Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion om bättre information och rådgivning rörande flyttning från storstadsområden (Betänkande 1973:JoU35 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 35 år 1973

JoU 1973:35

Nr 35

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion om bättre
information och rådgivning rörande flyttning från storstadsområden.

Motionen

I motionen 1973:326 av fru Jonäng (c) hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller om utredning angående frågan om rådgivande
verksamhet enligt motionen.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från lantbruksstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, statens lantbruksinformation, länsstyrelsen
i Västerbottens län och Lantbrukarnas riksförbund. Se bilaga till detta
betänkande.

Utskottet

Rådgivande verksamhet erfordras enligt motionen till dem som bl. a.
på grund av vantrivsel i storstadsmiljön söker möjlighet att i den s. k.
gröna vågens tecken flytta därifrån. Många av dem som flyttar —
exempelvis från Stockholm till ett norrländskt jordbruk — är enligt
motionären inte alltid beredda på de svårigheter som väntar. Den begärda
utredningen avses syfta till en statligt stödd information med hjälp av
jordbruksekonomisk expertis lämpligen koncentrerad till Norrland Center
i Stockholm.

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar i sitt remissyttrande om att enligt
föreliggande prognoser antalet av de i jordbruk sysselsatta väntas
fortsätta att minska. Länsarbetsnämnden i Västerbottens län anför i ett
av länsstyrelsen i länet bifogat yttrande att flyttningsrörelserna inte är
speciellt utbredda bland dem som bosatt sig i Storstockholmsområdet.
Tvärtom visar enligt nämnden vissa undersökningar, gjorda vid universitetet
i Umeå, att återflyttningen från storstadsregionerna är lägre än från
övriga delar av landet. Att Norrland skulle vara särskilt attraktivt för
människor som vantrivs i storstadsregionerna finns enligt länsarbetsnämnden
heller inte något belägg för. Remissinstanserna framhåller
behovet av information om arbets- och utbildningsmöjligheter för dem
som tänker arbeta inom jordbruket, särskilt om de saknar tidigare
jordbruksanknytning. Goda möjligheter finns enligt remissorganen att
erhålla information och rådgivning inom detta område genom bl. a.
gymnasieskolor med jordbruksutbildning, lantbruksnämnden, hushållningssällskap,
jordbrukets branschföreningar och genom studieförbund.

1 Riksdagen 1973. 16 sami. Nr 35

JoU 1973:35

Genom arbetsförmedlingarna kan erhållas uppgifter om lediga platser
även inom andra yrkesområden utanför storstadsområdena. Samtliga de
hörda remissinstanserna anser att den information som behövs kan
förmedlas av befintliga organ.

Utskottet finner det angeläget att information lämnas om förhållandena
inom de områden och yrken till vilka människor flyttar. Detta gäller
givetvis också vid flyttning från storstäder till glesbygd. Såsom framgår av
remissyttrandena torde emellertid möjligheterna till sådan information få
anses vara goda, varför någon utredning med det i motionen angivna
syftet enligt utskottets mening ej erfordras. Motionen bör därför inte
föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen lämnar motionen 1973:326 utan åtgärd.

Stockholm den 17 oktober 1973

På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i
Skänninge (s)*, Hedin (m), Hedström (s), Jonasson (c), Magnusson i
Tanum (s), Larsson i Borrby (c), fru Lindberg (s), herrar Takman (vpk),
Åberg (fp)*, fru Theorin (s), herrar Leuchovius (m) och Strömberg (fp)*.

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU1973:35

Bilaga

Yttranden över motionen 1973:326
Lantbruksstyrelsen (1973—03—29)

Lantbruksstyrelsen delar motionärens uppfattning att envar som avser
att etablera sig som jordbrukare är i behov av såväl erforderliga
fackkunskaper som information om de utbildningsvägar som finnes för
att nå detta mål.

Inom jordbrukets område kan grundläggande jordbruksutbildning
erhållas vid gymnasieskolor med jordbruksutbildning på olika håll i
landet i kurser av varierande längd och innehåll. Lantbruksnämnderna
bedriver inom respektive län en omfattande rådgivningsverksamhet i form
av mass-, grupp- och individuell rådgivning inom ett mycket brett
ämnesregister. Vid nämnderna finns specialister inom olika ämnesområden
bl. a. inom det företagsekonomiska området.

Härutöver bedrives rådgivnings- och kursverksamhet av hushållningssällskap,
olika branschföreningar och de olika studieförbunden. Arbetsförmedlingarna
står även till förfogande med allmän yrkesvägledning.

Enligt lantbruksstyrelsens mening täckes det i motionen redovisade
behovet av information och rådgivning av den verksamhet som förenämnda
institutioner, organisationer och föreningar bedriver inom lantbrukssektorn.

Arbetsmarknadsstyrelsen (1973—03 —22)

Enligt ”Sysselsättning 1960-71” (bilaga till Nationalräkenskaper
1950—1971) utgjorde de sysselsatta inom jordbruket 1971 248 000. Av
dessa var 186 000 egna företagare och 62 000 anställda. Motsvarande
antal 1960 var 466 000, 313 000 och 153 000. Genom att antalet
sysselsatta inom jordbruket fortsatt att minska har den dominerande
uppgiften varit att informera dem som lämnat yrket om arbete inom
andra yrken. Enligt de senaste prognoserna kommer minskningen av de
sysselsatta att fortsätta varför berörda myndigheter i samråd med
jordbrukets organisationer f. n. bedriver en omfattande information om
bl. a. alternativa sysselsättningsmöjligheter för dem som inte kan få sin
utkomst från jordbruket.

För personer som tänker arbeta inom jordbruket är det viktigt att de
har kunskap om utvecklingen inom näringen. Har man ingen tidigare
jordbruksanknytning — vilket kan gälla den som kommer från storstadsområden
— ökar behovet av information.

För den som söker anställning inom jordbruket har arbetsförmedlingen
till uppgift att lämna information om arbets- och utbildningsmöjligheter.

För den som tänker förvärva en jordbruksfastighet och etablera sig
som egen företagare har lantbruksnämnden till uppgift att lämna
information och råd hur man bygger upp och driver effektiva företag.

Genom nämnda myndigheter finns i dag möjlighet att erhålla
information av det slag som motionären avser. Sker informationen genom
arbetsförmedlingen kan dessutom erhållas uppgifter om lediga platser
inom andra yrkesområden utanför storstadsområdet. Förmedlingen kan
dessutom ge praktiskt och i vissa fall ekonomiskt stöd i samband med
flyttning. Under 1972 erhöll 147 personer från Stockholm starthjäp vid
flyttning till arbete inom norrlandslänen.

JoU 1973:35

Statens lantbruksinformation (SLI) (1973—03 — 19)

Även om man utgår från att många av de människor som åsyftas i
motionen är beredda att acceptera lägre inkomst än lantbrukaren i
allmänhet kan man inte bortse från att de behöver kunskap och
information om sitt i många fall nya yrke. Motionären pekar också på att
många av dem som flyttar ut från storstaden inte alltid är beredda på de
svårigheter som väntar dem i deras nya miljö.

Nuläget

Både statliga och icke-statliga organ bedriver rådgivande verksamhet
inom lantbruket. En kortfattad presentation av dem följer nedan.

För en grundläggande lantbruksutbildning i både praktiska och
teoretiska ämnen finns lantbrukets gymnasieskolor som anordnar kurser
av olika längd och med varierande innehåll allt efter elevens intresseinriktning.
Skolorna är fördelade över hela landet.

Den rådgivning som staten bedriver på lantbrukets område kanaliseras
bl. a. genom lantbruksnämnderna. Nämnderna i de olika länen bedriver
rådgivning, i huvudsak i tre former; genom tidningar, tidskrifter och
broschyrer, genom kurser, fältvandringar och demonstrationer samt inte
minst genom individuell rådgivning per telefon eller vid besök på den
enskilda gården.

Genom olika trycksaker sprider Statens lantbruksinformation, SLI, i
populär form praktiska erfarenheter, forskningsresultat och bestämmelser
direkt till jordbrukaren och trädgårdsägaren.

Rådgivning och kursverksamhet på olika områden inom lantbruket
bedrivs också bl. a. av hushållningssällskap, branschföreningar inom
djurskötseln (t. ex. Fåravelsföreningen och Fjäderfäavelsföreningen) och
Jordbrukare-Ungdomens Förbund.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det finns flera olika slag
av institutioner, organisationer och föreningar som bedriver rådgivning
inom lantbrukssektorn.

Åtgärder för bättre information och rådgivning

Som framgått av ovanstående kortfattade beskrivning finns det redan i
dag en rad olika spridningsvägar för rådgivning och information till
lantbrukare.

Om en koncentration av information och rådgivning skall ske genom
en föreslagen utbyggnad av verksamheten vid Norrlands Center i
Stockholm kan emellertid ifrågasättas. Orsaken härtill är bl. a. att
utflyttningen sker inte enbart av människor från Stockholmsområdet till
Norrland utan också från andra orter till andra områden i Sverige.

Enligt SLIs mening är de nu befintliga spridningsvägarna tillfyllest för
att tillgodose även det behov av rådgivning och information som åsyftas i
motionen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län (1973—03—29)

Länsstyrelsen, som inhämtat yttrande i ärendet från länsarbetsnämnden
i Västerbottens län, anför för egen del följande.

Länsstyrelsen instämmer i länsarbetsnämndens bedömning av utflyttningen
från storstadsområden till övriga delar av landet. Utöver de

JoU 1973:35

informations- och rådgivningsorgan som länsarbetsnämnden nämner finns
i Stockholm även lantbruksstyrelsen och statens lantbruksinformation
(SLI), som har tekniska experter och rådgivningspersonal, som kan
utnyttjas av dem som önskar flytta från storstaden och ägna sig åt
lantbruk. Den information som behövs synes därför med fördel kunna
skötas av befintliga organ.

Länsarbetsnämnden i Västerbottens län anför följande.

Länsarbetsnämnden delar motionärens uppfattning att utflyttningen
från storstads- och de större industriområdena till landsbygden ofta
skapar problem både för den enskilde och samhället eftersom den icke
alltid bygger på realistiska förutsättningar. För Västerbottens del har den
”gröna vågen” tagit sig uttryck i att ungdomar som en gång utflyttat från
länet på grund av sysselsättningssvårigheter återvänder till hemorten utan
att först ha gjort sig underrättad om huruvida arbetsmarknadsläget
förändrats så att de där kan finna sin utkomst. Beslutet att återvända har
ofta sin grund i att den enskilde har svårt att anpassa sig till den
främmande miljö, som han ofta mer eller mindre mot sin vilja tvingats in
i.

Nämnden vill dock inte instämma i att flyttningsrörelserna är speciellt
utbredda bland dem som bosatt sig i Stor-Stockholmsområdet. Tvärtom
visar vissa undersökningar gjorda vid kulturgeografiska institutionen vid
universitetet i Umeå att återflyttningen från storstadsregionerna är lägre
än från övriga delar av landet. Endast drygt 25 % av de personer som
under 1972 beviljades starthjälp av förmedlingarna i länet flyttade för
övrigt till AB-län. Att Norrland skulle vara särskilt attraktivt för
människor som otrivs i storstadsregionerna finns det heller icke något
belägg för. Landsbygden i södra och mellansverige har säkerligen väl så
stor dragningskraft.

Åtskilliga missförstånd skulle kunna undvikas om de återvändande
sökte kontakt med arbetsförmedlingen, lantbruksnämnden eller exempelvis
Lantbrukarnas riksförbund innan de tog steget ut och lämnade ett fast
arbete i utbyte mot en oviss framtid i glesbygden. Så länge den
möjligheten utnyttjas i så ringa omfattning förefaller det mindre
välbetänkt att inrätta ytterligare ett organ för informationsverksamhet i
hithörande frågor.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (1973-03—30)

LRF kan i stort dela motionärens grundsyn på den gröna vågen som
företeelse. När det gäller de rent praktiska konsekvenserna i form av
utflyttning särskilt från storstadsområdena är det emellertid enligt LRFs
uppfattning nödvändigt att anlägga ett praktiskt och realistiskt synsätt.

Utflyttning till olika glesbygdsområden i landet måste vara grundad på
en realistisk uppfattning om den miljö och det yrke man avser inrikta sig
på. Ingen, vare sig samhället, lantbruket som näring eller de enskilda
människorna, kan ha något att vinna på en utflyttning grundad enbart på
allmän vantrivsel eller romantiska föreställningar om ett lantliv utan
förankring i den sociala och ekonomiska verkligheten. Det kan nämligen
inte uteslutas att många som handlar efter sådana intentioner kan råka i
en ekonomisk och personlig krissituation som det ytterst blir samhällets,
framför allt kommunernas, uppgift att söka avhjälpa.

Även om en utflyttning grundar sig på en allmän realistisk uppfattning
måste vederbörande dock skaffa sig erforderlig yrkesutbildning för det

JoU 1973:35

yrke eller den verksamhet man avser att ägna sig åt. Detta krav kan inte
eftersättas i dagens samhälle hur stort intresset och den personliga viljan
till uppoffringar än är.

Mot bakgrund av denna uppfattning och de krav som i dag ställs kan
frågan om hur dessa människor skall få erforderlig realistisk information
och utbildning knappast ses fristående från hela systemet förstudie- och
yrkesorientering, utbildningsväsende och arbetsmarknad/arbetsförmedling
i samhället.

Skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och näringslivets branschorganisationer
har en omfattande apparat uppbyggd och satsar stora
resurer åt studie- och yrkesorientering i alla skolformer, från grundskola
till universitet och vuxenutbildning. De som inte längre går i skolan och
vill ha vägledning inför arbetsval, utbildning och omskolning kan vända
sig till arbetsförmedlingarnas förmedlare och yrkesvägledare och få
upplysning och vägledning om befintliga utbildningsmöjligheter. Årligen
omskolas mer än 120 000 personer i arbetsmarknadsutbildning.

På lantbrukets område finns därtill en rad utbildnings-, rådgivningsoch
informationsinstitutioner i form av lantbruksskolor, lantbruksnämndernas
rådgivningsverksamhet, informationsavdelningar vid lantbrukets
organisationer, Statens lantbruksinformation m. fl. Lantbrukets organisationer
bedriver i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan, lantbruksnämnder
m. fl. en omfattande frivillig studieverksamhet med
inriktning på lantbruk och landsbygdsfrågor. Information och upplysning
om lantbruk och landsbygdsmiljö lämnas också i ökad utsträckning i
olika massmedia.

Det föreligger således i dag inte någon brist på informations- och
utbildningsmöjligheter i detta sammanhang. Vad det i högre grad torde
vara fråga om är att ge dessa människor vägledning att finna dessa
möjligheter.

Mot denna bakgrund förefaller det knappast motiverat att med
särskilda medel inrätta och driva någon institution med uppgift att ägna
speciell uppmärksamhet åt enskilda eller grupper som impulsivt vill
bosätta sig i Norrlands eller andra landsdelars glesbygder. Glesbygdernas
intressen kan främjas i detta avseende endast om de utflyttande har de
kunskaper och allmänna förutsättningar i övrigt som möjliggör för dem
att i olika avseenden överleva i den nya miljön.

Även om man skulle inrätta en sådan rådgivning, exempelvis vid
Norrlands Center i Stockholm, torde det vara ytterst tveksamt om de
mest informationsbehövande skulle finna denna informationskälla i högre
utsträckning än de redan befintliga.

Det viktigaste bidraget informationsmässigt synes alltjämt enligt LRFs
uppfattning kunna göras av massmedia på så sätt att man dels förmedlar
en ”grön-våg-information” som i sig innefattar en realistisk allmän
föreställning om landsbygdsmiljön och dess krav, dels betonar behovet av
yrkeskunskaper för all verksamhet och dels vägleder människorna till de
källor och institutioner som kan ge en riktig information och kunskap.

GOTAB 73 5133 S Stockholm 1973