Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:163 med förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892) jämte motioner (Betänkande 1974:JoU50 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 50 år 1974 JoU 1974: 50

Nr 50

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:163
med förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen
(1970: 892) jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1974: 163 har Kungl. Maj:t (jordbruksdepartementet)
föreslagit riksdagen att antaga inom jordbruksdepartementet upprättat
förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892).

I propositionen föreslås att kommunala renhållningslagen (1970: 892)
ändras i syfte att öppna möjlighet för kommunerna att i större utsträckning
än f. n. själva bestämma den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten
i glesbygd.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1975.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels de i anledning av propositionen väckta motionerna

1974: 1959 av herr Jonasson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen vid
sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition 1974: 163 med förslag till
ändring i kommunala renhållningslagen beslutar 1. om överförande av
bestämmanderätten beträffande avfallshanteringens omfattning och organisation
till kommunerna i enlighet med vad som anförts i motionen, 2.
att den enskilde skall ha rätt till förvaltningsbesvär över beslut i anledning
av renhållningslagen,

1974: 1960 av herr Kronmark m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
måtte besluta om sådan ändring i kommunala renhållningslagen
att 1. dispensfrågorna föres ned till kommunal nivå och att länsstyrelsen
härvidlag får uppgift såsom tillsynsmyndighet, 2. enskild tillförsäkras
rätt att genom besvär hos länsstyrelse överklaga kommuns beslut i renhållningsärende,
3. trädgårdsavfall och latrin generellt undantages den
kommunala renhållningslagen utanför hälsovårdstätort,

1974: 1961 av herr Strömberg i Botkyrka (fp) vari hemställs 1. att
riksdagen uttalar att renhållningskungörelsen bör utformas så att den
dispensmöjlighet som avses i 4 § lag om ändring i kommunala renhållningslagen
endast avser kommun, 2. att riksdagen begär förslag om så 1

Riksdagen 1974.16 sami. Nr 50

JoU 1974:50

dan ändring av den kommunala renhållningslagen att kommunens skyldighet
att återvinna hushållsavfall regleras,

dels de vid riksdagens början väckta motionerna

1974: 46 av herr Henmark (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar
att medgivandet jämlikt 2 § renhållningslagen att ålägga fastighetsägarna
skyldighet att fullgöra renhållningsskyldighet i fråga om gångbanor och
annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten upphör.

1974: 324 av herr Strömberg i Botkyrka m. fl. (fp) vari föreslås
att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer om översyn av den kommunala
renhållningslagen,

1974: 512 av herr Johansson i Jönköping m. fl. (s) vari föreslås
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller om översyn av dispensregler
och tillämpningsföreskrifter i anslutning till kommunal renhållningslag
(SFS 1970: 892),

1974: 514 av herr Jonasson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit anhåller om en översyn av den kommunala renhållningslagen
i syfte att överföra bestämmanderätten beträffande avfallshanteringens
omfattning och organisation till kommunen i enlighet
med vad som anförts i motionen,

1974: 521 av herr Leuchovius m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit anhåller 1. om översyn av gällande bestämmelser
i vad avser renhållningslagens tillämpning inom glesbygdsområden,

2. om förändring av renhållningslagens 4 §, i syfte att överföra dispensrätten
från länsstyrelsen till kommunerna,

1974: 837 av herr Wirtén m. fl. (fp) vari hemställs, såvitt nu är
i fråga (punkten 1 d), att en utvärdering görs av den kommunala renhållningslagens
tillämpning,

1974: 1101 av fru Hambraeus (c) och herr Granstedt (c) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag
till en ny renhållningslag.

JoU 1974:50

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Förslag till

Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)

Härigenom förordnas i fråga om kommunala renhållningslagen
(1970: 892)
dels att 5 § skall upphöra att gälla,

dels att i 1 § ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,
dels att 4 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Kommun är skyldig att till allmän
avstjälpningsplats eller allmän
destruktionsanläggning forsla
orenlighet som härrör från hushåll
samt hushållsavfall och därmed
jämförligt avfall, om ej regeringen
eller myndighet som regeringen
bestämmer föreskriver annat.

I lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse förekommande
annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket
skall forslas bort genom kommunens försorg.

När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg,
får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej
taga befattning därmed.

När särskilda skäl föreligger,
får länsstyrelsen befria kommunen
från skyldighet enligt första stycket.

Kommun är skyldig att till allmän
avstjälpningsplats eller allmän
destruktionsanläggning forsla
orenlighet som härrör från hushåll
samt hushållsavfall och därmed
jämförligt avfall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

JoU 1974: 50

Utskottet

Kommunernas handhavande av renhållningen regleras bl. a. genom
kommunala renhållningslagen (1970: 892). I 4 § första stycket i lagen
föreskrivs skyldighet för kommun att till allmän avstjälpningsplats eller
allmän destruktionsanläggning forsla orenlighet som härrör från hushåll
samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. I andra stycket lämnas
kommunerna möjlighet att utöver det lagstadgade monopolet genom föreskrift
i lokal hälsovårdsordning åta sig bortforsling även av andra typer
av avfall. I tredje och fjärde styckena stadgas vidare att när orenlighet
och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg annan person
än den kommunen anlitar för ändamålet ej får ta befattning därmed
samt att länsstyrelsen, när särskilda skäl föreligger, får befria kommun
från den skyldighet som enligt paragrafens första stycke åligger kommunen.
Dispens enligt paragrafens fjärde stycke kan avse befrielse från
skyldigheten att forsla avfall från viss bebyggelse, t. ex. lantgårdar.
Dispens behöver inte enbart avse totalbefrielse från skyldigheten att omhänderta
hushållsavfall. Kommunerna kan också befrias från visst led
i omhändertagandet. Kommunens bortforslingsskyldighet kan sålunda
begränsas t. ex. till borttransport av visst slags avfall från särskilda
uppsamlingsställen dit de enskilda hushållen hänvisats att själva befordra
avfallet. Endast kommunen kan ansöka om dispens. Den enskilde har
inte rätt att överklaga länsstyrelses beslut varigenom dispensansökan
avslagits. Enligt 5 § renhållningslagen skall talan mot kommunal myndighets
beslut enligt lagen föras genom besvär hos länsstyrelsen. Bestämmelsen
anses inte tillämplig på kommunens avgörande av frågan huruvida
dispens skall sökas eller inte. Sådant avgörande kan den enskilde
endast överklaga genom kommunalbesvär enligt 76 § kommunallagen
(1953: 753).

Bestämmelser om den enskildes hantering av avfall finns i hälsovårdsstadgan
(1958: 663) och i lokala hälso vårdsordningar. Enligt 67 §
hälsovårdsstadgan skall lokal hälsovårdsordning, som antas av kommunfullmäktige,
utarbetas med ledning av en normalhälsovårdsordning som
fastställts av Kungl. Maj:t. I 14 § kungörelsen (1971: 761) om fastställelse
av normalhälsovårdsordning enligt hälsovårdsstadgan (1958:
663) föreskrivs att orenlighet och avfall som det åligger kommunen att
forsla bort enligt renhållningslagen eller enligt lokal hälsovårdsordning
inte får användas vid gödsling, grävas ned, komposteras, brännas eller
på annat sätt slutligt behandlas av fastighetsägaren. Föreskriften är
straffsanktionerad. Enligt 27 § normalhälsovårdsordningen får hälsovårdsnämnden
i särskilda fall medge undantag från föreskrifterna i lokal
hälsovårdsordning, om det är påkallat av lokala förhållanden eller
andra omständigheter och det kan ske utan väsentlig olägenhet från

JoU 1974:50

sanitär synpunkt. I fråga om trädgårdsavfall får hälsovårdsnämnden
medge undantag från förbudet i 14 § inte bara i särskilda fall utan
också generellt för visst område av kommunen. Talan mot hälsovårdsnämnds
beslut enligt lokal hälsovårdsordning föres genom besvär hos
länsstyrelsen (86 § hälsovårdsstadgan).

Kommunens rätt att ta ut avgifter för renhållningen regleras i lagen
(1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter (avgiftslagen). Enligt 1 §
äger kommun besluta att avgift skall utgå för bortforsling, omhändertagande
och oskadliggörande av orenlighet och avfall som uppsamlats
inom kommunen enligt renhållningslagen eller hälsovårdsstadgan. I 2 §
föreskrivs att avgiften skall bestämmas till högst det belopp som motsvarar
nödvändiga kostnader för förräntning av använda medel, för förnyelse
och underhåll av anläggningar och utrustning samt för driften.

Som departementschefen framhåller har tillämpningen av nu angivna
bestämmelser föranlett vissa svårigheter framför allt inom glesbygdsområden.
Enligt uppdrag av departementschefen har de härmed sammanhängande
problemen behandlats i en promemoria (Ds Jo 1974: 4)
med förslag till renhållningskungörelse som avlämnats av en inom
jordbruksdepartementet särskilt tillsatt arbetsgrupp för avfallsfrågor. Enligt
promemorian har kommuner med glesbygdsområden i vissa fall organiserat
avfallshämtningen inom dessa områden på ett sätt som skiljer
sig från det som tillämpas inom tätort, där som regel avfallshämtning
sker en gång i veckan från varje fastighet. Av främst kostnadsskäl har
hämtningen av avfall från glesbebyggelse i flera kommuner ordnats så
att avfallet hämtas genom kommunens försorg från en förvaringsplats
som är gemensam för flera fastigheter. På vissa platser har t. ex. uppställts
containers där avfallet lämnats. Sådan hämtning används enligt
promemorian i fråga om såväl permanentbebyggelse som fritidsbebyggelse.
För permanentbebyggelse i glesbygd tillämpas också ett system enligt
vilket kommunen eller dess entreprenör hämtar avfall utefter en i
förväg bestämd och kungjord körlinje. När det gäller bortforsling av
trädgårdsavfall och skrymmande avfall såsom utrangerade möbler eller
liknande avfall har enligt promemorian många kommuner även i tätort
använt sig av containersystemet. För att få tillämpa något av de hämtningssystem
som nu har nämnts måste kommunen ha erhållit dispens av
länsstyrelsen såvitt avser den del av kommunens transportskyldighet som
utförs av fastighetsinnehavaren. Också i andra avseenden har enligt promemorian
förekommit att kommuner fått partiell dispens. Sålunda
har i en del fall länsstyrelsen dispenserat kommunen från skyldigheten
att hämta latrin inom bestämda områden av kommunen.

Arbetsgruppen föreslår i sin promemoria att kommun i större utsträckning
än f. n. får möjlighet att själv bestämma den närmare omfattningen
av renhållningsverksamheten främst i fråga om glesbygden.
Enligt det till promemorian fogade förslaget till renhållningskungörelse

JoU 1974: 50

skall sålunda kommunen få besluta att hämtningen av avfall från fastighet
som inte ingår i tätbebyggelse med mer än 200 innevånare får
ske från annan plats än förvaringsplatsen på fastigheten, om kostnaden
därigenom minskar i väsentlig mån samt forsling till och förvaring på
hämtningsplatsen kan ske utan olägenhet från bl. a. miljövårdssynpunkt.
Sådant beslut föreslås kunna gälla endast fastighet vars innehavare åtagit
sig att forsla på fastigheten uppkommande avfall till hämtningsplatsen.
Kommun får också för tätort besluta om hämtning från annan plats än
förvaringsplatsen på fastigheten, såvida fråga är om skrymmande avfall,
överblivna läkemedel eller rester av olja, kemikalier eller liknande ämnen.
Kommun får vidare enligt förslaget besluta att avfallshämtning
från två eller tre närbelägna fastigheter skall ske från gemensam behållare
som är uppställd på en av fastigheterna. I andra fall än de nu
nämnda skall det ankomma på länsstyrelsen att pröva fråga om dispens
från bortforslingsskyldigheten. Liksom hittills skall sådan dispens meddelas
endast om särskilda skäl föreligger. Kommunen skall vara skyldig
att beakta att skäliga miljövårdskrav tillgodoses och att bortforslingen
anpassas till det normala behovet vid olika slag av bebyggelse, när kommunen
planlägger och beslutar hur den skall genomföra renhållningsmonopolet.
Dispensansökan till länsstyrelsen skall innehålla behövliga
uppgifter om hur renhållningen inom kommunen eller berörd del därav
är eller kommer att bli ordnad.

Enligt departementschefens mening finns inte anledning att frångå
den år 1970 gjorda bedömningen att ett heltäckande renhållningsmonopol
behövs för att motverka föroreningar och nedskräpning i naturen.
Organiserad renhållning bör alltså förekomma inom hela kommunens
område, om inte särskilda skäl föranleder annat. Departementschefen
anser dock att de erfarenheter som gjorts av hittillsvarande tillämpning
av renhållningslagen ger anledning att överväga särskilda åtgärder för
att underlätta för kommunerna att tillämpa lagen. Departementschefen
delar den i promemorian och av flertalet remissinstaner uttalade uppfattningen
att en lämplig åtgärd för att komma till rätta med problemen
är att ge kommunerna ökade befogenheter att själva bestämma den
närmare omfattningen av renhållningsverksamheten. På sätt som föreslagits
i promemorian bör detta författningstekniskt ske genom att regeringen
med stöd av bemyndigande i renhållningslagen i en särskild
författning medger att kommun får ordna renhållningsverksamheten på
annat sätt än som är förutsatt i lagen.

Departementschefen redogör i propositionen för huvuddragen i de
bestämmelser om undantag från renhållningsskyldigheten som han avser
att föreslå Kungl. Maj:t. Departementschefen anser att promemorians
förslag till renhållningskungörelse kan ligga till grund för en
nyordning av regleringen och anför sålunda bl. a. att även om ett förenklat
hämtningssystem skulle innebära väsentlig kostnadsminskning

JoU 1974:50

beslut därom inte bör få meddelas, om olägenhet från miljöskyddssynpunkt
eller annan allmän synpunkt skulle uppkomma. Hälsovårdsstadgan
och lokala hälsovårdsordningar innehåller av hygieniska skäl betingade
föreskrifter om uppsamling, förvaring och transport av avfall.
Självfallet får, framhåller departementschefen, dessa föreskrifter inte
åsidosättas i anledning av beslut om förenklat hämtningssystem eller
om gemensam sopbehållare för två eller tre fastigheter. Beslut om förenklat
hämtningssystem i fråga om sedvanligt hushållsavfall bör enbart
avse fastighet vars innehavare åtagit sig att forsla avfallet till hämtningsplatsen.
Med hänsyn till de villkor som sålunda avses gälla för beslut
om förenklat hämtningssystem torde det i praktiken vara uteslutet att
tillämpa sådant system i fråga om sedvanligt hushållsavfall eller latrin
från permanentbebyggelsen i tätort. Med beaktande härav och mot bakgrund
av att remissinstanserna har skilda åsikter i fråga om utformningen
av gränsdragningen mellan glesbygd och tätort har departementschefen
för egen del kommit till den uppfattningen att tillämpningsområdet
för ifrågavarande befogenheter inte som arbetsgruppen föreslagit
behöver fixeras med hänsyn till antalet innevånare i viss bebyggelse.
Som några remissinstanser förordat bör förenklat hämtningssystem kunna
genomföras t. ex. vintertid i ett fritidsområde, även om det under
sommaren skulle bo fler än 200 personer inom området.

I ett antal motioner, nämligen de i anslutning till propositionen
väckta motionerna 1974: 1959, yrkande 1, 1974: 1960, första att-satsen i
yrkandet, och 1974: 1961, första att-satsen i yrkandet, samt de vid riksdagens
början väckta motionerna 1974: 514 och 1974: 521, yrkande 2,
hemställs om införande av regler av innebörd att kommunerna själva
skall äga besluta i alla frågor om befrielse från den lagstadgade hämtningsskyldigheten.
Utskottet vill i anslutning härtill anföra följande.

Med det i propositionen framlagda förslaget till ändring i kommunala
renhållningslagen torde inte ha avsetts att frångå de grundläggande
principer som hittills gällt för renhållningslagstiftningen, nämligen dels
att kommunen har skyldighet att forsla bort hushållens avfall, dels att
denna skyldighet motiveras av en rätt för hushållen att få sitt avfall
hämtat vid fastigheten. Av uttalanden i propositionen framgår att kommunen
avses få långtgående befogenheter att inom ramen för sina åligganden
och med hänsynstagande till de enskildas intressen, skäliga miljövårdskrav,
det normala behovet av bortforsling och till kostnaderna
för densamma ordna avfallshämtningen på det sätt som kommunen
finner lämpligast.

Utskottet delar i princip den i nyssnämnda motioner framförda uppfattningen
att kommunerna måste anses väl skickade att själva besluta
i åtskilliga frågor rörande den närmare omfattningen och organisationen
av renhållningsverksamheten. I motionerna har särskilt betonats
de problem som den hittillsvarande ordningen medfört för glesbygds -

JoU 1974:50

områdena. Departementschefens uttalanden ger emellertid vid handen
att den kommande utvidgningen av kommunernas befogenheter i hithörande
frågor kan förutses i hög grad råda bot på sådana särskilda
olägenheter i samband med renhållningsmonopolet som påtalats i vad
gäller sistnämnda områden. Utskottet har förutsatt att kommun skall
kunna på ansökan av enskild medge att denne undantas från det hämtningssystem
som tillämpas i kommunen, om det befinns påkallat av
lokala förhållanden och det kan ske utan väsentlig olägenhet från
hälso- och miljövårdssynpunkt. Utskottet vill i detta sammanhang
även erinra om tidigarer återgivna uttalande av departementschefen
att gränsdragningen mellan tätort och glesbygd i nu förevarande avseende
inte kommer att fixeras vid ett visst antal innevånare. En utformning
av tillämpningsbestämmelserna i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen antydda riktlinjer innebär också betydande förenklingar
i förhållande till det rätt betungande administrativa förfarande
som är förenat med nu gällande reglering. Utskottet förutsätter
att kommunerna kommer att handha regleringen av avfallshämtningen
på ett smidigt sätt och med stort beaktande av de enskildas önskemål
och intressen. Utskottet finner det exempelvis angeläget att i fall då
hämtning av en fastighets sopor skall ske från annan plats än förvaringsplatsen
på fastigheten vederbörande fastighetsinnehavares åtagande
om forsling av soporna till sistnämnda plats skall få ske utan att härför
kräves någon speciell form. Såvitt utskottet kunnat finna bör syftet med
de i motionerna framförda önskemålan kunna bli i väsentlig grad tillgodosedda
inom ramen för de bestämmelser departementschefen avser
föreslå Kungl. Maj:t att utfärda. Att ge kommun rätt att fatta alla de
beslut av dispenskaraktär som f. n. ligger på länsstyrelsen skulle enligt
utskottets mening strida mot grundtanken om kommunens bortforslingsskyldighet.
Utskottet finner med hänsyn till det anförda inte skäl att föreslå
någon riksdagens åtgärd i anledning av de nu berörda motionsyrkandena.

I motionerna 1974: 1959, yrkande 2, samt 1974: 1960, andra att-satsen,
framförs yrkanden av innebörd att enskild skall få rätt att genom
förvaltningsbesvär överklaga kommuns beslut i renhållningsärenden.
Besvärsrätten berörs även i de fristående motionerna 1974: 324 och
1974: 514.

I den tidigare nämnda promemorian föreslås att enskild person enbart
genom kommunalbesvär skall kunna föra talan emot kommuns beslut
enligt den föreslagna renhållningskungörelsen. Departementschefen anför
att förslaget uttryckligen stöds av JO och lämnas utan erinran av
flertalet remissinstanser. Departementschefen ansluter sig till förslaget.

JO uttrycker i yttrande över promemorian den uppfattningen att en
ordning med förvaltningsbesvär i vad gäller kommuns beslut att söka
eller inte söka dispens hos länsstyrelsen skulle kunna medföra att den

JoU 1974:50

statliga myndigheten sätter sig i den kommunala myndighetens ställe i
en kommunal initiativfråga och därmed i själva verket övertar den
kommunala självbestämmanderätten. JO gör emellertid även uttalanden
av innebörd att frågan om besvärsordningen enligt gällande bestämmelser
inte kan anses fullt klar och att sista ordet ännu inte torde vara sagt
rörande den för renhållningslagstiftningen tillämpade besvärsordningen.

Utskottet anser det angeläget att den enskilde har goda möjligheter
att tillvarata sina intressen. Som anförs i promemorian kan förväntas att
den avsedda utökningen av kommunens beslutanderätt kommer att tillgodose
den enskildes intressen på ett bättre sätt än hittills. Utskottet vill i
detta sammanhang erinra om möjligheten för den enskilde att av hälsovårdsnämnd
erhålla befrielse från i lokal hälsovårdsordning intaget förbud
mot kompostering, bränning eller annan slutlig avfallsbehandling.
Över avslagsbeslut i sådant ärende torde sökanden kunna anföra förvaltningsbesvär
hos länsstyrelsen. Talan kan sedan föras vidare till kammarrätten
och regeringsrätten. I detta sammanhang kan nämnas att
socialministern nyligen tillkallat sakkunniga för översyn av hälsovårdsstadgan.
I direktiven för de sakkunniga framhålls bl. a. behovet av en
samordning av de bestämmelser som gäller i fråga om renhållning. Regler
om kommuns skyldigheter i detta avseende finns i kommunala renhållningslagen,
medan bestämmelserna om den enskildes skyldigheter i
renhållningssammanhang finns i hälsovårdsstadgan, normalhälsovårdsordningen
och naturvårdslagen. Även i andra författningar finns bestämmelser
om renhållning. De sakkunniga skall överväga vilka åtgärder som
bör vidtas för att bättre anpassa bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och
normalhälsovårdsordningen till renhållningslagen. Med hänsyn till JO:s
nyss återgivna uttalande om att det råder en viss oklarhet beträffande
besvärsordningen på renhållningsområdet torde det kunna förutsättas att
utredningen även kommer att pröva behovet av samordning i fråga om
besvärsreglema.

Även utskottet anser det betydelsefullt att den enskilde ges tillfredsställande
möjligheter att bevaka sin rätt i hithörande frågor. Med hänsyn
bl. a. till den prövning av frågorna som enligt vad nyss antytts är
att emotse finner dock utskottet att de nu behandlade motionsyrkandena
f. n. inte bör föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

I motionen 1974: 1960, tredje att-satsen, föreslås att trädgårdsavfall
och latrin generellt undantas från renhållningslagen utanför hälsovårdstätort.
Motionärerna anser att enskild bör ha rätt att själv hantera sådant
avfall och att dispens därför inte skall behöva sökas. Motsvarande
fråga berörs även i motiveringarna till motionen 1974: 1959 samt de
fristående motionerna 1974: 514 och 1974: 521. Utskottet vill i denna
fråga anföra följande. Eftersom kommun inte är skyldig att i alla avseenden
följa normalhälsovårdsordningens bestämmelser vid utarbetande
av lokal hälsovårdsordning, torde det vara möjligt för kommunen

Jol) 1974: 50

att undanta trädgårdsavfall från tillämpningen av sådant förbud mot
bränning eller kompostering som avses i 14 § normalhälsovårdsordningen.
Har sådant behandlingsförbud dock införts beträffande trädgårdsavfall,
kan hälsovårdsnämnden meddela generellt beslut om undantag
från förbudet, såvitt avser hela eller del av kommunens område. Dessutom
gäller enligt 27 § normalhälsovårdsordningen att hälsovårdsnämnden
på ansökan av fastighetsägare kan medge denne undantag från föreskrift
i lokal hälsovårdsordning, om det är påkallat av lokala förhållanden
eller andra omständigheter och kan ske utan väsentlig olägenhet från
sanitär synpunkt. I fråga om trädgårdsavfall anförs i promemorian att
det kan förutsättas att hälsovårdsnämnderna inte upprätthåller förbudet
i vidare mån än som behövs för att motverka olägenheter för miljön.
Departementschefen ansluter sig till denna uppfattning och framhåller
att hälsovårdsnämnderna måste anses bäst skickade att avgöra inom
vilka områden av kommunen som ifrågavarande förbud skall gälla.

I den renhållningskungörelse som föreslås i promemorian anges att
när kommun beslutar angående bortforsling av orenlighet och avfall
skall kommun beakta bl. a. att bortforslingen anpassas till det normala
behovet. I specialmotiveringen till nämnda paragraf anförs att vid en
sådan bedömning bör prövas huruvida det finns anledning att över huvud
taget hämta t. ex. latrin från lantgårdar med djurhållning. Finner
kommunen att sådan hämtning inte bör ske, bör, framhålls i promemorian,
kommunen verka för att hälsovårdsnämnden meddelar erforderliga
dispenser enligt den lokala hälsovårdsordningen.

Utskottet vill för egen del i denna fråga framhålla att det i många
fall måste te sig naturligt att trädgårdsavfall och latrin inte skall behöva
forslas bort från fastigheterna utan skall få behandlas på dessa. Det är
därför angeläget att hälsovårdsnämnderna medger undantag från berörda
behandlingsförbud på ett smidigt sätt och utan onödiga administrativa
formaliteter. Då den nu förordade tillämpningen enligt utskottets
uppfattning kan genomföras med stöd av gällande bestämmelser
anser sig utskottet inte böra föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning
av motionen 1974: 1960, yrkande 3.

De önskemål som framförts i de fristående motionerna 1974: 324,
1974:512, 1974: 514 och 1974:521, yrkande 1, om en översyn av
kommunala renhållningslagen och dess tillämpning ävensom yrkandet i
motionen 1974: 837, yrkande ld, om en utvärdering av lagens tillämpning
synes mot bakgrund av den nu framlagda propositionen ha tillgodosetts.
De påkallar därför inte någon riksdagens särskilda åtgärd.

Motionen 1974: 1961, andra att-satsen, innehåller ett yrkande om att
kommuns skyldighet att återvinna hushållsavfall regleras i renhållningslagen.
I den fristående motionen 1974: 1101 hemställs om utredning och
förslag till en ny renhållningslag med särskild inriktning på behovet av

JoU 1974: 50

återvinning. Frågor om återvinning berörs även i motiveringen till motionen
1974: 1959.

Utskottet får hänvisa till att den inom jordbruksdepartementet tillsatta
arbetsgruppen för avfallsfrågor bl. a. tagit upp återvinningsproblemen.
Gruppen har nyligen avgivit två betänkanden — Avfall—ökad återvinning—bättre
omhändertagande, del I och II. Det ena betänkandet
behandlar hushållsavfall, industriavfall m. m. och det andra skrotbilar.
Utskottet anser sig i avvaktan på den vidare behandlingen av utredningsförslagen
inte nu böra föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av
motionsyrkandena.

Utskottet har i detta sammanhang även behandlat den fristående
motionen 1974: 46 vari hemställs att riksdagen beslutar att medgivandet
för kommuner jämlikt 2 § renhållningslagen att ålägga fastighetsägare
skyldighet att fullgöra renhållningsskyldighet i fråga om gångbanor och
annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten upphör.
Utskottet vill i anledning härav anföra följande.

Frågan om fastighetsägarens skyldigheter i förevarande avseende har
under senare år vid ett par tillfällen prövats av riksdagen utan att föranleda
någon åtgärd, nämligen vid 1970 års vårsession i anledning av en
fristående motion (1LU 1970: 30) och vid samma års höstsession i anledning
av en motion i anslutning till propositionen med förslag till bl. a.
kommunal renhållningslag (3LU 1970: 90). Tredje lagutskottet framhöll
för sin del att den utveckling som ägt rum, bl. a. på det tekniska området,
där för olika ändamål differentierade renhållningsredskap kommit
fram, borde föranleda att frågan om renhållningsskyldigheten beträffande
gångbanorna togs upp till nytt övervägande då förhållandena
efter bl. a. kommunreformens genomförande stabiliserats. Enligt den
nu aktuella motionen finns mot angiven bakgrund skäl att nu uppta
frågan till förnyad prövning. Ett tiotal kommuner har redan tidigare tagit
ansvaret för renhållning av gångbanor. På andra håll har kommuner
erbjudit fastighetsägarna att mot ersättning överta renhållningsansvaret.
Motionären påpekar att fastighetsägarnas åliggande i här berörda avseende
innebär ett undantag från den allmänna regeln i 1 § 1970 års
kommunala renhållningslag om kommuns renhållningsskyldighet inom
område med stadsplan.

Utskottet finner för sin del det i motionen framlagda förslaget i och
för sig beaktansvärt. Mot bakgrund bl. a. av tredje lagutskottets förenämnda,
av riksdagen godkända, uttalande anser utskottet emellertid
det kunna förutsättas att frågan är uppmärksammad och kommer att
tas upp till omprövning när tiden härför anses mogen. Utskottet har inte
tillräckligt underlag för att f. n. anse sig kunna påyrka bifall till motionen
1974: 46.

JoU 1974:50

Utskottet som inte funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)
får under hänvisning till det anförda hemställa

att riksdagen

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på motionerna
1974: 1959 och 1974: 1960, såvitt nu är i fråga, antar
det till propositionen 1974: 163 fogade förslaget till lag om
ändring i kommunala renhållningslagen,

2. lämnar motionerna 1974: 1959, 1974: 1960 i övrigt och motionen
1974: 1961 utan åtgärd,

3. lämnar motionerna 1974:324, 1974:512, 1974:514, 1974:
521, 1974: 837, yrkande 1 d, och 1974: 1101 utan åtgärd,

4. lämnar motionen 1974: 46 utan åtgärd.

Stockholm den 4 december 1974

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Magnusson i Tanum (s), fru
Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), fru Anér (fp), herrar
Lindberg (s), Pettersson i Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m), Johansson
i Holmgården (c)*, Takman (vpk), Strömberg i Vretstorp (c),
fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s) och herr Leuchovius (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilda yttranden

1. av herr Jonasson (c), som anför:

Vid riksdagens början väcktes ett antal motioner med yrkanden bl. a.
om en översyn av den kommunala renhållningslagen. I motionerna
framhölls särskilt bl. a. att kommunerna borde få bestämmanderätt beträffande
avfallshanteringens omfattning och organisation och att besvärsrätten
för den enskilde borde vidgas. Jag finner det i och för sig
värdefullt att aktualiserandet genom motionerna av hithörande frågor
kunnat bidra till att förslag till vissa reformer nu framlagts i propositionen
1974: 163. Det hade enligt min mening varit önskvärt att kommunerna
fått ytterligare handlingsfrihet samt att den enskildes besvärsrätt
ökats utöver vad som följer av propositionen. Förslaget är emellertid
ett steg i rätt riktning och kan under förutsättning att den nya
ordningen tillämpas smidigt och utan onödigt byråkratiskt krångel leda

JoU 1974: 50

till vissa förbättringar på området. Med hänsyn härtill och till en översyn
skall ske av hälsovårds- och renhållningslagstiftningen har jag inte
ansett mig nu böra framställa något yrkande. Jag förutsätter att den
vidare utvecklingen följes med uppmärksamhet och att förslag till ytterligare
reformer framläggs när så är påkallat.

2. av herrar Wachtmeister i Johannishus (m) och Leuchovius (m) som
anför:

Vi anser det synnerligen viktigt att den enskilde skall ha goda möjligheter
att genom anförande av besvär i renhållningsärenden tillvarata
sina intressen genom en saklig prövning av ärendena. Enligt vår mening
har detta önskemål inte i tillräcklig utsträckning tillgodosetts genom det
nu föreliggande förslaget. Vi vill vidare erinra om att enligt gällande
regler hälsovårdsnämnd kan medge undantag från förbudet för enskild
att själv omhänderta bl. a. trädgårdsavfall och latrin. Även enligt det nu
föreliggande förslaget förutsätts att den enskilda måste göra särskild
ansökan för att få vidta åtgärder i nämnda syfte. Enligt vår uppfattning
kan skäl anföras för att sådant omhändertagande i många fall, särskilt
när det gäller jordbruksfastigheter och andra fastigheter inom glesbygdsområden,
bör få ske enligt generellt gällande regler, utan särskilda formaliteter.
Med hänsyn till att de nu berörda frågorna torde komma under
prövning vid den översyn som skall ske av hälsovårds- och renhållningslagstiftningen
har vi mellertid inte ansett oss nu böra ställa några
yrkanden i dessa angelägenheter. Vi förutsätter att utvecklingen på området
följes med uppmärksamhet och att förslag till de ytterligare åtgärder
som kan befinnas påkallade kommer att framläggas.

M/RCUS BOKTR.STOCKHOLM 1974 740056