Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående avfallshantering m.m. (Betänkande 1973:JoU31 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 31 år 1973

JoU 1973:31

Nr 31

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående
avfallshantering m. m.

Motionerna

I motionen 1973 :108 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i
fråga (punkten 3), att riksdagen hos Kungl. Majit begär att utredningen
rörande kostnaderna för miljövården genom tilläggsdirektiv ges i uppdrag
att utarbeta förslag till metoder för begränsning av avfallsflödet och
förbrukningen av naturresurser.

1 motionen 1973:772 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är
i fråga (punkten 3), att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om
intensifiering av åtgärderna för återvinning av avfall för att åstadkomma
bättre hushållning med naturresurser och på sikt underlätta kommunernas
renhållningsansvar.

I motionen 1973:791 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp) föreslås
att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer 1. att bestämmelser införs om
att statlig upphandling av pappersprodukter inriktas på dels att produkterna
skall innehålla en stor andel återvunnet papper, dels att produkterna
utformas så att senare återvinning underlättas, 2. att särskilda
informationsinsatser görs för att stimulera till återanvändning av papper,
samt 3. att forskning och utveckling avseende återanvändning av papper
främjas.

I motionen 1973532 av fru Sundberg m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Majit anhåller 1. att statens naturvårdsverk aktivt
medverkar för att initiera försöksverksamhet med separering av hushållssopor,
2. att bostadsstyrelsen vid utarbetandet av anvisningar till
utformningen av soputrymmen beaktar de ökade krav som kommer att
ställas på separering av hushållsavfall, 3. att beslutet om statligt stöd till
avfallsbehandling utvidgas till att gälla också sådana anläggningar som
uteslutande tillkommer för att öka användningen av returpapper, 4. att
statens naturvårdsverk beaktar avsättningsproblemen vid undersökningen
om samkompostering, 5. att statens naturvårdsverk medverkar till att
åstadkomma ett märke att åsätta sådana produkter som huvudsakligen
tillverkats av återvunnet material, alternativt kan återvinnas, 6. om
utarbetandet av sådana anvisningar för statlig och kommunal upphandling
att användningen av produkter som ställer sig fördelaktiga från
återvinningssynpunkt stimuleras, 7. om tillsättandet av en utredning med
uppdrag att lägga fram förslag om hur den framtida hanteringen av
hushållssopor skall kunna ske med hänsynstagande till det samhällsekonomiska
kravet på ökad återvinning.

1 Riksdagen 1973. 16 sami Nr 31

Kartong: Ny paginering av bilagan

JoU 1973:31

I motionen 1973:1413 av herrar Måbrink och Hagberg (båda vpk)
föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer att en utredning tillsätts
med uppgift att skyndsamt framlägga förslag till centralisering av
avfallshanteringen i enlighet med i motionen anförda synpunkter.

1 motionen 1973:1421 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp) föreslås,
såvitt nu är i fråga (punkterna 1, 3, 4 och 5), att riksdagen hos Kungl.
Maj :t hemställer om 1. förslag om inrättande av ett avfallsforskningsinstitut
knutet till lantbrukshögskolan, 3. utredning och förslag om en
återvinningslag, 4. förslag om statsbidrag till omläggande av kommunala
avfallsbehandlingsanläggningar, 5. förslag om förstärkt tillsyn, rådgivning
och information inom avfalls- och återvinningsområdet.

I motionen 1973:1444 av herr Åsling och fru Söder (båda c) hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättande av en utredning
med uppgift att snabbutreda frågan om en effektiv återanvändning av
avfall.

Utskottet

Frågor rörande avfallshanteringen har under senare år alltmera
kommit i blickpunkten. I takt med de hastigt ökande avfallsmängderna
från såväl företag som enskilda hushåll och i insikt om att råvaruresurserna
tenderar att bli alltmera begränsade har ansträngningar inriktats på att
anordna avfallshanteringen på ett sätt som dels motverkar miljöförstöringen
och dels ökar möjligheterna att återvinna och därigenom nyttiggöra
en god del av avfallet.

Intresset för hithörande frågor avspeglas bl. a. i att förslag och
yrkanden rörande avfallshanteringen framförs i ett flertal motioner till
årets riksdag. Utskottet tar i förevarande betänkande upp dessa motioner
till gemensam behandling.

Motionsyrkandena innefattar dels krav på utredningar och undersökningar,
dels önskemål om ökade insatser i fråga om forskning och
utveckling på avfallshanteringens område. I flera av motionerna framförs
vidare ett antal förslag till åtgärder av olika slag i syfte att åstadkomma
en ur samhällsekonomiska synpunkter effektivare avfallsbehandling. De
olika motionsyrkandena, vilka så gott som samtliga har kravet på ökade
återvinningsmöjligheter som gemensam nämnare, innebär i korthet
följande.

Utredningsyrkanden läggs fram i motionerna 1973:108 (yrkande 3),
1973:932 (yrkande 7), 1973:1413, 1973:1421 (yrkande 3) och 1973:
1444. Enligt den förstnämnda motionen bör utredningen om kostnaderna
för miljövården genom tilläggsdirektiv ges i uppdrag att utarbeta
förslag till metoder för begränsning av avfallsflödet och förbrukningen av
naturresurser. Yrkandet i motionen 1973:932 innebär att en utredning
tillsätts med uppgift att lägga fram förslag hur den framtida hanteringen
av hushållssopor skall kunna ske med hänsyn till det samhällsekonomiska

JoU1973:31

kravet på ökad återvinning. Motionärerna framhåller bl. a. vikten av att
man snarast får till stånd översiktliga transportkalkyler och kalkyler över
den totala samhällsekonomiska kostnaden för sophantering och återvinning.
Enligt motionen 1973:1413 bör en utredning tillsättas med uppgift
att skyndsamt framlägga förslag till centralisering av avfallshanteringen i
enlighet med i motionen närmare angivna synpunkter. Motionärerna
påpekar behovet av en totallösning av avfallsproblemet, varvid ett
enhetligt system för tillvaratagandet av soporna måste skapas. Riktningsgivande
skall enligt motionärerna vara återanvändning. De metoder som
redogörs för i motionen är avfallssortering med uppdelning av avfallet i
pappers- och hushållsavfall, metaller och glas samt behandling av
förpackningar och hushållsavfall tillsammans med rötslam för erhållande
av jordförbättringsmedel. Vidare nämns särskiljande vid källan av
tungmetaller ur industriavfall samt pyrolys, dvs. förgasning av sopor utan
syretillförsel. Enligt motionen 1973:1421 bör miljöskyddslagen och den
kommunala renhållningslagen kompletteras med en återvinningslag för
vilken naturresurshushållning och övergripande samhällsekonomiska bedömningar
bör vara vägledande. Motionärerna hemställer därför om
utredning och förslag om en dylik lag. Slutligen begärs i motionen
1973:1444 en snabbutredning av frågan om en effektiv återanvändning av
avfall. En statlig utredning borde därvid få i uppgift att samla in
erfarenheterna av hittills utförda försök med separering av avfall, att
utöka dessa till allt flera material och säkra återanvändningen av dessa
material.

Behovet av forskning och utvecklingsarbete på förevarande område
betonas i motionerna 1973:791 (yrkande 3) och 1973:1421 (yrkande 1).
I den förstnämnda motionen framhålls sålunda att ökade forsknings- och
utvecklingsinsatser kan skapa nya användningsområden för återanvänt
papper och nya metoder för återvinningsprocesser. Motionärerna som
framhåller att samma resonemang givetvis gäller även andra material än
papper, hemställer att forskning och utveckling avseende återanvändning
av papper främjas. I motionen 1973:1421 anförs att grundforskning, i
betydande utsträckning med tvärvetenskaplig inriktning, inom avfallsområdet
måste ges starkt ökade resurser. Enligt motionen bör ett institut för
avfallsforskning knytas till lantbrukshögskolan där viss forskning på
området redan bedrivs. Motionärerna föreslår att riksdagen hos Kungl.
Maj:t hemställer om förslag om inrättande av ett dylikt institut.

Förutom de önskemål av mera långsiktig natur som redovisats i det
föregående innehåller motionerna som tidigare nämnts förslag till olika
åtgärder i syfte att stimulera till en ökad återanvändning av avfallsprodukter.
I motionerna 1973:791 (yrkande 1) och 1973:932 (yrkande 6)
föreslås sålunda att bestämmelserna om offentlig upphandling utformas
på ett sätt som gagnar nämnda syfte. Särskilda informationsinsatser
föreslås i motionerna 1973:791 (yrkande 2) och 1973:1421 (yrkande 5).

I motionen 1973:932 förordas att statens naturvårdsverk aktivt medverkar
för att initiera försöksverksamhet med separering av hushållssopor
(yrkande 1). Verket bör vidare beakta avsättningsproblemen vid pågåen 1'

Riksdagen 1973. 16 sami. Nr 31

JoU 1973:31

de undersökning om samkompostering och dessutom bl. a. medverka till
att åstadkomma lämplig märkning av material som tillverkas av återvunnet
material. Bland övriga förslag må nämnas yrkanden i motionen
1973:932 om ökade bidragsmöjligheter till avfallsbehandlingsanläggningar
(yrkandena 3 och 4) och förslag om utformningen av soputrymmen
i bostadshus (yrkande 2). I motionen 1973:772 (yrkande 3)
understryks allmänt behovet av intensifiering av åtgärderna för återvinning
av avfall för att åstadkomma bättre hushållning med naturresurser
och på sikt underlätta kommunernas renhållningsansvar.

Riksdagen har under senare år haft att ta ställning till motioner i
hithörande ämne närmast ur forskningssynpunkt. Utskottet vill sålunda
erinra om att motioner om inrättande av en särskild forskningsinstitution
för avfallsforskning de tre senaste åren prövats av riksdagen, senast i
samband med behandlingen av propositionen 1972:39 angående stöd till
kollektiv forskning inom miljövårdsområdet (JoU 1972:19). I sina av
riksdagen godkända betänkanden har utskottet därvid anfört bl. a. att de
upptagna frågorna rörande avfallsproblemen var mycket betydelsefulla.
Utskottet har vidare framhållit att det var uppenbart att våra kunskaper
om bästa sättet att omhänderta avfall av olika slag behövde förbättras
och att stora forskningsinsatser krävdes för att komma till rätta med
avfallsproblemen. Dessa problem kännetecknas bl. a. av att de spänner
över många, delvis vitt skilda områden. Utskottet har därför funnit
anledning betona vikten av att avfallsforskningen ges en tvärvetenskaplig
inriktning. Med hänsyn bl. a. härtill har utskottet funnit angeläget att
samarbetet mellan statens naturvårdsverk och övriga på området verksamma
krafter ägnas stor uppmärksamhet och utskottet har också förutsatt
att så sker. Utskottet har i samband härmed starkt understrukit
angelägenheten av att återvinningsprincipen och över huvud taget
möjligheten att nyttiggöra avfall ges stort utrymme i forskningsarbetet.
Utskottet har i sammanhanget framhållit att naturvårdsverket, genom att
en särskild enhet för renhållnings- och avfallsfrågor inrättats vid verket,
bör ha goda möjligheter att bedöma inriktningen av forskningsinsatserna
mot bakgrund av en allmän överblick över avfallsområdet.

En förra året väckt motion om deklarationsplikt beträffande industriellt
avfall har i enlighet med utskottets förslag överlämnats till Kungl.
Maj:t. Den berörda frågan torde komma att behandlas i samband med
prövningen av de förslag, som framlagts av utredningen rörande omhändertagande
och behandling av kemiskt avfall m. m. (UKA).

Som framgår av den föregående redogörelsen läggs i flertalet av de nu
behandlade motionerna särskild tonvikt på angelägenheten av att öka
möjligheterna till återanvändning av avfallet. Utskottet har tidigare som
nyss nämnts för sin del starkt understrukit angelägenheten av att
återvinningsprincipen och över huvud taget möjligheten att nyttiggöra
avfall ges stort utrymme i forskningsarbetet inom förevarande område.
Självfallet gäller samma synpunkter avfallshanteringen i stort. Det är
enligt utskottets mening också angeläget att effektiva åtgärder vidtas för
att trygga en från allmänna miljövårdssynpunkter ändamålsenlig hante -

JoU1973:31

ring av avfall av olika slag. Särskilt viktigt är att alla samordningsmöjligheter
inom avfallshanteringen i dess helhet tillvaratas.

I anledning av de till årets riksdag väckta motionerna har utskottet
uppdragit åt sitt kansli att göra en översiktlig kartläggning av den aktuella
situationen inom avfallshanteringsområdet. Resultatet av arbetet redovisas
i en promemoria vilken bifogas detta betänkande som bilaga. Med
hänsyn till de i motionerna aktualiserade spörsmålen har det ej ansetts
erforderligt att i kartläggningen inbegripa hanteringen av gasformiga eller
flytande föroreningar såsom rökgaser, avloppsvatten, oljeföroreningar till
sjöss m. m. Undersökningen har i stället koncentrerats till nuvarande
förhållanden i fråga om omhändertagande och behandling av fast avfall.

Av vad som redovisas i promemorian framgår att forsknings- och
utvecklingsverksamhet beträffande avfallshantering bedrivs vid ett stort
antal myndigheter, institutioner, stiftelser och företag. I promemorian
redogörs översiktligt för ett betydande antal pågående eller nyligen
avslutade projekt, indelade i huvudsak efter avfallets ursprung. Redogörelsen,
som endast är avsedd att belysa den aktuella utvecklingen inom
området och därför ej är fullständig, omnämner ett stort antal undersökningar
och forskningsprojekt rörande hanteringen av hushållsavfall och
förpackningar, jordbruksavfall samt avfall från ett flertal industriella
verksamhetsområden. För en mera detaljerad beskrivning av de olika
projekten hänvisar utskottet till innehållet i promemorian, s. 29—33.

Den gjorda undersökningen synes emellertid också utvisa att kunskaperna
om avfallets ändamålsenliga hantering redan nu på många områden
är sådana att betydande insatser bör kunna göras utan att avvakta
ytterligare forskning. En betydande aktivitet råder även inom många
områden när det gäller att främja strävandena att nyttiggöra avfallet eller
förhindra dess skadeverkningar på miljön. Klassiska exempel på material
som länge varit föremål för återvinning eller återanvändning utgör järnoch
stålskrot samt papper. Men inte bara inom järn-, stål- och
pappersindustrin utan även inom annan industriell verksamhet har man
sedan länge använt metoder för att i största möjliga utsträckning kunna
utnyttja råvaror och biprodukter genom återvinning eller recirkulation. I
promemorian lämnas åtskilliga exempel härpå, och den gjorda kartläggningen
utvisar att området för ifrågavarande insatser är i starkt växande.
Utöver metoder som redan satts i tillämpning inom den löpande
verksamheten pågår eller planeras inom åtskilliga områden försöksverksamhet
med nya metoder för avfallshanteringen. Som exempel kan
nämnas den försöksverksamhet med samkompostering av kommunalt
slam och hushållsavfall som skall påbörjas i Laxå nästa år och pågå i tre
år. Vidare pågår på ett flertal större orter i landet en omfattande
försöksverksamhet med separering av hushållssopor, syftande till ökad
återanvändning av glas-, plåt- och pappersavfall.

Avfallsfrågan behandlas i några utredningar som nyligen avlämnat sina
slutbetänkanden och på grundval av vilka förslag kan väntas föreligga
inom kort. Dels är det utredningen om omhändertagande och behandling
av kemiskt avfall m. m. som i år avgett slutbetänkandet Kemiskt avfall —

JoU 1973:31

uppgifter och organisation, del II (Ds Jo 1973:1). Betänkandet, vari anges
vissa riktlinjer för hanteringen av kemiskt avfall och påpekas olika
åtgärder för att reducera avfallsmängderna, har remissbehandlats och är
f. n. föremål för övervägande inom Kungl. Maj:ts kansli. Frågan om
transport av farligt avfall berörs i det av utredningen angående befordran
av farligt gods på väg m. m. förra året framlagda slutbetänkandet.
Proposition i ämnet har i dagarna förelagts riksdagen (prop. 1973:143).
Av intresse i sammanhanget är även miljökontrollutredningens nyligen
avgivna slutbetänkande Miljövårdens informationssystem (SOU
1973:36) med förslag till i första hand en försöksverksamhet med ett
dylikt informationssystem. Även information om avfall och avfallsbehandling
avses i princip ingå i ett dylikt system, men utredningen har inte
f. n. ansett sig kunna framlägga några förslag till rutiner på detta
informationsområde.

Bland statliga utredningar som är av betydelse bl. a. för det ämnesområde,
som utskottet nu har att behandla, nämns i promemorian den förra
året tillsatta miljöforskningsutredningen, som skall göra en inventering av
statens nuvarande insatser för miljövårdsforskning och undersöka efter
vilka vägar en samordning av miljövårdsforskningen bör ske. Härutöver
må erinras om att pågående utredning rörande kostnaderna för miljövården
har att pröva frågan om ekonomiska stödåtgärder till bl. a.
avfallshantering.

Från statens sida utgår på olika sätt ekonomiskt stöd till miljövårdande
åtgärder med anknytning till avfallshanteringsområdet. Under nionde
huvudtiteln utgår för innevarande budgetår under reservationsanslaget till
Miljövårdsforskning 858 000 kr. för nya projekt bl. a. rörande metoder
för omhändertagande av rötslam och hushållsavfall. Vidare disponeras av
reservationsanslaget Stöd till kollektiv forskning inom miljövårdsområdet
1,2 milj. kr. för forskning rörande behandling av avfall från hushåll,
industriell verksamhet m. m. Fr. o. m. föregående budgetår kan vidare
reservationsanslaget Bidrag till miljövårdande åtgärder inom industrin
anlitas dels för bidrag till anläggningar för avfallsbehandling, dels för
garanti mot eventuella förluster vid avfallslagring. Från posten till
finansiellt stöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet under
trettonde huvudtitelns reservationsanslag Styrelsen för teknisk utveckling:
Teknisk forskning och utveckling utgår därjämte medel till projekt
inom miljövårdstekniken. För innevarande budgetår har härvid beräknats
medel till kraftigt ökade insatser för återvinning av material från hushåll
och industri samt omhändertagande av slam från kommunala reningsverk.

Statsbidrag till anläggning för omhändertagande av sådant avfall som
faller under kommuns obligatoriska renhållningsansvar utgår f. n. ej.
Bidrag till anordningar för behandling av slam från avloppsreningsverk
kan dock i allmänhet utgå från förslagsanslaget Bidrag till kommunala
avloppsreningsverk m. m.

Det kan i sammanhanget nämnas att statens naturvårdsverk i sina
anslagsäskanden för nästa budgetår anför, att verket finner angeläget att
vidgade möjligheter snarast införs att bevilja statsbidrag till kommunala

JoU 1973:31

avfallsanläggningar. Naturvårdsverket föreslår att ett nytt anslag uppgående
till 15 milj. kr. uppförs för ändamålet för budgetåret 1974/75.

Utskottet vill ånyo för sin del starkt understryka vikten av att
återvinningsprincipen och över huvud möjligheten att nyttiggöra avfall i
det fortsatta arbetet med avfallshanteringen i hela dess vidd ägnas
ingående uppmärksamhet av Kungl. Maj:t och berörda myndigheter och
organ. Detsamma gäller självfallet också i fråga om angelägenheten att så
långt möjligt eliminera avfallshanteringens miljöförstörande effekter.

Däremot finner utskottet inte anledning att påfordra några nya
utredningar eller speciella åtgärder av det slag som förordas i de nu
behandlade motionerna eller motionsyrkandena. Av den kartläggning av
nuvarande förhållanden på avfallshanteringens område som utskottet låtit
verkställa synes klart framgå att motionsönskemålen i allt väsentligt faller
inom ramen för vad som är eller nyligen varit föremål för utredningar
eller som ingår i de projekt som redan är på gång i en eller annan form
inom forsknings- och utvecklingsarbetet eller ute på fältet. Att i detta
läge inrikta sig på ytterligare utredningar i ämnet skulle enligt utskottets
mening inte vara ägnat att påskynda frågornas lösning. Tvärtom skulle
följden kunna bli att angelägna åtgärder sköts på framtiden. Med hänsyn
till önskvärdheten att snabbt uppnå en ändamålsenlig och effektiv
organisation av avfallshanteringen, genomförd i enlighet med återvinningsprincipen,
bör en sådan utveckling undvikas. Som framgår av den i
bilagan till detta betänkande lämnade redogörelsen är emellertid verksamheten
på förevarande viktiga del av miljövårdsområdet splittrad på ett
stort antal myndigheter, forskningsorgan, enskilda företag m. m. Med
hänsyn till de mångskiftande uppgifter som här anmäler sig är det i och
för sig naturligt att uppgifter delas upp på sätt som sker. Mot denna
bakgrund framstår det enligt utskottets mening som särskilt angeläget att
de olika insatserna samordnas så att största möjliga effektivitet och ur
samhällssynpunkt mest ändamålsenliga användning kommer till stånd av
såväl ekonomiska som personella resurser. Utskottet förutsätter att

Kungl. Majit och övriga berörda organ ägnar denna fråga stort beaktande.

Den vid naturvårdsverket nyligen inrättade särskilda enheten för
renhållnings- och avfallsfrågor bör i förevarande sammanhang fylla en
viktig funktion.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad
utskottet i det föregående anfört angående behovet av
samordning av insatserna på avfallshanteringens område,
m. m. samt i övrigt lämnar utan åtgärd motionerna 1973:108,
yrkande 3, 1973:772, yrkande 3, 1973:791, 1973:932,

1973:1413, 1973:1421, yrkandena 1, 3-5, samt 1973:1444.

Stockholm den 17 oktober 1973

På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

"t Riksdagen 1973. 16 sami. Nr 31

JoU 1973:31

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i
Skänninge (s)*, Hedin (m), Hedström (s), Jonasson (c), Magnusson i
Tanum (s), Augustsson (s), Larsson i Borrby (c), fru Lindberg (s)*, herrar
Takman (vpk), Berndtsson i Bokenäs (fp)*, fru Theorin (s), herrar
Leuchovius (m) och Strömberg (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Hansson i Skegrie (c), Hedin (m), Jonasson (c), Larsson i
Borrby (c), Berndtsson i Bokenäs (fp), Leuchovius (m) och Strömberg
(fp), som anser att utskottets yttrande fr. o. m. det stycke på s. 7 som
börjar med ”Utskottet vill” och utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill (lika med utskottet) miljöförstörande

effekter. Av den kartläggning av nuvarande förhållanden på avfallshanteringens
område som utskottet låtit verkställa framgår emellertid att
verksamheten på förevarande viktiga del av miljövårdsområdet är
splittrad på ett stort antal myndigheter, forskningsorgan, enskilda företag
m. m. Med hänsyn till de mångskiftande uppgifter som här anmäler sig
kan det i och för sig vara naturligt att uppgifter delas upp på sätt som
sker. Mot denna bakgrund framstår det emellertid som särskilt angeläget
att de olika insatserna samordnas så att största möjliga effektivitet och ur
samhällssynpunkt mest ändamålsenliga användning kommer till stånd av
såväl ekonomiska som personella resurser. Enligt utskottets mening talar
starka skäl för att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att en särskild
utredning ges uppdraget att snabbt utarbeta förslag till åtgärder, som kan
tillgodose nyss angivna önskemål.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen i anledning av motionerna 1973:108, yrkande 3,
1973:772, yrkande 3, 1973:791, 1973:932, 1973:1413,
1973:1421, yrkandena 1, 3-5, samt 1973:1444 som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i det
föregående anfört rörande behovet av en utredning rörande
vissa frågor i samband med avfallshanteringen.

JoU 1973: 31

Bilaga

PROMEMORIA
angående avfallshantering

utarbetad inom jordbruksutskottets kansli.

September 1973

JoU 1973:31

Innehållsförteckning Sid.

Inledning 3

Statistiska uppgifter 3

Gällande regler 4

Nedskräpning 4

Renhållning 6

Tidigare riksdagsbehandling 8

Myndigheter, organisationer m. m. inom avfallshanteringsområdet 16

Myndigheter 16

Kommunala organ 17

Organisationer m. m. 18

Finansiering 20

Behandling av avfall 21

Tillämpade metoder 21

Återanvändning 22

Pågående eller planerad försöksverksamhet 26

Pågående eller nyligen avslutade statliga utredningar 26

Pågående eller nyligen avslutade forsknings- och utvecklingsprojekt
29

Allmänt, metoder för avfallsbehandling 29

Hushållsavfall och förpackningar 30

Jordbruksavfall 30

Avfall från brytning av mineralprodukter 31

Avfall från livsmedelsindustri 31

Avfall från textil- och beklädnadsindustri 31

Avfall från skogsbruk och trävaruindustri 31

Avfall från järn-, stål- och verkstadsindustri 32

Avfall från byggnadsindustri 32

Slam från reningsverk 32

JoU 1973:31

Inledning

Under senare år har samhällsutvecklingens inverkan på naturen
kommit att alltmer uppmärksammas och stora insatser har gjorts för att
förbättra den yttre miljön och skydda den mot ytterligare förstöring.
Som ett led i dessa strävanden har de problem som är förknippade med
den ökande mängden av avfall från hushåll och arbetsplatser ägnats ett
allt större intresse. Inte minst har uppmärksamheten därvid riktats mot
nedskräpningen i naturen och metoderna för hantering av avfall samt mot
möjligheterna att ur avfallet återvinna värdefulla beståndsdelar.

Från statsmakternas sida har en rad reformer och åtgärder satts in. En
omfattande administration har byggts upp och genom lagstiftning har
miljöskyddet vidgats och förstärkts. Kommuner och industrier har genom
ekonomiska stödåtgärder stimulerats att vidta reningsåtgärder. Även
forskningen inom området har byggts ut liksom utbildningen. Från
kommunernas sida har intresse kommit att ägnas åt förbättrade metoder
för rening av avloppsvatten och omhändertagande av avfall. Inom
industrierna har miljövänligare processer utvecklats och nya eller förbättrade
metoder för återvinning av avfall tillkommit.

Det sålunda ökade intresset för vår yttre miljö har i stigande
omfattning kommit till uttryck i motioner till de senare årens riksdagar.
En del av de spörsmål inom miljövårdens område som härigenom blivit
föremål för riksdagens prövning har avsett förbättrade metoder för
avfallshantering. Även vid årets riksdag har väckts ett flertal motioner
inom detta ämnesområde, varvid särskild tonvikt lagts på möjligheterna
till återanvändning av avfallet.

I anledning av motionerna har på jordbruksutskottets uppdrag en
kartläggning gjorts av vad som f. n. gäller inom avfallshanteringsområdet.
Resultatet av arbetet redovisas i denna promemoria. Med hänsyn
till de i motionerna aktualiserade spörsmålen har det ej ansetts
erforderligt med en redogörelse rörande hanteringen av gasformiga eller
flytande föroreningar såsom rökgaser, avloppsvatten, oljeföroreningar till
sjöss m. m. Utredningen har därför koncentrerats till nuvarande förhållanden
i fråga om omhändertagande och behandling av fast avfall.

Statistiska uppgifter

Den ökning av avfallsmängderna, som under senare år konstaterats,
sammanhänger till stor del med den tilltagande användningen av mer eller
mindre skrymmande varuförpackningar och tillkomsten av engångsemballage.
Vidare har man på olika områden gått över från bruksföremål
som används under lång tid till engångsmaterial. Detta gäller t. ex. i viss
omfattning inom sjukvården. För de närmaste åren förutses en fortsatt
ökning av avfallsmängderna och man beräknar att t. ex. hushållsavfallet
kommer att öka med 3—4 procent om året.

De stora mängderna av olika sorters avfall skapar svårigheter för
förbrukarna av de varor, som lämnar avfall, och för samhällsorganen att

JoU 1973:31

bli kvitt avfallet och få det oskadliggjort. Inte minst uppstår svårigheter i
dessa avseenden när avfallet innehåller miljögifter eller är av sådan
beskaffenhet att det ej bryts ned.

Något säkert underlag för beräkning av den totala årliga avfallsmängden
i Sverige saknas. Visserligen har översiktliga regionala utredningar
utförts men dessa har i huvudsak avsett hushållsavfall. För vissa län har
dessa följts av mera detaljerade undersökningar, i vilka även industriavfallet
inkluderats. För att i någon mån belysa storleken av avfallsmängderna
kan följande uppskattningstal lämnas:

Avfall från Milj. ton

per år

hushåll m. m. 2

skogsindustri 3

övrig industri 3

slam från reningsverk (10 procent torrsubstans) 2

En mer detaljerad uppfattning om nuvarande och framtida avfallsmängder
kan erhållas av följande prognos för Östergötlands län, som
hämtats från en av Kommunernas konsultbyrå år 1972 verkställd
avfallsutredning.

1970 1975 1980 1985 1990

Folkmängd 378 870 402 600 439 800 479 100 517 700

Hushålls- och
handelsavfall

ton/år 95 370 128 200 166 200 204 000 242 900

(kg/person och år) (279) (320) (377) (426) (469)

Fritidsa vfall

ton/år 3 460 5 350 7 250 9 850 12 500

Industriavfall *

ton/år 65 310 72 500 79 700 88 500 97 400

Kem ikaliea vfall

m3/år 11239

Bilvrak/år 7 750 9 850 11 900 13 200

När det gäller samhällets kostnader för hanteringen av avfallet saknas
liksom i fråga om avfallsmängderna underlag för en riksomfattande
beräkning. Kostnaden för omhändertagande och destruktion av enbart
hushållsavfall uppskattas enligt en av K-konsult gjord beräkning till 160
— 230 kr. per ton, varav 130 — 180 kr. för insamling och 30 — 50 kr. för
destruktion.

Gällande regler

Nedskräpning

I naturvårdslagen (1964:822) stadgas att naturen är en nationell
tillgång som skall skyddas och vårdas samt att envar skall visa hänsyn och
varsamhet i sitt umgänge med naturen. I enlighet härmed gäller
uttryckligt förbud mot nedskräpning utomhus vare sig i naturen eller
inom bebyggda områden. Förbudet är straffsanktionerat och överträdelse

‘Uppgifterna avser endast sådant avfall som omhändertas eller bör omhändertas av
kommun.

JoU 1973:31

av det kan medföra skyldighet att ersätta kostnad som föranledes av
nedskräpningen. Närmare föreskrifter angående tillämpningen av naturvårdslagen
har meddelats i naturvårdskungörelsen (1964:825).

Vid sidan av naturvårdslagens allmänna bestämmelser finns i åtskilliga
författningar regler som syftar till att skydda den yttre miljön mot
speciella former av föroreningar. Sålunda innehåller miljöskyddslagen
(1969:387) bestämmelser till skydd mot vattenförorening, luftförorening,
buller och andra störningar. Lagens tillämpningsområde är i
huvudsak begränsat till störningar som kan hänföras till fast egendom.
Enligt lagen står det var och en som bedriver eller ämnar bedriva
miljöfarlig verksamhet fritt att ansöka om tillstånd till verksamheten och
därvid få fastslaget om och under vilka villkor verksamheten får drivas.
För att ge det allmänna möjlighet att utöva en effektiv kontroll och att
aktivt medverka till att störningar förebyggs äger Kungl. Maj:t besluta att
vissa slag av fabriker eller andra anläggningar inte får anläggas eller på
visst sätt ändras eller att avloppsvatten av visst slag inte får släppas ut
utan att tillstånd lämnats enligt lagen eller särskild anmälan gjorts.
Tillstånd lämnas av en särskild myndighet, koncessionsnämnden för
miljöskydd. Föreligger skyldighet att söka tillstånd kan statens naturvårdsverk
medge undantag härifrån. För skada och olägenhet genom
miljöfarlig verksamhet är den som utövar verksamheten skyldig att utge
ersättning.

Med stöd av miljöskyddslagen har Kungl. Maj:t i miljöskyddskungörelsen
(1969388) beslutat vilka slag av fabriker och andra inrättningar
som ej får anläggas utan tillstånd eller dispens eller anmälan. Vidare anges
i kungörelsen vilka slag av avloppsvatten som ej får släppas ut utan
tillstånd eller dispens. Kungörelsen innehåller även vissa tillämpningsföreskrifter.

I fråga om sådan användning av mark, byggnad eller annan anläggning
som är att hänföra till byggande i vatten och som kan medföra risk för
vattenförorening på annat sätt än genom utsläpp av avloppsvatten, fast
ämne eller gas gäller inte miljöskyddslagens regler. Bestämmelser härom
finns i vattenlagen som även innehåller stadganden om byggande i vatten
för att motverka vattenförorening och ett allmänt förbud mot utsläppande
av fast avfall som kan orsaka eller befaras föranleda uppgrundning
eller hinder mot vattnets fria lopp.

När det gäller utsläpp av avfall i vatten från fartyg har bestämmelser
meddelats i två särskilda lagar, lagen (1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten och lagen (1972:275) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg. Enligt den förstnämnda lagen får inom
Sveriges sjöterritorium ej släppas ut avfall — vare sig fast ämne, vätska
eller gas — från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel. Förbudet
gäller även mot dumpning från svenskt fartyg eller luftfartyg på det fria
havet. Ej heller får avfall som är avsett att dumpas i det fria havet föras ut
ur landet. Förbuden är straffsanktionerade. Lagen är ej tillämplig på
utsläpp av olja eller avfall som härrör från fartygs drift. Bestämmelser om
sådana utsläpp finns i stället i lagen om åtgärder mot vattenförorening

JoU 1973:31

från fartyg, vari bl. a. stadgas förbud mot tömning i vatten av olja från
fartyg inom Sveriges sjöterritorium. I fråga om annat avfall som härrör
från fartygs drift får Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Majt
bestämmer meddela föreskrifter för att förebygga att vattnet förorenas.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av dessa två lagar har
meddelats i dumpningskungörelsen (1971:1 156) och kungörelsen
(1972:701) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

Nyligen har Sverige tillträtt en global konvention om förhindrande av
havsföroreningar till följd av dumpning av avfall (se JoU 1973:27, rskr
1973:234). Konventionen omfattar alla delar av det fria havet och
kuststaternas territorialhav. Enligt konventionen förbjuds dumpning av
vissa särskilt angivna miljöfarliga ämnen och material, medan dumpning
av andra ämnen och material får ske endast efter tillstånd av nationell
myndighet i fördragsslutande stat.

Till skydd mot föroreningar i gränsälvarna mellan Sverige och Finland
och vissa andra vattenområden finns särskilda bestämmelser i den s. k.
gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och
Finland, vilken i huvudsak gäller som svensk lag (SFS 1971:850,
1971:1015).

Vid årets riksdag har antagits en lag (1973:329) om hälso- och
miljöfarliga varor m. m. Lagen innebär en skärpt produktkontroll över
varor som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper
och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön.
Lagen innehåller grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning,
annan hantering och import av hälso- och miljöfarliga varor samt
bemyndigar Kungl. Majd eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
att ingripa mot olika kemiska varor bl. a. genom föreskrift att viss vara
får hanteras eller importeras endast efter särskilt tillstånd eller under
särskilt villkor. Även totalförbud mot viss vara kan meddelas.

Regler angående tillsyn över och hantering av vissa produkter finns
därjämte meddelade i läkemedelsförordningen (1962:701), förordningen
(1961:568) om brandfarliga varor och strålskyddslagen (1958:110) jämte
tillämpningsföreskrifter till dessa författningar.

Renhållning

Enligt 3 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) skall allmän plats
inom stadsplanelagt område och allmän väg inom byggnadsplanelagt
område genom tjänliga renhållningsåtgärder hållas i ett sådant skick som
tillgodoser skäliga anspråk. I fråga om renhållning vid bebyggelse har
meddelats bestämmelser i hälsovårdsstadgan (1958:663), enligt vilken
orenlighet och avfall skall uppsamlas och omedelbart bortforslas eller så
förvaras, att sanitär olägenhet ej uppstår. Stadgan innehåller därjämte
närmare föreskrifter om hur avfallet skall hanteras och transporteras samt
en regel om att orenlighet och avfall skall bortforslas till allmän
avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning eller på annat sätt
omhändertagas så att sanitär olägenhet ej uppstår.

JoU 1973:31

Genom kommunal renhållningslag (1970:892) har den skyldighet att
hålla rent på gator och andra allmänna platser samt allmänna vägar, som
föreskrivs i 3 § allmänna ordningsstadgan, ålagts vederbörande kommun.
Renhållningsskyldigheten gäller emellertid inte sådana allmänna vägar,
för vilka staten är väghållare. Kommunen får ålägga fastighetsägare eller
annan som i stället för fastighetsägaren är skattskyldig för fastigheten att
hålla rent utanför fastigheten. Kommunen har vidare ålagts att hålla rent
på annan plats utomhus där allmänheten får fritt färdas än allmän plats
eller väg. Slutligen har kommunen skyldighet att forsla bort all orenlighet
som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall
från all bostadsbebyggelse. Renhållningsmonopolet omfattar avfall från
såväl permanentbebyggelse som fritidsbebyggelse, campingområden, gästhamnar
o. d. (se prop. 1970:157, s. 88). Som hushållsavfall räknas inte
blott sopor, köksavfall och annan sådan orenlighet samt latrin utan även
mer skrymmande föremål som kasserade möbler, cyklar och barnvagnar
samt överblivna läkemedel och andra miljöfarliga preparat. Under
begreppet med hushållsavfall jämförligt avfall hänförs sådant avfall från
industrier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet som i renhållningssammanhang
bör jämställas med hushållsavfall, t. ex. toalettavfall,
avfall från personalmatsalar och restaurangavfall. När det gäller annan vid
bebyggelse förekommande orenlighet äger kommunen rätt att i lokal
hälsovårdsordning besluta att även sådant avfall skall föras bort genom
kommunens försorg.

När särskilda skäl föreligger kan kommunen erhålla dispens från sin
lagstadgade renhållningsskyldighet. För innevarande år har 40 kommuner
generell dispens. Därutöver har ett antal kommuner beviljats partiell
dispens.

Enligt hälsovårdsstadgan äger kommun genom lokal hälsovårdsordning
meddela de ytterligare föreskrifter som finnes erforderliga utöver
hälsovårdsstadgan. Till ledning för utarbetande av lokal hälsovårdsordning
har Kungl. Maj .t fastställt en normalhälsovårdsordning, enligt vilken
bl. a. orenlighet och avfall, som det åligger kommunen att forsla bort,
inte får slutligt behandlas av fastighetsägaren. Normalhälsovårdsordningen
innehåller vidare föreskrifter om hanteringen av avfall ävensom en
regel av innehåll att hälsovårdsnämnd får ålägga den som utövar
verksamhet i vilken kan uppkomma annat avfall än hushållsavfall och
med hushållsavfall jämförligt avfall samt orenlighet från hushåll att till
nämnden anmäla art och mängd av avfallet samt hur därmed förfarits.

I fråga om allmän väg, för vilken staten är väghållare, stadgar väglagen
(1971 948) att vägområdet liksom mark i närheten av parkeringsplatser
och rastplatser genom renhållning skall hållas i sådant skick att skäligen
sanitära hänsyn och levnadshänsyn blir tillgodosedda.

Någon motsvarande renhållningsskyldighet i fråga om enskilda vägar
föreligger inte enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar.

I detta sammanhang må också nämnas att enligt lagen (1967:420) om
flyttning av fordon i vissa fall fordon bl. a. får flyttas om det med hänsyn
till dess skick, den tid under vilken det stått uppställt på samma plats eller

f Riksdagen 1973. 16 sami. Nr 31

JoU 1973:31

annan omständighet måste anses övergivet. Är det fråga om ett
fordonsvrak skall det skrotas eller undanskaffas på annat sätt. I den med
stöd av lagen utfärdade kungörelsen (1967:421) angående tillämpningen
av lagen den 9 juni 1967 om flyttning av fordon i vissa fall anges bl. a. att
undanskaffande av fordonsvrak på annat sätt än genom skrotning skall
ske så att risk ej uppstår för förorening av grundvatten och så att vatten
och hälsovårdssynpunkter i övrigt beaktas.

Förutom ovan angivna författningar finns i administrativ väg utfärdade
anvisningar och föreskrifter för avfallshantering. Sålunda utfärdade
dåvarande medicinalstyrelsen år 1967 råd och anvisningar angående
omhändertagande av sopor och avfall från fartyg (se Meddelanden från
medicinalstyrelsen nr 120). Från socialstyrelsen finns utgivet råd och
anvisningar för omhändertagande av avfall från sjukvårds- och liknande
inrättningar (se Råd och anvisningar från socialstyrelsen nr 16 i juni
1971).

Tidigare riksdagsbehandling

Under senare år har åtskilliga frågor angående avfallshantering
motionsvägen kommit att bli föremål för riksdagens prövning.

Vid 1968 års riksdag väcktes en motion med yrkande om utredning
och förslag till åtgärder för att av hushållsavfall och industriellt avfall
framställa gödningsmedel och byggnadsmaterial. I sitt av riksdagen
godkända betänkande i anledning av motionen anförde allmänna beredningsutskottet
(se ABU 1968:20) att de i motionen upptagna frågorna
redan uppmärksammats av vederbörande myndigheter och organ samt att
något ytterligare ej torde vinnas genom tillsättande av en sådan utredning
som motionärerna begärt. Utskottet hemställde därför att motionen inte
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I två likalydande motioner till 1969 års riksdag framställdes önskemål
om ett miljöpolitiskt program till ledning för forskning, lagstiftning och
åtgärder i övrigt på miljövårdens område. Motionärerna framhöll därvid
att svårigheterna att beräkna miljökostnaden var stora men att en
avgiftsmetod kunde användas på områden där det fanns möjlighet att
göra kostnadsberäkningar som fallet var t. ex. när det gällde engångsglas,
sophantering, renings- och destruktionsprocesser m. m.

Tredje lagutskottet, som inhämtat yttrande över motionerna från
naturvårdsverket, upptog motionerna till behandling i samband med
propositionen 1969:28 med förslag till miljöskyddslag m. m. I betänkande
1969:37 anförde utskottet bl. a. att ett miljövårdspolitiskt
program av den typ som motionärerna tänkt sig med hänsyn till den
snabba utvecklingen nödvändigtvis måste vara mycket allmänt hållet för
att inte på alltför kort tid bli inaktuellt. Enligt utskottet låg det nära till
hands att det därigenom huvudsakligen skulle komma att innehålla de
synpunkter på mål och medel som genom samhällets åtgärder och den
allmänna miljövårdsdebatten redan var allmänt godtagna. Utskottet
framhöll att lagstiftningen på området jämte myndigheternas instruk -

JoU 197331

tioner och förarbetena härtill utgjorde samhällets program för miljövårdsarbetet.
Genom miljövårdsberedningen hade vidare förutsättningar skapats
för den långsiktiga samlade bedömningen av hela miljövårdsområdet.
1 likhet med naturvårdsverket ansåg tredje lagutskottet att behov av ett
särskilt miljövårdspolitiskt program inte förelåg. En effektivare form av
miljövård splanering än motionärerna föreslagit ansågs det miljöpolitiska
programarbete vara som naturvårdsverket hade att driva såsom central
och ledande myndighet på miljövårdsområdet och som skulle ligga till
grund för de miljövårdande myndigheternas mera långsiktiga agerande.
Utskottet avstyrkte yrkanden om utarbetande av ett särskilt miljövårdspolitiskt
program. Riksdagen följde utskottets förslag (se rskr 1969:281).

Vid samma års riksdag framställdes i två likalydande motioner
yrkande om statsbidrag till utrednings- och projekteringskostnader för
centraliserade anläggningar för uppvärmning och sopdestruktion. Motionerna
blev föremål för remissbehandling. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande (se JoU 1969:44) anförde jordbruksutskottet att spörsmålet
hade ett nära samband med frågan om kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna på miljövårdens område. Utskottet hänvisade till
vad utskottet anfört härom i ett tidigare utlåtande vid 1969 års riksdag
(se JoU 1969:43, rskr 1969:364). 1 enlighet med vad utskottet därvid
uttalat utgick utskottet från att Kungl. Maj:t och berörda myndigheter
med uppmärksamhet följde de frågor som hänger samman med bl. a.
kostnadsutvecklingen och kostnadsfördelningen på miljövårdens område
och vidtog de åtgärder som kunde befinnas erforderliga. Utskottet
hemställde att riksdagen skulle anse motionerna besvarade med vad
utskottet i det föregående anfört.

I ytterligare två likalydande motioner till 1969 års riksdag hemställdes
att riksdagen skulle begära initiativ för att upprätta ett institut för
forskning angående kommunala föroreningsfrågor. Sedan motionerna
remissbehandlats anförde jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande (se JoU 1969:52) följande:

Såsom framhållits i förevarande motioner är problemen rörande
kommunala föroreningar ofta mycket stora. Utskottet vill därför
understryka vikten av att forskningen rörande dessa problem bedrivs
effektivt och ges tillfredsställande resurser. I likhet med de i ärendet
hörda remissinstanserna är utskottet emellertid ej övertygat om att
motionärernas förslag att inrätta ett nytt institut för forskning angående
kommunala föroreningsfrågor är den mest ändamålsenliga lösningen.
Utskottet får hänvisa till de i remissyttrande av statens naturvårdsverk
lämnade uppgifterna beträffande befintliga forskningsinstitutioner på
vatten- och luftvårdens områden och de statliga bidrag som årligen
lämnas till forsknings- och utvecklingsarbeten avseende kommunala
vattenvårdsåtgärder. Även Svenska kommunförbundet finner att forskningen
rörande de kommunala föroreningsproblemen liksom hittills bör
bedrivas inom befintliga institutioner.

Mot bakgrunden av det anförda är utskottet ej berett tillstyrka bifall
till motionerna. Utskottet utgår härvid från att Kungl. Maj:t och berörda
myndigheter med uppmärksamhet följer utvecklingen på förevarande
forskningsområde och tar erforderliga initiativ.

JoU 1973:31

Utskottet hemställde således att riksdagen skulle lämna motionerna
utan åtgärd.

Vid 1970 års riksdag väcktes två likalydande motioner, vari framställdes
yrkanden om inrättande av ett institut för avfallsforskning. Yttrande
över motionerna inhämtades från statens naturvårdsverk, lantbrukshögskolan
och statens råd för skogs och jordbruksforskning. Jordbruksutskottet
anförde i utlåtande 1970:25 följande:

Utskottet vill för sin del understryka vikten av att en ingående
uppmärksamhet ägnas åt problemet att komma till rätta med den
miljöförstöring som åstadkommes genom olämplig hantering och behandling
av de stora avfallsmängder som kontinuerligt produceras. Utan tvivel
krävs åtskillig forskning på detta område. Som framgår av remissyttranden
över förevarande motioner bedrivs sådan forskning för närvarande
bl. a. i statens naturvårdsverks regi. För innevarande budgetår har sålunda
ca 350 000 kr. anvisats för nämnda ändamål. Enligt naturvårdsverkets
uppfattning måste en stark prioritering karakterisera valet av de områden
som man från svensk sida för närvarande bör satsa på inom miljöforskningen.
I första hand bekostas sådana forskningsprojekt där utländska
erfarenheter helt saknas. I andra hand stöds sådan verksamhet som syftar
till att göra utländska forskningsrön tillämpbara i Sverige. Vad gäller
avfallsforskning har verkets forskningsnämnd bl. a. tillsatt en expertgrupp
som utarbetar ett större forskningsprogram rörande omhändertagande av
slam från reningsverk. Härutöver bedrivs avfallsforskning vid lantbrukshögskolan
och vid institutet för vatten- och luftvårdsforskning.

Med hänsyn till de insatser som sålunda görs på förevarande
forskningsområde finner utskottet i likhet med statens råd för skogs- och
jordbruksforskning det inte för närvarande vara motiverat att en särskild
institution för avfallsforskning inrättas. Den erforderliga samordningen av
forskningsinsatserna på detta område torde i första hand statens
naturvårdsverk och dess forskningsnämnd böra svara för.

Utskottet hemställde att motionerna måtte lämnas utan åtgärd och
riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Även allmänna beredningsutskottet hade under 1970 års riksdag att ta
ställning till vissa motionsvägen väckta spörsmål om avfallshantering. I
utlåtande 1970:68 i anledning av två likalydande motioner med yrkande
om att initiativ skyndsamt skulle tas till uppbyggande av ett landsomfattande
system av containertyp för uppsamling samt till uppförande av
anläggningar för destruktion eller återvinning av industri- och hushållsavfall
samt gift och läkemedelsrester anförde utskottet att de aktualiserade
spörsmålen var väsentliga. Under hänvisning till bl. a. att riksdagen senare
under året skulle ta ställning till den i propositionen 1970:157 upptagna
frågan om lagstiftning angående kommunal renhållning hemställde
utskottet att motionerna inte måtte föranleda någon åtgärd.

I ytterligare två likalydande motioner hemställdes om att en utredning
skulle tillsättas med uppgift att utarbeta ett miljövårdsprogram till
ledning för forskning, lagstiftning och åtgärder i övrigt på miljövårdens
område. Enligt motionärerna borde i ett sådant program bl. a. ingå försök
i större skala med kompostering av avfall. Allmänna beredningsutskottet
hänvisade i utlåtande i anledning av motionerna (se ABU 1970:69) bl. a.

JoU 1973:31

till att frågan om avfallsforskning behandlats av jordbruksutskottet
samma år (se JoU 1970:25) samt ansåg att den av motionärerna
förordade utredningen skulle tvingas invänta resultaten av utredningen.
Utskottet hemställde därför att ifrågavarande motioner inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag i utlåtandena
1970:68 och 1970:69.

I anledning av propositionen 1970:157 med förslag till lag om ändring
i naturvårdslagen m. m. väcktes vid 1970 års riksdag ett flertal motioner
som syftade till förbud mot eller inskränkning i användningen av
engångsförpackningar, i synnerhet engångsglas för öl och läskedrycker. I
en del av motionerna pekades härvid på att användningen av engångsförpackningar
ökade avfallsmängderna och att förekomsten av engångsglas
medförde problem vid hanteringen av avfall. Tredje lagutskottet anförde
i sitt av riksdagen godkända utlåtande (se 3LU 1970:90, rskr 1970:445)
att betydande svårigheter var förenade med införandet av ett allmänt
förbud mot engångsförpackningar och ansåg att ett förbud ej borde
genomföras förrän man prövat andra vägar för att komma till rätta med
problemet. Utskottet pekade härvid bl. a. på att genom det i propositionen
framlagda förslaget till kommunal renhållningslag åtgärder vidtagits
för att förbättra människors möjligheter att göra sig av med
emballaget på ett riktigt sätt. Ej heller kunde utskottet ställa sig bakom
de motionsförslag som syftade till att genom ett pantsystem komma till
rätta med förpackningsproblemen. Utskottet ville däremot inte avvisa ett
förslag om en miljövårdsnämnd för konsumentförpackningar men ansåg
— med hänvisning till att miljökontrollutredningen hade i uppdrag att
framlägga förslag till lagstiftning mot miljöfarliga produkter — att
resultatet av utredningsarbetet borde avvaktas innan frågan om inrättande
av en miljövårdsnämnd med uppgift att följa utvecklingen i fråga om
miljöfarliga produkter, av bl. a. olika typer av engångsemballage, togs
upp.

Vid 1971 års riksdag väcktes åter motioner som berörde frågor
angående avfallshantering.

I motionen 1971:413 hemställdes om inrättande av en institution för
avfallsforskning vid lantbrukshögskolan. Motionen blev föremål för en
omfattande remissbehandling.

Motionärernas uppfattning om behovet av en förstärkt och välorganiserad
forskning på avfallsområdet stöddes genomgående av remissinstanserna.
I ett flertal yttranden underströks att avfallshanteringen berörde
ett stort antal ämnesområden och att forskningen därför borde ges en
tvärvetenskaplig uppbyggnad. Sålunda framhölls exempelvis av veterinärhögskolan
att inom forskningen borde finnas företrädare för humanmedicin,
veterinärmedicin, teknik och agrarvetenskap. Nationalekonomiska
institutionen vid Stockholms universitet framhöll bl. a. att
forskningen borde ha tillgång till samhällsekonomisk expertis på miljövårdsområdet.
I flera yttranden betonades även vikten av att återvinningsprincipen
gavs stort beaktande i forskningsarbetet. Sålunda

JoU 197331

anförde t. ex. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) bl. a. att hushållsavfallet
borde ses som en råvarutillgång som på bästa möjliga sätt borde
exploateras. Akademien framhöll vidare nödvändigheten av att tillvarata
och söka recirkulera avfall, som industriavfall, skrotbilar, spillolja,
läkemedelsrester m. m. Recirkulationstänkandet borde, ansåg akademien,
på ett tidigt stadium komma in i produktionskedjan. Forskning gällande
produkter och konstruktioner, där råvarorna på ett lättare sätt än vad
som då var fallet kunde tillvaratas och återanvändas, borde stödjas.

Vad gällde forskningens organisation och förläggningen av en eventuell
forskningsinstitution uttrycktes delade meningar i remissvaren. Vissa
remissinstanser anslöt sig till motionärernas förslag om inrättande av en
institution vid landbrukshögskolan medan andra förordade en fristående
institution, bildad under medverkan av flera på området verksamma
organ, exempelvis lantbrukshögskolan och veterinärhögskolan. Åter
andra ställde sig tveksamma till tanken på en särskild institution eller tog
inte ställning till frågan. I några yttranden förordades en utredning av
hithörande spörsmål.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande i anledning av motionen (se
JoU 1971:55, rskr 1971:265) redogjorde jordbruksutskottet för ett av en
särskild utredningsman avgivet betänkande, Kemiskt avfall — uppgifter
och organisation (Jo 1971:8), vari bl. a. avfallsforskningen behandlades.
Efter remissbehandling var utredningen under beredning i Kungl. Maj:ts
kansli. Utskottet anförde därefter följande:

Utskottet finner för egen del de i motionen upptagna frågorna mycket
betydelsefulla. Det är uppenbart att våra kunskaper om bästa sättet att
omhänderta avfall av olika slag behöver förbättras och att stora
forskningsinsatser krävs för att komma till rätta med avfallsproblemen.
Dessa problem kännetecknas bl. a. av att de spänner över många, delvis
vitt skilda områden. Utskottet finner därför anledning betona vikten av
att avfallsforskningen som framhållits i vissa remissyttranden ges en
tvärvetenskaplig inriktning. Det är med hänsyn bl. a. härtill angeläget att
samarbetet mellan den centrala förvaltningsmyndigheten för bl. a. avfallsforskning,
statens naturvårdsverk, och övriga på området verksamma
krafter ägnas stor uppmärksamhet, och utskottet förutsätter också att så
sker. Utskottet vill i samband härmed starkt understryka angelägenheten
av att återvinningsprincipen och över huvud taget möjligheterna att
nyttiggöra avfall ges stort utrymme i forskningsarbetet. Vad särskilt gäller
förutsättningarna att kunna använda avfall som jordförbättringsmedel
måste enligt utskottets mening forskningsverksamheten vid lantbrukshögskolan
få tillmätas stor betydelse. Utskottet är emellertid med hänsyn
bl. a. till den prövning av forskningens organisation som pågår inom
Kungl. Maj:ts kansli inte berett att ta ställning till spörsmålen om
inrättande av en särskild forskningsinstitution eller om den lämpligaste
förläggningen av en sådan institution. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om att motionärerna bl. a. framhållit att institutionen förutom
forskning skulle ha till uppgift att svara för helhetssyn, kontinuitet och
vetenskaplig utbildning. IVA har i sitt yttrande över motionen härom
anfört att nämnda uppgifter är mycket viktiga men att de för att
förhindra en för tidig styrning av resurserna bör handhas av en neutral
instans, där alla berörda ämnen är företrädda, dvs. där tekniker av olika
slag samt kemister, ekologer och biologer ingår. Utskottet finner

JoU 1973:31

åtskilliga skäl tala för IVA:s uppfattning i denna fråga.

Utskottet anser sig mot bakgrund av det anförda inte böra påkalla
någon annan riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1971:413 än att
riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
sålunda uttalat.

I flera motioner berördes avfallsproblemet som ett av flera led i
strävanden att få en plan för miljövården och en översyn av miljövårdens
organisation. I motionen 1971:28 hemställdes om en parlamentarisk
beredning med uppgift att med utgångspunkt från aktuellt utredningsmaterial
framlägga en plan för hur det fortsatta miljöpolitiska arbetet
skulle bedrivas med avseende på bl. a. prioritering, styrningsmedel,
forskning och tidsplaner, därvid särskilt skulle beaktas möjligheterna att
använda avgifter som ett miljöpolitiskt medel. Motionärerna betonade
bl. a. vikten av att begränsa avfallsflödet och att stimulera till återanvändning
av avfallet. I motionen 1971:76, vari hemställdes om ett miljöpolitiskt
handlingsprogram, framfördes bl. a. önskemål om forskning angående
återvinning och om en enhetlig organisation av avfallshanteringen.
Motionen 1971:77 upptog yrkande om riktlinjer för samhällets åtgärder i
fråga om samspelet mellan jordbruk, natur och miljö, grundade på ett i
motionen presenterat program som bl. a. innehöll krav på forskning om
rötslam som gödningsmedel.

Jordbruksutskottet hänvisade i sitt i anledning av bl. a. nyssnämnda
motioner avgivna betänkande (JoU 1971:65) till att de i motionerna
1971:28 och 1971:76 upptagna frågorna skulle komma att prövas av en
av chefen för jordbruksdepartementet tillsatt utredning rörande kostnaderna
för miljövården. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av
riksdagens tidigare ställningstaganden till frågan om miljöpolitiska handlingsprogram
fann utskottet inte att motionerna 1971:28 och 1971:76
påkallade någon särskild riksdagens åtgärd. Ej heller fann utskottet att
motionen 1971:77 påkallade någon åtgärd. Som skäl för utskottets
ställningstagande anfördes att en av naturvårdsverket tillsatt arbetsgrupp
för utredning av frågor om landskapsvård i samband med jordbruksrationalisering
avgivit en rapport, vilken efter remissbehandling var under
prövning i jordbruksdepartementet, samt att resultatet av prövningen
borde avvaktas. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Vid 1972 års riksdag behandlade jordbruksutskottet två motioner,
som upptog frågor om individuella lösningar av spörsmålet om tillvaratagande
av avfall. I båda motionerna förordades användning av den s. k.
multrummetoden eller metoder som utvecklats ur denna. Utskottet fann
i sitt av riksdagen godkända betänkande (JoU 1972:1* p. 37, rskr
1972:72) lämpligt att båda motionerna överlämnades till den år 1971
tillkallade utredningen rörande kostnaderna för miljövården.

Även näringsutskottet hade vid 1972 års riksdag att behandla en
motion om avfallshantering. I motionen yrkades att försöksanläggningar
för avfallsdestruktion skulle anläggas i enlighet med återvinningsprincipen
och att visst belopp skulle anvisas för detta ändamål. I motionen krävdes
vidare en prioritering av forskningsinsatser på området och förordades

JoU 197331

upprättandet av ett program för hur återvinning på alla områden skulle
kunna ökas. Näringsutskottet anförde i betänkande 1972:15 (p 17) att
Kungl. Maj:t i propositionen 1972:39 framlagt förslag om statligt stöd till
kollektiv forskning rörande avfallsproblem enligt ett kort tid dessförinnan
framlagt program och att i propositionen understrukits att statens
naturvårdsverk och styrelsen för teknisk utveckling förväntades göra
insatser på detta område. Utskottet ansåg att frågan om den närmare
inriktningen av det forsknings- och utvecklingsarbete som erfordrades för
att åstadkomma förbättrade metoder för avfallshantering i första hand
borde övervägas av de organ som fått uppgifter på området. Att riksdagen
skulle på dåvarande stadium göra de ställningstaganden som motionärerna
föreslagit och bl. a. delvis binda användningen av medel som för
forsknings- och utvecklingsändamål anslagits till styrelsen för teknisk
utveckling fann utskottet inte lämpligt. Utskottet avstyrkte därför
motionen och riksdagen godtog utskottets hemställan (se rskr 1972:90).

I nyssnämnda proposition 1972:39 föreslogs att Kungl. Maj:t skulle
bemyndigas godkänna ett avtal med Stiftelsen Industrins vatten- och
luftvårdsforskning om stöd till forsknings- och utvecklingsverksamhet
rörande behandling av avfall från hushåll, industriell verksamhet m. m.
och att visst anslag skulle anvisas till stöd till kollektiv forskning inom
miljövårdsområdet. Jordbruksutskottet upptog propositionens förslag till
behandling i betänkande 1972:19 och behandlade i samband härmed
bl. a. motionsyrkanden dels om inrättandet av en institution för
avfallsforskning, dels om inrättandet av ett miljöforskningsråd, dels ock
om tillskapandet av ett fristående programorgan för kollektiv forskning
inom miljövårdsområdet före förnyade förhandlingar mellan staten och
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning. Utskottet tillstyrkte Kungl.
Maj:ts förslag i propositionen 1972:39. I fråga om inrättande av ett
miljöforskningsråd ansåg utskottet att det — med hänsyn till att
forskningsverksamheten på miljövårdsområdet var splittrad på ett stort
antal institutioner och organ — kunde vara motiverat med en samlad
översyn av samordningsproblemen. Utskottet föreslog att en förutsättningslös
utredning i ämnet skulle komma till stånd. Utskottet hemställde
därför att riksdagen i anledning av detta motionsyrkande skulle ge Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört. En sådan prövning av samordningsproblemen
borde enligt utskottet naturligen också omfatta motionsspörsmålet
om ett fristående programorgan, och utskottet fann därför inte att
detta motionsyrkande påkallade någon åtgärd. 1 fråga om inrättandet av
ett avfallsforskningsinstitut erinrade utskottet om spörsmålets tidigare
riksdagsbehandling och anförde att utskottets betänkande JoU 1971:55
överlämnats till utredningen rörande behandling av kemiskt avfall m. m.,
vars överväganden sedermera framlagts i en promemoria och legat till
grund för propositionen 1972:39. Utskottet erinrade vidare om att
departementschefen i propositionen som sin uppfattning anfört att med
hänsyn till att forskningen inom avfallsområdet bedrevs vid en rad olika
institutioner och var av utpräglat tvärvetenskaplig karaktär det vore
mycket angeläget att samarbetet mellan samtliga berörda organ fungerade

JoU 1973:31

effektivt. Med hänsyn till det anförda fann utskottet motionen inte
påkalla någon särskild åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
förslag i nu angivna delar (se rskr 1972:146).

I en motion till 1972 års riksdag framfördes krav om obligatorisk
deklarationsplikt av industriellt avfall och förekommande hantering.
Jordbruksutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande (se
JoU 1972: 58, rskr 1972:291) vikten av att industriavfall omhändertas på
ett så effektivt sätt som möjligt, inte minst från miljövårdssynpunkt, samt
att därvid närmare uppgifter kan erhållas angående avfallets omfattning,
art och behandling. Utskottet fann lämpligt att motionen överlämnades
till utredning rörande omhändertagande och behandling av kemiskt
avfall.

Vid årets riksdag behandlade skatteutskottet i betänkande 1973:3 den
s. k. trepartiöverenskommelsen om sättet för finansiering av prisstoppet
på vissa livsmedel genom bl. a. avgift på engångsförpackningar. Med
hänsyn till bl. a. att en sådan avgifts miljöpolitiska värde starkt ifrågasatts
av den närmast ansvariga myndigheten fann utskottet lämpligt att i stället
föreslå en avgift på såväl engångs- som returförpackningar inom dryckesområdet.
Utskottet framhöll att en avgift på returförpackningar gjorde
det möjligt att höja panten för sådana förpackningar och därigenom
medverkade till en ökad användning av returförpackningar på engångsförpackningarnas
bekostnad. Utskottet erinrade om att avgiften borde
betraktas som ett provisorium och att frågan om avgiften skall bestå
borde vara mera av miljöpolitisk natur än skattemässig. Utskottet
förutsatte därför att utredningen rörande kostnaderna för miljövården
skyndsamt fick i uppdrag att utreda verkningarna av den föreslagna
avgiften samt överväga det framtida behovet och utformningen av en
särskild emballageavgift. Enligt utskottet borde utredningen därvid vara
oförhindrad att även pröva möjligheten att differentiera avgiften för att
tillgodose miljövårdsaspekterna, däri inbegripet också fullständig avgiftsbefrielse
för särskilt miljövänliga förpackningar.

Frågan om införande av ett pantsystem för engångsförpackningar i
syfte att stimulera till en ökad återlämning av förpackningar efter
användningen och att därigenom åstadkomma minskad nedskräpning och
skadegörelse i naturen togs även upp i flera motioner till 1973 års
riksdag. Jordbruksutskottet upptog motionerna till behandling i samband
med propositionen 1973:17 med förslag till lag om hälso- och miljöfarliga
varor m. m. I sitt av riksdagen godkända betänkande (JoU 1973:19, rskr
1973:145) erinrade utskottet om att frågan vid flera tillfällen tidigare
prövats av riksdagen, senast år 1972 (se JoU 1972:32). Utskottet
framhöll att förslaget till lag om hälso- och miljöfarliga varor innebär att
det blir möjligt att, om det är av särskild betydelse från hälso- eller
miljöskyddssynpunkt, ingripa med olika åtgärder som tillgodoser syftet
med motionsyrkandena. Utskottet erinrade också om vad skatteutskottet
anfört samt hänvisade till att utredningen rörande kostnaderna för
miljövården enligt sina direktiv bl. a. fått i uppdrag att analysera
effekterna av olika avgiftssystem. Enligt vad utskottet inhämtat hade den

JoU 1973:31

av skatteutskottet väckta frågan redan varit föremål för vissa överväganden
inom utredningen. Mot bakgrund av vad som anförts och med
hänsyn till att panten på returglas höjts kort tid dessförinnan fann
utskottet att motionerna inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd.

Myndigheter, organisationer m. m. inom avfallshanteringsområdet

Myndigheter

Miljövårdsfrågor hör till jordbruksdepartementets verksamhetsområde.
Till departementet finns sedan år 1968 bundet en miljövårdsberedning
för samråd i frågor rörande naturvård och vissa delar av den fysiska
samhällsplaneringen och därmed sammanhängande frågor. Ordförande är
departementschefen och som ledamöter ingår bl. a. företrädare för
statliga myndigheter, kommuner, Landsorganisationen, näringslivet samt
vetenskapsmän.

Under jordbruksdepartementet lyder koncessionsnämnden för miljöskydd
och statens naturvårdsverk. Koncessionsnämnden har att handlägga
ärenden enligt miljöskyddslagen rörande tillstånd till eller förbud mot
miljöfarlig verksamhet. Nämnden består av ordförande och tre andra
ledamöter. Naturvårdsverket är central förvaltningsmyndighet för ärenden
rörande bl. a. naturvård, däri inbegripet renhållning utomhus. Till
verkets förvaltningsområde hör också ärenden enligt miljöskyddslagen i
den mån dessa ej ankommer på koncessionsnämnden eller annan
myndighet och tillsynsuppgifter enligt lagen om hälso- och miljöfarliga
varor. Verket skall vidare leda och främja företrädesvis målinriktad
miljövårdsforskning och undersökningsverksamhet inom miljövårdsområdet.
För denna verksamhet har verket en särskild forskningsnämnd.
Sedan år 1972 finns vid verket en särskild enhet för renhållnings- och
avfallsfrågor, RA-enheten, vars arbete omfattar tillsynsuppgifter inom
avfallsområdet, handläggning av remisser från koncessionsnämnden rörande
anläggningar för behandling och deponering av avfall m. m.

På initiativ av naturvårdsverket har bildats dels en referensgrupp inom
området, dels två arbetsgrupper, en för kommunalt avfall och en för
industriellt avfall. Referensgruppens uppgift är dels att ge råd och förslag
beträffande naturvårdsverkets arbete, dels att främja information och
samordning inom området. Arbetsgruppen för kommunalt avfall har till
uppgift att följa utvecklingen vad gäller behandlingsmetoder för avfall
som regelbundet insamlas i kommunal regi, huvudsakligen deponering
och kompostering. Målsättningen är att åstadkomma underlag för
riktlinjer beträffande hanteringen. Arbetsgruppen för industriellt avfall
skall följa utvecklingen vad gäller industriellt avfall och dettas hantering
bland annat kartering av industriavfallet, förmedling av material av
avfallskaraktär och tjänster avseende behandling eller tillvaratagande av
sådant m. m.

Till naturvårdsverket är vidare knutet ett särskilt produktkontrollorgan
som har att handlägga ärenden enligt lagen om hälso- och
miljöfarliga varor.

JoU 1973:31

Även om den centrala myndighetsutövningen inom avfallsområdet är
förbehållen jordbruksdepartementet och naturvårdsverket har vissa andra
myndigheter ålagts uppgifter med nära anknytning till avfallshantering.
Sålunda hör frågor om hälsovård och hygien till socialdepartementets
verksamhetsområde. Central förvaltningsmyndighet för sådana frågor är
socialstyrelsen. Under socialdepartementet hör vidare arbetarskyddsstyrelsen,
som är central förvaltningsmyndighet för bl. a. arbetarskyddsfrågor
och som jämte naturvårdsverket har att utöva tillsyn över
efterlevnaden av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Arbetarskyddsstyrelsen
är chefsmyndighet för yrkesinspektionen vilken på regional nivå
har tillsynsuppgifter enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Till
arbetarskyddsstyrelsen är knutet arbetsmedicinska institutet som bedriver
utredning, forskning m. m. inom arbetsmedicin, yrkeshygien m. fl.
områden. Till socialdepartementet hör vidare statens strålskyddsinstitut,
som är tillsynsmyndighet enligt strålskyddslagen.

Under industridepartementet lyder styrelsen för teknisk utveckling
(STU) och det nyligen inrättade industriverket. STU är central förvaltningsmyndighet
för statens stöd till tillämpad forskning och industriellt
utvecklingsarbete. Genom STU anslås huvuddelen av medlen för forsknings-
och utvecklingsarbete inom avfallshanteringsområdet. Industriverket
har bl. a. att meddela föreskrifter rörande hantering av brandfarliga
och explosiva varor. Den närmare tillsynen över efterlevnaden av
författningen rörande brandfarliga och explosiva varor utövas av statens
brandinspektion.

På regional nivå handläggs avfallsfrågor vid länsstyrelsernas naturvårdssektion.
På länsstyrelserna ankommer sålunda bl. a. att utöva tillsyn och
handlägga vissa ärenden enligt miljöskyddslagen och kommunala renhållningslagen
samt att jämte yrkesinspektionen vara regional tillsynsmyndighet
enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Hälsovårdsfrågor och
hygieniska aspekter som rör avfallshanteringen handläggs och övervakas
av länshälsokonsulenter och länsläkarorganisationerna.

Kommunala organ

Den lokala handläggningen av avfallsfrågor sker i kommunernas
hälsovårdsnämnder och byggnadsnämnder. Hälsovårdsnämndernas uppgifter
regleras av hälsovårdsstadgan och kommunala renhållningslagen.
Byggnadsnämnden har att svara för efterlevnaden av allmänna ordningsstadgan,
förordningen om brandfarliga varor m. m.

För Stockholmsregionens del handlägges en del planerings- och
samordningsfrågor av regionplanekontoret vid Stockholms läns landsting
som nyligen framlagt en skiss till plan för avfallshantering i Stockholm.
Skissen, som föregåtts av en utredning om avfallshantering i Stockholmsregionen
utförd av Storstockholms renhållningsutredning (STRUT), är
f. n. föremål för remissbehandling. Den innehåller ett studium av vilka
mål som bör uppställas för avfallshanteringen i Stockholmstrakten och
förslag om en stegvis utbyggnad av ett regionalt system för avfallsbehandling
med sikte på ett system med höggradig återvinning om och när så
erfordras.

JoU 197331

I Stockholms kommun finns sedan två år en särskild miljöberedning
med uppgift att samordna miljöfrågorna inom kommunen. På uppdrag av
kommunstyrelsen har tillsatts bl. a. två arbetsgrupper för avfallsfrågor
med företrädare för berörda förvaltningar. Den ena gruppen har nyligen
avslutat en utredning om behandling av giftigt kemiskt avfall. Den andra
gruppen, som tillsattes i juni 1973, skall utreda de tekniska, juridiska och
ekonomiska möjligheterna för kommunen att medverka till ökad
återvinning av särskilt hushållsavfall.

Inom Göteborgsregionen har bildats ett särskilt bolag för avfallshantering,
Graab.

Organisationer m. m.

Rådgivnings-, utrednings- och kartläggningsverksamhet inom avfallsområdet
bedrivs av ett stort antal organisationer som tillkommit på
statligt, kommunalt eller enskilt initiativ. Sålunda har vissa landsting
tillsatt speciella arbetsgrupper och delegationer för avfallsfrågor och låtit
utreda bl. a. hanteringen av sjukhusavfall.

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) utarbetar praktiska råd till socialstyrelsens råd och anvisningar
beträffande hantering av sjukhusavfall. För detta senare arbete har bildats
en arbetsgrupp med representanter från hälso- och sjukvårdsnämnden i
Stockholm, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och naturvårdsverket. Spri arbetar vidare med specifikationer för
förbränningsugnar för sjukhusavfall.

Svenska kommunförbundet ger genom sin hälsovårdssektion råd till
kommunerna i renhållnings- och hälsovårdsfrågor. Renhållningstaxe- och
avgiftsfrågor handläggs av en särskild rationaliseringsavdelning.

Sveriges Industriförbund arrangerade i januari 1973 en konferens
under benämningen Industrins återvinningsdag, varvid industrins syn på
dagens och framtidens återvinningsproblem presenterades.

I anslutning härtill kan nämnas att vid Elmia AB i Jönköping nyligen
arrangerats en internationell fackmässa om renhållning och avfallshantering
i samarbete med representanter från bl. a. naturvårdsverket,
Industriförbundet och socialstyrelsen.

Industriförbundets livsmedelsgrupp har en speciell miljövårdskommitté,
där bl. a. avfallsfrågor behandlas. Industriförbundets recyclinggrupp
verkar som ett underutskott till Industriförbundets stora miljövårdskommitté.
Gruppen har ingen utredande funktion utan är snarast
avsedd att vara ett diskussionsforum för frågor angående återvinning.

Vid Sveriges mekanförbund, branschorganisation för verkstadsindustrin,
finns en miljövårdskommitté med representanter från forskningsutskotten
inom avdelningen för verkstadsteknik, Sveriges mekanförbunds
standardcentral (SMS), Svenska gjuteriföreningen samt en representant
från Sveriges verkstadsförening. De frågor som behandlas är buller, luftoch
vattenrening, giftrisker samt avfallshantering.

Även inom andra branschföreningar bedrivs utredningsarbeten inom
avfallsområdet, t. ex. inom Svenska gjuteriföreningen, Svenska gruvföreningen,
Jernkontoret och Sveriges plastförbund.

JoU 1973:31

Sveriges konsulterande ingenjörers förening har en teknisk fackgrupp
”Avfallshanteringsgruppen (AH-gruppen)”, sorn bl. a. låtit utarbeta en
kontrollista beträffande AH-konsultens arbetsuppgifter. Man sysslar
också med nomenklaturfrågor inom avfallshanteringsområdet.

Kommunernas konsultbyrå, K-Konsult, är ett av Svenska kommunförbundet
och Svenska landstingsförbundet ägt konsultföretag. Byrån har en
speciell avdelning för avfallshantering. K-Konsult har för egna medel
utarbetat en skrift ”Anvisningar för deponering av avfall”, som avses
följas av praktiska hanteringsanvisningar.

Konsultföretaget Vattenbyggnadsbyrån AB har en speciell avfallsgrupp.

Ångpanneföreningen arbetar med frågor som gäller bl. a. värme- och
kraftutvinning vid förbränning av avfall.

Sellberg Engineering AB är ett nyligen startat företag för internationell
konsulterande verksamhet framför allt inom avfallshanteringsområdet.

Vid Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) bedrivs f. n. ett antal
utredningar kring materialomsättning, återvinning och avfallshantering.
För arbetet har gemensamt med Svenska teknologföreningen tillsatts ett
antal referensgrupper.

Svenska teknologföreningen (STF) har sedan länge behandlat avfallsproblem.
En under åren 1969—1971 verkande slamkommitté och en
under 1971 — 1972 fungerande avfallsgrupp har följts av deltagande i de
utredningar som bedrivs vid IVA.

Svenska utvecklings AB (SU) studerar avfallsområdet ur alla aspekter.

Stiftelsen Svensk återvinning och återvinningssystem AB (ÅSAB) har
bildats av Svenska kommunförbundet, Perssöner AB, AB Plåtmanufaktur
(PLM) och AB Supra i syfte att understödja och befordra forskning om
återvinning ur hushållsavfall samt ge råd och förmedla information om
sådan återvinning.

För att lösa vissa avfallsproblem beträffande i första hand kemiskt
industriavfall, oljeavfall och annat kemiskt avfall bildades år 1969 Svensk
avfallskonvertering AB (SAKAB). Delägare i bolaget är Svenska utvecklingsaktiebolaget,
Svenska kommunförbundet, Kooperativa förbundet
och Alfa Laval AB. Enligt bolagsordningen skall bolaget utveckla
metoder, konstruktioner och system för omhändertagande, destruktion
och nyttiggörande av avfallsprodukter, i första hand industriavfall, samt
projektera, uppföra och driva anläggningar för sådant ändamål samt idka
därmed förenlig verksamhet.

Det forsknings- och utvecklingsarbete inom avfallshanteringsområdet
som bedrivs inom Sverige är huvudsakligen förlagt till universitet och
högskolor. Därjämte finns åtskilliga branschforskningsinstitut som ägnar
sig åt speciella problem.

Inom Institutet för vatten och luftvårdsforskning pågår sedan år 1972
ett forsknings- och utvecklingsprogram rörande avfall från hushåll,
industriell verksamhet m. m. Institutet drivs enligt avtal gemensamt av
staten och Stiftelsen Industrins vatten- och luftvårdsforskning.

JoU 1973:31

Forskningsverksamhet förekommer vidare vid Svenska träforskningsinstitutet,
Förpackningsforskningsinstitutet, Stiftelsen Skogsindustriernas
vatten- och luftvårdsforskning och Stiftelsen Svensk skeppsforskning.
Även vissa företag bedriver forsknings- och utvecklingsarbete kring
speciella frågor inom avfallshanteringsområdet.

Finansiering

Från statens sida utgår ett omfattande ekonomiskt stöd till miljövårdande
åtgärder med anknytning till avfallshanteringsområdet. Förutom
anslag till myndigheter, vilka har att ta befattning med miljövårdsfrågor,
och forskningsinstitutioner må följande nämnas.

För budgetåret 1973/74 disponerar styrelsen för teknisk utveckling
för finansiellt stöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet
155 200 000 kr. Jämfört med förgående budgetår innebär medelsberäkningen
en ökning med ca 20 milj. kr., vilket bl. a. motiverats av kraftigt
ökade insatser för återvinning av material från hushåll och industri samt
omhändertagande av slam från kommunala reningsverk (se prop. 1973:1,
bil. 15, s. 61 och 65).

I anslag till miljövårdsforskning utgår för budgetåret 1973/74
20 560 000 kr. Från anslaget bestrids utgifter för företrädesvis målinriktad
miljövårdsforskning, bl. a. vatten-, luft- och annan naturvårdsforskning
samt forskning om avfall. Av beloppet beräknas 992 000 kr. för
projekt inom området avloppsrenings- och slamfrågor samt 858 000 kr.
för metoder för omhändertagande av rötslam och hushållsavfall.

Från anslaget Stöd till kollektiv forskning inom miljövårdsområdet
utgår det statliga bidraget till det forsknings- och utvecklingsarbete som
enligt avtal mellan staten och Stiftelsen Industrins vatten- och luftvårdsforskning
sker genom Institutet för vatten- och luftvårdsforskning.
Innevarande år beslöt statsmakterna (se prop. 1973:1, bil. 11, JoU 1973:1,
rskr 1973:86) att godkänna ett nytt avtal om gemensam finansiering av
arbetet. Enligt avtalet som gäller under tiden den 1 juli 1973—den 30 juni
1976, skall vardera parten bidraga med 1,5 milj. kr. och därjämte för
budgetåret 1973/74 med ett tilläggsbidrag om 500 000 kr. varigenom 4
milj. kr. står till forskningens förfogande för 1973/74. Av detta belopp
skall lägst 1,2 milj. kr. disponeras för forskning rörande avfallsfrågor.

Enligt kungörelsen (1969:356) om miljövårdande åtgärder inom
industrin kan statsbidrag utgå till åtgärder som minskar vatten- eller
luftvårdsförorening eller buller från industriell anläggning. Bidrag utgår
normalt med ett belopp som motsvarar högst 25 procent av godkänt
bidragsunderlag men får för en och samma anläggning inte överstiga 2,5
milj. kr. om inte särskilda skäl föreligger. Vidare kan enligt kungörelsen
(1972:280) om statligt stöd till avfallsbehandling bidrag utgå till dels
anläggning för behandling av avfall med undantag för endast hushållsavfall,
om ändamålet med anläggningen framstår som angeläget från allmän
synpunkt, dels kostnad för lagring t. v. eller under viss tid av kemiskt
avfall eller annat avfall som är miljöfarligt. Bidrag till behandlingsanlägg -

JoU 1973:31

ning kan utgå med högst 50 procent av investeringskostnaderna. Bidraget
till lagring av kemiskt avfall har formen av en statlig garanti för eventuella
förluster, som kan uppstå till följd av svårigheter att beräkna mottagningsavgifterna.
Utgifterna för statsbidrag till miljövårdande åtgärder
inom industrin och till avfallsbehandling bestrids från anslaget Bidrag till
miljövårdande åtgärder inom industrin m. m., vilket för budgetåret
1973/74 utgör 50 milj. kr.

I sammanhanget kan nämnas att i bidrag till kommunala avloppsreningsverk
m. m. för budgetåret 1973/74 anslagits 255 milj. kr.

För miljövårdsinformation utgår anslag med 1 650 000 kr. för
budgetåret 1973/74 och till rikskampanj mot nedskräpning med 500 000
kr.

Förutom nu nämnda anslag utgår betydande stöd till miljövårdsforskning
från bl. a. statens råd för skogs- och jordbruksforskning, statens
naturvetenskapliga forskningsråd, statens medicinska forskningsråd och
statens råd för byggnadsforskning.

De statliga stödåtgärderna inom avfallshanteringsområdet är som
framgår av det anförda huvudsakligen inriktade på forsknings- och
utvecklingsarbete. Kommunerna är därför — med undantag för statsbidragen
till avloppsreningsverk och avfallsbehandling — hänvisade till att
själva finansiera kostnaderna för avfallshanteringen. Genom lagen
(1965:54) om kommunala renhållningsavgifter har emellertid kommunerna
möjlighet att genom avgifter erhålla full kostnadstäckning för såväl
insamling som behandling av det avfall som omfattas av det kommunala
renhållningsm onopole t.

Behandling av avfall

Tillämpade metoder

För kvittblivning av avfall står ett flertal olika metoder till buds. Det
vanligaste sättet är uppläggning utan förbehandling. Omkring 75 procent
av allt avfall i landet omhändertas på detta sätt. Skötseln av sådana
upplagsplatser varierar starkt. I en del fall läggs avfallet utan vidare
åtgärder på hög med åtföljande risker för självantändning, vattenförorening,
dålig lukt m.m. I en del fall har upplagsplatser noggrant
iordningställts och planerats före begagnandet samt påläggs dagligen
täckmassor. Vid uppläggning utan förbehandling erhålles en viss nedbrytningsprocess,
och avfallsmängden kan härigenom reduceras med upp till
40 procent.

I viss utsträckning förekommer det att avfallet förbehandlas före
uppläggningen. Förbehandling sker genom sönderdelning och målning av
avfallet i något slag av maskinell utrustning. Metoden är till påtaglig
fördel för nedbrytningsprocesserna. Man får ett snabbare förlopp, och det
utlagda avfallet är inte längre begärligt för skadedjur. Vidare erhålls en
omedelbar volym reducering med ca 50 procent samt en slutprodukt i
vilken de olika avfallskomponenterna blandats.

Ett sätt att ytterligare påskynda nedbrytnings- eller omvandlingspro -

JoU 1973:31

cessen är kompostering. Omvandlingsprocesserna äger rum med hjälp av
mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer etc.) och utgörs av en
serie oxidationer och reduktioner. Slutprodukter blir bl. a. kolsyra,
vatten och oorganiska salter. En del av den frigjorda energin går åt till
uppbyggnad av nya mikroorganismer, medan en del höjer temperaturen i
kompostmaterialet. Temperaturhöjningen är från flera synpunkter en
viktig faktor. Omvandlingsprocesserna skall ske inom det termofila
området, dvs. ungefär mellan 45° och 75°C. En temperaturhöjning upp
till 70°C under några timmar anses vidare vara tillräcklig för avdödning av
patogena bakterier och även maskägg vid inblandning av avloppsslam i
komposten.

Inom större tätorter utnyttjas förbränning som huvudmetod eller vid
sidan av andra tillvägagångssätt för att bli kvitt kommunalt insamlat
avfall. Förbränning användes även för att omhänderta avfall från
industrier, sjukhus m. m. Genom förbränning uppnås en snabb och
betydande reducering av avfallsvolymen. Metoden ställer emellertid höga
krav på rening av rökgaserna. Andelen papper i hushållsavfall ger ett högt
värmevärde och avfallet kan brännas utan tillsatsbränsle. Härigenom kan
avfallet användas som bränsle. De vanligaste användningsområdena för
den värme som tillvaratas vid sopförbränning är

a) inom den egna anläggningen till förvärmning av förbränningsluften
och uppvärmning av byggnaderna,

b) framställning av varm- eller hetvatten för inmatning på ett fjärrvärmenät
eller för leverans till ett närbeläget sjukhus eller någon industri,

c) framställning av ånga, som används på samma sätt, samt

d) framställning av överhettad högtrycksånga för generering av elektrisk
ström via ångturbiner.

För vissa speciella typer av avfall användes andra kvittblivningsmetoder.
Latrin t. ex. kan tömmas i avloppsreningsverkens slambehandlingsdel
eller komposteras i bassänger efter tillsats av torvströ eller liknande,
varvid som slutprodukt erhålles ett jordförbättringsmedel.

Slam från avloppsreningsverk lagras ofta. I viss utsträckning förekommer
att slammet sprids på åkrarna som gödsel.

Kemiskt avfall kan innehålla sådana beståndsdelar att det med
nuvarande metoder ej kan behandlas utan betydande risker för miljön.
För sådant avfall står f. n. ingen annan metod än lagring till buds.

Återanvändning

Vissa typer av avfall från i huvudsak industriell verksamhet är av sådan
beskaffenhet att de kan bearbetas och nyttiggöras. Klassiska exempel på
sådan återanvändning eller återvinning utgör järn- och stålskrot samt
papper. Vid de svenska järn- och stålverken består råvaruförsörjningen till
mer än 50 procent av skrot, varav ca 40 procent utgör spill från egen
verksamhet, och av den inhemska pappersförbrukningen tillvaratas
omkring 25 procent. För år 1971 uppgick mängden av återanvänt järnoch
stålskrot, som ej var spill från egen verksamhet, till 840 000 ton och

JoU 1973:31

mängden av återanvänt papper till 345 000 ton. Värdet av det sålunda
återanvända avfallet utgjorde 135 milj. kr. resp. 55 milj. kr.

Inte blott inom järn-, stål- och pappersindustrin utan även vid annan
industriell verksamhet har man sedan länge använt metoder för att i
största möjliga utsträckning kunna utnyttja råvaror och biprodukter
genom återvinning eller cirkulation. Som exempel härpå kan nämnas
massaindustrin, där man utvecklat processer för att återvinna kokkemikalierna.
Som ett led i strävandena under senare år att bevara och värna
om vår yttre miljö har det vuxit fram ett allt starkare intresse för att
genom återvinning reducera avfallsmängderna och spara naturtillgångarna.
Nya metoder har tillkommit och nya företag med speciell inriktning
på återvinningsområdet har tillskapats. I det följande lämnas en redogörelse
för återvinningsverksamheten här i landet. Av utrymmesskäl
utelämnas härvid sådana verksamhetsgrenar som endast till en mindre del
baserar sin produktion på externa restprodukter eller avfall eller som i
hög grad utnyttjar intern återvinning eller recirkulation.

Insamling av metallskrot sker hos konsumenterna genom drygt 1 000
uppköpare och ca 200 bilskrotare. Av bilskrotarna tillhör 55 företag
Sveriges bilskrotares riksförbund. Uppköparna levererar sina produkter
till ca 400 partihandlare, av vilka omkring 140 är medlemmar i Svenska
järn- och metallskrothandlareföreningen. Till partihandlarna kommer
också en del leveranser från mindre och medelstora industriföretag.
Leveranser av stålskrot till stålverken sker genom sju företag organiserade
i föreningen Järngrossisterna.

För export av skrot gäller särskilda bestämmelser. Genom avtal har
den svenska stålindustrin åtagit sig att ta hand om hela den kvantitet den
organiserade skrothandeln ställer till industrins förfogande under förutsättning
bl. a. att skrotet är sorterat och rengjort på visst sätt. Vidare
måste skrotet vara nedklippt till visst format. För detta ändamål begagnas
saxar. En annan bearbetningsmetod för smidbart järnskrot är fragmenteringsmetoden,
vid vilken bl. a. gamla bilar, kylskåp och frysboxar piskas
sönder till fullvärdig skrotprodukt. Efter fragmenteringen sker separering
av det magnetiska materialet och skrotet går direkt till nya produkter,
bl. a. armeringsjärn. En sådan fragmenteringsanläggning finns i Halmstad
vid Bilfragmentering AB, som ägs av Statsföretag AB och tre stora
skrotföretag.

I Halmstad finns också ett företag, Metallåtervinning AB, vars
verksamhet går ut på att med maskinell utrustning söndermala förorenade
metaller och medelst en särskild process skilja ut olika kvaliteter.
Företaget som är under utbyggnad kommer bl. a. att kunna ta vara på det
blandade metallavfall som uppkommer vid exempelvis bilfragmentering.

För återvinning av tenn och stål av ölburkar har nyligen planerats ett
företag i Hammenhög.

Insamling av returpapper bedrevs tidigare av skrothandeln men har
numera övertagits av specialiserade insamlings- och inköpsföretag. Det
största är AB Industrileveranser i Norrköping, som svarar för ca 70
procent av pappersbrukens behov av avfallspapper. Även viss export av

JoU 197331

returpapper förekommer. Av returpapperet kommer ca en tredjedel från
konverteringsindustri, wellpapp- och kartongfabriker, tryckerier, bokbinderier
m.m. Allt pappersspill från denna sektor tas till vara. En
tredjedel kommer från varuhus, affärer och industrier huvudsakligen i
form av emballage. Återvinning av returpapper inom denna sektor
beräknas uppgå till minst 50 procent av tillgängligt avfallspapper. Den
återstående tredjedelen av återvunnet papper utgöres av kantskärningsrems
och annat spill vid tryckning av dagstidningar och tidskrifter samt
returupplagor ävensom vissa begränsade kvantiteter från hushållen.

Till övervägande delen används det insamlade returpapperet i hygienpapper,
i kartong och som råvara för wellpapp. Ett företag i Motala, W.
Bentfors AB, tillverkar en byggplatta eller byggpanel, som till 80—90
procent är baserad på avfallspapper.

Insamling av textilavfall, plastavfall och gummiavfall sker genom
skrotbranschen. Textilavfallet, som tidigare haft stor betydelse, är
numera utan egentligt värde. Av den insamlade kvantiteten, ca 40 000
ton per år, används en del för takpappstillverkning, putsdukar m. m. eller
exporteras.

Gummiavfall, huvudsakligen bildäck, användes bl. a. för framställning
av sprängmattor m.m. Det kan också efter regenerering komma till
användning i vissa gummiblandningar. Anläggning för detta ändamål finns
vid Trelleborgs gummifabrik. Vidare kan begagnade däck med oskadade
stommar efter regummering komma till återanvändning. En betydande
del av alla last- och entreprenaddäck får på så sätt en ökad livslängd.
Omkring 50 procent av alla fordonsdäck här i landet är ej föremål för
någon form av återanvändning.

Återvinning av plastavfall sker endast i begränsad omfattning. Huvudsakligen
är det fråga om spill av termoplaster från produktion av
plastvaror. Vidare sker vid de stora varudistributionscentralerna en
utsortering av förpackningsfolier, säckar, påsar m. m. av polyeter.
Materialet sänds till en anläggning som efter fragmentering och tvättning
återför det till produktion av ny förpackningsfolie för mindre kvalificerade
ändamål som exempelvis säckar. Den årliga insamlingen av plastavfall
beräknas till ca 5 000 ton.

I fråga om glasemballage förekommer — vid sidan av den form av
återanvändning som returemballaget representerar — en betydande
återvinningsverksamhet. Inom förpackningsindustrin utgörs 20-25 procent
av råvarorna för glastillverkning av krossglas. Av detta produceras
omkring hälften av glasbruken själva och hälften kommer från tapperier,
bryggerier, livsmedelsindustrier m. fl. företag.

Inom skogsindustrin produceras stora mängder bark och barkavfall, ca
6 milj. m3 per år. Huvuddelen av dessa brännes och rökgasernas
värmeinnehåll utnyttjas i viss utsträckning. Smärre kvantiteter komposteras
och kommer efter ytterligare behandling till användning som
jordförbättringsmedel. Bark används även vid vägbyggnad. Annat avfall i
form av sågspån, hyvel- och kutterspån tas till stor del till vara inom den
starkt expanderande träfiber- och spånskiveindustrin. En del används

JoU 1973:31

även för uppvärmningsändamål och för virkestorkning.

Omhändertagande och återvinning av kemiskt avfall, däri inbegripet
avfallsolja, erbjuder speciella problem med hänsyn till bl. a. att avfallet är
spritt i många mestadels små kvantiteter, att det består av ett stort
sortiment och att olika substanser är blandade.

För insamling av kemiskt avfall finns ett särskilt företag, Reci Industri
AB, som disponerar 12 egna mottagningsanläggningar och 20 kommunalt
ägda. Reci levererar i sin tur den insamlade avfallsoljan till AB
Industridestillation i Stockholm, Jan Hemberg AB i Halmstad och AB
Supras anläggning i Kvarntorp.

Vid AB Industridestillation, som är ett dotterföretag till SAK AB,
mottages organiska lösningsmedel, oljeavfall och annat brännbart kemiskt
avfall. I fråga om lösningsmedlen sker återvinning genom destination
medan avfallsoljan raffineras till eldningsolja, som därefter levereras till
AB Supra. Övrigt kemiskt avfall destrueras genom förbränning.

Även vid Jan Hemberg AB raffineras oljeavfall till eldningsolja. Oljan
levereras till Halmstads Järnverk.

Skandinaviska oljecentralen mottager också oljeavfall, ur vilket eldnings-
och smörjolja återvinns.

Totalt beräknas ovannämnda fyra företag omhänderta ca 90 000 ton
avfallsolja om året.

Den avfallsolja, som genom Reci levereras till AB Supra, användes vid
ammoniaktillverkning och ersätter därvid delvis eldningsolja. Metoden är
unik och medför att ett flertal eljest svårförstörbara föroreningar i oljan
kemiskt omvandlas till substanser, som kan avlägsnas ur gasen i de
efterföljande reningsstegen. T. o. m. de mycket miljöfarliga klorkolvätena
(t. ex. PCB) oskadliggöres i anläggningen.

S. k. betbad från stålindustrin i form av saltsyra och svavelsyror
kommer att omhändertas hos AB Ferriklor i Kvarntorp för tillverkning av
fällningskemikalier för avloppsreningsverk, bl. a. järnklorid och järnsulfat.
Företaget har nyligen påbörjat byggande av anläggningen, vilken
beräknas komma i drift år 1974. Stora Kopparbergs Bergslags AB i
Söderfors har nyligen tagit i bruk en anläggning för intern återvinning av
betbad från tillverkning av specialstål. Anläggningen är i första hand
avsedd för internt bruk.

Inom livsmedelsindustrin har öppnats nya möjligheter att tillvarata
och i produktionen återföra avfall. Extraco AB, som är dotterföretag till
Fosfatbolaget, omhändertar avfall från slakterier och charkuterier och
tillverkar därav gelatin, foder, tvättmedel, lim, benmjöl m. m. Inom
branschen finns flera mindre företag bl. a. Trandaredströms benmjölsfabrik
i Borås. Vid många slakterier finns anläggningar för fodertillverkning
av det interna avfallet. Vid Felix AB har tagits i bruk en anlägggning
för mikrobiologisk rening av stärkelserikt avloppsvatten från potatishanteringen.
Stärkelsen omvandlas i anläggningen till foderjäst.

JoU 1973:31

Pågående eller planerad försöksverksamhet

För kompostering av kommunalt slam och hushållsavfall kommer en
anläggning att uppföras i Laxå. Provdrift är planerad till sommaren 1974
och försöket skall pågå i tre år. Olika komposteringsmetoder och
slamtyper skall därvid prövas samt drifttekniska och ekonomiska
erfarenheter insamlas och bearbetas.

I fråga om hantering av hushållssopor har under första halvåret 1973
pågått en omfattande försöksverksamhet, syftande till ökad återanvändning
av glas- och pappersavfall. Vid försöken har hushållen separerat glasoch
pappersavfall från övrigt hushållsavfall. Glaset och papperet har
sedan kontinuerligt insamlats och levererats till glas- och pappersbruk.
Verksamheten har avsett både områden med flerfamiljshus och villaområden
och har bedrivits i Borlänge, Göteborg, Helsingborg, Jönköping,
Lindesberg, Malmö och Örebro, där också försöken startade redan år
1972 inom bostadsområdet Vivalla. I Stockholm har en likartad
försöksverksamhet pågått genom utplacering av containers vid renhållningsstationer
för insamling av glas resp. papper. Ytterligare försöksverksamhet
är planerad i bl. a. Arboga, Askersund, Hallsberg och Kumla.

I anledning av försöksverksamheten i Malmö har vid PLM byggts upp
en testanläggning, i vilken blandat glas- och plåtavfall från hushållen kan
tas emot. I anläggningen mals avfallet och glas, bleck- och aluminiumbitarna
separeras.

I fråga om övrig försöksverksamhet inom avfallshanteringsområdet
hänvisas till följande redogörelse för forsknings- och utvecklingsverksamheten.
Här må blott nämnas att på initiativ av de nordiska ländernas
industriförbund en avfallsbörs kommer att inrättas i september 1973.
Börsen kommer att knytas till Institutet för vatten- och luftvårdsforskning
och skall utgöra en clearingcentral för avnämare och förbrukare av
industriellt avfall.

Pågående eller nyligen avslutade statliga utredningar

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades år 1971 en särskild
sakkunnig för att utreda frågor rörande omhändertagande och behandling
av kemiskt avfall.

Utredningen avgav år 1971 ett delbetänkande ”Kemiskt avfall —
uppgifter och organisation” (se Jo 1971:8), som främst innehöll förslag
till organisatoriska lösningar. Sålunda föreslogs att naturvårdsverket
skulle få vidgade resurser för att kunna fullgöra den centrala tillsynen
över frågor angående renhållning och avfallsbehandling, att Institutets för
vatten- och luftvårdsforsknings program skulle utvidgas till att omfatta
hela avfallsområdet. Vidare framhölls att ytterligare åtgärder i lagstiftningshänseende
behövdes för att tillgodose de krav som från miljövårdssynpunkt
kunde ställas när det gällde omhändertagande och behandling
av kemiskt avfall.

Kungl. Maj:t uppdrog härefter åt utredningen att för statens räkning

JoU1973:31

förhandla och — under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande — träffa
avtal med Stiftelsen Industrins vatten- och luftvårdsforskning och andra
intressenter om gemensam finansering av ett program för forsknings- och
utvecklingsverksamhet rörande behandling av avfall från hushåll, industriell
verksamhet m. m. Enligt direktiven för uppdraget skulle utredningen
härvid bl. a. beakta vad jordbruksutskottet anfört i betänkande JoU
1971:55. Sedan avtalet träffats mellan stiftelsen och staten avgav
utredningen en promemoria angående program för forsknings- och
utvecklingsverksamhet rörande behandling av avfall från hushåll, industriell
verksamhet m. m. Enligt avtalet, som gällde för tiden den 1 juli
1972—den 30 juni 1973, skulle verksamheten bedrivas i enlighet med ett
till avtalet fogat ramprogram.

På grundval av utredningens förslag beslöt statsmakterna år 1972 (se
prop. 1972:1, bil. 11, och 1972:39, JoU 1972:1 och 1972:19) att utöka
naturvårdsverkets resurser, att godkänna det mellan staten och Stiftelsen
Industrins vatten- och luftvårdsforskning träffade avtalet samt att till
stöd till kollektiv forskning inom miljövårdsområdet anvisa ett anslag om
1 500 000 kr.

Utredningen rörande omhändertagande och behandling av kemiskt
avfall m. m. avgav i år sitt slutbetänkande ”Kemiskt avfall — uppgifter
och organisation, del II” (Ds Jo 1973:1). I betänkandet anges vissa
riktlinjer för hanteringen av kemiskt avfall och påpekas olika åtgärder
som bör vidtas för att reducera avfallsmängderna. Utredningen framhåller
vikten av att avfallssituationen klarläggs genom branschvisa inventeringar
samt betonar länsstyrelsernas och hälsovårdsnämndernas betydelse för att
åstadkomma en tillfredsställande avfallshantering. Härvid rekommenderar
utredningen att nämnderna inhämtar uppgifter om hur avfallsfrågorna för
olika industrier löses. Utredningen föreslår att kommunala renhållningslagen
ändras så att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer får möjlighet att besluta om kommunalt renhållningsmonopol
på hanteringen av annat avfall än hushållsavfall. Även viss ändring i
läkemedelsförordningen föreslås. Betänkandet har remissbehandlats och
är f. n. föremål för övervägande inom Kungl. Maj:ts kansli.

Den år 1969 tillkallade miljökontrollutredningen avgav år 1972 ett
betänkande med förslag till lag om hälso- och miljöfarliga varor vilket låg
till grund för den vid årets riksdag antagna lagen i ämnet. Enligt
direktiven (se 1970 års riksdagsberättelse Jo:20) skulle utredningen
jämväl omfatta organisationen av ett informationssystem dels på miljövårdsområdet
— vari inbegripes bl. a. vatten och luftvård samt övrig
naturvård — dels i fråga om gifter och andra preparat som kan vara
skadliga från hälso- och miljösynpunkt. Utredningen har helt nyligen
redovisat denna del av utredningsuppdraget i ett slutbetänkande, Miljövårdens
informationssystem (SOU 1973:36), vartill som bilaga fogats en
av statskontoret gjord förstudie (SOU 1973:37). I betänkandet framläggs
förslag till i första hand en försöksverksamhet med ett informationssystem.
Målsättning för systemet anges vara att ge myndigheter och andra
organ underlag för en effektivare kontroll över miljön och styrning av de

JoU 1973:31

faktorer sorn påverkar eller kan påverka denna. Informationen skall
huvudsakligen avse hälso- och miljöfarliga varor samt den s. k. yttre
miljön, omfattande vatten- och luftvård samt övrig naturvård. Som
naturvård betraktas bl. a. sådan verksamhet som syftar till att förhindra
eller nedbringa föroreningar av vatten, luft, mark och levande organismer
samt till att motverka bullerstörningar och olägenheter från avfallshantering.
Informationssystemet föreslås i ett inledningsskede omfatta ett
20-tal informationsområden, bl. a. information från produktkontrollerande
verksamhet enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor,
information från tillsynsverksamhet enligt miljöskyddslagen, hälsovårdsstadgan
och strålskyddslagen samt framtagning av offentlig statistik
över miljövårdens kostnader och resultat. Även information om avfall
och avfallsbehandling bör ingå i systemet, men utredningen har ej ansett
sig f. n. kunna framlägga något förslag till informationsrutiner. Informationen
skall enligt förslaget tillhandahållas dels som direkt rapportering
till enskilda användare, dels som offentlig statistik över förhållanden av
allmänt intresse. Som huvudman för informationssystemet under försöksverksamheten
föreslås ett särskilt organ, miljödatanämnden.

Miljöfarliga varor berörs även i ett år 1972 avgivet slutbetänkande (se
Ds K 1972:5) av den år 1964 tillsatta utredningen angående befordran av
farligt gods på väg m. m. Utredningen som enligt direktiven bl. a. hade att
utreda frågan om Sverige skulle ansluta sig till en europeisk överenskommelse
om internationell transport av farligt gods på väg redovisade år
1971 denna del av uppdraget i betänkande Europeisk överenskommelse
om internationell transport av farligt gods på väg (ADR) (SOU 1971:20
jämte bilagor, SOU 1971:21—23). I slutbetänkandet framläggs förslag
till lagstiftning om transport av farligt gods, varmed förstås varor som
med hänsyn till explosiva, brandfarliga, giftiga, frätande eller andra
därmed jämförliga egenskaper kan befaras vid transport medföra skada
hos människor eller skadlig verkan i miljön. Den föreslagna lagen
omfattar således även transporter av farligt avfall. I förslaget regleras
närmare under vilka förutsättningar transport av farligt gods får ske. Det
föreslås vidare att tillsyn över efterlevnaden av lagen skall utövas av en
särskild myndighet. Proposition på grundval av utredningens förslag
förväntas föreligga under hösten 1973.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades år 1971 sakkunniga för
utredning rörande kostnaderna för miljövården, varmed avses vården av
den yttre miljön i vid bemärkelse. Enligt utredningsdirektiven (se 1972
års riksdagsberättelse Jo:28) bör utredningen översiktligt kartlägga vilka
kostnader som är förenade med olika åtgärder inom miljövårdens område
och därvid bl. a. studera och framlägga förslag om fördelningen av
kostnaderna mellan stat, kommun och enskilda, samt pröva om de
ekonomiska stödåtgärder, som kommit till användning för att styra
kostnadsfördelningen, bör omfördelas eller utsträckas till andra områden
t. ex. avfallshantering. Utredningens arbete beräknas pågå hela år 1973.

Mot bakgrund av att det statliga forskningsstödet och forskningsarbetet
inom miljövårdens område är splittrat på ett stort antal institutio -

JoU 1973:31

ner och organ, tillsattes år 1972 en utredning med uppdrag att samordna
forskningen. Enligt utredningsdirektiven (se 1973 års riksdagsberättelse
Jo:25) skall utredningen bl. a. göra en inventering av statens nuvarande
insatser för miljövårdsforskning. De sakkunniga skall därefter undersöka
efter vilka vägar en samordning av miljövårdsforskningen bör ske. Vidare
skall utredningen bilda sig en uppfattning om hur fördelningen i stort av
resurserna bör ske mellan grundforskning, tillämpad forskning och
utvecklingsarbete och lägga fram de förslag som föranleds av dessa
överväganden. Genom tillsättande av utredningen tillgodosågs riksdagens
begäran om utredning i ämnet (se JoU 1972:19, rskr 1972:146).

Pågående eller nyligen avslutade forsknings- och utvecklingsprojekt

Som framgår av den tidigare redogörelsen bedrivs forsknings- och
utvecklingsverksamhet beträffande avfallshantering vid ett stort antal
myndigheter, institutioner, stiftelser och företag. I det följande redovisas
översiktligt pågående eller nyligen avslutade projekt, indelade i huvudsak
efter avfallets ursprung. Redogörelsen är endast avsedd att belysa den
aktuella utvecklingen inom området och är därför ej fullständig.

Allmänt, metoder för avfallsbehandling

Nomenklaturfrågorna inom avfallsområdet är viktiga. Sedan förberedande
arbeten utförts, har naturvårdsverket uppdragit åt tekniska nomenklaturcentralen
att utföra en utredning om avfallsterminologi.

Vissa mer allmänna aspekter på avfallshanteringsområdet är föremål
för utredningar vid Ingenjörsvetenskapsakademien. Sålunda pågår dels en
inventering av utländska insatser i fråga om avfallshantering, dels ett
projekt rörande materialomsättningen i samhället, dels ock en utredning
om återanvändning av avfall. Som ett led i denna verksamhet har nyligen
utgivits en sammanställning av myndigheter, organisationer, lagar samt
forskning inom området avfallshantering—återvinning i Sverige.

Återvinningsfrågor är även aktuella vid Stiftelsen Företagsadministrativ
forskning i Lund, där marknadsbetingelserna för avfallsbaserade
produkter studeras.

På initiativ av Kommunförbundet har under slutet på 1960-talet och
början på 1970-talet utförts utredningar rörande översiktlig renhållningsplanering
med sikte på bl. a. de praktiska och ekonomiska fördelarna
av regionalt samarbete. Vid utredningarna har bl. a. länsvis kartlagts
avfallsmängder och behandlingsanläggningar.

Behandling och transport av avfall är föremål för ett forskningsprojekt
vid Lunds universitet, varvid bl. a. studeras tekniska och ekonomiska
möjligheter att nyttiggöra avfallet. Ett särskilt projekt om avfallsbehandling
ombord pågår vid Stiftelsen Svensk skeppsforskning.

I fråga om forsknings- och utvecklingsarbete med direkt inriktning på
nya behandlingsmetoder må nämnas försök med pyrolys av avfall, som
pågår vid KTH. Metoden innebär en nedbrytning vid förhöjd temperatur,
omkring 1 000 grader, utan eller med begränsat tillträde av syre. I

JoU 1973:31

motsats till vanlig förbränning krävs tillförsel av värme såvida inte de
erhållna produkterna förbränns för processens underhåll. Vid processen
erhålls bl. a. en gasblandning av huvudsakligen väte, metan och kolmonoxid.
Vid stordrift finns möjlighet att i ett sekundärt steg använda
gasblandningen som råvara i ett flertal processer.

Vid KTH pågår också komposteringsförsök i bänkskala med blandningar
av fast och halvflytande avfall ävensom en undersökning av
möjligheterna att använda uttömda gruvor för deponering av giftigt och
vådligt specialavfall.

I fråga om omhändertagande av sådant avfall som ej är komposteringsvilligt
har Svenska renhållningsverksföreningen år 1972 låtit göra en
utredning kallad Dafeka-metoden.

Vid sidan av verksamheten med inriktning på nya behandlingsmetoder
pågår forsknings- och utvecklingsarbete rörande bl. a. vattenförorening
genom avfallsupplag, recirkulation av lakvatten från tipp, hydrogeologiska
riktlinjer för lokalisering av avfallsuppdrag och hanteringsmetoder
för laboratorieavfall.

Hushållsavfall och förpackningar

För att kunna dimensionera behandlingsanläggningar för hushållsavfall
är kunskap om avfallets sammansättning väsentlig. Vid K-Konsult har
därför nyligen utförts en undersökning av faktorer som påverkar
hushållsavfallets sammansättning. Vidare har Sveriges kemiska industrikontor
låtit utföra en utredning om plast i sopor och Svenska cellulosaoch
pappersbruksföreningen år 1972 publicerat en rapport om mängd
och sammansättning m. m. av hushållsavfall nu och i framtiden.

Under senare år har frågor om nedbrytning av plastprodukter ägnats
ett allt större intresse i forsknings- och utvecklingssammanhang. Svenska
förpackningsinstitutet sysslar sålunda bl. a. med en analys av utvecklingen
på förpackningsområdet med sikte på minskade avfallsmängder
och lämpliga egenskaper för återvinning eller oskadliggörande. Vid
institutet har även utförts en studie av japanska återvinningsprocesser för
förpackningsavfall med speciell referens till återvinning genom komprimering.
Polymerers nedbrytning och stabilisering är föremål för forskning
vid KTH. Unifos Kemi i Stenungsund bedriver studium av tillsatsmedel
som accelererar nedbrytningen av förpackningar av polyeten. Även vid
Industrilaboratoriet i Jönköping har bedrivits forskning rörande nedbrytbara
förpackningar.

Jordbruksavfall

I fråga om avfall från jordbruk har forskningen och utvecklingsarbetet
huvudsakligen inriktats på de problem som är förknippade med animalieproduktionen.
Sedan flera år pågår ett projekt rörande biologisk
behandling av svingödsel i samarbete mellan försvarets forskningsanstalt
och KTH. Vid Jordbrukstekniska institutet bedrivs utvecklingsarbete för
framställning av en prototyp till djupmyllningsaggregat för flytgödsel.

JoU 1973:31

Efter återvinningsförsök med hönsgödsel har det visat sig att sådant
gödsel i torkat tillstånd är användbart som djurfoder på grund av dess
höga proteinhalt.

Avfall från brytning av mineralprodukter

I samarbete med KTH pågår vid Svenska gruvföreningen ett utredningsarbete
rörande användning av mineralberedningars restprodukter.
Därvid har bl. a. utförts en litteratursammanställning samt studier av
användningsområden för restprodukterna, bl. a. som väggbyggnadsmaterial.

Avfall från livsmedelsindustri

Avlopps- och avfallsproblemen inom livsmedelsindustrin är stora.
Utsläppen innehåller stora mängder organiskt material ävensom värdefulla
utvinningsbara näringsämnen. Forskningen inom branschen har
därför i huvudsak inriktats på försök att tillvarata dessa ämnen. Svenska
sockerfabriksaktiebolaget håller sålunda på att utveckla tekniska metoder
för ett effektivt tillvaratagande av betblast, vallväxter och andra ur
proteinsynpunkt intressanta växtslag. Vid Alfa Laval pågår forskning
kring bladproteinkoncentrat för human konsumtion samt utveckling av
prototyp till hygienisk membranmodul för livsmedelsindustrin. Alfa
Laval har vidare dels i samarbete med Pharmacia Fine Chemicals studerat
proteinutvinning ur vassla, dels i samarbete med Karlshamns oljefabriker
utvecklat en metod för utvinning av protein ur rapsfrö.

Vid avdelningen för livsmedelsteknik vid Lunds universitet pågår
forskning om tryckdrivna membranprocesser för utvinning av protein och
andra näringsämnen ur avfallsvatten från mejeri- och livsmedelsindustri.

Avfall från textil- och beklädnadsindustri

Vid Klippans klädesfabrik pågår försök med framställning av rekonstruerat
läder på basis av avfalls- och biprodukter från garveriindustrin.

Avfall från skogsbruk och trävaruindustri

Restprodukter från skogs- och trävaruindustrin såsom bark, sågspån
och hyvelspån har länge saknat avsättningsmöjligheter och varit svåra att
omhänderta på ett tillfredsställande sätt. I synnerhet gäller detta barken.
Forskningen har därför i viss mån koncentrerats till användningen av bark
som råvara. Sålunda har vid Umeå universitet bedrivits forskning rörande
bark som råvara för mikrobiologiska processer. Vid universitetet pågår
f. n. ett projekt angående bark som substrat för mikroorganismer.
Svenska träforskningsinstitutet bedriver forskning om nyttiggörande av
skogsindustrins avfallsprodukter, varvid publicerats en rapport gällande
dels mikrobiella processer baserade på träkomponenter samt bi- och
avfallsprodukter, dels barkens tekniska användningsmöjligheter.

Vid skogshögskolan pågår ett projekt rörande urlakning av giftiga

JoU 1973:31

ämnen ur impregnerat virke.

I fråga om utvecklingsarbete inom branschen har anslag från STU
utgått till dels utveckling av maskin inom spånskiveindustrin för
framställning av högkvalitativ spån med utgångspunkt från huggen flis av
olika slag vedavfall, dels framställning av automatisk maskin för pressning
och förpackning av sågverksavfall. AB Statens skogsindustrier och
domänverket har nyligen utvecklat en metod för tillverkning av board
från ris, som blir över vid skogsavverkning.

Avfall från järn-, stål- och verkstadsindustri

En omfattande forskning är inriktad på de problem som är förknippade
med det kemiska avfallet i form av syror kring metallhaltiga lösningar
m. m. från stål- och verkstadsindustrins ytbehandlings- och betningsanläggningar.
Vid KTH pågår forskning rörande selektiv återvinning och
separation av metaller genom extraktion och elektrodialys samt betning
med vibrationer. Vidare planeras ett projekt rörande omhändertagande av
förbrukade betbad. I samarbete mellan Chalmers tekniska högskola och
Jernkontoret bedrivs forskning rörande metallåtervinning från kollektivt
metallavfall genom vätskeextraktion. Vidare har nämnda högskolor i
samarbete med företag utvecklat dels en ny process för regenerering av
betbad för rostfritt stål, varvid nickel samtidigt återvinns, dels en process
för separation av värdemetaller ur skrot- och avfallsprodukter från
stålindustrin. Vid Jernkontoret pågår utredningar om utnyttjande av
masugnsslagg och om nyttiggörande av stoft från gasreningsanläggningar
samt om återvinning av metaller vid regenerering av betbad. Jernkontoret
har vidare utgivit en studie om möjligheten att tillvarata plåtmaterial i
konservburkar samt en studie om återvinning av skrot ur slagg.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning bedriver inom sitt
ramprogram ett projekt rörande tungmetallhaltigt slam och avfall från
ytbehandlingsindustrin. Vid institutet pågår också arbete beträffande
oljehaltigt spillvatten från verkstadsindustrin.

Avfall från byggnadsindustri

Skånska cementgjuteriet bedriver med medel från statens råd för
byggnadsforskning ett projekt, vari bl. a. ingår analyser och uppmätningar
av avfallsmängder från byggplatser. Även frågor om minskning av
avfallsmängderna är avsedda att behandlas.

Slam från reningsverk

Forsknings- och utvecklingsverksamheten beträffande slam från reningsverk
avser såväl de tekniska problemen som möjligheterna att
återanvända slammet eller deponera det. Därvid har bl. a. studerats
stabilisering av slam, dvs. ett påskyndande av de normala processer som
sker i naturen vid uppläggning. Vid Alfa Laval har forskning ägnats åt
utveckling av en centrifug för avvattning av slam. Likaså har vid
Tekno Montan AB utvecklats en awattningsapparat (silbandspress) som

JoU1973:31

lanserats vid kommunala reningsverk. Förbränning och torkning av slam
har framför allt studerats vid AB Torkapparatur och vid ytterligare ett
företag, vilket framställt den s. k. NATEKO-torken för torkning av slam.
Vid KTH har pågått mindre forskningsprojekt rörande behandling av
slam, och för budgetåret 1973/74 har medel anvisats för ett projekt om
värmebehandling av kommunalt slam.

Vid Lunds universitet har under åren 1963 — 1971 på uppdrag av
Värnamo kommun bedrivits försök med kvittblivning av slam från
avloppsreningsverk genom utläggning på torvmark. Jämsides härmed har
ett flertal forskningsprojekt med inriktning på hanteringen av slammet
pågått vid andra institutioner. Sålunda har lantbrukshögskolan tidigare
haft två projekt, ett angående avfallsslam som jordförbättringsmedel och
det andra om odlingsmarken som mottagare av tätorternas rötslam. Vid
Chalmers tekniska högskola har nyligen publicerats en studie av
deponering av slam från Ryaverket i Göteborg. Slamdeponering har också
studerats av flera kommuner, bl. a. Stockholm, Malmö, Örebro och
Umeå, i samarbete med forskningsinstitutioner, länsstyrelser och naturvårdsverket.