseringspolitiken. Från viss synpunkt har den i motionen berörda
frågan om lika behandling av mannen och hustrun i vissa stödärenden
tidigare varit föremål för riksdagens övervägande (JoU 1972:34, s. 15). Därvid
redovisade utskottet i anslutning till en motion rörande rationaliseringsstödet
till begränsat utvecklingsbara jordbruk i norra Sverige att gällande bestämmelser
tillämpades så att det i princip var den reelle brukarens inkomster
som beaktades vid prövningen av frågan om brukaren var bidragsberättigad
eller ej. Enligt vad utskottet erfarit sker inkomstprövningen alltjämt på samma
sätt. Detta torde bl. a. innebära att det berättigade önskemål om likställdhet
mellan makar som framförts i motionen 598 åtminstone till viss
del får anses vara tillgodosett. Utskottet får även erinra om att 1972 års
skatteutredning bl. a. har att ta upp frågan om behandlingen i skattehänseende
av de s. k. faktiskt sambeskattade, dvs. makar som arbetar tillsammans
i jordbruk eller rörelse. Lösandet av denna fråga kan även bli av
betydelse i nyss berörda sammanhang.

Utskottet tar i detta sammanhang upp två motionsyrkanden som behandlar
frågor rörande jordbrukets strukturrationalisering, även benämnd
yttre rationalisering. Mot bakgrund av förhållandena i Norrbotten och särskilt
i Tornedalen begärs i motionen 601, yrkande 2, att en utredning tillsätts
för att undersöka möjligheterna att komma till rätta med ägosplittringen
i nämnda områden.

Utskottet får härvidlag peka på de möjligheter som anvisas i fastighetsbildningslagen
och som lantbruksnämndernas strukturrationaliserande verksamhet
i förekommande fall erbjuder. Liksom rationaliseringspolitiken är
jordförvärvslagstiftningen f. n. föremål för utredning. Möjligheterna att komma
till rätta med ägosplittringen torde övervägas i dessa sammanhang. Beträffande
de i motionen nämnda problemen med att fastigheter ibland har
flera delägare får utskottet hänvisa till att lagen (1904:48) om samäganderätt
anger möjligheter att i angivna fall fö till stånd en effektiv förvaltning. Under
hänvisning till det sagda anser utskottet att någon särskild utredning inte erfordras
rörande den i motionen 601, yrkande 2, upptagna frågan.

Enligt det andra förslaget som rör strukturrationaliseringen, motionen
1594, yrkande 6, bör det göras möjligt för enskilda lantbrukare i Norrland
att förvärva kompletteringsskog av kronan och kyrkan. Enligt motionärerna
bör förslag i ämnet underställas riksdagen sedan frågan närmare utretts.

Utskottet vill med anledning av motionsyrkandet framhålla att domänverksmark
i många fall försålts till enskilda lantbrukare när det befunnits
angeläget för jordbrukets rationalisering. Detsamma gäller i viss utsträckning
kyrkans mark. Vanligen har dessa marköverlåtelser, som ibland skett i form
av byte, gått via lantbruksnämnderna som försålt marken vidare till lantbrukare
såsom tillskottsmark. Ökad omsättning av kyrkans jordbruksfastigheter
torde enligt vad utskottet erfarit kunna väntas såsom en följd av

JoU 1975:6

rationaliseringsplaner som stiftsnämnderna nyligen gjort upp. Dessa planer
har iordningsställts till följd av bestämmelser i lagen (1970:939) om förvaltning
av kyrklig jord. Planerna har upprättats i samråd med lantbruksnämnderna
och anger bl. a. vilka fastigheter som bör avvecklas. Med hänvisning
till det anförda samt till att rationaliseringspolitiken och det särskilda
stödet till jordbruket i norra Sverige f. n. utreds av 1972 års jordbruksutredning
finner utskottet att någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet
ej erfordras.

I motionerna 1534 och 1547 ifrågasätts om inte ökat statligt stöd bör
lämnas till åtgärder som syftar till ett förbättrat näringstillstånd i marken.
Motionerna tar främst sikte på de problem som hänger samman med markens
surhetsgrad och behovet av kalkning för att motverka en pågående
försurning av marken. 1 motionen 1547 framhålls att markkartering av åker,
som ger upplysning om markens näringstillstånd, behöver göras betydligt
oftare än som nu sker om en riktig gödsling skall kunna utföras. En successiv
försurning av jordarna accentuerar enligt motionärerna behovet av en ökad
markkarteringsverksamhet. I motionen föreslås att 1972 års jordbruksutredning
får i uppdrag att pröva om en mera omfattande markkartering kan
åstadkommas, t. ex. genom att den görs kostnadsfri. Enligt motionen 1534
bör statsbidrag till kalkning utgå till markägare som efter markkartering
kan visa att ökat kalkbehov föreligger. Förslaget motiveras med att marken
försuras till följd av nedfall med nederbörden av sura ämnen, svavel m. m.
Motionärerna framhåller vidare att kostnaden för kalkning har stigit avsevärt
under senare år.

Utskottet får med anledning av de båda sistnämnda motionerna stryka
under vad som sägs i dem om näringstillståndets betydelse för markens
produktionsförmåga. Under de båda senaste årtiondena anses kalktillförseln
i jordbruket ha varit för liten och motsvarat mindre än hälften av erforderlig
underhållskalkning. Enligt gjorda undersökningar sker en långsam försurning
av våra åkerjordar. Denna försurning beror huvudsakligen på utebliven
underhållskalkning. Den andel av det årliga kalkbehovet i jordbruket vilken
beror av svavelnedfall uppskattas till storleksordningen 20 procent. En variation
mellan olika landsdelar förekommer givetvis. Ett uppdämt kalkningsbehov
föreligger således inom jordbruket vilket till viss del härrör från
nedfall av svavel m. m. med nederbörden. Några mera märkbart negativa
effekter på skörden av surt nedfall har dock såvitt bekant hittills inte noterats.

Även i skogsmark torde svavelnedfallet verka försurande. Någon produktionsökning
genom kalkning har dock enligt uppgift hittills inte påvisats i
vårt land.

Utskottet vill erinra om att det inom ramen för miljövårdspolitiken vidtagits
åtgärder för att begränsa svavelnedfallet dels genom att man söker
få till stånd internationella överenskommelser, dels genom föreskrifter för
verksamhet inom landet. De senare återfinns i miljöskyddslagen och i förordningen
om begränsningen av svavelhalten i eldningsolja. Det bör i detta

JoU 1975:6

sammanhang även nämnas att utredningen om kostnaderna för miljövården
i ett betänkande (SOU 1974:101) nyligen föreslagit vissa förändringar i de
styrmedel som syftar till att begränsa svavelutsläppen.

Utskottet utgår mot bakgrund av det anförda från att åtgärder vidtas
för att så långt möjligt begränsa svavelutsläppen i atmosfären och därmed
också såväl vattnets som markens försurning genom nederbörden. Oavsett hur
man lyckas härmed finns det anledning att vara observant på hur markens
kalktillstånd - liksom även dess näringstillstånd i övrigt - utvecklas. Det kan
vidare förmodas att 1972 årsjordbruksutredning i samband med sina överväganden
om produktionsvolymen kommer in på frågan om gödslings- och kalkningsintensiteten.
Utskottet finner vid angivna förhållande förevarande motioner
inte påfordra någon särskild riksdagens åtgärd.

De konflikter som ibland uppstår mellan utövarna av modernt jordbruk
och företrädare för miljöskyddsintresset tas upp till behandling i motionen
887. Vad i första hand avses är de luktolägenheter som uppkommer vid
gödselhanteringen. Det är enligt motionärerna angeläget att en produktionsteknik,
som rekommenderas av statliga rådgivningsorgan på jordbrukets
område, inte i efterhand underkastas förbud och restriktioner från miljöskyddssynpunkt
som gör att producenterna åsamkas direkta ekonomiska förluster.
Angivna problem bör enligt motionen beaktas i den pågående översynen
av byggnads- och hälsovårdslagstiftningen i syfte att trygga möjligheterna
för jordbrukare att utnyttja den av bl. a. statliga myndigheter rekommenderade
produktionstekniken samt i övrigt förebygga konflikter mellan
djurhållare och andra fastighetsägare.

Utskottet finnér det naturligt att, som ett led i jordbrukets rationalisering,
ny teknik ständigt måste prövas och införas. Därvid har jordbrukarna att
bl. a. följa de bestämmelser som utfärdats till skydd för miljö och hälsa.
I de fall dessa bestämmelser skärps kan ibland uppstå omställningsproblem
i jordbruksdriften. För att begränsa de ekonomiska svårigheterna i sådana
fall har det förekommit att statligt ekonomiskt stöd lämnats till erforderliga
investeringar. Detta har t. ex. gällt efter miljöskyddslagens införande. Byggnadslagens
bestämmelser ger också vissa möjligheter att begränsa konfliktanledningarna
genom att lokaliseringen av nybebyggelse kan styras på lämpligt
sätt.

Självfallet är det angeläget att man så långt möjligt söker undvika konflikter
av det slag som anges i motionen 887. Såsom nämns i motionen
är byggnads- och hälsovårdslagstiftningen f. n. föremål för översyn. Bygglagutredningens
principbetänkande (SOU 1974:21) har varit föremål för en
omfattande remissbehandling. Det fortsatta arbetet med en bygglagreform
sker inom bostadsdepartementet med biträde av en rådgivande expertgrupp.
För översyn av hälsovårdsstadgan tillkallade socialministern föregående år
en parlamentarisk utredning. Bl. a. skall utredningen söka precisera vad som
menas med sanitär olägenhet i olika områden. I motionen anförda synpunkter
bör vara av intresse i nämnda utredningssammanhang. Utskottet

JoU 1975:6

förordar därför att motionen 887 överlämnas till utredningen angående översyn
av hälsovårdsstadgan och till förenämnda expertgrupp inom bostadsdepartementet.

I motionen 1543 begärs att riksdagen skall uttala sig för åtgärder som
stimulerar jordbrukarna till ökad egen lagerhållning av drivmedel i gårdscisterner
på jordbruken. Enligt motionärernas mening är den nuvarande
gårdslagringen genomsnittligt inte tillräcklig för att täcka ett års förbrukning.
En ökad sådan lagring, tillräcklig för två års förbrukning, skulle ge den
tidsfrist som erfordras för en mera allmän omställning till gengasdrift. Såsom
stimulans till ökad egen lagerhållning föreslår motionärerna fri användningsrätt
till det egna drivmedelslagret inom jordbruksdriften även i en bristsituation.

Riksdagen behandlade föregående år en motion av i huvudsak samma
innehåll. Motionen remissbehandlades, varvid bl. a. framkom följande uppgifter
och synpunkter. Lagring av drivmedel såsom reserv inför bristande
tillförsel sker främst i särskilda beredskapslager, men även lager hos handeln
och förbrukarna är av betydelse i sammanhanget. Enligt överstyrelsen för
ekonomiskt försvar, som har till uppgift att svara för landets planering av
försörjningsberedskapen beträffande importerade bränslen, skall den allmänna
beredskapslagringen av drivmedel tillgodose jordbrukets behov med samma
försörjningsuthållighet som gäller för andra samhällsviktiga områden.
Överstyrelsen anförde emellertid i sitt remissyttrande att det var av stort
värde om ytterligare beredskapslagring, exempelvis i gårdscisterner vid jordbruken,
tillkom på enskilt initiativ. Statens jordbruksnämnd och Lantbrukarnas
riksförbund ställde sig främst av kostnadsskäl tveksamma till en
ökad lagring av drivmedel i gårdscisterner. Ingen av de remissinstanser
som hördes var beredda tillstyrka en fri dispositionsrätt för jordbrukaren
till det egna drivmedelslagret i alla situationer.

Den i det föregående nämnda motionen föranledde med hänsyn bl. a.
till vad som hade anförts i remissyttrandena inte någon riksdagens åtgärd
(JoU 1974:41). Utskottet uttalade i sammanhanget att frågan om samhället
bör vidta några särskilda åtgärder för att stimulera till ökad gårdslagring
borde övervägas i ett vidare sammanhang, där frågan om hela drivmedelslagringen
behandlades. Utskottet erinrade även om att handelsministern
tillsatt en kommitté för att utreda vissa beredskapsfrågor inom energiområdet,
vilken bl. a. skulle överväga ett integrerat system för ransonering på hela
energiområdet.

Den nyss nämnda utredningen om vissa beredskapsfrågor inom energiområdet
pågår alltjämt men beräknas slutföra sitt arbete under innevarande
år. Utskottet får med hänvisning till det anförda föreslå att motionen 1543
ej föranleder någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet behandlar slutligen motionen 1558 i vilken föreslås att lantbruksstyrelsen
skall få uppdrag att tillsammans med skogsstyrelsen vidta
vissa förändringar i kostnadsfördelningen i dikningsföretag mellan skogs -

JoU 1975:6

mark och jordbruksmark. Enligt motionen har skogsmark endast vid enstaka
tillfällen ålagts delaktighet i kostnaderna för dikning av jordbruksjord. Den
nytta skogsmark har av sådan dikning är enligt motionen numera sådan
att det är motiverat att skogsmark i större utsträckning ges delaktighet i
ett dikningsföretags kostnader.

Motionen synes avse den kostnadsfördelningsprincip som tillämpas vid
dikningsföretag tillkomna enligt bestämmelserna i vattenlagen. Enligt denna
lag gäller att delägare i dikningssamfällighet är skyldig att ta del i torrläggningskostnad
i mån av värdet av båtnaden (nyttan) för hans mark.
Detta innebär att även lågt belägen skogsmark som har nytta av dikning
bör få ta del i kostnaden härför. Båtnaden för deltagande fastigheter beräknas
av därtill utsedd förrättningsman i förekommande fall tillsammans med
gode män. Om sakägare är missnöjd med kostnadsfördelningen eller med
förrättning i något annat avseende kan han besvära sig vid domstol. Frågan
om kostnadsfördelningen i dikningsföretag handläggs således inte på administrativ
väg. Utskottet får med anledning av motionen erinra om att
utredning pågår om vattenlagen. Enligt tilläggsuppdrag år 1972 skall vattenlagsutredningen
göra en allmän översyn av torrläggningsbestämmelserna,
bl. a. båtnadsreglerna, i syfte att åstadkomma en tidsenlig lagstiftning på
området. Vid angivna förhållanden finner utskottet det lämpligt att motionen
1558 överlämnas till vattenlagsutredningen.

Med åberopande av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

1. hemställer att regeringen överlämnar motionen 1975:887 till
utredningen angående översyn av hälsovårdsstadgan samt till
den rådgivande expertgruppen för översyn av byggnadslagstiftningen,

2. hemställer att regeringen överlämnar motionen 1975:1558 till
vattenlagsutredningen,

3. anser motionen 1975:598, yrkande 3d, besvarad med vad utskottet
anfört,

4. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975:601,

b. 1975:879,

c. 1975:1534,

d. 1975:1543,

e. 1975:1547,

f. 1975:1555,

g. 1975:1594, yrkande 6, och

h. 1975:1596, yrkande B 2.

Stockholm den 3 april 1975

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s), Jonasson (c), fru
Lundblad (s), herr Lindberg (s), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson
i Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m), Wictorsson (s), Takman (vpk) *,
Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s), herrar Leuchovius
(m)* och Enlund (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

Särskilt yttrande

av herrar Larsson i Borrby (c), Jonasson (c), fru Olsson i Helsingborg (c), herr
Wachtmeister i Johannishus (m) och fru Fredrikson (c) som anför:

Den i motionen 1534 upptagna frågan om pågående försurning av mark
och vatten i vårt land till följd av nedfall av sura ämnen med nederbörden
är ett allvarligt problem. Vad gäller våra sjöar och vattendrag är det klarlagt
att en stark försurning i många fall skett och sker samt att detta leder
till katastrofala följder för växt- och djurliv i dessa vatten. Vissa åtgärder
har numera påbörjats för att söka återställa tidigare förhållanden i sjöarna.

Såsom utskottet framhåller sker f. n. en försurning även av jordbruksoch
skogsmarken. Tillgängliga uppgifter om hur stor del av försurningen
som beror av svavelnedfall utgör uppskattningar som naturligen är tämligen
osäkra. Försurningen är särskilt framträdande i de sydvästra delarna av landet,
där nedfallet av sura ämnen på grund av närheten till de stora industriområdena
inom och utom landet är störst. I varje fall inom dessa
delar av landet torde försurningen till väsentlig del bero på nedfall av svavelföreningar
med flera sura ämnen.

Vi anser det vara av stor vikt för jord- och skogsbrukare, för berörda
näringar liksom för samhället att motåtgärder mot försurningen snarast sätts
in. Det är därvid givetvis i första hand angeläget att genom olika åtgärder
så långt möjligt begränsa svavelutsläppen. De åtgärder som hittills vidtagits
i detta avseende är emellertid inte tillräckliga. Ökad kalkning torde vara
en nödvändig åtgärd för att neutralisera effekterna av försurning av marken.
En begränsning av kostnaderna för kalkning genom statligt stöd synes vara
motiverad i detta läge.

Då undersökningar rörande verkningarna av markens försurning pågår
avstår vi från att nu göra något särskilt yrkande.

Vi förutsätter emellertid att frågan följs med uppmärksamhet.