Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa jaktfrågor m. m. (Betänkande 1972:JoU60 Jordbruksutskottet)

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1475 S Stockholm 1972

Jordbruksutskottets betänkande nr 60 år 1972

JoU 1972:60

Nr 60

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa
jaktfrågor m. m.

Motionerna

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner

dels motionen 1972:95 av herr Wirtén m. fl. (fp) vari hemställts att

riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till en skärpning av

brottspåföljderna vid boplundring,

dels motionen 1972:363 av herr Andersson i Ljung m. fl. (m) vari
hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och
förslag syftande till att även i samband med olaga jakt använt

motorfordon må förklaras förverkat,

dels motionen 1972:1241 av herr Eriksson i Arvika (fp) vari hemställts
att riksdagen anhåller om att Kungl. Maj:t tar initiativ till att enhetliga
principer skapas för fridlysnings- och jaktbestämmelser i de nordiska
länderna,

dels motionen 1972:1280 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp) vari
hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan
ändring i jaktlagstiftningen att transportmedel som används vid illegal
jakt kan förklaras förverkat samt att riksdagen ger Kungl. Maj:t till
känna vad som anförts i motionen om inrättandet i varje län av

expertgrupp mot illegal jakt,

dels motionen 1972:1307 av herr Öhvall m. fl. (fp) vari hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att sådana föreskrifter utfärdas att
jägare som bedriver älgjakt åläggs bära skyddsklädsel i självlysande röd
färg efter ett standardiserat godkänt utförande.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över

motionen 1972:95 från rikspolisstyrelsen, statens naturvårdsverk,
domänverket, Svenska jägareförbundet och Sveriges ornitologiska förening,

motionen 1972:363 från hovrätten för övre Norrland, rikspolisstyrelsen,
statens naturvårdsverk och Svenska jägareförbundet,

motionen 1972:1241 från statens naturvårdsverk och Svenska jägareförbundet,

motionen 1972:1280 från hovrätten för övre Norrland, rikspolisstyrelsen,
statens naturvårdsverk och Svenska jägareförbundet,

1 Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 60

JoU 1972:60

motionen 1972:1307 från statens naturvårdsverk och Svenska jägareförbundet.

Se bilagor 1—5 till detta betänkande.

Utskottet

I motionen 1972:95 föreslås en skärpning av brottspåföljderna vid
plundring av fågelbon. Utskottet vill erinra om att bestämmelser om
straff för brott varom här är fråga finns i 28 § jaktstadgan, som i sin
nuvarande lydelse trädde i kraft den 1 januari 1970. Straffsatserna är
böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är att anse som
grovt, fängelse i högst ett år. Det bör i sammanhanget nämnas, att enligt
26 kap. 2 § brottsbalken föreligger möjligheter att utdöma gemensamt
straff för flera brott, varvid fängelse på viss tid må sättas över det svåraste
av de högsta straff, som kan följa på brottet.

Enligt motionärernas uppfattning har boplundrandet fått en sådan
omfattning att bl.a. en del djurarter hotas av utrotning. En förbättrad
övervakning av boplatserna är viktig men härutöver bör brottspåföljderna
skärpas.

De myndigheter och organisationer som yttrat sig över motionen
instämmer i motionens syfte. Emellertid anför rikspolisstyrelsen, statens
naturvårdsverk och domänverket synpunkter av innebörd att de nuvarande
bestämmelserna ger domstolarna tillfredsställande möjligheter att
utmäta kännbara straff. Nämnda myndigheter anser sig därför inte böra
förorda någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen. Däremot
tillstyrks motionen av Svenska jägareförbundet och Sveriges ornitologiska
förening.

Utskottet vill för egen del starkt understryka att plundring av fågelbon
måste anses vara en mycket allvarlig form av brottslighet som, om den
inte med kraft beivras, innebär stora faror för vår fauna. Det vill också
enligt lämnade uppgifter synas som om det föreligger en viss tendens till
ökning av brotten mot bestämmelserna i jaktlagstiftningen. Uppenbarligen
är en avgörande faktor i detta sammanhang ofta den ekonomiska
vinning som en sådan olovlig verksamhet kan medföra. Utskottet vill i
likhet med motionärerna framhålla att en effektivisering av vakthållningen
vid boplatserna i och för sig är önskvärd. En lämpligt upplagd
informationsverksamhet torde även kunna bli av värde i detta sammanhang.
Självfallet har också tillämpningen av här ifrågavarande lagstiftning
stor betydelse för att stävja detta slag av kriminalitet. 1 vad gäller
domstolarnas praxis vid utmätning av straff för fågelboplundring torde,
med hänsyn till att gällande regler varit i kraft i mindre än två år, kunna
ifrågasättas om någon fast sådan ännu hunnit utbildas. Det kan här
nämnas att i ett helt nyligen slutdömt mål mot en fågelboplundrare
underrätten dömde den åtalade till fängelse i tre månader. Efter
överklagning Undrade vederbörande hovrätt straffet till 80 dagsböter.
Högsta domstolen har för en kort tid sedan bestämt påföljden till

JoU 1972:60

viUkorlig dom jämte 80 dagsböter.

Utskottet finner med hänsyn till de allvarliga följder som brottslighet
varom här är fråga kan få naturligt att utvecklingen på området ägnas stor
uppmärksamhet och förutsätter att Kungl. Maj:t vidtar de åtgärder som
kan befinnas erforderliga. Med beaktande av vad bl. a. rikspolisstyrelsen
anfört i sammanhanget anser dock utskottet det inte vara nödvändigt att
nu påyrka någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning av
motionen 1972: 95.

I motionen 1972:1280 hemställs bl.a. om förslag till sådan ändring i
jaktlagstiftningen att vid olaga jakt använt transportmedel skall kunna
förklaras förverkat. I motionen 1972:363 framförs ett yrkande av i allt
väsentligt samma innebörd.

Utskottet vill erinra om att frågan om förverkande av transportmedel
som använts vid olaga jakt tidigare behandlats av riksdagen. I anledning
av en proposition till 1970 års riksdag med förslag till vissa ändringar i
förverkandereglerna i bl. a. jaktlagen väcktes motioner om att transportmedel
som direkt använts som hjälpmedel vid brott mot jaktlagen skulle
kunna förklaras förverkat. Tredje lagutskottet anförde i sitt utlåtande
(3LU 1970:25) över propositionen och motionerna bl.a. att 1949 års
jaktutredning i sitt år 1966 avgivna betänkande föreslagit att förverkande
av transportmedel skulle få ske i fall av brott mot jaktstadgan. I
remissyttrandena bemöttes förslaget välvilligt. Det ledde dock inte till
någon författningsåtgärd vid 1967 års revision av jaktlagen. Däremot
skärptes straffet för olovlig jakt då brottet är att anse som grovt till
fängelse i högst ett år. Om jakten skett med otillåten hjälp av
motorfordon eller annat motordrivet fortskaffningsmedel utgör detta
enligt 28 § tredje stycket en omständighet som skall särskilt beaktas vid
bedömande huruvida brottet är grovt. Enligt departementschefens
uppfattning hade straffskalan härigenom utformats så att man kunde få
en lämplig påföljd. Han ansåg att en viss återhållsamhet därför borde
iakttas i fråga om förverkande i förmögenhetsreducerande och bestraffande
syfte och ville inte då föreslå förverkande av transportmedel vid
olovlig jakt. Lagutskottet framhöll vidare bl.a. att det delade motionärernas
uppfattning att jakten från snöskotrar och andra motorfordon
utgjorde ett allvarligt hot mot jaktvården. Sådan jakt borde motverkas
med så effektiva medel som möjligt. Utskottet sade sig förutsätta att
frågan följdes med uppmärksamhet. Därest straffreglerna inte fick
tillräckligt avhållande effekt, torde det kunna ifrågasättas, uttalade
utskottet vidare, om inte bestämmelserna om förverkande borde kompletteras
så att transportmedel som direkt använts som hjälpmedel vid
brott mot jaktlagen får förklaras förverkat. Motionerna avstyrktes och

avslogs av riksdagen.

Som framgår av remissyttrandena över de nu föreliggande motionerna
har samtliga remissinstanser — hovrätten för övre Norrland, rikspolisstyrelsen,
statens naturvårdsverk och Svenska jägareförbundet — ställt sig

Kartong: S. 4, rad 29 Står: 373 Rättat till: 363

JoU 1972:60

positiva till tanken på införande av förverkanderegler beträffande
transportmedel som nyttjas vid olaga jakt. Det anförs samtidigt synpunkter
på behovet av viss nyansering vid utformningen och tillämpningen
av sådana regler. Bl.a. anför hovrätten för övre Norrland att det
självfallet inte får bli fråga om något schablonmässigt förverkande, som
säkerligen skulle kunna verka både ojämnt och obilligt. Möjligheten att i
vissa fall och — där starka billighetsskäl inte talar däremot — kunna
förklara ett fordon förverkat framstår dock för hovrätten som så pass
värdefull, att den förtjänar utredas. I remissyttrandena anförs att illegal
jakt med användande av fordon av olika slag, inte minst snöskotrar,
under senare år fått alltmer ökad omfattning. Det finns enligt utskottets
mening anledning att se allvarligt på denna utveckling. Utskottet vill
erinra om de tidigare återgivna uttalandena i frågan av tredje lagutskottet
vid 1970 års riksdag och förutsätter att hithörande spörsmål följs med
uppmärksamhet. Utskottet har nyligen i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1972:52 uttalat sig för en skärpning av jaktstadgans
bestämmelser om förvaring m.m„ av vapen vid färd med snöskoter eller
annat motordrivet fordon. I förevarande sammanhang må även erinras
om den möjlighet som 20 § jaktlagen ger att i vissa fall ingripa mot
användning av fordon i samband med jakt. Enligt angivna lagrum får inte
någon färdas med skjutvapen eller fångstredskap på annans jaktområde
utan tillstånd av jakträttsinnehavaren annat än på väg som är upplåten till
allmänt begagnande, om det inte framgår av omständigheterna att färden
sker i lovliga ärenden. Mot bakgrund av vad i det föregående anförts
finner utskottet emellertid tiden vara mogen att även överväga en
skärpning av förverkandebestämmelserna i jaktlagen. Utskottet får därför
föreslå att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om erforderliga förslag i
sådant syfte.

Vad utskottet här anfört i anledning av motionen 1972:363 och
berörd del av motionen 1972:1280 bör riksdagen som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna.

I motionen 1972:1280 framförs vidare ett förslag om inrättande i
varje län av en expertgrupp mot illegal jakt. Motionärerna framhåller att
en sådan åtgärd skulle innebära en förstärkning av övervakningen på
jaktområdet.

Utskottet anser i likhet med rikspolisstyrelsen att tillräckliga skäl inte
föreligger för ett genomförande av nyssnämnda förslag. Som styrelsen
framhållit bör det vara en primär polisiär uppgift att svara för beivrandet
av illegal jakt. Utskottet finner således att motionen 1972:1280 i
förevarande del inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

1 motionen 1972:1241 hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhåller om initiativ för tillskapande av enhetliga principer för fridlysnings-
och jaktbestämmelserna i de nordiska länderna.

Av yttrandena över motionen från statens naturvårdsverk och Svenska
jägareförbundet framgår att verksamhet redan pågår för att åstadkomma
samordning mellan de nordiska länderna i fråga om jakttider och

JoU 1972:60

fridlysningsbestämmelser bl.a. i form av återkommande jakttidskonferenser.
Båda remissinstanserna avstyrker motionen med hänvisning härtill.
Utskottet delar remissinstansernas uppfattning och anser således att
motionen 1972:1241 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1972:1307 slutligen framläggs förslag att älgjägare skall
åläggas att vid jakt bära viss skyddsklädsel i självlysande röd färg.

I yttrande över motionen hänvisar statens naturvårdsverk bl.a. till visst
frivilligt arbete som pågår för att få till stånd ökad användning av
skyddsklädsel vid älgjakt. Verket, som ifrågasätter om lagstifning i ämnet
är nödvändig, följer utvecklingen och avser att vid behov lämna förslag i
frågan. Som av Svenska jägareförbundets yttrande framgår har förbundet
inför jaktsäsongen 1972/73 tillställt alla jaktkortsinnehavare ett plastband
i fosforescerande orange färg.

Utskottet finner med hänsyn till det anförda inte skäl förorda någon
riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1972:1307.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. lämnar motionen 1972:95 utan åtgärd,

2. i anledning av motionen 1972:363 samt motionen 1972:
1280, yrkandet i första att-satsen, som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande frågan om
förverkande av transportmedel vid olaga jakt, m. m.,

3. lämnar motionen 1972:1241 utan åtgärd,

4. lämnar motionen 1972:1280, yrkandet i sista att-satsen, utan
åtgärd samt

5. lämnar motionen 1972:1307 utan åtgärd.

Stockholm den 28 november 1972

På jordbruksutskottets vägnar

NILS G. HANSSON

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Persson i Skänninge (s),
Johanson i Västervik (s), Hedström (s), Jonasson (c), Magnusson i
Grebbestad (s), fru Anér (fp), herr Augustsson (s), fru Lindberg (s),
herrar Kronmark (m), Takman (vpk), Johansson i Holmgården (c), fru
Theorin (s), herrar Leuchovius (m) och Strömberg (fp)*, dock att vid
behandlingen av motionen 1972:1307 herr Mossberger (s) deltagit i
stället för fru Theorin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

1* Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 60

JoU 1972:60

Reservation

av fru Anér (fp) och herr Strömberg (fp) vilka anser
dels att det stycke på s. 3 som börjar med orden ”Utskottet finner”
och slutar med orden ”motionen 1972: 95” bort ha följande lydelse:

”Det är enligt utskottets mening, som tidigare framhållits, med hänsyn
till de allvarliga skaderisker som är förenade med här ifrågavarande art av
kriminalitet, angeläget att kraftfulla åtgärder vidtas för att hejda den
brottsliga verksamheten. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att
gällande straffsatser för olovlig jakt, böter eller fängelse i högst ett år,
innebär att preskriptionstiden för åtal för sådana brott är två år. Det bör
beaktas att, som Svenska jägareförbundet framhållit, jaktmålen ofta
medför omfattande och arbetskrävande utredningar. Härigenom ökar
risken för att preskription inträder innan åtal hunnit väckas. Det kan
nämnas att enligt nu gällande preskriptionsregler ett maximistraff på två
års fängelse skulle betyda att preskriptionstiden blir fem år. Med hänsyn
härtill och till önskvärdheten i övrigt av att strängare straff än enligt nu
gällande regler skall kunna utdömas för fågelboplundring anser sig
utskottet böra biträda det i motionen 1972: 95 framställda yrkandet.”

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

”1. med bifall till motionen 1972:95 hos Kungl. Maj:t anhåller
om förslag till skärpning av brottspåföljderna vid boplundring.
”

JoU 1972:60

Bilaga 1

Yttranden över motionen 1972:95
Rikspolisstyrelsen (28.4.1972)

Rikspolistyrelsen framhåller att straffsatserna i nu gällande lagstiftning
enligt styrelsens mening för närvarande torde vara till fyllest. Styrelsen,
som anser att utvecklingen av rättspraxis bör avvaktas innan frågan om
genomförande av skärpning av straffskalan upptas till prövning, anför
vidare.

Enligt styrelsens mening är det mycket angeläget att förhindra att nu
utrotningshotade fågelarter försvinner ur vår fauna. Mot bakgrund därav
bör alla möjligheter prövas för att hejda en dylik utveckling. Det är
emellertid tveksamt om en skärpning av påföljderna medför någon effekt
av betydelse vid beivrandet av denna form av olaga jakt.

Nu gällande ansvarsbestämmelser för olaga jakt trädde i kraft 1.1.1970
och innebar en skärpning av tidigare bestämmelser. En ytterligare
skärpning av straffsatserna till exempelvis böter eller fängelse i högst ett
år för ”normalbrott” och till fängelse i högst två år för grovt brott skulle
få till konsekvens att åtalspreskriptionen för grovt brott höjs från två till
fem år, vilket kan vara av betydelse i vissa fall, där brottsligheten utövats
under en längre tid. Det synes svårt att bedöma vilka följder som
därutöver kan komma att inträda, t. ex. vad gäller de allmänpreventiva
effekterna. Med hänsyn till den nyligen genomförda ändringen av 28 § 1
mom. 2 st. jaktlagen, som innebär möjlighet att i vissa fall bedöma
brottet som grovt, kan det dock ifrågasättas om inte den påyrkade
skärpningen kan ske inom ramen för gällande lagstiftning och att detta
borde vara tillfyllest för att komma till rätta med förevarande problem.
Någon fast rättspraxis har ännu inte hunnit utbildas inom detta område.
Det bör i detta sammanhang även uppmärksammas att den olaga jakten
på fågelägg i regel torde vara att bedöma som olovlig jakt, för vilket brott
enligt 28 § jaktlagen stadgas böter eller fängelse i högst sex månader eller,
då brottet är att anse som grovt, fängelse i högst ett år. Enligt 26 kap. 2 §
brottsbalken föreligger möjligheter att utdöma gemensamt straff för flera
brott, varvid fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de högsta
straff, som kan följa på brottet.

Statens naturvårdsverk (25.4.1972)

Naturvårdsverket instämmer helt i motionens syfte men anser att den
f. n. inte påkallar någon åtgärd. Verket anför därvid.

Plundring av fågelbon kan få mycket allvarliga följder för faunan,
särskilt när verksamheten riktar sig mot sällsynta arter. Åtgärder för att
minska intresset och förutsättningarna för att genomföra dylika boplundringar
är därför nödvändiga. Det kan emellertid ifrågasättas om en
höjning av straffmaximum vid boplundring är påkallad. Det bör
observeras att detta vid grov olaga jakt redan nu är så högt som fängelse i
ett år. Vid bedömande av om brottet skall betraktas som grovt skall
beaktas om bl. a. örn eller annat sällsynt villebråd varit föremål för den
olaga jakten eller om denna bedrivits vanemässigt eller i större omfattning.

Om domstolarna utnyttjar de möjligheter i straffhänseende som
jaktlagstiftningen nu erbjuder, torde därmed mycket vara vunnet. Verket

JoU 1972:60

vill dock även hänvisa till yttrande denna dag över motionerna 1972:363
och 1280 angående förverkande av transportmedel vid olaga jakt.

Domänverket (18.4.1972)

Domänverket anför att verket helt delar motionärernas uppfattning
om angelägenheten av att boplundring förhindras. Verket anför.

Emellertid synes straffbestämmelserna vara väl utformade. Domstolarnas
syn på brottet varierar däremot starkt. 1 ett aktuellt fall har
boplundrare i underrätt blivit ådömd frihetsstraff medan efter överklagandet
hos hovrätten vederbörande endast blivit ådömd bötesstraff.

Verket anser det nödvändigt att — förutom alla tänkbara preventiva
åtgärder — en enhetligare och hårdare straffpraxis generellt kommer i
tillämpning för att råda bot på ifrågavarande missförhållanden.

Svenska jägareförbundet (2.5.1972)

Förbundet anför som sin mening, att motionen bör bifallas på sådant
sätt att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om skärpning av de i 28 § 1
mom. jaktstadgan angivna straffsatserna för olaga jakt samt att paragrafens
tredje stycke kompletteras på sätt, som anges i det följande.
Förbundet anför därvid.

Påföljderna för i motionen berörda brott regleras i 28 § 1 mom.
jaktstadgan — reviderad senast 1967.

28 § 1 mom:

Den som jagar, fångar eller dödar djur under tid då djuret är
fridlyst eller tager eller förstör fridlyst fågels ägg eller bo, dömes för
olaga jakt till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet att anse som grovt, dömes till fängelse i högst ett år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
björn, varg, järv, lo, örn, älg, hjort eller rådjur eller annat sällsynt eller
värdefullt villebråd påskjutits, sårats, dödats eller fångats vid jakten
eller om jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning.

Enligt Svenska jägareförbundets uppfattning är såväl plundring av
sällsynta rovfåglars bon som vissa typer av annan jaktkriminalitet —
klövviltjakt från bil med hjälp av strålkastare, jakt med hjälp av snöskoter
efter de stora rovdjuren eller efter klövvilt — att anse som grova brott för
vilka i preventivt syfte kännbara påföljder måste utdömas. Detta framför
allt då den ifrågavarande kriminaliteten, som hotar oersättliga naturtillgångar,
i regel endast dikteras av ekonomiska skäl. Det torde numera i
Sverige icke förekomma illegal jakt av något slag som dikteras av brist på
föda för dagen.

Tyvärr har det vid domstolsbehandling av ärenden avseende illegal jakt
ofta visat sig att påföljderna även för svårare brott kommit att bli
tämligen ringa. Inte så sällan torde detta förhållande bottna i de
ifrågavarande brottens komplicerade natur samt i att jaktmål i förhållande
till andra brottmål är förhållandevis sällan förekommande. Åklagarna
har bl. a. pä grund härav ringa erfarenhet av sådana ärenden och detta
torde ibland kunna innebära, att ärenden i alla fall ej blir helt korrekt
utredda och belysta inför rätten samt att vissa åtalspunkter faller bort.

Svenska jägareförbundet anförde i skrivelse till riksåklagaren den 5
november 1969 bl. a. följande.

JoU 1972:60

”Allvarliga brott mot jaktlagen och jaktstadgan, icke minst olovlig
och olaga jakt, synes öka alltmera i omfattning. Dessa ärenden medför
vanligen omfattande polisutredningar, som ofta blir betungande,
eftersom utredningspersonalen sällan besitter någon större kunskap
om jaktliga frågor. Distriktsåklagare synes därutöver vara obenägna
att på önskvärt sätt ta sig an jaktmål. I flera fall har det kommit till
Svenska jägareförbundets kännedom att åklagare underlåtit att föranstalta
om ytterligare utredning i ärenden, där sådan varit erforderlig,
och i vissa fall t. o. m. underlåtit att väcka åtal trots att bevisning om
brott synes ha förelegat. Detta torde enligt jägareförbundets uppfattning
ha sin grund i jaktmålens karaktär av arbetskrävande specialärenden.

Svenska jägareförbundet får härmed hemställa, att riksåklagaren
måtte vidtaga de åtgärder som riksåklagaren finner lämpliga för att
åstadkomma en förbättring i berörda hänseenden.”

De olika djurarterna i den svenska faunan representerar oersättliga
värden. Tyvärr står några djurarter på gränsen till utrotning. Anledningarna
härtill är olika.

För de stora rovdjuren gäller att vargen torde kunna betraktas som
utrotad och järvens läge är prekärt. Olaga jakt från snöskoter torde i
första hand vara anledningen härtill.

För rovfåglarnas del gäller att havsörn, ett flertal falkarter och
gladorna har minskat i numerär i sådan omfattning att omedelbar risk för
flera av dessa arters fortbestånd föreligger. Motsvarande gäller för flera
ugglearter. Anledningen till denna skrämmande utveckling torde i första
hand vara den miljöförgiftning och miljöförstöring som skett i ett
accelerande tempo under en lång följd av år men som man numera med
all kraft söker minska och i största utsträckning förhindra.

Tyvärr har genom biocid påverkan ett flertal rovfågelarters fertilitet
kraftigt minskat innebärande starkt nedsatt kläckbarhet av äggen m. m.
Endast ett fåtal ungar av dessa arter kommer således årligen på vingarna.
Inom stora delar av Europa har ett flertal av dessa rovfågelarter redan
försvunnit ur den viltlevande faunan. För ägg av dessa synnerligen
sällsynta arter, vilka ännu finnes i små stammar i bl. a. Sverige, betalar
internationella äggsamlare synnerligen höga priser. Därtill kommer för
vissa av de ifrågavarande arterna att tämjda individer användes för
jaktändamål — jakt med falk och andra större rovfåglar. Även ungar av
dessa arter är således utomordentligt attraktiva.

Ett stort arbete måste varje år nedläggas på bevakning av kända
rovfågelbon för att förhindra att äggen eller ungarna stjäls. Det är givetvis
av största betydelse att häckningen av de hotade rovfågelarterna om
möjligt lyckas och ej omintetgöres av ägg- eller fågelungsamlare. Vaije
tillskott av individer till stammarna av de hotade arterna ger en
ytterligare chans för att de skall'kunna behållas i den svenska faunan.

Svenska jägareförbundet får i detta sammanhang erinra om det
omfattande arbete som bedrives för att stabilisera den för närvarande
svaga berguvpopulationen genom uppfödning av uvar i fångenskap och
utsättning av ungfåglar. Till detta arbete har Svenska jägareförbundet
hittills anvisat 20 000 kronor.

Av Svenska jägareförbundets denna dag avgivna remissvar över motion
1972:363 om förverkande av motorfordon vid olaga jakt framgår de
omfattande problem som är förknippade med den olaga jakten från
motordrivna fortskaffningsmedel. Detta slags viltstöld bedrives utan

JoU 1972:60

hänsyn till elementära djurvänlighetskrav och innebär ofta svåra lidanden
för de enskilda djuren. Vidare innebär olaga jakt med hjälp av snöskoter
risk för utrotning av de stora rovdjuren — ovan berört — samt decimering
av stammarna av ripa, tjäder och orre långt över vad som är biologiskt
försvarbart. Denna form av illegal jakt medför vidare ofta stora
ekonomiska förluster för de rättmätiga jakträttsinnehavarna och ett
spolierande av långvariga och kostnadskrävande arbeten för faunans
skydd och förkovran.

Mot bakgrund av vad inledningsvis anförts angående de ofta ringa
påföljderna för olaga jakt och vad ovan redovisats angående karaktären av
vissa former av olaga jakt får Svenska jägareförbundet föreslå, att
straffsatserna för olaga och grov olaga jakt skärpes. En sådan skärpning
skulle innebära dels att olaga jakt kommer att bedömas som ett
allvarligare brott än vad nu i regel sker, dels att påföljderna skulle bli
kännbarare, vilket måste anses som i högsta grad önskvärt från
brottspreventiv synpunkt. Vidare skulle den nu gällande preskriptionstiden
— två år — komma att förlängas, vilket synes angeläget, sedan det
vid flera tillfällen visat sig att organiserad grov olaga jakt ofta bedrivits
under en lång följd av år men att åtal endast kan väckas för brott
begångna under de två senaste åren.

Svenska jägareförbundet finner slutligen det av anförda skäl angeläget
att exemplifieringen av grov olaga jakt kompletteras med insamling av ägg
eller ungar av sällsynta fågelarter.

Sveriges ornitologiska förening (28.4.1972)

Föreningen tillstyrker livligt motionens hemställan och anför vidare.

Inledningsvis vill SOF konstatera att motionen tar upp ett allt mer
oroande problem, nämligen risken för total utrotning av vissa fåglar
såsom havsörn, kungsörn, pilgrimsfalk och berguv och faran för stark
decimering av andra sällsynta fågelarter. Det gäller i dagens situation att
på olika sätt slå vakt om vår fauna. En straffskärpning för den påtalade
formen av illegal jakt är ett sådant sätt. Som motiv kan anföras, att
jakten blivit alltmer planerad genom att just utrotningshotet gjort vissa
arter särskilt attraktiva från samlarsynpunkt. Det rör sig om en
brottslighet som ofta bedrivs i ligaform. Detta framgår bl. a. av resultatet
från 1971 års aktion mot vissa äggsamlare, i vilken SOF var mycket nära
engagerad. Till detta yttrande bifogas särtryck av artikel i SOF:s tidskrift
Vår Fågelvärld 1972 nr 1 s. 32-44, som behandlar aktionen och
ingående redovisar bl. a. äggsamlarnas arbetssätt.

Enligt 1 § naturvårdslagen utgör naturen ”en nationell tillgång som
skall skyddas och vårdas.” Från denna utgångspunkt kan det inte anses
oriktigt att betrakta ett olovligt tillägnande av ägg och fågelungar som ett
olovligt tillgrepp från naturen. Detta leder i sin tur till att i varje fall
tillgrepp,av ägg och ungar av våra sällsyntaste rovfåglar och ugglor borde
föranleda samma påföljd som stöld.

En straffskärpning som den nu föreslagna skulle också medföra en
längre preskriptionstid för den typ av brottslighet man helst vill stoppa.
F. n. är preskriptionstiden lika lång (två år) för tillgrepp av ett enda ägg
av den vanligaste, fridlysta fågel som för systematisk plundring av t. ex.
rovfåglars och ugglors bon. Detta är otillfredsställande. En differentiering
av också preskriptionstiderna är i hög grad angelägen.

Även om det ligger utanför motionens yrkande, vill SOF inte
underlåta att här kort ange vissa ytterligare åtgärder som är i högsta grad
angelägna för bevarande av vår fauna:

JoU 1972:60

1. ökad bevakning av känsliga områden genom statligt avlönad kär av
kunniga tillsyningsmän, som arbetar på heltid och som också kan vägleda
t. ex. skolklasser och allmänhet i dessa områden

2. regelbunden kontroll av konservatorernas verksamhet (jfr tredje
lagutskottets utlåtande 1970 i ämnet)

3. ökad utbildning i faunavård för polis och åklagare

4. stopp för nöjesåkande med snöskoter och barmarksgående ”månbilar”.

JoU 1972:60

Yttranden över motionen 1972:363
Hovrätten för övre Norrland (27.4.1972)

Hovrätten uttalar som sin åsikt, att motionen bör kunna tillstyrkas.
Hovrätten hänvisar därvid till följande.

Inledningsvis kan erinras om de kritiska synpunkter på användningen
av förmögenhetsreducerande förverkande såsom kriminalpolitiskt instrument
inom specialstraffrätten, som anlades av professorn Hans Thornstedt
i hans år 1960 avgivna betänkande Förverkande på grund av brott
(SOU 1960:28). Thornstedt framhöll bl. a. att förmögenhetsreducerande
förverkande ej borde införas eller bibehållas i andra sammanhang än där
det var uppenbart, att en erforderlig förstärkning av straffhotet icke
kunde eller borde åstadkommas genom en skärpning av straffskalan.

Vad särskilt angår frågan om förverkande av transportmedel, som
kommit till användning vid illegal jakt, har denna frågan under de senaste
årens lagstiftningsarbete ägnats betydande intresse.

Sålunda föreslog 1949 års jaktutredning i sitt år 1966 avgivna
betänkande Jaktstadgan m. m. (SOU 1966:46), under hänvisning till att
den motorburna kriminaliteten utgjorde ett allvarligt hot mot jaktvården
och den allmänna naturvården, att förverkande av motorfordon och
andra motordrivna fortskaffningsmedel skulle få ske i fall av brott mot
jaktstadgan. I prop. 1967:136 angående ändringar i jaktlagstiftningen
framhöll departementschefen, att utredningens nu ifrågavarande förslag
genomgående bemötts mycket välvilligt av remissinstanserna samt att
förslaget även enligt hans uppfattning var förtjänt att övervägas. Förslaget
ledde emellertid ej till någon författningsåtgärd.

Med anledning av 1968 års ändringar av brottsbalkens regler om
förverkande av egendom på grund av brott upptogs i prop. 1970:32 till
behandling frågan om modernisering av förverkandereglerna i jakt- och
fiskelagarna. Departementschefen berörde därvid jaktutredningens förslag
om förverkande av transportmedel samt framhöll att den omständigheten,
att olovlig jakt skett med otillåten hjälp av motorfordon eller annat
motordrivet fortskaffningsmedel, enligt 28 § 3 st. jaktlagen skulle särskilt
beaktas vid bedömande huruvida brottet var grovt. Departementschefen
anförde vidare, att straffskalan genom 1967 års revision av jaktlagen
utformats så att man kunde få en lämplig påföljd, varför viss återhållsamhet
borde iakttagas i fråga om förverkande i förmögenhetsreducerande
och bestraffande syfte. På grund härav föreslogs ej förverkande av
transportmedel vid olovlig jakt.

Fiskeristyrelsen anslöt sig i sitt år 1971 avgivna förslag till fiskeristadga
till departementschefens nyss angivna uppfattning i fråga om
förverkande i förmögenhetsreducerande och bestraffande syfte samt
uttalade, att i de fall båtar och annan teknisk utrustning kommit till
användning vid olaga fiske detta i första hand borde beaktas vid
straffmätningen. Någon utvidgning av möjligheterna att förverka egendom
föreslogs därför ej av styrelsen.

Även om hovrätten i princip delar den uppfattning som kommit till
uttryck i departementschefens uttalande i prop. 1970:32 och i Thornstedts
betänkande, att restriktivitet bör iakttagas i fråga om förverkande i
förmögenhetsreducerande och bestraffande syfte, finner hovrätten att
förverkande av transportmedel, som kommit till användning i samband
med illegal jakt, kan anses vara en fråga om förverkande av brottsredskap
lika mycket som när det gäller förverkande av jaktvapen. Införande av

JoU 1972:60

bestämmelser om förverkande av motorfordon som använts vid jakt bör
dock övervägas endast under förutsättning att sådant förverkande
framstår som ett verksamt medel, vid sidan av straffbestämmelserna och
gällande regler om förverkande av vapen m. m., att komma tillrätta med
det problem som jakten från motorfordon innebär.

Enligt hovrättens mening kan det visserligen måhända anses något
tveksamt, om man genom att tillskapa bestämmelser som gör det möjligt
att förverka motorfordon skulle åstadkomma en påtaglig förstärkning av
straffhotet och om icke detta hot redan med gällande straffskalor och
övriga påföljder i jaktlagstiftningen borde vara tillräckligt för att verka
avhållande från illegal jakt med hjälp av motorfordon. Det skulle också
kunna sägas, att i den mån hotet inte är tillräckligt detta sannolikt beror
på att här liksom vid åtskillig annan brottslighet som dikteras av
vinningslystnad risken för upptäckt inte bedöms vara särskilt stor och att
därför en önskvärd förbättring snarare skulle stå att vinna genom
förstärkt övervakning — om nu resurser kan avdelas för en sådan — än
genom ett ökat förverkandehot för de fall då brottet verkligen avslöjats
och någon kunnat bindas vid brottet.

Det vill emellertid synas som om illegal jakt från motorfordon
förekom i betydande och sannolikt ökande omfattning. I varje fall såvitt
rör jakt från snöskoter torde brottsligheten under senaste tid ha ökat på
ett oroväckande sätt. Särskilt med hänsyn till naturvårds- och djurskyddssynpunkterna
framstår det som angeläget att med all kraft bekämpa jakt
från motorfordon. Enligt vissa erfarenheter utgör förverkande av det vid
jakten använda vapnet en påföljd, som mången gång uppfattas såsom väl
så allvarligt som utsikten att bli dömd till ett kortare frihetsstraff. Det
torde därför förhålla sig så, att ett möjligt förverkande av ett vid jakten
använt fordon skulle verka starkt brottsavhållande i åtskilliga fall.
Självfallet skulle det inte få bli fråga om något schablonmässigt
förverkande, som säkerligen skulle kunna verka både ojämnt och obilligt,
men möjligheten att i vissa fall och där starka billighetsskäl inte talade
däremot kunna förklara ett fordon förverkat framstår för hovrätten som
så pass värdefull, att den förtjänar utredas.

Rikspolisstyrelsen (28.4.1972)

Rikspolisstyrelsen finner inte att tillräckliga skäl föreligger för en
tillstyrkan av förslaget om inrättandet i vaije län av expertgrupp mot
illegal jakt. Det bör enligt styrelsens mening vara en primär polisiär
uppgift att svara för beivrandet av illegal jakt. Av den anledningen synes
det vara en lämpligare lösning att större personella och materiella resurser
ställs till polisens förfogande för en vidgad jaktövervakning, varför
styrelsen avstyrker förslaget om s. k. expertgrupper. Styrelsen anför
därutöver.

Enligt styrelsens mening talar flera skäl för ett införande av
möjligheter till förverkande av transportmedel, som använts vid olaga
jakt. Av de uppgifter styrelsen inhämtat från skilda lokala polismyndigheter
framgår, att olaga jakt bedriven med hjälp av motorfordon har
blivit ett allvarligt problem. Denna jaktform anses uppenbart av utövarna
— och detta med all rätt — innebära mindre risk för upptäckt och
beivrande än andra former av olaga jakt. Då dessutom denna form av jakt
huvudsakligen bedrivs i rent vinningssyfte och det ekonomiska utbytet av
jakt överhuvudtaget tillmäts allt större betydelse i takt med de allt högre
priserna på kött är det förklarligt att olaga jakt av detta slag bedrivs i

JoU 1972:60

ökande utsträckning och i allt mer organiserade former. I många fall är
jakten så beroende av att bil används — t. ex. då bilens strålkastare
nyttjas för att blända viltet eller bilkupén används som ljuddämpande
faktor vid skottlossning — att fordonet närmast är att karaktärisera som
ett väsentligt hjälpmedel för brottets genomförande. Mot bakgrund av
dessa omständigheter synes det styrelsen motiverat att för i vart fall de
grova formerna av sådan jakt, införa regler om förverkande av transportmedlet
i likhet med vad som stadgas i 30 § lag om rätt till jakt angående
förverkande av jakt- och fångstredskap samt hundar.

Statens naturvårdsverk (25.4.1972)

Naturvårdsverket anser förslaget om inrättande av en expertgrupp i
varje län med medverkan av polis, jaktvårdare, jakträttsinnehavare m. fl.
värdefullt. Samarbete i denna form torde underlätta verksamheten när
det gäller att komma till rätta med brottslighet av typen illegal jakt.
Sådan samverkan har också under senare år blivit allt vanligare och bör
enligt verkets mening uppmuntras. Därutöver anför verket.

De synpunkter som förs fram i de båda motionerna stämmer överens
med statens naturvårdsverks erfarenheter i frågan. Enligt verkets uppfattning
har den illegala jakten tilltagit under senare år och fått en till
huvudsaklig del kommersiell inriktning. Särskilt anmärkningsvärt är det
markanta inslaget av djurplågeri, något som ofta förbises i debatten om
denna typ av brottslighet. Det kan som exempel nämnas att naturvårdsverket
praktiskt taget dagligen under högsommaren får rapporter från
polismyndigheter och andra om att bl. a. älgkor tjuvskjutits. Många
älgkalvar har därigenom blivit moderlösa, vilket erfarenhetsmässigt leder
till att de svälter ihjäl eller växer upp till undermåliga individer. Snabb
avlivning måste därför ofta tillgripas, om det är praktiskt genomförbart.
Den illegala jakt som på detta sätt riktas mot reproducerande
djurstammar kan lokalt verka förödande och direkt motverka samhällets
strävanden att skapa och bevara ett så art- och individrikt djurliv som
möjligt.

Det är också vanligt att ett vid tjuvjakt påskjutet djur, som inte faller,
aldrig blir uppspårat och avlivat, eftersom sådana åtgärder tar tid och
ökar risken för upptäckt. Ett djur som faller för långt ifrån vägen är också
värdelöst för tjuvskytten, eftersom det tar för lång tid att frakta fram
köttet till vägen och bilen. Naturvårdsverket är av den uppfattningen att
det är tid att ingripa med hårdare medel mot illegal jakt. Ett
förverkligande av de förslag som framförs i motionerna anser verket
därför vara väl motiverat.

Frågan om förverkande av transportmedel är inte ny utan har, som
nämnts i en av motionerna, aktualiserats av 1949 års jaktutredning i
betänkandet Jaktstadgan (SOU 1966:46). Dåvarande statens naturvårdsnämnd
biträdde i sitt yttrande över betänkandet vad utredningen anfört
beträffande förverkande av transportmedel som använts vid illegal jakt.
Naturvårdsverket vill även nu tillstyrka en sådan ändring av jaktstadgan
att även transportmedel får förklaras förverkat.

Det bör påpekas att ett fordon, då det används vid illegal jakt, ofta
inte bara är ett hjälpmedel vid jakten utan en direkt förutsättning för
den. Bl. a. reagerar, som framhålls i en av motionerna, många djur helt
annorlunda för motorfordon är för människor, som närmar sig till fots,
vilket gör det möjligt att med exempelvis bil eller snöskoter komma
mycket nära inpå djuren.

JoU 1972:60

Svenska jägareförbundet (2.5.1972)

Förbundet anser, att motionen bör bifallas på sådant sätt att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsam utredning syftande till att i
samband med grov olaga jakt använt motorfordon må förklaras förverkat.
Förbundet anför vidare.

Den olovliga och olaga jakten med hjälp av motorfordon har under de
senaste åren ökat i omfattning. Denna illegala jakt bedrives ofta av
organiserade ligor för ekonomisk vinnings skull. Tjuvskytteligorna respekterar
inte i någon del de fredningstider som är fastställda för de
ifrågavarande djurarterna utan utövar sin jakt när det är enklast att från
motorfordon fälla viltet, som i regel utgöres av älg och rådjur samt i vissa
fall dovvilt.

Vår och försommar är ofta de tider som flitigast utnyttjas av
tjuvskytteligorna, då villebrådet vid denna årstid exponerar sig mer än
under andra tider av året. Ofta används vid jakten finkalibriga kulvapen,
ibland försedda med ljuddämpare för att ljuden av skotten ej skall
uppfattas. På grund av att finkalibriga kulvapen kommer till användning
ökar riskerna för skadskjutning i stor utsträckning. Det förekommer
t. ex. att älg skjuts med salongsgevär kaliber .22 (5,6 mm) vilket vapen
legalt ej får användas vid konventionell jakt efter större villebråd än
vildkanin.

Ytterligare en direkt djurskyddsaspekt i detta sammanhang är att då
den ifrågavarande tjuvjakten är helt ekonomiskt inriktad — det gäller att
få ut så mycket kött som möjligt — fälles ofta kalvförande älgkor under
sommaren från de små kalvarna med följd att dessa går svältdöden till
mötes.

Det bör vidare observeras, att den som olovligen eller olagligen jagar
klövvilt med hjälp av motorfordon sällan vidtager eftersök av ett träffat
djur, som gått undan. Chansen att bli ertappad vid ett sådant eftersök är
stor och det träffade djuret lämnas av tjuvskytten i de flesta fall åt sitt
öde, om det kan ta sig från skottplatsen.

Genom ovannämnda förhållanden orsakas årligen ett stort antal

klövvilt svåra lidanden.

Motorfordonet är en direkt förutsättning för att denna typ av jakt
skall kunna bedrivas. Genom den omfattande utbyggnaden av skogsbilvägnätet
har stora områden öppnats för den bilburne tjuvskytten. Ofta
anläggs skogsbilvägar i samband med större skogsavverkningar, vilka
resulterar i stora kalmarksområden. På dessa kalmarksområden finner
klövviltet sommartid sin förnämsta näring — lövuppslag och örter av olika
arter. De stora kalmarksområdena innebär också att avsevärda arealer kan
avspanas från motorfordon. Nattetid sker denna avspaning i regel med
hjälp av vridbara starka strålkastare, som monteras på fordonen enkom
för att man skall kunna bedriva nattjakt. Viltet hyser icke någon rädsla
för varken motorfordon eller terrängbelysning utan står i regel ostört
kvar i ljuskäglan.

Den enskilde jakträttsinnehavaren har på grund av det motoriserade
tjuvskyttets rörlighet små möjligheter att freda sina marker. Lagstiftningen
på området innebär att tjuvskytten i princip måste ertappas på bar
gärning. Den jakträttsinnehavare som konstaterar ett misstänkt motorfordon
på sina marker har nämligen ingen rätt vare sig att stoppa fordonet
eller att vidtaga en undersökning av det.

Någon mer omfattande polisiär hjälp kan i regel inte heller påräknas.
Jaktbevakning — även för det fall man vet att ett omfattande tjuvskytte
bedrives inom ett visst område — är mycket tidsödande och med hänsyn

JoU 1972:60

till polisens stora arbetsbelastning i övrigt kan således icke annat än i
alldeles speciella fall assistans från polismyndighet påräknas för bevakning
i avsikt att beivra bilburet tjuvskytte.

På grund av krav från det rörliga friluftslivet är det icke heller annat än
i undantagsfall möjligt att stängaa skogsbilvägarna, vilka, som ovan
nämnts, utgör en av förutsättningarna för denna form av illegal jakt.

En annan form av olaga jakt med hjälp av motordrivet fortskaffningsmedel,
som kraftigt ökat i omfattning, är jakten från snöskoter. Det har
konstaterats, att älgar har hetsats med snöskoter på skarföre tills de
slutligen upphunnits och skjutits med finkalibriga kulvapen på nära håll.

Vidare riktar sig den illegala jakten från snöskoter mot de stora
rovdjuren, vilka redan vad beträffar vissa arter står nära utrotningsgränsen.

Genom att snöskoter når alla områden i fjällvärlden och de stora
skogslanden på kort tid har de refugier inom vilka jakt tidigare ej annat
än undantagsvis kunde bedrivas blivit lätt tillgängliga. Om jakten efter de
villebrådsarter — ripa, tjäder och orre — som är aktuella i detta
sammanhang därtill bedrives med direkt hjälp av snöskoter, kan läget för
dessa fågelarter snabbt bli prekärt. Att jakt efter de ifrågavarande
skogsfågelarterna bedrives med direkt hjälp av skoter är sedan flera år
tillbaka ett väl känt faktum.

Svenska jägareförbundet har tidigare i flera framställningar föreslagit
att motordrivet fortskaffningsmedel, som kommer till användning vid
grov olaga jakt, skall kunna förverkas till kronan.

Som ovan redovisats är fortskaffningsmedlet och den därpå anbringade
specialutrustningen en förutsättning för jaktens bedrivande och
det kan synas som om ett sådant fortskaffningsmedel enligt 30 §
jaktstadgan redan med nuvarande lydelse skulle kunna förklaras förverkat,
då fortskaffningsmedlet vid denna form av jakt kan anses som ett
direkt jaktredskap. Så kan emellertid ej ske.

Den högre svenska faunan är en riksangelägenhet och ingår som en
synnerligen väsentlig del i det totala ekosystemet. Den högre faunan är
vidare en källa till glädje och rekreation för den naturintresserade delen
av det svenska folket. De jaktbara viltarterna har ett stort ekonomiskt
värde och en korrekt och efter biologiska grundvalar riktigt bedriven jakt
har stora, svårligen överskattade reakreativa värden. Genom den tjuvjakt,
som bedrives med hjälp av motordrivna fortskaffningsmedel för ekonomisk
vinning och med svåra lidanden för de enskilda djuren som följd,
hotas nu vissa djurarter i den svenska faunan och ibland spolieras ett med
stora kostnader förknippat under lång tid nedlagt viltvårdsarbete.
Krafttag bör således enligt Svenska jägareförbundets uppfattning sättas in
för att på allt sätt motverka den illegala jakten med hjälp av motordrivet
fortskaffningsmedel.

JoU 1972:60

Bilaga 3

Yttranden över motionen 1972:1241
Statens naturvårdsverk (25.4.1972)

Naturvårdsverket finner med hänsyn till det arbete som redan bedrivs
för samordning av jakttiderna de nordiska länderna emellan motionen
inte påkalla någon ytterligare åtgärd. Verket anför.

Med anledning av Nordiska rådets rekommendation om samordning av
jakttiderna i de nordiska länderna samt därav föranlett uppdrag av Kungl.
Maj :t till statens naturvårdsverk tog verket initiativ till en överläggning
mellan representanter från Danmark, Finland, Norge och Sverige för
närmare samråd om möjligheterna att uppnå bättre överensstämmelse vad
beträffar jakttiderna förvissa djurarter. Denna nordiska jakttidskonferens
ägde rum i mars 1969. Vid konferensen antogs ett uttalande om
fredningsbehov m. m. för olika djurarter.

Viss enhetlighet i jakttiderna har kommit till stånd efter konferensen.
Som exempel kan nämnas helt andra och bättre skyddsbestämmelser för
vissa rovfåglar och ugglor i Norge. Verket hyser gott hopp om att
jakttidsbestämmelserna i de nordiska länderna, där så behövs, successivt
skall kunna bringas i överensstämmelse med varandra. Naturvårdsverket
är självfallet berett att liksom tidigare verka i den riktningen. Det bör
dock beaktas att såväl de naturliga förutsättningarna för viltförekomst
som andra förhållanden av avgörande betydelse — t. ex. boskapsskötselns
omfattning i aktuella områden och traditionella uppfattningar om
jaktutövningen — varierar från land till land.

Med hänsyn till det arbete som redan bedrivs för en samordning av
jakttiderna de nordiska länderna emellan finner naturvårdsverket inte
motionen påkalla någon ytterligare åtgärd.

Svenska jägareförbundet (2.5.1972)

Förbundet, som i princip instämmer i motionens syfte, anser
emellertid mot bakgrund av i det följande redovisade förhållanden att
motionen icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Förbundet anför
därvid.

I motionen anförs att de olika fridlysnings- och jaktbestämmelser, som
gäller i de nordiska länderna, många gånger har varit en källa till irritation
hos gränsbefolkningen inte minst iängs gränsen mellan Sverige och Norge.
Som exemplifiering anges skillnaderna i jakttiderna för järv och lodjur.
Järven är i Sverige totalfredad, dock med viss möjlighet till skyddsjakt i
samband med angrepp på tamdjur, medan den i Norge är fredlös och
belagd med skottpengar. Detsamma gäller för lodjuret i Norge. I Sverige
är lodjuret föremål för en viss — i landets huvuddel synnerligen begränsad
-jakt.

I motionen framhålles vidare de diskrepanser som föreligger mellan
jaktlagstiftningen i de nordiska länderna. Enligt motionärens uppfattning
bör enhetliga principer gälla för fridlysnings- och jakt bestämmelser i de
nordiska länderna. Motionären åberopar Nordiska rådets rekommendation
7/1963/j innebärande ”att jaktlagstiftningen borde bygga på
principen att däggdjur och fåglar är fridlysta såvida inte undantag
uttryckligen gjorts i jaktlagstiftningen” och konstaterar att inga resultat

JoU 1972:60

nåtts trots att nio år förflutit sedan representanter för regeringarna i
Danmark, Island, Norge och Sverige enades om denna rekommendation.

Genom beslut den 6 november 1964 uppdrog Kungl. Maj:t åt
domänstyrelsen att i samband med utarbetande av förslag till jakttider
taga kontakt med vederbörande i Danmark, Finland och Norge i syfte att
åvägabringa likformighet beträffande jakttiderna, där så i fråga om vissa
djurarter synes möjligt och lämpligt. Med anledning av detta uppdrag
kallade domänstyrelsen representanter för de olika länderna till överläggningar
den 7—8 april 1965 i Stockholm.

I uttalandet anfördes bl. a. följande:

”Förekommande klimatiska och allmänt biologiska olikheter gör
sig gällande såväl i nord-sydlig som öst-västlig riktning och skapar
starkt skiftande grundförutsättningar för växt- och djurliv. Bestämmelser
beträffande jaktutövningen har också att ta hänsyn till variationer i
strukturen av landets skogs- och jordbruk. Därtill kommer traditionsbundna
olikheter i jaktutövningen vilka icke alltid kunna förbises i
samband med jaktlagstiftningen. En mera omfattande koordinering av
jakttiderna länderna emellan låter sig sålunda svårligen göras förrän
samordnad forskning och förbättrade rapportsystem möjliggör noggrannare
kontroll av viltstammarna. Vid genomgång av gällande
jakttider för olika viltarter i de nordiska länderna finner konferensen
emellertid att vissa justeringar redan nu kunna anses genomförbara
och lämpliga med hänsyn till målsättningen i Nordiska rådets
rekommendation nr 1/1958.”

Samtliga viltarter genomgicks vid konferensen och beträffande vissa
arter rekommenderade konferensen i huvudsak ensartade jakt- respektive
fredningsbestämmelser inom de nordiska länderna.

Kungl. Maj:ts ovannämnda uppdrag till domänverket har sedermera
överförts till statens naturvårdsverk. En motsvarande jakttidskonferens
hölls på naturvårdsverket den 24—25 mars 1969, varvid en förnyad
genomgång av viltarterna skedde. Viltarterna indelades i två grupper A
och B. Sådana arter som hänfördes till gruppen A var enligt konferensens
mening sådana som borde bli föremål för överväganden i syfte att nå
samordnade jakttidsbestämmelser.

Vidare berördes vissa nordiska jakt- och viltvårdsproblem bl. a.
användande av översnöfordon i samband med jakt, inplantering av
främmande viltarter och lämpligheten att utbetala skottpengar för såsom
skadegörande ansedd djurart.

Vissa ej obetydliga praktiska resultat har sedermera uppnåtts för en
samordning av jakttiderna i de nordiska länderna. De här redovisade
jakttidskonferenserna torde ha spelat en avgörande roll för att dessa
samordningar kommit till stånd. Här nedan redovisas några av de
uppnådda resultaten, vilka måste anses vara till gagn för vildnaden och
jakten i Norden.

Vargen har fredats i Norge.

Björnen har erhållit ökad skydd i Norge och Sverige.

Samtliga rovfåglar har i princip fredats i Danmark och Norge.
Skogsduvan har fredats i Danmark och Finland.

I Sverige har inom Karesuando församling av Kiruna kommun
avslutningsdatum för ripjakten anpassats till förhållandena i Norge och
Finland.

Vidare har ett intensifierat samarbete inom viltforskningssektorn
åvägabringats de nordiska länderna emellan genom inrättandet av
Nordiskt viltforskningskollegium.

Med hänvisning till de olika grundförutsättningar som gäller förväxtoch
djurliv inom de nordiska länderna, variationer i strukturen inom de

JoU 1972:60

olika ländernas skogs- och jordbruk samt olikheter i jaktutövningen
m. m. är en fullständig koordinering av jakttiderna de nordiska länderna

emellan ej lämplig.

Emellertid föreligger för vissa arter såsom framför allt de stora
rovdjuren ett gemensamt nordiskt problem. Kraftfulla insatser måste
göras för att dessa arter skall kunna bevaras som frilevande faunaelement
i Norden. Problemet är akut för i första hand varg och järv. De av
motionären som exempel upptagna djurarterna järv och lodjur belyser
skillnader i fråga om jakt- och fridlysningsbestämmelser mellan Sverige
och Norge, vilka kan betraktas som olämpliga. I den mån en samordning
mellan Sverige och Norge beträffande jakttider m. m. för i första hand
järv och i andra hand lodjur kunde åstadkommas, vore detta att hälsa
med tillfredsställelse.

Enligt Svenska jägareförbundets uppfattning är de ovannämnda
jakttidskonferenserna lämpliga samarbetsorgan och har som påtalats givit
icke oväsentliga praktiska resultat. Det synes troligt att frågor angående
bl. a. samordnade jakttids- och fredningsbestämmelser för de stora
rovdjuren skall kunna lösas genom framtida sådana konferenser.

Vad beträffar frågan om en likformig grundprincip för den nordiska
jaktlagstiftningen får Svenska jägareförbundet för sin del framhålla, att
jaktlagstiftningen är en nationell lagstiftning och att i varje fall Danmark,
Finland och Sverige numera tillämpar den grundprincip som angivits i
Nordiska rådets rekommendation 7/1963/j. I Norge pågår en översyn av
jaktlagstiftningen och det kan icke anses uteslutet att man härvid
kommer att ansluta sig till det i de övriga länderna gällande systemet.

JoU 1972:60

Bilaga 4

Yttranden över motionen 1972:1280

Hovrätten för övre Norrland (27.4.1972)

Hovrätten får med hänvisning till det anförda som sin åsikt uttala, att
motionen, såvitt gäller förverkande av transportmedel som används vid
illegal jakt, bör kunna föranleda att frågan utreds. I övrigt finner
hovrätten av vad som anförts i motionen om inrättande i varje län av en
expertgrupp mot illegal jakt ej ge hovrätten tillräckligt underlag för ett
ståndpunktstagande. Hovrätten anför i övrigt synpunkter i allt väsentligt
motsvarande dem som redovisats i hovrättens yttrande över motionen
1972:363 (bilaga 2).

Rikspolisstyrelsen (28.4.1972)

Rikspolisstyrelsen hänvisar till sitt yttrande över motionen 1972:363
som redovisas i bilaga 2 i detta betänkande.

Statens naturvårdsverk (25.4.1972)

Naturvårdsverket hänvisar till sitt yttrande över motionen 1972:363
som redovisas i bilaga 2 i detta betänkande.

Svenska jägareförbundet (2.5.1972)

Förbundet anför.

Svenska jägareförbundet har denna dag avgivit yttrande över motion
1972:363 om förverkande av motorfordon vid illegal jakt. Då motion
1972:1280 utmynnar i ett förslag ”att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhåller om förslag till sådan ändring i jaktlagstiftningen att transportmedel
som används vid illegal jakt kan förklaras förverkat” får Svenska
jägareförbundets ovannämnda remissvar över motion 1972:363 utgöra
svar på denna del av nu ifrågavarande motion. Remissvaret bifogas.

1 föreliggande motion hemställes vidare ”att riksdagen ger Kungl.
Maj:t till känna vad som anförts i motionen om inrättandet i varje län av
expertgrupp mot illegal jakt”.

Motionärerna finner att en förstärkning av jaktövervakningen kan
åstadkommas genom att en särskild expertgrupp organiseras i varje län
med medverkan av polis, jaktvårdare, jakträttsinnehavare, m. fl. Motionärerna
konstaterar att sådana expertgrupper spontant har inrättats i några
län med goda resultat.

Mellan Svenska jägareförbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges
ornitologiska förening, Domänverket, Sveriges fritidsfiskares riksförbund
och Stockholms stads fatighetskontor har etablerats ett samarbete
och tillsatts en referensgrupp. Avsikten är att referensgruppens arbete
skall bedrivas skyndsamt. Arbetet kommer bl. a. att leda fram till förslag
till åtgärder för att åstadkomma en minskning av olovlig och olaga jakt
och olaga och olovligt fiske.

Svenska jägareförbundet är in princip positivt till motionens förslag

JoU 1972:60

men finner att innan ett generellt förslag om tillsättande av sådana
expertgrupper i samtliga län kan framföras, formerna för expertgruppens
arbete bör närmare utredas, frågan angående bevakningspersonalens
utbildning och rättsliga status bör övervägas, riktlinjer för verksamhetens
finansiering bör dragas upp, m. m. Inom sådana län där samarbetet
mellan länsjaktvårdsföreningen, polismyndigheten, länsstyrelsen, m. fl.
kan leda fram till att effektiva sådana arbetsgrupper bildas, bör emellertid
detta på allt sätt stödjas.

Enligt Svenska jägareförbundets mening bör således motion
1972:1280 även i denna del bifallas.

JoU 1972:60

Bilaga 5

Yttranden över motionen 1972:1307

Statens naturvårdsverk (24.4.1972)

Naturvårdsverket anför.

Åtgärder som kan förhindra olyckor av det slag som anges i motionen
bör vidtas så långt det är möjligt. Många jägare har också självmant eller
efter överenskommelse inom det egna jaktlaget börjat använda klädesplagg
med markering i' självlysande röd färg. Det är troligt att denna
utveckling kommer att fortsätta och intensifieras.

1 detta sammanhang kan nämnas att Svenska jägareförbundets
kongress år 1970 gav sin överstyrelse i uppdrag att vidta åtgärder för en
intensifierad säkerhetspropaganda samt att rekommendera samtliga deltagare
i älgjakt att bära reflekterande rött band kring huvudbonaden.

Det bör observeras att endast en del av det fåtal olyckor som brukar
inträffa i samband med älgjakt torde kunna undvikas genom skyddsklädsel.
Vidare finns det risk att en och annan jägare slappnar i
uppmärksamhet om sådan skyddsklädsel blir vanlig i samband med
älgjakt och utgår från att ett föremål utan denna röda färg inte är en
människa. Trots detta torde emellertid viss utrustning i självlysande röd
färg vid älgjakt ha sådana fördelar att det är motiverat med en mera
allmän användning. Det kan emellertid ifrågasättas om lagstiftning är
nödvändig. Som framgår av vad som sagts ovan torde allt fler jägare ändå
komma att använda sådan utrustning. Enligt vad som är känt för statens
naturvårdsverk planerar också Svenska jägareförbundet en omfattande
säkerhetskampanj inför höstens älgjakt, varvid ett stort antal jägare
kommer att erhålla viss utrustning av här angivet slag. Det är enligt
verkets mening lämpligt att avvakta resultatet av dessa frivilliga insatser
innan lagstiftning övervägs närmare.

Naturvårdsverket kommer att noggrant följa utvecklingen och vid
behov lämna förslag i frågan, men finner med hänsyn till vad som anförts
att motionen inte nu påkallar någon ytterligare åtgärd.

Svenska jägareförbundet (27.4.1972)

Förbundet anför att motionen till sitt syfte överensstämmer med
förbundets uppfattning i denna fråga varför förbundet för sin del
tillstyrker densamma. I yttrandet anförs vidare.

Ett förslag av motsvarande innebörd hade framlagts till Svenska
jägareförbundets kongress 1970. Kongressen beslöt i anledning av
förslaget att uppdraga åt jägareförbundets överstyrelse att vidtaga
åtgärder för en intensifierad säkerhetspropaganda samt att rekommendera
en var deltagare i älgjakt att bära reflekterande rött band om
huvudbonaden.

För att fullfölja kongressens beslut kommer Svenska jägareförbundet
att inför jaktsäsongen 1972/73 tillställa varje jaktkortslösare ett plastband
i fosforescerande orange färg. Totalt kommer jägareförbundet att
via direktutsändning till jaktkortslösarna, distribution via tidskriften
Svensk Jakt, utdelning via jaktskyttebanor, jägarträffar osv., utdela
300 000 band.

Svenska jägareförbundets överstyrelse har vid sitt sammanträde 1972

JoU 1972:60

uppdragit åt förbundsstyrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder för
tillskapande av föreskrifter, innebärande skyldighet för en var deltagare i
älgjakt att bära klädesplagg eller lämpligt utformade band i klart lysande
färg, som lätt observeras i skogen.