Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion om inrättånde av en fond för ersättning av skador vid kollision mellan motorfordon och renar (Betänkande 1972:JoU61 Jordbruksutskottet)

Göteborgs Offsettrycken AB 72 1477 S Stockholm 1972

Jordbruksutskottets betänkande nr 61 år 1972

JoU 1972:61

Nr 61

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion om inrättande av
en fond för ersättning av skador vid kollision mellan motorfordon och
renar.

Motionen

I motionen 1972:1251 av fru Hansson m. fl. (s) har hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj :t begär förslag om inrättande av en fond i syfte
att ersätta skador som uppstår i samband med kollision mellan
motorfordon och renar.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statskontorets
fondbyrå, försäkringsinspektionen, lantbruksstyrelsen, Svenska samernas
riksförbund och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Utskottet

I föreliggande motion föreslås att en fond inrättas för att ersätta
skador som uppstår vid kollision mellan motorfordon och ren. Som
motiv härför åberopas de för renbetesområdena speciella riskerna för
sådana kollisioner, vilka inte finns i andra delar av landet. Den påkörande
får enligt motionen svara inte endast för skadan på den egna bilen utan
även ersätta renägaren för den påkörda renen. Motionärerna åberopar i
sammanhanget föreliggande möjligheter till bidrag från älgskadefond till
motorfordonsförare vid kollision med älg.

Utskottet får i anledning härav erinra om att riksdagen år 1969 beslöt
att bidrag från älgskadefonderna skulle upphöra att utgå efter viss
övergångstid (prop. 1969:1, bil. 11, s. 186, JoU 1969:1, rskr 1969:9).
Bärande motiv ansågs inte längre finnas för detta bidrag med hänsyn till
möjligheterna att få ekonomiskt skydd genom försäkring. Bidragsgivningen
har upphört fr. o. m. den 1 juli 1972.

I anledning av vad i motionen anförts om skadeståndsansvaret vid
kollision mellan motorfordon och ren får utskottet hänvisa till föregående
års riksdagsbeslut om rennäringslagen (prop. 1971:51, s. 207, JoU
1971:37, rskr 1971:216). Enligt av riksdagen godkänt uttalande i
propositionen skall allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser tillämpas
på trafikskador som vållats av renar. Detta innebär bl. a. att skadeståndsansvar
för renägare eller sameby kan inträda om den som haft djuren i sin
vård brustit i skälig tillsyn. Samma uppfattning kommer till uttryck i
innevarande års riksdagsbeslut om skadeståndslag (prop. 1972:5,
s. 104-105, LU 1972:10, rskr 1972:192).

1 Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 61

JoU 1972:61

I remissyttrande över motionen framhåller Svenska samernas riksförbund
angelägenheten av att en sådan fond som föreslagits i motionen
inrättas. Övriga remissinstanser, statskontorets fondbyrå, statens försäkringsinspektion,
lantbruksstyrelsen och Svenska försäkringsbolags riksförbund,
avstyrker bifall till motionen och åberopar därvid de i det
föregående redovisade riksdagsbesluten. I vad avser ersättning till
renägaren för skadad eller dödad ren framhålls att bilistens trafikförsäkring
gäller i vanlig ordning. Vid fall av smitning regleras skadan av
Trafikförsäkringsföreningen. Vidare pekar man på de möjligheter till
ersättning bilägare har genom bl. a. vagnskadegaranti och vagnskadeförsäkring.

Med hänsyn till vad i det föregående redovisats finner utskottet det
inte motiverat att biträda motionsyrkandet.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen lämnar motionen 1972:1251 utan åtgärd.

Stockholm den 28 november 1972
På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i
Skänninge (s), Johanson i Västervik (s), Hedström (s), Jonasson (c),
Magnusson i Grebbestad (s), fru Anér (fp), herr Augustsson (s), fru
Lindberg (s), herrar Kronmark (m), Johansson i Holmgården (c), fru
Theorin (s), herrar Leuchovius (m) och Strömberg (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1972:61

Bilaga

Yttranden över motionen 1972:1251

Statskontorets fondbyrå (27.4.1972)

Fondbyrån anför.

Den i motionen nämnda möjligheten till skadeersättning vid kollision
mellan bil och älg grundas på bestämmelserna i 4 och 5 §§ kung:n nr
260/1965 om älgavgift m. m. Beslut meddelas av statens naturvårdsverk.
Till verket delegerades genom kungörelsen de ersättningsärenden, vilka
dessförinnan alltsedan 1938 avgjorts av Kungl. Maj:t och tillgodosetts
genom anlitande av den av fondbyrån förvaltade jaktvårdsfonden.

Fråga om ersättning vill kollision mellan motorfordon och älg upptogs
av 1949 års jaktutredning, vilken anmäldes för 1951 års riksdag (prop.
189). I detta sammanhang aktualiserades även fråga om ersättning för
skada vid sammanstötning med annat vilt än älg, men denna fråga
avvisades av departementschefen, då den inte borde lösas utan närmare
utredning.

Sedermera har utredning i ämnet verkställts, och denna anmäldes för
1969 års riksdag (statsverksprop. bil. 11 s. 181). I ett av länsstyrelsen i
Jämtlands län avgivit yttrande Lfrågan föreslogs anlitande av automobilskattemedel
för ersättning vid trafikskador, som vållas av vilt och ren.

Departementschefen fann bärande motiv för statsbidrag numera
saknas med hänsyn till möjligheterna att få ekonomiskt skydd genom
försäkring. Bidragen borde därför avskaffas, dock först efter en övergångstid
av 3 år från 1.7.1969. Riksdagen biföll förslaget.

I anledning härav har naturvårdsverket 21.12.1971 avgivit förslag om
slopande av bidragsgivningen vid trafikskador, som vållats av älg.

Fråga om särskilda bestämmelser för kollision mellan motorfordon
samt hus- och tamdjur har — fondbyrån veterligt — inte tidigare
aktualiserats. «

Fondbyrån kan för sin del inte finna påkallat att vid sidan av
förefintliga försäkringsformer bygga upp en särskild skadeersättningsfond.
Med anledning av de i motionen påtalade riskerna för bilister må
beaktas, att förekommande olikheter i riskmomenten vid biltrafik torde
ha medverkat till att landet försäkringsmässigt indelats i tre tariffområden,
varav det i norra Sverige inte har de högsta premierna. Skada, som
inte ersätts skadelidande, hänför sig i vad avser renägaren till fall då
bilisten bevisligen inte är vållande. Vid s. k. ”smitning” kan renägaren
hållas skadeslös genom försäkringsföreningen. Bilägaren å sin sida kan
begränsa riskerna för kostnader genom vagn skadeförsäkring men belastas
under alla omständigheter med förekommande självrisk och eventuell
bonusförlust. I dessa avseenden, där kostnad drabbar renägare eller bilist,
föreligger emellertid i princip inte någon skillnad mot skadefall med
andra djur än älg. Ännu gällande bestämmelser om ersättning vid
kollision mellan bil och älg lärer emellertid komma att ändras. Vid sådant
förhållande torde — som departementschefen framhöll vid 1969 års
riksdag — ersättningsfrågan få lösas genom möjlig förbättring av
försäkringsskyddet.

Försäkringsinspektionen (26.4.1972)

Inspektionen avstyrker motionärernas förslag om inrättande av en
renskadefond för trafikolyckor och anför.

JoU 1972:61

Frågor om ersättning av skador som uppstått vid kollision mellan
motorfordon och djur har i skilda sammanhang varit föremål för
behandling. Vid flera tillfällen har sålunda riksdagsmotioner väckts resp.
framställningar gjorts rörande särskilda ersättningar av allmänna medel
för trafikskador till följd av kollisioner med älgar, rådjur och renar m. m.
Under en följd av år har viss begränsad ersättning för skada vållad av älg
kunnat erhållas ur den s. k. älgskadefonden, som administrerats av statens
naturvårdsverk. En utredning inom detta verk och domänstyrelsen —
begärd av 1965 års riksdag — framhöll att bidragssystemet framstod som
från flera synpunkter inkonsekvent samt administrativt betungande och
ansåg att det borde avskaffas i synnerhet som möjligheter till försäkringsskydd
fanns. De flesta remissinstanser delade utredningens uppfattning
och i statsverkspropositionen år 1969 (bilaga 11, s. 185) uttalade sig
departementschefen för ett avskaffande senast den 1.7.1972 av trafikskadeersättningar
ur älgskadefonden.

Motioner till riksdagen 1969 rörande dels fortsatt ersättning för skada
till följd av kollision med älg (1:155, 11:274), dels trafikskadeskydd vid
viltolyckor (1:825, 11:976) avstyrktes av jordbruksutskottet under hänvisning
till ovanberörda utredning. Riksdagen biföll sedan Kungl. Maj:ts
förslag till upphävande av älgskadeersättningen vid trafikskador.

Det av motionärerna i förevarande fall åberopade exemplet från
ersättningen ur älgskadefonden torde sålunda fr. o. m. 1.7.1972 helt
sakna relevans. I samband med framläggandet av förslag till rennäringslag
i proposition till 1971 års riksdag (nr 5 1) har departementschefen avvisat
tanken på införande av strikt ansvar för renägare när det gäller
trafikskador till följd av kollisioner med renar. Enligt departementschefens
mening, till vilken riksdagen anslöt sig, borde alltså allmänna
skadeståndsregler här tillämpas. Samma uppfattning kommer till uttryck
i Kungl. Maj:ts proposition 1972:5, s. 104 med förslag till skadeståndslag
där bl. a. en framställning från Motorförarnas Helnykterhetsförbund om
särskild lagstiftning om ersättning för skada till följd av kollision mellan
motorfordon och ren avvisades.

I vad avser ersättning till renägaren för skadad eller dödad ren gäller
bilistens trafikförsäkring i vanlig ordning. Vid fall av smitning eller
oförsäkrade fordon regleras skadan av Trafikförsäkringsföreningen som
enligt uppgift handlägger något hundratal sådana skador årligen.

Lantbruksstyrelsen (28.4.1972)

Styrelsen avstyrker motionen och anför följande.

Enligt lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av
automobiltrafik åvilar förstahandsansvaret för dessa skador i allmänhet
bilens förare eller ägare. Detta innebär att skador som till följd av
biltrafik orsakas t. ex. tamdjur, dit ju renar räknas, skall ersättas av bilens
ägare eller förare, såvida det inte av omständigheterna framgår, att skadan
varken förorsakats av bristfällighet på bilen eller vållats av föraren.
Lagens särskilda regressbestämmelser innebär att hinder inte torde
föreligga att regresstalen föres mot t. ex. renskötare, som genom
vårdslöshet vid renarnas bevakning vållat att renar kommit in exempelvis
på landsväg med trafikolycka som följd. Detta sätt att ordna ansvarsfrågan
kompletteras av skyldighet för bilägare att ha fordonet försäkrat (lag
1929:77). Vid ”smitning” eller skada av oförsäkrad bil svarar trafikförsäkringsanstalterna
solidariskt (21 § sistnämnda lag). Detta innebär att
den skadelidande i praktiken alltid är garanterad ersättning.

Vid skada på ren till följd av järnvägstrafik är ansvarsfrågan ordnad på

JoU 1972:61

i princip likartat sätt.

Om renskadorna i stället skall ersättas av en särskild ”renskadefond”,
kan man för det första inte bortse från att fordonsförarna kommer att bli
mindre försiktiga och att antalet renskador till följd därav kommer att
öka. Vidare måste medel avsättas för att bygga upp fonden.

Att samerna eller samefonden skulle bidra därtill finner lantbruksstyrelsen
uteslutet, bl. a. därför att det skulle innebära en rubbning av den
ansvarsfördelning som innefattas i 1916 års lag. En sådan lösning har inte
heller motionärerna förordat.

Mot tanken att staten skulle i någon mera avsevärd mån delta i
uppbyggnaden av fonden talar både principiella och praktiska skäl. Vad
man här möjligen skulle kunna tänka sig är att staten åtar sig
förvaltningen av fonden.

Slutligen kan man tänka sig att trafikförsäkringsbolagen åläggs att giva
tillskott till fonden, men eftersom deras verksamhet till alldeles övervägande
grad måste grunda sig på fordonsägarnas premiebetalningar, skulle
en sådan lösning i praktiken knappast skilja sig från vad som redan gäller.

Med anledning av den jämförelse som motionärerna gjort med
älgskadefonden må framhållas.

Älgskadefonden är uppbyggd av de avgifter som erläggs av jägare för
varje fälld älg. Bidrag ur fonden kan utgå bl. a. med anledning av sådan
trafikskada på motorfordon som orsakats av älg och är av någon
betydenhet. Därutöver har vissa möjligheter funnits till statsbidrag med
anledning av älgskador.

Genom riksdagsbeslut 1969 har emellertid ett principbeslut fattats att
efter viss övergånstid dessa bidrag skall upphöra. Se prop. 1969:1, bilaga
11 s. 185, jordbruksutskottet 1969 nr 1 s. 36, rskr. nr 9. Huvudskälet för
beslutet var de ökade möjligheterna att få ekonomiskt skydd genom
försäkring. På grund av riksdagsbeslutet har naturvårdsverket föreslagit
att detta statsbidrag skall helt upphöra från och med den 1.7.1972.

Svenska samernas riksförbund (15.5.1972)

Riksförbundet anför följande.

Riksförbundet har i yttrande den 1 mars 1970 med anledning av
remiss från riksdagens allmänna beredningsutskott av motionerna 1970:
1:962 och 11:1139 angående åtgärder mot trafikolyckor, förorsakade av
renar sagt att en fond för skadereglering borde inrättas. Vidare sägs att
mot bakgrund av — i yttrandet närmare specificerat — det juridiska läget
synes den riktiga lösningen vara att staten satsar kapitalet till fonden.

Riksförbundet anser att en lösning enligt riksförbundets linjer är
mycket angelägen och snarast bör komma till stånd.

Riksförbundet är positivt till inrättandet av en fond, bestående av
allmänna medel, med syfte att ersätta skador som uppstår vid kollision
mellan renar och motorfordon.

Svenska försäkringsbolags riksförbund (27.4.1972)

Riksförbundet avstyrker den i motionen föreslagna renskadefonden
och hänvisar därvid till sitt yttrande den 18 februari 1970 till riksdagens
allmänna beredningsutskott över motionerna 1:962 och 11:1139 angående
åtgärder mot trafikolyckor förorsakade av renar. I sammanhanget
tillägger riksförbundet att möjligheterna att få ersättning ur älgskadefond
för skador på motorfordon vid kollision med älg kommer att upphöra
med utgången av innevarande budgetår.