Jordbruksutskottets betänkande med anledning av motion om stöd till den svenska biodlingen (Betänkande 1971:JoU27 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 27 år 1971

JoU 1971:27

Nr 27

Jordbruksutskottets betänkande med anledning av motion
om stöd till den svenska biodlingen.

I motionen 1971: 993 av herr Fridolfsson m. fl. (s) har hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att en utredning tillsätts
med uppdrag att utreda den svenska biodlingens problem samt föreslå
de åtgärder som krävs för att trygga svensk biodlings fortbestånd och
vidareutveckling.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från lantbruksstyrelsen
och Sveriges biodlares riksförbund. Se bilaga till detta utlåtande.

.Uöl.-u;

Utskottet. I föreliggande motion anförs att minskad lönsamhet hotar
att inom kort i stort sett utplåna biodlingen i vårt land. Med hänsyn till
binas viktiga funktion i samband med pollineringen av frukt-, frö- och
oljeväxtodlingar m. m. kommer, om inga åtgärder vidtas, vårt folkhushåll
enligt motionärerna att förlora värden för hundratals miljoner
kronor samtidigt som naturen utarmas och berövas både skönhets- och
nyttovärden i fråga om blommor, dofter, bär, frön m. m. Motionärerna
framhåller att biodlingen drabbas särskilt hårt av det höga svenska
sockerpriset och av bristen på skydd mot importhonung från länder
som gynnas av det relativt låga världsmarknadspriset på det för vinterutfodringen
erforderliga sockret. Mot bakgrund av det anförda hemställs
att en utredning tillsätts för att utreda den svenska biodlingens
problem samt föreslå de åtgärder som krävs för att trygga odlingens
fortbestånd och vidare utveckling.

Utskottet har tidigare i betänkandet 1971: 1, p. 8.3, tillstyrkt Kungl.

Maj:ts förslag att till särskilt stöd åt biskötsel och växtodling för nästa
budgetår anvisas ett reservationsanslag av 96 000 kr. Från nämnda anslag
utgår bidrag med 81 000 kr. till främjande av biskötseln. Bidraget,
som utgått oförändrat fr. o.m. budgetåret 1964/65 efter att tidigare
under en lång följd av år ha uppgått till 15 000 kr., används till grundutbildning
och fortbildning av bitillsyningsmän, försök med vandringsbiskötsel
m. m. samt till bidrag åt Sveriges biodlares riksförbund.

I anledning av det nu behandlade motionsyrkandet vill utskottet vitsorda
den stora betydelse bina har för pollinering vid frö-, oljeväxt- och
fruktodlingar och därigenom även för avkastningen från dessa odlingar.

Som redovisades för riksdagen när frågan om höjning av bidraget till bi -

Riksdagert 1971.16 sami. Nr 27

JoU 1971: 27

skötseln var aktuell år 1964 (JoU 1964: 1, p. 24), uppgick vid den tidpunkten
värdet av den årliga skörden av honung och vax till omkring
10 milj. kr., medan värdet av binas verksamhet som pollinatörer uppskattades
till mer än 200 milj. kr. om året. Utskottet finner med hänsyn
härtill givetvis angeläget att biodlingen ges tillfredsställande möjligheter
att fortbestå. Utskottet har i likhet med lantbruksstyrelsen, som yttrat sig
i ärendet, inte något att erinra mot att den i motionen begärda utredningen
kommer till stånd. Som framgår av lantbruksstyrelsens yttrande
har frågan redan aktualiserats i Kungl. Maj:ts kansli genom en
framställning från Sveriges biodlares riksförbund. Remissbehandlingen
av ärendet är ännu inte avslutad. Enligt vad utskottet erfarit har dock,
förutom från lantbruksstyrelsen, yttrande med tillstyrkan av framställningen
inkommit från lantbrukshögskolan.

Utskottet finner med hänsyn till det anförda anledning antaga att
syftet med nu förevarande motion kommer att bli tillgodosett utan
särskild åtgärd från riksdagens sida och nöjer sig därför med att föreslå
att riksdagen anser motionen 1971: 993 besvarad med vad utskottet
anfört.

Stockholm den 15 april 1971
På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s)*, Antby (fp), Johanson i
Västervik (s), Hedin (m)*, Magnusson i Grebbestad (s), Augustsson (s),
Kronmark (m)*, fru Lindberg (s), herrar Larsson i Borrby (c)*, Johansson
i Holmgården (c), Berndtsson i Bokenäs (fp), Andersson i Storfors
(s)* och fru Theorin (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

Bilaga

Yttranden över motionen 1971: 993

Lantbruksstyrelsen (17.3.1971)

Lantbruksstyrelsen, som tillstyrker att den i motionen avsedda utredningen
kommer till stånd, hänvisar i sitt remissvar till ett av styrelsen
den 3 februari 1971 avgivet remissyttrande med anledning av en av
Sveriges biodlares riksförbund gjord hemställan den 13 januari 1971
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet om utredning rö -

JoU 1971: 27

rande behov, betingelser och åtgärder för att långsiktigt trygga den
svenska biodlingen. Lantbruksstyrelsen finner inte anledning att tillägga
något utöver vad sorn framgår av nämnda yttrande, som är av följande
lydelse.

Lantbruksstyrelsen har intet att erinra mot att den utredning kommer
till stånd, varom Sveriges biodlares riksförbund (SBR) gjort hemställan,
nämligen rörande behov, betingelser och åtgärder för att långsiktigt
trygga den svenska biodlingen.

Senaste utredning om biodlingens betingelser och utvecklingstendenser,
verkställd av lantbruksstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag den 16
juni 1961, avlämnades den 13 augusti 1963.

På grund av de förslag, som där framlades, beslöts om ökat statligt
stöd till biskötseln. Alltsedan budgetåret 1964/65 har årligen anvisats
81 000 kr. Därav har 40 000 kr. tilldelats SBR för viss kursverksamhet
och avelsarbete, 20 000 kr. använts av Kommittén för biforskning för
huvudsakligen försök med vandringsbiskötsel samt i stort sett 21 000
kr. gått till grundutbildning och fortbildning av bitillsyningsmän i lantbruksstyrelsen
och hushållningssällskapens regi.

Lantbruksstyrelsen har påbörjat en översyn av bipestförordningen
jämte tillämpningskungörelse (SFS 1946: 81 resp. 82, omtryck 1962: 60
resp. 61, ändrad 1967: 404 resp. 405) för att söka åstadkomma enklare
administration och effektivare bekämpning av smittsamma sjukdomar
hos bin.

Sveriges biodlares riksförbund (18.3.1971)

Riksförbundet framhåller att motionen till hela sin syftning överensstämmer
med en hemställan, som riksförbundets styrelse den 13 jan.
1971 gjort till jordbruksministern. I sitt remissyttrande har riksförbundets
styrelse därför enligt vad som framgår av det följande inskränkt
sig till att något närmare utveckla:

1) varför den anser det vara ett riksintresse i lika hög grad som ett biodlarintresse
att svensk biodling ges möjlighet att överleva och utvecklas
vidare,

2) vad som betingat den sjunkande lönsamheten för den enskilde biodlaren
trots en mycket markerad stegring av honungsförsäljningen,

3) vilka åtgärder från statsmakternas sida, som den anser önskvärda,
nationalekonomiskt berättigade och lönsamma.

1. Riksintressen

Som i motionen framhållits är inte honungen utan pollineringen av
den svenska floran — både den vilda och den odlade — det nationalekonomiskt
viktigaste resultatet av binas verksamhet. Deras pollinationsarbete
spelar f. ö. en avgörande roll för bevarandet av den ekologiska
och biologiska balansen i naturen, som både direkt och indirekt
påverkar såväl växtsom djurlivet och därmed även människans livsoch
trivselmöjligheter.

JoU 1971: 27

I biodlarnas internationella sammanslutning Apimondia har även
svenska experter anlitats i kommissionen för nektarflora och pollinering.
En av dessa, fil. dr Åke Hansson, sorn är ordförande i nämnda
kommission och ledamot av Apimondias exekutiva råd, har bl. a. utfört
betydande forskning inom detta område. Som exempel på de drastiska
resultat dr Hanssons forskningar, givit i fråga om pollineringens
betydelse för skördens såväl mängd som kvalitet, beskrivs och illustreras
i motionen, hur blåbärsskörden blir tre gånger större i bigårdars
närhet än i trakter, där bin saknas, eftersom pollinerande insekter där
ej finns i tillräcklig mängd under blomningstiden. Blåbären är givetvis
bara ett bland mångå exempel i såväl den vilda som den odlade växtvärlden
på dess beroende av binas pollinationsarbete.

Dr Hanssons undersökningar har vidare bl. a. visat, att binas pollinationsarbete
resulterar i liknande ökningar i skörden av lingon. De
försök med odling av lingon under kontrollerade förhållanden, som
nu bedrivs här i landet, förutsätter binas medverkan vid pollinationen,
för att högsta möjliga lönsamhet skall uppnås. En förstärkning av det
norrländska näringslivet genom en tack vare nämnda metoder ökad
produktion av lingon och till följd därav också av honung torde kunna
genomföras på relativt kort tid. Också för den utökning av odlingen
av svarta vinbär, som planeras i Norrland, är binas medverkan oundgängligen
nödvändig, om den skall bli framgångsrik och räntabel.

För binas pollinationsarbete i blommorna kan biodlarna tyvärr i allmänhet
inte få ut någon ersättning. De kan i stort sett endast ta betalt
för den honung som deras bin producerar. Men det gör dessa sannerligen
inte utan kostnader och arbete för sina ägare. Däremot tillgodogör
sig både växtodlare och samhälle i regel pollinationsvinsterna nästan
gratis. I en statlig utredning i början av 60-talet beräknades dessa ha
ett värde av ca 200 miljoner kronor per år. Däri är inte inräknade de
värden, som binas pollinering av den vilda floran tillför nationalhushållet,
delvis av ekonomisk art (ökade skördar av lingon, blåbär och
andra vilda bär), delvis av estetisk natur (stegring av naturens skönhetsvärden
och förbättring av miljön tack vare rikare frösättning och
därigenom ökad rikedom på blommor).

Enligt gjorda beräkningar sätter bina genom sina blombesök i gång
utvecklingen av ca 75 % av den svenska skörden av frukter, bär och
frön. Genom att bina till skillnad från andra pollinerande insekter
övervintrar i stora samhällen är de redan tidigt på våren redo till att
utföra den för flertalet odlade och vilda växtarter nödvändiga pollineringen.
Samtidigt som denna ökar den årliga avkastningen, främjar binas
insatser indirekt humusbildning och andra naturliga biologiska förlopp,
som motverkar jordförsämring.

I detta sammanhang kan med fog sägas: »Utan bin ingen verklig
miljövård!» När biodlingen inte längre bär sig, är det därför befogat,
att biodlarna slår larm och att det allmänna överväger på vilka vägar
de skall kunna ta ut den »pollineringsavgift», som sätter dem i stånd
att fortsätta sin samhäUsgagneliga verksamhet.

2. Varför lönsamheten sjunkit för den enskilda biodlaren

Motionärerna belyser i motionens 3:e—5:e avsnitt hur man i andra
länder i medvetande om biodlingens stora samhälleliga värde vårdar sig
om, utvecklar och skyddar biodlingen som en nationaltillgång. I Sverige

JoU 1971: 27

försvårar, ja omöjliggör det höga sockerpriset för svensk biodling att i
många fall prismässigt konkurrera med utländska honungsproducenter,
som saknar dylika extra pålagor men i stället kan räkna med en rad
förmåner. Det socker, som de svenska biodlarna måste ge sina bin som
vinterfoder i stället för den honung, som tagits från dem, tvingas de
att betala nästan dubbelt så mycket för som biodlarna i de länder, som
saluför socker till världsmarknadspriser. Att i detta sammanhang göra
de svenska biodlarna jämlika med sina utländska konkurrenter vore en
nåd att stilla bedja om. Men de drabbas också av andra pålagor. Undervisning
och utbildning i biskötsel, försöksverksamhet och forskning får
biodlareorganisationen i Sverige i väsentligt högre grad än i många
andra länder själv bekosta och utöva med egna krafter, vartill kommer
att arbets- och materielkostnader, ofrånkomliga transporter och frakter
är väsentligt dyrare i Sverige än i utlandet. Kostnaderna för den för
effektiv tappning, distribution och marknadsföring nybyggda tappstationen
i Mantorp, för vilken vid planeringen fördelaktiga lån ställdes
i utsikt, tvingades organisationen till följd av kreditrestriktionerna att
bestrida med egna högprocentiga lån. Någon drottningavelsstation, nödvändig
för framställning av bistammar, som är högeffektiva både som
pollinatörer och honungsproducenter, har organisationen ej kunnat
finansiera.

När därtill efter tre goda honungsår 1967—69 en verklig katastrof -vinter kom 1969/70 för stora delar av Nordeuropa — den i Sverige
svåraste i mannaminne — som ödeläde även skickliga biodlares bigårdar
och i ett av våra förnämsta biodlingslän, Gotlands, tog död på
1 000 av dess 3 000 bisamhällen och försvagade många av de övriga,
syntes verkligen måttet vara rågat — i all synnerhet som flera biodlare
ansåg sig kunna konstatera, att dödligheten var särskilt stark, där besprutning
med hormonpreparat ägt rum och en elakartad sticklystnad
hos bina plötsligt uppträtt efter besprutningarna. Detta blev för många
biodlare dråpslaget, men flertalet försöker nu bygga upp sin bistam på
nytt och utnyttja vunna framsteg i förhoppning om att ånyo nå full
slagkraft och ökad produktion per bisamhälle. Riksförbundet kan i
allo bestyrka motionärernas synpunkter och instämma i att svensk biodling
»kommit i kläm».

3. Åtgärder

Styrelsen för Sveriges Biodlares Riksförbund vet att lantbruksdepartementet
i Norge sett som en naturlig sak att på strängt taget alla de
områden, där svensk biodling kämpar med svårigheter, genom lämpliga
åtgärder och visserligen relativt blygsamma anslag göra en väsentlig
insats för att göra biodlingen lönsam för biodlaren som honungsproducent
och samtidigt skörda frukterna av biodlingens allmännytta.
Det har gällt undervisning, forsknings- och försöksverksamhet, bekämpande
av bisjukdomar, standardisering av materiel, ekonomiska engångsbidrag
i samband med anläggande av tappstation och drottningavelsstation,
prospektering av lämpliga utvidgningar av biodlingen till
nya trakter, förmåner för yrkesbiodlare samt sist men inte minst en
generös kvotering av norsk honung på den inhemska marknaden. Strängt
taget kan f. n. all norsk honung säljas på den inhemska marknaden,
innan importhonungen släpps fram.

Utan tvivel skulle vi i Sverige med en på motsvarande sätt fungerande

JoU 1971: 27

moderniserad behandling av biodlingsproblemen på sikt kunna producera
all för svensk förbrukning erforderlig honung och i samarbete med
biförsöken vid Ultuna och lantbruksstyrelsen svara för en på biskötseln
väsentligt vidgad miljövård. Inte minst de senaste årens försöksverksamhet
vid Ultuna har skapat bättre avkastningsmöjligheter per
bisamhälle. För nyrekrytering av biodlare är klimatet dock hårt. Här
krävs förutom skolning vissa investeringar i ny kupmateriel, som möjliggör
»vandring» med bina och som ger för god övervintring erforderlig
isolation och ventilation. Dessa investeringskostnader motverkar nyrekryteringen.
Någon form av startstöd skulle betyda mycket, varjämte
undervisning och materiel i samband därmed nog skulle kräva en översyn
i olika avseenden. De svenska biodlarna borde enligt riksförbundets
åsikt vara berättigade till en lika effektiv modern behandling som de
norska.

Starkt bör dock framhållas, att Sveriges Biodlares Riksförbund är
helt inställt på att bjuda importhonungen hård konkurrens, om svensk
biodling ges möjlighet att arbeta på någorlunda lika villkor. 1 det sammanhanget
kommer det tidigare nämnda sockerpriset starkt i förgrunden.
I vilken form stödet bör tillhandahållas är knappast förbundets
sak att föreslå. Men förbundet ställer med glädje allt erforderligt material
till förfogande i förvissning om att det är ett riksintresse av hög
valör att finna en lösning på dessa problem.

K L Beckman* Tryckerier A0. Stockholm