Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående fiske
Betänkande 1974:JoU34
Jordbruksutskottets betänkande nr 34 år 1974
JoU 1974:34
Nr 34
Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående fiske.
Motionerna
I motionen 1974:331 av herr Wikner m. fl. (s) hemställs att riksdagen
anhåller hos Kungl. Majit att motionen överlämnas till den nyligen
tillsatta utredningen om fritidsfisket för erforderliga åtgärder.
I motionen 1974:506 av herr Ekström (s) hemställs att riksdagen som
sin mening ger Kungl. Majit till känna att en framtida översyn av lagen
(1928:274) om rätt till jakt och lagen (1960:130) om fiskevårdsområden
bl. a. bör syfta till en samordning med grunderna för anläggningslagen
och lagen om förvaltning av samfälliglieter samt därigenom också med
fastighetsbildningslagstiftningen.
I motionen 1974:818 av herr Lindahl iHamburgsund m. fl. (fp, c, m)
föreslås att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer att lämplig utredning
ges i uppdrag att föreslå regler för i vilken omfattning andra än
yrkesfiskare skall ha möjligheter att bedriva fiske med yrkesmässiga
fiskredskap i allmänt vatten.
I motionen 1974:819 av herr Mattsson i Lane-Herrestad m. fl. (c, m,
fp) föreslås att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer att fiskerinäringsutredningen
ges i uppdrag 1. att verkställa utredning i syfte att använda
något av de statliga fiskeriundersökningsfartygen för sillrekognoscering
och försöksfiske, 2. att — som alternativ till hemställan under 1 — utreda
möjligheterna till inhyming av ett eller flera fiskefartyg för samma
ändamål.
I motionen 1974:823 av herrar Nilsson i Trobro (m) och Komstedt
(m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller att svartlistningen
av Pukaviksbukten utanför Blekinge upphävs.
I motionen 1974:826 av herr Nilsson i Trobro (m) och Schött (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad i
motionen anförts om intensifierade åtgärder för att motverka vildminkstammens
spridning och skadegörelse.
I motionen 1974:1110 av herr Leuchovius m. fl. (m, fp) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om att utredningen för översyn av
fiskelagstiftningen får i uppdrag att göra en landsomfattande inventering
av våra sjöar och vattendrag från fiskevårdssynpunkt.
I motionen 1974:1479 av herr Schött m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om att 100 000 kr. ställs till
fiskeristyrelsens förfogande för ålyngelsutsättning utefter ostkusten.
1 Riksdagen 1974. 16 sami. Nr 34
JoU 1974:34
2
Rem issy ttrandena
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974:506 från
fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, Lantbrukarnas riksförbund
(LRF), Svenska jägareförbundet, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges
fiskevattenägareförbund och Sveriges fritidsfiskares riksförbund och över
motionen 1974:826 från fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, Svenska
jägareförbundet, Sveriges fiskevattenägareförbund och Sveriges fritidsfiskares
riksförbund. Se bilagor 1—2 till detta betänkande.
Utskottet
I föreliggande betänkande behandlar utskottet i ett sammanhang ett
antal motioner med förslag till åtgärder i fiskefrämjande syfte m. m.
Motionerna innefattar dels yrkanden om ändringar av bestämmelser
samt om anslagsanvisningar m. m. i vissa speciella frågor, dels önskemål
om utredningar eller undersökningar av olika slag på fiskets område.
Utredningsyrkandena berör i några fall den förra året tillsatta
utredningen (Jo 1973:07) rörande fiskelagstiftningen m. m. (1973 års
fiskevattenutredning). 1 motionen 1974:331 framhålls betydelsen av att
de fiskevårdande insatserna inom ett län eller kommunblock samordnas
med sikte på att åstadkomma ett för län eller block gemensamt fiskekort.
Försök bör enligt motionärernas mening utföras i något län eller
kommunblock. Vidare bör åtgärder vidtas för att öppna sådana fiskeområden
som till ansenliga summor arrenderats ut till en begränsad grupp
välsituerade fiskeintresserade. Motionärerna hemställer att motionen
överlämnas till förenämnda utredning för erforderliga åtgärder. I motionen
1974:818 tar man upp frågan om nödvändigheten att i någon form
begränsa rätten för andra än yrkesfiskare att på allmänt vatten bedriva
fiske med yrkesmässiga redskap. Bakgrunden till problemet är enligt
motionärerna att beståndet av fritidsbåtar ökat i sådan grad under de
senaste åren att ett stort antal personer, som inte är yrkesfiskare, gått in
för att fiska med yrkesmässiga redskap i en utsträckning som gjort att
yrkesfiskarnas möjligheter att kunna bedriva sin verksamhet i många fall
starkt beskurits. De redskap som därvid kommer till användning är
sillgarn, hummertinor, krabbtinor, ålryssjor, skäddegarn etc. Enligt
motionärernas mening bör fiskerinäringsutredningen eller 1973 års
fiskevattenutredning besitta erforderlig kompetens att handlägga denna
fråga. Motionärerna föreslår att lämplig utredning ges i uppdrag att
föreslå erforderliga begränsningsregler.
1 motionen 1974:506 erinras om att 1973 års riksdag för sin del
antagit förslag till bl. a. anläggningslag och lag om förvaltning av
samfälligheter. Ett huvudsyfte var därvid att förenhetliga vissa bestämmelser
om samfälligheter och gemensamma anläggningar. En princip
i anläggningslagen, som trätt i kraft den 1 juli 1974, är att förrättning
lagts till fastighetsbildningsmyndigheten och att överprövning sker hos
JoU 1974:34
3
fastighetsdomstol. I motionen framhålls att det finns skäl att jakt- och
fiskevårdslagstiftningen vid lämplig tidpunkt samordnas med och anknyts
till fastighetsbildnings- eller anläggningslagstiftningen. Ett riksdagens
uttalande i denna riktning bör enligt motionären vara en värdefull grund
för framtida reformöverväganden och han hemställer därför att riksdagen
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att en framtida översyn av
lagen (1928:274) om rätt till jakt och lagen (1960:130) om fiskevårdsområden
bl. a. bör syfta till en samordning av lagstiftningen av i det
föregående angivet slag.
Slutligen berörs fiskevattenutredningen i motionen 1974:1110, vari
hemställs att utredningen ges i uppdrag att göra en landsomfattande
inventering av våra sjöar och vattendrag, av vilken skulle framgå
vattentillstånd från fiskesynpunkt, nuvarande fiskefauna, förutsättningar
till förbättringar av insjöarna och olika vattendrags lämplighet för nya
värdefulla fiskeslag.
Utskottet finner att samtliga nu berörda spörsmål faller inom ramen
för de frågor som 1973 års fiskevattenutredning enligt sina direktiv har
att behandla. I vad gäller motionen 1974:331 vill utskottet sålunda erinra
om att föregående års riksdag fann en motion med motsvarande
yrkanden inte påkalla någon särskild riksdagens åtgärd med hänvisning
till den utredning i hithörande frågor som var att vänta.
I fråga om den i motionen 1974:818 upptagna frågan om andra än
yrkesfiskares rätt att bedriva fiske med yrkesmässiga redskap kan
framhållas att behovet av översyn av gällande fiskerättslagstiftning bl. a.
motiverats med det omfattande deltidsfiske som enligt fiskets organisationer
förekommer f. n. Motionen berör därför en av de centrala
frågeställningarna inom utredningens arbetsområde.
I anledning av det i motionen 1974:506 framförda önskemålet om ett
riksdagsuttalande om bl. a. en samordning av lagen om fiskevårdsområden
med anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter
vill utskottet hänvisa till att i direktiven för nu behandlad utredning
uttryckligen angivits att sistnämnda lagstiftningskomplex skall uppmärksammas
av de sakkunniga.
När det gäller det i motionen 1974:506 samtidigt upptagna spörsmålet
om motsvarande samordning på jaktlagstiftningens område vill utskottet
erinra om att jaktmarksutredningen som en av sina huvuduppgifter har
att undersöka möjligheterna att underlätta och förenkla bildandet av
jaktvårdsområden samt pröva en eventuellt fastare organisation av
områdenas ledning och arbetsformer. Som bl. a. framhålls i statens
naturvårdsverks yttrande över motionen har utredningen prövat dessa
frågor med hänsynstagande till den nya lagstiftningen om anläggningar
och om förvaltning av samfälligheter. Enligt vad utskottet erfarit torde
jaktmarksutredningens betänkande komma att läggas fram i slutet av
detta år.
Till motionen 1974:1110 vill utskottet anföra att utskottet i och för
sig finner naturligt att i utredningens arbete måste ingå någon form av
JoU 1974:34
4
inventering av landets fiskevatten som en grund för utredningens
överväganden. Utskottet förutsätter att hithörande spörsmål uppmärksammas
av utredningen. Någon anledning för riksdagen att gå närmare in
på formerna för utredningens arbete finner utskottet inte föreligga.
Under hänvisning till vad utskottet anfört i det föregående föreslår
utskottet att riksdagen lämnar motionerna 1974:331, 1974:506, 1974:
818 och 1974:1110 utan åtgärd.
Ett annat utredningsyrkande framläggs i motionen 1974:819, vari
föreslås att fiskerinäringsutredningen ges i uppdrag att verkställa utredning
i syfte att använda något av de statliga fiskeriundersökningsfartygen
för sillrekognosering och försöksfiske. Som ett alternativ skulle utredningen
undersöka möjligheterna till inhyrning av ett eller flera fiskefartyg
för samma ändamål. Som bakgrund till yrkandet anges i motionen de
ekonomiska svårigheter för många fiskelag att företa fiskeförsök eller
sillrekognoseringar i Nordsjön.
Utskottet vill för sin del understryka betydelsen av att de svenska
fiskare som bedriver sillfiske på Nordsjön ges så goda arbetsförutsättningar
som möjligt. Det förefaller dock utskottet tveksamt om fiskerinäringsutredningen
är rätt forum för att pröva den i motionen 1974:819
väckta frågan. Nämnda utredning torde på sitt program ha att överväga
mera generella stödformer för fisket, medan sådana mera tekniska frågor,
varom här är fråga, närmast torde falla inom ramen för vad fiskeristyrelsen
och fiskets organisationer har att bevaka. Utskottet utgår från att
bl. a. nyssnämnda myndighet och organisationer har ifrågavarande
spörsmål under uppmärksamhet och vidtar eller föreslår de åtgärder som
kan befinnas påkallade. 1 vad gäller den i motionen väckta frågan om att
använda fiskeriundersökningsfartygen för viss rekognosering m. m., vill
utskottet för sin del anföra att ifrågavarande fartyg primärt är avsedda
för en mera långsiktig forsknings- och försöksverksamhet än den
verksamhet som motionärerna närmast synes ha i åtanke. Detta hindrar
givetvis inte att fiskeriundersökningsfartygen på sikt kan bli av betydelse
i sammanhanget. Det kan nämnas att fisk eris ty reisen i årets anslagsframställning
framhåller att det nyligen levererade undersökningsfartyget
”Argos”, som utrustats med moderna instrument och apparater för att
kunna utföra fiskeribiologiska och därtill anslutande hydrografiska
undersökningar, ger styrelsen möjlighet att återuppta sedan länge avbrutna
undersökningar i Nordsjön.
Förslag till åtgärder av olika slag i fiskefrämjande syfte framläggs i
motionerna 1974:823, 1974:826 och 1974:1479, vari hemställs om resp.
upphävande av viss s. k. svartlistning av fiske i Pukaviksbukten, åtgärder
mot vildminkstammens spridning och skadegörelse samt medelsanvisning
för ålyngelutsättning utefter ostkusten. I anledning av dessa motionsyrkanden
får utskottet anföra följande.
Statens livsmedelsverk har genom beslut den 20 september 1974 (SLV
meddelanden nr M 21/74) beslutat utesluta Pukaviksbukten från verkets
förteckning över vattenområden där fisk på grund av för hög halt av
JoU 1974:34
5
kvicksilver skall anses vara otjänlig till människoföda. Ändringen, som
sålunda innebär upphävande av tidigare otjänlighetsförklaring beträffande
Pukaviksbukten, gäller fr. o. m. den 1 oktober 1974. Yrkandet i
motionen 1974:823 är härigenom tillgodosett.
Hemställan i motionen 1974:826 om intensifierade åtgärder för att
motverka vildminkstammens spridning och skadegörelse synes vara för
allmänt hållen för att ge tillräckligt underlag för ett riksdagens beslut i
ämnet. Någon särskilt åtgärd från riksdagens sida torde emellertid
bortsett härifrån inte vara erforderlig, då de uppgifter som lämnats vid
remissbehandlingen av motionen klart ger vid handen att problemet med
vildminkens skadeverkningar är noga uppmärksammat av vederbörande
myndigheter och organisationer samt att åtgärder vidtagits och vidtas i
en utsträckning som enligt vad utskottet kan finna får anses väl avpassad i
förhållande till föreliggande behov.
I motionen 1974:1479 framfört förslag innebär att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skulle anhålla att 100 000 kr. av vattenavgiftsmedel (s. k.
2:10-medel) eller av andra medel ställs till fiskeristyrelsens förfogande för
ålyngelutsättning utefter den svenska ostkusten.
Utskottet får i anslutning härtill framhålla att det i princip ankommer
på fiskeristyrelsen att besluta om användningen av bl. a. avgifter
enligt 2 kap. 10 § vattenlagen. I vad gäller själva sakfrågan vill
utskottet erinra om att riksdagen även föregående år hade att behandla
en motion med förslag till åtgärder för att främja ålfisket i bl. a.
Östersjön. I sitt av riksdagen godkända betänkande (JoU 1973:40)
anförde utskottet därvid att det syntes värdefullt om försök med
utsättning av ål i östersjön, som dittills gjorts på ett par platser efter
Norrlandskusten, kunde ske även vid andra delar av den svenska
Östersjökusten. Med hänsyn till att det av remissyttranden över motionen
framgick, att fiskeristyrelsen redan hade frågan om ålfiskets utveckling
under särskild prövning befanns emellertid inte nödvändigt att från
riksdagens sida påkalla någon åtgärd i anledning av motionen. Enligt vad
utskottet erfarit pågår fiskeristyrelsens ålundersökningar, bl. a. innefattande
utsättning av ål i Östersjön, även under innevarande år. Någon
särskild framställning i ämnet från riksdagens sida synes därför inte
erforderlig.
Åberopande det anförda hemställer utskottet
att riksdagen lämnar motionerna
1. 1974:331,
2. 1974:506,
3. 1974:818,
4. 1974:819,
5. 1974:823,
6. 1974:826,
7. 1974:1110 och
8. 1974:1479
utan åtgärd.
JoU 1974:34
6
Stockholm den 22 oktober 1974
På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON
Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s), Magnusson i
Tanum (s)*, fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s)*, fru
Anér (fp), herr Lindberg (s), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar
Pettersson i Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m), Strömberg i
Vretstorp (s), fru Fredrikson (c) och herr Leuchovius (m)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
JoU 1974:34
7
Bilaga 1
Yttranden över motionen 1974:506
Fiskeristyrelsen (1974-02-28)
Fiskeristyrelsen begränsar sitt yttrande till förrättningar av den art
motionären avser på fiskets område samt anför därutinnan följande.
Motionären hemställer, såvitt nu är i fråga, att riksdagen som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna att en framtida översyn av lagen
(1960:130) om fiskevårdsområden bl. a. bör syfta till en samordning med
grunderna för anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter
samt därigenom också med fastighetsbildningslagstiftningen.
Vid tillkomsten av lagen om fiskevårdsområden stannade lagstiftaren i
valet mellan olika myndigheter för länsstyrelsen som den lämpligaste. Här
må erinras om att samtidigt med tillkomsten av sagda lag den ändringen
gjordes i 24 § första stycket lagen' om rätt till fiske att domstols
dittillsvarande befattning med ärenden enligt nämnda lagrum överflyttades
till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen står enligt gällande rätt i centrum som beslutsfattare på
de flesta fiskerättsliga områdena. Det torde vara tillfyllest att hänvisa till
16 och 22 §§ lagen om rätt till fiske och till 14—22 §§ fiskeristadgan
(1973:150).
1 vattenlagsutredningens betänkande del 3 ”Vattenförbund” (SOU
1973:31) diskuterar utredningen (s. 70—71) vilket organ som bör pröva
frågorna om vattenförbundsbildning och yttrar därom följande.
”Enligt utredningens mening ligger det närmast till hands att låta
länsstyrelsen svara för prövning av frågorna om förbundsbildning. Denna
prövning bör uppenbarligen ske i administrativ ordning och länsstyrelserna
har genom naturvårdsenheterna god överblick över vattenförhållandena
i länet.”
Mot denna bakgrund kan fiskeristyrelsen inte finna de skäl motionären
anfört till stöd för en annan ordning än den gällande bärande, varför
styrelsen avstyrker den remitterade motionen.
Först sedan den nya lagen om förvaltning av samfälligheter varit i
kraft under en väl tilltagen prövotid och därunder vunnits erfarenheter
som talar mot den beprövade ordningen med förrättningsman och
länsstyrelse som utredare, resp. beslutsfattare i fråga om fiskevårdsområden
kan det bli tal om någon ändring av nu gällande bestämmelser och
system på förevarande område.
Statens naturvårdsverk (1974-04-03)
Statens naturvårdsverk vill med anledning av motion 1974:506 erinra
om pågående utredningar på de områden motionen avser.
Utredningen av vissa jaktfrågor (jaktmarksutredningen, Jo:31) har
enligt sina direktiv (riksdagsberättelsen 1968) som en av sina huvuduppgifter
att undersöka möjligheterna att underlätta och förenkla bildandet
av jaktvårdsområden samt pröva en eventuell fastare organisation av
områdenas ledning och arbetsformer. Underhandskontakter med utredningen
har gett vid handen att dessa frågor prövas med hänsynstagande
till den nya lagstiftningen om anläggningar (Anläggningslag SFS
1973:1149) och förvaltning av samfälligheter (lag om förvaltning av
samfälligheter SFS 1973:1 150). Utredningen beräknar lägga fram sitt
betänkande under våren 1974.
Nyligen har även tillsatts en utredning rörande fiskelagstiftningen
JoU 1974:34
8
m. m. (Jo 1973:07). I utredningens direktiv behandlas möjligheterna att
stimulera bildandet av fiskevård sområden. Därvid hänvisas till den
proposition (1973:160) som sedermera lett till den nämnda lagen om
förvaltning av samfälligheter.
Naturvårdsverket drar av dessa förhållanden slutsatsen att de nya
bestämmelserna om samfälligheter m. m. beaktas i den översyn över
lagstiftningen på jaktens och fiskets områden som f. n. pågår.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (1974-03-14)
Även om, såvitt känt, några olägenheter hittills inte visat sig föreligga
vid förfaranden om bildandet av jakt- respektive fiskevårdsområden, kan
det vara värdefullt att lagstiftning inom närliggande rättsområden görs så
enhetlig som möjligt. På grund härav får förbundet tillstyrka motionen.
Svenska jägareförbundet (1974-03-28)
Motionären anför, att samma skäl som utgjort grund för att
sammanföra och förenhetliga anläggningslagstiftningen får anses utgöra
skäl för att jakt- och fiskevårdslagstiftningen vid lämplig tidpunkt
samordnas med och anknyts till fastighetsbildnings- och anläggningslagstiftningen.
Motionären anför vidare, att bestämmelser saknas om den närmare
förvaltningen av jaktvårdsområde.
Bestämmelserna om jaktvårdsområde återfinnes i 10—13 §§ jaktlagen.
Jaktvårdsområden bildas på frivillighetens grund. Dock kan jaktvårdsområde
bildas genom förrättning, om icke samtliga fastighetsägare enas
om ingående i jaktvårdsområde.
Vid sådan förrättning kan jaktvårdsområde bildas, om de som biträder
beslutet utgör minst 3/4 av antalet fastighetsägare och tillika äger minst
3/4 av den mark, som skall ingå i jaktvårdsområdet. Mark, som med
avseende på läge, form och övrig beskaffenhet finnes lämpligen böra
bestå såsom eget jaktvårdsområde, må icke mot ägarens bestridande
anslutas till jaktvårdsområde.
Enär jaktvårdsområde bildas på frivillighetens grund och kan ha olika
målsättning, beroende på de förhållanden, under vilka jaktvårdsområdet
skall verka, äger delägarna själva att inom vissa ramar fastställa stadgar för
jaktvårdsområdet.
För att underlätta arbetet med jaktvårdsområdets bildande har
Svenska jägareförbundet utarbetat riksnormalstadgar för jaktvårdsområde.
Jaktvårdsområdets förslag till stadgar underställes länsstyrelsen för
prövning vid beslut om jaktvårdsområdets bildande. Länsstyrelsen har
därvid även att taga ställning till, huruvida stadgarna överensstämmer
med gällande lagföreskrifter.
Den av Kungl. Maj:t tillsatta s. k. jaktmarksutredningen har under sitt
arbete studerat frågorna om jaktvårdsområdes bildande, förlängning och
övriga verksamhet. Jaktmarksutredningen beräknar att lägga sitt betänkande
under maj—juni 1974. I detta betänkande kommer således att
återfinnas förslag till vissa ändringar i ovan nämnda frågor.
Svenska jägareförbundet anser det angeläget, att jaktmarksutredningens
förslag tages i beaktande, innan något beslut fattas om samordning av
lagen om rätt till jakt med övriga i motionen nämnda lagar.
Svenska jägareförbundet hemställer därför, att motion nr 1974:506 i
avvaktan på jaktmarksutredningens betänkande icke för närvarande
föranleder någon riksdagens åtgärd.
JoU 1974:34
9
Sveriges fiskares riksförbund (1974-03-29)
Förrättningar för bildande av fiskevårdsområden ställer stora krav på
insikt i lagstiftningen på fastighetsrättens område. Förrättningen bör
därför läggas till fastighetsbildningsmyndigheten med möjlighet att i
händelse av missnöje med förrättningen få denna prövad av fastighetsdomstol.
Lagen om bildande av fiskevårdsområde bör för övrigt så nära
som möjligt anknyta till gällande lagstiftning för fastighetsbildning och
anläggningar.
Riksförbundet vill med hänsyn till ovanstående tillstyrka vad som i
motionen föreslagits.
Sveriges fiskevattenägareförbund (1974-04-11)
De fyra fritidsfiskekonsulenterna samt fiskerikonsulenter vid lantbruksnämnderna
och i enskild tjänst har haft många förordnanden som
förrättningsmän vid bildandet av fiskevårdsområden. Dessa uppgifter har
av dem utförts på ett i allo fullgott sätt. Om motionärens hemställan om
att fiskevårdsområden bildas genom förrättning hos fastighetsbildningsmyndigheter
bifalles, riskerar man att gå förlustig den sakkunskap, som
nämnda kader av förrättningsmän besitter, samtidigt som de redan nu
många gånger dryga förrättningskostnaderna ytterligare ökar. Risk finns
även för att det föreslagna förfaringssättet kan komma att medföra
förseningar i handläggningen, som redan nu på grund av komplicerade
utredningar kan taga betydande tid. Detta skulle vara en allvarlig brist,
inte minst med hänsyn till den tidsfrist (utgången av år 1978), som
stipulerats genom den ändring av 24 § i lagen om rätt till fiske, som skett
till följd av tillkomsten av den nya av riksdagen antagna lagen om
förvaltning av samfälligheter, som träder i kraft den 1 juli 1974.
Förbundet har full förståelse för att man om möjligt skall försöka
samordna förfarandena enligt de olika lagarna på fastighetsrättens
område, men detta får enligt förbundets mening icke ske på bekostnad av
effektiviteten eller till dyrbara kostnader. Dessa frågor måste först
grundligt utredas, innan några ändringar i nu gällande lagstiftning
vidtages.
Förbundet får mot bakgrund av vad ovan sagts föreslå, att motionen
måtte överlämnas till 1973 års fiskevattenutredning för närmare överväganden.
Sveriges fritidsfiskares riksförbund (ink. 1974-04-09)
Förbundet vill erinra om att Kungl. Maj:t den 9 nov. 1973 tillsätten
utredning rörande fiskelagstiftning m.m. I direktiven för denna utredning
heter det bl. a. ”En annan fråga som särskilt bör uppmärksammas är
möjligheterna att stimulera bildande av fiskevårdsområden. I detta
sammanhang bör uppmärksammas att i prop. 1973:160 lagts fram förslag
till lag om förvaltning av samfälligheter vilken avses gälla bl. a. i frågor
om tillgodogörandet av fiske som är samfällt för flera fastigheter. 1 den
mån de sakkunniga finner lämpligt bör även andra former sökas för
samverkan mellan olika fastighetsägare och fiskeutövare än inom fiskevårdsområden
såsom dessa nu är reglerade och i nyssnämnda proposition
föreslagna samfälligheter. Härvid bör övervägas att ge primärkommunala
och landstingskommunala organ ökade möjligheter att tillgodose efterfrågan
på fiskevatten från fritidsfiskare utan eget fiskevatten”. Den tillsatta
utredningen kommer således att få ägna fiskeupplåtelseproblematiken
stor uppmärksamhet. Det synes därför förbundet olämpligt att besluta
JoU 1974:34 10
om några förändringar ang. fiskelagstiftningen innan utredningen lagt sitt
förslag.
JoU 1974:34
11
Bilaga 2
Yttranden över motionen 1974:826
Fiskeristyrelsen (1974-03-15)
Minken är varaktigt införlivad med den svenska faunan. Det är
fullständigt riktigt som motionärerna framhåller, att minkutrotningskampanjer
har pågått på olika håll i landet och att resultatet visserligen
blivit en lokal nedgång men en högst tillfällig sådan. Minken är nämligen
en djurart med hög produktivitet. Så snart predationstrycket upphör
inom ett kampanjområde byggs minkstammen snabbt åter upp till en viss
storlek och täthet, som är beroende av hur mycket föda och passande
tillhåll det finns inom området. Det bör också observeras, att en
minkstam som inte utsätts för intensiv beskattning, stabiliseras vid en
lägre nivå än det maximum som uppnås under åren omedelbart efter
etablerandet.
Med den allmänna utbredningen minken har i landet och de stora
kostnader, som är förenade med en effektiv beskattning av beståndet,
torde man fa acceptera att bekämpningsåtgärderna koncentreras till
speciellt värdefulla områden t. ex. bäckar med god tillgång på kräftor
och/eller laxartad fisk.
Statens naturvårdsverk (1974-04-03)
Statens naturvårdsverk känner väl till de problem, som vildminken
anses kunna ge upphov till. Åtskilliga åtgärder har också vidtagits under
årens lopp för att minska sådana olägenheter. Som exempel kan nämnas
att vildminken är en av de få djurarter, för vilka allmän jakttid gäller hela
året. Vidare får skottpengar utbetalas för dödade minkar, vilket är en
åtgärd som berör ytterligt få arter. Särskilda minkfångstaktioner har, som
också framgår av motionen, genomförts med växlande resultat. Verket
har även utfärdat särskilda anvisningar till jaktstadgan om utformningen
av stängsel kring minkgårdar för att hindra rymning från dessa med
åtföljande tillskott till stammen av vildmink.
Viltforskningen har emellertid numera visat att minken kanske inte
bör betraktas som den stora skadegörare den hittills ansetts vara. Det har
också visats att minkens egna populationsreglerande mekanismer är
mycket effektiva. En intensiv jakt leder lätt till ett ökat utrymme för
tillväxt av den återstående stammen, och tillväxten sker mycket snabbt.
Därför får jakten, om den inte bedrivs intensivt och kontinuerligt endast
en mycket kortvarig effekt.
Enligt naturvårdsverkets mening måste en förutsättning för intensifierade
— och därmed kostnadskrävande - åtgärder från samhällets sida för
att motverka vildminkstammens spridning vara att det klarlagts att
åtgärderna på längre sikt verkligen kan få avsedd effekt. Verket finner
med hänvisning till refererade forskningsrön detta osäkert.
Jaktens ekonomiska och rekreativa värde ökar för närvarande starkt.
Vid bedömning av de föreslagna åtgärderna bör därför observeras att
minken redan är av intresse som jaktobjekt.
Verket finner inte skäl att tillstyrka motionens förslag.
Svenska jägareförbundet (1974-03-28)
Enligt Svenska jägareförbundets uppfattning är minken numera att
anse som ett i den svenska faunan väl etablerat djur. Dess närvaro i landet
kan dock inte anses önskvärd och minken har förorsakat avsevärda
JoU 1974:34
12
skador såväl på vissa fisk- och kräftbestånd som på bestånden av vissa
fågelarter. De omfattande försök som bedrivits bl. a. i Värmlands län att
samordna minkfångsten över en stor areal i avsikt att söka pressa
beståndsnivån till ett idealt bottenläge visar bl. a. att en sådan aktion kan
lyckas, om den bedrives långsiktigt, uthålligt och med intensiva arbetsinsatser,
att sådana aktioner regelmässigt drar avsevärda kostnader samt att
en utrotning av minken ej är genomförbar även om en hela riket
omfattande kampanj av motsvarande slag genomfördes.
Värmlandskampanjen och den på minken bedrivna forskningen har
emellertid även anvisat när och hur fångsten skall bedrivas för att ge så
stor reduktion av minkstammarna som möjligt. Vidare har erfarenheter
vunnits om hur man bör gå till väga för att skydda extremt minkkänsliga
områden. Såväl fälterfarenheterna som forskningen visar också att
minkstammarna i landet numera stabiliserats vid en lägre nivå än de intog
under det första expanderingsskedet. I detta sammanhang bör även
observeras att minken, som till övervägande del utnyttjar vattenlevande
bytesdjur, i likhet med uttern, synes vara svårt biocidkontaminerad,
vilket områdesvis i stor utsträckning torde påverka beståndsstorlek och
reproduktion. Slutligen synes vissa erfarenheter ge vid handen att
effekten av minktns predation på vissa and- och sjöfågelarter har minskat
sedan minken numera blivit en integrerad del av ekosystemet.
Minken är tillåten för jakt under hela året. Vid jakt efter mink får,
enligt 6 § 2 mom. jaktstadgan, förutom sådan fälla, som fångar djuret
levande, efter särskilt tillstånd av länsstyrelsen, användas såväl sådant
redskap som dödar minken vid fångsten som ”sax utan tandade skalmar”,
varmed förstås trampsax. Såvitt Svenska jägareförbundet har sig bekant
förekommer emellertid knappast fångst av mink med trampsax. Däremot
meddelas ett tämligen stort antal tillstånd att använda fällor som ingår i
den förstnämnda gruppen tillståndsbelagda fångstredskap. Vidare är det
enligt statens naturvårdsverks föreskrifter och anvisningar till jaktstadgan,
meddelade i skrivelse till samtliga länsstyrelser den 12 juni 1970, tillåtet
att under hela året använda grythund vid jakt efter mink. Möjligheterna
att intensivt efterhålla minken på lokaler där så erfordras av fiske- eller
viltvårdsskäl är således för närvarande goda. Det är emellertid angeläget
att några inskränkningar härvidlag ej sker, vad avser trampsax torde dock
detta redskap utan olägenhet kunna förbjudas.
Vad avser ökad propaganda för fångst av mink torde frågan numera
vara så välkänd av såväl fiske- som viltvårdens företrädare att Svenska
jägareförbundet ställer sig tveksam inför nyttan av en särskild propagandakampanj.
Det kan förtjäna påpekas att genom länsjaktvårdsföreningarnas
försorg organiseras fortlöpande begränsade decimeringsaktioner och
vidtages andra åtgärder för att där så erfordras begränsa minkförekomsten.
Mot bakgrund av det anförda samt vissa sakförhållanden som tidigare
redovisats i skrivelse den 8 mars 1972 till fiskeristyrelsen angående
minkproblematiken finner Svenska jägareförbundet för sin del ytterligare
åtgärder för att begränsa minkstammen knappast meningsfulla.
Sveriges fiskevattenägareförbund (1974-03-26)
Vildminken förökar sig snabbt därför att den är en främling i vår
fauna och saknar naturliga fiender. Vildminkens stora skadegörelse på
fisk- och kräftbestånd är allmänt bekant. Den måste därför i detta
sammanhang betraktas som ett svårt skadedjur. Den stora skadegörelsen
JoU 1974:34
13
är motivet till de minkutrotningskampanjer, som pågått och pågår på
olika håll i landet. Bl. a. av organisatoriska skäl har dessa kampanjer
endast haft lokal omfattning, vilket på sikt gör att effekten inte blir den
eftersträvade. Återinvandring av mink från angränsande områden, där
minkfångst ej bedrivits, reducerar effekten. En intensifierad, riksomfattande
verksamhet på området är därför nödvändig, om inte stora
investeringar i kräft- och fiskbestånd skall spolieras.
Värmlands läns jaktvårdsförbund har under fem år intensivt arbetat på
en decimering av vildminkbeståndet i länet. För ändamålet har man
utvecklat en organisation och en metod för vildminkfångst, som kan
tjäna som mönster för andra delar av landet. Metoden finns här färdig
och beprövad. Antalet fångad mink fr. o. m. 1969 framgår av följande
tablå:
Då antalet fällor varit detsamma under hela tiden, torde fångstsiffrorna
samtidigt ge en uppfattning om reduktionen av minkstammen, dvs. till
hälften å en tredjedel. Resultatet har bl. a. resulterat i ett ökat
kräftbestånd i vattendrag, där detta ej påverkats av andra faktorer.
Som framgår av ovanstående vill Sveriges fiskevattenägareförbund
härmed ge sitt fulla stöd åt rubricerade motion om intensifierade åtgärder
för att motverka vildminkstammens spridning och skadegörelse.
Sveriges fritidsfiskares riksförbund (ink. 1974-04-09)
Förbundet vill understryka att vildminken utgör en viss fara för
fiskbestånden i de svenska vattendragen och kanske framförallt för de
värdefulla laxfiskarna. Många fiskevattensföreningar och fritidsfiskesammanslutningar
ägnar därför stor uppmärksamhet åt att fånga mink och
avsätter ofta av egna medel belöningar för minkfångst.
Mot den bakgrunden anser förbundet det angeläget att motverka
vildminkens spridning och skadegörelse.
Ar 1969/70
1 150 st.
900 ”
625 ”
450 ”
500 ”
1970/71
1971/72
1972/73
Hösten 1973
GOT AB 74 7800 S Stockholm 1974