Jordbruksutskottets betänkande med anledning av propositionen 1975:32 om återvinning och omhändertagande av avfall jämte motioner (Betänkande 1975:JoU10 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 10

JoU 1975:10

Nr 10

Jordbruksutskottets betänkande med anledning av propositionen 1975:
32 om återvinning och omhändertagande av avfall jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1975:32 har regeringen (jordbruksdepartementet)
föreslagit riksdagen att
dels antaga förslagen till

1. lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892),

2. lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663),

3. lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor,

4. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962: 701),

5. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387),

6. bilskrotningslag,
dels

7. godkänna de grunder för statligt stöd till förbättrad hantering av
hushållsavfall som i propositionen förordats,

8. godkänna vad i propositionen anförts i fråga om inrättande av ett
företag för att behandla miljöfarligt avfall,

9. till Information om reformer på avfallsområdet för budgetåret
1975/76 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kr.

I propositionen läggs fram förslag som syftar till ökad återvinning
och bättre omhändertagande av avfall.

Statsbidrag föreslås kunna utgå till kostnader för investering i anläggningar
vari hushållsavfall separeras, återvinns eller behandlas på
annat sätt.

I syfte att möjliggöra ökad återvinning av pappersavfall föreslås att
insamling av sådant avfall i framtiden väsentligen skall ske i kommunernas
regi inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Genom
bestämmelse i kommunala renhållningslagen (1970:892) föreslås
regeringen få bemyndigande att meddela härför behövliga föreskrifter.
Dessa skall bl.a. kunna avse att papper skall hållas skilt från annat avfall
i avvaktan på borttransport. För hushållens del föreslås separeringsskyldigheten
endast avse tidningar och tidskrifter.

1 Riksdagen 1975.16 sami. Nr 10

JoU 1975:10

Vidare föreslås att även sådant kemiskt avfall som kan anses miljöfarligt
skall omfattas av det kommunala renhållningsmonopolet. Regeringen
föreslås få bemyndigande att ålägga företag hos vilka miljöfarligt
avfall uppkommer att årligen lämna uppgifter om avfallets art,
sammansättning, mängd och hantering. Tillståndsplikt införs för företag
som transporterar miljöfarligt avfall på väg. Sådant avfall skall inte
få föras ut ur landet utan tillstånd. Ett behandlingsföretag vari staten
har inflytande föreslås inrättat. Företaget avses i princip få ensamrätt
till behandling och långtidsförvaring av miljöfarligt avfall.

Utvidgningen av renhållningsmonopolet till att omfatta pappersavfall
och miljöfarligt avfall föreslås ske allteftersom de olika kommunerna
hinner vidta behövliga förberedelser. Reformerna förutsätts vara helt
genomförda inom en femårsperiod.

För bättre omhändertagande av skrotbilar läggs fram förslag till en
bilskrotningslag med bestämmelser om auktorisation av bilskrotare,
skrotningspremier och skrotningsavgifter. Endast auktoriserad bilskrotare
samt kommun som inrättar mottagningsställe för skrotbilar skall få
utfärda sådant skrotningsintyg som enligt förslaget skall krävas för avregistrering.
Ägare av bil som avregistreras efter företeende av skrotningsintyg
skall erhålla en skrotningspremie. Premiema skall finansieras
genom att avgifter tas ut av tillverkare och importörer för varje bil samtidigt
med den s.k. bilaccisen. Avgifterna föreslås tillföras en fond, ur
vilken förutom premiema även skall kunna utgå bidrag till kommuner
för undanskaffande av övergivna bilvrak.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

JoU1975:10

1 Förslag till

Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892)

Härigenom föreskrives i fråga om kommunala renhållningslagen
(1970:892)

dels att 4 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 och 6 §§, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §i

Kommun är skyldig att till allmän
avstjälpningsplats eller allmän
destruktionsanläggning forsla
orenlighet som härrör från hushåll
samt hushållsavfall och därmed
jämförligt avfall, om ej regeringen
eller myndighet som regeringen
bestämmer föreskriver annat.

I lokal hälsovårdsordning kan
föreskrivas, att vid bebyggelse förekommande
annan orenlighet och
annat avfall än som avses i första
stycket skall forslas bort genom
kommunens försorg.

Kommun är skyldig att till behandlingsanläggning
eller upplagsplats
forsla orenlighet som härrör
från hushåll samt hushållsavfall
och därmed jämförligt avfall, om
ej regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer föreskriver
annat.

Regeringen bemyndigas föreskriva,
att vid bebyggelse förekommande
annan orenlighet och annat
avfall än som avses i första
stycket skall forslas bort genom
kommunens försorg. Regeringen
får överlåta åt förvaltningsmyndighet
eller kommun att meddela
sådana föreskrifter.

När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg,
får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej
taga befattning därmed.

5 §2

År det av särskild betydelse från
återvinningssynpunkt, får regeringen
föreskriva att visst slag av avfall
som skall forslas bort genom
kommunens försorg skall förvaras
skilt från annat avfall och orenlighet
i avvaktan på borttransport
och meddela de bestämmelser som
behövs för ändamålet. Regeringen
får överlåta åt förvaltningsmyndighet
eller kommun att meddela
sådana föreskrifter.

1 Senaste lydelse 1974:1023.

2 Förutvarande 5 § upphävd genom 1974:1023.

JoU1975:10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Den som yrkesmässigt eller annars
i större omfattning samlar in
och forslar bort orenlighet eller
avfall i strid med 4 § tredje stycket
dömes till böter eller fängelse
i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Föreskriften i 6 § träder dock

i kraft först den 1 januari 1976.

2 Förslag till

Lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)

Härigenom föreskrives i fråga om hälsovårdsstadgan (1958:663)

dels att i 12, 14, 35, 67, 68 och 86 §§ ordet ”Konungen” skall bytas
ut mot ”regeringen”,

dels att i 36 § ordet ”förste provinsialläkaren” skall bytas ut mot
”länsläkaren”,

dels att 51 och 53 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

51 §i

Orenlighet och avfall skall bortforslas
till allmän avstjälpningsplats
eller allmän destruktionsanläggning
eller på annat sätt så
omhändertagas, att sanitär olägenhet
ej uppstår.

Allmän avstjälpningsplats och
allmän destruktionsanläggning
skola vara så belägna och anordnade
samt skola så underhållas
och skötas, att sanitär olägenhet
ej uppstår.

Vid allmän avstjälpningsplats
inom hälsovårdstätort skall anordnas
fortlöpande tillsyn över avstjälpningsplatsens
begagnande.

Orenlighet och avfall skall bortforslas
till behandlingsanläggning
eller upplagsplats eller på annat
sätt så omhändertagas, att sanitär
olägenhet ej uppstår.

53 §

Behandlingsanläggning och upplagsplats
skola vara så belägna och
anordnade samt skola så underhållas
och skötas, att sanitär olägenhet
ej uppstår.

Vid upplagsplats inom hälsovårdstätort
skall anordnas fortlöpande
tillsyn över platsens begagnande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.
1 Senaste lydelse 1970:896.

JoU 1975:10

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga
varor

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1973:329) om hälso- och
miljöfarliga varor

dels att i 1, 4—8, 10, 11, 14, 15 och 19 §§ samt i övergångsbestämmelserna
ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,
dels att 7 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Är det av särskild betydelse från
hälso- eller miljöskyddssynpunkt,
kan Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer förbjuda
hantering eller import av hälsooch
miljöfarlig vara av visst slag.

Myndighet som Konungen bebestämmer
får föreskriva att den
som yrkesmässigt hanterar eller
importerar hälso- och miljöfarlig
vara skall göra anmälan om denna
verksamhet.

Föreslagen lydelse

Är det av särskild betydelse
från hälso- eller miljöskyddssynpunkt,
kan regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer
förbjuda hantering eller import av
hälso- och miljöfarlig vara av visst
slag.

Om det är påkallat från hälsoeller
miljöskyddssynpunkt, kan regeringen
föreskriva att återvinning,
oskadliggörande, långtidsförvaring
eller annat därmed jämförligt förfarande
för slutligt omhändertagande
av visst slag av avfall på vilket
denna lag är tillämplig får bedrivas
yrkesmässigt endast av juridisk
person vari staten har inflytande.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får föreskriva
att den som yrkesmässigt hanterar
eller importerar hälso- och
miljöfarlig vara skall göra anmälan
om denna verksamhet samt årligen
lämna uppgift om varans art, sammansättning,
mängd och hantering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

JoU1975:10

4 Förslag till

Lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701)

Härigenom föreskrives att 14 § läkemedelsförordningen (1962:701)
skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

14 §

Nuvarande lydelse

Läkemedel som icke längre är
avsett att användas skall oskadliggöras.

Emballage, vari läkemedel varit
inneslutet, och redskap, som använts
till läkemedel, skall handhavas
så, att kvarvarande rester av
medlet icke kunna förorsaka skada.

Läkemedel som icke längre är
avsett att användas skall oskadliggöras
enligt bestämmelser som
meddelas av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer.

Emballage, vari läkemedel varit
inneslutet, och redskap, som använts
till läkemedel, skall handhavas
så, att kvarvarande rester av
medlet icke kunna förorsaka skada.
Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om sådant
handhavande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

5 Förslag till

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrives att 47 § miljöskyddslagen (1969: 387)1 skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 §

Har någon begått gärning som avses i 45 § första stycket 1—3, kan
överexekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I
fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräckning
enligt 191 § utsökningslagen.

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av
statens naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes ej föreläggande Efterkommes ej föreläggande
enligt 40 § första eller andra styc- enligt 40 § första eller andra stycket,
skall utmätningsmannen på ket, skall utmätningsmannen pä

anmodan av länsstyrelsen ombe- anmodan av länsstyrelsen ombesörja
att åtgärd vidtages. sörja att åtgärd vidtages på den

försumliges bekostnad.

1 Lagen omtryckt 1972: 782.

JoU1975:10

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs
för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

6 Förslag till
Bilskrotningslag

Härigenom föreskrives följande.

1 § I denna lag förstås med

bilskrotare: fysisk eller juridisk person som utför eller avser att utföra
bilskrotning,

bilskrotning: yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar för slutskrotning
eller för tillvaratagande av delar av sådana bilar för försäljning,

skrotbil: utrangerad bil som enligt vad regeringen föreskriver skall anses
som skrotbil,

skrotningsintyg: intyg som visar att skrotbil har omhändertagits för
skrotning och som utfärdas för avregistrering enligt bilregisterkungörelsen
(1972:599).

Beteckning på fordon har i denna lag samma betydelse som i bilregisterkungörelsen
(1972:599).

2 § Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om auktorisation av bilskrotare.

3 § Skrotningsintyg får utfärdas endast av auktoriserad bilskrotare
eller av kommun som inrättat upplag eller annat mottagningsställe för
skrotbilar.

4 § Skrotningspremie utgår för personbil och sådan med skåp-, stationsvagns-
eller personbilskarosseri utrustad lastbil, vars tjänstevikt ej
överstiger 1 800 kilogram, om bilen avregistreras enligt bilregisterkungörelsen
(1972:599) på grund av skrotningsintyg från auktoriserad bilskrotare
eller kommun som avses i 3 § denna lag.

5 § Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om skrotningspremiens
storlek och villkoren i övrigt för utbetalning av premien. Regeringen
får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter
för utbetalning av premien.

6 § Bilskrotningsfonden bildas av de skrotningsavgifter som skall erläggas
enligt 9 §.

Om fondens förvaltning meddelas bestämmelser av regeringen eller
av förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer.

2f Riksdagen 1975.16 sami. Nr 10

JoU1975:10

7 § Ur bilskrotningsfonden bestrides

1. kostnad för skrotningspremier,

2. bidrag till kostnad för åtgärd som vidtages av kommun för att
ställa i ordning på plats där vrak av motordrivet fordon eller upplag av
sådana vrak medför olägenhet från miljö- eller naturvårdssynpunkt.

Bidrag enligt första stycket 2 utgår endast i den mån bilskrotningsfondens
medel ej tages i anspråk för ändamål som avses i första stycket
1.

8 § Fråga om bidrag som avses i 7 § första stycket 2 prövas av regeringen
eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer.

9 § Skrotningsavgift skall erläggas för personbil och lastbil i de fall
omsättningsskatt skall erläggas för sådan bil enligt lagen (1956:545) om
omsättningsskatt på motorfordon.

10 § Skrotningsavgiftens storlek bestämmes av regeringen.

11 § Bestämmelserna i lagen (1956:545) om omsättningsskatt på motorfordon
med undantag av 4 och 6 §§ samt 15 § andra stycket äger
motsvarande tillämpning i fråga om skrotningsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Dock träder föreskrifterna i

9 och 11 §§ i kraft först den 1 oktober 1975 och föreskrifterna i 3 och
4 §§ först den 1 januari 1976.

Bestämmelserna i denna lag gäller ej i den mån regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, förvaltningsmyndighet med hänsyn till övergångssvårigheter
för näringslivet meddelar föreskrifter som avviker från
lagen.

Motionerna m. m.

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels de i anledning av propositionen 1975: 32 väckta motionerna

1975: 1965 av fru Anér m. fl. (fp) vari hemställs 1. att riksdagen hos
regeringen begär a) att förslag föreläggs riksdagen om utvidgad forskning
och utveckling på avfallsområdet i enlighet med vad som anförs i
motionen, b) att förslag föreläggs riksdagen om inrättandet av ett forskningsinstitut
för avfallsfrågor, c) att särskilda forskningsinsatser rörande
miljöproblem i samband med äldre nedlagda soptippar kommer till
stånd, d) att förslag föreläggs riksdagen om förstärkta resurser för tillsyn,
rådgivning och information rörande avfallsfrågor, e) att bestämmelser
införs om att statlig upphandling av pappersprodukter inriktas på att
produkterna skall innehålla en stor andel återvunnet papper och att produkterna
utformas så att senare återvinning underlättas; samt 2. att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs
beträffande de ideella organisationernas medverkan vid insamling

JoU 1975:10

av pappersavfall, övergångsproblem i samband med införandet av kommunal
insamling av avfallspapper, intensifierat utvecklingsarbete i vad
avser ekologiskt riktiga behandlingsmetoder för avfall samt tillämpningen
av föreskrifterna för omhändertagande av miljöfarligt kemiskt
avfall,

1975: 1966 av herr Israelsson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen
vid behandling av regeringens proposition 1975: 32 om återvinning och
omhändertagande av avfall måtte besluta 1. att hos regeringen begära
utredning och förslag om en plan för minskning av avfallsmängden från
såväl hushåll som industri med tillämpning av de principer som angetts i
motionen och i prop. 1975: 32, samt 2. att staten, i likhet med vad som
föreslås gälla i fråga om behandlingsanläggningar för kemiskt avfall, garanterar
investeringskostnaderna för anläggningar vari hushållsavfall separeras,
återvinnes eller på annat sätt behandlas och att detta skall gälla
såväl försöksanläggningar som andra anläggningar av här nämnt slag,
1975: 1967 av herr Jonasson m. fl. (c) vari hemställs 1. att riksdagen
bifaller propositionen 1975: 32 angående återvinning och omhändertagande
av avfall, 2. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till
stimulansåtgärder för återvinning av industriavfall,

1975: 1968 av herr Jonsson i Alingsås (fp) vari hemställs 1. att riksdagen
vid sin behandling av propositionen 1975: 32 beslutar avslå propositionen
i den del som avser skrotningsavgift och skrotningspremie, 2. att
riksdagen beslutar antaga av arbetsgruppen för avfallsfrågor i betänkandet
Ds Jo 1974:11 framfört förslag om ändring i bilregisterkungörelsen
(1972: 599),

1975:1969 av herr Kronmark m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
beslutar 1. att inte nu bifalla förslaget i propositionen 1975: 32 om utvidgning
av det kommunala renhållningsmonopolet till att omfatta även
pappersavfall, 2. avslå förslaget om ensamrätt för ett delstatligt företag
att behandla och långtidsförvara miljöfarligt avfall, 3. avslå förslaget om
införande av skrotningsavgift samt skrotningspremie avseende bilar, 4.
hos regeringen begära förslag om auktorisationssystem för bilfirmor och
skrotningsföretag med rätt att utfärda skrotningsintyg, 5. att hos regeringen
begära skyndsam utredning rörande skrotbilshanteringen,

1975: 1970 av herr Åkerlind (m) vari hemställs att riksdagen beslutar
avslå förslaget till lag om ändring i kommunala renhållningslagen
(1970: 892) i propositionen 1975: 32 utom i vad avser 4 § första stycket,

dels de vid riksdagens början väckta motionerna
1975: 386 av herr Andersson i Gamleby m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder som syftar till en successiv
återgång till enbart flergångsförpackningar inom bryggeriindustrin,
1975: 388 av herr Börjesson i Falköping (c) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om utredning och förslag om ett bättre utnyttjande
av våra samhällsresurser,

JoU 1975:10 10

1975:392 av herr Israelsson m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen
hos regeringen begär förslag om förbud mot tillverkning och försäljning
av öl och läskedrycker i engångsförpackningar av glas, plast och metall
inom läskedrycks- och bryggeribranschen,

1975: 592 av fru Anér m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär att åtgärder vidtas i syfte att främja återanvändning av
resurser, innebärande bl. a. a. snabb inventering, kartläggning och eliminering
av utsläpp av tungmetaller och gifter i avlopp i syfte att underlätta
användning av slam från reningsverk som jordförbättringsmedel, b.
insatser i syfte att främja utbyggnad av återvinningsindustrin, c. insatser
i syfte att främja ökad användning av Multrum och andra liknande metoder
för återvinning av avfall,

1975: 924 av herr Sjönell (c) vari hemställs 1. att riksdagen hos regeringen
anhåller om förslag beträffande inrättandet av ett till statens industriverk
knutet forsknings- och utvecklingsorgan för återvinningsindustrin,
2. att riksdagen hos regeringen anhåller om inrättandet av ett
permanent stöd till dels investeringar, dels olönsam hantering inom återvinningsbranschen,

1975: 1586 av fm Sundberg och herr Andersson i Ljung (båda m)
vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om att bidrag till
anläggningar med huvudsakligt syfte att behandla hushållsavfall måtte
kunna utgå ur anslaget Stöd till avfallsbehandling i de fall behandlingen
avser en ökad återvinning,

1975: 1610 av fru Fredgardh m. fl. (c) vari hemställs att en kartläggning
av marknaden sker med hänsyn till förekomsten av engångsförpackningar,
att det insamlade materialet läggs till grund för vidare åtgärder
i syfte att begränsa förekomsten av förpackningar av engångstyp.

Till utskottet har i anledning av propositionen 1975: 32 överlämnats
en skrivelse från Motormännens riksförbund.

Utskottet

I propositionen erinras om att vi under det senaste århundradet genom
utnyttjande av teknik och vetenskap på ett tidigare oanat sätt har
lärt oss bruka naturen och förfoga över dess tillgångar. Detta har i grunden
förändrat människornas tillvaro. Det tidigare på naturahushållningens
grund byggda samhället har ersatts av industrisamhället med hög varuproduktion.
För flertalet människor i vårt land har det betytt välstånd
och frigörelse från nöd och fattigdom.

Denna utveckling har emellertid i många fall inneburit ett hårt utnyttjande
av naturtillgångar. Vi vet nu att dessa inte är obegränsade. Utvecklingen
har också medfört svåra olägenheter från miljöskyddssynpunkt.
Därför kan vi inte utan allvarliga följder för framtiden fortsätta
på samma sätt.

JoU1975:10

Kraven på en rättvisare fördelning, internationellt och nationellt, av
jordens tillgångar skärper behovet av att hushålla med begränsade resurser.

I det perspektivet är det nödvändigt att på olika områden hejda slöseri
med råvaror och på nytt ta till vara det som en gång använts.

Detta gäller på energiområdet men det gäller också i fråga om råvaror
i övrigt. Produktionsmetoderna måste utvecklas från utgångspunkten
sparsamhet med råvaror och återvinning av en gång använt material.

All produktion ger upphov till avfall. Hittills har avfall i alltför stor
utsträckning betraktats som en oanvändbar restprodukt. Detsamma har
gällt för det avfall som uppkommer i hushållen. Använda varor har betraktats
som slutgiltigt förbrukade. Avfallet har i stor omfattning fått
belasta miljön.

Föredraganden framhåller att det synsättet måste förändras. Avfall är
en resurs som i största möjliga utsträckning skall användas på nytt.
Återanvändning måste vara en ledande princip vid omhändertagande
och behandling av avfall.

Sparsamhet, hushållning och återanvändning bör alltså vara grundläggande
för vårt utnyttjande av naturresurser och för inriktningen av vår
varuproduktion.

I dag har en stor del av industrins avfall en komplicerad sammansättning.
I vissa fall är metoder för behandling och oskadliggörande av avfallet
inte kända. Detta är ett oacceptabelt förhållande med hänsyn till
att hanteringen av avfallet i många fall medför risker från hälso- och
miljösynpunkt.

Ansvaret för att det avfall som uppkommer vid produktionen kan tas
om hand på ett ur miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt måste i första
hand åvila producenten. Innan produktionen av en vara påbörjas bör
det vara känt hur det avfall som är en följd av själva produktionsprocessen
skall behandlas liksom hur den färdiga varan skall omhändertas sedan
den använts.

Utskottet har inte något att erinra mot de anförda synpunkterna.

Som redovisas i propositionen har en av departementschefen tillsatt
arbetsgrupp med utgångspunkt i den nyss redovisade grundsynen på avfallsfrågan
gjort en bred översyn över förhållandena på avfallsområdet
och lagt fram konkreta förslag i skilda frågor i betänkandet (Ds Jo
1974: 10 och 11) Avfall, ökad återvinning — bättre omhändertagande.

På grundval av arbetsgruppens betänkande och däröver avgivna remissutlåtanden
framläggs i förevarande proposition förslag till vissa
ändringar i kommunala renhållningslagen, hälsovårdsstadgan, lagen om
hälso- och miljöfarliga varor, läkemedelsförordningen och miljöskyddslagen.
Förslagen syftar till ökad återvinning och bättre omhändertagande
av avfall. För bättre omhändertagande av skrotbilar läggs

JoU1975:10

fram förslag till en bilskrotningslag med bestämmelser om auktorisation
av bilskrotare och om skrotningspremier och skrotningsavgifter. Regeringen
begär samtidigt riksdagens godkännande av vissa i propositionen
förordade grunder för statligt stöd till förbättrad hantering av hushållsavfall
samt i fråga om inrättande av ett företag för att behandla miljöfarligt
avfall. Särskild medelsanvisning föreslås till information om förordade
reformer på avfallsområdet.

I det följande tar utskottet till närmare behandling upp i huvudsak de
delar av propositionen som berörts i de med anledning av densamma
väckta motionerna. Utskottet behandlar samtidigt vissa frågor som aktualiserats
i några vid riksdagens början väckta motioner och som har
samband med detta ärende.

Innan utskottet går närmare in på behandlingen av i propositionen
framlagda förslag och i anslutning därtill upptagna frågor vill utskottet
beröra frågan om förpackningarna och deras betydelse i sammanhanget.

I ett antal motioner har vid årets början framförts olika förslag, syftande
till ett bättre utnyttjande av våra samhällsresurser i nu förevarande
avseende. I motionen 386 hemställs sålunda om åtgärder som syftar
till en återgång till enbart flergångsförpackningar inom bryggeriindustrin.
Enligt motionen visar utredningar att de totala kostnaderna för
sistnämnda typ av förpackningar är lägre — i vissa fall avsevärt lägre

— än för engångsförpackningar. Härtill kommer det förhållandet att engångsförpackning
är mera råvaru- och energikrävande. I motionen 392
går man ett steg längre och yrkar direkt förbud mot tillverkning och
försäljning av öl och läskedrycker i engångsförpackningar av glas, plast
och metall inom läskedrycks- och bryggeribranschen. Även om ett dylikt
förbud skulle inverka dämpande på sysselsättningen inom förevarande
område av förpackningsindustrin, bör detta enligt motionärernas
mening inte få hindra samhället från att vidta riktiga åtgärder. Samhället
måste inrikta sysselsättningen mot produktionsområden som är önskvärda
från allmän synpunkt. Nära sammanhängande med nu förevarande
spörsmål är också det yrkande om utredning och förslag om en
plan för minskning av avfallsmängden från såväl hushåll som industri,
som framläggs i motionen 1966 (yrkande 1). I motionen framhålls i sammanhanget
att en övergång från engångsförpackningar till returförpackningar
verksamt skulle bidra till att minska avfallsmängderna, vilket
bl. a. kan medföra minskat renhållningsarbete och resursbesparingar.
Liknande tankegångar framförs i motionen 1610, vari hemställs om en
kartläggning av marknaden med hänsyn till förekomsten av engångsförpackningar.
Det insamlade materialet skulle därvid läggas till grund för
vidare åtgärder i syfte att begränsa förekomsten av förpackningar av engångstyp.
Att helt slopa engångsförpackningar anser motionärerna dock
ej vara möjligt och inte heller önskvärt. I motionen erinras om att moderna
förpackningar på åtskilliga områden skapat bättre hygien, gjort

JoU1975:10

varorna lätthanterligare och även ökat hållbarheten. Inte minst gäller
detta i fråga om livsmedel. För att hålla avfallsmängden inom rimliga
gränser är det emellertid, anför motionärerna, i fortsättningen nödvändigt
att inrikta framställningen av förpackningar på enkla standardiserade
former, på lättförstörbara material som inte vållar ekologiska störningar
eller, om de lämnas kvar i naturen, inte kan skada människor eller
djur. Behovet att minska användningen av engångsförpackningar ingår
slutligen som en väsentlig del i det resonemang till förmån för ett
bättre utnyttjande av våra samhällsresurser, som förs i motionen 388.

Som föredragande departementschefen anför spelar förpackningarna i
dag en betydande roll vid hanteringen av varor i vårt samhälle. Ökningen
av förpackningar har också medfört en kraftig ökning av hushållsavfallet
under senare år. I likhet med departementschefen anser utskottet
att användningen av vissa förpackningar innebär ett slöseri med
begränsade naturresurser. Utskottet har tidigare, bl. a. i samband med
antagandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, understrukit vikten
av att verksamma åtgärder vidtas för att få bukt med de svårartade
och allt snabbare växande olägenheter för miljön, som begagnandet av
engångsemballage, framför allt de s. k. engångsglasen, utgör. Som bl. a.
understrukits i motionen 1610 torde det emellertid inte vara vare sig
möjligt eller ens önskvärt att engångsförpackningarna helt slopas. Bl. a.
kan inte bestridas att användandet av moderna engångsförpackningar
inneburit betydande fördelar inte minst av hygiensk art på livsmedelsoch
läkemedelsområdena. Utskottet finner det därför angeläget att
poängtera behovet av en nyanserad bedömning av hithörande spörsmål.
Emellertid är, som föredraganden anfört, frågan f. n. föremål för
granskning av miljökostnadsutredningen. Innan utredningens förslag
föreligger är utskottet i likhet med föredraganden inte berett att förorda
några speciella åtgärder på området.

I överensstämmelse med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
lämnar motionerna 386, 388, 392, 1610 och 1966, sistnämnda motion i
vad avser yrkande 1, utan åtgärd. Vad angår det i motionen 392 framlagda
förslaget om förbud mot tillverkning och försäljning av vissa
dryckesförpackningar vill utskottet erinra om att det enligt bestämmelserna
i lagen om hälso- och miljöfarliga varor åvilar regeringen eller, efter
regeringens bestämmande, produktkontrollnämnden att närmare avgöra
hithörande frågor. Motionsyrkanden av samma innebörd har tidigare
av nämnda skäl avvisats av riksdagen.

Vissa yrkanden om förstärkta resurser för forskning och utveckling på
avfallsområdet framläggs dels i den fristående motionen 924, dels i
den i anslutning till förevarande proposition väckta motionen 1965. I
den sistnämnda motionen begärs sålunda att förslag föreläggs riksdagen
om utvidgad forskning och utveckling på avfallsområdet (yrkande I a).
Vidare bör enligt samma motion förslag föreläggas riksdagen om inrät -

JoU 1975:10

tandet av ett forskningsinstitut för avfallsfrågor. Institutet skulle enligt
motionärernas mening kunna knytas till lantbrukshögskolan (yrkande I
b). Särskilda forskningsarbeten krävs också när det gäller att angripa
miljöproblemen i samband med nedlagda soptippar (yrkande I c), och
även i fråga om det miljöfarliga avfallet anges ett omfattande forskningsbehov
föreligga. Riksdagen bör vidare enligt ett uttalande i motionen
särskilt understryka behovet av ett mer intensivt utvecklingsarbete
för att främja en snabb övergång till ekologiskt riktiga metoder för avfallsåtervinning
(yrkande II i förevarande del). Det i motionen 924 (yrkande
1) framlagda förslaget innebär slutligen att riksdagen hos regeringen
skall begära förslag om inrättandet av ett till statens industriverk
knutet forsknings- och utvecklingsorgan för återvinningsindustrin. Detta
borde enligt motionären i första hand ha samordnande och kartläggande
uppgifter men skulle efter hand också få till uppgift att bedriva forsknings-
och utvecklingsarbete i egen regi.

Utskottet vill erinra om att riksdagen under senare år vid ett flertal
tillfällen haft att ta ställning till motioner med yrkanden om ökade
forsknings- och utvecklingsinsatser på avfallshanteringens område. Bl. a.
har motioner med förslag om inrättande av en särskild forskningsinstitution
för avfallsforskning upprepade gånger prövats av riksdagen, bl. a. i
samband med behandlingen av propositionen 1972: 39 angående stöd till
kollektiv forskning inom miljövårdsområdet (JoU 1972: 19). I sina av
riksdagen godkända betänkanden har utskottet anfört bl. a. att de upptagna
frågorna rörande avfallsproblemen är mycket betydelsefulla. Utskottet
har vidare framhållit att det är uppenbart att våra kunskaper
om bästa sättet att omhänderta avfall av olika slag behöver förbättras
och att stora forskningsinsatser krävs för att komma till rätta med avfallsproblemen.
Dessa problem kännetecknas bl. a. av att de spänner
över många, delvis vitt skilda områden. Utskottet har därför funnit anledning
betona vikten av att avfallsforskningen ges en tvärvetenskaplig
inriktning. Med hänsyn bl. a. härtill har utskottet funnit angeläget att
samarbetet mellan statens naturvårdsverk och övriga på området verksamma
krafter ägnas stor uppmärksamhet, och utskottet har också förutsatt
att så sker. Utskottet har i samband härmed starkt understrukit angelägenheten
av att återvinningsprincipen och över huvud taget möjligheten
att nyttiggöra avfall ges stort utrymme i forskningsarbetet. Utskottet
har i sammanhanget framhållit att naturvårdsverket, genom att en
särskild enhet för renhållnings- och avfallsfrågor inrättats vid verket,
bör ha goda möjligheter att bedöma inriktningen av forskningsinsatserna
mot bakgrund av en allmän överblick över avfallsområdet. Utskottet har
samtidigt konstaterat (JoU 1973: 31) att forsknings- och utvecklingsarbete
beträffande avfallshantering bedrivs vid ett stort antal myndigheter,
forskningsinstitutioner, stiftelser och enskilda företag. Med hänsyn till
de mångskiftande uppgifter som här anmäler sig har utskottet funnit det

JoU1975:10

i och för sig naturligt att uppgifter delas upp på det sätt som sker. Mot
angivna bakgrund har det emellertid enligt utskottets mening framstått
som särskilt angeläget att de olika insatserna samordnas så att största
möjliga effektivitet och från samhällssynpunkt mest ändamålsenliga användning
kommer till stånd av såväl ekonomiska som personella resurser.
Utskottet har förutsatt att regeringen och övriga berörda organ ägnar
denna fråga stort beaktande. Den nyssnämnda särskilda enheten för
renhållnings- och avfallsfrågor vid naturvårdsverket bör i förevarande
sammanhang fylla en viktig funktion. I motionen 1965 har framhållits
att det i motionen förordade forskningsinstitutet vid lantbrukshögskolan
skulle vara speciellt lämpat att ge kommunerna information och råd i
hithörande frågor. I anslutning härtill bör enligt utskottets mening fogas
att det självfallet är angeläget att kunskapen om uppnådda forskningsresultat
när det gäller avfallets ändamålsenliga hantering så effektivt som
möjligt sprids bland berörda organ, kommuner o. a. Frågan om var det
organ skall placeras som ensamt eller tillsammans med andra skall svara
för nämnda uppgift synes vara av mera sekundär betydelse och torde få
lösas sedan större klarhet vunnits rörande den framtida forskningens organisation
i nu förevarande avseende.

Utskottet vill erinra om att regeringen mot bakgrund av att det statliga
forskningsstödet och forskningsarbetet var splittrat på ett stort antal
institutioner och organ år 1972 tillsatte en särskild utredning med uppdrag
att samordna nämnda forskning. Enligt utredningsdirektiven (se
1973 års riksdagsberättelse Jo:25) skulle utredningen bl. a. göra en inventering
av statens insatser för miljövårdsforskning. De sakkunniga
skulle därefter undersöka efter vilka vägar en samordning av miljövårdsforskningen
borde ske. Vidare skulle utredningen bilda sig en uppfattning
om hur fördelningen i stort av resurserna borde ske mellan
grundforskning, tillämpad forskning och utvecklingsarbete och lägga
fram de förslag som föranleddes av dessa överväganden. Genom tillsättande
av utredningen tillgodosågs en av riksdagen framställd begäran
om utredning i ämnet (se JoU 1972: 19, rskr 1972: 146).

Sedan nyssnämnda utredning, miljöforskningsutredningen, slutfört sitt
uppdrag har den i oktober 1974 överlämnat betänkandet Samordnad
miljövårdsforskning. I betänkandet föreslås att en delegation för miljövårdsforskning,
direkt knuten till jordbruksdepartementet, inrättas för
att planera och samordna miljövårdsforskningen. Statssekreteraren i
jordbruksdepartementet föreslås bli ordförande i delegationen. I denna
skall vidare ingå sex riksdagsledamöter, naturvårdsverkets chef, chefen
för STU, ordföranden i naturvetenskapliga forskningsrådet samt representanter
för kommunerna och industrin. Delegationen för miljövårdsforskning
skall enligt utredningen göra upp ett samlat program för miljövårdsforskningen.
I programmet — som skall omfatta en 5-årsperiod

— bör översiktligt anges inom vilka områden behov föreligger av forsk 3f

Riksdagen 1975.16 sami. Nr 10

JoU 1975:10

ning samt vilken inriktning denna bör ha. Planeringen bör vara rullande.
Regering och riksdag skall ta ställning till programmet. Därefter
skall detta vara vägledande för de organ som sköter forskningen, antingen
de fördelar medel eller utför forskningen.

Utredningen anger i allmänna drag för varje organ — som stöder miljövårdsforskning
eller bedriver sådan — inom vilket område resp. organ
bör arbeta i framtiden. Naturvårdsverket bör i princip stödja tillämpad
forskning inom hela det område verket har ett administrativt ansvar för.
Utredningen föreslår att verket också skall stödja tekniskt utvecklingsarbete
på miljövårdsområdet. Naturvårdsverket skall alltså inte enbart
forska kring miljövårdsproblemen och deras uppkomst utan även utveckla
metoder att lösa dem. Projekt med miljövårdsanknytning, som i
första hand är motiverade från industripolitiska synpunkter, skall dock
liksom nu stödjas av STU. Grundforskningen på miljövårdsområdet
skall även i fortsättningen skötas av naturvetenskapliga forskningsrådet.

Vidare föreslås att en forsknings- och utvecklingsavdelning inrättas
vid naturvårdsverket, i vilken det nuvarande forskningssekretariatet och
undersökningslaboratoriet vid naturvårdsverket skall ingå. Ökade resurser
föreslås vid denna för sammanställning och information om miljövårdsforskningens
resultat. Syftet är att ge myndigheter, kommuner och
industrin bättre och snabbare information om forskningsresultaten.

Utredningens förslag medför ökade kostnader på ca 0,9 milj. kr.

Miljöforskningsutredningens betänkande är f. n. föremål för beredning
inom jordbruksdepartementet. Under hänvisning härtill och då utskottet
inte finner att riksdagen i förevarande sammanhang har anledning
att närmare pröva nu berörda motionsyrkanden på miljövårdsforskningsområdet
föreslår utskottet att riksdagen lämnar motionerna
924 och 1965 i berörda delar utan åtgärd. Vad gäller den i den sistnämnda
motionen särskilt berörda frågan om nedlagda soptippar vill utskottet
framhålla att utskottet i likhet med föredraganden förutsätter att
tillsynsmyndigheterna noga följer problemet och vidtar de åtgärder som
behövs för att riskerna för förorening skall kunna elimineras.

Utskottet övergår härefter till att behandla de förslag som framlagts i
propositionen 1975: 32.

Hushållsavfall

Som redovisas i propositionen är den vanligaste hanteringsmetoden
för hushållsavfall som insamlas genom kommunens försorg fortfarande
uppläggning (deponering). Denna metod används i fråga om nära 80 %
av avfallet. Förbränning tillämpas för större delen av resterande andelen.
I mindre omfattning tillämpas vissa andra metoder, främst kompostering.
Nya metoder är dock under utveckling, t. ex. pyrolys och mekanisk
separering av blandat hushållsavfall. Dessutom har en omfattande
försöksverksamhet igångsatts för separering av papper, glas och

JoU1975:10

plåt från annat avfall i hushållen. Denna verksamhet pågår f. n. och avses
bli utvärderad under det närmaste året.

Arbetsgruppen framhåller att slutbehandlingen av hushållsavfall i
många fall inte är tillfredsställande från miljö vårdssynpunkt och att det
är angeläget att en förbättring sker. Arbetsgruppen föreslår därför att
statsbidrag skall kunna utgå till sådana anläggningar som innebär återvinning
och nyttiggörande av avfallet. Statsbidraget föreslås utgå med
högst 50 % av anläggningskostnaderna. Samtidigt påpekar arbetsgruppen
att man inte kan bortse från att det behövs förbättringar även av
den nuvarande konventionella behandlingen av avfallet. Detta gäller
främst metoderna för uppläggning av avfall. Med hänsyn härtill förordar
arbetsgruppen att statsbidrag bör kunna utgå också till sådana anläggningar
som medför förbättrad hantering av avfallet och som samtidigt
kan medföra att framtida återvinning underlättas. Bidrag till sådana anläggningar
föreslås dock böra utgå med en lägre bidragsprocent. Enligt
arbetsgruppens uppfattning bör man vid bidragsprövningen främja regionala
lösningar. Därigenom ökas förutsättningarna för en rationell
och miljöriktig hantering av avfallet.

Departementschefen betonar att en förutsättning för en ökad återvinning
av nyttigheter ur hushållsavfallet är att lämpliga och rationella separeringsanläggningar
finns att tillgå. Utvecklingsarbete för att ta fram
sådana anläggningar har redan påbörjats. Detta arbete måste dock intensifieras.
Detsamma bör gälla arbete för utveckling av anläggningar
för nyttiggörande av hushållsavfall. Han förordar därför att statsbidrag
bör kunna utgå med högst 50 % av investeringskostnaderna beträffande
försöksanläggningar för nyttiggörande av hushållsavfall eller enbart för
separering av hushållsavfall.

Departementschefen biträder arbetsgruppens förslag om statsbidrag
med högst 50 % av investeringskostnaden också till andra anläggningar
för återvinning eller annat nyttiggörande av hushållsavfall än försöksanläggningar.

I likhet med ett flertal remissinstanser ansluter departementschefen
sig också till arbetsgruppens uppfattning att de metoder för omhändertagande
av hushållsavfall som tillämpas i dag i många fall inte är tillfredsställande
från miljövårdssynpunkt. En snar förbättring av förhållandena
är nödvändig. För att påskynda utvecklingen bör övergångsvis
statsbidrag, dock med lägre bidragsprocent än 50, kunna utgå också till
anläggningar för konventionell avfallsbehandling, om särskilda skäl
föreligger. En förutsättning för bidrag i detta fall bör vara att behandlingen
vid den planerade anläggningen medför att avfallet hanteras på
ett bättre sätt än f. n. och att möjlighet till framtida återvinning underlättas.

Utskottet har ingen erinran mot det i propositionen framlagda förslaget
i nu förevarande del och förordar därför att riksdagen godkänner de

Joll 1975:10

grunder för statligt stöd till förbättrad hantering av hushållsavfall som
föredragande departementschefen förordat.

I enlighet med i propositionen framlagt förslag bör statsbidrag i nu
förevarande fall i princip maximeras till 5 milj. kr. per anläggning. Särskilda
omständigheter bör dock kunna föranleda undantag. Fråga om
bidrag bör som sägs i propositionen prövas av regeringen eller av förvaltningsmyndighet
som regeringen bestämmer. Kostnaderna för ifrågavarande
statsbidrag för förbättrad hantering av hushållsavfall bör bestridas
från det av riksdagen nyligen för budgetåret 1975/76 anvisade reservationsanslaget
till Stöd till avfallsbehandling m. m.

Ett bifall från riksdagens sida till utskottets förslag skulle bl. a. innebära
att yrkandet i den vid riksdagens början väckta motionen 1586 om
statsbidrag till anläggningar som syftar till ökad återvinning av hushållsavfall
blir tillgodosett. Någon särskild åtgärd med anledning av nyssnämnda
motion är därför inte påkallad.

Ett genomförande av regeringens förslag medför vidare att syftet med
yrkandet 2 i motionen 924 om stöd till investeringar m. m. inom återvinningsbranschen
i väsentlig grad bör kunna tillgodoses utan någon särskild
riksdagens åtgärd.

Det längre gående förslaget i motionen 1966 (yrkande 2) att staten
bör garantera hela investeringskostnaden för anläggningar vari hushållsavfall
separeras, återvinns eller på annat sätt behandlas anser sig utskottet
bl. a. i avvaktan på resultatet av miljökostnadsutredningens arbete
inte böra biträda. Utskottet vill peka på att även den kommunalekonomiska
utredningens bedömningar bör tillmätas betydelse i sammanhanget.
Motionen 1966 avstyrks därför i förevarande del.

I fråga om yrkande c i motionen 592 om insatser från regeringens sida
i syfte att anpassa byggnormerna så att ökad användning av multrum
och andra liknande metoder främjas vill utskottet hänvisa till att det
åvilar statens planverk att besluta i denna fråga. Utskottet utgår från att
planverket har sin uppmärksamhet riktad på problemet och vidtar de åtgärder
som kan befinnas påkallade. Med hänvisning jämväl till att riksdagen
tidigare på utskottets förslag förordat att en motion i ämnet skulle
överlämnas till miljökostnadsutredningen föreslår utskottet att riksdagen
också lämnar motionen 592 utan åtgärd, såvitt nu är i fråga.

Pappersavfall

Arbetsgruppen anser att det med hänsyn till främst bristen på skogsråvara
och behovet av att spara energi är angeläget att insamlingen av
pappersavfall i samhället görs effektivare så att sådant avfall i större omfattning
än hittills kommer till användning som råvara vid framställning
av papper och papp. För att pappersbruken skall investera i sådan teknisk
utrustning som gör det möjligt för dem att basera tillverkningen på
pappersavfall som råvara måste bruken enligt betänkandet garanteras

JoU 1975:10

tillgång på pappersavfall på lång sikt. Det är därför enligt arbetsgruppen
angeläget att insamlingen av papper framdeles, till skillnad mot vad som
f. n. är fallet, bedrivs kontinuerligt oberoende av priset på pappersavfall.
Med hänsyn härtill och till att kommunerna redan har en uppbyggd organisation
för att ta hand om avfall från hushållen och i många fall
också avfall från affärer och kontor föreslår arbetsgruppen att pappersinsamlingen
fortsättningsvis i huvudsak skall ske inom ramen för det
kommunala renhållningsmonopolet.

Om pappersavfall över huvud skall kunna återvinnas, måste det separeras
från annat avfall. Av främst produktionstekniska och arbetsmiljömässiga
skäl anser arbetsgruppen att det pappersavfall som skall återvinnas
bör separeras vid ”källan”. Med hänsyn härtill föreslår arbetsgruppen
att hushållen och andra som lämnar avfallspapper skall vara
skyldiga att sortera ut det papper som skall återvinnas från övrigt avfall.

Allt slags pappersavfall kan inte komma i fråga för återvinning. Arbetsgruppen
föreslår att separering och insamling skall avse pappersavfall
som utgörs av tidningar, tidskrifter och emballage ävensom utgallrade
arkivhandlingar och liknande avfall från kontorsverksamhet. Hushållen
bör dock enligt arbetsgruppen vara skyldiga att separera enbart
tidningar och tidskrifter.

För genomförande av nu redovisade förslag föreslår arbetsgruppen
att renhållningslagen kompletteras med en bestämmelse som straffbelägger
överträdelser av det i 4 § tredje stycket upptagna förbudet för annan
än den kommunen anlitar för ändamålet att ta befattning med avfall
som skall forslas bort genom kommunens försorg. Vad som bör motverkas
med straffbestämmelsen är enligt arbetsgruppen den mer eller
mindre organiserade insamling av pappersavfall som hittills har legat utanför
kommunens kontroll. Med hänsyn härtill föreslås straffbestämmelsen
bli tillämplig endast på den som yrkesmässigt eller annars i
större omfattning insamlar och forslar bort avfall i strid med ifrågavarande
förbud. Bestämmelsen bör enligt arbetsgruppen kunna tillämpas
inte bara i fråga om pappersavfall utan i fråga om allt avfall som omfattas
av kommunalt renhållningsmonopol.

Vidare föreslår arbetsgruppen att en bestämmelse om skyldighet att
separera avfall tas in i renhållningslagen och utformas som ett bemyndigande
för regeringen att, om det är av särskild betydelse från återvinningssynpunkt,
föreskriva att visst slag av avfall som skall forslas bort
genom kommunens försorg skall förvaras skilt från orenlighet och annat
avfall i avvaktan på borttransport. Överträdelse av sådan föreskrift föreslås
bli straffbar.

Departementschefen framhåller att ökad återanvändning av avfall är
nödvändig för att minska slöseriet med naturresurser och även utgör ett
viktigt led i strävandena att förbättra miljön. I likhet med det övervägande
flertalet remissinstanser ansluter departementschefen sig till ar -

JoU1975:10

betsgruppens uppfattning att det är angeläget att pappersavfall tillvaratas
i större omfattning än hittills för att användas sorn råvara vid framställning
av papper och papp. Detta gäller främst sådant pappersavfall från
hushållen som utgörs av gamla tidningar och tidskrifter men också återvinningsbart
pappersavfall från affärer och kontor. Departementschefen
förordar att bestämmelser införs om insamling och separering av pappersavfall
i kommunernas regi i huvudsaklig överensstämmelse med arbetsgruppens
förslag.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till departementschefens förslag.
I enlighet härmed förordar utskottet att regeringen genom tillägg i

4 § andra stycket renhållningslagen bemyndigas att utvidga det kommunala
renhållningsmonopolet till att omfatta även annat avfall än hushållsavfall
och därmed jämförligt avfall. Därigenom kan återvinningsbart
pappersavfall från affärer och kontor föras in under renhållningsmonopolet.
Som kommer att beröras i det följande avses att bemyndigandet
också skall kunna utnyttjas i fråga om visst kemiskt avfall. Regeringen
bör kunna överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela
föreskrifter om utvidgning av renhållningsmonopolet. För att kommunen
skall kunna upprätthålla renhållningsmonopolet i fråga om insamling
av papper och annat som hör under detta föreslår utskottet vidare
att renhållningslagen kompletteras med en bestämmelse om ansvar för
den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in och
forslar bort avfall i strid med det förut nämnda förbudet i 4 § tredje
stycket. Ansvarsbestämmelsen bör upptas i en ny paragraf, betecknad

6 §.

Såvitt avser sistnämnda paragraf föreslår departementschefen i likhet
med arbetsgruppen att den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning
samlar in och forslar bort avfall i strid med 4 § tredje stycket
skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Det har ansetts
lämpligt att låta straffbestämmelsen omfatta också orenlighet.

Utskottet ifrågasätter för sin del om det för uppnåendet av det avsedda
syftet med den i propositionen föreslagna straffbestämmelsen är nödvändigt
med en så förhållandevis drastisk brottspåföljd som fängelse. Enligt
utskottets mening bör för brott mot föreskriften om förbud mot
yrkesmässig eller annars i större omfattning företagen insamling och
bortforsling av avfall böter få anses som tillräcklig påföljd. Utskottet
föreslår att riksdagen, såvitt nu är i fråga, antar lagförslaget med ändring
i enlighet med utskottets förslag.

Som anförts i specialmotiveringen till nyssnämnda stadgande kan den
som forslar bort eget avfall inte anses syssla med insamling. Det blir
alltså även i fortsättningen tillåtet för enskilda hushåll som har pappersavfall
att själva forsla bort detta för att exempelvis sälja det. Ansvar inträder
inte heller för den som vid enstaka tillfälle, t. ex. vid en vindsröjning,
åt annan transporterar bort också sådant som får anses ut -

JoU 1975:10

göra avfall. Även om transporten i detta fall sker yrkesmässigt, kan det
inte anses vara fråga om att samla in avfall. Sådan insamling får däremot
anses föreligga, när avfall hämtas regelbundet hos en och samme
avfallslämnare eller när t. ex. pappersavfall hämtas hos flera avfallslämnare
vid samma tillfälle. I förstnämnda fall torde verksamheten så gott
som alltid kunna betraktas som yrkesmässig och på grund därav falla
under straffbestämmelsen i denna paragraf. Har pappersinsamlingen i
det senare fallet varit av större omfattning, inträder ansvar enligt bestämmelsen
även om insamlingen inte skett yrkesmässigt.

I enlighet med i propositionen framlagt förslag bör slutligen i lagen
tas in en bestämmelse, betecknad 5 §, av innehåll att regeringen skall,
om det är av särskild betydelse från återvinningssynpunkt, kunna föreskriva
att visst slag av avfall som skall forslas bort genom kommunens
försorg skall förvaras skilt från annat avfall och orenlighet i avvaktan
på borttransport och meddela de bestämmelser som behövs för ändamålet.
Därigenom blir hushållen skyldiga att skilja ut tidningar och tidskrifter
från övrigt avfall. Det föreslagna bemyndigandet öppnar möjlighet
att föreskriva separering också beträffande t. ex. glas och plåt,
även om detta inte är aktuellt f. n. Regeringen bör kunna överlåta åt förvaltningsmyndighet
eller kommun att meddela föreskrifter om separering.
Bestämmelsen bör såsom departementschefen föreslagit inte förses
med någon straffsanktion. Liksom departementschefen anser utskottet
att man kan räkna med att det stora flertalet medborgare har en sådan
positiv inställning till återvinning av pappersavfall att de lojalt kommer
att rätta sig efter de förenämnda föreskrifterna.

Utskottets ställningstagande till frågan om separering av pappersavfall
m. m. innebär bl. a. att utskottet avstyrker i motionerna 1969 och
1970 framställda yrkanden om avslag på propositionens förslag om utvidgning
av det kommunala renhållningsmonopolet på nu förevarande
punkt.

Utskottet vill understryka propositionens uttalande att det bör ankomma
på kommun att medge undantag från tillämpningen av renhållningsmonopolet
i särskilda fall. Kommunen bör kunna medge sådant undantag
i fråga om kontor, affärer och andra företag som på ett seriöst och
rationellt sätt själva sköter insamlingen av pappersavfall. Exempel på
väl utvecklade system för pressning och central hopsamling av förbrukat
emballage finns bl. a. inom den större detaljhandeln på livsmedelsområdet.
Då frågan om undantag i förevarande fall kan ha stor betydelse för
dylika företag med hänsyn till investeringar som gjorts i maskinella anordningar
för buntning av pappersavfall m. m. bör talan mot kommuns
beslut få föras hos länsstyrelsen som förvaltningsbesvär.

I den fristående motionen 592 föreslås att riksdagen bl. a. (yrkande
b) hos regeringen skall begära insatser i syfte att främja utbyggnad av
återvinningsindustrin. Enligt motionärerna är det nödvändigt att se till

JoU1975:10

att inte omhändertagandet av returpapper, glas m. m. mer eller mindre
förfelar sitt ändamål på grund av att återvinningsfabrikerna inte har resurser
att ta hand om avfallsmängderna.

I propositionen anförs att de inhemska pappersbruken enligt uppgifter
från pappersindustrin är beredda att successivt göra de investeringar i
teknisk utrustning som behövs för att ta hand om de ökade kvantiteter
returpapper som kommer att insamlas, om regeringens förslag genomförs.
De stora investeringar det här är fråga om kräver att industrin
kan räkna med en jämn och säker tillförsel av avfallsråvara. Utskottet
ansluter sig till departementschefens bedömning att det lämpligaste sättet
att uppnå behövlig stabilitet i insamlingsverksamheten är att denna
bedrivs inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet med
stöd av en författningsmässig reglering och att pappersavfallet därvid
separeras vid källan. Ett genomförande av propositionens förslag i enlighet
med vad utskottet nyss förordat bör i avsevärd mån tillgodose
syftet med motionen 592 i nu berörd del. Motsvarande kan i viss mån
också sägas om den under föregående avsnitt förordade statsbidragsgivningen
till anläggningar för återvinning eller annat nyttiggörande av
hushållsavfall. Någon särskild riksdagens åtgärd synes därför inte behövas
med anledning av ifrågavarande motionsyrkande. Detsamma gäller
yrkandena i motionen 1965 om särskilda uttalanden av riksdagen om
att de ideella organisationerna även i fortsättningen skall få möjlighet
att medverka i pappersinsamlingar samt att statsmakterna bör kunna
medverka till att förhindra att redan befintlig organisation för hämtning
av pappersavfall i förekommande fall löses upp i avvaktan på att
den obligatoriska pappersinsamlingen skall komma till stånd.

Utskottet får i dessa hänseenden hänvisa till att föredraganden i likhet
med arbetsgruppen understrukit vikten av att ideella organisationer
som bedriver seriös insamlingsverksamhet ges möjlighet att också i
fortsättningen göra detta. På samma sätt som en kommun kan anlita
utomstående för att ombesörja borttransport av avfall kan kommunen
träffa avtal med ideella organisationer om medverkan i insamlingsarbetet
på särskilda villkor. I propositionen har också framhållits att
den försöksverksamhet som pågår med utsortering redan i hushållen
av papper, glas och plåt ur avfallet bör fortsätta. Resultaten av verksamheten
bör som departementschefen anfört så snart som möjligt utvärderas.

I motionen 1965 framställs ett särskilt yrkande (1 e) om att riksdagen
hos regeringen bör begära att bestämmelser införs om att statlig upphandling
av pappersprodukter inriktas på att produkterna skall innehålla
en stor andel återvunnet papper och att produkterna utformas så
att senare återvinning underlättas.

Utskottet vill erinra om att motioner med motsvarande yrkande tidigare
prövats av riksdagen utan att föranleda någon särskild åtgärd. Det

JoU1975:10

kan enligt utskottets mening ifrågasättas om en bestämmelse om obligatorisk
inblandning av returpapper vid produktionen av pappersprodukter
som upphandlas av staten är lämplig eller över huvud taget fyller
något behov. Någon svårighet att få avsättning på returpapper föreligger
såvitt utskottet kunnat finna inte f. n. Det bör emellertid ankomma
på regeringen och vederbörande förvaltningsmyndigheter att närmare bestämma
i hithörande frågor. Utskottet utgår från att man därvid har
uppmärksamheten riktad på behovet av en så ändamålsenlig pappershantering
som möjligt i nu förevarande sammanhang. Självfallet delar
utskottet motionärernas uppfattning om värdet av att pappersprodukterna
utformas så att senare återvinning underlättas.

Mot nyss angiven bakgrund finner utskottet sig emellertid inte böra
föreslå något särskilt riksdagens initiativ med anledning av yrkandet 1 e
i motionen 1965. Det bör i samband härmed också framhållas att den
här berörda problematiken i princip faller inom ramen för vad miljökostnadsutredningen
enligt sina direktiv har att behandla.

Kemiskt avfall

Enligt arbetsgruppens betänkande uppkommer årligen ansenliga
mängder kemiskt avfall av skilda slag i vårt land. Största delen av detta
avfall uppkommer som processavfall hos industrin. Många industriföretag
har möjligheter att oskadliggöra avfall internt, dvs. i anslutning till
den anläggning där det har uppkommit. Relativt stora mängder kemiskt
avfall uppkommer emellertid under sådana förhållanden att avfallet
måste transporteras bort för att oskadliggöras på annat håll. Nuvarande
resurser för att ta hand om det kemiska avfallet är enligt arbetsgruppen
otillräckliga, vilket antas vara en bidragande orsak till att endast några
få kommuner har utvidgat det kommunala renhållningsmonopolet till att
omfatta även industrins kemiska avfall. Arbetsgruppen understryker att
samhället i dag beträffande det kemiska avfallet saknar tillfredsställande
kunskaper om mängd, art och sätt på vilket det slutliga omhändertagandet
sker. Bl. a. med hänsyn härtill är samhällets faktiska möjligheter att
utöva tillsyn och kontroll i fråga om hanteringen av kemiskt avfall f. n.
påtagligt begränsade. Mot bakgrund av att olämplig hantering av kemiskt
avfall i allmänhet får antas innebära risk för skada på människor
eller i miljön måste ett bibehållande av nuvarande förhållanden enligt
arbetsgruppen anses inge allvarliga betänkligheter. Det är nödvändigt
att få till stånd en förbättring av förhållandena på detta område. Gruppens
överväganden och förslag inriktas på sådant kemiskt avfall som
bedöms medföra hälso- eller miljörisker vid hanteringen (miljöfarligt
avfall). Till sådant avfall vill gruppen främst hänföra olje- och lösningsmedelsavfall,
koncentrerat surt eller alkaliskt avfall, metallhaltigt
resp. cynanidhaltigt avfall från ytbehandlingsverksamhet ävensom bekämpningsmedelsavfall
och avfall som innehåller PCB.

JoU1975:10

Målet bör enligt arbetsgruppen vara att skaffa samhället insyn i och
kontroll av samtliga led i hanteringen av miljöfarligt avfall. I sådant
syfte föreslår arbetsgruppen att kommunalt renhållningsmonopol i fråga
om miljöfarligt avfall införs i hela landet. Detta bör enligt arbetsgruppen
ske på motsvarande sätt som gruppen har förordat beträffande
visst pappersavfall. Arbetsgruppen föreslår sålunda att regeringen
med stöd av den föreslagna bemyndigandebestämmelsen i renhållningslagen
skall meddela föreskrifter om införande av kommunalt renhållningsmonopol
för miljöfarligt avfall i de olika kommunerna efter hand
som dessa hunnit vidta nödvändiga förberedelser för insamlingen av det
miljöfarliga avfallet. Enligt gruppens uppfattning bör sådant monopol
kunna vara infört i alla kommuner senast inom fem år.

Arbetsgruppen anser det vara nödvändigt att en utbyggnad av behandlingsresurserna
för miljöfarligt avfall kommer till stånd främst för
att fler avfallstyper skall kunna behandlas samt för att en bättre regional
täckning skall erhållas. Enligt arbetsgruppen måste det också finnas
en viss beredskap för att klara av behandlingsbehov som i dag inte är
kända. Införs kommunalt renhållningsmonopol mera allmänt i fråga om
miljöfarligt avfall kommer behovet av behandlingsresurser att öka. Utbyggnaden
härav bör enligt arbetsgruppen ske stegvis i takt med de behov
som föranleds av monopolets införande. Den framtida behandlingsverksamheten,
som enligt arbetsgruppen också bör inbegripa långtidsförvaring
av sådant avfall som av tekniska eller ekonomiska skäl f. n. inte
kan återvinnas eller oskadliggöras, bör ha sådan bredd att i princip
alla slag av miljöfarligt avfall skall kunna tas om hand. Med hänsyn
till att det råder osäkerhet om den mängd och de slag av avfall som
måste omhändertas är det enligt arbetsgruppen motiverat att i inledningsskedet
prioritera utbyggnad av lagringsresurser. Arbetsgruppen anser
att det från samhällets sida måste krävas att behandlingsverksamhet
av ifrågavarande slag bedrivs uthålligt under samhällsansvar. Det måste
finnas garanti för att allt miljöfarligt avfall verkligen blir omhändertaget
och att detta sker på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tillfredsställande
sätt. Med hänsyn till att den avfallsbehandling som det
här gäller av flera skäl inte kan i sin helhet bli företagsekonomiskt lönsam
kan man enligt arbetsgruppen inte räkna med att satsning på detta
område från privata företag kommer att ske i sådan takt och omfattning
att föreliggande och kommande behandlingsbehov verkligen blir
tillgodosedda eller att därvid tillräcklig hänsyn tas till lämpligaste lokalisering
ur avfallsproducenternas synvinkel. Mot bakgrund härav anser
arbetsgruppen att garanti för att allt miljöfarligt avfall blir omhändertaget
på ett tillfredsställande sätt kan vinnas endast genom att
samhället tar över hela det organisatoriska ansvaret för det slutliga omhändertagandet
av sådant avfall. Detta bör enligt arbetsgruppen ske genom
att det tillskapas ett av staten, kommunerna och näringslivet ge -

JoU 1975:10

mensamt ägt behandlingsföretag som i princip får ensamrätt att behandla
miljöfarligt avfall. Allt avfall behöver, sägs det i betänkandet,
inte tas om hand vid behandlingsföretagets egna anläggningar. Det kan
vara rationellt att utnyttja kapacitet som finns på annat håll inom eller
utom landet. Arbetsgruppen finner det naturligt att SAKAB kommer
att ingå som en del i det tänkta behandlingsföretaget. Enligt arbetsgruppen
bör förhandlingar som syftar till ett samgående med behandlingsföretaget
tas upp med de företag som nu driver särskild rörelse för att
behandla miljöfarligt avfall. Därigenom kan en lämplig samordning
av nuvarande resurser ske. Även efter reformens genomförande bör det
enligt förslaget i viss omfattning vara möjligt för andra behandlingsföretag
att driva verksamhet som nu avses efter särskilt tillstånd.

Kostnaderna för behandlingsföretagets verksamhet skall enligt förslaget
i princip betalas av dem som utnyttjar företagets tjänster. De avgifter
som tas ut skall utöver rörliga kostnader täcka också kalkylmässiga
avskrivningar och ränta på allt arbetande kapital. Enligt arbetsgruppen
bör inflytande avgifter däremot inte ge vinst i företagsekonomisk
mening. Av flera skäl kan det emellertid vara svårt att nå full
täckning för kapitalkostnaderna. Intäkterna kan vara svåra att kalkylera
på grund av avfallsmarknadens föränderliga karaktär. Detsamma gäller
när resurserna är under uppbyggnad. Arbetsgruppen framhåller att avgift
för transport och behandling av avfallet skall fastställas och tas
ut av kommunerna med stöd av lagen om kommunala renhållningsavgifter.

Med hänsyn till att det är uttalade samhälleliga intressen som ligger
bakom förslaget att inrätta behandlingsföretaget och bygga ut nuvarande
behandlingsresurser för miljöfarligt avfall finner arbetsgruppen det
naturligt att staten på lämpligt sätt garanterar finansieringen av företagets
fasta investeringar.

Departementschefen finner att det av arbetsgruppens redovisning
framgår att icke obetydliga kvantiteter kemiskt avfall f. n. hanteras
på ett från hälso- och miljösynpunkt oacceptabelt sätt. Samhällets
faktiska möjligheter att utöva kontroll och tillsyn över denna hantering
är påtagligt begränsade. Resurserna att omhänderta hälso- och miljöfarligt
avfall är klart otillräckliga. Enligt departementschefens mening
är det en angelägen samhällsuppgift att åstadkomma en förbättring av
förhållandena på detta område. I likhet med det övervägande flertalet
remissinstanser anser han att detta bör ske genom åtgärder i den riktning
arbetsgruppen förordat.

Departementschefen tillstyrker alltså att kommunalt renhållningsmonopol
successivt införs för miljöfarligt avfall i samtliga kommuner på
det sätt arbetsgruppen föreslagit. Därigenom bör bättre betingelser för
kontroll och omhändertagande av miljöfarligt avfall skapas. Det bör
ankomma på regeringen att meddela föreskrift att monopol skall gälla

JoU 1975:10

i viss kommun. Sådan föreskrift bör meddelas efter samråd med berörd
kommun när kommunen vidtagit erforderliga förberedelser för monopolets
införande.

Enligt departementschefens bedömning bör kommunalt renhållningsmonopol
för miljöfarligt avfall kunna vara infört i samtliga kommuner
senast fem år efter reformens ikraftträdande.

Förslaget att tillskapa ett samhällsägt behandlingsföretag med ensamrätt
att behandla och långtidsförvara miljöfarligt avfall har fått omfattande
stöd vid remissbehandlingen. Från flera håll understryks att
förslaget bör genomföras skyndsamt. Sveriges industriförbund och några
andra remissinstanser har dock avstyrkt förslaget under framhållande
att monopolsituationen skulle göra det svårare att utveckla marknadsanpassade
lösningar av avfallsfrågorna i takt med de snabba förändringarna
i industriprocesserna. Vissa remissinstanser har föreslagit uppskov
med ställningstagande i frågan.

Som departementschefen ser det utgör dagens otillfredsställande situation
på avfallsområdet i sig själv ett påtagligt vittnesbörd om att man inte
genom att förlita sig enbart på marknadskrafterna kommer till rätta
med avfallsfrågorna. De nu befintliga behandlingsföretagen har inriktat
sig på behandling av relativt lättbehandlat avfall som gett någorlunda
lönsamma återvinningsprodukter, medan intresset att omhänderta avfall
som inte kan behandlas med lönsamhet varit mindre. I likhet med det
stora flertalet remissinstanser anser departementschefen det nödvändigt
att samhället nu tar över det organisatoriska ansvaret för det slutliga omhändertagandet
av miljöfarligt avfall genom att inrätta det av arbetsgruppen
föreslagna behandlingsföretaget. Endast härigenom kan enligt
hans mening garantier skapas för att allt miljöfarligt avfall blir omhändertaget
och att detta sker på ett från hälso- och miljösynpunkt tillfredsställande
sätt. I propositionen föreslås sålunda att regeringen bemyndigas
meddela de föreskrifter som behövs för att tillförsäkra behandlingföretaget
en principiell ensamrätt att behandla och långtidsförvara
miljöfarligt avfall.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till departemenschefens synpunkter
på förevarande fråga och vill därför bl. a. förorda att riksdagen
godkänner vad departemenschefen anfört i fråga om inrättande av ett
företag för att behandla miljöfarligt avfall. Som en följd härav avstyrker
utskottet de yrkanden om avslag på propositionen i nu berörd del, som
framförts i motionerna 1969 och 1970.

I motionen 1965 framhålls i anslutning till propositionens förslag
rörande omhändertagande av kemiskt avfall m. m. att de speciella problem,
som finns när det gäller nämnda avfall, gör att det enligt motionärernas
uppfattning inte finns anledning att motsätta sig att ett av staten,
kommunerna och näringslivet gemensamt ägt behandlingsföretag tillskapas.
Den ensamrätt till behandling av miljöfarligt avfall som detta
företag föreslås få bör dock enligt motionärerna tillämpas så att den

JoU 1975: 10

inte hindrar rationella interna lösningar eller samarbete mellan industrier.
Det finns tvärtom skäl att främja intern återvinning. Tillståndsgivningen
bör enligt motionärernas mening vara generös.

Utskottet kan i långa stycken biträda de synpunkter som anförts i
motionen 1965 i förevarande del. Emellertid vill utskottet starkt understryka
vikten av att bortforslandet och omhändertagandet av det miljöfarliga
avfallet blir så ändamålsenligt ordnat som möjligt och att garantier
skapas för att effektivaste möjliga skydd ernås mot miljöskador i
samband med hanteringen av nämnda avfall. Inom den ramen bör en
betydande smidighet och generositet kunna medges vid utformningen av
tillämpningsföreskrifterna i ämnet. Vad utskottet nu anfört synes väl
överensstämma med de synpunkter som framförts i propositionen.

Av föredragandens uttalanden synes framgå att avsikten är att utnyttja
riksdagens bemyndigande i frågan på sätt som nyss nämnts. Nu
verksamma företag som inte går samman med behandlingsföretaget bör
sålunda få tillstånd att tills vidare fortsätta verksamheten. Särskilt tillstånd
till nyetablering av behandlingsrörelse kan exempelvis komma
i fråga i fall då industrierna i viss bransch gemensamt vill uppföra en
anläggning för behandling av visst för branschen specifikt avfall. Eftersom
behandlingsmonopolet endast bör upprätthållas mot den som avser
att etablera särskild rörelse för behandling av miljöfarligt avfall, anser
departementschefen i likhet med vissa remissinstanser att det är onödigt
att kräva särskilt behandlingstillstånd i de fall då ett industriföretag
nyttjar en mindre del av kapaciteten i egen anläggning till att behandla
avfall som härrör från annat företag. Tillräcklig kontroll av att behandlingen
i sådana fall sker i överensstämmelse med miljöskyddslagstiftningens
krav och att den inte strider mot bestämmelserna om behandlingsföretagets
ensamrätt bör enligt departementschefens mening kunna
åstadkommas genom att de företag som utför behandlingen åläggs att
göra anmälan härom till länsstyrelsen.

Mot bakgrund av vad i det föregående anförts finner utskottet anledning
anta att syftet med motionen 1965 i nu aktuell del torde bli tillgodosett
utan något ytterligare uttalande från riksdagens sida.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla att miljöfarliga restprodukter,
som genom lämpliga åtgärder nyttiggörs eller omhändertas i produktionsprocessen
inom ett företag, inte är avfall i den mening som avses
med nu föreliggande proposition och sålunda inte omfattas av renhållningsmonopolet.

För att skaffa sig ett tillräckligt underlag för beslut rörande den renhållningsorganisation
som behövs till följd av det föreslagna renhållningsmonopolet
måste kommunerna enligt arbetsgruppen som en första
åtgärd inventera omfattningen och arten av industrins miljöfarliga avfall.
Företag som driver verksamhet vari miljöfarligt avfall uppkommer
skall enligt förslaget efter föreskrift av hälsovårdsnämnden vara skyldiga
att anmäla verksamheten och däri uppkommande avfall till nämn -

JoU 1975:10

den. Om det behövs, bör företagen enligt arbetsgruppen också vara
skyldiga att efter anmodan i varje särskilt fall lämna närmare uppgifter
om avfallets innehåll.

Departementschefen biträder arbetsgruppens uppfattning att företagen
skall vara skyldiga att till myndighet lämna uppgifter om det miljöfarliga
avfall som uppkommer i verksamheten. Enligt departementschefens
mening bör dock, som bl. a. Kommunförbundet har föreslagit, införas
en obligatorisk deklarationsplikt för företagen i detta hänseende. Uppgifter
om företagens miljöfarliga avfall anses betydelsefulla inte bara
som underlag för beslut om insamlingsorganisation utan också för tillsynsverksamheten
enligt både miljöskyddslagen och lagen om hälsooch
miljöfarliga varor. Då såväl mängd som sammansättning av miljöfarligt
avfall hos ett och samma företag snabbt kan förändras, behövs
enligt departementschefens mening en fortlöpande rapportering från företagen.
I likhet med Svenska naturskyddsföreningen anser han därför
att deklarationsplikten bör fullgöras med jämna mellanrum, lämpligen
en gång om året. Rapporteringsskyldigheten bör i första hand avse avfallets
art, sammansättning, mängd och hantering.

Departementschefen föreslår att regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer genom ett tillägg i 9 § lagen om hälso- och miljöfarliga
varor ges bemyndigande att föreskriva att den som yrkesmässigt
hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara årligen skall lämna
uppgift om varans art, sammansättning, mängd och hantering.

Utskottet tillstyrker ett införande av deklarationsplikt för företagen
i enlighet med departementschefens förslag. I anslutning härtill får utskottet
anföra följande.

I 16 § tredje stycket lagen om hälso- och miljöfarliga varor föreskrivs
bötesstraff bl. a. för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter
att göra anmälan enligt föreskrift som meddelats med stöd av 9 § eller
i ansökan eller anmälan enligt lagen lämnar oriktig uppgift rörande
förhållande av betydelse. I förslaget till ändring i nämnda lag saknas
motsvarande straffbestämmelse beträffande brott mot sådan föreskrift
om årlig deklarationsplikt som skall kunna meddelas enligt det föreslagna
tillägget i 9 §. För detta fall behövlig strafföreskrift kan visserligen
tas in i den förordning om miljöfarligt avfall som kommer att
utfärdas. Enligt utskottets mening bör emellertid av praktiska skäl en
bestämmelse om ansvar för brott som det här är fråga om tas in i lagen
bland övriga ansvarsbestämmelser i denna. Utskottet föreslår att härav
betingad ändring görs i 16 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Industriavfall i övrigt

I arbetsgruppens betänkande, Del 1, har ifrågavarande avfall kortfattat
beskrivits. Av denna beskrivning framgår att det finns betydande

JoU1975:10

mängder avfall inom flera branscher, främst inom järn- och stålindustrin,
skogsindustrin samt jordbruk och livsmedelsindustri.

Merparten av detta avfall är av den karaktären att det tas om hand
inom resp. bransch. Ofta är det inte fråga om avfall utan om produktionsrester
som omedelbart återgår som produktionsråvara. Några särskilda
åtgärder för omhändertagande och behandling av detta krävs enligt
arbetsgruppen inte från samhällets sida.

För industriavfallet gäller att hanteringen och omhändertagandet av
det regleras i redan befintlig lagstiftning. Sålunda regleras industriavfallet
liksom andra miljöstörningar från industrin av miljöskyddslagen
och miljöskyddskungörelsen.

Hittills vunna erfarenheter av tillämpningen av denna lagstiftning i
fråga om avfall är sådana att förslag om ytterligare åtgärder inte bedömts
erforderliga. Arbetsgruppen har därför inte ansett det motiverat
att nu föreslå sådana. Däremot vill arbetsgruppen starkt understryka
nödvändigheten av att berörda myndigheter ägnar särskild och fortlöpande
uppmärksamhet åt industrins avfallsfrågor.

Regeringen har mot bakgrund bl. a. av det anförda inte funnit anledning
att i förevarande sammanhang framlägga några särskilda förslag
till åtgärder.

Enligt motionen 1967 finns det emellertid stor anledning att samhället
stimulerar till åtgärder för att ändra processer för att bl. a. minska
avfallsmängderna och resursförbrukningen. Det finns enligt motionärernas
mening redan i dag förutsättningar för ett stimulansprogram.
I motionen hemställs att regeringen hos riksdagen anhåller om förslag
till stimulansåtgärder för återvinning av industriavfall.

Utskottet vill med anledning av motionen anföra att den väckta frågan
synes falla inom ramen för vad miljökostnadsutredningen har att
beakta i samband med sina överväganden rörande en fördelning av
kostnaderna för miljövårdande åtgärder mellan bl. a. stat, kommun och
näringsliv. Med hänsyn till de stora avfallsmängder, varom här är fråga
eller ca tre gånger så mycket som den totala mängden hushållsavfall,
förutsätter utskottet att regeringen och berörda myndigheter ägnar en
betydande uppmärksamhet åt ifrågavarande spörsmål. I avvaktan på
resultatet av miljökostnadsutredningens arbete är utskottet inte berett
att nu föreslå någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning
av motionen 1967.

Slam från kommunala avloppsreningsverk

I den vid riksdagens början väckta motionen 592 begärs bl. a. (yrkande
a) en snabb inventering, kartläggning och eliminering av utsläpp
av tungmetaller och gifter i avlopp i syfte att underlätta användning av
slam från reningsverk som jordförbättringsmedel. Enligt motionärerna
framstår det i den allmänna strävan att återvinna och återanvända så

JoU1975:10

mycket som rimligtvis går av avfallet som en huvuduppgift att nyttiggöra
slammet.

Problemen med slam från kommunala avloppsreningsverk berörs i
arbetsgruppens betänkande. Av vad därvid redovisas framgår att myndigheterna
enligt arbetsgruppens mening nu har en tillfredsställande
överblick över slamhanteringen. Råd och anvisningar har utarbetats
och en målinriktad forskningsverksamhet pågår.

Gruppen ser därför ingen anledning att nu föreslå mera omfattande
ändringar eller förbättringar. Mot bakgrund av den oro som finns i
fråga om smittämnen och tungmetaller i slam framhåller gruppen
dock angelägenheten av att forskningsinsatser koncentreras på belysning
av dessa problem. Dessutom bör man genom en fortlöpande kontroll
av innehållet av vissa metaller i kommunalt slam kunna klassificera
slammet efter farlighetsgrad inför olika former av återanvändning. På
så sätt skulle återanvändningen av slam kunna ökas utan att kraven
på miljömässig kontroll åsidosätts. Enligt arbetsgruppen måste målsättningen
vara att på olika sätt återanvända slammet så långt detta är
praktiskt möjligt och att därmed successivt minska sådana metoder som
t. ex. förbränning och deponering.

Med hänsyn till de stora investeringar som kommunerna tvingas göra
för slamhantering och den långsiktiga planering som krävs är det vidare
enligt arbetsgruppens mening angeläget att ansvariga myndigheter mot
bakgrund av såväl fortsatta praktiska erfarenheter som forskningsresultat
så snart som möjligt kan anvisa lämpliga hanteringsmetoder.

Gruppen föreslår att regeringen ger socialstyrelsen och naturvårdsverket
i uppdrag att utarbeta praktiskt orienterade anvisningar rörande
metoder för slutlig behandling och disponering av slam från avloppsreningsverk.

Utskottet anser att motionen berör en stor och viktig fråga som förtjänar
ingående uppmärksamhet. Som redovisas i arbetsgruppens redogörelse
pågår emellertid en relativt omfattande forskning och försöksverksamhet
rörande slam och slamhantering. Bl. a. har naturvårdsverket
och styrelsen för teknisk utveckling (STU) i samarbete med Laxå kommun
startat ett projekt i full skala för att belysa möjligheterna till samkompostering
av slam och hushållsavfall. Även andra försök pågår att
utnyttja slam som jordförbättringsmedel. Det kan nämnas att STU i
sitt program för det kommande budgetårets tekniska forskning och utveckling
inom området miljövårdsteknik bl. a. föreslår en fortsatt kraftig
satsning på utveckling av förbättrad återvinningsteknik och metoder
och utrustning för slambehandling.

Jordbruksministern har helt nyligen uppdragit åt naturvårdsverket
och socialstyrelsen att tillsammans utarbeta praktiska anvisningar för hur
man skall hantera, slutligt behandla och disponera alla former av slam
från avloppsreningsverken. Ämbetsverken bör genomföra uppdraget i

JoU1975:10

samråd med bl. a. lantbruksstyrelsen och Svenska kommunförbundet.
Arbetet bör ske skyndsamt.

Utskottet finner under angivna förhållanden inte anledning att nu
föreslå riksdagen någon särskild åtgärd med anledning av motionen 592
i förevarande del. Det bör framhållas att den i det föregående av utskottet
förordade deklarationsplikten beträffande miljöfarligt avfall i
vissa fall bör kunna användas för att tillgodose motionens syfte. Emellertid
förutsätter utskottet att regeringen och berörda myndigheter med
uppmärksamhet följer utvecklingen på hithörande område och vidtar
de ytterligare åtgärder som kan påfordras för att förbättra förhållandena
i fråga om förvaring och slutligt omhändertagande av slammet. Gällande
miljöskyddslagstiftning bör i förekommande fall kunna utnyttjas för
ändamålet.

Skrotbilar

Frågan hur man skall få till stånd en effektivare organisation för
omhändertagande och skrotning av utrangerade bilar har under de senaste
åren behandlats i olika sammanhang. Statskontoret avlämnade år
1971 rapporten Auktoriserad bilskrotning. Arbetsgruppen för avfallsfrågor
har på grundval av statskontorets rapport och däröver avgivna
remissyttranden lagt fram förslag i bilskrotningsfrågan.

Enligt arbetsgruppens mening är det påkallat att nu vidta särskilda
åtgärder för att förebygga och avhjälpa de olägenheter som orsakas av
vanskötta skrotbilsupplag och av övergivna bilvrak. Arbetsgruppen anser
att det i sådant hänseende är en både lämplig och angelägen åtgärd
att införa ett auktorisationssystem för bilskrotare i huvudsaklig överensstämmelse
med vad statskontoret har föreslagit i sin rapport. Systemet,
som enligt arbetsgruppen bör utformas så att det inte i nämnvärd
mån blir till förfång för näringsfrihets- och konsumentintressena, bör
bygga på skrotningsintyget. Grundprincipen i systemet bör vara att
auktoriserade bilskrotare har ensamrätt att utfärda skrotningsintyg.
Principen bör enligt arbetsgruppen förverkligas genom att den ordningen
tillskapas att endast skrotningsintyg som utfärdas av bilskrotare som
är auktoriserad godtas för att avregistrera personbil på grund av skrotning.

Enligt arbetsgruppen bör den föreslagna informationen i början inte
omfatta andra fordon än personbilar.

Departementschefen anser det i likhet med praktiskt taget samtliga
remissinstanser motiverat att ett auktorisationssystem som i princip
är utformat enligt arbetsgruppens förslag införs för att rätta till de
missförhållanden som obestridligen råder i fråga om bilskrotningen.
Bilskrotare bör alltså genom auktorisationen tillförsäkras ensamrätt att
utfärda skrotningsintyg, och företeende av sådant intyg bör utgöra villkor
för avregistrering av skrotbil. Skatte- och försäkringsplikten för så -

JoU 1975:10

dan bil kommer således i princip inte att upphöra förrän skrotningsintyg
har företetts.

Departementschefen framhåller att införandet av ett auktorisationssystem
av nu nämnt slag kan antas leda till att privatskrotningen minskar.
Med hänsyn till att bilägare normalt kommer att åsamkas kostnader
för att få sin bil omhändertagen av en auktoriserad bilskrotare
anser departementschefen dock, i likhet med arbetsgruppen och flertalet
remissinstanser, att det finns anledning räkna med att privatskrotning
även i fortsättningen skulle komma att ske i en omfattning som
inte kan godtas. Mot bakgrund härav är det enligt departementschefens
mening befogat att införa någon form av ekonomisk stimulans för att
få till stånd en tillfredsställande skrotning. Han tillstyrker därför att
auktorisationssystemet kombineras med ett skrotningspremiesystem,
som i sina huvuddrag bör utformas i överensstämmelse med ett av arbetsgruppen
framlagt förslag. Skrotningsavgifterna bör kunna användas
även för att bestrida kostnader som kommunerna kan ha för att undanskaffa
bilvrak som har övergetts i naturen eller finns uppställda på
illa skötta skrotupplag.

Som redovisas i propositionen överges varje år ett stort antal utrangerade
bilar i naturen, vid vägar eller på andra allmänna eller enskilda
platser. Övergivna bilvrak ger upphov till olägenheter från bl. a. miljövårds-
och trafiksäkerhetssynpunkter. Betydande olägenheter är också
förknippade med vanskötta upplag av skrotbilar. Utskottet delar
uppfattningen att det är påkallat att vidta särskilda åtgärder för att
förebygga och avhjälpa angivna olägenheter. I propositionen framlagda
förslag bör kunna leda till förbättrade förhållanden i nu förevarande
avseende och är från den synpunkten att hälsa med tillfredsställelse.
Utskottet kan för sin del tillstyrka att ett auktorisationssystem
kombinerat med ett skrotningspremiesystem enligt i propositionen utformade
riktlinjer införs.

Enligt förslaget skall auktoriserad skrothandlare vara skyldig att ta
emot skrotbil för vilken begärd mottagningsavgift erlagts. Utskottet
vill i detta sammanhang understryka vad i propositionen anförts om
vikten av att pris- och kartellnämnden fortlöpande och systematiskt
följer prisutvecklingen på förevarande område och vid behov vidtar de
åtgärder som kan behövas för att motverka eventuella negativa effekter
av den konkurrensbegränsning som kan bli följden av auktorisationssystemets
genomförande.

Kostnaderna för skrotningspremiesystemet bör såsom i propositionen
förordats bäras av bilismen och tas ut genom särskilda avgifter.
Som betonats vid remissbehandlingen av arbetsgruppens betänkande är
det angeläget att uppbörden sker på ett administrativt lätthanterligt sätt.
Främst med hänsyn härtill tillstyrker utskottet att finansieringen skall
ske genom att engångsavgifter tas ut av tillverkare och importörer sam -

JoU 1975:10

tidigt med omsättningsskatt enligt lagen om omsättningsskatt på motorfordon.
Av administrativa skäl bör premiesystemet omfatta alla sådana
bilar för vilka gäller skatteplikt enligt nämnda lag. Premiesystemet kommer
därigenom att utöver personbilar omfatta också vissa lastbilar med
en tjänstevikt som inte överstiger 1 800 kg.

De bestämmelser som behövs för att genomföra ifrågavarande reform
bör såsom departementschefen föreslagit tas upp i en särskild bilskrotningslag
och därtill anknytande förordning. Mot lagförslagets
närmare utformning har utskottet inte någon erinran.

I överensstämmelse med det anförda avstyrker utskottet de avslagsyrkanden
som i nu berörda ämne framförts i motionerna 1968 och
1969. Något nytt förslag om auktorisationssystem för bilfirmor och
skrotningsföretag av det slag som förordas i den sistnämnda motionen
anser utskottet mot bakgrund av sina nu redovisade ställningstaganden
inte heller erforderligt.

Ej heller finner utskottet tillräckliga skäl att biträda det i samma
motion framlagda förslaget om en ny särskild utredning rörande skrotbilshanteringen.

Däremot finner utskottet det viktigt att regeringen och berörda myndigheter
med stor uppmärksamhet följer utvecklingen när det gäller genomförandet
av det i det föregående av utskottet förordade systemet
för omhändertagande av skrotbilar. En ingående utvärdering av det nya
systemet bör göras så snart som möjligt. Regeringen bör på grundval
av gjorda erfarenheter kunna vidta de justeringar som befinns nödvändiga
för att systemet skall fungera på ett så ändamålsenligt sätt
som möjligt i enlighet med de intentioner som ligger till grund för
nu presenterat lagförslag.

I motionen 1968 har framställts ett yrkande om ändring i bilregisterkungörelsen
i syfte att begränsa nuvarande möjligheter att hålla personbil
avställd. Yrkandet överensstämmer med ett av arbetsgruppen
framlagt förslag.

Utskottet vill erinra om att det ankommer på regeringen att besluta
i den berörda frågan. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionsyrkandet finner utskottet därför inte påkallad.
Det bör f. ö. framhållas att uttalandena i propositionen inte motsäger
att begärda föreskrifter kan komma att utfärdas.

Information

De åtgärder utskottet har föreslagit i det föregående får sådan betydelse
för medborgarna att stat och kommun bör ta på sig ett betydande
ansvar för nödvändiga informationsinsatser. Den föreslagna separationen
av papper från övrigt avfall berör samtliga hushåll i landet. Den föreslagna
ordningen vid skrotning av bilar berör alla de hushåll som innehar
bil. Främst på dessa två områden är informationsinsatser nöd -

JoU1975:10

vändiga gentemot allmänheten. Även förslagen rörande kemiskt avfall
fordrar vissa informationsåtgärder.

För att genomföra behövliga centrala informationsinsatser krävs i
initialskedet ganska omfattande åtgärder. Differentierade åtgärder måste
vidtas för information till de skilda grupper som berörs av de nya
reglerna. Dit hör t. ex. annonsering i all dagspress, viss vecko- och folkrörelsepress,
invandrarpress och viss övergripande fackpress samt information
i TV och radio. Vidare behövs basinformation i foldrar som
skall finnas tillgängliga när informationen behövs i de olika kommunerna.

Departementschefen föreslår mot angivna bakgrund att för nästa
budgetår anvisas 1 milj. kr. för information om nu förordade reformer
på avfallsområdet.

Utskottet finner förslaget motiverat och kan därför biträda detsamma.
Det yrkande om förstärkta resurser för tillsyn, rådgivning och
information rörande avfallsfrågan som framlagts i motionen 1965
är enligt utskottets mening av den karaktären att det bör övervägas i
samband med den årliga budgetprövningen för hithörande ändamål.

I sak berör motionsyrkandet vidare frågor som är under prövning
vid pågående översyn av hälsovårdsstadgan samt inom miljökostnadsutredningen.
Motionsyrkandet torde därför inte böra föranleda någon
riksdagens åtgärd i nu förevarande sammanhang.

Övriga frågor

De delar av propositionen 1975: 32 som ej berörts i det föregående
föranleder inte något särskilt uttalande från utskottets sida.

Hemställan

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer utskottet att

riksdagen

1. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975:386,

b. 1975:388,

c. 1975:392,

d. 1975: 1610 och

e. 1975: 1966, yrkande 1,

2. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975: 924, yrkande 1,

b. 1975: 1965, yrkandena 1 a—c samt, såvitt avser forskning

och utveckling, yrkande 2,

3. med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna
1975: 1969, yrkande 1, och 1975: 1970, båda motionerna

JoU1975: 10

såvitt nu är i fråga, antager 4 § andra stycket och 5 § i förslaget
till lag om ändring i kommunala renhållningslagen
(1970: 892),

4. med anledning av regeringens förslag och motionerna 1975:
1969, yrkande 1, och 1975: 1970, båda motionerna såvitt nu
är i fråga — med förklaring att 6 § i förslaget till lag om
ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892) inte kunnat
oförändrad antagas — antager följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse av nämnda paragraf:

Regeringens förslag Utskottets förslag

6 §

Den som yrkesmässigt eller an- Den som yrkesmässigt eller annars
i större omfattning samlar in nars i större omfattning samlar in

och forslar bort orenlighet eller av- och forslar bort orenlighet eller avfall
i strid med 4 § tredje stycket fall i strid med 4 § tredje stycket

dömes till böter eller fängelse i dömes till böter.

högst sex månader.

5. lämnar motionen 1975: 592, yrkande b, utan åtgärd,

6. lämnar motionen 1975: 1965, yrkande 1 e, utan åtgärd,

7. anser motionen 1975: 1965, yrkande 2 såvitt avser hanteringen
av pappersavfall, besvarad med vad utskottet anfört,

8. antager förslaget till lag om ändring i kommunala renhållningslagen
(1970: 892) i de delar som inte berörts i utskottets hemställan
i det föregående,

9. antager förslaget till lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1950:
663),

10. antager följande som utskottets förslag betecknade lydelse av
ingressen till lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och
miljöfarliga varor:

Regeringens förslag Utskottets förslag

Härigenom föreskrives miljöfarliga varor,

dels att mot regeringen,

dels att 7 och 9 §§ skall ha ne- dels att 7, 9 och 16 §§ skall ha
dan angivna lydelse. nedan angivna lydelse.

11. med bifall till regeringens förslag och med avslag, såvitt nu är
i fråga, på motionen 1975: 1969, yrkande 2, antager 7 § i förslaget
till lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och
miljöfarliga varor,

12. anser motionen 1975: 1965, yrkande 2, såvitt avser omhändertagande
av miljöfarligt kemiskt avfall, besvarad med vad utskottet
anfört,

JoU 1975:10

13. med anledning av regeringens förslag beslutar att 16 § i förslag
till lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga
varor skall fr. o. m. den 1 juli 1975 ha följande som
utskottets förslag betecknade lydelse:

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

16 §

Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet bryter mot föreskrift, förbud eller villkor som meddelats
med stöd av 5 § andra stycket eller 6—8 §. Till samma straff dömes
den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 § första
stycket.

Ansvar enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan
ådömas enligt brottsbalken.

Till böter dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet underlåter
att göra anmälan enligt föreskrift
som meddelats med stöd av
9 § eller att fullgöra vad som åligger
honom enligt 12 § eller i ansökan
eller anmälan enligt denna
lag lämnar oriktig uppgift rörande
förhållande av betydelse.

Till böter dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet underlåter
att fullgöra vad som åligger
honom enligt 12 § eller föreskrift
som meddelats med stöd av 9 §
eller i ansökan eller annan handling
som avges enligt denna lag
eller föreskrift som meddelats med
stöd av lagen lämnar oriktig uppgift
rörande förhållande av betydelse.

Om ansvar för införsel av vara i strid mot föreskrift som meddelats
med stöd av denna lag och försök därtill finns bestämmelser i lagen
(1960: 418) om straff för varusmuggling.

14. antager förslaget till lag om ändring i lagen (1973:329) om
hälso- och miljöfarliga varor i de delar som inte berörts i utskottets
hemställan i det föregående,

15. antager förslaget till lag om ändring i läkemedelsförordningen
(1962: 701),

16. antager förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:
387),

17. lämnar motionen 1975: 1967 utan åtgärd,

18. lämnar motionen 1975: 592, yrkande a, utan åtgärd,

19. med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen
1975: 1968, yrkande 1, och motionen 1975: 1969, yrkande 3,
antager förslaget till bilskrotningslag,

20. lämnar utan åtgärd

a. motionen 1975: 1969, yrkande 4,

b. motionen 1975: 1969, yrkande 5,

JoU1975:10

21. anser motionen 1975: 1968, yrkande 2, besvarad med vad utskottet
anfört,

22. med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen
1975: 1966, yrkande 2, godkänner de grunder för statligt stöd
till förbättrad hantering av hushållsavfall som utskottet har förordat,

23. anser motionen 1975: 1586 besvarad med vad utskottet anfört,

24. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975: 592, yrkande c, och

b. 1975: 924, yrkande 2,

25. med bifall till regeringens förslag och, såvitt nu är i fråga, med
avslag på motionen 1975: 1969, yrkande 2, godkänner vad utskottet
anfört i fråga om inrättande av ett företag för att behandla
miljöfarligt avfall,

26. till Information om reformer på avfallsområdet för budgetåret
1975/76 under nionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr.,

27. lämnar motionen 1975: 1965, yrkande 1 d, utan åtgärd.

Stockholm den 22 april 1975

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s)*, Magnusson i
Tanum (s)*, Kronmark (m)*, Jonasson (c), fru Lundblad (s), fru Anér
(fp), herr Lindberg (s), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i
Lund (s)*, Wictorsson (s), Takman (vpk), Strömberg i Vretstorp (s),
Leuchovius (m) och fru Andersson i Hjärtum (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. angående förbud mot tillverkning och försäljning av vissa engångsförpackningar,
m. m.

av herr Takman (vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Sorn
föredragande” och slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:

Som föredragande (lika med utskottet) engångs glasen

utgör. Givetvis kan inte bestridas att användandet av moderna

JoU1975:10

engångsförpackningar i vissa fall inneburit fördelar inte minst av
hygienisk art på livsmedels- och läkemedelsområdena. Emellertid utgör
engångsförpackningar av glas, plast och metall för öl och läskedrycker
en dominerande del av nedskräpningsprocessen. Det är ett framträdande
inslag i dagens Sverige. De innebär risker för djur och människor som
trampar på sönderslagna flaskor eller skadas av trasiga plåtburkar och
ökande kostnader för kommuner som har ambitioner att hålla rent i naturen
och på gator och vägar. Konsumenterna får dessutom dyrt betala
engångsförpackningama. I de kraftigt ökade priserna på öl och
läskedrycker är emballaget en starkt fördyrande faktor. Att den ökande
användningen av engångsförpackningar för öl och läskedrycker dessutom
är ett enormt slöseri med material och energi är ställt utom allt
tvivel. Utskottet finner det därför väl motiverat att begära förslag om
förbud mot tillverkning och försäljning av engångsförpackningar inom
öl- och läskedrycksbranschen. Det sagda innebär att utskottet ansluter
sig till de synpunkter som i motionen 392 anförs i denna fråga. Nära
sammanhängande med hithörande spörsmål är som framhållits i det
föregående det yrkande om utredning och förslag om en plan för minskning
av avfallsmängden från såväl hushåll som industri, som framläggs i
motionen 1966 (yrkande 1). Utskottet finner sig kunna tillstyrka även
detta förslag. Under förutsättning av riksdagens bifall till utskottets förslag
synes jämväl syftet med motionerna 386, 388 och 1610 i väsentlig
grad bli tillgodosett.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. med bifall till motionerna 1975: 392 och 1975: 1966, yrkande

1, samt med anledning av motionerna 1975: 386, 1975: 388 och
1975: 1610 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört angående förbud mot tillverkning och försäljning
av vissa engångsförpackningar, m. m.,

2. angående hanteringen av pappersavfall

av herrar Kronmark och Leuchovius (båda m) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”betecknad 6 §” bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås bl. a. att renhållningslagen kompletteras med

en bestämmelse om ansvar för den som (lika med utskottet)

betecknad 6 §.

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottets
ställningstagande” och på s. 22 slutar med ”möjligt utvärderas”
bort ha följande lydelse:

Utskottet bedömer departementschefens förslag om utvidgning av det
kommunala renhållningsmonopolet till att omfatta jämväl pappersavfall

JoU 1975:10

inte nu böra bifallas. Redan nu har renhållningslagens tillämpning vållat
irritation och besvärligheter på många håll. De av förra årets riksdag
vidtagna modifieringarna av lagen bör dock skapa möjlighet till ett smidigare
dispensförfarande och på så sätt undanröja de mest iögonenfallande
oformligheterna i fråga om det kommunala renhållningsmonopolet.
Att i nuvarande läge ge kommunerna både ökad kompetens och
ökade uppgifter genom att ålägga dem att svara för allt pappersavfall
kan befaras leda till att de irritationer som eljest kunde elimineras i stället
kommer att befästas. Under avsevärd tid framöver torde kommunerna
ha som angelägen uppgift att söka komma till rätta med de avfallsproblem,
som redan i dag åligger dem.

Under senare år har det skett en påfallande ändring i människors
attityder till återvinningsproblem. Knappheten på olika råvaror har gjort
att återanvändningen på ett helt annat sätt kommit i blickpunkten. Prognoser
i fråga om den framtida tillgången på skogsråvaror gör att återvinning
av pappersavfall blivit kommersiellt motiverad på ett helt annat
sätt än tidigare. Man kan t. o. m. ifrågasätta huruvida returpapper över
huvud taget kan bedömas som avfall, eftersom det numera har ett betydande
varuvärde. Med tanke på de investeringar som är på gång inom
pappersindustrin för att densamma skall kunna tillgodogöra sig ökad
mängd returpapper, kan man förutse stigande priser på vad som för
några år sedan vara en typisk avfallsprodukt.

Det finns också hos allmänheten ett ökat medvetande om råvaruproblemen.
Det gör att man på ett helt annat sätt än tidigare frivilligt
medverkar till att bl. a. pappersavfallet kommer till återanvändning.
Därför kan man räkna med att man från näringslivshåll kommer att
visa stor benägenhet för att klara organisationen av insamlingsarbetet
i de fall samhället icke självpåtaget åtar sig denna uppgift.

Sedan lång tid tillbaka organiseras pappersinsamlingar av ideella organisationer
av olika slag, vilka på detta sätt skaffar sig en betydande
del av sitt ekonomiska underlag. Även om det i propositionen föreslås
att kommunerna också fortsättningsvis skall ge möjligheter till dessa
organisationer att fortsätta med pappersinsamlingar torde det finnas
stora risker för att ett kommunalt monopol, i varje fall på sikt, kommer
att försvåra denna verksamhet. I den mån industrin kan garantera kontinuerlig
avsättning för pappersavfall är det enligt utskottets mening
sannolikt att vissa ideella organisationer kontinuerligt kan bedriva insamlingsarbete.
I de fall där insamlingen icke kan ske på sådant sätt
kan kommunerna redan med nuvarande lagar bedriva pappersinsamling,
dock utan skyldighet för hushållen att lämna sitt avfall just till
kommunen.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. med bifall till motionen 1975: 1969, yrkande 1, och med an -

JoU 1975:10

ledning av motionen 1975: 1970. båda motionerna såvitt nu är
i fråga, avslår propositionen 1975: 32 i vad avser 4 § andra
stycket och 5 § i förslaget till lag om ändring i kommunala
renhållningslagen (1970: 892),

3. angående hanteringen av kemiskt avfall

av herrar Kronmark och Leuchovius (båda m) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Utskottet
kan” och på s. 27 slutar med ”av renhållningsmonopolet” bort
ha följande lydelse:

Utskottet anser att vad som från vissa remissinstansers sida framhållits
om att monopolsituationen i fråga om behandling av kemiskt
avfall skulle göra det svårare att utveckla marknadsanpassade lösningar
måste tillmätas stor betydelse. Att ge ett enda företag ensamrätt till
behandling och långtidsförvaring av miljöfarligt avfall är inte förenligt
med allmänt accepterade näringspolitiska principer. Enligt utskottets
uppfattning är det angeläget att en noggrann kontroll utövas där miljöfarligt
avfall uppstår vid transporter och destruktion. Emellertid bör
nuvarande förhållanden främst inom processindustrin ligga till grund
för övervägandena. Under senare år har en ökad medvetenhet om det
angelägna i att behandla och om möjligt återvinna främst kemiskt
miljövänligt avfall lett till ökade aktiviteter, investeringar och utvecklingsarbete
på såväl insamlings- som behandlingssidan. Sedan några år
tillbaka finns en väl etablerad återvinningsmarknad, varför stora mängder
avfall, som för några år sedan utgjorde ett presumtivt miljöhot, i dag
helt eller delvis återförs till återvinningsprocessen. Tillräckliga incitament
torde föreligga inom såväl det privata som det statsägda näringslivet
för att vidtaga ytterligare åtgärder i syfte att åstadkomma en ökad
behandlingsverksamhet. Mot denna bakgrund finner utskottet frågan om
inrättandet av ett monopolföretag mindre väl genomtänkt.

Ingenting hindrar att staten ensam eller med delägarskap bedriver
återvinnings- och destruktionsverksamhet i fråga om kemiskt avfall.
Detta bör dock ske på grundval av neutrala konkurrensförhållanden.
Det inflytande och den kontroll som erfordras från samhällets sida
kan redan ske genom gällande produktkontrollag. Den ökade uppgiftsskyldighet,
som enligt propositionen kommer att genomföras i fråga om
kemiska produkter, förbättrar på ett påtagligt sätt samhällets möjligheter
att kontrollera efterlevnaden av utfärdade bestämmelser.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. med bifall till motionen 1975: 1969, yrkande 2, avslår propositionen
1975: 32 i vad avser 7 § andra stycket i förslaget
till lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga
varor,

JoU1975:10

angående omhändertagande av skrotbilar

4. av herrar Kronmark och Leuchovius (båda m) som anser att

dels det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”Departementschefen
anser” och på s. 33 slutar med ”heller erforderligt”
bort ha följande lydelse:

Departementschefen föreslår att ensamrätt att utfärda skrotningsintyg
skall tillkomma endast auktoriserade bilskrotare och att skatte- och försäkringsplikten
för bil inte skall upphöra förrän skrotningsintyg företetts.

Utskottet delar uppfattningen att skrotningsintyg endast bör få utfärdas
av auktoriserade företagare. Dock finner utskottet det från kostnads-,
effektivitets- och näringsfrihetssynpunkt olämpligt att enbart vissa
auktoriserade bilskrotare skulle ha rätt att utfärda skrotningsintyg.
Det skulle innebära att dessa auktoriserade skrotfirmor eller kommun,
som själv bedriver liknande verksamhet, får monopol inom visst område
för denna verksamhet. Samhället borde icke ha något intresse av
var skrotade bilar levereras. Däremot är det angeläget att skapa garantier
för att bilar icke placeras i naturen eller på andra platser som icke
är acceptabla ur miljösynpunkt. Utskottet har förståelse för önskvärdheten
av auktorisation inom hela skrotbranschen, men då denna fråga
icke ligger inom utskottets kompetensområde, har utskottet icke någon
anledning att ge någon särskild uppfattning till känna. Ett skrotningspremiesystem
innebär ett onyanserat avgiftsuttag på hela bilismen. Då
bilismen i dag betalar skatter och avgifter som betydligt överstiger samhällets
kostnader för vägtrafiken, finns det ingen anledning att genom
ytterligare kostnadsbelastning finansiera omhändertagandet av skrotbilar.
Dessutom kan antas att en skrotningspremie inte kommer att bli
det incitament till kvittblivning som departementschefen förutsatt. Inför
man ett sådant system kommer sannolikt skrotningsbranschen att införa
betydande avgifter, vilket gör att den enskilde inte får den förmån av
premiesystemet som varit avsikten. Benägenheten att anskaffa skrotningsintyg
kommer säkerligen att bli tillräckligt stor genom departementschefens
förslag om att skatte- och försäkringsplikten skall bibehållas
intill dess skrotningsintyg företetts.

I fråga om omhändertagandet av skrotbilar bör detta problem kunna
ske genom samarbete mellan motorbranschen och Svenska järn- och motorskrothandlareföreningen.
Därför bör övervägas att ge auktorisation
för utfärdande av skrotintyg till medlemmar i ovannämnda huvudorganisationer.
Då det i framtiden med all säkerhet kommer att finnas
utomordentliga avsättningsmöjligheter för metallskrot krävs enligt utskottets
uppfattning inga ytterligare åtgärder från samhällets sida för att
komma till rätta med omhändertagandet av skrotbilar.

JoU1975:10

dels utskottets hemställan under 19 och 20 a bort ha följande lydelse:

19. med anledning av motionen 1975: 1968, yrkande 1, och motionen
1975: 1969, yrkande 3, samt med avslag på regeringens
förslag till bilskrotningslag som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet i det föregående anfört,

20 a. med anledning av motionen 1975:1969, yrkande 4, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. av herrar Larsson i Borrby (c), Kronmark (m), Jonasson (c), Leuchovius
(m) och fru Andersson i Hjärtum (c) som anser att

dels det avsnitt i utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Ej
heller” och slutar med ”presenterat lagförslag” bort ha följande lydelse:
Statsmakterna bör dock ha intresse av att ett fungerande system så
snabbt som möjligt blir etablerat, varför utskottet föreslår att, såsom i
motionen 1969, yrkande 5, förordas, en skyndsam utredning kommer
till stånd rörande skrotbilshanteringen.

dels utskottets hemställan under 20 b bort ha följande lydelse:

20 b. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motionen 1975: 1969, yrkande 5,

6. angående statligt stöd till förbättrad hantering av hushållsavfall
av herr Takman (vpk) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Det
längre” och slutar med ”förevarande del” bort ha följande lydelse:

I motionen 1966 (yrkande 2) föreslås att staten går in och garanterar
hela investeringskostnaden för anläggningar vari hushållsavfall separeras,
återvinns eller på annat sätt behandlas. Förslaget överensstämmer i princip
med ett på annat ställe i propositionen framlagt förslag beträffande
finansieringen av de fasta investeringar som ett företag behöver göra
som skall ta hand om kemiskt avfall. Utskottet är i likhet med motionärerna
av den meningen att staten här behöver vidtaga åtgärder för
att lätta kommunernas ekonomiska börda. I överensstämmelse därmed
biträder utskottet förevarande motionsyrkande om utvidgat statligt ansvar
för investeringar i vad gäller anläggningar för behandling av hushållsavfall.

dels utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:

22. med anledning av regeringens förslag och med bifall till motionen
1975: 1966, yrkande 2, godkänner de grunder för statligt
stöd till förbättrad hantering av hushållsavfall som utskottet
har förordat,

JoU 1975:10

Särskilt yttrande

av fru Anér (fp):

För att utnyttjandet av returpapper skall få full fart, är det viktigt
att det inte finns konstgjorda hinder för att returpappersprodukterna
skall kunna användas. Ett sätt är att använda returpapper i så stor utsträckning
som möjligt i tidskrifter, broschyrer, stencilerat material och
brev, där inte särskilda lagringskrav betyder att man måste ha den
högsta kvalitén på papperet. Det kan för övrigt diskuteras vad som i
detta avseende är ”kvalité”. Ett svagt gultonat papper är faktiskt lättare
att läsa än ett absolut vitt, och det kan också göras tunnare, därför att
det inte är så genomskinligt. Jag anser att staten här borde gå i förväg
och ge returpapperet en hedersplats genom att använda det i officiella
sammanhang, dvs. i sådana där man inte behöver lagra dokumenten
i 50 år. Jag vill dock inte i detta sammanhang yrka på en formell ändring
i upphandlingsförordningen, utan uttalar en förhoppning att statliga
och andra myndigheter själva kommer att inse att här finns stora
möjligheter att spara både pengar och resurser.

KUNfiL. BOKTR. STOCKHOLM 1975 750056