Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:166 med förslag till ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen (1948:237), m. m. jämte motioner (Betänkande 1974:JoU52 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 52 år 1974 JoU 1974: 52

Nr 52

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:
166 med förslag till ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och
skogsvårdslagen (1948: 237), m. m. jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1974: 166 har Kungl. Maj:t (jordbruksdepartementet)
föreslagit riksdagen att antaga förslagen till 1. lag om ändring i
naturvårdslagen (1964: 822), 2. lag om ändring i skogsvårdslagen (1948:
237), 3. lag om upphävande av förordningen (1939: 188) med vissa bestämmelser
angående utrotande av berberis inom nationalparker och
såsom naturminnesmärken fridlysta områden.

I propositionen föreslås vissa ändringar i naturvårdslagen. Enligt förslaget
skall strandskydd råda vid havet, insjöar och vattendrag. Strandskyddet
skall omfatta land- och vattenområdet vid alla stränder som har
betydelse för allmänhetens friluftsliv intill 100 meter från strandlinjen
eller när det behövs högst 300 meter från strandlinjen. Allmänt tillståndstvång
införs för täkt av matjord och torv. Ett nytt institut, naturvårdsområde,
föreslås ersätta nuvarande s. k. landskapsskyddsförordnande.
Det avses bl. a. användas i stället för naturreservat i fall då aktiva
skötselåtgärder behövs för vård av ett visst landskapsområde och
skyddsbehovet kan tillgodoses utan ersättningsgrundande restriktioner i
pågående markanvändning. Privata förbudsskyltar som kan leda till inskränkning
i allemansrätten förbjuds. Den som satt upp en affisch utomhus
skall vara skyldig att avlägsna den inom viss tid. Kommunens
ställning inom naturvården föreslås stärkt bl. a. genom att vissa beslutsfunktioner
skall kunna delegeras till kommunen.

I propositionen föreslås också vissa ändringar i skogsvårdslagen.
Dessa innebär dels att det i lagen slås fast att naturvårdens intressen
skall beaktas i skogsbruket, dels att skogsvårdsstyrelsemas uppföljning
av återväxtåtgärder underlättas.

1 Riksdagen 1974.16 sami. Nr 52

JoU 1974: 52

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom förordnas i fråga om naturvårdslagen (1964: 822)1

dels att 15 a och 28 §§ skall upphöra att gälla,
dels att i 5 § ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,
dels att i 10 § ordet ”länsstyrelsen” skall bytas ut mot ”regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer”,

dels att 1, 6, 12, 14—22, 25, 31, 33, 34, 37 och 39—43 §§ samt rubriken
närmast före 18 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Naturen utgör en nationell till- Naturen utgör en nationell tillgång
som skall skyddas och vår- gång som skall skyddas och vårdas.
das. Den är tillgänglig för alla en ligt

allemansrätten.

Envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen.

Kan vid arbetsföretag eller el- Kan vid arbetsföretag eller eljest
skada å naturen ej undvikas, jest skada å naturen ej undvikas,

skola skäliga åtgärder vidtagas för skola de åtgärder vidtagas som

att begränsa eller motverka ska- behövas för att begränsa eller

dan. motverka skadan.

6 §

Enligt 5 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan
uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter
föranleda inskränkning i lapparna
medgivna rättigheter till
bete, skogsfång, fiske eller jakt efter
andra djur än björn, lo, älg
och örn eller innebära hinder för
lapparna att eljest uppehålla sig
inom nationalparken eller att där
medföra hundar för bevakning av
renhjordar.

Ej heller skola sådana föreskrifter
föranleda inskränkning i
samerna enligt rennäringslagen
(1971:437) tillkommande rättigheter
till bete, skogsfång, fiske eller
jakt efter andra djur än björn,
lo, varg, järv, älg och örn eller innebära
hinder för samerna att eljest
uppehålla sig inom nationalparken
eller att där medföra hundar
för bevakning av renhjordar.

12 §

Om synnerliga skäl äro därtill,
må länsstyrelsen helt eller delvis
upphäva beslut enligt 7—10 §§.
Länsstyrelsen må ock i särskilda
fall medgiva undantag från meddelade
reservatföreskrifter.

Länsstyrelsen får i särskilda fall
medgiva undantag från meddelade
reservatföreskrifter. Om synnerliga
skäl äro därtill, får myndighet
som meddelat beslut enligt
7—10 §§ helt eller delvis upphäva
beslutet.

1 Lagen omtryckt 1972: 779.

JoU 1974: 52

Nuvarande lydelse

Meddelas beslut enligt första
stycket för att lämna rum för arbetsföretag,
äger länsstyrelsen
föreskriva att företaget skall bekosta
särskild undersökning av naturreservatet
eller särskild åtgärd
för att bevara det.

Föreslagen lydelse

Är fara att växtart försvinner
eller utsättes för plundring, äger
Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer meddela
förbud att inom landet eller del
därav borttaga eller skada växt av
den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner,
äger Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer meddela
förbud att inom landet eller del
därav döda, skada eller fånga vilt
levande djur av den arten, då det
ej sker till försvar mot angrepp på
person eller egendom, så ock att
borttaga eller skada sådant djurs
ägg, rom eller bo. Beträffande
djur, vars dödande eller fångande
är att hänföra till jakt eller fiske,
skall dock gälla vad därom särskilt
stadgas.

Förbud enligt denna paragraf
skall ej utgöra hinder mot avverkning
av skog eller eljest mot marks
ändamålsenliga nyttjande.

För att åt allmänheten trygga
tillgången till platser för bad och
friluftsliv vid havet eller vid insjö

Är fara att växtart försvinner
eller utsättes för plundring, äger
regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer meddela
förbud att inom landet eller del
därav borttaga eller skada växt av
den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner,
äger regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer meddela
förbud att inom landet eller
del därav döda, skada eller fånga
vilt levande djur av den arten, då
det ej sker till försvar mot angrepp
på person eller egendom, så
ock att borttaga eller skada sådant
djurs ägg, rom eller bo. Beträffande
djur, vars dödande eller
fångande är att hänföra till jakt
eller fiske, skall dock gälla vad
därom särskilt stadgas.

Behövs utöver fridlysning enligt
jaktlagstiftningen särskilt
skydd för djurlivet inom visst
område, äger regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter som
inskränka rätten till jakt eller allmänhetens
eller markägarens rätt
att uppehålla sig inom området.

Om utplantering eller annat utsättande
av vilt i frihet meddelas
föreskrifter av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer.

För att åt allmänheten trygga
tillgången till platser för bad och
friluftsliv råder strandskydd vid

i i Riksdagen 1974.16 sami. Nr 52

JoU 1974: 52

Nuvarande lydelse

eller vattendrag äger länsstyrelsen
förordna att visst strandområde
skall vara strandskyddsområde.

Strandskyddsområde skall omfatta
land- och vattenområde
inom det avstånd från strandlinjen
som prövas erforderligt med hänsyn
till omständigheterna i varje
särskilt fall, dock högst 300 meter
från nämnda linje vid normalt
medelvattenstånd.

Strandskyddsområde skall ej
omfatta område som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan.

Inom strandskyddsområde må
icke utan länsstyrelsens tillstånd
helt ny byggnad uppföras eller befintlig
byggnad ändras för att tillgodose
ett väsentligen annat ändamål
än det, vartill byggnaden tidigare
varit använd och ej heller utföras
grävnings- och andra förberedelsearbeten
för bebyggelse som
nu sagts. Meddelas tillstånd, skall
länsstyrelsen bestämma i vilken
utsträckning mark må tagas i anspråk
såsom tomt för byggnaden.

Vill någon i annat fall inom
strandskyddsområde utföra anläggning
varigenom mark tages i
anspråk såsom tomt eller tillträde
till mark inom området, där allmänheten
eljest skulle ägt att fritt
färdas, på annat sätt hindras eller
försvåras, äger han påkalla tillståndsprövning
hos länsstyrelsen.

Föreslagen lydelse

havet, insjöar och vattendrag.
Strandskyddet omfattar land- och
vattenområdet intill 100 meter
från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd
(strandskyddsområde).

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan förordna
att strandområde som uppenbarligen
saknar betydelse för bad
och friluftsliv ej skall omfattas av
strandskydd. Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer
får också utvidga strandskyddsområdet,
när det behövs för att tillgodose
syftet med strandskyddet,
dock högst intill 300 meter från
strandlinjen.

Vid fastställelse av generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan kan,
när särskilda skäl föreligga, förordnas
att i planen ingående
strandområde ej vidare skall omfattas
av strandskydd.

Inom strandskyddsområde får
ej helt ny byggnad uppföras eller
befintlig byggnad ändras för
att tillgodose ett väsentligen annat
ändamål än det, vartill byggnaden
tidigare varit använd, och ej heller
utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten
för bebyggelse
som nu sagts. Ej heller får i annat
fall inom strandskyddsområde utföras
anläggning eller anordning,
varigenom mark tages i anspråk
såsom tomt eller allmänheten på
annat sätt hindras eller avhålles
från att beträda område där den
eljest skulle ägt att färdas fritt.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
sådana föreskrifter om vad allmänheten
har att iakttaga inom
strandskyddsområde som behövas
för att trygga ändamålet med
strandskyddet.

Länsstyrelsen får medgiva undantag
från bestämmelserna i för -

JoU 1974: 52

Nuvarande lydelse

Har anläggning som här avses utförts
utan tillstånd eller i strid mot
givet tillstånd och finnes den avsevärt
inskränka allmänhetens rörelsefrihet,
må länsstyrelsen förelägga
ägaren att vidtaga erforderliga
återställningsåtgärder.

Vad i denna paragraf stadgas
skall icke gälla anläggning som erfordras
för försvaret, jordbruket,
fisket, skogsskötseln, renskötseln
eller den allmänna samfärdseln
och ej tillgodoser bostadsändamål.

Föreslagen lydelse

sta stycket, när särskilda skäl föreligga.
Medgives undantag, skall
länsstyrelsen bestämma i vilken
utsträckning mark får tagas i anspråk
såsom tomt eller eljest användas
för det avsedda ändamålet.

Första stycket gäller ej anläggning
eller åtgärd som behövs för
jordbruket, fisket, skogsskötseln
eller renskötseln och ej avser uppförande
eller ändring av byggnad.
Första stycket gäller ej heller företag
vartill tillstånd lämnats enligt
vattenlagen (1918: 523) eller miljöskyddslagen
(1969: 387).

Finnes på område, som är av
väsentlig betydelse för friluftslivet,
eller i områdets närhet stängsel
som hindrar eller avsevärt försvårar
tillträdet till mark inom området
där allmänheten eljest skulle
ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen
förelägga den som håller
stängslet att anordna grind eller
annan genomgång. Är det uppenbart
att stängslet endast avser att
utestänga allmänheten från området,
må föreläggande meddelas
om borttagande av stängslet. Vad
nu sagts om stängsel skall äga
motsvarande tillämpning beträffande
dike.

Finnes på område, som är av
betydelse för friluftslivet, eller i
områdets närhet stängsel som
hindrar eller försvårar tillträdet till
mark inom området där allmänheten
eljest skulle ägt att fritt färdas,
får länsstyrelsen förelägga den
som håller stängslet att anordna
grind eller annan genomgång. Är
det uppenbart att stängslet endast
avser att utestänga allmänheten
från området, får föreläggande
meddelas om borttagande av
stängslet. Vad nu sagts om
stängsel skall äga motsvarande
tillämpning beträffande dike.

Skylt varigenom allmänheten
avvisas från visst område får ej
finnas uppsatt utan byggnadsnämndens
tillstånd. Tillstånd fordras
dock ej, om det är uppenbart
att allmänheten ej äger färdas fritt
inom området eller att skylten eljest
är behörig.

Har skylt uppsatts i strid mot
andra stycket, får byggnadsnämnden
förelägga den som är ansvarig
för åtgärden att borttaga skylten.

JoU 1974: 52

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Särskilda bestämmelser till skydd
för landskapsbilden

Särskilda bestämmelser till skydd
för naturmiljön

18 §2

Täkt av sten, grus, sand eller
lera för annat ändamål än markinnehavarens
husbehov må ej ske
utan länsstyrelsens tillstånd. Vad
nu sagts avser dock ej täkt inom
vattenområde och inkräktar ej
heller på rätt som meddelas genom
inmutning enligt gruvlagen
eller genom beslut av Konungen.

Länsstyrelsen äger förelägga
den som söker täkttillstånd att, vid
äventyr att ansökningen avvisas,
framlägga täktplan av erforderlig
omfattning. I samband med tillstånd
må länsstyrelsen meddela
sådana föreskrifter att företagets
menliga inverkan på landskapsbilden
såvitt möjligt begränsas eller
motverkas. Tillstånd må för sin
giltighet göras beroende av att säkerhet
ställes för fullgörandet av
sålunda föreskrivna åtgärder. Visar
sig sådan säkerhet otillräcklig,
kan länsstyrelsen föreskriva att
tillståndet skall gälla endast om
ytterligare säkerhet ställes.

Täkt av sten, grus, sand, lera,
jord eller torv för annat ändamål
än markinnehavarens husbehov
får ej ske utan länsstyrelsens tillstånd.
Vad nu sagts avser dock ej
täkt * vattenområde vartill tillstånd
lämnats enligt vattenlagen
(1918: 523) eller fordras enligt lagen
(1966: 314) om kontinentalsockeln.

Länsstyrelsen äger förelägga
den som söker täkttillstånd att, vid
äventyr att ansökningen avvisas,
framlägga täktplan av erforderlig
omfattning. I samband med tillstånd
får länsstyrelsen meddela sådana
föreskrifter att företagets
menliga inverkan på naturmiljön
begränsas eller motverkas. Om ej
särskilda skäl föranleda annat,
skall tillstånd för sin giltighet göras
beroende av att säkerhet ställes
för sålunda föreskrivna åtgärder.
Visar sig sådan säkerhet otillräcklig,
kan länsstyrelsen föreskriva att
tillståndet skall gälla endast om
ytterligare säkerhet ställes.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens
innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

Ha tio år förflutit från det täkttillstånd
vunnit laga kraft, kan
länsstyrelsen upphäva tillståndet
helt eller delvis eller förena tillståndet
med ändrade föreskrifter.
Visar det sig att meddelade föreskrifter
ej i erforderlig mån begränsa
eller motverka företagets
menliga inverkan på landskapsbilden,
kan länsstyrelsen före utgången
av angivna tid förena tillståndet
med sådana ändrade föreskrifter
som ej kunna anses oskäligt
betungande.

Ha tio år förflutit från det täkttillstånd
vunnit laga kraft, kan
länsstyrelsen upphäva tillståndet
helt eller delvis eller förena tillståndet
med ändrade föreskrifter.
Visar det sig att meddelade föreskrifter
ej i erforderlig mån begränsa
eller motverka företagets
menliga inverkan på naturmiljön,
kan länsstyrelsen före utgången
av angivna tid förena tillståndet
med de ytterligare föreskrifter
som behövas.

• Senaste lydelse 1973: 311.

JoU1974: 52

Nuvarande lydelse

Finnes anledning antaga att nybyggnad,
upplag eller annat arbetsföretag
av visst slag, som ej
omfattas av tillståndstvång enligt
18 §, skulle inom visst område
komma att i väsentlig mån skada
landskapsbilden, äger länsstyrelsen
förordna att företag av det slaget
icke må utföras inom området
utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd må
länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter
att företagets menliga inverkan
på landskapsbilden såvitt
möjligt begränsas eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom
område, som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,
och ej heller företag
vars tillåtlighet skall prövas enligt
vattenlagen eller miljöskyddslagen.

Kan arbetsföretag, som ej omfattas
av tillståndstvång enligt 18
eller 19 §, komma att väsentligt
ändra landskapsbilden, bör, innan
företaget utföres, samråd ske med
länsstyrelsen.

Föreslagen lydelse
§

Område, inom vilket särskilda
åtgärder behövas för att skydda
eller vårda naturmiljön men som
med hänsyn till den begränsade
omfattningen av åtgärderna eller
andra omständigheter ej lämpligen
bör avsättas till naturreservat, kan
av länsstyrelsen förklaras som naturvårdsområde.
Är åtgärd som
bör vidtagas så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt
försvåras, skall området dock avsättas
till naturreservat.

I beslut om bildande av naturvårdsområde
skall angivas grunden
för beslutet och föreskrivas de inskränkningar
i nyttjandet av fastighet
som behövas för att trygga
ändamålet med beslutet såsom
förbud mot eller föreskrifter i fråga
om byggnad, upplag, schanning,
plantering och avverkning
samt skyldighet för ägaren att tåla
att på hans mark utföres röjning,
plantering eller annan liknande åtgärd.
Föreskrift kan innefatta förbud
att vidtaga viss åtgärd utan
länsstyrelsens tillstånd. 8 § andra
stycket och 10—12 §§ äga motsvarande
tillämpning i fråga om
naturvårdsområde.

Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom
område som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan.

Kan arbetsföretag, som ej omfattas
av tillståndstvång enligt 18
eller 19 §, komma att väsentligt
ändra naturmiljön, skall, innan
företaget utföres, samråd ske med
länsstyrelsen. Regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer
kan föreskriva att inom
landet eller del därav anmälan för
samråd alltid skall göras i fråga

JoU 1974: 52

Nuvarande lydelse

Beträffande arbetsföretag som
sägs i första stycket äger länsstyrelsen
förelägga företagaren att
vidtaga de åtgärder som, utan att
vara oskäligt betungande, finnas
erforderliga för att begränsa eller
motverka skada på landskapsbilden.

Har byggnad inom område,
som ej ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,
lämnats att förfalla och skadas
därigenom landskapsbilden i väsentlig
mån, äger länsstyrelsen
förelägga ägaren att riva eller
iståndsätta byggnaden eller annorledes
avhjälpa skadan i den mån
detta ej kan anses oskäligt betungande.

Tavla, skylt, inskrift eller därmed
jämförlig anordning för reklam,
propaganda eller liknande
ändamål må ej finnas varaktigt anbringad
utomhus utan länsstyrelsens
tillstånd.

Vad i första stycket sägs gäller
icke anordning som tjänar till upplysning
om på stället bedriven affärsrörelse
eller annan verksamhet
och ej heller anslagstavla för meddelanden
rörande kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden,
auktioner eller dylikt. Dock
må hos länsstyrelsen sökas tillstånd
jämväl beträffande anordning som
här avses. Har sådan anordning
anbringats utan tillstånd eller i

Föreslagen lydelse

om särskilda slag av arbetsföretag.

Beträffande arbetsföretag som
sägs i första stycket äger länsstyrelsen
förelägga företagaren att
vidtaga de åtgärder som finnas erforderliga
för att begränsa eller
motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom
område, som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,
och ej heller företag
vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen
(1918: 523) eller miljöskyddslagen
(1969: 387).

Har byggnad inom område,
som ej ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,
lämnats att förfalla och förfulas
därigenom naturmiljön i väsentlig
mån, äger länsstyrelsen förelägga
ägaren att riva eller iståndsätta
byggnaden eller annorledes avhjälpa
skadan.

Tavla, skylt, inskrift eller därmed
jämförlig anordning för reklam,
propaganda eller liknande
ändamål får ej finnas varaktigt anbringad
utomhus utan tillstånd av
regeringen eller statlig eller kommunal
myndighet som regeringen
bestämmer.

Vad i första stycket sägs gäller
icke anordning som tjänar till upplysning
om på stället bedriven affärsrörelse
eller annan verksamhet
och ej heller anslagstavla för meddelanden
rörande kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden,
auktioner eller dylikt. Dock
får hos myndighet som avses i
första stycket sökas tillstånd jämväl
beträffande anordning som här
avses. Har sådan anordning an -

JoU1974: 52

Nuvarande lydelse

strid mot givet tillstånd och finnes
den vara uppenbart vanprydande i
landskapsbilden, må länsstyrelsen
meddela föreläggande om avlägsnande
av anordningen eller vidtagande
av annan erforderlig åtgärd
därmed.

Bestämmelserna i denna paragraf
nadslov erfordras eller givits.

Föreslagen lydelse

bringats utan tillstånd eller i strid
mot givet tillstånd och finnes den
vara uppenbart vanprydande i
landskapsbilden, får myndigheten
meddela föreläggande om avlägsnande
av anordningen eller vidtagande
av annan erforderlig åtgärd
därmed.

Affisch eller annan tillfällig anordning
utomhus för reklam, propaganda
eller liknande ändamål
skall av den som anbringat eller
låtit anbringa anordningen avlägsnas
inom fyra veckor efter anbringandet,
om ej regeringen eller
statlig eller kommunal myndighet
som regeringen bestämmer medgivit
annat. Vad nu sagts gäller
ej anordning eller på anslagstavla
anbringade meddelanden som avses
i andra stycket.
avse ej anordning för vilken bygg -

25 §3

Ägare av fastighet och innehavare
av särskild rätt till fastighet
äro berättigade till ersättning av
kronan i den utsträckning som anges
i 26, 28 och 30 §§. Att i vissa
fall även borgenär, som har panträtt
i fastigheten, är berättigad till
ersättning framgår av 34 § andra
stycket. Om inlösen av fastighet
stadgas i 27 §.

I fråga om ersättning och

Ägare av fastighet och innehavare
av särskild rätt till fastighet
äro berättigade till ersättning av
kronan i den utsträckning som anges
i 26 och 30 §§. Att i vissa
fall även borgenär, som har panträtt
i fastigheten, är berättigad till
ersättning framgår av 34 § andra
stycket. Om inlösen av fastighet
stadgas i 27 §.
inlösen skall expropriationslagen
(1972: 719) i tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån avvikande
bestämmelser ej meddelas i denna lag. 4 kap. 3 § expropriationslagen
skall äga tillämpning i fråga om värdeökning sorn ägt rum under
tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

I fråga om ersättning med anledning av att avverkning eller återväxtåtgärd
som avses i lagen (1974: 434) om bevarande av bokskog förbjudits
eller att tillstånd till sådan avverkning eller åtgärd vägrats eller förenats
med föreskrifter gäller bestämmelserna i nämnda lag.

31 §*

Ersättning enligt 26 § tredje stycket skall bestämmas att utgå med
visst årligt belopp. Ersättningen må, om särskilda skäl äro därtill, avräknas
å gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 26 § första
stycket eller 27 §.

* Senaste lydelse 1974:435.

* Senaste lydelse 1973: 311.

JoU 1974: 52

Nuvarande lydelse

Om särskilda skäl äro därtill,
må jämväl ersättning enligt 26 §
första stycket, 28 eller 30 § på begäran
antingen av kronan eller av
fastighetsägaren eller annan sakägare
fastställas att utgå med visst
årligt belopp med rätt för kronan
och den ersättningsberättigade att
erhålla omprövning vid ändrade
förhållanden.

Föreslagen lydelse

Om särskilda skäl äro därtill,
kan jämväl ersättning enligt 26 §
första stycket eller 30 § på begäran
antingen av kronan eller av
fastighetsägaren eller annan sakägare
fastställas att utgå med visst
årligt belopp med rätt för kronan
och den ersättningsberättigade att
erhålla omprövning vid ändrade
förhållanden.

33 §5

Har ej överenskommelse träffats
om ersättning enligt 26, 28 eller
30 § eller om inlösen av fastighet
enligt 27 § och har icke den,
som vill göra anspråk på ersättning
eller fordra inlösen jämlikt
32 § första stycket förlorat sin talan,
åligger det honom att väcka
talan mot kronan hos fastighetsdomstolen
inom ett år från det
laga kraft åkommit det beslut varå
anspråket grundas, vid påföljd att
han eljest går rätten därtill förlus -

Har ej överenskommelse träffats
om ersättning enligt 26 eller
30 § eller om inlösen av fastighet
enligt 27 § och har icke den, som
vill göra anspråk på ersättning eller
fordra inlösen, jämlikt 32 §
första stycket förlorat sin talan,
åligger det honom att väcka talan
mot kronan hos fastighetsdomstolen
inom ett år från det laga kraft
åkommit det beslut varå anspråket
grundas, vid påföljd att han eljest
går rätten därtill förlustig.

tig Kronan

äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter enligt
8 eller 9 §, vid fastighetsdomstolen väcka talan mot sakägare om
fastställande av de villkor som, därest föreskrifterna meddelas, skola
gälla beträffande ersättning eller inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det
innehåll, som förutsatts vid fastighetsdomstolen, inom ett år från det
målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara
bindande för parterna.

34 §«

Är fastighetsägaren enligt 26 §
första stycket eller 28 § tillkommande
ersättning bestämd att utgå
på en gång och har fastigheten genom
det beslut, som föranlett rätten
till ersättning, undergått sådan
minskning i värde att den kan antagas
ej utgöra full säkerhet för
borgenär, som då rätten till ersättning
uppkom hade panträtt i fastigheten,
skall ersättningen nedsättas
hos länsstyrelsen.

Är fastighetsägaren enligt 26 §
första stycket tillkommande ersättning
bestämd att utgå på en
gång och har fastigheten genom
det beslut, som föranlett rätten till
ersättning, undergått sådan minskning
i värde att den kan antagas ej
utgöra full säkerhet för borgenär,
som då rätten till ersättning uppkom
hade panträtt i fastigheten,
skall ersättningen nedsättas hos
länsstyrelsen.

Om borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att
nedsättning ej skett, har han rätt till ersättning av kronan för förlusten

* Senaste lydelse 1973: 311.

• Senaste lydelse 1973: 311.

JoU1974: 52

'Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller, om borgenär
lider förlust därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen
till följd av överenskommelse mellan kronan och den ersättnings -

berättigade eller av annan anledning
om ersättning enligt detta stycke skall

Till böter eller fängelse i högst
sex månader dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift
som meddelats enligt 5, 8,
10, 11 eller 14 §,

2. bryter mot 16 § första stycket
första punkten,

3. utför täkt eller annat arbetsföretag
i strid mot 18 § eller förordnande
enligt 19 § eller föreskrift
som meddelats i samband
med tillstånd till företaget,

4. bryter mot 22 § första stycket,
eller

5. åsidosätter stadgandet i 23 §,
om ej gärningen sker på plats, till
vilken allmänheten icke äger tillträde
eller har insyn, eller gärningen
är ringa.

Har någon begått gärning som
avses i 37 § 1—4, äger länsstyrelsen
vid vite förelägga honom att
rätta vad olagligen skett. Överexekutor
äger ock meddela handräckning
för sådant ändamål. Ansökan
om handräckning må göras

ej blivit prövad av domstol. Talan
väckas vid fastighetsdomstolen.

Till böter eller fängelse i högst
sex månader dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift
som meddelats enligt 5, 8,
10, 11 eller 14 §, 16 § andra stycket
eller 19 §,

2. bryter mot 16 § första stycket
första punkten eller, om ej
gärningen är ringa, mot 16 § första
stycket andra punkten,

3. bryter mot 17 § andra stycket,
om ej gärningen är ringa,

4. utför täkt i strid mot 18 § eller
föreskrift som meddelats i
samband med tillstånd till företaget,

5. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet
som föreskrivits
med stöd av 20 § första stycket,

6. bryter mot 22 § första eller
tredje stycket eller mot föreskrift
som meddelats i samband med
medgivande enligt tredje stycket,
eller

7. åsidosätter stadgandet i 23 §,
om ej gärningen sker på plats, till
vilken allmänheten icke äger tillträde
eller har insyn, eller gärningen
är ringa.

Utbyte av brott som avses i 4
skall förklaras förverkat, om det
ej är uppenbart obilligt.

Har någon begått gärning som
avses i 37 § 1, 2, 4 eller 6, äger
länsstyrelsen vid vite förelägga honom
att vidtaga rättelse. Överexekutor
äger ock meddela handräckning
för sådant ändamål. Ansökan
om handräckning får göras

JoU1974: 52

Nuvarande lydelse

av allmän åklagare, statens naturvårdsverk,
länsstyrelsen, länsarkitekten
eller den kommunala myndighet
som handhar naturvårdsfrågor.
Beträffande sådan handräckning
gälla enahanda bestämmelser
som äro stadgade för det i
191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande
enligt 16 § andra stycket,
17 §, 20 §, 21 § eller 22 § andra
stycket må länsstyrelsen utsätta
vite. Efterkommes ej sådant föreläggande,
skall på anmodan av
länsstyrelsen utmätningsmannen
föranstalta om att åtgärden vidtages.

Hälsovårdsnämnden må utsätta
vite vid meddelande av föreläggande
enligt 24 §. Efterkommes ej
föreläggandet, äger nämnden låta
vidtaga åtgärden på den försumliges
bekostnad.

Talan mot hälsovårdsnämnds
beslut enligt denna lag föres hos
länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot länsstyrelsens beslut
i ärende enligt 13, 17, 20, 21, 22,
24, 39 eller 47 § eller om föreläggande
enligt 16 § föres hos kammarrätten
genom besvär.

Mot annat beslut av länsstyrelse
enligt denna lag föres talan hos
Konungen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger för
tillvaratagande av naturvårdens
intressen föra talan mot beslut enligt
denna lag eller enligt bestämmelser
som meddelats med stöd av
lagen.

Föreslagen lydelse

av allmän åklagare, statens naturvårdsverk,
länsstyrelsen eller den
kommunala myndighet som handhar
naturvårdsfrågor. Beträffande
sådan handräckning äga bestämmelserna
i 191 § utsökningslagen
motsvarande tillämpning.

Vid meddelande av föreläggande
enligt 17 § första stycket,
20 §, 21 § eller 22 § andra stycket
får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes
ej sådant föreläggande,
skall på anmodan av länsstyrelsen
utmätningsmannen föranstalta om
att åtgärden vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta
vite vid meddelande av föreläggande
enligt 17 § tredje stycket.
Hälsovårdsnämnden får utsätta
vite vid meddelande av föreläggande
enligt 24 §. Efterkommes ej
föreläggandet, äger vederbörande
nämnd låta vidtaga åtgärden på
den försumliges bekostnad.

Talan mot kommunal myndighets
beslut enligt denna lag föres
hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot beslut av annan statlig
myndighet än regeringen i ärende
enligt 13 §, 17 §, 20 § andra
stycket eller 21, 22, 24, 39 eller
47 § föres hos kammarrätten genom
besvär. Mot beslut enligt denna
lag av annan statlig myndighet
än regeringen föres i övrigt talan
hos regeringen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger
föra talan mot beslut enligt denna
lag eller enligt bestämmelser som
meddelats med stöd av lagen.

Finner myndighet att den ej kan
helt bifalla framställning från
fortifikationsförvaltningen eller
statens vägverk om undantag

JoU 1974: 52

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som avses i 16 § tredje stycket,
hänskjutes ärendet till regeringens
prövning.

41 §

Förbud enligt 11 eller 14 § så Förbud eller föreskrift enligt 11
ock förordnande enligt 15, 15 a eller 14 § och beslut enligt 15 §

eller 19 § skall lända till efterrät- skall lända till efterrättelse utan

telse utan hinder av förd klagan. hinder av förd klagan.

42 §

Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut meddelas
i naturvårdsärende, må sådan undersökning verkställas genom länsstyrelsens
försorg.

1 samband med beslut om tillstånd
till bebyggelse, täkt eller annat
arbetsföretag äger länsstyrelsen
föreskriva att företaget skall
bekosta särskild undersökning av
det berörda området eller på annat
sätt gottgöra intrånget i naturv
år dsintr esset.

43 §

Innan länsstyrelsen fattar beslut
om bildande av naturreservat eller
naturvårdsområde eller avgör annat
naturvårdsärende av vikt, skall
länsstyrelsen samråda med kommunen.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får förordna
att befogenhet som enligt 16 §
tredje stycket, 17 §, 19 § såvitt avser
tillstånd att vidtaga viss åtgärd,
21 § och 39 § andra stycket ankommer
på länsstyrelse, skall ankomma
på kommunal myndighet.

Närmare bestämmelser rörande
tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 utom såvitt gäller 15
och 15 a §§. I sistnämnda delar träder lagen i kraft den 1 juli 1975, då
även de strandskyddsförordnanden som meddelats dessförinnan upphör
att gälla.

2. Äldre lydelse av bestämmelse som ändrats genom denna lag, skall,
i den del bestämmelsen innehåller hänvisning till eller på annat sätt avser
15 eller 15 a §, fortfarande gälla till dess denna lag träder i kraft i sin
helhet.

JoU 1974: 52

3. Utan hinder av att denna lag ej trätt i kraft i den delen får beslut
meddelas enligt 15 § andra stycket i dess nya lydelse. Sådant beslut får
dock ej avse tid före den 1 juli 1975.

4. Strandområde som vid utgången av juni 1975 ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall ej omfattas av strandskydd
enligt nya lagen, om ej annat förordnas.

5. I fråga om före den 1 januari 1975 uppförda anläggningar av det
slag som avses i 16 § första stycket andra punkten i dess nya lydelse
gäller äldre bestämmelser.

6. I fråga om förordnanden som meddelats enligt 19 § i dess tidigare
lydelse gäller äldre bestämmelser intill dess länsstyrelsen förordnar annat.

7. Utan hinder av 17 § andra stycket i dess nya lydelse får skylt som
avses där bibehållas till utgången av juni 1975.

2 Förslag till
Lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237)

Härigenom förordnas i fråga om skogsvårdslagen (1948: 237)

dels att i 17, 25 och 35 §§ samt 43 § 2 mom. ordet ”Konungen” skall
bytas ut mot ”regeringen”,

dels att 1 och 37 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Skogsmark med därå växande Skogsmark med därå växande
skog bör genom utnyttjande på skog bör genom utnyttjande på

lämpligt sätt av markens virkes- lämpligt sätt av markens virkesal alstrande

förmåga skötas så, att strande förmåga skötas så, att till tillfredsställande

ekonomiskt utby- fredsställande ekonomiskt utbyte

te vinnes och, såvitt möjligt, i hu- vinnes och, såvitt möjligt, i huvud vudsak

jämn avkastning erhålles. sak jämn avkastning erhålles.

Hänsyn skall tagas till naturvårdens
intressen.

8a §

Skogsmarks ägare är skyldig att
enligt bestämmelser som meddelas
av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer underrätta
skogsvårdsstyrelsen om avverkning
som skall äga rum på
hans mark.

37 §

Bryter någon uppsåtligen mot Bryter någon uppsåtligen eller
föreskrift, som meddelats enligt 28 av oaktsamhet mot föreskrift som

§ 3), straffes med dagsböter. Begår meddelats med stöd av 8 a § eller

någon sådan förseelse av oaktsam- 28 § 3), dömes till böter.

JoU1974: 52

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

het, dömes till böter från och med
fem till och med femtio kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

3 Förslag till

Lag om upphävande av förordningen (1939:188) med vissa bestämmelser
angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom
naturminnesmärken fridlysta områden

Härigenom förordnas att förordningen (1939: 188) med vissa bestämmelser
angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom
naturminnesmärken fridlysta områden skall upphöra att gälla vid utgången
av år 1974.

Motionerna m. m.

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels de vid riksdagens början väckta motionerna

1974: 327 av herr Strömberg i Botkyrka m. fl. (fp) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Majit begär förslag om ett enhetligt förvaltningssystem
för mark som säkerställs för naturvårdsändamål, bl. a. innebärande
att naturvårdsverket får ansvaret för förvaltningen av nationalparkerna,

1974: 808 av herr Dahlberg m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte besluta att översända motionen till
den aviserade sysselsättningsutredningen,

1974: 827 av herr Olsson i Sundsvall (c) vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit anhåller om sådan ändring av expeditionskungörelsen
att expeditioner i ärende enligt naturvårdslagen skall utlämnas till fastighetsägare
utan kostnad,

1974: 1117 av fru Åsbrink m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar
att hos Kungl. Majit anhålla om utformande av sådana bestämmelser
att täkt från slaggmassor och liknande ”industrilämningar” liksom
matjordstäkt i fortsättningen faller under § 18 i naturvårdslagen,

dels de i anledning av propositionen 1974:166 väckta motionerna

1974: 2003 av herr Olsson i Edane m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit begär förslag till lag om awerkningstvång i enlighet
med vad som anförts i motionen,

1974: 2004 av herrar Andersson i Ljung (m) och Nisser (m) vari

JoU 1974: 52

hemställs att riksdagen avslår förslaget till ny lydelse av § 14 NVL med
undantag av de ändringar som är av formell natur,

1974: 2005 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen

1. avslår förslaget till ny lydelse av 15 § NVL;

2. beslutar att 19 § NVL skall ha följande lydelse:

7 fråga om område, inom vilket särskilda åtgärder behövas för att
skydda eller bevara naturmiljön, men som med hänsyn till den begränsade
omfattningen av åtgärder lämpligen ej bör avsättas till naturreservat
kan länsstyrelsen efter godkännande av markägaren förklara markområdet
som naturvårdsområde.

Finnes anledning antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag
av visst slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle
inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden,
äger länsstyrelsen förordna att företag av det slaget icke må utföras
inom området utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter,
att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt
begränsas eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,
som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan,
och ej heller företag, vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller
miljöskyddslagen.

3. avslår förslaget till ny lydelse av 17 § första stycket NVL;

4. beslutar ändra 40 § andra stycket av lagförslaget så, att även besvär
i ärenden enligt 19 § skall anföras hos kammarrätten;

5. beslutar ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anföres om besvär
över kommunal myndighets beslut enligt 43 § andra stycket;

6. uttalar att färd med motordrivet fordon utanför vägområde ej innefattas
i allemansrätten;

7. avslår förslaget till 8 a § i skogsvårdslagen,

1974: 2006 av herr Dahlgren (c) och Elmstedt (c) vari hemställs att
riksdagen uttalar dels att markägares rätt att uppehålla sig på sina ägor
inte får inskränkas så att vederbörandes yrkesutövning försvåras, dels
att anläggning som erfordras för jordbruket, fisket, skogsskötseln eller
renskötseln undantas från strandskyddsbestämmelsema,

1974: 2007 av herr Enlund (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar
att sista stycket i 22 § NVL utformas i enlighet med naturvårdskommitténs
förslag, kompletterat med en bestämmelse att på ifrågavarande
anordning skall finnas angivet vem som är ansvarig för anbringandet
av densamma,

1974: 2008 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar -

JoU 1974: 52

1. om sådan utformning av naturvårdslagen att förordnande om
strandskydd skall beslutas av kommunen;

2. att 19 § i naturvårdslagen får följande lydelse:

Propositionens förslag Motionens förslag

Område — — — naturvårds- Område — — — naturvårdsområde.
Är åtgärd som bör vid- område. Är åtgärd som bör vidtagas
så ingripande att pågående tagas så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvå- markanvändning i icke ringa grad
ras, skall området dock avsättas försvåras, skall området dock avtill
naturreservat. sättas till naturreservat.

I beslut — naturvårds- I beslut naturvårds område.

Bestämmelserna område. Bestämmelserna

byggnadsplan. byggnadsplan.

3. att talan mot länsstyrelsens beslut om bildande av naturvårdsområde
föres i domstol i enlighet med vad som i motionen anförts;

4. att i avvaktan på förslag i anledning av 1973 års skogsutredning
avslå Kungl. Maj:ts förslag till införande av ny paragraf, 8 a §, och därav
föranledda följdändringar i skogsvårdslagen,

1974: 2009 av herr Karlsson i Huskvarna m. fl. (s, c, fp) vari hemställs
att riksdagen antager det vid propositionen 1974: 166 fogade förslaget
till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) med den ändring
av 15, 16, 18 och 19 §§ samt av övergångsbestämmelserna som
anges i motionen,

1974: 2010 av herr Sellgren (fp) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförs beträffande
begränsning i användningen av markberedning genom hyggesplöjning,

1974: 2011 av herrar Wirtén (fp) och Enlund (fp) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad som
i motionen anförs beträffande formerna för anmälan av skogsavverkning; 2.

att riksdagen beslutar om sådan ändring av paragraf 40 naturvårdslagen
att talan mot beslut om naturvårdsområde i enlighet med vad
som anförs i motionen skall föras hos kammarrätten genom besvär;
samt

3. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad som
i övrigt anförs i motionen.

I sitt betänkande 1974: 45 behandlade jordbruksutskottet motioner
angående ändringar av miljöskyddslagen. Sedan kammaren den 20 november
1974 återförvisat ärendet till utskottet för ytterligare beredning,
avger utskottet i nu förevarande sammanhang nytt yttrande i ämnet.
Ärendet avser de vid riksdagens början väckta motionerna

2 Riksdagen 1974.16 sami. Nr 52

JoU 1974: 52

1974: 326 av herr Strömberg i Botkyrka m. fl. (fp) vari hemställs att
riksdagen måtte besluta om en sådan ändring i miljöskyddslagen att
tillståndsplikt införs för byggande av vägar och flygplatser, och

1974: 508 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari föreslås, såvitt nu är
i fråga (yrkande 1), att riksdagen hos regeringen hemställer om omarbetning,
precisering och förslag beträffande miljöskyddslagen med
en sådan inriktning att ekologiska miljöaspekter beaktas och att en
objektiv beslutsprocess i miljöärendena eftersträvas med samhällsekonomisk
optimering som målsättning.

Till utskottet har i anledning av propositionen 1974: 166 överlämnats
en gemensam skrivelse från domänverket, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott samt en särskild
skrivelse från Sveriges skogägareföreningars riksförbund.

R emissy 11 randen

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974: 808 från statens
naturvårdsverk, domänverket och Svenska naturskyddsföreningen.
Se bilaga till detta betänkande.

Utskottet

I propositionen erinras om att utvecklingen på mindre än ett århundrade
har gett människan tidigare oanade möjligheter att bruka naturens
krafter och förfoga över dess tillgångar. Industrialiseringen och befolkningsomflyttningen
är i vårt land de mest framträdande yttre tecknen på
den omvandling som skett. Vår tillvaro har i grunden förändrats. Den
materiella standarden har ökat kraftigt. Men samtidigt har miljövärden
förstörts. I dag framstår en god miljö i allt högre grad som en väsentlig
del av vår totala levnadsstandard. Därför måste omtanke om miljövärdena
ständigt påverka utvecklingen och bli en utgångspunkt för samhällets
handlande på skilda områden.

Målet för miljöpolitiken är att skapa ett sådant samhälle för dagens
och morgondagens människor att vars och ens berättigade krav på en
god livsmiljö kan tillgodoses. Att ge envar en livsvänlig och livsduglig
miljö är liktydigt med höjd levnadsstandard och rättvisare fördelning av
våra resurser.

Planeringen av miljöpolitiken måste enligt departementschefen sättas
in som ett led i en totalplanering av hela samhället. Snävt ekonomiska
hänsyn får inte tillåtas bli styrande för utvecklingen.

Departementschefen framhåller att naturen är en grundläggande del
av vår miljö. Sedan urminnes tid gäller i vårt land förhållandet att
naturen skall vara tillgänglig för alla. I detta ligger ett stort värde men

JoU 1974: 52

också ett stort ansvar, i första hand för den som äger marken att vårda
och sköta den på ett sådant sätt att den kan utnyttjas både av nuvarande
och kommande generationer. Men det åvilar också den som utnyttjar
marken för rekreation och friluftsliv att visa omsorg och hänsyn till markens
känslighet. Utgångspunkten för handlandet måste vara hänsyn till
naturresurser och naturmiljö. Ingen har rätt att handla på ett sådant sätt
att oersättliga naturvärden förstörs. Därför måste samhällets inflytande
över utnyttjandet av våra naturresurser stärkas. Det sker bl. a. genom
lagstiftning. För att bli ett verkningsfullt medel i strävandena att åstadkomma
en livsvänlig miljö åt alla måste lagstiftningen ständigt anpassas
till aktuella förhållanden.

Utskottet ansluter sig till de synpunkter som departementschefen anfört.

Som redovisas i propositionen har naturvårdskommittén i ett i februari
1974 avlämnat delbetänkande (Ds Jo 1974: 1) Naturvård I med förslag
till ändring av vissa bestämmelser i naturvårdslagen (1964: 822) (NVL)
framför allt i fråga om strandskydd och landskapsvård. Vidare har en
inom jordbruksdepartementet tillsatt arbetsgrupp i mars 1974 avgivit
rapporten (Ds 1974: 2) Kalhyggen, vari föreslagits vissa ändringar i
skogsvårdslagen (1948: 237) bl. a. för att bättre tillgodose naturvårdsintresset
i samband med avverkningar.

På grundval av förenämnda betänkande och rapport och däröver avgivna
remissutlåtanden framläggs i förevarande proposition förslag till
vissa ändringar i NVL och skogsvårdslagen.

I det följande tar utskottet till närmare behandling upp de delar av
propositionen som berörts i de i anledning av densamma väckta motionerna
samt behandlar därjämte vissa frågor som har samband därmed
och som aktualiserats i några vid riksdagens början väckta motioner.

Innan utskottet går närmare in på behandlingen av dessa frågor vill
utskottet något beröra frågan om naturvårdsförvaltningens organisation.

NVK har i sitt förenämnda delbetänkande Naturvård I bl. a. lagt
fram förslag till ny ordning i fråga om förvaltningen av mark som avsatts
för naturvårdsändamål. Förslaget innebär, att naturvårdsverket
skall vara central förvaltningsmyndighet för samtliga naturvårdsobjekt
med länsstyrelserna som ansvariga organ för länen och med lokala förvaltare
för de särskilda objekten. Frågor rörande förvaltningen bör enligt
NVK i överensstämmelse härmed föras från de lokala förvaltarna
till länsstyrelsen och när det gäller frågor som kräver central bedömning
från denna till naturvårdsverket. Vidare föreslår NVK bl. a. att
verksamheten i skötselråden byggs ut för att underlätta arbetet för länsstyrelse
och lokala förvaltare.

Departementschefen upplyser i propositionen 1974: 166 att han avser
återkomma till NVK:s förslag i fråga om förvaltningen av mark i annat
sammanhang.

JoU 1974: 52

Frågor berörande naturvårdsförvaltningen har tagits upp i de vid
riksdagens början väckta motionerna 1974: 327 och 1974: 808. I den
förstnämnda motionen hemställs sålunda att riksdagen hos Kungl.
Maj:t begär förslag om ett enhetligt förvaltningssystem för mark som
säkerställs för naturvårdsändamål, bl. a. innebärande att naturvårdsverket
får ansvaret för förvaltningen av nationalparkerna. I den andra
motionen anförs att den i år tillsatta utredningen om den långsiktiga
sysselsättningspolitiken bör pröva frågan om upprättande av en fast personalorganisation
ute på fältet för tillsyns- och bevakningsuppgifter
m. m. på miljövårdsområdet.

Enligt utskottets mening bör riksdagen i avvaktan på den vidare behandlingen
av NVK:s förslag i ämnet inte nu ta närmare ställning till de i
motionerna 1974: 327 och 1974: 808 upptagna frågorna. Motionerna
bör därför lämnas utan åtgärd.

Skogsvårdslagen

Den förut nämnda arbetsgruppen föreslår obligatorisk anmälan till
skogsvårdsstyrelsen av alla planerade hyggen. Enligt arbetsgruppen skulle
en sådan anmälan möjliggöra en bättre rådgivnings- och kontrollverksamhet
främst i fråga om återväxtåtgärder. Vidare skulle anmälningsförfarandet
innebära möjligheter till bättre sysselsättningsplanering.
De flesta remissinstanserna är positiva till någon form av anmälningsförfarande.
I fråga om tidpunkten för anmälan råder emellertid
delade meningar bland remissinstanserna. Naturvårdsverket, flera länsstyrelser
och de flesta skogsvårdsstyrelserna är positiva till arbetsgruppens
förslag om förhandsanmälan. Några remissinstanser, däribland
skogsstyrelsen, anser att anmälan behöver göras först i samband med
avverkning eller sedan hygget tagits upp. Domänverket och ett par stiftsnämnder
anser att anmälning av hyggen inte bör omfatta statens och
kyrkans skogsmarker. LRF motsätter sig en anmälningsplikt med hänvisning
till att skogsvårdsstyrelsemas resurser i första hand bör användas
för en intensifiering av skogsvården. Om sådan anmälningsplikt
införs, bör den enligt LRF i vart fall begränsas till hyggen som är större
än fem hektar.

Departementschefen delar arbetsgruppens uppfattning att det från
såväl skogsvårds- som arbetsmarknads- och miljöskyddssynpunkt finns
ett behov av att avverkningar anmäls till skogsvårdsstyrelserna. Han ansluter
sig också till förslaget att anmälan skall göras i god tid i förväg
innan avverkning företas och att anmälningsskyldigheten skall omfatta
alla skogsägare. En förutsättning för att skogsvårdsstyrelsemas rådgivning
i återväxtfrågor skall bli effektiv är sålunda att avverkningen inte
redan har ägt rum. Vidare förutsätter den allmänna samrådsplikt beträffande
i naturmiljön mera ingripande företag, varom förslag framläggs i

JoU1974: 52

ett följande avsnitt av propositionen, att anmälan görs i förväg. Det är
enligt departementschefens mening inte heller tillfredsställande att som
några remissinstanser föreslår begränsa anmälningarna till hyggen större
än fem hektar. Av arbetsgruppens redovisning framgår att hälften av
kalmarksarealen utgörs av hyggen som är mindre än fem hektar. Av
denna areal är enligt redovisningen närmare 40 procent äldre än fem år.
Det innebär med andra ord att det under en period av minst fem år efter
avverkningen inte har åstadkommits någon tillfredsställande föryngring
på dessa marker. Redan detta förhållande är enligt departementschefens
mening skäl nog för att låta anmälningsförfarandet omfatta alla hyggen.
Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta i dessa frågor.

Mot bakgrund av det anförda förordar departementschefen att i skogsvårdslagen
i avsnittet om avverkning tas in en bestämmelse om skyldighet
för markägare att enligt bestämmelser som meddelas av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen
om avverkning som skall äga rum på hans mark. Närmare bestämmelser
om tidpunkten för anmälan och hur skyldigheten skall fullgöras
bör det ankomma på skogsstyrelsen att meddela. För större markägare
bör anmälningsskyldigheten kunna fullgöras i form av en redovisning av
planer för framtida avverkning vilka bör följas upp genom definitiv anmälan
i god tid innan åtgärden påbörjas. Skogsstyrelsen bör också kunna
medge undantag från anmälningsskyldighet i vissa fall, t. ex. i fråga
om beståndsvårdande gallring. Motsvarande anmälningsskyldighet bör
gälla för kyrkans mark och för mark under domänverkets förvaltning.
Som arbetsgruppen framhållit kommer den föreslagna anmälningsskyldigheten
dessutom att underlätta den långsiktiga planeringen av sysselsättning
och utbildning inom skogsbruket. Enligt departementschefens
mening är det angeläget att förbättra planeringen av sysselsättningen för
de anställda i skogsbruket.

Det merarbete som kommer att uppstå vid skogsvårdsstyrelserna i
samband med anmälningsförfarandet kommer enligt departementschefens
uppfattning inte att bli mer omfattande än att dessa kommer att klara
det med befintliga resurser.

I motionerna 1974: 2005, 1974: 2008 och 1974: 2011 riktas kritik mot
den i propositionen skisserade utformningen av anmälningsförfarandet.
I den förstnämnda motionen framhålls sålunda att en allmän anmälningsplikt,
även om vissa möjligheter till befrielse från anmälningsskyldigheten
kan medges, innebär betydande olägenheter för de enskilda
skogsägarna samtidigt som arbetsbelastningen torde öka i mycket stor
omfattning på de olika skogsvårdsstyrelserna. Vidare befaras att detta
kommer att ske på bekostnad av andra för skogsbruket angelägna uppgifter,
särskilt i fråga om återväxtåtgärder och skoglig rådgivning. I motionen
1974: 2008 ges uttryck för liknande synpunkter. I båda de nu berörda
motionerna framförs den åsikten att 1973 års skogsutrednings

JoU 1974: 52

förslag bör avvaktas innan ändringar i lagstiftningen på nu förevarande
område genomförs. Motionerna utmynnar i enlighet härmed i yrkande
om avslag på propositionen i förevarande del.

Enligt motionen 1974: 2011 blir det i propositionen förordade anmälningsförfarandet
administrativt tungrott och motionärerna finner det
därför tveksamt om skogsvårdsstyrelserna utan omfattande personalförstärkning
skall kunna behandla det stora antal anmälningar som då kommer
i fråga — i motionen beräknas de till ca 150 000 per år. Vidare anförs
att det i många fall av praktiska skäl är omöjligt att exakt avgöra var
och när en avverkning skall göras och att anmäla den i så god tid att den
hinner behandlas innan förutsättningarna har ändrats. Enligt motionärernas
mening måste det framför allt från naturvårdssynpunkt vara
lämpligare att koncentrera förhandsanmälan till att gälla sådana områden
som kommer att klassas som konfliktområden. För att tillgodose
kraven på intensivare återväxtåtgärder räcker det enligt motionärernas
mening med en anmälan i efterhand om avverkning. Den föreslagna paragrafen
8 a i skogsvårdslagen bör därför enligt motionärernas mening
ges en annan utformning. Behovet av planering för sysselsättning bör enligt
motionärerna kunna tillgodoses genom att skogsbolag och andra
större markinnehavare till skogsvårdsstyrelse redovisar sina flerårsplaner.

Utskottet delar uppfattningen att det är viktigt att återväxtåtgärderna
i skogsbruket intensifieras. Åtgärder bör vidtas snabbt för att bli verkligt
effektiva, inte minst mot bakgrund av det kraftiga underskott i landets
virkesbalans som med nuvarande avverkningsvolym kan väntas
uppstå om ca 15—20 år. Otvivelaktigt bör en anmälningsskyldighet i
fråga om avverkningar kunna bidra till att möjliggöra en bättre rådgivnings-
och kontrollverksamhet från skogsvårdsstyrelsernas sida i fråga
om återväxtåtgärder. Vidare bör ett anmälningsförfarande som arbetsgruppen
framhållit kunna ge underlag för en bättre sysselsättningsplanering
inom skogsbruket. Ett anmälningsförfarande bör också, lämpligt utformat,
kunna utnyttjas för att underlätta det utvidgade samrådsförfarande
beträffande i naturmiljön mera ingripande företag, som förordas
på annat ställe i propositionen, såvitt avser 20 § NVL.

Utskottet anser sålunda i likhet med departementschefen att det från
såväl skogsvårds- som arbetsmarknads- och miljöskyddssynpunkt finns
ett behov av att avverkningar anmäls till skogsvårdsstyrelserna. Som
framgår av det föregående har de flesta remissinstanserna, bl. a. flertalet
skogsvårdsstyrelser, ställt sig positiva till någon form av anmälningsförfarande.
I fråga om tidpunkten för anmälan råder dock delade meningar.
Bl. a. kan noteras att flertalet skogsvårdsstyrelser ställer sig positiva
till arbetsgruppens förslag om förhandsanmälan, medan bl. a.
skogsstyrelsen anser att anmälan behöver göras först i samband med
avverkning eller sedan hygget tagits upp.

JoU1974: 52

Utskottet ansluter sig för sin del till förslaget att anmälan skall göras
i god tid i förväg innan avverkning företas och att anmälningsskyldigheten
skall omfatta alla skogsägare. En förutsättning för att skogsvårdsstyrelsernas
rådgivning i återväxtfrågor skall bli effektiv är sålunda att avverkningen
inte redan har ägt rum. Vidare förutsätter det förenämnda
samrådsförfarandet i naturvårdsfrågor att anmälan görs i förväg. Som
förut anförts är avsikten med anmälningsskyldigheten bl. a. att skogsvårdsstyrelsemas
uppföljning av återväxtåtgärder underlättas. Det är då
särskilt viktigt att anmälningsförfarandet utformas på ett sätt som gagnar
angivna syfte och inte blir administrativt tungrott. Utskottet, som inte
har någon erinran mot departementschefens principiella bedömning när
det gäller omfattningen av anmälningsskyldigheten, anser att en viss frihet
i utformningen av anmälningsförfarandet bör kunna godtas. Som anförs
i propositionen bör det ankomma på Kungl. Maj:t att besluta i
dessa frågor. Närmare bestämmelser om tidpunkten för anmälan och hur
skyldigheten skall fullgöras bör det ankomma på skogsstyrelsen att meddela.
För större markägare bör anmälningsskyldigheten kunna fullgöras
i form av en redovisning av planer för framtida avverkning, vilka bör
följas upp genom en ny anmälan i god tid innan åtgärden påbörjas, i
den mån avvikelser sker från de angivna planerna. Skogsstyrelsen bör
också kunna medge undantag från anmälningsskyldighet i vissa fall,
t. ex. i fråga om beståndsvårdande gallring eller mycket små avverkningar
som inte har någon nämnvärd inverkan från vare sig miljövårds-
eller skogsvårdssynpunkt. Ett starkt krav är under alla omständigheter
att bestämmelserna utformas så att handläggningsordningen blir så
litet betungande som möjligt såväl för de enskilda markägarna som för
berörda myndigheter, utan att syftet med anmälningsskyldigheten förfelas.

Till det anförda kan fogas att en förhandsanmälan kan medverka till
att förhindra att avverkningar i strid mot jämnhetskravet i 7 § skogsvårdslagen
kommer till stånd.

Mot bakgrund av vad nu anförts förordar utskottet med bifall till
propositionen, såvitt nu är i fråga, att i skogsvårdslagen i avsnittet om
avverkning tas in en bestämmelse om skyldighet för markägare att enligt
bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelse om avverkning som skall
äga rum på hans mark.

Utskottets ställningstagande innebär bl. a. att utskottet avstyrker såväl
i motionerna 1974: 2005 och 1974: 2008 framförda avslagsyrkanden som
i motionen 1974: 2011 framförda ändringsförslag i nu berörda fråga.

I samtliga nyss angivna motioner synes kravet på förhandsanmälan av
planerad avverkning i samband med tidigare berört samrådsförfarande
i naturvårdsfrågor i princip ha accepterats. Enligt motionerna 1974:
2005 och 1974: 2008 bör i övrigt 1973 års skogsutredning avvaktas. En

JoU1974: 52

begränsning av anmälningssystemet i enlighet med motionärernas förslag
skulle bl.a. innebära att slutavverkningar, s. k. kalhyggen, utanför av
länsstyrelse angivna områden inte skulle förhandsanmälas. Utskottet vill
till detta foga den kommentaren, att utskottet anser att det inte bara från
skoglig synpunkt utan minst lika mycket från miljövårdssynpunkt är
viktigt att skogsvårdsstyrelsen får möjlighet att på ett tidigt stadium med
markägaren diskutera lämpliga åtgärder i syfte att i möjligaste mån tillgodose
såväl behovet av en effektiv skogsåterväxt som önskemålet om en
skonsam behandling av naturmiljön.

I förevarande sammanhang vill utskottet även erinra om att 1973 års
skogsutredning bl. a. har att särskilt beakta möjligheterna att inom ramen
för skogsvårdslagstiftningen tillgodose samhällets behov att styra
skogsproduktionen, varvid utgångspunkten skall vara att skogsmarken
skall utnyttjas på från samhällets synpunkt bästa sätt. De sakkunniga
bör också närmare belysa de konsekvenser i miljövårdshänseende som
nuvarande och en framtida avverkningspolitik kan komma att leda till.
Vidare bör de sakkunniga bl. a. göra en bedömning av hur skogsnäringens
expansionsmöjligheter påverkas av kraven på rekreationsmöjligheter
för allmänheten.

Utskottet utgår från att skogsutredningen vid sitt fortsatta arbete noga
följer tillämpningen av det förordade anmälningssystemet i fråga om avverkningar
och om utredningen finner det påkallat framlägger erforderliga
förslag i syfte att ytterligare underlätta skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
när det gäller uppföljningen av återväxtåtgärderna.

Som en särskild fråga i detta sammanhang behandlas i propositionen
det enskilda hyggets storlek. Enligt arbetsgruppen är stora hyggen ingen
nyhet i svenskt skogsbruk och inte heller finns, som påståtts i vissa sammanhang,
något starkt samband mellan mekaniserad avverkning och
stora hyggen. Däremot finns ett visst samband mellan avverkningens
ekonomi och virkesförrådet per arealenhet. Ju större virkesförrådet per
hektar är, desto mindre hygge behöver tas upp för att kraven på ekonomi
skall tillgodoses. Dagens skogsskötselmetoder väntas leda till större
virkesförråd i de framtida bestånden varför ökade avverkningskostnader
inte behöver leda till större hyggen. Enligt arbetsgruppen är den slutavverkningsmogna
skogen i Syd- och Mellansverige ofta väl geografiskt
spridd, vilket gör att större sammanhängande hyggen inte kan uppkomma
i praktiken. I norra Sverige finns på vissa håll stora arealer med
gammal, tidigare flera gånger genomhuggen skog med lågt virkesförråd.

I dessa områden kan det bli fråga om större hyggesarealer.

Det måste enligt departementschefens mening vara en självklar utgångspunkt
vid awerkningsplaneringen att eftersträva att begränsa kalhyggenas
storlek. Hyggen bör t. ex. inte i onödan läggas kant i kant eller
göras större än som är erforderligt från skogsbrukssynpunkt. Inom områden
som är särskilt värdefulla från naturvårdssynpunkt bör natur -

JoU1974: 52

vårdsmyndigheterna med stöd av naturvårdslagstiftningen kunna meddela
särskilda föreskrifter i fråga om utformningen av kalhyggena.

Mot vad departementschefen sålunda anfört har utskottet inte något
att invända. Något särskilt yttrande i ämnet från riksdagens sida finner
utskottet inte nödvändigt. Ett i motionen 1974: 2011 under punkten 3 i
hemställan framfört förslag härom bör därför inte föranleda någon åtgärd.

Arbetsgruppen har haft som särskilt uppdrag att studera omfattningen
och effekterna av särskilt den markberedningsmetod som kallas hyggesplöjning.
Markberedning är ofta önskvärd och ibland nödvändig för
att skapa goda utvecklingsbetingelser för frön och plantor. Årligen markbereds
ca 100 000 hektar. Från skogsproduktionssynpunkt bör denna areal
utökas enligt arbetsgruppen. Hyggesplöjning, som är den mest radikala
metoden, har de senaste åren utförts på något mer än 8 000 hektar per
år. Metoden är bäst lämpad på friska och fuktiga marker med tjock råhumus
i extrema klimatlägen i Norrlands inland. Dessa marker brändes
tidigare. Hyggesplöjning kan okritiskt använd innebära olägenheter för
andra intressen, särskilt renskötselns. Arbetsgruppen anser att användningen
av metoden bör begränsas till de områden där inga andra alternativ
finns. Det föreslås att då sådan plöjning planeras skogsbruket i
varje enskilt fall bör söka samråd med naturvårdsmyndigheten. Vidare
föreslås att skogsbruket bör åläggas att i de fall åtgärden berör de renskötande
samernas intressen söka samråd med dessa. Genom satsning
på utveckling av andra, skonsammare metoder bör skogsbruket begränsa
användningen av hyggesplöjningen. Harvning är en annan relativt ny
markberedningsmetod som har diskuterats. Om den används på utpräglat
goda vinterbetesmarker för renarna, kan betet skadas. Harvning inom
renens vinterbetesland bör enligt arbetsgruppen därför ske först efter
samråd mellan skogsbruket och de renskötande samema.

Arbetsgruppens syn på den form av markberedning som kallas hyggesplöjning
delas av de allra flesta remissinstanserna. För egen del anser
departementschefen att tiden nu är inne för någon form av reglering av
hyggesplöjningen som f. n. på det hela taget är okontrollerad. Ett totalförbud
mot all hyggesplöjning skulle enligt departementschefens mening
föra för långt. Däremot anser han det motiverat att verksamheten underkastas
kontroll. Härvid måste en noggrann avvägning göras mellan å
ena sidan intresset av fortsatt skogsbruk och å andra sidan rennäringens
och naturvårdens intressen. Departementschefen framhåller att en sådan
avvägning måste göras innan avverkning skett på det aktuella området.
Frågan om hur kontrollen av hyggesplöjningen närmare bör utformas
behandlas i anslutning till i propositionen framlagt förslag till ändring
av 20 § NVL. Enligt nämnda förslag, till vilket utskottet återkommer
i det följande, bör en allmän samrådsplikt införas beträffande i natur -

JoU1974: 52

miljön mera ingripande företag. Regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer föreslås få befogenhet att föreskriva att inom landet
eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda
slag av arbetsföretag. Som exempel på arbetsföretag beträffande vilka
dylik föreskrift anses böra meddelas för hela riket nämns markberedning
genom hyggesplöjning.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att verksamheten
med markberedning genom hyggesplöjning bör underkastas kontroll.
Som anförs i propositionen måste en noggrann avvägning göras mellan å
ena sidan intresset av fortsatt skogsbruk och å andra sidan rennäringens
och naturvårdens intressen. I förevarande sammanhang får utskottet
erinra om att JO i ett beslut den 1 november 1973 framhållit att hyggesplöjning
i renbetesland måste ses som ändrad markanvändning som —
om den medför avsevärd olägenhet för renskötseln — innefattar en
överträdelse av 30 § i rennäringslagen. Det i propositionen förordade
samrådsförfarande! i frågor rörande hyggesplöjning bör enligt utskottets
mening kunna ge goda möjligheter till kontroll av den fortsatta utvecklingen
när det gäller ifrågavarande verksamhet.

I motionen 1974: 2010 har begärts att riksdagen uttalar sig för en
begränsning i användningen av markberedning genom hyggesplöjning.
Utskottet anser att departementschefens uttalanden i ämnet ger vid handen
att syftet med motionen kommer att tillgodoses utan någon särskild
riksdagens åtgärd.

Departementschefen framhåller nödvändigheten av att våra skogar
även i framtiden kan utnyttjas både för skogsbruk och friluftsliv. Detta
kräver ett ömsesidigt hänsynstagande. Det är nödvändigt att i skogsbruket
ta hänsyn till naturvårdens krav. Som ett uttryck för denna inställning
och som ett understrykande av de krav som av hänsyn till naturvården
under alla omständigheter bör gälla inom skogsbruket — vare
sig det är fråga om skogsmark som är särskilt värdefull från naturvårdssynpunkt
eller inte — anser departementschefen att i skogsvårdslagen
som allmän princip bör slås fast att skogsbruket är skyldigt att ta hänsyn
till naturvårdens intressen. Bestämmelsen bör tas in i 1 § skogsvårdslagen
som innehåller de allmänna riktlinjerna för skogsbrukets bedrivande.
Arbetsgruppen har påpekat att det oftast är möjligt att med enkla medel
inom ramen för ett rationellt skogsbruk vidta åtgärder som tillfredsställer
den rekreationssökande allmänhetens krav. Exempel på åtgärder som
anges i propositionen är att vid slutavverkning lämna kvar enstaka träd,
trädgrupper eller trädridåer i omedelbar anslutning till bebyggelse, på
allmänt frekventerade rastplatser, på mindre holmar och vid sjöar och
vattendrag eller i anslutning till natursköna vyer nära vägar, att anpassa
hyggesgeometrin till terrängens form, att se till att vissa stigar är
framkomliga, att undvika slutavverkning på myr- och bergimpediment

JoU 1974: 52

och i myrkanter, att spara boträd samt att undvika kalavverkning utan
kvarlämnande av ”fröträd” i nära anslutning till bebyggelse. De åtgärder
av hänsyn till naturmiljön som nu nämnts och därmed jämförliga
åtgärder anses således i fortsättningen böra ingå som ett normalt led i
skogsdriften. Skogsstyrelsen avses få i uppdrag att efter samråd med
naturvårdsverket utfärda utförliga anvisningar om vilka dessa åtgärder
är och vad de närmare innebär. Vidare avses skogsvårdsstyrelsema få i
uppdrag att medverka till att åtgärderna genomförs.

Utskottet kan helt ansluta sig till de synpunkter som anförts av departementschefen.
Dennes förslag att en allmän aktsamhetsregel vad gäller
naturen infogas i skogsvårdslagen biträder utskottet därför.

De föreslagna restriktionerna i skogsbruket, som avses få sin grund i
skogsvårdslagen, bör gälla all skogsmark. Det innebär bl. a. att de av
naturvårdsmyndigheterna kan läggas till grund för deras bedömningar
och betraktas som minimikrav som under alla omständigheter måste
uppfyllas. Samtidigt förutsätts att naturvårdsmyndigheterna med stöd
av naturvårdslagstiftningen meddelar andra eller strängare föreskrifter
när skogsmarken är särskilt värdefull från naturvårdssynpunkt och samhället
med hänsyn därtill behöver ha omedelbar kontroll över skogsdriften
i området från nämnda synpunkt.

I motionen 1974: 2003 påpekas att det förhållandet att man vid slutavverkningar
i vissa fall skall lämna kvar fröträd och trädgrupper under
inga omständigheter får befria markägaren från ansvar för återväxtåtgärder
i form av hyggesrensningar, markberedningar eller planteringar.
För att den i 1 § skogsvårdslagen angivna allmänna målsättningen för
skogsvården skall kunna uppnås krävs enligt samma motion att skogsvårdsstyrelsen
erhåller större befogenheter än f. n. I motionen anförs
att både skogsägare och skogsarbetarkåren upplever det som inkonsekvent
att skogsvårdsstyrelsen enligt nu gällande lag inte äger rätt att
ingripa och föranstalta om avverkning i de fall skogsägare uraktlåter att
låta avverka gammal, mogen avverkningsbar skog, medan skogsvårdsstyrelsen
däremot förfogar över medel att stoppa avverkning som sker
i yngre, växande bestånd. Motionärerna hemställer att riksdagen hos
Kungl. Majit begär förslag till lag om avverkningstvång för sådana
skogsägare, som medvetet missköter sitt skogskapital genom att inte avverka
eller restaurera sina skogar, framför allt i de äldre och övermogna
bestånden.

Utskottet vill erinra om att 1973 års skogsutredning enligt sina direktiv
bör bedöma vilka styrmedel som behövs inom skogspolitiken för att
tillgodose önskemålen om att en långsiktig hög produktion inom skogsindustrin
och därmed också en hög intensitet i det svenska skogsbruket
skall kunna vidmakthållas. Möjligheterna att inom skogsvårdslagstiftningens
ram tillgodose samhällets behov att styra skogsproduktionen bör
särskilt beaktas. Som framgår av det anförda faller den fråga som tas

JoU1974: 52

upp i motionen 1974: 2003 inom ramen för skogsutredningens uppdrag.
Under hänvisning härtill föreslår utskottet att riksdagen lämnar motionen
utan åtgärd.

Naturvårdslagen

Allemansrätten

Enligt NVK:s förslag bör allemansrätten komma till positivt uttryck i
NVL:s inledande bestämmelse genom en föreskrift att rätten att färdas
fritt i naturen skall respekteras. Förslaget har fått ett blandat mottagande
under remissbehandlingen. Somliga remissinstanser ställer sig positiva
till lagstiftning angående allemansrätten men menar att ämnet i så fall
bör utredas ytterligare. Mot den föreslagna bestämmelsen har vidare invänts
bl. a. att den kan ge anledning till missförstånd angående allemansrättens
innebörd.

Departementschefen framhåller att allemansrätten är en urgammal
sedvanerätt, som endast i begränsad utsträckning kommit till uttryck i lag.
I stort brukar man med allemansrätten avse friheten för envar att färdas
till fots över och under en kortare tid uppehålla sig på annans mark, om
det inte är fråga om tomt eller plantering eller över huvud taget om
mark som kan skadas av beträdandet, och att där plocka blommor, bär
och svamp. På flera punkter råder oklarhet om vad allemansrätten innebär.
För egen del anser departementschefen att en lagstiftning angående
allemansrättens innehåll skulle kunna leda till många svårbedömda tvister
i skälighetsfrågor där olägenheterna i dag inte är större än att de kan
övervinnas med upplysning och uppmaning till hänsyn. Han anser det
emellertid värdefullt att markera allemansrättens betydelse i NVL:s inledande
bestämmelse.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att allemansrättens princip får
komma till uttryck i NVL. Som anförs i propositionen är allemansrätten,
som saknar motstycke i flertalet andra länder, av avgörande betydelse
för människomas möjlighet att få rekreation och avkoppling i det fria.
Utskottet tillstyrker därför departementschefens förslag att i NVL:s 1 §
förs in ett tillägg, varigenom — utan någon precisering av allemansrättens
innebörd — slås fast att naturen är tillgänglig för alla i enlighet med
allemansrätten.

Enligt utskottets mening finns det anledning att i förevarande sammanhang
även erinra om de uttalanden rörande allemansrättens innebörd
som gjordes i samband med 1972 års lag om körning i terräng med
motordrivet fordon (prop. 1972: 99, JoU 1972: 52, rskr 1972: 271). Vad
som därvid närmast behandlades var rätten att färdas över annans mark.
I den i propositionen 1972: 99 lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser
m. m. anfördes sålunda att nyssnämnda rätt begränsades
främst genom bestämmelsen om straff för tagande av olovlig väg (12

JoU1974: 52

kap. 4 § brottsbalken) av vilken framgår att det är förbjudet för utomstående
att färdas över tomt eller plantering eller över annan äga, som
kan skadas därav. Till de oklara frågorna rörande allemansrättens innebörd
hörde spörsmålet om och i vad mån befogenhet finns att utan
markägarens samtycke färdas i terrängen med lätta översnöfordon som
snöskoter. I sammanhanget hänvisades till en framställning av professor
Bertil Bengtsson vari sägs bl. a. följande:

Allemansrätten kan enklast beskrivas som en befogenhet för envar
att i viss utsträckning nyttja annans fastighet, oavsett om man äger
någon särskild rätt till den. Nyttjandet får dock inte gå så långt att
fastighetens ägare (eller annan med särskild rätt till fastigheten, t. ex.
en nyttjanderättshavare) tillfogas nämnvärd olägenhet eller skada. —
Innebörden av denna modifikation är svår att fastställa. De lagbestämmelser
som finns på området är delvis svårtolkade. Rättspraxis är obetydlig
och litteraturen sparsam. Vissa frågor om avvägningen mellan
markägarens och allmänhetens intressen är starkt kontroversiella. En
hänvisning till sedvanan ger knappast tillräcklig ledning, eftersom på
senare år — särskilt med bilismens genombrott — allmänhetens vanor
befunnit sig i snabb förändring och för övrigt torde växla bland olika
kategorier av friluftsintresserade. Vid en tolkning av oklara lagregler
verkar det mera närliggande att särskilt beakta den allmänna tendensen
bl. a. i naturvårdslagen att tillvarataga allmänhetens intresse av rörelsefrihet
i markerna, så länge markägaren inte tillfogas nämnvärd
ekonomisk skada. — Ytterligare kompliceras läget av att bestämmelserna
huvudsakligen rör straffansvar, vilket också utgör den praktiskt
viktigaste påföljden när allmänhetens befogenheter överskrids. Allt
nyttjande som går fritt från straff kan dock inte anses tillåtet.

I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (1972: 52) erinrade
jordbruksutskottet om att frågan om hur långt allemansrätten sträckte
sig var föremål för delade meningar. Utskottet ansåg dock att allemansrätten
inte utan vidare innebar rätt att med snöskoter eller annat motorfordon
färdas i terrängen på annans mark. Det var sålunda inte tillåtet
att färdas så att skador på mark eller gröda kunde uppkomma eller så att
hemfriden stördes. Därjämte erinrade utskottet om att en grundläggande
regel i den kommande terrängtrafikkungörelsen avsågs bli att den
som färdas i terräng skulle anpassa färdväg, hastighet och färdsätt så
att människor och djur inte stördes i onödan och att skada på annans
mark och växtlighet undveks.

Det finns i detta sammanhang även anledning att erinra om tredje
lagutskottets uttalande år 1970 om vad som borde avses med ringa nedskräpning
(3LU 1974: 90, s. 58—59). Lagutskottet anförde där att det
torde böra antagas, att en i och för sig obetydlig handling med hänsyn
till de omständigheter under vilka den kommer till stånd likväl bör anses
vara nedskräpning som icke är ringa, t. ex. om det framstår såsom uppenbart
att den utgör ett led i en allvarlig kollektiv nedskräpning. Såsom
lagrådet framhöll torde det också utan vidare vara klart, att vad som
på en plats måste bedömas vara en ”ringa” nedskräpning på ett annat

JoU1974: 52

och mera känsligt område får anses utgöra en gärning, som inte alls kan
bedömas såsom ringa.

Utskottet har inte funnit att något sådant särskilt uttalande rörande
allemansrättens innebörd, som begärts i motionen 1974: 2005, yrkande 6,
i övrigt synes erforderligt.

Strandskydd

Departementschefen erinrar om att strandskyddets syfte är att bevara
den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområden som allmänheten
har enligt allemansrätten. I motiven till NVL betonas vikten
av att den särskilda strandregleringen upprätthålls effektivt i enlighet
med dess syfte, så att allmänhetens tillträde till landets kuster och sjöstränder
inte hindras av okontrollerad bebyggelse. Av NVK redovisade
undersökningar ger vid handen att strandskyddsförordnanden inte kommit
till stånd i sådan omfattning att tillträde till de från friluftssynpunkt
värdefulla stränderna kunnat bevaras för den ej strandägande befolkningen
i önskvärd omfattning. Vidare har dispens för bebyggelse inom
strandskyddsområde getts i förhållandevis stor utsträckning. Departementschefen
anser därför i likhet med NVK och de flesta remissinstanserna
att det finns anledning att skärpa de nuvarande bestämmelserna
om strandskydd. Ett förslag av NVK om införande av ett generellt
skydd för strandområdet vid havet, insjöar och vattendrag godtas i
huvudsak av flertalet remissinstanser. Även departementschefen biträder
förslaget om införande av generellt strandskydd. Han förordar således
att det i 15 § NVL slås fast att strandskydd skall råda vid havet, insjöar
och vattendrag. Strandskyddsområdet bör i första hand omfatta
land- och vattenområdet intill 100 m från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd.
När det behövs för att tillgodose syftet med strandskyddet,
bör regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kunna
utvidga strandskyddsområdet intill ett avstånd av högst 300 m från
strandlinjen. I fråga om vattenområde utanför denna gräns erinrar departementschefen
om att länsstyrelsen har möjlighet att med stöd av 5 §
sjötrafikförordningen (1962: 150) meddela föreskrifter bl. a. om fartbegränsning
och om begränsning i rätt att utnyttja vattenområde för båttävling,
vattenskidåkning eller liknande sport. Vidare nämns att chefen
för kommunikationsdepartementet avser att föreslå ändring i nämnda
bestämmelser i syfte att utvidga länsstyrelsens befogenheter att ingripa
till skydd för vattenområden i dessa avseenden.

I motionen 1974: 2009 föreslås den ändringen i förhållande till propositionen
i nu förevarande del att strandskyddsområde i enlighet med
NVK:s förslag vad gäller utsträckningen i vattenområde bör kunna utvidgas
intill gränsen mot allmänt vattenområde.

Utskottet finner för sin del — förutom de av departementschefen anförda
skälen — även praktiska skäl tala för att strandskyddsområdets

JoU1974: 52

gräns i vattenområde bestäms i enlighet med den i propositionen förordade
regeln. Motionen 1974: 2009 avstyrks alltså i denna del.

Departementschefens förslag om införande av generellt strandskydd
tillstyrks även i övrigt av utskottet. Som anförs i propositionen bör undantag
från det generella strandskyddet medges för sådana strandområden
som uppenbarligen saknar betydelse för allmänhetens bad- och friluftsliv,
t. ex. vid obetydliga bäckar och tjärnar. Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer bör kunna förordna om sådana undantag.
Genomförande av ett generellt strandskydd kräver att strandskyddsområdena
avgränsas och preciseras så att någon tvekan inte kan
uppstå beträffande deras omfattning. Utskottet delar departementschefens
mening att denna fråga lämpligen bör lösas så att bestämmelserna
om generellt strandskydd för beredande av tid för behövliga inventeringar
får träda i kraft den 1 juli 1975.

Utskottets ställningstagande innebär, att utskottet avstyrker i motionen
1974: 2005, yrkande 1, gjord hemställan om avslag på propositionens
förslag till ny lydelse av 15 § NVL. Detsamma gäller i motionen
1974: 2008, yrkande 1, framlagt förslag om bibehållande av nuvarande
form för strandskyddsförordnanden men med sådan utformning av NVL
att beslutanderätten om strandskyddets omfattning överförs från länsstyrelse
till kommun.

16 § NVL reglerar strandskyddets innehåll. Bestämmelserna bör enligt
NVK skärpas för att skyddet skall bli tillräckligt effektivt. Inom strandskyddsområde
får enligt förslaget inte uppföras någon ny byggnad eller
befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett nytt ändamål. Inom sådant
område skall inte heller annars få utföras anläggning eller företas ingrepp
som väsentligt påverkar mark- eller vattenförhållanden inom området.
Som exempel härpå nämner NVK bl. a. anläggningar för camping,
sport och klubbverksamhet, bryggor och båtuppläggningsplatser. Inte
heller får enligt förslaget inom sådant område utföras annan anläggning
eller anordning som inskränker allemansrätten. Undantag föreslås dock
gälla för stängsel som behövs för jordbruket, skogsbruket eller renskötseln.
Ett normalt utnyttjande av området i jord- eller skogsbruk är enligt
NVK inte avsett att träffas av bestämmelsen. Länsstyrelsen skall kunna
meddela undantag från bestämmelserna om strandskydd när särskilda
skäl föreligger. Förslaget har godtagits av de flesta remissinstanserna,
och även departementschefen finner det ändamålsenligt att strandregleringen
i princip utformas på detta sätt. NVK:s förslag att strandregleringen
skall avse bl. a. uppförande av ”ny byggnad” i stället för som
f. n. ”helt ny byggnad” har motiverats med att det därigenom skulle bli
möjligt att reglera inte bara tillkomsten av helt ny byggnad utan även
omfattande till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig ändring av
befintlig byggnad. Några remissinstanser har avstyrkt förslaget i denna
del under framhållande att införandet av ännu ett byggnadsbegrepp i

JoU 1974: 52

bebyggelsereglerande författningar skulle medföra svårigheter och allmän
osäkerhet vid tillämpningen. Enligt departementschefens mening
finns inte med hänsyn till strandskyddets syfte anledning att ändra bebyggelsekontrollens
omfattning såvitt nu är i fråga, eftersom till- eller
ombyggnad av ett befintligt hus normalt sker på mark som redan tagits
i anspråk som tomt. Innebär arbetena att byggnaden ändras för att tillgodose
ett nytt ändamål, t. ex. ändring av en fiskebod till fritidshus, omfattas
ombyggnaden av strandkontrollen redan enligt gällande bestämmelser.
I andra fall torde byggnadslovsprövningen av till- eller ombyggnad
vara till fyllest.

Utskottet ansluter sig till departementschefens bedömning och förordar
således att 16 § NVL i nu berörda hänseende utformas i enlighet
med propositionen.

Med hänsyn till att strandskyddets primära syfte är att vara ett värn
för allemansrätten vid stränderna finns som departementschefen anför
ej heller skäl att under strandkontrollen utan närmare precisering eller
hänsyn till inverkan på allemansrätten föra in ingrepp som väsentligt påverkar
mark- eller vattenförhållanden inom strandområdet. Den behövliga
kompletteringen av strandskyddets innehåll bör enligt utskottets mening
ske på det sättet att det nuvarande förbudet mot bebyggelse och
förberedelsearbeten därför utvidgas till att avse även utförande av anläggning
eller anordning varigenom mark tas i anspråk såsom tomt eller
allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda mark
där den annars skulle ägt att färdas fritt. Förbudet kommer härigenom
att omfatta exempelvis vägar samt av NVK nämnda anläggningar för
camping och sport m. m.

Som anförs i propositionen bör det ankomma på länsstyrelsen att
meddela behövliga föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom
strandskyddsområde. Det tillkommer Kungl. Maj:t att besluta härom.

Bl. a. lantbruksstyrelsen föreslår att undantag från strandskyddsbestämmelsema
alltjämt bör gälla inte bara för stängsel utan även för annan
anläggning som erfordras för jordbruket, fisket, skogsskötseln eller
renskötseln och ej tillgodoser bostadsändamål. Utskottet ansluter sig för
sin del till departementschefens förslag att från strandregleringen undantas
sådana för dessa näringar behövliga anläggningar eller åtgärder som
inte avser uppförande eller ändring av byggnad. Det innebär att t. ex.
även ekonomibyggnader för jordbruket förs in under kontrollen.

Vad utskottet anfört beträffande 16 § NVL innebär att utskottet inte
ansett sig böra biträda de ändringsyrkanden i ämnet som framförts i
motionerna 1974: 1006 och 1974:1009.

Stängselgenombrott m. m.

17 § NVL innehåller bestämmelser om stängselgenombrott. Om det
på område, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i områdets
närhet finns stängsel som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till

JoU1974: 52

mark inom område där allmänheten annars skulle ha kunnat färdas
fritt, kan länsstyrelsen förelägga stängselhållaren att anordna grind eller
genomgång. Om det är uppenbart att stängslet enbart avser att stänga
allmänheten ute från området, kan föreläggande meddelas om borttagande
av stängslet. Bestämmelserna om stängsel gäller även dike.

Departementschefen förordar i överensstämmelse med NVK:s förslag
en ändring som ökar möjligheten till stängselgenombrott. För förordnande
bör det enligt förslaget räcka med att området är av betydelse för
friluftslivet och att stängslet eller diket försvårar tillträdet till marken.

Utskottet ansluter sig till förslaget och avstyrker således det i motionen
1974: 2005, framförda yrkandet (yrkande 3) om avslag på propositionen
i förevarande del.

Utskottet tillstyrker också det i propositionen framlagda förslaget om
ett tillägg i 17 § NVL av innebörd att skylt som huvudsakligen avser
att avvisa allmänheten från visst område inte får finnas uppsatt utan
byggnadsnämndens tillstånd. Utskottet vill dock fästa uppmärksamheten
på att tillstånd inte avses böra krävas, om det är uppenbart att allmänheten
ej äger färdas fritt inom området eller att skylten eljest är behörig.

Täktverksamhet

NVK:s förslag i fråga om täktregleringen i 18 § NVL innebär bl. a.
att tillståndsplikten för täkt av sten, grus, sand eller lera utvidgas till att
omfatta även jord, torv eller därmed jämförliga nyttigheter — varvid
lera uteslutits ur uppräkningen — och att undantaget för husbehovstäkt
upphävs. De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget att införliva
jord och torv bland de tillståndspliktiga materialen. Särskilt täkt av
matjord har under senare tid förekommit på många håll i landet i sådan
omfattning att allvarliga skador uppstått i naturmiljön. Täkt av torv i
stor omfattning kan medföra svåra ingrepp i naturmiljön genom inverkan
på landskapsbilden och på hydrologiska förhållanden m. m. I fråga
om husbehovstäkter motsätter sig flertalet av remissinstanserna som
yttrat sig i frågan, NVK:s förslag att även dessa täkter skall omfattas
av det generella tillståndstvånget.

Departementschefen biträder kommitténs förslag att generell tillståndsplikt
skall införas i fråga om täkt av jord och torv. För tydlighets
skull bör enligt departementschefens mening även lera alltjämt uttryckligen
nämnas bland de tillståndspliktiga materialen. Något behov att bland
de tillståndspliktiga materialen ta upp även nyttigheter som är jämförliga
med de uppräknade materialslagen föreligger inte enligt departementschefens
mening, då en sådan till sitt innehåll oklar bestämning
skulle vålla svårigheter vid tillämpningen. NVK:s förslag om husbehovstäkt
avvisas av departementschefen.

Utskottet vill erinra om att utskottet tidigare (JoU 1973: 47) uttalat
sig för att generellt tillståndstvång enligt NVL borde införas för täkt

3 Riksdagen 1974.16 sami. Nr 52

JoU1974: 52

av matjord. Utskottet hälsar därför det framlagda förslaget till ändring
av 18 § NVL i nu förevarande avseende med tillfredsställelse och kan
även i övrigt i princip biträda de förslag som i propositionen framlagts i
förevarande del. Utskottet vill understryka att bestämmelserna i 18 §
NVL primärt syftar till att hindra eller begränsa skador på naturmiljön
genom täkt av sten och lösa jordarter. Det kan ifrågasättas om inte den
i lagförslaget förordade formuleringen i nämnda hänseende är något
snäv med hänsyn till vad som sålunda åsyftas. Å andra sidan förefaller
den av NVK föreslagna ordalydelsen såsom departementschefen befarar
kunna leda till vissa svårigheter vid tillämpningen. Utskottet föreslår för
sin del att bestämmelsen utformas så att täkt av sten, grus, sand, lera,
jord, torv eller andra jordarter för annat ändamål än markinnehavarens
husbehov ej får ske utan länsstyrelsens tillstånd.

Med denna formulering framstår det klarare att t. ex. täkt av morän
och mo skall underkastas tillståndstvång. Utskottet föreslår att 18 § NVL
får den lydelse som i utskottets hemställan betecknas som utskottets förslag.
Att härmed inte avses någon ändring i sak i förhållande till departementschefens
förslag torde framgå av vad utskottet anfört.

I överensstämmelse härmed hemställer utskottet att riksdagen avslår
i motionen 1974: 2009 framfört yrkande om att täktkontrollen ges den
av NVK föreslagna omfattningen, bl. a. innefattande tillståndstvång i
fråga om husbehovstäkt. I den mån det av näturvårdsskäl befinns angeläget
att förbjuda täkt av sistnämnt slag, liksom täkt av renlav som
också berörs i motionen, finns enligt utskottets mening tillräckliga medel
härför genom NVL:s övriga bestämmelser.

Vid riksdagens bifall till utskottets förslag synes jämväl önskemålen
i den fristående motionen 1974: 1117 bli tillgodosedda. Någon särskild
åtgärd från riksdagens sida i anledning av densamma erfordras därför
inte.

N aturvårdsområde

NVK anser att NVL:s nuvarande bestämmelser på landskapsvårdens
område inte ger möjligheter att bedriva aktiva åtgärder för landskapsvård
i fråga om område som inte ingår i nationalpark eller naturreservat.
Allmänna miljökrav och naturvårdshänsyn har enligt kommittén
samtidigt ökat behovet av sådan vård. Kraven på markägare och andra
att vid nyttjandet av mark beakta miljökrav och naturvårdshänsyn har i
motsvarande mån ökat och lett till krav på begränsningar i nyttjandet.
Kommittén framhåller att avsaknaden av ett lämpligt instrument för
administration och säkerställande av landskapsvårdande åtgärder från
det allmännas sida har framstått som en allvarlig brist med de nuvarande
bestämmelserna. Detta har lett till att naturreservatsinstitutet tillgrips
även i fall med mycket begränsat åtgärds- eller kontrollbehov.

För att tillgodose det angivna behovet av ett lämpligt instrument för

JoU1974: 52

landskapsvårdande insatser från det allmännas sida föreslår kommittén
ett nytt skyddsinstitut, kallat naturvårdsområde. Som naturvårdsområde
skall enligt förslaget länsstyrelsen kunna förklara område inom vilket
särskilda åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön. De inskränkningar
som härvid kommer i fråga är enligt kommittén i allmänhet
av mindre ingripande beskaffenhet. I den mån särskilda åtgärder
behövs för skyddet eller vården, skall markägaren vara skyldig att tåla
att dessa utförs. De åtgärder som gäller vården bör enligt kommittén inte
regleras i själva förordnandet. I den mån särskilda insatser behövs bör
detta enligt kommitténs mening regleras i särskilt avtal. Vid jämförelse
med naturreservatet har institutet naturvårdsområde, framhåller kommittén,
från markinnehavarens synpunkt den fördelen att det i mindre
mån inkräktar på förvaltningen av fastigheten. Genomförandet bör därför
ske i samråd mellan det allmänna och sakägarna. Tillämpning av
naturreservatsinstitutet är enligt kommittén avsedd att komma i fråga
främst i fall med mera långtgående föreskrifter där mark tas i anspråk
eller pågående markanvändning avsevärt försvåras. I dessa fall bör enligt
kommittén naturvårdsområde inte komma i fråga. I enlighet härmed föreslås
att tillämpning av institutet naturvårdsområde inte skall medföra
rätt till ersättning av det allmänna.

Kommitténs förslag innebär att nu gällande bestämmelser om förordnande
till skydd för landskapsbilden ersätts av de föreslagna bestämmelserna
om naturvårdsområde.

Departementschefen förordar att nuvarande bestämmelser om landskapsskyddsförordnande
i 19 § NVL i huvudsaklig överensstämmelse
med NVK:s förslag ersätts med föreskrift att område, inom vilket särskilda
åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön men som
med hänsyn till den begränsade omfattningen av åtgärderna eller andra
omständigheter inte lämpligen bör avsättas till naturreservat, av länsstyrelsen
skall kunna förklaras som naturvårdsområde. För naturvårdsområde
bör kunna föreskrivas de inskränkningar i nyttjande av fastighet
som behövs för att trygga ändamålet med beslutet såsom förbud mot
eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och
avverkning samt skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utförs
röjning, plantering eller annan liknande åtgärd med den begränsningen
att föreskrifterna inte får innebära avsevärt försvårande av pågående
markanvändning. Eftersom det ofta torde vara praktiskt omöjligt att redan
i samband med bildandet av naturvårdsområde meddela definitiva
föreskrifter om vad som i olika hänseenden skall gälla i framtiden, bör
enligt departementschefens mening föreskrift även få utformas som förbud
att vidta viss åtgärd utan länsstyrelses tillstånd. När det gäller skogsavverkning
måste t. ex. hänsyn kunna tas till att ett trädbestånd har begränsad
livslängd. Vägras tillstånd när sådant krävs, bör gälla samma
begränsning med hänsyn till 'Strång i pågående markanvändning som vid

JoU 1974: 52

meddelande av indispensabel föreskrift. Även bestämmelserna om föreskrifter
för allmänheten (10 §), interimistiskt förordnande (11 §) samt
upphävande av och undantag från reservatföreskrifter (12 §) föreslås få
motsvarande tillämpning i fråga om naturvårdsområde. Med hänsyn till
institutets föreslagna innebörd finns enligt departementschefen inte behov
av regler om rätt till ersättning av det allmänna. Är åtgärd som
bör vidtagas så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras,
skall området dock avsättas till naturreservat.

I motionen 1974: 2005 hävdas att det inte finns några bärande skäl för
att införa ett nytt institut på naturvårdsområdet, som kommer att leda
till ökad byråkrati, risk för administrativt godtycke och även kommer
att innebära en klar begränsning av den enskildes rätt att själv förfoga
över sin egendom. För att skapa skydd för begränsade områden av speciellt
naturvårdsintresse på grund av förekomst av unik fauna eller flora
bör man enligt motionärernas mening i stället åstadkomma frivillig överenskommelse
som sedan registreras hos länsstyrelsen och får bindande
karaktär för fastigheten. Sådana områden kunde enligt motionärerna
lämpligen få beteckningen naturvårdsområden. I övrigt skulle hittillsvarande
bestämmelser gälla.

Enligt motionen 1974: 2008 innebär lagförslaget att alltför omfattande
åtgärder kan vidtagas utan ersättning till markägaren. Enligt motionärernas
mening bör bestämmelsen i fråga utformas så att område skall
avsättas till naturreservat i de fall åtgärd som bör vidtagas är så ingripande
att pågående markanvändning i icke ringa grad försvåras.

I motionen 1974: 2009, slutligen, föreslås i avseende på 19 § NVL
att utformningen av densamma bör ske i överensstämmelse med NVK:s
förslag. Motionärerna framhåller bl. a. att begränsningar och föreskrifter
måste läggas fast i förordnandet — i vart fall som rambestämmelser
— och värderingar av intrånget ske med hänsyn till förhållandena vid
förordnandetillfället. Något hinder mot att använda institutet även i fall
med mera väsentliga återverkningar på markanvändningen bör enligt
motionärernas mening ej föreligga, när parterna är ense härom.

Utskottet har för sin del inte något att invända mot den i propositionen
föreslagna utformningen av det nya institut, som avses ersätta nuvarande
landskapsskyddsförordnande. Med hänvisning härtill föreslår utskottet
att riksdagen bifaller lagförslaget i förevarande del och, såvitt nu
är i fråga, avslår motionerna 1974: 2005, 1974: 2008 och 1974: 2009.

Beträffande förslaget i motionen 1974: 2005 att områden i vissa fall
efter godkännande av markägare skall kunna avsättas som naturvårdsområden
kan konstateras, att en ändring av 19 § NVL i enlighet härmed
inte skulle medföra större skydd för nu ifrågavarande naturvärden än
som kan åstadkommas redan med nuvarande form för landskapsskyddsförordnanden.

Utskottet vill i förevarande sammanhang understryka att utskottet lik -

JoU 1974: 52

som NVK och departementschefen anser det väsentligt att inrättande av
naturvårdsområde så långt möjligt sker i samråd med markinnehavarna.
Samförståndslösningar i samband med bildande av naturvårdsområde
bör som sägs i propositionen underlättas av att såväl det allmännas företrädare
som markinnehavaren ofta kan väntas ha intresse av att den senare
genom avtal åtar sig att mot ersättning svara för vissa skötselåtgärder
inom området.

Vad gäller motionen 1974: 2008 skulle ett bifall till densamma i fråga
om ordalydelsen i 19 § NVL innebära ett principiellt avsteg från de av
1972 års riksdag fastställda grunderna för rätt till ersättning med anledning
av dispositionsinskränkningar enligt byggnads- och naturvårdslagstiftningen,
som bl. a. innebär att markinnehavare har rätt till ersättning,
om sådana inskränkningar medför att pågående markanvändning avsevärt
försvåras eller att mark tas i anspråk. Utskottet vill i förevarande
fråga även hänvisa till vad departementschefen i propositionen anfört i
denna fråga (s. 108—109):

Om innebörden härav yttrade jag i egenskap av chef för dåvarande
civildepartementet (prop. 1972: lil bil. 2 och 3 s. 334) bl. a. att markägare
som genom föreskrifter eller beslut enligt NVL hindras att vidta en
normal och naturlig rationalisering av pågående markanvändning bör få
ersättning härför. Beträffande frågan hur bl. a. kalawerkning av skogsmark
skulle bedömas från denna synpunkt framhöll jag att något entydigt
svar inte går att lämna utan att bedömningen måste ske från fall till
fall och med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en
naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen. Jag tilläde att
härvid särskilt var att beakta bl. a. samhällets syn på lämpliga brukningsoch
rationaliseringsmetoder sådan denna kommer till uttryck i bl. a. den
jord- och skogsbrukspolitiska lagstiftningen eller på annat sätt. Att göra
generella uttalanden om vad ifrågavarande ersättningsprinciper innebär
beträffande olika i dagens läge använda metoder i skogsbruket är givetvis
vanskligt. Avgörandet av ersättningsfrågan i samband med en viss
dispositionsinskränkning måste i hög grad bli beroende av i vad mån inskränkningen
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet kan
anses medföra avsevärt hinder i skogsbruket. Allmänt vill jag dock säga
följande. Av vad jag har sagt i det föregående framgår att trakthyggesbruk,
som bl. a. innebär att avverkningen koncentreras till en yta av viss
storlek, f. n. måste betraktas som en normal driftsmetod i skogsbruket.
Ägare av skogsmark är emellertid skyldig att tåla sådana av naturvårdshänsyn
betingade restriktioner som inte avsevärt försvårar rationellt
skogsbruk. Föreskrifter om konkreta åtgärder av det slag som enligt vad
jag förut utvecklat bör iakttas i skogsbruket av hänsyn till naturvården
kan självfallet inte grunda rätt till ersättning. Det gäller bl. a. vissa åtgärder
såsom kvarlämnande av träd eller trädridåer i anslutning till bebyggelse
och vattendrag och på impediment samt anpassning av hyggesgeometrin
till landskapsformen. På samma sätt bör kunna genomföras
sådana begränsningar i kalhyggesytornas storlek eller jämkningar i hyggenas
förläggning i tid eller rum som är möjliga bl. a. med hänsyn till
skogsbeståndets ålder och skogstillståndet i övrigt. Medför det i skogsvårdslagen
uppställda kravet på jämn avkastning att skogen på en fastig -

JoU 1974: 52

het inte får avverkas vid önskad tidpunkt, kan givetvis av naturvårdsskäl
betingade restriktioner av motsvarande innebörd inte grunda rätt till ersättning.
Detsamma torde i regel gälla i fråga om förbud mot s. k. hyggesplöjning
eftersom ett sådant förbud oftast har endast marginell betydelse
för markägaren.

Vad gäller motionen 1974: 2009 vill utskottet endast framhålla departementschefens
uttalande att det ofta torde vara praktiskt omöjligt
att redan i samband med bildandet av naturvårdsområde meddela definitiva
föreskrifter om vad som i olika hänseenden skall gälla i framtiden.
Bestämmelser om tillståndstvång erfordras i dessa fall. Att vid förordnandetillfället
värdera eventuella framtida intrång till följd av vägrat
tillstånd till exempelvis avverkning eller husbehovstäkt är inte möjligt.
Möjlighet att träffa avtal om mera ingripande åtgärder än som avses
med institutet naturvårdsområde föreligger givetvis alltid enligt civilrättsliga
principer.

Talan mot länsstyrelses beslut om bildande av naturvårdsområde
skall enligt NVK:s förslag i likhet med vad som f. n. gäller om talan
mot förordnande om landskapsskydd föras hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
Några remissinstanser har i likhet med en minoritet i kommittén
krävt att beslut varom nu är fråga skall kunna överklagas i kammarrätten.
Som skäl åberopas bl. a. att spörsmålet huruvida för ett naturvårdsområde
meddelade föreskrifter är så ingripande att pågående markanvändning
avsevärt försvåras är en rättsfråga som bör avgöras av domstol.

Departementschefen anför att det med visst fog kan hävdas att beslut
om bildande av naturvårdsområde med den konstruktion institutet
föreslås få har inslag av rättstillämpning. Frågan om inrättande av naturvårdsområde
och meddelande av föreskrifter härför är emellertid
framför allt en ändamåls- och lämplighetsfråga. Enligt departementschefens
mening skulle det vara synnerligen opraktiskt att dela upp avgörandet
i rätts- och lämplighetsfrågoma i samband med inrättandet av
naturvårdsområde på olika instanser. Med hänsyn till det nya institutets
betydelse för samhällets naturvårdsverksamhet och sambandet med den
fysiska planeringen i övrigt anser departementschefen besvärsprövningen
som kommittén föreslagit uteslutande böra ankomma på Kungl. Maj:t.
En sådan ordning är enligt departementschefens mening i överensstämmelse
med gällande principer för fördelningen av besvärsärenden mellan
Kungl. Maj:t och förvaltningsdomstol. Från närbesläktade rättsområden
kan som exempel nämnas besvär över åtskilliga beslut av länsstyrelse
enligt byggnadslagstiftningen samt besvär mot beslut av skogsstyrelsen
angående vägran av tillstånd enligt skogsvårdslagen till avverkning
bl. a. inom svårföryngrade skogar eller skyddsskogar.

Utskottet delar departementschefens bedömning att frågan om inrättande
av naturvårdsområde och om meddelande av föreskrifter härför

JoU1974: 52

framför allt är en ändamåls- och lämplighetsfråga, varför talan om beslut
härom såsom föreslagits i propositionen bör föras genom besvär
hos regeringen. Som antytts i propositionen kan förutsättas att regeringsrättens
utlåtande kommer att inhämtas i fall då det framstår som
behövligt (se prop. 1971: 30, s. 90).

Utskottets nu redovisade ståndpunkt medför att utskottet yrkar avslag
på de i motionerna 1974: 2005, 1974: 2008 och 1974: 2011, framlagda
förslagen om att talan mot beslut om naturvårdsområde skall föras hos
kammarrätten genom besvär.

Samrådsskyldighet

Som anförts i det föregående på några ställen innebär förevarande
lagförslag bl. a. en skärpning av samrådsbestämmelsema i 20 § NVL. I
huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag av NVK förordar departementschefen
sålunda, förutom införande av en allmän samrådsplikt beträffande
i naturmiljön mera ingripande företag, att Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får befogenhet att föreskriva att
inom landet eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fråga
om särskilda slag av arbetsföretag. Som exempel på arbetsföretag beträffande
vilka sådan föreskrift anses böra meddelas för hela riket har
tidigare nämnts markberedning genom hyggesplöjning. I första hand
bör det emellertid ankomma på länsstyrelsen att meddela sådan föreskrift
om samrådsskyldighet. Genom samrådsförfarandet bör, anser departementschefen,
skapas en smidig handläggningsordning som gör det
möjligt för myndigheterna att ta upp diskussioner i ärenden som bedöms
angelägna från naturvårdssynpunkt. Liksom f. n. bör länsstyrelsen ha
möjlighet att ge föreläggande om skadebegränsande åtgärder. Enligt departementschefen
bör de nya samrådsbestämmelsema i viss utsträckning
kunna användas i stället för nuvarande 19 §-förordnanden.

I likhet med departementschefen finner utskottet påkallat att samrådsbestämmelserna
i 20 § NVL skärps. I fråga om bestämmelsernas
utformning och departementschefens uttalanden i ämnet har utskottet
ingen erinran. Utskottet tillstyrker därför propositionen i förevarande
del.

I sitt betänkande 1974: 45 behandlade utskottet ett par vid riksdagens
början väckta motioner rörande miljöskyddslagstiftningen. I motionen
1974: 326 hade yrkats på sådan ändring i miljöskyddslagen (ML)
att tillståndsplikt införs för byggande av vägar och flygplatser och i motionen
1974: 508 hade hemställts, såvitt nu är i fråga, om omarbetning,
precisering och förslag beträffande ML med en sådan inriktning att ekologiska
miljöaspekter beaktas och en objektiv beslutsprocess i miljöärendena
eftersträvas med samhällsekonomisk optimering som målsättning.
Betänkandet utmynnade, såvitt nu är i fråga, i anledning av motionen
1974: 326 i ett yrkande att förprövningsskyldighet enligt miljö -

JoU 1974: 52

skyddslagstiftningen borde införas i fråga om flygplatser och vägar som
kan medföra miljöstörningar av väsentlig betydelse. Enligt utskottet
borde det ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma förprövningsskyldighetens
omfattning. I reservation 1 till betänkandet yrkades
avslag på motionen 1974: 326.

Som förut nämnts beslöt kammaren den 20 november 1974 att återförvisa
ärendet till utskottet för ny beredning. Som skäl härför hänvisades
vid kammarbehandlingen till det nu framlagda lagförslaget. Utskottet
har därför funnit lämpligt att i förevarande betänkande redovisa
resultatet av sin prövning av det återförvisade ärendet.

Utskottet får till en början erinra om att frågan om införande av tillståndsplikt
för byggande av vägar och flygplatser i anledning av väckta
motioner har prövats av riksdagen varje år sedan 1969, då ML infördes
(se bl. a. JoU 1973: 50). Vid riksdagsbehandlingen har hänvisats till att
den prövning av fasta trafikanläggningar som företas i särskild ordning
visserligen i första hand utgör en planering från exploateringssynpunkt
och i huvudsak är begränsad till förhållandena inom de fastigheter som
avstår mark men att även miljövårdssynpunkter beaktas. Riksdagen har
emellertid framhållit att de miljövårdande myndigheternas synpunkter
fått särskild tyngd genom regler i ML som möjliggör att åläggande kan
ges om skäliga skyddsanordningar eller inskränkningar i verksamheten.
Särskilt sistnämnda möjlighet har ansetts vara ett effektivt medel för att
hävda miljövårdens och omgivningens intresse. Riksdagen har vidare
ansett att det i många fall är möjligt att nå förbättringar med stöd av
speciallagstiftning, exempelvis lokala trafikföreskrifter om hastighetsbegränsning
eller förbud mot vissa fordonstyper inom särskilt bullerkänsliga
områden. Något praktiskt behov av att med stöd av ML helt förbjuda
användningen av viss väg eller viss flygplats har med hänsyn till de
andra möjligheter som står till buds inte ansetts föreligga. Vidare har
framhållits att ML:s konstruktion inte hindrar att koncessionsplikt införs
också för fasta trafikanläggningar om så skulle visa sig erforderligt. Motionerna
i ämnet har i överensstämmelse med det anförda regelmässigt
lämnats utan åtgärd av riksdagen. Härtill kan fogas att riksdagen föregående
år såvitt avser flygplatser på förslag av civilutskottet (CU
1973: 11) uttalat sig för att konsekvenserna för berörda kommuners del
av önskemål beträffande lokalisering av och markreservation för flygplats
bör belysas och ingå i den redovisning som länsstyrelserna har att
inom ramen för den fysiska riksplaneringens fullföljande lämna till
Kungl. Maj:t. Enligt utskottets mening innebär detta bl. a. att möjligheterna
ökat att på ett tidigt stadium i planeringen beakta flygplatsers
påverkan på miljön.

Efter sin förnyade behandling av ärendet vill utskottet fästa uppmärksamheten
på att de av utskottet nyss tillstyrkta bestämmelserna om allmän
samrådsplikt beträffande i naturmiljön mera ingripande företag är

JolJ1974: 52

tillämpliga bl. a. på sådana trafikanläggningar som avses i motionen
1974: 326. Möjligheter att beakta de av motionärerna anförda miljöaspekterna
bör, om riksdagen antager lagförslaget, mot denna bakgrund
bli större än f. n. Det kan enligt utskottets mening inte anses praktiskt
att det för ifrågavarande anläggningar, som utöver nu berörd kontroll
från länsstyrelsens sida är underkastade särskild miljöprövning enligt
luftfarts- och väglagstiftningens bestämmelser, även skall föreskrivas
obligatorisk förprövning enligt ML.

Utskottet får under åberopande av det anförda hemställa att riksdagen
lämnar motionen 1974: 326 utan bifall.

Utskottet har inte funnit anledning att ändra ståndpunkt till det i motionen
1974: 508 framförda förslaget om omarbetning av miljöskyddslagen
med en sådan inriktning att ekologiska miljöaspekter beaktas m. m.
I denna fråga hänvisar utskottet därför till sitt yttrande i betänkandet
1974: 45.

T illfällighetsreklam

22 § NVL innehåller f. n. regler om tillståndstvång för varaktigt anbringad
utomhusreklam.

NVK:s förslag i fråga om 22 § innebär huvudsakligen att skyldighet
införs att inom viss tid avlägsna affischer och annan utomhus anbringad
tillfällighetsreklam. NVK föreslår att envar som själv eller genom annan
anbringar sådan anordning skall vara skyldig att avlägsna den inom
fyra veckor från dagen för anbringandet, som skall anges på själva anordningen.
Saknas uppgift i detta hänseende eller tas inte anordningen
bort inom föreskriven tid, skall enligt förslaget kommunen vara skyldig
att avlägsna anordningen på bekostnad av den som är ansvarig för anbringandet.

För egen del anser departementschefen att det är angeläget att komma
till rätta med olägenheterna av tillfällighetsreklam. Det förekommer
alltför ofta att mer eller mindre trasiga affischer sitter kvar avsevärd
tid efter det att den tilldragelse som affischen avsåg inträffat. De
särskilda bestämmelserna till skydd mot nedskräpning i 23 och 24 §§
NVL kan visserligen tillämpas beträffande kvarlämnade och trasiga affischer,
men behov av ytterligare rättelsemedel synes föreligga. Departementschefen
förordar därför att en bestämmelse införs i huvudsaklig
överensstämmelse med NVK:s förslag. Det bör alltså vid straffansvar
åligga den som utomhus anbringat eller låtit anbringa sådan tillfällighetsreklam
som här avses att avlägsna den inom fyra veckor från anbringandet.
Någon remissinstans har anfört att det är opraktiskt att
kräva att datum för anbringandet skall anges på anordningen. Departementschefen
delar denna uppfattning. De anordningar som avses med
den föreslagna bestämmelsen innefattar i allmänhet reklam för någon
bestämd händelse, t. ex. en auktion, en föreställning eller ett möte som

JoU1974: 52

äger rum vid en tidpunkt som oftast anges på anordningen. Man torde
enligt propositionen kunna utgå ifrån att anordningen förlorat sin aktualitet
när fyra veckor förflutit från dess uppsättande. I vissa fall, t. ex.
beträffande valaffischer, kan föreligga ett legitimt intresse att affischen
skall få sitta kvar en längre tid. Det bör därför medges att vissa tillfälliga
anordningar får bibehållas under någon längre tid än fyra veckor.
Har en affisch suttit uppe i fyra veckor, är den vanligen underkastad
NVL:s nedskräpningsbestämmelser. Hälsovårdsnämnden kan då
förelägga den som anbringat eller låtit anbringa anordningen att ta bort
den eller att, om inte föreläggandet efterkommes, vidta åtgärder på den
försumliges bekostnad. Av 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617)
och kommunala renhållningslagen (1970:892) följer att kommunal
myndighet har befogenhet att även utan föregående föreläggande ta bort
nedskräpande föremål. Ytterligare föreskrifter i dessa hänseenden finner
departementschefen obehövliga. Inte heller anser han det nödvändigt att,
såsom ett par remissinstanser föreslagit, kräva att uppgift om vem som
är ansvarig för anbringandet av anordningen skall anges på densamma.
Själva anordningen förutsätts i allmänhet lämna tillräckliga upplysningar
i detta hänseende.

Utskottet har tidigare vid behandling av motioner i ämnet framhållit
angelägenheten av att bättre skydd skapas mot den form av nedskräpning
varom här är fråga. Därför hälsar utskottet med tillfredsställelse
att förslag till skärpta bestämmelser i förevarande avseende nu läggs
fram. Vad gäller utformningen av desamma ansluter sig utskottet till
departementschefens synpunkter och förordar således att stadgandet om
tillfällighetsreklam ges den i propositionen föreslagna lydelsen. Yrkandet
i motionen 1974: 2007 att det nya stadgandet utformas i enlighet
med NVK:s förslag, kompletterat med en bestämmelse, att på ifrågavarande
anordning skall finnas angivet vem som är ansvarig för anbringandet
av densamma, finner utskottet sig bl. a. av praktiska skäl ej
böra biträda. Utskottet vill i förevarande sammanhang erinra om att utskottet
förra året i anledning av en motion i ämnet behandlade frågan
om angivande av ansvarig utgivare på en affisch e. d. Utskottet nämnde
därvid (JoU 1973:48) att naturskyddsutredningen, vars förslag låg till
grund för 1952 års naturskyddslag, berörde närliggande spörsmål i sitt
betänkande SOU 1951: 5. Utredningen anförde att det givetvis kunde
vara av värde om en affisch upptog namnet på den som låtit sätta upp
affischen. Emellertid fann utredningen att erforderlig utredning ändå,
bortsett från vissa undantagsfall, kunde förebringas utan större svårigheter.
Ett stadgande i angivet syfte skulle i första hand komma att beröra
tryckta affischer samt skulle därvid nödvändiggöra ändring av
tryckfrihetsförordningen. Utredningen ansåg sig mot bakgrund härav
inte böra föreslå något sådant stadgande.

JolJ1974: 52

Delegation till kommun

Kommunala myndigheter har redan f. n. vissa befogenheter enligt
NVL. Sålunda kan hälsovårdsnämnd ingripa med föreläggande i samband
med nedskräpning. Kommunal myndighet som handhar naturvårdsfrågor
kan begära handräckning för att erhålla rättelse i samband
med brott mot NVL. Utskottet har i det föregående tillstyrkt ett i propositionen
framlagt förslag att byggnadsnämnd skall få befogenhet att
pröva frågor om privata förbudsskyltar. Mot bakgrund av behovet av
samordning mellan kommunala och statliga ställningstaganden på naturvårdsområdet
anser utskottet i likhet med departementschefen att
kommunerna bör kunna få direkt inflytande på handläggningen även
av vissa andra ärenden enligt NVL. Detta bör ske genom att Kungl.
Majit eller myndighet som Kungl. Majit bestämmer ges bemyndigande
att till kommunal myndighet delegera sådana beslutsfunktioner enligt
NVL som har nära sakligt samband med byggnadsnämndens befogenheter
enligt byggnadslagstiftningen eller där eljest rent lokala intressen
står i förgrunden. Bestämmelser härom bör införas i 43 § NVL.

I motionen 1974: 2005 ansluter sig motionärerna till tanken på att
decentralisera avgöranden i miljö- och naturskyddsfrågor. Man påpekar
dock att det är viktigt att avgörandena i berörda, för enskilda markägare
ofta betydelsefulla, rättsfrågor handläggs på ett ensartat sätt. En
förutsättning för delegering av dessa frågor bör därför enligt motionärernas
mening bl. a. vara att vederbörande kommunala beslut förses med
besvärshänvisning.

Utskottet vill i anledning av det anförda framhålla följande. Enligt
40 § föreliggande lagförslag skall talan mot kommunal myndighets beslut
föras hos länsstyrelsen genom besvär. I 18 § förvaltningslagen
(1971: 290) stadgas att sökande, klagande eller annan part skall underrättas
om innehållet i beslut om det inte är uppenbart obehövligt. Är
det uppenbart att beslut går honom emot skall han även underrättas om
vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet. Nämnda bestämmelse
är tillämplig på sådana beslut av kommunal myndighet som avses i
43 § NVL. Någon särskild åtgärd är till följd härav inte påkallad av
motionen 1974: 2005 i förevarande del (yrkande 5).

Skydd för vissa växt- och djurarter

Enligt 8 kap. 7 § i den nya regeringsformen, som träder i tillämpning
den 1 januari 1975, kan riksdagen genom lag bemyndiga regeringen
att, såvitt bl. a. avser jakt, fiske eller natur- och miljövård, meddela föreskrifter
som avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden
eller som rör kommunernas befogenheter och åligganden.
Riksdagen kan därvid med stöd av 8 kap. 11 § regeringsformen medge

JoU 1974: 52

att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att
meddela bestämmelser i ämnet.

I de nya tredje och fjärde styckena av 14 § NVL med särskilda bestämmelser
till skydd för växt- och djurarter har i föreliggande lagförslag
tagits in sådana bemyndiganden för regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer som föranleds av nyssnämnda stadgande i 8 kap.
7 § regeringsformen.

Föreskrifter som avses med bemyndigandet i tredje stycket är sådana
som f. n. kan meddelas av länsstyrelsen med stöd av kungörelsen (1965:
57) om lokala bestämmelser till skydd för djurlivet. Föreskrifterna kan
avse förbud att 1) färdas eller uppehålla sig inom visst område, 2) landa
med båt eller annan farkost, 3) jaga eller medföra jaktredskap eller hund,
4) bortföra eller skada ägg eller bo eller 5) ofreda djur genom fotografering
eller liknande åtgärd. Föreskrifterna kan med undantag av dem
som åsyftas i 1 och 2 också avse markinnehavaren och hans folk.

Fjärde stycket innebär att regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer får bemyndigande att meddela sådana föreskrifter, som avses
i kungörelsen (1963:608) om utplantering av vilt m. m. (omtryckt
1967: 772, ändrad senast 1971: 1133).

Som framgår av det föregående är de nu berörda ändringarna i 14 §
NVL av väsentligen författningsteknisk natur och betingade av 1973 års
grundlagsändring. Någon särskild skärpning eller annan ändring i sak i
förhållande till de regler som f. n. gäller enligt bl. a. nyss berörda kungörelser
till skydd för djurlivet m. m. synes sålunda inte vara avsedd.
De förordade ändringarna i 14 § NVL kan således, i motsats till vad
som befaras i motionerna 1974: 2004 och 1974: 2006, inte annat än i
undantagsfall väntas medföra någon inskränkning i markägarens rätt
att uppehålla sig på sina ägor i förhållande till vad som nu gäller.

I motionen 1974: 2004 framhålls bl. a. att ett förordnande enligt 14 §
NVL inte bör få inkräkta på markägarens möjlighet att utöva normal
tillsyn över sin mark och att normal skogsvård bör vara förenlig med ett
sådant förordnande. I motionen 1974: 2006 betonas angelägenheten av
att lagen i förevarande avseende utformas så att pågående markanvändning
inte försvåras i någon nämnvärd utsträckning. Med anledning härav
får utskottet anföra följande.

Enligt nuvarande tredje stycket i förevarande paragraf får fridlysning
av växt- eller djurart inte utgöra hinder mot avverkning av skog eller eljest
mot marks ändamålsenliga nyttjande. I föreliggande lagförslag föreslås
att nämnda bestämmelse slopas. I propositionen anförs att exempelvis
förbud mot jakt med stöd av det föreslagna nya tredje stycket måhända
i något fall kan medföra hinder mot markens ändamålsenliga
nyttjande. Detta anses dock inte böra begränsa de nya bestämmelsernas
tillämplighet. Som framhålls i specialmotiveringen till lagrummet är
emellertid avsikten att föreskrifter av det slag som kan meddelas enligt

JoU1974: 52

14 § i dess föreslagna nya lydelse inte får medföra att pågående markanvändning
avsevärt försvåras. Det förutsätts i propositionen att slopandet
av bestämmelserna i paragrafens tredje stycke i dess nuvarande utformning
inte kommer att få någon nämnvärd praktisk betydelse. Utskottet,
som tillstyrker i propositionen förordade ändringar i 14 § NVL,
delar denna bedömning. I överensstämmelse med det anförda finner utskottet
inte skäl förorda någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning
av motionen 1974: 2004. Detsamma gäller motionen 1974: 2006
i nu ifrågavarande del.

Övergångsbestämmelser

Lagen om ändring i NVL föreslås träda i kraft, såvitt avser 15 § och
upphävandet av 15 a §, den 1 juli 1975 och i övrigt den 1 januari 1975.
Under mellantiden kommer de materiella bestämmelserna i 16 § att tilllämpas
på äldre strandskyddsområden. Tiden fram till 1 juli 1975 avses
skola utnyttjas av länsstyrelserna till att efter vederbörlig inventering besluta
om de undantag från det generella strandskyddet som behöver gälla
från nämnda dag, liksom om behövliga utvidgningar utanför 100-metersgränsen.
I samband härmed bör också prövas huruvida strandområde
som ingår i då gällande generalplan, stadsplan eller byggnadsplan
bör omfattas av strandregleringen. I propositionen framhålls att det är
angeläget att länsstyrelserna utnyttjar möjligheten att meddela interimistiskt
förordnande enligt 15 a § under tiden fram till den 1 juli 1975,
om risk föreligger att bebyggelse uppkommer vid stränder som kommer
att omfattas av det generella strandskyddet.

Utskottet har ingen invändning mot vad i propositionen anförts i nu
förevarande hänseenden. Inte heller har utskottet något att erinra mot
att, såsom i propositionen föreslås, de strandskyddsförordnanden som
meddelats före den 1 juli 1975 i samband med införandet av det generella
strandskyddet upphör att gälla.

Enligt motionen 1974: 2009 kan befaras att sistnämnda bestämmelse
kommer att vålla ett betungande merarbete för berörda myndigheter.
Motionärerna anser att bestämmelsen bör formuleras så att tidigare förordnanden
fortsätter att gälla men med innehåll enligt den nya lagen.
Utskottet vill i anledning härav framhålla att länsstyrelserna vid den
kommande inventeringen inte kan underlåta att även låta översynen omfatta
redan utfärdade förordnanden, då ifrågavarande skyddsområden
bl. a. med hänsyn till gällande planförhållanden kan behöva jämkas. Utskottet
förutsätter att i tillämpningsföreskrifterna till den nya lagen kommer
att meddelas bestämmelser som medger att handläggningen av hithörande
ärenden hos berörda myndigheter blir så smidig som möjligt.
Nu ifrågavarande del av motionen 1974: 2009 synes i enlighet med det
anförda inte behöva föranleda någon riksdagens åtgärd.

JoU 1974: 52

Avgiftsskyldighet för vissa expeditioner i ärenden enligt NVL

I den vid riksdagens början väckta motionen 1974: 827 hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring av expeditionskungörelsen
att expeditioner i ärende enligt NVL skall utlämnas utan
kostnad. Motionären anför att NVL innehåller åtskilliga bestämmelser
innebärande förbud för fastighetsägare att fritt förfoga över sin mark
och därå befintliga tillgångar. Fastighetsägare, som hos länsstyrelsen vill
söka dispens från förbud eller, i förekommande fall, ansöka om erforderligt
tillstånd är enligt nämnda kungörelse skyldig lösa beslut i
ärendet med 30 kr. Att söka tillstånd eller dispens medför enligt motionären
olägenheter och kanske kostnader för den enskilda markägaren.
Motionären finner det stötande att markägare dessutom skall åläggas betala
en avgift, låt vara med ett lågt belopp, för att få besked om han äger
utöva den rätt som normalt skulle ha tillkommit honom, om inte andra
intressen krävt att undantagsbestämmelser läggs över hans fastighet.

Utskottet vill erinra om att riksdagen år 1964 (prop. 1964: 75, BevU
1964: 42, rskr 1964: 167) bereddes tillfälle att yttra sig över ett förslag
till riktlinjer för en reform i fråga om expeditionsavgifterna, som innebar
en begränsning av det avgiftspliktiga området och samtidig höjning av
avgiftsnivån. Enligt dessa riktlinjer, som lämnades utan erinran från riksdagens
sida, ankommer det på Kungl. Maj:t ensam att fastställa avgifternas
storlek. Det har dock förutsatts att avgifterna i allmänhet inte
skall överstiga statsverkets beräknade självkostnader. I sitt betänkande
1974: 61 har skatteutskottet tillstyrkt ett i propositionen 1974: 171 framlagt
förslag om bemyndigande för regeringen att på motsvarande sätt föreskriva
om avgift för expedition efter det att den nya regeringsformen
trätt i tillämpning. Utskottet finner mot angiven bakgrund skäl föreslå att
riksdagen lämnar motionen 1974: 827 utan åtgärd. I sammanhanget vill
utskottet tillägga att den av motionären berörda problematiken inte är
hänförlig enbart till ärenden enligt NVL. Avgiftsskyldighet för expeditioner
i dispensärenden m. m. av motsvarande karaktär föreligger sålunda
också enligt bl. a. byggnadslagstiftningen.

Propositionen i övrigt

De delar av propositionen som inte särskilt berörts i det föregående
föranleder inte någon erinran från utskottets sida.

Hemställan

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer utskottet att

riksdagen

1. lämnar motionerna 1974: 327 och 1974: 808 utan åtgärd,

JoU1974: 52

2. med förklaring att motionen 1974: 2005, yrkande 6, får anses
besvarad med vad utskottet anfört antar 1 § i det vid propositionen
1974: 166 fogade förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964: 822),

3. med förklaring att motionerna 1974: 2004 och 1974: 2006,
första dels-satsen, får anses besvarade med vad utskottet anfört
antar 14 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964: 822),

4. med avslag på motionerna 1974: 2005, yrkande 1, 1974: 2008,
yrkande 1, och 1974: 2009, de båda sistnämnda motionerna
såvitt nu är i fråga, antar 15 § i förslaget till lag om ändring
i naturvårdslagen (1964: 822),

5. avslår motionen 1974: 2008, yrkande 1 såvitt avser överförande
av beslutanderätten rörande strandskyddsförordnande till
kommun,

6. med avslag på motionerna 1974: 2006, andra dels-satsen, och
1974: 2009, såvitt nu är i fråga, antar 16 § i förslaget till lag
om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

7. med avslag på motionen 1974: 2005, yrkande 3, antar 17 §
i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

8. — med förklaring att 18 § i förslaget till lag om ändring i
naturvårdslagen (1964: 822) inte kunnat oförändrad antagas —
med avslag på motionen 1974: 2009, såvitt nu är i fråga, för
sin del antar följande som utskottets förslag betecknade lydelse
av nämnda paragraf:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

18 §

Täkt av sten, grus, sand, lera, Täkt av sten, grus, sand, lera,
jord eller torv för annat ändamål jord, torv eller andra jordarter för

än markinnehavarens husbehov annat ändamål än markinnehava får

ej ske utan länsstyrelsens till- rens husbehov får ej ske utan läns stånd.

Vad nu sagts avser dock ej styrelsens tillstånd. Vad nu sagts

täkt i vattenområde vartill tillstånd avser dock ej täkt i vattenområde

lämnats enligt vattenlagen (1918: vartill tillstånd lämnats enligt vat 523)

eller fordras enligt lagen tenlagen (1918:523) eller fordras

(1966: 314) om kontinentalsockeln, enligt lagen (1966: 314) om konti nentalsockeln.

Länsstyrelsen äger säkerhet ställes.

Om fullgörandet åtgärden vidtages.

Ha tio som behövas.

9. anser motionen 1974: 1117 besvarad med utskottet anfört,

10. med avslag på motionerna 1974: 2005, yrkande 2, 1974: 2008,
yrkande 2, och 1974: 2009, såvitt nu är i fråga, antar 19 § i
förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

JoU 1974: 52

11. med avslag på motionen 1974: 2007 antar 22 § i förslaget till
lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

12. med avslag på motionerna 1974: 2005, yrkande 4, 1974: 2008,
yrkande 3, och 1974: 2011, yrkande 2, antar 40 § i förslaget
till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

13. med förklaring att motionen 1974: 2005, yrkande 5, får anses
besvarad med vad utskottet anfört antar 43 § i förslaget
till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

14. med avslag på motionen 1974: 2009, såvitt nu är i fråga, antar
övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i
naturvårdslagen (1964: 822),

15. antar förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:
822) i de delar som inte berörts i utskottets hemställan i det
föregående,

16. avslår motionen 1974: 827,

17. avslår motionen 1974: 326,

18. avslår motionen 1974: 508, yrkande 1,

19. antar 1 § i det vid propositionen 1974: 166 fogade förslaget
till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

20. avslår motionen 1974: 2003,

21. med avslag på motionerna 1974: 2005, yrkande 7, 1974: 2008,
yrkande 4, och 1974: 2011, yrkande 1, antar 8 a § i förslaget
till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

22. lämnar motionen 1974: 2011, yrkande 3, utan åtgärd,

23. lämnar motionen 1974: 2010 utan åtgärd,

24. antar förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948:
237) i den del som inte berörts i utskottets hemställan i det
föregående,

25. antar det vid propositionen 1974: 166 fogade förslaget till lag
om upphävande av förordningen (1939: 188) med vissa bestämmelser
angående utrotande av berberis inom nationalparker
och såsom naturminnesområden fridlysta områden.

Stockholm den 10 december 1974

På jordbruksutskottets vägnar

EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s), Magnusson i
Tanum (s), Kronmark (m), fru Theorin (s)*, herr Jonasson (c), fru Lundblad
(s), fru Anér (fp), herrar Lindberg (s), Pettersson i Lund (s),
Wachtmeister i Johannishus (m), Wictorsson (s), Johansson i Holmgården
(c)*, Takman (vpk) och fru Fredrikson (c),

JoU 1974: 52

dock att vid behandlingen av

1. ändringarna i skogsvårdslagen fru Ohlin (s) deltagit i stället för fru
Theorin (s),

2. ändringarna i 14 och 15 §§ i NVL herr Andersson i Ljung (m) del tagit

i stället för herr Wachtmeister i Johannishus (m),

3. ändringarna i 16—18 §§ i NVL herr Andersson i Ljung (m) deltatagit
i stället för herr Kronmark (m) och fru Ohlin (s) deltagit i stäl let

för herr Wictorsson (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

Angående allemansrätten (1 § NVL)

1. av herr Wachtmeister i Johannishus (m) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande, som på s. 28 börjar med ”Utskottet
hälsar” och på s. 30 slutar med ”synes erforderligt” bort ha
följande lydelse:

Utskottet kan i princip dela denna uppfattning men finner det mindre
lämpligt att i lagtext införa begreppet allemansrätt utan att samtidigt
klargöra dess innebörd.

Med anledning av propositionen 1972:99 hänvisade jordbruksutskottet
till en framställning av professor Bertil Bengtsson och erinrade
vidare i sitt av riksdagen godkända betänkande (1972: 52) om att frågan
om hur långt allemansrätten sträckte sig var föremål för delade
meningar. Oklarheten härom framkommer även på flera ställen i propositionen
1974: 166. Vid oklarhet om innebörden torde ett övervinnande
av olägenheterna vara svårt att uppnå med upplysning och uppmaning
till hänsyn, vilket departementschefen föreslagit.

Riksdagens bifall till propositionen i vad avser allemansrätten skulle
enligt utskottets mening innebära, att denna rätt, som härigenom för
veterligt första gången införes i lagtext, upphöjes från sedvanerätt till
lag. Mot detta har utskottet, såsom ovan anförts, i princip intet att erinra.
Det måste emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt anses helt otillfredsställande
att inte innebörden av ett begrepp, vartill i lagtext hänvisas,
också finnes fastlagd i lag.

Utskottet yrkar därför, i avvaktan på vidare överväganden i ämnet,
avslag på propositionen, i vad avser tillägget till 1 § första stycket NVL.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. i anledning av motionen 1974: 2005, yrkande 6, avslår propositionen
1974: 166 framlagt förslag till ändrad lydelse av
1 § första stycket naturvårdslagen (1964: 822) men i övrigt
antar 1 § i förslaget till lag om ändring i förenämnda lag,

4 Riksdagen 1974.16 sami. Nr 52

JoU1974: 52

Angående införande av generellt strandskydd (15 § NVL)

2. av herrar Larsson i Borrby (c), Kronmark (m), Jonasson (c), Johansson
i Holmgården (c), fru Fredrikson (c) och herr Andersson i
Ljung (m) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”Departementschefen
erinrar” och på s. 31 slutar med ”till kommun” bort
ha följande lydelse:

I propositionen föreslås införande av ett generellt strandskydd som
skall omfatta land- och vattenområden vid alla strandområden intill
100 m från strandlinjen med möjlighet att när det behövs utvidga
strandskyddsområdet intill ett avstånd av högst 300 m från strandlinjen.
Det råder enligt utskottets mening inte något tvivel om att strandskydd
är angeläget. Det existerar dock — framför allt vid våra insjöar,
men även i kustområdet — stora arealer som är svårtillgängliga och
vars beskaffenhet gör dem olämpliga eller otillgängliga för friluftsliv.
Under angivna förhållanden anser utskottet det inte vara rationellt att
göra strandskyddet generellt för att sedan överlåta till länsstyrelser att
medge dispens för områden som är utan intresse för det rörliga friluftslivet.
Det är enligt utskottets uppfattning lämpligare att länsstyrelserna
efter gjord strandinventering t. v. får möjlighet att enligt hittillsvarande
praxis förordna om strandskydd just för de strandsträckor som
är attraktiva eller i framtiden anses nödvändiga för att tillfredsställa
människornas rekreationsbehov.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet, med bifall till motionen
1974: 2005, yrkande 1, och i anledning av motionen 1974: 2008,
yrkande 1, avstyrker i propositionen framlagt förslag till ändrad lydelse
av 15 § NVL. Av det sagda följer att utskottet även yrkar avslag på
motionen 1974: 2009 i förevarande del.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. med bifall till motionen 1974: 2005, yrkande 1, och i anledning
av motionen 1974: 2008, yrkande 1 såvitt nu är i fråga,
avslår i propositionen 1974: 166 framlagt förslag till ändring
i 15 § i naturvårdslagen (1964: 822) ävensom motionen 1974:
2009 i förevarande del,

3. av herrar Larsson i Borrby, Jonasson, Johansson i Holmgården och
fru Fredrikson (samtliga c) som — under förutsättning av riksdagens
bifall till reservation 2 — anser att

dels i utskottets yttrande efter sista stycket enligt nyssnämnda reservation
bort tillfogas ett stycke av följande lydelse:

Utskottet anser starka skäl tala för att beslutanderätten om strandskyddets
omfattning överförs från länsstyrelse till kommun. Kommu -

JoU1974: 52

nen torde ha de största förutsättningarna att i samråd med såväl berörda
enskilda som institutioner göra rimliga överväganden. Ett överflyttande
av beslutanderätten i hithörande frågor till kommunen skulle
som anförs i motionen 1974: 2008 vara ett viktigt led i strävandena att
decentralisera beslutsfattandet. Utskottet föreslår att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär att förslag snarast föreläggs riksdagen om sådan utformning
av NVL att förordnande om strandskydd skall beslutas av
kommun.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. i anledning av motionen 1974: 2008, yrkande 1 såvitt nu är i
fråga, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört angående överförande av beslutanderätten rörande
strandskyddsförordnande till kommun,

Angående strandskyddets innehåll (16 § NVL)

4. av herrar Larsson i Borrby (c), Jonasson (c), fru Anér (fp), herrar
Wachtmeister i Johannishus (m), Johansson i Holmgården (c), fru
Fredrikson (c) och herr Andersson i Ljung (m) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ”Bl. a.
lantbruksstyrelsen” och slutar med ”och 1974: 1009” bort ha följande
lydelse:

Bl. a. lantbruksstyrelsen (lika med utskottet) till godoser

bostadsändamål. Utskottet ansluter sig för sin del till lantbruksstyrelsens
uppfattning och vill därför på denna punkt föreslå att
från strandregleringen undantas sådana för nämnda näringar behövliga
anläggningar eller åtgärder som ej tillgodoser bostadsändamål.

Vad utskottet anfört beträffande 16 § NVL innebär att utskottet tillstyrker
departementschefens förslag med den ändring som betingas av
ett bifall till motionen 1974: 2006 i förevarande del. Av det sagda följer
vidare att utskottet avstyrker motionen 1974: 2009, såvitt nu är i
fråga.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. — med förklaring att 16 § i förslaget till lag om ändring
i naturvårdslagen (1964: 822) inte kunnat oförändrad antagas
— i anledning av motionen 1974: 2006, andra dels-satsen, och
med avslag på motionen 1974: 2009, såvitt nu är i fråga, för
sin del antar följande som utskottets förslag betecknade lydelse
av nämnda paragraf:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

16 §

Inom strandskyddsområde

färdas fritt.

med strandskyddet,
avsedda ändamålet.

Regeringen eller
Länsstyrelsen får

JoU1974: 52

Kungl. Maj:ts förslag

Första stycket gäller ej anläggning
eller åtgärd som behövs för
jordbruket, fisket, skogsskötseln
eller renskötseln och ej avser uppförande
eller ändring av byggnad.
Första stycket gäller ej heller
företag vartill tillstånd lämnats
enligt vattenlagen (1918:
523) eller miljöskyddslagen (1969:
387).

Utskottets förslag

Första stycket gäller ej anläggning
eller åtgärd som behövs för
jordbruket, fisket, skogsskötseln
eller renskötseln och ej tillgodoser
bostadsändamål. Första stycket
gäller ej heller företag vartill tillstånd
lämnats enligt vattenlagen
(1918: 523) eller miljöskyddslagen
(1969: 387).

Angående stängselgenombrott (17 § NVL)

5. av herrar Wachtmeister i Johannishus och Andersson i Ljung (båda
m) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”Utskottet
ansluter” och slutar med ”är behörig” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del att nuvarande lydelse av 17 § NVL reglerar
förhållandet mellan markägare och allmänhet på ett lämpligt avvägt
sätt. Markägares skyldighet att tillhandahålla mark för rörligt friluftsliv
framgår klart liksom allmänhetens möjlighet att hävda sin rätt
till tillträde till naturen i de fall då markägarens legitima intressen av
skydd mot skadegörelse m. m. inte träds för när. Nuvarande lagregler
bör därför bibehållas såvitt avser stängselgenombrott.

I propositionen föreslås ett tillägg i 17 § NVL av innebörd att skylt
som huvudsakligen avser att avvisa allmänheten från visst område inte
får finnas uppsatt utan byggnadsnämndens tillstånd. Utskottet vill inte
motsätta sig förslaget men anser det viktigt att understryka att tillstånd
inte skall krävas när det är uppenbart att allmänheten ej äger färdas
fritt inom området eller att skylten eljest är behörig.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. med bifall till motionen 1974: 2005, yrkande 3, avslår i propositionen
1974: 166 framlagt förslag till ändrad lydelse av
17 § första stycket i naturvårdslagen (1964: 822) men i övrigt
antar 17 § i förslaget till lag om ändring i förenämnda lag,

Angående naturvårdsområde (19 § NVL)

6 a. av herrar Kronmark och Wachtmeister i Johannishus (båda m) som
anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”Utskottet
har” och på s. 38 slutar med ”civilrättsliga principer” bort ha
följande lydelse:

JoU1974: 52

Utskottet vill för sin del framhålla att det, i den mån naturmiljön på
en plats är av sådan beskaffenhet att den bör bevaras, även i fortsättningen
finns skäl att utnyttja naturreservatinstitutet. I många fall, där
naturmiljön kanske inte är lika värdefull men dock av sådan karaktär
att den i huvudsak bör bibehållas, finns det som anförs i motionen
1974: 2005 säkerligen goda möjligheter att genom frivilliga överenskommelser
med markägaren åstadkomma en rimlig avvägning. Kommunerna
bör här ha goda möjligheter att ta initiativ. Utskottet anser att
19 § NVL lämpligen bör utformas i enlighet med de riktlinjer som angivits
i motionen 1974: 2005 på förevarande punkt. Detta innebär jämväl
att utskottet, såvitt nu är i fråga, avstyrker motionerna 1974: 2008

och 1974: 2009.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. — med förklaring att 19 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964: 822) inte kunnat oförändrad antagas —

med bifall till motionen 1974: 2005, yrkande 2, samt med av slag

på motionerna 1974: 2008, yrkande 2, och 1974: 2009,
såvitt nu är i fråga, för sin del antar följande som utskottets
förslag betecknade lydelse av nämnda paragraf:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

19 §

Område, inom vilket särskilda 1 fråga om område, inom vilket

åtgärder behövas för att skydda el- särskilda åtgärder behövas för att

ler vårda naturmiljön men som skydda eller bevara naturmiljön

med hänsyn till den begränsade men som med hänsyn till den be omfattningen

av åtgärderna eller gränsade omfattningen av åtgär andra

omständigheter ej lämpli- derna ej lämpligen bör avsättas

gen bör avsättas till naturreservat, till naturreservat kan länsstyrelsen

kan av länsstyrelsen förklaras som efter godkännande av markägaren

naturvårdsområde. Är åtgärd som förklara markområdet som natur bör

vidtagas så ingripande att på- vårdsområde.

gående markanvändning avsevärt Finnes anledning antaga att ny försvåras,

skall området dock av- byggnad, upplag eller annat arsättas
till naturreservat. betsföretag av visst slag, som ej

omfattas av tillståndstvång enligt
18 §, skulle inom visst område
komma att i väsentlig mån skada
landskapsbilden, äger länsstyrelsen
förordna att företag av det slaget
icke må utföras inom området

utan länsstyrelsens tillstånd.

I beslut om bildande av natur- I samband med tillstånd må

vårdsområde skall angivas grun- länsstyrelsen meddela sådana föden
för beslutet och föreskrivas reskrifter att företagets menliga

de inskränkningar i nyttjandet av inverkan på landskapsbilden så fastighet

som behövas för att tryg- vitt möjligt begränsas eller mot ga

ändamålet med beslutet såsom verkas.

JoU 1974: 52

Kungl. Maj:ts förslag

förbud mot eller föreskrifter i fråga
om byggnad, upplag, schaktning,
plantering och avverkning
samt skyldighet för ägaren att tåla
att på hans mark utföres röjning,
plantering eller annan liknande
åtgärd. Föreskrift kan innefatta
förbud att vidtaga viss åtgärd
utan länsstyrelsens tillstånd.
8 § andra stycket och 10—12 §§
äga motsvarande tillämpning i fråga
om naturvårdsområde.

Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom
område som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan.

Utskottets förslag

6 b. av herrar Larsson i Borrby, Jonasson, Johansson i Holmgården
och fru Fredrikson (samtliga c) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”Utskottet
har” och på s. 38 slutar med ”för markägaren” bort ha följande
lydelse:

Utskottet har för sin del i princip inte något att invända mot det i
propositionen föreslagna institutet naturvårdsområde, som avses ersätta
nuvarande landskapsskyddsförordnande. Utskottet anser dock att
departementschefens förslag till utformning av förevarande stadgande
medför att alltför omfattande åtgärder kan vidtas utan ersättning
till markägaren. I denna fråga delar utskottet således den uppfattning
som redovisas i motionen 1974: 2008. I enlighet härmed föreslår utskottet
att riksdagen bifaller lagförslaget i förevarande del med den
ändringen att ordet ”avsevärt” utbyts mot ”i icke ringa grad”. Detta
innebär bl. a. att utskottet avstyrker motionerna 1974: 2005 och 1974:
2009, såvitt nu är i fråga.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. — med förklaring att 19 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964: 822) inte kunnat oförändrad antagas —
med bifall till motionen 1974: 2008, yrkande 2, samt med avslag
på motionerna 1974: 2005, yrkande 2, och 1974: 2009,
såvitt nu är i fråga, för sin del antar följande som utskottets
förslag betecknade lydelse av nämnda paragraf:

JoU 1974: 52

Kungl. Maj:ts förslag

Område, inom — — — som
naturvårdsområde. Är åtgärd som
bör vidtagas så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt
försvåras, skall området dock avsättas
till naturreservat.

som naturvårdsområde.
Är åtgärd som
bör vidtagas så ingripande att pågående
markanvändning i icke
ringa grad försvåras, skall området
dock avsättas till naturreservat.

Utskottets förslag
19 §

Område, inom

I beslut om naturvårdsområde.

Bestämmelserna i eller byggnadsplan.

Talan mot beslut om bildande av naturvårdsområde m. m. (40 § NVL)

7. av herrar Larsson i Borrby (c), Kronmark (m), Jonasson (c), fru
Anér (fp), herrar Wachtmeister i Johannishus (m), Johansson i Holmgården
(c) och fru Fredrikson (c) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Utskottet
delar” och som på s. 39 slutar med ”genom besvär” bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att talan mot beslut om inrättande av naturreservat
skall föras hos regeringen. När det gäller ersättningstalan skall
talan förås vid domstol. Ett beslut om inrättande av naturvårdsområde
inbegriper även ett beslut om eventuellt förordnande om naturreservat
och därmed en gränsdragning för vilka åtgärder som markägaren
är skyldig att tåla utan ersättning. Detta innebär enligt utskottets
uppfattning att det är befogat från rättssäkerhetssynpunkt att frågan om
naturvårdsområde kan föras inför domstol. I annat fall uppkommer
risk för att de administrativa myndigheterna och domstolarna utvecklar
olika praxis i frågan om ersättningspliktiga eller ej ersättningspliktiga
åtgärder. Utskottet förordar att talan mot beslut i ärende enligt 19 §
NVL förs hos kammarrätten genom besvär.

Utskottets nu redovisade ståndpunkt innebär att utskottet på förevarande
punkt biträder de i motionerna 1974: 2005, 1974: 2008 och
1974: 2011 framförda synpunkterna i frågan.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12.— med förklaring att 40 § i förslaget om lag till ändring i
naturvårdslagen (1964: 822) inte kunnat oförändrad antagas
— med bifall till motionerna 1974: 2005, yrkande 4, 1974:
2008, yrkande 3, och 1974: 2011, yrkande 2, för sin del antar
följande som utskottets förslag betecknade lydelse av nämnda
paragraf:

JoU 1974: 52

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

40 §

Talan mot genom besvär.

Talan mot beslut av annan stat- Talan mot beslut av annan statlig
myndighet än regeringen i lig myndighet än regeringen i

ärende enligt 13 §, 17 §, 20 § ärende enligt 13 §, 17 §, 19 §, 20 §

andra stycket eller 21, 22, 24, 39 andra stycket eller 21, 22, 24, 39

eller 47 § föres hos kammarrät- eller 47 § föres hos kammarrätten

ten genom besvär. Mot beslut en- genom besvär. Mot beslut enligt

ligt denna lag av annan statlig denna lag av annan statlig myn myndighet

än regeringen föres i dighet än regeringen föres i öv övrigt

talan hos regeringen genom rigt talan hos regeringen genom

besvär. besvär.

Statens naturvårdsverk av lagen.

Finner myndighet regeringens prövning.

Angående miljöskyddslagen

8. av herrar Larsson i Borrby (c), Kronmark (m), Jonasson (c), fru
Anér (fp), herrar Wachtmeister i Johannishus (m), Johansson i Holmgården
(c) och fru Fredrikson (c) som anser att

dels det avsnitt på s. 40 som börjar med ”Utskottet får” och på s. 41
slutar med ”utan bifall” bort ha följande lydelse:

Utskottet har vid sin förnyade prövning av frågan om införande av
tillståndsplikt för byggande av vägar och flygplatser bl. a. beaktat det
förslag till allmän samrådsplikt beträffande i naturmiljön mera ingripande
företag som framlagts i 20 § NVL. Utskottet har dock inte kunnat
finna att de föreslagna ändringarna i NVL på ett avgörande sätt
ändrar de kontrollmöjligheter som finns från miljöskyddssynpunkt i
samband med byggandet av nu ifrågavarande trafikanläggningar. Bl. a.
ingår inte bullerproblemen i de frågor som prövas jämlikt reglerna i
NVL. Utskottet vidhåller därför att tillståndsplikt enligt ML bör införas
beträffande flygplatser och vägar som kan medföra miljöstörningar av
väsentlig betydelse. Utskottet hänvisar i övrigt till den motivering som
lämnats i dess betänkande 1974: 45 under denna punkt.

dels utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i anledning
av motionen 1974: 326 anfört rörande tillståndsplikt
enligt miljöskyddslagen i fråga om vägar och flygplatser,

9. av herr Takman (vpk) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”betänkandet 1974: 45” bort ha följande
lydelse:

Utskottet får under hänvisning till motiveringen i reservationen 2 till

JoU 1974: 52

utskottets betänkande 1974: 45 tillstyrka en översyn av miljöskyddslagen
enligt i motionen 1974: 508 angivna riktlinjer.

dels utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. i anledning av motionen 1974: 508, yrkande 1, som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande
översyn och omarbetning av miljöskyddslagen (1969:387),
m. m.,

Angående skogsvårdslagen

10. av herrar Larsson i Borrby (c), Kronmark (m), Jonasson (c), fru
Anér (fp), herrar Wachtmeister i Johannishus (m), Johansson i Holmgården
(c) och fru Fredrikson (c) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”1
motionerna” och på s. 24 slutar med ”av återväxtåtgärderna” bort ha
följande lydelse:

I motionerna 1974: 2005, 1974: 2008 och 1974: 2011 riktas stark kritik
mot den av departementschefen i propositionen skisserade utformningen
av anmälningsförfarandet. I den förstnämnda motionen framhålls
sålunda att en allmän anmälningsplikt, även om vissa möjligheter till
befrielse från anmälningsskyldigheten kan medges, innebär betydande
olägenheter för de enskilda skogsägarna samtidigt som arbetsbelastningen
otvivelaktigt torde öka i mycket stor omfattning på de olika
skogsvårdsstyrelsema. Då arbetet avses bedrivas inom ramen för befintliga
resurser befaras att det kommer att få ske på bekostnad av
andra för skogsbruket angelägna uppgifter. Motionärerna pekar särskilt
på återväxtåtgärder och skoglig rådgivning. I motionen 1974: 2008 ges
uttryck för liknande farhågor. I motionen hävdas att skogsvårdsstyrelserna
över huvud taget torde ha alltför begränsade resurser för att
kunna administrera den i propositionen föreslagna anmälningsplikten.
I båda de nu berörda motionerna framförs den åsikten att 1973 års
skogsutrednings förslag bör avvaktas innan ändringar i lagstiftningen
på nu förevarande område genomförs. Motionerna utmynnar i enlighet
härmed i yrkande om avslag på propositionen i nu förevarande del.

Även i motionen 1974: 2011 påpekas att det i propositionen förordade
anmälningsförfarandet blir administrativt tungrott och att det är tveksamt
om skogsvårdsstyrelsema utan omfattande personalförstärkning
reellt skall kunna behandla det mycket stora antal anmälningar som då
skulle inlämnas — ca 150 000 per år. Vidare anförs att det i många fall
av praktiska skäl, bl. a. på grund av väderleksförhållanden, är omöjligt
att exakt avgöra var och när en avverkning skall göras och att anmäla
den i så god tid att den hinner behandlas innan förutsättningarna har
ändrats. Enligt motionärernas mening måste det framför allt från naturvårdssynpunkt
vara lämpligare att koncentrera förhandsanmälan till att

JoU 1974: 52

gälla sådana områden som kommer att klassas som konfliktområden.
Motionärerna förordar därför en annan ordning för anmälan av avverkning
än den i propositionen föreslagna. I sammanhanget påpekas
att länsstyrelserna med de i propositionen föreslagna ändringarna i
NVL ges möjlighet att kräva samråd innan avverkning sker. För att tillgodose
kraven på intensivare återväxtåtgärder räcker det enligt motionärernas
mening med en anmälan i efterhand om avverkning. Den
föreslagna paragrafen 8 a i skogsvårdslagen bör därför enligt motionärernas
mening ges en annan utformning. Behovet av planering för sysselsättning
bör enligt motionärerna kunna tillgodoses genom att skogsbolag
och andra större markinnehavare till skogsvårdsstyrelse redovisar
sina flerårsplaner.

Efter att ha prövat de olika skälen för och emot det i propositionen
framlagda förslaget om anmälningsplikt beträffande avverkningar får
utskottet som sin mening anföra följande.

Utskottet delar uppfattningen att det är viktigt att återväxtåtgärderna
i skogsbruket intensifieras. Åtgärder bör vidtas snabbt för att bli
verkligt effektiva. Naturligtvis kan en anmälningsskyldighet i fråga om
avverkningar bidra till att möjliggöra en bättre rådgivnings- och kontrollverksamhet
från skogsvårdsstyrelsernas sida i fråga om återväxtåtgärder.
Utskottet vill dock framhålla att skogsvårdsstyrelserna redan
nu, utan någon anmälningsskyldighet för markägare, skall aktivt medverka
till en effektiv skogsvård. Självfallet kan vidare ett anmälningsförfarande
som arbetsgruppen framhållit ge ökat underlag för sysselsättningsplaneringen
inom skogsbruket. Ett anmälningsförfarande bör
emellertid i främsta rummet, lämpligt utformat, kunna utnyttjas för att
underlätta det utvidgade samrådsförfarande beträffande i naturmiljön
mera ingripande företag som förordas i propositionen och som utskottet
i det följande tillstyrker.

Enligt propositionen skall regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer, i förevarande fall länsstyrelsen, få befogenhet att inom
landet eller del därav föreskriva att anmälan för samråd alltid skall göras
i fråga om särskilda slag av arbetsföretag. Som underlag för sådana
föreskrifter avseende skogsbruket krävs en inventering från länsstyrelsernas
sida varefter sådana områden bör särskilt anges, där risk för
konflikter mellan skogsbruks- och naturvårdsintressen motiverar förhandsanmälan
av exempelvis planerad avverkning. Utförlig information
bör lämnas rörande vad markägarna härutinnan bör iakttaga. Snabb
och enkel kontakt mellan skogsägare och länsstyrelse bör eftersträvas i
syfte att för samtliga parter göra den avsedda kontrollen så ändamålsenlig
och så litet betungande som möjligt.

Utskottet vill i denna fråga understryka att det är särskilt viktigt att
anmälningsförfarandet utformas på ett sätt som gagnar angivna syften
och inte blir onödigt tungrott. I motionen 1974: 2011 har anvisats vissa

JoU1974: 52

vägar för att nå detta syfte, bl. a. genom efterhandsanmälningar i viss
utsträckning, men även andra möjligheter kan givetvis tänkas. Att det i
propositionen förordade systemet är ägnat att skapa ett betydande administrativt
merarbete för skogsvårdsstyrelserna utan att garantera någon
märkbar effekt i sak står utom allt tvivel. Utskottet vill i detta
sammanhang fästa uppmärksamheten på att i propositionen föreslagen
ordning inte hindrar markägare att efter fullgjord förhandsanmälan låta
utföra planerad avverkning. Särskilt tillstånd härtill torde inte fordras
annat än i de fall som åsyftas vid det enligt 20 § NVL förordade obligatoriska
samrådsförfarandet i vissa från naturvårdssynpunkt värdefulla
områden. Beträffande vikten av att hålla kalhyggesverksamheten inom
gränser som kan godtagas från såväl naturvårds- som skogsvårdssynpunkt
återkommer utskottet i det följande.

I förevarande sammanhang vill utskottet emellertid erinra om att
1973 års skogsutredning bl. a. har att särskilt beakta möjligheterna att
inom ramen för skogsvårdslagstiftningen tillgodose samhällets behov att
styra skogsproduktionen, varvid utgångspunkten skall vara att skogsmarken
skall utnyttjas på från samhällets synpunkt bästa sätt. De
sakkunniga bör också närmare belysa de konsekvenser i miljövårdshänseende
som nuvarande och en framtida awerkningspolitik kan
komma att leda till. Vidare bör de sakkunniga bl. a. göra en bedömning
av hur skogsnäringens expansionsmöjligheter påverkas av kraven på
rekreationsmöjligheter för allmänheten. Det i propositionen framlagda
förslaget berör enligt utskottets mening ett centralt avsnitt av skogsutredningens
uppdrag. Det framstår under angivna förhållanden motiverat
att skogsutredningens prövning i ämnet avvaktas innan detaljföreskrifter
av det slag som innefattas i lagförslagets 8 a § utfärdas.

Utskottet utgår från att skogsutredningen noggrant beaktar arbetsgruppens
synpunkter på hithörande frågor och, om den finner det påkallat,
framlägger erforderliga förslag i syfte att underlätta skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet när det gäller uppföljningen av återväxtåtgärderna.
Utskottet är inte berett att dessförinnan taga ställning till ett
allmänt anmälningssystem av det slag som angivits i propositionen.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna.

Mot bakgrund av vad nu anförts förordar utskottet i anledning av
motionerna 1974:2005, 1974:2008 och 1974:2011, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen inte f. n. fattar beslut att i skogsvårdslagen i avsnittet
om avverkning skall tas in en bestämmelse om skyldighet för markägare
att underrätta skogsvårdsstyrelse om avverkning som skall äga rum
på hans mark. Utskottets förslag innebär att 8 a § utgår ur lagförslaget.

dels utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:

JoU 1974: 52

21.— med förklaring att 8 a § i förslaget till lag om ändring i
skogsvårdslagen (1948: 237) inte kunnat antagas — i anledning
av motionerna 1974: 2005, yrkande 7, 1974: 2008, yrkande
4, och 1974: 2011, yrkande 1, som sin mening ger Kungl.
Majit till känna vad utskottet i det föregående anfört.

Särskilt yttrande

angående 22 § NVL av fru Anér (fp):

Genom det i propositionen föreslagna tillägget till 22 § NVL åläggs
den som är ansvarig för affisch eller annan anordning utomhus för
reklam, propaganda eller liknande ändamål att senast fyra veckor efter
anbringandet avlägsna anordningen. Denna skärpning är välmotiverad.
Enligt min mening kommer dock övervakningen av den nya bestämmelsen
att innebära svårigheter, när det gäller att fastställa dels hur länge
en anordning suttit uppe och dels vem som är ansvarig för den. NVK
föreslog att datum för anbringandet borde finnas på anordningen, och
i remissyttrande över kommitténs förslag förordade naturvårdsverket
att därutöver även den som är ansvarig för anordningen borde anges
på densamma. Om dessa båda önskemål, såsom föreslås i motionen
1974: 2007, hade tillgodosetts i den nya lagen, skulle enligt min mening
möjligheterna att beivra överträdelser avsevärt ha ökat.

JoU1974: 52

Bilaga

Yttranden över motionen 1974: 808

Statens naturvårdsverk (1974-04-03)

Statens naturvårdsverk har nyligen ställt samman och gett ut anvisningar
och information om vård och förvaltning av naturvårdsobjekt
(Statens naturvårdsverks PM nr 430). Verket framhåller där (kap. 11
s. 4) att årsanställd tillsynspersonal i framtiden torde bli allt vanligare.

De sakkunniga för översyn av naturvårdslagen (naturvårdskommittén)
har i sitt betänkande Naturvård (Ds Jo 1974: 1) föreslagit en ny typ
av skyddsinstitut, nämligen naturvårdsområde. Som naturvårdsområde
skall, enligt förslaget, länsstyrelsen kunna förklara område, inom vilket
särskilda åtgärder erfordras för att skydda eller vårda naturmiljön. Ett
genomförande av förslaget kan komma att ytterligare öka behovet av
personal för vård- och tillsynsuppgifter.

Tillsynspersonalens uppgifter skiftar, men till de mera centrala åliggandena
hör information och service till allmänheten, bevakning, underhålls-
och landskapsvårdsarbeten, rapportering av naturiakttagelser
och viltvård.

Tanken på att anställa och utbilda fast personal för dessa arbetsuppgifter
har framkommit vid olika tillfällen. Realiserandet av den har
emellertid fått anstå på grund av brist på medel. Kostnaderna för en
sådan verksamhet blir inte obetydliga.

Mycket talar dock för inrättandet av fast anställd naturvårds- och
tillsynspersonal, inte minst kvalitetsskäl. En organisation med personer
som utbildas för verksamheten och som genom fast anställning får kunskaper
och rutin inom arbetsområdet ger förutsättningar för ett gott
resultat av verksamheten. Detta fordrar dock att särskilda medel anvisas
dennas huvudman — naturvårdsverket, länsstyrelserna eller områdesförvaltare
— eftersom ett beroende av t ex sysselsättningsläget inte
medger långtidsanställning, och därmed försvårar anställning av lämplig
arbetskraft.

Verket vill även erinra om att liknande former för tillsyn och vård
av naturvårdsområden tillämpas på flera håll utomlands, bl. a. i USA.

Domänverket (1974-03-25)

Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för natur- och landskapsvård.

Domänverket förvaltar landets nationalparker och de naturreservat
som ligger på kronans mark. Förvaltningsåläggandet finnes angivet i
naturvårdskungörelsen. Förvaltningsverksamheten ingår som ett led i
arbetsuppgifterna för domänverkets revirförvaltningar.

Förvaltningsverksamheten omfattar bl. a. skötsel, tillsyn och bevakning
av de olika objekten. Nämnda arbetsuppgifter skall utföras enligt
de dispositions- och skötselplaner som gäller eller är under utarbetande
för de enskilda objekten. Av detta följer att utförandet av dessa
uppgifter skiljer mellan olika objekt. Bl. a. är objektens storlek och ka -

JoU 1974: 52

raktär avgörande för hur verksamheten inom desamma kan organiseras.

Ett säkrande av ett naturvårdsobjekt kräver ofta stora insatser i form
av planerings- och iståndsättningsarbeten. Arbetsinsatserna måste vanligtvis
ske under en begränsad tid och kräver därvid en massiv insats
av yrkeskunnig personal. Verket har i allmänhet löst detta genom att
sätta in egen personal eller beredskapspersonal under ledning av verkspersonal.
Med undantag av viss planeringspersonal har anlitad arbetskraft
varit knuten till det arbetsområde inom vilket objektet ifråga har
legat.

För fortsatt underhåll och tillsyn av de restaurerade objekten har
det varit verkets strävan att knyta personer med anknytning till trakten.
Detta har med framgång kunnat ske i de fall objekten genom sin
storlek och karaktär kunnat ge underlag för en större arbetsinsats. I
vissa fall har arbetsuppgifterna varit så omfattande att verket helårsanställt
personal för uppgiften.

I andra fall, där arbetsuppgifterna haft mindre volym, har verket
anställt personal för viss tidsperiod eller för vissa arbetsuppgifter. Den
anlitade personalen består i många fall av jordbrukare eller fiskare
som bor inom eller i närheten av objekten och arbetsuppgifterna omfattar
såväl rena skötselåtgärder som tillsynsuppgifter. Arbetsuppgifterna
utföres vid denna anställningsform i kombination med den anställdes
huvudsakliga yrkesutövning. I detta sammanhang kan nämnas
att verket även anlitar ett antal samer för viss form av tillsyn inom
Sarek och Padjelanta nationalparker.

Principerna för hur skötsel och tillsyn av naturvårdsobjekt skall lösas
har vid ett flertal tillfällen diskuterats med representanter för naturvårdsverket.
Båda verken har därvid varit eniga om att där så bedömes
lämpligt bör ortsbefolkningen anlitas för arbetsuppgifter inom objekten.

Som av det ovanstående torde framgå finns för skötseln av nationalparkerna
och naturreservaten på kronans mark en fast personalorganisation
ute på fältet i form av domänverkets revirförvaltningar. De sysselsättningstillfällen
i samband med vård och tillsyn av naturvårdsobjekten,
som inom ramen för anvisade anslag kan erbjudas ortsbefolkningen,
tillvaratagas. Någon ny naturvårdskår synes därför icke vara
erforderlig.

Svenska naturskyddsföreningen (1974-04-18)

Den ökande fritiden, människors större rörlighet och det mycket
stora naturintresset medför ett ökat tryck på markerna. Mera information
och kanalisering av besökarna i olika naturvårdsobjekt skulle
minska skadegörelsen, störningen av djurlivet och utarmningen av floran.
Dessutom skulle en utbyggd service på dessa områden stimulera
en vetgirig allmänhet och berika dess besök. Kontinuerlig tillsyn och
vård är andra frågor som måste få sin lösning för att allmänheten skall
få bästa möjliga utbyte av sitt besök i ett naturreservat eller i en nationalpark.

Föreningen delar helt motionärernas uppfattning att det behövs större
personella resurser för att hithörande uppgifter skall kunna genomföras.
Tillsynsmän med varierande arbetsuppgifter har sedan länge funnits
i vissa nationalparker och naturreservat. På senare år har också

JoU1974: 52

tillkommit viss AMS-avlönad naturvårdspersonal. Ofta har dock arbetsuppgifterna
inskränkt sig till renhållning. Föreningen förordar att tillsynsmannaorganisationen
byggs ut och att tillsynsmannen får lämplig
utbildning.

Erfarenheterna av den hittills bedrivna verksamheten bör givetvis
tas till vara, men enligt föreningens mening är det väsentligt att dessa
erfarenheter kompletteras. Försöksverksamhet med fältpersonal med varierande
utbildning och arbetsuppgifter och i skilda typer av objekt
bör igångsättas. Detta bör ske omgående i den s. k. sysselsättningsutredningens
eller myndighets, lämpligen naturvårdsverkets, regi. Utomlands,
t. ex i Storbritannien, USA, Kenya och Tanzania, finns också
rika erfarenheter av tillsynsverksamhet i praktisk skala, varav Sverige
borde kunna dra nytta.

Allt efter de olika naturvårdsobjektens storlek, närhet till tätorter,
besöksfrekvens, tillgänglighet, känslighet etc. varierar de uppgifter som
skulle skötas av tillsynsmännen inom mycket vida gränser. Bland tänkbara
uppgifter kan nämnas:

Vetenskapligt arbete

1) undersöknings- och inventeringsverksamhet beträffande bl. a. fauna
och flora, syftande till dokumentation och kunskapsunderlag för information
och skötselåtgärder,

Information

2) guidning och annan information till allmänheten,

3) fältundervisning av skolklasser, anpassad till läroplanens speciella
krav,

4) bidra till utarbetandet av informationsmaterial till besökare,

Vård och tillsyn

5) kontroll av efterlevnaden av gällande föreskrifter,

6) vårdåtgärder såsom röjningar, slåtter etc.,

7) skötsel och underhåll av leder, sanitära anläggningar m. m.

Ovan nämnda uppgifter ställer stora krav på tillsynsmännen. Kraven

växlar starkt beroende på vilken kombination av uppgifter som skall
skötas. Om endast kontroll, skötsel och vårdåtgärder skall utföras enligt
detaljerade och på ingående studier grundade skötselplaner, krävs
endast måttliga biologiska kunskaper. En mindre kurs i ekologi och
naturvård jämte allmän information om tillsynsmännens arbetsuppgifter
kan härvid vara en tillräcklig utbildning. Speciellt gäller detta
om personerna i fråga är amatörbiologer. Om å andra sidan även guidning
och undervisning och i synnerhet inventering skall utföras måste
kraven på biologiska och geovetenskapliga kunskaper ställas mycket
högre. Universitetsutbildning med biologisk-ekologisk inriktning är i
detta sammanhang ett minimikrav vartill bör läggas speciell naturvårdsutbildning
liksom kunskaper om tillsynsmannens uppgifter.

Allt efter uppgifterna kan befattningarna vara fasta helårstjänster
eller säsongsbundna tjänster. I vissa sammanhang kan också kortare
och mera oregelbundna anställningsförhållanden bli tänkbara.

Av grundläggande betydelse för att en ”naturvårdskår” skall fungera
väl är att huvudmannaskapet knyts till lämplig central myndighet,
förslagsvis statens naturvårdsverk. Den centrala myndigheten bör ha ansvaret
för kårens organisation och fältpersonalens utbildning, instruktioner
etc. Myndigheten bör också övervaka arbetets bedrivande.

JoU 1974: 52

Sammanfattningsvis ställer sig föreningen mycket positiv till förslaget
att öka de personella resurserna för skötsel m. m. av naturvårdsobjekt.
Föreningen tillstyrker att den s. k. sysselsättningsutredningen får i uppdrag
att pröva frågan och komma med förslag som kan tillfredsställa
såväl naturvårdens som arbetsmarknadens krav. Det måste betonas att
ökade personella resurser för skötsel m. m. av naturreservat etc. är så
angelägna från naturvårdssynpunkt, att de måste tillskapas även om detta
inte är motiverat från sysselsättningssynpunkt. Bl. a. ökas härigenom
avsevärt värdet av de insatser som gjorts vid reservatens tillskapande,
eftersom dessa av allmänheten kommer att utnyttjas bättre och uppskattas
mer.

Föreningen har erfarenhet av tillsynsverksamhet på Lilla Karlsö och
är beredd medverka vid utarbetandet av instruktioner, utbildningsplaner
m. m. för den tilltänkta fältpersonalen.

MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 1974 740056