Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa frågor rörande lantbruksnämndernas verksamhet, m. m. (Betänkande 1974:JoU41 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 41 år 1974

JoU 1974:41

Nr 41

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående
vissa frågor rörande lantbruksnämndernas verksamhet, m. m.

Motionerna

I motionen 1974:125 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i
fråga (punkten 5), att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär 5. att en översyn
görs av lantbruksnämndernas verksamhet i syfte att finna former för ett
ökat demokratiskt inflytande i nämnderna i enlighet med vad som anges
i motionen.

I motionen 1974:813 av herr Johansson i Holmgården m. fl. (c,m) hemställs
att riksdagen måtte besluta att nuvarande ordning för utseende av
ortsombud skall ändras i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motionen 1974:1103 av herr Håkansson i Rönneberga m. fl. (c,m) hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t uttalar sig för åtgärder för att stimulera
till ökad egen lagerhållning av drivmedel i gårdscisterner på jordbruken.

I motionen 1974:1467 av herr Josefson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar anhålla hos Kungl. Maj:t om att bidrag till miljövårdande åtgärder
inom jordbruket får utgå med upp till 50 procent av investeringskostnaden
för den del som understiger 20 000 kronor.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974:813 från lantbruksstyrelsen,
Svenska kommunförbundet och Lantbrukarnas riksförbund (LRF)
och över motionen 1974:1103 från lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd,
bränslenämnden. Lantbrukarnas riksförbund och överstyrelsen för
ekonomiskt försvar. Se bilagor 1 och 2 till detta betänkande.

Utskottet

I ett sammanhang behandlar utskottet i detta betänkande några motioner
eller motionsyrkanden som rör bl. a. lantbruksnämndernas verksamhet.

Först tar utskottet upp två yrkanden som rör möjligheterna till medinflytande
från berörda personer på lantbruksnämndernas beslut. I motionen
1974:125 begärs sålunda en översyn av lantbruksnämndernas verksamhet
i syfte att finna former för ett ökat demokratiskt inflytande i nämnderna.
Bl. a. föreslås att formerna för samråd mellan nämnderna och berörda en -

1 Riksdagen 1974. 16 sami. Nr 41

JoU 1974:41

skilda personer närmare regleras. Enligt motionen 1974:813 bör nuvarande
ordning för att utse lantbruksnämndernas ortsombud ändras. F. n. gäller
att lantbruksnämnd utser ortsombud, sedan vederbörande kommunstyrelse
avgett förslag om vem som bör utses. Detta system har enligt motionärerna
visat sig fungera mindre väl i vissa fall. Därför förordas att lantbruksnämnd
i stället skall upprätta förslag, som överlämnas till kommunstyrelsen och
även till LRF:s länsorganisation för yttrande, innan nämnden utser ortsombud.

Vad gäller det förstnämnda motionsyrkandet får utskottet erinra om att
riksdagen senast föregående år lämnade förslag av motsvarande innebörd
utan åtgärd (JoU 1973:16). Jordbruksutskottet framhöll därvid bl. a. att i
lantbruksnämnderna ingick lekmannaledamöter och bland dem representanter
för lantbrukarna. Vidare konstaterades att nämnderna i förekommande
ärenden hörde vederbörande ortsombud och de berörda markägarna.
Utskottet fann att de i motionerna nämnda intressenterna väl kunde göra
sina synpunkter gällande vid motsvarande handläggningsordning i lantbruksnämnderna.

1 de remissyttranden utskottet inhämtat över motionen 1974:813 förordar
lantbruksstyrelsen och Svenska kommunförbundet att nuvarande system
för att utse ortsombud behålls. Lantbruksstyrelsen anser det vara av betydelse
att ombuden har viss förankring hos kommunerna. LRF tillstyrker
den i motionen föreslagna ändringen och anser att garantier därmed erhålls
för att de ortsombud som utses är lämpade för och intresserade av uppdraget.

Utskottet får erinra om att lantbrukets rationalisering bygger på initiativ
från berörda företagare. På olika sätt stöder staten genom lantbruksnämnderna
denna rationalisering. Det är givetvis väsentligt att en verksamhet
av detta slag är grundad på goda kontakter mellan den statliga myndigheten
och ifrågavarande yrkesgrupper. Enligt utskottets mening kan jordbrukarna
och andra intressenter vid nuvarande ordning väl göra sina synpunkter gällande
i lantbruksnämnderna.

I detta sammanhang vill utskottet också erinra om att särskilda utredningar
om stödet till jordbrukets rationalisering och om jordförvärfslagstiftningen
pågår. Dessa kan leda till ändringar av lantbruksnämndernas uppgifter som
kan motivera ändrad organisation. Parallellt med dessa utredningar pågår
inom statskontoret en översyn av lantbruksnämndernas organisation. Utskottet
finner på grund av det anförda ej skäl föreslå någon ytterligare översyn
på området.

Utskottet är inte heller berett föreslå ändrad ordning i fråga om att utse
ortsombud. Eventuella brister med nuvarande förfaringssätt bör kunna rättas
till genom att lantbruksnämnderna informerar kommunerna om vilka krav
som bör ställas på ett ortsombud.

I överensstämmelse med det anförda förordar utskottet att ifrågavarande
yrkande i motionen 1974:125 samt motionen 1974:813 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

JoU 1974:41

Sedan den 1 juli 1969 utgår enligt av 1969 års riksdag beslutade grunder
bidrag till miljövårdande åtgärder inom industrin. Bidraget, som utgår med
upp till 25 procent av den godkända investeringskostnaden, är i första hand
avsett som stöd till sådana äldre industrier som i samband med tillkomsten
av miljöskyddslagstiftningen ställts inför krav på omfattande reningsåtgärder.

Under budgetåren 1969/70-1973/74 har sammanlagt 250 milj. kr. anvisats
för ifrågavarande bidrag. I sysselsättningsstimulerande syfte har de senaste
åren under vissa begränsade perioder dessutom anvisats 470 milj. kr. för
förhöjda bidrag till miljövårdande åtgärder inom industrin. Det sammanlagda
belopp som under den gångna femårsperioden ställts till förfogande
uppgår därmed till 720 milj. kr. Högsta bidragsandel vid de sysselsättningsfrämjande
insatserna har varierat mellan 75 och 50 procent. Statsbidragen
till industrin var ursprungligen avsedda att utgå under tidsperioden
1969/70-1973/74. Enligt beslut av årets riksdag (prop. 1974:1, bilaga 11,
p. H 12; JoU 1974:1; rskr 114) har dock femårsprogrammet förlängts med
ett år.

Från och med 1972/73 har genom beslut av 1972 års riksdag statsbidrag
även kunnat utgå till befintliga jordbruks- och trädgårdsföretag som vidtar
miljövårdande åtgärder motsvarande dem för vilka industriföretagen erhåller
bidrag. Statsbidraget utgår med högst 25 procent av godkänd kostnad. Som
villkor för bidraget gäller att vederbörande myndigheter funnit åtgärden nödvändig
från miljövårdssynpunkt samt att stödet inte motverkar rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket. För ifrågavarande bidragsgivning
inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna har bestämts en femårig tidperiod,
eller tiden 1972/73-1976/77.

1 motionen 1974:1467 yrkas att bidrag till miljövårdande åtgärder inom
jordbruket får utgå med upp till 50 procent av investeringskostnaden för
den del som understiger 20 000 kr. Det framhålls att investeringsbehovet
i fråga om miljövårdsanläggningar är stort, inte minst inom de medelstora
jordbruken. Enligt motionärernas mening skulle en höjning av bidragsandelen
utan tvivel i hög grad stimulera till en större intensitet av investeringar
i miljövårdsanläggningar inom jordbruket. Motionärerna har också pekat
på behovet av åtgärder för att stimulera sysselsättningen och skapa nya
arbetstillfällen.

Utskottet vill i anslutning till det anförda erinra om att de förhöjda bidrag
som i sysselsättningsfrämjande syfte utgått till miljövårdande åtgärder inom
industrin hittills koncentrerats till investeringar under sådana perioder under
de tre senaste vinterhalvåren, då behovet att skapa arbetstillfällen inom
byggnads- och anläggningssektorn varit särskilt stort. Den senaste perioden,
då förhöjt bidrag utgick inom industrisektorn, upphörde den 31 maj i år.

För egen del anser utskottet att företagen inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna,
om läget inom byggnads- och anläggningssektorn återigen blir
sådant att särskilda åtgärder i sysselsättningsstimulerande syfte befinns moti -

JoU 1974:41

verade, bör kunna ges samma stimulans att intensifiera investeringsverksamheten
i fråga om miljövårdande åtgärder som den som hittills endast
kommit industriföretagen till del. Inte minst talar starka miljövårdsskäl härför.
Däremot är utskottet inte berett biträda förslaget i motionen 1974:1467
om en mera permanent höjning av maximinivån vid här ifrågavarande bidragsgivning.
Den normala bidragsnivån för jordbruks- och trädgårdsföretagen
bör alltså liksom för industrin alltjämt utgöra högst 25 procent. Vad
utskottet i förevarande ärende anfört torde riksdagen som sin mening böra
ge Kungl. Majit till känna.

I motionen 1974:1103 begärs att riksdagen skall uttala sig för åtgärder
för att stimulera jordbrukarna till egen lagerhållning av drivmedel i gårdscisterner
på jordbruken. Enligt motionen är den nuvarande gårds lag ringen
genomsnittligt inte tillräcklig för att täcka ett års förbrukning. En ökad
sådan lagring, tillräcklig för två års förbrukning, skulle ge den tidsfrist som
erfordras för en mera allmän omställning till gengasdrift. Såsom stimulans
till ökad egen lagerhållning föreslår motionärerna fri användningsrätt till
det egna drivmedelslagret inom jordbruksdriften även i en bristsituation.
Vidare föreslås att lantbruksnämnderna skall kunna förmedla förmånliga bidrag
och lån för anskaffande av gårdscisterner.

Lagring av drivmedel såsom reserv inför bristande tillförsel sker främst
i särskilda beredskapslager, men även lager hos handeln och hos förbrukarna
är av betydelse i sammanhanget. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, som
har till uppgift att svara för landets planering av försörjningsberedskapen
beträffande importerade bränslen, anför i remissyttrande över motionen att
den allmänna beredskapslagringen av drivmedel skall tillgodose jordbrukets
behov med samma försörjningsuthållighet som gäller förandra samhällsviktiga
områden. Emellertid finner överstyrelsen det vara av stort värde om ytterligare
beredskapslagring, exempelvis i gårdscisterner vid jordbruken, tillkommer
på enskilt initiativ. Statens jordbruksnämnd och LRF ställer sig
främst av kostnadsskäl tveksamma till en ökad lagring av drivmedel i gårdscisterner.
Ingen av de remissinstanser som hörts är beredda tillstyrka en
fri dispositionsrätt för jordbrukaren till det egna drivmedelslagret i alla situationer.
Lantbruksstyrelsen finner att kostnaden för en eventuell utbyggnad
av drivmedelslagringen vid jordbruksföretagen kommer att bli relativt
blygsam, varför särskilda bestämmelser om lån och bidrag härför inte anses
motiverade.

Utskottet får i anledning av motionen hänvisa till vad överstyrelsen för
ekonomiskt försvar i sitt remissyttrande anfört om den allmänna beredskapslagringens
uppgift att förse bl. a. jordbruket med drivmedel i krissituationer.
Denna lagring sker i enlighet med de oljelagringsprogram som
riksdagen godkänner. Utskottet anser att det ur beredskapssynpunkt i och
för sig är fördelaktigt om ytterligare lagring kan ske i enskild regi. Frågan
om samhället bör vidta några särskilda åtgärder för att stimulera till sådan
ökad lagring synes emellertid få övervägas i ett vidare sammanhang, där

JoU 1974:41

frågan om hela drivmedelslagringen behandlas.

Med anledning av de synpunkter, som i motionen anförs om erfarenheten
från oljekrisen kring årsskiftet 1973-1974, får utskottet i detta sammanhang
även nämna att Kungl. Maj:t gett vederbörande myndigheter i uppdrag
att utvärdera det ransoneringssystem som tillämpades vid nämnda tillfälle.
Vidare har statsrådet och chefen för handelsdepartementet tillkallat sakkunniga
med uppgift att utreda vissa beredskapsfrågor inom energiområdet.
Utredningen skall bl. a. överväga ett integrerat system för ransonering på
hela energiområdet som beaktar önskemålen att i en fredskris värna om
produktion och sysselsättning och slå vakt om viktiga samhällsfunktioner.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer utskottet
att riksdagen

1. lämnar motionerna 1974:125, yrkande 5, och 1974:813 utan
åtgärd,

2. i anledning av motionen 1974:1467 som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört om tillfälligt förhöjda bidrag
till miljövårdande åtgärder inom jordbruks- och trädgårdsföretag,

3. lämnar motionen 1974:1103 utan åtgärd.

Stockholm den 6 november 1974

På jordbruksutskottets vägnar
UNO HEDSTRÖM

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c)*, Hedström (s), fru Theorin (s)*,
herrar Jonasson (c), Lindberg (s)*, fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson
i Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m), Wictorsson (s), Johansson
i Holmgården (c)*, Takman (vpk), Strömberg i Vretstorp (s), fru
Ohlin (s), herrar Andersson i Ljung (m) och Enlund (fp)*,
dock att vid behandlingen av motionen 1974:1103 fru Fredrikson (c) deltagit
i stället för herr Jonasson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Larsson i Borrby (c). Jonasson (c), fru Olsson i Helsingborg
(c), herrar Johansson i Holmgården (c), Andersson i Ljung (m) och Enlund
(fp) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande på s.2 som börjar med ”Vad
gäller” och slutar med "riksdagens åtgärd" bort ha följande lydelse:

JoU 1974:41

Utskottet instämmer i vad som i nyssnämnda båda motioner anförts om
vikten av förbättrade kontaktvägar mellan lantbruksnämnderna och den
berörda jordbruksbefolkningen samt av ökat lokalt inflytande över nämndernas
verksamhet. Förhållandena i dessa avseenden bör kunna förbättras
utan att länsdemokratifrågans lösning avvaktas. De beslut lantbruksnämnderna
fattar blir ofta av avgörande betydelse inte bara för sökanden utan
även för den berörda bygden. Det är därför i hög grad angeläget att de
lokala intressena verkligen kommer fram och beaktas vid nämndernas ställningstaganden.

Det finns olika vägar att åstadkomma ett ökat lokalt inflytande i lantbruksnämndernas
verksamhet. En viktig funktion i detta sammanhang har
lantbruksnämndernas ortsombud. 1 de av utskottet inhämtade remissyttrandena
över motionen 1974:813 har framkommit delade meningar om
det lämpliga sättet att utse ortsombud. Ett antal lantbruksnämnder har i
likhet med LRF tillstyrkt ändringsförslaget i nämnda motion. Lantbruksstyrelsen,
flertalet lantbruksnämnder och Svenska kommunförbundet förordar
att nuvarande system att utse ortsombud behålls. Utskottet finner
att vad som anförts i motionerna och i remissyttrandena däröver ger anledning
till en översyn av sättet att utse ortsombud. Det finns också anledning
att överväga hur dessa ombud på ett bättre sätt skall kunna medverka
vid ärendenas handläggning i lantbruksnämnderna.

Det lokala inflytandet bör vidare främjas genom att frågor av betydelse
för utvecklingen inom ett område på lämpligt sätt tas upp direkt med dem
som berörs, så att bygdens folk får medverka i planeringen för sin framtid.
Utskottet förordar således en översyn av lantbruksnämndernas handläggningsordning
i syfte att förstärka det lokala inflytandet. Vid översynen bör
beaktas vad utskottet i det föregående anfört

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
i anledning av motionerna 1974:125, yrkande 5, och 1974:813,

JoU 1974:41

Bilaga 1

Yttranden över motionen 1974:813
Lantbruksstyrelsen (1974-04-29)

Ortsombud har varit knutna till lantbruksnämnderna alltsedan nämnderna
inrättades den 1 juli 1948. Deras nuvarande uppgifter har angivits i 26 §
instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna (SFS 1967:425,
omtryck 1971:809). Ortsombud åligger enligt instruktionen att
hjälpa allmänheten med råd och upplysningarom nämndens verksamhet,
tillhandahålla formulär och blanketter samt biträda vid upprättande av
ansökningar och andra handlingar i ärenden som hör till nämndens verksamhet,

mottaga, granska och vid behov ge anvisning om komplettering av ansökningar
till nämnden, i den mån annat ej följer av 26 § andra stycket,
skyndsamt till nämnden insända mottagna ansökningshandlingar,
efter beslut av nämnden lämna upplysningar, avge yttranden eller göra
utredningar eller besiktningar,
till nämnden anmäla förhållande som kan föranleda uppsägning av lån
eller återkrävande av bidrag,

uppmärksamt följa utvecklingen på fastighetsmarknaden inom området,
till nämnden anmäla förhållande inom nämndens verksamhetsområde
som kan vara av betydelse för nämnden.

I 59 . instruktionen har meddelats följande bestämmelser om hur ortsombud
skall utses. Ortsombud utses av lantbruksnämnd för en tid av tre
år. Avgår ombud förordnas ersättare för återstoden av tiden. Innan ombud
eller ersättare utses skall kommunens styrelse beredas tillfälle att avge förslag.
Sistnämnda bestämmelse, som gällt sedan den 1 juli 1967, har sin
grund i 1967 års riksdagsbeslut angående lantbruksnämndernas organisation
och uppgifter. Om grunden till denna bestämmelse må vidare erinras om
följande.

Då riksdagen 1965 fattade principbeslut om ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden
uppdrogs åt en särskild utredningsman att lägga fram förslag angående den
närmare utformningen av lantbruksnämndernas organisation och uppgifter.
1965 års lantbruksorganisationsutredning. 1 det betänkande, som utredningen
avgav 1966, behandlades även frågan hur lantbruksnämndernas ortsombud
borde utses. Enligt utredningen borde någon formell ordning inte
föreskrivas utan det skulle fä ankomma på lantbruksnämnden att ta erforderliga
kontakter innan nämnden utsåg ombud. Därvid borde enligt utredningen
kunna förutsättas att nämnden rådgjorde med bl. a. kommunalnämnden.
(SOU 1966:49 s. 177 - 178.) I den proposition angående de
nya lantbruksnämndernas organisation m. m. som förelädes 1967 års riksdag
erinrade departementschefen om att 1965 års riksdagsbeslut innebar att ortsombuden
skulle utses av lantbruksnämnd sedan vederbörande kommunalnämnd
bereus tillfälle att avge förslag. Han fann att det inte framkommit
skäl som borde leda till att detta beslut frångicks. Detta departementschefens
uttalande lämnades av riksdagen utan erinran. (Prop. 1967:74, JoU 18, rskr
214.)

JoU 1974:41

Med anledning av motionärernas påstående att det nuvarande systemet
med att låta kommunstyrelserna föreslå ortsombud fungerat mindre väl
i vissa fall, har styrelsen inhämtat lantbruksnämndernas erfarenheter. Av
från nämnderna inkomna skriftliga yttranden, vilka i avskrift bifogas,1 framgår
bl. a. följande.

Två tredjedelar av nämnderna anser att det nuvarande systemet har fungerat
bra. Några av dessa har i det sammanhanget framhållit att de inför
förestående val av ombud informerat kommunerna om vilka uppgifter ortsombuden
har och vilka kvalifikationer de enligt nämndens mening bör äga
för att kunna fylla sin uppgift. Av de nämnder, som anser att systemet
fungerat mindre bra, ansluter sig flera till motionärernas förslag. Att nämnden
själv bör välja de personer, som skall vara ortsombud, har de funnit
naturligt eftersom de bäst känner till vilka krav som bör ställas på ombuden.
Av yttrandena framgår att det i några fall har inträffat att kommunstyrelse
till ombud föreslagit person som nämnden ansett vara mindre väl lämpad
för sin uppgift vilket föranlett nämnden att begära nytt förslag av kommunen.
Yttrandena ger inte stöd förden uppfattningen att nämnderna skulle
känna sig bundna av kommunstyrelsernas förslag.

Det är viktigt att de personer som utses till ortsombud äger allmänhetens
förtroende. Styrelsen anser det i det avseendet vara av betydelse att ombuden
har viss förankring hos kommunerna. Även med hänsyn till de frågor på
det lokala planet, vilka är gemensamma för lantbruksnämnd och kommun,
synes en sådan förankring kunna motiveras. Styrelsen anser därför att bestämmelsen
att kommunstyrelserna bör beredas tillfälle avge förslag bör
behållas.

I nämndernas yttranden har allmänt framhållits betydelsen av att de som
utses till ortsombud verkligen äger de härför erforderliga kvalifikationerna.
Detta vill styrelsen särskilt understryka. Som framgått av den föregående
redogörelsen förekommer det att nämnder, i samband med att ombud skall
utses för ny period, informerar kommunerna om de krav som nämnden
anser böra ställas på ombuden. Styrelsen anser det riktigt att nämnderna
lämnar kommunstyrelserna sådan information.

Ett ombud behöver ha lång tid på sig för att kunna sätta sig in i sina
olika arbetsuppgifter och lära känna lantbruksnämndens verksamhet. Täta
ombyten av ombud utgör därför en stor olägenhet och bör i görligaste mån
undvikas. Det är önskvärt att detta i högre grad än hittills beaktas av kommunerna.

Svenska kommunförbundet (1974-03-22)

Enligt nu gällande bestämmelser förordnas ortsombud av lantbruksnämnden.
Innan ortsombud utses skall kommunens styrelse beredas tillfälle att
avge förslag. Motionärerna föreslår sådan ändring att lantbruksnämnden
själv skall upprätta förslag över vilket kommunens styrelse skall beredas
tillfälle avge yttrande.

Lantbruksnämnderna är samhällets regionala organ för behandling av bl. a.
struktur- och rationaliseringsfrågor inom jordbruksnäringen. Dessa frågor
är av stor betydelse för många kommuner. Av denna anledning torde det
inte finnas skäl att försvaga det organisatoriska samband mellan lantbruksnämnder
och kommuner som det nuvarande systemet för utseendet av
ortsombud innebär.

1 Ej bifogade betänkandet.

JoU 1974:41

Behov av samråd mellan kommuner och organ som företräder jordbruksnäringen
föreligger även inom den fysiska planeringen. De av riksdagen
beslutade riktlinjerna för hushållningen med landets tillgångar av mark och
vatten skall förverkligas genom en kommunal planering i vilken stor hänsyn
skall tas till de areella näringarnas markanspråk. I skrivelse från Lantbruksstyrelsen
till länens lantbruksnämnder anges att dessa bör aktivt verka för
lantbrukets intressen i dessa frågor genom att lämna kommunerna erforderlig
service och information om lanlbruksforhållanden och markanspråk från
lantbrukets sida. Lantbruksnämndernas ortsombud bör kunna fungera som
kontaktmän mellan kommun och lantbruksnämnd i det fortsatta planeringsarbetet.
En sådan funktion för ortsombuden torde underlättas av att
kommunerna har ett avgörande inflytande på valet av ortsombud.

Motionärerna hävdar att i något fall kommun till ortsombud föreslagit
person som visat sig mindre lämplig för uppgiften. Om så varit fallet torde
det kunnat bero på att kommunen varit otillräckligt informerad om vilka
uppgifter ett ortsombud har och vilka kvalifikationer som är önskvärda
för att uppfylla dessa uppgifter.

Om ovanstående yttrande förenade sig styrelsens majoritet.

I reservation anförde G. Larsson, Boo, Nilsson, Thomasson och Wiklund
(samtliga c) att i yttrandet enligt deras mening borde ha uttalats att det
är lämpligt att kommunen före valet kontaktar jordbrukets fackliga organ.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (1974-03-28)

Som framgår av motionen har lantbruksnämndernas ortsombud många
viktiga uppgifter, som kräver goda kunskaper om jord- och skogsbruk och
om de förhållanden som råder inom dessa näringar. Ortsombudet skall bl. a.
verka för att goda kontakter upprätthålls mellan lantbruksnämnden och
lantbrukarna i orten samt yttra sig i frågor som rör förvärvstillstånd och
garantilångivning. Detta kräver gott omdöme och stort förtroende bland
lantbrukarna. Med hänsyn till arbetsuppgifterna bör enligt LRF:s mening
till ortsombud endast kunna utses personer med direkt anknytning till lantbruksnäringarna,
i första hand aktiva lantbrukare.

I regel har också som ortsombud utsetts personer med goda kvalifikationer
för uppgiften. Undantag finns dock, vilket bl. a. framkommit i skrivelser
och motioner från LRF:s lokalavdelningar och länsförbund. I dessa har begärts
ändring i nuvarande ordning så att garantier ges för att lämpliga personer
tillsätts. Nuvarande system, enligt vilket ortsombuden utses på förslag av
resp. kommunstyrelse, kan dessutom på sikt leda till att allt fler kommer
att väljas till ortsombud på andra meriter än som med hänsyn till arbetsuppgifterna
är relevanta. Kommunsammanslagningarna ökar riskerna härför.
Detta kan i hög grad försvåra lantbruksnämndernas verksamhet, som
är starkt beroende av att goda kontakter kan upprätthållas med näringsutövama.

LRF finner det således angeläget att en ändring sker i nuvarande ordning
för utseendet av ortsombud. I likhet med motionärerna anser LRF att resp.
läns- eller provinsförbund av LRF bör beredas tillfälle att framföra synpunkter
på valet av ortsombud. Även kommunens styrelse bör ges möjlighet
att yttra sig. Som framhålls i motionen föreslog lantbruksorganisationsutredningen
att någon formell ordning för utseendet av ortsombud inte skulle

JoU 1974:41

föreskrivas utan att det fick ankomma på lantbruksnämnden att ta erforderliga
kontakter innan valet förrättades. Den i motionen föreslagna ordningen
ansluter till denna tankegång och bör ge garantier för att de som
väljs är lämpade och intresserade för uppdraget som ortsombud. LRF tillstyrker
därför att en ändring av gällande ordning för utseendet av ortsombud
sker i enlighet med vad som föreslås i motionen.

JoU 1974:41

B ilaga 2

Yttranden över motionen 1974:1103
Lantbruksstyrelsen (1974-03-18)

I samband med den korta drivmedelsransoneringen under januari månad
1974 hade lantbruksstyrelsen anledning att diskutera en del av här aktuella
frågor med bl. a. representanter för Statens Jordbruksnämnd.

Tillstånd att utnyttja företagets drivmedels/onåd

Vid ovan nämnda ransonering hann de lokala myndigheterna i många
fall ej lämna tillstånd att utnyttja det egna drivmedelsförrådet. Jordbruksföretagens
egna lager användes ändå för normala körningar med traktorer
m. m. eftersom det bedömdes sannolikt att tillstånd skulle komma att meddelas.

Bedömning av de egna lagren av drivmedel

På genomsnittsjordbruket saknas i de flesta fall hjälpmedel att göra en
exakt bedömning av den egna lagerhållningen av drivmedel.

Storlek på tilldelning

Vid ovan nämnda överläggningar med representanter för jordbruksnämnden
visade det sig svårt att göra exakta bedömningar av olika jordbruksföretags
drivmedelsbehov under korta ransoneringsperioder. Svårigheterna
med dylika bedömningar beror bl. a. på varierande årsmån, varierande växtodling
och varierande djurhållning. Potatisodling kräver exempelvis 4-5 gånger mer drivmedel per arealenhet än spannmålsodling. En stor del
av potatisodlingens drivmedelsbehov återfinns under sommarperioden medan
spannmålsodlingen kräver mest drivmedel i samband med jordbearbetning
vår och höst samt vid skörd.

Många spannmålsodlare behöver ansenliga mängder flytande drivmedel
för spannmålstorkning. Vidare finns behov av drivmedel för diverse utrustning
inom jordbruksföretaget t. ex. bevattningspumpar och motorsågar.

Omställning till gengasdrift

En omställning till gengasdrift av jordbrukets traktorer m. m. kräver en
avsevärd tid. I sammanhanget bör framhållas att en dieselmotor vid enklaste
ombyggnad till gengasdrift fortfarande förbrukar en del dieselbränsle för
tändfunktionen i motorcylindrarna. Uppskattningsvis 10 - 20 % av normal
bränsleförbrukning behövs för denna tändfunktion.

En ombyggnad av en dieselmotor till elektrisk tändning m. m. är betydligt
mer komplicerad och därmed mera tidskrävande och kostsam.

Möjligheter till samverkan

Vid en längre avspärrningssituation gällande motordrivmedel blir det särskilt
angeläget med samverkan beträffande maskintjänster inom jordbruket
bl. a. beroende på den långa omställningstiden till gengasdrift. Detta förhållande
bör beaktas vid utformning av regler för utnyttjande av egna drivmedelsförråd.

JoU 1974:41

Möjligheter lill statligt stöd

Även vid en omfattande utbyggnad av jordbruksföretagens lagerhållning
av drivmedel kommer kostnaden för densamma att vara relativt blygsam
i förhållande lill jordbruksföretagens totala mekaniseringskostnader. Lantbruksstyrelsen
finner därför att något behov av bidrag ej torde föreligga.

Enligt nu gällande bestämmelser för statligt stöd kan garanti för driftslån
beviljas bl. a. i samband med tillträde av jordbruksfastighet. I dylikt lån
får inräknas kostnad för inköp av lagerbehållare för drivmedel. Med hänsyn
till den relativt låga kostnad det här är fråga om anser lantbruksstyrelsen
det ej motiverat med några särbestämmelser för lån till anskaffning av lagerbehållare
för drivmedel.

Förslag till riva regler för drivmedelstilldelning till jordbruket

Vid ovan nämnda överläggningar med jordbruksnämnden diskuterades
bl. a. ett nytt system för drivmedelstilldelningen till jordbruket. Det nuvarande
systemet visade sig under ransoneringsperioden i många detaljer
vara föråldrat och alltför komplicerat.

Ett förslag från lantbruksstyrelsen till nya regler skulle i korthet innebära:

1) att drivmedelsbehovet för olika typer av odling m. m. framräknas.

2) att lantbruksstyrelsens och Statistiska Centralbyråns företagsregister
utnyttjas för bedömningen av de olika företagens drivmedelsbehov och då
i kombination med i punkt ett nämnd mall.

3) att standardtilldelningen från datacentral direkt kan distribueras till
företagen.

4) att besvär över standardtilldelningen kan sändas till lantbruksnämnden
för bedömning för att därefter vidare förmedlas till länsstyrelsen e. d. för
beslut.

5) att standardtilldelningen vid liknande förutsättningar som vid avspärrningstillfallet
1973-74 bör göras så stor att de flesta jordbruksföretag normalt
bör klara sin maskindrift med denna tilldelning.

Statens jordbruksnämnd (1974-03-14)

Samhällets behov av drivmedel och bränsle under krisförhållanden tillgodoses
bl. a. genom en författningsmässigt reglerad beredskapslagring. Lagringen
är avsedd alt trygga försörjningen inom samtliga samhällssektorer
tills omställning till användning av inhemska resurser kunnat äga rum.
Genom denna lagring tillgodoses sålunda även jordbrukets behov.

Givetvis är det från beredskapssynpunkt av stort värde att en ytterligare
beredskapslagring tillkommer på enskilt initiativ, exempelvis genom ökad
lagring av drivmedel i gårdscistemer på jordbruken. Om en sådan ökning
bör åvägabringas med hjälp av statliga medel till "förmånliga lån och bidrag"
beror på avvägning mellan kostnaderna härför och för en ökad lagring i
statlig regi, exempelvis i bergrum, liksom mellan de beredskapsmässiga fördelarna
i det ena och andra fallet. En sådan avvägning kräver närmare
utredningar. Härvid måste även beaktas att också andra näringar av vital
betydelse från beredskapssynpunkt kan böra tas med i beräkningen, om
man vill med statliga medel underlätta en privat drivmedelslagring hos
de enskilda företagen.

Jordbruksnämnden kan inte tillstyrka motionsförslaget om fri dispositionsrätt
över drivmedel i jordbrukarnas egna gårdstankar. En sådan rätt
skulle säkerligen utlösa motsvarande krav från andra näringsområden. Där -

JoU 1974:41

emot bör givetvis licenssystemet såvitt möjligt för framtiden anordnas så,
att det inte motverkar intresset för enskild lagerhållning och så att inte
de enskilda företagarna av praktiska skäl (t. ex. nödvändiga fodertransporter)
nödgas föregripa ett förbrukningstillstånd.

Bräaslenämnden (1974-03-21)

Den nyligen avslutade ransoneringen av drivmedel och bränslen visar,
att det är synnerligen angeläget att företag med samhällsviktig verksamhet
har välfyllda lager av drivmedel och bränslen vid eventuella avbrott i leveranserna.
Ur försörjningssynpunkt är det således värdefullt att beredskapslagring
tillkommer på enskilt initiativ.

Bränslenämnden kan emellertid inte tillstyrka motionärernas önskemål
om fri dispositionsrätt av drivmedelslager i jordbruket i händelse av en
försörjningskris dels beroende på att det rör sig om betydande kvantiteter,
dels att en sådan rätt för jordbruket skulle kunna medföra motsvarande
krav från andra grupper av förbrukare med egna lager.

För övrigt får bränslenämnden hänvisa till det remissvar som avges av
överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (1974-03-26)

Vad gäller det av motionärerna uttalade ändamålet med motionen, nämligen
att vid avspärrning eller eljest vid avbrott i tillförseln av petroleumprodukter
säkerställa produktionen av livsmedel i den mån denna är beroende
av tillgång till drivmedel, kan riksförbundet ansluta sig till detta.
Prioritering av denna produktion i ett läge då ransonering av petroleumprodukter
befunnits påkallad anser riksförbundet vara erforderlig för att samhället
i övrigt skall kunna fungera, likaså vad gäller den med produktionen
sammanhängande industriella bearbetningen och distributionen.

På samma sätt finner riksförbundet det ändamålsenligt att de enskilda
lantbrukarna som nu i allmänhet sker svarar för viss lagerhållning på gårdarna.

Däremot ställer sig riksförbundet tveksamt till förslaget i motionen att
lantbrukarna mera systematiskt skulle medverka vid landets beredskapslagring
av petroleumprodukter genom egen lagerhållning motsvarande två
års förbrukning. Även om riksförbundet kan inse värdet i och för sig av
en mera spridd lokalisering av landets beredskapslagring skulle dock en
på föreslaget sätt genomförd lagerhållning medföra en betydande ökning
av kostnaderna för lagringen. Främst av kostnadsskäl torde därför beredskapen
inom oljeområdet också fortsättningsvis böra genomföras på sätt
nu sker. Det måste härvid betecknas som angeläget, att statsmakterna medverkar
till en sådan dimensionering och lokalisering av beredskapslagren,
att vid avbrott i tillförseln jordbrukets liksom andra livsviktiga näringsgrenars
behov av drivmedel kan tillgodoses. Av lika stor betydelse torde
det vara, att distribution och erforderliga ransoneringsåtgärder planläggs så
att onödiga avbrott i tillförseln undvikes.

I likhet med motionärerna tror riksförbundet ej att landets lantbrukare
skulle missbruka förtroendet att i en bristsituation erhålla egen dispositionsrätt
över sina lager. Det torde dock knappast vara möjligt att generellt avgöra,
huruvida sådan dispositionsrätt bör förekomma eller ej. Detta synes närmast
böra avgöras mot bakgrund av bristsituationens styrka och mot vilket tidsperspektiv
ransoneringarna måste planeras.

JoU 1974:41

Under hänvisning till det ovan anförda finner riksförbundet för sin del
inte den i motionen föreslagna ordningen ändamålsenlig.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (1974-03-29)

Överstyrelsen vill inledningsvis beröra tidigare vidtagna åtgärder till stöd
för frivillig beredskapslagring av traktorbränslen inom jordbruket. Åren 1939
och 1940 beslöt statsmakterna att ekonomiskt stöd skulle utgå till sådan
lagring men detta ledde inte till några nämnvärda resultat beroende på inskränkningen
i importmöjligheterna under andra världskriget och den närmaste
tiden därefter.

Frågan togs ånyo upp under 1950-talet och resulterade i bemyndigande
för dåvarande riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att disponera
ett belopp av 10 milj. kronor för utlämning via hushållningssällskapen av
lån till jordbrukare för anskaffning av gårdscisterner och drivmedel för lagring
i dessa. Lånen, som uppgick till I 000 kronor per traktor och för vilka
säkerhet krävdes, var räntefria och skulle amorteras under fem år. Låntagaren
skulle förbinda sig att ständigt under återbetalningstiden hålla ett beredskapslager
av minst 4,5 m\ Lagret var avsett att tillgodose behovet per
traktor under omkring 1 L'2 år och kunde endast om rikets intressen så
oundgängligen krävde tas i anspråk för annat ändamål. Lånemöjligheten
utnyttjades emellertid endast i begränsad omfattning, vilket från jordbrukarhåll
ansågs bero på att räntefriheten var en alltför liten förmån för att
stimulera till lagring. Man pekade också på kravet på säkerhet och ovissheten
om dispositionsrätten till lagren under en bristsituation. På grund härav
begärde såväl riksnämnden som företrädare för jordbruket hos Kungl. Maj:t
en ökning av det statliga stödet. Den av Kungl. Majit därefter tillkallade
traktorbränsleutredningen, som hade i uppdrag att utreda dessa frågor, kom
fram till att staten inte borde främja en lagring i gårdscisterner utan att
erforderlig lagring för jordbruket av ekonomiska skäl borde ske genom lagring
i större enheter. Utredningen föreslog därför att stödet med räntefria
lån borde avvecklas, vilket också skedde genom beslut av Kungl. Majit
den 31 januari 1958.

Enligt sina direktiv hade 1961 års oljelagringskommitté att till behandling
ta upp frågan om beredskapslagring av drivmedel för jordbrukets traktorer.
I sitt betänkande "Beredskapslagring av olja 1963-1969” (SOU 1962:40, kapitel
X) föreslog kommittén att jordbrukets behov av drivmedel borde tillgodoses
inom ramen för den författningsmässigt reglerade beredskapslagringen
av olja. Även om en lagring i gårdscisterner ur ren beredskapssynpunkt
vore fördelaktig, ansåg sig kommittén inte böra förorda ett återinförande
av stödåtgärder för ökad anskaffning av sådana cisterner. I proposition
1962:194 angående förslag rörande beredskapslagring 1963-1969 uttalade
föredragande departementschefen att drivmedelslagringen för jordbrukets
traktorer borde inordnas i den allmänna beredskapslagringen.

Genom den allmänna beredskapslagringen tillgodoses jordbrukets behov
med samma försörjningsuthållighet som gäller för andra samhällsviktiga
områden. Det är emellertid ur beredskapssynpunkt givetvis av stort värde
att ytterligare beredskapslagring tillkommer på enskilt initiativ, exempelvis
genom en ökad lagring av drivmedel i gårdscisterner på jordbruken. En
lagring av detta slag innebär vidare en önskvärd spridning av landets lagertillgångar
med lokalisering till förbrukaren.

Under försörjningskriser med bristande tillgång på drivmedel och bränslen

JoU 1974:41

måste konsumtionsregleringar införas. Härvid måste tilldelningarna till olika
förbrukningsändamål avvägas med beaktande av dessas betydelse ur samhällssynpunkt
utan hänsynstagande till eventuella lager hos olika förbrukare.
Även om jordbruket är ett av de viktigaste områdena och drivmedelsbehovet
för traktorerna därför måste tillgodoses med hög prioritet, torde det dock från
statsmakternas sida liksom vid långivningen under 1950-talet inte vara möjligt
att tillförsäkra jordbruket en helt fri dispositionsrätt till egna lager av
drivmedel. Enligt överstyrelsens mening bör emellertid en inskränkning
i dispositionsrätten, som av bl. a. praktiska skäl endast torde komma i fråga
då rikets intressen så oundgängligen kräver, inte medföra en sådan nackdel
för jordbrukarna att den överväger fördelen av den försörjningstrygghet,
som en egen lagerhållning innebär under krissituationer. Ur beredskapssynpunkt
är en lagring av drivmedel i jordbrukets gårdscisterner eftersträvansvärd
och överstyrelsen tillstyrker därför att åtgärder av det slag, som
motionärerna anfört, övervägs för att stimulera till ökad egen lagerhållning.

I motionen har tagits upp vissa ransoneringstekniska problem, som
förelegat under vinterns ransonering av drivmedel. Man har bl. a. pekat
på tidsåtgången för behandlingen av licensansökningar, vilket medfört att
traktorerna måst användas olovligen innan licenserna erhållits. Frågan om
möjligheterna att åstadkomma ett snabbare förfarande vid licensgivningen
liksom andra spörsmål i samband med drivmedelsransoneringen torde komma
att övervägas i samband med utvärderingen av resultaten från den nu
avvecklade drivmedelsransoneringen och erforderliga ändringar vidtas i ransoneringssystemet.

GOTAB 74 8074 S Stockholm 1974