Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående jaktfrågor

Betänkande 1974:JoU35

Jordbruksutskottets betänkande nr 35 år 1974

JoU 1974:35

Nr 35

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående
jaktfrågor.

Motionerna

I motionen 1974:524 av fru Olsson i Helsingborg (c) och herr
Henmark (fp) hemställs att riksdagen beslutar att belöningar för dödande
av säl omedelbart upphör att utgå.

I motionen 1974:1095 av herr Alsén m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring av jaktstadgan att varje form
av fångst med sax förbjuds.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974:1095 från
statens naturvårdsverk och Svenska jägareförbundet. Se bilaga till detta
betänkande.

Utskottet

I förevarande betänkande behandlar utskottet ett pär motioner
angående jaktfrågor.

Genom Kungl. Maj:ts kungörelse (1965:1 17) meddelas bestämmelser
om belöning för dödande av säl. I motionen 1974:524 anförs bl. a. att
antalet sälar minskat betydligt och att djurarten hotas av utrotning.
Några belöningar för dödande av säl bör därför inte längre utgå.

Utskottet vill erinra om att Kungl. Maj:t genom kungörelse
(1974:553) förordnat att den förstnämnda kungörelsen skall upphöra att
gälla vid utgången av juni 1974. Med hänvisning härtill föreslår utskottet
att motionen 1974:524 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Enligt 6 § jaktstadgan får efter särskilt tillstånd som jaktredskap
användas sax utan tandade skalmar vid jakt efter mink eller vid jakt efter
utter i omedelbar närhet av anläggning för fiskodling, om jakten behövs
för att skydda anläggningen. Tillstånd meddelas av länsstyrelse i den
omfattning och på de närmare villkor naturvårdsverket bestämmer med
hänsyn till intresset att möjliggöra viss jakt, tillgodose jaktvården eller
motverka viltskador. Naturvårdsverket kan vidare enligt 7 § 2 mom.
jaktstadgan medge att trampsax får användas vid annan jakt än som anges
i stadgans 6 §, exempelvis om det är betingat av vetenskapligt behov. I
motionen 1974:1095 framhålls bl. a. att rätten att nyttja trampsax
visserligen numera är starkt begränsad men att likväl ett omfattande
kommersiellt utbud av saxar kan konstateras. Reklam för trampsaxar
som uppges lämpade för bl. a. jakt på räv förekommer. Jakt medelst

1 Riksdagen 1974. 16 sami. Nr 35

JoU 1974:35

2

trampsax är enligt motionärernas mening inte värdig en kulturnation och
varje form av sådan jakt bör förbjudas.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från statens naturvårdsverk
och Svenska jägareförbundet. Båda remissinstanserna tillstyrker
motionsförslaget. Av vad naturvårdsverket anfört framgår bl. a. att enligt
verkets åren 1970 och 1972 utfärdade anvisningar till jaktstadgan tillstånd
att använda trampsax för fångst av utter inte får lämnas och att sedan
anvisningarna utfärdats användande av trampsax för fångst av rödräv
medgivits endast i ett fall och då för vetenskapligt ändamål. Några
tillstånd att begagna trampsax för fångst av mink har inte givits.

Utskottet anser det med hänsyn till de lämnade uppgifterna kunna
konstateras att den tillåtna jakten med trampsax f. n. är så kraftigt
begränsad att den inte i och för sig torde innebära några nämnvärda
olägenheter från djurskyddssynpunkt. Emellertid har såväl i motionen
som i de båda remissyttrandena påtalats olägenheterna av att reklam för
och försäljning av trampsaxar för jakt på olika arter av vilt förekommer.
Även enligt utskottets mening torde nämnda förhållande innebära fara
för att den illegala jakten med trampsax får större spridning än den eljest
skulle ha. Ett totalförbud mot användande av trampsax torde kunna
verksamt underlätta strävandena att komma till rätta med missförhållanden
av detta slag. Detta skulle också öka förutsättningarna för att lämna
allmänheten effektiv information om vad som gäller beträffande jakt med
trampsax. Utskottet finner således övervägande skäl tala för att motionärernas
förslag bör biträdas. Utskottet förutsätter vidare att Kungl.
Majit ägnar hithörande frågor fortsatt uppmärksamhet och bl. a. vidtar de
ytterligare åtgärder som kan befinnas lämpliga för att motverka förekomsten
av illegal jakt med trampsax. Därest andra medel skulle visa sig
otillräckliga bör enligt utskottets mening jämväl införande av försäljningsförbud
kunna övervägas.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. lämnar motionen 1974:524 utan åtgärd, samt

2. med bifall till motionen 1974:1095 som sin mening ger
Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört angående förbud
mot jakt med trampsax och angående handeln med sådana
redskap.

Stockholm den 16 oktober 1974

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s), Magnusson i
Tanum (s), fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), fru Anér
(fp), herr Lindberg (s), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i
Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m), Takman (vpk), Strömberg i
Vretstorp (s), fru Fredrikson (c) och herr Leuchovius (m).

JoU 1974:35

3

Yttranden över motionen 1974:1095
Statens naturvårdsverk (1974-04-03)

Statens naturvårdsverk delar den uppfattning som kommer till uttryck
i motionen. De lagliga möjligheterna att använda trampsax vid jakt har
redan inskränkts mycket starkt i och med revisionen av jaktstadgan år
1968. Genom naturvårdsverkets anvisningar till denna stadga av den 12
juni 1970 med ändringar den 3 oktober 1972 har det tillåtna användningsområdet
inskränkts ytterligare. Tillstånd till saxfångst av utter får
sålunda ej lämnas. Tillstånd att använda trampsax för fångst av rödräv har
sedan anvisningarna utfärdades medgivits endast i ett fall — enbart för
vetenskapligt ändamål, främst för att klarlägga vilka skador fångstredskapet
kan orsaka på det fångade djuret.

Den enda tillåtna användningen av trampsax sedan 1968 avser sålunda
fångst av mink och tillstånd får lämnas först efter samråd med
naturvårdsverket. Några tillstånd att använda trampsax för fångst av mink
har inte medgivits.

Naturvårdsverket har emellertid uppmärksammat de problem som den
fria försäljningen av trampsaxar medför. Med anledning härav har verket
också genom skrivelse den 1 mars 1974 hemställt att länsstyrelserna
måtte medverka till att sprida information om vad som gäller beträffande
användningen av trampsax.

Den legala användningen av trampsax har sålunda varit mycket starkt
inskränkt sedan 1968. Naturvårdsverket anser att ett totalt förbud mot
användning av trampsax mycket väl skulle kunnat införas och jaktstadgan
ändras i enlighet härmed. Nuvarande lydelse i stadgan kan f. ö. lätt leda
till den missuppfattningen att den legala användningen av trampsax vid
jakt är mer omfattande än vad som är fallet. Också av den anledningen
finner verket en ändring befogad.

Svenska jägareförbundet (1974-03-28)

Som motionärerna påpekar är rätten att använda fångstredskapet sax
starkt inskränkt i Sverige. Enligt 6 § 2 mom. jaktstadgan får, efter särskilt

tillstånd, ”sorn jaktredskap användas sax utan tandade skalmar vid

jakt efter mink eller vid jakt efter utter i omedelbar närhet av anläggning
för fiskodling, om jakten behövs för att skydda anläggningen”. Enligt
4 mom. är länsstyrelsen tillståndsgivande myndighet, dock att naturvårdsverket
har att bestämma omfattningen av tillståndsgivningen liksom de
närmare villkor som skall gälla för densamma.

Nuvarande bestämmelser i dessa stycken återfinnes i statens naturvårdsverks
föreskrifter och anvisningar av den 12 juni 1970 med
anledning av vissa bestämmelser i jaktstadgan. Ifrågavarande föreskrifter
och anvisningar meddelades i en skrivelse till samtliga länsstyrelser och
har i de aktuella punkterna följande lydelse:

1.4 Tillstånd att använda trampsax utan tandade skalmar får, efter
samråd med naturvårdsverket, medges för jakt efter mink om sökanden
styrker särskilt behov av användningen, varvid skall beaktas om jakt med
fälla, flak, giller eller liknande redskap enligt punkt 1.3. prövats utan
erforderligt resultat.

1.5 Tillstånd till jakt efter utter med sax får tills vidare inte meddelas.

Vad avser minkfångst med sax framgår av naturvårdsverkets anvisningar
att det redskap som avses är den s. k. trampsaxen, vilken placeras på
djurens växlar och som utlöses när djuret trampar på redskapets

JoU 1974:35

4

avgillringsplatta. Djuret dödas ej utan fångas genom att ett ben fastnar
mellan saxens skalmar. Såvitt Svenska jägareförundet har sig bekant
användes emellertid knappast denna typ av sax för fångst av mink och
några tillstånd torde under senare år ej heller ha meddelats för fångst av
mink med trampsax. Fångst av mink sker däremot efter vederbörliga
tillstånd i viss utsträckning med s. k. betessax, vilken till sin funktion kan
liknas vid en konventionell råttfälla. Den är således betad och utlöses när
minken skall ta betet. När fällan utlöses dödas minken. Betessaxen är
således icke en sax i egentlig mening. Den ingår i stället i den grupp av
tillståndsbelagda fångsredskap — angivna i 6 § 2 mom. jaktstadgan — som
är så inrättade att djuret dödas vid fångsten och som får användas för
fångst av bl. a. mink.

Vad avser saxfångst av utter har sedan den omarbetade lydelsen av
jaktstadgan trädde i kraft den 1 januari 1968 icke något tillstånd till
sådan fångst meddelats såvitt Svenska jägareförbundet har sig bekant.
Uttern totalfredades efter förslag från Svenska jägareförbundet från och
med jaktåret 1968/69. Fram till jaktåret 1971/72 kvarstod emellertid i
3 § jakttidskungörelsen rätten att under hela jaktåret fälla utter för att
förhindra skada vid dammar särskilt byggda för fiskodling. Även denna
skyddsjaktbestämmelse har således numera utgått. Anledningen till såväl
fridlysningen som slopandet av skyddsjakten är utterstammens på grund
av biocidförgiftning synnerligen prekära läge. Det torde dess värre icke
vara att förvänta att utterstammen inom överskådlig framtid kommer att
öka mera anmärkningsvärt i antal individer.

Vad avser det av motionärerna påpekade förhållandet att viss
annonsering angående trampsaxar för skilda viltarter förekommer har
såväl statens naturvårdsverk som Svenska jägareförbundet i olika skrivelser
försökt få annonsörerna att upphöra med denna, hitintills tyvärr med
negativt resultat. Motsvarande förhållande gäller även andra artiklar med
jaktlig anknytning bl. a. ljuddämpare, för jakt förbjudna vapen och för
jakt förbjuden ammunition. Svenska jägareförbundet har i skilda skrivelser
hemställt om bl. a. import- och försäljningsförbud för flera sådana
artiklar, då det icke finns något legalt användningsområde för dem.
Avsevärda svårigheter synes emellertid föreligga att få sådana bestämmelser
lagfästa trots att detta i flera fall torde vara den enda möjligheten att
förhindra vissa typer av illegal verksamhet på jaktens område.

Mot bakgrund av vad ovan anförts finner Svenska jägareförbundet att
motion 1974:1095 bör bifallas i första hand på sådant sätt att sista
stycket 6 § 2 mom. jaktstadgan föreslås utgå. Om därutöver någon form
av handelsrestriktioner kunde utfärdas för de ifrågavarande redskapen
torde det innebära en stor fördel.

GOTAB 74 7885 S Stockholm 1974